diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/52966-0.txt | 7605 | ||||
| -rw-r--r-- | old/52966-0.zip | bin | 147956 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/52966-h.zip | bin | 165746 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/52966-h/52966-h.htm | 9274 | ||||
| -rw-r--r-- | old/52966-h/images/cover.jpg | bin | 10875 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/52966-h/images/i_217.jpg | bin | 3305 -> 0 bytes |
9 files changed, 17 insertions, 16879 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..ebd133f --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #52966 (https://www.gutenberg.org/ebooks/52966) diff --git a/old/52966-0.txt b/old/52966-0.txt deleted file mode 100644 index 4f92aa7..0000000 --- a/old/52966-0.txt +++ /dev/null @@ -1,7605 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Elsa, by Gustaf Björlin - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Elsa - -Author: Gustaf Björlin - -Release Date: September 2, 2016 [EBook #52966] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELSA *** - - - - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This book was -produced from scanned images of public domain material -from the Google Books project.) - - - - - - - - - - ELSA - - - Norrköping 1879, M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri. - - - - - I. - - -När man för två hundra år sedan lemnade Stockholm inom broarna, för att -gå öfver till södra malmen, möttes man först af en hundra fot bred, -forsande ström, den så kallade södra qvarnströmmen. På venster hand hade -man stadens qvarnhus, grå och oansenliga, der borgerskapet kunde få mala -sin säd, “om de det ville”; till höger sluttade stranden sakta ned mot -vattnet. Här var vattningsstället för åkarne på Kornhamnstorg. En smal -träbro med låga räcken ledde öfver till motsatta stranden. Här gick -vägen mellan ruskiga mångelskestånd, fiskblötarebodar och slagtarhus, -“der syltan bereddes” och der “gröna kryddor” kunde få köpas. Hundra -steg från bron skars vägen af på nytt genom Södersluss, en smal -vattengraf, der fartyg varpades igenom från Saltsjön åt Mälaren eller -tvärtom. En likadan bro som den öfver qvarnströmmen, men gjord att vinda -upp, förde öfver till motsatta stranden, der vägen fortsatte uppför -sluttningen mot Söderport. - -Söderport var en låg, fyrkantig byggnad af sten med tegeltak. Genom en -täckt gång var porthvalfvet förenadt med det strax till venster derom -liggande Södertorn, eller, såsom det äfven kallades, “södra rundeln”. -Dess fasta murar voro rundt om försedda med skottgluggar och uppburo en -åttkantig öfverbyggnad med hög spira. Ännu längre till baka i tiden hade -Södertorn varit en vigtig länk i stadens försvar, såsom varande det -yttersta utanverket mot söder, men nu var det mycket förfallet och -tjenade blott till uppehållsort för den del af stadsvakten, som skulle -uppbära accisen af landtfolket, när det ville färdas med sina alster -genom porten. De murar, hvilka på sidorna gingo ned till stranden, voro -äfven delvis nedrasade, och hade ej den djupa skansgrafven legat der -bakom, skulle nog mer än en vandrare gått vakt förbi. - -Öfver skansgrafven ledde en hög vindbro till den öppna, sluttande plan, -som nu kallas Södermalmstorg, och vid hvars södra sida låg det nyss -färdigbygda stadshuset, en byggnad, som, om än icke fullt så prydlig, -som Dahlbergs Svecia gifver vid handen, likväl var nog ståtlig för att -tillskynda borgerskapet kunglig tillåtelse att få urtappa ytterligare -några åmar spanskt vin i stadskällaren. — - -Det var en kall decemberqväll år 1674. I vester vordo de röda töcknen -allt tätare. Dagen flydde och skuggorna föllo djupare. På Söderbro, der -nyss en flock accis vägrande bönder varit i färd med druckne -stadsknektar, och derifrån vida omkring hörts skrän och svordomar, -syntes en och annan fotgängare brådskande ila förbi. Uppe på backen vid -Söderport var bommen nedfäld, och knektarne, som höllo vakten der, hade -samlat sig under muntert glam kring en väldig stockeld, på hvilken en -kopparkittel svängde af och an i röken. - -En kortväxt man, med bredskyggig filthatt på hufvudet och klädd i vid -pelsbrämad kappa, hade en stund åsett deras upptåg. Han tycktes vänta -någon från staden. Men en god trefjerdedels timme gick till ände och -hans min vardt all missnöjdare. Han lät sina blickar noga öfverfara det -vida snöfältet nedanför, ända bort emot Kornhamn, och då den väntade -icke heller syntes från detta håll, svepte han kappan tätare kring -lifvet och aflägsnade sig ned för strandsluttningen, långs den gamla -muren. Det var strängt förbjudet att taga denna genväg, och tidigare på -qvällen skulle det inte dröjt länge, innan han haft lyfta bardisaner i -hälarne efter sig. Men det aftagande ljuset hade minskat nitet hos -väktarne. De nöjde sig med att tillropa honom några mustiga varningar, -och då detta icke hjelpte, utan han fortsatte sin väg utåt isen, började -de, utan att göra sig vidare omak, på nytt sitt glam kring den kokande -kitteln. - -Det som nästa gång tog deras uppmärksamhet i anspråk var en qvinna, som -kom springande uppför backen. Hon rusade rakt mot bommen, utan att låta -hejda sig af postknektens tillrop. Här lutade hon sig flämtande mot -räcket. Hennes kinder blossade. Svart rikt hår böljade i vild oordning -kring den i nacken nedhängande taftshufvan. - -— Låt mig gå i fred! — utbrast hon, när knektarne sprungo fram och ville -föra henne till elden. — Tron I väl att jag gjort något? - -Hennes bruna ögon glänste. Det låg i dem både djerfhet och tillförsigt, -och de småmysande skäggiga knektarne, städse redo att lemna Silenus för -att dyrka Venus, sågo helt förbluffade på hvarandra. - -— Hvart vill du då, dufvan min? — frågade en af dem, hvilken att döma af -den urblekta fjäderbusken i hatten var deras anförare. Han stälde sig -bredbent framför henne och smackade belåtet röken ur sin långa -holländska pipa. — Så visst jag heter Petter Menlös lär sådan nattfogel -som du icke flyga hem till eget bo. - -— Och så visst jag heter Elsa Larsdotter — svarade hon — lär I veta lika -godt som jag, hvart jag flyger, mäster Tistel. - -— Skam flå mig bussar, om jag inte tror, att det är vackra Elsa, som de -gjort så förnäm och grann med skinn på hufvan kan tänka. Nå vi äro ju -riktigt någrannar, jäntan min, för stugan syns ju derborta mot skyn. - -Hon såg honom käckt i ögonen och tillbakavisade temligen hårdhändt hans -ömhetsprof. - -— Kanske I vill inbilla mig — sade hon skrattande, under det att hon -strök håret tillbaka under hufvan, — att I icke sett mig förr för allt -det öl I druckit ur der uppe hos far? Men släpp mig fram nu, skall I ha -mång tack mäster Tistel. Välkommen se'n när vi fått julbrygget färdigt! - -Hon nickade fryntligt åt honom och ville fortsätta sin väg. Men mäster -Tistel var mindre böjd derför. Hasta med mak, gör god sak, tänkte han -alltid. Hon låg icke i sjön, der hon nu var. Dessutom var qvällsvarden -snart färdig, och sedan bussarne fått sin grynvälling, skulle han följa -henne ända fram till förstugudörren. - -Medan de gnabbades härom, kommo tvenne kavaljerer uppför backen. Den ene -var reslig till växten och bar gardets fälttecken, den andre, något -mindre, höll sig några steg efter och tycktes vara den förres tjenare. -När de hunnit fram till elden, gick den förstnämnde rakt mot Elsa och -aftog artigt sin hatt, i det han sade: - -— Diable! Vi äro ju riktigt uttröttade af denna jagten. Hvarför fly så -snabbt, när man sårat så många hjertan. - -— Låt mig gå med fred, Ers nåd — I hör att jag inte vill följa Er. - -— Hon är hederlig mans barn Ers nåd — inföll mäster Tistel ödmjukt — och -är icke hållen till dåliga lekar. - -— Hvad nu krabat! återtog kavaljeren, häftigt afbrytande honom — har -röken slagit dig i synen, gamle gråskägg, efter du inte kan känna igen -hvem jag är... Hör på bussar! — han vände sig om till de förvånade -knektarne, som slutit en krets omkring dem — har ingen af er lust att -värfva dessa karoliner till sin pung? - -Han svängde en grön sidenbörs af och an i luften. Det var mången -slumrande njutning, som låg deri, värd att eftersträfva. Sorlet, som -följde på hans ord, gaf ock tillkänna deras beredvillighet, och det -torde blifvit ganska svårt för mäster Tistel att upprätthålla sin -myndighet, om icke föremålet för det utsatta priset befriat honom från -denna farlighet. - -Medan allas ögon riktades mot de klingande guldstyckena, tog hon ett -djerft hopp upp på den låga muren, och innan någon kommit att tänka på -att hålla henne qvar, hade hon redan halkat utför den nedfallna -grafbranten, der mjuka drifvor mildrade fallets våldsamhet. När -knektarne kommo fram till kanten och lyste med rykande eldbränder ned i -djupet, var hon redan ett godt stycke ute på isen. Snön hindrade likväl -hennes flykt, och hon hade icke uppnått stranden, då hon hörde sina -förföljare hack i häl efter sig. Snön var här djupare. Krafterna började -svika henne, och hon såg framför sig den branta strandsluttningen. - -— Du ser vackra tärna, att du fåfängt söker undslippa mig — ropade -kavaljeren, när han upphann henne — der ute komma män, som på min vink -skola föra dig hvart jag vill. - -Hon svarade ingenting, men blicken gaf tillkänna, att om än motståndet -vore gagnlöst, var det icke uppgifvet. - -— Jag brinner af kärlek till dig — fortfor han. — Följ mig, och -paradiset har icke burit skönare frukter än dem, som du skall få plocka. - -— Jag har ingenting begärt af Ers nåd, — svarade hon och stötte honom -tillbaka! - -— Diable, så skall du ändock följa mig. - -Han fattade henne om lifvet och sökte släpa henne med sig. Men för honom -allena var bördan för tung. - -Ute på isen hördes emellertid stadsknektarnes skrål allt närmare. Han -ropade åt dem att skynda sig. Då kände han i detsamma en kraftig hand -läggas på sin skuldra, och när han förvånad vände sig om, stod mannen i -den bredskyggiga hatten framför honom. - -— Släpp flickan monsieur! — sade denne häftigt. — Hon är icke för någon -gardesbuss. - -Kavaljeren log. Det var tydligen icke första gången han mött denne man -såsom sin rival under nattliga kärleksfärder. - -— Sådan dygdeprest ni blifvit min grefve — sade han gäckande — eller -kanhända äfven ni vill skjuta på mitt villebråd? - -— Monsieur! - -— Kan hända min plit kan få lära Er en bättre lek? - -— Allons! - -I ett nu lågo deras kappor på snön. Värjorna blänkte i månskenet, och de -stälde sig skyndsamt en garde mot hvarandra. Att döma af den ifver, -hvarmed stötarne vexlades, var det icke blott ett stundens hugskott, som -satte klingorna i rörelse. - -Elsa hade emellertid icke förr känt sig fri från sin förföljares -omfamning, än hon skyndade derifrån. Aldrig hade hon fortare klättrat -uppför den branta stranden. Först när hon stod öfverst på berget, ett -kort stenkast från sitt hem, såg hon sig tillbaks. Der nere på det -glittrande snöfältet såg hon mörka skepnader röra sig åter och fram -under häftig ordvexling. Hon tyckte sig äfven urskilja sin räddares -gestalt, der han stod ensam, anfallen från alla sidor. Hvem kunde han -vara, som så ädelmodigt tagit en fattig flickas försvar. Han hade sett -så fin och förnäm ut. Hans stämma hade klingat så underbart, på en gång -mild och befallande. Så hade ingen förnäm man tilltalat henne förr. Hon -nästan ångrade, att hon visat sig så rädd och icke hellre stannat qvar. - - - - - II. - - -Inne i stugan flammade elden muntert på den breda spiselhällen. Elsas -far, Lars Mickelsson, eller som han i dagligt tal kallades Lars -Skeppare, satt på en pall vid elden, sysselsatt med att spänta -torrvedsstickor. Hans gråa, yfviga hakskägg tydde på en ålder snarare -öfver än under sextio år. Lång tid hade ock förflutit, och många resor -hade han färdats öfver Östersjön, innan han kunnat köpa egen stuga. Men -trägen och sparsam hade han varit i sin ungdom och mannaålder och var -derför nu en burgen man. Om man fick tro hvad grannarne sade, -afundsjukan är likväl skarpsynt, hade han samlat nog med blanka -karoliner på kistbotten för att, om så tarfvades, köpa ännu en stuga -till på berget. - -Hans sträfva, väderbitna anlete uttryckte godmodighet och tillförsigt, -der han satt och sorgfälligt ordnade stickorna i olika stora knippen. I -smått, sade grannarne, kunde ingen vara noggrannare än Lars Skeppare, i -det stora deremot kunde det dock hända, att icke allt gick efter hans -vilja. - -Dörren öppnades och en häftig väderil kom elden att slå högt upp i -rökfånget. Det var en äldre, grofväxt qvinna med kraftiga anletsdrag, -som steg in öfver tröskeln. - -— Är det du, mor, som är ute igen och drar in blåsten? — frågade han och -höll upp handen mot eldskenet. - -— Ingen af grannarne ha' sett henne se'n aftonringningen — svarade hon i -missnöjd ton. — Gud vet hvar hon i dag kan hålla hus! - -— Så får du väl trösta dig, mor. Hon har väl icke längre hem än bort. -Elsa är nu gamla jäntan och går nog flott för klippor och skär. - -Mor Greta tyckte emellertid icke alldeles detsamma. Det fans många -värfvare i staden och förnäma kavaljerer äfven, som icke hade ondt af -sitt samvete sedan det blifvit mörkt. Men hon var van att lägga band på -sin oro. Utan tålamod och undergifvenhet hade hon icke kunnat draga sin -lott fram genom lifvet. - -Men det puttrade och kokade i den stora kopparkitteln öfver elden. Hon -skakade betänksamt på hufvudet, hvilket kunde betyda: kommer dag, kommer -äfven råd, och började derefter med en qvistig gren röra om innehållet i -kitteln, då och då ökande detsamma med några näfvar mjöl ur en blåmålad -låda, som stod bredvid henne på spiselhällen. - -Länge dröjde det dock icke förr än hennes tankar återvände till dottern. -Hvar kunde Elsa vara så sent, tänkte hon. Ung och vacker, som hon var — -i hennes sinne var hon nu den vackraste i staden — kunde hon lätt råka -ut för frestelse. — Hon var dock värd ett bättre öde än att i alla sina -dar sitta under fattigmans tak. - -Detta tillägg, som yttrades högt, kom gubben att häftigt brumma till. - -— Så du talar, Greta! — sade han och såg upp från sitt arbete. — Är det -icke tillräckligt godt att i dessa onda tider ha tak öfver hufvudet och -icke behöfva svälta ihjäl? - -— Alltid vränger du mina ord, — svarade hon snäsigt. — Nog har mången -förnäm karl sett sig kär i fulare tös än Elsa. - -— Låt dem då ta henne till sig och mata henne med russin och -pepparnötter, — sade han, — så får du se, om hon blir lyckligare för -det. Mins du flickan, som syster din skulle fostra upp åt den förnäma -grefvinnan. Gick det inte långa veckolängder, innan hon fick en plåt en -gång för besväret. Nej mor, en ann' kan vara så god som en ann', och en -narr är, Gud straffe mig, den, som löper efter de förnämas fåfänglighet. - -— Elsa är en god och snäll flicka, Lars, fast glitter och fagert tal -lyser för henne, men så är ungt folks sed. Icke har jag annars märkt -någon olat hos henne. Och inte duger det för hvem som helst att snacka -med henne om kärlek, det såg både Gudmund Spetsmakare och halte Sven hos -salig prosten. - -— God och snäll tycker du hon var, kan tänka, när hon band ett eldkol i -svansen på mor Lenas svarta katt? Men jag säger dig, att kommer hon hem -en gång till, när det är nedmörkt, skall jag lära henne hvar daggen -faller, så stor jänta hon är, ja, om hon än vore aldrig så hård — för -djefvulen i våld! - -— Jesus, Lars, så du svär! — utropade mor Greta förskräckt. — Tänk på, -att det är stora böndagsafton i afton. - -— Nå än se'n, qvinna. Jag är väl ingen prest. - -— Hon kommer nog snart — svarade Greta lugnande — kanske råkade hon -någon af flickorna från vakstugan. De löpa der hos Klockar-Jonas både -bittida och sent. - -— Svarta Malin och Fingerlisa! I vakstugan hålla de bön och sjunga -psalmer, kan tänka, för att hålla satan och hans trolldom från stad och -land, och presterna prata en hel hop galenskap, men den elake skrattar -åt dem allihop, ty han har redan makten i deras hjertan. - -— Styr din tunga, karl! — sade Greta allvarligt. — Den elake kan vara -här fortare än du tror. Mins du ej hvad som hände bryggaren Seipel, när -han svor på sista böndagsafton?... Bet han icke tungan tvärt af? - -— Hände det dig, mor, komme nog döden tvärt. - -Hon såg på honom utan att svara. Men i blicken låg något, som kom honom -att icke fortsätta sitt skämt. Han böjde sig ned och lade nya stickor -till de andra i bundtarne. - -— Gud bättre dig, Lars! — sade hon efter att en stund ha sett på honom. - -Det dröjde länge, innan någon af dem nästa gång bröt tystnaden. -Väderilarne foro tjutande genom skorstenen och yrde upp askan högt i -spiseln. - -— Elsa är icke hård, som du säger, — sade slutligen mor Greta, i det hon -lyfte kitteln af elden. — Här om dagen gret hon ju och lipade fasligt, -när katten der — hon pekade på en stor gråhvit katt, som malde i spiseln -— gjorde sig illa. Hon fick riktiga anfäktelser deraf, och är hon än -kavat vid dagsljus, är hon rädd i mörkret som ett barn. - -— Töväder biter aldrig på mig, mor, — sade Lars buttert. — Jag är för -gammal, så mycket du vet, för att inte begripa, att qvinnan skrattar, -när hon kan och gråter när hon vill. - -Det bultade nu på dörren, och ändtligen inträdde den länge väntade. Hon -hade varit nere i staden hos åldermannen Grijs, sade hon. Der hade varit -mycket stök och det hade dröjt, innan hon hade fått sitt ärende -uträttadt. Garnet skulle dock komma, bad åldermannen helsa, så snart -fartyget gått upp på strömmen. När hon gick derifrån, hade hon på -jerntorget mött en ung, artig kavaljer, som bedt henne följa med sig hem -och spisa qvällsvard, och då hon icke svarat på hans fråga, hade han -sökt tvinga henne att följa sig. Hon hade emellertid slitit sig lös och -sprungit ned till vakten samt derifrån öfver isen. - -Det var en mycket underlig historia, tyckte mor Greta. Men efter som det -var stora böndagsaftonen, fick udda vara jemnt den gången. Mor Greta -tyckte emellertid, att det gjorde Elsa godt att en gång få se, hvart de -förnäme kavaljererne ville med all sin artighet. Nästa gång skulle hon -dock akta sig att komma hem, sedan det ringt till aftonsången i Maria. - -Lars ville äfven tillägga några varnande ord. Men nu stod icke Elsa -längre svarslös. Med en knyck på nacken förklarade hon, att det var så -likt far att gnata och gnälla på allt hvad hon gjorde, och det var -derför icke underligt, om hon icke ville stanna inne ensam med honom så -lång qvällen var. - -Så slutade den dagen. - - - - - III. - - - “Sopa, raka, smörjehorn - Sänder jag dig till resedon.” - -I vårdagjemningens däfna skymning tyckte man sig förr i tiden se något -besynnerligt dallra i luften kring högt liggande föremål. För en liflig -inbillning aftecknade sig mot de bleka, oroliga skyarne i norr underliga -flockar af djur och menniskor, hvilka på qvastkäppar, ungsrakor och -allehanda likadana primitiva fortskaffningsmedel voro på färd till -Blåkulla, “den ledes” ohyggliga boning. De sågos tydligast, när de drogo -förbi det spetsiga kyrktornet ned i dalen eller lägrade sig på dess tak -såsom en flock kajor för att skafva malmen af klockorna. Stora kors -ritades på dörrarna till ladugården, på det att icke dessa säregna -färdemän skulle bortföra gårdens ungboskap, tjärtunnor påtändes, eggjern -sattes i gödselhögen och gamla muskedunder afskötos, allt för att -bortskrämma “trollpacket”. - -Samhället bäfvade för den grufliga trolldomssynden, hvilken kom -plötsligt likt en smittosam sjukdom öfver folk, så mycket förfärligare -än äfven den svartaste pest, som han sträckte sina verkningar långt -utöfver det timliga lifvets gräns. Verldsliga och andliga myndigheter -uppbjödo all kraft, för att hejda satans raseri. Särskilda domstolar -inrättades och vakstugor höllos på flere ställen inom landet, der -presterne, under bön och psalmsjungning sökte afvärja “hans” illistiga -anslag och “grufveliga raseri”. - -En sådan vakstuga hölls hvarje afton hos klockaren i Katrina, mäster -Jonas Lång, hvilken derför fått uppbära många loford af stadens -presterskap. Stugan var stor och rymlig samt egnade sig väl för -ändamålet. Hon var utröjd så när som på några bänkar långs väggarne, -hvilka upptogos af barn och qvinnor. Högst få män voro tillstädes, och -de som voro der, utgjordes nästan uteslutande af fäder till de barn, som -anfäktades. - -Det var i skymningen, men magister Bengt, hvilken skulle hålla bönen, -var ännu icke kommen. Han hade flera sådana vakstugor och brukade äfven -på vägen mellan dem besöka sådana hushåll, som lidit mest af den svåra -hemsökelsen. Under tiden berättade de närvarande hvad de fått veta om -trollpackets tilltag. Det var i synnerhet en äldre qvinna, med liten -hopkrympt växt och skrynkligt anlete, som dervid i synnerhet förde -ordet. Hon beskref i lifliga färger, hur Blåkulla var inredt, både ut- -och invändigt. Hur “han” kom som en förnäm kavaljer och frågade, om de -ville gå på gästabud, äfvensom hvad “han” tog sig för “när han spelade -med svansen under bordet” o. s. v., allt till mycken uppbyggelse för -barnen. Vid det entoniga ljudet af hennes stämma retades deras -inbillning. Den ena rodnaden efter den andra uppsteg på deras kinder, -medan de i häpen förvirring stirrade mot den berättandes fula, -motbjudande anletsdrag. - -Plötsligt reste sig en af de äldre flickorna, med vackra anletsdrag och -ståtlig växt, från sin plats och ropade häftigt åt klockaren: - -— Se dit, fader Jonas, se hur hon sticker in nålen efter svarte Gudmunds -Brita! - -Det nämnda barnet, en flicka af omkring sex års ålder, for förskräckt -upp från bänken, och de andra stirrade i andlös spänning mot den -utpekade fläcken på väggen. - -— Du såg nog miste Lisa — sade klockaren, sedan han andäktigt läst sitt -fader vår två gånger. — Hit vågar nog ingen sig, så länge vi hafva vår -hederlige magister Bengt att stöda oss till. - -— Nej far, nej far — återtog flickan — Nu ser jag henne åter, om I bara -hade en yxa ville jag dräpa henne. - -Barnen började nu också att se något märkligt röra sig i fogningen -mellan stockarne, och i deras uppjagade inbillning vardt det snart ett -stort hufvud, som försökte sticka sig in. De skreko derför och greto -öfverljudt. Några kastade sig ned och läste böner och psalmer, andra -fattade i klockarns kläder och bönföllo om att han ej skulle lemna dem. - -Flickan, som först fått syn på trollpackan, hade emellertid fattat en -stor yxa och rusat mot det ställe der hon sade sig hafva sett -trollnålen. Här började hon nu af alla krafter att hugga i de murkna -stockarne. - -— Sågen I om jag träffade? — frågade hon och lät sin arm utmattad sjunka -till sidan. - -— Nej, nej, inte ännu! — skreko barnen på en gång. — Hon drog nålen -tillbaka strax du kom. - -En stund förflöt under tystnad. - -— Nu kryper hon fram igen! — ropade en liten gosse och smög sig -förskräckt bakom bänken. - -— Ja, ja der är hon! — ropade flere af barnen. - -Lisa, eller som hon vanligen kallades Fingerlisa, för sina vackra -händers skull, skyndade att på nytt göra bruk af yxan, och ändtligen -började barnen att skrika högt af glädje. - -— Der fick hon! Der ligger hon och låter! — ropade de om hvarandra. Och -verkligen låg det någonting svart under bänken, som rörde sig oroligt -åter och fram. Klockaren läste sina böner och fick ändtligen mod att -närmare undersöka föremålet för deras förskräckelse. Men det var endast -en knippa dref, sådan som öfverallt stack fram mellan stockarne. Det var -sannolikt, att trollpackan förvandlat sig på detta sätt, när hon fann -dem påpasslige och gudfruktige. Barnen hade nämligen tydligen sett, att -Fingerlisa råkat hufvudet på henne, och på yxan upptäcktes äfvenledes -verkliga menniskohår. - -Medan de grufvade sig häröfver, öppnades dörren och Elsa steg in. - -— God afton! — helsade hon glad — är någon här som vill följa med på -gästabud? - -De närvarande sågo förskräckta på hvarandra utan att svara. - -— Hvad I se'n högtidliga ut! — fortfor hon. — Henrik Sporrmakare har -gille i qväll, och der kommer att gå muntert till, med öl och spelmän. -Kom du Lisa, träffar du Petter Linväfvare — tillade hon skrattande och -tog henne under armen — samt många andra raske gossar för resten. - -— Nej tack, Elsa. Det är icke rätt att dansa nu; magister Bengt säger, -att det är vår lättfärdighet, som är största orsaken till den elakes -raseri. - -— Lättfärdig kan han vara sjelf. Men inte tänkte du på synd, när du -ville narra till dig gröna sidenkoftan af mig härom dagen. - -Fingerlisa rodnade öfver denna beskyllning. - -— Hvem har sagt, att jag ville narra dig? — frågade hon och fäste en -ursinnig blick på Elsa. - -— Känd sak är så god som vittnad — fortfor Elsa kitsligt — men du ska' -ej vara så afundsjuk på mig Lisa, ty du får nog hvilken förnäm kavaljer -du vill. - -— Och du är ett elakt frö — inföll nu klockaren och grep Elsa i armen — -aldrig gör du annat än retas och stiftar ofred. Vore bättre af dig att -gå ordentligt på våra bönestunder, än att löpa trakten öfver på gillen -och fläng. - -— Jag tigger ingen om lof att gå hvart jag vill — svarade Elsa stolt och -slet sig lös. - -— Akta dig barn — återtog klockaren varnande — högmod går förfall. - -— Ja, är någon högfärdig, så är vackra Elsa det — inföll nu Fingerlisa. -— Härom dagen svor hon på, ska' I veta, att hon ej ville gå i brudstol -annat än med en förnäm adelsman... Derför, kunnen I förstå, vill hon -vara olika oss alla andra! - -— Nu ljuger du Lisa — sade Elsa uppbrusande, under det de kringstående -började skratta. - -— Ljuger jag, min tös?... Nej du, skeppar Lars stuga ligger för långt -ifrån mig, för att jag skulle kunna den konsten. Men, seså, trösta dig -vackra Elsa, nog får du bröllop utan barnsöl. - -Barnen började nu att skratta med full hals. - -— Alltid skall jag träffa dig, du otäcka, — sade Elsa med ett flammande -ögonkast. Med tårfylda ögon och blossande kinder skyndade hon mot -dörren. På tröskeln vände hon sig häftigt om: — Akta dig — ropade hon -ursinnig — akta dig, när vi råkas ensamma. - -När hon vände sig om, var hon nära att knuffa omkull den lärde magister -Bengt, som med handboken under armen, långsamt och högtidligt kom för -att predika mot den lede och hans onda anslag mot församlingen. - -En stund derefter hördes klockaren med entonig, snörflande stämma -upptaga en af de brukliga psalmerna mot trolldom. Magister Bengt höll -derefter ett mycket uppbyggligt tal om satans välde, samt bad dervid den -Högste skydda alla renhjertade mot “hans” svåra pina och trollpackornas -hiskliga oväsen. Sedan ännu en psalm sjungits, gick magister Bengt åter -sin väg, och de ifrigaste gjorde sig i ordning att vaka öfver de barn, -som sade sig varda förda nattetid till Blåkulla. För att förkorta tiden, -började de äldre qvinnorna å nyo att berätta historier om troll och -spöken. En berättelse, som slog mycket an, handlade om en ung piga, som -vardt gift med en prins. Och dervid gick underligt till. De närvarande -lyssnade med särdeles andakt till de underfulla beskrifningarna på -jättar och tomtar, som voro henne till hjelp. Och när berättelsen var -slut, gaf den anledning till mycket tal, förnämligast om den vackre -prinsen, som pigan gick ut för att råka i verlden. - -— Men hur kunde hon veta hvar han fans och hur han såg ut? — sporde en -af de mindre flickorna nyfiket. - -— Åh, det var inte så underligt — svarade gumman, som förde ordet, med -hemlighetsfull min. — Hon hade, förstås, förut gått i årsgång. - -— Gått i årsgång, hvad menen I dermed, mor Karin? — frågade Fingerlisa -förvånad, — det har jag icke hört. - -— Kors, veten I icke det, vackra Lisa. Jo på julaftonen, innan det blir -dager, går man till skogs, säger man. Men man får hvarken tala ett ord -eller, se sig till baka, ej heller se på någon eld, eller äta, eller -dricka eller höra tuppen gala. När man så, när solen gått i skog, går på -kyrkvägar, ser man så många likfärder, som skola komma under året, och -på åker och äng ser man hur årsväxten blir, äfven ser man om eldsvådor -skola tima, och hvilka som skola rida med brudfölje under året. - -— Ha'n I sjelf gått i årsgång mor? — frågade Fingerlisa, ännu mera -nyfiken. - -— Icke jag, men nog vet jag den som gjort det, och det har slagit in -hvartenda grand, ska' jag säga. - -— Annars kan man ock erfara mycket, — inföll klockaren och strök sig om -hakskägget, — om man, när månen är i första nyet, tar fram psalmboken, -och medan man oafvändt ser på honom, slår upp tre ställen. De psalmer, -man då får upp, visa hvad man kommer att möta under året. - -— Så lär man ock kunna lägga tyg på logen, — sade Fingerlisa lågmäldt. - -— Den synden skall du akta dig för, barn, — sade klockaren, tystande -henne. - -— Så I talen, fader Jonas! Hvad är väl det för synd deri? När halmen är -uttröskad, tar man — hon sänkte rösten till en hviskning — af sig -lintyget på qvällen och lägger det på halmen i logen. Om man då ser -efter nästa morgon och finner ärmarne hopvikna öfver bröstet, betyder -det, att man dör under året, men är blott en ärm uppviken, blir man gift -med den man vill ha... och är det uppviket nedtill blir man vigd utan -prest... ha!... ha!... Kan tänka, vackra Elsa hade det viket ända upp -till linningen. - -Ett fnissande och småpratande uppstod nu, som tycktes aldrig vilja taga -slut. - -En ung man med ljust hår och öppet, ärligt ansigte hade inträdt, under -det hon talade. Han hade sett sig omkring, liksom han skulle sökt någon. -När Fingerlisa slutade, gick han fram till henne. - -— Du borde blygas, Lisa — sade han, då det vardt något tystare — att -utskämma en så hederlig qvinna. Men du har alltid varit hennes -afundsman. - -— Hör på, Anders Barberare! — ropade Fingerlisa, alltjemt skrattande. — -Han tror väl ej, att I redan äro fästefolk, han och vackra Elsa. Men -rosa inte fisken, innan den står på disken. - -— Han tror mer än du, — svarade Anders, rodnande — han tror, att du har -en sned tunga, Lisa. Men låter du henne löpa för fort, fins nog den som -kan stäfja dig. Du har nog icke allt rent för egen port. - -Han aflägsnade sig härpå, efter att hafva frågat klockaren, om han -visste hvarthän Elsa gått, men tills solen gjorde molnen ljusa öfver -Djurgårdslandet, fortfor man i Jonas Klockares stuga att berätta sagor -om troll och spöken. - -Anders Barberare — barberare var den tiden det samma som fältskär — hade -känt Elsa i många år. När hans föräldrar lefde, hade de varit Lars -skeppares närmaste grannar. Men det var egentligen först på sista tiden, -som han kommit att se närmare på henne, ty han var nu snart utlärd i -sitt yrke, kunde börja tänka på att vara sin egen mästare, och ville då -gerna hafva en hustru med. - -Hvarken mor Greta eller Lars, visste han, hade något emot om denna -blefve Elsa. Mor Greta hade till och med sagt honom, att han snart borde -sjunga ut med hvad han hade på hjertat. — Flickan — hade hon sagt — -följde ju honom med ögonen, hvart han gick, som hade hon velat äta upp -honom lefvande. - -Han hade äfven tyckt sig märka någonting ditåt hos Elsa. Men hennes ögon -voro icke att lita på, sade grannarne och klandrade henne mycket, derför -att hon ej velat gifva sitt ja åt Gudmund Åkesson, som var en så -hederlig karl och hade flere stora gårdar på malmen. Men Gudmund var -dock både ondsint och ful, och halte Sven hos prosten, som friat efter -honom, var icke mycket bättre. Så egenkär var han, att nog borde han få -henne lättare än dem, tänkte Anders, och för hvarje dag som gick började -hän mer och mer tycka, att Elsa passade till hustru åt honom. Hade han -råkat henne denna qväll, skulle han bestämdt tagit mod till sig och sagt -henne det. - - - - - IV. - - -Det var en varm dag. Derför hade Elsa flyttat ut väfstolen på gräsbacken -utanför stugan, der det var skugga under det höga päronträdet. Här fick -spolen löpa raskt undan mellan väfslagen, under det hon ömsom hvisslade, -ömsom sjöng. - -Solen hade gått ned bakom grannens tak. Det var kallt, att sitta längre -ute utan tröja i blåsten. Hon böjde sig derför ned för att upptaga den, -då hon såg hönsen komma kacklande och pipande med uppspärrade vingar -genom inhägnaden. Efter dem kom grannens stora katt, försigtigt smygande -sig fram mellan trädstammarne. - -Med ett hopp stod hon på marken och, gripande den första sten hon fick -tag uti, skyndade hon efter honom. En vild hetsjagt började, som slutade -dermed, att spetsmakarens Janne ilade upp i närmaste träd. - -Elsas öppna barm häfde sig våldsamt, och stora svettdroppar lackade från -pannan, medan hon andtruten undersökte trädet från alla sidor, för att -utfinna bästa sättet att fånga sitt byte. Derpå började hon att kasta -till måls. Men afståndet var långt, och Janne satt der uppe helt lugn, -betraktande henne retsamt med sina gröna, gnistrande ögon. — Måtte den -lede ta' dig! — ropade hon utmattad och måttade ett sista kast mot -honom. Hon såg, att han vacklade. Det prasslade sakta i löfverket, och i -nästa ögonblick låg han för hennes fötter. - -Hon böjde sig ner öfver honom. Han gaf intet tecken till lif. Stenen -hade råkat midt i hufvudet. Så illa hade hon icke velat, tänkte hon, och -smekte och klappade honom, samt sökte få honom att stå. Men han sjönk -åter tillsamman mellan hennes händer. Tårarne stodo henne i ögonen. Så -illa, hade hon icke velat honom. - -Ett prassel i buskarne kom henne att vända sig om. Det var Anders -Barberare, som gick öfver täppan. Han hade kanske sett henne gråta, -tänkte hon förargad, och torkade bort tårarne med lintygsärmen. Hvarför -skulle just han komma så olägligt. - -— God afton, jungfru Elsa! — helsade han vänligt och räckte henne -handen. - -— Frid till baka Anders! — svarade hon likgiltigt. — Så sent I ären ute. - -Hon skyndade att taga på sig tröjan och satte sig derefter åter i -väfstolen samt började ifrigt syssla med väfven. Han hade emellertid -följt efter och satte sig på pallen bredvid, samt började att med ett -ledigt väfspröt slå framför sig i gräset. - -— Hvad skall Matts Spetsmakare säga, när inte gamle Janne kommer åter? — -sade han slutligen, då hon inte syntes hågad att bryta tystnaden. - -— Åh, han får säga hvad han vill. - -— Men det var inte rätt af Er jungfru att slå honom så hårdt! - -— En katt? - -— Gamle Janne var ett snällt djur. - -— Han bet ihjäl två kycklingar i förgår, och det var icke snällt. - -— Matts Spetsmakare kommer nog att hämnas. - -— Det må han! - -— I ska' ta' Er i akt jungfru, grannarne vilja Er inte väl! - -— Vilja de inte? — Men I är mycket mån om mig, kan man höra! - -Hon lät spolen hvila och fäste sina bruna ögon med ett sällsamt leende -uttryck på honom. Han såg åt annat håll. - -— Farväl jungfru! — sade han liknöjdt och reste sig. - -— Farväl! — sade hon och såg icke på honom, när hon svarade. - -Anders talade härefter en stund med de gamle inne i stugan. När han -gick, tyckte han sig se genom inhägnaden, hur Elsa följde honom med -ögonen. Grannarne ha rätt, tänkte han. Hon vill endast hafva roligt med -karlarne utan att gifva dem något igen, — fast mig skall hon inte fånga. - -Några dagar förflöto, innan han ånyo besökte Lars Skeppares stuga. Men -han hade lofvat gubben att hjelpa honom med fisket, och detta löfte -måste han hålla. - -När de gåfvo sig i väg, hjelpte Elsa dem att bära ned näten i båten samt -att länsa den från vatten. - -— Så tyst I ha'n blifvit, junker — sade hon leende, då de skulle stöta -ut båten. - -— Tron I att det nappar bättre, jungfru, om man pratar och grufvar sig? - -— Det fån I försöka — svarade hon stolt och vinkade med handen till -afsked. - -Det var sent när de återkommo. De hade haft god fångst, och det dröjde -länge, innan de hunnit bära allt samman uppför berget. När Anders skulle -gå, sade Lars med en nick åt Elsa: - -— Du kan följa honom flicka och ro öfver till Kornhamn, så slipper han -väsnas derborta vid bommen. Knektarne äro fulla så här dags, och det kan -lätt bli krakel. - -Hon steg upp och följde honom tigande. Äfven under öfverfarten hade de -intet att säga hvarandra. Vattnet kom i månlysta vågor och sqvalpade -sakta mot båten och det var detta, som tycktes taga deras tankar i -anspråk. - -När de hunnit öfver till andra stranden, krokade Elsa fast båten vid en -påle och tycktes vänta, att hennes följeslagare skulle hoppa i land. Men -i det stället gick denne öfver till hennes plats i fören af båten. - -— Mins I den der qvällen jungfru, när I slog grannens katt? — frågade -han och sökte hennes ögon. - -— Hvarför skulle jag inte det? - -— I såg då så underligt på mig? - -— Gjorde jag? blef junkern stucken kan hända? - -Hon sänkte hufvudet och lekte med handen i vattnet. - -— Jungfru Elsa! Nu måste jag säga det rent ut. Jag håller Er så kär. - -Hon såg häftigt upp och drog sig förskräckt till baka. - -— Nej Anders, så I talen! — sade hon. - -—... Och många gånger har jag tänkt, jungfru, att fråga Er, om I ej -ville bli mitt äkta vif. När året är ute, kan jag börja som egen -mästare. Jag har godt om gynnare. Mäster Schultz är gammal, och om I -bara ville, skulle det nog gå bra för mig. - -— Nej Anders! - -— Då skulle allt gå så lätt. Jag skulle arbeta för fyra. Vi kunde köpa -Matts Spetsmakares lilla stuga... - -— Nej Anders! - -— Säg blott jungfru, att I vill hålla mig kär. Jag kunde hoppa i sjön, -om I inte sägen det? - -— Kunde du? - -Han såg så varmt och innerligt på henne. Men hon stirrade tankfullt -framför sig. Hennes händer föllo långsamt åt sidan. Der borta vid -Söderport hördes stadsknektarnes sorl och rop, när de aflöste hvarandra -för nattvakten. Plötsligt reste hon sig upp. - -— Det är sent junker! — sade hon. — De vänta mig åter der uppe! - -— Elsa! — ropade han lidelsefullt och ville hålla henne qvar. - -— Nej nej, fråga mig icke mer. - -— Du vill då inte svara mig. Men grannarna ha nog rätt, som säga, att du -är en besynnerlig flicka, Elsa. - -— Hvad ha grannarne sagt? - -Hon såg förvånad på honom. - -— Jo de säga, att du är en flöjel, som blott vill leka och aldrig fästa -dig. Men du har handlat orätt med mig. Du har visat mig något, som du -aldrig menat. Dina ögon ha inte talat sanning Elsa. Om du visste hur -mycket jag håller af dig! - -— Så sade äfven Gudmund Åkesson, och han gifte sig strax efteråt med -svarta Malin! - -— Ja, du har haft många friare Elsa! - -Han såg en stund utåt vattnet. Derpå reste han sig upp och hoppade i -land. - -— God natt Anders Barberare! — sade hon vänligt och stötte ut båten. Men -han låtsade inte höra henne. — Akta dig för vackra Greta på “Hvita -stjernan” — ropade hon efter honom. — Hon är kär i dig! - -Nu vände han sig om och ämnade svara, men hon var redan ett godt stycke -ute på fjärden. Han såg en lång stund efter henne. — Hvad jag var dum — -sade han halfhögt — som nämnde det. Grannarne ha nog rätt. Hon vill -endast fjäsa och flina, men aldrig allvar. Fast inte skall hon se, att -jag tar mig något deraf som de andre. - -Med denna föresats fortsatte han vägen till sin bostad. - -Nästa lördagsqväll var han emellertid äfven ute med Lars och fiskade, -och äfven då följde Elsa honom ned till båten. När de kommit utför -branten, gjorde han sig i ordning att hjelpa henne att skjuta ut båten. -Han var lika glad, tänkte han, om hon följde med eller ej. — Då kom det -sig, liksom af en händelse, att hon råkade luta sig något nära intill -honom, och mera behöfdes icke för att denna tanke skulle visa sig vara -osann. I nästa ögonblick hade han slagit sina armar kring hennes hals. - -— Hvad jag håller hjertligt af dig Elsa, — hviskade han och smekte henne -ömt. - -— Är du ond på mig? — frågade hon sakta. Han tyckte sig se, huru hennes -ögon skimrade. - -— Inte kan man vara ond på den man håller kär! — svarade han. - -— Nej be mig ej om någonting, Anders — sade hon förskräckt — jag kan -ingenting lofva dig! - -— Inte vill jag heller tigga din kärlek! - -— Jag tyckte det var så synd om dig, om jag gjort dig illa! - -— Tyckte du? — Det låg hån i tonfallet. — Men det var ju mitt fel, jag -borde sett mig bättre för. - -Hon slet sig häftigt lös från honom. — Jag vånne den lede toge mina -ögon, — sade hon och höll händerna för ansigtet. - -Han ville kyssa henne, men hon vek häftigt tillbaka. - -— Farväl Anders! — ropade hon och skyndade uppför backen. — Du kan låta -båten vara på andra stranden tills i morgon. Då skall jag hemta den. - -— Är detta ditt sista ord, Elsa! - -— Ja! - -— Farväl då! - -— Farväl!... — Hon vände sig om ännu en gång. — Vi få se om ett år, om -kärlek består — ropade hon skrattande och försvann bakom krönet. - -... består! — upprepade ekot ute från fjärden. - -Under den närmaste tiden härefter undvek Anders så mycket som möjligt -Lars Skeppares stuga. När han någon gång kom dit, talade han med Elsa -endast om likgiltiga ämnen. Han ville fortfarande vara hennes vän och -råda henne till allt godt, tyckte han, ty hon behöfde råd, så många -afundsmän som hon hade. Men aldrig skulle hon få höra ett ord om kärlek -mera från hans läppar. Sämre fästman kunde hon få än honom, och hade hon -ratat honom en gång, kunde detta vara nog. - -Elsa å sin sida tycktes förstå hans tankar. Hon ville icke mera följa -honom till båten. Det var bättre, sade hon, om denna var qvar på andra -stranden öfver natten, ty lätt nog kunde hon råka illa ut på återfärden, -då hon var alldeles ensam. Detta tyckte äfven mor Greta, och derför -vardt det äfven så. - - - - - V. - - -Det skymde redan, när det kungliga jagtföljet gjorde sitt intåg ner för -Hornsbacken. Det var ståtligt att skåda för det fattiga folket, som -trängde sig fram mellan de torftäckta kojorna. Muntra fanfarer klingade. -Hästarne frustade. Hvilka bandprydda manar och guldsmidda betsel! -Kavaljerer med stora fjäderbuskar i hattarne, skämtande och skrattande -med damer i långa, hängande klädningar, öfversållade med guld- och -silfverblommor. - -Nyfikenheten hade drifvit äfven Elsa dit ned, för att åse ståten. — Hvad -jag gerna ville vara i hennes ställe, tänkte hon, och såg upp mot en ung -dam, som red förbi på ett hvitt sto. — Hon behöfver ej vänta på -bröllopet, om någon vinner hennes tycke. - -Hon strök håret ur pannan och vred taftshufvan mera på sned. Hon visste, -att det klädde henne bättre. Hon kunde nämligen icke undgå att märka, -att kavaljererna sände henne månget förstulet ögonkast, när de redo -förbi. Men hvad betydde väl, att hon icke var lika ful som svarta Malin, -när hon ändock hade så ledsamt. — Anders Barberare var visserligen en -god gosse och hade aldrig gjort henne emot, men han var lika fattig som -hon, och Jonas Klockare hade nog rätt när han sade, att om sorg och nöd -väter gift mans bröd, blir det kärlekens död. - -Så följde hennes tankar hvarandra, medan hon drömmande såg efter det -lysande tåget. - -När hon vände sig om för att återtaga sin väg, såg hon vid sin sida en -förnäm man med pelsbräm på kappan och fjäder i hatten.... Hur han kommit -henne så nära, utan att hon märkt honom, kunde hon icke förklara. Det -var med en viss skygghet, som hon betraktade honom. Men hvad såg hon? -Det var ju han, som räddade henne från de efterhängsne kavaljererne nere -på isen. Nära ett år hade sedan dess gått till ände. - -— God afton, vackra Elsa — helsade han vänligt. — Du är stadd på hemfärd -kan jag se, och denna gång utan friare? - -Hans röst klingade så sällsam och underbar. Hon ville tacka honom för -hans ädelmod sista gängen de råkades, men hans mörka ögon voro fästa på -henne med ett så egendomligt uttryck, att orden dogo bort, innan de ännu -hunnit uttalas. Hon kände sig nästan ängslig till mods. - -— Du ser på min bindel — återtog kavaljeren och höll upp sin arm, som -låg i en svart binda. — Det är ett minne af vårt sista sammanträffande. -Långe kaptenen vid gardet, som ville åt dig, fick nog också sin jacka -uppsprättad, men det fans flere måsar ute på isen än jag anade. - -Han gjorde här ett uppehåll och såg henne vänligt i ögonen. Hon såg blyg -ut. — Efter jag kom att råka dig nu i afton — återtog han med sällsam -darrning på rösten — kan du följa mig dit ned åt staden. - -— För hvem tar mig Ers nåd? — sade hon häftigt och rodnade. - -— Nå blif icke ond, vackra Elsa — sade han skrattande. — Jag ville icke -såra dig med mitt förslag. Jag tyckte blott, att det var en sällsam -likhet mellan dina vackra drag och en förnäm dams, hvilken jag gerna -ville skulle intressera sig för dig. - -— En förnäm dam? Ers nåd skämtar! - -— Om jag såg rätt nyss, skulle du ingenting ha emot att rida på vackra -hästar, eller hur? - -Hon såg undrande på honom. Ville han gyckla med hennes fattigdom? tänkte -hon. - -— Det man inte kan få, tjenar ej att eftertrå, — sade hon och sänkte -åter ögonlocken. - -— Hvem vet hvad lyckan kan skänka, — sade han med ett hemlighetsfullt -leende. — Du är så vacker, min flicka och har så mycket medfödt behag, -att om lyckans gudinna vore en karl, skulle du bestämdt vara hans första -älskarinna. - -— Ack Ers nåd, lyckan bor ej i fattigmans stuga. - -— Der kan hon trifvas lika väl som under guldstickad kjortel — sade -mannen, alltjemt med samma egendomliga leende. - -Några borgare närmade sig nu ner i backen. Han tog upp en stor -silfverklocka ur fickan och vände sig mot ljusskenet, som föll från -fönstret bakom dem. - -— Det mörknar redan — sade han brådskande. — Derför farväl! - -Han drog en ring från sitt finger och tillade, i det han gaf henne den: - -— Du tycker om sådant glitter och har åt minstone alltid roligare deraf -än jag. - -— Nej Ers nåd!... — Hon visste icke om hon kunde mottaga den eller ej. -Men så granna stenar hade hon aldrig sett förr. Hvad de skimrade vackert -i ljusskenet! Hon såg tveksam, än på gifvaren, än på gåfvan. - -— Din tacksamhet visar, att du har godt hjerta, — sade han och tog henne -i hand — och jag vill ytterligare öka gåfvans värde. Om du behöfver en -vän, skall du icke glömma denna ring. I Bollhusgränden, på venster hand -från brinken, ligger ett smalt hus med gafveln åt gatan. De kalla det -för tyske grefvens hus. Gå in der i porten och klappa på andra dörren -till höger. Visa ringen för den som öppnar, och om det är möjligt, skall -du få den hjelp du söker. Och nu farväl! — - -Hon stirrade tankfullt efter honom, tills han försvunnit i mörkret. -“Tyske grefven” hade hon hört omtalas såsom en mycket farlig och ondsint -menniska, hvilken fått sitt tillnamn af de stora rikedomar, som han -skulle roffat till sig under de föregående krigsåren i Tyskland. Men -kavaljeren hade sett så vänlig ut... och hvilken vacker ring hon fått! -Hon måste gå närmare till fönstret för att se hur den skimrade i -ljusskenet. Hon vände honom på alla sidor. Ett fnissande och skrattande -bakom henne kom henne att häftigt vända sig om. Det var idel bekanta -ansigten hon såg. Der stod svarta Malin, der Fingerlisa, der Annika hos -hökarens. Och alla skrattade och gjorde miner åt henne. - -— Jo det lönar sig att vara vacker, kan man se, — sade Annika, en lång -bleklagd jänta, och försökte qväfva sitt skratt. - -— Vacker flicka, vacker gåfva! — tillade svarta Malin och torkade sig om -munnen med en betydelsefull åtbörd. - -Elsa kände sig på en gång förlägen och ond. Hvad hade de att göra med de -gåfvor hon fick. Men hon var icke van att tåla sådant skämt. Det hade -hon visat mer än en gäng förut. - -— Hvad du är afundsjuk, svarta Malin, — sade hon och höll upp ringen för -den som sist talat, en tjock, svartmuskig flicka med grofva drag och -skelande ögon. — Det skulle nog vara något för dina krokiga fingrar, kan -tänka. Men du kan hafva nog af långe Gudmund du, som jag ratade. - -— Tvy trå mig för slikt — svarade den tilltalade föraktligt och spottade -tre gånger framför sig — med mig får den elake ingen makt. - - — I morgon är ringen blott ett torrt löf, ska' du få se — inföll -Annika. — Gjorde du som jag, kastade du honom genast i strömmen. - -Fingerlisa hade under tiden betraktat ringen. Hennes vackra anlete -färgades af en liflig rodnad. Ifrån att skratta och skämta som de andra -blef hon plötsligen tyst och allvarsam, och hennes röst hade en bitter -skärpa, när hon inföll: - -— Vi gå i vakstugorna hvarje afton och bedja den allsmäktige skona oss -frän trolldom och satans frestelse, och så löpa våra egna grannar efter -honom, som flugor efter smör. Hur många gånger har du rest vackra Elsa? -— - -Vid denna fråga tårades Elsas ögon. Att tro henne vara så förtappad, att -hon reste till Blåkulla, hade ingen förr gjort. - -— Hvad tron I väl om mig? — sade hon häftigt. — Tron I kanske, att jag -icke kan mina stycken så väl som I?... Men akta dig Lisa, det är inte -första gången jag hör din onda tunga löpa. - -— Akta mig och hvarför det? — frågade denna med ett tillgjordt skratt. — -Tror du, att jag inte såg dig i går qväll, så vacker du är, när du satt -som en kråka på postmästarens tak. Du är en gemen trollpacka du, så -mycket du vet. - -Äfven hon tycktes hafva tårarne i ögonen. - -Dessa ord rågade måttet af Elsas tålamod. Ursinnig öfver den lidna -skymfen, och icke heller glömsk för det som hände i vakstugan hos Jonas -Klockare, rusade hon mot Fingerlisa och fattade henne i håret, och innan -de andra hunnit hejda det, hade hon slagit sin fiende under sig på -gatan. Malin och Annika stodo helt försagda vid denna kraftyttring. -Aldrig hade de trott Elsa om sådant, hon som ansett sig alltför fin och -förnäm för att besöka deras vanliga dansnöjen och gillen. Men i nästa -ögonblick ingrepo äfven de i striden. Dock, Elsa hade äfven hjelp att -vänta. - -— Blyg's I inte flickor att kasta Er allesamman öfver en enda — hördes -nämligen i nästa ögonblick mor Gretas stämma öfver skriket, och -skuffande undan den ena hit och den andra dit hjelpte hon Elsa att resa -sig. — Är det skick och seder att slåss så här midt på allmän kyrkväg. - -— Åh tyst I, mor Greta — ropade Fingerlisa, i det hon flammande af vrede -strök sitt hår ur pannan. — Gå hon hem till sitt, gråsugga. Vi behöfva -ej hennes förmaningar. - -— Du borde skämmas att gifva gammalt folk öknamn, — sade gumman barskt, -— men akta dig, du, ty så mycket du vet, vackra Lisa, att skönt kan bli -grönt och fett magert. - -— Ja akta dig Lisa! — ropade nu de andra flickorna skrattande. — Den ena -trollpackan stjelper icke den andra, och flåsar den gamla på dig, får du -lungsoten. Nej se bara hur hon fräser! - -— Jag skall rifva ögonen ur dig, för det ordet — sade Elsa och ville på -nytt rusa emot henne. - -— Bry dig icke om hvad de säga, — sade mor Greta, och förde Elsa med -sig. — När man är dålig sjelf, vill man ock, att andra skola vara det. -Sådana pigor äro intet umgänge för dig. - -Men de hade sårat henne, tyckte Elsa, så djupt, att hon aldrig kunde -glömma det. Den ena tåren efter den andra rullade utför hennes kinder. -Hade ej mor Greta varit, skulle striden derför lätt kunnat upplåga på -nytt, oaktadt fiendens öfvermakt. Men nu förde mor Greta henne med sig -med stadig arm derifrån. - -Fienden ansåg sig må hända äfven för svag för att fortsätta striden mot -två motståndare, af hvilka mor Greta, så gammal hon var, icke var att -leka med. Ljudet af hästtramp från gränden bredvid kom dem äfven att -tänka på vakten, som i hvarje ögonblick kunde komma. De drogo sig derför -flinande och småskrattande hvar åt sitt håll och läto Elsa och mor Greta -ostörda gå derifrån. - -När Elsa inkom i stugan, fick hon uppbära många hårda ord af mor Greta. -Elsa var icke flicka, sade denna, att löpa ute efter de förnämes -glitter. Mor Greta synade härefter ringen mycket noga, medan Elsa utan -att svara drog sig trumpen bort i en vrå. - -Det var en enkel guldring, med en liten skimrande sten, i hvilken var -inristadt ett sirligt vapen. Han var alldeles gjord för Elsas finger, -tyckte hon, och det var icke underligt om Fingerlisa var afundsjuk. Hon -var det alltid, när Elsa fick något. Men nu skulle hon nog få betala -henne derför. - -Medan hon småpratade härom, till hälften för sig sjelf, inträdde -Fingerlisa. Hon hade tårarne i ögonen och gråten i halsen. Hon bad Elsa -så mycket att hon skulle förlåta henne, hvad hon sagt. Det var ej något -ondt menadt dermed, bedyrade hon snyftande. Hon hade endast velat varna -Elsa. Hon såg emellertid så hemlighetsfull ut, när hon yttrade detta, -att mor Greta i stället för att, hvilket hon föresatt sig, dugtigt banna -henne, vardt allt försonligare och nyfiknare samt slutligen lofvade -henne både råmjölk, när kon nästa gång skulle kalfva, och annat godt, om -hon talade om hvad hon visste. Men Fingerlisa var svår att öfvertala. Om -det vore sant, sade hon, att man sett Elsas skepelse fara omkring i -luften qvällstid, kunde olyckan snart vara framme. Och utom vaka och bön -kände hon då ingen bot för trolldomen. - -Men de utlofvade gåfvorna växte med den stegrade inbillningen, och -slutligen kunde Fingerlisa icke längre motstå mor Gretas enträgenhet. — -Så syndigt det än vore, som hon sade, kunde hon icke neka till att -omtala för henne hvad hon viste. — Och nu berättade hon, hviskande, att -den förnäme kavaljeren icke varit någon annan än den lede sjelf, som -velat fresta Elsa att blifva hans brud, och ringen var fästegåfvan som -han gifvit henne. Så länge de icke hade några trollbarn med hvarandra, -var det emellertid ingen fara å färde, och han hade ingen makt öfver -henne. Men för att vara riktigt säker, borde hon dock lägga ringen i -askmörjan. Vore han i behåll, när solen gick upp nästa dag, hade den -lede gifvit Elsa en verklig ring, och då kunde hon nyttja honom hur hon -ville, ty då hade vår Herre största makten i hennes hjerta. Men låg der -i stället ett stycke näfver eller en rostig jernbit, när nästa sol lyste -på spisen, då var trolldomen uppenbar, och hon borde genast låta skrifta -sig. - -Mor Greta tackade henne för detta råd. Lisa var dock en god och hjelpsam -flicka, sade hon, som i grund och botten ville grannarne väl, fast hon i -bland hade ondt af sin tunga. Derför skulle hon ha tack. Men det var -möjligt, att den lede kunde återkomma i en annan skepnad, och derför -måste äfven bot upptänkas. — - -Fingerlisa ville nu gå. Hon hade sagt så mycket hon visste. Blott man -icke “fördes”, försäkrade hon, vore Guds makt större än den ondes. Men -hade man gått öfver tredje tröskeln i Blåkulla och sett de store -ormarne, då kunde ingen mensklig makt vidare hjelpa. - -Fingerlisa hjelpte nu mor Greta att lägga ringen i askan samt tog -derefter en yxa från väggen, som hon satte i sophögen utanför dörren. - -— Ingen mensklig makt, säger du — frågade mor Greta tankfull, när hon -återkom — och ingen af våra prester heller? - -— Endast den gudfruktige kaplanen i Lund, säger man, lär få bugt med -honom, — svarade Fingerlisa och ville taga afsked. — Men det är långt -dit. Han bor, sade klockarn, i en kyrka, som är djupt under jorden, och -derifrån kan man gå ned i Blåkulla alla dagar. - -— Han kan då säkert hjelpa mot trolldomen? — frågade mor Greta ifrigt. - -— Så säger åt minstone Jonas Klockare. Det var så, att en ung bondflicka -blifvit förd till Blåkulla, berättade han i går, och hennes fästman, som -höll henne mycket kär, hade, när den lede anfäktade henne alltför hårdt, -gått till den gudfruktige kaplanen, samt bedt honom för gods och guld -hjelpa honom att få till baka hvad han hade kärast på jorden. Detta -lofvade honom äfven prestmannen, men blott på ett vilkor förstås, och -det var att han tog på sin ed, att jäntan icke sjelfmant bjudit sig åt -den lede, utan att det varit denne som frestat och förledt henne. Han -vore annars maktlös, sade han, och den som oträngd toge hans kraft i -anspråk, skulle bli evigt fördömd. Men fästmannen var blind, stackars -gosse, och han trodde bara godt förstås om sin fästeqvinna. Allt hvad -hon sagt, tänkte han, var endast bibelord. Derför svor han och bedyrade -med de svåraste eder, att det var den lede sjelf som var enda skulden -till hennes synd. Presten gjorde då som han bad honom om och svor fram -den lede. Med ett hiskligt tjut och vrålande kom denne i dagen, men då -begaf sig inte bättre, än att det var jäntan sjelf, som af fåfänga -griller och högfärd sökt hans bistånd och icke alls den lede, som -frestat henne dertill, och slutet vardt derför så ömkligt någon kan -tänka sig det, ty när jäntan vardt helbregda från synden och hin ondes -anfäktelser, då vardt den stackars gossen i stället en krympling för -lifstiden. - -Fingerlisa tog nu afsked. Hon hade berättat allt hvad hon visste om den -gudfruktige prestmannen, sade hon och kunde icke dröja längre borta från -sin gamle far, då det redan var nermörkt. Men om de behöfde hjelp någon -annan gång, skulle hon icke lemna dem utan. Tack vare Jonas Klockare -kände hon både ett och annat, som icke borde vara utan allt gagn i de -svåra tiderna. - -Elsa hade under hela tiden Fingerlisa talat med moder sutit tyst i sin -vrå, och hon tog ej emot hennes hand, när hon sade farväl. Dylika -berättelser och kanske ännu sällsammare hade hon hört mången gång i -vakstugan, men aldrig hade hon dock hört något så galet, tyckte hon, att -någon straffats, om han velat rädda sin nästa från trolldom, när han -sjelf ingenting gjort. - -— Det var Fingerlisas vanliga lögner — sade hon när denna gått — och det -ska' I icke tro på, mor. - -Denna fann dock Fingerlisas tal både naturligt och riktigt. — När man -vill bedraga vår Herre, ser du mitt barn — sade hon andäktigt — får man -nog lida sitt straff. Nu hade den elake verkligen vunnit af vår Herre en -själ, och denna måste förgås, om ej någon annan lemnades i stället. - -Elsa gick denna qväll tidigare än vanligt in i sin kammare och när Lars -inträdde med dagens fångst på ryggen, sof hon redan. Han hade emellertid -hört omtalas af några grannar uppträdet ute i gränden, och ville gerna -säga Elsa ett och annat ord. - -Han brummade och svor fasligt. Men när han var i detta lynne, lät mor -Greta alltid honom hållas. Hon styrde nämligen i det stora både säkert -och förståndigt; och då han icke handlade, utan endast ordade tyckte hon -det kunde göra det samma, om han väsnades eller ej. - - - - - VI. - - -Följande morgon, då Elsa inträdde i stugan, satt hennes far i lifligt -samspråk med en storväxt, groflemmad karl med rödfnasigt, uppsväldt -ansigte och knäfvelbårar. I skymningen kunde denne varit skräckinjagande -nog, men vid dagsljus föreföll han, med all sin krigiska hållning, -alltför beskedlig och narraktig, för att vara farlig, och om icke lukten -efter det sista ruset afhållit derifrån, skulle helt säkert hvilket barn -som helst känt sig frestad att leka med hans röda hakskägg. - -Hans drägt inbjöd äfven på sätt och vis dertill. Den utgjordes af en -kort rock af rödt kläde med guldränder i sömmarne, gula sämskskinnsbyxor -och röda strumpor. Oaktadt dessa bjerta färger var den likväl på långt -när ej så lysande, som man skulle tro, ty de många fläckarne framtill -läto den röda färgen skifta väl mycket i brunt, och guldränderna voro på -de fleste ställen bortnötta eller urblekta. - -Men mäster Hvittlock var stadens förste skarprättare och som sådan -alltid en man, värd att betrakta. Han var nu ute för att skaffa sig en -ny medhjelpare, ty dagen derpå skulle åter en trollpacka brännas, och en -af hans drängar hade qvällen förut druckit för mycket öl samt till följd -deraf ramlat ut för krogtrappan och brutit halsen af sig. - -Lars Skeppare var emellertid föga nöjd med besöket. Så granne han var, -plägade han icke gerna umgänge med mästermannen. - -Medan de talade, började Elsa göra upp eld i spiseln. Hennes hjerta -klappade af lätt förklarlig oro. Skulle ringen ligga qvar? Eller hade -hennes mor redan tagit bort honom? Stället var orördt, såg hon, der hon -sett dem lägga honom qvällen förut. Hon strök en gång, två gånger, för -hvarje gång allt djupare, tills hon slutligen nådde sjelfva hällen. Men -ingen ring syntes till. Allt hon fann var några rostiga spikhufvuden. - -— I kommen då icke med i morgon, fader Lars? — sade mäster Hvittlock och -fattade sin, med en röd fjäder prydda hatt. - -— Inte för allt guld som glimmar... Fråga Jonas Wärme eller någon annan, -som bättre behöfver dalern. - -— Han är för vek i kroppen. Det är icke alla, som kunna se -justitiesvärdet blott och bart utan att krokna, ska' jag säga. Och — om -I tror att det ingen heder är dermed — ska' jag säga, att det står i den -heliga skrift, att öfverheten fick svärdet. — Höga magistraten sade ock -i går, att det var ett hederligt och aktningsvärdt yrke. - -— Huru som helst, lär I ej få mig på slik förrättning — sade Lars -Skeppare bestämdt. — Om de stackars qvinnorna kunde hålla sin mun bättre -och inte löpte i husen med sqvaller om sin nästa, ginge det dem bättre. - -— Är I då förryckt i hela kroppen? Tron I att höga hofrätten och alla -riksråden, ja sjelfva kungen skulle låta bränna dem, den ena efter den -andra, om de voro oskyldiga. Säg icke om det ordet, så att någon hör -det, ty det kunde bekomma Er illa. - -— Åh, Gud ske lof, alla mina grannar veta nog, att jag är fri från slikt -djefvulstyg. - -— Om I ären det — här sänkte han rösten — heter det likväl icke alldeles -så om andra här i huset. - -Elsa trodde sig se på deras miner, att de talade om henne, och utan att -veta hvarför, rodnade hon upp till hårfästet samt skyndade ut. - -— Tala nu ur skägget — sade Lars häftigt, då hon var borta — eller vid -alla djeflar och trollpack ska' jag icke få fram det. - -— Nå, nå, inte så häftigt! — sade mäster Hvittlock saktmodigt. — I går -var det icke en, utan fulla tjoget, som sågo Er vackra dotter flyga af -med de andra till Blåkulla. Ville ej säga något ondt dermed — tillade -han, då Lars' blickar mörknade allt mer — det kunde ju endast varit -hennes hamn man såg. - -— Så? Man såg hennes hamn? — utropade Lars vredgad. — Det säger jag dig, -mäster, så granne du är, kom ej till baka med slikt prat, ty det är -intet kram för min marknad. - -Mäster Hvittlock tycktes icke heller vara hågad derför. Han hade endast -menat väl, tyckte han. Det kunde ju vara nyttigt att höra hvad grannarne -pratade om, så att man kunde hålla sig på sin vakt. Men högfärd går för -fall, och mången hade förr en gång fått ångra att de icke lydt hans råd. - -Han tog nu afsked, lemnande gubben att i ro fundera öfver hvad han sagt. - -— Hvad går åt er, far, i dag? — frågade Elsa, då hon en stund derefter -inträdde och såg, hur han följde henne med forskande blickar. - -— Du borde gå mera i dina sysslor, barn, och springa mindre kring torg -och gränder — sade han vresigt. — Du hade då inte ondt af djefvulens -anfäktelse. - -— Käre far, hvad menen I väl? - -Hon rodnade och såg ut, som hon fullkomligt väl hade förstått, hvartåt -han syftade. - -— Åh, inte värdt att du ställer dig så oskyldig. Nog vet jag, att du i -går hade kommers med någon af de förnäme kavaljererna der nere i staden. - -— Käre far, inte kunde jag veta, att det var så farligt att svara en -menniska, som talade så vänligt som han gjorde. - -— Man får icke tro alla, som hafva söt mun och äro vänliga i ansigtet. -Men gör du om det en gång till, ska' jag... Han höjde armen. - -— Det må far! — svarade Elsa trotsigt. — Aldrig tvingen I mig till -något. - -— Herre Gud, hvad tänker du på, Lars? — utropade mor Greta, som i det -samma inkom. — Och tänk bättre på hvad du säger, Elsa, att du icke retar -far! - -— Hvar har du trollringen? — frågade gubben häftigt. — Gif mig den! - -— Den tog mor — sade Elsa med en knyck på hufvudet. - -Mor Greta skyndade bort till spiseln. Hon hade icke velat se efter -ringen, medan mäster Hvittlock var derinne, och förrän han kom hade icke -solen börjat skina dit in. - -— Herre min skapare! — ropade hon och slog samman händerna. — Jäntan -hade rätt. Se bara far, endast en bit näfver ligger der. - -Elsa sade ej ett ord. Hon hade sin egen tro derom, tyckte hon. De ville -endast skrämma henne. - -— Så mycket du vet, Elsa — sade Lars, sedan de undrat åter och fram -öfver ringens försvinnande, och alla tre bedyrat vid allt hvad heligt -var, att ingen tagit den — så mycket du vet, inte kommer du i brudstol -förr än förståndet fått växa ut på dig. - -— Far gör som han vill — sade Elsa kallt. Men derpå, liksom hon skulle -ångrat sig, tog hon mor Greta om halsen och kysste henne häftigt samt -skyndade in på sin kammare. - -— Gud ska' veta, att hon blifvit både hård och egenvillig på sista -tiden, — sade mor Greta förvånad och såg efter henne, — men tvång biter -mindre på henne än flinta på stål. Måtte blott vår Herre skydda henne. - -— Så långt det räcker — sade Lars tviflande. — Men nog ska' ondt gry ut -med ondt, — återtog han strax derpå. — Fast mins du mor, när du ville -tvinga henne att gå i de nya kängorna och hon i stället sprang barfota i -snön hela Guds långa dagen? - -— Mins nog det, och hade inte du den gången lagt dig ut för henne, far, -hade nog stora bönboken till sluts kommit fram. — - -Den tid som följde efter dessa händelser var icke lycklig för Elsa. Mor -Greta hade aldrig varit så sträng och noggrann, som hon nu blef. Ofta -var hon till och med obillig i sina fordringar. Men ondt gry, sade hon, -skulle ut med ondt. - -Både Lars och Anders Barberare, hvilken nu mera sällan besökte dem, -försökte väl understundom stämma mor Greta till mildare känslor. Men -deras försök strandade för det mesta mot Elsas egen styfsinthet. Anders -tycktes hon icke ens tåla, och den enda som hon numera kunde sägas -sällskapa med var Fingerlisa, hvilken, allt sedan den qvällen, då hon -bad Elsa och mor Greta om förlåtelse, fått ett märkbart insteg i den -förras tankar. Både mor Greta och Anders märkte hur detta växte för -hvarje dag. De räddes derför, men kanske handlade de icke klokt, när de -öppet sökte motverka denna vänskap. - -En qväll möttes Anders och Elsa i stugudörren. Hennes ögon voro tårade, -och han frågade deltagande, hvad som kom åt henne. - -— Åh det är inte alltid så lätt, Anders, att vara glad här i lifvet, — -sade hon suckande. - -— Har mor varit sträng nu igen? - -— Inte mer än vanligt. Det är inte så lätt att vara till lags för -stränge herrar. - -Lars Skeppare hade lyssnat till hennes svar och reste sig nu häftigt -från pallen, der han satt. - -— Jag vånne den elake toge dig, trollunge — sade han uppbrusande. — Du -drar synd och skam öfver hus och hem, och när jag tager mig an din sak, -klagar du lika fullt, derför att jag, för böfveln, vill ha skick och -reda här. Men så mycket du vet, får jag höra ett gny mer om något -trolleri eller om förnäme kavaljerer, ska' jag ta' presten med mig och -sätta eld på stugan öfver dig och sedan gå sjelf så långt vägen räcker. - -— Jag tycker, att far kan tala mera ömt till mig — sade Elsa lugnt och -såg honom i ögonen. — Jag har ju intet ondt gjort. - -— Har du inte bragt den onde in i vårt hem till grannars och någrannars -spott och smälek, kan tänka? Men akta dig! - -— Tror nog att far vill plåga mig. Far tyckte jag var för glad nyss... - -Lars Skeppare hade närmat sig henne medan hon talade. Svaret jagade -vreden upp i hans ansigte, och han knöt handen åt henne. - -— Derför ska' du få svida, djefvulsbarn — utropade han — så sant jag -heter Lars Mickelsson! - -— Nu ären I för sträng, fader Lars — sade Anders medlande: — Ingen har -ju talat något ondt om Elsa på sista tiden. - -— Om ingen vill kännas vid mig här — sade Elsa vårdslöst — torde nog -finnas oskylde, som kunde komma mig till hjelp. - -Lars Skeppare stirrade förvånad på henne. Så skarpa ord hade han aldrig -förr fått till svar. Men hon var nu mer för stor jänta att få bugt med. -Han såg ondt på henne. - -— Det ordet ska' du få ångra, flicka! — sade han kärft och gick ut, -hvisslande på en gammal sjömansvisa. - -Från den stunden var Elsa mindre till lag äfven för honom, och sällan -gick någon dag, då hon icke fick gråta bittra tårar. Än hade han hört af -grannarne, att hon gått i sällskap med någon förnäm kavaljer öfver -slussbron, än att hon kommit för sent hem från vakstugan. - -Äfven Anders började till slut fatta misstankar om Elsas dygd. Han -trodde väl ännu icke, att hon menade något illa, men hon hade vid flere -tillfällen talat osanning för honom, och lögn ur en ung flickas mun, -tänkte han, bådade intet godt. Dess utom sällskapade hon allt ifrigare -med Fingerlisa. Han visste icke hur det kom sig, men han betraktade -nämligen Elsa, oaktadt hennes nekande, fortfarande som sin blifvande -fästeqvinna, och han ville derför ej, för sitt anseende inom skrået, att -Elsa skulle hafva täta samqväm med en så illa känd flicka som -Fingerlisa. - -Men Elsa vardt mera motsträfvig, ju mer han och mor Greta pockade på -upphörandet af denna bekantskap. Hvarför skulle hon försaka alla sina -vänner för hans skull, sade hon. Hon hade ju icke lofvat honom något. -Fingerlisa kunde vara lika hederlig som han, tyckte hon, fast hon var -fattig, och var bestämdt mycket snällare. Hvad de sagt om henne hade -endast varit förtal. Hon motsade henne aldrig, var ständigt glad och -vänlig, samt hade gifvit henne månget godt råd, när de andra endast -gifvit henne snäsord. — - -Det var sent en afton. Anders hade återigen, men förgäfves, bedt henne -sluta med sitt umgänge med Fingerlisa. - -— Det går aldrig väl om I kifvens så — hade mor Greta slutligen sagt. — -Tro mig, den ena måste böja sig för den andra, så är lifvet. - -Men Elsa hade då blifvit ond. Hon ville aldrig blifva Anders Barberares -hustru, hade hon svarat, om de än skulle tvinga henne dertill, och när -Anders gick, hade hon ropat efter honom i dörren, att han icke behöfde -komma till baka, om han inte ville det. - -Hon var mer än vanligt upprörd. Alla, tyckte hon, ville hennes ofärd. -När hon en stund senare vardt ensam i sin kammare, rörde sig hennes -oroliga tankar både när och fjerran, och sällsamma bilder från forna -tider trängde sig fram i inbillningen. - -Hon mindes så tydligt en varm vårdag, då hon följde sin moster till -Jakobsdal, för att åse lustbarheterna vid hofvet. Hennes far var på den -tiden till sjös, och mor Greta kunde ej lemna sitt stånd vid -slussgrafven. Men hennes lilla fostersyster var deremot med. Hvad hon -mindes denna väl, der hon sprang med sin mörkblå kjortel och sitt hvita -linnelif öfver det ångande gräset. - -Löfven hade nyss spruckit ut, häggen blommade, och på det friska gräset -vid sjöstranden var ett lysande hoffölje samladt. Der såg hon damer i -hängande lockar och spetskragar, kavaljerer i stora, yfviga -allongeperuker och skor med röda rosetter. - -En öppning var gjord i gärdesgården vid skogsbrynet. Jägare i gula -kyllerrockar och med stora fjädrar i hattarne drefvo hjortarne utåt -fältet, der kavaljererna stodo väntande med lyfta bössor. Hvarje hjort -bar nämligen sin dams färger, och kavaljererna skulle täfla om dem genom -att döda deras bärare. - -Efter hjortarne insläpptes ett koppel räfvar inom stängslet. Hennes -hjerta hade klappat af oro. Ack, de sågo så skygge och ängslige ut: Men -lakejer med rykande luntor framsprungo nu plötsligt ur skogsbrynet. Eld -och rök sprutade fram ur de svärmare, man fastbundit vid de stackars -räfvarnes svansar. Ett koppel hundar lössläpptes. Öfver högt och lågt, -öfver diken och gärdesgårdar gick det rasande tåget. När hundarne sökte -fasttaga sitt flyende rof, small ett skott ur någon svärmare, som kom -förföljaren att tjutande tumla till baka, allt till de förnäma damernas -stora fröjd. - -Elsa mindes vidare hur hennes lilla fostersyster klappat i sina små -händer och sett så innerligt glad ut. Men plötsligt kom der fram en -dylik rasande flock och slog omkull dem båda i gräset. Mera häpen än -rädd, började hennes fostersyster att gråta, då en förnäm dam, som sett -det, gick fram till hennes fostersyster och klappade henne vänligt på -kinden. — Hvilket vackert barn — sade hon åt sin kavaljer och smålog så -godt samt framtog derefter en vacker gulddosa, ur hvilken hon gaf dem -små sockergryn att äta. - -Elsa vände sig mot väggen. Hon var trött på dessa minnen, som förföljde -henne. Men hennes mosters bild stod allt lifligare för hennes inre. Hvad -hon gerna önskade att denna hade lefvat. Men så väl hon som -fostersystern voro döda. Hon kände hur tårarne vätte örngottet. - -Ett sakta prassel utanför fönstret kom henne att häftigt spritta upp. -Någonting liknande ett ansigte aftecknade sig mot den dunkla rutan. -Förskräckt rusade hon upp ur bädden. Men der utanför var allt tyst och -stilla. Månen sände ett matt skimmer öfver den lilla täppen, som var -täckt med nyfallen snö. De nakna träden, med sina skuggor, stodo -orörliga i tystnaden. Dock längst bort i den mörka vrån tyckte hon sig -skönja en mensklig skepnad. Såg hon rätt eller liknade den icke till -växt och hållning samme förnäme kavaljer, som gifvit henne ringen. Hon -tyckte att han nickade åt henne. Men när hon lutade sig fram och öppnade -fönstret var han borta. Det var kanske blott en syn, tänkte hon. - - - - - VII. - - -Julen närmade sig. I staden skulle firas ett af dessa ståtliga -adelsbröllop, som drogo skådelystna menniskor in till staden långt -utifrån malmarne. - -Anders Barberare hade lofvat Elsa att följa henne dit ned, sedan mor -Greta förklarat hans sällskap såsom vilkor för ett “utelöpande” så sent -på qvällen. Elsa var dock icke nöjd med detta förmynderskap. Hennes -oroliga min och häftiga gång, när de vandrade utför Hornsbacken, ådrogo -sig också mer än en mötandes uppmärksamhet. - -— Akta dig Elsa — sade slutligen Anders. — Om du springer så, kan folket -tro, att du vill löpa ifrån mig. - -— Följ med då, mäster prest! — svarade hon, utan att vända sig om. - -— Nej, gå du så fort du orkar! — Han saktade stegen. — Du lär nog inte -komma till bröllopsgården förr än jag. - -En stund derefter hade äfven hon saktat stegen, och de gingo bredvid -hvarandra. - -— Det var snällt af dig, Elsa — sade Anders, när de hunnit ett stycke — -att icke längre vara så envis. — Han ville lägga sin arm om hennes lif. - -— Hvad tänker du på?... Här... midt på allmän kyrkoväg!... Nej, släpp -mig, Anders! - -Hon såg nästan ond ut, när hon stötte honom till baka. Han såg på henne -förebrående. - -— Du blir elak, Elsa, om du icke kufvar ditt sinne — sade han godsint. — -Jag vore färdig att dö för dig, och derför bör du icke leka med mitt -hjerta. - -Men hon hade aldrig lofvat honom någonting, sade hon, och det var långt -tills året vore ute, då hon skulle svara bestämdt. Till dess borde han -låta henne vara i fred och icke jemt plåga henne med sin enträgenhet. -Och derpå skrattade hon på ett sätt, som gjorde hans tankar bittra. - -— Om jag ej kan gifva dig diamantringar och gyllenduk — sade han — kan -jag likväl hederligt försörja dig. - -— Hvem har bedt dig, Anders, om några diamantringar? Vill du icke hafva -mig sådan jag är, må du välja en annan — vill du icke följa mig, går jag -ensam. - -— Hvad du är dig olik i dag, Elsa — sade Anders, och sökte med mildt -våld hålla henne qvar. — Så var du icke i ögonen, när du första gången -såg mig. - -Hon rodnade lätt, men svarade ingenting. Vid hörnet af Hornsgatan stod -en liten gosse och lekte med några isstycken. - -Elsa råkade ofrivilligt stöta till honom, så att hans granna byggnad -rasade omkull. - -— Trå dig, du styggetacka — skrek pojken förbittrad efter henne. - -Förvånad vände hon sig om vid detta tilltal. - -— Nej se på skepparns Elsa! — skrek pojken, öfverlycklig af denna -upptäckt, och sprang ett stycke ned åt gatan. — Se bara hur hon flyger -åstad med den granne herrn. Faren I till den elakes gästabud, godt folk? - -Elsa vardt röd i ansigtet. Ett isstycke, stort som ett äpple, rullade -framför hennes fötter. Hon böjde sig ned efter det och vände sig hastigt -om mot sin förföljare. - -— Här skall du få smaka på gästabud — ropade hon, och slungade isstycket -efter honom. Grossen förde handen till hufvudet, i det han gaf till ett -skrik af smärta. Isstycket hade träffat med olycksbådande säkerhet, och -blodet sipprade ymnigt fram ur ett djupt sår midt i pannan, medan han -jemrade sig och skrek af alla krafter. - -Anders ville skynda fram till honom, men Elsa höll honom till baka. - -— Vill du föra mig i förderfvet — sade hon upprörd — hör du icke, att -man ropar på vakten? - -Han följde henne motvilligt. - -— Du hade nog tyckt om, Anders — sade hon, då de hunnit öfver slussen — -om de fått fatt i mig der uppe och fört mig till tukthuset. - -— När såg du, att jag ville dig så ondt? — frågade han, ej utan -bitterhet. — Men inte skall man bry sig om, hvad barn och dårar ropa. - -— De skola få kalla en för hvad som helst, menar du? Men du är bara -morsk, när du sitter der hemma i spiselvrån hos far och mor, och fast du -bär långvärja vid sidan och skägg på hakan, låter du dem säga på gator -och gränder hvad dem lyster om mig, fast du friar och fjäsar i orden, -kan tänka. - -— Lugna dig, Elsa, aldrig kunde jag tro, att du skulle bry dig om hvad -den lille pojken ropade. - -— Han kallade mig trollpacka, hörde du; men också du, Anders tror mig -nog inte om godt. Du är nog redan led vid mig! — Hon torkade bort de -frambrytande tårarne med tröjärmen. Plötsligt stannade hon och vände sig -om. - -— Farväl Anders! — sade hon. - -Han ville hålla henne till baka. - -— Nej, låt mig gå — sade hon häftigt — din väg är icke min! - -Han talade så mildt och kärleksfullt, som en tjugu års yngling talar -till den han älskar. Men hon hatade honom, sade hon. Hon hade aldrig -älskat honom och skulle aldrig heller göra det. - -— Nej, förr må man bränna mig som en hexa och trollpacka — ropade hon -och slet sig lös från honom — än jag följer dig när du brukar våld! - -Han följde henne heller icke, när hon rusade uppåt gränden. Han ville -visst icke tigga om hennes kärlek, tyckte han. Han skulle nog finna -någon annan, som satte mera värde på honom. - -Men hur det var, kom äfven han att efter en stund vika af inåt samma -gränd, der hon försvunnit. Och småningom vordo hans steg längre och -hastigare. Han ville endast följa henne på afstånd, tyckte han, och der -borta i folkträngseln skulle hon nog icke få så långt försprång, att han -icke kunde se, hvad hon hade för sig. - - - - - VIII. - - -I den smala Bollhusgränden var mycket folk samladt. Bröllop skulle -hållas i ett af de nybygda adelshusen, och det var sagdt att både vin -skulle löpa och glafven kastas. Ännu voro fönsterraderna mörka och -maréchallerna och beckkransarne väntade på sina svarta pålar, hvilka här -och der uppstucko ur snön, att den gamle portknekten skulle tända dem. -Under tiden gjorde folkhopen sina iakttagelser öfver grändens invånare. - -— Ser du, vän Fibiger — sade en spenslig borgare i lamskinnsperuk till -sin tjocke granne — tyske grefven vill slå på stort och göra fest med -ett vaxljus. - -— Har du sett en palt lysa i hornlykta? — sade den tilltalade tvärt. - -— Nej du, Jonas, rik man är snål man. - -— Han eger några tunnor guld, vill jag lofva. - -— Jo det kan du ta' på! Om han ock skulle dämma upp strömmen med bara -karoliner, finge han nog öfver. - -— Åh kors! ja alla källare i hela huset ska' vara proppfulla af bara -rödaste guld, säger man. - -Den siste talaren kastade en beundrande blick mot den mörka -fönsterraden. Ljuset, hvarom han talat, hade stannat vid ett af -fönstren. - -— Ser du, der står halte hofmästaren med ljusstaken — återtog han. — Han -har nog sett det, om han inte fått smaka't. - -Mannen i fråga kunde vara omkring sextio år. Hans ansigte var pussigt -och rödfnasigt, med utstående kindknotor och tjocka läppar och omgifvet -af gråstripigt hår. Ett hugg, som gått snedt öfver pannan, hade lemnat -ett bredt ärr efter sig och tryckt ut venstra ögat, hvarigenom -ansigtsuttrycket blifvit skelande och osäkert. Hans korta puffjacka af -mörkviolett sammet var urblekt och saknade icke heller ljusare -stoppningar här och der. Den hvita spetskragen kring halsen var -skrynklig och något för träng. Tofssnörena hade synbarligen icke räckt -till, utan hängde vårdslöst på sidorna. - -Han släckte ljuset, för att bättre kunna urskilja folkhopen nedanför, -och lutade sig mot fönsterkarmen. Men ett sakta prasslande in i rummet -kom honom att häftigt vända sig om. Det långa rummet upplystes af det -flammande skenet från maréchallerna, som nu började tändas. Hans blick -föll på den höga sängen med hennes tunga, guldfransade sparlakan och -derefter på sandstensspiseln, hvars förgylda listverk och blankskurade -eldskärm skimrade i eldskenet. - -— Det var nog råttorna igen — mumlade han efter att hafva lyssnat en -stund. — Fast, Gud bättre, hvarje gång jag är ensam här käns det något -kallt efter ryggen. — Men dö är dö, och alla skola dö — och för resten -var det hans nåd, som tog den saken på sig. — Derför kunna de inte göra -mig något, om de än då och då låta höra af sig. - -En smal ljusstrimma gled långsamt fram öfver gyllenläderstapeterna. -Låset vreds om, och ett högväxt fruntimmer trädde öfver tröskeln. Hon -höll i handen en dubbelarmad ljusstake af silfver med tvänne halfbrunna, -drypande vaxljus, hvilkas röda lågor flämtade i luftdraget. - -När hon långsamt skred fram öfver golfvet, syntes hennes smärta skepelse -nästan vanskapligt lång i den svarta, tätt åtsittande sammetsdrägten. - -— Du skall se väl efter porten i afton, Bertil — sade hon och satte -ljusstaken på den svarta dragkistan vid fönstret — ingen får komma in, -som du inte noga betraktat genom gallret. - -Hennes röst lät sträf och befallande. Han bugade sig utan att svara och -linkade ut genom dörren. En knäppning i låset, och damen var allena. - -Hennes ålder kunde vara omkring fyratio år. Pannan var hög, ögonen stora -och glänsande. Men leendet, som i ungdomen lekt kring munnen, hade -lemnat rum för detta på en gång kärfva och tålmodiga drag, som den -tidens porträttmålare med sådan förkärlek vetat förläna sina äldre -qvinnoansigten. - -En stor foliant i blå sammetspermar och guldknäppen låg uppslagen på -fönsterbrädet. Hon satte sig i stolen och började tankfullt vända -bladen. Plötsligt reste hon sig. En matt rodnad lade sig i kindgroparne. - -— Hur länge skall jag då vara dömd till denna plåga — utbrast hon -lidelsefullt — hur länge, o Herre! skall min själ ängslas af dessa -gnagande qval. — Och man talar om en rättvis Gud, som styr denna -verlden? — återtog hon efter en stunds grubblande. - -— Nej en ond, svart ande är det — ja, store Merlin, håller du, hvad du i -denna bok lofvar, kan du återge mig hvad jag saknar och förgäfves under -aderton långa år sökt, då må du gerna plåga min själ i fördömelsen. - -— Fördömelsen? — upprepade hon sakta, liksom detta ord gifvit ny -riktning åt hennes tankar. - -Hon satte sig åter och lutade hufvudet till baka. Det var längesedan -flydda dagar, som åter stodo framför hennes inre. Hon mindes så väl, då -hon var ung, var en firad skönhet vid hofvet med friare i dussintal. Och -hon hade icke räknat så noga med deras hjerteqval. En barndomsvän, den -ståtlige grefve Bjelke hade dock till slut rört hennes hjerta. -Visserligen hade äfven han fått dela samma lott, som alla sina -föregångare. Hon var för flygtig, för att på allvar kunna fästa sig vid -någon, men den ömhet, hvarmed hon sökte trösta honom, sade hennes -ovänner, hade åt minstone liknat kärlek. — Och den gången hade de varit -milde. - -En dag var bankett på hofvet. Hon var uppbjuden till kontradans. Men en -viss olust hade fått makt med henne. Släppande sin kavaljers arm, -skyndade hon brådskande ut ur danssalen och ut i slottshvalfvet. Men -hvart skulle hon taga vägen? I slottet kunde hon icke stanna. Hennes -tankar föllo på kaplanen i Klara, magister Olaus Bergius. Han hade i -många år varit husprest i hennes slägt och var känd för en gudfruktig -och rättrådig man. Hon beslöt att bedja om hans hjelp och råd. - -Qvällen var mörk. Endast några enstaka facklor blänkte genom dimman och -gåfvo återsken från de våta stenarna. Hon skyndade öfver Norrbro. Det -lyste i de låga vakthusen på andra sidan. Stadsvakten vid slagbommen -skulle må hända taga henne i förvar. Hon kände sitt hjerta slå, som hade -det velat tränga sig ut genom bröstet. Strömmen brusade doft under -hennes fötter. En tung fora hade gått ner på morgonen och ryckt -broräcket med sig. — Endast några steg och allt vore slut. — Men då -tyckte hon sig höra tonerna af den sista kontradansen. Det var ju endast -några ögonblick sedan hon sett beundrande leenden omkring sig och hört -ljufva kärleksord hviskade i sitt öra. Och hon påskyndade sina steg. Hon -var ännu ung då. Hon hoppades ännu något af verlden. - -I riksrådet Lilljes hus lyste det i öfra våningen. Der hade hon och -Bjelke lekt som barn. Hon hade varit drottningen, han kungen, -omvexlande. Gamla riksrådets fjäderbuske och en skrynklig spetskrage -hade varit deras emblem. — Men nu närmar sig en skrålande flock, med -rykande facklor och svärd, som blänka. Hon skyndar sig ännu mera, och -uppgifven af trötthet och smärta, sjunker hon ned på trappan till -presthuset. - -Porten, som slogs igen af en häftig väderil, väckte henne. Hon trefvade -upp för den smala trappan, som förde till den gudfruktige mannens -studerkammare. Det var ett långt mörkt rum. Midt emot dörren stod ett -svartmåladt bord, på hvilket lågo hopade böcker och pergamentsrullar. -Vid dess ena ände satt mannen hon sökte. Hans torra, skrynkliga ansigte -liknade, ehuru ungt, tyckte hon, de af fukt angripna pappersark, i -hvilka han bläddrade. Några bruna hårtestar framtittade under den -söndriga och luggslitna kalotten, och under den spetsiga hakan lågo -tvänne stora, temligen smutsiga prestkragar. Hon tyckte sig ännu vilja -se det inställsamt smilande leende, hvarmed han betraktade henne, då han -frågade, hvarmed en så ringa Herrans tjenare kunde hjelpa en så förnäm -dam. Hon var förlägen. Det hon ville säga var så enkelt och ändock så -tillintetgörande. - -— Hjelp mig, magister Olaus, hjelp mig för Jesu skull! — var det enda -hon yttrade. Hon var ung då och kunde icke beherska sig bättre. - -Det var dock så naturligt, att han skulle fråga, hvilken hjelp hon -önskade. Han hade emellertid närmat sig henne. Hon nästan kände huru -hans blickar smögo sig girigt utefter det långa håret, som, blött af -regnet, föll ner öfver axlarne, och stannade i det fina spetskråset i -barmen. Rodnande af vrede mötte hon hans närgångna blickar. - -— I ha'n varit upptagen i min slägt, magister Olaus, — sade hon med -skälfvande röst. — I ha'n redan såsom djekne ätit mina föräldrars bröd. -Och I... Tårarne qväfde nu rösten och hon sjönk ner på pallen vid -dörren. - -— Du hör då nu till dessa skökor, som i brokiga dukar löpa kring torg -och gränder — sade han — och vet icke hvar ensam qvinnas prest bor? Du -minnes då inte, att din högborne fader körde mig som en hund utanför sin -dörr med slag af sin värja, derför att jag i min ungdoms oerfarenhet -trodde mig läsa renhet i dina ögon, höra tro från dina läppar. — Nej, gå -bort ifrån mig till satans straff, säger jag. Vik nedför den syndens -törnstig, som du valt, till den eviga fördömelsens mörker. - -Hon hade icke hört honom till slut. Utan bestämdt mål hade hon skyndat -ut igen på de smutsiga gatorna och irrat omkring, tills krafterna -slutligen sveko, och hon vanmäktig dignade till marken. - -När hon återkom till sans, fann hon sig liggande till sängs i en låg -stuga. Elden brann i spiseln, och der bredvid satt en medelålders qvinna -och spann. Hon hade henne att tacka för sitt lif. — Och dock hade hon -sedan glömt henne och glömt mycket mera af det som sedan hände. — - -Hon mindes vidare en vacker sommarafton ute vid Jacobsdal. Hon lyfte upp -i sitt knä en liten ljuslockig flicka, som af rädsla för ett koppel -hundar fallit omkull och skadat sig. Hvad hon gerna velat trycka henne -till sitt hjerta och öfverhölja henne med varma, varma kyssar! Men det -mörka anletet bredvid henne blickade så misstänksamt, och hon var svag -äfven då. Hon tömde sin ask med sockerpiller i barnets gula -redgarnskjortel. Det var sista gången hon såg henne. Sedan dess hade -aderton långa år förflutit, och de hade alla räknat tolf månader! — - -Hon lutade sig fram mot fönstret och blickade ut öfver den sorlande -hopen. Den ena bärstolen efter den andra anlände till bröllopsgården. -Damer i vida spetskrås och med tunga guldkedjor om halsen, kavaljerer i -broderade rockar, hängande spetshalsdukar och yfviga peruker stego ur, -för att bilda skämtande grupper der inne i de klart upplysta -högtidsrummen. Sådant hade icke hennes bröllop varit, men hon ville icke -tänka på de långa, sorgtunga dagar, som hon måst framsläpa under sitt -äktenskap. - -— Bertil! — ropade hon. - -Det dröjde en stund, innan hofmästaren inträdde. - -— Är grefven hemma? — frågade hon, liksom i tankarne. - -Han såg förvånad på henne. Hon hade icke på den dag, han mindes, frågat -efter sin man. Derpå vände han sig mot dörren, som hade han velat göra -sig närmare underrättad, innan han svarade. - -— Nej, stanna! — Hon betraktade honom skarpt och återtog derpå kort och -häftigt: - -— Du minnes, Bertil, den der qvällen...? Hon hade drunknat, sade de...? -men du var inte viss derpå...? du har sedan blifvit vissare...? du har -sökt och sökt utan att finna...? ah, men misstro och hat har du satt i -bröstet på mig! - -Hon höll upp ett ögonblick och lade handen på bröstet, som hade hon -derigenom velat mildra smärtan, hon rönte. - -— Ve mig ringa man — svarade han saktmodigt — om jag ådragit mig Ers -höga nådes hat. Men hvad jag gjorde, skedde ju blott på Ers höga nådes -egna bud. - -Hon närmade sig honom på ett steg nära och såg honom forskande i ögonen. - -— Och du vet ingenting? — sade hon. — Du vet ingenting ännu? - -— Nej Ers nåd, vid vår Herres hårda död och pina, ja om jag än skulle -svettas blod och vatten. - -Det lyste till i hans kalla ögon. Men det syntes att han var van att -uthärda hennes af misstro skärpta blickar. Det var icke heller första -gången, han hört samma frågor från hennes skälfvande läppar, som han -sett, när hennes högborna hufvud långsamt sjunka ned mot bröstet. - - - - - IX. - - -Medan Anders Barberare fortsatte sin väg genom den sorlande folkhopen, i -hopp att der återfinna Elsa, hade hon genom en sidogränd närmat sig -bröllopsgården. Gästerna voro nu samlade der uppe och försågos med -riklig välfägnad, hvilket äfven kom folket utanför till godo. - -När Elsa kom fram, skulle glafven kastas. Bakom de små blyinfattade -rutorna flammade vaxljus och facklor. Pukor rördes och trumpeter -smattrade, medan bruden, strålande af ungdom och fägring, trädde fram -till fönstret. Detta öppnades, och i täta moln utströmmade den varma -luften. - -Vid brudens högra sida stod den gamle gråskäggige fältherren. Han höll -glafven lyft i högra handen. Skaftet var lindadt med långa taftband i -brudgummens färger, svart och gult, och spetsen var af blänkande -silfver. Riddare, med sträfva, väderbitna anleten, röda af vinet, med -yfviga peruker och betänksamma miner lade sina händer på glafvens fäste -samt bekräftade med öflig ed den morgongåfva, som bruden fick af sin -brudgum, hvarefter de nedlade glafven för hennes fötter. - -Pukor rördes och trumpeter smattrade och under folkets bifallssorl -uppläste brudens främste marskalk glafvenbrefvet, som innehöll -beskrifning på morgongåfvan, hvilken utgjordes af två hela sätesgårdar -samt halfparten af hvad hennes man kunde ärfva eller förvärfva, så väl i -löst som fast. När han slutat läsningen, fattade han glafven i ena ändan -och kastade honom ut bland folkhopen. - -En liflig täflan uppstod nu om hvem som skulle öfverkomma den -silfverbeslagna spetsen. Äfven taftbanden voro eftersökta och de -sönderrefvos ganska ifrigt till små remsor, hvilka sedan fästes på -hattar och mössor, allt till brudens heder. - -Under denna täflan hade Elsa förts af folkträngseln högre upp i gränden. -Helt oförmodadt stod hon framför det hus, hvarom den förnäme kavaljeren -talat. Hon såg på några stegs afstånd den låga mörka porten, hennes -tankars ständiga föremål. I bröllopssalen dansades nu kronan af bruden, -och allas hufvuden voro riktade dit upp. Elsa tycktes tveka. Hon såg -ingen i portgången. Men hon kunde ju se efter, tyckte hon, om det fanns, -såsom han sagt, någon dörr på höger hand. I nästa ögonblick var hon -försvunnen i den mörka portöppningen. - -Hon trefvade en stund i mörkret utefter muren utan att finna någon dörr. -— Men hon hade icke längre sin talisman, ringen, tänkte hon plötsligt. -Hennes hjerta slog häftigt. Må hända när allt kom till stycket var det -den lede sjelf, som gifvit henne ringen. Hon ville genast skynda -derifrån, då i det samma tvänne starka armar omslöto henne bakifrån. Hon -gaf till ett rop af förskräckelse och dignade ned på golfvet. När hon -återfick medvetandet, fann hon sig i ett, af många vaxljus upplyst rum, -uppfyldt af bössor, falkbjellror och allehanda jagtredskap. Framför -henne stod den förnäme kavaljeren, som gifvit henne ringen. Han var -denna gång klädd såsom kavaljererne vid hofvet, med spetskrage och yfvig -peruk. Hon kunde nu närmare betrakta hans anlete. Det var icke alldeles -så som hon förestält sig det samma. Kring munnen låg ett visst -egendomligt småleende, som hon icke förut hade märkt. - -— Gudomliga cherub — sade kavaljeren med smäktande röst, när hon -förvirrad såg sig omkring. — Du sökte paradiset utan att finna vägen. -Men guden Amor märkte din vånda och underrättade mig derom. - -Han ville lägga sin arm om hennes lif, men hon drog sig förskräckt till -baka. - -— Var icke rädd min vackra dufva — forfor han och såg så slö och -likgiltig ut, som han skulle hafva talat till sin stora hund, som -sträckte sig på mattan vid dörren. — Sitt ner här ett ögonblick blott, -och låt oss läppja på detta vinet. Hvad önskar du af mig, efter du söker -min hjelp? - -— Ack Ers nåd... Det var ingenting... Nej låt mig gå nu — afbröt hon sig -— mitt sällskap är ej för så förnäme kavaljerer. - -Han föreföll henne så olik, tyckte hon, mot hvad han varit den qvällen, -han gaf henne ringen. Men han menade kanske icke illa, tänkte hon strax -derpå, och så, hur det var, förtrodde hon honom mycket af hvad hon hade -på hjertat. När hon slutat, klappade han henne vänligt på kindbenet. - -— Diable! — utropade han — om du ej är den skönaste af alla qvinnor på -jorden. - -Men hans ögon fingo i det samma ett så egendomligt uttryck, tyckte hon, -och hans röst darrade så sällsamt. Hon drog sig förskräckt ur länstolen. - -— Diable! Så lugna dig då, mitt vackra barn — återtog han, skrattande åt -hennes rädsla. — Jag vill dig, parbleu, intet ondt. - -Hon fäste sina stora, bruna ögon frågande på honom utan att svara. - -Blågrå, flandriska krus, små silfvertumlare och brokiga ölkannor af -bayersk fajans täflade om platserna på den konstsömmade bordduken. På en -hög dragkista af vackert Nürnbergskt arbete, som hade sin plats på -motsatta långväggen, stod en ankare, omgifven af ölstop och tennmuggar. -Han fylde tvänne af bägarne och räckte henne den ene. - -— Och nu din älskares skål! — utropade han. — Vi dricka den i gammalt -spanskt...! - -Han höjde sitt stop och gnolade: - - “Drick drufvans saft, - Du hemtar kraft — - Ty döden flyr - När vinet styr! —” - -— Ers nåd gör mig orätt — sade hon tvekande, utan att smaka på drycken — -jag ber Ers nåd, låt mig gå! - -— Bah! Inga predikningar min vackra tärna! Skål i stället för herrar -Locenius, Merenius, Abedenius och hvad de alla heta, som fylla våra -själar med gudomlighetens spis. — Vid den heliga jungfruns otvättade -linne, som katolikerna säga, ska' du inte först dricka ärligt med mig, -innan jag hjelper dig mot skeppare och tross. En tärna, som ej kan tömma -en mugg spanskt i botten, är icke värdig att tagas om hakan af en ärlig -hofbuss. - -— Låt mig gå Ers nåd! — upprepade Elsa, denna gång temligen bestämdt. - -— Åh, för böfveln! Ingen blygsamhet, sade rådmannen, satte sig i -borgmästarinnans knä. Hvem sökte du derute, vackra barn, om inte mig? - -Han lutade sig öfver henne. - -— Ers nåd! — Hon ville rusa upp, men han strök i det samma med ett slag -af sin arm ljusen från bordet, så att det vardt kolmörkt i rummet. En -tystnad uppstod för ett ögonblick, under hvilken man hörde hur någon -sökte vrida om låset till yttre dörren. Derpå hördes ett hest skratt. - -— Vackra foglar, starka galler! - -— Släpp mig, Ers nåd, för Jesu skull! - -Nu föll äfven bordet omkull och vinet sqvalade ned ur de kullslagna -kärlen. Den stora rapphönshunden sprang tjutande efter väggarne. Ankaret -med ölet föll med skräll i golfvet, och ölet fick göra sällskap med -vinet. — Då hördes plötsligt ett hiskligt brakande och dån, åtföljdt af -ett rassel, likt det som uppkommer vid snöras från höga tak. Derpå vardt -det tyst. - -När halte Bertil en stund derefter inkom med ljus och facklor, fann han -grefven liggande afsvimmad på golfvet. Och på platsen, der den stora -dragkistan stått, såg han strax bredvid sin herre ett mörkt, djupt hål. -En del af väggen hade rasat ned. Så mycket kunde han vid första -undersökningen märka, att öppningen förde till källrarne under huset -bredvid, och djupt der nere hörde han sorl af röster och såg han facklor -blänka. - - - - - X. - - -Äfven Göran Grijs, den välaktade åldermannen inom krämareskrået, ärnade -snart göra bröllop för sin dotter, den blyga Brita. Men flere af hans -skepp hade seglat i qvaf under hösten. Hans förmögenhet hade derigenom -smält betydligt ihop, och bröllopet hade uppskjutits den ena veckan -efter den andra. - -Hade fader Grijs redan förut varit snål, vardt han nu en riktig -girigbuk. Han gned det slitna runstycket lika ihärdigt, som den -fullvigtigaste karolin. De medel han valde, för att återställa sin -förmögenhet, sade hans grannar, voro dock icke alltid af bästa slag, och -när ölmuggarne tömdes på “Hvita korpen”, kunde man äfven få höra, att -den onde, som på sista tiden gjort sig så mycket omak öfver allt i -staden, icke heller varit utesluten från fader Grijs spekulationer i lin -och hampa. - -Det fanns emellertid en punkt, om hvilken grannarne sväfvade i dunkel, -och denna var hans val af måg och arftagare. En gammal försupen -qvartermästare, vid namn Haasenkampf, var nämligen dertill utsedd, -hvilken troligen på många år icke på en gång haft i sin byxsäck så -mycket som två daler kopparmynt. Sällan kunde man se ett trognare -kompaniskap än mellan qvartermästaren och åldermannen. Sent och bittida -voro de till samman, medan fästmön icke oftare såg sin fästman än när -hon bjöd honom på körsbärsbränvin eller mumma. - -Åldermannen hade äfven åsett dagens högtidligheter. Med en djup suck -hade han sett, hur vinet flödade och hört den glada musiken. Så präktigt -kunde han icke nu mera fira sin dotters bröllop. Han lemnade -folkträngseln och vek af om hörnet nedåt den mörka gränden. - -En stund senare vandrade han oroligt åter och fram i ett höghvälfdt rum, -eller kanske rättare sagdt källare. - -Han var lång och mager, hade stubbigt, grått hakskägg, krokig näsa och -bar en utnött lamskinnsperuk på hufvudet. Rummet hade icke mycket bohag. -Ett svartmåladt bord midt på golfvet, med tvänne trefotsstolar, en på -hvardera sidan om det samma och ett högt skåp, längst bort i -halfdunklet, utgjorde hela inredningen. - -På bordet stod en gammal söndrig kopparlampa, spridande ett matt sken -öfver de mögliga väggarne. Jemte lampan funnos der några sällsamma ting, -hvilka man icke gerna gick förbi utan att närmare skärskåda. Om -hvartannat och delvis täckta af en trasig grön slessingduk sågos några -förmultnade dödskallar, tänder af möss och andra mindre djur, bitar af -likkistplåtar, fogelskelett, färgade pergamentsremsor o. s. v. samt, -ordnade i en rad, några burkar af simpelt krukmakaregods, hvilkas -innehåll sorgfälligt undandrogs nyfikenheten genom öfverspända -pergamentskapslar. - -En blick på denna arsenal, och grannarne skulle haft lösningen på gåtan -i sin hand! Mäster Haasenkampf kunde nämligen göra guld, åt minstone -trodde hans blifvande svärfar så. Ja, denne hade till och med blifvit så -fast öfvertygad derom, att han icke blott satt sin dotters ära i pant -för hemligheten, utan jemväl offrat allt redbart guld- och silfvermynt, -han egde, derför. - -Mäster Haasenkampf hade emellertid endast lyckats tillverka mindre -qvantiteter af den ädla metallen, men det hade varit under ogynsamma -förhållanden, som de arbetat. “Gröna Lejonet” jemte några andra -missnöjde jordandar hade nämligen till dato motstått deras besvärjelser, -och först när äfven de blifvit instängde i deglarne, kunde några -storartade resultat vinnas. - -Men då, när lifvets underbara vätska skulle strömma fram i kristallklar -glans ur den glödheta degeln, då skulle allt, som åldermannen pekade på, -förvandlas till guld. Endast en droppes utfällning, och trä, sten, -metaller, kläder, hvilket föremål som helst, skulle förvandla sig till -större eller mindre guldklimpar. Alltid något, påstod Haasenkampf för -hvarje gång. - -Men misstron ligger nära till hands, när man spelar höga spel, och -mäster Grijs spelade med allt hvad han egde. Om han än var öfvertygad om -möjligheten af att genom konstiga experiment kunna frambringa ädla -metaller, var han ty värr icke lika fast öfvertygad om sin blifvande -mågs ärlighet. Ty hvem sade honom väl, att denne, när han slutligen -lyckats muta eller besegra de motsträfvige jordandarne, icke skulle -behålla skatten för egen räkning. Han skulle dock veta att taga säkerhet -af honom. Han hade fast beslutit att samma afton tvinga honom att svärja -en ed så bindande, att han ej skulle våga bryta den. - -Ett slag på porten kom honom att häftigt spritta till. Den han öppnade -för var en medelålders, storväxt man, med krokig näsa, blek hy och -glest, grått hår. Han hade stora, rödbruna knäfvelborrar och bar en -nedfläckad, trasig uniformsrock af samma snitt, som det nyvärfvade -Lichtonska regementets. - -— Kan försäkra Er, svärfar — hväste den inträdande med hes röst, när han -efter att hafva helsat slog sig ned vid bordet — att det, skam till -sägandes, var en smula trefligare på “Hvita korpen” här midt öfver. - -— Derför låter du mig vänta, för si förstås, fulla timmen — svarade -åldermannen misslynt. — Men händer det en gång till — - -— Se så, för millioner haubitzer, ingen prestelåt. Du vet, gamle -linmånglare, hvad jag gjort för dig, och får du den ondes dukater i dag -eller morgon, tycker jag det kan komma på ett ut. - -— Du har druckit för mycket i dag, Gerdt — återtog åldermannen -allvarsamt. — Hvad vi nu skola företaga kräfver alla våra sinnen. Vi -göra derför klokast, om vi uppskjuta det till nästa nytändning. - -— Förstås, de der silfvergösarne äro icke med, kan tänka. Kan hända käre -bror redan tröttnat — men säg bara till! För millioner haubitzer, Gerdt -Haasenkampf är icke den, som trugar sin konst på någon. - -Han reste sig upp för att gå, men åldermannen tecknade åt honom att -sätta sig. - -— Nå ja, efter du ber mig derom — återtog han — vill jag icke vara -motsträfvig! — Han upptog en lermugg ur fickan. — Men då skall du äfven -tömma en mugg spanskt med mig, ty inte duger det att vara torr i -kroppen, när man skall ta' ett tag med satan. - -Mäster Grijs var icke synnerligen böjd för denna inledning, men var det -hjelpt med så litet, tyckte han, ville han ej neka. - -— Du får hålla till godo med min — sade qvartermästaren, då han såg att -åldermannen letade bland muggarne, utan att finna någon tom. — Merkuria -står ju i den och salvan i den andre. Skål då gamle linmånglare — ropade -han — och klingade med en af dödskallarne. - -Åldermannen ryste vid detta skämt. Så öfvermodig hade hans kompanjon -aldrig varit. - -— Hör på — återtog Haasenkampf efter en stund — har du alla kycklingarne -med dig? - -Mäster Grijs nickade jakande. - -— Allesamman? - -— Det var omöjligt! - -— En sådan gnidare! Hur mycket då? - -— Hälften är här! — Åldermannen kastade en grön skinnpung på bordet. -Kunde det gå för hälften, tänkte han, vore det så mycket bättre. Vinsten -blefve lika stor och risken mindre. - -— Fem hundra! För fem hundra daler kopparmynt vill du vinna fyratio -tusen karoliner. Det var rask förtjenst! - -— Än de två hundra, jag lemnade i förra veckan och de fyra hundra veckan -förut. - -— Tror kanske bror att jag stulit dem? Har jag icke förut lemnat till -baka allt samman jag fått och det i blanka guldstycken? - -— Jo visst, för si förstås! - -— Och till och med något deröfver! - -— Jo visst! — men jag tänkte, för si förstås — stammade mäster Grijs — -att så här i början... Hm! - -— Antingen allt eller intet, käre bror! - -— Kan man icke göra början med en del, — jag får vara nöjd med -tjugutusen — sade slutligen mäster Grijs efter en stunds tvekan. - -— En sådan gnidare, som tänker ockra med sjelfve satan. Men efter jag en -gång skall ärfva dig, vill jag icke vara omedgörlig — fast osäkert är, -om vi lyckas med så litet! - -— Nå, så tag dem då! — ropade mäster Grijs och upptog ur sin gördel en -annan skinnpung, som han lade bredvid den förre. — Men nu skall det -blifva någonting utaf, för inte ett vitten till betalar jag. - -— Hade jag icke vetat att käre bror haft dem med sig, hade jag förtjent -att rida på trähästen — sade mäster Haasenkampf skrattande och pekade på -ett smalt vidjespö, som var fastsatt i en springa på bordet. — Nyss stod -det der som en sprättbåge förbi din näsa och nu är det rakt som en -herredräng på söndagen. — Men nu kunna vi börja! - -Han upptog varsamt ur fickan en liten två tum lång menniskofigur af vax -och stälde den framför sig på bordet samt påtände en veke, som framstack -ur näsan på den samme. Derefter lade han penningarna i en degel, som han -nedbäddade bland kolen i spiseln. - -— Hör nu på hvad jag säger — hviskade han. — När den lille der är -nedbrunnen, tänder jag elden i spiseln och sedan detta skett — han lade -härvid ett ituviket pappersark samt en röd penna framför mäster Grijs — -skall skriften affattas. På detta papper har nattugglan, utan att någon -sett det, spottat tre skärtorsdagsnätter å rad, och denna penna har -trollpackan Merkuria skurit af den hvite korpen. - -Han gick bort till skåpet, som han uppläste. Sedan han försigtigt sett -sig omkring, liksom för att öfvertyga sig om, att åldermannen icke -följde honom, öppnade han dörren och kastade en hastig blick dit in. Ett -djupt hål gapade emot honom. Det var tydligen nyss utbrutet, ty skåpet -var till hälften fyldt med grus och sönderslagne stenar. Mäster -Haasenkampf log belåtet. - -— De äro qvar der inne allihop — hviskade han. - -— Ja, förra natten arbetade de grufligt, för att komma ut — svarade -åldermannen lika lågmäld. — Det hördes ända in till nådig grefvinnan, -för si förstås. Men grefven var borta — tillade han med ett plirande -ögonkast. - -— Kan nog tänka det — sade Haasenkampf och plirade på samma sätt med -ögonen. — Ty det ser nästan ut, som de varit nära att komma ut i -verlden. - -Den lille vaxmannen var nu till hälften nedbrunnen och stunden närmade -sig, då den onde skulle frambesvärjas. Åldermannen sväfvade betydligt på -målet. Det syntes tydligt, att han var allt annat än väl till mods. Det -måste heller icke vara en sådan lapprisak att försvära sig med lif och -blod åt den onde, äfven om man derför har utsigt att få 40,000 karoliner -i utbyte mot 1,000 daler kopparmynt. - -— Det går kanske icke i afton — återtog åldermannen oroligt. — Kunna vi -icke uppskjuta det till nästa månad? - -Qvartermästaren tömde innehållet af sin mugg. - -— För sjelfve satan — sade han med ett öfvermodigt skratt — nu kan man -icke mer komma undan. - -— Men om icke alla försigtighetsmått äro vidtagna — stammade -åldermannen, hackande tänderna som om han plötsligt skulle hafva -stoppats ned i iskallt vatten. — Den vördige pastor Bergius berättade -här om dagen om en fänrik, som råkade i evig fördömelse, utan att få ens -en half daler derför. - -— Hur mycket hade han satt in i affären? - -— Åh, det var just inte stort, kan jag tro, några daler kopparmynt. - -— Nå ja, gnidare och knusslare gå i bland utom turen och då hjelpa inga -försigtighetsmått. — Men är det skrifvet hvad jag sagt? - -— Ja, ja, käre bror, hvar enda bokstaf, för si förstås. — Men vore det -inte så godt att vänta? - -— Att vänta? Hvad pocker tänker käre bror på! Gamle uppskofsmakare! -Denne källare, som käre bror så länge haft obegagnad under sitt hus, -skall innan morgonen vara fyld med guld och ädla stenar; ty nu är -konjunkturen som gynsammast. — Se så, nu är det endast underskriften som -fattas — återtog han, efter att hafva genomögnat det med röda bokstäfver -öfverkluttrade papperet. — Här står ju tydligt att utställaren mot -fyratiotusen klingande karoliner lemnar sig med kropp och själ åt -Belzebub, underjordens konung. - -Han upprepade de sista orden trenne gånger och svängde derunder med -vidjan åter och fram i luften. - -Mäster Grijs tvekade. Det tycktes som hade han sett, hur golfvet öppnade -sig till en gapande, nattsvart afgrund, hvarur blå eldslågor slogo honom -till mötes. Men plötsligt, liksom en ny ingifvelse fått makt med honom, -fattade han häftigt pennan och ritade ett namn under skriften. -Qvartermästaren förvånades öfver den säkerhet, han visade, och -förvåningen stegrades ännu mer, då han, i stället för åldermannens -välkända bomärke, såg sitt eget namn. Visserligen var han van vid många -knep, men att någon skulle komma på den tanken, att förfalska en -lånehandling hos menniskornas arffiende, hade han aldrig kunnat drömma -om. - -— Sapperment! — ropade han förargad och ryckte till sig papperet — om -jag icke borde rita af dig sjelf på din egen ryggtafla så svärfar du är -för sån't skämt. - -Han skyndade att utstryka sitt namn och i stället ditsätta åldermannens. -Men nu protesterade denne, skrikande af alla krafter, och när detta icke -hjelpte, började han bedja. Tårarne stodo honom riktigt i ögonen och -sällan hade qvartermästaren haft ömkligare syn. - -De kifvades härom åter och fram. Båda ville hafva skatten, men ingen -ville offra sig för att få den. Då uppstod plötsligt ett häftigt buller -bakom skåpet. Med en hemsk skräll föll det samma framåt golfvet. Hela -muren vacklade och tycktes vilja göra skåpet sällskap. Stora stenar -kommo rullande utefter golfvet och efter dem ett moln af dam. Med -förskräckelsen målad på sina anleten rusade de båda guldmakarne upp från -bordet. Dervid råkade lampan att falla omkull och slocknade. I nästa -ögonblick var åldermannen utomdörren, i hack och häl följd af -qvartermästaren. - -Aldrig hade åldermannen hemma i sitt eget hus upplefvat ett värre -äfventyr. - - - - - XI. - - -— Deras inträde på källaren “Hvita korpen”, midt öfver i gränden, väckte -icke ringa uppmärksamhet. Åldermannen hade nämligen, då bordet föll -omkull, råkat att hälla ut burken, i hvilken qvartermästaren förvarade -sin dyrbara skatt af “menniskoblod”, och dervid fått åtskilliga märken i -ansigtet och på händerna. Detta i förening med hans bleka anlete och -förskräckta uppsyn kunde icke gerna tyda på annat än “slagsmål och -skandal”, en högst nöjsam nyhet för de hederlige stamkunder, som suto -der inne kring stora skänkhyllan och drucko mumma. Mäster Biervogel, -värden på stället, hade icke heller förr varseblifvit dem, än han var -redo att samla nyheter. - -— Hvad står på, go' vänner, — ropade han åt dem — vill någon hacka er -till korfvar, efter I flåsen så? - -— Lagom skämt, mäster Qvickrot, lagom skämt — svarade åldermannen med -min af sårad värdighet, i det han satte sig. — Bättre vore, för si -förstås, om I saden till åt någon af desse late slynglar till -skänkgossar, att tvätta af mig all denna orenlighet. - -— Hm! — Mäster Biervogel drog sin mun till ett bredt leende. — Den som -blott hade inne så mycket vatten. - -— Gått åt i kypringen kan tänka — inföll qvartermästaren skrattande och -slog Biervogel på axeln. - -— Gått åt?... Säg om det ordet en gång till! — Mäster Biervogel vardt -röd i ansigtet som ett tegeltak och slog sin ludne näfve i bordet, så -att fat och stop hoppade om hvarandra. — Säg om det, du blåbuk, och här -ska' bli andra bullar, lofvar jag, än bagarns. - -— Nå, nå, vän Biervogel! — inföll åldermannen medlande, — det var icke -vår mening, för si förstås, att säga något förklenligt, hvarken om detta -välkända ställe eller om dess vördige egare. Men det var ju så, för si -förstås, att det var käre bror sjelf som gaf första hugget. — Men lika -godt! — Tag fram af brygget från i fjol höst och drick oss till en törn, -kunna vi vänta medan de hemta vattnet. - -— Låter det så, var annan sak, — svarade mäster Biervogel något blidkad -och vinkade till sig en af skänkpojkarne. — Qvicka dig ner och hemta upp -några stop ur gamla qvigan, — ropade han, — till höger begriper du åsna -— återtog han, då pojken tvekade att efterkomma befallningen. — Men hvar -ha'n I varit, go' vänner, I ären ju värre tillpyntade än högstsalige -kröningshingsten. - -Qvartermästaren var icke angelägen att deras hemlighet skulle förrådas. -Att hindra detta var dock icke lätt, ty åldermannen hade icke smuttat -mycket på ölet, förr än han var redo att berätta allt hvad han bar på -hjertat. Hans berättelse var dock så vidunderlig, att det i alla -väsentliga delar lyckades qvartermästaren att blanda bort hans tal. Det -samma väckte emellertid icke dess mindre ett rättvist uppseende. Tyske -grefvens hus hade alltid varit illa kändt, och det skulle vara ovisst -tyckte Biervogel, om icke satan en vacker dag flöge bort med hela huset. - -De öfrige gästerne hade emellertid flyttat sina stop och muggar allt -närmare till deras bord, och när åldermannen slutat sin berättelse, -började andre framlägga sina lifsrön till skärskådande. Allmänt ansågs -att så väl slagsmål som oqvädingsord, otidigheter, gewonheiter, -depositioner och vexationer voro satans tillskyndelse, äfven som -gesällernas frimåndagar, spatsergång och annan slik fåfänga; äfvenledes -när någon frimästare lade sig i embeten, för att förfalska, förbyta, -försnilla eller förderfva deras arbete. Vidkommande sjelfva -“trollpackets” förmåga, påstod mäster Fibiger, bagaren med det långa -hakskägget och rödbrusiga ansigtet, att han upplefvat flere underliga -händelser under sin gesällvandring i främmande land. Att helt och hållet -sopa bort ett helt hus ansåg han vara en ren småsak för trollpackorna, -och senast samma qväll hade han sett en hel skock af dem flyga bort på -postmästarens tak. - -— Det ordet ha'n I, sapperment, rätt uti, — hväste qvartermästaren och -slog stopet i bordet, så att fradgan stänkte högt omkring honom, — nu -mins jag, att jag nyss såg det samma, fast Gud bättre mig om jag icke -tror att synen vardt förvänd på mig för ett ögonblick. Bäst vi suto der -inne och kalkylerade öfver sista hafrelasten, kom der verkligen, som -fader Grijs säger, en trollpacka flygande med buller och bång midt -igenom tjocka muren. Och fräste och spottade gjorde hon som en katt och -skrek: “trå ta' dig, du krämarråtta!” och då såg jag tydligt hur blodet -kom frustande ur näsa och mun på honom och stänkte öfver kläderna. — -Derefter gaf hon sig i ett flygande i väg upp på taket här midt öfver. - -— Nyss sade bror, — inföll mäster Fibiger, — att det var mörkt der inne -som i en säck? - -— Ja väl, vän Fibiger, men bror sade sjelf att bror kunde se dem flyga -af med postmästarens tak? - -— Haasenkampf har rätt, skrek ett halft tjog röster öfver hvarandra. - -— Och jag kan tryggt svärja derpå, fast jag ej var med, — inföll en -tjock hedersman med trovärdigt utseende, — ty detta trolltyget blir för -hvarje dag allt närgångnare. Hände icke i qväll, der uppe på södra -malmen, att en af dem slog en stor silfverklimp i hufvudet på Staffan -Sporrmakares lille gosse, så att han dog på fläcken, och när folket, som -såg det, skulle taga fast henne, kilade hon af som en liten hvit råtta -under stenfoten. - -— Och när jag sist var på vakt, — inföll den bleklagde Jonas Värme med -sin fina diskantröst, — vardt der ett så förfärligt läte och excess af -några qvinfolk ute på isen, att vi ej visste lefvande råd, men när vi -skulle ta' fatt på dem, luffade de bort som svarte hundar, hvar åt sitt -håll. - -Man fortfor att grufva sig öfver den tilltagande trolldomen. Hvar och en -hade sin historia, den ena öfverträffande den andra. Åldermannen fick -derunder tid att åter hemta sig och insåg nu till sin stora -förskräckelse, hur nära han varit att förråda sig. Han grubblade åter -och fram, hur han skulle lyckas igensopa spåren efter sina experiment. -Finge någon veta att det varit han, som framkallat trolleriet, genom att -vädja till den ondes makt, hade han att vänta det strängaste straff. Det -var nämligen naturligt att redan följande morgon, då saken hunnit blifva -känd, skulle trolldomskommissionen gå i författning om undersökning på -ort och ställe och träffade man då hans flaskor och öfriga arsenal, vore -han förlorad. - -Bäst han bråkade sin hjerna härmed, instörtade en af skänkpojkarne i -rummet med anden i halsen. - -— Skynda, mästare, skynda! — ropade han, — nu ha de fått fast henne ska' -jag säga. Hon är stor som storkyrkotornet och så flaxar hon och skriker, -att I aldrig kunnen tro det. - -— Togo de henne? Hvem togo de? - -— Trollpackan vet jag. Gubben Tistel tog fatt henne i skaftet, just som -hon skulle flyga upp på taket. - -Sorlet utanför gaf till känna att pojken talade sanning, och, väpnade -med käppar, värjor och hvad de först fingo tag i, skyndade gästerna ut -genom dörren och ned för den smala trätrappan. I spetsen för dem gick -mäster Biervogel med ett gammalt rostigt muskedunder, som för dylika -fall alltid stod i beredskap nära skänkhyllan. - -Ned i gränden blänkte facklor och bardisanspetsar och hit åt strömmade -folket. - -— Håll fast henne dugtigt, bussar, — skrek mäster Biervogel på afstånd, -fäktande med armarne, som hade han med dem velat hjelpa sina korta ben i -deras möda. — Bakifrån är bäst, hören I, — puttrade han, medan han -banade sig väg genom folkhopen. — Bakifrån är bäst, säger jag! - -Inom den krets, som stadsvakten bildade, stod Elsa. Hennes armar voro -bundna på ryggen och fastgjorda vid skaftet af en bardisan, hvars båda -ändar hvilade i händerna på säkre knektar. Hela hennes drägt bar tydliga -spår af en bitter strid. Den röda tröjan hängde i trasor kring axlarne. -Håret var upplöst och svallade i vild oordning kring hennes blottade -hals. Att döma af de gnistrande ögonen, skulle det emellertid icke varit -rådligt för de närmaste, om banden ett tu tre sprungit af. De både -stadsknektarne, som höllo henne, drogo sig också visligen så långt åt -sidan, som skaftet medgaf. - -— Akta er bussar, — forfor mäster Biervogel andtruten, i det han -skrufvade till rätta sin svarta lamskinnsperuk. — Akta er, säger jag, -hon spottar snart, och den hon råkar lefver icke natten öfver. - -— Åh, var lugn han, — sade korpral Tistel tvärsäkert; värre folk än hon -hafva vi fört till tings — se så, maka er nu i väg bussar. - -Elsa såg sig spejande omkring bland den sorlande hopen. - -En stund förut, då hon utkommit i gränden, hade tyske grefvens husfolk, -som väckts af bullret, när muren rasade, mött henne och hållit henne -fast till dess stadsvakten kom. Plötsligt blixtrade det till i hennes -ögon. Hon kastade sig några steg framåt. - -— Hjelp mig, Anders! — ropade hon, seende honom bland de längst bort -stående. — Ser du inte att de vilja åt mig. - -Men det tarfvades icke denna uppmaning. Han hade redan märkt henne och -med dragen värja sökte han bana sig fram genom trängseln. - -— Tillbaka! — ropade korpralen varnande. — Den som med våld vill fria -rättens fånge gör edsörebrott! - -— Jag vill borga för henne, — skrek Anders utom sig och sökte hålla -knektarne till baka. — I kännen henne mäster Tistel. Hon är Lars -Skeppares dotter. - -Ett högljudt skratt vardt enda svaret på denna erbjudan. - -— Jo jo men, Anders Barberare, — sade Tistel och drog munnen upp till -ett försmädligt grin. — Hon har nog månge, som vilja borga för henne, -den jäntan, kan tänka, men gamle Tistel var ingen gäck. - -— Tro honom icke, — ropade Elsa, då Anders stod tveksam ett ögonblick. — -Tro honom icke, i Jesu namn! - -Hon ryckte med förtviflans styrka i banden. — Det är lögn! — skrek hon, -allt ifrigare. — Det är lögn, hvad han säger. Tro honom icke! - -Men de kringståendes skratt förtog ljudet af hennes röst, och när Anders -på nytt ville hindra knektarne att bortföra henne, lyfte en af dessa sin -tunga bardisan och lät honom falla tungt på ynglingens skuldra. Slaget -fälde sin man till jorden. - -Härmed var Elsas sista hopp ute, och hon lät hufvudet sjunka. Men detta -uttryck af undergifvenhet varade blott ett ögonblick. När hon blickade -upp och fick se Anders Barberares blodiga anlete på trappstenen, -öfverfölls hon af en häftig skakning. Våldsamma krampanfall följde -hvarandra och hennes anletsdrag förvredos på ett vederstyggligt sätt, -under det att en hvit fradga frustade ut kring munnen. - -Långt ifrån att uppväcka medlidande, var detta mer än allt annat, sade -folket, som stod och såg på, ett tydligt bevis för, att hon var en -farlig trollpacka. - -Mäster Biervogel och hans gäster hade emellertid icke på långt när fått -sin skådelystnad mättad. De ville sjelfve föra henne till häktet, samt -anhålla hos höglofliga magistraten, att hon genast måtte aflifvas, utan -dom och ransakning. - -— Om man först stänger in henne och håller långa tal med henne, — sade -mäster Biervogel, — får hon tid att yngla af sig, och på det viset blir -man aldrig befriad från den förskräckliga trolldomssynden. - -Andre, der i bland Fibiger, gingo till och med så långt, att de icke ens -ville göra denna omväg, utan tyckte det vara bäst, att så godt först som -sist steka henne, der hon stod. Mäster Biervogel, tyckte han, hade ved -nog, om det gälde, att steka ett helt dussin sådana och ville nog släppa -till hvad som kräfdes utan allt vederlag. Mycket bidrog borgarnes och -stadsvaktens ständiga osämja att förlänga grälet, som hotade att aldrig -taga slut. - -— Ur vägen för svickar och öltunnor — skrek slutligen gamle Tistel, -öfver sig gifven, och slog omkring sig med bardisanen — ur vägen, säger -jag, eller ska' jag låta tappa Er så, att I bli'n tunnare än flugvingar. - -Men den hedervärde korpralen kom icke längre för det. - -— Viljen I då äta upp henne lifs lefvande! — fortfor han flåsande. — -Tagen då Ert förnuft till fånga, go' vänner... Tänk på stegel och -hjul... som den får, som sätter sig upp mot höga öfverheten... puh... -här är det jag, go' vänner, som är höga öfverhetens tjenare, puh! - -Han fortfor att på detta sätt ömsom förmana, ömsom utdela kraftiga -slängar, men utan någon verkan. Och hade icke en stark patrull anländt -till hans hjelp, torde mäster Biervogel och hans gäster till slut ändock -fått sin vilje fram, att ställa till exekution midt i natten i -Bollhusgränden. - - - - - XII. - - -Under sommaren 1676 hade trolleriväsendet gripit vida omkring sig bland -hufvudstadens lägre befolkning. En särskild kommissarialrätt måste af -konungen tillsättas, hvilken uteslutande egde att upptaga alla -trollerimål från kämnersrätterna och dem vidare ransaka och döma. Af -ledamöterne i denna rätt var hälften prester, återstående hälften -utgjordes af läkare och lagkarlar. Antalet mål, berättas det, var så -stort, att sammanträden måste hållas alla dagar i veckan, utom lördagar, -då presterna måste bereda sig för sabbaten. Tack vare denna ifver, hade -emellertid under loppet af en månad icke så få trollpackor hunnit dömas -från lifvet och afrättats. En af dem, Rumpare-Malin kallad, hade blifvit -lefvande bränd, en annan, Tysk-Annika, hade först halshuggits och -derefter bränts på bålet; båda till sista stund påstående sin oskuld. - -Det var idel sträfva, allvarliga anleten, som omgåfvo det svarta bordet -i rättens sessionssal, en trappa upp i stadshuset på Södermalm. -Flertalet syntes redan vara öfver sextio år och endast en, den nyligen -från sina utländska resor hemkomne doktor Hjärne, egde ännu qvar -mannaålderns blick och hållning. - -Öfverst bland de andlige satt en lång mager man i svart kalott, under -hvilken några hvita hårtestar stucko fram. Det var den nitiske -hexförföljaren, magister Olaus Bergius, i synnerhet känd för sin långa -och lärda afhandling om satans frukter i och genom qvinnan. Ingen skulle -i detta torra, skrynkliga anlete, med sina små, grå ögon och spetsiga -haka, kunna spåra den fanatiske ifraren och ortodoxe luteranen. Snarare -skulle man af hans ödmjukt krypande min kunnat tro honom vara en -tarflig, tillbakasatt husprest i något högadligt hus. Det var emellertid -han, som hufvudsakligen ledt förhören med den framgång, som ofvan är -nämnd. - -Långs med väggarna stodo bänkar för åhörarne. Desse utgjordes till -största delen af prester. Men äfven flera af hofvets damer samt en och -annan af de förmögnare bland borgerskapet hade infunnit sig, nyfikne att -höra den märkliga ransakning med trollpackan från Södermalm, hvarom -anslag uppspikats dagen förut, “då klockan slog tolf”, på -stadshusdörren. - -Sedan rätten på sedvanligt sätt förrättat sin bön, tillsades -vaktkarlarne vid dörren att införa den anklagade. Med stadig gång och -öppen blick steg Elsa fram till bordet. Hennes stora mörka ögon gåfvo -snarare tillkänna förvåning än nedslagenhet. - -— Du är anklagad af flere aktade borgare — sade ordföranden — att hafva -öfvat trolldom och fört barn till Blåkulla, hvad har du derpå att svara, -Elsa Larsdotter? - -— Att det är lögn, lika så visst som lögn finnes i verlden! - -Magister Bergius betraktade henne ett ögonblick. Hans grå, hvassa ögon -tycktes liksom vilja äta sig in i hennes själs innersta. Hon rodnade och -såg förlägen ut. - -— Vid din själs eviga frälsning — började han med blicken alltjemt fast -på henne — ber jag dig, satans vilseförda offer, att du nu genast -bekänner din svåra synd, för hvilken du, så väl af unga som gamla är -vorden anklagad. - -Hon fäste sin blick stadigt på honom. Så lätt var hon icke öfvervunnen. -Klart och redigt omtalade hon, det som händt om qvällen, då hon fasttogs -utanför tyske grefvens hus. Hon nekade icke heller till att hon på ett -underbart sätt fallit genom muren, då hon velat tillbakavisa hans nåds -smekningar. Men aldrig hade hon varit i Blåkulla, påstod hon, — än -mindre fört någon dit. — Om det täcktes de höge herrarne i rätten — -slutade hon, — att koka henne eller alldeles mala henne sönder och -samman, kunde hon intet annat tillstå än hvad hon sagt för sant. Måtte -derför Gud trösta hennes arma själ. - -Medan hon talat, hade magister Bergius rest sig upp. - -— Envisa flicka, — utbrast han, — när hon slutade, — blygs du ej att -bemantla din svåra synd med det stora namnets vittnesbörd! Kom ihåg då, -att den Gud, du åkallar, kan se in i ditt hjerta lika klart, som du ser -genom fönstret der, äfven om djefvulens konster skulle förborga det för -oss svaga menniskor! - -— Jag vet och tror derpå, nådige herre, men jag har endast tjenat Gud -från barndomen, hvilket både grannar och någrannar kunna vitna. - -— Ingen tjenar vår herre och satan på samma gång. - -— Djefvulen har ingen makt med en kristen, som fött dop och nattvard. - -Detta svar fann rätten skäligen misstänkt, såsom troligen ingifvet af -den lede. Det var uppenbart att hon icke frivilligt ville bekänna och -vitnena inkallades derför. Hon fick emellertid afträda. - -Det gälde först att bevisa, huruvida den anklagade varit i Blåkulla -eller ej och för den skull inkallades först sådane vitnen, som sagt sig -föras af henne till denna satans förskräckliga boning. De som inkommo -utgjordes till största delen af barn mellan sex och tio år. Ett diade -ännu sin moders bröst, och detta fick, enligt rättens föregående beslut, -framföra sitt vitnesmål genom moderns mun. - -De fleste af barnen hade en näsvis, “beskäftig” min; endast några få -sågo ängsliga och blyga ut. Sedan deras föräldrar aflagt den föreskrifne -eden — juramentum calumnæ — med hvilken de bedyrade, vid allt hvad -heligt var, att de hvarken af hat eller ondska tubbat någon att klaga på -sin näste, började förhöret. - -Det första vitnet var Staffan Sporrmakares nioårige son. Han berättade, -stammande och oroligt seende sig om åt alla sidor, huruledes han på -stora böndagsaftonen öfverfallits af Elsa Larsdotter och så illa slagits -med ett skarpt isstycke, att han varit nära att få döden deraf. - -— Var det derför att du icke ville åka med henne den natten? — sporde -magister Olaus. - -— Nej, icke den gången, men sedan många gånger, — svarade han och såg -mycket dum ut. — I natt förde hon mig fyra gånger, på en häst, en karl, -en ko och en hustru. - -— Och hvart förde hon dig dessa gånger? - -— Åh, det var olika! - -— Något ställe kan du väl påminna dig? Tänk efter? - -— Jo, en gång, min's jag, var Blåkulla i stadsträdgården, och en annan -gång på postmästarens tak. De sista gångerna såg jag icke hvart hon for, -för då drog hon en stor florshufva för ögonen på mig. - -Staffan Sporrmakares son fick nu taga afträde och nästa vitne inträdde. -Detta var en liten bleklagd, spenslig flicka af omkring tolf års ålder. -Hon hade mycket att berätta och talet flöt som en väl inlärd lexa. Hon -hade fått besök af Elsa i stugan, sade hon, och förts af henne öfver en -stor sjö, hvilken lyste och gnistrade af idel blå svafvellågor. Der hade -hon jemväl sett stora skepp med eldröda master, det ena liggande tätt -invid det andra. Blåkulla hade då varit på postmästarens tak. - -På magister Olaus' fråga, om hon sett, hvad Elsa gjort derstädes, -svarade hon, att hon tydligt sett med sina lekamliga ögon, hur Elsa kröp -till den elake och klappade och kyste honom. En annan gång hade den -elake frågat om hon ville tjena honom, samt då hon svarat nej, tagit upp -stora ris af flätade ormar, med hvilka han och Elsa slagit henne. Till -sist vardt hon omdöpt och fick skrifva sitt namn i svartboken, som var -“svartnacka”. - -En annan halfvuxen flicka vitnade, att hon sutit vid sin sömnad och -plötsligt fallit omkull, samt strax bortförts af Elsa. Då hade hennes -mor, som var en beslutsam qvinna, tagit fram en nål och stuckit i hennes -finger, men utan att hon deraf vaknat, eller känt det minsta, förr än -Elsa fört henne godvilligt till baka. Hon berättade vidare, att då hon -sista böndagen sökte begå Herrans nattvard, hade hon kommit att falla på -knä vid duken strax invid Elsa, och hade hon då känt, hur denna tagit -ned sin hand och smort henne på kjorteln med något vått. Sedan hade hon -i åtta dagar hvarje natt förts till Blåkulla och fått utstå mången -faslig pina och åse både synd och elände. - -Det var ju förfärliga saker, som kommo i dagen. Åhörarne sågo också -ganska häpne ut. Att så mycken synd kunde finnas i verlden, hade de -knappast kunnat föreställa sig, oaktadt presternas idkeliga verop, att -hela verlden endast var en stor och stinkande syndpöl. - -Sedan alltså den tilltalades brottslighet i allmänhet konstaterats, kom -ordningen till de särskilda anklagelsepunkterna. Af dessa intog hennes -flykt genom muren till den tyske grefvens hus främsta rummet. Det hade -nämligen länge utgjort ett spörsmål mellan de lärde, huruvida en -trollpacka egde samma förmåga som den lede att ändra materiens synbara -form. - -Att detta låg inom möjlighetens gräns, åtog sig nu en liten elfvaårig -pojke, vid namn Petter Grå, att bevisa för rättens ledamöter. - -Han skelade, och såg så illmarig ut, när han trädde fram till bordet att -vid hvarje annat tillfälle skulle han säkert blifvit öfverantvardad åt -mäster Holger Skarp, som höll vakten vid dörren. - -På frågan, om hvilka konster han fått lära af den elake, svarade han -oförskräckt, att han kunde göra väder. Den varmaste sommardag kunde han -förbyta till smällkall vinterqväll, sade han. Lilje- och konvaljedoft, -fågelqvitter, fjärilslek kunde han inom en handvändning få bytt till -snöslask, bjellklang och sidensvansar. - -Denna sällsamma omstörtning af fult och skönt, högt och lågt, ungt och -gammalt verkstälde han endast med tillhjelp af en liten käpp, fast en -käpp likväl, som var smord i begge ändar och dess utom försedd med den -elakes namn på midten. Han visade nu äfven, hur han kastade käppen bakåt -öfver hufvudet, medan han läste de sju obönerna och blåste i en -silfverpipa. - -Han frågades af magister Olaus, om han äfven fått lära konsten att -bräcka murar. - -— Det ska' nådige herrarne tro går lätt — svarade han med en skelande -blick på magister Olaus. — Man ska' blott smörja väl under hornet. Jag -har ofta sett både hus och stenar dansa. - -Detta svar var dock alltför ofullständigt, oaktadt den tvärsäkra ton, -hvarmed det afgafs, för att rätten skulle känna sig tillfredstäld, och -gossen uppmanades derför att visa prof på sina märkliga konster. - -Men detta kunde han icke, sade han. Utan att dock på något sätt synas -förlägen, förklarade han med den oskyldigaste min i verlden att de -nådige herrarne ej kunde få se något af det han lärt, då den elake tagit -till baka både hornet och pipan. - -— Hvilket horn, menar du? — frågade magister Olaus strängt. — Du har -icke talat förut om något horn. - -— Jo, det var så. Ers högvördighet — svarade gossen inställsamt, — att -för hvarje konst, jag lärde af den elake, dröp han en droppe i ett grönt -glashorn; men genom de fromme presternas böner har hornet nu fallit i -sönder... Och den elake tjuter deråt, ska' Ers högvördighet tro. För -hvarje sådan bön, låter det så alldeles fasligt och bordet, som han -ligger under, blir allt mindre och mindre, och kedjan, som engeln bundit -honom med, blir allt tyngre och starkare. Annat var det, tillade han och -såg illparig ut, när min lilla hustru lefde. - -— När din lilla hustru lefde? — upprepade flere af ledamöterna. — Du är -ju blott elfva år? - -— Ja, hon var en liten fin, grå get, ska' jag säga, men så snart jag -bekände på Elsa Larsdotter, sparkade hon henne till döds. - -— Och nu föres du icke vidare? - -— Jo, Gud bättre mig, senast förliden natt! Då var stort bröllop i -Blåkulla. De både dansade och sjöngo der, samt slogos och refvos äfven. -Då satt Elsa i taket som en ljuskrona, med hufvudet ned och fötterna -upp. Men jag tror nu att jag får vara i fred, ty till slut slogo de -tärning om mig, och då förspeltes jag till Bengt Bagares hustru, som har -hela tjoget förut. - -Pojken fick nu gå. När han lemnade salen, inkom tyske grefvens -hofmästare och begärde företräde för rätten, hvilket äfven beviljades -honom. Han förklarade, sedan han mödosamt linkat fram till bordet, -grefvens hans herres stora misshag öfver det förargliga tal, som han -förnummit, nämligen, att den för trolldom anklagade flickan skulle varit -i grefvens rum nattetid. Om han, grefven, vidare skulle få höra slika -kalumnier och förtal, måste han gå till hofrätten, förklarade -hofmästaren, för att klaga och skaffa sig skydd till sin reputation och -anseende, hvilket han velat tillsäga de välädle och högvördige -kommissarierna. - -Dessa ord gingo rätten djupt till sinnes, och resolverades det, att -hofmästaren skulle till hans höggrefliga nåde frambära rättens -hjertinnerliga försäkran och löfte, att om någon vidare understode sig, -att angripa hans höggrefliga nådes karakter, skulle denne få med rätten -att göra. - -Hofmästaren bugade sig och tackade å sin herres vägnar för rättens -högvisa rättrådighet, hvilken denne helt visst skulle hafva i gunstig -åtanke. - -När han lemnade salen och gick i genom förmaket utanför, kom han att -kasta en blick åt fönstret. En äldre qvinna hade rest sig upp från -bänken och betraktade honom uppmärksamt. Han stannade, som det tycktes i -hög grad öfverraskad af hennes åsyn. Den sjelfbelåtna minen förvreds -till ett fult grin och han skyndade hastigt ut genom en af sidodörrarne. - -— Hvem var den mannen, Greta? — frågade Lars Skeppare och såg förvånad -efter honom. - -— Åh kors, han lefver än! — svarade gumman, tankspridd. — Det var ju -tyske grefvens hofmästare, halte Bertil, vet jag... — Men hur blek min -stackars flicka är — återtog hon och vände sig åt andra sidan, der Elsa -stod mellan tvänne vaktknektar. — Stackars mitt kära barn, sådan gruflig -synd hon tagit på sitt samvete! - -Lars ärnade fråga mera om hofmästaren, all den stund han var i tjenst -hos tyske grefven, men nya händelser drogo bort hans tankar. - -En skarp qvinnoröst hördes nämligen i det samma gräla med dörrvakten ute -i förstugan och strax derefter kom Fingerlisa inspringande, under -häftiga åtbörder. Hon var högtidsklädd, i röd kjortel och sidentröja -samt hade ett bredt band af gröna glasperlor kring halsen. När hon fick -se Elsa stannade hon plötsligt. - -— Nej se god dag, vackra Elsa! — utropade hon, hånande — så trägne -kavaljerer du för med dig! - -— Det har jag nog dig att tacka för — svarade Elsa lugnt — men de ståta -nog ock för dig, fast du ljuger. - -Fingerlisa såg förvånad på henne. - -— Ja, se du på mig, du Flumsa! — sade Elsa häftigt. — Nog vet jag att -icke heller du är fri från ondt tal. - -Det lyste till i Fingerlisas ögon och hon rusade rätt emot Elsa. - -— Det skall du få betala! — skrek hon och ryckte till sig Elsas -taftshufva, som hon kastade ut genom fönstret. — Den är ej för dig! Du -skall ha en röd, en sådan som de andra... - -Vaktknektarne lade sig emellan och skilde dem åt. De skulle snart in för -höga rätten, sade de och — borde förstå att bättre skicka sig. - -Förhöret hade emellertid fortgått der inne i salen. Namnen, som vitnena -fått i Blåkulla, företedde den underligaste samling smeknamn man gerna -kan tänka sig. En hette “trå dig”, en annan “tvy dig”, en “styggetacka”, -en annan “fulpiska”. Och dessa namn hade alla antecknats af notarien med -stor noggrannhet i protokollet. Halfvuxna flickor hade berättat huru de -födt djefvulsbarn genom näsan eller munnen under olidlig smärta och -värk. Men detta innebar icke något orimligt, när man, såsom rättens -ledamöter gjorde, tog det öfvernaturliga sjelft till måttstock. Andra -vittnen berättade att de förts ända till tjugu gånger på en natt till -Blåkulla. Än hade der varit helt få personer, än hade den lede -uppvaktats af tio tusen menniskor, än hade samlingsplatsen för dem varit -på Storkyrko-tornet, på Tre kronor, under galgen, på gamla -kröningsporten vid Norrbro eller i kajutan på skeppet “Stora kronan”, än -hade Blåkulla tagit i anspråk hela ladugårdsgärdet. Resan dit hade en af -vitnena gjort med fyra eller fem feta trollpackor, en flicka hade åkt -dit på en smal bordkrans, en annan på en liten spik, “der knafft fem -flugor få rum” skrifver en af rättens ledamöter, “och annan galenskap -med, hengiandes, så wäl i hoop som Polycarpus Riddarfinckes historia”. - -Vitnesmålen hade emellertid i ett fall stämt noga öfverens, och detta -var i afseende på Elsas person. Må hända hade tvetalan äfven härutinnan -kommit att ega rum, om hvarje vitne förhörts särskildt, men detta hade -varit att lemna allt för fritt spelrum för satans list, hvilket -naturligtvis rättens ledamöter icke ville låta komma sig till last. - -När Elsa hörde vitnesmålen uppläsas, kunde hon med möda göra våld på -sina känslor. Många af dessa menniskor som vitnat mot henne, hade hon -aldrig sett, än mindre talat vid, och likväl hade de med ed bedyrat, att -hon fört dem med sig till Blåkulla. - -— De äro i villfarelse! — ropade hon harmset. — De taga miste om min -person och fara efter det som skett på andra orter. — Hur kunna de -nådige herrar finna detta vara möjligt, då jag blott har en kropp, som -uti fängelse är innesluten, — men de veta nog icke sjelfve om det är en -dröm eller ej. - -— Hvarför talar du om dröm? — sporde ordföranden förvånad öfver denna -slående anmärkning. - -— Derför att de säga sig föras endast när de sofva. - -— Du snärjer dig med satans list, — inföll magister Olaus, — men den -hjelper dig dock föga här. Vet att du här står inför Guds anlete och att -han i sin rättvisa vrede kan gifva satan makt att bryta halsen af dig i -fängelset, såsom det hände trollpackorna på Norrmalm, då helvetet skall -uppgapa med sina käftar och taga dig emot. - -— Vid den evige Gudens namn, som I åkallen, — utbrast Elsa häftigt, — -jag är oskyldig. - -— Tig hexa! och säg oss först hvilken Gud du menar? — röt magister -Olaus. - -Hon fäste sina stora bruna ögon på honom. - -— Hvem? — frågade hon dröjande, — om icke Gud i himmelen! - -Förhöret var slut i hufvudsaken. Det var mer än tillräckligt bevisadt, -genom barnens vitnesmål, att Elsa varit i Blåkulla. Visserligen kunde, -som hon äfven skickligt påpekat, allt samman endast hafva varit en -synvilla för dem, ty satan egde ock förmågan att påtaga sig hvilken -menniskas hamn, han ville. Sålunda hade till och med den hederlige -borgmästaren Trotzenfeldt angifvits såsom den der en qväll skulle hafva -fört en femton års flicka till Blåkulla, och hvilket var bevisligen -falskt. Men det gafs ett medel att få visshet äfven härutinnan. Det -måste utrönas, om den anklagade mottagit någon fästegåfva af den onde -eller ej. Hade det förra egt rum, gjordes hvarje vidare undersökning -öfverflödig, ty då var den anklagade gift med satan och hörde i allt -fall till hans utvalde. - -Elsas föräldrar och Fingerlisa blefvo derför förekallade, såsom de, -hvilka bäst borde känna till hennes lefverne. - -Fingerlisa fick först aflägga sitt vittnesmål. Hon utbredde sig vidt och -bredt om de svåra anfäktelser, för hvilka Elsa hade utsatt henne under -några år, ty, sade hon med ett bredt grin, som visade hennes hvita -tänder, “vackra Elsa” har alltid varit som ett trollbarn. Sålunda -fortfor hon, ska' nådige herrarne tro, har Elsa en gång fått en -trollring af den onde, fast hon sökte inbilla mig och flere andre af -grannarne, att det varit tyske grefven, som gifvit henne den. - -Hon hade varnat både Elsa och hennes föräldrar, samt fått dem att lägga -ringen afsides i spiselvrån. Om han dagen derpå varit borta, visste hon -icke; dock höll hon detta för mycket troligt, ty en gång hade hon varit -med, då Elsa skulle gräfva upp en dylik gåfva bakom svinhusknuten och då -hade de endast funnit en murken näfverbit, men deremot sett en ful svart -hund, som ingen kände, sloka i väg ut ur svinstian. - -Medan hon talade hade Elsa flere gånger skiftat färg. De mest orättvisa -anklagelser hade hon fördragit med större lugn än Fingerlisas tal. När -denna slutat, brast stormen lös. - -— Tro henne icke, — utbrast hon, ur stånd att tygla sin lidelse, — tro -henne icke, nådige herrar, ty hon är en komperska, som både kan sålla -folk och vitna mot hvem hon vill. - -Magister Olaus förmanade henne att uppföra sig lugnt och anständigt samt -att låta vitnena njuta sin frihet. Men hon slet sig lös med våld från -sina vaktare och rusade mot Fingerlisa. Endast med stor möda kunde hon -åter bringas till lugn samt åter föras till sin plats. Länge efteråt -talade man emellertid om hennes häftiga tillmälen och blixtrande ögon, -såsom synnerliga prof på satans anfäktelse. - -Fingerlisas bekännelse hade emellertid träffat hennes sårbaraste punkt. -Kunde det bevisas att Elsa fått en ring, hvilken sedermera på -oförklarligt sätt försvunnit, var detta för sig mycket misstänkt, och då -kunde man hoppas att med ihärdighet komma än längre. En andlös spänning -rådde derför i salen, när hennes föräldrar uppmanades att aflägga sina -vitnesmål. - -Lars steg först fram. Han visste ingenting, sade han, kort och bestämdt, -hvarken om någon ring eller någon annan trolldomssynd. Han trodde blott -att Gud velat straffa Elsa derför att hon ofta varit olydig. Men om de -nådige herrarne, slutade han, hölle henne för en gemen trollpacka, ville -han sjelf vara den förste, som skulle sätta henne på vedtrafven och -tända elden derunder. - -Det kom nu mor Gretas tur att vitna. Det dröjde en stund innan hon -svarade på rättens frågor. Hon var både af sina grannar och -församlingens prester känd för sin rena vandel och trägna kyrkgång och -hennes tystnad tyddes derför endast till godt. - -— Säg nu mor, hvad I veten, — sade magister Olaus efter en stund och -gjorde sin röst så len som möjligt. — Låt icke intala Er af köttsens -räddhåga eller af falska röster i Ert öra, att säga det I ej veten sant -vara. - -Hon såg honom stadigt i ögonen och berättade kort och afbrutet om Elsas -föregående lif. Elsa hade varit mycket ombytlig till sinnes, tyckte hon, -i synnerhet på sista tiden, och någon gång äfven både hård och elak, då -hon velat förmana henne. - -Magister Olaus bad mor Greta tacka Gud, som varit henne så nådig, att -hon nu fritt fått bekänna sanningen. — Dock spordes ej, — tillade han, — -om I sett ringen, som satan gaf henne, och hvarom denna unga flicka — -han pekade härvid på Fingerlisa — nyss vitnat. - -Mor Greta hade hit tills med sällspordt lugn aflagt sitt vitnesmål, men -vid denna fråga började hennes läppar darra och den ena tåren letade sig -väg efter den andre utefter hennes bruna kinder. Allas ögon fästes på -henne. Man hade kunnat höra en flugas surrande, så tyst var det. - -— Säg om I sett ringen, mor? — frågade magister Olaus ånyo. - -En tung suck banade sig väg ur hennes bröst och hon sänkte hufvudet, i -det hon sade tyst, nästan för sig sjelf. - -— Ja, Gud nåde mig, för det jag så gjorde! - -Det sorl, som nu uppstod, var så högljudt, att profosserna och -vaktkarlarne fåfängt äskade ljud. Genom sorlet hördes Lars Skeppares -stämma: - -— Du ljuger, qvinna — skrek han och knöt den seniga handen mot mor -Greta. — Du ljuger, så sant jag är en ärlig svensk. Men du har alltid -behandlat flickan der som ett flarn och ett oting och som hon varit en -annans foster och icke ditt...! - -Längre kom han ej i sin straffdom, ty nu kommo flere vaktkarlar sina -kamrater till hjelp och togo fast de värste orostiftarne samt deribland -äfven honom. - -— Nå i Jesu namn — skrek han utom sig af vrede, i det han utfördes. — Må -vår Herre bevara Era kroppar! - -Mor Gretas vittnesmål hade varit afgörande. Hon var, som nämndt, känd af -alla såsom en mycket gudfruktig och sanningskär qvinna, och när hon nu -tagit på sin ed, att Elsa haft trollringen i sin ego, var saken klar, -vare sig nu att ringen, som några vitnen påstodo, förvandlats till en -bit näfver eller, såsom andra påstodo, till en rostig jernbit. Till och -med de af rättens ledamöter, som hit tills hållit saken något “dubieux -och farlig”, kunde icke längre vara “så absurde”, som de yttrade sig, -att de helt och hållet ville förneka trolldomen. - -Elsa tillhölls nu för sista gången af magister Olaus att bekänna. - -— Vid Gud och Hans evangelium, höge, nådige Herrar — utbrast hon, -snyftande i det hon kastade sig på knä — är jag oskyldig! - -Det var första gången, man sett tårar i hennes ögon och många af -åhörarena grepos deraf djupt till sinnet. Men hennes sak var förlorad. -De afgifna vitnesmålen hade större trovärdighet än hennes tårar och -anfäktelser. - -— Stig upp, du satans förtappade — röt magister Olaus mot henne. — Den -höga rätten låter sig icke förledas af sådant löst och fåfängt tal, utan -ser den förvisso, att det kan intet annat hållas före än ett satans -skrymteri och en djefvulens arglistighet. - -Elsa reste sig upp och betraktade honom en stund, utan att säga något. -Derefter vände hon sig till mor Greta och sade lugnt, nästan kallt: - -— Ack mor, om I vissten hur I faren vill! - -Innan hon fick yttra något mera, gaf emellertid magister Olaus ett -tecken åt hennes vaktare och hon vardt utförd. Äfven mor Greta och -åhörarena tillsades att lemna rummet. De senare ruskade betänksamt på -hufvudet, när de ute i förmaket kastade en sista blick på Elsas bleka, -vanstälda anletsdrag och ingen hade troligen för mycket guld velat -intaga hennes plats. - -Rätten var nu allena och det skreds till doms fällande. Ingen enda röst -höjdes för Elsas frikännelse. - -— Damnat! damnat! — ljöd det entonigt och olycksbådande hela raden i -ände, å ömse sidor om det långa bordet. - -Sedan hon sålunda var förklarad skyldig till det brott, hvarför hon var -anklagad, återstod det endast att öfverlägga “de genere mortis” eller om -det sätt, hvarpå hon skulle aflifvas. Härvid uppstodo emellertid så -många flere meningar. De fleste ville att hon, “andra complicibus till -skräck”, skulle brännas lefvande liksom Rumpare-Malin och Tysk Annika, -men några tyckte detta dödssätt vara “något cruelt” och föreslogo i -stället, att hon skulle nypas med heta tänger eller gifvas ett eldkol -eller rödt jern i handen. Presterna satte sig dock ifrigt emot denna -mildring i straffet. - -— Man borde — sade magister Carolinus — mera se på Guds namns ära än på -hennes olidliga pina, helst hon haft en farlig intension, att förföra -andras själar till helvetets eldpina af svafvel. Desslikes borde hon se -att satan, som lofvat henne, att ett “subpositium quid” skulle få lida i -hennes ställe, vore maktlös mot Guds åkallan. Det vore rätt — slutade -han — om hon, som de andre, finge en försmak af svafvellågan och borde -hon derför å bålet brännas. - -Efter en lång öfverläggning stannade man slutligen vid det beslut, att -om den anklagade fortfarande stode fast i sitt hårda sinne, skulle ingen -nåd henne vederfaras, hvaremot, om hon kom till sann ånger och -bekännelse, skulle man, innan slutlig dom afsades, ytterligare -öfverlägga, om och i hvad mån hennes straff kunde mildras. Det uppdrogs -åt magister Olaus, att i enslighet och med “godt manér” söka utröna, om -hon ej ville frivilligt bekänna, i hvilket fall hon äfven skulle få begå -Herrans heliga nattvard, som i annat fall skulle vara henne vägradt. — - -Utanför på gatan väntade folket med otålighet, att mästermannen skulle -förkunna dagen för exekutionen. På morgonen hade tvänne gemena -trollpackor piskats af spögubbarne på Norrmalmstorg, och det kunde icke -vara annat än i sin ordning, tyckte månge, om dagen slutade med ett bål. -Det var derför icke utan knot, som man lyssnade till rättens beslut, -enligt hvilket den för trolldom anklagade skepparedottern Elsa -Larsdotter ännu en tid skulle hållas till syndabot och ånger. - - - - - XIII. - - -En allmän förskräckelse grep hufvudstadens befolkning, då den ena -trollpackan efter den andra började bekänna om satans tilltagande makt. -Stadsvakten fick sträng befallning att hela dagen om gå omkring på -torgen och vid hamnarne, för att efterhöra om någon svor eller på annat -sätt missbrukade Guds namn. Ty, liksom det en gång i forntiden skedde -med Sodom och Gomorrha, sade månge, skulle det en vacker dag komma ett -regn af eld och svafvel öfver den syndiga staden, om icke folket -bättrade sig, medan tid var. Presterna vordo också ifrigare än någonsin -i sina predikningar. Vakstugorna i de olika stadsdelarne fördubblades. -Man gick i processioner med långa vaxljus genom gatorna, och man -anstälde offentliga bönedagar till och med midt i veckan, allt för de -oskyldiga barnens skull, hvilka råkat så illa ut för den lede -arffiendens garn. - -På qvällen, sedan rätten slutat ransakningen för dagen, brukade ofta de -ifrigaste af dess ledamöter samlas till enskild öfverläggning. Deruti -deltogo äfven utom stående personer, såsom hofrättens ledamöter och -stadens borgmästare, med flere betrodde män. - -En qväll egde en dylik öfverläggning rum i stadshuset mellan -borgmästaren Trotzenfelt, magister Olaus och doktor Hjärne samt någre -andre. Den senare hade, som han sade, blifvit allt mera “dubiös” på -sista tiden och magister Olaus hade ansett för sin pligt att bringa -honom på bättre tankar. Men klockan hade redan skridit framemot tio, -utan att dispyten dem emellan haft annat resultat, än att borgmästaren -gång på gång fallit i bullersam sömn. Deras skäl och motskäl bildade -också ett “fram och till baka”, som kunnat söfva mången lifligare och -vaknare person än den säflige magistratspersonen i fråga. - -— Om min käre värdigas tillåta — sade magister Olaus högtidligt, då -Hjärne började allt ifrigare förfäkta sin mening — skall jag i två ord -bevisa några enkla teser, hvarutaf skall framgå, att detta -trolldomsväsen, hvilket nu, Gud bättre, anfäktar oss, syndiga menniskor, -ej är någon fantasi eller underligt tycke, ej heller, som min käre -säger, en hetsig feber, som slocknar af sig sjelf, utan att det är ett -verkligt satans listiga spel, med förförelse till synd och derpå -följande evigt förderf. — Och efter som min käre, såsom en kristen egnar -och anstår, gerna, om möjligt, vill låta försoning gälla öfver straffet, -äfven för denna satans gemål, som nu sitter fängslad här under oss, -torde de vigtigaste skälen, som under ransakningen kommit i dagen, också -böra med allvar åter upprepas och skärskådas. - -— Tillåt mig först fråga Ers ärevördighet — föll Hjärne nu i talet — -hvarför denna unga flicka ständigt kallas satans gemål. Och frågas äfven -derhos, hvarför, då barnen säga ja och hon nej, icke den enas nej är -lika giltigt som den andres ja? - -— Här vitna icke endast barn, utan äfven många till mognare år komne. -Här är icke heller blotta vitnesmålet, som talar, utan än mer denna -stora nöd, som gör dem både andlig och lekamlig vånda och tvingar dem -att tala sanningen. - -— Men jag kan ändock icke fatta — invände Hjärne — att detta kan gälla -mot en ärlig menniskas nekande. - -— Att neka till en synd är infödt hos alla menniskor efter syndafallet -och ju ogudaktigare de äro, dess djerfvare neka de till sina synder, -särdeles trollpacket, hvilket, salva venia, inbillar sig att ingen -rättvisa biter, när det förlitar sig på satans hjelp och bistånd. — -Stundom spörjes väl också att någre gudfruktige föras af trollpackor, -men detta veta de ej, utan är då allt för dem som ett spökeri af den -onde tillstäldt, för att väcka split och räddhåga hos rätten. - -— Det var då af denna anledning som Galna Brita togs för hufvudet, i -stället för den förnäma damen? — återtog Hjärne med ett ironiskt leende. - -Denna fråga kom magister Olaus att plötsligt tystna. Det var också en -ömtålig sak hon rörde. När de senast dömda trollpackorna brändes hade -nämligen barnen berättat, att den elake gråtit och klädt Blåkulla i -svart, samt valt sig en ny drottning, som var en förnäm grefvinna. Saken -hade emellertid förefallit alltför dunkel, äfven för de nitälskande, att -dragas inför domstolen, hvilket också snart visade sig obehöfligt, sedan -magister Olaus förklarat att allt samman endast varit ett djefvulskt -gäckeri, och att den person, som barnen syftade på, icke var någon annan -än Galna Brita, som ofta brukade kläda ut sig i de förnämas trasor. - -— Den saken är ännu icke slut — svarade också magister Olaus efter en -stunds eftersinnande. — När denna flickan bekänner, torde mycket, som nu -är oklart, komma i ljuset. - -— Och Ers ärevördighet skulle våga att tillstyrka rätten så allvarliga -mått och steg; de kunde violera adelns privilegier? - -— Vi handla i Guds namn, och för honom finnes hvarken hög eller låg — -svarade magister Olaus beslutsamt. - -— I hören då, mine herrar — sade Hjärne — att vårt hopp står till denna -unga flickas sanningskärlek, ty hon kan lätt leda ofördragsamhetens -störtflod öfver det bästa och heligaste vi ega. - -— Detta är hädelse mot kyrkan! — utbrast magister Olaus, allt ifrigare. - -— Må det kallas så — svarade Hjärne stolt — af desse inskränkte -teckentydare i vår Herres oändliga vishetstempel. Men min mening står nu -fast, och, vill Gud, skall jag ock snart bringa klarhet i denna sak. - -Rösterna hade blifvit allt högljuddare under sista delen af samtalet och -borgmästaren hindrades derigenom från sina utflykter till sömnens stora -förlikningsrätt. Han fann sig derför föranlåten att erbjuda sina bona -officia. Hans medlarekall möttes dock af oöfverstigliga hinder. - -Hvad den ene påstod vara svart kallade den andre lika tvärsäkert för -hvitt. Och dervid hängde de sedan fast envisare, som han sade, än -kardborrar i en björnfäll. - -Tvisten hade möjligen lätt nog kunnat afgöras, om de, i stället för att -söka afgöra den med ord, gått trappan utför och följt en kortväxt man i -spåren, hvilken, inhöljd i en vid ryttarkappa och med en slokig filthatt -på hufvudet, smög sig fram genom korridoren i jordvåningen. - -Utan för dörren, der Elsa satt fängslad, stannade han, och en annan -person närmade sig från motsatt håll med en lykta i handen. Denne var en -medelålders man, med gulrödt kindskägg och bred mun. Den stora, -dinglande nyckelknippan, som han bar i bältet, gaf till känna hans yrke. - -Han förde lyktan mot den kommande, och sedan han tyckts hafva öfvertygat -sig om, att denne var den han väntade, satte han en af nycklarne i låset -och sköt upp dörren. - -Der inne var redan mörkt. Elsa hade krupit längst bort i ett hörn vid -fönstret och tycktes sofva. Mannen i kappan närmade sig henne. - -— Vi hålla ord, som du ser — sade han och rörde vid hennes skuldra. - -Hon stirrade häpen mot honom. - -— Nej, gå härifrån, Ers nåd — skrek hon, då hon i honom igenkände tyske -grefven. — Jag vill icke följa Er. - -— Kom nu, min sköna ros — återtog grefven i befallande ton. — Ett sådant -näste, som detta, passar icke dig. Hos mig väntar, som du sett, både -gyllenduk och perlor, samt kostligt vin. - -— Hafven I öfverflöd derpå, fins det nog med fattige i staden — svarade -Elsa stolt, och sköt honom ifrån sig. - -— Hvem håller du mig för, du trollunge? — Han skrattade härvid, så att -det gaf eko i hvalfvet. — Tror du mig om att gifva utan att få? Men -fresta icke längre vårt tålamod. Mäster Skarp är redan otålig, ty vi äro -ty värr icke, såsom presterna säga, imediate förde af den onde, utan -hafva endast genom hans gyllene smörja, fått vingar och fogelart. Derför -är tiden precieus. - -Medan han yttrade dessa ord tog han af sig kappan och filthatten, samt -lemnade dem åt sin medhjelpare och satte i stället på sig en sådan -mössa, som stadsvakterna brukade, då de ej voro i tjenstgöring. - -— Vill hon icke lemna sitt bo, den bleka dufvan — sade mäster Skarp med -ett hest skratt, i det han närmade sig henne. — Vänta blott när vingarne -börja svida. - -— Håll ditt näbb, gamle uf! — snäste grefven, argsint — och hjelp hellre -till att få henne ut härifrån. - -— Hå, hå! — skrattade mäster Skarp och raglade fram emot henne. — -Grefven kan man höra är sträng af sig i dag. - -Det var tydligt, att den gyllene smörjan redan var af mäster Skarp till -stor del omsatt i rusets angenäma bilder. Grefven vardt också allt mera -otålig. Den ena eden följde den andre, och det var tur för mäster Skarp, -att de icke voro på annan ort. Dessa eder påskyndade emellertid icke det -ringaste mäster Skarp, som helt lugnt började hålla tal för Elsa om den -fara hon undginge, om hon följde honom. - -— Vill kan tänka bli stekt, den lilla — sade han och tecknade förstulet -åt grefven — liksom Tysk Annika, hvilken stannade qvar, för att göra -Gudi en behaglig gerning, som presterna sade, förstås. Men så höllo de -också sedan på i fyra hela dagar att sveda henne, innan hon blef riktigt -stekt. Men se så, lugna dig nu, min unge lilla — fortsatte han och -fattade Elsa hårdt i armen samt förde henne framåt dörren. — Du skall -höra hvad folk säger dig, annars skall mäster Erik komma fram. - -— Ack, låt mig stanna, mäster Skarp — bad hon. — Låt mig, i Jesu namn, -slippa att följa denne herre. Han vill mig endast ondt. - -Mäster Skarp såg på henne och log. Det var den gamle gårdshundens blick, -när han ser en råtta drunkna i dammen framför sin koja. - -— Hå, hå, min vackra dufva — svarade han, skrattande — kanske du tror, -att jag går i kolt och icke sett maken till broken förr en gång. - -Han lade, medan han talade, kappan öfver hennes skuldror, satte -filthatten på hennes hufvud och, förmanande henne vid lifsstraff att -iakttaga fullkomlig tystnad, hvad än skulle hända, förde han henne ut i -korridoren. - -Grefven skyndade före dem. - -Han var, som nämndt, klädd såsom stadsvakt och i halfdunklet var detta -en ypperlig passer-sedel. De fingo också ostörde lemna korridoren och -hade äfven trapporna bakom sig samt skulle just vika af öfver -fängelsegården, då en af borgarvakten, som hade sitt vaktställe midt -emot stadsvakten, stälde sig i deras väg. Grefven sade fältrop och -lösen, men mannen var drucken och tycktes söka tvist. - -— När stod det skrifvet i plakatet — skrek han mot dem — att en -stadsvakt icke först skall göra honnören för borgarvakten? - -Det var ett gammalt tvisteämne, som han syftade på med denna fråga. -Mellan de båda hedervärda korporationerna hade nämligen otaliga trätor -och slagsmål haft denna tvist om honnören att tacka för sitt upphof. -Grefven var emellertid okunnig om denna, de båda vakternas, cause -celèbre, och han glömde sig dess utom ända derhän, att han, i stället -för svar, gaf borgarvakten en mindre vänlig spark, samt hotade honom med -värjan, om han inte fort packade sig undan. Men karlen var hvarken feg -eller tillräckligt drucken, för att icke fästa sig vid skymfen. - -— Hej, så'n karl! — skrek han och drog sjelf värjan. — Han vill se hur -handskmakaren i Arboga sydde förskinn åt stora tjuren! - -— Der har du då till både kaskett och förskinn — sade grefven och gaf -honom ett kraftigt slag på handen, så att han släppte värjan. Mäster -Skarp fattade samtidigt Elsa om lifvet och sökte tränga sig mellan -soldaten och porten. - -Men hastiga steg hördes nu från korridoren. - -— Seså, kamrat — sade grefven, som insåg det farliga i sitt läge, och -klappade soldaten på axeln — släpp oss fram vår väg. Du kan sedan få -göra oss sällskap dit öfver på “Spruckna pipan”, och när du funnit åter -din plit, skola vi tömma ett stop eller par för honnören. - -Knekten syntes icke obenägen för denna uppgörelse. - -Men under försöken att komma förbi de stridande hade Elsa mist hatten. -Hennes bleka anlete och långa hår öfverensstämde för litet med -ryttarkappan, för att icke någre andre borgarsoldater skulle, tack vare -det starka ljusskenet från fönsterna i öfra våningen, fästa sig dervid. - -— Rasande vacker fogel! — ropade en af dem, med ett grin. — Den vill jag -dansa med. - -— Seså, ur vägen! — skrek grefven emot dem allt mer otålig. - -— Hå, så'n ettervigg! — Nehej, stopp vackert! De stälde sig i rad -framför honom. - -— Så ska' jag stoppa Er, för fan i våld! — skrek han och sökte att med -några kraftiga hugg komma förbi dem. Men det var icke första gången som -de varit med i dylik excess. Borgarne gingo den tiden på stadens -fäktskola lika flitigt som någon adlig junker, och icke nog dermed, de -anfallne fingo dess utom förstärkning uti en kortväxt borgare, som i -samma ögonblick klef in genom porten med bardisanen på axeln. - -När denne såg hvarom fråga var, stälde han sig genast på sina anfallne -kamraters sida. Det skulle också troligen icke dröjt länge, innan -grefven, oaktadt sin skicklighet som fäktare, lidit ett fullständigt -nederlag, allra helst som fångvaktaren passat på tillfället och smugit -sig undan, innan det vardt fullt allvar af. Men nu skyndade äfven någre -af stadsvakten till stridsfältet hvilka, då de i Schlangenfeld trodde -sig igenkänna en af sina egna kamrater, genast stälde sig på hans sida. - -Striden vardt derför snart i full gäng och gården genljöd af vilda rop -och svordomar. Båda sidorna fingo efter hand förstärkningar. I -trapporna, på gården, öfver allt, der det fans så stort utrymme, att två -män kunde fatta tag i hvarandra, kämpades. Det var som om två fiendtliga -element plötsligt lössläppts ur sina förvaringsrum, för att förinta -hvarandra. - -Båda partierna tycktes hafva samma sträfvan, nämligen att drifva sina -motståndare till baka i deras vaktstuga. Men då de voro jemnstarka, -vardt detta en lika stor omöjlighet för dem, som det är för tvänne lika -tunga personer att väga upp hvarandre. - -Från bardisanerna öfvergick man derför snart till de långe -ryttarepistolerna, och det ena skottet efter det andra smattrade och gaf -skrällande ekon från de tysta gränderna utan för. - -Bullret trängde äfven upp till de tvistande kommissarierna, och -borgmästaren grep sitt spanska rör, för att tillhålla vakterna der nere, -att uppföra sig tystare. När han öppnade dörren till korridoren, vardt -han emellertid icke litet förvånad öfver att finna denna upplyst af -flammande fackelsken, och att se bardisansspetsarne höja och sänka sig -öfver trappräcket. Men han var van vid dylika lekar och, snarare -rullande än klifvande, skyndade han ned för den branta trätrappan och ut -på gården, slående omkring sig med sin långe rörkäpp åt alla sidor. - -— Der har du för den slängen, Jonas Värme, — skrek han, pustande, — och -der har du till hemkomstöl Joachim Bryggare! Nå hvad är detta för excess -och satans buller? — ropade han, då han ändtligen utkom på gården och i -den tjocka borgaren med bardisanen igenkände sin gamle vän och frände, -mäster Fibiger, bagaren. - -— Åh det är endast stadsvaktens fel, — svarade denne drygt. — Och vi -tänkte också fråga vördig borgmästaren om icke det är rätt och billigt -att stadsvakten först gör honnören, såsom det står i kungens plakat? - -— Visst så, visst så! — sade Trotsenfeld, ännu pustande efter -andedrägten. — I tredje paragrafen står det, att derest båda vakterna -mötas, stadsvakten först skall göra honnören. - -— Ja visst! ja visst! Det ha vi också sagt! — ropade ett tjog röster, — -men detta sätta de sig öfver, förstås. - -— Nå nå, nå nå, go' vänner, — varnade borgmästaren. — De trilskne skola -få sin förmaning, allt efter skadan, som uppkom af deras elakhet — ja, -de skola för böfveln få rida på trähästen — och det så att det smakar — -men hvem började leken? — den der någon viglar upp till ondt, honom -skall dubbelt straff varda tillmätet, heter det. - -Man letade bland stadsvakten, men det var uppenbart att de ännu höllo -den skyldige gömd mellan sig, för att få straffet mildradt. - -När man slutat att leta, vände sig mäster Tistel, hvilken, som kändt, -hörde till stadsvakten, till borgmästaren och sade med ett knipslugt -leende: - -— Nu var det så, att två af oss och en af borgarvakten möttes här nere, -och det gör väl ingen hel vakt, som det står i plakatet. - -— Två på ena och en på andra sidan, — upprepade borgmästaren, slagen af -denna anmärkning. — Nej, då blir för böfveln ingen honnör vid vakt. - -— Men, Ers högloflighet, — inföll en af borgarne, — det som gäller såsom -honnör för hela vakten skall väl gälla äfven för delarne. Hur månge -skulle annars vara borta i höga magistraten, för att inte denna skulle -få sin fulla honnör. - -— Annan sak karl, annan sak, — sade borgmästaren, och förde käppknotan -till näsan, med högvigtig min, — annan sak, säger jag. Vid rätten har -hvar och en lika anspråk på vördnad, som heta rätten. Jag till exempel, -— här blåste han upp sig alldeles otroligt, — har samma anspråk på -honnören, som rätten sjelf, förstå'n I det go' vänner? - -— Och om Ers högloflighet alltså skulle möta tvänne af kämnersrätten, — -inföll nu mäster Fibiger, — skulle väl icke de ha honnören, kan tänka? - -— Nej, för pocker i våld, vän Fibiger, — här skrattade han, så att -mungiporna nådde öronen, — och tacka dem också böfveln för det. - -— Och inte finge heller Ers högloflighet försaka rangen efter nådiga -förordningen om rangen? - -— Nej, för visso ej! Ganska rätt! Ja, du är en god borgare, vän Fibiger -och jag kunde också aldrig tro annat än att du skulle ha rätten på din -sida. Men I, Era lymlar af stadsvakten. Er skall jag vackert lära mores. - -Den vördige magistratspersonen var så fördjupad i beundran öfver sitt -rättvisa utslag, att han icke märkte huru tvänne af borgarne kommo -framsläpande en qvinna från den i mörker liggande delen af gårdsplanen, -förr än de stodo alldeles framför honom. - -Han ropade högt till af förskräckelse. Der stod ju, på knapt två -armslängders afstånd från honom den farliga trollpackan, lifslefvande. - -Han darrade betydligt på målet, när han ropade efter mäster Skarp att -komma ut. - -Denne framträdde strax med hatten i hand, ödmjukt bugande sig för sin -höge förman. Han kunde dock ingenting upplysa, rörande denna mörka sak, -sade han, ty att dörren hela tiden varit stängd till Elsas rum, derpå -kunde han aflägga den heligaste ed. Nyss på stunden hade han sjelf sett -henne derinne. - -Icke mindre förvåning uppstod, då vid uppräkningen ingen af stadsvakten -saknades. Det vardt derför omöjligt att få reda på den som börjat -excessen. De ende, som trodde sig känna igen honom, voro Jonas Värme och -mäster Skarp, men hur de mönstrade den ene efter den andre af -stadsvakterne, kunde de icke finna skymt till likhet mellan honom och -någon af dem. - -När de slutat, vände sig mäster Skarp till borgmästaren och hviskade åt -honom sakta i örat: - -— Tro mig, Ers högloflighet, han var ingen annan än den onde sjelf. När -jag der borta såg på honom bakom Jonas Värmes rygg, syntes alldeles -tydligt, hur en lång svans stack fram under kappan på honom — - -Och härvid blef det. De båda vakterna ansågo sig hafva varit utsatta för -satans frestelse och skylde hela excessen derpå, hvilket helt säkert -icke vardt dem till men, och i kammaren en trappa upp gaf händelsen -senare på qvällen, anledning till mycken deliberation. Den frågan lärer -verkligen på fullt allvar framkastats af magister Leufstadius, huruvida -det vore möjligt för den onde, att på en gång föreställa tre personer. -Magister Olaus deremot dref den satsen, att den lede endast hade -förmågan att framtrolla en occulis qvantitatis. Deraf hade det händt, -att Jonas Värme tyckte sig samtidigt se honom i tre riktningar, fast han -i verkligheten endast fans i en. - -På detta sätt fick ju saken en ganska “naturlig” förklaring, tyckte de -fleste, om än andre, och deribland Hjärne, snarare ville skylla både -synvillan och excessen på den “gyllene smörja”, hvarom grefven talat och -som mer än en gång förut fuskat den lede i handtverket. - - - - - XIV. - - -Det var tidigt på vintermorgonen. Uppe på berget glittrade de första -solstrålarne mot isiga klippväggar, och de gråa töcken, som natten -lägrat öfver staden nedan för, skingrade sig, rodnande, i brustna -flockar. - -I Lars Skeppares stuga var det ännu skumt. Några rykande eldbränder lågo -på spiselhällen och kastade ett flämtande återsken mot det isiga -fönstret. De gåfvo till känna att mor Greta, trogen sin vana, varit uppe -med solen. Hon var ock i full sysselsättning vid sin spinnrock. - -— Tid läker sorg, och arbetet är hans örtkrämare, — brakade hon säga, -när någon af grannarne beklagade henne — ja, och sorg blir aldrig så -tung, när man går, som då man sitter stilla. — Och härefter handlade -hon. - -På bänken vid fönstret satt Lars, sysselsatt med att klippa sitt långa -hakskägg, och på en pall bredvid Anders Barberare. Denne bar sin arm i -band och hans hufvud var omlindadt med en svart duk, allt minnen efter -slagsmålet, när Elsa fängslades. - -— Det var vänligt af dig Anders, att icke glömma oss gamle i vår stora -sorg, — sade mor Greta och såg opp. — Här icke så jäft nu mera, ska' du -tro, sedan solskenet fallit öfver på grannens stuga. - -— Så I talen mor! — svarade Anders förebrående. - -Mor Greta suckade djupt och lät händerna falla till sidan. - -— Ja ja! min stackars Elsa, med henne är det förbi. - -— Säger jag inte att du skulle trösta dig, qvinna — inföll nu Lars -Skeppare vresigt, — all ting vet du har en återvändo, och hvad rätt är -kommer alltid till heders. - -— Så hoppas jag ock till Gud! — sade mor Greta. — Dagligen ber jag att -satan måtte lägga korset uppå efter ens krafter, och icke fresta en -öfver förmågan. - -— Talar om Gud och satan gör du hela långa dagen mor, — återtog Lars — -varit bättre om du sagt, när de höge herrarne frågade dig der uppe, att -ringen låg i strömmen eller att du aldrig sett honom. - -Hon sände en lång blick mot honom. Men han tystnade icke mera för detta, -fordom betydelsefulla svar. Det vår något mellan dem, tyckte också -Anders, som icke mer var lika mot hvad det förr varit. - -— Du vågade icke, kan tänka, — fortsatte gubben gäckande — för judomens -rädslo och de otidige nitälskandenes skull? - -— Menniskor kan du bedraga, men icke Gud, ty han ser till hjertat. - -Lars svarade med en ömkande axelryckning och fattade åter den bortlagda -saxen. - -— Felet var mitt, mor — inföll nu Anders. — Hade icke jag låtit Elsa -springa sin väg den der qvällen då hon togs, vore nog nu mycket -annanledes. - -Mor Greta skakade misstroget på hufvudet, när hon svarade: - -— Och du tror att du ensam kunnat afvärja trolldomen. Nej, barn, när -satan ville hennes ofärd och hon icke mer var förtjent af Herrens -bistånd, kunde det icke gå på annat sätt. Jag ville gerna ge mitt eget -hjerta, för att åter ha' henne här, men när jag vill bedja för henne, är -det som någon skulle hviska mig i örat: Du vet icke för hvem du beder! -Hon som du hafver kär är en evigt förtappad! - -— Ta, ta, ta! Vackert torde slikt tal hjelpa — inföll Lars. — Nej mäster -Hircinius, slottsfogden, och mannen här midt öfver med röda rocken, ha' -nog hårdare fingrar än så. Läsa inte presterna både morgon och afton i -vakstugorna och dock, när ser man trons eller bönens kraftiga hjelp. - -— Herre Jesus! — utropade mor Greta häftigt uppsprittande. — Det var ju -i dag, som de två andra skulle brännas. - -Anders jakade. - -— Vet du Anders om de bekände till sist? — frågade hon tyst. - -— Åh, det var en fast ynklig syn, ska' I tro. Bägge nekade enständigt -till synden. - -— Så du anfäktar dig mor! — inföll Lars vresigt. — Varit mer att undra -på, om de varit rika och förnäma. - -— Den ena — återtog Anders — syntes fuller andäktig, med läsande och -sjungande, knäböjande och händernas upplyftande, men Malin Matsdotter -deremot skrek argt åt magister Olaus att han skulle lemna henne i fred, -samt tackade derefter mäster Hvittlock och lät honom jernslå sig till -händer och fötter, utan att göra något det minsta motstånd. - -— Gud vare då deras arma själar nådig, — sade mor Greta andäktigt. - -— Var hennes lättfärdiga dotter tillstädes? — frågade Lars. - -— Ja, far! Hon stod strax nedan för, men modern ville icke taga hennes -hand! Ja hon fälde icke ens en tår, ska' I tro, utan ropade i stället, -att det var dottern, som mördat henne — och många tyckte att detta var -en onaturlig frimodighet. - -Denna beskrifning tycktes öfva en sällsam inverkan på mor Greta. När -Anders slutat stirrade hon en lång stund framför sig utåt rummet, utan -att yttra någonting. Under denna tystnad öppnades dörren och Fingerlisa -steg in. Hon stannade nigande på tröskeln. - -— Stig fram Lisa och var inte rädd för oss, — sade mor Greta vänligt. — -Hvar och en vittnar efter sitt eget samvete, kan tänka! - -— Tack mor för det ordet, — svarade Fingerlisa och förde -förklädessnibben till ögonen — men inte ska' I tro, att jag ville Elsa -något ondt. - -— Det har ingen heller sagt om dig, Lisa, men stig fram nu och stå ej -längre som en tiggare vid dörren. - -— Nej se på unge mästarn, — utropade Fingerlisa och närmade sig Anders -inställsamt. — Honom såg jag icke strax. Jo jo stackare, så han nu ser -ut. Men Elsa var icke jänta att vänta på, kan tänka. Hon borde dock -skämmas, för att ha' narrat en karl på sådant sätt. - -— Säg ingenting ondt om henne Lisa — sade Anders allvarligt och reste -sig upp. — Hon har ingenting lofvat mig, så mycket du vet. - -— Nej detta är väl ock förtal då, kan jag tro, — svarade Fingerlisa -undfallande — liksom talet om henne och tyske grefven. - -— Akta dig, om du ljuger Lisa — skrek gubben, hvilken hit tills sutit -tyst. — Du ljög för rätten der uppe och derom ha vi ock en sak otalad! - -— Åh kors! Om jag ljuger, då taladen I väl sanning der uppe, — svarade -Fingerlisa med en knyck på nacken — men, far, ej skola vi rifva upp -gammalt nu. Jag ville blott fråga, om I hört alt den onde varit nära att -föra Elsa ur fängelset? - -Alla tre stirrade förvånade på Fingerlisa. - -— Om jag mötte dig, flicka något aflägset, — sade Lars i det han reste -sig, — vete väl vår Herre hvem som bättrade mig. - -— I skolen ej tänka så ondt om mig fader Lars, — återtog Fingerlisa -vänligt. — Jag kunde ja inte göra annat, än hvad samvetet bjöd, ska' I -veta. Hvad Elsas sak i dag vidkommer, är den nog sann, ty mäster Skarp -kom nyss från stadshuset och berättade den. Strax han somnat på qvällen -hade han vaknat, och sett i månskenet en gammal man stående framför -sängen med hvita kläder och långt, grått skägg samt med en liten dufva -på hufvudet. “Gack ner”, hade mannen sagt i sträng ton, “och se efter -dina fångar.” När mäster Skarp tvekade, ty det var långt lidet på -qvällen, hade mannen tvänne gånger sagt “du skall! du skall!” samt -tillagt, att eljes finge hans kongliga majestät ingen lycka under året -med det han företog sig till vatten och land. — Mäster Skarp lydde -derför, och då han kom ned i fängelset, fann han Elsa i svår anfäktelse. -Den onde hade släpat henne ända ut på gården och hetsat ena vakten på -den andra, så att blod flöt och en hisklig excess var å färde. Och hade -ej magister Olaus varit i en kammare ofvanför, påstod han, skulle ingen -kunnat veta hur det gått, ty på den sista bönedagen, så hade den hvite -mannen sagt, hade endast fem syndare omvändt sig, hvadan satans makt var -i farligt tilltagande. Magister Olaus rådde dock till sluts på den -elake, som också måste släppa Elsa, när hon var alldeles framme i -porten. - -— Gud nåde min stackars Elsa! sade mor Greta när Fingerlisa slutade, — -med henne är det nog förbi. - -— Ömka dig i stället mor öfver hennes plågare, — sade Lars. — De äro -mera i behof af hans nåd än hon. Men ser du nu qvinna, hvart all din -rättskaffenhet fört henne. - -— Ja, nu lär icke ens Kongl. Majestät längre kunna hjelpa henne, — -inföll Fingerlisa, — ty han tarfvar nog all sin makt, för att kriga mot -dansken. - -— Elsa var så underlig till mods på sista tiden, — sade Anders, sedan de -sutit tysta en stund. — Det var alldeles som hon anat, hvad hon skulle -få gå till mötes. - -— Jo, jo men! — sade Fingerlisa, med en hemlighetsfull nick åt mor -Greta, — när de blifvit vigde vid den elake få de aldrig skratta, ska' I -tro, ty då håller han dem strax om halsen, och likaså om de gråta åt -Guds ord. Engsöpigan, som de höllo fast, der borta vid norra -kämnersrätten, kunde ju icke få ett enda ljud ifrån sig, när de frågade -henne, om hon hade några barn i Blåkulla. — Men farväl nu go' vänner — -afbröt hon sig och reste sig upp. — Jag vill inte tränga mig på Er, ska' -I tro, och jag ser nog, för hvem I hållen mig. - -— Så ska' du inte säga Lisa, — sade mor Greta och klappade henne -vänligt. — Du är nog en god flicka, som oförfärad talar ut sanningen och -behöfver icke rädas för vresiga miner. - -Mor Greta följde henne nu uti gränden. Der kommo de att ytterligare -talas vid en lång stund. - -När de skildes åt, sade Fingerlisa: - -— Glöm icke hvad jag nu sagt Er mor. Der nere man krigar bor en mäkta -gudfruktig man i en kyrka, som är helt och hållet under jorden. Han är -den ende, som kan hjelpa i trolldomsnöd. Men om Elsa icke är oskyldig, -går det förstås för hvar och en, som ber för henne, som det gick för -bonddrängen, som ville rädda sin fästmö. - -— Åh det vill nog ingen bedja hos honom för hennes skull, — sade mor -Greta och nickade farväl. - -När mor Greta åter trädde in i stugan, tyckte Anders, att hon såg helt -annanledes ut än han någonsin sett henne förut och han frågade derför, -hvad hon hade i tankarne. Hon smålog sorgset utan att svara. - -— Åh det var nog endast om stackars Elsa, — tyckte Lars, — som de talat -derute. - -En stund derefter tog Anders afsked. - -— Hafven I inte tänkt på, mor, att far skulle be' de höge herrarne om -nåd? — frågade han mor Greta, när han önskade henne farväl. - -— Åh det har jag nog sagt mången gång — svarade hon, — men det är som -att predika för döfva öron. - -— Kommer du nu med denna galenskapen igen? — utbrast gubben vresigt. — -Det är nog en smal sak, förstås, att elda badstun varm, när man slipper -sjelf bryta vedkasten. Men jag känner de höge herrarne jag. - -Han fortsatte en lång stund, sedan Anders gått att ondgöra sig häröfver. -Mor Greta svarade ingenting. Det syntes dock tydligt på hennes min, att -hon åt minstone icke var rädd att, om så kräfdes, bryta vedkasten. - -Mor Greta hade mycket att syssla med denna qväll och Lars hade redan -lagt sig till hvila, när hon fick tid att gå ned i ladugården. Här gaf -hon korna rikligt med strö och foder, samt klappade dem hvar och en, -liksom hon tänkt, att hon icke mer skulle få se dem. Då hon återkom, var -det tyst inne i sofstugan. Hon smög sig försigtigt bort till dörren. -Jemna andedrag tydde på god sömn. Hon tände en smal torrvedesticka och -satte henne mellan stockarne i väggen, framtog derefter ur ett hörnskåp -sin helgdagsdrägt, som hon synade från alla håll och slutligen -brådskande tog på sig. Sedan detta var gjordt, stack hon några -silfverdalrar i kjortelsäcken, och smög sig sakta ut genom dörren, som -hon slog i lås efter sig. - -Det var djupt mörker der ute. Ismängdt snöglopp piskade nordan från och -trängde kylan in till kroppen. - -Vid Hornsbron ville vaktknekten icke släppa henne fram. Hon såg så -beskedlig ut, tyckte dock hans kamrater, som äfven kommo till, att de -bådo för henne, och då hon slutligen gaf knekten ett af sina -dalerstycken fick hon fortsätta sin färd. - -— Hvarför ha'n I så brådtom mor? — frågade den som öppnade bommen. — Det -är mörkt efter vägen som i en hornlykta, ska' jag säga, och rätt som det -är liggen I der och hicken i något dike. - -Mor Greta skakade sorgset på hufvudet — Det var långt, som hon hade att -vandra, — sade hon, ty Skåne låg nog längre bort från Stockholm än -Östergyll'n. - -Knektarne sågo förvånade ut och började skratta. Hon var nog icke -riktigt slug hviskade de sins emellan. - -— Skolen I så långväga mor, — ropade en af dem efter henne, — borden I -inte glömt qvasten och smörjhornet hemma. Utan dem lären I inte ta' Er -stor väg. - -Men hon låtsade inte höra deras skratt, utan skyndade med raska steg -utför backen. — - -När Lars vaknade följande morgon, vardt han icke litet förvånad, då han -icke fann sin hustru redan i arbete. Hans förvåning stegrades -naturligtvis ännu mer, då hon hvarken den dagen eller den följande lät -höra af sig. - -Han kunde aldrig riktigt sätta sig in i den föreställningen, att hon -försvunnit på naturligt sätt, och — hvad, ingen kunde hafva trott om -honom — han sörjde henne djupt. Men det märktes också mer än väl, då hon -var borta, hvad hon varit i hemmet. Golfvet låg der icke mer så -bländande hvitt, under det friska granristäcket, som när hon fejade det. -Den stora kopparkitteln blänkte icke mer så ståtligt i skenet från -spiselbrasan. Sotig och med sönderbrutet skaft låg han vräkt i en vrå, -fyld med sopor. - -Lars sjelf undergick en märkbar förvandling. För hvarje dag vardt han -allt snäsigare mot dem, som kommo i beröring med honom, och han jagade -slutligen genom sitt vresiga lynne på flygten alla sina gamle vänner. -Sedan kom en tid, då han icke mer lemnade sin stuga, för att icke -behöfva möta någon eller tala vid någon. — Fisket, — brukade han säga, — -lönade sig icke mer. Mångelskorna vilja icke betala mer än tredjedelen -af hvad fisken är värd. Dess utom hade han mist flere nät och båten hade -fått en läcka, som han nog aldrig skulle få tid att laga. - -Den ende, som oftare besökte honom, var Anders Barberare. Långt ifrån -att vara välkomnare än någon annan, fick emellertid äfven denne tåla mer -än ett utbrott af gubbens dåliga lynne. Men kära minnen hviskade -förmodligen i ynglingens öra och förtogo stundens obehag; och det torde -hafva varit ovisst om, hur långt gubbens gnat skulle hafva sträckt sig, -för att icke Anders skulle hafva känt trefnad i den låga stugan vid -Hornsgatan. - -En qväll frågade Anders: - -— Har då far aldrig fått veta, hvart mor tog vägen? - -— Gick nog ner sig i förargelsen! — svarade gubben trumpet. — Kunde -aldrig tåla ett förståndigt ord den menniskan! - -— Mor Greta var dock en präktig hustru åt Er, far. - -— Ja, men andligen högfärdig var hon, och rakt emot Guds ord vitnade hon -— derför råkade hon också till slut ut för den ondes klor. - -— Men säg då far, — återtog Anders, efter en stund, i hviskande ton, — -hur kunnen I tro att det gått så illa med mor? Intet enda af vitnena har -ju sagt vid rätten, att det sett henne i Blåkulla? - -— Tror du då inte, pojke, att han, som har makten der, kan hålla någon -undan för sig. Alla som sjelfmant gifva sig i hans våld, sade magister -Sparrman i sista böneottan, varda för evig tid förtappade, deras spår -äro det torra löfvets i stormen och de bindas vid afgrundens nedersta -bål med en kedja, som aldrig brister. Der skola de sedan stå på yttersta -domens dag bakom ett svart töcken, hvilket skall skilja dem från allt, -som de haft kärt här i jordelifvet. - -Gubbens röst blef vekare, medan han talade. Anders tyckte sig till och -med märka något likt en tår i hans matta ögon. Men plötsligt rigtades de -mot Anders. Han strök afvigsidan af sin skrumpna handlofve öfver -ansigtet, i det han sade: - -— Ty inte var hon alltid Guds barn, skall du tro. Nej rifvandes nordan -var hon. — Här sökte han skratta. — Fast icke ville jag derför önska -henne ett sådant slut. — Men förbannad vare den stund, då jag lät -flickan trolla ut sig i prål och glitter. Det lyste förstås i folks -ögon. Det var Gretas påhitt. Hon ville förstås göra Elsa till en förnäm -dam, och se'n vet man hur det gick. - -Gubben och Anders fortsatte att tala om åtskilligt, som både magister -Olaus, tyske grefven och slottsfogden skulle ansett för både syndigt och -i hög grad straffvärdt, och ingendera af desse hedervärde personer -skulle troligen önskat råka vare sig gubben eller Anders Barberare, på -något ensligt ställe, sedan mörkret inträdt. - - - - - XV. - - -Elsas flykt utgjorde under flere dagar det enda samtalsämnet i staden. -För att hindra ett nytt uppträde af dylik art, flyttades hon till den -djupast liggande cellen, der hon fick till sällskap en annan trollpacka. -Denna, Galna Brita kallad, hade redan bekänt, hvarför hennes sällskap -ansågs af rätten såsom ett kraftigt medel mot den andres konster. Dess -utom besöktes Elsa hvarje dag af magister Olaus, som enträget förmanade -henne till ånger och bättring. - -Det var sent på qvällen. Snön hade upphört att rasa ned från taket, och -dropparne samlade sig utan för fönstergallret i långa, glänsande -kristaller. Elsa satt uppkrupen i den låga fönstersmygen, med sin blick -tankfullt fäst mot de röda skyarne i fjerran. - -En sparf flög upp från fönsterbrädet. - -— Ack, om jag finge flyga långt, långt bort! — sade hon suckande, och -följde honom med blicken öfver hustaken. - -— Hvem talar min fina fröken vid så här dags? — frågade en hes -qvinnoröst, ur mörkret bakom henne. - -— Åh, det var endast en liten sparf, — svarade Elsa. — Hvem skulle det -väl annars vara? - -Hon lemnade gluggen och satte sig på sin bädd. - -— Akta dig blott att icke mäster Skarp hör det, — återtog rösten. — När -jag var uppe för rätten, sade de att jag kunde trolla råttor på folk, -derför att den röde kniphanen der ute hade hört, när jag svor öfver -råttorna, som pepo der borta i hålet. - -— Åh ja, mycket behöfs ej för att tagas för en trollpacka! - -— Så hade jag också en nypa malt innanför tröjan, förstås, och detta -var, kan tänka, riktigt märkvärdigt för de höge herrarne. Men då sade -jag: — Era högborenheter, sa' jag, man min, Mårten Bryggare, som kanske -Era högborenheter känna, se'n trasslet och laperi't med höglofliga -kommersekollegium, då den stackar'n fick vatten och bröd, för det han -inte ville arbeta åt K. M:t och kronan för'n han fått betalning för sitt -ärliga arbete — han, sa' jag, skickade mig till sta'n att köpa maltet; — -men då kom den der röde och drog ut mig, förstås, menande tro på, att -jag hade kjortelsäck och borde haft maltet i den. — Hu, så kallt det är -i qväll! - -— Hvarför bekänden I — frågade Elsa — då I icke tron på trolldomen? - -— Hvad skulle väl en syndig menniska göra, som visste sig stundeligen -vara utsatt för satans anfäktelser; också hotade de mig i alla fall att -jag skulle bli hissad som gamla Annika, hon, som sade till folket der -ute vid tullen, att hon var oskyldig. - -— Det var hon också — och hennes anklagare komma nog en dag att lida. - -— Oskyldig? — upprepade rösten med ett hest skratt, — oskyldig kan ingen -gå från den ondes snärjande garn. Nej, än kommer han som en fin -kavaljer, än som ett litet vackert flickebarn, så likt ens eget kära -barn, som det växer gräs öfver, der ute på kyrkogården — ack, och russin -och marcipan har den lille i näfven och små silfverbjellror i håret — -och så följer man med det i tankarne och ett, tu, tre är man med på -gästabudet och der får man äta så riklig mat och skrifva sitt namn i en -stor vacker grön bok med sidor af fint, hvitt hvetebröd. - -— Det der hafven I bara drömt mor. Den lede kan hvarken föra er eller -mig mot vår vilje. - -— Som han inte skulle flux passa på, när man känner sig missbelåten med -någon. Jo jo men! Då piskar han oss med sin ormfläta, och när han slår -med henne mellan en sjelf och den man älskar, då blir kärlek hat, och -tacksamhet hjerteqval. - -— Så mycket jag vet, inte har jag sett honom, — sade Elsa bestämdt, — -och inte få de mig att säga det heller, om de än svälta mig som en hund. - -— Osvuret är bäst, min vackra flicka, och ljuger du, lär han nog ta' -skadan igen på bröllopsnatten. — Jo jo, min sockergås! — fortfor rösten -skrattande, då Elsa icke svarade på denna hemska anspelning, — det blir -nog kusligt att vänta på sådan främmande i enrum. - -Deras samtal afbröts nu för en stund genom häftiga skrik och buller utan -för i korridoren. Det var några stackars fångar, som utstodo spöstraff, -derför att de uppfört sig otillständigt inför rätten. När det åter vardt -tyst, och det aflägsna skrålet från borgarvaktens aftongille var det -enda ljud som nådde till fängelset från den yttre verlden, återtog Galna -Brita: - -— De ville narra mig der uppe att säga hur den lede såg ut, när han tog -mig första gången, men det vardt ingenting af med det talet, sa' han som -bet tungan af sig. - -— Då tjenar det ju icke heller till stort att I jemt talen med mig -derom. - -— Åh, för dig kan jag nog säga det, min vackra tös. Jo, det var så att -tidigt en morgonstund, bäst jag går der krokig och sopar stugan, kommer -en stark vindpust genom dörren och drifver soporna mot taket, och i det -samma ser jag ett litet vackert gossebarn midt framför mig. Det var så -vackert som en dag och kläderna skeno i solen. — Läs aldrig fader vår, -mor lilla, — sade han vänligt, — ska' du få följa mig till gästabud! — -Som han säger detta kommer en ny vindpust, och i stället för gossen står -der en enfaldig pigsnärta med randiga kläder och grön hufva och blänger -på mig. - -— Han frågade om mor ville följa honom på gästabud? — sade Elsa, med ett -tillgjordt skratt. - -— Visst gjorde han så, grynet mitt, och det samma gjorde han väl ock med -dig kan jag tro? - -Elsa teg. Hon visste förmodligen icke hvad hon skulle tro om den andras -snärjande frågor. Då kom hon att kasta en blick upp mot fönstergluggen. -Hon tyckte sig se ett vidrigt djurhufvud med glänsande ögon och vidöppet -gap trycka sig mellan gallret och stirra på henne. Med ett häftigt -anskri for hon till baka. - -— Säg, om du vågar, — hörde hon en sällsam stämma hviska öfver sitt -hufvud, — att du icke sett mig. Men akta dig väl om du ljuger och säger -dig vara af Jesu blod, ty då skall det klufna ormskinnet gissla din rygg -som törntaggar, då skall du späkas i den kittel, der menniskornas onda -tungor urkoka sitt gift, ja, som en helvetets eldbrand skall du brinna -till evig tid i den blå eldsjön, der de dödes ben sticka upp, likt -frusna kålstjelkar! - -Rösten tilltog i styrka. Det tycktes slutligen som om flere talat på en -gång utan för. Nu började äfven Galna Brita sjunga med full hals: - -— Ha, hvad dummer dans! hej, lust och lif, alltsom flammar och fräser, -allt som sprakar och spritter! Se, hur han spelar med svansen. Se, hur -han bråkar med benen! Nu fara vi, hopp och hej! i lustig sväng med hvar -sin dräng! - -Elsa var af naturen djerf och modig och hon tycktes till en början -snarare afsky än rädas för det vederstyggliga skådespelet. Men äfven -andra sällsamme skepnader, dödskallar med glödande kol till ögon och -dylikt, sällade sig till det ansigte, som först visat sig i -galleröppningen. Hon ropade på Brita och mäster Skarp. Det hördes på -hennes darrande stämma att krafterna voro nära att svika. - -Men nu öppnades dörren på glänt. Ett matt ljussken spred sig öfver de -mörka väggarne och i samma ögonblick var den hemska synen försvunnen. - -Det var mäster Skarp, som inträdde med blindlyktan i handen. - -— Nå, skynda dig trollpacka, — skrek han argsint från dörren åt Elsa, — -tror du att en hederlig karl vill frysa ihjäl för din skull, i ett -sådant här råtthål! - -Han gaf henne en våldsam spark, som kom henne att tumla ett långt stycke -ut i korridoren. Derefter fattade han henne i kjorteln och drog henne -med sig upp för trappan. - -De stannade i öfre korridoren framför en låg trädörr. När hon öppnades, -såg Elsa framför sig ett höghvälfdt rum, med hvitrappade väggar, svagt -upplyst af en från taket nedhängande trearmad ljuskrona af messing. - -En man gick fram och åter på golfvet, med sänkt hufvud och tankfull -uppsyn. Mannen var magister Olaus. - - - - - XVI. - - -Han stannade, när Elsa inträdde, och såg henne skarpt i ögonen. - -— Du satans brud, — utropade han, — du kött af hans kött och ben af hans -ben, frukta och bed för din tid är när! - -— Är jag säker på den evige Gudens barmhertighet, Ers ärevördighet? — -frågade hon ödmjukt, — om jag påtager mig den svåra synd, för hvilken -jag hålles fängslad. - -— Gud är blott en sanningens gud — svarade han förvånad — och liksom han -jagar lögnen med dess stackota fötter ur ditt hjerta, gjuter han äfven -dit in sin salighets nektar, på dem, som ångra och bedja. - -— Herre Gud! — svarade Elsa, suckande — hvad detta är en svår kamp! - -— Satan, dig besvär jag, — återtog magister Olaus, när han märkte hennes -tvekan, och räckte fram händerna mot henne. — Vik hädan ur detta barns -själ, i Hans heliga namn, som oss förlossat hafver! - -— Nej, jag kan det ej. — Jag har intet att bekänna... - -Hon kastade sig ned och omfamnade hans knän. - -— Hur skall jag kunna påtaga mig det, jag icke vet mig hafva eftertrådt! -Hvad jag sett, har mera varit som en rök eller dimma! Gode fader styrk -mig och led mig till det rätt är! - -— Så må du försmäkta i den eviga dödens pina, — röt magister Olaus och -stötte henne ifrån sig. Han hade redan trott sig vara segrare och såg -sig nu på nytt sviken. - -Hon svarade ingenting på hans härda tillmälen, utan sänkte ödmjukt sitt -hufvud och tycktes tåligt vänta slutet på hans straffpredikan. - -— Säg barn, vill du dö i din svåra synd? — frågade han slutligen, efter -en stunds tystnad, med något vekare stämma. — Vill du säga evigt farväl -åt mor och far, och åt alla dem du älskar? Vill du icke en gång lisa -deras hjertan genom sanningens hugsvalelse gifva dem råd, hur de skola -undvika satans illistiga frestelser? Du ser ju hur allt skälfver af -rädsla för den ledes fasansfulla raseri, hur vi, Guds män, dagligen och -stundeligen anropa vår Herres hjelp under bön och tårar... Och du är så -hjertlös? Du unnar ingen den salighet, du sjelf går miste om? - -— Säg dem! — svarade Elsa, med fast stämma, — säg dem, gode magister -Olaus, att jag dör oskyldigt! Detta svär jag vid den heliga nattvarden, -som jag vill begå i min siste lifstimme. - -— Det heliga sakramentet, — utropade magister Olaus förskräckt och -ryggade till baka — det kommer dig ej vid! - -Hon stirrade ett ögonblick förfärad på honom. Derefter sade hon lugnt, -med sällsamt tonfall i rösten: - -— Må då Gud förlåta Er, Ers ärevördighet! - -Magister Olaus insåg att all hans öfvertalning båtade till ingenting -och, efter att hafva kastat en ömkansfull blick på henne, lemnade han -rummet. Han hade emellertid icke tagit många steg i korridoren utan för, -då ett vildt, skärande skri ljöd bakom honom. Han vände skyndsamt om och -öppnade dörren. Der inne, midt på golfvet låg Elsa och vred sig åter och -fram, ett rof, som det tycktes, för den högsta förtviflan. - -— Nådige herre! — skrek hon mot honom, — gif mig förlåtelse! - -— Om du bekänner och ångrar dig, skall mycket varda dig förlåtet! - -— Ja ja, jag vill bekänna, men säg mig blott, hvad jag skall säga? - -Det låg så mycken barnslig oskuld i denna fråga, att endast en af -trosnitet så förblindad man, som magister Olaus, skulle kunnat hålla sig -fri från hjertats “anfäktelse”. Men han tycktes finna en inre -tillfredsställelse i hennes qval, hvilka han af fullaste öfvertygelse -ansåg vara bevis för att djefvulens makt nu var på tillbakatåg. - -— Du känner då mannen, som här om dagen ville föra dig hädan? — frågade -han, efter att en stund hafva betraktat henne. - -— Ja, det gör jag, — svarade hon. Det var den samme, som gaf mig den -vackre ringen, och var det icke tyske grefven, så bor han dock i tyske -grefvens hus? - -Hon höll för ögonen liksom de vägrat att göra sin tjenst. Derpå strök -hon med en häftig åtbörd sitt tofviga hår ur ansigtet, och fäste sina -stirrande ögon på honom. I ögonblicket derpå började hon att skratta. En -hvit fradga bildade sig kring hennes läppar och hon knäppte krampaktigt -med fingrarne. - -— Hu, hu! — sade hon och skrattade, — hvad de sprungo och hoppade -lustigt — stora och små, gula och grå, ha, ha, nej se, nu äro de der -igen! Akta Er: De bitas i qväll, om I ej är en snäll. När hvar ta'r sin, -blir den lede min. - -Hon föll baklänges till golfvet med ett svagt anskri. - -Magister Olaus hade uppmärksamt följt alla hennes rörelser. Det syntes -tydligt, att det icke var första gången som han var vitne till ett -dylikt uppträde. - -— Den onde anden har gjort henne till fullkomlig slaf under sitt välde, -— mumlade han för sig sjelf, — och det föreligger tydligen detta -sällsynta fall af förtappelse, hvarom Marcus talar i sitt 9 kap., när -han nämner månadsraseri. - -Enligt hans åsigt lånade alltså satan Elsas skepnad, för att visa sig i -all sin styggelse. Intet annat än ifriga böner kunde hjelpa deremot. Han -inkallade mäster Skarp, för att denne skulle höra den besvärjelse, han -hade i sinnet. - -— Gif noga akt på hvad jag säger, att du må kunna vitna — sade han, då -denne steg öfver tröskeln, och förde facklan, som denne bar i handen, -öfver Elsas anlete. — Men hör på samma gång noga efter om något buller -spörjes under jorden. - -Mäster Skarp svarade med ett hemlighetsfullt grin, som skulle betyda att -han mycket väl förstod hvarom fråga var. - -— Kunde nog tro, att det skulle gå i qväll, — sade han, — när det börjar -spöka och väsnas hos dem, blir man dem snart qvitt. Och väl är så, Ers -ärevördighet; ty när man är gammal och bräcklig som jag, kostar det på -ska' jag säga, att vistas der nere hos dem i kölden. - -Magister Olaus gaf icke akt på hans ord. Han hade tagit handboken ur -fickan och började nu att högtidligt och samvetsgrant uppläsa sin långa -besvärjelse. - -Det syntes till en början, som hans metod onekligen skulle vara i viss -mån undergörande, ty han hade icke hunnit sluta sin första bön, då Elsa -redan började andas lugnare. Hennes kinder färgades af lifligare rodnad, -hennes läppar rörde sig, som hade hon velat tala, fast intet ljud kom -öfver dem. - -— Det är uppenbart, — hviskade magister Olaus, — att hon rådgör sig med -satan och ber om hans bistånd. Endast en ond ande kan pressa en menniska -så hårdt. - -Han började åter att läsa och förmana och hans böner vordo allt -ifrigare. - -Då varseblef han plötsligt, vid en häftig rörelse som Elsa gjorde, något -blankt skimra till mellan hennes händer. Han böjde sig ned, för att -efterse hvad det var och upptäckte en liten tunn silfverplåt af -oregelbunden form, som var fastsatt vid en snodd om hennes hals. — Var -detta en ny arg list af satan, ärnad att i sista stund bedraga honom? - -— Ser du hvad det är som blänker, Holger? — frågade han hviskande, och -pekade på korset. - -— Ja, Ers ärevördighet! Visst ser jag det otyget. Men för Guds skull rör -det ej. Det är nog bara en näfverlapp, som hon doppat i bockblod på -sista Blåkullafärden. - -— Men tycker du ej att något står skrifvet på'n? - -— Tror så med Ers ärevördighet, men det är nog bortblåst vid dager. - -— Se efter du, jag har svaga ögon! - -— Nej Ers ärevördighet! jag kan, fan förgylle mig, inte läsa en rad, -hvarken tryckt eller skrifvet. - -Äfven magister Olaus syntes den gången vara föga läskunnig. - -När han en stund senare lemnade stadshuset, sade han till mäster Skarp i -förmanande ton: - -— Du bör lägga bort att svärja Holger. Denna synd förställer lätt vår -syn och kan i längden göra vårt rikes minskning och förderf. — - -Emellertid spred sig hastigt det ryktet, att Elsa Larsdotter anfäktats -af satan, och en och annan visste äfven omtala, att den fromme magister -Olaus varit nära att få bugt med honom, hade icke just i det farliga -ögonblicket den ogudaktige mäster Skarp börjat svärja och dermed skämt -bort allt samman. - - - - - XVII. - - -En afton, några dagar senare, stod mäster Skarp på tröskeln till -magister Olaus' arbetsrum, tummande sin utslitna räfskinsmössa mellan -fingrarne. - -— Se här, Ers ärevördighet, — sade han med ett grin, som blottade hans -fula tandrad, och höll upp någonting, som hängde vid ett långt snöre. — -Här är trollaxet ska' jag säga. — Var ej rädd, Ers ärevördighet, — -tillade han, då han såg den andre tveka. — Bacaræus, åldermannen här -midt öfver, som nog Ers ärevördighet känner, sedan han gjorde nya -messhaken till helgen... har rökt den med hälften enbär och hälften -mercuriam. - -— Är hon död? — frågade magister Olaus, i det han försigtigt fattade i -yttersta änden af snöret. - -— Nej, Gud bättre, det går icke så fort, ska' jag säga, för de -latmaskarne. De ha fullt upp med arbete der oppe i rackargården, af -endast fyra hvarje lördag. Men så sitter också, förstås, en af drängarne -inne på gillestugan, derför att han tvang en barberare att dricka ur -samma kanna med sig, hvilket kan tänka var en syndig gerning, då han -sjelf endast var en simpel rackardräng. Se detta sinkar arbetet, då -ingen, än så modig karl mera törs hjelpa mäster Hvitlock i handtverket -se'n Anders Lunta fick blodhostan, då trollkonan spottade åt honom. - -— Då tog du det från henne, när hon sof? — frågade magister Olaus med en -skarp blick. - -Det hördes på frågan att modet hos fångvaktaren var en allt annat än -omtvistad sak, och denne tummade också ifrigt sin gamla mössa, innan han -svarade. - -— Gud bevare mig för så'n synd, Ers ärevördighet... men nu var det så, -att när Ers ärevördighet gick hem den der qvällen, så fick hon den ena -svåra anfäktelsen efter den andra ska' jag säga, och så bad hon mig så -vackert, det stackars kräket, att jag skulle gå till hennes mor, -förstås, och bedja henne tala vid höga rätten, och så gaf hon mig den -här blankfisken. Inte för det jag vågade röra vid den på två hela da'r, -ska' Ers ärevördighet tro, men så fick jag höra att hennes mor det -sjåpet gått och lagt sig på sjöbotten, och så träffade jag mäster -Bacaræus, åldermannen, och han tyckte att jag borde lemna den här till -höga rätten. Men då erinrade jag mig, att Ers ärevördighet frågade härom -dagen om något stod skrifvet på'n, och så tänkte jag, att jag kunde vara -Ers ärevördighet på något sätt behaglig. - -— Det var rätt gjort af dig, Holger, och nu kan du låta den stanna här -hos mig, — sade magister Olaus, afbrytande. — Annars gissar jag att han -sätter sig på grund, den der blankfisken, i din syndige strupe. — När -klockartjensten i S:t Clara här näst blir ledig, kan du emellertid göra -dig påmint. - -Mäster Skarp bockade sig ända till golfvet. Så mycken nåd, sade han, -hade han aldrig tänkt sig, förstås. - -När han gått, stod magister Olaus en lång stund försjunken i betraktande -af den sällsamma tingest, han höll i handen. Det tycktes vara ena -halfvan af ett gammalt fyrkantigt markstycke, mycket nött och skadadt i -kanterna. Men i oroliga tider hade ett klufvet mynt sitt särskilda -intresse. En moder tvangs att lemna sitt barn i främmande vård, och hon -fäste kring dess hals ett dylikt födelsemärke. Flere år efter åt kunde -det hända att hon genom andra halfvans vitnesbörd, fick visshet om att -den halfvuxne yngling, som stod framför henne, var hennes barn. Vanligen -brukade dock icke ett dylikt märke vara fäst vid ett snöre, utan -fastlödt vid en fin jernkedja, hvilken endast genom att brytas sönder -kunde borttagas från halsen på den, som bar henne. - -En märklig ingifvelse tycktes plötsligt få makt med magister Olaus, -medan han funderade. Ett sällsamt leende af skadefröjd spred sig kring -hans mun. - -— Gud, jag tackar dig! — sade han halfhögt, riktande sin blick mot -höjden — jag tackar dig derför att du på denne dag, som städse till -förne, stödt och uppehållit din ringa tjenare, då han vacklat med osäkre -steg invid mörksens afgrund. - -Han tog härefter skyndsamt sin hatt och lemnade rummet. — - - - - - XVIII. - - -— Nu kommer en af de der svartrockarne, för att lukta i hålet efter -trollpackan, — sade halte Bertil halfhögt till en af lakejerna, då han -såg magister Olaus stiga in genom porten. Till hofmästarens stora -förvåning vek denne emellertid icke af, som han trodde, åt höger, — der -Thomas Skrifvare, som var sysselsatt med att tillse huru några arbetare -höllo på att ånyo uppföra den nedrasade muren — utan gick i stället rakt -fram genom den långa förstugan och uppför trappan. Der uppe bodde ingen -mer än hennes nåd, grefvinnan. Men det rörde honom icke, tyckte han, -hvem som gick dit upp. Han var nog gammal, för att icke blanda sig i det -som icke rörde honom. - -Grefvinnan hade nyss slutat sin läsning för dagen. Det skymde på och -uppbyggelseboken, som låg framför henne på bordet, var igenslagen. Vid -magister Olaus' inträde reste hon sig. Skymningen gjorde att hon icke -såg, hvem det var som stannade så främmande några steg innan för -tröskeln. - -— Hennes grefliga nåd, — började magister Olaus saktmodigt, — har -förmodligen låtit mitt ringa anlete falla i glömska, men tjugu år göra -också vårt öga dunklare. - -Grefvinnan lyssnade med ett uttryck af den största öfverraskning. -Oaktadt sin lågmäldhet tycktes rösten väcka hos henne de obehagligaste -känslor. Hon skyndade ned ur fönstersmygen och fäste en mönstrande blick -på talarens torra, skrynkliga anlete. - -— Det var länge sedan vi sist sågo hvarandra, Ers ärevördighet, — sade -hon stelt, — ja, må hända allt för länge sedan, för att jag väl skulle -minnas Er stämma. - -— Och dock lär Ert samvete, ädla dam, i sjelfva verket aldrig kunna -glömma den! - -— Hafven I kommit hit, magister Olaus, för att förebrå mig något af det -som händt, så bören I icke glömma, att jag förr en gång låtit föra en -prest från min klädningsfåll. - -— I glömmen dervid, ädla dam, att den prest, som nu står framför Er, -icke är samme stackars yngling, som I dåraden med falska blickar och -hycklade leenden, att han icke mera är det barn, som I sågen, när det -tog sina första staplande fjät i en ondskefull och syndig verld, utan -snarare en gubbe, hvilken är redo att blicka ut öfver ett evigt -blifvande... - -— Vår Herre skall en gång döma mellan oss, mäster Olaus — sade -grefvinnan stolt. — I borden dock minna på, att jag var ung, då vi sist -talades vid, och att fattig djekne icke bort blicka upp till adlig -jungfru. - -— Fattig djekne? — upprepade magister Olaus och hans röst darrade. — Var -det då kan hända ett orent hjerta, som talade till den högborna -jungfrun, eller var det okyskt tal, som fångade henne i förförelsens -garn och kom henne att smyga sig ned ur de mörka, guldskinnsklädda -salarne ut bland grönskande ängar, bland solsken och fågelsång, eller -var det något annat denne djekne kräfde, än det hon gerna gaf? - -— Mäster Olaus! - -— Nej, för visso ej, Aurore Dohna. Ransaken blott Ert hjerta!... Hm! Det -var en lugn, fridfull sommarqväll. Månen stod full öfver skogen och -glänste i de näckrosfylda dammarne. Under en hög alm lutade sig tvenne -verldenes barn intill hvarandra och smektes länge i sinlig lusta. Då -sade jungfrun: “Aldrig vill jag med kärlek i hjertat se på månen mer, om -jag sviker dig, som är min käraste skatt på jorden”. Ja... kan hända -sade hon äfven mer än så. Men då prasslade det till i buskarne. De båda -barnen sprungo förskräckte upp, likt rådjuren för jägaren. Det var -mörka, stränga anleten, som trädde fram mot dem ur löfverket. Djeknen -vardt öfvermannad... slagen till marken, ja, piskad som en hund — och -den högborna jungfrun skrattade åt hans plåga. — Han hade förledt henne -sade hon, med trolldom och rusande drycker. — Tron I väl att jag skulle -glömma huru denna dam jagade någon bort från sin klädningsfåll? - -— Hvad viljen I med dessa förebrålser, magister Olaus? — frågade -grefvinnan oroligt, när han slutat. — Hvad som händt mellan oss för -tjugu år sedan torde icke vara skäl att nu bringa på tal. Må hända kunde -äfven jag då hafva skäl att göra Er motsvarande frågor, om jag funne det -anstå mig. - -— Ej kommer jag för att kräfva Er på hvad I lofvat, — sade magister -Olaus leende. — Ynglingakänslor trifvas icke väl med hvitt hår. - -— I sådant fall kunnen I vända Er till min huskaplan. Han skall få -tillsägelse att genast infinna sig hos Er. - -Hon vände honom ryggen och gick bort till fönstret, der hon satte sig. - -— Hör då först Aurore Dohna hvad jag har att säga, — återtog magister -Olaus, höjande rösten. — Det är i den hämnande Gudens namn, jag kommer, -i hans namn, som straffar allt intill tredje och fjerde led, och -sannerligen säger jag dig derför, att din frukt skall förgöras och all -din säd, och du skall intet glädja dig mer bland årsens dagar. Ensam -skall du tvina bort om natten och din suckan skall varda daglig spis och -dino tårar din dryck, ty det du räddes är kommet öfver dig och det du -fruktade hafver råkat dig! - -— Och för hvilken synd är han då mig skyldig straffet? — Grefvinnans -röst lät osäker. - -— För hvilken synd, frågar du? Menar du att Gud dömer orätt eller att -den allsmäktige vrider rätten. Ser jag icke klart hur dina läppar -skälfva, som fordom, då du hviskade falska kärleksord i mitt öra, ser -jag icke hur din blick vissnar bort, som då du förnekade din kärlek till -honom, som sedan gick ut i främmande land? - -Det lyste till i grefvinnans ögon vid dessa ord. En våldsam suck -pressade sig fram ur hennes bröst och hon tog häftigt några steg mot -honom, samt fattade hans arm. - -— Nämn icke hans namn, mäster Olaus, — ropade hon — eller vid den helige -Guden frukta min hämd! - -— Sten Bjelkes namn var Er icke alltid förr så kärt! - -Grefvinnan fäste på honom en lång, forskande blick innan hon svarade. - -— Om jag hade en mans styrka, — sade hon och knöt handen mot honom, — -skulle jag qväfva dig till stoft, så hal du är, ja, jag skulle pressa -dig till vatten! — Du vågar nämna för mig detta namn, du vågar, eländige -tiggarprest, rifva i min själs djupaste sår! — Hennes läppar skälfde vid -hvarje ord. — Minnes du då icke hur denna qvinna älskade, minnes du då -icke all den lögn du utspred, för att få honom misstrogen och slutligen -trolös, minnes du icke, hur den stackars förkrossade qvinnan, som han -för ditt leda tal ej ville äkta, stapplade inför dig en qväll, blek och -förtärd af ånger och fruktan — hur hon bad och bönföll, bad dig på sina -knän, för Jesu heliga namns skull, om förlåtelse och hjelp. — Men -svartsjukan kokade i dig. Som en djefvul stötte du henne utan misskund -ut i mörka natten? - -— Det var en skökas bön!... - -— Mäster Olaus!... - -Hon ryckte honom våldsamt i armen, som ville hon rifva honom i stycken. -Hela hennes kropp skälfde af rörelse. - -— Det var en skökas bön, — upprepade magister Olaus lugnt, i det han -gjorde sig lös frän henne, — och den bönen kom mig att glömma mycket... -Sandkornen i timglaset kunna icke rinna hastigare för andre än hvad -dessa tjugu år runnit för mig. Jag minnes full väl den qväll, hvarom du -nu talar. Det var en dyster höstqväll. Jag kämpade med onda tankar, som -jag aldrig kunde slita bort från min ungdoms fåfängliga drömmar. Då, -bäst jag satt der, fick jag se den blomma, som döfvat mig med sin -vällukt. Blek och vissnad låg hon för mina fötter. — Vilddjuren i öknen -hade trampat på henne, liksom de en gång trampade på rosenbusken på -berget Libanon, hvilken bad om cederträdets kärlek — och med tålmodigt -och ödmjukt hjerta tackade jag Herren, som visat mig hur nära jag varit -att falla. - -Magister Olaus höll upp ett ögonblick och betraktade forskande -grefvinnans anlete. Hans ögon skimrade af underbar glans. Det tycktes -nästan som de skulle velat tala ett annat språk än munnen. - -— Aurora! — utbrast han plötsligt och lutade sig fram, liksom ärnade han -fatta hennes hand. - -Hon drog sig häftigt till baka. - -— Hvad viljen I mig, mäster Olaus? Gå! lemna mig, eller jag kallar mitt -folk! - -— Hvad viljen I mig? upprepade han och hans röst skälfde. — Vet då att -jag hatar dig, som så ödmjukat mig, som kommit mig, att liksom Baals -dyrkare, slicka den jord, som du trampat. Nej må du lida det straff, som -dig är fullkomnadt, eller har du glömt, hvad du bad mig om den -qvällen... Har du glömt hvad då qvalde din själ? - -Hon stirrade på honom ett ögonblick. En plötslig ingifvelse tycktes få -makt med hennes tankar. - -— Säg hvar är hon, hvar är mitt barn? — skrek hon och skyndade ånyo mot -honom — Mäster Olaus, för mig genast till henne. - -— Om jag kunde det, skullen I ej följa mig. - -— Jo, jo! På mina knän ber jag Er, mäster Olaus! - -— Du har då icke nyligen sett henne. - -— Nej, icke på aderton år; ack jag skall evigt tacka Er, bedja för Er, -om I fören mig dit. - -Han tog ett steg emot henne, men hejdade sig plötsligt och rättade ut -sig till hela sin längd. - -— Förrädiska hexa! — skrek han, och hans grå ögon glänste. — En gång -sade du att jag förtrollat dig, och det var lögn, men en gång till skall -du icke dåra mig... Vet att ditt oäkta foster är en trollpacka! - -Han berättade nu Elsas historia, samt skälen för att hon skulle vara -grefvinnans dotter. Åldern passade in. Mor Gretas förhållande inför -rätten tydde på att hon icke kunde vara en riktig mor, ty en sådan hade -troligen, oaktadt all sin Gudstro, ej kunnat tysta sina känslor ända -derhän att hon skulle vitnat mot sitt eget barn. - -Grefvinnan lyssnade med andlös spänning. Hvarje ord tycktes tränga till -djupet af hennes själ. Hennes pupiller vidgade sig med feberaktig glans, -hennes bröst häfde sig våldsamt. - -— Hvilken djefvul, — utropade hon när han slutat, — blåste den lögnen i -Er själ? - -— Känner du denna? — fortfor han och höll upp det halfva dalerstycket. - -Grefvinnans ansigte förvreds af fasa. Det var som hon plötsligt skulle -hafva fått se en hemsk vålnad uppstiga mellan sig och talaren. Det var -den kalla, jernhårda verkligheten, som i denna talismans skepnad trädde -fram i möjlighetens ställe och bröt med ens ned all förställningskonst. - -— Jesus!... hjelp! — ropade hon och signade ned på golfvet — — - -När hon åter såg upp, var det mörkt omkring henne. Magister Olaus var -borta. - -I närheten af Clara kyrka låg ett envånings stenhus. Der bodde magister -Ivar Leufstadius, kaplan i Clara och medlem af kommissorialrätten. Till -honom styrde magister Olaus sina steg, när han lemnat tyske grefvens -hus. Leufstadius var en gammal vän till honom och den ende, åt hvilken -han brukade förtro sina lifsqval. - -Sedan de både vännerna helsat hvarandre, började magister Olaus efter -vanligheten tala om trolleriväsendet, ömkande sig mycket öfver satans -stora makt på sista tiden. Men han öfvergick snart till sig sjelf, -beklagande sig mycket öfver de svåra anfäktelser, hvarför han tidt och -ofta varit utsatt på sista tiden. Detta förundrade mycket hans vän, -hvilken aldrig förr hört honom så misströsta i sitt kall, som uppmanade -honom enträget att han skulle yppa sitt hjerta för honom. — Jag vet -fullväl, — sade denne, — att ingen menniska kan bestå rättfärdig inför -Gud. Täckes det honom att träta med en dödlig, så kan denne senare icke -svara honom ett mot tusende, men en gudaktigs boning varder ändock -beståndande om han ödmjukar sig i sitt hjerta. - -Magister Olaus trodde så med, sade han, och han berättade huruledes han, -bland andra svåra frestelser, förra natten fått besök af sin aflidna -syster, som förtalt honom, att hennes yngsta flicka vore af satan snärjd -till trollpacka. Systern hade bedt honom för Jesu skull om hans förbön. -— Ingen utom du Olaus kan hjelpa henne — hade hon sagt. — Ingen kan göra -ett sådant kärleksverk. — Han hade nu grubblat mycket öfver, om det vore -syndigt att bedja för henne eller om detta vore att gå mot Guds bud, ty -han hade mycket älskat sin syster. - -Magister Leufstadius höll före att det var synd. — Hvarken skyld eller -oskyld får du undandraga Guds rättvisa vrede, sade han. — Det må endast -komma af hans hand om någon skall frälsas. - -Magister Olaus fann visserligen denna åsigt icke väl grundad i skriftens -ord, och hans vän förvånades öfver den stora skicklighet, hvarmed han -förfäktade sin åsigt. Slutligen måste han dock vidgå, att det kunde vara -hans eget onda hjerta och sinne, som ville föra honom bort från det -rätta. Han tackade derför magister Ivar, som hjelpt och stödt honom. - -— Det bör ske Hans vilje allena — sade han, med ett egendomligt tonfall -i rösten — och vi måge se till att vi i all tid uppfylla -rättfärdigheten! - -Med dessa ord tog han farväl, synbarligen mera till freds i sitt sinne -nu, än han var då han kom. - - - - - XIX. - - -Bertil hofmästare var nära att få ett giktanfall i förskräckelsen, då -grefvinnan följande morgon frågade honom, i en ton som icke medgaf någon -invändning, om grefven, hennes man, var på sina rum. Hon ville i sådant -fall genast besöka honom. - -Han svarade efter flere stamningar och barklingar, att det visserligen -var så att hans nåd, grefven, var på sina rum, äfvenså att han troligen -skulle med stor reverens mottaga hennes nåds besök, men det var ännu så -tidigt på dagen, att det icke vore rådligt att utan förberedelse störa -hans nåd i hans vigtiga förrättningar... - -Längre hann han ej. Med en föraktfull blick vände grefvinnan honom -ryggen och insteg oanmäld i sin mans våning. - -Vid hennes inträde satt grefven längst bort i rummet, hopkrupen mellan -en egendomlig samling af betseltyg, falkbjellror, spruckna muggar och -ölkrus af olika storlek och skepnad. Han vår sysselsatt med att -uppfostra sin älskling, en gulhvit, långhårig rapphönsshund, och -lektionen för dagen tycktes omfatta försoningsläran som meddelades -praktiskt. Vid samma rosenkrans, som plågade den stackars “Belona”, -hängde nämligen en annan, något mindre, och i denna var en stor gråbrun -katt fastkopplad, hvilken, med ögon, lysande af ilska, fräste åt sitt -påtvingade sällskap. Belona återigen, skälfvande af rädsla för hvarje ny -ryckning i rosenkransen, tycktes endast hafva en önskan i lifvet, att -krypande nå sin grymme herre, för att som en nåd få slicka hans hand. - -Hon hade dock tur i dag, ty lektionen var nyss börjad, då grefvinnan -steg in, och vid hennes åsyn släppte grefven genast snöret, med hvilket -han höll fast sina lärjungar, låtande dem bäst de kunde förlika sig med -hvarandra. - -— Hvad viljen I mig? — frågade han med synbar öfverraskning. — I gå'n -förmodligen i sömnen, verte et bleu, ty detta är mitt gemak! - -— Melchior! — utropade hon och närmade sig honom. — Förlåtelse och -glömska! - -— Hvad knäfveln ha'n I då gjort? — utbrast han och skrattade. — Stulit i -kyrkan?... druckit ur prestens nattvardsvin?... eller må hända kastat -syndiga blickar på unge klockaren?... Men sådant lappri kommer mig intet -vid, blott I ej fören Edre käre hit i mina rum. - -— Kom ihåg, Melchior, att det är jag, som tager första steget. - -— Nå, för alle djeflar, hvad är det då I viljen säga? — skrek han och -stampade i golfvet med sina tunga ryttarstöflor, så att fönsterrutorna -skallrade. - -— Hör mig med lugn! Under många år ha vi lefvat skilde från hvarandre, -nästan såsom tvänne oskylde. Men du har stått för min själ som en grym, -obarmhertig tyrann, hvars högsta behof det varit, att gjuta smärta i min -sparsamme glädje. — Jag har icke heller sparat mina böner till den -högste, att han måtte hämnas på dig för all hjertlöshet... - -Hon var djupt upprörd. Hennes läppar darrade och hon tycktes hafva svårt -att fortsätta. — Han kastade en skygg blick på henne medan hans ansigte -vexlade färg gång på gång. - -— I stället finner jag, — återtog hon, — att jag varit bedragen. Jag -ensam har varit skuld till min smärta. Derför, Melchior, ber jag dig nu -om förlåtelse. Jag kan aldrig försona hvad jag brutit, men du kan stilla -min sorg, om du säger att du förlåter mig mina misstankar. - -— Sapperment, min grefvinna! — utbrast grefven, hvilken småningom -återfått sin gäckande min. — Om jag förstår det minsta... eller tron I -då inte längre att jag är en mördare? - -— En mördare?... Du vet då äfven detta?... Hon betraktade honom full af -häpnad. - -Han skrattade ironiskt och blundade med ena ögat. - -— Halte Bertil har då icke omtalat för Er att jag mördat Ert barn? - -— Halte Bertil? Låt kalla hit honom att han genast må ansvara för sina -ord. - -— Inte här!... Parbleu, om här är någon kommissorialrätt... Kan hända -jag minnes orätt, kan hända var det någon annan! För knäfveln om jag -lagt alla dessa historier så noga på sinnet. Om I frågat mig derom -skulle jag för aderton år se'n kunnat säga Er, att det barn, som I -dolden för mig, drunknade samma qväll, som I bedrogen mig för Sten -Bjelke, Er forne älskare. - -— Åter... en... lögn! - -— Min grefvinna! — Han närmade sig på en armslängds afstånd. Hans läppar -skälfde af vrede och han syntes färdig att i nästa ögonblick höja piskan -mot hennes anlete. - -— Det var Sten Bjelke som öfvergaf mig, icke jag honom, — svarade -grefvinnan med stadig röst. — Man sade honom ondt om mig och han trodde -det. Efter mitt giftermål har jag icke sett honom. Men äfven mitt -stackars barn försvann. Jag trodde att det var min far som dolde det, på -det att man ej skulle få kännedom om det förhållande, hvari Bjelke och -jag stått till hvarandra. Men då kom en dag en ond ande och blåste i min -själ, att det var I, som röfvat bort min skatt, och i många år har jag -närt denne tanke, med allt det hat, mitt hjerta kunnat föda. Då fick jag -i går afton höra, att det jag sörjer ännu lefver, att du är oskyldig... -och jag kan derför bedja dig, upptag detta barn i vårt hem! - -Medan hon talat, hade grefven gått fram och åter öfver golfvet, -smällande med piskan. När hon slutade, brast han ut i ett cyniskt -gapskratt. - -— Sapperment! — skrek han. — Jag skall säga till åt Bertil, att han ger -den lilla kostpengar. Det samma som skrifvarens Anna får... för resten -mån I kälas med henne, hur I behagen, det tager jag mig icke vid. - -— Endast din personliga mellankomst kan rädda henne. Hon är fängslad. - -— Sapristi! — han hånlog ånyo. — Man skall få se att hon är en -trollpacka? Snart fins ingen flicka i residenset, som ej är behäftad med -trolldom. - -— Det var hon, som fängslades, I torden minnas det, för några veckor -sedan, här utan för vår port! - -— Här utanför porten! — upprepade grefven, och stirrade förskräckt på -henne. — Det skulle då vara Elsa Larsdotter... Guds död! - -Han upphörde med ens att skratta. - -— Viljen I hjelpa mig eller icke? — frågade grefvinnan stolt. - -Han teg en stund. Derefter vände han henne ryggen och hvisslade åt sin -hund, hvilken, skälfvande i alla leder, smög sig fram utefter väggen. - -Grefvinnan såg en stund föraktfull på honom och lemnade derefter rummet. -Stoltheten hade hos henne segrat öfver moderskärleken. - -Det dröjde en stund innan grefven åter började sin lektion. Men han var -nu mer icke samme nitiske lärare, som han varit före grefvinnans besök. -Gång på gång rusade han upp och gick häftigt några hvarf på golfvet. -Plötsligt skyndade han till dörren och ropade utåt, så att det gaf eko i -korridoren: - -— Bertil, hvar djefvulen håller du hus, du halte lymmel? - -Några minuter senare stod Bertil, ödmjukt bugande på tröskeln. Han fann -sin herre i största raseri. Under de värsta svordomar slog han med -piskan efter sina stackars lärjungar, hvilka tjutande af smärta kröpo -utefter väggarne. - -Plötsligt stannade han, och stirrade förvånad på Bertil. - -— Du har något att säga mig? — frågade han. - -— Ers nåd ropade mig, sa' Mats Skrifvare. - -— Ja det var sant! - -Han gick honom på ett steg nära och såg honom skarpt i ögonen. - -— Hon säger, att Elsa Larsdotter är hennes dotter? - -Bertil vardt blek i ansigtet. Han hade svårt att dölja sin -öfverraskning. - -— Guds död om du tiger karl! — skrek grefven och stampade i golfvet, så -att de länga sporrarne klirrade. — Du ser att jag svettas blod och -vatten, och ändock svarar du mig ingenting. - -— Ers nåd vet bäst, om Ers nåde haft skäl att misstro mig, — svarade -Bertil undvikande. - -— Misstro dig? För böfveln! Icke hit tills, men, — han närmade sig och -lade sin hand förtroligt på hofmästarens axel. — Är du fullt säker på, -att hon drunknade? Kan du svärja derpå?... Kan du det vid din egen -salighet... Vid Guds blod och lungor? - -— Som en sten plumsade hon ned ur båten, Ers nåde... Det vill jag svärja -på vid allt hvad heligt är ... Har hon sedan kommit upp, är det, Gud -hjelpe mig, med trolleri... Men det var så sant, Ers nåd, — återtog han, -då grefvens ansigte ljusnade vid denna försäkran, — magister Olaus var -här i går med hennes födelsemärke, kan hända tog hennes nåd det för -godt. - -— Måtte djefvulen strypa den skälmen om han det gjorde? - -— Såg det sjelf, Ers nåd, bakom dörren, der jag stod, ja, så visst som -jag står här. Hur han fått det, kan ingen veta, men med trolleri har det -nog varit, ty hvad han sade om flickan, liknade bra mycket sanning. - -— Guds död karl, om du narrar mig. - -Bertil plirade på ett egendomligt sätt med sitt friska öga, när han -hviskade: - -— Hvad gör det i allt fall, Ers nåd? Eld tar må hända bättre än vatten. -I nästa vecka skall hon brännas! - -— Hon skall så för böfveln heller! — utbrast grefven häftigt. - -— Men Ers nåd...! - -— Tyst karl! Sapperment... - -Grefven stod en stund försjunken i tankar. Ett sällsamt leende spred sig -kring munnen. Han tillslöt ögonen och smackade med läpparne. - -— Hvilka ögon, Bertil!... Svarta och eldiga som en sydländskas! De -fördömde svartrockarne, som störa all vår glädje här på jorden... Om hon -bara inte tappat ringen, det lilla trollet!... Och läppar röda som -körsbär! — Bertil, du måste laga att vi ännu en gång få henne fast... - -— Men Ers nåd, om det vore sant, hvad magister Olaus sade i går? - -— Du menar att det vore förbjudna led? - -— Åh, inte just det!... - -— Tala då ur skägget karl och hicka inte som en strypt falk! - -— Tänkte blott, Ers nåd, att det har händt förr att den som drunknat -gått igen, och då har det betydt allt annat än godt. - -— Derför skall _du_ rädda henne! Tänk karl, du qvittar då din räkning? -En är dränkt, en annan friad från att brännas, det blir ju rätt -liqvid... - -Grefven gjorde här ett uppehåll och återtog derefter: - -— Du känner ju långe Sparren vid gardet? - -— Ja, Ers nåd! - -— Håll skarp vakt på honom! Han vill slåss med mig, och har flere med -sig, men jag har icke lust, att stickas ned som en kalf. - -— Förlåt, Ers nåd... Jag är gammal nu... jag skalle endast bringa skam -och nesa öfver Ers nådes hus. - -— Gå då för djefvulen i våld, du bönhase! — skrek grefven vred och -slungade sin dolk efter honom som sjungande satte sig fast i en -golftilja. - -Bertil lät icke säga sig detta två gånger. I nästa ögonblick stod han -vid dörren och fattade i låset. Men grefven upphann honom här. - -— Tiga kan du väl, tiga som fisken! — hviskade han och grep honom hårdt -i halskragen, — eller vid påfvens tarmar, skall jag icke tvinna dig så -tunn som detta snöre. - -Bertil bugade sig tyst, utan att svara och skyndade att tillsluta dörren -efter sig. - -I korridoren utanför hörde han hur grefven lockade på sina älsklingar. -Strax derefter genljödo hvalfven af pisksmällar och klagoskri. — -Lektionen hade åter tagit sin början. - - - - - XX. - - -Det var redan sent på qvällen, när grefven stannade utan för mäster -Hvittlocks port. - -Men det lyste ännu i fönsterna, och grefven bultade derför på utan -tvekan. Det skulle också varit högst ovanligt om mäster Hvittlock varit -qvällsömnig en sådan dag, då han haft att fägna sig åt ett fullt -halfankare godt spanskt vin, som någre förnäme renlärige gifvit honom -för den trägna tjenst, han haft under sista tiden. - -— Det är en alldeles för stor ära för mig, — — stammade mäster -Hvittlock, raglande till baka inåt rummet, då han i den inträdande -igenkände grefvens person. — Hör du qvinna, en alldeles för stor ära för -oss, säger jag! - -De sista orden gälde en medelålders qvinna, med hvassa, motbjudande -anletsdrag, hvilken emellertid tagit grefven i noggrannt skärskådande. - -— Det är längesedan du såg mig, mäster! — sade grefven, i det han satte -sig; — men ännu har du väl icke glömt de blanka dalerstyckena, som jag -sist gaf dig i hufvan? - -— Skulle väl inte lefva om jag gjorde det, Ers nåde! - -— Kan hända vill jag nu lägga flere dertill! - -— Månntro jag skall stå på hufvudet på Riddarholmstornet eller rulla -klot ner för Skinnarviksbergen eller rida grensle på justitiesvärdet. - -— Åh hå, för böfveln, så farligt är det väl ej heller. — Men saken tål -endast vid fyra ögon. — Du förstår mig? - -— Och här äro, Gud fördubble mig, en, två... sex. — Ut käring, ut med -dig i rödaste rappet, — skrek mäster Hvittlock till sin äkta hälft, -hvilken nyfiken att höra, hvad en sådan förnäm kavaljer kunde vilja så -sent, hade trängt sig alldeles inpå dem. — Borde du inte förstå det af -dig sjelf, kan tänka, att hans nåd blir stucken af din fula spetsnos! - -— Nå nå, icke så häftigt mäster Hvittlock, — inföll grefven, medlande, -då han af den äkta hälftens vreda min och blixtrande ögon kunde förstå, -att ovädret icke var långt borta. — Din hustru är ju en ärbar matrona, -och vore saken endast min hemlighet, skulle hon lika väl som du få veta -allt samman. - -Gud signe Ers nåd för det ordet, — sade qvinnan ödmjukt nigande, — och -får jag gifva Ers nåd ett råd till baka — hon såg härvid, allt annat än -mild, på sin man — så säg inte den der pratmakaren för mycket, ty ingen -mun ligger närmare örat än hans, nej icke ens på den värste -kröningsblåsare. Det som är fint rinner ut och det som är groft stannar -qvar. - -— Ut med dig — förbannade hexa! — skrek mäster Hvittlock ursinnig — -eller skall djefvulen... - -De sista orden dogo bort i ett oredigt mummel, ty Sara hade redan vid de -första orden slagit igen dörren bakom sig. - -— Hon har blifvit så mungipig på sista tiden, ska' Ers nåd tro — sade -mäster Hvittlock och sköt fram bänken till bordet. — Men håller man bara -stramt i tömmarne, går nog lasset skäligen jemt, om än hjulen en och -annan gång falla ur spåren. - -— Jo jo, gamle Hvittlock, — svarade grefven skrattande, — sade jag dig -icke att ung hustru är gammal mans död!... Men nu var det om mina -falkar, jag ville tala och icke om din hustru. — Kan du skaffa mig några -stycken sådane bestar, men icke af de öländske? - -— Slikt handtverk har jag glömt Ers nåd! — stammade mäster Hvittlock -förvånad. — Dertill är Greger Matsson midt emot mycket bättre, fast han -kanske inte är uppe så här dags! - -— Nå det blir min affär om du handlar dålig vara, förstås, men i de -gamla bygderna der ned åt Skåne, der jag alltid köpte mina föl förr i -tiden, när jag rustade under fanan, bör du än i dag vara som barn i -huset. - -— Förstås Ers nåd, nog borde de väl kännas vid mig, kan tänka, — sade -mäster Hvittlock och vred sjelfbelåtet sina yfviga knäfvelbårar. — Hur -månge skulle då Ers nåd behöfva och när skalle de vara här? - -— Tolf är i minsta laget. - -— Hela dussinet? — ropade mäster Hvittlock, och spärrade upp sina -rödsprängda ögon. — Tolf jagtfalkar! I Herrens namn, de kunna då inte -fås på nära håll! - -— Du får fri täring och särskild handpenning för hvarje! Men jag har -brådt om, — tillade grefven och reste sig. — Jag ville gerna att du -gåfve dig i väg redan i morgon afton — senast på lördags morgon. - -Mäster Hvittlock skrufvade fingrarna åter och fram genom knäfvelbårarne -och vindade alldeles förskräckligt med ögonen. Derpå såg han sig -försigtigt omkring, för att öfvertyga sig om att hans hustru icke var i -närheten. - -— Se, det är så Ers nåd, hviskade han — att om lördag skall det bli -exekution utaf. - -— Potz Donner Teufel! Hvad bryr jag mig om din exekution, — sade grefven -uppbrusande och slog handen i bordet. — Säger du ja och amen karl, eller -skall jag gå till någon annan? - -— Det är vackra jäntan här midt öfver, som Ers nåd nog mins, — återtog -mäster Hvittlock med ett illparigt grin. — Och presterna få ingen ro, så -länge hon är ofvan jord. - -Grefven såg honom stint i ögat. - -— Hundra goda dalrar, man, — utropade han — om du lagar att den saken -icke blir af! - -— Hm, hundra daler!... Nog godt att ha i byxsäcken, men embetets förlust -bör ock något gälla... - -— Nå godt! — två hundra, tre hundra, fyra hundra ger jag dig, men då -skall du föra henne hem till mig, förstår du, i min malmgård. - -— Låt gå då för femhundra, hälften före och hälften efter — men -falkarne? - -— Om du narrar mig, — sade grefven utan att fästa sig vid hans -oförskämda skratt, — ska' jag låta dig springa gatlopp mellan mina -hundar. — Se här emellertid till handpenning! - -Han kastade några guldmynt på bordet och reste sig upp. - -— Var lugn Ers nåd! Justitiesvärdet är icke i riktigt lag, ska' jag -säga. — Studenten här om dagen var något styf och kantig af sig och det -fick ett stort hack på väl en tum i eggen. — Nu bor der borta på norra -malmen Johan Skärslipare och det är en rapp karl, ty hans slipsten gör -icke mer än två hvarf om året, ett om jul och ett om pingst. Men då -hinner han slipa sin byxknif så hvass, att han kan skafva de största -bitarne ur helgdagsmaten för grannarne... Han ska' nu få börja att slipa -svärdet i morgon. Och om höga magistraten sen brummar, ser hans nåde, så -är felet hans, ty inte kan man nyttja en vanlig yxa heller. — - -Grefven gillade detta förslag. Han brydde sig dock icke om, sade han, -hur mäster Hvittlock stälde med saken, blott det gick som han önskade, -och detta lofvades å den andra sidan med hand och mun under otaliga -bugningar. - -När grefven lemnade Hvittlocks stuga, för att vända hemåt, var det nära -midnatt. Malmarne voro denna tiden på dygnet allt annat än säkre, och -utan fackla hade man till och med svårt att hitta vägen mellan de -vattenfylda groparna och de månge högar af afskräde, som under dagen -utkastats från husen på sidorna. - -Grefven hade icke gått många steg, då ett starkt fackelsken syntes från -en af sidogatorna. Strax derpå framkom om hörnet en sällsam trupp, med -rykande facklor och dragna värjor. De senare slogos oupphörligt mot -stenar och husväggar, under rop och skrål. - -I spetsen för truppen gick en trasig spelman, hvilken af alla krafter -gned på strängarne af en sprucken fiol. - -Grefven påskyndade sina steg, för att komma förbi hörnet, men då kom en -likadan trupp tågande från andra sidan, rätt emot honom. Det handlade -förmodligen om någon allvarligare excess, de två partierna emellan. -Grefven tycktes åt minstone antaga detta, ty, i stället för att -fortsätta sin väg, smög han sig så nära som möjligt intill husväggen, -förmodligen i hopp att icke varda uppmärksammad. Men knapt hade den sist -nämnde truppen kommit fram på halft pistolhåll från honom förr än en -medelålders, reslig man, som gick bredvid spelmannen, ropade åt honom. - -— Monsieur! Vi hafva helt visst något obytt! - -— Helt visst, mon cher! — svarade grefven kallt, då han i den talande -igenkände sin värste vedersakare, långe Sparren vid gardet. — Också jag -har den käppen hemma som är gjord för Er rygg. - -— Om förlof, min herre, men denna värja är på närmare håll, och den -längtar efter värdigare föremål. Min lösen är, — tillade han och -saluterade artigt med värjan, — Er dödsgång! - -— Och min är, — sade grefven, ursinnig, — åt helvetet med Er och hela Er -afföda! Gemen skam öfver Er döda kropp! - -— Den skammen skall gå igen öfver Er — svarade den andre med ett -hånskratt — Era fränder skola sjelfve varda vitnen dertill — fege -förförare! - -De intogo skyndsamt ställning, medan de båda följena slogo ring om dem. - -Grefven var, trogen sitt hetsiga lynne, ifrig att komma sin motståndare -in på lifvet. Men denne förstod att på utmärkt sätt försvara sig och i -hvarje ögonblick tycktes han på väg att ränna värjan genom sin hetsige -motståndares underlif. - -Men nu hördes plötsligt ljud af taktmessiga steg nedan för backen. De -både stridande sänkte sina vapen. En patrull så sent och på denna trakt -var någonting högst ovanligt. - -Grefven saluterade sin motståndare och ville fortsätta sin vandring, då -de kringstående plötsligt, som på ett gifvet tecken, sänkte facklorna -mot jorden. Några ögonblick och det vardt kolmörkt och tyst. — - -När patrullen en stund senare framkom, kunde han af de kringkastade -facklorna och den upptrampade vägen se, att en strid nyss förut egt rum. -Knektarne spridde sig derför åt alla håll och började leta utmed -dikeskanten, lysande omkring sig med facklorna, för att efterse om något -vapen eller något annat lemnats qvar, som det kunde vara skäl att taga -vara på. Det dröjde icke länge förr än de upptäckte grefven, liggande på -rygg, med hufvudet nedan för vägkanten. Knekten, som stod närmast, sökte -resa honom upp. Hans anlete var blekt. Genom det hvita spetskråset -framsipprade blodet ymnigt. De rosslande andetagen och ryckningarna -kring munnen gåfvo likväl till känna, att lifvet ännu icke flytt helt -och hållet. Men knekten ansåg troligen, då hans försök att få honom att -stå misslyckades, att föga hopp fanns om dess återvändande. Han släppte -honom derför handlöst till baka i diket och sade, vänd till de andre: - -— Den der kan ligga tryggt tills i morgon, utan att någon stjäl bort -honom. - -Derpå stack han grefvens värja i sitt bälte. - -Under skratt och glam marscherade patrullen vidare. - - - - - XXI. - - -Följande dag var mönstring med borgerskapet på Barnhusgården. Denna -aflopp icke utan mycket stoj och långa deliberationer, tack vare den -hetsige mäster Jonas Värme. - -Orsaken var följande. Sagde skråhöfvidsman hade nämligen någre qvällar -förut anfört en patrull af borgarvakten. I den patrullen voro äfven Olof -Abrahamsson, stockmakaren, Olof Fibiger, bagaren, Magnus Grå, -karduansmakaren, jemte flere mindre betydande. Det var redan nedmörkt då -de lemnade Söderport och mäster Fibiger föreslog derför facklor. Men, -som ofta händer när rådet kommer från en underordnad, lemnades det utan -afseende. - -Visserligen tyckte Jonas Värme att han var mager och tunn som ett gorån, -då Fibiger deremot var däst och uppblåst som en skånsk smörlimpa, men -hvad kuraget vidkom ville han icke byta. Mången grofväxt gesäll hade -fått plikta för sin ringaktning rörande hans armstyrka, och äfven om -spökena voro af kött och blod, tyckte han, behöfde han icke låta lysa -för sig som giftaslystna baljäntor. - -Alltjemt ordväxlande härom, hade de kommit ett stycke uppför Hornsgatan, -då de plötsligt fingo höra gälla rop om hjelp. Mäster Fibiger ville nu -skynda ner åt berget, för att efterse, hvad å färde var, men som -vanligt, då han ville något, ville Jonas Värme motsatsen, ty han tyckte, -att ropet kom från andra sidan sjön. Inne i staden var det ofta excess, -och dit in kunde de icke löpa. I stället för att, likmätigt sin pligt -och i öfverensstämmelse med konungens stadga och plakat, skynda efter -våldsverkarne, föreslog han derför att de skulle helsa på gamle Tunnman, -krögaren på “Gyllene Råttan”. Som Jonas Värme hade makten, följdes de -också dit. Der spenderade han sedan mycket på spanskt och pipor, allt -under sitt vanliga skämt öfver mäster Fibigers frodiga hull. - -Nu begaf det sig emellertid icke bättre, än att den, som skrikit varit -en af enkegrefvinnan De la Gardies frälsebönder, och att de som fått -honom att skrika, varit tre anständige värfvare under öfversten Lichtons -regemente. Under förevändning att vilja spela “putte” med honom, hade de -lockat honom bort till Skinnarviksbergen och der tagit från honom både -pengar och kläder, samt dess utom några bref från grefvinnan, hvilka -denna höga dam ogerna ville mista. - -När gerningsmännen sedermera aktionerades för rätten, hade äfven Jonas -Värme måst inställa sig, hvilket åter haft till följd, “att en nästan -fullständig rebellion och galenskap varit nära att få makt med hela det -vällofliga borgerskapet.” - -Under mönstringarna denna tid brukades nämligen att öfverståthållaren -“ädel och välboren” befordrade eller degraderade inom borgarvakten efter -förtjenst och skicklighet samt skråens betydenhet. Nu hade Jonas Värme i -flere år sträfvat efter att från simpel rotemästare, som han var, klifva -ett steg högre upp till så kallad “Gefreiter”. Många tunnor öl hade han -för den sakens skull spenderat och många dubbla par hjortskinnshandskar -hade han skaffat nye egare. Men tack vare hans misstänkta uppförande mot -Lichtons värfvare, vardt nu på sjelfve mönstringsdagen hans gamle -fiende, mäster Fibiger i stället utsedd till Gefreiter. I Värmes ögon -gälde skymfen hela skrået, och hur han pratade härom med sina vänner, -fick han dem slutligen att nedlägga vapen, så att, då kompaniet skulle -marchera till mönsterbordet, endast fem man utom Fibiger kommo fram. — -“Men då röt, — för att nytja Magnus Grås' ord, — Hans Excellens, den -nådige grefven och öfverståthållaren, i egen hög person helt -anskrämmeligt till borgarne, att de voro pultroner och bönhasar allihop. -Jonas Värme — svängde visserligen och cirkulerade vidt och bredt -häremot, och sade bland annat till hans höggrefliga nåde, att om det -bland spetsmakareembetet fans en och annan skälm och bedragare, voro -bagarene icke annat allihop än skälmar och pultroner, som i alle sine -da'r borde rida galopp på trähästen för sina falska vigters skull. Men -nu vardt den höge herren ännu vredare, förstås, derför att Jonas Värme -vågade tala honom till oåtspord, och till sist så förtörnad, att han -genast degraderade honom till simpel knekt. Han hade nog, Gud bättre, -satt honom ned i sjelfve tjufkällaren, om inte mäster Fibiger sjelf gått -i kaution och borgen för, att han ej skulle rymma. —” - -Någre timmar efter detta uppträde suto de gamle vännerne och drucko -försoningsskålen i det låga, af gräslök, kumminost och utspildt öl -doftande källarrummet på “Tre tunnor” vid Drottninggatan, afvaktande -timmen, då de skulle utgå på patrull. Humöret var, af lätt förklarliga -skäl, å ömse sidor mer än vanligt retligt och då mäster Fibiger till -sluts råkade tala om de gamla goda tiderna, kom Jonas Värme strax i -sådant raseri, att ett halft dussin ölmuggar i ett ryck försvann från -bordskanten. - -— Nehej, bror! — skrek han, i det han vägde mot det rankiga bordet, så -att det utslagna ölet rann ned på golfvet mellan hans ben. — Nehej, -säger jag, tacka vet jag i salig kungens tid... tacka vet jag då, för -det var hufvud det! - -— Hvad har väl kungen och kronan att skaffa med käre brors otur i dag? — -frågade mäster Fibiger med illparigt småleende. — Inte ett fnatt en -gång! Men akta dig vackert, ty håller du på än längre, blir du kanske -snart så stark, att hvarken krus eller muggar hålla. - -— Kommer inte bror i håg, — inföll nu Magnus Grå, — att hans -högvälborenhet talade om, att du skräflar både om flamske hundar, -jutehjertan och annat slikt, som är farligt att föra på tungan i dessa -tider? - -— Ser nog, hvart I syften, — svarade Jonas Värme med en min af sårad -värdighet. — Men du kan spara ditt grin till gillet, vän Fibiger, så får -du bättre tur hos Sockermaja, hvasa? - -— Håll tyst med slikt, — skrek mäster Fibiger, nu i sin ordning -krossande några krus, — ty om du än skulle kroma dig värre än hoffröken, -som åkte på drottningens släp, ska' jag vrida nacken af dig! - -— Nå nå, käre bror — skrek Jonas Värme, en smula häpen. — När man är ute -om nätterna och slår sönder gatstenarne med värjan och ställer till -excess med spelare och musikanter... - -— Tyst, säger jag, — skrek Fibiger, allt ursinnigare, — eller krossar -jag din syndiga skalle med detta ölkrus! - -Mäster Värme var vid detta tillrop icke heller sen att väpna sig, och de -gamle gode vännerne hade helt säkert inom kort ansträngt alla sina -krafter, för att tillfoga hvarandre så mycken skada som möjligt, om icke -en ny man i det samma inträdt och sällat sig till laget. Det var den -fruktade mäster Hvittlock, hvilken, enligt sitt löfte till -Schlangenfeld, var på väg åt norr, för att låta slipa justitiesvärdet, -för att derigenom skaffa sig en veckas frist med exekutionen. - -— Nå, det var rart främmande, — skrålades mot honom. — Vacker -förrättning om lördag, kan man se. - -Han ombads att taga plats. - -Mäster Hvittlock syntes emellertid till en början föga angelägen om att -öka laget med sin person. En af hans drängar, sade han, hade dagen förut -fått en liten beskedlig handskmakare att dricka med sig ur stora -dryckeskannan på “Gyllene Råttan”, och då detta, förstås, hade ansetts -nedsättande för hela skrået, hade drängen af höga rätten dömts till -dugtig bastonad. Nu tyckte han, att han i sin tur kunde visa sig rar. - -Det torde likväl vara sällan, som en föresats hålles, när det vattnas i -munnen för ölet, som skummar i fylda stop. Hur det var tyckte mäster -Hvittlock snart att Fibiger lemnade en väl rymlig plats på bänkhörnet. -Justitiesvärdet, som dinglade i en rem om halsen på honom, flyttades -helt oförmärkt till en spik på väggen och snart frågade han icke efter, -om det var öl eller mumma, som räcktes honom. - -Samtidigt med mäster Hvittlock hade Anders Barberare inträdt i rummet -och tagit plats för sig sjelf vid ett ledigt bord. Hans bleka -ansigtsfärg och bandet kring pannan tydde på, att han ännu icke var -fullkomligt återstäld från det sår, han fått af korpral Tistels -bardisan, den qvällen, då Elsa fängslades. - -Samtalet mellan borgarene, hvilket han till en början icke tycktes fästa -sig vid, vardt småningom allt högljuddare. - -— Så mycket du vet, rödgöling, — skrek Fibiger, — att tar du den gången -miste, råkar du mine näfvar! — Förstår du det? - -— Och mine också! — skrek Jonas Värme, i högsta diskant. - -— Nå, nå, go' vänner, — sade mäster Hvittlock undfallande, — skulle jag -säga ut min innersta mening, ville jag helst slippa från det der lilla -kräket, ty sällan, ska' jag säga, har jag haft en så'n räddhåga. - -— Ser man på bara! — skrek Fibiger och torkade med rockärmen bort -ölfradgan ur skägget, — har man icke der redan prof då satans spel. Få -se om inte något sattyg sker, innan dygnet gått om. - -— Alldeles som att hugga i blåner, — återtog mäster Hvittlock med ett -hemlighetsfullt grin. - -Han sänkte nu rösten och beskref, som det tycktes för Anders, någonting -af synnerligt intresse. - -— Alldeles som i blåner, — återtog han derpå högt. — Tacka vet jag -Smeds-Karin. Det var ackurat det samma som att hugga i det här bordet, -så bastant var det. Men nu ska' svärdet slipas om, sen I, och se'n tar -det bättre. - -Det skratt, som nu följde, bildade en sällsam motsats till den djupa -förtviflan, som Anders erfor. Han hade hört tillräckligt mycket, för att -förstå att samtalet rörde Elsa, och han ryste vid tanken på hennes öde. -Han tyckte sig se henne framför sig, känna hennes hufvud i aningsfull -längtan luta sig mot hans bröst. - -Hennes ögon voro förtroendefullt fästa mot hans. Han mindes nu så väl en -vacker sommardag, då de vandrat till samman utåt Liljeholmen. Vinden -susade öfver dem i trädkronorna, fåglarne qvittrade och biet surrade vid -dikeskanten. - -— Jag skall vara dig så huld och god, — hviskade han i hennes öra, under -det han ömt slöt henne till sig. — Alltid skall jag älska dig, våga det -bästa för dig. Det är icke stundens hugskott, Elsa, det är en kärlek, -mäktig till hvarje uppoffring! - -Hon hade smugit sin kind in till hans. — Jag tror det nog, — hade hon -sagt, — jag tror att du menar hvad du säger, och jag ville så gerna tro -dig — men det är som vore jag rädd för dig... Om ett år få vi se! - -Då hade han tryckt en kyss på hennes panna. Hela sin själ hade han -önskat kunna lägga i den kyssen. — Sedan den dagen hade ett år gått till -ände. - -Han reste sig häftigt, liksom för att med ens befria sig från de tankar, -som plågade honom. Guds död! Han vore frestad att med ett slag af sin -hirschfängare döda den dräglande krämaren der borta, som talade om henne -i en så gäckande ton. - -Han vinkade skänkflickan till sig, betalade sitt ölstop och närmade sig -dörren. - -— Ers nåd glömmer sin penningpung! — ropade flickan efter honom med ett -skälmskt småleende. - -Han mottog mekaniskt sin röda skinnpung, kastade några småmynt på bordet -samt gick utan att säga ett ord. - -Hon såg helt förvånad efter honom. - -— Nej, den var en härlig en ska' I tro, — ropade flickan skrattande åt -mor Kerstin, som med de röde armarne i kors öfver bröstet tronade bakom -skänkhyllan. — Han såg ut som han spelat “putte” med sjelfve den onde. - -Tiden för patrulleringen var nu inne, och mäster Fibiger uppmanade -derför sina yrkesbröder att ladda pistolerna och pröfva kolfvarne på -sina bardisaner, att det ej komme att hända dem det samma som det hände -Erik Lejon, när han ville taga fast Jonas Dunderhake och endast fick -halfva skaftet qvar af sin bardisan. - -En stund derefter lemnade de “Tre tunnor”, för att tillse ordningen i -den sofvande staden. - -Det var temligen mörkt, oaktadt månen stod högt, och det var derför icke -underligt, att mäster Värme var mindre nöjd med att Fibiger valde, som -han tyckte, den mörkaste vägen, för att komma till Ladugårdslandsbron. - -— Akta dig magerman, — sade Fibiger skrattande, då han en stund åhört -hans mummel. — Akta dig, säger jag, att icke trollpackorna rida i väg -med dig! - -— Lyd mitt råd, vän Fibiger, — svarade Värme allvarsamt, — och håll inne -med slikt prat. Månen går nu i nedan, och det kan lätt gå oss, som det -gick med Arboga-Lisa i förra veckan. - -— Och hur gick det med henne? — frågade ett tiotal röster. - -— Hur det gick med henne? Jo, det var inte bättre än att en vacker natt -passade den onde på och brände bort både tunga och gom ur halsen på -henne, för hennes onda tals skull. - -— Vid Guds blod och lungor var det inte det jag sade, gossen min, — -återtog Fibiger skrattande. — Den onde håller sig gerna till käringarna. - -Det torde vara ovisst, hvarthän denna anspelning kunnat leda, om icke i -det samma höga rop och skrik om hjelp nått deras öron. Ordvexlingen -tystnade derför, och de påskyndade sina steg. När de veko om hörnet ned -till bron, varseblefvo de tvänne besynnerliga skepnader, hvilka tycktes -fäkta på lif och död med hvarandre, medan ur portgångarne på sidorna det -ena nyfikna hufvudet stack fram bredvid det andra. - -— Nej, stanna här, go' vänner, för Guds skull, stanna här! — ropade -Jonas Värme alldeles utom sig åt sina kamrater — se'n I då icke, att det -lyser rödt om dem... och se på den enes svärd, hur det blir längre och -längre. Snart ska' I få se, att det når kyrktornet der borta. - -Hans varningar hade emellertid ingen verkan. Med de nyfikna hufvudena -följde nämligen säkre gestalter, med bloss och facklor, och snart voro -de stridande omgifne af en talrik skara menniskor, hvilken kände sig -föga böjd till mildhet mot desse vilde sällar, som störde nattron. - -— Endast sjelfförsvar, endast sjelfförsvar, vän Fibiger — hördes den ene -af slagskämparne ropa, då patrullen närmade sig. — Den här gynnar'n -ville röfva svärdet från mig, kan tänka! - -— Tyst då en gång, — förmanade Fibiger i myndig ton, i det han pustande -banade sig väg genom hopen. — Men vid vår Herres död och pina, hvad ser -jag? — utropade han förvånad, då han i fridstöraren igenkände sin nyss -lemnade dryckeskamrat. — Är det I, vän Hvittlock, som ställen till sådan -excess här midt i natten? - -— Endast sjelfförsvar! — mumlade denne, sluddrande på målet — endast -sjelfförsvar, har jag sagt. - -— Sjelfförsvar eller inte, lären I få svårt att sjelfförsvara det inför -höga rätten! - -— Jaså I viljen också gå till aktion, — sade mäster Hvittlock trotsigt, -— hören I då, här församlade, att Fibiger, bagaren, som I nog kännen för -hans falska vigters skull, med våld vill taga från mig justitiesvärdet. - -— Hvar står det skrifvet, — inföll Jonas Värme, glad att ändtligen få -hämd på sin rival, — att borgerskapets vakt ska' lägga hand på stadens -embetsmän? - -Fibiger kastade en föraktfull blick på talaren. — Hvar det står, vän -Jonas? — sade han. — Jo det ska' jag säga dig och det genast. Det står -så här i kungens nådiga plakat: Gripes och fasttages någon vid vakt, lös -man eller mördare, eho det vara må, eller någor, den der börjat excess -på öppen gata, tage man då äfven vapnen till sig. - -— Ja lös man, vän Fibiger, eller mördare, — svarade Jonas Värme med ett -illparigt grin, — men denne man är ju hvarken lös eller har mördat, ej -heller har han öppnat någon excess, ty han säger ju, att det var den här -gynnar'n som började. - -Fibiger kliade sig bakom örat och såg helt betänksam ut öfver detta -qvistiga fall. Han kunde icke neka till, att icke hans rival i viss mån -hade rätt. Att hänföra justitiesvärdet till vanligt mordvapen kunde -möjligen få allmänna opinionen emot sig. Men nu tog Jonas Värme åter -till ordet och utbredde sig vidt och bredt om Fibigers pligt som ärlig -borgersman, och detta var mer än Fibiger kunde tåla. Han befalde kort -och godt sin trupp att genast ställa upp sig i rotar och led. Han -brukade icke låta säga sig, skrek han, huru han skulle bära sig åt, och -allra minst af Jonas Värme, hvilken han ju samma dag gått om i graderna. -Icke heller var det tid till något gräl på öppen gata, tyckte han, ty -detta var rättens sak, och icke heller skulle det nu gå så illa, som den -dagen då holländske ministern lät vinet löpa, då ena hälften af vakten -kom i slagsmål med den andra. - -Han omgjordade sig derefter med justitiesvärdet och befalde sin trupp -att sätta sig i marsch. - -Anders Barberare — det var nämligen han som öfverfallit den hedervärde -mäster Hvittlock — gjorde intet försök till motstånd. Han fördes utan -vidare tal till Smedjegårdshäktet. Mäster Hvittlock deremot fick, sedan -han stält vederbörlig kaution för sig, gå hvart han ville. - -Här efter var vakten slut för dagen. Mäster Fibiger bjöd sine -underlydande, med undantag af Jonas Värme, — hvilken utan lof lemnat -vakten, för att följa mäster Hvittlock — fri täring af spanskt och -pipor, hvarefter de följde honom hem, en hvar bärande i sin tur det -dyrbara bytet, för att slutligen under skratt och skrål upphänga det -samma i höfvidsmannens bagarbod. - - - - - XXII. - - -Det var med allt annat än glada känslor, som Anders följande morgon -vaknade på golfvet i sitt fängelse. Detta var ett rum af oregelbunden -form. Genom en glugg vid taket silade sig dagsljuset sparsamt ned öfver -de fuktiga väggarne och det med rutten halm öfverströdda golfvet. - -Han sökte trefva sig fram till något som liknade en bänk, men han hade -icke tagit många steg, då en brant afsats kom honom att snafva omkull. -Då han reste sig upp, hörde han sig tillropas af en qvinlig stämma: - -— Hvem är du, eländige träl, som stör en fattig qvinnas ro? Låt hennes -själ fara i frid, om du icke vill att satan skall taga din. - -— Är det du, Lisa? — frågade Anders förvånad, då han i den hesa rösten -tyckte sig igenkänna Fingerlisas stämma. — Jag är Anders Barberare och -vill dig intet ondt. - -Han hörde endast ett oredigt mummel, men såg strax derpå en qvinna, som -han verkligen igenkände för att vara den han trodde, stiga upp ur halmen -bredvid sig. - -— Om du är Anders Barberare, — sade hon, — är väl vackra Elsa också med? - -— Nej, Lisa, jag är ensam. — Men hvad gör du i detta näste? Har din far, -den snålvargen, ledsnat på ditt fagra anlete eller trott, att du skulle -äta upp allt hans öfverflöd? - -Hon svarade ingenting. - -— Är du ond på mig Anders? — frågade hon, efter att en stund hafva -betraktat honom. - -— Hvad som varit mellan oss är bäst att icke tala om, — svarade Anders -godsint. — Hvar och en vitnar efter sitt samvete. - -— Lefver hon än? - -— Gud allena vet det. I dag på morgonen var det sagdt, att de skulle -taga henne från detta jordiska. - -— I dag?... Nu på morgonen? — upprepade Fingerlisa, och det blixtrade -till på ett sällsamt sätt i hennes ögon. — Är du säker derpå? - -— Så sade slottsfogden i går. Om inte vår Herre i sin nåd, — sade han, — -hjelper Elsa Larsdotter, lär ingen mer kunna rädda henne. Men hvarför -frågar du så ifrigt? — återtog han och såg henne skarpt i ögonen. - -— Lofvar du mig att icke göra mig något ondt om jag säger dig, hvad jag -vet? — frågade hon. - -Han nickade jakande. - -— Din hand derpå! - -— Skynda dig, mäster Kinkel kan snart vara här! - -— Hvad gör du, Anders Barberare, — återtog hon, efter att hafva funderat -en stund, — om jag säger dig, att icke allt var sant om Elsas -trolldom... Nej, du lofvade mig, att icke göra mig något ondt, — ropade -hon, då hon såg huru det glänste till i hans ögon. — Det var satan, ser -du, som frestade mig, när jag såg hur de förnäme kavaljererna fjäsade -för henne. Och då han en gång kommer in i en menniskas själ, går han -icke ut, förr än han tagit sjufaldt mera godt till baka, än det onda, -han förde med sig. - -Hon sneglade på honom ett ögonblick. Derefter strök hon håret ur pannan -och lutade sig framåt på armbågarne samt sporde med låg röst: - -— Känner du honom, Anders? Känner du honom ej, stackars gosse, — fortfor -hon, då han betraktade henne med ett uttryck af djupaste afsky. — Det är -synd om dig, men då skall jag säga dig, hur han ser ut. Ser du, der -borta bakom slottet — hennes röst sjönk ned till en knappt hörbar -hviskning — ligger ett hus med stora skorstenar, ur hvilka det ständigt -röker, dag och natt. Der bor han, ser du... Der dansar han, ha, ha, -ha... menuett och gavott. Tror du kanske att jag är från vettet, efter -som jag säger dig det. Nej, du... men jag vore kanske färdig att mista -det, när jag tänker på det huset. - -Hennes bröst häfde sig oroligt, medan hennes magra händer konvulsiviskt -upplockade halmen och kastade honom framåt golfvet. - -— I det huset bor en förnäm kavaljer, — fortfor hon efter en stund, — -och hans skuld är det att Elsa fått lida. Gif dig till tåls en stund, -ska' jag berätta dig något, Anders Barberare. Det är nu några år sedan -min mor lefde. Hon sände mig ofta dit ned till staden med tvätt för -någon förnäm dam, ty, som du vet Anders, tvättade mor Brita de finaste -krås, utan att minsta veck förstördes. Mer än en gång blef jag då -stående framför den ståtlige och förnäme herren i det svarta huset, när -han, följd af granne betjenter, steg till häst, eller bars bort i sin -förgylde bärstol. En dag stälde då satan till, att han kom att se upp i -mina förvånade ögon, och se'n, ja, se'n... Du är icke dum, Anders -Barberare!... se'n vet du nog det som kunde hända. - -Hon höll åter upp, liksom för att utröna verkan af sin berättelse. - -— Ser du, Anders, — återtog hon derefter, — när satan lofvar någonting, -gifver han en guldring, hvilken dagen derpå endast är en näfverbit, och -så är det ock med de förnäme. Guld och gröna skogar får man löfte på, -men när det gäller, får man icke en gång surt paltbröd och svagdricka. -En dag — det var den dagen jag vitnade på Elsa — gick jag upp till -honom. Han var vresig och arg, ska' du tro, och ville icke alls höra på -mig, utan kallade mig för allt ondt. Men då tog jag ölkruset på bordet -och kastade det i hufvudet på honom, så att det stänkte högt i taket!... -Bastonera den trollpackan! röt han och svor ursinnigt, och hundar och -betjenter föllo nu öfver mig som vilddjur. Ja, han fick sin vilje fram, -ser du, men intet ljud fick han ur denna munnen. - -Hon tystnade och hennes hufvud sjönk ned mot bröstet. Solen sände genom -gluggen vid taket en bredare ljusstrimma, som kom dammet att dansa i -underbara färgskiftningar. - -— När jag åter kom till sans, — återtog hon, var jag instängd i en mörk -källare, der jag fick sitta i dagar och veckor. Jag klagade förstås för -höga rätten, men höge herrar hacka inte ut ögonen på hvarandre, och de -satte mig i stället hit. - -— Om du ljuger ett ord till, — inföll Anders otåligt och knöt handen mot -henne, — ska' jag krossa din otäcka skalle mot väggen der, liksom du -krossade ölkruset. - -— Ha, ha!... Sämre slut kan man få! — svarade hon skrattande. — Men vill -du inte höra mig, gör du dig sjelf största otjensten. - -Samtalet tystnade för en stund, och hon såg än på honom än i taket samt -började derpå hvissla en bekant soldatvisa, slående takten med händerna. - -— Om Elsa skall lida i dag, borde väl klockorna höras från kyrktornet? — -sade hon för sig sjelf, då han reste sig upp och ville lemna henne. - -— Ja, det har du rätt i, Lisa! - -— Och än ha' de hvarken låtit bing eller bång! - -— Det qvittar mig nu lika när det sker. - -— Förstår du då inte, vackre gosse, att sker det inte i dag, har du ännu -tid på dig att hjelpa henne ut! - -— Jag? - -Han såg förvånad på henne. - -— Hvem annars? Sådan förnäm man som du blir nog, när natten är öfver, -förd till Gillstu'n, och är du då rapp på foten, lär icke den drönar'n -Kinkel löpa fatt dig. - -— Sluta med ditt gyckel, Lisa, och tala om, hvad det var, du visste om -Elsa? - -— Så du hänger läpp, stackars gosse, — svarade hon, härmande honom. — -Tro mig, det gör ingen man, att taga sorg på hand. - -En aflägsen klockringning hördes i det samma, som kom Anders att häftigt -spritta till. - -— I dag var det alltså, — utropade Fingerlisa, och hennes ögon glänste. -Derefter böjde hon sig hastigt ned och trefvade i halmen. - -Anders hörde henne icke mer. Klockornas dofva klang verkade alltför -våldsamt på hans tankar. Utom sig af smärta, lutade han sig mot muren. - -— Har du fått tofflorna på dig än? — hördes nu mäster Kinkels stämma -från dörren, — eller ska' jag rappa dig hit? En så'n vacker gosse som du -är inte för slikt qvinfolk! - -— Farväl Lisa! — sade Anders sorgset, i det han gjorde sig i ordning att -följa honom. — Jag har varit hård mot dig mången gång, men nu är det ju -glömdt? - -— Det ordet ska' du ha tack för, Anders, — svarade hon med en sällsam -darrning i rösten. — Du ska' nog få se, att tiden ger äfven dig tröst -för ditt goda hjertas skull... Och Elsa Larsdotter hade du nog i alla -fall inte fått. - -Han hade gått några steg, men vände sig häftigt om vid dessa ord. - -— Ser du ringen här, hur han lyser och blänker? — hviskade hon mot -honom. — Det är den samme, ser du, som tyske grefven gaf vackra Elsa i -fästegåfva? - -— Var det du som tog Elsas ring? — ropade han utom sig och grep henne -hårdt i armen. - -Hon slog till ett gapskratt och ryckte sig lös. - -— Nå skynda på fötterna, latmask! — skrek mäster Kinkel och skramlade -med nyckelknippan, — eller ska' jag läsa i hop dem, så att de aldrig mer -komma i sär. - -— Gå med ringen till tyske grefven, — sade Fingerlisa brådskande, — -satan, du vet, han ska' nog för den gifva dig både gods och guld... Säg -honom att det är min tack för det han svek mig för Elsa. - -Hon hoppade upp med ett hånskratt på en afsats i väggen och började ånyo -att gnola sin visa, under det att hon slog med träskorna mot muren, så -att det gaf genljud i hvalfvet. - -— Du kom dock till sist utan att bråka — sade mäster Kinkel med en -anstrykning af godmodighet, då Anders raglade, lik en drucken, mot -dörren. — Och rätt gjordt var det, min gosse, och visar, att du icke är -någon vanlig krabat, excessmakare, falsk månglare eller hästbytare, som -måste fraktas och forslas med hårdhandskarne, alldeles som grannen här -midt öfver fraktar sina svin till julmarknaden... med rep, ska' jag -säga, både om ben och tryne... Och väl var det också för dig, ska' jag -säga, ty mäster Kinkel är icke den, som är släpphändt af sig eller ger -sig i första hugget... - -Sålunda mumlande, förnämligast om egen förträfflighet, förde denne -hedervärde stadens betjent Anders med sig ut på gatan. Här kom han -emellertid att närmare granska sin tyste fånges förstörda utseende. - -— Se så, inte ska' du hänga läpp för så'n strunt heller, — sade han med -ett fryntligt grin, som visade en ojemn rad af fula tänder. — Rapp -pojke, som du är, bör icke vara rädd att sitta en vecka eller par på -gillstu'n; och längre blir det nog inte, kan jag tro. Men det var nog -ölet, som inte ville gå ur skallen på dig, kan jag tro, som var skuld -till allt samman. - -Anders skakade sorgset på hufvudet. Hvartill skulle väl friheten gagna -honom, då all hans lycka gått i qvaf, tänkte han. - -— Hör, hvad jag säger... för sämre har du hört förr, — återtog mäster -Kinkel, förargad öfver att hans tröstegrunder icke tycktes hafva någon -verkan. — Det var ju en sakramenskad bra snäsa, du gaf den der -rödgölingen, ja så bra, att han inte kan sköta tjensten på mången god -dag. - -— Kommer hon då att ligga nere? — frågade Anders lifligt. — Jag tyckte -dock, jag hörde klockorna nyss. - -— Var det likt, att svartrockarne skulle låta hindra sig af sån't -lappri. Nej, de ha både Gudmund Åkesson och så Halte Lars, handtlangaren -och hvad de alle heta. Folk som vill hjelpa annat folk till evigheten, -ser du, fins det alltid godt om. - -Anders ryste till vid detta svar. - -— Se der en som presten anammat, — sade en borgare, som mötte dem, i det -han försigtigt drog sig tillbaka bakom sin låga bodskärm. - -— Åh nej, — hördes hans granne svara, — ser du inte på gehänget, att det -är den förrymde myntklipparen, som stal hos Mårten Guldsmed, och som de -nu ska' hänga. - -— Upp med hufvudet pojke! — skrek mäster Kinkel, som hörde deras tal, -och fattade Anders under armen. — Jag vill icke tagas för en -rackardräng, hör du, som ska' hänga folk. Upp derför med ögonen och se -solen stint i synen, säger jag dig. Vid Guds sargade lekamen! Du skulle -varit med i min ungdom! — Der ute på Järfvavägen, just vid vägkorset, -kom jag en vacker vinterqväll att vrida omkring två trindskallige -roslagsbönder, så att de aldrig mer kommo rätt igen — och den tredje, ty -på den tiden tog jag minst tre i taget, råkade jag trampa på så ovåligt, -att han icke kunde krafla sig upp ur snödrifvan, förr än snön gått bort. -Visst fick jag den här något tilltygad, förstås, — fortfor han, -skrattande, och pekade på sin inslagna näsa, hvilken var delad liksom i -två hälfter, — men jag har just aldrig behöft stå efter kjortlar och -krås i mina dar och har derför varit tillräckligt vacker. - -— Ondt som varit är man sällan rädd för, — svarade Anders, — men får -mäster Schultz, som är min mästare, höra, att jag varit i excess, lär -jag nog bli körd på porten för alltid. - -— Skada blott, att du inte värjde för kronans karl, annars hade jag kan -hända kunnat lägga ut liksom ett godt ord för dig, men ser du, ingenting -är mera farligt än att gripa folk i deras embete. - -— Jag har inte velat någon menniska något ondt, och minst af alla mäster -Hvittlock. - -— Pest och död, tror jag inte att du gråter, — sade mäster Kinkel och -ruskade Anders af alla krafter. — Ej har gamle Hvittlock, den gynnar'n, -ett hufvud af smördeg heller, som en så'n som du kan bulta sönder. Men -se här ser jag ju “Tre tunnor” i skylten, — afbröt han sig och plirade -med ögonen. — Har du nu en daler i byxsäcken att kasta “putte” om, kunna -vi passa på i förbifarten och känna på mor Kerstins nya mumma. - -Anders hade ännu några daler qvar, tillstod han, och ville gerna -spendera dem på mäster Kinkel. De veko derför af inåt gränden och stego -genom en låg bakdörr in i krogrummet. - -Der voro, liksom föregående qväll, månge gäster. Större delen utgjordes -likväl nu af äldre borgare, hvilka stodo försjunkne i betraktande af ett -brädspel, som två af dem som bäst höllo på att afsluta. - -— Två stop mumma, men af bättre sort, mor lilla! — ropade mäster Kinkel -från dörren, vinkande åt Anders att följa sig. - -— Liten kan han vara sjelf, mäster näslös, — svarade den värdiga -matronan bakom skänkhyllan. — Och hvad bättre sort vidkommer, — -tillfogade hon med en rynkning på öfverläppen, — borde han veta, att på -“Tre tunnor” fins ingenting sämre, märk det till en annan gång. - -— Hå kors, så rar mor blifvit på sista tiden! — svarade mäster Kinkel, -skrattande, medan Anders tog plats vid bordet. — Annat till käft var -det, ska' jag säga, när mor sålde spickefläsk på röda slussen och -helsade god morgon på mig för en trestyfversslant. - -Han hade sänkt sin röst, när han yttrade de sista orden, dock icke så -mycket att icke flere af gästerne hört dem och drogo på munnen deråt. - -Mor Kerstin vardt pionröd i ansigtet. De ögonkast, hon då och då sände -mot det hörn, der mäster Kinkel tagit plats, medan hon, med sina bara, -köttiga armar korslagda öfver den bruna redgarnströjan, vägde af och an -på trefoten, voro icke heller de allra mildaste. Det var tydligt, att -droppen, som skulle komma hennes vredes kärl att frusta öfver, icke var -långt borta. - -Mäster Kinkel var emellertid icke den, som gaf sig, som man säger, i -första hugget. Han syntes tvärtom finna ett stort nöje i att betrakta -hennes argsinta min, dervid långt ifrån sparande sina reflexioner. Hon -märkte det äfven, äfvensom hur han förnämt läpjade på drycken, som -skänkflickan satte fram, och spottade ut den gång på gång öfver golfvet. - -— Åh ja, drick han mäster, — utbrast hon slutligen, ur stånd att längre -återhålla sin vrede. — Drick han på bara, mäster nosgrann! Sämre kost -smakade jag förr, sa' han, som satt på vatten och bröd. - -— Det har hon nog rätt i, mor lilla, — svarade mäster Kinkel, smackande -med munnen, — vatten som vatten! - -— Åh ja, får han alltid sådant, der han är, kan han vara nöjd. - -Mäster Kinkel vardt den gången svaret skyldig och detta tycktes gräma -honom. - -— Mins hon, mor lilla, — återtog han efter en stund, — när hon satt här -bredvid på bänken och snackade med mig. Det var andra tider det!... Ja, -ja, inte hade hon då tyckt om, i fall man vändt örat till, när hon ville -kyssa på munnen, hvasa? och ackurat så'n skilnad är det mellan denna -munnen, och... - -Längre hann han ej i sin jemförelse, ty nu kom ett af de största -ölkrusen surrande tätt förbi hans öra och gjorde punkt, i det att det -klang i bitar mot fönsterbrädet. - -— Det var hvasst, sa' han som skar sig, — ropade en af gästerne under de -andres skratt. - -Mäster Kinkel torkade småsvärjande af sig ölstänket. - -— Se opp, pojke, — skrek han derpå till Anders, — får du se på sjelfve -Ulfspegel. - -— Mor Kerstin tycker jag är i sin goda rätt! — svarade Anders. — Hon hör -ej till dem, som i kunnen sätta handskarne på. - -— Förståndigt taladt! Bra sagdt, det der, pojke! Der fick du din -orlofsedel, gamle Kinkel! — ljöd det från alla håll. - -— Och om du sticker fram en gång till med din giftiga tunga, — tillade -en välfödd borgare, med grått helskägg och klädd i lång kappa, fodrad -med ofärgadt fårskinn, — är jag man för att laga så, att det blir pojken -som för dig till Gillstu'n i stället för tvärt om! - -— I borden blygas, mäster Kinkel, — inföll nu mor Kerstin sjelf, helt -belåten öfver att finna sådant medhåll. — I borden verkligen blygas, -säger jag, att bära Er så åt på allmänt ställe. Hur länge ha'n I icke -fått gå här och draga på mer än årsgammal gäld och så öknämnen I mig som -den värsta... och det inför mina förnämligaste kunder! - -— Se så, tyst nu gamla gumman, — sade mäster Kinkel godsint. — Den, som -kastar åt tjuren, får horn till svar, vet hon väl. - -Han anhöll derefter att, då han stört de hedervärde åldermännens fred så -tidigt på dagen, få se dem på ett stop vin, hvilket desse, i sin ordning -nyfikne att få höra något om excessen qvällen förut, hvarom hela staden -talade, förklarade sig ej hafva något emot. Anders drog sig emellertid -undan till den mörkaste vrån i nedre ändan af salen, hvarefter det -hviskades och tisslades i den öfre halfvan den ene timmen efter den -andre. Stopen lupo friskt undan rundt kring de skäggiga anletena, -hvilka, lutade mot senfulle näfvar, uppmärksamt lyssnade till hvad -mäster Kinkel berättade. - -Denne förstod också att i hög grad stegra sina åhörares uppmärksamhet, i -synnerhet då hans tal föll på den beskedlige ynglingen, som han förde -med sig, och dennes kraftiga hugg qvällen förut. Ja, han berättade så -väl att han icke allenast sjelf vardt bjuden på mera vin, utan, när -betalningen skulle ske, till och med slapp att betala sin egen skuld. - -En af de icke minst uppmärksamme åhörarne till hans tal hade varit mor -Kerstin. Hon hade nästan, tycktes det, vägt hvarje ord, han yttrat, -förmodligen för att finna någon anledning att hämnas. Men plötsligen -hade hon rest sig upp och lemnat rummet. - -En stund derefter steg hon in genom en annan dörr, bärande en knippa -korfvar i handen samt vände sig till Anders, som satt ned vid dörren, -försjunken i tankar. Hon gaf honom ett kraftigt slag öfver axeln, som -kom honom att häftigt spritta till. - -— Efter I endast sitten der och gapen karl, — ropade hon fryntligt, — -kunnen I gerna hjelpa mig att bära desse korfvar in i stugan der. — Hon -pekade dervid på en smal trappa strax vid spiseln. - -Han såg frågande än på henne och än på mäster Kinkel, men då denne -syntes helt och hållet upptagen af historierna om sin stora pålitlighet, -försigtighet och förutseende, betänkte han sig icke längre utan följde -henne. - -Vid trappans öfre ände var en låg dörr, som mor Kerstin öppnade, -hvarefter de stego in i ett litet, lågt rum, som, att döma af det på -långe käppar uppträdda knäckebrödet, som hängde i taket, och de månge -rökte korfvarne, knipporna af soltorkad strömming och dylikt, måste vara -ställets visthus. Anders fick emellertid icke tid att närmare granska -föremålen omkring sig, ty de hade knapt kommit inom dörren, då gumman -pekade med en betydelsefull åtbörd på ett litet aflångt fönster vid -taket och sade: - -— Derigenom torde en man som du lätt nog kunna ta' sig väg. - -Hon hade troligen väntat sig en ström af tacksägelser, och syntes derför -helt förvånad, då Anders icke rörde sig ur stället. - -— Var då den stackarn alldeles förskrämd? — tänkte hon. - -Med en min af godlynt deltagande klappade hon honom på axeln och -återtog: - -— Ser man på en så'n pojkvasker. — Men var nu inte längre flepig som en -flickunge. Jag är skyldig Er ett godt handtag för både i dag och i går -och mest för det I hackaden så dugtigt på den der rödlöken i går qväll. -Fast synd var det om den stackarn som alldeles skulle mista tjensten. - -— Säg mor, är det sant, att Elsa Larsdotter har fått lida sitt straff i -dag? — afbröt Anders henne ifrigt. - -Han darrade på målet som en sjukling. - -— Hm! talar du också om trollpackor? — svarade mor Kerstin fundersamt -och fäste en frågande blick på honom. Men strax derpå började hon -skratta. — Åh nej, du behöfver icke vara rädd att gå miste om det -spektaklet... Höga rådet kan nog vänta till mäster Hvittlock får till -baka svärdet. - -— Vardt det då ingenting af i dag? - -— Som jag säger! Han talade ju om allt samman derute nyss, den der -gynnaren. Men se så, skynda dig nu bara och lyd mitt råd. - -— Tack mor, tack mor, i Jesu namn! — skrek Anders, utom sig af glädje, i -det han omfamnade och kysste henne med en häftighet, som nästan gjorde -henne smått förlägen. - -Med ett hopp, som skulle hedrat den skickligaste gycklaren i Bollhuset, -svängde han sig derpå upp i fönstret, och, just som mäster Kinkel -började svärja och väsnas öfver Anders' långa bortovara, stod denne -frisk och färdig utanför på gården. - -— Hvart djefvulen tog han då vägen? — hördes i nästa ögonblick mäster -Kinkels stämma, och blossande af vin och vrede kom han raglande uppför -trappan. Då han kommit upp, behöfde ingen svara honom, och han utbrast -nu mot mor Kerstin i en sådan störtflod af förbannelser, att någre af de -öfrige kunderna, som trängt sig efter honom i trappan, måste träda -emellan. - -— Akta er Kinkel! — skreko de om hvarandre. — Akta er, ty I skolen svära -med tolf mans ed, om I anklagen mor Kerstin för sådant groft brott som -att ha' hjelpt kronans fånge på flykten, och ingen af oss kunnen I lita -på. - -— Nå, så ska' jag i stället förakta Er allihop och hela skrået till på -köpet, — skrek kan i högsta raseri och rusade ned för trapporna och ut -på gatan. - -Mor Kerstin såg efter honom ett ögonblick med gäckande min. - -— En sådan stympare! — sade hon vänd till borgaren i fårskinnskappan. — -Men jag ska' lära honom för en annan gång att komma till en hederlig -borgarenka med slika kalumnier och förtal. - -Derefter intog hon, som om ingenting passerat, på nytt sin tron bakom -den af öl och vin nedstänkta skänkhyllan, och snart sorlades och -väsnades med vanlig enformighet i det gamla värdshuset “Tre tunnor”. - - - - - XXIII. - - -När Anders lemnat Söderport bakom sig och trodde sig vara i säkerhet för -vidare förföljelse, var hans första tanke att skaffa sig visshet om, -huruvida mor Kerstin talat sanning eller ej. En beskedlig bondqvinna kom -emot honom upp för backen med en stor korg på armen, och till henne -vände han sig. Röd i synen och anfådd, som han var, af den häftiga -rörelsen, var han nära att skrämma slag på henne. Men hans stammande -frågor lugnade henne snart, och det var med ett medlidsamt leende hon -svarade: - -— Inte behöfver han, stackare, springa lungsoten på sig för slikt. — -Tjufven vet, när det blir något af med den trollpackan. — Derpå blinkade -hon förstulet åt honom och tillade: Kan tro, han hör till rättstjenarne? - -Men detta gjorde icke Anders och icke heller hörde han, som hon derefter -trodde, till stadsvakten, eller var någon profoss, gevaldiger eller -slottsfogde. Hon skakade visserligen misstroget på hufvudet åt hans -nekande svar, ty hon hade sin tro för sig, tyckte hon. Men då han inte -heller tycktes vara någon af borgarvakten, gjorde det henne det samma, -sade hon, hvad han var. Borgarvakten var deremot alls icke i hennes -smak. - -Sålunda hade hon enkom rest in till staden för att få se en riktig -trollpacka, som denna Elsa Larsdotter väl skulle vara, om någon vore -det, men hon hade icke fått se så mycket som ett smörjhorn en gång, och -detta var endast borgarvaktens fel, ty den der “gnidaren” Fibiger hade -ju trängt sig uti sjelfva mästermannens embete och tagit till sig -justitiesvärdet och skulle nu processa derom vid rätten. Det var icke -nog med att han lagt sig i hembageriet, tyckte hon, för att tvinga -ärbart folk att tigga, i stället för att försörja sig på hederligt vis, -utan nu ville han ock hafva en gratifikation eller frihet från accisen -under ett helt år, om han skulle lemna justitiesvärdet åter. Och -blåbukarne — dermed menade hon stadsvakten — som de skickade dit för att -taga det till baka, fingo endast svedde tassar — ty hela borgarskrået -mötte naturligtvis med blankt stål, som det osade annat af än af -ugnsrakor och brödspadar. - -Anders tackade henne och fortsatte vandringen till sitt hem. Det dröjde -någre dagar, innan han åter vågade sig ned i staden. Men inga vidare -efterspaningar hördes af. Tack vare den kälkborgerliga processlystnaden, -hade hans slagsmål med mäster Hvittlock helt och hållet trängts i -skuggan för tvisten om justitiesvärdet. Allas tankar voro riktade på -denna märkliga fråga. Till och med mäster Kinkel, af hvilken Anders -trodde sig hafva mest att frukta, bedyrade helt kavat inför rätten att -ryktet om hans rymde fånge endast var ett påhitt af någre skrikhalsar på -“Tre tunnor”. Han hade aldrig sett honom, än mindre velat föra honom -till gillstugan. Att mäster Kinkel talade sanning, derom vardt rätten -ytterligare öfvertygad, då mor Kerstin, rädd som hon var att anklagas -för att hafva hjelpt fången på flykten, förklarade att hon aldrig hört -något från mäster Kinkels mun, som varit mera trovärdigt, än hvad han nu -försäkrade. - -När Anders hörde sin tillvara som fånge så starkt i fråga satt, beslöt -han att sjelf uppsöka grefven. - -Det var en varm, solig vinterdag, som han i denna afsigt vandrade öfver -Söderbro och styrde kosan in åt staden. Snön smälte på taken och rasade -i stora flockar ned i de trånga gränderna. - -I början af Österlånggatan kom en flicka i blå redgarnskjortel och med -en vattenkruka i handen springande förbi honom, och när han vände sig -om, såg han en trupp ryttare följa henne på något afstånd. De redo i -skridt, skämtande med hvarandre, under det att de ryckte i tyglarne, för -att få sina bredbogade springare att kroma sig för de häpna ansigten, -som här och der dolde sig i fönstersmygarne eller bakom -förstugudörrarne. - -Vid Köpmantorget delade sig ryttarne i tvänne hopar, af hvilka den ene -stannade vid högra sidan och den andre uppstälde sig midt emot, -spärrande på detta sätt vägen för den från båda sidor påträngande -folkskaran. - -Anders märkte nu först, att hästarne hade svart flor vid öronen, och -kunde häraf, samt af den gröna matta af nyskuret granris, som var strödd -uppåt brinken till Bollhusgränden, förstå att det var någon förnäm -person, som skulle jordas. Hellre än att taga en omväg, tänkte han -derför, ville han vänta och åse ståten. - -Snart ljödo klockorna doft och högtidligt från höjden, och en stund -derefter närmade sig, det långa sorgtåget ned för sluttningen. Det var -en person af hög rang, som fördes till den sista hvilan, ty presterna -buro långa sorgkappor och hängande flor på hattarne, en ståt, som i -denna, mot allt öfverflöd reglementerande tid icke fick komma en vanlig -dödlig till del. - -Fönsterna på sidorna slogos upp, allt efter som tåget framskred och det -ena nyfikna anletet efter det andra trängde sig fram, för att få se så -mycket som möjligt af “processen”. - -— Hvad jag mins väl, när hans bror, den salige grefven jordades! — sade -en äldre qvinna, när tåget passerade förbi henne. — Annat till ståt var -det då, ska' jag säga. Icke mindre än sex prestaver och framför dem -dubbelt så många likbjudare. - -Hon yttrade dessa ord till en bleklagd flicka, som då och då sett upp -med sina milda, smäktande ögon mot Anders. - -— Är det sant mor, — frågade denna, efter att hafva svarat med en nick, -— att den här kavaljeren blef stucken till döds af den långe kaptenen -vid gardet, han som går förbi hemma alla da'r? - -— Jo, det vet jag visst, liksom de adlige icke kunde dö, som vanligt -folk, utan nödvändigt ska' stickas ihjel som grisar. — Men tyst, barn. -Nu ska' man få se excess, vill jag lofva! - -Högljudda rop ned ifrån torget öfverröstade psalmsången och klockringen. -Allas hufvuden vände sig dit ned. I sjelfva hörnet, der ryttarne tagit -plats, stod en sällsam skepnad med några väpnade män bakom sig. Han var -klädd i rödt från topp till tå och hade en yfvig röd fjäderbuske i -hatten. - -Den yttring af förakt för den aflidne, som låg i denna klädnad, kräfde -ögonblicklig hämd och flere värjor hade redan blottats i de bakre leden. -Men den röde mannens följeslagare voro beredde derpå och slöto sig -tätare till samman. Sorgtåget vek förbi nedåt Österlånggatan, och -prester och prestaver försvunno efter hvarandre bakom hörnet. Då sprang -plötsligt den sällsamme skepnaden fram till kistan och kastade på locket -en knippa harfötter. - -— Der har du skammen, du fege förförare! — skrek han — som du skulle -låta komma öfver min slägt! — Derpå försvann han lika hastigt som han -kom, genom en låg portöppning i hörnhuset. - -Sorlet och ropen vordo nu döfvande. Äfven menigheten på sidorna trängde -sig med våld framåt, för att öfvertyga sig, om det verkligen kunde vara -sant, att någon hade vågat en slik förolämpning, hvilken icke allenast -träffade den döde och hans fränder, utan jemväl en hvar som deltog i -tåget. Någre unge kavaljerer skyndade sig efter fridstöraren, för att -med våld bryta sig in i huset, dit han tagit sin tillflykt. Men ryttarne -och stadsvakten lade sig nu emellan, och de afstodo småningom derifrån -samt slöto sig åter till tåget. - -— Såg du hvem det var, som bar den röde manteln? — frågade gumman sin -följeslagerska. - -— Visst gjorde jag så, mor. Det var ju långe kaptenen. Han som alltid -låg i strid och gräl med tyske grefven. De säga att han haft en syster, -som tyske grefven hållit kär. - -— Så okristlig kunde han väl aldrig vara. — Men ser jag rätt, så är det -Anders Barberare, som står här och tiger? - -Hon nickade vänligt åt Anders. - -— Längese'n jag såg en så fin kavaljer, måntro! - -Anders svarade på helsningen. Många ord fick han dock icke tillfälle att -använda dervid, ty gumman sade genast att hon kände alla hans lidanden, -sorger och tankar, lika väl som han sjelf. Hennes man, åldermannen -Grijs, hade berättat henne allt, sade hon, och hvad han icke berättat -hade andra sagt henne — och nu flödade tårarne ur ögonen — - -— Att mor Greta, den saliga själen, också gått i förderfvets graf,... -och Elsa sedan... Henne kunde hon då icke nog beklaga... Sådan vacker -och hjertegod flicka ... Men så voro också alle karlar, äfven hennes -Grijs, ja, de allra förnämste sprittande betagne i henne... De kunde -icke lefva, om de icke finge se henne... Fast man får ta' sorgen som den -kommer — och inte är det värdt för gubben Lars att trycka ned sig för -sådant... Nej, pröfningen är menniskans lott,... och karlarne bli aldrig -så svåra, se'n de fått gå igenom någonting på allvar. — Men Anders var -blott en vän till dem förstås och det rörde honom icke så mycket som -henne... Annat varit, om Elsa varit hans trolofvade... - -Under det att hon pratade, stod jungfru Grijs med nedslagna ögon och -hörde på, då och då kastande en förstulen blick åt Anders' allvarliga -anlete. Äfven hon tycktes dela moderns uppfattning af pröfningarnas -betydelse i lifvet och var kanske icke heller fullkomligt obenägen att -praktiskt utröna satsens giltighet, genom att taga till man en sådan som -luttrats i lifvets skola. - -Vare sig af denna eller någon annan, mera oegennyttig orsak, tyckte hon, -att hennes pappa skulle varda mycket glad, om Anders följde dem hem på -en stund. Anders funderade ett ögonblick, men tackade och följde. -Åldermannens hus stötte in till tyske grefvens och låg således i hans -väg. - -När de inträdde i boden, stod Grijs sjelf bakom disken, grälande med en -af grannarne rörande den nya skråordningen för repslagarne, genom -hvilken, tyckte han, desse kunde taga dåligare hampa till tågvirke än -förut. - -— Tycker du, qvinna, — utbrast gubben vresigt, så snart han såg sin -hustru på trappan, — att det är rätt och kristligt att förleda barnen -till onödigt gatspringande, i stället för att hålla dem hemma till tukt -och arbete? - -— Kan tänka det vore bättre om hon hölle sällskap med den långe räkeln -till qvartermästare? — svarade mor Grijs, genast färdig att upptaga -striden. — Men det säger jag dig, att aldrig är det värdt, att du en -gång till kommer och trugar henne i hop med den tobaksrökande morianen. - -— Åh nej du, med den kommersen är det nog slut, för si förstås, sa' han -som åt upp sillen och drack ur sillsältan. Nästa gång han sticker åstad, -ska' jag klappa honom både bak och fram! - -— Så, låter det nu ur den tonen. Bevars, nyss fanns hvarken hustru eller -barn för den storskrytar'n, när han stack sig innan för boddisken...! - -— Säg då far, hvad har händt? — inföll flickan orolig, då hon märkte sin -fars bekymrade min. — Hvart har han tagit vägen? Det är nu snart en -vecka se'n han var här. - -— Ja, det får du fråga den lede. - -— Och alla dina pengar, Grijs! — utbrast gumman och slog händerna -samman. — Hvart ha de tagit vägen? - -— Ja, det får du äfven fråga honom om! — puttrade åldermannen. - -— Ack, Gud misskunne dig, Grijs. Alla våra pengar och de tusen dalerna -sedan, som du gaf honom den qvällen, du mins, för att han skulle köpa -råg i Liffland? - -— Intet lip mor! — afbröt åldermannen kärft. — Om man sjelf biter sig i -tummen, tjenar det ej till stort att qvida, för si förstås! - -Nu sade grannen far väl. Han hade förmodligen hört samma sak dryftas -månge gånger förut och han kunde se på åldermannens framskjutna -underläpp och rynkade ögonbryn, att denne gjorde sig i ordning till en -grundligare föreläsning, angående sin bortkomne kompanjon. - -Det dröjde icke heller länge innan Anders fann sig vederbörligen -instufvad mellan några bresiljepackor, garnbundtar och knippor af torkad -fisk samt undfägnad med sött plommonbränvin och holländska skorpor, allt -under det att åldermannen vidt och bredt berättade om sina många -olyckor, hvilka alla tillskrefvos hans forne vän, den skurken -qvartermästaren. I vissa fall hade han må hända icke heller så orätt. -Hufvudinnehållet af hans berättelse var följande: - -Några veckor förut hade åldermannen haft gille och så månge gäster, -yppighetsförordningen medgaf, hade han samlat hos sig. Granrislukten och -oset från de många talgljusen fylde liksom en qväfvande ånga de låga -rummen. Men sinnena voro unga och behofven för glädjen små. Under de med -lingonris omvirade träkronorna svängde sig, i liflig takt, det ena paret -efter det andra, och allas anleten svettades uppsluppen fröjd. — Då -stannade allt liksom af ett trollslag. Från dörren hördes skrik och -svordomar. Den ene spelmannens fiol kom surrande fram öfver golfvet och -krossades i bitar. - -Det var qvartermästaren som stälde till allt samman och en hisklig -excess uppstod. Med sönderfläkt uniformsrock och ansigtet uppsväldt af -vin och värme hade han med våld banat sig in i dansstugan och fattat den -blyga Brita om lifvet, för att släpa henne ut med sig. - -— Go' vänner! — skrek han, så högt han förmådde med sin hesa, skrofliga -stämma då man sökte hindra detta — Jäntan här, som jag nu håller fast, -är min käresta, och har varit det i fulla två år, fast hennes gnidare -till far inte vill bestå prest till brölloppet. - -Ett sorl af förtrytelse uppstod vid detta öfvermodiga tal. Kraftiga -näfvar, förde af mer än ett afundsamt sinne, höjdes i luften. Äfven -spelmännen skyndade sig att lägga bort sina instrument och grepo till -värjorna. Allt liknade sig till blodigt slagsmål. Till lycka för -qvartermästaren hade emellertid hans värja redan vid inträdet fråntagits -honom och kastats ut på gården, hvadan han endast kunde använda sina -knytnäfvar, och inom kort måste han derför taga sin tillflykt ut på -gården samt derifrån, efter en gagnlös ordvexling, ut på gatan. - -Striden om den blyga Brita var likväl härmed icke ändad. - -När åldermannen påföljande morgon solade sig i all maklighet på -bodtrappan, fick han nämligen, bäst det var, se tvänne sällsamme figurer -komma tågande rakt emot sig från gränden. Karmosinfärgen i hans anlete -bleknade till blyhvitt, och i nästa ögonblick stod han skälfvande bakom -disken, medan hans dräng, allt hvad han i sin ångest förmådde, skyndade -sig att lägga hasp och reglar på dörren. — Och detta skedde i grefvens -tid, ty qvartermästaren hördes strax derpå i argsint ton fordra att -genast varda insläppt. I annat fall skulle han skjuta eld på hela huset. - -Bakom honom såg åldermannen, genom det hemliga synhålet i fönsterkarmen, -till sin stora förskräckelse en ännu besynnerligare figur. Det var en -tio års pojke, utklutad på det mest fantastiska sätt och väpnad från -topp till tå. I hvardera handen bar han sålunda en stor ryttarepistol, -två dylika voro instuckne, jemte någre knifvar och dolkar, i ett bredt -bälte, som han hade om lifvet och dess utom släpade efter honom på -gatstenarna qvartermästarens länga huggvärja. - -— Öppna, eller jag skjuter detta kråknäste i brand och röker ut dig, du -gamle räf! — ropade qvartermästaren, i det han stälde sig bredbent och -utmanande framför dörren. - -Åldermannen aktade sig emellertid visligen från att efterkomma denna -önskan, icke minst derför, att han var rädd för att grannarne i sådant -fall skulle få reda på de mer eller mindre grundade tillvitelser, som -hans förre kompanjon helt säkert skulle komma att öfverhopa honom med. - -När hotelser icke hjelpte, öfvergick qvartermästaren till -“verkligheter”. Vinkande till sig pojken med pistolerna, tog han en af -dem och aflossade mot huset, så att det skallrade i fönsterrutorna. -Laddningen utgjordes emellertid endast af hästhår, hvadan utom den -förskräckelse, som smällen orsakade, ingen af husets invånare led någon -skada. Han fattade derefter sin dolk och fäste honom i dörren, ropande -med hög röst, att han utmanade, samfäldt eller enskildt, de fege -pultroner, som öfverfallit honom på dansgillet qvällen förut, samt -aflägsnade sig med majestätisk hållning samma väg han kommit. - -En stor barnflock hade under tiden samlat sig och följde honom nu, -skrikande och ropande, till Norra malmen, der hans mest gynnade rival -hade sin bostad. På vägen dit mötte honom emellertid stadsvakten, och -efter tappert motstånd vardt han afväpnad och tagen i förvar, till -åldermannens stora glädje. Denna var dock af kort varaktighet, ty hans -höggreflige Nåde, öfverståthållaren, sände genast bud till magistraten, -att den fångne följande dag skulle sättas i frihet, “efter som han -lofvat att icke vidare synda mot konungens plakat om skotts lossande i -residenset”, och åldermannen vågade derför på flere dagar icke vistas i -sitt hem. - -När han sent omsider smög sig dit, möttes han af än värre -underrättelser. För att lägga åldermannens snikenhet i dagen, hade -nämligen qvartermästaren omtalat för alle grannarne, huru denne sökt -tubba honom att göra guld, och detta tal hade spridt sig som en löpeld -kring staden. I en hökarbod längre ned i gränden hade samtidigt en -murare inkommit med ett papper, som hittats i det rum, dit Elsa, enligt -den allmänna tron, kommit flygande genom muren, och på detta papper -funnos, utom den ondes och andra fula namn, äfven åldermannens. Från -hökarboden hade papperet burits i en blånsäck till kyrkoherden. Denne -väckte nu åtal mot åldermannen vid kämnersrätten, och slutet på den -långa ransakning, som med anledning häraf började, vardt, att -åldermannen, öfverbevisad om att hafva med den ondes tillhjelp velat -göra guld, dömdes, “för det tillfälle han sålunda beredt den onde att -blanda sig i menniskors angelägenheter”, till två veckors fängelse vid -vatten och bröd. - -Straffet var hårdt, men åldermannen fäste sig mindre dervid, än vid att -qvartermästaren kom helskinnad undan, som sköflat honom in på kroppen, -utan att gifva ens ett guldkorn ifrån sig. Han grubblade derför natt och -dag på hämd. Han drog sig till minnes huru som qvartermästaren lånat -murverktyg hos en af grannarne, för att, som han sade, laga en gammal -spisel, som rökte in, samt att dessa sedan återfunnits i trollrummet. Ju -mer han grubblade, dess klarare framstod för honom qvartermästarens plan -att vilja bryta sig in till tyske grefven, samt att allt hans guldmakeri -endast varit en förevändning, för att komma in i åldermannens källare -och der få arbeta ostörd. Han hade visserligen nekat till detta på det -bestämdaste och lofvat att återbetala ända till sista runstycket, hvad -han fått i förskott. Men detta hade sagts för åtta dagar sedan, och -sedan dess hade han ej varit synlig i staden. - -När åldermannen hunnit till denna punkt af sin berättelse, kunde Anders -icke längre lägga band på sin otålighet. - -— Hvad jag tackar Er, fader Grijs! — utbrast han och fattade -åldermannens hand. — Nu fins ingenting mera, som de kunna förevita -henne! - -— Har tänkt så äfven, min gosse, för si förstås, — sade åldermannen i -beskyddande ton, — har tänkt så med. Men utan ny ransakning lär det icke -gå att få henne fri och honom fäld, ty hon är redan dömd! - -Anders var allt för glad af hvad han fått höra och dertill af naturen -för öppenhjertig, för att han icke skulle omtala historien om ringen och -sitt hopp till tyske grefvens hjelp. Men när han nämnde dennes namn, -betraktade honom de andre, helt förvånade. - -— Stackars min gosse! — sade åldermannen. — Den mannen lär inte mer få -någon dom bruten. - -— Hvad menen I, fader Grijs? — utbrast Anders, stirrande på honom. - -— Såg du inte nyss hur de buro bort honom? Långe kaptenen vid gardet, -han som bor här snedt öfver, råkade ju här om dagen att sticka till -honom något för djupt under jackan. De ha' nog länge kifvats om -kjortlarne, för si förstås. - -— Så synd det måtte vara om den förnäma grefvinnan? — inföll jungfru -Brita suckande. — Jag såg tydligt, hur hon vred sina händer, när de buro -ut kistan genom porten. - -— Hvad henne anbelangar — återtog åldermannen — är hon lika kavat som -någonsin. Senast i går var hon uppe hos drottningen för att bedja om -straff på Sparren. Fast aldrig fick hon komna ur bärstolen en gång. Men -hvad går åt dig, gosse, inte var väl grefven far din heller... se så, -värre skaddöd har händt förr, för si förstås. - -— Kan hända mäster Schultz behöfver mig, — sade Anders tankfullt och -reste sig upp. — Det var kanske stor excess der nere. - -— Jo, lita på det; minst tjugu blanka klingor på hvardera sidan. Hör du, -hustru, minst tjugu, säger jag, för grannen, som nyss var här inne, -räknade dem, sa' han, och de vispade nog vackert omkring sig, vill jag -lofva. Men nog var det nesligt, för si förstås, af den långe kaptenen -att icke lemna grefven i fred, se'n han var död. - -— Hvad I ha'n för ett godt hjerta, Anders Barberare! — sade jungfru -Brita med ett smäktande ögonkast, då Anders strax derefter tog afsked. — -Så hade nog inte tjocke Gudmund gjort, eller Mats Hake eller någon af de -andre barberaregossarne. De hade nog fylt sina stop flere gånger än, -innan de låtit dem stå tomma efter sig, för att hjelpa sin nästa! - -Anders svarade ingenting. Han tycktes icke heller finna hennes -handtryckning ovanlig, eller märka någon ovanligare glans i hennes -blickar, fastän hon oafvändt stirrade på honom. - -Förtviflad skyndade han hemåt. Det mörka stadshuset aftecknade sig -skarpt mot den månlysta himmelen. När, tänkte han, skulle olyckan -tröttna på att förfölja henne, som satt fängslad der, och som han nyss -varit så säker på att kunna rädda. - - - - - XXIV. - - -En vacker vårmorgon ställer den menskliga tillvaran under gynsammare -belysning än den sena qvälltimmen, då sinnet är uttröttadt af dagens -äflan. Sådan verkan tycktes åtminstone den tidiga morgonstunden öfva på -Anders Barberare, medan han vandrade ned åt staden. - -Om grefvinnan hade ett godt hjerta, hade han tänkt, skulle hon nog söka -hjelpa Elsa och derigenom godtgöra de olyckor hennes man orsakat genom -sin gåfva, allra helst som han kunde bevisa henne, att Elsa var -oskyldig. Han hade derför skyndat att kläda sig, för att så fort som -möjligt söka grefvinnans beskydd. Det var ju blott en dag qvar att verka -på — - -— Så förnäm kunde inte sjelfva drottningen se ut — tänkte han, då han en -stund senare infördes af Bertil Hofmästare i grefvinnans rum och såg -henne, lång och majestätisk komma sig till mötes. — Aldrig förr hade han -känt sig så underlig till mods. Hans bugning för den gamla svartklädda -damen var derför allt annat än sirlig. Men hon hade icke ens ett leende -för hans tafatthet. Ingen min ändrade sig i hennes stela anlete, när hon -tilltalade honom. Rösten lät dock ovanligt mild och vänlig. - -— Du tarfvar någon hjelp, kan jag förstå? — sade hon, när han uppgaf -sitt namn och yrke. — Du vill börja din vandring i främmande land? - -— Ers nåd! — stammade Anders, förlägen hur han skulle börja sin -berättelse. - -— Eller kan hända du är en frimästare! — återtog hon, när hon märkte -hans förvirring — som arbetar utom yrkena, och du vill här utprångla -dina falska varor?... Det kunde jag ej tro, när jag såg ditt unga -anlete. Men om så är, har du här ingenting att vänta, ty det heter i -ordspråksboken: “En god mästare gör ett ting rätt, men den en klåpare -leger, honom varder det förderfvadt”. - -Hon vinkade åt honom att aflägsna sig. Men Anders dröjde. Han framtog -ringen, som han vände på alla sidor, och gick derefter med säkra steg -rätt inpå henne. - -Innan hon hunnit hemta sig från sin förvåning, hade han öfvervunnit den -svåraste delen af sin berättelse, som var inledningen, och i stället för -att afbryta honom tycktes hon för hvarje ord varda allt mer intresserad. - -När han slutat, gaf han henne ringen. Hon fattade vänligt hans hand. - -— Det var ärligt gjordt af dig, min vän, — sade hon — och jag skall icke -spara på hittelönen! - -— Ack, om Ers nåd kunde lägga ett godt ord för Elsa! - -— Du håller då mycket af denna flicka? - -— Skulle jag inte det, Ers nåd, då hon lider så oskyldigt? - -— Men man har sagt mig, att hon skall vara både dålig och elak? - -— Ack, Ers nåd. Elsa är den bästa flicka jag känner. — Han riktade -härvid sina trofasta ögon mot grefvinnan. — Ja, det är då visst och -sant, att Elsa är en både god och hederlig jänta. Hvad de andra sagt om -henne är endast sagt af afundsjuka och förtal, ty hon har, förstås, -alltid hållit sig för god, att löpa omkring med dem i vakstugorna. -Derför kallade de henne ock för förnäma Elsa eller fina Elsa, förstås. - -Medan han talade, hade grefvinnan stått med blicken mot höjden, liksom -försjunken i bön. När han slutade, utbrast hon andäktigt: - -— Min Gud, jag tackar dig, för det du förgätit min synd, för din stora -nåds skull! - -Hon lofvade Anders, att hon skulle söka att på allt sätt hjelpa Elsa. -Hennes ifver och de frågor, hon gjorde, förvånade honom nästan. Så -mycken godhet hade han icke väntat sig, och han var derför mycket glad -till sinnes, när han lemnade henne. Det borde vara en lätt sak för en så -mäktig dam, som grefvinnan, att hjelpa Elsa, om hon verkligen ville det. -Blott det komme till en ny ransakning, skulle de två farligaste bevisen, -ringen och murgenombrytningen förklaras till Elsas fördel, och dermed -vore ju saken vunnen. - -Men följande dag hörde han ingenting af, och mäster Hvittlock, som han -frågade, bad honom endast läsa på stadshusporten, der exekutionen redan -var utsatt till dagen derpå. - -Denna dag var han tidigt uppe och han var ej den ende, som var det. De -mörka, långsträckta molnen i öster hade knappt kantats af den tidiga -morgonens violetta färgbrytningar, då öfver allt, i gator och gränder, -större och mindre, sorlande menniskohopar rörde sig i girig väntan på -det ohyggliga skådespel, som denna dag skulle komma till uppförande. -Allt efter som molnen ljusnade i öster, vordo hoparne tätare, bredde de -mera ut sig, tills de slutligen, när den glänsande solskifvan -majestätiskt höjde sig öfver sin bädd af guld och purpur, alldeles fylde -den öppna platsen framemot stadshuset och den trånga gatan mellan -qvarnbron och slussen. - -Från hörnhuset vid qvarnströmmen var en god öfversigt af detta oroliga -och mångskiftande haf af fjädrade hattar, skinnbrämade taftshufvor, för -att icke tala om karpuser och simpla bindmössor, som rörde sig nedan -för. Från taket ned till gallerverket framför bottenvåningens fönster -var också hvarje fotsbredt rum upptaget. - -Öfverst på trappan stod en kavaljer i långrock, med höga -spetsmanschetter och finlockig peruk. Han stödde sig vårdslöst mot sin -moderna käpp af bresiljeträd, medan han då och då upptog en liten -silfverspegel ur fickan och granskade spetskråset och de nästan -försvinnande små mustascherna. Bredvid honom satt en stor qvinna i blå -bindmössa och röd stickad kjortel, sysselsatt med att förse sig för -dagens stundande mödor ur ett väldigt matknyte. - -Då och då såg hon med afundsam min upp till den förnäma damen i fönstret -ofvan henne. Hade hon kunnat läsa, hvad denna dam tänkte, skulle hon -dock troligen icke för mycket i verlden velat vara i hennes ställe. - -Grefvinnan Schlangenfeld, ty det var hon, hade på sista tiden allt -djupare fått tömma lidandets bägare. Allt vissare, som hon blifvit, om -att Elsa verkligen var hennes dotter, hade hon sett sig maktlös när det -gälde att rädda henne. - -Icke nog med att hon fåfängt sökt företräde hos drottningen, för att -utverka hennes förbön. Hon hade icke glömt den ringa tacksamhet, -grefvinnan visat för hennes godhet och öfverseende, då hon var -hoffröken. Äfven hos sina fränder hade hon ingenting kunnat uträtta. -Deras vidskepelse hade varit starkare än deras slägtkärlek. Hon ville -gerna offra hela sin förmögenhet för Elsas frihet, men tiden var ute och -hjelpen icke lätt att finna. Nu ville hon åt minstone en gång se sin -dotter, som hon icke sett på så länge, bruste än hennes hjerta dervid. - -Den förnäme kavaljeren hade riktat sina blickar upp till hennes fönster. -Dessa mörka uttrycksfulla ögon, denna höga, hvita panna, öfver hvilken -sorgen och lidandet tycktes hafva för alltid tryckt sin stämpel, kunde -icke annat än tilldraga sig äfven den ytligaste menniskokännares -uppmärksamhet. Och hvilken ängslan, hvilken oro uttryckte icke dessa -ädla drag! Vid minsta rörelse i folkhopen nedan för bleknade de, handen -grep konvulsiviskt om fönsterbågen, medan ögonen med feberaktig skärpa -stirrade åt det håll, derifrån tåget väntades komma. - -— Monsieur kan må hända säga mig, hvem den damen är? — frågade -qvartermästaren, hvilken armbågat sig fram till trappan, i det han slog -kavaljeren förtroligt på axeln. — Jag trodde mig rätt väl känna alla -damer af condition här i residenset. — Här harklade han och tog på sig -sin vigtigaste min. — Hm!... men denna damen är mig i sanning obekant. - -Kavaljeren hade vid första ordet lagt handen på värjfästet, men -qvartermästarens lappade uniformsrock och trasiga filthatt bildade i -sjelfva verket en så löjlig motsats till den förnäma hållning, han sökte -antaga, att kavaljeren började skratta. - -— Nej, min gode man — svarade han — ma foi, om jag känner den damen, -fast jag som ni är rätt curieux att veta, hvem hon är. - -— Och visste han det ock — hördes strax bredvid mäster Fibigers -basstämma — kan du lita på, käre bror, att han vore för förnäm att säga -dig det. Men maka åt sig nu, mor Kerstin — fortfor han och trängde sig -närmare — här ha' vi alla lika rätt till diskvattnet, kan tänka! - -Nu hördes höga rop upp ifrån backen, blandade med trumhvirflar. Det var -den gamle slottsfogden Hircinus, som uppmanade menigheten att hålla sig -lugn och ställa sig höga öfverhetens bud och befallningar till -efterrättelse. - -— Nu får hon sin sista förmaning, — sade mor Kerstin andäktigt, — ja, -Gud vare hennes arma själ nådig. Aldrig trodde jag väl, att den -flickungen skulle ha' så mycket ondt i kroppen på sig, men envis och -svår var hon dock, så långt jag mins till baka. - -— Och när voro qvinfolken annat? — inföll qvartermästaren, med en -menande blick ur sina röda ögon. - -— Se så man, — sade mor Kerstin, barskt, i det hon makade honom åt -sidan, — intet pjosk så här dags. Ej ska' han tro att jag kräfver honom -mindre för det jag hållit honom undan för gamle Grijs, om han spökar sig -så der! - -Qvartermästaren skulle helt säkert fått höra mången mustig speglosa för -sin misslyckade kurtis, om icke den allmänna uppmärksamheten nu dragits -åt annat håll. Något särdeles vigtigt måste hafva tilldragit sig, ty ett -hotande sorl gick igenom folkhoparne, och borgarvakten hade all möda att -hindra de längst fram stående från att intränga på sjelfve -fängelsegården. Snart spred sig också den märkliga nyheten, att Elsa -Larsdotter fått nåd. En dammig ryttare hade kommit sprängande ned för -Hornsgatan, i samma ögonblick som hon skulle antvardas åt mästermannen, -och han hade fört med sig bref till rätten, deri det måste hafva stått -om hennes befrielse, trodde man, ty strax derpå hade gamle slottsfogden, -i rättens namn, uppmanat menigheten att åtskiljas. - -— Är icke den trollpackan i förbund med den lede, har då ingen varit -det, — ropade Fibiger med en ed, i det han trängde sig ut ur folkhopen. -Det samma som han tyckte äfven mor Kerstin och för öfrigt något hvar af -de församlade. På krogar och ölstugor hördes sedan under dagens lopp mer -än en förbannelse öfver de förnäme, som togo bort fattigt folks nöje och -narrade hederlige handtverkare att stå ute natten öfver, utan att sedan -få se någonting. - -Hvad verkliga orsaken var till denna hastiga omkastning i rättens -tänkesätt, kände emellertid ingen. Men småningom spred sig det ryktet, -att kungen sjelf hade tagit Elsa Larsdotters försvar och befalt, att ny -ransakning skulle hållas. Som detta emellertid var allt för osannolikt, -då kungen var långt ned i Skåne och krigade med danskarne och då dess -utom mäster Hvittlock varit den, som först utspridt ryktet, ville ingen -riktigt tro derpå. - - - - - XXV. - - -På gränsen mellan Småland och Skåne löper landsvägen ett stycke utefter -en låg, skogbeväxt bergås. Uppe på sjelfva krönet var, år 1676, en -uthuggning gjord i skogen, knappt så stor att en låg stuga, uppförd af -obarkade stockar, der kunde få rum. Det var en mulen, regndiger morgon. -Röken spirade upp ur det förfallna torftaket och uppsögs nästan -omärkligt af den töckenfylda luften. - -Långs vägen stodo ett hälft tjog hästar tjudrade, att döma af -munderingen, tillhörande något svenskt ryttarparti; hvilket förmodligen -var ute på jagt efter upproriske bönder, hvilka på sista tiden gjort -denna bygd allt osäkrare. - -Inne i stugan värmde sig hästarnes egare framför en sprakande risbrasa, -under muntert glam. - -De voro storväxte, skäggige karlar, alle samman bärande den svenske -fältbindeln om armen. Längst bort i spiselvrån, och hållande sina -blåfrusna händer oafbrutet framför elden, satt en yngre qvinna, med -mörkt hår och lifliga ögon. - -— Nå bussar! — ropade en af ryttarne, med ett ansigte som, tack vare -åtskilliga skråmor, mest liknade en sprucken tegelsten, — viljen I höra -hur jag fick jäntan der? - -Ett jakande sorl hördes öfver laget, och de solbrända, skäggiga anletena -lutade sig närmare intill hvarandra, för att bättre kunna uppfatta -anförarens berättelse. - -— Men först ett tag i löpar'n! — återtog denne, — annars torkar strupen -ut ska' jag säga. - -Ölstånkorna höjdes, så att fradgan frustade högt mot taket. - -— Jo, det var så! — fortfor talaren, efter att hafva torkat sig om -munnen med sin tröjärm och utsträckt sina långa ryttarstöflar mot elden; -— det var så, att i samma fäktande, som då vår nådige konung gick mot de -danske vid Lund, var jag och någre andre af det Lichtonska, neder emot -Helsingborgskanten, der vi togo snapphanar som gäss, ska' I veta; -tjogtals och mer på en gång, och svedde dem gjorde vi bra efter -fjädrarne — men när vi se'n kommo upp mot Lund igen fingo vi höra ett -hiskligt skjutande och strax derpå kom den ena vagnen efter den andra i -skenande fart. Det var så rödt ska' I tro af bara jutska fältbindlar, -att det riktigt sved som eld i ögonen. Men vi satte krokarne i buken och -så höggo vi blindt på. Gick gjorde det som ett nysande att rida öfver -dem allihop, men efteråt tyckte jag att gamle Gråsvansen der ute haltade -så konstigt på hälarne. Och kunnen I gissa hvaraf det kom sig? Jo, han -hade snärjt in sig, den stackarn, i tömmarne på en stor kärra, som han -släpat med sig, tvärs igenom de andra! — I den kärran satt flickan min -der. - -Talaren grinade helt belåtet åt de andres misstrogna leenden, under det -att han lyfte föremålet för berättelsen i sitt knä. - -— Hon sade förstås att hon var gift, — fortfor han och smekte henne i -ansigtet med sin ludna näfve, — och det till på köpet med den danske -officern, som jag gaf smällen i hufvudet, när vi redo fram... Hm! Senare -på qvällen skrek hon så alldeles erbarmligt, att jag aldrig hört värre -låt! — men nu håller du dig nog tyst förstås, eller hur mörka Kätchen? - -Flickan slog till ett gapskratt och ryckte honom i skägget. - -— Nå nå, vackert tag! — skrattade han godmodigt. Näst långa Märta, som -jag tog från den gamle borgar'n, der nere i Carlshamn, är du, djefvulen -ride mig, numro ett bland alla djur, som bära snörlif och fontanger. — - -Knektarne utbytte småmysande några skelande ögonkast, under det att de -tömde sina ölstop. Det såg nästan ut, som de icke skulle haft något emot -att äfven varda ryckte i skägget på samma sätt. - -— Det är icke alle, Gu' nå's, som har så'n tur, som vår kornett! — sade -en af dem, ett gammalt gråskägg. — Allt hvad jag tog för mig der nere i -fetbygden, ville jag gifva för sådant byte. - -— Du går orätt väg, Jonas Dundo! — sade kornetten skrattande. — Sån't -byte ta'r man aldrig, det får man, ser du. Eller hur, mörka Kätchen? -Gerade marche och räta linier duga ju icke mot fruntimmer. Mot dem skall -det alltid vara som af en slump. - -Buller utan för, blandadt med gnäggningar och hästtramp, kom de -innevarande att häftigt resa sig från sina platser. - -— Guds död! — ropade anföraren och slängde flickan långt ifrån sig, — -äro icke de fördömde grårockarne der ute! Fram med pistolerna!... bänken -för dörren! - -Men bullret tystnade lika hastigt, som det uppstått. - -— De ha tagit bort hästarne för oss, — återtog han, efter att hafva -kastat en blick genom gluggen. — Och det är ditt fel, Sven! - -Han vände sig med hotande min mot en af de yngre knektarne, som under -samtalet vexlat ett och annat förstulet ögonkast med mörka Kätchen. - -— Gjorde jag rätt, spikade jag fast dig der vid väggen — fortfor han — -så att du en gång finge lära dig att stanna qvar på post och icke smyga -dig som katt till spisen. - -— Lugna sig Ers nåd, — inföll en af de äldre ryttarne och trädde -medlande emellan. — Pojken der har ju fått stå på vakt hela natten, och -han kunde väl också behöfva en mugg att värma sig med. - -— Och derför få vi värma oss nu med att gå till fots hela två milen! - -Han afbröt sig plötsligt och lyssnade... Det hördes, som skulle någon -komma körande nedan för i backen. Inom en handvändning voro alla ute på -den lilla gårdsplanen. De delade sig här, på anförarens befallning, i -tvänne hopar, af hvilka den ene gömde sig i skogen på sidorna om vägen, -medan den andre uppstälde sig bakom huset. - -En stund derefter syntes en liten gul, mager hästkrake komma stretande -af alla krafter utefter vägen. Han drog en skranglig kärra efter sig, -hvars gistna trähjul i hvarje ögonblick tycktes färdiga att falla -åtskils. En qvinna gick bredvid och manade på honom med höga rop och -smackningar. I det samma hon gjorde sig redo att sätta sig upp i -åkdonet, sprungo någre af knektarne fram och fattade i tömmarne. - -— Ären I af de danske? — frågade gumman barskt, och ville rycka tömmarne -till sig. - -— Dansk eller svensk, qvittar mig lika, mor, — svarade en af knektarne, -skrattande, och gaf hästen ett rapp med sin värja. - -— Släpp hästen, karl! — skrek gumman och fattade knekten med säker hand -i halsbindeln. — Hör du, hvad jag säger, att jag har kungens höga bud, -till allt hans folk, både till häst och fot, att fritt få färdas! - -— Hvad nu, hexmamma! Vill du bära hand på kronans knektar? — sade -knekten skrattande och gaf henne ett slag öfver hufvudet, så att hon -medvetslös tumlade ned på vägkanten. - -Han skyndade derefter till baka till stugan med sitt rof. Mörka Kätchen -och ölfatet fingo nu taga åkdonet i besittning, under det att -ryttarflocken följde dem skrålande ut efter vägen. - -När den gamla qvinnan åter slog upp ögonen, låg natten öfver nejden. -Månen hade gått fram öfver skogen och stänkte glitter i de små -vattenpölarne vid sidan om vägen. Hon reste sig mödosamt och såg sig -förvånad omkring. Derefter började hon gå framåt vägen. Hon hann dock -icke långt, förr än hon åter sjönk ned på vägkanten. - -Här satt hon länge, med handen stödd under hakan och stirrade framför -sig. — Men när det dagades och himlen började ljusna i öster, hade hon -hunnit tillryggalägga ytterligare ett stycke af sin väg. - - - - - XXVI. - - -I rättens förstuga rådde mycken trängsel den dag Elsa Larsdotter på nytt -skulle förhöras. Åldermannen Grijs, hvilken, tack vare sin vän Mats -Skrifvares hjelp, lyckats uppkomma för trappan, pustade också väldeligen -i sin tjockfodrade högtidsdrägt, när han trängde sig in genom dörren -till förmaket, der vitnena voro samlade. - -— God dag, min gosse, du äfven här? — sade han i beskyddande ton till -Anders Barberare, som tagit plats i fönstersmygen vid dörren. — Jo, jo, -men, få se nu om det går bättre i dag, för si förstås...! - -— Hvad menen I, far? — sade Anders och tryckte hans hand. - -— Åh, nog vet jag det som friar henne, fast de ej tro mig veta något, -för si förstås... - -— Gud gifve det vore så väl! Men ska' rätt gå för rätt, bör hon i dag få -sin oskuld klar. - -— Tror så med, min gosse, tror så med, och se'n tacken I väl pappa Grijs -derför, för si förstås... - -— Men icke lären I kunna göra stort dervid? - -— Tids nog der inne! Tids nog der inne! — sade åldermannen och vände sig -från Anders med ett hemlighetsfullt leende, som kunde betyda, att hvad -han bar på hjertat var allt för vigtigt, för att omtalas för hvem som -helst. - -— Hvad pratar nu käre bror för kommers? — inföll mäster Biervogel, som -åhört samtalet. — Vill du kan tänka inbilla den token, att vi, Fibiger, -Jonas Värme och jag, allihop äro någre stollar och fånar derför att vi -hålla jäntan der inne för en trollpacka... Lerfat och sjuskinnsgröt, -vore jag icke klar för att kunna vitna på dig sjelf en gång till! - -— Nå, nå, mäster Biervogel! Lagom humör är bäst, för si förstås... — -sade åldermannen fogligt. - -— I ska' inte tro att den gossen är så menlös heller — inföll nu -Fingerlisa, i det hon armbågade sig fram till de talande. — Han har fått -tyske grefvens fru att springa och lamentera sig både för höga och låga, -allt för vackra Elsa, förstås! - -— Jo, jo, men! — sade Jonas Värme, som hit tills stått tyst, i det han -strök sig om skägget. — I nödfall dricker den onde lut! - -— Hm! Inte var det värdt hon blandar sig i leken! — sade Fingerlisa med -en knyck på nacken — för då ska' jag nog laga så att hon slipper längre -gå och kroma sig i sammetsjacka och taftshufva, lofvar jag. - -— Ve dig så du talar, — sade Anders allvarligt. — Hon för vår Herre i -sitt hjerta, och det kan då spörjas, att du icke gör. - -— Nej, den onde för hon, du, det svarta spöket, ty det är den Gud de -förnäme tro på! Men jag har knåpat hufvudet af flere sådana komperskor -som hon, och hjelper det inte här, kan jag väl komma fram till högre -rätt med henne. - -— Akta dig, Lisa! — återtog Anders, rodnande af vrede. — Om du ljög, när -du sade mig, att Elsa var oskyldig, finner jag dig väl någon gång igen -utom vakten, och då ska' du se efter kappflikarne, att de icke ryka af -bortom norretull. - -— När sa' jag det, min gosse lille! — ropade Fingerlisa gäckande. — När -var det, om jag törs fråga? - -Anders stod slagen af häpnad. Det var på Fingerlisas vitnesmål om -ringen, som han stödt sitt bästa hopp om Elsas frikännelse, och nu -påstod denna fräckt, att hon icke ens hade talat vid honom rörande denna -sak. Hans häftiga rodnad försvann och han stirrade förvirrad på henne. -Hon slog till ett gapskratt och klappade honom försmädligt på axeln. - -— Drömmen som strömmen, Anders Barberare! - -Medan dessa ord vexlades hade en sorgklädd dam af reslig växt och med -slöja för ansigtet inträdt i rummet. Barnen, hvilka i en vid krets -omgåfvo de samtalande, hade skygga makat sig åt sidan för henne. - -Hon hade lyssnat en stund på samtalet samt derpå hastigt aflägsnat sig -genom en af sidodörrarne. - -— Såg du henne, mäster? — frågade åldermannen hviskande sin granne, då -hon försvunnit. - -— Jo, jo, men san'! Men som man ropar, Lisa, får man svar! - -— Tron I ej jag sett henne förr! — ropade Fingerlisa öfvermodigt. — Jo, -lita på det. När hon som är der inne skulle gräfva upp sin första -fästegåfva bakom svinhusknuten, stod jag icke längre från den der -svartnosen än jag står till Anders här, och när hon då vände sig om för -att flyga sin kos, slog skoftet i ansigtet på mig, så att jag fick det -fullt af både finnar och fräknar. - -— Nu ljuger du igen! — skrek Anders häftigt och grep tag i hennes kofta. -Men mäster Skarp utkom i det samma. De skulle båda inför rätten, sade -han, för att stå till ansvar för det ordbyte och lasteliga tal, som de -förde utan för rättens dörrar. - -När de infördes, hade ransakningen redan pågått under flere timmar. Det -ena vitnet hade förhörts efter det andra. Sålunda hade den lille, -elfvaårige Petter Grå ännu en gång fått omtala sina glömda konster, att -blåsa omkull hus och göra väder, samt gossen, som Elsa slog med isbiten -i hufvudet, hade beskrifvit till rättens stora fasa, hurusom Elsa -nyligen en natt fört honom till Blåkulla på den vördige magister Olaus, -hvilket denne, derom tillspord, icke kunde annat än hålla för mycket -sannolikt, då han under flere dagar känt sig olustig och lidit af stor -maktlöshet och ryggvärk. - -Men konungens bref var hållet i stränga ordalag och gjorde rättens ögon -gransyntare än till förne. När Anders och Fingerlisa infördes, var -derför Elsas sak snarare förbättrad genom vitnesmålen än tvärt om. - -Lika fräck och oförskämd, som Fingerlisa varit der ute, lika from och -ödmjuk förstod hon att ställa sig, när hon nigande svarade magister -Olaus på hans spörsmål. Hon var alldeles oskyldig till bullret der ute, -sade hon. Det var Anders Barberare som ofredat henne med hugg och slag, -hvilket äfven andra kunde intyga, derför att hon vitnat mot Elsa -Larsdotter, och han hade dess utom lofvat henne prygel derför, om han -träffade henne utan för vakten. - -Detta var en svår anklagelse, och rätten kunde icke nog strängt förmana -honom derför. - -Men Anders var denna gång ovanligt kavat. Så snart som magister Olaus -slutat sin straffpredikan, började han att med stadig röst omtala, hvad -Fingerlisa sagt honom i fängelset rörande Elsa. Hans enkla -framställningssätt och trovärdiga uppsyn skulle emellertid hafva gjort -betydligt större verkan, om han kunnat framvisa sjelfva ringen, som -Fingerlisa gifvit honom, men häruti brast han, besynnerligt nog, och -dermed var också det säkraste stödet borta i hans försvar. Fingerlisa -påstod nämligen å sin sida, att hon aldrig råkat honom sedan den dagen -då Elsa fängslades, och mäster Kinkel, som derefter tillfrågades, kunde -icke heller minnas, sade han, att han någonsin sett Anders Barberare i -Smedjegårdshäktet. - -Anders stod som fallen från skyarne och lät Fingerlisa ostörd få afgifva -sitt vitnesmål. - -När detta var slut, sporde magister Olaus honom, hvem det var som gifvit -honom ringen. - -Anders tog försagd några steg till baka. Han vågade icke utan -grefvinnans lof inblanda hennes namn i denna mörka sak. Derefter vände -han sig till magister Olaus. Rätten skulle tro honom, sade han. Han -ville endast tala sanningen. - -Men denna barnsliga försäkran uppväckte blott ett medlidsamt löje. I -synnerhet tycktes vaktknektarne vid dörren varda mycket roade deraf. Det -var nog tydligt, tänkte de förmodligen, att han endast sökte föra rätten -bakom ljuset. Så oskyldig han än gjorde sig i tal och later, var han nog -i grund och botten en riktig erkeskälm, som skulle gifva dem mycket att -göra, både med rep och fuktel. - -— Du skall tänka på det åttonde budordet, — sade magister Olaus, när -Anders icke tycktes hågad att vidare yttra sig, och blickade honom -skarpt i ögonen, — samt komma i håg, att vår Herre äfven straffar -lögnen, såsom all annan synd. Tillstå derför såsom god kristen din -villfarelse! - -— Vördige fader! — sade Anders ödmjukt — hvad jag sagt är dagens -sanning... jag menade endast godt dermed. - -— Så skola vi då pröfva strängare medel! — återtog den förre och vinkade -till sig knektarne vid dörren. - -Men i stället för att genast skynda fram, stirrade desse helt -förskräckte mot en mörkklädd dam, hvilken nästan ljudlöst skred förbi -dem fram till dombordet. Det tycktes för dem som hon plötsligt skulle -hafva uppstått ur en af vråarne, der mörkret tätnat till samman till en -mensklig bild. - -När hon kommit midt för magister Olaus, stannade hon och drog slöjan åt -sidan. - -— Den ring, som denne man talar om, är här! — sade hon och lade, till -rättens förvåning, Elsas ring på bordet. - -Magister Olaus hade emellertid rest sig upp. Han syntes mer än vanligt -upprörd. - -— Det är för oss en glad förnimmelse, — sade han — att erfara, hurusom -adelns damer icke anse det under sin condition att bidraga till den -svåra trolldomssyndens stäfjande, men Du, O Herre! ser dock dervid hur -illistiga den lede frestarens ränker äro. Och I, mina vänner, I trogne -Jakobs murare, veten visserligen alle full väl, att en trollqvinnas klor -biter som hackan i den hårdaste gråstensmur och att hennes dunst fyller -luften som en stinkande rök. Aurora von Schlangenfeld, I glömmen att -lika väl som _han_ kan förställa personer, kan _han_ förställa ting, och -att om det är någon, som _han_ har riktigt kär, hvilket fallet tyckes -vara med den unga trollqvinnan, lär den ena förvandlingen nog följa den -andra, ända till slutet. Ännu minnas vi ju alle, huru så gamle som unge -på sjelfva rättarplatsen tyckte sig se den helige ande sväfva öfver -Tysk-Annika, än i skepnad af en liten hvit dufva, än såsom en svan, men -att sedan hon brunnit upp till stoft och aska, och dymedelst frigjorts -från den elakes onda makt, allt samman visade sig vara blott ett tunt -moln... - -Magister Olaus fortfor ännu en stund att utbreda sig öfver detta ämne -och slutade med att varna grefvinnan för att icke låta sin falska -medkänsla leda sig mot det rätta. - -Hon såg honom stadigt i ögonen, under det att han talade. När han -slutat, vände hon sig mot rättens ledamöter och sade med värdighet: - -— Om mitt ord skulle vara tvifvelaktigt, ärevördige herrar och -kommissarier, och jag icke hålles för mer än detta usla pack, som vitnar -om syner och drömmar liksom vore de verkligheter, kan ju mäster -Bacaræus, guldsmeden, eftersändas, på det att han må undersöka om guldet -är äkta. Ringen har tillhört min salig man. Han gaf den åt den stackars -flickan, efter hvad Bertil Hofmästare, som står här bredvid, kan med dyr -ed intyga — och vårt grefliga vapen finnes ju äfven ganska riktigt -graveradt i stenen. - -— Må hända förhåller det sig så — svarade magister Olaus, i det han -upptog och noga granskade ringen. — Men månntro guldsmeden äfven skulle -kunna intyga, att det var denna ring och icke någon annan, som den -anklagade fick den qvällen, då den lede frestade henne? - -Han gjorde här ett kort uppehåll och betraktade grefvinnan skarpt. - -— Hennes mor — fortsatte han derpå — återfann ju den ringen, som var -_hans_ fästegåfva, enligt sitt aflagda vittnesmål, dagen efter -förvandlad till en näfverbit. - -— I glömmen, magister Olaus, hvem jag är — afbröt honom grefvinnan -högdraget — och att jag har mäktige vänner, hvilka icke skola tåla, att -jag inför någon underrätt offenseras. - -— Magister Olaus — inföllo nu några rättens ledamöter medlande — -grefvinnan Schlangenfelds vitnesmål måste först upptagas till -protokollet och rätten noga deröfver deliberera, innan ransakningen kan -fortsättas. - -Men magister Olaus kände redan vreden i sina ådror. Med hopdragna -ögonbryn och skälfvande läppar fortfor han utan att lyssna på deras -varningar: - -— För denna rätt, Aurora von Schlangenfeld, ären I blott en menniska, -glömmen ej det, och en menniska, som är starkt misstänkt för onda ting. -— Rättens ledamöter sågo allt betänksammare på hvarandra. Ingen tycktes -hågad att upptaga en så djerf anklagelse, hvilken, riktad mot en af -högadelns damer, kunde hafva oberäkneliga följder, allra helst efter -ankomsten af konungens bref, hvilket manade till stor varsamhet. — -Vitnen skola icke saknas — återtog han derpå och tillade vändande sig -till Fingerlisa: — Känner du denna dam? - -Denna hade, medan grefvinnan talat, närmat sig henne, med ömkande -åtbörder och leende på läpparne. - -— Om jag känner henne — ropade hon vildt och knöt näfven mot grefvinnan. -— Helige Guds fader! Hon, som är alla trollpackors allra öfversta -beskyddarinna! I ska' tro, ärevördige herrar, att hvarje natt släpar hon -genom luften med sin svarta kjortel, och då för hon med sig både unga -och gamla till Blåkulla. - -Hon nickade fräckt åt grefvinnan och tillade hånskrattande: - -— God dag, lärmor! Tack för godt åka i natt! - -— Hvem är denna rasande qvinna och hvad vill hon mig? — frågade -grefvinnan föraktligt och sköt henne ifrån sig. — Är det endast rasande -prester och vanvettiga skökor, som här skola tros? - -— Tänk på dina ord, Lisa Carlsdotter! — ropade flere af rättens -medlemmar varnande. — Du har svurit mycket på sista tiden, har man sagt, -och det talar icke godt för dig. - -Sådan stränghet hade Fingerlisa icke väntat sig från detta håll och hon -började att högljudt snyfta samt låtsades vara alldeles utom sig. - -— Tron I mig icke, ärevördige herrar! — skrek hon. — Viljen I då svara -för min själ, om jag går och gör af med mig! - -Detta spel var emellertid allt för groft, för att icke genomskådas, och -rätten vardt allt mer tvehågsen. De verldslige ledamöterna funno saken -både dubiös och oklar, och den ende, som ännu var ifrig att få -grefvinnan på de anklagades bänk, var magister Olaus. Grefvinnans -uppträdande, sade han i ett längre anförande, späckadt med otaliga -bibelspråk, var endast en af den ledes vanliga praktiker, för att föra -dem på villospår. Både från staden och orterna hade man klarligen -förnummit icke allenast expressa hominum pacta cum Diabolo, utan ock -obsessiones och fascinationes samt dervid funnit mycken malice, så att -der varit en riktig concursus tentationum diabolicarum, o. s. v. - -Han talade med sådan öfvertygelse, framdrog så många märkliga exempel, -att hans försök att göra till djefvulens sak en oreda, uppkommen genom -de förvända sätt, hvarpå ransakningen fördes, var nära att till sluts -vinna framgång. Då hördes plötsligt midt under talet häftiga skrik och -buller från dörren, och en groflemmad qvinna, dammig och med svetten i -pannan, trängde sig med våld genom vakten. - -— Hvad har hon sagt? — ropade hon, medan hon brottades med knektarne. — -Säger hon att flickan der är hennes dotter? Nej, släppen mig, säger jag, -att jag må spotta på henne, så grefvinna hon är, för slikt tal. - -Hon gaf mäster Skarp i det samma en knuff för bröstet, så att han -raglande for mot väggen, och klef derefter med raska steg fram mot -dombordet. - -— I kännen igen mig, vill jag tro! — utropade hon, då ledamöterna -skyndade att förskansa sig bakom sina höga länstolar. — Annars är jag -Greta, Lars Mickelsons, skepparens hustru. Och nu, säger jag Er, vill -jag ha åter mitt stackars barn, som I plågat nog. - -— Du ljuger, qvinna — afbröt henne magister Olaus och trädde henne under -ögonen. — Du är icke den anklagade flickans mor, som du uppgifvit, ty -hon står der! - -Han pekade på grefvinnan, hvilken blek och vacklande stödde sig mot en -af stolarne, samt framtog under sin rock det klufna markstycket, som han -höll framför henne. - -Mor Greta fäste emellertid icke den ringaste uppmärksamhet vid hans -utrop och högtidliga later. Hon satte helt lugnt händerna i sidan och -såg på honom med det sällsammaste uttryck af på en gång förvåning och -medlidande. Derefter vände hon sig om till åhörarne. - -— Evige Gud! — utbrast hon — tror jag inte att de äro dårade allihop! - -Men vaktknektarne voro icke längre dårade. De hade småningom tagit mod -till sig och närmade sig nu från båda sidor, med handklofvar och -fånggafflar. - -— Rören mig ej, säger jag! — ropade hon och knöt näfven mot dem. — Jag -har nådig kungens lejd, mot allt hans folk, både till häst och till fot, -och han har sjelf sagt, att flickan min ska' bli fri och att han ska' -tala vid presterna. - -Om mor Greta trodde att kungens namn vore ett ord, som med ens skulle -lösa förtrollningen, bedrog hon sig dock, ty det hade ingen annan verkan -på åhörarne än att flere bland dem började skratta och betrakta henne -med ömkande blickar. Det var tydligt, att de ansågo henne vara från sina -sinnen. Hon märkte det och såg ett ögonblick forskande omkring sig, -liksom hon sökt någon. Plötsligt skimrade det till i hennes ögon, och -hon kastade sig med en djerf rörelse från sine vaktare samt grep fatt i -Bertil Hofmästare, hvilken, som det tycktes, sökte smyga sig ut genom -åhörarehopen vid dörren. - -— Hör hit, du grålufva! — skrek hon. — Kom fram och vitna för din -matmor, hvar du gjorde af hennes barn. - -Bertil bleknade märkbart vid detta tilltal och stirrade förvirrad -framför sig utan att svara. - -— Nej, se på honom. Ers ärevördighet — fortfor hon vänd till magister -Olaus — se bara hur svårt han har att dölja ondskan, som vill spricka -ut! - -Grefvinnan hade närmat sig dem. - -— Tala, Bertil! — sade hon. — Hvad menar denna qvinna? - -Hofmästaren öfverfölls af en häftig darrning och mumlade något mellan -tänderna, som ingen kunde höra. Derefter sjönk han ned på knä samt -ryckte till sig grefvinnans kjortelfåll, som han betäckte med kyssar. -Hon stirrade en stund förvirrad på honom. En häftig rodnad färgade -hennes magra kinder. Med ett uttryck af afsky och förakt stötte hon -honom ifrån sig och vände sig derpå med en hastig rörelse mot en af -vaktknektarne samt grep hans bardisan. De närvarande väntade med häpnad -det som skulle hända. Hennes rörelse hade skett så hastigt, att ingen -tänkte på att förekomma henne, förr än hon stod med vapnet lyft och -färdig att stöta till. Hennes läppar skälfde och de stora, bruna ögonen -voro liksom brustna. Det var ett fasansfullt ögonblick. Men krafterna -tycktes svika henne. Armen sänktes långsamt till sidan och i nästa -ögonblick föll bardisanen med en skräll till golfvet. En röd fradga -frustade kring hennes läppar. Hon vacklade några ögonblick och sjönk -derefter ljudlöst till samman som ett svart bylte på golfvet. - -När ransakningen på nytt tog sin början, var mycket ändradt till Elsas -förmån. Magister Olaus, hennes värste vedersakare, var icke mer -tillstädes. Blek och tystlåten hade han vacklat ut ur rummet, när -grefvinnan bortfördes, och hade sedan icke vidare deltagit i förhöret. - -Rörande födelsemärket upplyste mor Greta, att Elsa fått det af sin -moster på hennes dödsbädd. Hon hade nämligen haft grefvinnans barn i sin -vård. Men på oförklarligt sätt hade detta, en natt för flere år sedan, -fallit i sjön och drunknat. Utom barnet och Elsa, hvilken var lika -gammal som grefvinnans barn, hade ingen varit i båten utom Greta och -Bertil Hofmästare, hvilken då för tiden var den aflidnas ifrigaste -tillbedjare. Strax derpå for han utrikes. I sitt hjerta hade mor Greta -aldrig kunnat riktigt fritaga honom från sina misstankar och på senaste -åren hade hon flere gånger märkt huru han bleknade, när han mötte henne, -samt skyggt drog sig ur hennes väg. - -Bertil vidgick sitt brott. Han skylde endast på sin herres vilje. Så -länge grefven lefde, hade han icke vågat tillstå något, af rädsla för -hans hämd, och sedan han var död, och som han trodde äfven mor Greta, -har han haft så mycket mindre skäl att göra det som hans matmor fullt -och fast trodde att Elsa var hennes barn. Och det kunde ju icke vara -annat än en god gerning, tyckte han, om han kunde göra hennes nåd nöjd -och lycklig på gamle dagar. - -Efter ett strängt förhör, hvarunder Fingerlisa småningom miste all -förmåga af sjelfbeherskning och slutligen öfverföll rätten med de -gröfsta tillmålen, vardt äfven hon öfverbevisad om att hafva vitnat -falskt. Barnen återtego nu, det ena efter det andra, sina vittnesmål, -under gråt och bönfallan hos rätten, att han måtte skona dem från -straff, och innan dagen var till ände, var Elsa frikänd. - -Hon inkallades nu. Under djupt beklagande öfver hennes oskyldiga -lidande, gaf rätten henne friheten och skulle hennes frisägelse högt -förkunnas från alla predikstolar i hufvudstaden, samt ett strängt straff -lofvas eho det vara månde, som af ovilje eller lättsinne understöd sig -att ofreda henne. — - -Grijs hade fåfängt väntat att varda inkallad för rätten. Matts Skrifvare -måste hafva glömt bort honom, tänkte han, under det att han vandrade -åter och fram i förstugan, men han lofvade sig sjelf, att han också -skulle glömma bort honom, när några varor nästa gång kommo från Wismar. -Han skulle icke skänka honom en skinkbit så stor som en nagel en gång, -vore än späcket segt som hampa. Skulle han icke, om han blott finge -komma in, bringa klarhet i hela saken! Blodet sjöd i hans ådror, när -hela timmen gick till ände, utan att något enda vitne inkallades. Hela -rätten måtte vara förtrollad, tänkte han. Så mycket mer förvånad vardt -han derför, när dörrarna ändtligen öppnades på vid gafvel och en af -profosserna uppläste rättens frikännelse för Elsa Larsdotter. Hela hans -hämdplan mot Haasenkampf var nu om intet gjord. - -Men det skulle snart visa sig, att detta icke var till åldermannens -skada, ty när trolleri icke längre ingick såsom faktor vid -murgenombrytningen, måste denne tillskrifvas andra, naturligare orsaker, -och förhållanden kommo nu i dagen, som läto den samma helt enkelt -hänföras till vanliga inbrottsförsök. Icke blott Haasenkampf utan ock -mäster Grijs vordo skäligen misstänkte. Båda förstodo emellertid att i -tid sätta sig i säkerhet genom en hastig resa till Norge, eljes torde -det varit ovisst, hvar de fött sluta på gamle dagar. - -Trolleriransakningarna upphörde nu så småningom. Det hjelpte ej, att den -gamle Anders Stiernhök insände vidlyftiga relationer om åttioåriga -trollpackor, hvilka frivilligt bekände och derför måste dö på bålet. -Denna slags vidskepelse hade, så att säga, mist sitt laga försvar, och -om än djefvulen, i sällskap med skogsrået och tomtarne, ännu i -århundraden kom att spöka i lättrogna hjernor, samt presterna derför -bland sina böner på mången god dag icke ville uteglömma bönen mot -trolldomssynden, hade han likväl icke längre makt att föra oskyldiga -menniskor till bålet. - -I stället för att öfvertyga och till döden döma, vardt det derför -kommissarialrättens förnämsta göromål att frikänna de oskyldigt -fängslade samt att straffa deras anklagare och falska vitnen. Fingerlisa -fick med döden umgälla sitt brott, andra vitnen piskades med ris “af -beställte gubbar på de fyra förnämsta torgen i hufvudstaden, som voro -Norrmalms-, Södermalms-, Ladugårdslandstorg och Hötorget”, eller ock -fingo de undergå kyrkodisciplin och insattes under vissa år på -tukthuset. - -Presterna voro likväl mindre till freds med den flit, man nu lade i -dagen att straffa, utan affärdade hemligen till konungen egne sändemän, -för att utverka en ny trolldomskommission. De understöddes äfven härvid -af månge hederlige borgersmän. Dess utom motsatte de sig nästan öppet -den verldsliga maktens beslut i många stycken. När sålunda en af de -qvinnor, som vitnat falskt, blifvit afrättad, fick hennes moder -tillåtelse af slottsfogden att föra hem liket och jorda det efter råd -och lägenhet. Men icke nöjd härmed lät hon utföra det till grafven med -krans på hufvudet och perlkrona på kistan. Kaplanen, som förrättade -jordfästningen, yttrade i liktalet, att den aflidna gått oskyldig till -den försmädlige döden, och klockaren sade i “personalierna” öfver henne, -att hon mycken plåga af satans raseri måst lida. - -Men den höge rätten fann sig häraf förolämpad. Kaplanen fick vid slutet -af nästa aftonsångspredikan återtaga sina ord, och klockaren straffades -med att under en tid bortåt icke få författa några vidare personalier. -Vidskepelsen fanns dock icke dess mindre qvar hos mången, och först -hundra år senare borttogs paragrafen om trolldom ur svenska lagboken af -Gustaf III. - - - - - XXVII. - - -Lars ville knappt tro sina ögon, då mor Greta inträdde i stugan. Och -äfven Elsa och Anders voro med. Så välkomnade som nu hade de aldrig förr -blifvit af honom. - -— Men säg då mor, hvad ha'n i gjort hela denna långa tid? — frågade han. - -— Åh, det är inte stort att tala om — svarade hon undvikande och såg -tankfullt framför sig. - -Hennes tankar ilade till baka till vida, stiglösa snöfält. Långt bort i -fjerran låg den gamle biskopastaden Lund med tornspiror och husgaflar. -Månen hade nyss gått ned och den mörka natthimmeln upplystes då och då -af hastat uppflammande eldsken. Hon mindes hur djup snön varit samt att -kläderna fallit i trasor. Men liksom dragen af en osynlig makt hade hon -raglat framåt, alltjemt stirrande mot de mörka murarne i fjerran. En -gång, på andra sidan stadsmuren, hade hon tänkt, skalle hon frälsa sitt -barn från allt ondt. Men snön hade blifvit djupare ju närmare hon kom -staden, vinden isigare och skaren hvassare. Fötterna hade till sluts -domnat bort, andedrägten liksom vändt åter i halsen för att qväfva -henne. Och när morgonsolen stänkte sitt första glitter öfver snön, hade -hon legat utmattad och hjelplös i en djup snödrifva. - -— Men tala då mor — utbrast Elsa — mån I inte väl efter I tigen så? - -— Det är så underligt, tycker jag, att jag undkommit så mycket ondt, — -men I minnes väl, kan jag tänka, hvad Fingerlisa berättade om presten, -som bodde der nere i Skåne? - -— Kors så långt I varit! — utbrusto alla på en gång. - -— Åh nej! Jag stannade Gudnås', gammal och skröplig som jag var, i en -snödrifva, fast jag inte hade längre fram än härifrån till Tyska plan. -Och der låg jag som en vingskjuten kråka. Men bäst jag låg der och bad -för dig Elsa, fick jag höra ett förskräckligt dån från norr, och der -kommo farandes som ett rytande nordanväder en myckenhet krigsfolk i två -långa led. Det ena hade banéret i blått och gult och gick mot solen, ned -i dalsänkan, det andra förde röda standar och höll sig alltjemt åt -venster på kullarne. När de så kommit nära inpå mig, började de skjuta -och smattra med musköterna och rida skarpt mot hvarandra, tills snön -vardt mörk af blod. Då kom der en flock ryttare sättandes öfver fältet. -I spetsen för dem red en ung, mäkta grann herre, och när han kom in till -mig, skyggade hästen åt sidan. Han svor till och fortsatte sin väg, men -i det samma kommo någre arge knektar och skreko åt mig, att jag var en -gemen hexa, hvarpå de bundo mig fast vid sina piskskaft och släpade mig, -som jag varit en hund, öfver grafvar och diken, bort emot stadsmuren, -der de hade sine eldar. - -En vild skäggig en skrek allra värst och ville att de skulle steka mig -på spett, — en annan ville fylla krut i munnen på mig och sedan tända -eld derpå, på det att satan skulle få en säck hackepölsa, sade han. Jag -bad dem så vackert, att de skulle låta mig gå med fred, men när intet -mera hjelpte, så tog jag vår Herre i hågen och tänkte på dig Elsa. Och -så bad jag högt, att min pino måtte räknas äfven dig till godo. Men då -kom den förnäme herren och röt åt dem att de skulle släppa mig. — Är det -så I firen vår stora victoria? — skrek han barskt åt dem, och körde bort -dem med några torra slängar, och derpå fick en gråskäggig ryttare omtala -det som händt. I skullen sett hur han nu darrade på målet, ty den -förnäme herr'n var ingen ann' än sjelfve kongl. majestät. Jag var en -trollpacka, sade knekten, förstås, ty både han och flere hade sett, när -jag skrämt nådig kungens häst och kommit som i ett flygande emot dem -från stadsmuren. Men det var ingen mer som trodde derpå, utan fick han i -stället en stark förmaning — och så vände sig nådig kungen till mig. - -— Säg mor, — sade han så orimligt vänligt, — hvarför ha'n I väl vågat Er -in bland dessa vilde sällar? — Och då talade jag för dig Elsa, och sade -att jag sökte en prest der inne i staden som kunde hjelpa dig, och då -skrattade nådig kungen så godt. I ären en rask gumma, sa' han, som gått -så lång väg, men jag ska' sjelf tala vid presterna, det kunnen I lita -på. Och då tackade jag honom med goda tacker, ty det skulle allt ta' -bättre, sa' jag, än om jag sjelf gjorde det. Och så gick jag hit till -baka, och det andra veten I. - -— Nej se har katten smeker dig mor, — sade Lars, då hon slutade. — Du -har bestämt fört tomtarne med dig hem igen — - -Och med dessa ord, kan man säga, började åter det alldagliga lifvet i -Lars Skeppares stuga. Mor Greta vardt snart lika noggrann som någonsin, -att Elsa skulle hålla golfvet sopadt och granrisströdt, samt att -kokkärlen skulle vara nyskurade och blanka. Men liksom tappre krigare, -hvilka, när faran är öfvervunnen, ofta känna krafterna svika, fick Elsa -för hvarje dag ett sjukligare utseende. Sinnet var icke på långt när så -glädtigt som fordom. Matt och liknöjd gick hon i sina sysslor. - -— Tacka vet jag barnen i min ungdom, — sade mor Greta en dag brummande, -då Elsa maktlös dignade ned vid dörren — annat till tåga var det i dem, -än i sådana stackare, som du. - -Men Elsa rörde sig icke. Hennes kraft var ute. - -— Gud nåde oss, barn, tror jag inte att du är sjuk, — ropade Greta -förskräckt och skyndade att med Anders' hjelp bära henne in i stugan. - -Der höll sjukdomen henne sedan fast både nästa dag och månge följande. - -Det vardt midsommartid. Utan för i den lilla trädgårdstäppan hade -syrénbuskarne slagit ut och vajade susande åter och fram för de -nyckfulla vindkasten, medan fåglarne qvittrade i det gamla päronträdet -ofvan för. - -Anders hade nyss kommit från staden och satt länge tankfull vid fönstret -jemte mor Greta. Men hon hade något att syssla med uti stugan, sade hon, -och då flyttade han sig till stolen vid sängen, der Elsa låg i lätt -sömn. - -Han lyssnade en stund oroligt till hennes tunga andedrägt, då ett buller -utan för på gatan kom henne att plötsligt slå upp ögonen. - -— Du är ännu hos mig? — sade hon mildt och klappade honom på armen. — Du -har icke som de andre fått afsky för den elaka hexan? - -— Så du talar, Elsa, — svarade Anders godmodigt. — Tror du att Anders -Barberare skulle vara en så'n skinnkarpus? - -— Du är en bra gosse, Anders, och vår Herre skall en gång löna dig -derför! - -Han lutade sig ned öfver henne och såg henne ifrigt i ögonen. - -— Säg mig Elsa, — frågade han oroligt, — har du tänkt på, hvad du -lofvade mig för ett år sedan? - -— Ja, ja, många gånger! - -— Och du svarar mig nu? — Hans röst darrade. - -— Så hjertligt jag håller af dig Anders! — men endast som en kär -barndomsvän. Du är för god för mig, Anders. Hexan, som alla peka finger -åt, är ingen hustru för en ung mästare sådan som du, som vill gå i de -förnämes hus. Tro mig, Anders, du glömmer nog snart mig för andra, som -äro vida skönare och godare, som hafva mindre fel än jag. - -— Aldrig Elsa! Under hela detta år har jag endast tänkt på dig. - -Hon såg så innerligt varmt på honom. Hennes hand smekte håret ur hans -panna, och hon log, i det hon sakta hviskade: - -— Du blåöga! - -Mera talades de icke vid. Men när hans blick nästa gång föll på -syrénhäcken, tyckte han att den var vackrare än några af de utländska -växter han sett i slottsträdgården. Och det omålade bordet med dessa -söndriga stenstop och simpla blomsterkrukor, den hvitmenade spiseln, -granriset på golfvet, allt skimrade för hans ögon i de klaraste, -vänligaste färger, ja, sjelfve Mäster Hvittlock, hvilken raglande kom -upp för backen, hade någonting godmodigt i sin uppsyn, tyckte han, som -han förr icke lagt märke till. - -[Illustration] - - - - - TRANSCRIBER'S NOTES - - - 1. On p. 3 changed “!” to “?” after the word “min”. - 2. On p. 12 removed extra opening quote from “Sänder”. - 3. On p. 14 corrected “nämare” to “närmare”. - 4. On p. 18 moved comma from before to after “slutade”. - 5. On p. 60 added missing closing quote to end of poem. - 6. On p. 105 corrected “verkligketen” to “verkligheten”. - 7. On p. 128 corrected “halfvuxae” to “halfvuxne”. - 8. On pp. 153 and 170 removed mdash (and space) from before “Mäster” as - there was no dialogue here. - 9. On p. 214 corrected “piskkaft” to “piskskaft”. -10. Silently corrected simple typographical errors. -11. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed. -12. Enclosed italics font in _underscores_. - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Elsa, by Gustaf Björlin - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELSA *** - -***** This file should be named 52966-0.txt or 52966-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/2/9/6/52966/ - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This book was -produced from scanned images of public domain material -from the Google Books project.) - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - diff --git a/old/52966-0.zip b/old/52966-0.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 5fe79d5..0000000 --- a/old/52966-0.zip +++ /dev/null diff --git a/old/52966-h.zip b/old/52966-h.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index d89a896..0000000 --- a/old/52966-h.zip +++ /dev/null diff --git a/old/52966-h/52966-h.htm b/old/52966-h/52966-h.htm deleted file mode 100644 index 32d1f25..0000000 --- a/old/52966-h/52966-h.htm +++ /dev/null @@ -1,9274 +0,0 @@ -<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" - "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> -<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="sv" lang="sv"> - <head> - <meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=UTF-8" /> - <title>The Project Gutenberg eBook of Elsa, by Gustaf Björlin</title> - <link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" /> - <style type="text/css"> - body { margin-left: 8%; margin-right: 10%; } - h1 { text-align: center; font-weight: bold; font-size: xx-large; } - h2 { text-align: center; font-weight: bold; font-size: x-large; } - .pageno { right: 1%; font-size: x-small; background-color: inherit; color: silver; - text-indent: 0em; text-align: right; position: absolute; - border: thin solid silver; padding: .1em .2em; font-style: normal; - font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; } - p { text-indent: 0; margin-top: 0.5em; margin-bottom: 0.5em; text-align: justify; } - .lg-container-b { text-align: center; } - @media handheld { .lg-container-b { clear: both; } } - .linegroup { display: inline-block; text-align: left; } - @media handheld { .linegroup { display: block; margin-left: 1.5em; } } - .linegroup .group { margin: 1em auto; } - .linegroup .line { text-indent: -3em; padding-left: 3em; } - div.linegroup > :first-child { margin-top: 0; } - ol.ol_1 {padding-left: 0; margin-left: 2.78%; margin-top: .5em; - margin-bottom: .5em; list-style-type: decimal; } - .chapter { clear: both; page-break-before: always; } - .figcenter { clear: both; max-width: 100%; margin: 2em auto; text-align: center; } - .figcenter img { max-width: 100%; height: auto; } - .id001 { width:17%; } - @media handheld { .id001 { margin-left:41%; width:17%; } } - .ig001 { width:100%; } - .nf-center { text-align: center; } - .nf-center-c1 { text-align: left; margin: 1em 0; } - .c000 { margin-top: 0.5em; margin-bottom: 0.5em; } - .c001 { page-break-before: always; margin-top: 4em; } - .c002 { margin-top: 2em; } - .c003 { page-break-before:auto; margin-top: 4em; } - .c004 { margin-top: 2em; margin-bottom: 0.5em; } - .c005 { margin-top: 2em; font-size: 90%; } - .c006 { font-size: 90%; } - div.tnotes { padding-left:1em;padding-right:1em;background-color:#E3E4FA; - border:1px solid silver; margin:2em 10% 0 10%; } - .covernote { visibility: hidden; display: none; } - div.tnotes p { text-align:left; } - @media handheld { .covernote { visibility: visible; display: block;} } - .de.footnote {font-size: 90%; } - </style> - </head> - <body> - - -<pre> - -The Project Gutenberg EBook of Elsa, by Gustaf Björlin - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Elsa - -Author: Gustaf Björlin - -Release Date: September 2, 2016 [EBook #52966] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELSA *** - - - - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This book was -produced from scanned images of public domain material -from the Google Books project.) - - - - - - -</pre> - - -<div class='tnotes covernote'> - -<p class='c000'><b>Transcriber's Note:</b></p> - -<p class='c000'>The cover image was created by the transcriber and is placed in the public domain.</p> - -</div> - -<div> - <h1 class='c001'>ELSA</h1> -</div> - -<div class='nf-center-c1'> -<div class='nf-center c002'> - <div>Norrköping 1879, M. W. Wallberg & Comp. Boktryckeri.</div> - </div> -</div> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_1'>1</span> - <h2 class='c003'>I.</h2> -</div> - -<p class='c004'>När man för två hundra år sedan lemnade Stockholm -inom broarna, för att gå öfver till södra malmen, -möttes man först af en hundra fot bred, forsande ström, -den så kallade södra qvarnströmmen. På venster hand -hade man stadens qvarnhus, grå och oansenliga, der -borgerskapet kunde få mala sin säd, “om de det ville”; -till höger sluttade stranden sakta ned mot vattnet. Här -var vattningsstället för åkarne på Kornhamnstorg. En -smal träbro med låga räcken ledde öfver till motsatta -stranden. Här gick vägen mellan ruskiga mångelskestånd, -fiskblötarebodar och slagtarhus, “der syltan bereddes” -och der “gröna kryddor” kunde få köpas. Hundra -steg från bron skars vägen af på nytt genom Södersluss, -en smal vattengraf, der fartyg varpades igenom -från Saltsjön åt Mälaren eller tvärtom. En likadan -bro som den öfver qvarnströmmen, men gjord att -vinda upp, förde öfver till motsatta stranden, der vägen -fortsatte uppför sluttningen mot Söderport.</p> - -<p class='c000'>Söderport var en låg, fyrkantig byggnad af sten -med tegeltak. Genom en täckt gång var porthvalfvet -förenadt med det strax till venster derom liggande Södertorn, -eller, såsom det äfven kallades, “södra rundeln”. -Dess fasta murar voro rundt om försedda med skottgluggar -och uppburo en åttkantig öfverbyggnad med -hög spira. Ännu längre till baka i tiden hade Södertorn -varit en vigtig länk i stadens försvar, såsom varande -<span class='pageno' id='Page_2'>2</span>det yttersta utanverket mot söder, men nu var det -mycket förfallet och tjenade blott till uppehållsort för -den del af stadsvakten, som skulle uppbära accisen af -landtfolket, när det ville färdas med sina alster genom -porten. De murar, hvilka på sidorna gingo ned till -stranden, voro äfven delvis nedrasade, och hade ej den -djupa skansgrafven legat der bakom, skulle nog mer -än en vandrare gått vakt förbi.</p> - -<p class='c000'>Öfver skansgrafven ledde en hög vindbro till den -öppna, sluttande plan, som nu kallas Södermalmstorg, -och vid hvars södra sida låg det nyss färdigbygda stadshuset, -en byggnad, som, om än icke fullt så prydlig, -som Dahlbergs Svecia gifver vid handen, likväl var nog -ståtlig för att tillskynda borgerskapet kunglig tillåtelse -att få urtappa ytterligare några åmar spanskt vin i -stadskällaren. —</p> - -<p class='c000'>Det var en kall decemberqväll år 1674. I vester -vordo de röda töcknen allt tätare. Dagen flydde och -skuggorna föllo djupare. På Söderbro, der nyss en flock -accis vägrande bönder varit i färd med druckne stadsknektar, -och derifrån vida omkring hörts skrän och svordomar, -syntes en och annan fotgängare brådskande ila -förbi. Uppe på backen vid Söderport var bommen nedfäld, -och knektarne, som höllo vakten der, hade samlat -sig under muntert glam kring en väldig stockeld, -på hvilken en kopparkittel svängde af och an i röken.</p> - -<p class='c000'>En kortväxt man, med bredskyggig filthatt på hufvudet -och klädd i vid pelsbrämad kappa, hade en stund -åsett deras upptåg. Han tycktes vänta någon från staden. -Men en god trefjerdedels timme gick till ände -och hans min vardt all missnöjdare. Han lät sina blickar -noga öfverfara det vida snöfältet nedanför, ända bort -emot Kornhamn, och då den väntade icke heller syntes -från detta håll, svepte han kappan tätare kring lifvet -<span class='pageno' id='Page_3'>3</span>och aflägsnade sig ned för strandsluttningen, långs den -gamla muren. Det var strängt förbjudet att taga denna -genväg, och tidigare på qvällen skulle det inte dröjt -länge, innan han haft lyfta bardisaner i hälarne efter -sig. Men det aftagande ljuset hade minskat nitet hos -väktarne. De nöjde sig med att tillropa honom några -mustiga varningar, och då detta icke hjelpte, utan han -fortsatte sin väg utåt isen, började de, utan att göra sig -vidare omak, på nytt sitt glam kring den kokande -kitteln.</p> - -<p class='c000'>Det som nästa gång tog deras uppmärksamhet i -anspråk var en qvinna, som kom springande uppför -backen. Hon rusade rakt mot bommen, utan att låta -hejda sig af postknektens tillrop. Här lutade hon sig -flämtande mot räcket. Hennes kinder blossade. Svart -rikt hår böljade i vild oordning kring den i nacken nedhängande -taftshufvan.</p> - -<p class='c000'>— Låt mig gå i fred! — utbrast hon, när knektarne -sprungo fram och ville föra henne till elden. — -Tron I väl att jag gjort något?</p> - -<p class='c000'>Hennes bruna ögon glänste. Det låg i dem både -djerfhet och tillförsigt, och de småmysande skäggiga -knektarne, städse redo att lemna Silenus för att dyrka -Venus, sågo helt förbluffade på hvarandra.</p> - -<p class='c000'>— Hvart vill du då, dufvan min?<a id='p3'></a> — frågade en af -dem, hvilken att döma af den urblekta fjäderbusken i -hatten var deras anförare. Han stälde sig bredbent -framför henne och smackade belåtet röken ur sin långa -holländska pipa. — Så visst jag heter Petter Menlös -lär sådan nattfogel som du icke flyga hem till eget bo.</p> - -<p class='c000'>— Och så visst jag heter Elsa Larsdotter — svarade -hon — lär I veta lika godt som jag, hvart jag -flyger, mäster Tistel.</p> - -<p class='c000'>— Skam flå mig bussar, om jag inte tror, att det är -<span class='pageno' id='Page_4'>4</span>vackra Elsa, som de gjort så förnäm och grann med -skinn på hufvan kan tänka. Nå vi äro ju riktigt någrannar, -jäntan min, för stugan syns ju derborta mot skyn.</p> - -<p class='c000'>Hon såg honom käckt i ögonen och tillbakavisade -temligen hårdhändt hans ömhetsprof.</p> - -<p class='c000'>— Kanske I vill inbilla mig — sade hon skrattande, -under det att hon strök håret tillbaka under hufvan, -— att I icke sett mig förr för allt det öl I druckit -ur der uppe hos far? Men släpp mig fram nu, skall -I ha mång tack mäster Tistel. Välkommen se'n när -vi fått julbrygget färdigt!</p> - -<p class='c000'>Hon nickade fryntligt åt honom och ville fortsätta -sin väg. Men mäster Tistel var mindre böjd derför. -Hasta med mak, gör god sak, tänkte han alltid. Hon -låg icke i sjön, der hon nu var. Dessutom var qvällsvarden -snart färdig, och sedan bussarne fått sin grynvälling, -skulle han följa henne ända fram till förstugudörren.</p> - -<p class='c000'>Medan de gnabbades härom, kommo tvenne kavaljerer -uppför backen. Den ene var reslig till växten -och bar gardets fälttecken, den andre, något mindre, -höll sig några steg efter och tycktes vara den förres -tjenare. När de hunnit fram till elden, gick den förstnämnde -rakt mot Elsa och aftog artigt sin hatt, i det -han sade:</p> - -<p class='c000'>— Diable! Vi äro ju riktigt uttröttade af denna -jagten. Hvarför fly så snabbt, när man sårat så många -hjertan.</p> - -<p class='c000'>— Låt mig gå med fred, Ers nåd — I hör att jag -inte vill följa Er.</p> - -<p class='c000'>— Hon är hederlig mans barn Ers nåd — inföll -mäster Tistel ödmjukt — och är icke hållen till dåliga -lekar.</p> - -<p class='c000'>— Hvad nu krabat! återtog kavaljeren, häftigt afbrytande -<span class='pageno' id='Page_5'>5</span>honom — har röken slagit dig i synen, gamle -gråskägg, efter du inte kan känna igen hvem jag är... -Hör på bussar! — han vände sig om till de förvånade -knektarne, som slutit en krets omkring dem — har ingen -af er lust att värfva dessa karoliner till sin pung?</p> - -<p class='c000'>Han svängde en grön sidenbörs af och an i luften. -Det var mången slumrande njutning, som låg deri, värd -att eftersträfva. Sorlet, som följde på hans ord, gaf -ock tillkänna deras beredvillighet, och det torde blifvit -ganska svårt för mäster Tistel att upprätthålla sin myndighet, -om icke föremålet för det utsatta priset befriat -honom från denna farlighet.</p> - -<p class='c000'>Medan allas ögon riktades mot de klingande guldstyckena, -tog hon ett djerft hopp upp på den låga muren, -och innan någon kommit att tänka på att hålla -henne qvar, hade hon redan halkat utför den nedfallna -grafbranten, der mjuka drifvor mildrade fallets våldsamhet. -När knektarne kommo fram till kanten och lyste -med rykande eldbränder ned i djupet, var hon redan -ett godt stycke ute på isen. Snön hindrade likväl hennes -flykt, och hon hade icke uppnått stranden, då hon -hörde sina förföljare hack i häl efter sig. Snön var -här djupare. Krafterna började svika henne, och hon -såg framför sig den branta strandsluttningen.</p> - -<p class='c000'>— Du ser vackra tärna, att du fåfängt söker undslippa -mig — ropade kavaljeren, när han upphann henne -— der ute komma män, som på min vink skola föra -dig hvart jag vill.</p> - -<p class='c000'>Hon svarade ingenting, men blicken gaf tillkänna, -att om än motståndet vore gagnlöst, var det icke uppgifvet.</p> - -<p class='c000'>— Jag brinner af kärlek till dig — fortfor han. -— Följ mig, och paradiset har icke burit skönare frukter -än dem, som du skall få plocka.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_6'>6</span>— Jag har ingenting begärt af Ers nåd, — svarade -hon och stötte honom tillbaka!</p> - -<p class='c000'>— Diable, så skall du ändock följa mig.</p> - -<p class='c000'>Han fattade henne om lifvet och sökte släpa henne -med sig. Men för honom allena var bördan för tung.</p> - -<p class='c000'>Ute på isen hördes emellertid stadsknektarnes skrål -allt närmare. Han ropade åt dem att skynda sig. Då -kände han i detsamma en kraftig hand läggas på sin skuldra, -och när han förvånad vände sig om, stod mannen i -den bredskyggiga hatten framför honom.</p> - -<p class='c000'>— Släpp flickan monsieur! — sade denne häftigt. -— Hon är icke för någon gardesbuss.</p> - -<p class='c000'>Kavaljeren log. Det var tydligen icke första gången -han mött denne man såsom sin rival under nattliga -kärleksfärder.</p> - -<p class='c000'>— Sådan dygdeprest ni blifvit min grefve — sade han -gäckande — eller kanhända äfven ni vill skjuta på mitt -villebråd?</p> - -<p class='c000'>— Monsieur!</p> - -<p class='c000'>— Kan hända min plit kan få lära Er en bättre lek?</p> - -<p class='c000'>— Allons!</p> - -<p class='c000'>I ett nu lågo deras kappor på snön. Värjorna -blänkte i månskenet, och de stälde sig skyndsamt en -garde mot hvarandra. Att döma af den ifver, hvarmed -stötarne vexlades, var det icke blott ett stundens hugskott, -som satte klingorna i rörelse.</p> - -<p class='c000'>Elsa hade emellertid icke förr känt sig fri från -sin förföljares omfamning, än hon skyndade derifrån. -Aldrig hade hon fortare klättrat uppför den branta -stranden. Först när hon stod öfverst på berget, ett -kort stenkast från sitt hem, såg hon sig tillbaks. Der -nere på det glittrande snöfältet såg hon mörka skepnader -röra sig åter och fram under häftig ordvexling. -Hon tyckte sig äfven urskilja sin räddares gestalt, der -<span class='pageno' id='Page_7'>7</span>han stod ensam, anfallen från alla sidor. Hvem kunde -han vara, som så ädelmodigt tagit en fattig flickas försvar. -Han hade sett så fin och förnäm ut. Hans stämma -hade klingat så underbart, på en gång mild och befallande. -Så hade ingen förnäm man tilltalat henne förr. -Hon nästan ångrade, att hon visat sig så rädd och icke -hellre stannat qvar.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>II.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Inne i stugan flammade elden muntert på den breda -spiselhällen. Elsas far, Lars Mickelsson, eller som han -i dagligt tal kallades Lars Skeppare, satt på en pall -vid elden, sysselsatt med att spänta torrvedsstickor. -Hans gråa, yfviga hakskägg tydde på en ålder snarare -öfver än under sextio år. Lång tid hade ock förflutit, -och många resor hade han färdats öfver Östersjön, innan -han kunnat köpa egen stuga. Men trägen och sparsam -hade han varit i sin ungdom och mannaålder och var -derför nu en burgen man. Om man fick tro hvad grannarne -sade, afundsjukan är likväl skarpsynt, hade han -samlat nog med blanka karoliner på kistbotten för att, -om så tarfvades, köpa ännu en stuga till på berget.</p> - -<p class='c000'>Hans sträfva, väderbitna anlete uttryckte godmodighet -och tillförsigt, der han satt och sorgfälligt ordnade -stickorna i olika stora knippen. I smått, sade -grannarne, kunde ingen vara noggrannare än Lars Skeppare, -i det stora deremot kunde det dock hända, att -icke allt gick efter hans vilja.</p> - -<p class='c000'>Dörren öppnades och en häftig väderil kom elden -att slå högt upp i rökfånget. Det var en äldre, grofväxt -<span class='pageno' id='Page_8'>8</span>qvinna med kraftiga anletsdrag, som steg in öfver -tröskeln.</p> - -<p class='c000'>— Är det du, mor, som är ute igen och drar in -blåsten? — frågade han och höll upp handen mot eldskenet.</p> - -<p class='c000'>— Ingen af grannarne ha' sett henne se'n aftonringningen -— svarade hon i missnöjd ton. — Gud vet -hvar hon i dag kan hålla hus!</p> - -<p class='c000'>— Så får du väl trösta dig, mor. Hon har väl -icke längre hem än bort. Elsa är nu gamla jäntan och -går nog flott för klippor och skär.</p> - -<p class='c000'>Mor Greta tyckte emellertid icke alldeles detsamma. -Det fans många värfvare i staden och förnäma kavaljerer -äfven, som icke hade ondt af sitt samvete sedan -det blifvit mörkt. Men hon var van att lägga band på -sin oro. Utan tålamod och undergifvenhet hade hon icke -kunnat draga sin lott fram genom lifvet.</p> - -<p class='c000'>Men det puttrade och kokade i den stora kopparkitteln -öfver elden. Hon skakade betänksamt på hufvudet, -hvilket kunde betyda: kommer dag, kommer äfven -råd, och började derefter med en qvistig gren röra -om innehållet i kitteln, då och då ökande detsamma -med några näfvar mjöl ur en blåmålad låda, som stod -bredvid henne på spiselhällen.</p> - -<p class='c000'>Länge dröjde det dock icke förr än hennes tankar -återvände till dottern. Hvar kunde Elsa vara så sent, -tänkte hon. Ung och vacker, som hon var — i hennes -sinne var hon nu den vackraste i staden — kunde -hon lätt råka ut för frestelse. — Hon var dock värd -ett bättre öde än att i alla sina dar sitta under fattigmans -tak.</p> - -<p class='c000'>Detta tillägg, som yttrades högt, kom gubben att -häftigt brumma till.</p> - -<p class='c000'>— Så du talar, Greta! — sade han och såg upp -<span class='pageno' id='Page_9'>9</span>från sitt arbete. — Är det icke tillräckligt godt att i -dessa onda tider ha tak öfver hufvudet och icke behöfva -svälta ihjäl?</p> - -<p class='c000'>— Alltid vränger du mina ord, — svarade hon -snäsigt. — Nog har mången förnäm karl sett sig kär -i fulare tös än Elsa.</p> - -<p class='c000'>— Låt dem då ta henne till sig och mata henne -med russin och pepparnötter, — sade han, — så får -du se, om hon blir lyckligare för det. Mins du flickan, -som syster din skulle fostra upp åt den förnäma grefvinnan. -Gick det inte långa veckolängder, innan hon -fick en plåt en gång för besväret. Nej mor, en ann' -kan vara så god som en ann', och en narr är, Gud -straffe mig, den, som löper efter de förnämas fåfänglighet.</p> - -<p class='c000'>— Elsa är en god och snäll flicka, Lars, fast glitter -och fagert tal lyser för henne, men så är ungt folks -sed. Icke har jag annars märkt någon olat hos henne. -Och inte duger det för hvem som helst att snacka med -henne om kärlek, det såg både Gudmund Spetsmakare -och halte Sven hos salig prosten.</p> - -<p class='c000'>— God och snäll tycker du hon var, kan tänka, -när hon band ett eldkol i svansen på mor Lenas svarta -katt? Men jag säger dig, att kommer hon hem en gång -till, när det är nedmörkt, skall jag lära henne hvar -daggen faller, så stor jänta hon är, ja, om hon än vore -aldrig så hård — för djefvulen i våld!</p> - -<p class='c000'>— Jesus, Lars, så du svär! — utropade mor Greta -förskräckt. — Tänk på, att det är stora böndagsafton -i afton.</p> - -<p class='c000'>— Nå än se'n, qvinna. Jag är väl ingen prest.</p> - -<p class='c000'>— Hon kommer nog snart — svarade Greta lugnande -— kanske råkade hon någon af flickorna från -<span class='pageno' id='Page_10'>10</span>vakstugan. De löpa der hos Klockar-Jonas både bittida -och sent.</p> - -<p class='c000'>— Svarta Malin och Fingerlisa! I vakstugan hålla -de bön och sjunga psalmer, kan tänka, för att hålla -satan och hans trolldom från stad och land, och presterna -prata en hel hop galenskap, men den elake skrattar -åt dem allihop, ty han har redan makten i deras -hjertan.</p> - -<p class='c000'>— Styr din tunga, karl! — sade Greta allvarligt. -— Den elake kan vara här fortare än du tror. Mins -du ej hvad som hände bryggaren Seipel, när han -svor på sista böndagsafton?... Bet han icke tungan -tvärt af?</p> - -<p class='c000'>— Hände det dig, mor, komme nog döden tvärt.</p> - -<p class='c000'>Hon såg på honom utan att svara. Men i blicken -låg något, som kom honom att icke fortsätta sitt skämt. -Han böjde sig ned och lade nya stickor till de andra -i bundtarne.</p> - -<p class='c000'>— Gud bättre dig, Lars! — sade hon efter att en -stund ha sett på honom.</p> - -<p class='c000'>Det dröjde länge, innan någon af dem nästa gång -bröt tystnaden. Väderilarne foro tjutande genom skorstenen -och yrde upp askan högt i spiseln.</p> - -<p class='c000'>— Elsa är icke hård, som du säger, — sade slutligen -mor Greta, i det hon lyfte kitteln af elden. — -Här om dagen gret hon ju och lipade fasligt, när katten -der — hon pekade på en stor gråhvit katt, som -malde i spiseln — gjorde sig illa. Hon fick riktiga anfäktelser -deraf, och är hon än kavat vid dagsljus, är -hon rädd i mörkret som ett barn.</p> - -<p class='c000'>— Töväder biter aldrig på mig, mor, — sade Lars -buttert. — Jag är för gammal, så mycket du vet, för -att inte begripa, att qvinnan skrattar, när hon kan och -gråter när hon vill.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_11'>11</span>Det bultade nu på dörren, och ändtligen inträdde -den länge väntade. Hon hade varit nere i staden hos -åldermannen Grijs, sade hon. Der hade varit mycket -stök och det hade dröjt, innan hon hade fått sitt ärende -uträttadt. Garnet skulle dock komma, bad åldermannen -helsa, så snart fartyget gått upp på strömmen. -När hon gick derifrån, hade hon på jerntorget mött en -ung, artig kavaljer, som bedt henne följa med sig hem -och spisa qvällsvard, och då hon icke svarat på hans -fråga, hade han sökt tvinga henne att följa sig. Hon -hade emellertid slitit sig lös och sprungit ned till vakten -samt derifrån öfver isen.</p> - -<p class='c000'>Det var en mycket underlig historia, tyckte mor -Greta. Men efter som det var stora böndagsaftonen, -fick udda vara jemnt den gången. Mor Greta tyckte -emellertid, att det gjorde Elsa godt att en gång få se, -hvart de förnäme kavaljererne ville med all sin artighet. -Nästa gång skulle hon dock akta sig att komma -hem, sedan det ringt till aftonsången i Maria.</p> - -<p class='c000'>Lars ville äfven tillägga några varnande ord. Men -nu stod icke Elsa längre svarslös. Med en knyck på -nacken förklarade hon, att det var så likt far att gnata -och gnälla på allt hvad hon gjorde, och det var derför -icke underligt, om hon icke ville stanna inne ensam -med honom så lång qvällen var.</p> - -<p class='c000'>Så slutade den dagen.</p> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_12'>12</span> - <h2 class='c003'>III.</h2> -</div> - -<div class='lg-container-b c005'> - <div class='linegroup'> - <div class='group'> - <div class='line'>“Sopa, raka, smörjehorn</div> - <div class='line'><a id='p12'></a>Sänder jag dig till resedon.”</div> - </div> - </div> -</div> - -<p class='c000'>I vårdagjemningens däfna skymning tyckte man -sig förr i tiden se något besynnerligt dallra i luften -kring högt liggande föremål. För en liflig inbillning -aftecknade sig mot de bleka, oroliga skyarne i norr underliga -flockar af djur och menniskor, hvilka på qvastkäppar, -ungsrakor och allehanda likadana primitiva fortskaffningsmedel -voro på färd till Blåkulla, “den ledes” -ohyggliga boning. De sågos tydligast, när de drogo -förbi det spetsiga kyrktornet ned i dalen eller lägrade -sig på dess tak såsom en flock kajor för att skafva -malmen af klockorna. Stora kors ritades på dörrarna -till ladugården, på det att icke dessa säregna färdemän -skulle bortföra gårdens ungboskap, tjärtunnor påtändes, -eggjern sattes i gödselhögen och gamla muskedunder -afskötos, allt för att bortskrämma “trollpacket”.</p> - -<p class='c000'>Samhället bäfvade för den grufliga trolldomssynden, -hvilken kom plötsligt likt en smittosam sjukdom öfver -folk, så mycket förfärligare än äfven den svartaste pest, -som han sträckte sina verkningar långt utöfver det timliga -lifvets gräns. Verldsliga och andliga myndigheter -uppbjödo all kraft, för att hejda satans raseri. Särskilda -domstolar inrättades och vakstugor höllos på flere -ställen inom landet, der presterne, under bön och psalmsjungning -sökte afvärja “hans” illistiga anslag och “grufveliga -raseri”.</p> - -<p class='c000'>En sådan vakstuga hölls hvarje afton hos klockaren -i Katrina, mäster Jonas Lång, hvilken derför fått -uppbära många loford af stadens presterskap. Stugan -<span class='pageno' id='Page_13'>13</span>var stor och rymlig samt egnade sig väl för ändamålet. -Hon var utröjd så när som på några bänkar långs väggarne, -hvilka upptogos af barn och qvinnor. Högst få -män voro tillstädes, och de som voro der, utgjordes nästan -uteslutande af fäder till de barn, som anfäktades.</p> - -<p class='c000'>Det var i skymningen, men magister Bengt, hvilken -skulle hålla bönen, var ännu icke kommen. Han -hade flera sådana vakstugor och brukade äfven på vägen -mellan dem besöka sådana hushåll, som lidit mest -af den svåra hemsökelsen. Under tiden berättade de -närvarande hvad de fått veta om trollpackets tilltag. -Det var i synnerhet en äldre qvinna, med liten hopkrympt -växt och skrynkligt anlete, som dervid i synnerhet -förde ordet. Hon beskref i lifliga färger, hur -Blåkulla var inredt, både ut- och invändigt. Hur “han” -kom som en förnäm kavaljer och frågade, om de ville -gå på gästabud, äfvensom hvad “han” tog sig för “när -han spelade med svansen under bordet” o. s. v., allt -till mycken uppbyggelse för barnen. Vid det entoniga -ljudet af hennes stämma retades deras inbillning. Den -ena rodnaden efter den andra uppsteg på deras kinder, -medan de i häpen förvirring stirrade mot den berättandes -fula, motbjudande anletsdrag.</p> - -<p class='c000'>Plötsligt reste sig en af de äldre flickorna, med -vackra anletsdrag och ståtlig växt, från sin plats och -ropade häftigt åt klockaren:</p> - -<p class='c000'>— Se dit, fader Jonas, se hur hon sticker in nålen -efter svarte Gudmunds Brita!</p> - -<p class='c000'>Det nämnda barnet, en flicka af omkring sex års -ålder, for förskräckt upp från bänken, och de andra -stirrade i andlös spänning mot den utpekade fläcken -på väggen.</p> - -<p class='c000'>— Du såg nog miste Lisa — sade klockaren, sedan -han andäktigt läst sitt fader vår två gånger. — -<span class='pageno' id='Page_14'>14</span>Hit vågar nog ingen sig, så länge vi hafva vår hederlige -magister Bengt att stöda oss till.</p> - -<p class='c000'>— Nej far, nej far — återtog flickan — Nu ser -jag henne åter, om I bara hade en yxa ville jag dräpa -henne.</p> - -<p class='c000'>Barnen började nu också att se något märkligt -röra sig i fogningen mellan stockarne, och i deras uppjagade -inbillning vardt det snart ett stort hufvud, som -försökte sticka sig in. De skreko derför och greto öfverljudt. -Några kastade sig ned och läste böner och -psalmer, andra fattade i klockarns kläder och bönföllo -om att han ej skulle lemna dem.</p> - -<p class='c000'>Flickan, som först fått syn på trollpackan, hade -emellertid fattat en stor yxa och rusat mot det ställe -der hon sade sig hafva sett trollnålen. Här började -hon nu af alla krafter att hugga i de murkna stockarne.</p> - -<p class='c000'>— Sågen I om jag träffade? — frågade hon och -lät sin arm utmattad sjunka till sidan.</p> - -<p class='c000'>— Nej, nej, inte ännu! — skreko barnen på en -gång. — Hon drog nålen tillbaka strax du kom.</p> - -<p class='c000'>En stund förflöt under tystnad.</p> - -<p class='c000'>— Nu kryper hon fram igen! — ropade en liten -gosse och smög sig förskräckt bakom bänken.</p> - -<p class='c000'>— Ja, ja der är hon! — ropade flere af barnen.</p> - -<p class='c000'>Lisa, eller som hon vanligen kallades Fingerlisa, -för sina vackra händers skull, skyndade att på nytt -göra bruk af yxan, och ändtligen började barnen att -skrika högt af glädje.</p> - -<p class='c000'>— Der fick hon! Der ligger hon och låter! — -ropade de om hvarandra. Och verkligen låg det någonting -svart under bänken, som rörde sig oroligt åter -och fram. Klockaren läste sina böner och fick ändtligen -mod att närmare<a id='p14'></a> undersöka föremålet för deras förskräckelse. -Men det var endast en knippa dref, sådan -<span class='pageno' id='Page_15'>15</span>som öfverallt stack fram mellan stockarne. Det var -sannolikt, att trollpackan förvandlat sig på detta sätt, -när hon fann dem påpasslige och gudfruktige. Barnen -hade nämligen tydligen sett, att Fingerlisa råkat hufvudet -på henne, och på yxan upptäcktes äfvenledes verkliga -menniskohår.</p> - -<p class='c000'>Medan de grufvade sig häröfver, öppnades dörren -och Elsa steg in.</p> - -<p class='c000'>— God afton! — helsade hon glad — är någon -här som vill följa med på gästabud?</p> - -<p class='c000'>De närvarande sågo förskräckta på hvarandra utan -att svara.</p> - -<p class='c000'>— Hvad I se'n högtidliga ut! — fortfor hon. — -Henrik Sporrmakare har gille i qväll, och der kommer -att gå muntert till, med öl och spelmän. Kom du Lisa, -träffar du Petter Linväfvare — tillade hon skrattande -och tog henne under armen — samt många andra raske -gossar för resten.</p> - -<p class='c000'>— Nej tack, Elsa. Det är icke rätt att dansa nu; -magister Bengt säger, att det är vår lättfärdighet, som -är största orsaken till den elakes raseri.</p> - -<p class='c000'>— Lättfärdig kan han vara sjelf. Men inte tänkte -du på synd, när du ville narra till dig gröna sidenkoftan -af mig härom dagen.</p> - -<p class='c000'>Fingerlisa rodnade öfver denna beskyllning.</p> - -<p class='c000'>— Hvem har sagt, att jag ville narra dig? — frågade -hon och fäste en ursinnig blick på Elsa.</p> - -<p class='c000'>— Känd sak är så god som vittnad — fortfor Elsa -kitsligt — men du ska' ej vara så afundsjuk på mig -Lisa, ty du får nog hvilken förnäm kavaljer du vill.</p> - -<p class='c000'>— Och du är ett elakt frö — inföll nu klockaren -och grep Elsa i armen — aldrig gör du annat än retas -och stiftar ofred. Vore bättre af dig att gå ordentligt -<span class='pageno' id='Page_16'>16</span>på våra bönestunder, än att löpa trakten öfver på -gillen och fläng.</p> - -<p class='c000'>— Jag tigger ingen om lof att gå hvart jag vill -— svarade Elsa stolt och slet sig lös.</p> - -<p class='c000'>— Akta dig barn — återtog klockaren varnande -— högmod går förfall.</p> - -<p class='c000'>— Ja, är någon högfärdig, så är vackra Elsa det -— inföll nu Fingerlisa. — Härom dagen svor hon på, -ska' I veta, att hon ej ville gå i brudstol annat än med -en förnäm adelsman... Derför, kunnen I förstå, vill hon -vara olika oss alla andra!</p> - -<p class='c000'>— Nu ljuger du Lisa — sade Elsa uppbrusande, -under det de kringstående började skratta.</p> - -<p class='c000'>— Ljuger jag, min tös?... Nej du, skeppar Lars -stuga ligger för långt ifrån mig, för att jag skulle kunna -den konsten. Men, seså, trösta dig vackra Elsa, nog -får du bröllop utan barnsöl.</p> - -<p class='c000'>Barnen började nu att skratta med full hals.</p> - -<p class='c000'>— Alltid skall jag träffa dig, du otäcka, — sade -Elsa med ett flammande ögonkast. Med tårfylda ögon -och blossande kinder skyndade hon mot dörren. På -tröskeln vände hon sig häftigt om: — Akta dig — ropade -hon ursinnig — akta dig, när vi råkas ensamma.</p> - -<p class='c000'>När hon vände sig om, var hon nära att knuffa -omkull den lärde magister Bengt, som med handboken -under armen, långsamt och högtidligt kom för att predika -mot den lede och hans onda anslag mot församlingen.</p> - -<p class='c000'>En stund derefter hördes klockaren med entonig, -snörflande stämma upptaga en af de brukliga psalmerna -mot trolldom. Magister Bengt höll derefter ett mycket -uppbyggligt tal om satans välde, samt bad dervid den -Högste skydda alla renhjertade mot “hans” svåra pina -och trollpackornas hiskliga oväsen. Sedan ännu en -<span class='pageno' id='Page_17'>17</span>psalm sjungits, gick magister Bengt åter sin väg, och -de ifrigaste gjorde sig i ordning att vaka öfver de barn, -som sade sig varda förda nattetid till Blåkulla. För att -förkorta tiden, började de äldre qvinnorna å nyo att berätta -historier om troll och spöken. En berättelse, som -slog mycket an, handlade om en ung piga, som vardt -gift med en prins. Och dervid gick underligt till. De -närvarande lyssnade med särdeles andakt till de underfulla -beskrifningarna på jättar och tomtar, som voro -henne till hjelp. Och när berättelsen var slut, gaf den -anledning till mycket tal, förnämligast om den vackre -prinsen, som pigan gick ut för att råka i verlden.</p> - -<p class='c000'>— Men hur kunde hon veta hvar han fans och -hur han såg ut? — sporde en af de mindre flickorna -nyfiket.</p> - -<p class='c000'>— Åh, det var inte så underligt — svarade gumman, -som förde ordet, med hemlighetsfull min. — Hon -hade, förstås, förut gått i årsgång.</p> - -<p class='c000'>— Gått i årsgång, hvad menen I dermed, mor Karin? -— frågade Fingerlisa förvånad, — det har jag -icke hört.</p> - -<p class='c000'>— Kors, veten I icke det, vackra Lisa. Jo på julaftonen, -innan det blir dager, går man till skogs, säger -man. Men man får hvarken tala ett ord eller, se sig -till baka, ej heller se på någon eld, eller äta, eller dricka -eller höra tuppen gala. När man så, när solen gått i -skog, går på kyrkvägar, ser man så många likfärder, -som skola komma under året, och på åker och äng ser -man hur årsväxten blir, äfven ser man om eldsvådor -skola tima, och hvilka som skola rida med brudfölje -under året.</p> - -<p class='c000'>— Ha'n I sjelf gått i årsgång mor? — frågade Fingerlisa, -ännu mera nyfiken.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_18'>18</span>— Icke jag, men nog vet jag den som gjort det, -och det har slagit in hvartenda grand, ska' jag säga.</p> - -<p class='c000'>— Annars kan man ock erfara mycket, — inföll -klockaren och strök sig om hakskägget, — om man, -när månen är i första nyet, tar fram psalmboken, och -medan man oafvändt ser på honom, slår upp tre ställen. -De psalmer, man då får upp, visa hvad man kommer -att möta under året.</p> - -<p class='c000'>— Så lär man ock kunna lägga tyg på logen, — -sade Fingerlisa lågmäldt.</p> - -<p class='c000'>— Den synden skall du akta dig för, barn, — sade -klockaren, tystande henne.</p> - -<p class='c000'>— Så I talen, fader Jonas! Hvad är väl det för -synd deri? När halmen är uttröskad, tar man — hon -sänkte rösten till en hviskning — af sig lintyget på -qvällen och lägger det på halmen i logen. Om man -då ser efter nästa morgon och finner ärmarne hopvikna -öfver bröstet, betyder det, att man dör under året, men -är blott en ärm uppviken, blir man gift med den man -vill ha... och är det uppviket nedtill blir man vigd -utan prest... ha!... ha!... Kan tänka, vackra Elsa -hade det viket ända upp till linningen.</p> - -<p class='c000'>Ett fnissande och småpratande uppstod nu, som tycktes -aldrig vilja taga slut.</p> - -<p class='c000'>En ung man med ljust hår och öppet, ärligt ansigte -hade inträdt, under det hon talade. Han hade -sett sig omkring, liksom han skulle sökt någon. När -Fingerlisa slutade,<a id='p18'></a> gick han fram till henne.</p> - -<p class='c000'>— Du borde blygas, Lisa — sade han, då det vardt -något tystare — att utskämma en så hederlig qvinna. -Men du har alltid varit hennes afundsman.</p> - -<p class='c000'>— Hör på, Anders Barberare! — ropade Fingerlisa, -alltjemt skrattande. — Han tror väl ej, att I redan -<span class='pageno' id='Page_19'>19</span>äro fästefolk, han och vackra Elsa. Men rosa inte -fisken, innan den står på disken.</p> - -<p class='c000'>— Han tror mer än du, — svarade Anders, rodnande -— han tror, att du har en sned tunga, Lisa. -Men låter du henne löpa för fort, fins nog den som kan -stäfja dig. Du har nog icke allt rent för egen port.</p> - -<p class='c000'>Han aflägsnade sig härpå, efter att hafva frågat -klockaren, om han visste hvarthän Elsa gått, men tills -solen gjorde molnen ljusa öfver Djurgårdslandet, fortfor -man i Jonas Klockares stuga att berätta sagor om troll -och spöken.</p> - -<p class='c000'>Anders Barberare — barberare var den tiden det -samma som fältskär — hade känt Elsa i många år. -När hans föräldrar lefde, hade de varit Lars skeppares -närmaste grannar. Men det var egentligen först på -sista tiden, som han kommit att se närmare på henne, -ty han var nu snart utlärd i sitt yrke, kunde börja -tänka på att vara sin egen mästare, och ville då gerna -hafva en hustru med.</p> - -<p class='c000'>Hvarken mor Greta eller Lars, visste han, hade -något emot om denna blefve Elsa. Mor Greta hade -till och med sagt honom, att han snart borde sjunga ut -med hvad han hade på hjertat. — Flickan — hade hon -sagt — följde ju honom med ögonen, hvart han gick, -som hade hon velat äta upp honom lefvande.</p> - -<p class='c000'>Han hade äfven tyckt sig märka någonting ditåt -hos Elsa. Men hennes ögon voro icke att lita på, -sade grannarne och klandrade henne mycket, derför att -hon ej velat gifva sitt ja åt Gudmund Åkesson, som -var en så hederlig karl och hade flere stora gårdar -på malmen. Men Gudmund var dock både ondsint -och ful, och halte Sven hos prosten, som friat efter -honom, var icke mycket bättre. Så egenkär var -han, att nog borde han få henne lättare än dem, tänkte -<span class='pageno' id='Page_20'>20</span>Anders, och för hvarje dag som gick började hän mer -och mer tycka, att Elsa passade till hustru åt honom. -Hade han råkat henne denna qväll, skulle han bestämdt -tagit mod till sig och sagt henne det.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>IV.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Det var en varm dag. Derför hade Elsa flyttat -ut väfstolen på gräsbacken utanför stugan, der det var -skugga under det höga päronträdet. Här fick spolen -löpa raskt undan mellan väfslagen, under det hon ömsom -hvisslade, ömsom sjöng.</p> - -<p class='c000'>Solen hade gått ned bakom grannens tak. Det var -kallt, att sitta längre ute utan tröja i blåsten. Hon böjde -sig derför ned för att upptaga den, då hon såg hönsen -komma kacklande och pipande med uppspärrade vingar -genom inhägnaden. Efter dem kom grannens stora katt, -försigtigt smygande sig fram mellan trädstammarne.</p> - -<p class='c000'>Med ett hopp stod hon på marken och, gripande -den första sten hon fick tag uti, skyndade hon efter honom. -En vild hetsjagt började, som slutade dermed, -att spetsmakarens Janne ilade upp i närmaste träd.</p> - -<p class='c000'>Elsas öppna barm häfde sig våldsamt, och stora -svettdroppar lackade från pannan, medan hon andtruten -undersökte trädet från alla sidor, för att utfinna -bästa sättet att fånga sitt byte. Derpå började hon att -kasta till måls. Men afståndet var långt, och Janne -satt der uppe helt lugn, betraktande henne retsamt med -sina gröna, gnistrande ögon. — Måtte den lede ta' dig! -— ropade hon utmattad och måttade ett sista kast mot -honom. Hon såg, att han vacklade. Det prasslade sakta -<span class='pageno' id='Page_21'>21</span>i löfverket, och i nästa ögonblick låg han för hennes -fötter.</p> - -<p class='c000'>Hon böjde sig ner öfver honom. Han gaf intet -tecken till lif. Stenen hade råkat midt i hufvudet. Så -illa hade hon icke velat, tänkte hon, och smekte och -klappade honom, samt sökte få honom att stå. Men -han sjönk åter tillsamman mellan hennes händer. Tårarne -stodo henne i ögonen. Så illa, hade hon icke velat -honom.</p> - -<p class='c000'>Ett prassel i buskarne kom henne att vända sig -om. Det var Anders Barberare, som gick öfver täppan. -Han hade kanske sett henne gråta, tänkte hon förargad, -och torkade bort tårarne med lintygsärmen. Hvarför -skulle just han komma så olägligt.</p> - -<p class='c000'>— God afton, jungfru Elsa! — helsade han vänligt -och räckte henne handen.</p> - -<p class='c000'>— Frid till baka Anders! — svarade hon likgiltigt. -— Så sent I ären ute.</p> - -<p class='c000'>Hon skyndade att taga på sig tröjan och satte sig -derefter åter i väfstolen samt började ifrigt syssla med -väfven. Han hade emellertid följt efter och satte sig -på pallen bredvid, samt började att med ett ledigt väfspröt -slå framför sig i gräset.</p> - -<p class='c000'>— Hvad skall Matts Spetsmakare säga, när inte -gamle Janne kommer åter? — sade han slutligen, då -hon inte syntes hågad att bryta tystnaden.</p> - -<p class='c000'>— Åh, han får säga hvad han vill.</p> - -<p class='c000'>— Men det var inte rätt af Er jungfru att slå honom -så hårdt!</p> - -<p class='c000'>— En katt?</p> - -<p class='c000'>— Gamle Janne var ett snällt djur.</p> - -<p class='c000'>— Han bet ihjäl två kycklingar i förgår, och det -var icke snällt.</p> - -<p class='c000'>— Matts Spetsmakare kommer nog att hämnas.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_22'>22</span>— Det må han!</p> - -<p class='c000'>— I ska' ta' Er i akt jungfru, grannarne vilja Er -inte väl!</p> - -<p class='c000'>— Vilja de inte? — Men I är mycket mån om -mig, kan man höra!</p> - -<p class='c000'>Hon lät spolen hvila och fäste sina bruna ögon -med ett sällsamt leende uttryck på honom. Han såg -åt annat håll.</p> - -<p class='c000'>— Farväl jungfru! — sade han liknöjdt och reste -sig.</p> - -<p class='c000'>— Farväl! — sade hon och såg icke på honom, -när hon svarade.</p> - -<p class='c000'>Anders talade härefter en stund med de gamle inne -i stugan. När han gick, tyckte han sig se genom inhägnaden, -hur Elsa följde honom med ögonen. Grannarne -ha rätt, tänkte han. Hon vill endast hafva roligt med -karlarne utan att gifva dem något igen, — fast mig -skall hon inte fånga.</p> - -<p class='c000'>Några dagar förflöto, innan han ånyo besökte Lars -Skeppares stuga. Men han hade lofvat gubben att hjelpa -honom med fisket, och detta löfte måste han hålla.</p> - -<p class='c000'>När de gåfvo sig i väg, hjelpte Elsa dem att bära -ned näten i båten samt att länsa den från vatten.</p> - -<p class='c000'>— Så tyst I ha'n blifvit, junker — sade hon leende, -då de skulle stöta ut båten.</p> - -<p class='c000'>— Tron I att det nappar bättre, jungfru, om man -pratar och grufvar sig?</p> - -<p class='c000'>— Det fån I försöka — svarade hon stolt och vinkade -med handen till afsked.</p> - -<p class='c000'>Det var sent när de återkommo. De hade haft -god fångst, och det dröjde länge, innan de hunnit bära -allt samman uppför berget. När Anders skulle gå, -sade Lars med en nick åt Elsa:</p> - -<p class='c000'>— Du kan följa honom flicka och ro öfver till -<span class='pageno' id='Page_23'>23</span>Kornhamn, så slipper han väsnas derborta vid bommen. -Knektarne äro fulla så här dags, och det kan lätt bli -krakel.</p> - -<p class='c000'>Hon steg upp och följde honom tigande. Äfven -under öfverfarten hade de intet att säga hvarandra. -Vattnet kom i månlysta vågor och sqvalpade sakta mot -båten och det var detta, som tycktes taga deras tankar -i anspråk.</p> - -<p class='c000'>När de hunnit öfver till andra stranden, krokade -Elsa fast båten vid en påle och tycktes vänta, att hennes -följeslagare skulle hoppa i land. Men i det stället -gick denne öfver till hennes plats i fören af båten.</p> - -<p class='c000'>— Mins I den der qvällen jungfru, när I slog grannens -katt? — frågade han och sökte hennes ögon.</p> - -<p class='c000'>— Hvarför skulle jag inte det?</p> - -<p class='c000'>— I såg då så underligt på mig?</p> - -<p class='c000'>— Gjorde jag? blef junkern stucken kan hända?</p> - -<p class='c000'>Hon sänkte hufvudet och lekte med handen i vattnet.</p> - -<p class='c000'>— Jungfru Elsa! Nu måste jag säga det rent ut. -Jag håller Er så kär.</p> - -<p class='c000'>Hon såg häftigt upp och drog sig förskräckt till -baka.</p> - -<p class='c000'>— Nej Anders, så I talen! — sade hon.</p> - -<p class='c000'>—... Och många gånger har jag tänkt, jungfru, -att fråga Er, om I ej ville bli mitt äkta vif. När året -är ute, kan jag börja som egen mästare. Jag har godt -om gynnare. Mäster Schultz är gammal, och om I bara -ville, skulle det nog gå bra för mig.</p> - -<p class='c000'>— Nej Anders!</p> - -<p class='c000'>— Då skulle allt gå så lätt. Jag skulle arbeta -för fyra. Vi kunde köpa Matts Spetsmakares lilla stuga...</p> - -<p class='c000'>— Nej Anders!</p> - -<p class='c000'>— Säg blott jungfru, att I vill hålla mig kär. Jag -kunde hoppa i sjön, om I inte sägen det?</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_24'>24</span>— Kunde du?</p> - -<p class='c000'>Han såg så varmt och innerligt på henne. Men -hon stirrade tankfullt framför sig. Hennes händer föllo -långsamt åt sidan. Der borta vid Söderport hördes -stadsknektarnes sorl och rop, när de aflöste hvarandra -för nattvakten. Plötsligt reste hon sig upp.</p> - -<p class='c000'>— Det är sent junker! — sade hon. — De vänta -mig åter der uppe!</p> - -<p class='c000'>— Elsa! — ropade han lidelsefullt och ville hålla -henne qvar.</p> - -<p class='c000'>— Nej nej, fråga mig icke mer.</p> - -<p class='c000'>— Du vill då inte svara mig. Men grannarna ha -nog rätt, som säga, att du är en besynnerlig flicka, Elsa.</p> - -<p class='c000'>— Hvad ha grannarne sagt?</p> - -<p class='c000'>Hon såg förvånad på honom.</p> - -<p class='c000'>— Jo de säga, att du är en flöjel, som blott vill -leka och aldrig fästa dig. Men du har handlat orätt -med mig. Du har visat mig något, som du aldrig menat. -Dina ögon ha inte talat sanning Elsa. Om du -visste hur mycket jag håller af dig!</p> - -<p class='c000'>— Så sade äfven Gudmund Åkesson, och han gifte -sig strax efteråt med svarta Malin!</p> - -<p class='c000'>— Ja, du har haft många friare Elsa!</p> - -<p class='c000'>Han såg en stund utåt vattnet. Derpå reste han -sig upp och hoppade i land.</p> - -<p class='c000'>— God natt Anders Barberare! — sade hon vänligt -och stötte ut båten. Men han låtsade inte höra -henne. — Akta dig för vackra Greta på “Hvita stjernan” -— ropade hon efter honom. — Hon är kär i dig!</p> - -<p class='c000'>Nu vände han sig om och ämnade svara, men hon -var redan ett godt stycke ute på fjärden. Han såg en -lång stund efter henne. — Hvad jag var dum — sade -han halfhögt — som nämnde det. Grannarne ha nog -rätt. Hon vill endast fjäsa och flina, men aldrig allvar. -<span class='pageno' id='Page_25'>25</span>Fast inte skall hon se, att jag tar mig något -deraf som de andre.</p> - -<p class='c000'>Med denna föresats fortsatte han vägen till sin -bostad.</p> - -<p class='c000'>Nästa lördagsqväll var han emellertid äfven ute -med Lars och fiskade, och äfven då följde Elsa honom -ned till båten. När de kommit utför branten, gjorde -han sig i ordning att hjelpa henne att skjuta ut båten. -Han var lika glad, tänkte han, om hon följde med eller -ej. — Då kom det sig, liksom af en händelse, att -hon råkade luta sig något nära intill honom, och mera -behöfdes icke för att denna tanke skulle visa sig vara -osann. I nästa ögonblick hade han slagit sina armar -kring hennes hals.</p> - -<p class='c000'>— Hvad jag håller hjertligt af dig Elsa, — hviskade -han och smekte henne ömt.</p> - -<p class='c000'>— Är du ond på mig? — frågade hon sakta. Han -tyckte sig se, huru hennes ögon skimrade.</p> - -<p class='c000'>— Inte kan man vara ond på den man håller kär! -— svarade han.</p> - -<p class='c000'>— Nej be mig ej om någonting, Anders — sade -hon förskräckt — jag kan ingenting lofva dig!</p> - -<p class='c000'>— Inte vill jag heller tigga din kärlek!</p> - -<p class='c000'>— Jag tyckte det var så synd om dig, om jag -gjort dig illa!</p> - -<p class='c000'>— Tyckte du? — Det låg hån i tonfallet. — Men -det var ju mitt fel, jag borde sett mig bättre för.</p> - -<p class='c000'>Hon slet sig häftigt lös från honom. — Jag vånne -den lede toge mina ögon, — sade hon och höll händerna -för ansigtet.</p> - -<p class='c000'>Han ville kyssa henne, men hon vek häftigt tillbaka.</p> - -<p class='c000'>— Farväl Anders! — ropade hon och skyndade -<span class='pageno' id='Page_26'>26</span>uppför backen. — Du kan låta båten vara på andra -stranden tills i morgon. Då skall jag hemta den.</p> - -<p class='c000'>— Är detta ditt sista ord, Elsa!</p> - -<p class='c000'>— Ja!</p> - -<p class='c000'>— Farväl då!</p> - -<p class='c000'>— Farväl!... — Hon vände sig om ännu en gång. -— Vi få se om ett år, om kärlek består — ropade hon -skrattande och försvann bakom krönet.</p> - -<p class='c000'>... består! — upprepade ekot ute från fjärden.</p> - -<p class='c000'>Under den närmaste tiden härefter undvek Anders -så mycket som möjligt Lars Skeppares stuga. När han -någon gång kom dit, talade han med Elsa endast om -likgiltiga ämnen. Han ville fortfarande vara hennes -vän och råda henne till allt godt, tyckte han, ty hon -behöfde råd, så många afundsmän som hon hade. Men -aldrig skulle hon få höra ett ord om kärlek mera från -hans läppar. Sämre fästman kunde hon få än honom, -och hade hon ratat honom en gång, kunde detta vara nog.</p> - -<p class='c000'>Elsa å sin sida tycktes förstå hans tankar. Hon -ville icke mera följa honom till båten. Det var bättre, -sade hon, om denna var qvar på andra stranden öfver -natten, ty lätt nog kunde hon råka illa ut på återfärden, -då hon var alldeles ensam. Detta tyckte äfven -mor Greta, och derför vardt det äfven så.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>V.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Det skymde redan, när det kungliga jagtföljet gjorde -sitt intåg ner för Hornsbacken. Det var ståtligt att -skåda för det fattiga folket, som trängde sig fram mellan -de torftäckta kojorna. Muntra fanfarer klingade. -<span class='pageno' id='Page_27'>27</span>Hästarne frustade. Hvilka bandprydda manar och guldsmidda -betsel! Kavaljerer med stora fjäderbuskar i -hattarne, skämtande och skrattande med damer i långa, -hängande klädningar, öfversållade med guld- och silfverblommor.</p> - -<p class='c000'>Nyfikenheten hade drifvit äfven Elsa dit ned, för -att åse ståten. — Hvad jag gerna ville vara i hennes -ställe, tänkte hon, och såg upp mot en ung dam, som -red förbi på ett hvitt sto. — Hon behöfver ej vänta -på bröllopet, om någon vinner hennes tycke.</p> - -<p class='c000'>Hon strök håret ur pannan och vred taftshufvan -mera på sned. Hon visste, att det klädde henne bättre. -Hon kunde nämligen icke undgå att märka, att kavaljererna -sände henne månget förstulet ögonkast, när de -redo förbi. Men hvad betydde väl, att hon icke var -lika ful som svarta Malin, när hon ändock hade så ledsamt. -— Anders Barberare var visserligen en god gosse -och hade aldrig gjort henne emot, men han var lika -fattig som hon, och Jonas Klockare hade nog rätt när -han sade, att om sorg och nöd väter gift mans bröd, -blir det kärlekens död.</p> - -<p class='c000'>Så följde hennes tankar hvarandra, medan hon -drömmande såg efter det lysande tåget.</p> - -<p class='c000'>När hon vände sig om för att återtaga sin väg, -såg hon vid sin sida en förnäm man med pelsbräm på -kappan och fjäder i hatten.... Hur han kommit henne -så nära, utan att hon märkt honom, kunde hon icke -förklara. Det var med en viss skygghet, som hon betraktade -honom. Men hvad såg hon? Det var ju han, -som räddade henne från de efterhängsne kavaljererne -nere på isen. Nära ett år hade sedan dess gått till ände.</p> - -<p class='c000'>— God afton, vackra Elsa — helsade han vänligt. -— Du är stadd på hemfärd kan jag se, och denna gång -utan friare?</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_28'>28</span>Hans röst klingade så sällsam och underbar. Hon -ville tacka honom för hans ädelmod sista gängen de råkades, -men hans mörka ögon voro fästa på henne med -ett så egendomligt uttryck, att orden dogo bort, innan -de ännu hunnit uttalas. Hon kände sig nästan ängslig -till mods.</p> - -<p class='c000'>— Du ser på min bindel — återtog kavaljeren och -höll upp sin arm, som låg i en svart binda. — Det är -ett minne af vårt sista sammanträffande. Långe kaptenen -vid gardet, som ville åt dig, fick nog också sin -jacka uppsprättad, men det fans flere måsar ute på isen -än jag anade.</p> - -<p class='c000'>Han gjorde här ett uppehåll och såg henne vänligt -i ögonen. Hon såg blyg ut. — Efter jag kom att -råka dig nu i afton — återtog han med sällsam darrning -på rösten — kan du följa mig dit ned åt staden.</p> - -<p class='c000'>— För hvem tar mig Ers nåd? — sade hon häftigt -och rodnade.</p> - -<p class='c000'>— Nå blif icke ond, vackra Elsa — sade han skrattande. -— Jag ville icke såra dig med mitt förslag. Jag -tyckte blott, att det var en sällsam likhet mellan dina -vackra drag och en förnäm dams, hvilken jag gerna -ville skulle intressera sig för dig.</p> - -<p class='c000'>— En förnäm dam? Ers nåd skämtar!</p> - -<p class='c000'>— Om jag såg rätt nyss, skulle du ingenting ha -emot att rida på vackra hästar, eller hur?</p> - -<p class='c000'>Hon såg undrande på honom. Ville han gyckla med -hennes fattigdom? tänkte hon.</p> - -<p class='c000'>— Det man inte kan få, tjenar ej att eftertrå, — -sade hon och sänkte åter ögonlocken.</p> - -<p class='c000'>— Hvem vet hvad lyckan kan skänka, — sade han -med ett hemlighetsfullt leende. — Du är så vacker, -min flicka och har så mycket medfödt behag, att om -<span class='pageno' id='Page_29'>29</span>lyckans gudinna vore en karl, skulle du bestämdt vara -hans första älskarinna.</p> - -<p class='c000'>— Ack Ers nåd, lyckan bor ej i fattigmans stuga.</p> - -<p class='c000'>— Der kan hon trifvas lika väl som under guldstickad -kjortel — sade mannen, alltjemt med samma -egendomliga leende.</p> - -<p class='c000'>Några borgare närmade sig nu ner i backen. Han -tog upp en stor silfverklocka ur fickan och vände sig -mot ljusskenet, som föll från fönstret bakom dem.</p> - -<p class='c000'>— Det mörknar redan — sade han brådskande. — -Derför farväl!</p> - -<p class='c000'>Han drog en ring från sitt finger och tillade, i det -han gaf henne den:</p> - -<p class='c000'>— Du tycker om sådant glitter och har åt minstone -alltid roligare deraf än jag.</p> - -<p class='c000'>— Nej Ers nåd!... — Hon visste icke om hon -kunde mottaga den eller ej. Men så granna stenar -hade hon aldrig sett förr. Hvad de skimrade vackert -i ljusskenet! Hon såg tveksam, än på gifvaren, än på -gåfvan.</p> - -<p class='c000'>— Din tacksamhet visar, att du har godt hjerta, -— sade han och tog henne i hand — och jag vill ytterligare -öka gåfvans värde. Om du behöfver en vän, -skall du icke glömma denna ring. I Bollhusgränden, -på venster hand från brinken, ligger ett smalt hus med -gafveln åt gatan. De kalla det för tyske grefvens hus. -Gå in der i porten och klappa på andra dörren till -höger. Visa ringen för den som öppnar, och om det -är möjligt, skall du få den hjelp du söker. Och nu farväl! —</p> - -<p class='c000'>Hon stirrade tankfullt efter honom, tills han försvunnit -i mörkret. “Tyske grefven” hade hon hört omtalas -såsom en mycket farlig och ondsint menniska, hvilken -fått sitt tillnamn af de stora rikedomar, som han -skulle roffat till sig under de föregående krigsåren i -<span class='pageno' id='Page_30'>30</span>Tyskland. Men kavaljeren hade sett så vänlig ut... och -hvilken vacker ring hon fått! Hon måste gå närmare -till fönstret för att se hur den skimrade i ljusskenet. -Hon vände honom på alla sidor. Ett fnissande -och skrattande bakom henne kom henne att häftigt -vända sig om. Det var idel bekanta ansigten hon såg. -Der stod svarta Malin, der Fingerlisa, der Annika hos -hökarens. Och alla skrattade och gjorde miner åt henne.</p> - -<p class='c000'>— Jo det lönar sig att vara vacker, kan man se, -— sade Annika, en lång bleklagd jänta, och försökte -qväfva sitt skratt.</p> - -<p class='c000'>— Vacker flicka, vacker gåfva! — tillade svarta -Malin och torkade sig om munnen med en betydelsefull -åtbörd.</p> - -<p class='c000'>Elsa kände sig på en gång förlägen och ond. Hvad -hade de att göra med de gåfvor hon fick. Men hon -var icke van att tåla sådant skämt. Det hade hon visat -mer än en gäng förut.</p> - -<p class='c000'>— Hvad du är afundsjuk, svarta Malin, — sade -hon och höll upp ringen för den som sist talat, en tjock, -svartmuskig flicka med grofva drag och skelande ögon. -— Det skulle nog vara något för dina krokiga fingrar, -kan tänka. Men du kan hafva nog af långe Gudmund -du, som jag ratade.</p> - -<p class='c000'>— Tvy trå mig för slikt — svarade den tilltalade -föraktligt och spottade tre gånger framför sig — med -mig får den elake ingen makt.</p> - -<p class='c000'> — I morgon är ringen blott ett torrt löf, ska' du -få se — inföll Annika. — Gjorde du som jag, kastade -du honom genast i strömmen.</p> - -<p class='c000'>Fingerlisa hade under tiden betraktat ringen. Hennes -vackra anlete färgades af en liflig rodnad. Ifrån -att skratta och skämta som de andra blef hon plötsligen -<span class='pageno' id='Page_31'>31</span>tyst och allvarsam, och hennes röst hade en bitter -skärpa, när hon inföll:</p> - -<p class='c000'>— Vi gå i vakstugorna hvarje afton och bedja den -allsmäktige skona oss frän trolldom och satans frestelse, -och så löpa våra egna grannar efter honom, som flugor -efter smör. Hur många gånger har du rest vackra -Elsa? —</p> - -<p class='c000'>Vid denna fråga tårades Elsas ögon. Att tro henne -vara så förtappad, att hon reste till Blåkulla, hade ingen -förr gjort.</p> - -<p class='c000'>— Hvad tron I väl om mig? — sade hon häftigt. -— Tron I kanske, att jag icke kan mina stycken så -väl som I?... Men akta dig Lisa, det är inte första -gången jag hör din onda tunga löpa.</p> - -<p class='c000'>— Akta mig och hvarför det? — frågade denna -med ett tillgjordt skratt. — Tror du, att jag inte såg dig -i går qväll, så vacker du är, när du satt som en kråka -på postmästarens tak. Du är en gemen trollpacka du, -så mycket du vet.</p> - -<p class='c000'>Äfven hon tycktes hafva tårarne i ögonen.</p> - -<p class='c000'>Dessa ord rågade måttet af Elsas tålamod. Ursinnig -öfver den lidna skymfen, och icke heller glömsk -för det som hände i vakstugan hos Jonas Klockare, -rusade hon mot Fingerlisa och fattade henne i håret, -och innan de andra hunnit hejda det, hade hon slagit -sin fiende under sig på gatan. Malin och Annika -stodo helt försagda vid denna kraftyttring. Aldrig -hade de trott Elsa om sådant, hon som ansett sig alltför -fin och förnäm för att besöka deras vanliga dansnöjen -och gillen. Men i nästa ögonblick ingrepo äfven -de i striden. Dock, Elsa hade äfven hjelp att -vänta.</p> - -<p class='c000'>— Blyg's I inte flickor att kasta Er allesamman -öfver en enda — hördes nämligen i nästa ögonblick -<span class='pageno' id='Page_32'>32</span>mor Gretas stämma öfver skriket, och skuffande undan -den ena hit och den andra dit hjelpte hon Elsa att resa -sig. — Är det skick och seder att slåss så här midt -på allmän kyrkväg.</p> - -<p class='c000'>— Åh tyst I, mor Greta — ropade Fingerlisa, i -det hon flammande af vrede strök sitt hår ur pannan. -— Gå hon hem till sitt, gråsugga. Vi behöfva ej hennes -förmaningar.</p> - -<p class='c000'>— Du borde skämmas att gifva gammalt folk öknamn, -— sade gumman barskt, — men akta dig, du, -ty så mycket du vet, vackra Lisa, att skönt kan bli -grönt och fett magert.</p> - -<p class='c000'>— Ja akta dig Lisa! — ropade nu de andra flickorna -skrattande. — Den ena trollpackan stjelper icke -den andra, och flåsar den gamla på dig, får du lungsoten. -Nej se bara hur hon fräser!</p> - -<p class='c000'>— Jag skall rifva ögonen ur dig, för det ordet — -sade Elsa och ville på nytt rusa emot henne.</p> - -<p class='c000'>— Bry dig icke om hvad de säga, — sade mor -Greta, och förde Elsa med sig. — När man är dålig -sjelf, vill man ock, att andra skola vara det. Sådana -pigor äro intet umgänge för dig.</p> - -<p class='c000'>Men de hade sårat henne, tyckte Elsa, så djupt, att -hon aldrig kunde glömma det. Den ena tåren efter -den andra rullade utför hennes kinder. Hade ej mor -Greta varit, skulle striden derför lätt kunnat upplåga -på nytt, oaktadt fiendens öfvermakt. Men nu förde mor -Greta henne med sig med stadig arm derifrån.</p> - -<p class='c000'>Fienden ansåg sig må hända äfven för svag för att -fortsätta striden mot två motståndare, af hvilka mor -Greta, så gammal hon var, icke var att leka med. -Ljudet af hästtramp från gränden bredvid kom dem -äfven att tänka på vakten, som i hvarje ögonblick kunde -komma. De drogo sig derför flinande och småskrattande -<span class='pageno' id='Page_33'>33</span>hvar åt sitt håll och läto Elsa och mor Greta ostörda gå -derifrån.</p> - -<p class='c000'>När Elsa inkom i stugan, fick hon uppbära många -hårda ord af mor Greta. Elsa var icke flicka, sade -denna, att löpa ute efter de förnämes glitter. Mor -Greta synade härefter ringen mycket noga, medan Elsa -utan att svara drog sig trumpen bort i en vrå.</p> - -<p class='c000'>Det var en enkel guldring, med en liten skimrande -sten, i hvilken var inristadt ett sirligt vapen. Han -var alldeles gjord för Elsas finger, tyckte hon, och det -var icke underligt om Fingerlisa var afundsjuk. Hon -var det alltid, när Elsa fick något. Men nu skulle hon -nog få betala henne derför.</p> - -<p class='c000'>Medan hon småpratade härom, till hälften för sig -sjelf, inträdde Fingerlisa. Hon hade tårarne i ögonen -och gråten i halsen. Hon bad Elsa så mycket att hon -skulle förlåta henne, hvad hon sagt. Det var ej något -ondt menadt dermed, bedyrade hon snyftande. Hon hade -endast velat varna Elsa. Hon såg emellertid så hemlighetsfull -ut, när hon yttrade detta, att mor Greta i stället -för att, hvilket hon föresatt sig, dugtigt banna henne, -vardt allt försonligare och nyfiknare samt slutligen lofvade -henne både råmjölk, när kon nästa gång skulle -kalfva, och annat godt, om hon talade om hvad hon -visste. Men Fingerlisa var svår att öfvertala. Om det -vore sant, sade hon, att man sett Elsas skepelse fara -omkring i luften qvällstid, kunde olyckan snart vara -framme. Och utom vaka och bön kände hon då ingen -bot för trolldomen.</p> - -<p class='c000'>Men de utlofvade gåfvorna växte med den stegrade -inbillningen, och slutligen kunde Fingerlisa icke längre -motstå mor Gretas enträgenhet. — Så syndigt det än -vore, som hon sade, kunde hon icke neka till att omtala -<span class='pageno' id='Page_34'>34</span>för henne hvad hon viste. — Och nu berättade -hon, hviskande, att den förnäme kavaljeren icke varit -någon annan än den lede sjelf, som velat fresta -Elsa att blifva hans brud, och ringen var fästegåfvan -som han gifvit henne. Så länge de icke hade några -trollbarn med hvarandra, var det emellertid ingen fara -å färde, och han hade ingen makt öfver henne. Men för -att vara riktigt säker, borde hon dock lägga ringen i -askmörjan. Vore han i behåll, när solen gick upp nästa -dag, hade den lede gifvit Elsa en verklig ring, och -då kunde hon nyttja honom hur hon ville, ty då hade -vår Herre största makten i hennes hjerta. Men låg -der i stället ett stycke näfver eller en rostig jernbit, -när nästa sol lyste på spisen, då var trolldomen uppenbar, -och hon borde genast låta skrifta sig.</p> - -<p class='c000'>Mor Greta tackade henne för detta råd. Lisa var -dock en god och hjelpsam flicka, sade hon, som i grund -och botten ville grannarne väl, fast hon i bland hade -ondt af sin tunga. Derför skulle hon ha tack. Men -det var möjligt, att den lede kunde återkomma i en annan -skepnad, och derför måste äfven bot upptänkas. —</p> - -<p class='c000'>Fingerlisa ville nu gå. Hon hade sagt så mycket -hon visste. Blott man icke “fördes”, försäkrade hon, -vore Guds makt större än den ondes. Men hade -man gått öfver tredje tröskeln i Blåkulla och sett de -store ormarne, då kunde ingen mensklig makt vidare -hjelpa.</p> - -<p class='c000'>Fingerlisa hjelpte nu mor Greta att lägga ringen -i askan samt tog derefter en yxa från väggen, som hon -satte i sophögen utanför dörren.</p> - -<p class='c000'>— Ingen mensklig makt, säger du — frågade mor -Greta tankfull, när hon återkom — och ingen af våra -prester heller?</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_35'>35</span>— Endast den gudfruktige kaplanen i Lund, säger -man, lär få bugt med honom, — svarade Fingerlisa -och ville taga afsked. — Men det är långt dit. Han -bor, sade klockarn, i en kyrka, som är djupt under -jorden, och derifrån kan man gå ned i Blåkulla alla -dagar.</p> - -<p class='c000'>— Han kan då säkert hjelpa mot trolldomen? — -frågade mor Greta ifrigt.</p> - -<p class='c000'>— Så säger åt minstone Jonas Klockare. Det var -så, att en ung bondflicka blifvit förd till Blåkulla, berättade -han i går, och hennes fästman, som höll henne -mycket kär, hade, när den lede anfäktade henne alltför -hårdt, gått till den gudfruktige kaplanen, samt bedt -honom för gods och guld hjelpa honom att få till baka -hvad han hade kärast på jorden. Detta lofvade honom -äfven prestmannen, men blott på ett vilkor förstås, och -det var att han tog på sin ed, att jäntan icke sjelfmant -bjudit sig åt den lede, utan att det varit denne som -frestat och förledt henne. Han vore annars maktlös, -sade han, och den som oträngd toge hans kraft i anspråk, -skulle bli evigt fördömd. Men fästmannen var -blind, stackars gosse, och han trodde bara godt förstås -om sin fästeqvinna. Allt hvad hon sagt, tänkte han, -var endast bibelord. Derför svor han och bedyrade -med de svåraste eder, att det var den lede sjelf som -var enda skulden till hennes synd. Presten gjorde då -som han bad honom om och svor fram den lede. Med -ett hiskligt tjut och vrålande kom denne i dagen, men då -begaf sig inte bättre, än att det var jäntan sjelf, som -af fåfänga griller och högfärd sökt hans bistånd och -icke alls den lede, som frestat henne dertill, och slutet -vardt derför så ömkligt någon kan tänka sig det, ty -när jäntan vardt helbregda från synden och hin ondes -<span class='pageno' id='Page_36'>36</span>anfäktelser, då vardt den stackars gossen i stället en -krympling för lifstiden.</p> - -<p class='c000'>Fingerlisa tog nu afsked. Hon hade berättat allt -hvad hon visste om den gudfruktige prestmannen, sade -hon och kunde icke dröja längre borta från sin gamle -far, då det redan var nermörkt. Men om de behöfde -hjelp någon annan gång, skulle hon icke lemna dem -utan. Tack vare Jonas Klockare kände hon både ett -och annat, som icke borde vara utan allt gagn i de -svåra tiderna.</p> - -<p class='c000'>Elsa hade under hela tiden Fingerlisa talat med -moder sutit tyst i sin vrå, och hon tog ej emot hennes -hand, när hon sade farväl. Dylika berättelser och kanske -ännu sällsammare hade hon hört mången gång i -vakstugan, men aldrig hade hon dock hört något så -galet, tyckte hon, att någon straffats, om han velat -rädda sin nästa från trolldom, när han sjelf ingenting -gjort.</p> - -<p class='c000'>— Det var Fingerlisas vanliga lögner — sade hon -när denna gått — och det ska' I icke tro på, mor.</p> - -<p class='c000'>Denna fann dock Fingerlisas tal både naturligt och -riktigt. — När man vill bedraga vår Herre, ser du mitt -barn — sade hon andäktigt — får man nog lida sitt -straff. Nu hade den elake verkligen vunnit af vår -Herre en själ, och denna måste förgås, om ej någon annan -lemnades i stället.</p> - -<p class='c000'>Elsa gick denna qväll tidigare än vanligt in i sin -kammare och när Lars inträdde med dagens fångst på -ryggen, sof hon redan. Han hade emellertid hört omtalas -af några grannar uppträdet ute i gränden, och -ville gerna säga Elsa ett och annat ord.</p> - -<p class='c000'>Han brummade och svor fasligt. Men när han var -i detta lynne, lät mor Greta alltid honom hållas. Hon -styrde nämligen i det stora både säkert och förståndigt; -<span class='pageno' id='Page_37'>37</span>och då han icke handlade, utan endast ordade -tyckte hon det kunde göra det samma, om han väsnades -eller ej.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>VI.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Följande morgon, då Elsa inträdde i stugan, satt -hennes far i lifligt samspråk med en storväxt, groflemmad -karl med rödfnasigt, uppsväldt ansigte och knäfvelbårar. -I skymningen kunde denne varit skräckinjagande -nog, men vid dagsljus föreföll han, med all sin -krigiska hållning, alltför beskedlig och narraktig, för att -vara farlig, och om icke lukten efter det sista ruset afhållit -derifrån, skulle helt säkert hvilket barn som helst -känt sig frestad att leka med hans röda hakskägg.</p> - -<p class='c000'>Hans drägt inbjöd äfven på sätt och vis dertill. -Den utgjordes af en kort rock af rödt kläde med guldränder -i sömmarne, gula sämskskinnsbyxor och röda -strumpor. Oaktadt dessa bjerta färger var den likväl -på långt när ej så lysande, som man skulle tro, ty de -många fläckarne framtill läto den röda färgen skifta -väl mycket i brunt, och guldränderna voro på de fleste -ställen bortnötta eller urblekta.</p> - -<p class='c000'>Men mäster Hvittlock var stadens förste skarprättare -och som sådan alltid en man, värd att betrakta. -Han var nu ute för att skaffa sig en ny medhjelpare, -ty dagen derpå skulle åter en trollpacka brännas, och -en af hans drängar hade qvällen förut druckit för mycket -öl samt till följd deraf ramlat ut för krogtrappan -och brutit halsen af sig.</p> - -<p class='c000'>Lars Skeppare var emellertid föga nöjd med besöket. -<span class='pageno' id='Page_38'>38</span>Så granne han var, plägade han icke gerna umgänge -med mästermannen.</p> - -<p class='c000'>Medan de talade, började Elsa göra upp eld i spiseln. -Hennes hjerta klappade af lätt förklarlig oro. -Skulle ringen ligga qvar? Eller hade hennes mor redan -tagit bort honom? Stället var orördt, såg hon, der -hon sett dem lägga honom qvällen förut. Hon strök en -gång, två gånger, för hvarje gång allt djupare, tills hon -slutligen nådde sjelfva hällen. Men ingen ring syntes -till. Allt hon fann var några rostiga spikhufvuden.</p> - -<p class='c000'>— I kommen då icke med i morgon, fader Lars? -— sade mäster Hvittlock och fattade sin, med en röd -fjäder prydda hatt.</p> - -<p class='c000'>— Inte för allt guld som glimmar... Fråga Jonas -Wärme eller någon annan, som bättre behöfver dalern.</p> - -<p class='c000'>— Han är för vek i kroppen. Det är icke alla, -som kunna se justitiesvärdet blott och bart utan att -krokna, ska' jag säga. Och — om I tror att det ingen -heder är dermed — ska' jag säga, att det står i -den heliga skrift, att öfverheten fick svärdet. — Höga -magistraten sade ock i går, att det var ett hederligt -och aktningsvärdt yrke.</p> - -<p class='c000'>— Huru som helst, lär I ej få mig på slik förrättning -— sade Lars Skeppare bestämdt. — Om de -stackars qvinnorna kunde hålla sin mun bättre och inte -löpte i husen med sqvaller om sin nästa, ginge det dem -bättre.</p> - -<p class='c000'>— Är I då förryckt i hela kroppen? Tron I att -höga hofrätten och alla riksråden, ja sjelfva kungen -skulle låta bränna dem, den ena efter den andra, om -de voro oskyldiga. Säg icke om det ordet, så att någon -hör det, ty det kunde bekomma Er illa.</p> - -<p class='c000'>— Åh, Gud ske lof, alla mina grannar veta nog, -att jag är fri från slikt djefvulstyg.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_39'>39</span>— Om I ären det — här sänkte han rösten — -heter det likväl icke alldeles så om andra här i huset.</p> - -<p class='c000'>Elsa trodde sig se på deras miner, att de talade -om henne, och utan att veta hvarför, rodnade hon upp -till hårfästet samt skyndade ut.</p> - -<p class='c000'>— Tala nu ur skägget — sade Lars häftigt, då -hon var borta — eller vid alla djeflar och trollpack -ska' jag icke få fram det.</p> - -<p class='c000'>— Nå, nå, inte så häftigt! — sade mäster Hvittlock -saktmodigt. — I går var det icke en, utan fulla -tjoget, som sågo Er vackra dotter flyga af med de andra -till Blåkulla. Ville ej säga något ondt dermed — -tillade han, då Lars' blickar mörknade allt mer — det -kunde ju endast varit hennes hamn man såg.</p> - -<p class='c000'>— Så? Man såg hennes hamn? — utropade Lars -vredgad. — Det säger jag dig, mäster, så granne du -är, kom ej till baka med slikt prat, ty det är intet kram -för min marknad.</p> - -<p class='c000'>Mäster Hvittlock tycktes icke heller vara hågad -derför. Han hade endast menat väl, tyckte han. Det -kunde ju vara nyttigt att höra hvad grannarne pratade -om, så att man kunde hålla sig på sin vakt. Men högfärd -går för fall, och mången hade förr en gång fått -ångra att de icke lydt hans råd.</p> - -<p class='c000'>Han tog nu afsked, lemnande gubben att i ro fundera -öfver hvad han sagt.</p> - -<p class='c000'>— Hvad går åt er, far, i dag? — frågade Elsa, -då hon en stund derefter inträdde och såg, hur han -följde henne med forskande blickar.</p> - -<p class='c000'>— Du borde gå mera i dina sysslor, barn, och -springa mindre kring torg och gränder — sade han -vresigt. — Du hade då inte ondt af djefvulens anfäktelse.</p> - -<p class='c000'>— Käre far, hvad menen I väl?</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_40'>40</span>Hon rodnade och såg ut, som hon fullkomligt väl -hade förstått, hvartåt han syftade.</p> - -<p class='c000'>— Åh, inte värdt att du ställer dig så oskyldig. -Nog vet jag, att du i går hade kommers med någon -af de förnäme kavaljererna der nere i staden.</p> - -<p class='c000'>— Käre far, inte kunde jag veta, att det var så -farligt att svara en menniska, som talade så vänligt -som han gjorde.</p> - -<p class='c000'>— Man får icke tro alla, som hafva söt mun och -äro vänliga i ansigtet. Men gör du om det en gång -till, ska' jag... Han höjde armen.</p> - -<p class='c000'>— Det må far! — svarade Elsa trotsigt. — Aldrig -tvingen I mig till något.</p> - -<p class='c000'>— Herre Gud, hvad tänker du på, Lars? — utropade -mor Greta, som i det samma inkom. — Och -tänk bättre på hvad du säger, Elsa, att du icke retar -far!</p> - -<p class='c000'>— Hvar har du trollringen? — frågade gubben -häftigt. — Gif mig den!</p> - -<p class='c000'>— Den tog mor — sade Elsa med en knyck på -hufvudet.</p> - -<p class='c000'>Mor Greta skyndade bort till spiseln. Hon hade -icke velat se efter ringen, medan mäster Hvittlock var -derinne, och förrän han kom hade icke solen börjat -skina dit in.</p> - -<p class='c000'>— Herre min skapare! — ropade hon och slog -samman händerna. — Jäntan hade rätt. Se bara far, -endast en bit näfver ligger der.</p> - -<p class='c000'>Elsa sade ej ett ord. Hon hade sin egen tro derom, -tyckte hon. De ville endast skrämma henne.</p> - -<p class='c000'>— Så mycket du vet, Elsa — sade Lars, sedan de -undrat åter och fram öfver ringens försvinnande, och -alla tre bedyrat vid allt hvad heligt var, att ingen tagit -<span class='pageno' id='Page_41'>41</span>den — så mycket du vet, inte kommer du i brudstol -förr än förståndet fått växa ut på dig.</p> - -<p class='c000'>— Far gör som han vill — sade Elsa kallt. Men -derpå, liksom hon skulle ångrat sig, tog hon mor Greta -om halsen och kysste henne häftigt samt skyndade in -på sin kammare.</p> - -<p class='c000'>— Gud ska' veta, att hon blifvit både hård och -egenvillig på sista tiden, — sade mor Greta förvånad -och såg efter henne, — men tvång biter mindre på -henne än flinta på stål. Måtte blott vår Herre skydda -henne.</p> - -<p class='c000'>— Så långt det räcker — sade Lars tviflande. — -Men nog ska' ondt gry ut med ondt, — återtog han -strax derpå. — Fast mins du mor, när du ville tvinga -henne att gå i de nya kängorna och hon i stället sprang -barfota i snön hela Guds långa dagen?</p> - -<p class='c000'>— Mins nog det, och hade inte du den gången -lagt dig ut för henne, far, hade nog stora bönboken -till sluts kommit fram. —</p> - -<p class='c000'>Den tid som följde efter dessa händelser var icke -lycklig för Elsa. Mor Greta hade aldrig varit så sträng -och noggrann, som hon nu blef. Ofta var hon till och -med obillig i sina fordringar. Men ondt gry, sade hon, -skulle ut med ondt.</p> - -<p class='c000'>Både Lars och Anders Barberare, hvilken nu mera -sällan besökte dem, försökte väl understundom stämma -mor Greta till mildare känslor. Men deras försök strandade -för det mesta mot Elsas egen styfsinthet. Anders -tycktes hon icke ens tåla, och den enda som hon numera -kunde sägas sällskapa med var Fingerlisa, hvilken, -allt sedan den qvällen, då hon bad Elsa och mor -Greta om förlåtelse, fått ett märkbart insteg i den förras -tankar. Både mor Greta och Anders märkte hur -detta växte för hvarje dag. De räddes derför, men kanske -<span class='pageno' id='Page_42'>42</span>handlade de icke klokt, när de öppet sökte motverka -denna vänskap.</p> - -<p class='c000'>En qväll möttes Anders och Elsa i stugudörren. -Hennes ögon voro tårade, och han frågade deltagande, -hvad som kom åt henne.</p> - -<p class='c000'>— Åh det är inte alltid så lätt, Anders, att vara -glad här i lifvet, — sade hon suckande.</p> - -<p class='c000'>— Har mor varit sträng nu igen?</p> - -<p class='c000'>— Inte mer än vanligt. Det är inte så lätt att -vara till lags för stränge herrar.</p> - -<p class='c000'>Lars Skeppare hade lyssnat till hennes svar och -reste sig nu häftigt från pallen, der han satt.</p> - -<p class='c000'>— Jag vånne den elake toge dig, trollunge — sade -han uppbrusande. — Du drar synd och skam öfver hus -och hem, och när jag tager mig an din sak, klagar du -lika fullt, derför att jag, för böfveln, vill ha skick och -reda här. Men så mycket du vet, får jag höra ett gny -mer om något trolleri eller om förnäme kavaljerer, ska' -jag ta' presten med mig och sätta eld på stugan öfver -dig och sedan gå sjelf så långt vägen räcker.</p> - -<p class='c000'>— Jag tycker, att far kan tala mera ömt till mig -— sade Elsa lugnt och såg honom i ögonen. — Jag -har ju intet ondt gjort.</p> - -<p class='c000'>— Har du inte bragt den onde in i vårt hem till -grannars och någrannars spott och smälek, kan tänka? -Men akta dig!</p> - -<p class='c000'>— Tror nog att far vill plåga mig. Far tyckte -jag var för glad nyss...</p> - -<p class='c000'>Lars Skeppare hade närmat sig henne medan hon -talade. Svaret jagade vreden upp i hans ansigte, och -han knöt handen åt henne.</p> - -<p class='c000'>— Derför ska' du få svida, djefvulsbarn — utropade -han — så sant jag heter Lars Mickelsson!</p> - -<p class='c000'>— Nu ären I för sträng, fader Lars — sade Anders -<span class='pageno' id='Page_43'>43</span>medlande: — Ingen har ju talat något ondt om -Elsa på sista tiden.</p> - -<p class='c000'>— Om ingen vill kännas vid mig här — sade Elsa -vårdslöst — torde nog finnas oskylde, som kunde komma -mig till hjelp.</p> - -<p class='c000'>Lars Skeppare stirrade förvånad på henne. Så -skarpa ord hade han aldrig förr fått till svar. Men -hon var nu mer för stor jänta att få bugt med. Han -såg ondt på henne.</p> - -<p class='c000'>— Det ordet ska' du få ångra, flicka! — sade han -kärft och gick ut, hvisslande på en gammal sjömansvisa.</p> - -<p class='c000'>Från den stunden var Elsa mindre till lag äfven -för honom, och sällan gick någon dag, då hon icke fick -gråta bittra tårar. Än hade han hört af grannarne, -att hon gått i sällskap med någon förnäm kavaljer öfver -slussbron, än att hon kommit för sent hem från vakstugan.</p> - -<p class='c000'>Äfven Anders började till slut fatta misstankar om -Elsas dygd. Han trodde väl ännu icke, att hon menade -något illa, men hon hade vid flere tillfällen talat -osanning för honom, och lögn ur en ung flickas mun, -tänkte han, bådade intet godt. Dess utom sällskapade -hon allt ifrigare med Fingerlisa. Han visste icke hur -det kom sig, men han betraktade nämligen Elsa, oaktadt -hennes nekande, fortfarande som sin blifvande fästeqvinna, -och han ville derför ej, för sitt anseende inom -skrået, att Elsa skulle hafva täta samqväm med en så -illa känd flicka som Fingerlisa.</p> - -<p class='c000'>Men Elsa vardt mera motsträfvig, ju mer han och -mor Greta pockade på upphörandet af denna bekantskap. -Hvarför skulle hon försaka alla sina vänner för -hans skull, sade hon. Hon hade ju icke lofvat honom -något. Fingerlisa kunde vara lika hederlig som han, -tyckte hon, fast hon var fattig, och var bestämdt mycket -snällare. Hvad de sagt om henne hade endast varit -<span class='pageno' id='Page_44'>44</span>förtal. Hon motsade henne aldrig, var ständigt glad -och vänlig, samt hade gifvit henne månget godt råd, -när de andra endast gifvit henne snäsord. —</p> - -<p class='c000'>Det var sent en afton. Anders hade återigen, men -förgäfves, bedt henne sluta med sitt umgänge med Fingerlisa.</p> - -<p class='c000'>— Det går aldrig väl om I kifvens så — hade -mor Greta slutligen sagt. — Tro mig, den ena måste -böja sig för den andra, så är lifvet.</p> - -<p class='c000'>Men Elsa hade då blifvit ond. Hon ville aldrig -blifva Anders Barberares hustru, hade hon svarat, om -de än skulle tvinga henne dertill, och när Anders gick, -hade hon ropat efter honom i dörren, att han icke behöfde -komma till baka, om han inte ville det.</p> - -<p class='c000'>Hon var mer än vanligt upprörd. Alla, tyckte -hon, ville hennes ofärd. När hon en stund senare vardt -ensam i sin kammare, rörde sig hennes oroliga tankar -både när och fjerran, och sällsamma bilder från forna -tider trängde sig fram i inbillningen.</p> - -<p class='c000'>Hon mindes så tydligt en varm vårdag, då hon -följde sin moster till Jakobsdal, för att åse lustbarheterna -vid hofvet. Hennes far var på den tiden till sjös, -och mor Greta kunde ej lemna sitt stånd vid slussgrafven. -Men hennes lilla fostersyster var deremot med. -Hvad hon mindes denna väl, der hon sprang med sin -mörkblå kjortel och sitt hvita linnelif öfver det ångande -gräset.</p> - -<p class='c000'>Löfven hade nyss spruckit ut, häggen blommade, -och på det friska gräset vid sjöstranden var ett lysande -hoffölje samladt. Der såg hon damer i hängande lockar -och spetskragar, kavaljerer i stora, yfviga allongeperuker -och skor med röda rosetter.</p> - -<p class='c000'>En öppning var gjord i gärdesgården vid skogsbrynet. -Jägare i gula kyllerrockar och med stora fjädrar -<span class='pageno' id='Page_45'>45</span>i hattarne drefvo hjortarne utåt fältet, der kavaljererna -stodo väntande med lyfta bössor. Hvarje hjort -bar nämligen sin dams färger, och kavaljererna skulle -täfla om dem genom att döda deras bärare.</p> - -<p class='c000'>Efter hjortarne insläpptes ett koppel räfvar inom -stängslet. Hennes hjerta hade klappat af oro. Ack, -de sågo så skygge och ängslige ut: Men lakejer med -rykande luntor framsprungo nu plötsligt ur skogsbrynet. -Eld och rök sprutade fram ur de svärmare, man -fastbundit vid de stackars räfvarnes svansar. Ett koppel -hundar lössläpptes. Öfver högt och lågt, öfver -diken och gärdesgårdar gick det rasande tåget. När -hundarne sökte fasttaga sitt flyende rof, small ett skott -ur någon svärmare, som kom förföljaren att tjutande -tumla till baka, allt till de förnäma damernas stora fröjd.</p> - -<p class='c000'>Elsa mindes vidare hur hennes lilla fostersyster -klappat i sina små händer och sett så innerligt glad -ut. Men plötsligt kom der fram en dylik rasande flock -och slog omkull dem båda i gräset. Mera häpen än -rädd, började hennes fostersyster att gråta, då en förnäm -dam, som sett det, gick fram till hennes fostersyster -och klappade henne vänligt på kinden. — Hvilket -vackert barn — sade hon åt sin kavaljer och smålog -så godt samt framtog derefter en vacker gulddosa, ur -hvilken hon gaf dem små sockergryn att äta.</p> - -<p class='c000'>Elsa vände sig mot väggen. Hon var trött på -dessa minnen, som förföljde henne. Men hennes mosters -bild stod allt lifligare för hennes inre. Hvad hon gerna -önskade att denna hade lefvat. Men så väl hon som -fostersystern voro döda. Hon kände hur tårarne vätte -örngottet.</p> - -<p class='c000'>Ett sakta prassel utanför fönstret kom henne att -häftigt spritta upp. Någonting liknande ett ansigte aftecknade -sig mot den dunkla rutan. Förskräckt rusade -<span class='pageno' id='Page_46'>46</span>hon upp ur bädden. Men der utanför var allt tyst och -stilla. Månen sände ett matt skimmer öfver den lilla -täppen, som var täckt med nyfallen snö. De nakna -träden, med sina skuggor, stodo orörliga i tystnaden. -Dock längst bort i den mörka vrån tyckte hon sig -skönja en mensklig skepnad. Såg hon rätt eller liknade -den icke till växt och hållning samme förnäme -kavaljer, som gifvit henne ringen. Hon tyckte att han -nickade åt henne. Men när hon lutade sig fram och -öppnade fönstret var han borta. Det var kanske blott -en syn, tänkte hon.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>VII.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Julen närmade sig. I staden skulle firas ett af -dessa ståtliga adelsbröllop, som drogo skådelystna menniskor -in till staden långt utifrån malmarne.</p> - -<p class='c000'>Anders Barberare hade lofvat Elsa att följa henne -dit ned, sedan mor Greta förklarat hans sällskap såsom -vilkor för ett “utelöpande” så sent på qvällen. Elsa -var dock icke nöjd med detta förmynderskap. Hennes -oroliga min och häftiga gång, när de vandrade utför -Hornsbacken, ådrogo sig också mer än en mötandes -uppmärksamhet.</p> - -<p class='c000'>— Akta dig Elsa — sade slutligen Anders. — Om -du springer så, kan folket tro, att du vill löpa ifrån mig.</p> - -<p class='c000'>— Följ med då, mäster prest! — svarade hon, -utan att vända sig om.</p> - -<p class='c000'>— Nej, gå du så fort du orkar! — Han saktade -stegen. — Du lär nog inte komma till bröllopsgården -förr än jag.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_47'>47</span>En stund derefter hade äfven hon saktat stegen, -och de gingo bredvid hvarandra.</p> - -<p class='c000'>— Det var snällt af dig, Elsa — sade Anders, -när de hunnit ett stycke — att icke längre vara så -envis. — Han ville lägga sin arm om hennes lif.</p> - -<p class='c000'>— Hvad tänker du på?... Här... midt på allmän -kyrkoväg!... Nej, släpp mig, Anders!</p> - -<p class='c000'>Hon såg nästan ond ut, när hon stötte honom till -baka. Han såg på henne förebrående.</p> - -<p class='c000'>— Du blir elak, Elsa, om du icke kufvar ditt -sinne — sade han godsint. — Jag vore färdig att dö -för dig, och derför bör du icke leka med mitt hjerta.</p> - -<p class='c000'>Men hon hade aldrig lofvat honom någonting, sade -hon, och det var långt tills året vore ute, då hon -skulle svara bestämdt. Till dess borde han låta henne -vara i fred och icke jemt plåga henne med sin enträgenhet. -Och derpå skrattade hon på ett sätt, som gjorde -hans tankar bittra.</p> - -<p class='c000'>— Om jag ej kan gifva dig diamantringar och -gyllenduk — sade han — kan jag likväl hederligt -försörja dig.</p> - -<p class='c000'>— Hvem har bedt dig, Anders, om några diamantringar? -Vill du icke hafva mig sådan jag är, må du -välja en annan — vill du icke följa mig, går jag ensam.</p> - -<p class='c000'>— Hvad du är dig olik i dag, Elsa — sade Anders, -och sökte med mildt våld hålla henne qvar. — Så -var du icke i ögonen, när du första gången såg mig.</p> - -<p class='c000'>Hon rodnade lätt, men svarade ingenting. Vid hörnet -af Hornsgatan stod en liten gosse och lekte med -några isstycken.</p> - -<p class='c000'>Elsa råkade ofrivilligt stöta till honom, så att hans -granna byggnad rasade omkull.</p> - -<p class='c000'>— Trå dig, du styggetacka — skrek pojken förbittrad -efter henne.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_48'>48</span>Förvånad vände hon sig om vid detta tilltal.</p> - -<p class='c000'>— Nej se på skepparns Elsa! — skrek pojken, öfverlycklig -af denna upptäckt, och sprang ett stycke -ned åt gatan. — Se bara hur hon flyger åstad med -den granne herrn. Faren I till den elakes gästabud, -godt folk?</p> - -<p class='c000'>Elsa vardt röd i ansigtet. Ett isstycke, stort som -ett äpple, rullade framför hennes fötter. Hon böjde -sig ned efter det och vände sig hastigt om mot sin förföljare.</p> - -<p class='c000'>— Här skall du få smaka på gästabud — ropade -hon, och slungade isstycket efter honom. Grossen förde -handen till hufvudet, i det han gaf till ett skrik af -smärta. Isstycket hade träffat med olycksbådande säkerhet, -och blodet sipprade ymnigt fram ur ett djupt -sår midt i pannan, medan han jemrade sig och skrek -af alla krafter.</p> - -<p class='c000'>Anders ville skynda fram till honom, men Elsa -höll honom till baka.</p> - -<p class='c000'>— Vill du föra mig i förderfvet — sade hon upprörd -— hör du icke, att man ropar på vakten?</p> - -<p class='c000'>Han följde henne motvilligt.</p> - -<p class='c000'>— Du hade nog tyckt om, Anders — sade hon, -då de hunnit öfver slussen — om de fått fatt i mig -der uppe och fört mig till tukthuset.</p> - -<p class='c000'>— När såg du, att jag ville dig så ondt? — frågade -han, ej utan bitterhet. — Men inte skall man bry -sig om, hvad barn och dårar ropa.</p> - -<p class='c000'>— De skola få kalla en för hvad som helst, menar -du? Men du är bara morsk, när du sitter der hemma -i spiselvrån hos far och mor, och fast du bär långvärja -vid sidan och skägg på hakan, låter du dem säga på -gator och gränder hvad dem lyster om mig, fast du -friar och fjäsar i orden, kan tänka.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_49'>49</span>— Lugna dig, Elsa, aldrig kunde jag tro, att du -skulle bry dig om hvad den lille pojken ropade.</p> - -<p class='c000'>— Han kallade mig trollpacka, hörde du; men -också du, Anders tror mig nog inte om godt. Du är -nog redan led vid mig! — Hon torkade bort de frambrytande -tårarne med tröjärmen. Plötsligt stannade hon -och vände sig om.</p> - -<p class='c000'>— Farväl Anders! — sade hon.</p> - -<p class='c000'>Han ville hålla henne till baka.</p> - -<p class='c000'>— Nej, låt mig gå — sade hon häftigt — din väg -är icke min!</p> - -<p class='c000'>Han talade så mildt och kärleksfullt, som en tjugu -års yngling talar till den han älskar. Men hon hatade -honom, sade hon. Hon hade aldrig älskat honom och -skulle aldrig heller göra det.</p> - -<p class='c000'>— Nej, förr må man bränna mig som en hexa och -trollpacka — ropade hon och slet sig lös från honom -— än jag följer dig när du brukar våld!</p> - -<p class='c000'>Han följde henne heller icke, när hon rusade uppåt -gränden. Han ville visst icke tigga om hennes kärlek, -tyckte han. Han skulle nog finna någon annan, som satte -mera värde på honom.</p> - -<p class='c000'>Men hur det var, kom äfven han att efter en stund -vika af inåt samma gränd, der hon försvunnit. Och -småningom vordo hans steg längre och hastigare. Han -ville endast följa henne på afstånd, tyckte han, och -der borta i folkträngseln skulle hon nog icke få så långt -försprång, att han icke kunde se, hvad hon hade för sig.</p> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_50'>50</span> - <h2 class='c003'>VIII.</h2> -</div> - -<p class='c004'>I den smala Bollhusgränden var mycket folk samladt. -Bröllop skulle hållas i ett af de nybygda adelshusen, -och det var sagdt att både vin skulle löpa och -glafven kastas. Ännu voro fönsterraderna mörka och -maréchallerna och beckkransarne väntade på sina svarta -pålar, hvilka här och der uppstucko ur snön, att den -gamle portknekten skulle tända dem. Under tiden -gjorde folkhopen sina iakttagelser öfver grändens invånare.</p> - -<p class='c000'>— Ser du, vän Fibiger — sade en spenslig borgare -i lamskinnsperuk till sin tjocke granne — tyske -grefven vill slå på stort och göra fest med ett vaxljus.</p> - -<p class='c000'>— Har du sett en palt lysa i hornlykta? — sade -den tilltalade tvärt.</p> - -<p class='c000'>— Nej du, Jonas, rik man är snål man.</p> - -<p class='c000'>— Han eger några tunnor guld, vill jag lofva.</p> - -<p class='c000'>— Jo det kan du ta' på! Om han ock skulle dämma -upp strömmen med bara karoliner, finge han nog öfver.</p> - -<p class='c000'>— Åh kors! ja alla källare i hela huset ska' vara -proppfulla af bara rödaste guld, säger man.</p> - -<p class='c000'>Den siste talaren kastade en beundrande blick mot -den mörka fönsterraden. Ljuset, hvarom han talat, hade -stannat vid ett af fönstren.</p> - -<p class='c000'>— Ser du, der står halte hofmästaren med ljusstaken -— återtog han. — Han har nog sett det, om han -inte fått smaka't.</p> - -<p class='c000'>Mannen i fråga kunde vara omkring sextio år. Hans -ansigte var pussigt och rödfnasigt, med utstående kindknotor -och tjocka läppar och omgifvet af gråstripigt -hår. Ett hugg, som gått snedt öfver pannan, hade lemnat -<span class='pageno' id='Page_51'>51</span>ett bredt ärr efter sig och tryckt ut venstra ögat, -hvarigenom ansigtsuttrycket blifvit skelande och osäkert. -Hans korta puffjacka af mörkviolett sammet var urblekt -och saknade icke heller ljusare stoppningar här och der. -Den hvita spetskragen kring halsen var skrynklig och -något för träng. Tofssnörena hade synbarligen icke räckt -till, utan hängde vårdslöst på sidorna.</p> - -<p class='c000'>Han släckte ljuset, för att bättre kunna urskilja -folkhopen nedanför, och lutade sig mot fönsterkarmen. -Men ett sakta prasslande in i rummet kom honom att -häftigt vända sig om. Det långa rummet upplystes af -det flammande skenet från maréchallerna, som nu började -tändas. Hans blick föll på den höga sängen med hennes -tunga, guldfransade sparlakan och derefter på sandstensspiseln, -hvars förgylda listverk och blankskurade eldskärm -skimrade i eldskenet.</p> - -<p class='c000'>— Det var nog råttorna igen — mumlade han efter -att hafva lyssnat en stund. — Fast, Gud bättre, -hvarje gång jag är ensam här käns det något kallt efter -ryggen. — Men dö är dö, och alla skola dö — och -för resten var det hans nåd, som tog den saken på -sig. — Derför kunna de inte göra mig något, om de -än då och då låta höra af sig.</p> - -<p class='c000'>En smal ljusstrimma gled långsamt fram öfver gyllenläderstapeterna. -Låset vreds om, och ett högväxt -fruntimmer trädde öfver tröskeln. Hon höll i handen -en dubbelarmad ljusstake af silfver med tvänne halfbrunna, -drypande vaxljus, hvilkas röda lågor flämtade i -luftdraget.</p> - -<p class='c000'>När hon långsamt skred fram öfver golfvet, syntes -hennes smärta skepelse nästan vanskapligt lång i den -svarta, tätt åtsittande sammetsdrägten.</p> - -<p class='c000'>— Du skall se väl efter porten i afton, Bertil — -sade hon och satte ljusstaken på den svarta dragkistan -<span class='pageno' id='Page_52'>52</span>vid fönstret — ingen får komma in, som du inte noga -betraktat genom gallret.</p> - -<p class='c000'>Hennes röst lät sträf och befallande. Han bugade -sig utan att svara och linkade ut genom dörren. En -knäppning i låset, och damen var allena.</p> - -<p class='c000'>Hennes ålder kunde vara omkring fyratio år. Pannan -var hög, ögonen stora och glänsande. Men leendet, -som i ungdomen lekt kring munnen, hade lemnat rum -för detta på en gång kärfva och tålmodiga drag, som -den tidens porträttmålare med sådan förkärlek vetat förläna -sina äldre qvinnoansigten.</p> - -<p class='c000'>En stor foliant i blå sammetspermar och guldknäppen -låg uppslagen på fönsterbrädet. Hon satte sig i -stolen och började tankfullt vända bladen. Plötsligt -reste hon sig. En matt rodnad lade sig i kindgroparne.</p> - -<p class='c000'>— Hur länge skall jag då vara dömd till denna plåga -— utbrast hon lidelsefullt — hur länge, o Herre! skall -min själ ängslas af dessa gnagande qval. — Och man -talar om en rättvis Gud, som styr denna verlden? -— återtog hon efter en stunds grubblande.</p> - -<p class='c000'>— Nej en ond, svart ande är det — ja, store Merlin, -håller du, hvad du i denna bok lofvar, kan du -återge mig hvad jag saknar och förgäfves under aderton -långa år sökt, då må du gerna plåga min själ i fördömelsen.</p> - -<p class='c000'>— Fördömelsen? — upprepade hon sakta, liksom -detta ord gifvit ny riktning åt hennes tankar.</p> - -<p class='c000'>Hon satte sig åter och lutade hufvudet till baka. -Det var längesedan flydda dagar, som åter stodo framför -hennes inre. Hon mindes så väl, då hon var ung, -var en firad skönhet vid hofvet med friare i dussintal. -Och hon hade icke räknat så noga med deras hjerteqval. -En barndomsvän, den ståtlige grefve Bjelke hade dock -till slut rört hennes hjerta. Visserligen hade äfven han -<span class='pageno' id='Page_53'>53</span>fått dela samma lott, som alla sina föregångare. Hon -var för flygtig, för att på allvar kunna fästa sig vid -någon, men den ömhet, hvarmed hon sökte trösta honom, -sade hennes ovänner, hade åt minstone liknat kärlek. -— Och den gången hade de varit milde.</p> - -<p class='c000'>En dag var bankett på hofvet. Hon var uppbjuden -till kontradans. Men en viss olust hade fått makt -med henne. Släppande sin kavaljers arm, skyndade hon -brådskande ut ur danssalen och ut i slottshvalfvet. Men -hvart skulle hon taga vägen? I slottet kunde hon icke -stanna. Hennes tankar föllo på kaplanen i Klara, magister -Olaus Bergius. Han hade i många år varit husprest -i hennes slägt och var känd för en gudfruktig -och rättrådig man. Hon beslöt att bedja om hans hjelp -och råd.</p> - -<p class='c000'>Qvällen var mörk. Endast några enstaka facklor -blänkte genom dimman och gåfvo återsken från de -våta stenarna. Hon skyndade öfver Norrbro. Det lyste -i de låga vakthusen på andra sidan. Stadsvakten -vid slagbommen skulle må hända taga henne i förvar. -Hon kände sitt hjerta slå, som hade det velat tränga -sig ut genom bröstet. Strömmen brusade doft under -hennes fötter. En tung fora hade gått ner på morgonen -och ryckt broräcket med sig. — Endast några steg -och allt vore slut. — Men då tyckte hon sig höra tonerna -af den sista kontradansen. Det var ju endast -några ögonblick sedan hon sett beundrande leenden omkring -sig och hört ljufva kärleksord hviskade i sitt öra. -Och hon påskyndade sina steg. Hon var ännu ung då. -Hon hoppades ännu något af verlden.</p> - -<p class='c000'>I riksrådet Lilljes hus lyste det i öfra våningen. -Der hade hon och Bjelke lekt som barn. Hon hade -varit drottningen, han kungen, omvexlande. Gamla -riksrådets fjäderbuske och en skrynklig spetskrage hade -<span class='pageno' id='Page_54'>54</span>varit deras emblem. — Men nu närmar sig en skrålande -flock, med rykande facklor och svärd, som blänka. -Hon skyndar sig ännu mera, och uppgifven af trötthet -och smärta, sjunker hon ned på trappan till presthuset.</p> - -<p class='c000'>Porten, som slogs igen af en häftig väderil, väckte -henne. Hon trefvade upp för den smala trappan, som -förde till den gudfruktige mannens studerkammare. Det -var ett långt mörkt rum. Midt emot dörren stod ett -svartmåladt bord, på hvilket lågo hopade böcker och -pergamentsrullar. Vid dess ena ände satt mannen hon -sökte. Hans torra, skrynkliga ansigte liknade, ehuru -ungt, tyckte hon, de af fukt angripna pappersark, i hvilka -han bläddrade. Några bruna hårtestar framtittade under -den söndriga och luggslitna kalotten, och under den -spetsiga hakan lågo tvänne stora, temligen smutsiga -prestkragar. Hon tyckte sig ännu vilja se det inställsamt -smilande leende, hvarmed han betraktade henne, -då han frågade, hvarmed en så ringa Herrans tjenare -kunde hjelpa en så förnäm dam. Hon var förlägen. -Det hon ville säga var så enkelt och ändock så tillintetgörande.</p> - -<p class='c000'>— Hjelp mig, magister Olaus, hjelp mig för Jesu -skull! — var det enda hon yttrade. Hon var ung då -och kunde icke beherska sig bättre.</p> - -<p class='c000'>Det var dock så naturligt, att han skulle fråga, -hvilken hjelp hon önskade. Han hade emellertid närmat -sig henne. Hon nästan kände huru hans blickar smögo -sig girigt utefter det långa håret, som, blött af regnet, -föll ner öfver axlarne, och stannade i det fina spetskråset -i barmen. Rodnande af vrede mötte hon hans -närgångna blickar.</p> - -<p class='c000'>— I ha'n varit upptagen i min slägt, magister -Olaus, — sade hon med skälfvande röst. — I ha'n redan -<span class='pageno' id='Page_55'>55</span>såsom djekne ätit mina föräldrars bröd. Och I... -Tårarne qväfde nu rösten och hon sjönk ner på pallen -vid dörren.</p> - -<p class='c000'>— Du hör då nu till dessa skökor, som i brokiga -dukar löpa kring torg och gränder — sade han — och -vet icke hvar ensam qvinnas prest bor? Du minnes då -inte, att din högborne fader körde mig som en hund -utanför sin dörr med slag af sin värja, derför att jag -i min ungdoms oerfarenhet trodde mig läsa renhet i -dina ögon, höra tro från dina läppar. — Nej, gå -bort ifrån mig till satans straff, säger jag. Vik nedför -den syndens törnstig, som du valt, till den eviga fördömelsens -mörker.</p> - -<p class='c000'>Hon hade icke hört honom till slut. Utan bestämdt -mål hade hon skyndat ut igen på de smutsiga gatorna -och irrat omkring, tills krafterna slutligen sveko, och -hon vanmäktig dignade till marken.</p> - -<p class='c000'>När hon återkom till sans, fann hon sig liggande -till sängs i en låg stuga. Elden brann i spiseln, och -der bredvid satt en medelålders qvinna och spann. Hon -hade henne att tacka för sitt lif. — Och dock hade -hon sedan glömt henne och glömt mycket mera af det -som sedan hände. —</p> - -<p class='c000'>Hon mindes vidare en vacker sommarafton ute vid -Jacobsdal. Hon lyfte upp i sitt knä en liten ljuslockig -flicka, som af rädsla för ett koppel hundar fallit omkull -och skadat sig. Hvad hon gerna velat trycka -henne till sitt hjerta och öfverhölja henne med varma, -varma kyssar! Men det mörka anletet bredvid henne -blickade så misstänksamt, och hon var svag äfven då. -Hon tömde sin ask med sockerpiller i barnets gula redgarnskjortel. -Det var sista gången hon såg henne. Sedan -dess hade aderton långa år förflutit, och de hade -alla räknat tolf månader! —</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_56'>56</span>Hon lutade sig fram mot fönstret och blickade ut -öfver den sorlande hopen. Den ena bärstolen efter den -andra anlände till bröllopsgården. Damer i vida spetskrås -och med tunga guldkedjor om halsen, kavaljerer -i broderade rockar, hängande spetshalsdukar och yfviga -peruker stego ur, för att bilda skämtande grupper -der inne i de klart upplysta högtidsrummen. Sådant -hade icke hennes bröllop varit, men hon ville icke -tänka på de långa, sorgtunga dagar, som hon måst framsläpa -under sitt äktenskap.</p> - -<p class='c000'>— Bertil! — ropade hon.</p> - -<p class='c000'>Det dröjde en stund, innan hofmästaren inträdde.</p> - -<p class='c000'>— Är grefven hemma? — frågade hon, liksom i -tankarne.</p> - -<p class='c000'>Han såg förvånad på henne. Hon hade icke på -den dag, han mindes, frågat efter sin man. Derpå vände -han sig mot dörren, som hade han velat göra sig närmare -underrättad, innan han svarade.</p> - -<p class='c000'>— Nej, stanna! — Hon betraktade honom skarpt -och återtog derpå kort och häftigt:</p> - -<p class='c000'>— Du minnes, Bertil, den der qvällen...? Hon hade -drunknat, sade de...? men du var inte viss derpå...? -du har sedan blifvit vissare...? du har sökt och sökt -utan att finna...? ah, men misstro och hat har du satt -i bröstet på mig!</p> - -<p class='c000'>Hon höll upp ett ögonblick och lade handen på bröstet, -som hade hon derigenom velat mildra smärtan, hon rönte.</p> - -<p class='c000'>— Ve mig ringa man — svarade han saktmodigt -— om jag ådragit mig Ers höga nådes hat. Men hvad -jag gjorde, skedde ju blott på Ers höga nådes egna bud.</p> - -<p class='c000'>Hon närmade sig honom på ett steg nära och såg honom -forskande i ögonen.</p> - -<p class='c000'>— Och du vet ingenting? — sade hon. — Du vet -ingenting ännu?</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_57'>57</span>— Nej Ers nåd, vid vår Herres hårda död och -pina, ja om jag än skulle svettas blod och vatten.</p> - -<p class='c000'>Det lyste till i hans kalla ögon. Men det syntes -att han var van att uthärda hennes af misstro skärpta -blickar. Det var icke heller första gången, han hört -samma frågor från hennes skälfvande läppar, som han -sett, när hennes högborna hufvud långsamt sjunka ned -mot bröstet.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>IX.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Medan Anders Barberare fortsatte sin väg genom den -sorlande folkhopen, i hopp att der återfinna Elsa, hade -hon genom en sidogränd närmat sig bröllopsgården. Gästerna -voro nu samlade der uppe och försågos med riklig -välfägnad, hvilket äfven kom folket utanför till godo.</p> - -<p class='c000'>När Elsa kom fram, skulle glafven kastas. Bakom de -små blyinfattade rutorna flammade vaxljus och facklor. -Pukor rördes och trumpeter smattrade, medan bruden, -strålande af ungdom och fägring, trädde fram till fönstret. -Detta öppnades, och i täta moln utströmmade den -varma luften.</p> - -<p class='c000'>Vid brudens högra sida stod den gamle gråskäggige -fältherren. Han höll glafven lyft i högra handen. -Skaftet var lindadt med långa taftband i brudgummens -färger, svart och gult, och spetsen var af blänkande -silfver. Riddare, med sträfva, väderbitna anleten, röda -af vinet, med yfviga peruker och betänksamma miner -lade sina händer på glafvens fäste samt bekräftade med -öflig ed den morgongåfva, som bruden fick af sin brudgum, -hvarefter de nedlade glafven för hennes fötter.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_58'>58</span>Pukor rördes och trumpeter smattrade och under -folkets bifallssorl uppläste brudens främste marskalk -glafvenbrefvet, som innehöll beskrifning på morgongåfvan, -hvilken utgjordes af två hela sätesgårdar samt -halfparten af hvad hennes man kunde ärfva eller förvärfva, -så väl i löst som fast. När han slutat läsningen, -fattade han glafven i ena ändan och kastade honom -ut bland folkhopen.</p> - -<p class='c000'>En liflig täflan uppstod nu om hvem som skulle -öfverkomma den silfverbeslagna spetsen. Äfven taftbanden -voro eftersökta och de sönderrefvos ganska ifrigt -till små remsor, hvilka sedan fästes på hattar och -mössor, allt till brudens heder.</p> - -<p class='c000'>Under denna täflan hade Elsa förts af folkträngseln -högre upp i gränden. Helt oförmodadt stod hon framför -det hus, hvarom den förnäme kavaljeren talat. Hon -såg på några stegs afstånd den låga mörka porten, hennes -tankars ständiga föremål. I bröllopssalen dansades -nu kronan af bruden, och allas hufvuden voro riktade -dit upp. Elsa tycktes tveka. Hon såg ingen i portgången. -Men hon kunde ju se efter, tyckte hon, om det -fanns, såsom han sagt, någon dörr på höger hand. I nästa -ögonblick var hon försvunnen i den mörka portöppningen.</p> - -<p class='c000'>Hon trefvade en stund i mörkret utefter muren -utan att finna någon dörr. — Men hon hade icke längre -sin talisman, ringen, tänkte hon plötsligt. Hennes hjerta -slog häftigt. Må hända när allt kom till stycket var -det den lede sjelf, som gifvit henne ringen. Hon ville -genast skynda derifrån, då i det samma tvänne starka -armar omslöto henne bakifrån. Hon gaf till ett rop -af förskräckelse och dignade ned på golfvet. När hon -återfick medvetandet, fann hon sig i ett, af många -vaxljus upplyst rum, uppfyldt af bössor, falkbjellror och -allehanda jagtredskap. Framför henne stod den förnäme -<span class='pageno' id='Page_59'>59</span>kavaljeren, som gifvit henne ringen. Han var -denna gång klädd såsom kavaljererne vid hofvet, med -spetskrage och yfvig peruk. Hon kunde nu närmare -betrakta hans anlete. Det var icke alldeles så som hon -förestält sig det samma. Kring munnen låg ett visst -egendomligt småleende, som hon icke förut hade märkt.</p> - -<p class='c000'>— Gudomliga cherub — sade kavaljeren med smäktande -röst, när hon förvirrad såg sig omkring. — Du -sökte paradiset utan att finna vägen. Men guden Amor -märkte din vånda och underrättade mig derom.</p> - -<p class='c000'>Han ville lägga sin arm om hennes lif, men hon -drog sig förskräckt till baka.</p> - -<p class='c000'>— Var icke rädd min vackra dufva — forfor han -och såg så slö och likgiltig ut, som han skulle hafva talat -till sin stora hund, som sträckte sig på mattan vid -dörren. — Sitt ner här ett ögonblick blott, och låt oss -läppja på detta vinet. Hvad önskar du af mig, efter -du söker min hjelp?</p> - -<p class='c000'>— Ack Ers nåd... Det var ingenting... Nej låt -mig gå nu — afbröt hon sig — mitt sällskap är ej för -så förnäme kavaljerer.</p> - -<p class='c000'>Han föreföll henne så olik, tyckte hon, mot hvad -han varit den qvällen, han gaf henne ringen. Men han -menade kanske icke illa, tänkte hon strax derpå, och -så, hur det var, förtrodde hon honom mycket af hvad -hon hade på hjertat. När hon slutat, klappade han -henne vänligt på kindbenet.</p> - -<p class='c000'>— Diable! — utropade han — om du ej är den -skönaste af alla qvinnor på jorden.</p> - -<p class='c000'>Men hans ögon fingo i det samma ett så egendomligt -uttryck, tyckte hon, och hans röst darrade så sällsamt. -Hon drog sig förskräckt ur länstolen.</p> - -<p class='c000'>— Diable! Så lugna dig då, mitt vackra barn — -<span class='pageno' id='Page_60'>60</span>återtog han, skrattande åt hennes rädsla. — Jag vill -dig, parbleu, intet ondt.</p> - -<p class='c000'>Hon fäste sina stora, bruna ögon frågande på honom -utan att svara.</p> - -<p class='c000'>Blågrå, flandriska krus, små silfvertumlare och brokiga -ölkannor af bayersk fajans täflade om platserna -på den konstsömmade bordduken. På en hög dragkista -af vackert Nürnbergskt arbete, som hade sin plats på -motsatta långväggen, stod en ankare, omgifven af ölstop -och tennmuggar. Han fylde tvänne af bägarne -och räckte henne den ene.</p> - -<p class='c000'>— Och nu din älskares skål! — utropade han. — -Vi dricka den i gammalt spanskt...!</p> - -<p class='c000'>Han höjde sitt stop och gnolade:</p> - -<div class='lg-container-b c006'> - <div class='linegroup'> - <div class='group'> - <div class='line'>“Drick drufvans saft,</div> - <div class='line'>Du hemtar kraft —</div> - <div class='line'>Ty döden flyr</div> - <div class='line'>När vinet styr! —”<a id='p60'></a></div> - </div> - </div> -</div> - -<p class='c000'>— Ers nåd gör mig orätt — sade hon tvekande, -utan att smaka på drycken — jag ber Ers nåd, låt -mig gå!</p> - -<p class='c000'>— Bah! Inga predikningar min vackra tärna! Skål -i stället för herrar Locenius, Merenius, Abedenius och -hvad de alla heta, som fylla våra själar med gudomlighetens -spis. — Vid den heliga jungfruns otvättade -linne, som katolikerna säga, ska' du inte först dricka -ärligt med mig, innan jag hjelper dig mot skeppare -och tross. En tärna, som ej kan tömma en mugg spanskt -i botten, är icke värdig att tagas om hakan af en ärlig -hofbuss.</p> - -<p class='c000'>— Låt mig gå Ers nåd! — upprepade Elsa, denna -gång temligen bestämdt.</p> - -<p class='c000'>— Åh, för böfveln! Ingen blygsamhet, sade rådmannen, -<span class='pageno' id='Page_61'>61</span>satte sig i borgmästarinnans knä. Hvem sökte -du derute, vackra barn, om inte mig?</p> - -<p class='c000'>Han lutade sig öfver henne.</p> - -<p class='c000'>— Ers nåd! — Hon ville rusa upp, men han strök -i det samma med ett slag af sin arm ljusen från bordet, -så att det vardt kolmörkt i rummet. En tystnad -uppstod för ett ögonblick, under hvilken man hörde hur -någon sökte vrida om låset till yttre dörren. Derpå -hördes ett hest skratt.</p> - -<p class='c000'>— Vackra foglar, starka galler!</p> - -<p class='c000'>— Släpp mig, Ers nåd, för Jesu skull!</p> - -<p class='c000'>Nu föll äfven bordet omkull och vinet sqvalade -ned ur de kullslagna kärlen. Den stora rapphönshunden -sprang tjutande efter väggarne. Ankaret med ölet -föll med skräll i golfvet, och ölet fick göra sällskap -med vinet. — Då hördes plötsligt ett hiskligt brakande -och dån, åtföljdt af ett rassel, likt det som uppkommer -vid snöras från höga tak. Derpå vardt det tyst.</p> - -<p class='c000'>När halte Bertil en stund derefter inkom med ljus -och facklor, fann han grefven liggande afsvimmad på -golfvet. Och på platsen, der den stora dragkistan stått, -såg han strax bredvid sin herre ett mörkt, djupt hål. -En del af väggen hade rasat ned. Så mycket kunde -han vid första undersökningen märka, att öppningen -förde till källrarne under huset bredvid, och djupt der -nere hörde han sorl af röster och såg han facklor blänka.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>X.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Äfven Göran Grijs, den välaktade åldermannen -inom krämareskrået, ärnade snart göra bröllop för sin -<span class='pageno' id='Page_62'>62</span>dotter, den blyga Brita. Men flere af hans skepp hade -seglat i qvaf under hösten. Hans förmögenhet hade -derigenom smält betydligt ihop, och bröllopet hade uppskjutits -den ena veckan efter den andra.</p> - -<p class='c000'>Hade fader Grijs redan förut varit snål, vardt han -nu en riktig girigbuk. Han gned det slitna runstycket -lika ihärdigt, som den fullvigtigaste karolin. De medel -han valde, för att återställa sin förmögenhet, sade hans -grannar, voro dock icke alltid af bästa slag, och när ölmuggarne -tömdes på “Hvita korpen”, kunde man äfven -få höra, att den onde, som på sista tiden gjort sig så mycket -omak öfver allt i staden, icke heller varit utesluten -från fader Grijs spekulationer i lin och hampa.</p> - -<p class='c000'>Det fanns emellertid en punkt, om hvilken grannarne -sväfvade i dunkel, och denna var hans val af måg -och arftagare. En gammal försupen qvartermästare, vid -namn Haasenkampf, var nämligen dertill utsedd, hvilken -troligen på många år icke på en gång haft i sin byxsäck -så mycket som två daler kopparmynt. Sällan -kunde man se ett trognare kompaniskap än mellan qvartermästaren -och åldermannen. Sent och bittida voro de -till samman, medan fästmön icke oftare såg sin fästman -än när hon bjöd honom på körsbärsbränvin eller mumma.</p> - -<p class='c000'>Åldermannen hade äfven åsett dagens högtidligheter. -Med en djup suck hade han sett, hur vinet flödade -och hört den glada musiken. Så präktigt kunde han -icke nu mera fira sin dotters bröllop. Han lemnade folkträngseln -och vek af om hörnet nedåt den mörka gränden.</p> - -<p class='c000'>En stund senare vandrade han oroligt åter och -fram i ett höghvälfdt rum, eller kanske rättare sagdt -källare.</p> - -<p class='c000'>Han var lång och mager, hade stubbigt, grått hakskägg, -krokig näsa och bar en utnött lamskinnsperuk -på hufvudet. Rummet hade icke mycket bohag. Ett -<span class='pageno' id='Page_63'>63</span>svartmåladt bord midt på golfvet, med tvänne trefotsstolar, -en på hvardera sidan om det samma och ett högt -skåp, längst bort i halfdunklet, utgjorde hela inredningen.</p> - -<p class='c000'>På bordet stod en gammal söndrig kopparlampa, -spridande ett matt sken öfver de mögliga väggarne. -Jemte lampan funnos der några sällsamma ting, hvilka -man icke gerna gick förbi utan att närmare skärskåda. -Om hvartannat och delvis täckta af en trasig grön -slessingduk sågos några förmultnade dödskallar, tänder -af möss och andra mindre djur, bitar af likkistplåtar, -fogelskelett, färgade pergamentsremsor o. s. v. samt, -ordnade i en rad, några burkar af simpelt krukmakaregods, -hvilkas innehåll sorgfälligt undandrogs nyfikenheten -genom öfverspända pergamentskapslar.</p> - -<p class='c000'>En blick på denna arsenal, och grannarne skulle -haft lösningen på gåtan i sin hand! Mäster Haasenkampf -kunde nämligen göra guld, åt minstone trodde -hans blifvande svärfar så. Ja, denne hade till och med -blifvit så fast öfvertygad derom, att han icke blott satt -sin dotters ära i pant för hemligheten, utan jemväl -offrat allt redbart guld- och silfvermynt, han egde, -derför.</p> - -<p class='c000'>Mäster Haasenkampf hade emellertid endast lyckats -tillverka mindre qvantiteter af den ädla metallen, -men det hade varit under ogynsamma förhållanden, -som de arbetat. “Gröna Lejonet” jemte några andra -missnöjde jordandar hade nämligen till dato motstått -deras besvärjelser, och först när äfven de blifvit -instängde i deglarne, kunde några storartade resultat -vinnas.</p> - -<p class='c000'>Men då, när lifvets underbara vätska skulle strömma -fram i kristallklar glans ur den glödheta degeln, då -skulle allt, som åldermannen pekade på, förvandlas till -guld. Endast en droppes utfällning, och trä, sten, metaller, -<span class='pageno' id='Page_64'>64</span>kläder, hvilket föremål som helst, skulle förvandla -sig till större eller mindre guldklimpar. Alltid -något, påstod Haasenkampf för hvarje gång.</p> - -<p class='c000'>Men misstron ligger nära till hands, när man spelar -höga spel, och mäster Grijs spelade med allt hvad -han egde. Om han än var öfvertygad om möjligheten -af att genom konstiga experiment kunna frambringa -ädla metaller, var han ty värr icke lika fast öfvertygad -om sin blifvande mågs ärlighet. Ty hvem sade honom -väl, att denne, när han slutligen lyckats muta eller besegra -de motsträfvige jordandarne, icke skulle behålla -skatten för egen räkning. Han skulle dock veta att -taga säkerhet af honom. Han hade fast beslutit att -samma afton tvinga honom att svärja en ed så bindande, -att han ej skulle våga bryta den.</p> - -<p class='c000'>Ett slag på porten kom honom att häftigt spritta -till. Den han öppnade för var en medelålders, storväxt -man, med krokig näsa, blek hy och glest, grått -hår. Han hade stora, rödbruna knäfvelborrar och bar -en nedfläckad, trasig uniformsrock af samma snitt, som -det nyvärfvade Lichtonska regementets.</p> - -<p class='c000'>— Kan försäkra Er, svärfar — hväste den inträdande -med hes röst, när han efter att hafva helsat slog -sig ned vid bordet — att det, skam till sägandes, var -en smula trefligare på “Hvita korpen” här midt öfver.</p> - -<p class='c000'>— Derför låter du mig vänta, för si förstås, fulla -timmen — svarade åldermannen misslynt. — Men händer -det en gång till —</p> - -<p class='c000'>— Se så, för millioner haubitzer, ingen prestelåt. -Du vet, gamle linmånglare, hvad jag gjort för dig, och -får du den ondes dukater i dag eller morgon, tycker -jag det kan komma på ett ut.</p> - -<p class='c000'>— Du har druckit för mycket i dag, Gerdt — -återtog åldermannen allvarsamt. — Hvad vi nu skola företaga -<span class='pageno' id='Page_65'>65</span>kräfver alla våra sinnen. Vi göra derför klokast, -om vi uppskjuta det till nästa nytändning.</p> - -<p class='c000'>— Förstås, de der silfvergösarne äro icke med, -kan tänka. Kan hända käre bror redan tröttnat — -men säg bara till! För millioner haubitzer, Gerdt Haasenkampf -är icke den, som trugar sin konst på någon.</p> - -<p class='c000'>Han reste sig upp för att gå, men åldermannen -tecknade åt honom att sätta sig.</p> - -<p class='c000'>— Nå ja, efter du ber mig derom — återtog han -— vill jag icke vara motsträfvig! — Han upptog en -lermugg ur fickan. — Men då skall du äfven tömma -en mugg spanskt med mig, ty inte duger det att -vara torr i kroppen, när man skall ta' ett tag med -satan.</p> - -<p class='c000'>Mäster Grijs var icke synnerligen böjd för denna -inledning, men var det hjelpt med så litet, tyckte han, -ville han ej neka.</p> - -<p class='c000'>— Du får hålla till godo med min — sade qvartermästaren, -då han såg att åldermannen letade bland -muggarne, utan att finna någon tom. — Merkuria -står ju i den och salvan i den andre. Skål då gamle -linmånglare — ropade han — och klingade med en af -dödskallarne.</p> - -<p class='c000'>Åldermannen ryste vid detta skämt. Så öfvermodig -hade hans kompanjon aldrig varit.</p> - -<p class='c000'>— Hör på — återtog Haasenkampf efter en stund -— har du alla kycklingarne med dig?</p> - -<p class='c000'>Mäster Grijs nickade jakande.</p> - -<p class='c000'>— Allesamman?</p> - -<p class='c000'>— Det var omöjligt!</p> - -<p class='c000'>— En sådan gnidare! Hur mycket då?</p> - -<p class='c000'>— Hälften är här! — Åldermannen kastade en -grön skinnpung på bordet. Kunde det gå för hälften, -<span class='pageno' id='Page_66'>66</span>tänkte han, vore det så mycket bättre. Vinsten blefve -lika stor och risken mindre.</p> - -<p class='c000'>— Fem hundra! För fem hundra daler kopparmynt -vill du vinna fyratio tusen karoliner. Det var -rask förtjenst!</p> - -<p class='c000'>— Än de två hundra, jag lemnade i förra veckan -och de fyra hundra veckan förut.</p> - -<p class='c000'>— Tror kanske bror att jag stulit dem? Har jag -icke förut lemnat till baka allt samman jag fått och det -i blanka guldstycken?</p> - -<p class='c000'>— Jo visst, för si förstås!</p> - -<p class='c000'>— Och till och med något deröfver!</p> - -<p class='c000'>— Jo visst! — men jag tänkte, för si förstås — -stammade mäster Grijs — att så här i början... Hm!</p> - -<p class='c000'>— Antingen allt eller intet, käre bror!</p> - -<p class='c000'>— Kan man icke göra början med en del, — jag får -vara nöjd med tjugutusen — sade slutligen mäster Grijs -efter en stunds tvekan.</p> - -<p class='c000'>— En sådan gnidare, som tänker ockra med sjelfve -satan. Men efter jag en gång skall ärfva dig, vill jag -icke vara omedgörlig — fast osäkert är, om vi lyckas -med så litet!</p> - -<p class='c000'>— Nå, så tag dem då! — ropade mäster Grijs och -upptog ur sin gördel en annan skinnpung, som han lade -bredvid den förre. — Men nu skall det blifva någonting -utaf, för inte ett vitten till betalar jag.</p> - -<p class='c000'>— Hade jag icke vetat att käre bror haft dem -med sig, hade jag förtjent att rida på trähästen — sade -mäster Haasenkampf skrattande och pekade på ett smalt -vidjespö, som var fastsatt i en springa på bordet. — -Nyss stod det der som en sprättbåge förbi din näsa och -nu är det rakt som en herredräng på söndagen. — Men -nu kunna vi börja!</p> - -<p class='c000'>Han upptog varsamt ur fickan en liten två tum -<span class='pageno' id='Page_67'>67</span>lång menniskofigur af vax och stälde den framför sig -på bordet samt påtände en veke, som framstack ur näsan -på den samme. Derefter lade han penningarna i -en degel, som han nedbäddade bland kolen i spiseln.</p> - -<p class='c000'>— Hör nu på hvad jag säger — hviskade han. -— När den lille der är nedbrunnen, tänder jag elden i -spiseln och sedan detta skett — han lade härvid ett ituviket -pappersark samt en röd penna framför mäster -Grijs — skall skriften affattas. På detta papper har -nattugglan, utan att någon sett det, spottat tre skärtorsdagsnätter -å rad, och denna penna har trollpackan -Merkuria skurit af den hvite korpen.</p> - -<p class='c000'>Han gick bort till skåpet, som han uppläste. Sedan -han försigtigt sett sig omkring, liksom för att öfvertyga -sig om, att åldermannen icke följde honom, -öppnade han dörren och kastade en hastig blick dit in. -Ett djupt hål gapade emot honom. Det var tydligen -nyss utbrutet, ty skåpet var till hälften fyldt med grus -och sönderslagne stenar. Mäster Haasenkampf log belåtet.</p> - -<p class='c000'>— De äro qvar der inne allihop — hviskade han.</p> - -<p class='c000'>— Ja, förra natten arbetade de grufligt, för att -komma ut — svarade åldermannen lika lågmäld. — Det -hördes ända in till nådig grefvinnan, för si förstås. -Men grefven var borta — tillade han med ett plirande -ögonkast.</p> - -<p class='c000'>— Kan nog tänka det — sade Haasenkampf och -plirade på samma sätt med ögonen. — Ty det ser nästan -ut, som de varit nära att komma ut i verlden.</p> - -<p class='c000'>Den lille vaxmannen var nu till hälften nedbrunnen -och stunden närmade sig, då den onde skulle frambesvärjas. -Åldermannen sväfvade betydligt på målet. -Det syntes tydligt, att han var allt annat än väl till -mods. Det måste heller icke vara en sådan lapprisak -<span class='pageno' id='Page_68'>68</span>att försvära sig med lif och blod åt den onde, äfven -om man derför har utsigt att få 40,000 karoliner i utbyte -mot 1,000 daler kopparmynt.</p> - -<p class='c000'>— Det går kanske icke i afton — återtog åldermannen -oroligt. — Kunna vi icke uppskjuta det till -nästa månad?</p> - -<p class='c000'>Qvartermästaren tömde innehållet af sin mugg.</p> - -<p class='c000'>— För sjelfve satan — sade han med ett öfvermodigt -skratt — nu kan man icke mer komma undan.</p> - -<p class='c000'>— Men om icke alla försigtighetsmått äro vidtagna -— stammade åldermannen, hackande tänderna som -om han plötsligt skulle hafva stoppats ned i iskallt -vatten. — Den vördige pastor Bergius berättade här -om dagen om en fänrik, som råkade i evig fördömelse, -utan att få ens en half daler derför.</p> - -<p class='c000'>— Hur mycket hade han satt in i affären?</p> - -<p class='c000'>— Åh, det var just inte stort, kan jag tro, några -daler kopparmynt.</p> - -<p class='c000'>— Nå ja, gnidare och knusslare gå i bland utom -turen och då hjelpa inga försigtighetsmått. — Men är -det skrifvet hvad jag sagt?</p> - -<p class='c000'>— Ja, ja, käre bror, hvar enda bokstaf, för si förstås. -— Men vore det inte så godt att vänta?</p> - -<p class='c000'>— Att vänta? Hvad pocker tänker käre bror på! -Gamle uppskofsmakare! Denne källare, som käre bror -så länge haft obegagnad under sitt hus, skall innan morgonen -vara fyld med guld och ädla stenar; ty nu är -konjunkturen som gynsammast. — Se så, nu är det endast -underskriften som fattas — återtog han, efter att -hafva genomögnat det med röda bokstäfver öfverkluttrade -papperet. — Här står ju tydligt att utställaren -mot fyratiotusen klingande karoliner lemnar sig med -kropp och själ åt Belzebub, underjordens konung.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_69'>69</span>Han upprepade de sista orden trenne gånger och -svängde derunder med vidjan åter och fram i luften.</p> - -<p class='c000'>Mäster Grijs tvekade. Det tycktes som hade han -sett, hur golfvet öppnade sig till en gapande, nattsvart -afgrund, hvarur blå eldslågor slogo honom till -mötes. Men plötsligt, liksom en ny ingifvelse fått makt -med honom, fattade han häftigt pennan och ritade ett -namn under skriften. Qvartermästaren förvånades öfver -den säkerhet, han visade, och förvåningen stegrades -ännu mer, då han, i stället för åldermannens -välkända bomärke, såg sitt eget namn. Visserligen -var han van vid många knep, men att någon skulle -komma på den tanken, att förfalska en lånehandling -hos menniskornas arffiende, hade han aldrig kunnat -drömma om.</p> - -<p class='c000'>— Sapperment! — ropade han förargad och ryckte -till sig papperet — om jag icke borde rita af dig -sjelf på din egen ryggtafla så svärfar du är för sån't -skämt.</p> - -<p class='c000'>Han skyndade att utstryka sitt namn och i stället -ditsätta åldermannens. Men nu protesterade denne, -skrikande af alla krafter, och när detta icke hjelpte, -började han bedja. Tårarne stodo honom riktigt i ögonen -och sällan hade qvartermästaren haft ömkligare syn.</p> - -<p class='c000'>De kifvades härom åter och fram. Båda ville hafva -skatten, men ingen ville offra sig för att få den. Då -uppstod plötsligt ett häftigt buller bakom skåpet. Med -en hemsk skräll föll det samma framåt golfvet. Hela -muren vacklade och tycktes vilja göra skåpet sällskap. -Stora stenar kommo rullande utefter golfvet och efter -dem ett moln af dam. Med förskräckelsen målad på -sina anleten rusade de båda guldmakarne upp från bordet. -Dervid råkade lampan att falla omkull och slocknade. -<span class='pageno' id='Page_70'>70</span>I nästa ögonblick var åldermannen utomdörren, i hack -och häl följd af qvartermästaren.</p> - -<p class='c000'>Aldrig hade åldermannen hemma i sitt eget hus -upplefvat ett värre äfventyr.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XI.</h2> -</div> - -<p class='c004'>— Deras inträde på källaren “Hvita korpen”, midt -öfver i gränden, väckte icke ringa uppmärksamhet. Åldermannen -hade nämligen, då bordet föll omkull, råkat -att hälla ut burken, i hvilken qvartermästaren förvarade -sin dyrbara skatt af “menniskoblod”, och dervid fått -åtskilliga märken i ansigtet och på händerna. Detta i -förening med hans bleka anlete och förskräckta uppsyn -kunde icke gerna tyda på annat än “slagsmål och skandal”, -en högst nöjsam nyhet för de hederlige stamkunder, -som suto der inne kring stora skänkhyllan och -drucko mumma. Mäster Biervogel, värden på stället, -hade icke heller förr varseblifvit dem, än han var redo -att samla nyheter.</p> - -<p class='c000'>— Hvad står på, go' vänner, — ropade han åt dem -— vill någon hacka er till korfvar, efter I flåsen så?</p> - -<p class='c000'>— Lagom skämt, mäster Qvickrot, lagom skämt — -svarade åldermannen med min af sårad värdighet, i det -han satte sig. — Bättre vore, för si förstås, om I saden -till åt någon af desse late slynglar till skänkgossar, att -tvätta af mig all denna orenlighet.</p> - -<p class='c000'>— Hm! — Mäster Biervogel drog sin mun till ett -bredt leende. — Den som blott hade inne så mycket vatten.</p> - -<p class='c000'>— Gått åt i kypringen kan tänka — inföll qvartermästaren -skrattande och slog Biervogel på axeln.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_71'>71</span>— Gått åt?... Säg om det ordet en gång till! -— Mäster Biervogel vardt röd i ansigtet som ett tegeltak -och slog sin ludne näfve i bordet, så att fat och -stop hoppade om hvarandra. — Säg om det, du blåbuk, -och här ska' bli andra bullar, lofvar jag, än bagarns.</p> - -<p class='c000'>— Nå, nå, vän Biervogel! — inföll åldermannen -medlande, — det var icke vår mening, för si förstås, -att säga något förklenligt, hvarken om detta välkända -ställe eller om dess vördige egare. Men det var -ju så, för si förstås, att det var käre bror sjelf som -gaf första hugget. — Men lika godt! — Tag fram af -brygget från i fjol höst och drick oss till en törn, kunna -vi vänta medan de hemta vattnet.</p> - -<p class='c000'>— Låter det så, var annan sak, — svarade mäster -Biervogel något blidkad och vinkade till sig en af -skänkpojkarne. — Qvicka dig ner och hemta upp några -stop ur gamla qvigan, — ropade han, — till höger begriper -du åsna — återtog han, då pojken tvekade att -efterkomma befallningen. — Men hvar ha'n I varit, go' -vänner, I ären ju värre tillpyntade än högstsalige kröningshingsten.</p> - -<p class='c000'>Qvartermästaren var icke angelägen att deras hemlighet -skulle förrådas. Att hindra detta var dock icke -lätt, ty åldermannen hade icke smuttat mycket på ölet, -förr än han var redo att berätta allt hvad han bar på -hjertat. Hans berättelse var dock så vidunderlig, att -det i alla väsentliga delar lyckades qvartermästaren -att blanda bort hans tal. Det samma väckte emellertid -icke dess mindre ett rättvist uppseende. Tyske grefvens -hus hade alltid varit illa kändt, och det skulle -vara ovisst tyckte Biervogel, om icke satan en vacker -dag flöge bort med hela huset.</p> - -<p class='c000'>De öfrige gästerne hade emellertid flyttat sina stop -och muggar allt närmare till deras bord, och när åldermannen -<span class='pageno' id='Page_72'>72</span>slutat sin berättelse, började andre framlägga -sina lifsrön till skärskådande. Allmänt ansågs att så -väl slagsmål som oqvädingsord, otidigheter, gewonheiter, -depositioner och vexationer voro satans tillskyndelse, äfven -som gesällernas frimåndagar, spatsergång och annan -slik fåfänga; äfvenledes när någon frimästare lade sig i -embeten, för att förfalska, förbyta, försnilla eller förderfva -deras arbete. Vidkommande sjelfva “trollpackets” -förmåga, påstod mäster Fibiger, bagaren med det långa -hakskägget och rödbrusiga ansigtet, att han upplefvat -flere underliga händelser under sin gesällvandring i främmande -land. Att helt och hållet sopa bort ett helt hus -ansåg han vara en ren småsak för trollpackorna, och -senast samma qväll hade han sett en hel skock af dem -flyga bort på postmästarens tak.</p> - -<p class='c000'>— Det ordet ha'n I, sapperment, rätt uti, — -hväste qvartermästaren och slog stopet i bordet, så att -fradgan stänkte högt omkring honom, — nu mins jag, -att jag nyss såg det samma, fast Gud bättre mig om -jag icke tror att synen vardt förvänd på mig för ett ögonblick. -Bäst vi suto der inne och kalkylerade öfver -sista hafrelasten, kom der verkligen, som fader Grijs -säger, en trollpacka flygande med buller och bång midt -igenom tjocka muren. Och fräste och spottade gjorde -hon som en katt och skrek: “trå ta' dig, du krämarråtta!” -och då såg jag tydligt hur blodet kom frustande -ur näsa och mun på honom och stänkte öfver kläderna. -— Derefter gaf hon sig i ett flygande i väg upp på -taket här midt öfver.</p> - -<p class='c000'>— Nyss sade bror, — inföll mäster Fibiger, — -att det var mörkt der inne som i en säck?</p> - -<p class='c000'>— Ja väl, vän Fibiger, men bror sade sjelf att bror -kunde se dem flyga af med postmästarens tak?</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_73'>73</span>— Haasenkampf har rätt, skrek ett halft tjog röster -öfver hvarandra.</p> - -<p class='c000'>— Och jag kan tryggt svärja derpå, fast jag ej -var med, — inföll en tjock hedersman med trovärdigt -utseende, — ty detta trolltyget blir för hvarje dag allt -närgångnare. Hände icke i qväll, der uppe på södra -malmen, att en af dem slog en stor silfverklimp i hufvudet -på Staffan Sporrmakares lille gosse, så att han -dog på fläcken, och när folket, som såg det, skulle taga -fast henne, kilade hon af som en liten hvit råtta under -stenfoten.</p> - -<p class='c000'>— Och när jag sist var på vakt, — inföll den bleklagde -Jonas Värme med sin fina diskantröst, — vardt -der ett så förfärligt läte och excess af några qvinfolk -ute på isen, att vi ej visste lefvande råd, men när vi -skulle ta' fatt på dem, luffade de bort som svarte hundar, -hvar åt sitt håll.</p> - -<p class='c000'>Man fortfor att grufva sig öfver den tilltagande -trolldomen. Hvar och en hade sin historia, den ena -öfverträffande den andra. Åldermannen fick derunder -tid att åter hemta sig och insåg nu till sin stora förskräckelse, -hur nära han varit att förråda sig. Han -grubblade åter och fram, hur han skulle lyckas igensopa -spåren efter sina experiment. Finge någon veta -att det varit han, som framkallat trolleriet, genom -att vädja till den ondes makt, hade han att vänta -det strängaste straff. Det var nämligen naturligt att -redan följande morgon, då saken hunnit blifva känd, -skulle trolldomskommissionen gå i författning om undersökning -på ort och ställe och träffade man då hans -flaskor och öfriga arsenal, vore han förlorad.</p> - -<p class='c000'>Bäst han bråkade sin hjerna härmed, instörtade en -af skänkpojkarne i rummet med anden i halsen.</p> - -<p class='c000'>— Skynda, mästare, skynda! — ropade han, — -<span class='pageno' id='Page_74'>74</span>nu ha de fått fast henne ska' jag säga. Hon är stor -som storkyrkotornet och så flaxar hon och skriker, att -I aldrig kunnen tro det.</p> - -<p class='c000'>— Togo de henne? Hvem togo de?</p> - -<p class='c000'>— Trollpackan vet jag. Gubben Tistel tog fatt -henne i skaftet, just som hon skulle flyga upp på taket.</p> - -<p class='c000'>Sorlet utanför gaf till känna att pojken talade sanning, -och, väpnade med käppar, värjor och hvad de först -fingo tag i, skyndade gästerna ut genom dörren och ned -för den smala trätrappan. I spetsen för dem gick mäster -Biervogel med ett gammalt rostigt muskedunder, -som för dylika fall alltid stod i beredskap nära skänkhyllan.</p> - -<p class='c000'>Ned i gränden blänkte facklor och bardisanspetsar -och hit åt strömmade folket.</p> - -<p class='c000'>— Håll fast henne dugtigt, bussar, — skrek mäster -Biervogel på afstånd, fäktande med armarne, som -hade han med dem velat hjelpa sina korta ben i deras -möda. — Bakifrån är bäst, hören I, — puttrade han, -medan han banade sig väg genom folkhopen. — Bakifrån -är bäst, säger jag!</p> - -<p class='c000'>Inom den krets, som stadsvakten bildade, stod Elsa. -Hennes armar voro bundna på ryggen och fastgjorda -vid skaftet af en bardisan, hvars båda ändar hvilade i -händerna på säkre knektar. Hela hennes drägt bar -tydliga spår af en bitter strid. Den röda tröjan hängde -i trasor kring axlarne. Håret var upplöst och svallade -i vild oordning kring hennes blottade hals. Att -döma af de gnistrande ögonen, skulle det emellertid icke -varit rådligt för de närmaste, om banden ett tu tre -sprungit af. De både stadsknektarne, som höllo henne, -drogo sig också visligen så långt åt sidan, som skaftet -medgaf.</p> - -<p class='c000'>— Akta er bussar, — forfor mäster Biervogel andtruten, -<span class='pageno' id='Page_75'>75</span>i det han skrufvade till rätta sin svarta lamskinnsperuk. -— Akta er, säger jag, hon spottar snart, -och den hon råkar lefver icke natten öfver.</p> - -<p class='c000'>— Åh, var lugn han, — sade korpral Tistel tvärsäkert; -värre folk än hon hafva vi fört till tings — se -så, maka er nu i väg bussar.</p> - -<p class='c000'>Elsa såg sig spejande omkring bland den sorlande -hopen.</p> - -<p class='c000'>En stund förut, då hon utkommit i gränden, hade -tyske grefvens husfolk, som väckts af bullret, när muren -rasade, mött henne och hållit henne fast till dess -stadsvakten kom. Plötsligt blixtrade det till i hennes -ögon. Hon kastade sig några steg framåt.</p> - -<p class='c000'>— Hjelp mig, Anders! — ropade hon, seende honom -bland de längst bort stående. — Ser du inte att -de vilja åt mig.</p> - -<p class='c000'>Men det tarfvades icke denna uppmaning. Han hade -redan märkt henne och med dragen värja sökte han -bana sig fram genom trängseln.</p> - -<p class='c000'>— Tillbaka! — ropade korpralen varnande. — -Den som med våld vill fria rättens fånge gör edsörebrott!</p> - -<p class='c000'>— Jag vill borga för henne, — skrek Anders -utom sig och sökte hålla knektarne till baka. — I kännen -henne mäster Tistel. Hon är Lars Skeppares dotter.</p> - -<p class='c000'>Ett högljudt skratt vardt enda svaret på denna -erbjudan.</p> - -<p class='c000'>— Jo jo men, Anders Barberare, — sade Tistel -och drog munnen upp till ett försmädligt grin. — Hon -har nog månge, som vilja borga för henne, den jäntan, -kan tänka, men gamle Tistel var ingen gäck.</p> - -<p class='c000'>— Tro honom icke, — ropade Elsa, då Anders -stod tveksam ett ögonblick. — Tro honom icke, i Jesu -namn!</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_76'>76</span>Hon ryckte med förtviflans styrka i banden. — Det -är lögn! — skrek hon, allt ifrigare. — Det är lögn, -hvad han säger. Tro honom icke!</p> - -<p class='c000'>Men de kringståendes skratt förtog ljudet af hennes -röst, och när Anders på nytt ville hindra knektarne -att bortföra henne, lyfte en af dessa sin tunga -bardisan och lät honom falla tungt på ynglingens skuldra. -Slaget fälde sin man till jorden.</p> - -<p class='c000'>Härmed var Elsas sista hopp ute, och hon lät -hufvudet sjunka. Men detta uttryck af undergifvenhet -varade blott ett ögonblick. När hon blickade upp och -fick se Anders Barberares blodiga anlete på trappstenen, -öfverfölls hon af en häftig skakning. Våldsamma -krampanfall följde hvarandra och hennes anletsdrag förvredos -på ett vederstyggligt sätt, under det att en hvit -fradga frustade ut kring munnen.</p> - -<p class='c000'>Långt ifrån att uppväcka medlidande, var detta -mer än allt annat, sade folket, som stod och såg på, -ett tydligt bevis för, att hon var en farlig trollpacka.</p> - -<p class='c000'>Mäster Biervogel och hans gäster hade emellertid -icke på långt när fått sin skådelystnad mättad. De -ville sjelfve föra henne till häktet, samt anhålla hos -höglofliga magistraten, att hon genast måtte aflifvas, -utan dom och ransakning.</p> - -<p class='c000'>— Om man först stänger in henne och håller långa -tal med henne, — sade mäster Biervogel, — får hon -tid att yngla af sig, och på det viset blir man aldrig -befriad från den förskräckliga trolldomssynden.</p> - -<p class='c000'>Andre, der i bland Fibiger, gingo till och med så -långt, att de icke ens ville göra denna omväg, utan -tyckte det vara bäst, att så godt först som sist steka -henne, der hon stod. Mäster Biervogel, tyckte han, hade -ved nog, om det gälde, att steka ett helt dussin sådana -och ville nog släppa till hvad som kräfdes utan allt -<span class='pageno' id='Page_77'>77</span>vederlag. Mycket bidrog borgarnes och stadsvaktens -ständiga osämja att förlänga grälet, som hotade att aldrig -taga slut.</p> - -<p class='c000'>— Ur vägen för svickar och öltunnor — skrek -slutligen gamle Tistel, öfver sig gifven, och slog omkring -sig med bardisanen — ur vägen, säger jag, eller -ska' jag låta tappa Er så, att I bli'n tunnare än flugvingar.</p> - -<p class='c000'>Men den hedervärde korpralen kom icke längre -för det.</p> - -<p class='c000'>— Viljen I då äta upp henne lifs lefvande! — -fortfor han flåsande. — Tagen då Ert förnuft till fånga, -go' vänner... Tänk på stegel och hjul... som den får, -som sätter sig upp mot höga öfverheten... puh... här -är det jag, go' vänner, som är höga öfverhetens tjenare, -puh!</p> - -<p class='c000'>Han fortfor att på detta sätt ömsom förmana, ömsom -utdela kraftiga slängar, men utan någon verkan. -Och hade icke en stark patrull anländt till hans hjelp, -torde mäster Biervogel och hans gäster till slut ändock -fått sin vilje fram, att ställa till exekution midt i natten -i Bollhusgränden.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XII.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Under sommaren 1676 hade trolleriväsendet gripit -vida omkring sig bland hufvudstadens lägre befolkning. -En särskild kommissarialrätt måste af konungen tillsättas, -hvilken uteslutande egde att upptaga alla trollerimål -från kämnersrätterna och dem vidare ransaka -och döma. Af ledamöterne i denna rätt var hälften -prester, återstående hälften utgjordes af läkare och lagkarlar. -<span class='pageno' id='Page_78'>78</span>Antalet mål, berättas det, var så stort, att sammanträden -måste hållas alla dagar i veckan, utom lördagar, -då presterna måste bereda sig för sabbaten. Tack -vare denna ifver, hade emellertid under loppet af en -månad icke så få trollpackor hunnit dömas från lifvet -och afrättats. En af dem, Rumpare-Malin kallad, hade -blifvit lefvande bränd, en annan, Tysk-Annika, hade -först halshuggits och derefter bränts på bålet; båda till -sista stund påstående sin oskuld.</p> - -<p class='c000'>Det var idel sträfva, allvarliga anleten, som omgåfvo -det svarta bordet i rättens sessionssal, en trappa -upp i stadshuset på Södermalm. Flertalet syntes redan -vara öfver sextio år och endast en, den nyligen från -sina utländska resor hemkomne doktor Hjärne, egde -ännu qvar mannaålderns blick och hållning.</p> - -<p class='c000'>Öfverst bland de andlige satt en lång mager man -i svart kalott, under hvilken några hvita hårtestar stucko -fram. Det var den nitiske hexförföljaren, magister Olaus -Bergius, i synnerhet känd för sin långa och lärda afhandling -om satans frukter i och genom qvinnan. Ingen -skulle i detta torra, skrynkliga anlete, med sina -små, grå ögon och spetsiga haka, kunna spåra den fanatiske -ifraren och ortodoxe luteranen. Snarare skulle -man af hans ödmjukt krypande min kunnat tro honom -vara en tarflig, tillbakasatt husprest i något högadligt -hus. Det var emellertid han, som hufvudsakligen ledt -förhören med den framgång, som ofvan är nämnd.</p> - -<p class='c000'>Långs med väggarna stodo bänkar för åhörarne. -Desse utgjordes till största delen af prester. Men äfven -flera af hofvets damer samt en och annan af de -förmögnare bland borgerskapet hade infunnit sig, nyfikne -att höra den märkliga ransakning med trollpackan -från Södermalm, hvarom anslag uppspikats dagen -förut, “då klockan slog tolf”, på stadshusdörren.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_79'>79</span>Sedan rätten på sedvanligt sätt förrättat sin bön, -tillsades vaktkarlarne vid dörren att införa den anklagade. -Med stadig gång och öppen blick steg Elsa fram -till bordet. Hennes stora mörka ögon gåfvo snarare -tillkänna förvåning än nedslagenhet.</p> - -<p class='c000'>— Du är anklagad af flere aktade borgare — sade -ordföranden — att hafva öfvat trolldom och fört barn -till Blåkulla, hvad har du derpå att svara, Elsa Larsdotter?</p> - -<p class='c000'>— Att det är lögn, lika så visst som lögn finnes -i verlden!</p> - -<p class='c000'>Magister Bergius betraktade henne ett ögonblick. -Hans grå, hvassa ögon tycktes liksom vilja äta sig in -i hennes själs innersta. Hon rodnade och såg förlägen -ut.</p> - -<p class='c000'>— Vid din själs eviga frälsning — började han -med blicken alltjemt fast på henne — ber jag dig, satans -vilseförda offer, att du nu genast bekänner din -svåra synd, för hvilken du, så väl af unga som gamla -är vorden anklagad.</p> - -<p class='c000'>Hon fäste sin blick stadigt på honom. Så lätt var -hon icke öfvervunnen. Klart och redigt omtalade hon, -det som händt om qvällen, då hon fasttogs utanför tyske -grefvens hus. Hon nekade icke heller till att hon -på ett underbart sätt fallit genom muren, då hon velat -tillbakavisa hans nåds smekningar. Men aldrig hade -hon varit i Blåkulla, påstod hon, — än mindre fört -någon dit. — Om det täcktes de höge herrarne i rätten -— slutade hon, — att koka henne eller alldeles -mala henne sönder och samman, kunde hon intet annat -tillstå än hvad hon sagt för sant. Måtte derför Gud -trösta hennes arma själ.</p> - -<p class='c000'>Medan hon talat, hade magister Bergius rest sig upp.</p> - -<p class='c000'>— Envisa flicka, — utbrast han, — när hon slutade, -<span class='pageno' id='Page_80'>80</span>— blygs du ej att bemantla din svåra synd med -det stora namnets vittnesbörd! Kom ihåg då, att den Gud, -du åkallar, kan se in i ditt hjerta lika klart, som du -ser genom fönstret der, äfven om djefvulens konster -skulle förborga det för oss svaga menniskor!</p> - -<p class='c000'>— Jag vet och tror derpå, nådige herre, men jag -har endast tjenat Gud från barndomen, hvilket både -grannar och någrannar kunna vitna.</p> - -<p class='c000'>— Ingen tjenar vår herre och satan på samma -gång.</p> - -<p class='c000'>— Djefvulen har ingen makt med en kristen, som -fött dop och nattvard.</p> - -<p class='c000'>Detta svar fann rätten skäligen misstänkt, såsom -troligen ingifvet af den lede. Det var uppenbart att -hon icke frivilligt ville bekänna och vitnena inkallades -derför. Hon fick emellertid afträda.</p> - -<p class='c000'>Det gälde först att bevisa, huruvida den anklagade -varit i Blåkulla eller ej och för den skull inkallades -först sådane vitnen, som sagt sig föras af henne till -denna satans förskräckliga boning. De som inkommo -utgjordes till största delen af barn mellan sex och tio -år. Ett diade ännu sin moders bröst, och detta fick, -enligt rättens föregående beslut, framföra sitt vitnesmål -genom moderns mun.</p> - -<p class='c000'>De fleste af barnen hade en näsvis, “beskäftig” min; -endast några få sågo ängsliga och blyga ut. Sedan deras -föräldrar aflagt den föreskrifne eden — juramentum -calumnæ — med hvilken de bedyrade, vid allt hvad -heligt var, att de hvarken af hat eller ondska tubbat -någon att klaga på sin näste, började förhöret.</p> - -<p class='c000'>Det första vitnet var Staffan Sporrmakares nioårige -son. Han berättade, stammande och oroligt seende sig -om åt alla sidor, huruledes han på stora böndagsaftonen -öfverfallits af Elsa Larsdotter och så illa slagits -<span class='pageno' id='Page_81'>81</span>med ett skarpt isstycke, att han varit nära att få döden -deraf.</p> - -<p class='c000'>— Var det derför att du icke ville åka med henne -den natten? — sporde magister Olaus.</p> - -<p class='c000'>— Nej, icke den gången, men sedan många gånger, -— svarade han och såg mycket dum ut. — I natt -förde hon mig fyra gånger, på en häst, en karl, en ko -och en hustru.</p> - -<p class='c000'>— Och hvart förde hon dig dessa gånger?</p> - -<p class='c000'>— Åh, det var olika!</p> - -<p class='c000'>— Något ställe kan du väl påminna dig? Tänk -efter?</p> - -<p class='c000'>— Jo, en gång, min's jag, var Blåkulla i stadsträdgården, -och en annan gång på postmästarens tak. -De sista gångerna såg jag icke hvart hon for, för då -drog hon en stor florshufva för ögonen på mig.</p> - -<p class='c000'>Staffan Sporrmakares son fick nu taga afträde och -nästa vitne inträdde. Detta var en liten bleklagd, spenslig -flicka af omkring tolf års ålder. Hon hade mycket -att berätta och talet flöt som en väl inlärd lexa. Hon -hade fått besök af Elsa i stugan, sade hon, och förts -af henne öfver en stor sjö, hvilken lyste och gnistrade -af idel blå svafvellågor. Der hade hon jemväl -sett stora skepp med eldröda master, det ena liggande -tätt invid det andra. Blåkulla hade då varit på postmästarens -tak.</p> - -<p class='c000'>På magister Olaus' fråga, om hon sett, hvad Elsa -gjort derstädes, svarade hon, att hon tydligt sett med -sina lekamliga ögon, hur Elsa kröp till den elake och -klappade och kyste honom. En annan gång hade den -elake frågat om hon ville tjena honom, samt då hon -svarat nej, tagit upp stora ris af flätade ormar, med -hvilka han och Elsa slagit henne. Till sist vardt hon -<span class='pageno' id='Page_82'>82</span>omdöpt och fick skrifva sitt namn i svartboken, som -var “svartnacka”.</p> - -<p class='c000'>En annan halfvuxen flicka vitnade, att hon sutit -vid sin sömnad och plötsligt fallit omkull, samt strax -bortförts af Elsa. Då hade hennes mor, som var en -beslutsam qvinna, tagit fram en nål och stuckit i hennes -finger, men utan att hon deraf vaknat, eller känt -det minsta, förr än Elsa fört henne godvilligt till -baka. Hon berättade vidare, att då hon sista böndagen -sökte begå Herrans nattvard, hade hon kommit att falla -på knä vid duken strax invid Elsa, och hade hon då -känt, hur denna tagit ned sin hand och smort henne -på kjorteln med något vått. Sedan hade hon i åtta -dagar hvarje natt förts till Blåkulla och fått utstå mången -faslig pina och åse både synd och elände.</p> - -<p class='c000'>Det var ju förfärliga saker, som kommo i dagen. -Åhörarne sågo också ganska häpne ut. Att så mycken -synd kunde finnas i verlden, hade de knappast kunnat -föreställa sig, oaktadt presternas idkeliga verop, att -hela verlden endast var en stor och stinkande syndpöl.</p> - -<p class='c000'>Sedan alltså den tilltalades brottslighet i allmänhet -konstaterats, kom ordningen till de särskilda anklagelsepunkterna. -Af dessa intog hennes flykt genom muren -till den tyske grefvens hus främsta rummet. Det hade -nämligen länge utgjort ett spörsmål mellan de lärde, -huruvida en trollpacka egde samma förmåga som den -lede att ändra materiens synbara form.</p> - -<p class='c000'>Att detta låg inom möjlighetens gräns, åtog sig nu -en liten elfvaårig pojke, vid namn Petter Grå, att bevisa -för rättens ledamöter.</p> - -<p class='c000'>Han skelade, och såg så illmarig ut, när han trädde -fram till bordet att vid hvarje annat tillfälle skulle -han säkert blifvit öfverantvardad åt mäster Holger Skarp, -som höll vakten vid dörren.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_83'>83</span>På frågan, om hvilka konster han fått lära af den -elake, svarade han oförskräckt, att han kunde göra väder. -Den varmaste sommardag kunde han förbyta till -smällkall vinterqväll, sade han. Lilje- och konvaljedoft, -fågelqvitter, fjärilslek kunde han inom en handvändning -få bytt till snöslask, bjellklang och sidensvansar.</p> - -<p class='c000'>Denna sällsamma omstörtning af fult och skönt, -högt och lågt, ungt och gammalt verkstälde han endast -med tillhjelp af en liten käpp, fast en käpp likväl, som -var smord i begge ändar och dess utom försedd med den -elakes namn på midten. Han visade nu äfven, hur han -kastade käppen bakåt öfver hufvudet, medan han läste -de sju obönerna och blåste i en silfverpipa.</p> - -<p class='c000'>Han frågades af magister Olaus, om han äfven fått -lära konsten att bräcka murar.</p> - -<p class='c000'>— Det ska' nådige herrarne tro går lätt — svarade -han med en skelande blick på magister Olaus. — -Man ska' blott smörja väl under hornet. Jag har ofta -sett både hus och stenar dansa.</p> - -<p class='c000'>Detta svar var dock alltför ofullständigt, oaktadt den -tvärsäkra ton, hvarmed det afgafs, för att rätten skulle -känna sig tillfredstäld, och gossen uppmanades derför -att visa prof på sina märkliga konster.</p> - -<p class='c000'>Men detta kunde han icke, sade han. Utan att -dock på något sätt synas förlägen, förklarade han med -den oskyldigaste min i verlden att de nådige herrarne -ej kunde få se något af det han lärt, då den elake tagit -till baka både hornet och pipan.</p> - -<p class='c000'>— Hvilket horn, menar du? — frågade magister -Olaus strängt. — Du har icke talat förut om något -horn.</p> - -<p class='c000'>— Jo, det var så. Ers högvördighet — svarade -gossen inställsamt, — att för hvarje konst, jag lärde af -den elake, dröp han en droppe i ett grönt glashorn; -<span class='pageno' id='Page_84'>84</span>men genom de fromme presternas böner har hornet nu -fallit i sönder... Och den elake tjuter deråt, ska' Ers -högvördighet tro. För hvarje sådan bön, låter det så -alldeles fasligt och bordet, som han ligger under, blir -allt mindre och mindre, och kedjan, som engeln bundit -honom med, blir allt tyngre och starkare. Annat var -det, tillade han och såg illparig ut, när min lilla hustru -lefde.</p> - -<p class='c000'>— När din lilla hustru lefde? — upprepade flere -af ledamöterna. — Du är ju blott elfva år?</p> - -<p class='c000'>— Ja, hon var en liten fin, grå get, ska' jag säga, -men så snart jag bekände på Elsa Larsdotter, sparkade -hon henne till döds.</p> - -<p class='c000'>— Och nu föres du icke vidare?</p> - -<p class='c000'>— Jo, Gud bättre mig, senast förliden natt! Då -var stort bröllop i Blåkulla. De både dansade och -sjöngo der, samt slogos och refvos äfven. Då satt Elsa -i taket som en ljuskrona, med hufvudet ned och fötterna -upp. Men jag tror nu att jag får vara i fred, -ty till slut slogo de tärning om mig, och då förspeltes -jag till Bengt Bagares hustru, som har hela tjoget förut.</p> - -<p class='c000'>Pojken fick nu gå. När han lemnade salen, inkom -tyske grefvens hofmästare och begärde företräde för -rätten, hvilket äfven beviljades honom. Han förklarade, -sedan han mödosamt linkat fram till bordet, grefvens -hans herres stora misshag öfver det förargliga tal, som -han förnummit, nämligen, att den för trolldom anklagade -flickan skulle varit i grefvens rum nattetid. Om -han, grefven, vidare skulle få höra slika kalumnier och -förtal, måste han gå till hofrätten, förklarade hofmästaren, -för att klaga och skaffa sig skydd till sin reputation -och anseende, hvilket han velat tillsäga de välädle -och högvördige kommissarierna.</p> - -<p class='c000'>Dessa ord gingo rätten djupt till sinnes, och resolverades -<span class='pageno' id='Page_85'>85</span>det, att hofmästaren skulle till hans höggrefliga -nåde frambära rättens hjertinnerliga försäkran och löfte, -att om någon vidare understode sig, att angripa hans -höggrefliga nådes karakter, skulle denne få med rätten -att göra.</p> - -<p class='c000'>Hofmästaren bugade sig och tackade å sin herres -vägnar för rättens högvisa rättrådighet, hvilken denne -helt visst skulle hafva i gunstig åtanke.</p> - -<p class='c000'>När han lemnade salen och gick i genom förmaket -utanför, kom han att kasta en blick åt fönstret. En -äldre qvinna hade rest sig upp från bänken och betraktade -honom uppmärksamt. Han stannade, som det tycktes -i hög grad öfverraskad af hennes åsyn. Den sjelfbelåtna -minen förvreds till ett fult grin och han skyndade -hastigt ut genom en af sidodörrarne.</p> - -<p class='c000'>— Hvem var den mannen, Greta? — frågade Lars -Skeppare och såg förvånad efter honom.</p> - -<p class='c000'>— Åh kors, han lefver än! — svarade gumman, -tankspridd. — Det var ju tyske grefvens hofmästare, -halte Bertil, vet jag... — Men hur blek min stackars -flicka är — återtog hon och vände sig åt andra sidan, -der Elsa stod mellan tvänne vaktknektar. — Stackars -mitt kära barn, sådan gruflig synd hon tagit på sitt -samvete!</p> - -<p class='c000'>Lars ärnade fråga mera om hofmästaren, all den -stund han var i tjenst hos tyske grefven, men nya händelser -drogo bort hans tankar.</p> - -<p class='c000'>En skarp qvinnoröst hördes nämligen i det samma -gräla med dörrvakten ute i förstugan och strax derefter -kom Fingerlisa inspringande, under häftiga åtbörder. -Hon var högtidsklädd, i röd kjortel och sidentröja samt -hade ett bredt band af gröna glasperlor kring halsen. -När hon fick se Elsa stannade hon plötsligt.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_86'>86</span>— Nej se god dag, vackra Elsa! — utropade hon, -hånande — så trägne kavaljerer du för med dig!</p> - -<p class='c000'>— Det har jag nog dig att tacka för — svarade -Elsa lugnt — men de ståta nog ock för dig, fast du -ljuger.</p> - -<p class='c000'>Fingerlisa såg förvånad på henne.</p> - -<p class='c000'>— Ja, se du på mig, du Flumsa! — sade Elsa -häftigt. — Nog vet jag att icke heller du är fri från -ondt tal.</p> - -<p class='c000'>Det lyste till i Fingerlisas ögon och hon rusade -rätt emot Elsa.</p> - -<p class='c000'>— Det skall du få betala! — skrek hon och ryckte -till sig Elsas taftshufva, som hon kastade ut genom -fönstret. — Den är ej för dig! Du skall ha en röd, -en sådan som de andra...</p> - -<p class='c000'>Vaktknektarne lade sig emellan och skilde dem åt. -De skulle snart in för höga rätten, sade de och — borde -förstå att bättre skicka sig.</p> - -<p class='c000'>Förhöret hade emellertid fortgått der inne i salen. -Namnen, som vitnena fått i Blåkulla, företedde den underligaste -samling smeknamn man gerna kan tänka sig. -En hette “trå dig”, en annan “tvy dig”, en “styggetacka”, -en annan “fulpiska”. Och dessa namn hade alla -antecknats af notarien med stor noggrannhet i protokollet. -Halfvuxna flickor hade berättat huru de födt djefvulsbarn -genom näsan eller munnen under olidlig smärta -och värk. Men detta innebar icke något orimligt, när -man, såsom rättens ledamöter gjorde, tog det öfvernaturliga -sjelft till måttstock. Andra vittnen berättade -att de förts ända till tjugu gånger på en natt till Blåkulla. -Än hade der varit helt få personer, än hade -den lede uppvaktats af tio tusen menniskor, än hade -samlingsplatsen för dem varit på Storkyrko-tornet, på -Tre kronor, under galgen, på gamla kröningsporten vid -<span class='pageno' id='Page_87'>87</span>Norrbro eller i kajutan på skeppet “Stora kronan”, än -hade Blåkulla tagit i anspråk hela ladugårdsgärdet. -Resan dit hade en af vitnena gjort med fyra eller fem -feta trollpackor, en flicka hade åkt dit på en smal bordkrans, -en annan på en liten spik, “der knafft fem flugor -få rum” skrifver en af rättens ledamöter, “och annan -galenskap med, hengiandes, så wäl i hoop som Polycarpus -Riddarfinckes historia”.</p> - -<p class='c000'>Vitnesmålen hade emellertid i ett fall stämt noga -öfverens, och detta var i afseende på Elsas person. Må -hända hade tvetalan äfven härutinnan kommit att ega -rum, om hvarje vitne förhörts särskildt, men detta hade -varit att lemna allt för fritt spelrum för satans list, hvilket -naturligtvis rättens ledamöter icke ville låta komma -sig till last.</p> - -<p class='c000'>När Elsa hörde vitnesmålen uppläsas, kunde hon -med möda göra våld på sina känslor. Många af dessa -menniskor som vitnat mot henne, hade hon aldrig sett, -än mindre talat vid, och likväl hade de med ed bedyrat, -att hon fört dem med sig till Blåkulla.</p> - -<p class='c000'>— De äro i villfarelse! — ropade hon harmset. -— De taga miste om min person och fara efter det -som skett på andra orter. — Hur kunna de nådige herrar -finna detta vara möjligt, då jag blott har en kropp, -som uti fängelse är innesluten, — men de veta nog -icke sjelfve om det är en dröm eller ej.</p> - -<p class='c000'>— Hvarför talar du om dröm? — sporde ordföranden -förvånad öfver denna slående anmärkning.</p> - -<p class='c000'>— Derför att de säga sig föras endast när de sofva.</p> - -<p class='c000'>— Du snärjer dig med satans list, — inföll magister -Olaus, — men den hjelper dig dock föga här. -Vet att du här står inför Guds anlete och att han i -sin rättvisa vrede kan gifva satan makt att bryta halsen -af dig i fängelset, såsom det hände trollpackorna -<span class='pageno' id='Page_88'>88</span>på Norrmalm, då helvetet skall uppgapa med sina käftar -och taga dig emot.</p> - -<p class='c000'>— Vid den evige Gudens namn, som I åkallen, — -utbrast Elsa häftigt, — jag är oskyldig.</p> - -<p class='c000'>— Tig hexa! och säg oss först hvilken Gud du -menar? — röt magister Olaus.</p> - -<p class='c000'>Hon fäste sina stora bruna ögon på honom.</p> - -<p class='c000'>— Hvem? — frågade hon dröjande, — om icke -Gud i himmelen!</p> - -<p class='c000'>Förhöret var slut i hufvudsaken. Det var mer än -tillräckligt bevisadt, genom barnens vitnesmål, att Elsa -varit i Blåkulla. Visserligen kunde, som hon äfven -skickligt påpekat, allt samman endast hafva varit en -synvilla för dem, ty satan egde ock förmågan att påtaga -sig hvilken menniskas hamn, han ville. Sålunda -hade till och med den hederlige borgmästaren Trotzenfeldt -angifvits såsom den der en qväll skulle hafva fört -en femton års flicka till Blåkulla, och hvilket var bevisligen -falskt. Men det gafs ett medel att få visshet -äfven härutinnan. Det måste utrönas, om den anklagade -mottagit någon fästegåfva af den onde eller ej. -Hade det förra egt rum, gjordes hvarje vidare undersökning -öfverflödig, ty då var den anklagade gift med -satan och hörde i allt fall till hans utvalde.</p> - -<p class='c000'>Elsas föräldrar och Fingerlisa blefvo derför förekallade, -såsom de, hvilka bäst borde känna till hennes -lefverne.</p> - -<p class='c000'>Fingerlisa fick först aflägga sitt vittnesmål. Hon -utbredde sig vidt och bredt om de svåra anfäktelser, -för hvilka Elsa hade utsatt henne under några år, ty, -sade hon med ett bredt grin, som visade hennes hvita -tänder, “vackra Elsa” har alltid varit som ett trollbarn. -Sålunda fortfor hon, ska' nådige herrarne tro, har Elsa -en gång fått en trollring af den onde, fast hon sökte -<span class='pageno' id='Page_89'>89</span>inbilla mig och flere andre af grannarne, att det varit -tyske grefven, som gifvit henne den.</p> - -<p class='c000'>Hon hade varnat både Elsa och hennes föräldrar, -samt fått dem att lägga ringen afsides i spiselvrån. -Om han dagen derpå varit borta, visste hon icke; -dock höll hon detta för mycket troligt, ty en gång hade -hon varit med, då Elsa skulle gräfva upp en dylik gåfva -bakom svinhusknuten och då hade de endast funnit en -murken näfverbit, men deremot sett en ful svart hund, -som ingen kände, sloka i väg ut ur svinstian.</p> - -<p class='c000'>Medan hon talade hade Elsa flere gånger skiftat -färg. De mest orättvisa anklagelser hade hon fördragit -med större lugn än Fingerlisas tal. När denna slutat, -brast stormen lös.</p> - -<p class='c000'>— Tro henne icke, — utbrast hon, ur stånd att -tygla sin lidelse, — tro henne icke, nådige herrar, ty -hon är en komperska, som både kan sålla folk och -vitna mot hvem hon vill.</p> - -<p class='c000'>Magister Olaus förmanade henne att uppföra sig -lugnt och anständigt samt att låta vitnena njuta sin -frihet. Men hon slet sig lös med våld från sina vaktare -och rusade mot Fingerlisa. Endast med stor möda -kunde hon åter bringas till lugn samt åter föras till sin -plats. Länge efteråt talade man emellertid om hennes -häftiga tillmälen och blixtrande ögon, såsom synnerliga -prof på satans anfäktelse.</p> - -<p class='c000'>Fingerlisas bekännelse hade emellertid träffat hennes -sårbaraste punkt. Kunde det bevisas att Elsa fått -en ring, hvilken sedermera på oförklarligt sätt försvunnit, -var detta för sig mycket misstänkt, och då kunde -man hoppas att med ihärdighet komma än längre. En -andlös spänning rådde derför i salen, när hennes föräldrar -uppmanades att aflägga sina vitnesmål.</p> - -<p class='c000'>Lars steg först fram. Han visste ingenting, sade -<span class='pageno' id='Page_90'>90</span>han, kort och bestämdt, hvarken om någon ring eller -någon annan trolldomssynd. Han trodde blott att Gud -velat straffa Elsa derför att hon ofta varit olydig. Men -om de nådige herrarne, slutade han, hölle henne för en -gemen trollpacka, ville han sjelf vara den förste, som -skulle sätta henne på vedtrafven och tända elden derunder.</p> - -<p class='c000'>Det kom nu mor Gretas tur att vitna. Det dröjde -en stund innan hon svarade på rättens frågor. Hon var -både af sina grannar och församlingens prester känd -för sin rena vandel och trägna kyrkgång och hennes -tystnad tyddes derför endast till godt.</p> - -<p class='c000'>— Säg nu mor, hvad I veten, — sade magister -Olaus efter en stund och gjorde sin röst så len som -möjligt. — Låt icke intala Er af köttsens räddhåga eller -af falska röster i Ert öra, att säga det I ej veten -sant vara.</p> - -<p class='c000'>Hon såg honom stadigt i ögonen och berättade kort -och afbrutet om Elsas föregående lif. Elsa hade varit -mycket ombytlig till sinnes, tyckte hon, i synnerhet på -sista tiden, och någon gång äfven både hård och elak, -då hon velat förmana henne.</p> - -<p class='c000'>Magister Olaus bad mor Greta tacka Gud, som varit -henne så nådig, att hon nu fritt fått bekänna sanningen. -— Dock spordes ej, — tillade han, — om I -sett ringen, som satan gaf henne, och hvarom denna -unga flicka — han pekade härvid på Fingerlisa — nyss -vitnat.</p> - -<p class='c000'>Mor Greta hade hit tills med sällspordt lugn aflagt -sitt vitnesmål, men vid denna fråga började hennes -läppar darra och den ena tåren letade sig väg efter -den andre utefter hennes bruna kinder. Allas ögon fästes -på henne. Man hade kunnat höra en flugas surrande, -så tyst var det.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_91'>91</span>— Säg om I sett ringen, mor? — frågade magister -Olaus ånyo.</p> - -<p class='c000'>En tung suck banade sig väg ur hennes bröst och -hon sänkte hufvudet, i det hon sade tyst, nästan för -sig sjelf.</p> - -<p class='c000'>— Ja, Gud nåde mig, för det jag så gjorde!</p> - -<p class='c000'>Det sorl, som nu uppstod, var så högljudt, att profosserna -och vaktkarlarne fåfängt äskade ljud. Genom -sorlet hördes Lars Skeppares stämma:</p> - -<p class='c000'>— Du ljuger, qvinna — skrek han och knöt den -seniga handen mot mor Greta. — Du ljuger, så sant -jag är en ärlig svensk. Men du har alltid behandlat -flickan der som ett flarn och ett oting och som hon -varit en annans foster och icke ditt...!</p> - -<p class='c000'>Längre kom han ej i sin straffdom, ty nu kommo -flere vaktkarlar sina kamrater till hjelp och togo fast -de värste orostiftarne samt deribland äfven honom.</p> - -<p class='c000'>— Nå i Jesu namn — skrek han utom sig af vrede, -i det han utfördes. — Må vår Herre bevara Era kroppar!</p> - -<p class='c000'>Mor Gretas vittnesmål hade varit afgörande. Hon -var, som nämndt, känd af alla såsom en mycket gudfruktig -och sanningskär qvinna, och när hon nu tagit -på sin ed, att Elsa haft trollringen i sin ego, var saken -klar, vare sig nu att ringen, som några vitnen påstodo, -förvandlats till en bit näfver eller, såsom andra påstodo, -till en rostig jernbit. Till och med de af rättens ledamöter, -som hit tills hållit saken något “dubieux och farlig”, -kunde icke längre vara “så absurde”, som de yttrade -sig, att de helt och hållet ville förneka trolldomen.</p> - -<p class='c000'>Elsa tillhölls nu för sista gången af magister Olaus -att bekänna.</p> - -<p class='c000'>— Vid Gud och Hans evangelium, höge, nådige -Herrar — utbrast hon, snyftande i det hon kastade sig -på knä — är jag oskyldig!</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_92'>92</span>Det var första gången, man sett tårar i hennes -ögon och många af åhörarena grepos deraf djupt till -sinnet. Men hennes sak var förlorad. De afgifna vitnesmålen -hade större trovärdighet än hennes tårar och -anfäktelser.</p> - -<p class='c000'>— Stig upp, du satans förtappade — röt magister -Olaus mot henne. — Den höga rätten låter sig icke -förledas af sådant löst och fåfängt tal, utan ser den förvisso, -att det kan intet annat hållas före än ett satans -skrymteri och en djefvulens arglistighet.</p> - -<p class='c000'>Elsa reste sig upp och betraktade honom en stund, -utan att säga något. Derefter vände hon sig till mor -Greta och sade lugnt, nästan kallt:</p> - -<p class='c000'>— Ack mor, om I vissten hur I faren vill!</p> - -<p class='c000'>Innan hon fick yttra något mera, gaf emellertid -magister Olaus ett tecken åt hennes vaktare och hon -vardt utförd. Äfven mor Greta och åhörarena tillsades -att lemna rummet. De senare ruskade betänksamt på -hufvudet, när de ute i förmaket kastade en sista blick -på Elsas bleka, vanstälda anletsdrag och ingen hade -troligen för mycket guld velat intaga hennes plats.</p> - -<p class='c000'>Rätten var nu allena och det skreds till doms fällande. -Ingen enda röst höjdes för Elsas frikännelse.</p> - -<p class='c000'>— Damnat! damnat! — ljöd det entonigt och -olycksbådande hela raden i ände, å ömse sidor om det -långa bordet.</p> - -<p class='c000'>Sedan hon sålunda var förklarad skyldig till det -brott, hvarför hon var anklagad, återstod det endast -att öfverlägga “de genere mortis” eller om det sätt, -hvarpå hon skulle aflifvas. Härvid uppstodo emellertid -så många flere meningar. De fleste ville att hon, -“andra complicibus till skräck”, skulle brännas lefvande -liksom Rumpare-Malin och Tysk Annika, men några -tyckte detta dödssätt vara “något cruelt” och föreslogo i -<span class='pageno' id='Page_93'>93</span>stället, att hon skulle nypas med heta tänger eller gifvas -ett eldkol eller rödt jern i handen. Presterna satte -sig dock ifrigt emot denna mildring i straffet.</p> - -<p class='c000'>— Man borde — sade magister Carolinus — mera -se på Guds namns ära än på hennes olidliga pina, helst -hon haft en farlig intension, att förföra andras själar -till helvetets eldpina af svafvel. Desslikes borde hon -se att satan, som lofvat henne, att ett “subpositium -quid” skulle få lida i hennes ställe, vore maktlös mot -Guds åkallan. Det vore rätt — slutade han — om hon, -som de andre, finge en försmak af svafvellågan och -borde hon derför å bålet brännas.</p> - -<p class='c000'>Efter en lång öfverläggning stannade man slutligen -vid det beslut, att om den anklagade fortfarande stode -fast i sitt hårda sinne, skulle ingen nåd henne vederfaras, -hvaremot, om hon kom till sann ånger och bekännelse, -skulle man, innan slutlig dom afsades, ytterligare öfverlägga, -om och i hvad mån hennes straff kunde mildras. -Det uppdrogs åt magister Olaus, att i enslighet och -med “godt manér” söka utröna, om hon ej ville frivilligt -bekänna, i hvilket fall hon äfven skulle få begå -Herrans heliga nattvard, som i annat fall skulle vara -henne vägradt. —</p> - -<p class='c000'>Utanför på gatan väntade folket med otålighet, att -mästermannen skulle förkunna dagen för exekutionen. -På morgonen hade tvänne gemena trollpackor piskats -af spögubbarne på Norrmalmstorg, och det kunde icke -vara annat än i sin ordning, tyckte månge, om dagen -slutade med ett bål. Det var derför icke utan knot, -som man lyssnade till rättens beslut, enligt hvilket den -för trolldom anklagade skepparedottern Elsa Larsdotter -ännu en tid skulle hållas till syndabot och ånger.</p> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_94'>94</span> - <h2 class='c003'>XIII.</h2> -</div> - -<p class='c004'>En allmän förskräckelse grep hufvudstadens befolkning, -då den ena trollpackan efter den andra började -bekänna om satans tilltagande makt. Stadsvakten fick -sträng befallning att hela dagen om gå omkring på torgen -och vid hamnarne, för att efterhöra om någon svor eller -på annat sätt missbrukade Guds namn. Ty, liksom -det en gång i forntiden skedde med Sodom och Gomorrha, -sade månge, skulle det en vacker dag komma -ett regn af eld och svafvel öfver den syndiga staden, -om icke folket bättrade sig, medan tid var. Presterna -vordo också ifrigare än någonsin i sina predikningar. -Vakstugorna i de olika stadsdelarne fördubblades. Man -gick i processioner med långa vaxljus genom gatorna, -och man anstälde offentliga bönedagar till och med midt -i veckan, allt för de oskyldiga barnens skull, hvilka -råkat så illa ut för den lede arffiendens garn.</p> - -<p class='c000'>På qvällen, sedan rätten slutat ransakningen för -dagen, brukade ofta de ifrigaste af dess ledamöter samlas -till enskild öfverläggning. Deruti deltogo äfven -utom stående personer, såsom hofrättens ledamöter och -stadens borgmästare, med flere betrodde män.</p> - -<p class='c000'>En qväll egde en dylik öfverläggning rum i stadshuset -mellan borgmästaren Trotzenfelt, magister Olaus -och doktor Hjärne samt någre andre. Den senare hade, -som han sade, blifvit allt mera “dubiös” på sista tiden -och magister Olaus hade ansett för sin pligt att bringa -honom på bättre tankar. Men klockan hade redan -skridit framemot tio, utan att dispyten dem emellan -haft annat resultat, än att borgmästaren gång på gång -fallit i bullersam sömn. Deras skäl och motskäl bildade -<span class='pageno' id='Page_95'>95</span>också ett “fram och till baka”, som kunnat söfva mången -lifligare och vaknare person än den säflige magistratspersonen -i fråga.</p> - -<p class='c000'>— Om min käre värdigas tillåta — sade magister -Olaus högtidligt, då Hjärne började allt ifrigare förfäkta -sin mening — skall jag i två ord bevisa några -enkla teser, hvarutaf skall framgå, att detta trolldomsväsen, -hvilket nu, Gud bättre, anfäktar oss, syndiga -menniskor, ej är någon fantasi eller underligt tycke, -ej heller, som min käre säger, en hetsig feber, som -slocknar af sig sjelf, utan att det är ett verkligt satans -listiga spel, med förförelse till synd och derpå följande -evigt förderf. — Och efter som min käre, såsom en -kristen egnar och anstår, gerna, om möjligt, vill låta -försoning gälla öfver straffet, äfven för denna satans gemål, -som nu sitter fängslad här under oss, torde de -vigtigaste skälen, som under ransakningen kommit i -dagen, också böra med allvar åter upprepas och skärskådas.</p> - -<p class='c000'>— Tillåt mig först fråga Ers ärevördighet — -föll Hjärne nu i talet — hvarför denna unga flicka -ständigt kallas satans gemål. Och frågas äfven derhos, -hvarför, då barnen säga ja och hon nej, icke den enas -nej är lika giltigt som den andres ja?</p> - -<p class='c000'>— Här vitna icke endast barn, utan äfven många -till mognare år komne. Här är icke heller blotta vitnesmålet, -som talar, utan än mer denna stora nöd, som -gör dem både andlig och lekamlig vånda och tvingar -dem att tala sanningen.</p> - -<p class='c000'>— Men jag kan ändock icke fatta — invände -Hjärne — att detta kan gälla mot en ärlig menniskas -nekande.</p> - -<p class='c000'>— Att neka till en synd är infödt hos alla menniskor -efter syndafallet och ju ogudaktigare de äro, -<span class='pageno' id='Page_96'>96</span>dess djerfvare neka de till sina synder, särdeles trollpacket, -hvilket, salva venia, inbillar sig att ingen rättvisa -biter, när det förlitar sig på satans hjelp och bistånd. -— Stundom spörjes väl också att någre gudfruktige -föras af trollpackor, men detta veta de ej, utan -är då allt för dem som ett spökeri af den onde tillstäldt, -för att väcka split och räddhåga hos rätten.</p> - -<p class='c000'>— Det var då af denna anledning som Galna Brita -togs för hufvudet, i stället för den förnäma damen? — -återtog Hjärne med ett ironiskt leende.</p> - -<p class='c000'>Denna fråga kom magister Olaus att plötsligt tystna. -Det var också en ömtålig sak hon rörde. När de senast -dömda trollpackorna brändes hade nämligen barnen -berättat, att den elake gråtit och klädt Blåkulla i svart, -samt valt sig en ny drottning, som var en förnäm -grefvinna. Saken hade emellertid förefallit alltför dunkel, -äfven för de nitälskande, att dragas inför domstolen, -hvilket också snart visade sig obehöfligt, sedan magister -Olaus förklarat att allt samman endast varit ett -djefvulskt gäckeri, och att den person, som barnen syftade -på, icke var någon annan än Galna Brita, som -ofta brukade kläda ut sig i de förnämas trasor.</p> - -<p class='c000'>— Den saken är ännu icke slut — svarade också -magister Olaus efter en stunds eftersinnande. — När -denna flickan bekänner, torde mycket, som nu är oklart, -komma i ljuset.</p> - -<p class='c000'>— Och Ers ärevördighet skulle våga att tillstyrka -rätten så allvarliga mått och steg; de kunde violera -adelns privilegier?</p> - -<p class='c000'>— Vi handla i Guds namn, och för honom finnes -hvarken hög eller låg — svarade magister Olaus beslutsamt.</p> - -<p class='c000'>— I hören då, mine herrar — sade Hjärne — -att vårt hopp står till denna unga flickas sanningskärlek, -<span class='pageno' id='Page_97'>97</span>ty hon kan lätt leda ofördragsamhetens störtflod -öfver det bästa och heligaste vi ega.</p> - -<p class='c000'>— Detta är hädelse mot kyrkan! — utbrast magister -Olaus, allt ifrigare.</p> - -<p class='c000'>— Må det kallas så — svarade Hjärne stolt — -af desse inskränkte teckentydare i vår Herres oändliga -vishetstempel. Men min mening står nu fast, och, vill -Gud, skall jag ock snart bringa klarhet i denna sak.</p> - -<p class='c000'>Rösterna hade blifvit allt högljuddare under sista -delen af samtalet och borgmästaren hindrades derigenom -från sina utflykter till sömnens stora förlikningsrätt. -Han fann sig derför föranlåten att erbjuda sina -bona officia. Hans medlarekall möttes dock af oöfverstigliga -hinder.</p> - -<p class='c000'>Hvad den ene påstod vara svart kallade den andre -lika tvärsäkert för hvitt. Och dervid hängde de sedan fast -envisare, som han sade, än kardborrar i en björnfäll.</p> - -<p class='c000'>Tvisten hade möjligen lätt nog kunnat afgöras, om -de, i stället för att söka afgöra den med ord, gått trappan -utför och följt en kortväxt man i spåren, hvilken, -inhöljd i en vid ryttarkappa och med en slokig filthatt -på hufvudet, smög sig fram genom korridoren i jordvåningen.</p> - -<p class='c000'>Utan för dörren, der Elsa satt fängslad, stannade -han, och en annan person närmade sig från motsatt håll -med en lykta i handen. Denne var en medelålders -man, med gulrödt kindskägg och bred mun. Den stora, -dinglande nyckelknippan, som han bar i bältet, gaf till -känna hans yrke.</p> - -<p class='c000'>Han förde lyktan mot den kommande, och sedan -han tyckts hafva öfvertygat sig om, att denne var den -han väntade, satte han en af nycklarne i låset och sköt -upp dörren.</p> - -<p class='c000'>Der inne var redan mörkt. Elsa hade krupit längst -<span class='pageno' id='Page_98'>98</span>bort i ett hörn vid fönstret och tycktes sofva. Mannen -i kappan närmade sig henne.</p> - -<p class='c000'>— Vi hålla ord, som du ser — sade han och rörde -vid hennes skuldra.</p> - -<p class='c000'>Hon stirrade häpen mot honom.</p> - -<p class='c000'>— Nej, gå härifrån, Ers nåd — skrek hon, då -hon i honom igenkände tyske grefven. — Jag vill icke -följa Er.</p> - -<p class='c000'>— Kom nu, min sköna ros — återtog grefven i -befallande ton. — Ett sådant näste, som detta, passar -icke dig. Hos mig väntar, som du sett, både gyllenduk -och perlor, samt kostligt vin.</p> - -<p class='c000'>— Hafven I öfverflöd derpå, fins det nog med fattige -i staden — svarade Elsa stolt, och sköt honom -ifrån sig.</p> - -<p class='c000'>— Hvem håller du mig för, du trollunge? — Han -skrattade härvid, så att det gaf eko i hvalfvet. — Tror -du mig om att gifva utan att få? Men fresta icke längre -vårt tålamod. Mäster Skarp är redan otålig, ty vi äro -ty värr icke, såsom presterna säga, imediate förde af -den onde, utan hafva endast genom hans gyllene smörja, -fått vingar och fogelart. Derför är tiden precieus.</p> - -<p class='c000'>Medan han yttrade dessa ord tog han af sig kappan -och filthatten, samt lemnade dem åt sin medhjelpare -och satte i stället på sig en sådan mössa, som -stadsvakterna brukade, då de ej voro i tjenstgöring.</p> - -<p class='c000'>— Vill hon icke lemna sitt bo, den bleka dufvan -— sade mäster Skarp med ett hest skratt, i det han -närmade sig henne. — Vänta blott när vingarne börja -svida.</p> - -<p class='c000'>— Håll ditt näbb, gamle uf! — snäste grefven, -argsint — och hjelp hellre till att få henne ut härifrån.</p> - -<p class='c000'>— Hå, hå! — skrattade mäster Skarp och raglade -<span class='pageno' id='Page_99'>99</span>fram emot henne. — Grefven kan man höra är -sträng af sig i dag.</p> - -<p class='c000'>Det var tydligt, att den gyllene smörjan redan -var af mäster Skarp till stor del omsatt i rusets angenäma -bilder. Grefven vardt också allt mera otålig. -Den ena eden följde den andre, och det var tur för mäster -Skarp, att de icke voro på annan ort. Dessa eder -påskyndade emellertid icke det ringaste mäster Skarp, -som helt lugnt började hålla tal för Elsa om den fara hon -undginge, om hon följde honom.</p> - -<p class='c000'>— Vill kan tänka bli stekt, den lilla — sade han -och tecknade förstulet åt grefven — liksom Tysk Annika, -hvilken stannade qvar, för att göra Gudi en behaglig -gerning, som presterna sade, förstås. Men så -höllo de också sedan på i fyra hela dagar att sveda -henne, innan hon blef riktigt stekt. Men se så, lugna -dig nu, min unge lilla — fortsatte han och fattade Elsa -hårdt i armen samt förde henne framåt dörren. — Du -skall höra hvad folk säger dig, annars skall mäster Erik -komma fram.</p> - -<p class='c000'>— Ack, låt mig stanna, mäster Skarp — bad hon. -— Låt mig, i Jesu namn, slippa att följa denne herre. -Han vill mig endast ondt.</p> - -<p class='c000'>Mäster Skarp såg på henne och log. Det var den -gamle gårdshundens blick, när han ser en råtta drunkna -i dammen framför sin koja.</p> - -<p class='c000'>— Hå, hå, min vackra dufva — svarade han, skrattande -— kanske du tror, att jag går i kolt och icke -sett maken till broken förr en gång.</p> - -<p class='c000'>Han lade, medan han talade, kappan öfver hennes -skuldror, satte filthatten på hennes hufvud och, förmanande -henne vid lifsstraff att iakttaga fullkomlig tystnad, -hvad än skulle hända, förde han henne ut i korridoren.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_100'>100</span>Grefven skyndade före dem.</p> - -<p class='c000'>Han var, som nämndt, klädd såsom stadsvakt och -i halfdunklet var detta en ypperlig passer-sedel. De -fingo också ostörde lemna korridoren och hade äfven -trapporna bakom sig samt skulle just vika af öfver -fängelsegården, då en af borgarvakten, som hade sitt -vaktställe midt emot stadsvakten, stälde sig i deras väg. -Grefven sade fältrop och lösen, men mannen var drucken -och tycktes söka tvist.</p> - -<p class='c000'>— När stod det skrifvet i plakatet — skrek han -mot dem — att en stadsvakt icke först skall göra honnören -för borgarvakten?</p> - -<p class='c000'>Det var ett gammalt tvisteämne, som han syftade -på med denna fråga. Mellan de båda hedervärda korporationerna -hade nämligen otaliga trätor och slagsmål -haft denna tvist om honnören att tacka för sitt upphof. -Grefven var emellertid okunnig om denna, de båda vakternas, -cause celèbre, och han glömde sig dess utom ända -derhän, att han, i stället för svar, gaf borgarvakten en -mindre vänlig spark, samt hotade honom med värjan, -om han inte fort packade sig undan. Men karlen var -hvarken feg eller tillräckligt drucken, för att icke fästa -sig vid skymfen.</p> - -<p class='c000'>— Hej, så'n karl! — skrek han och drog sjelf -värjan. — Han vill se hur handskmakaren i Arboga -sydde förskinn åt stora tjuren!</p> - -<p class='c000'>— Der har du då till både kaskett och förskinn — -sade grefven och gaf honom ett kraftigt slag på handen, -så att han släppte värjan. Mäster Skarp fattade -samtidigt Elsa om lifvet och sökte tränga sig mellan soldaten -och porten.</p> - -<p class='c000'>Men hastiga steg hördes nu från korridoren.</p> - -<p class='c000'>— Seså, kamrat — sade grefven, som insåg det -farliga i sitt läge, och klappade soldaten på axeln — -<span class='pageno' id='Page_101'>101</span>släpp oss fram vår väg. Du kan sedan få göra oss -sällskap dit öfver på “Spruckna pipan”, och när du -funnit åter din plit, skola vi tömma ett stop eller par -för honnören.</p> - -<p class='c000'>Knekten syntes icke obenägen för denna uppgörelse.</p> - -<p class='c000'>Men under försöken att komma förbi de stridande -hade Elsa mist hatten. Hennes bleka anlete och långa -hår öfverensstämde för litet med ryttarkappan, för att -icke någre andre borgarsoldater skulle, tack vare det -starka ljusskenet från fönsterna i öfra våningen, fästa -sig dervid.</p> - -<p class='c000'>— Rasande vacker fogel! — ropade en af dem, -med ett grin. — Den vill jag dansa med.</p> - -<p class='c000'>— Seså, ur vägen! — skrek grefven emot dem -allt mer otålig.</p> - -<p class='c000'>— Hå, så'n ettervigg! — Nehej, stopp vackert! -De stälde sig i rad framför honom.</p> - -<p class='c000'>— Så ska' jag stoppa Er, för fan i våld! — skrek -han och sökte att med några kraftiga hugg komma -förbi dem. Men det var icke första gången som de varit -med i dylik excess. Borgarne gingo den tiden på stadens -fäktskola lika flitigt som någon adlig junker, och -icke nog dermed, de anfallne fingo dess utom förstärkning -uti en kortväxt borgare, som i samma ögonblick klef -in genom porten med bardisanen på axeln.</p> - -<p class='c000'>När denne såg hvarom fråga var, stälde han sig -genast på sina anfallne kamraters sida. Det skulle också -troligen icke dröjt länge, innan grefven, oaktadt sin -skicklighet som fäktare, lidit ett fullständigt nederlag, -allra helst som fångvaktaren passat på tillfället och -smugit sig undan, innan det vardt fullt allvar af. -Men nu skyndade äfven någre af stadsvakten till stridsfältet -<span class='pageno' id='Page_102'>102</span>hvilka, då de i Schlangenfeld trodde sig igenkänna -en af sina egna kamrater, genast stälde sig på hans sida.</p> - -<p class='c000'>Striden vardt derför snart i full gäng och gården genljöd -af vilda rop och svordomar. Båda sidorna fingo -efter hand förstärkningar. I trapporna, på gården, öfver -allt, der det fans så stort utrymme, att två män -kunde fatta tag i hvarandra, kämpades. Det var som om -två fiendtliga element plötsligt lössläppts ur sina förvaringsrum, -för att förinta hvarandra.</p> - -<p class='c000'>Båda partierna tycktes hafva samma sträfvan, nämligen -att drifva sina motståndare till baka i deras vaktstuga. -Men då de voro jemnstarka, vardt detta en lika -stor omöjlighet för dem, som det är för tvänne lika -tunga personer att väga upp hvarandre.</p> - -<p class='c000'>Från bardisanerna öfvergick man derför snart till de -långe ryttarepistolerna, och det ena skottet efter det andra -smattrade och gaf skrällande ekon från de tysta gränderna -utan för.</p> - -<p class='c000'>Bullret trängde äfven upp till de tvistande kommissarierna, -och borgmästaren grep sitt spanska rör, för -att tillhålla vakterna der nere, att uppföra sig tystare. -När han öppnade dörren till korridoren, vardt han emellertid -icke litet förvånad öfver att finna denna upplyst -af flammande fackelsken, och att se bardisansspetsarne -höja och sänka sig öfver trappräcket. Men han var van -vid dylika lekar och, snarare rullande än klifvande, skyndade -han ned för den branta trätrappan och ut på gården, -slående omkring sig med sin långe rörkäpp åt -alla sidor.</p> - -<p class='c000'>— Der har du för den slängen, Jonas Värme, — -skrek han, pustande, — och der har du till hemkomstöl -Joachim Bryggare! Nå hvad är detta för excess och -satans buller? — ropade han, då han ändtligen utkom -på gården och i den tjocka borgaren med bardisanen -<span class='pageno' id='Page_103'>103</span>igenkände sin gamle vän och frände, mäster Fibiger, -bagaren.</p> - -<p class='c000'>— Åh det är endast stadsvaktens fel, — svarade -denne drygt. — Och vi tänkte också fråga vördig -borgmästaren om icke det är rätt och billigt att stadsvakten -först gör honnören, såsom det står i kungens -plakat?</p> - -<p class='c000'>— Visst så, visst så! — sade Trotsenfeld, ännu -pustande efter andedrägten. — I tredje paragrafen står -det, att derest båda vakterna mötas, stadsvakten först -skall göra honnören.</p> - -<p class='c000'>— Ja visst! ja visst! Det ha vi också sagt! — -ropade ett tjog röster, — men detta sätta de sig öfver, -förstås.</p> - -<p class='c000'>— Nå nå, nå nå, go' vänner, — varnade borgmästaren. -— De trilskne skola få sin förmaning, allt efter -skadan, som uppkom af deras elakhet — ja, de skola -för böfveln få rida på trähästen — och det så att det -smakar — men hvem började leken? — den der någon -viglar upp till ondt, honom skall dubbelt straff varda -tillmätet, heter det.</p> - -<p class='c000'>Man letade bland stadsvakten, men det var uppenbart -att de ännu höllo den skyldige gömd mellan sig, -för att få straffet mildradt.</p> - -<p class='c000'>När man slutat att leta, vände sig mäster Tistel, -hvilken, som kändt, hörde till stadsvakten, till borgmästaren -och sade med ett knipslugt leende:</p> - -<p class='c000'>— Nu var det så, att två af oss och en af borgarvakten -möttes här nere, och det gör väl ingen hel -vakt, som det står i plakatet.</p> - -<p class='c000'>— Två på ena och en på andra sidan, — upprepade -borgmästaren, slagen af denna anmärkning. — Nej, -då blir för böfveln ingen honnör vid vakt.</p> - -<p class='c000'>— Men, Ers högloflighet, — inföll en af borgarne, -<span class='pageno' id='Page_104'>104</span>— det som gäller såsom honnör för hela vakten skall -väl gälla äfven för delarne. Hur månge skulle annars -vara borta i höga magistraten, för att inte denna skulle -få sin fulla honnör.</p> - -<p class='c000'>— Annan sak karl, annan sak, — sade borgmästaren, -och förde käppknotan till näsan, med högvigtig -min, — annan sak, säger jag. Vid rätten har hvar -och en lika anspråk på vördnad, som heta rätten. Jag -till exempel, — här blåste han upp sig alldeles otroligt, -— har samma anspråk på honnören, som rätten -sjelf, förstå'n I det go' vänner?</p> - -<p class='c000'>— Och om Ers högloflighet alltså skulle möta -tvänne af kämnersrätten, — inföll nu mäster Fibiger, -— skulle väl icke de ha honnören, kan tänka?</p> - -<p class='c000'>— Nej, för pocker i våld, vän Fibiger, — här -skrattade han, så att mungiporna nådde öronen, — och -tacka dem också böfveln för det.</p> - -<p class='c000'>— Och inte finge heller Ers högloflighet försaka -rangen efter nådiga förordningen om rangen?</p> - -<p class='c000'>— Nej, för visso ej! Ganska rätt! Ja, du är en -god borgare, vän Fibiger och jag kunde också aldrig -tro annat än att du skulle ha rätten på din sida. Men -I, Era lymlar af stadsvakten. Er skall jag vackert -lära mores.</p> - -<p class='c000'>Den vördige magistratspersonen var så fördjupad -i beundran öfver sitt rättvisa utslag, att han icke märkte -huru tvänne af borgarne kommo framsläpande en qvinna -från den i mörker liggande delen af gårdsplanen, förr -än de stodo alldeles framför honom.</p> - -<p class='c000'>Han ropade högt till af förskräckelse. Der stod -ju, på knapt två armslängders afstånd från honom den -farliga trollpackan, lifslefvande.</p> - -<p class='c000'>Han darrade betydligt på målet, när han ropade -efter mäster Skarp att komma ut.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_105'>105</span>Denne framträdde strax med hatten i hand, ödmjukt -bugande sig för sin höge förman. Han kunde dock ingenting -upplysa, rörande denna mörka sak, sade han, -ty att dörren hela tiden varit stängd till Elsas rum, derpå -kunde han aflägga den heligaste ed. Nyss på stunden -hade han sjelf sett henne derinne.</p> - -<p class='c000'>Icke mindre förvåning uppstod, då vid uppräkningen -ingen af stadsvakten saknades. Det vardt derför -omöjligt att få reda på den som börjat excessen. De -ende, som trodde sig känna igen honom, voro Jonas -Värme och mäster Skarp, men hur de mönstrade den -ene efter den andre af stadsvakterne, kunde de icke finna -skymt till likhet mellan honom och någon af dem.</p> - -<p class='c000'>När de slutat, vände sig mäster Skarp till borgmästaren -och hviskade åt honom sakta i örat:</p> - -<p class='c000'>— Tro mig, Ers högloflighet, han var ingen annan -än den onde sjelf. När jag der borta såg på honom -bakom Jonas Värmes rygg, syntes alldeles tydligt, hur -en lång svans stack fram under kappan på honom —</p> - -<p class='c000'>Och härvid blef det. De båda vakterna ansågo -sig hafva varit utsatta för satans frestelse och skylde -hela excessen derpå, hvilket helt säkert icke vardt dem -till men, och i kammaren en trappa upp gaf händelsen -senare på qvällen, anledning till mycken deliberation. -Den frågan lärer verkligen på fullt allvar framkastats -af magister Leufstadius, huruvida det vore möjligt -för den onde, att på en gång föreställa tre personer. -Magister Olaus deremot dref den satsen, att den -lede endast hade förmågan att framtrolla en occulis -qvantitatis. Deraf hade det händt, att Jonas Värme -tyckte sig samtidigt se honom i tre riktningar, fast -han i verkligheten<a id='p105'></a> endast fans i en.</p> - -<p class='c000'>På detta sätt fick ju saken en ganska “naturlig” -förklaring, tyckte de fleste, om än andre, och deribland -<span class='pageno' id='Page_106'>106</span>Hjärne, snarare ville skylla både synvillan och excessen -på den “gyllene smörja”, hvarom grefven talat och -som mer än en gång förut fuskat den lede i handtverket.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XIV.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Det var tidigt på vintermorgonen. Uppe på berget -glittrade de första solstrålarne mot isiga klippväggar, -och de gråa töcken, som natten lägrat öfver -staden nedan för, skingrade sig, rodnande, i brustna -flockar.</p> - -<p class='c000'>I Lars Skeppares stuga var det ännu skumt. Några -rykande eldbränder lågo på spiselhällen och kastade -ett flämtande återsken mot det isiga fönstret. De gåfvo -till känna att mor Greta, trogen sin vana, varit uppe -med solen. Hon var ock i full sysselsättning vid sin -spinnrock.</p> - -<p class='c000'>— Tid läker sorg, och arbetet är hans örtkrämare, -— brakade hon säga, när någon af grannarne beklagade -henne — ja, och sorg blir aldrig så tung, när man -går, som då man sitter stilla. — Och härefter handlade -hon.</p> - -<p class='c000'>På bänken vid fönstret satt Lars, sysselsatt med -att klippa sitt långa hakskägg, och på en pall bredvid -Anders Barberare. Denne bar sin arm i band och -hans hufvud var omlindadt med en svart duk, allt minnen -efter slagsmålet, när Elsa fängslades.</p> - -<p class='c000'>— Det var vänligt af dig Anders, att icke glömma -oss gamle i vår stora sorg, — sade mor Greta och såg -<span class='pageno' id='Page_107'>107</span>opp. — Här icke så jäft nu mera, ska' du tro, sedan -solskenet fallit öfver på grannens stuga.</p> - -<p class='c000'>— Så I talen mor! — svarade Anders förebrående.</p> - -<p class='c000'>Mor Greta suckade djupt och lät händerna falla -till sidan.</p> - -<p class='c000'>— Ja ja! min stackars Elsa, med henne är det -förbi.</p> - -<p class='c000'>— Säger jag inte att du skulle trösta dig, qvinna -— inföll nu Lars Skeppare vresigt, — all ting vet du -har en återvändo, och hvad rätt är kommer alltid till -heders.</p> - -<p class='c000'>— Så hoppas jag ock till Gud! — sade mor Greta. -— Dagligen ber jag att satan måtte lägga korset uppå -efter ens krafter, och icke fresta en öfver förmågan.</p> - -<p class='c000'>— Talar om Gud och satan gör du hela långa dagen -mor, — återtog Lars — varit bättre om du sagt, -när de höge herrarne frågade dig der uppe, att ringen -låg i strömmen eller att du aldrig sett honom.</p> - -<p class='c000'>Hon sände en lång blick mot honom. Men han -tystnade icke mera för detta, fordom betydelsefulla svar. -Det vår något mellan dem, tyckte också Anders, som -icke mer var lika mot hvad det förr varit.</p> - -<p class='c000'>— Du vågade icke, kan tänka, — fortsatte gubben -gäckande — för judomens rädslo och de otidige -nitälskandenes skull?</p> - -<p class='c000'>— Menniskor kan du bedraga, men icke Gud, ty -han ser till hjertat.</p> - -<p class='c000'>Lars svarade med en ömkande axelryckning och -fattade åter den bortlagda saxen.</p> - -<p class='c000'>— Felet var mitt, mor — inföll nu Anders. — -Hade icke jag låtit Elsa springa sin väg den der qvällen -då hon togs, vore nog nu mycket annanledes.</p> - -<p class='c000'>Mor Greta skakade misstroget på hufvudet, när -hon svarade:</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_108'>108</span>— Och du tror att du ensam kunnat afvärja trolldomen. -Nej, barn, när satan ville hennes ofärd och -hon icke mer var förtjent af Herrens bistånd, kunde -det icke gå på annat sätt. Jag ville gerna ge mitt -eget hjerta, för att åter ha' henne här, men när jag -vill bedja för henne, är det som någon skulle hviska -mig i örat: Du vet icke för hvem du beder! Hon som -du hafver kär är en evigt förtappad!</p> - -<p class='c000'>— Ta, ta, ta! Vackert torde slikt tal hjelpa — -inföll Lars. — Nej mäster Hircinius, slottsfogden, och -mannen här midt öfver med röda rocken, ha' nog hårdare -fingrar än så. Läsa inte presterna både morgon -och afton i vakstugorna och dock, när ser man trons -eller bönens kraftiga hjelp.</p> - -<p class='c000'>— Herre Jesus! — utropade mor Greta häftigt -uppsprittande. — Det var ju i dag, som de två andra -skulle brännas.</p> - -<p class='c000'>Anders jakade.</p> - -<p class='c000'>— Vet du Anders om de bekände till sist? — -frågade hon tyst.</p> - -<p class='c000'>— Åh, det var en fast ynklig syn, ska' I tro. -Bägge nekade enständigt till synden.</p> - -<p class='c000'>— Så du anfäktar dig mor! — inföll Lars vresigt. -— Varit mer att undra på, om de varit rika och -förnäma.</p> - -<p class='c000'>— Den ena — återtog Anders — syntes fuller -andäktig, med läsande och sjungande, knäböjande och -händernas upplyftande, men Malin Matsdotter deremot -skrek argt åt magister Olaus att han skulle lemna henne -i fred, samt tackade derefter mäster Hvittlock och lät -honom jernslå sig till händer och fötter, utan att göra -något det minsta motstånd.</p> - -<p class='c000'>— Gud vare då deras arma själar nådig, — sade -mor Greta andäktigt.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_109'>109</span>— Var hennes lättfärdiga dotter tillstädes? — frågade -Lars.</p> - -<p class='c000'>— Ja, far! Hon stod strax nedan för, men modern -ville icke taga hennes hand! Ja hon fälde icke ens en -tår, ska' I tro, utan ropade i stället, att det var dottern, -som mördat henne — och många tyckte att detta -var en onaturlig frimodighet.</p> - -<p class='c000'>Denna beskrifning tycktes öfva en sällsam inverkan -på mor Greta. När Anders slutat stirrade hon en -lång stund framför sig utåt rummet, utan att yttra någonting. -Under denna tystnad öppnades dörren och -Fingerlisa steg in. Hon stannade nigande på tröskeln.</p> - -<p class='c000'>— Stig fram Lisa och var inte rädd för oss, — -sade mor Greta vänligt. — Hvar och en vittnar efter -sitt eget samvete, kan tänka!</p> - -<p class='c000'>— Tack mor för det ordet, — svarade Fingerlisa -och förde förklädessnibben till ögonen — men inte ska' -I tro, att jag ville Elsa något ondt.</p> - -<p class='c000'>— Det har ingen heller sagt om dig, Lisa, men stig -fram nu och stå ej längre som en tiggare vid dörren.</p> - -<p class='c000'>— Nej se på unge mästarn, — utropade Fingerlisa -och närmade sig Anders inställsamt. — Honom såg jag -icke strax. Jo jo stackare, så han nu ser ut. Men -Elsa var icke jänta att vänta på, kan tänka. Hon -borde dock skämmas, för att ha' narrat en karl på sådant -sätt.</p> - -<p class='c000'>— Säg ingenting ondt om henne Lisa — sade Anders -allvarligt och reste sig upp. — Hon har ingenting -lofvat mig, så mycket du vet.</p> - -<p class='c000'>— Nej detta är väl ock förtal då, kan jag tro, — -svarade Fingerlisa undfallande — liksom talet om henne -och tyske grefven.</p> - -<p class='c000'>— Akta dig, om du ljuger Lisa — skrek gubben, -<span class='pageno' id='Page_110'>110</span>hvilken hit tills sutit tyst. — Du ljög för rätten der -uppe och derom ha vi ock en sak otalad!</p> - -<p class='c000'>— Åh kors! Om jag ljuger, då taladen I väl sanning -der uppe, — svarade Fingerlisa med en knyck på -nacken — men, far, ej skola vi rifva upp gammalt nu. -Jag ville blott fråga, om I hört alt den onde varit -nära att föra Elsa ur fängelset?</p> - -<p class='c000'>Alla tre stirrade förvånade på Fingerlisa.</p> - -<p class='c000'>— Om jag mötte dig, flicka något aflägset, — sade -Lars i det han reste sig, — vete väl vår Herre hvem -som bättrade mig.</p> - -<p class='c000'>— I skolen ej tänka så ondt om mig fader Lars, -— återtog Fingerlisa vänligt. — Jag kunde ja inte göra -annat, än hvad samvetet bjöd, ska' I veta. Hvad Elsas -sak i dag vidkommer, är den nog sann, ty mäster -Skarp kom nyss från stadshuset och berättade den. -Strax han somnat på qvällen hade han vaknat, och sett -i månskenet en gammal man stående framför sängen -med hvita kläder och långt, grått skägg samt med en -liten dufva på hufvudet. “Gack ner”, hade mannen sagt i -sträng ton, “och se efter dina fångar.” När mäster -Skarp tvekade, ty det var långt lidet på qvällen, hade -mannen tvänne gånger sagt “du skall! du skall!” samt -tillagt, att eljes finge hans kongliga majestät ingen lycka -under året med det han företog sig till vatten och -land. — Mäster Skarp lydde derför, och då han kom -ned i fängelset, fann han Elsa i svår anfäktelse. Den -onde hade släpat henne ända ut på gården och hetsat -ena vakten på den andra, så att blod flöt och en hisklig -excess var å färde. Och hade ej magister Olaus varit -i en kammare ofvanför, påstod han, skulle ingen kunnat -veta hur det gått, ty på den sista bönedagen, så hade -den hvite mannen sagt, hade endast fem syndare omvändt -<span class='pageno' id='Page_111'>111</span>sig, hvadan satans makt var i farligt tilltagande. -Magister Olaus rådde dock till sluts på den elake, -som också måste släppa Elsa, när hon var alldeles -framme i porten.</p> - -<p class='c000'>— Gud nåde min stackars Elsa! sade mor Greta när -Fingerlisa slutade, — med henne är det nog förbi.</p> - -<p class='c000'>— Ömka dig i stället mor öfver hennes plågare, -— sade Lars. — De äro mera i behof af hans nåd än -hon. Men ser du nu qvinna, hvart all din rättskaffenhet -fört henne.</p> - -<p class='c000'>— Ja, nu lär icke ens Kongl. Majestät längre kunna -hjelpa henne, — inföll Fingerlisa, — ty han tarfvar -nog all sin makt, för att kriga mot dansken.</p> - -<p class='c000'>— Elsa var så underlig till mods på sista tiden, -— sade Anders, sedan de sutit tysta en stund. — Det var -alldeles som hon anat, hvad hon skulle få gå till mötes.</p> - -<p class='c000'>— Jo, jo men! — sade Fingerlisa, med en hemlighetsfull -nick åt mor Greta, — när de blifvit vigde -vid den elake få de aldrig skratta, ska' I tro, ty då -håller han dem strax om halsen, och likaså om de gråta -åt Guds ord. Engsöpigan, som de höllo fast, der borta -vid norra kämnersrätten, kunde ju icke få ett enda -ljud ifrån sig, när de frågade henne, om hon hade några -barn i Blåkulla. — Men farväl nu go' vänner — afbröt -hon sig och reste sig upp. — Jag vill inte tränga -mig på Er, ska' I tro, och jag ser nog, för hvem I -hållen mig.</p> - -<p class='c000'>— Så ska' du inte säga Lisa, — sade mor Greta -och klappade henne vänligt. — Du är nog en god flicka, -som oförfärad talar ut sanningen och behöfver icke rädas -för vresiga miner.</p> - -<p class='c000'>Mor Greta följde henne nu uti gränden. Der kommo -de att ytterligare talas vid en lång stund.</p> - -<p class='c000'>När de skildes åt, sade Fingerlisa:</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_112'>112</span>— Glöm icke hvad jag nu sagt Er mor. Der nere -man krigar bor en mäkta gudfruktig man i en kyrka, -som är helt och hållet under jorden. Han är den ende, -som kan hjelpa i trolldomsnöd. Men om Elsa icke är -oskyldig, går det förstås för hvar och en, som ber för -henne, som det gick för bonddrängen, som ville rädda -sin fästmö.</p> - -<p class='c000'>— Åh det vill nog ingen bedja hos honom för -hennes skull, — sade mor Greta och nickade farväl.</p> - -<p class='c000'>När mor Greta åter trädde in i stugan, tyckte -Anders, att hon såg helt annanledes ut än han någonsin -sett henne förut och han frågade derför, hvad hon -hade i tankarne. Hon smålog sorgset utan att svara.</p> - -<p class='c000'>— Åh det var nog endast om stackars Elsa, — -tyckte Lars, — som de talat derute.</p> - -<p class='c000'>En stund derefter tog Anders afsked.</p> - -<p class='c000'>— Hafven I inte tänkt på, mor, att far skulle be' -de höge herrarne om nåd? — frågade han mor Greta, -när han önskade henne farväl.</p> - -<p class='c000'>— Åh det har jag nog sagt mången gång — svarade -hon, — men det är som att predika för döfva öron.</p> - -<p class='c000'>— Kommer du nu med denna galenskapen igen? -— utbrast gubben vresigt. — Det är nog en smal sak, -förstås, att elda badstun varm, när man slipper sjelf -bryta vedkasten. Men jag känner de höge herrarne jag.</p> - -<p class='c000'>Han fortsatte en lång stund, sedan Anders gått att -ondgöra sig häröfver. Mor Greta svarade ingenting. -Det syntes dock tydligt på hennes min, att hon åt -minstone icke var rädd att, om så kräfdes, bryta vedkasten.</p> - -<p class='c000'>Mor Greta hade mycket att syssla med denna qväll -och Lars hade redan lagt sig till hvila, när hon fick -tid att gå ned i ladugården. Här gaf hon korna rikligt -med strö och foder, samt klappade dem hvar och -<span class='pageno' id='Page_113'>113</span>en, liksom hon tänkt, att hon icke mer skulle få se -dem. Då hon återkom, var det tyst inne i sofstugan. -Hon smög sig försigtigt bort till dörren. Jemna andedrag -tydde på god sömn. Hon tände en smal torrvedesticka -och satte henne mellan stockarne i väggen, -framtog derefter ur ett hörnskåp sin helgdagsdrägt, som -hon synade från alla håll och slutligen brådskande tog -på sig. Sedan detta var gjordt, stack hon några silfverdalrar -i kjortelsäcken, och smög sig sakta ut genom -dörren, som hon slog i lås efter sig.</p> - -<p class='c000'>Det var djupt mörker der ute. Ismängdt snöglopp -piskade nordan från och trängde kylan in till -kroppen.</p> - -<p class='c000'>Vid Hornsbron ville vaktknekten icke släppa henne -fram. Hon såg så beskedlig ut, tyckte dock hans kamrater, -som äfven kommo till, att de bådo för henne, -och då hon slutligen gaf knekten ett af sina dalerstycken -fick hon fortsätta sin färd.</p> - -<p class='c000'>— Hvarför ha'n I så brådtom mor? — frågade -den som öppnade bommen. — Det är mörkt efter vägen -som i en hornlykta, ska' jag säga, och rätt som -det är liggen I der och hicken i något dike.</p> - -<p class='c000'>Mor Greta skakade sorgset på hufvudet — Det -var långt, som hon hade att vandra, — sade hon, -ty Skåne låg nog längre bort från Stockholm än Östergyll'n.</p> - -<p class='c000'>Knektarne sågo förvånade ut och började skratta. -Hon var nog icke riktigt slug hviskade de sins emellan.</p> - -<p class='c000'>— Skolen I så långväga mor, — ropade en af dem -efter henne, — borden I inte glömt qvasten och smörjhornet -hemma. Utan dem lären I inte ta' Er stor väg.</p> - -<p class='c000'>Men hon låtsade inte höra deras skratt, utan skyndade -med raska steg utför backen. —</p> - -<p class='c000'>När Lars vaknade följande morgon, vardt han icke -<span class='pageno' id='Page_114'>114</span>litet förvånad, då han icke fann sin hustru redan i arbete. -Hans förvåning stegrades naturligtvis ännu mer, -då hon hvarken den dagen eller den följande lät höra -af sig.</p> - -<p class='c000'>Han kunde aldrig riktigt sätta sig in i den föreställningen, -att hon försvunnit på naturligt sätt, och — -hvad, ingen kunde hafva trott om honom — han sörjde -henne djupt. Men det märktes också mer än väl, då hon -var borta, hvad hon varit i hemmet. Golfvet låg der -icke mer så bländande hvitt, under det friska granristäcket, -som när hon fejade det. Den stora kopparkitteln -blänkte icke mer så ståtligt i skenet från spiselbrasan. -Sotig och med sönderbrutet skaft låg han vräkt -i en vrå, fyld med sopor.</p> - -<p class='c000'>Lars sjelf undergick en märkbar förvandling. För -hvarje dag vardt han allt snäsigare mot dem, som -kommo i beröring med honom, och han jagade slutligen genom -sitt vresiga lynne på flygten alla sina gamle vänner. -Sedan kom en tid, då han icke mer lemnade sin stuga, -för att icke behöfva möta någon eller tala vid någon. -— Fisket, — brukade han säga, — lönade sig icke -mer. Mångelskorna vilja icke betala mer än tredjedelen -af hvad fisken är värd. Dess utom hade han mist -flere nät och båten hade fått en läcka, som han nog -aldrig skulle få tid att laga.</p> - -<p class='c000'>Den ende, som oftare besökte honom, var Anders -Barberare. Långt ifrån att vara välkomnare än någon -annan, fick emellertid äfven denne tåla mer än ett utbrott -af gubbens dåliga lynne. Men kära minnen hviskade -förmodligen i ynglingens öra och förtogo stundens -obehag; och det torde hafva varit ovisst om, hur långt -gubbens gnat skulle hafva sträckt sig, för att icke Anders -skulle hafva känt trefnad i den låga stugan vid -Hornsgatan.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_115'>115</span>En qväll frågade Anders:</p> - -<p class='c000'>— Har då far aldrig fått veta, hvart mor tog vägen?</p> - -<p class='c000'>— Gick nog ner sig i förargelsen! — svarade gubben -trumpet. — Kunde aldrig tåla ett förståndigt ord -den menniskan!</p> - -<p class='c000'>— Mor Greta var dock en präktig hustru åt Er, far.</p> - -<p class='c000'>— Ja, men andligen högfärdig var hon, och rakt -emot Guds ord vitnade hon — derför råkade hon också -till slut ut för den ondes klor.</p> - -<p class='c000'>— Men säg då far, — återtog Anders, efter en -stund, i hviskande ton, — hur kunnen I tro att det -gått så illa med mor? Intet enda af vitnena har ju -sagt vid rätten, att det sett henne i Blåkulla?</p> - -<p class='c000'>— Tror du då inte, pojke, att han, som har makten -der, kan hålla någon undan för sig. Alla som sjelfmant -gifva sig i hans våld, sade magister Sparrman i -sista böneottan, varda för evig tid förtappade, deras spår -äro det torra löfvets i stormen och de bindas vid afgrundens -nedersta bål med en kedja, som aldrig brister. -Der skola de sedan stå på yttersta domens dag bakom -ett svart töcken, hvilket skall skilja dem från allt, som -de haft kärt här i jordelifvet.</p> - -<p class='c000'>Gubbens röst blef vekare, medan han talade. Anders -tyckte sig till och med märka något likt en tår i -hans matta ögon. Men plötsligt rigtades de mot Anders. -Han strök afvigsidan af sin skrumpna handlofve -öfver ansigtet, i det han sade:</p> - -<p class='c000'>— Ty inte var hon alltid Guds barn, skall du tro. -Nej rifvandes nordan var hon. — Här sökte han skratta. -— Fast icke ville jag derför önska henne ett sådant -slut. — Men förbannad vare den stund, då jag lät -flickan trolla ut sig i prål och glitter. Det lyste -förstås i folks ögon. Det var Gretas påhitt. Hon ville -<span class='pageno' id='Page_116'>116</span>förstås göra Elsa till en förnäm dam, och se'n vet man -hur det gick.</p> - -<p class='c000'>Gubben och Anders fortsatte att tala om åtskilligt, -som både magister Olaus, tyske grefven och slottsfogden -skulle ansett för både syndigt och i hög grad -straffvärdt, och ingendera af desse hedervärde personer -skulle troligen önskat råka vare sig gubben eller -Anders Barberare, på något ensligt ställe, sedan mörkret -inträdt.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XV.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Elsas flykt utgjorde under flere dagar det enda -samtalsämnet i staden. För att hindra ett nytt uppträde -af dylik art, flyttades hon till den djupast liggande -cellen, der hon fick till sällskap en annan trollpacka. -Denna, Galna Brita kallad, hade redan bekänt, -hvarför hennes sällskap ansågs af rätten såsom ett kraftigt -medel mot den andres konster. Dess utom besöktes -Elsa hvarje dag af magister Olaus, som enträget -förmanade henne till ånger och bättring.</p> - -<p class='c000'>Det var sent på qvällen. Snön hade upphört att -rasa ned från taket, och dropparne samlade sig utan för -fönstergallret i långa, glänsande kristaller. Elsa satt -uppkrupen i den låga fönstersmygen, med sin blick tankfullt -fäst mot de röda skyarne i fjerran.</p> - -<p class='c000'>En sparf flög upp från fönsterbrädet.</p> - -<p class='c000'>— Ack, om jag finge flyga långt, långt bort! — -sade hon suckande, och följde honom med blicken öfver -hustaken.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_117'>117</span>— Hvem talar min fina fröken vid så här dags? — -frågade en hes qvinnoröst, ur mörkret bakom henne.</p> - -<p class='c000'>— Åh, det var endast en liten sparf, — svarade -Elsa. — Hvem skulle det väl annars vara?</p> - -<p class='c000'>Hon lemnade gluggen och satte sig på sin bädd.</p> - -<p class='c000'>— Akta dig blott att icke mäster Skarp hör det, — -återtog rösten. — När jag var uppe för rätten, sade -de att jag kunde trolla råttor på folk, derför att den -röde kniphanen der ute hade hört, när jag svor öfver -råttorna, som pepo der borta i hålet.</p> - -<p class='c000'>— Åh ja, mycket behöfs ej för att tagas för en -trollpacka!</p> - -<p class='c000'>— Så hade jag också en nypa malt innanför tröjan, -förstås, och detta var, kan tänka, riktigt märkvärdigt -för de höge herrarne. Men då sade jag: — Era -högborenheter, sa' jag, man min, Mårten Bryggare, som -kanske Era högborenheter känna, se'n trasslet och laperi't -med höglofliga kommersekollegium, då den stackar'n -fick vatten och bröd, för det han inte ville arbeta åt -K. M:t och kronan för'n han fått betalning för sitt ärliga -arbete — han, sa' jag, skickade mig till sta'n att -köpa maltet; — men då kom den der röde och drog -ut mig, förstås, menande tro på, att jag hade kjortelsäck -och borde haft maltet i den. — Hu, så kallt det -är i qväll!</p> - -<p class='c000'>— Hvarför bekänden I — frågade Elsa — då I -icke tron på trolldomen?</p> - -<p class='c000'>— Hvad skulle väl en syndig menniska göra, som -visste sig stundeligen vara utsatt för satans anfäktelser; -också hotade de mig i alla fall att jag skulle bli hissad -som gamla Annika, hon, som sade till folket der -ute vid tullen, att hon var oskyldig.</p> - -<p class='c000'>— Det var hon också — och hennes anklagare -komma nog en dag att lida.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_118'>118</span>— Oskyldig? — upprepade rösten med ett hest -skratt, — oskyldig kan ingen gå från den ondes snärjande -garn. Nej, än kommer han som en fin kavaljer, -än som ett litet vackert flickebarn, så likt ens eget -kära barn, som det växer gräs öfver, der ute på kyrkogården -— ack, och russin och marcipan har den lille -i näfven och små silfverbjellror i håret — och så följer -man med det i tankarne och ett, tu, tre är man -med på gästabudet och der får man äta så riklig mat -och skrifva sitt namn i en stor vacker grön bok med -sidor af fint, hvitt hvetebröd.</p> - -<p class='c000'>— Det der hafven I bara drömt mor. Den lede -kan hvarken föra er eller mig mot vår vilje.</p> - -<p class='c000'>— Som han inte skulle flux passa på, när man -känner sig missbelåten med någon. Jo jo men! Då -piskar han oss med sin ormfläta, och när han slår med -henne mellan en sjelf och den man älskar, då blir kärlek -hat, och tacksamhet hjerteqval.</p> - -<p class='c000'>— Så mycket jag vet, inte har jag sett honom, — -sade Elsa bestämdt, — och inte få de mig att säga det -heller, om de än svälta mig som en hund.</p> - -<p class='c000'>— Osvuret är bäst, min vackra flicka, och ljuger -du, lär han nog ta' skadan igen på bröllopsnatten. — -Jo jo, min sockergås! — fortfor rösten skrattande, då -Elsa icke svarade på denna hemska anspelning, — det -blir nog kusligt att vänta på sådan främmande i enrum.</p> - -<p class='c000'>Deras samtal afbröts nu för en stund genom häftiga -skrik och buller utan för i korridoren. Det var -några stackars fångar, som utstodo spöstraff, derför att -de uppfört sig otillständigt inför rätten. När det åter -vardt tyst, och det aflägsna skrålet från borgarvaktens -aftongille var det enda ljud som nådde till fängelset -från den yttre verlden, återtog Galna Brita:</p> - -<p class='c000'>— De ville narra mig der uppe att säga hur den -<span class='pageno' id='Page_119'>119</span>lede såg ut, när han tog mig första gången, men det -vardt ingenting af med det talet, sa' han som bet tungan -af sig.</p> - -<p class='c000'>— Då tjenar det ju icke heller till stort att I -jemt talen med mig derom.</p> - -<p class='c000'>— Åh, för dig kan jag nog säga det, min vackra -tös. Jo, det var så att tidigt en morgonstund, bäst jag -går der krokig och sopar stugan, kommer en stark -vindpust genom dörren och drifver soporna mot taket, -och i det samma ser jag ett litet vackert gossebarn -midt framför mig. Det var så vackert som en dag och -kläderna skeno i solen. — Läs aldrig fader vår, mor -lilla, — sade han vänligt, — ska' du få följa mig till -gästabud! — Som han säger detta kommer en ny vindpust, -och i stället för gossen står der en enfaldig pigsnärta -med randiga kläder och grön hufva och blänger -på mig.</p> - -<p class='c000'>— Han frågade om mor ville följa honom på gästabud? -— sade Elsa, med ett tillgjordt skratt.</p> - -<p class='c000'>— Visst gjorde han så, grynet mitt, och det samma -gjorde han väl ock med dig kan jag tro?</p> - -<p class='c000'>Elsa teg. Hon visste förmodligen icke hvad hon -skulle tro om den andras snärjande frågor. Då kom -hon att kasta en blick upp mot fönstergluggen. Hon -tyckte sig se ett vidrigt djurhufvud med glänsande ögon -och vidöppet gap trycka sig mellan gallret och stirra -på henne. Med ett häftigt anskri for hon till baka.</p> - -<p class='c000'>— Säg, om du vågar, — hörde hon en sällsam -stämma hviska öfver sitt hufvud, — att du icke sett -mig. Men akta dig väl om du ljuger och säger dig -vara af Jesu blod, ty då skall det klufna ormskinnet -gissla din rygg som törntaggar, då skall du späkas i -den kittel, der menniskornas onda tungor urkoka sitt -gift, ja, som en helvetets eldbrand skall du brinna till -<span class='pageno' id='Page_120'>120</span>evig tid i den blå eldsjön, der de dödes ben sticka upp, -likt frusna kålstjelkar!</p> - -<p class='c000'>Rösten tilltog i styrka. Det tycktes slutligen som -om flere talat på en gång utan för. Nu började äfven -Galna Brita sjunga med full hals:</p> - -<p class='c000'>— Ha, hvad dummer dans! hej, lust och lif, alltsom -flammar och fräser, allt som sprakar och spritter! Se, -hur han spelar med svansen. Se, hur han bråkar med -benen! Nu fara vi, hopp och hej! i lustig sväng med -hvar sin dräng!</p> - -<p class='c000'>Elsa var af naturen djerf och modig och hon tycktes -till en början snarare afsky än rädas för det vederstyggliga -skådespelet. Men äfven andra sällsamme skepnader, -dödskallar med glödande kol till ögon och dylikt, -sällade sig till det ansigte, som först visat sig i -galleröppningen. Hon ropade på Brita och mäster Skarp. -Det hördes på hennes darrande stämma att krafterna -voro nära att svika.</p> - -<p class='c000'>Men nu öppnades dörren på glänt. Ett matt ljussken -spred sig öfver de mörka väggarne och i samma -ögonblick var den hemska synen försvunnen.</p> - -<p class='c000'>Det var mäster Skarp, som inträdde med blindlyktan -i handen.</p> - -<p class='c000'>— Nå, skynda dig trollpacka, — skrek han argsint -från dörren åt Elsa, — tror du att en hederlig -karl vill frysa ihjäl för din skull, i ett sådant här -råtthål!</p> - -<p class='c000'>Han gaf henne en våldsam spark, som kom henne -att tumla ett långt stycke ut i korridoren. Derefter -fattade han henne i kjorteln och drog henne med sig -upp för trappan.</p> - -<p class='c000'>De stannade i öfre korridoren framför en låg trädörr. -När hon öppnades, såg Elsa framför sig ett höghvälfdt -<span class='pageno' id='Page_121'>121</span>rum, med hvitrappade väggar, svagt upplyst af -en från taket nedhängande trearmad ljuskrona af messing.</p> - -<p class='c000'>En man gick fram och åter på golfvet, med sänkt -hufvud och tankfull uppsyn. Mannen var magister Olaus.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XVI.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Han stannade, när Elsa inträdde, och såg henne -skarpt i ögonen.</p> - -<p class='c000'>— Du satans brud, — utropade han, — du kött -af hans kött och ben af hans ben, frukta och bed för -din tid är när!</p> - -<p class='c000'>— Är jag säker på den evige Gudens barmhertighet, -Ers ärevördighet? — frågade hon ödmjukt, — om -jag påtager mig den svåra synd, för hvilken jag hålles -fängslad.</p> - -<p class='c000'>— Gud är blott en sanningens gud — svarade han -förvånad — och liksom han jagar lögnen med dess stackota -fötter ur ditt hjerta, gjuter han äfven dit in sin -salighets nektar, på dem, som ångra och bedja.</p> - -<p class='c000'>— Herre Gud! — svarade Elsa, suckande — hvad -detta är en svår kamp!</p> - -<p class='c000'>— Satan, dig besvär jag, — återtog magister Olaus, -när han märkte hennes tvekan, och räckte fram händerna -mot henne. — Vik hädan ur detta barns själ, i -Hans heliga namn, som oss förlossat hafver!</p> - -<p class='c000'>— Nej, jag kan det ej. — Jag har intet att bekänna...</p> - -<p class='c000'>Hon kastade sig ned och omfamnade hans knän.</p> - -<p class='c000'>— Hur skall jag kunna påtaga mig det, jag icke -vet mig hafva eftertrådt! Hvad jag sett, har mera varit -<span class='pageno' id='Page_122'>122</span>som en rök eller dimma! Gode fader styrk mig och -led mig till det rätt är!</p> - -<p class='c000'>— Så må du försmäkta i den eviga dödens pina, — -röt magister Olaus och stötte henne ifrån sig. Han hade -redan trott sig vara segrare och såg sig nu på nytt -sviken.</p> - -<p class='c000'>Hon svarade ingenting på hans härda tillmälen, -utan sänkte ödmjukt sitt hufvud och tycktes tåligt vänta -slutet på hans straffpredikan.</p> - -<p class='c000'>— Säg barn, vill du dö i din svåra synd? — frågade -han slutligen, efter en stunds tystnad, med något -vekare stämma. — Vill du säga evigt farväl åt mor -och far, och åt alla dem du älskar? Vill du icke en -gång lisa deras hjertan genom sanningens hugsvalelse -gifva dem råd, hur de skola undvika satans illistiga -frestelser? Du ser ju hur allt skälfver af rädsla för -den ledes fasansfulla raseri, hur vi, Guds män, dagligen -och stundeligen anropa vår Herres hjelp under -bön och tårar... Och du är så hjertlös? Du unnar ingen -den salighet, du sjelf går miste om?</p> - -<p class='c000'>— Säg dem! — svarade Elsa, med fast stämma, -— säg dem, gode magister Olaus, att jag dör oskyldigt! -Detta svär jag vid den heliga nattvarden, som jag vill -begå i min siste lifstimme.</p> - -<p class='c000'>— Det heliga sakramentet, — utropade magister -Olaus förskräckt och ryggade till baka — det kommer -dig ej vid!</p> - -<p class='c000'>Hon stirrade ett ögonblick förfärad på honom. Derefter -sade hon lugnt, med sällsamt tonfall i rösten:</p> - -<p class='c000'>— Må då Gud förlåta Er, Ers ärevördighet!</p> - -<p class='c000'>Magister Olaus insåg att all hans öfvertalning båtade -till ingenting och, efter att hafva kastat en ömkansfull -blick på henne, lemnade han rummet. Han -hade emellertid icke tagit många steg i korridoren utan -<span class='pageno' id='Page_123'>123</span>för, då ett vildt, skärande skri ljöd bakom honom. Han -vände skyndsamt om och öppnade dörren. Der inne, -midt på golfvet låg Elsa och vred sig åter och fram, -ett rof, som det tycktes, för den högsta förtviflan.</p> - -<p class='c000'>— Nådige herre! — skrek hon mot honom, — gif -mig förlåtelse!</p> - -<p class='c000'>— Om du bekänner och ångrar dig, skall mycket -varda dig förlåtet!</p> - -<p class='c000'>— Ja ja, jag vill bekänna, men säg mig blott, -hvad jag skall säga?</p> - -<p class='c000'>Det låg så mycken barnslig oskuld i denna fråga, -att endast en af trosnitet så förblindad man, som magister -Olaus, skulle kunnat hålla sig fri från hjertats -“anfäktelse”. Men han tycktes finna en inre tillfredsställelse -i hennes qval, hvilka han af fullaste öfvertygelse -ansåg vara bevis för att djefvulens makt nu var -på tillbakatåg.</p> - -<p class='c000'>— Du känner då mannen, som här om dagen ville -föra dig hädan? — frågade han, efter att en stund -hafva betraktat henne.</p> - -<p class='c000'>— Ja, det gör jag, — svarade hon. Det var den -samme, som gaf mig den vackre ringen, och var det -icke tyske grefven, så bor han dock i tyske grefvens hus?</p> - -<p class='c000'>Hon höll för ögonen liksom de vägrat att göra sin -tjenst. Derpå strök hon med en häftig åtbörd sitt tofviga -hår ur ansigtet, och fäste sina stirrande ögon på -honom. I ögonblicket derpå började hon att skratta. -En hvit fradga bildade sig kring hennes läppar och hon -knäppte krampaktigt med fingrarne.</p> - -<p class='c000'>— Hu, hu! — sade hon och skrattade, — hvad -de sprungo och hoppade lustigt — stora och små, gula -och grå, ha, ha, nej se, nu äro de der igen! Akta Er: -De bitas i qväll, om I ej är en snäll. När hvar ta'r -sin, blir den lede min.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_124'>124</span>Hon föll baklänges till golfvet med ett svagt anskri.</p> - -<p class='c000'>Magister Olaus hade uppmärksamt följt alla hennes -rörelser. Det syntes tydligt, att det icke var första -gången som han var vitne till ett dylikt uppträde.</p> - -<p class='c000'>— Den onde anden har gjort henne till fullkomlig -slaf under sitt välde, — mumlade han för sig sjelf, -— och det föreligger tydligen detta sällsynta fall af förtappelse, -hvarom Marcus talar i sitt 9 kap., när han -nämner månadsraseri.</p> - -<p class='c000'>Enligt hans åsigt lånade alltså satan Elsas skepnad, -för att visa sig i all sin styggelse. Intet annat än ifriga böner -kunde hjelpa deremot. Han inkallade mäster Skarp, -för att denne skulle höra den besvärjelse, han hade i sinnet.</p> - -<p class='c000'>— Gif noga akt på hvad jag säger, att du må -kunna vitna — sade han, då denne steg öfver tröskeln, -och förde facklan, som denne bar i handen, öfver Elsas -anlete. — Men hör på samma gång noga efter om -något buller spörjes under jorden.</p> - -<p class='c000'>Mäster Skarp svarade med ett hemlighetsfullt grin, -som skulle betyda att han mycket väl förstod hvarom -fråga var.</p> - -<p class='c000'>— Kunde nog tro, att det skulle gå i qväll, — -sade han, — när det börjar spöka och väsnas hos dem, -blir man dem snart qvitt. Och väl är så, Ers ärevördighet; -ty när man är gammal och bräcklig som jag, -kostar det på ska' jag säga, att vistas der nere hos -dem i kölden.</p> - -<p class='c000'>Magister Olaus gaf icke akt på hans ord. Han -hade tagit handboken ur fickan och började nu att högtidligt -och samvetsgrant uppläsa sin långa besvärjelse.</p> - -<p class='c000'>Det syntes till en början, som hans metod onekligen -skulle vara i viss mån undergörande, ty han hade -icke hunnit sluta sin första bön, då Elsa redan började -andas lugnare. Hennes kinder färgades af lifligare rodnad, -<span class='pageno' id='Page_125'>125</span>hennes läppar rörde sig, som hade hon velat tala, -fast intet ljud kom öfver dem.</p> - -<p class='c000'>— Det är uppenbart, — hviskade magister Olaus, -— att hon rådgör sig med satan och ber om hans -bistånd. Endast en ond ande kan pressa en menniska -så hårdt.</p> - -<p class='c000'>Han började åter att läsa och förmana och hans -böner vordo allt ifrigare.</p> - -<p class='c000'>Då varseblef han plötsligt, vid en häftig rörelse -som Elsa gjorde, något blankt skimra till mellan hennes -händer. Han böjde sig ned, för att efterse hvad -det var och upptäckte en liten tunn silfverplåt af oregelbunden -form, som var fastsatt vid en snodd om hennes -hals. — Var detta en ny arg list af satan, ärnad -att i sista stund bedraga honom?</p> - -<p class='c000'>— Ser du hvad det är som blänker, Holger? — -frågade han hviskande, och pekade på korset.</p> - -<p class='c000'>— Ja, Ers ärevördighet! Visst ser jag det otyget. -Men för Guds skull rör det ej. Det är nog bara en -näfverlapp, som hon doppat i bockblod på sista Blåkullafärden.</p> - -<p class='c000'>— Men tycker du ej att något står skrifvet på'n?</p> - -<p class='c000'>— Tror så med Ers ärevördighet, men det är nog -bortblåst vid dager.</p> - -<p class='c000'>— Se efter du, jag har svaga ögon!</p> - -<p class='c000'>— Nej Ers ärevördighet! jag kan, fan förgylle mig, -inte läsa en rad, hvarken tryckt eller skrifvet.</p> - -<p class='c000'>Äfven magister Olaus syntes den gången vara föga -läskunnig.</p> - -<p class='c000'>När han en stund senare lemnade stadshuset, sade -han till mäster Skarp i förmanande ton:</p> - -<p class='c000'>— Du bör lägga bort att svärja Holger. Denna -synd förställer lätt vår syn och kan i längden göra -vårt rikes minskning och förderf. —</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_126'>126</span>Emellertid spred sig hastigt det ryktet, att Elsa -Larsdotter anfäktats af satan, och en och annan visste -äfven omtala, att den fromme magister Olaus varit nära -att få bugt med honom, hade icke just i det farliga -ögonblicket den ogudaktige mäster Skarp börjat svärja -och dermed skämt bort allt samman.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XVII.</h2> -</div> - -<p class='c004'>En afton, några dagar senare, stod mäster Skarp -på tröskeln till magister Olaus' arbetsrum, tummande -sin utslitna räfskinsmössa mellan fingrarne.</p> - -<p class='c000'>— Se här, Ers ärevördighet, — sade han med ett -grin, som blottade hans fula tandrad, och höll upp någonting, -som hängde vid ett långt snöre. — Här är -trollaxet ska' jag säga. — Var ej rädd, Ers ärevördighet, -— tillade han, då han såg den andre tveka. — Bacaræus, -åldermannen här midt öfver, som nog Ers ärevördighet -känner, sedan han gjorde nya messhaken till -helgen... har rökt den med hälften enbär och hälften -mercuriam.</p> - -<p class='c000'>— Är hon död? — frågade magister Olaus, i det -han försigtigt fattade i yttersta änden af snöret.</p> - -<p class='c000'>— Nej, Gud bättre, det går icke så fort, ska' jag -säga, för de latmaskarne. De ha fullt upp med arbete -der oppe i rackargården, af endast fyra hvarje lördag. -Men så sitter också, förstås, en af drängarne inne på -gillestugan, derför att han tvang en barberare att dricka -ur samma kanna med sig, hvilket kan tänka var en -syndig gerning, då han sjelf endast var en simpel rackardräng. -Se detta sinkar arbetet, då ingen, än så modig -<span class='pageno' id='Page_127'>127</span>karl mera törs hjelpa mäster Hvitlock i handtverket -se'n Anders Lunta fick blodhostan, då trollkonan -spottade åt honom.</p> - -<p class='c000'>— Då tog du det från henne, när hon sof? — frågade -magister Olaus med en skarp blick.</p> - -<p class='c000'>Det hördes på frågan att modet hos fångvaktaren -var en allt annat än omtvistad sak, och denne tummade -också ifrigt sin gamla mössa, innan han svarade.</p> - -<p class='c000'>— Gud bevare mig för så'n synd, Ers ärevördighet... -men nu var det så, att när Ers ärevördighet -gick hem den der qvällen, så fick hon den ena svåra -anfäktelsen efter den andra ska' jag säga, och så bad -hon mig så vackert, det stackars kräket, att jag skulle -gå till hennes mor, förstås, och bedja henne tala vid -höga rätten, och så gaf hon mig den här blankfisken. -Inte för det jag vågade röra vid den på två hela da'r, -ska' Ers ärevördighet tro, men så fick jag höra att -hennes mor det sjåpet gått och lagt sig på sjöbotten, -och så träffade jag mäster Bacaræus, åldermannen, och -han tyckte att jag borde lemna den här till höga rätten. -Men då erinrade jag mig, att Ers ärevördighet -frågade härom dagen om något stod skrifvet på'n, och -så tänkte jag, att jag kunde vara Ers ärevördighet på -något sätt behaglig.</p> - -<p class='c000'>— Det var rätt gjort af dig, Holger, och nu kan -du låta den stanna här hos mig, — sade magister Olaus, -afbrytande. — Annars gissar jag att han sätter sig på -grund, den der blankfisken, i din syndige strupe. — -När klockartjensten i S:t Clara här näst blir ledig, kan -du emellertid göra dig påmint.</p> - -<p class='c000'>Mäster Skarp bockade sig ända till golfvet. Så -mycken nåd, sade han, hade han aldrig tänkt sig, förstås.</p> - -<p class='c000'>När han gått, stod magister Olaus en lång stund -försjunken i betraktande af den sällsamma tingest, han -<span class='pageno' id='Page_128'>128</span>höll i handen. Det tycktes vara ena halfvan af ett -gammalt fyrkantigt markstycke, mycket nött och skadadt -i kanterna. Men i oroliga tider hade ett klufvet -mynt sitt särskilda intresse. En moder tvangs att -lemna sitt barn i främmande vård, och hon fäste kring -dess hals ett dylikt födelsemärke. Flere år efter åt -kunde det hända att hon genom andra halfvans vitnesbörd, -fick visshet om att den halfvuxne<a id='p128'></a> yngling, -som stod framför henne, var hennes barn. Vanligen -brukade dock icke ett dylikt märke vara fäst vid ett -snöre, utan fastlödt vid en fin jernkedja, hvilken endast -genom att brytas sönder kunde borttagas från halsen -på den, som bar henne.</p> - -<p class='c000'>En märklig ingifvelse tycktes plötsligt få makt med -magister Olaus, medan han funderade. Ett sällsamt -leende af skadefröjd spred sig kring hans mun.</p> - -<p class='c000'>— Gud, jag tackar dig! — sade han halfhögt, riktande -sin blick mot höjden — jag tackar dig derför -att du på denne dag, som städse till förne, stödt och -uppehållit din ringa tjenare, då han vacklat med osäkre -steg invid mörksens afgrund.</p> - -<p class='c000'>Han tog härefter skyndsamt sin hatt och lemnade -rummet. —</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XVIII.</h2> -</div> - -<p class='c004'>— Nu kommer en af de der svartrockarne, för att -lukta i hålet efter trollpackan, — sade halte Bertil halfhögt -till en af lakejerna, då han såg magister Olaus -stiga in genom porten. Till hofmästarens stora förvåning -vek denne emellertid icke af, som han trodde, åt höger, -<span class='pageno' id='Page_129'>129</span>— der Thomas Skrifvare, som var sysselsatt med att tillse -huru några arbetare höllo på att ånyo uppföra den nedrasade -muren — utan gick i stället rakt fram genom -den långa förstugan och uppför trappan. Der uppe -bodde ingen mer än hennes nåd, grefvinnan. Men det -rörde honom icke, tyckte han, hvem som gick dit upp. -Han var nog gammal, för att icke blanda sig i det -som icke rörde honom.</p> - -<p class='c000'>Grefvinnan hade nyss slutat sin läsning för dagen. -Det skymde på och uppbyggelseboken, som låg framför -henne på bordet, var igenslagen. Vid magister Olaus' -inträde reste hon sig. Skymningen gjorde att hon icke -såg, hvem det var som stannade så främmande några -steg innan för tröskeln.</p> - -<p class='c000'>— Hennes grefliga nåd, — började magister Olaus -saktmodigt, — har förmodligen låtit mitt ringa anlete -falla i glömska, men tjugu år göra också vårt öga -dunklare.</p> - -<p class='c000'>Grefvinnan lyssnade med ett uttryck af den största -öfverraskning. Oaktadt sin lågmäldhet tycktes rösten -väcka hos henne de obehagligaste känslor. Hon -skyndade ned ur fönstersmygen och fäste en mönstrande -blick på talarens torra, skrynkliga anlete.</p> - -<p class='c000'>— Det var länge sedan vi sist sågo hvarandra, Ers -ärevördighet, — sade hon stelt, — ja, må hända allt -för länge sedan, för att jag väl skulle minnas Er -stämma.</p> - -<p class='c000'>— Och dock lär Ert samvete, ädla dam, i sjelfva -verket aldrig kunna glömma den!</p> - -<p class='c000'>— Hafven I kommit hit, magister Olaus, för att -förebrå mig något af det som händt, så bören I icke -glömma, att jag förr en gång låtit föra en prest från -min klädningsfåll.</p> - -<p class='c000'>— I glömmen dervid, ädla dam, att den prest, som -<span class='pageno' id='Page_130'>130</span>nu står framför Er, icke är samme stackars yngling, -som I dåraden med falska blickar och hycklade leenden, -att han icke mera är det barn, som I sågen, -när det tog sina första staplande fjät i en ondskefull -och syndig verld, utan snarare en gubbe, hvilken är -redo att blicka ut öfver ett evigt blifvande...</p> - -<p class='c000'>— Vår Herre skall en gång döma mellan oss, mäster -Olaus — sade grefvinnan stolt. — I borden dock -minna på, att jag var ung, då vi sist talades vid, -och att fattig djekne icke bort blicka upp till adlig -jungfru.</p> - -<p class='c000'>— Fattig djekne? — upprepade magister Olaus -och hans röst darrade. — Var det då kan hända ett -orent hjerta, som talade till den högborna jungfrun, eller -var det okyskt tal, som fångade henne i förförelsens -garn och kom henne att smyga sig ned ur de mörka, -guldskinnsklädda salarne ut bland grönskande ängar, -bland solsken och fågelsång, eller var det något annat -denne djekne kräfde, än det hon gerna gaf?</p> - -<p class='c000'>— Mäster Olaus!</p> - -<p class='c000'>— Nej, för visso ej, Aurore Dohna. Ransaken -blott Ert hjerta!... Hm! Det var en lugn, fridfull sommarqväll. -Månen stod full öfver skogen och glänste i -de näckrosfylda dammarne. Under en hög alm lutade -sig tvenne verldenes barn intill hvarandra och smektes -länge i sinlig lusta. Då sade jungfrun: “Aldrig vill jag -med kärlek i hjertat se på månen mer, om jag sviker -dig, som är min käraste skatt på jorden”. Ja... kan -hända sade hon äfven mer än så. Men då prasslade -det till i buskarne. De båda barnen sprungo förskräckte -upp, likt rådjuren för jägaren. Det var mörka, stränga -anleten, som trädde fram mot dem ur löfverket. Djeknen -vardt öfvermannad... slagen till marken, ja, piskad -<span class='pageno' id='Page_131'>131</span>som en hund — och den högborna jungfrun skrattade -åt hans plåga. — Han hade förledt henne sade hon, -med trolldom och rusande drycker. — Tron I väl att -jag skulle glömma huru denna dam jagade någon bort -från sin klädningsfåll?</p> - -<p class='c000'>— Hvad viljen I med dessa förebrålser, magister -Olaus? — frågade grefvinnan oroligt, när han slutat. -— Hvad som händt mellan oss för tjugu år sedan torde -icke vara skäl att nu bringa på tal. Må hända kunde -äfven jag då hafva skäl att göra Er motsvarande frågor, -om jag funne det anstå mig.</p> - -<p class='c000'>— Ej kommer jag för att kräfva Er på hvad I -lofvat, — sade magister Olaus leende. — Ynglingakänslor -trifvas icke väl med hvitt hår.</p> - -<p class='c000'>— I sådant fall kunnen I vända Er till min huskaplan. -Han skall få tillsägelse att genast infinna sig -hos Er.</p> - -<p class='c000'>Hon vände honom ryggen och gick bort till fönstret, -der hon satte sig.</p> - -<p class='c000'>— Hör då först Aurore Dohna hvad jag har att -säga, — återtog magister Olaus, höjande rösten. — Det -är i den hämnande Gudens namn, jag kommer, i hans -namn, som straffar allt intill tredje och fjerde led, och -sannerligen säger jag dig derför, att din frukt skall förgöras -och all din säd, och du skall intet glädja dig mer -bland årsens dagar. Ensam skall du tvina bort om natten -och din suckan skall varda daglig spis och dino -tårar din dryck, ty det du räddes är kommet öfver dig -och det du fruktade hafver råkat dig!</p> - -<p class='c000'>— Och för hvilken synd är han då mig skyldig -straffet? — Grefvinnans röst lät osäker.</p> - -<p class='c000'>— För hvilken synd, frågar du? Menar du att -Gud dömer orätt eller att den allsmäktige vrider rätten. -Ser jag icke klart hur dina läppar skälfva, som fordom, -<span class='pageno' id='Page_132'>132</span>då du hviskade falska kärleksord i mitt öra, ser -jag icke hur din blick vissnar bort, som då du förnekade -din kärlek till honom, som sedan gick ut i främmande -land?</p> - -<p class='c000'>Det lyste till i grefvinnans ögon vid dessa ord. -En våldsam suck pressade sig fram ur hennes bröst och -hon tog häftigt några steg mot honom, samt fattade -hans arm.</p> - -<p class='c000'>— Nämn icke hans namn, mäster Olaus, — ropade -hon — eller vid den helige Guden frukta min -hämd!</p> - -<p class='c000'>— Sten Bjelkes namn var Er icke alltid förr så kärt!</p> - -<p class='c000'>Grefvinnan fäste på honom en lång, forskande blick -innan hon svarade.</p> - -<p class='c000'>— Om jag hade en mans styrka, — sade hon och -knöt handen mot honom, — skulle jag qväfva dig till -stoft, så hal du är, ja, jag skulle pressa dig till vatten! -— Du vågar nämna för mig detta namn, du vågar, -eländige tiggarprest, rifva i min själs djupaste sår! -— Hennes läppar skälfde vid hvarje ord. — Minnes du -då icke hur denna qvinna älskade, minnes du då icke -all den lögn du utspred, för att få honom misstrogen -och slutligen trolös, minnes du icke, hur den stackars -förkrossade qvinnan, som han för ditt leda tal ej ville -äkta, stapplade inför dig en qväll, blek och förtärd af -ånger och fruktan — hur hon bad och bönföll, bad dig -på sina knän, för Jesu heliga namns skull, om förlåtelse -och hjelp. — Men svartsjukan kokade i dig. Som en -djefvul stötte du henne utan misskund ut i mörka natten?</p> - -<p class='c000'>— Det var en skökas bön!...</p> - -<p class='c000'>— Mäster Olaus!...</p> - -<p class='c000'>Hon ryckte honom våldsamt i armen, som ville -hon rifva honom i stycken. Hela hennes kropp skälfde -af rörelse.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_133'>133</span>— Det var en skökas bön, — upprepade magister -Olaus lugnt, i det han gjorde sig lös frän henne, — och -den bönen kom mig att glömma mycket... Sandkornen -i timglaset kunna icke rinna hastigare för andre än -hvad dessa tjugu år runnit för mig. Jag minnes full -väl den qväll, hvarom du nu talar. Det var en dyster -höstqväll. Jag kämpade med onda tankar, som jag -aldrig kunde slita bort från min ungdoms fåfängliga -drömmar. Då, bäst jag satt der, fick jag se den -blomma, som döfvat mig med sin vällukt. Blek och -vissnad låg hon för mina fötter. — Vilddjuren i öknen -hade trampat på henne, liksom de en gång trampade -på rosenbusken på berget Libanon, hvilken bad om cederträdets -kärlek — och med tålmodigt och ödmjukt -hjerta tackade jag Herren, som visat mig hur nära jag -varit att falla.</p> - -<p class='c000'>Magister Olaus höll upp ett ögonblick och betraktade -forskande grefvinnans anlete. Hans ögon skimrade -af underbar glans. Det tycktes nästan som de skulle velat -tala ett annat språk än munnen.</p> - -<p class='c000'>— Aurora! — utbrast han plötsligt och lutade sig -fram, liksom ärnade han fatta hennes hand.</p> - -<p class='c000'>Hon drog sig häftigt till baka.</p> - -<p class='c000'>— Hvad viljen I mig, mäster Olaus? Gå! lemna -mig, eller jag kallar mitt folk!</p> - -<p class='c000'>— Hvad viljen I mig? upprepade han och hans röst -skälfde. — Vet då att jag hatar dig, som så ödmjukat mig, -som kommit mig, att liksom Baals dyrkare, slicka den jord, -som du trampat. Nej må du lida det straff, som dig -är fullkomnadt, eller har du glömt, hvad du bad mig -om den qvällen... Har du glömt hvad då qvalde din själ?</p> - -<p class='c000'>Hon stirrade på honom ett ögonblick. En plötslig -ingifvelse tycktes få makt med hennes tankar.</p> - -<p class='c000'>— Säg hvar är hon, hvar är mitt barn? — skrek -<span class='pageno' id='Page_134'>134</span>hon och skyndade ånyo mot honom — Mäster Olaus, -för mig genast till henne.</p> - -<p class='c000'>— Om jag kunde det, skullen I ej följa mig.</p> - -<p class='c000'>— Jo, jo! På mina knän ber jag Er, mäster -Olaus!</p> - -<p class='c000'>— Du har då icke nyligen sett henne.</p> - -<p class='c000'>— Nej, icke på aderton år; ack jag skall evigt -tacka Er, bedja för Er, om I fören mig dit.</p> - -<p class='c000'>Han tog ett steg emot henne, men hejdade sig plötsligt -och rättade ut sig till hela sin längd.</p> - -<p class='c000'>— Förrädiska hexa! — skrek han, och hans grå -ögon glänste. — En gång sade du att jag förtrollat dig, -och det var lögn, men en gång till skall du icke dåra -mig... Vet att ditt oäkta foster är en trollpacka!</p> - -<p class='c000'>Han berättade nu Elsas historia, samt skälen för -att hon skulle vara grefvinnans dotter. Åldern passade -in. Mor Gretas förhållande inför rätten tydde på att -hon icke kunde vara en riktig mor, ty en sådan hade -troligen, oaktadt all sin Gudstro, ej kunnat tysta sina -känslor ända derhän att hon skulle vitnat mot sitt -eget barn.</p> - -<p class='c000'>Grefvinnan lyssnade med andlös spänning. Hvarje -ord tycktes tränga till djupet af hennes själ. Hennes -pupiller vidgade sig med feberaktig glans, hennes bröst -häfde sig våldsamt.</p> - -<p class='c000'>— Hvilken djefvul, — utropade hon när han slutat, -— blåste den lögnen i Er själ?</p> - -<p class='c000'>— Känner du denna? — fortfor han och höll upp -det halfva dalerstycket.</p> - -<p class='c000'>Grefvinnans ansigte förvreds af fasa. Det var som -hon plötsligt skulle hafva fått se en hemsk vålnad uppstiga -mellan sig och talaren. Det var den kalla, jernhårda -verkligheten, som i denna talismans skepnad -<span class='pageno' id='Page_135'>135</span>trädde fram i möjlighetens ställe och bröt med ens ned -all förställningskonst.</p> - -<p class='c000'>— Jesus!... hjelp! — ropade hon och signade ned -på golfvet — —</p> - -<p class='c000'>När hon åter såg upp, var det mörkt omkring -henne. Magister Olaus var borta.</p> - -<p class='c000'>I närheten af Clara kyrka låg ett envånings stenhus. -Der bodde magister Ivar Leufstadius, kaplan i -Clara och medlem af kommissorialrätten. Till honom -styrde magister Olaus sina steg, när han lemnat tyske -grefvens hus. Leufstadius var en gammal vän till honom -och den ende, åt hvilken han brukade förtro sina -lifsqval.</p> - -<p class='c000'>Sedan de både vännerna helsat hvarandre, började -magister Olaus efter vanligheten tala om trolleriväsendet, -ömkande sig mycket öfver satans stora makt på -sista tiden. Men han öfvergick snart till sig sjelf, -beklagande sig mycket öfver de svåra anfäktelser, hvarför -han tidt och ofta varit utsatt på sista tiden. Detta -förundrade mycket hans vän, hvilken aldrig förr hört -honom så misströsta i sitt kall, som uppmanade honom -enträget att han skulle yppa sitt hjerta för honom. — Jag -vet fullväl, — sade denne, — att ingen menniska kan -bestå rättfärdig inför Gud. Täckes det honom att träta -med en dödlig, så kan denne senare icke svara honom -ett mot tusende, men en gudaktigs boning varder ändock -beståndande om han ödmjukar sig i sitt hjerta.</p> - -<p class='c000'>Magister Olaus trodde så med, sade han, och -han berättade huruledes han, bland andra svåra frestelser, -förra natten fått besök af sin aflidna syster, som -förtalt honom, att hennes yngsta flicka vore af satan -snärjd till trollpacka. Systern hade bedt honom för -Jesu skull om hans förbön. — Ingen utom du Olaus -kan hjelpa henne — hade hon sagt. — Ingen kan -<span class='pageno' id='Page_136'>136</span>göra ett sådant kärleksverk. — Han hade nu grubblat -mycket öfver, om det vore syndigt att bedja för henne -eller om detta vore att gå mot Guds bud, ty han hade -mycket älskat sin syster.</p> - -<p class='c000'>Magister Leufstadius höll före att det var synd. — -Hvarken skyld eller oskyld får du undandraga Guds -rättvisa vrede, sade han. — Det må endast komma af -hans hand om någon skall frälsas.</p> - -<p class='c000'>Magister Olaus fann visserligen denna åsigt icke -väl grundad i skriftens ord, och hans vän förvånades -öfver den stora skicklighet, hvarmed han förfäktade -sin åsigt. Slutligen måste han dock vidgå, att det kunde -vara hans eget onda hjerta och sinne, som ville föra -honom bort från det rätta. Han tackade derför magister -Ivar, som hjelpt och stödt honom.</p> - -<p class='c000'>— Det bör ske Hans vilje allena — sade han, med -ett egendomligt tonfall i rösten — och vi måge se till -att vi i all tid uppfylla rättfärdigheten!</p> - -<p class='c000'>Med dessa ord tog han farväl, synbarligen mera -till freds i sitt sinne nu, än han var då han kom.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XIX.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Bertil hofmästare var nära att få ett giktanfall i -förskräckelsen, då grefvinnan följande morgon frågade -honom, i en ton som icke medgaf någon invändning, -om grefven, hennes man, var på sina rum. Hon ville i -sådant fall genast besöka honom.</p> - -<p class='c000'>Han svarade efter flere stamningar och barklingar, -att det visserligen var så att hans nåd, grefven, var på -sina rum, äfvenså att han troligen skulle med stor reverens -<span class='pageno' id='Page_137'>137</span>mottaga hennes nåds besök, men det var ännu -så tidigt på dagen, att det icke vore rådligt att utan -förberedelse störa hans nåd i hans vigtiga förrättningar...</p> - -<p class='c000'>Längre hann han ej. Med en föraktfull blick vände -grefvinnan honom ryggen och insteg oanmäld i sin mans -våning.</p> - -<p class='c000'>Vid hennes inträde satt grefven längst bort i rummet, -hopkrupen mellan en egendomlig samling af betseltyg, -falkbjellror, spruckna muggar och ölkrus af olika -storlek och skepnad. Han vår sysselsatt med att uppfostra -sin älskling, en gulhvit, långhårig rapphönsshund, -och lektionen för dagen tycktes omfatta försoningsläran -som meddelades praktiskt. Vid samma rosenkrans, som -plågade den stackars “Belona”, hängde nämligen en -annan, något mindre, och i denna var en stor gråbrun -katt fastkopplad, hvilken, med ögon, lysande af ilska, -fräste åt sitt påtvingade sällskap. Belona återigen, -skälfvande af rädsla för hvarje ny ryckning i rosenkransen, -tycktes endast hafva en önskan i lifvet, att krypande -nå sin grymme herre, för att som en nåd få slicka hans hand.</p> - -<p class='c000'>Hon hade dock tur i dag, ty lektionen var nyss -börjad, då grefvinnan steg in, och vid hennes åsyn släppte -grefven genast snöret, med hvilket han höll fast sina -lärjungar, låtande dem bäst de kunde förlika sig med -hvarandra.</p> - -<p class='c000'>— Hvad viljen I mig? — frågade han med synbar -öfverraskning. — I gå'n förmodligen i sömnen, verte et -bleu, ty detta är mitt gemak!</p> - -<p class='c000'>— Melchior! — utropade hon och närmade sig -honom. — Förlåtelse och glömska!</p> - -<p class='c000'>— Hvad knäfveln ha'n I då gjort? — utbrast han -och skrattade. — Stulit i kyrkan?... druckit ur prestens -nattvardsvin?... eller må hända kastat syndiga blickar -<span class='pageno' id='Page_138'>138</span>på unge klockaren?... Men sådant lappri kommer mig -intet vid, blott I ej fören Edre käre hit i mina rum.</p> - -<p class='c000'>— Kom ihåg, Melchior, att det är jag, som tager -första steget.</p> - -<p class='c000'>— Nå, för alle djeflar, hvad är det då I viljen -säga? — skrek han och stampade i golfvet med sina -tunga ryttarstöflor, så att fönsterrutorna skallrade.</p> - -<p class='c000'>— Hör mig med lugn! Under många år ha vi -lefvat skilde från hvarandre, nästan såsom tvänne oskylde. -Men du har stått för min själ som en grym, obarmhertig -tyrann, hvars högsta behof det varit, att gjuta smärta -i min sparsamme glädje. — Jag har icke heller sparat -mina böner till den högste, att han måtte hämnas på -dig för all hjertlöshet...</p> - -<p class='c000'>Hon var djupt upprörd. Hennes läppar darrade och -hon tycktes hafva svårt att fortsätta. — Han kastade en -skygg blick på henne medan hans ansigte vexlade färg -gång på gång.</p> - -<p class='c000'>— I stället finner jag, — återtog hon, — att jag -varit bedragen. Jag ensam har varit skuld till min -smärta. Derför, Melchior, ber jag dig nu om förlåtelse. -Jag kan aldrig försona hvad jag brutit, men du kan stilla -min sorg, om du säger att du förlåter mig mina misstankar.</p> - -<p class='c000'>— Sapperment, min grefvinna! — utbrast grefven, -hvilken småningom återfått sin gäckande min. — Om -jag förstår det minsta... eller tron I då inte längre att -jag är en mördare?</p> - -<p class='c000'>— En mördare?... Du vet då äfven detta?... -Hon betraktade honom full af häpnad.</p> - -<p class='c000'>Han skrattade ironiskt och blundade med ena ögat.</p> - -<p class='c000'>— Halte Bertil har då icke omtalat för Er att -jag mördat Ert barn?</p> - -<p class='c000'>— Halte Bertil? Låt kalla hit honom att han genast -må ansvara för sina ord.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_139'>139</span>— Inte här!... Parbleu, om här är någon kommissorialrätt... Kan -hända jag minnes orätt, kan hända -var det någon annan! För knäfveln om jag lagt alla -dessa historier så noga på sinnet. Om I frågat mig -derom skulle jag för aderton år se'n kunnat säga Er, -att det barn, som I dolden för mig, drunknade samma -qväll, som I bedrogen mig för Sten Bjelke, Er forne älskare.</p> - -<p class='c000'>— Åter... en... lögn!</p> - -<p class='c000'>— Min grefvinna! — Han närmade sig på en armslängds -afstånd. Hans läppar skälfde af vrede och han -syntes färdig att i nästa ögonblick höja piskan mot -hennes anlete.</p> - -<p class='c000'>— Det var Sten Bjelke som öfvergaf mig, icke -jag honom, — svarade grefvinnan med stadig röst. -— Man sade honom ondt om mig och han trodde det. Efter -mitt giftermål har jag icke sett honom. Men äfven -mitt stackars barn försvann. Jag trodde att det -var min far som dolde det, på det att man ej skulle -få kännedom om det förhållande, hvari Bjelke och -jag stått till hvarandra. Men då kom en dag en -ond ande och blåste i min själ, att det var I, som -röfvat bort min skatt, och i många år har jag närt -denne tanke, med allt det hat, mitt hjerta kunnat -föda. Då fick jag i går afton höra, att det jag sörjer -ännu lefver, att du är oskyldig... och jag kan derför -bedja dig, upptag detta barn i vårt hem!</p> - -<p class='c000'>Medan hon talat, hade grefven gått fram och åter -öfver golfvet, smällande med piskan. När hon slutade, -brast han ut i ett cyniskt gapskratt.</p> - -<p class='c000'>— Sapperment! — skrek han. — Jag skall säga -till åt Bertil, att han ger den lilla kostpengar. Det samma -som skrifvarens Anna får... för resten mån I kälas med -henne, hur I behagen, det tager jag mig icke vid.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_140'>140</span>— Endast din personliga mellankomst kan rädda -henne. Hon är fängslad.</p> - -<p class='c000'>— Sapristi! — han hånlog ånyo. — Man skall få -se att hon är en trollpacka? Snart fins ingen flicka i -residenset, som ej är behäftad med trolldom.</p> - -<p class='c000'>— Det var hon, som fängslades, I torden minnas -det, för några veckor sedan, här utan för vår port!</p> - -<p class='c000'>— Här utanför porten! — upprepade grefven, och -stirrade förskräckt på henne. — Det skulle då vara -Elsa Larsdotter... Guds död!</p> - -<p class='c000'>Han upphörde med ens att skratta.</p> - -<p class='c000'>— Viljen I hjelpa mig eller icke? — frågade grefvinnan -stolt.</p> - -<p class='c000'>Han teg en stund. Derefter vände han henne ryggen -och hvisslade åt sin hund, hvilken, skälfvande i -alla leder, smög sig fram utefter väggen.</p> - -<p class='c000'>Grefvinnan såg en stund föraktfull på honom och -lemnade derefter rummet. Stoltheten hade hos henne -segrat öfver moderskärleken.</p> - -<p class='c000'>Det dröjde en stund innan grefven åter började sin -lektion. Men han var nu mer icke samme nitiske lärare, -som han varit före grefvinnans besök. Gång på -gång rusade han upp och gick häftigt några hvarf på -golfvet. Plötsligt skyndade han till dörren och ropade -utåt, så att det gaf eko i korridoren:</p> - -<p class='c000'>— Bertil, hvar djefvulen håller du hus, du halte -lymmel?</p> - -<p class='c000'>Några minuter senare stod Bertil, ödmjukt bugande -på tröskeln. Han fann sin herre i största raseri. Under -de värsta svordomar slog han med piskan efter sina -stackars lärjungar, hvilka tjutande af smärta kröpo utefter -väggarne.</p> - -<p class='c000'>Plötsligt stannade han, och stirrade förvånad på Bertil.</p> - -<p class='c000'>— Du har något att säga mig? — frågade han.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_141'>141</span>— Ers nåd ropade mig, sa' Mats Skrifvare.</p> - -<p class='c000'>— Ja det var sant!</p> - -<p class='c000'>Han gick honom på ett steg nära och såg honom -skarpt i ögonen.</p> - -<p class='c000'>— Hon säger, att Elsa Larsdotter är hennes dotter?</p> - -<p class='c000'>Bertil vardt blek i ansigtet. Han hade svårt att -dölja sin öfverraskning.</p> - -<p class='c000'>— Guds död om du tiger karl! — skrek grefven -och stampade i golfvet, så att de länga sporrarne klirrade. -— Du ser att jag svettas blod och vatten, och -ändock svarar du mig ingenting.</p> - -<p class='c000'>— Ers nåd vet bäst, om Ers nåde haft skäl att -misstro mig, — svarade Bertil undvikande.</p> - -<p class='c000'>— Misstro dig? För böfveln! Icke hit tills, men, -— han närmade sig och lade sin hand förtroligt på -hofmästarens axel. — Är du fullt säker på, att hon -drunknade? Kan du svärja derpå?... Kan du det vid -din egen salighet... Vid Guds blod och lungor?</p> - -<p class='c000'>— Som en sten plumsade hon ned ur båten, Ers -nåde... Det vill jag svärja på vid allt hvad heligt är -... Har hon sedan kommit upp, är det, Gud hjelpe mig, -med trolleri... Men det var så sant, Ers nåd, — återtog -han, då grefvens ansigte ljusnade vid denna försäkran, -— magister Olaus var här i går med hennes födelsemärke, -kan hända tog hennes nåd det för godt.</p> - -<p class='c000'>— Måtte djefvulen strypa den skälmen om han det -gjorde?</p> - -<p class='c000'>— Såg det sjelf, Ers nåd, bakom dörren, der jag -stod, ja, så visst som jag står här. Hur han fått det, -kan ingen veta, men med trolleri har det nog varit, -ty hvad han sade om flickan, liknade bra mycket sanning.</p> - -<p class='c000'>— Guds död karl, om du narrar mig.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_142'>142</span>Bertil plirade på ett egendomligt sätt med sitt friska -öga, när han hviskade:</p> - -<p class='c000'>— Hvad gör det i allt fall, Ers nåd? Eld tar -må hända bättre än vatten. I nästa vecka skall hon -brännas!</p> - -<p class='c000'>— Hon skall så för böfveln heller! — utbrast grefven -häftigt.</p> - -<p class='c000'>— Men Ers nåd...!</p> - -<p class='c000'>— Tyst karl! Sapperment...</p> - -<p class='c000'>Grefven stod en stund försjunken i tankar. Ett -sällsamt leende spred sig kring munnen. Han tillslöt -ögonen och smackade med läpparne.</p> - -<p class='c000'>— Hvilka ögon, Bertil!... Svarta och eldiga som -en sydländskas! De fördömde svartrockarne, som störa -all vår glädje här på jorden... Om hon bara inte tappat -ringen, det lilla trollet!... Och läppar röda som -körsbär! — Bertil, du måste laga att vi ännu en gång -få henne fast...</p> - -<p class='c000'>— Men Ers nåd, om det vore sant, hvad magister -Olaus sade i går?</p> - -<p class='c000'>— Du menar att det vore förbjudna led?</p> - -<p class='c000'>— Åh, inte just det!...</p> - -<p class='c000'>— Tala då ur skägget karl och hicka inte som -en strypt falk!</p> - -<p class='c000'>— Tänkte blott, Ers nåd, att det har händt förr -att den som drunknat gått igen, och då har det betydt -allt annat än godt.</p> - -<p class='c000'>— Derför skall <em>du</em> rädda henne! Tänk karl, du qvittar -då din räkning? En är dränkt, en annan friad från -att brännas, det blir ju rätt liqvid...</p> - -<p class='c000'>Grefven gjorde här ett uppehåll och återtog derefter:</p> - -<p class='c000'>— Du känner ju långe Sparren vid gardet?</p> - -<p class='c000'>— Ja, Ers nåd!</p> - -<p class='c000'>— Håll skarp vakt på honom! Han vill slåss med -<span class='pageno' id='Page_143'>143</span>mig, och har flere med sig, men jag har icke lust, att -stickas ned som en kalf.</p> - -<p class='c000'>— Förlåt, Ers nåd... Jag är gammal nu... jag -skalle endast bringa skam och nesa öfver Ers nådes -hus.</p> - -<p class='c000'>— Gå då för djefvulen i våld, du bönhase! — -skrek grefven vred och slungade sin dolk efter honom -som sjungande satte sig fast i en golftilja.</p> - -<p class='c000'>Bertil lät icke säga sig detta två gånger. I nästa -ögonblick stod han vid dörren och fattade i låset. Men -grefven upphann honom här.</p> - -<p class='c000'>— Tiga kan du väl, tiga som fisken! — hviskade -han och grep honom hårdt i halskragen, — eller vid -påfvens tarmar, skall jag icke tvinna dig så tunn som -detta snöre.</p> - -<p class='c000'>Bertil bugade sig tyst, utan att svara och skyndade -att tillsluta dörren efter sig.</p> - -<p class='c000'>I korridoren utanför hörde han hur grefven lockade -på sina älsklingar. Strax derefter genljödo hvalfven af -pisksmällar och klagoskri. — Lektionen hade åter tagit -sin början.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XX.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Det var redan sent på qvällen, när grefven stannade -utan för mäster Hvittlocks port.</p> - -<p class='c000'>Men det lyste ännu i fönsterna, och grefven bultade -derför på utan tvekan. Det skulle också varit -högst ovanligt om mäster Hvittlock varit qvällsömnig -en sådan dag, då han haft att fägna sig åt ett fullt halfankare -godt spanskt vin, som någre förnäme renlärige -<span class='pageno' id='Page_144'>144</span>gifvit honom för den trägna tjenst, han haft under -sista tiden.</p> - -<p class='c000'>— Det är en alldeles för stor ära för mig, — -— stammade mäster Hvittlock, raglande till baka inåt -rummet, då han i den inträdande igenkände grefvens -person. — Hör du qvinna, en alldeles för stor ära för -oss, säger jag!</p> - -<p class='c000'>De sista orden gälde en medelålders qvinna, med -hvassa, motbjudande anletsdrag, hvilken emellertid tagit -grefven i noggrannt skärskådande.</p> - -<p class='c000'>— Det är längesedan du såg mig, mäster! — sade -grefven, i det han satte sig; — men ännu har du väl -icke glömt de blanka dalerstyckena, som jag sist gaf -dig i hufvan?</p> - -<p class='c000'>— Skulle väl inte lefva om jag gjorde det, Ers nåde!</p> - -<p class='c000'>— Kan hända vill jag nu lägga flere dertill!</p> - -<p class='c000'>— Månntro jag skall stå på hufvudet på Riddarholmstornet -eller rulla klot ner för Skinnarviksbergen -eller rida grensle på justitiesvärdet.</p> - -<p class='c000'>— Åh hå, för böfveln, så farligt är det väl ej heller. -— Men saken tål endast vid fyra ögon. — Du förstår -mig?</p> - -<p class='c000'>— Och här äro, Gud fördubble mig, en, två... -sex. — Ut käring, ut med dig i rödaste rappet, — -skrek mäster Hvittlock till sin äkta hälft, hvilken nyfiken -att höra, hvad en sådan förnäm kavaljer kunde -vilja så sent, hade trängt sig alldeles inpå dem. — -Borde du inte förstå det af dig sjelf, kan tänka, att -hans nåd blir stucken af din fula spetsnos!</p> - -<p class='c000'>— Nå nå, icke så häftigt mäster Hvittlock, — inföll -grefven, medlande, då han af den äkta hälftens -vreda min och blixtrande ögon kunde förstå, att ovädret -icke var långt borta. — Din hustru är ju en ärbar -<span class='pageno' id='Page_145'>145</span>matrona, och vore saken endast min hemlighet, -skulle hon lika väl som du få veta allt samman.</p> - -<p class='c000'>Gud signe Ers nåd för det ordet, — sade qvinnan -ödmjukt nigande, — och får jag gifva Ers nåd ett råd -till baka — hon såg härvid, allt annat än mild, på sin -man — så säg inte den der pratmakaren för mycket, -ty ingen mun ligger närmare örat än hans, nej icke -ens på den värste kröningsblåsare. Det som är fint -rinner ut och det som är groft stannar qvar.</p> - -<p class='c000'>— Ut med dig — förbannade hexa! — skrek mäster -Hvittlock ursinnig — eller skall djefvulen...</p> - -<p class='c000'>De sista orden dogo bort i ett oredigt mummel, ty -Sara hade redan vid de första orden slagit igen dörren -bakom sig.</p> - -<p class='c000'>— Hon har blifvit så mungipig på sista tiden, ska' -Ers nåd tro — sade mäster Hvittlock och sköt fram -bänken till bordet. — Men håller man bara stramt i -tömmarne, går nog lasset skäligen jemt, om än hjulen -en och annan gång falla ur spåren.</p> - -<p class='c000'>— Jo jo, gamle Hvittlock, — svarade grefven skrattande, -— sade jag dig icke att ung hustru är gammal -mans död!... Men nu var det om mina falkar, jag ville -tala och icke om din hustru. — Kan du skaffa mig några -stycken sådane bestar, men icke af de öländske?</p> - -<p class='c000'>— Slikt handtverk har jag glömt Ers nåd! — -stammade mäster Hvittlock förvånad. — Dertill är Greger -Matsson midt emot mycket bättre, fast han kanske -inte är uppe så här dags!</p> - -<p class='c000'>— Nå det blir min affär om du handlar dålig vara, -förstås, men i de gamla bygderna der ned åt Skåne, der -jag alltid köpte mina föl förr i tiden, när jag rustade -under fanan, bör du än i dag vara som barn i huset.</p> - -<p class='c000'>— Förstås Ers nåd, nog borde de väl kännas vid -mig, kan tänka, — sade mäster Hvittlock och vred sjelfbelåtet -<span class='pageno' id='Page_146'>146</span>sina yfviga knäfvelbårar. — Hur månge skulle -då Ers nåd behöfva och när skalle de vara här?</p> - -<p class='c000'>— Tolf är i minsta laget.</p> - -<p class='c000'>— Hela dussinet? — ropade mäster Hvittlock, och -spärrade upp sina rödsprängda ögon. — Tolf jagtfalkar! -I Herrens namn, de kunna då inte fås på nära håll!</p> - -<p class='c000'>— Du får fri täring och särskild handpenning för -hvarje! Men jag har brådt om, — tillade grefven och -reste sig. — Jag ville gerna att du gåfve dig i väg -redan i morgon afton — senast på lördags morgon.</p> - -<p class='c000'>Mäster Hvittlock skrufvade fingrarna åter och fram -genom knäfvelbårarne och vindade alldeles förskräckligt -med ögonen. Derpå såg han sig försigtigt omkring, -för att öfvertyga sig om att hans hustru icke var i -närheten.</p> - -<p class='c000'>— Se, det är så Ers nåd, hviskade han — att om -lördag skall det bli exekution utaf.</p> - -<p class='c000'>— Potz Donner Teufel! Hvad bryr jag mig om -din exekution, — sade grefven uppbrusande och slog -handen i bordet. — Säger du ja och amen karl, eller -skall jag gå till någon annan?</p> - -<p class='c000'>— Det är vackra jäntan här midt öfver, som Ers -nåd nog mins, — återtog mäster Hvittlock med ett illparigt -grin. — Och presterna få ingen ro, så länge hon -är ofvan jord.</p> - -<p class='c000'>Grefven såg honom stint i ögat.</p> - -<p class='c000'>— Hundra goda dalrar, man, — utropade han — -om du lagar att den saken icke blir af!</p> - -<p class='c000'>— Hm, hundra daler!... Nog godt att ha i byxsäcken, -men embetets förlust bör ock något gälla...</p> - -<p class='c000'>— Nå godt! — två hundra, tre hundra, fyra hundra -ger jag dig, men då skall du föra henne hem till -mig, förstår du, i min malmgård.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_147'>147</span>— Låt gå då för femhundra, hälften före och hälften -efter — men falkarne?</p> - -<p class='c000'>— Om du narrar mig, — sade grefven utan att -fästa sig vid hans oförskämda skratt, — ska' jag låta -dig springa gatlopp mellan mina hundar. — Se här -emellertid till handpenning!</p> - -<p class='c000'>Han kastade några guldmynt på bordet och reste -sig upp.</p> - -<p class='c000'>— Var lugn Ers nåd! Justitiesvärdet är icke i riktigt -lag, ska' jag säga. — Studenten här om dagen var -något styf och kantig af sig och det fick ett stort hack -på väl en tum i eggen. — Nu bor der borta på norra -malmen Johan Skärslipare och det är en rapp karl, ty -hans slipsten gör icke mer än två hvarf om året, ett -om jul och ett om pingst. Men då hinner han slipa -sin byxknif så hvass, att han kan skafva de största -bitarne ur helgdagsmaten för grannarne... Han ska' -nu få börja att slipa svärdet i morgon. Och om -höga magistraten sen brummar, ser hans nåde, så -är felet hans, ty inte kan man nyttja en vanlig yxa -heller. —</p> - -<p class='c000'>Grefven gillade detta förslag. Han brydde sig dock -icke om, sade han, hur mäster Hvittlock stälde med saken, -blott det gick som han önskade, och detta lofvades -å den andra sidan med hand och mun under otaliga -bugningar.</p> - -<p class='c000'>När grefven lemnade Hvittlocks stuga, för att vända -hemåt, var det nära midnatt. Malmarne voro denna tiden -på dygnet allt annat än säkre, och utan fackla hade -man till och med svårt att hitta vägen mellan de vattenfylda -groparna och de månge högar af afskräde, som -under dagen utkastats från husen på sidorna.</p> - -<p class='c000'>Grefven hade icke gått många steg, då ett starkt -fackelsken syntes från en af sidogatorna. Strax derpå -<span class='pageno' id='Page_148'>148</span>framkom om hörnet en sällsam trupp, med rykande facklor -och dragna värjor. De senare slogos oupphörligt mot -stenar och husväggar, under rop och skrål.</p> - -<p class='c000'>I spetsen för truppen gick en trasig spelman, hvilken -af alla krafter gned på strängarne af en sprucken fiol.</p> - -<p class='c000'>Grefven påskyndade sina steg, för att komma förbi -hörnet, men då kom en likadan trupp tågande från andra -sidan, rätt emot honom. Det handlade förmodligen -om någon allvarligare excess, de två partierna emellan. -Grefven tycktes åt minstone antaga detta, ty, i stället -för att fortsätta sin väg, smög han sig så nära som möjligt -intill husväggen, förmodligen i hopp att icke varda -uppmärksammad. Men knapt hade den sist nämnde -truppen kommit fram på halft pistolhåll från honom förr -än en medelålders, reslig man, som gick bredvid spelmannen, -ropade åt honom.</p> - -<p class='c000'>— Monsieur! Vi hafva helt visst något obytt!</p> - -<p class='c000'>— Helt visst, mon cher! — svarade grefven kallt, -då han i den talande igenkände sin värste vedersakare, -långe Sparren vid gardet. — Också jag har den käppen -hemma som är gjord för Er rygg.</p> - -<p class='c000'>— Om förlof, min herre, men denna värja är på -närmare håll, och den längtar efter värdigare föremål. -Min lösen är, — tillade han och saluterade artigt med -värjan, — Er dödsgång!</p> - -<p class='c000'>— Och min är, — sade grefven, ursinnig, — åt -helvetet med Er och hela Er afföda! Gemen skam öfver -Er döda kropp!</p> - -<p class='c000'>— Den skammen skall gå igen öfver Er — svarade -den andre med ett hånskratt — Era fränder skola -sjelfve varda vitnen dertill — fege förförare!</p> - -<p class='c000'>De intogo skyndsamt ställning, medan de båda följena -slogo ring om dem.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_149'>149</span>Grefven var, trogen sitt hetsiga lynne, ifrig att -komma sin motståndare in på lifvet. Men denne förstod -att på utmärkt sätt försvara sig och i hvarje ögonblick -tycktes han på väg att ränna värjan genom sin -hetsige motståndares underlif.</p> - -<p class='c000'>Men nu hördes plötsligt ljud af taktmessiga steg -nedan för backen. De både stridande sänkte sina vapen. -En patrull så sent och på denna trakt var någonting -högst ovanligt.</p> - -<p class='c000'>Grefven saluterade sin motståndare och ville fortsätta -sin vandring, då de kringstående plötsligt, som på -ett gifvet tecken, sänkte facklorna mot jorden. Några -ögonblick och det vardt kolmörkt och tyst. —</p> - -<p class='c000'>När patrullen en stund senare framkom, kunde han -af de kringkastade facklorna och den upptrampade vägen -se, att en strid nyss förut egt rum. Knektarne -spridde sig derför åt alla håll och började leta utmed -dikeskanten, lysande omkring sig med facklorna, för -att efterse om något vapen eller något annat lemnats -qvar, som det kunde vara skäl att taga vara på. -Det dröjde icke länge förr än de upptäckte grefven, -liggande på rygg, med hufvudet nedan för vägkanten. -Knekten, som stod närmast, sökte resa honom upp. -Hans anlete var blekt. Genom det hvita spetskråset -framsipprade blodet ymnigt. De rosslande andetagen och -ryckningarna kring munnen gåfvo likväl till känna, att -lifvet ännu icke flytt helt och hållet. Men knekten ansåg -troligen, då hans försök att få honom att stå misslyckades, -att föga hopp fanns om dess återvändande. -Han släppte honom derför handlöst till baka i diket -och sade, vänd till de andre:</p> - -<p class='c000'>— Den der kan ligga tryggt tills i morgon, utan -att någon stjäl bort honom.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_150'>150</span>Derpå stack han grefvens värja i sitt bälte.</p> - -<p class='c000'>Under skratt och glam marscherade patrullen -vidare.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XXI.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Följande dag var mönstring med borgerskapet på -Barnhusgården. Denna aflopp icke utan mycket stoj -och långa deliberationer, tack vare den hetsige mäster -Jonas Värme.</p> - -<p class='c000'>Orsaken var följande. Sagde skråhöfvidsman hade -nämligen någre qvällar förut anfört en patrull af borgarvakten. -I den patrullen voro äfven Olof Abrahamsson, -stockmakaren, Olof Fibiger, bagaren, Magnus Grå, -karduansmakaren, jemte flere mindre betydande. Det -var redan nedmörkt då de lemnade Söderport och mäster -Fibiger föreslog derför facklor. Men, som ofta händer -när rådet kommer från en underordnad, lemnades -det utan afseende.</p> - -<p class='c000'>Visserligen tyckte Jonas Värme att han var mager -och tunn som ett gorån, då Fibiger deremot var -däst och uppblåst som en skånsk smörlimpa, men hvad -kuraget vidkom ville han icke byta. Mången grofväxt -gesäll hade fått plikta för sin ringaktning rörande hans -armstyrka, och äfven om spökena voro af kött och blod, -tyckte han, behöfde han icke låta lysa för sig som giftaslystna -baljäntor.</p> - -<p class='c000'>Alltjemt ordväxlande härom, hade de kommit ett -stycke uppför Hornsgatan, då de plötsligt fingo höra -gälla rop om hjelp. Mäster Fibiger ville nu skynda -ner åt berget, för att efterse, hvad å färde var, men -<span class='pageno' id='Page_151'>151</span>som vanligt, då han ville något, ville Jonas Värme motsatsen, -ty han tyckte, att ropet kom från andra sidan -sjön. Inne i staden var det ofta excess, och dit in -kunde de icke löpa. I stället för att, likmätigt sin -pligt och i öfverensstämmelse med konungens stadga -och plakat, skynda efter våldsverkarne, föreslog han -derför att de skulle helsa på gamle Tunnman, krögaren -på “Gyllene Råttan”. Som Jonas Värme hade makten, -följdes de också dit. Der spenderade han sedan mycket -på spanskt och pipor, allt under sitt vanliga skämt -öfver mäster Fibigers frodiga hull.</p> - -<p class='c000'>Nu begaf det sig emellertid icke bättre, än att -den, som skrikit varit en af enkegrefvinnan De la Gardies -frälsebönder, och att de som fått honom att skrika, -varit tre anständige värfvare under öfversten Lichtons -regemente. Under förevändning att vilja spela “putte” -med honom, hade de lockat honom bort till Skinnarviksbergen -och der tagit från honom både pengar och -kläder, samt dess utom några bref från grefvinnan, -hvilka denna höga dam ogerna ville mista.</p> - -<p class='c000'>När gerningsmännen sedermera aktionerades för rätten, -hade äfven Jonas Värme måst inställa sig, hvilket -åter haft till följd, “att en nästan fullständig rebellion -och galenskap varit nära att få makt med hela det -vällofliga borgerskapet.”</p> - -<p class='c000'>Under mönstringarna denna tid brukades nämligen -att öfverståthållaren “ädel och välboren” befordrade eller -degraderade inom borgarvakten efter förtjenst och -skicklighet samt skråens betydenhet. Nu hade Jonas -Värme i flere år sträfvat efter att från simpel rotemästare, -som han var, klifva ett steg högre upp till så -kallad “Gefreiter”. Många tunnor öl hade han för den -sakens skull spenderat och många dubbla par hjortskinnshandskar -hade han skaffat nye egare. Men tack -<span class='pageno' id='Page_152'>152</span>vare hans misstänkta uppförande mot Lichtons värfvare, -vardt nu på sjelfve mönstringsdagen hans gamle fiende, -mäster Fibiger i stället utsedd till Gefreiter. I Värmes -ögon gälde skymfen hela skrået, och hur han pratade -härom med sina vänner, fick han dem slutligen att -nedlägga vapen, så att, då kompaniet skulle marchera -till mönsterbordet, endast fem man utom Fibiger kommo -fram. — “Men då röt, — för att nytja Magnus Grås' -ord, — Hans Excellens, den nådige grefven och öfverståthållaren, -i egen hög person helt anskrämmeligt -till borgarne, att de voro pultroner och bönhasar allihop. -Jonas Värme — svängde visserligen och cirkulerade -vidt och bredt häremot, och sade bland annat -till hans höggrefliga nåde, att om det bland spetsmakareembetet -fans en och annan skälm och bedragare, -voro bagarene icke annat allihop än skälmar -och pultroner, som i alle sine da'r borde rida galopp -på trähästen för sina falska vigters skull. Men nu -vardt den höge herren ännu vredare, förstås, derför -att Jonas Värme vågade tala honom till oåtspord, och -till sist så förtörnad, att han genast degraderade honom -till simpel knekt. Han hade nog, Gud bättre, satt honom -ned i sjelfve tjufkällaren, om inte mäster Fibiger -sjelf gått i kaution och borgen för, att han ej skulle -rymma. —”</p> - -<p class='c000'>Någre timmar efter detta uppträde suto de gamle -vännerne och drucko försoningsskålen i det låga, af -gräslök, kumminost och utspildt öl doftande källarrummet -på “Tre tunnor” vid Drottninggatan, afvaktande -timmen, då de skulle utgå på patrull. Humöret var, -af lätt förklarliga skäl, å ömse sidor mer än vanligt -retligt och då mäster Fibiger till sluts råkade tala om -de gamla goda tiderna, kom Jonas Värme strax i sådant -<span class='pageno' id='Page_153'>153</span>raseri, att ett halft dussin ölmuggar i ett ryck försvann -från bordskanten.</p> - -<p class='c000'>— Nehej, bror! — skrek han, i det han vägde -mot det rankiga bordet, så att det utslagna ölet rann -ned på golfvet mellan hans ben. — Nehej, säger jag, -tacka vet jag i salig kungens tid... tacka vet jag då, -för det var hufvud det!</p> - -<p class='c000'>— Hvad har väl kungen och kronan att skaffa -med käre brors otur i dag? — frågade mäster Fibiger -med illparigt småleende. — Inte ett fnatt en gång! -Men akta dig vackert, ty håller du på än längre, blir -du kanske snart så stark, att hvarken krus eller muggar -hålla.</p> - -<p class='c000'>— Kommer inte bror i håg, — inföll nu Magnus -Grå, — att hans högvälborenhet talade om, att du skräflar -både om flamske hundar, jutehjertan och annat slikt, -som är farligt att föra på tungan i dessa tider?</p> - -<p class='c000'>— Ser nog, hvart I syften, — svarade Jonas Värme -med en min af sårad värdighet. — Men du kan spara -ditt grin till gillet, vän Fibiger, så får du bättre tur -hos Sockermaja, hvasa?</p> - -<p class='c000'>— Håll tyst med slikt, — skrek mäster Fibiger, -nu i sin ordning krossande några krus, — ty om du än -skulle kroma dig värre än hoffröken, som åkte på drottningens -släp, ska' jag vrida nacken af dig!</p> - -<p class='c000'>— Nå nå, käre bror — skrek Jonas Värme, en -smula häpen. — När man är ute om nätterna och slår -sönder gatstenarne med värjan och ställer till excess -med spelare och musikanter...</p> - -<p class='c000'>— Tyst, säger jag, — skrek Fibiger, allt ursinnigare, -— eller krossar jag din syndiga skalle med detta -ölkrus!</p> - -<p class='c000'>Mäster<a id='p153'></a> Värme var vid detta tillrop icke heller -sen att väpna sig, och de gamle gode vännerne hade -<span class='pageno' id='Page_154'>154</span>helt säkert inom kort ansträngt alla sina krafter, för -att tillfoga hvarandre så mycken skada som möjligt, -om icke en ny man i det samma inträdt och sällat sig -till laget. Det var den fruktade mäster Hvittlock, hvilken, -enligt sitt löfte till Schlangenfeld, var på väg åt -norr, för att låta slipa justitiesvärdet, för att derigenom -skaffa sig en veckas frist med exekutionen.</p> - -<p class='c000'>— Nå, det var rart främmande, — skrålades mot -honom. — Vacker förrättning om lördag, kan man se.</p> - -<p class='c000'>Han ombads att taga plats.</p> - -<p class='c000'>Mäster Hvittlock syntes emellertid till en början -föga angelägen om att öka laget med sin person. En -af hans drängar, sade han, hade dagen förut fått en liten -beskedlig handskmakare att dricka med sig ur stora -dryckeskannan på “Gyllene Råttan”, och då detta, förstås, -hade ansetts nedsättande för hela skrået, hade -drängen af höga rätten dömts till dugtig bastonad. Nu -tyckte han, att han i sin tur kunde visa sig rar.</p> - -<p class='c000'>Det torde likväl vara sällan, som en föresats hålles, -när det vattnas i munnen för ölet, som skummar i -fylda stop. Hur det var tyckte mäster Hvittlock snart -att Fibiger lemnade en väl rymlig plats på bänkhörnet. -Justitiesvärdet, som dinglade i en rem om halsen -på honom, flyttades helt oförmärkt till en spik på -väggen och snart frågade han icke efter, om det var -öl eller mumma, som räcktes honom.</p> - -<p class='c000'>Samtidigt med mäster Hvittlock hade Anders Barberare -inträdt i rummet och tagit plats för sig sjelf vid -ett ledigt bord. Hans bleka ansigtsfärg och bandet -kring pannan tydde på, att han ännu icke var fullkomligt -återstäld från det sår, han fått af korpral Tistels -bardisan, den qvällen, då Elsa fängslades.</p> - -<p class='c000'>Samtalet mellan borgarene, hvilket han till en början -<span class='pageno' id='Page_155'>155</span>icke tycktes fästa sig vid, vardt småningom allt -högljuddare.</p> - -<p class='c000'>— Så mycket du vet, rödgöling, — skrek Fibiger, -— att tar du den gången miste, råkar du mine näfvar! -— Förstår du det?</p> - -<p class='c000'>— Och mine också! — skrek Jonas Värme, i högsta -diskant.</p> - -<p class='c000'>— Nå, nå, go' vänner, — sade mäster Hvittlock -undfallande, — skulle jag säga ut min innersta mening, -ville jag helst slippa från det der lilla kräket, ty sällan, -ska' jag säga, har jag haft en så'n räddhåga.</p> - -<p class='c000'>— Ser man på bara! — skrek Fibiger och torkade -med rockärmen bort ölfradgan ur skägget, — har -man icke der redan prof då satans spel. Få se om inte -något sattyg sker, innan dygnet gått om.</p> - -<p class='c000'>— Alldeles som att hugga i blåner, — återtog -mäster Hvittlock med ett hemlighetsfullt grin.</p> - -<p class='c000'>Han sänkte nu rösten och beskref, som det tycktes -för Anders, någonting af synnerligt intresse.</p> - -<p class='c000'>— Alldeles som i blåner, — återtog han derpå -högt. — Tacka vet jag Smeds-Karin. Det var ackurat -det samma som att hugga i det här bordet, så bastant -var det. Men nu ska' svärdet slipas om, sen I, och -se'n tar det bättre.</p> - -<p class='c000'>Det skratt, som nu följde, bildade en sällsam motsats -till den djupa förtviflan, som Anders erfor. Han -hade hört tillräckligt mycket, för att förstå att samtalet -rörde Elsa, och han ryste vid tanken på hennes öde. -Han tyckte sig se henne framför sig, känna hennes hufvud -i aningsfull längtan luta sig mot hans bröst.</p> - -<p class='c000'>Hennes ögon voro förtroendefullt fästa mot hans. -Han mindes nu så väl en vacker sommardag, då de -vandrat till samman utåt Liljeholmen. Vinden susade -<span class='pageno' id='Page_156'>156</span>öfver dem i trädkronorna, fåglarne qvittrade och biet -surrade vid dikeskanten.</p> - -<p class='c000'>— Jag skall vara dig så huld och god, — hviskade -han i hennes öra, under det han ömt slöt henne -till sig. — Alltid skall jag älska dig, våga det bästa -för dig. Det är icke stundens hugskott, Elsa, det är -en kärlek, mäktig till hvarje uppoffring!</p> - -<p class='c000'>Hon hade smugit sin kind in till hans. — Jag tror -det nog, — hade hon sagt, — jag tror att du menar -hvad du säger, och jag ville så gerna tro dig — men -det är som vore jag rädd för dig... Om ett år få vi se!</p> - -<p class='c000'>Då hade han tryckt en kyss på hennes panna. -Hela sin själ hade han önskat kunna lägga i den kyssen. -— Sedan den dagen hade ett år gått till ände.</p> - -<p class='c000'>Han reste sig häftigt, liksom för att med ens befria -sig från de tankar, som plågade honom. Guds död! -Han vore frestad att med ett slag af sin hirschfängare -döda den dräglande krämaren der borta, som talade om -henne i en så gäckande ton.</p> - -<p class='c000'>Han vinkade skänkflickan till sig, betalade sitt ölstop -och närmade sig dörren.</p> - -<p class='c000'>— Ers nåd glömmer sin penningpung! — ropade -flickan efter honom med ett skälmskt småleende.</p> - -<p class='c000'>Han mottog mekaniskt sin röda skinnpung, kastade -några småmynt på bordet samt gick utan att säga -ett ord.</p> - -<p class='c000'>Hon såg helt förvånad efter honom.</p> - -<p class='c000'>— Nej, den var en härlig en ska' I tro, — ropade -flickan skrattande åt mor Kerstin, som med de -röde armarne i kors öfver bröstet tronade bakom skänkhyllan. -— Han såg ut som han spelat “putte” med -sjelfve den onde.</p> - -<p class='c000'>Tiden för patrulleringen var nu inne, och mäster -Fibiger uppmanade derför sina yrkesbröder att ladda -<span class='pageno' id='Page_157'>157</span>pistolerna och pröfva kolfvarne på sina bardisaner, att -det ej komme att hända dem det samma som det hände -Erik Lejon, när han ville taga fast Jonas Dunderhake -och endast fick halfva skaftet qvar af sin bardisan.</p> - -<p class='c000'>En stund derefter lemnade de “Tre tunnor”, för -att tillse ordningen i den sofvande staden.</p> - -<p class='c000'>Det var temligen mörkt, oaktadt månen stod högt, -och det var derför icke underligt, att mäster Värme -var mindre nöjd med att Fibiger valde, som han tyckte, -den mörkaste vägen, för att komma till Ladugårdslandsbron.</p> - -<p class='c000'>— Akta dig magerman, — sade Fibiger skrattande, -då han en stund åhört hans mummel. — Akta dig, säger -jag, att icke trollpackorna rida i väg med dig!</p> - -<p class='c000'>— Lyd mitt råd, vän Fibiger, — svarade Värme -allvarsamt, — och håll inne med slikt prat. Månen går -nu i nedan, och det kan lätt gå oss, som det gick med -Arboga-Lisa i förra veckan.</p> - -<p class='c000'>— Och hur gick det med henne? — frågade ett -tiotal röster.</p> - -<p class='c000'>— Hur det gick med henne? Jo, det var inte -bättre än att en vacker natt passade den onde på och -brände bort både tunga och gom ur halsen på henne, -för hennes onda tals skull.</p> - -<p class='c000'>— Vid Guds blod och lungor var det inte det jag -sade, gossen min, — återtog Fibiger skrattande. — Den -onde håller sig gerna till käringarna.</p> - -<p class='c000'>Det torde vara ovisst, hvarthän denna anspelning -kunnat leda, om icke i det samma höga rop och skrik -om hjelp nått deras öron. Ordvexlingen tystnade derför, -och de påskyndade sina steg. När de veko om -hörnet ned till bron, varseblefvo de tvänne besynnerliga -skepnader, hvilka tycktes fäkta på lif och död med -<span class='pageno' id='Page_158'>158</span>hvarandre, medan ur portgångarne på sidorna det ena -nyfikna hufvudet stack fram bredvid det andra.</p> - -<p class='c000'>— Nej, stanna här, go' vänner, för Guds skull, -stanna här! — ropade Jonas Värme alldeles utom sig -åt sina kamrater — se'n I då icke, att det lyser rödt -om dem... och se på den enes svärd, hur det blir -längre och längre. Snart ska' I få se, att det når kyrktornet -der borta.</p> - -<p class='c000'>Hans varningar hade emellertid ingen verkan. Med -de nyfikna hufvudena följde nämligen säkre gestalter, -med bloss och facklor, och snart voro de stridande omgifne -af en talrik skara menniskor, hvilken kände sig -föga böjd till mildhet mot desse vilde sällar, som störde -nattron.</p> - -<p class='c000'>— Endast sjelfförsvar, endast sjelfförsvar, vän Fibiger -— hördes den ene af slagskämparne ropa, då -patrullen närmade sig. — Den här gynnar'n ville röfva -svärdet från mig, kan tänka!</p> - -<p class='c000'>— Tyst då en gång, — förmanade Fibiger i myndig -ton, i det han pustande banade sig väg genom hopen. -— Men vid vår Herres död och pina, hvad ser jag? — -utropade han förvånad, då han i fridstöraren igenkände -sin nyss lemnade dryckeskamrat. — Är det I, vän Hvittlock, -som ställen till sådan excess här midt i natten?</p> - -<p class='c000'>— Endast sjelfförsvar! — mumlade denne, sluddrande -på målet — endast sjelfförsvar, har jag sagt.</p> - -<p class='c000'>— Sjelfförsvar eller inte, lären I få svårt att sjelfförsvara -det inför höga rätten!</p> - -<p class='c000'>— Jaså I viljen också gå till aktion, — sade mäster -Hvittlock trotsigt, — hören I då, här församlade, att -Fibiger, bagaren, som I nog kännen för hans falska vigters -skull, med våld vill taga från mig justitiesvärdet.</p> - -<p class='c000'>— Hvar står det skrifvet, — inföll Jonas Värme, -<span class='pageno' id='Page_159'>159</span>glad att ändtligen få hämd på sin rival, — att borgerskapets -vakt ska' lägga hand på stadens embetsmän?</p> - -<p class='c000'>Fibiger kastade en föraktfull blick på talaren. -— Hvar det står, vän Jonas? — sade han. — Jo det -ska' jag säga dig och det genast. Det står så här i -kungens nådiga plakat: Gripes och fasttages någon vid -vakt, lös man eller mördare, eho det vara må, eller någor, -den der börjat excess på öppen gata, tage man då -äfven vapnen till sig.</p> - -<p class='c000'>— Ja lös man, vän Fibiger, eller mördare, — svarade -Jonas Värme med ett illparigt grin, — men denne -man är ju hvarken lös eller har mördat, ej heller har -han öppnat någon excess, ty han säger ju, att det var -den här gynnar'n som började.</p> - -<p class='c000'>Fibiger kliade sig bakom örat och såg helt betänksam -ut öfver detta qvistiga fall. Han kunde icke neka -till, att icke hans rival i viss mån hade rätt. Att hänföra -justitiesvärdet till vanligt mordvapen kunde möjligen -få allmänna opinionen emot sig. Men nu tog Jonas -Värme åter till ordet och utbredde sig vidt och -bredt om Fibigers pligt som ärlig borgersman, och detta -var mer än Fibiger kunde tåla. Han befalde kort och -godt sin trupp att genast ställa upp sig i rotar och led. -Han brukade icke låta säga sig, skrek han, huru han -skulle bära sig åt, och allra minst af Jonas Värme, hvilken -han ju samma dag gått om i graderna. Icke heller var -det tid till något gräl på öppen gata, tyckte han, ty -detta var rättens sak, och icke heller skulle det nu gå -så illa, som den dagen då holländske ministern lät vinet -löpa, då ena hälften af vakten kom i slagsmål med -den andra.</p> - -<p class='c000'>Han omgjordade sig derefter med justitiesvärdet -och befalde sin trupp att sätta sig i marsch.</p> - -<p class='c000'>Anders Barberare — det var nämligen han som -<span class='pageno' id='Page_160'>160</span>öfverfallit den hedervärde mäster Hvittlock — gjorde -intet försök till motstånd. Han fördes utan vidare tal -till Smedjegårdshäktet. Mäster Hvittlock deremot fick, -sedan han stält vederbörlig kaution för sig, gå hvart -han ville.</p> - -<p class='c000'>Här efter var vakten slut för dagen. Mäster Fibiger -bjöd sine underlydande, med undantag af Jonas -Värme, — hvilken utan lof lemnat vakten, för att -följa mäster Hvittlock — fri täring af spanskt och pipor, -hvarefter de följde honom hem, en hvar bärande -i sin tur det dyrbara bytet, för att slutligen under skratt -och skrål upphänga det samma i höfvidsmannens bagarbod.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XXII.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Det var med allt annat än glada känslor, som Anders -följande morgon vaknade på golfvet i sitt fängelse. -Detta var ett rum af oregelbunden form. Genom en -glugg vid taket silade sig dagsljuset sparsamt ned öfver -de fuktiga väggarne och det med rutten halm öfverströdda -golfvet.</p> - -<p class='c000'>Han sökte trefva sig fram till något som liknade -en bänk, men han hade icke tagit många steg, då en -brant afsats kom honom att snafva omkull. Då han -reste sig upp, hörde han sig tillropas af en qvinlig -stämma:</p> - -<p class='c000'>— Hvem är du, eländige träl, som stör en fattig -qvinnas ro? Låt hennes själ fara i frid, om du icke -vill att satan skall taga din.</p> - -<p class='c000'>— Är det du, Lisa? — frågade Anders förvånad, -<span class='pageno' id='Page_161'>161</span>då han i den hesa rösten tyckte sig igenkänna Fingerlisas -stämma. — Jag är Anders Barberare och vill dig -intet ondt.</p> - -<p class='c000'>Han hörde endast ett oredigt mummel, men såg strax -derpå en qvinna, som han verkligen igenkände för att -vara den han trodde, stiga upp ur halmen bredvid sig.</p> - -<p class='c000'>— Om du är Anders Barberare, — sade hon, — är -väl vackra Elsa också med?</p> - -<p class='c000'>— Nej, Lisa, jag är ensam. — Men hvad gör du -i detta näste? Har din far, den snålvargen, ledsnat på -ditt fagra anlete eller trott, att du skulle äta upp allt -hans öfverflöd?</p> - -<p class='c000'>Hon svarade ingenting.</p> - -<p class='c000'>— Är du ond på mig Anders? — frågade hon, -efter att en stund hafva betraktat honom.</p> - -<p class='c000'>— Hvad som varit mellan oss är bäst att icke -tala om, — svarade Anders godsint. — Hvar och en -vitnar efter sitt samvete.</p> - -<p class='c000'>— Lefver hon än?</p> - -<p class='c000'>— Gud allena vet det. I dag på morgonen var -det sagdt, att de skulle taga henne från detta jordiska.</p> - -<p class='c000'>— I dag?... Nu på morgonen? — upprepade -Fingerlisa, och det blixtrade till på ett sällsamt sätt i -hennes ögon. — Är du säker derpå?</p> - -<p class='c000'>— Så sade slottsfogden i går. Om inte vår Herre -i sin nåd, — sade han, — hjelper Elsa Larsdotter, lär -ingen mer kunna rädda henne. Men hvarför frågar du -så ifrigt? — återtog han och såg henne skarpt i ögonen.</p> - -<p class='c000'>— Lofvar du mig att icke göra mig något ondt -om jag säger dig, hvad jag vet? — frågade hon.</p> - -<p class='c000'>Han nickade jakande.</p> - -<p class='c000'>— Din hand derpå!</p> - -<p class='c000'>— Skynda dig, mäster Kinkel kan snart vara här!</p> - -<p class='c000'>— Hvad gör du, Anders Barberare, — återtog -<span class='pageno' id='Page_162'>162</span>hon, efter att hafva funderat en stund, — om jag säger -dig, att icke allt var sant om Elsas trolldom... -Nej, du lofvade mig, att icke göra mig något ondt, — -ropade hon, då hon såg huru det glänste till i hans -ögon. — Det var satan, ser du, som frestade mig, när -jag såg hur de förnäme kavaljererna fjäsade för henne. -Och då han en gång kommer in i en menniskas själ, -går han icke ut, förr än han tagit sjufaldt mera godt -till baka, än det onda, han förde med sig.</p> - -<p class='c000'>Hon sneglade på honom ett ögonblick. Derefter -strök hon håret ur pannan och lutade sig framåt på -armbågarne samt sporde med låg röst:</p> - -<p class='c000'>— Känner du honom, Anders? Känner du honom -ej, stackars gosse, — fortfor hon, då han betraktade -henne med ett uttryck af djupaste afsky. — Det är -synd om dig, men då skall jag säga dig, hur han ser -ut. Ser du, der borta bakom slottet — hennes röst -sjönk ned till en knappt hörbar hviskning — ligger -ett hus med stora skorstenar, ur hvilka det ständigt röker, -dag och natt. Der bor han, ser du... Der dansar -han, ha, ha, ha... menuett och gavott. Tror du -kanske att jag är från vettet, efter som jag säger dig -det. Nej, du... men jag vore kanske färdig att mista -det, när jag tänker på det huset.</p> - -<p class='c000'>Hennes bröst häfde sig oroligt, medan hennes magra -händer konvulsiviskt upplockade halmen och kastade -honom framåt golfvet.</p> - -<p class='c000'>— I det huset bor en förnäm kavaljer, — fortfor -hon efter en stund, — och hans skuld är det att Elsa -fått lida. Gif dig till tåls en stund, ska' jag berätta -dig något, Anders Barberare. Det är nu några år sedan -min mor lefde. Hon sände mig ofta dit ned till -staden med tvätt för någon förnäm dam, ty, som du -vet Anders, tvättade mor Brita de finaste krås, utan -<span class='pageno' id='Page_163'>163</span>att minsta veck förstördes. Mer än en gång blef jag -då stående framför den ståtlige och förnäme herren i -det svarta huset, när han, följd af granne betjenter, -steg till häst, eller bars bort i sin förgylde bärstol. En -dag stälde då satan till, att han kom att se upp i -mina förvånade ögon, och se'n, ja, se'n... Du är icke -dum, Anders Barberare!... se'n vet du nog det som -kunde hända.</p> - -<p class='c000'>Hon höll åter upp, liksom för att utröna verkan -af sin berättelse.</p> - -<p class='c000'>— Ser du, Anders, — återtog hon derefter, — när -satan lofvar någonting, gifver han en guldring, hvilken -dagen derpå endast är en näfverbit, och så är det -ock med de förnäme. Guld och gröna skogar får man -löfte på, men när det gäller, får man icke en gång -surt paltbröd och svagdricka. En dag — det var den -dagen jag vitnade på Elsa — gick jag upp till honom. -Han var vresig och arg, ska' du tro, och ville icke alls -höra på mig, utan kallade mig för allt ondt. Men då -tog jag ölkruset på bordet och kastade det i hufvudet -på honom, så att det stänkte högt i taket!... Bastonera -den trollpackan! röt han och svor ursinnigt, och -hundar och betjenter föllo nu öfver mig som vilddjur. -Ja, han fick sin vilje fram, ser du, men intet ljud fick -han ur denna munnen.</p> - -<p class='c000'>Hon tystnade och hennes hufvud sjönk ned mot -bröstet. Solen sände genom gluggen vid taket en bredare -ljusstrimma, som kom dammet att dansa i underbara -färgskiftningar.</p> - -<p class='c000'>— När jag åter kom till sans, — återtog hon, -var jag instängd i en mörk källare, der jag fick sitta -i dagar och veckor. Jag klagade förstås för höga rätten, -men höge herrar hacka inte ut ögonen på hvarandre, -och de satte mig i stället hit.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_164'>164</span>— Om du ljuger ett ord till, — inföll Anders -otåligt och knöt handen mot henne, — ska' jag krossa -din otäcka skalle mot väggen der, liksom du krossade -ölkruset.</p> - -<p class='c000'>— Ha, ha!... Sämre slut kan man få! — svarade -hon skrattande. — Men vill du inte höra mig, gör du -dig sjelf största otjensten.</p> - -<p class='c000'>Samtalet tystnade för en stund, och hon såg än på -honom än i taket samt började derpå hvissla en bekant -soldatvisa, slående takten med händerna.</p> - -<p class='c000'>— Om Elsa skall lida i dag, borde väl klockorna -höras från kyrktornet? — sade hon för sig sjelf, då han -reste sig upp och ville lemna henne.</p> - -<p class='c000'>— Ja, det har du rätt i, Lisa!</p> - -<p class='c000'>— Och än ha' de hvarken låtit bing eller bång!</p> - -<p class='c000'>— Det qvittar mig nu lika när det sker.</p> - -<p class='c000'>— Förstår du då inte, vackre gosse, att sker det -inte i dag, har du ännu tid på dig att hjelpa henne ut!</p> - -<p class='c000'>— Jag?</p> - -<p class='c000'>Han såg förvånad på henne.</p> - -<p class='c000'>— Hvem annars? Sådan förnäm man som du blir -nog, när natten är öfver, förd till Gillstu'n, och är du -då rapp på foten, lär icke den drönar'n Kinkel löpa -fatt dig.</p> - -<p class='c000'>— Sluta med ditt gyckel, Lisa, och tala om, hvad -det var, du visste om Elsa?</p> - -<p class='c000'>— Så du hänger läpp, stackars gosse, — svarade -hon, härmande honom. — Tro mig, det gör ingen man, -att taga sorg på hand.</p> - -<p class='c000'>En aflägsen klockringning hördes i det samma, som -kom Anders att häftigt spritta till.</p> - -<p class='c000'>— I dag var det alltså, — utropade Fingerlisa, -och hennes ögon glänste. Derefter böjde hon sig hastigt -ned och trefvade i halmen.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_165'>165</span>Anders hörde henne icke mer. Klockornas dofva -klang verkade alltför våldsamt på hans tankar. Utom -sig af smärta, lutade han sig mot muren.</p> - -<p class='c000'>— Har du fått tofflorna på dig än? — hördes -nu mäster Kinkels stämma från dörren, — eller ska' -jag rappa dig hit? En så'n vacker gosse som du är -inte för slikt qvinfolk!</p> - -<p class='c000'>— Farväl Lisa! — sade Anders sorgset, i det han -gjorde sig i ordning att följa honom. — Jag har varit -hård mot dig mången gång, men nu är det ju glömdt?</p> - -<p class='c000'>— Det ordet ska' du ha tack för, Anders, — svarade -hon med en sällsam darrning i rösten. — Du ska' -nog få se, att tiden ger äfven dig tröst för ditt goda -hjertas skull... Och Elsa Larsdotter hade du nog i alla -fall inte fått.</p> - -<p class='c000'>Han hade gått några steg, men vände sig häftigt -om vid dessa ord.</p> - -<p class='c000'>— Ser du ringen här, hur han lyser och blänker? -— hviskade hon mot honom. — Det är den samme, -ser du, som tyske grefven gaf vackra Elsa i fästegåfva?</p> - -<p class='c000'>— Var det du som tog Elsas ring? — ropade han -utom sig och grep henne hårdt i armen.</p> - -<p class='c000'>Hon slog till ett gapskratt och ryckte sig lös.</p> - -<p class='c000'>— Nå skynda på fötterna, latmask! — skrek mäster -Kinkel och skramlade med nyckelknippan, — eller -ska' jag läsa i hop dem, så att de aldrig mer komma -i sär.</p> - -<p class='c000'>— Gå med ringen till tyske grefven, — sade Fingerlisa -brådskande, — satan, du vet, han ska' nog -för den gifva dig både gods och guld... Säg honom att -det är min tack för det han svek mig för Elsa.</p> - -<p class='c000'>Hon hoppade upp med ett hånskratt på en afsats i -väggen och började ånyo att gnola sin visa, under -<span class='pageno' id='Page_166'>166</span>det att hon slog med träskorna mot muren, så att det -gaf genljud i hvalfvet.</p> - -<p class='c000'>— Du kom dock till sist utan att bråka — sade -mäster Kinkel med en anstrykning af godmodighet, då -Anders raglade, lik en drucken, mot dörren. — Och -rätt gjordt var det, min gosse, och visar, att du icke -är någon vanlig krabat, excessmakare, falsk månglare -eller hästbytare, som måste fraktas och forslas med -hårdhandskarne, alldeles som grannen här midt öfver -fraktar sina svin till julmarknaden... med rep, ska' jag -säga, både om ben och tryne... Och väl var det också -för dig, ska' jag säga, ty mäster Kinkel är icke den, -som är släpphändt af sig eller ger sig i första hugget...</p> - -<p class='c000'>Sålunda mumlande, förnämligast om egen förträfflighet, -förde denne hedervärde stadens betjent Anders -med sig ut på gatan. Här kom han emellertid att -närmare granska sin tyste fånges förstörda utseende.</p> - -<p class='c000'>— Se så, inte ska' du hänga läpp för så'n strunt -heller, — sade han med ett fryntligt grin, som visade -en ojemn rad af fula tänder. — Rapp pojke, som du -är, bör icke vara rädd att sitta en vecka eller par på -gillstu'n; och längre blir det nog inte, kan jag tro. -Men det var nog ölet, som inte ville gå ur skallen på -dig, kan jag tro, som var skuld till allt samman.</p> - -<p class='c000'>Anders skakade sorgset på hufvudet. Hvartill -skulle väl friheten gagna honom, då all hans lycka gått -i qvaf, tänkte han.</p> - -<p class='c000'>— Hör, hvad jag säger... för sämre har du hört -förr, — återtog mäster Kinkel, förargad öfver att hans -tröstegrunder icke tycktes hafva någon verkan. — Det -var ju en sakramenskad bra snäsa, du gaf den der rödgölingen, -ja så bra, att han inte kan sköta tjensten på -mången god dag.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_167'>167</span>— Kommer hon då att ligga nere? — frågade Anders -lifligt. — Jag tyckte dock, jag hörde klockorna nyss.</p> - -<p class='c000'>— Var det likt, att svartrockarne skulle låta hindra -sig af sån't lappri. Nej, de ha både Gudmund Åkesson och -så Halte Lars, handtlangaren och hvad de alle heta. -Folk som vill hjelpa annat folk till evigheten, ser du, -fins det alltid godt om.</p> - -<p class='c000'>Anders ryste till vid detta svar.</p> - -<p class='c000'>— Se der en som presten anammat, — sade en -borgare, som mötte dem, i det han försigtigt drog sig tillbaka -bakom sin låga bodskärm.</p> - -<p class='c000'>— Åh nej, — hördes hans granne svara, — ser du -inte på gehänget, att det är den förrymde myntklipparen, -som stal hos Mårten Guldsmed, och som de nu ska' -hänga.</p> - -<p class='c000'>— Upp med hufvudet pojke! — skrek mäster Kinkel, -som hörde deras tal, och fattade Anders under armen. -— Jag vill icke tagas för en rackardräng, hör du, -som ska' hänga folk. Upp derför med ögonen och se -solen stint i synen, säger jag dig. Vid Guds sargade -lekamen! Du skulle varit med i min ungdom! — Der -ute på Järfvavägen, just vid vägkorset, kom jag en -vacker vinterqväll att vrida omkring två trindskallige -roslagsbönder, så att de aldrig mer kommo rätt igen -— och den tredje, ty på den tiden tog jag minst tre -i taget, råkade jag trampa på så ovåligt, att han icke -kunde krafla sig upp ur snödrifvan, förr än snön gått -bort. Visst fick jag den här något tilltygad, förstås, -— fortfor han, skrattande, och pekade på sin inslagna -näsa, hvilken var delad liksom i två hälfter, — men -jag har just aldrig behöft stå efter kjortlar och krås i -mina dar och har derför varit tillräckligt vacker.</p> - -<p class='c000'>— Ondt som varit är man sällan rädd för, — svarade -Anders, — men får mäster Schultz, som är min -<span class='pageno' id='Page_168'>168</span>mästare, höra, att jag varit i excess, lär jag nog bli -körd på porten för alltid.</p> - -<p class='c000'>— Skada blott, att du inte värjde för kronans karl, -annars hade jag kan hända kunnat lägga ut liksom ett -godt ord för dig, men ser du, ingenting är mera farligt -än att gripa folk i deras embete.</p> - -<p class='c000'>— Jag har inte velat någon menniska något ondt, -och minst af alla mäster Hvittlock.</p> - -<p class='c000'>— Pest och död, tror jag inte att du gråter, — -sade mäster Kinkel och ruskade Anders af alla krafter. -— Ej har gamle Hvittlock, den gynnar'n, ett hufvud -af smördeg heller, som en så'n som du kan bulta sönder. -Men se här ser jag ju “Tre tunnor” i skylten, — -afbröt han sig och plirade med ögonen. — Har du nu -en daler i byxsäcken att kasta “putte” om, kunna vi -passa på i förbifarten och känna på mor Kerstins nya -mumma.</p> - -<p class='c000'>Anders hade ännu några daler qvar, tillstod han, -och ville gerna spendera dem på mäster Kinkel. De -veko derför af inåt gränden och stego genom en låg -bakdörr in i krogrummet.</p> - -<p class='c000'>Der voro, liksom föregående qväll, månge gäster. -Större delen utgjordes likväl nu af äldre borgare, -hvilka stodo försjunkne i betraktande af ett brädspel, -som två af dem som bäst höllo på att afsluta.</p> - -<p class='c000'>— Två stop mumma, men af bättre sort, mor lilla! -— ropade mäster Kinkel från dörren, vinkande åt Anders -att följa sig.</p> - -<p class='c000'>— Liten kan han vara sjelf, mäster näslös, — svarade -den värdiga matronan bakom skänkhyllan. — Och -hvad bättre sort vidkommer, — tillfogade hon med en -rynkning på öfverläppen, — borde han veta, att på -“Tre tunnor” fins ingenting sämre, märk det till en annan -gång.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_169'>169</span>— Hå kors, så rar mor blifvit på sista tiden! — -svarade mäster Kinkel, skrattande, medan Anders tog -plats vid bordet. — Annat till käft var det, ska' jag -säga, när mor sålde spickefläsk på röda slussen och helsade -god morgon på mig för en trestyfversslant.</p> - -<p class='c000'>Han hade sänkt sin röst, när han yttrade de sista -orden, dock icke så mycket att icke flere af gästerne -hört dem och drogo på munnen deråt.</p> - -<p class='c000'>Mor Kerstin vardt pionröd i ansigtet. De ögonkast, -hon då och då sände mot det hörn, der mäster -Kinkel tagit plats, medan hon, med sina bara, köttiga -armar korslagda öfver den bruna redgarnströjan, vägde -af och an på trefoten, voro icke heller de allra mildaste. -Det var tydligt, att droppen, som skulle komma -hennes vredes kärl att frusta öfver, icke var långt borta.</p> - -<p class='c000'>Mäster Kinkel var emellertid icke den, som gaf sig, -som man säger, i första hugget. Han syntes tvärtom -finna ett stort nöje i att betrakta hennes argsinta min, -dervid långt ifrån sparande sina reflexioner. Hon märkte -det äfven, äfvensom hur han förnämt läpjade på drycken, -som skänkflickan satte fram, och spottade ut den -gång på gång öfver golfvet.</p> - -<p class='c000'>— Åh ja, drick han mäster, — utbrast hon slutligen, -ur stånd att längre återhålla sin vrede. — Drick -han på bara, mäster nosgrann! Sämre kost smakade -jag förr, sa' han, som satt på vatten och bröd.</p> - -<p class='c000'>— Det har hon nog rätt i, mor lilla, — svarade -mäster Kinkel, smackande med munnen, — vatten som -vatten!</p> - -<p class='c000'>— Åh ja, får han alltid sådant, der han är, kan -han vara nöjd.</p> - -<p class='c000'>Mäster Kinkel vardt den gången svaret skyldig och -detta tycktes gräma honom.</p> - -<p class='c000'>— Mins hon, mor lilla, — återtog han efter en stund, -<span class='pageno' id='Page_170'>170</span>— när hon satt här bredvid på bänken och snackade -med mig. Det var andra tider det!... Ja, ja, inte hade -hon då tyckt om, i fall man vändt örat till, när hon -ville kyssa på munnen, hvasa? och ackurat så'n skilnad -är det mellan denna munnen, och...</p> - -<p class='c000'>Längre hann han ej i sin jemförelse, ty nu kom -ett af de största ölkrusen surrande tätt förbi hans öra -och gjorde punkt, i det att det klang i bitar mot fönsterbrädet.</p> - -<p class='c000'>— Det var hvasst, sa' han som skar sig, — ropade -en af gästerne under de andres skratt.</p> - -<p class='c000'>Mäster<a id='p170'></a> Kinkel torkade småsvärjande af sig ölstänket.</p> - -<p class='c000'>— Se opp, pojke, — skrek han derpå till Anders, -— får du se på sjelfve Ulfspegel.</p> - -<p class='c000'>— Mor Kerstin tycker jag är i sin goda rätt! — -svarade Anders. — Hon hör ej till dem, som i kunnen -sätta handskarne på.</p> - -<p class='c000'>— Förståndigt taladt! Bra sagdt, det der, pojke! -Der fick du din orlofsedel, gamle Kinkel! — ljöd det -från alla håll.</p> - -<p class='c000'>— Och om du sticker fram en gång till med din -giftiga tunga, — tillade en välfödd borgare, med grått -helskägg och klädd i lång kappa, fodrad med ofärgadt -fårskinn, — är jag man för att laga så, att det -blir pojken som för dig till Gillstu'n i stället för -tvärt om!</p> - -<p class='c000'>— I borden blygas, mäster Kinkel, — inföll nu -mor Kerstin sjelf, helt belåten öfver att finna sådant -medhåll. — I borden verkligen blygas, säger jag, att -bära Er så åt på allmänt ställe. Hur länge ha'n I icke -fått gå här och draga på mer än årsgammal gäld och -så öknämnen I mig som den värsta... och det inför -mina förnämligaste kunder!</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_171'>171</span>— Se så, tyst nu gamla gumman, — sade mäster -Kinkel godsint. — Den, som kastar åt tjuren, får horn -till svar, vet hon väl.</p> - -<p class='c000'>Han anhöll derefter att, då han stört de hedervärde -åldermännens fred så tidigt på dagen, få se dem på ett -stop vin, hvilket desse, i sin ordning nyfikne att få höra -något om excessen qvällen förut, hvarom hela staden -talade, förklarade sig ej hafva något emot. Anders drog -sig emellertid undan till den mörkaste vrån i nedre ändan -af salen, hvarefter det hviskades och tisslades i den -öfre halfvan den ene timmen efter den andre. Stopen -lupo friskt undan rundt kring de skäggiga anletena, -hvilka, lutade mot senfulle näfvar, uppmärksamt lyssnade -till hvad mäster Kinkel berättade.</p> - -<p class='c000'>Denne förstod också att i hög grad stegra sina åhörares -uppmärksamhet, i synnerhet då hans tal föll på -den beskedlige ynglingen, som han förde med sig, och -dennes kraftiga hugg qvällen förut. Ja, han berättade -så väl att han icke allenast sjelf vardt bjuden på mera -vin, utan, när betalningen skulle ske, till och med slapp -att betala sin egen skuld.</p> - -<p class='c000'>En af de icke minst uppmärksamme åhörarne till -hans tal hade varit mor Kerstin. Hon hade nästan, -tycktes det, vägt hvarje ord, han yttrat, förmodligen för -att finna någon anledning att hämnas. Men plötsligen -hade hon rest sig upp och lemnat rummet.</p> - -<p class='c000'>En stund derefter steg hon in genom en annan dörr, -bärande en knippa korfvar i handen samt vände sig till -Anders, som satt ned vid dörren, försjunken i tankar. -Hon gaf honom ett kraftigt slag öfver axeln, som kom -honom att häftigt spritta till.</p> - -<p class='c000'>— Efter I endast sitten der och gapen karl, — -ropade hon fryntligt, — kunnen I gerna hjelpa mig att -<span class='pageno' id='Page_172'>172</span>bära desse korfvar in i stugan der. — Hon pekade dervid -på en smal trappa strax vid spiseln.</p> - -<p class='c000'>Han såg frågande än på henne och än på mäster -Kinkel, men då denne syntes helt och hållet upptagen -af historierna om sin stora pålitlighet, försigtighet och -förutseende, betänkte han sig icke längre utan följde henne.</p> - -<p class='c000'>Vid trappans öfre ände var en låg dörr, som mor -Kerstin öppnade, hvarefter de stego in i ett litet, lågt -rum, som, att döma af det på långe käppar uppträdda -knäckebrödet, som hängde i taket, och de månge rökte -korfvarne, knipporna af soltorkad strömming och dylikt, -måste vara ställets visthus. Anders fick emellertid icke -tid att närmare granska föremålen omkring sig, ty de -hade knapt kommit inom dörren, då gumman pekade -med en betydelsefull åtbörd på ett litet aflångt fönster -vid taket och sade:</p> - -<p class='c000'>— Derigenom torde en man som du lätt nog kunna -ta' sig väg.</p> - -<p class='c000'>Hon hade troligen väntat sig en ström af tacksägelser, -och syntes derför helt förvånad, då Anders icke -rörde sig ur stället.</p> - -<p class='c000'>— Var då den stackarn alldeles förskrämd? — -tänkte hon.</p> - -<p class='c000'>Med en min af godlynt deltagande klappade hon -honom på axeln och återtog:</p> - -<p class='c000'>— Ser man på en så'n pojkvasker. — Men var nu -inte längre flepig som en flickunge. Jag är skyldig Er -ett godt handtag för både i dag och i går och mest för -det I hackaden så dugtigt på den der rödlöken i går -qväll. Fast synd var det om den stackarn som alldeles -skulle mista tjensten.</p> - -<p class='c000'>— Säg mor, är det sant, att Elsa Larsdotter har -fått lida sitt straff i dag? — afbröt Anders henne ifrigt.</p> - -<p class='c000'>Han darrade på målet som en sjukling.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_173'>173</span>— Hm! talar du också om trollpackor? — svarade -mor Kerstin fundersamt och fäste en frågande -blick på honom. Men strax derpå började hon skratta. -— Åh nej, du behöfver icke vara rädd att gå miste om -det spektaklet... Höga rådet kan nog vänta till mäster -Hvittlock får till baka svärdet.</p> - -<p class='c000'>— Vardt det då ingenting af i dag?</p> - -<p class='c000'>— Som jag säger! Han talade ju om allt samman -derute nyss, den der gynnaren. Men se så, skynda dig -nu bara och lyd mitt råd.</p> - -<p class='c000'>— Tack mor, tack mor, i Jesu namn! — skrek -Anders, utom sig af glädje, i det han omfamnade och -kysste henne med en häftighet, som nästan gjorde henne -smått förlägen.</p> - -<p class='c000'>Med ett hopp, som skulle hedrat den skickligaste -gycklaren i Bollhuset, svängde han sig derpå upp i fönstret, -och, just som mäster Kinkel började svärja och -väsnas öfver Anders' långa bortovara, stod denne frisk -och färdig utanför på gården.</p> - -<p class='c000'>— Hvart djefvulen tog han då vägen? — hördes -i nästa ögonblick mäster Kinkels stämma, och blossande -af vin och vrede kom han raglande uppför trappan. -Då han kommit upp, behöfde ingen svara honom, -och han utbrast nu mot mor Kerstin i en sådan störtflod -af förbannelser, att någre af de öfrige kunderna, -som trängt sig efter honom i trappan, måste träda -emellan.</p> - -<p class='c000'>— Akta er Kinkel! — skreko de om hvarandre. -— Akta er, ty I skolen svära med tolf mans ed, om I -anklagen mor Kerstin för sådant groft brott som att ha' -hjelpt kronans fånge på flykten, och ingen af oss kunnen -I lita på.</p> - -<p class='c000'>— Nå, så ska' jag i stället förakta Er allihop och -<span class='pageno' id='Page_174'>174</span>hela skrået till på köpet, — skrek kan i högsta raseri -och rusade ned för trapporna och ut på gatan.</p> - -<p class='c000'>Mor Kerstin såg efter honom ett ögonblick med -gäckande min.</p> - -<p class='c000'>— En sådan stympare! — sade hon vänd till borgaren -i fårskinnskappan. — Men jag ska' lära honom -för en annan gång att komma till en hederlig borgarenka -med slika kalumnier och förtal.</p> - -<p class='c000'>Derefter intog hon, som om ingenting passerat, på -nytt sin tron bakom den af öl och vin nedstänkta skänkhyllan, -och snart sorlades och väsnades med vanlig enformighet -i det gamla värdshuset “Tre tunnor”.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XXIII.</h2> -</div> - -<p class='c004'>När Anders lemnat Söderport bakom sig och trodde -sig vara i säkerhet för vidare förföljelse, var hans första -tanke att skaffa sig visshet om, huruvida mor Kerstin -talat sanning eller ej. En beskedlig bondqvinna -kom emot honom upp för backen med en stor korg på -armen, och till henne vände han sig. Röd i synen och -anfådd, som han var, af den häftiga rörelsen, var han -nära att skrämma slag på henne. Men hans stammande -frågor lugnade henne snart, och det var med ett medlidsamt -leende hon svarade:</p> - -<p class='c000'>— Inte behöfver han, stackare, springa lungsoten -på sig för slikt. — Tjufven vet, när det blir något af -med den trollpackan. — Derpå blinkade hon förstulet -åt honom och tillade: Kan tro, han hör till rättstjenarne?</p> - -<p class='c000'>Men detta gjorde icke Anders och icke heller hörde -<span class='pageno' id='Page_175'>175</span>han, som hon derefter trodde, till stadsvakten, eller var -någon profoss, gevaldiger eller slottsfogde. Hon skakade -visserligen misstroget på hufvudet åt hans nekande -svar, ty hon hade sin tro för sig, tyckte hon. Men då -han inte heller tycktes vara någon af borgarvakten, -gjorde det henne det samma, sade hon, hvad han var. -Borgarvakten var deremot alls icke i hennes smak.</p> - -<p class='c000'>Sålunda hade hon enkom rest in till staden för att -få se en riktig trollpacka, som denna Elsa Larsdotter -väl skulle vara, om någon vore det, men hon hade icke -fått se så mycket som ett smörjhorn en gång, och detta -var endast borgarvaktens fel, ty den der “gnidaren” -Fibiger hade ju trängt sig uti sjelfva mästermannens -embete och tagit till sig justitiesvärdet och skulle nu -processa derom vid rätten. Det var icke nog med att -han lagt sig i hembageriet, tyckte hon, för att tvinga -ärbart folk att tigga, i stället för att försörja sig på -hederligt vis, utan nu ville han ock hafva en gratifikation -eller frihet från accisen under ett helt år, om han skulle -lemna justitiesvärdet åter. Och blåbukarne — dermed -menade hon stadsvakten — som de skickade dit för att -taga det till baka, fingo endast svedde tassar — ty hela -borgarskrået mötte naturligtvis med blankt stål, som det -osade annat af än af ugnsrakor och brödspadar.</p> - -<p class='c000'>Anders tackade henne och fortsatte vandringen till -sitt hem. Det dröjde någre dagar, innan han åter vågade -sig ned i staden. Men inga vidare efterspaningar -hördes af. Tack vare den kälkborgerliga processlystnaden, -hade hans slagsmål med mäster Hvittlock helt och -hållet trängts i skuggan för tvisten om justitiesvärdet. -Allas tankar voro riktade på denna märkliga fråga. Till -och med mäster Kinkel, af hvilken Anders trodde sig -hafva mest att frukta, bedyrade helt kavat inför rätten -att ryktet om hans rymde fånge endast var ett påhitt -<span class='pageno' id='Page_176'>176</span>af någre skrikhalsar på “Tre tunnor”. Han hade -aldrig sett honom, än mindre velat föra honom till gillstugan. -Att mäster Kinkel talade sanning, derom vardt -rätten ytterligare öfvertygad, då mor Kerstin, rädd som -hon var att anklagas för att hafva hjelpt fången på -flykten, förklarade att hon aldrig hört något från mäster -Kinkels mun, som varit mera trovärdigt, än hvad han -nu försäkrade.</p> - -<p class='c000'>När Anders hörde sin tillvara som fånge så starkt -i fråga satt, beslöt han att sjelf uppsöka grefven.</p> - -<p class='c000'>Det var en varm, solig vinterdag, som han i denna -afsigt vandrade öfver Söderbro och styrde kosan in åt -staden. Snön smälte på taken och rasade i stora flockar -ned i de trånga gränderna.</p> - -<p class='c000'>I början af Österlånggatan kom en flicka i blå redgarnskjortel -och med en vattenkruka i handen springande -förbi honom, och när han vände sig om, såg han -en trupp ryttare följa henne på något afstånd. De redo i -skridt, skämtande med hvarandre, under det att de ryckte -i tyglarne, för att få sina bredbogade springare att kroma -sig för de häpna ansigten, som här och der dolde sig -i fönstersmygarne eller bakom förstugudörrarne.</p> - -<p class='c000'>Vid Köpmantorget delade sig ryttarne i tvänne hopar, -af hvilka den ene stannade vid högra sidan och -den andre uppstälde sig midt emot, spärrande på detta sätt -vägen för den från båda sidor påträngande folkskaran.</p> - -<p class='c000'>Anders märkte nu först, att hästarne hade svart -flor vid öronen, och kunde häraf, samt af den gröna -matta af nyskuret granris, som var strödd uppåt brinken -till Bollhusgränden, förstå att det var någon förnäm -person, som skulle jordas. Hellre än att taga en -omväg, tänkte han derför, ville han vänta och åse ståten.</p> - -<p class='c000'>Snart ljödo klockorna doft och högtidligt från höjden, -och en stund derefter närmade sig, det långa sorgtåget -<span class='pageno' id='Page_177'>177</span>ned för sluttningen. Det var en person af hög -rang, som fördes till den sista hvilan, ty presterna buro -långa sorgkappor och hängande flor på hattarne, en -ståt, som i denna, mot allt öfverflöd reglementerande -tid icke fick komma en vanlig dödlig till del.</p> - -<p class='c000'>Fönsterna på sidorna slogos upp, allt efter som tåget -framskred och det ena nyfikna anletet efter det andra -trängde sig fram, för att få se så mycket som möjligt -af “processen”.</p> - -<p class='c000'>— Hvad jag mins väl, när hans bror, den salige -grefven jordades! — sade en äldre qvinna, när tåget -passerade förbi henne. — Annat till ståt var det då, -ska' jag säga. Icke mindre än sex prestaver och framför -dem dubbelt så många likbjudare.</p> - -<p class='c000'>Hon yttrade dessa ord till en bleklagd flicka, som -då och då sett upp med sina milda, smäktande ögon -mot Anders.</p> - -<p class='c000'>— Är det sant mor, — frågade denna, efter att -hafva svarat med en nick, — att den här kavaljeren -blef stucken till döds af den långe kaptenen vid gardet, -han som går förbi hemma alla da'r?</p> - -<p class='c000'>— Jo, det vet jag visst, liksom de adlige icke kunde -dö, som vanligt folk, utan nödvändigt ska' stickas ihjel -som grisar. — Men tyst, barn. Nu ska' man få se excess, -vill jag lofva!</p> - -<p class='c000'>Högljudda rop ned ifrån torget öfverröstade psalmsången -och klockringen. Allas hufvuden vände sig dit -ned. I sjelfva hörnet, der ryttarne tagit plats, stod en -sällsam skepnad med några väpnade män bakom sig. -Han var klädd i rödt från topp till tå och hade en yfvig -röd fjäderbuske i hatten.</p> - -<p class='c000'>Den yttring af förakt för den aflidne, som låg i denna -klädnad, kräfde ögonblicklig hämd och flere värjor hade -redan blottats i de bakre leden. Men den röde mannens -<span class='pageno' id='Page_178'>178</span>följeslagare voro beredde derpå och slöto sig tätare till -samman. Sorgtåget vek förbi nedåt Österlånggatan, och -prester och prestaver försvunno efter hvarandre bakom -hörnet. Då sprang plötsligt den sällsamme skepnaden -fram till kistan och kastade på locket en knippa harfötter.</p> - -<p class='c000'>— Der har du skammen, du fege förförare! — -skrek han — som du skulle låta komma öfver min slägt! -— Derpå försvann han lika hastigt som han kom, genom -en låg portöppning i hörnhuset.</p> - -<p class='c000'>Sorlet och ropen vordo nu döfvande. Äfven menigheten -på sidorna trängde sig med våld framåt, för -att öfvertyga sig, om det verkligen kunde vara sant, -att någon hade vågat en slik förolämpning, hvilken icke -allenast träffade den döde och hans fränder, utan jemväl -en hvar som deltog i tåget. Någre unge kavaljerer -skyndade sig efter fridstöraren, för att med våld -bryta sig in i huset, dit han tagit sin tillflykt. Men -ryttarne och stadsvakten lade sig nu emellan, och de -afstodo småningom derifrån samt slöto sig åter till tåget.</p> - -<p class='c000'>— Såg du hvem det var, som bar den röde manteln? -— frågade gumman sin följeslagerska.</p> - -<p class='c000'>— Visst gjorde jag så, mor. Det var ju långe -kaptenen. Han som alltid låg i strid och gräl med -tyske grefven. De säga att han haft en syster, som -tyske grefven hållit kär.</p> - -<p class='c000'>— Så okristlig kunde han väl aldrig vara. — Men -ser jag rätt, så är det Anders Barberare, som står här -och tiger?</p> - -<p class='c000'>Hon nickade vänligt åt Anders.</p> - -<p class='c000'>— Längese'n jag såg en så fin kavaljer, måntro!</p> - -<p class='c000'>Anders svarade på helsningen. Många ord fick han -dock icke tillfälle att använda dervid, ty gumman sade -genast att hon kände alla hans lidanden, sorger och tankar, -<span class='pageno' id='Page_179'>179</span>lika väl som han sjelf. Hennes man, åldermannen -Grijs, hade berättat henne allt, sade hon, och hvad han -icke berättat hade andra sagt henne — och nu flödade -tårarne ur ögonen —</p> - -<p class='c000'>— Att mor Greta, den saliga själen, också gått i -förderfvets graf,... och Elsa sedan... Henne kunde hon -då icke nog beklaga... Sådan vacker och hjertegod flicka -... Men så voro också alle karlar, äfven hennes Grijs, -ja, de allra förnämste sprittande betagne i henne... -De kunde icke lefva, om de icke finge se henne... -Fast man får ta' sorgen som den kommer — och inte -är det värdt för gubben Lars att trycka ned sig för -sådant... Nej, pröfningen är menniskans lott,... och -karlarne bli aldrig så svåra, se'n de fått gå igenom -någonting på allvar. — Men Anders var blott en vän -till dem förstås och det rörde honom icke så mycket -som henne... Annat varit, om Elsa varit hans trolofvade...</p> - -<p class='c000'>Under det att hon pratade, stod jungfru Grijs med -nedslagna ögon och hörde på, då och då kastande en -förstulen blick åt Anders' allvarliga anlete. Äfven hon -tycktes dela moderns uppfattning af pröfningarnas betydelse -i lifvet och var kanske icke heller fullkomligt obenägen -att praktiskt utröna satsens giltighet, genom att -taga till man en sådan som luttrats i lifvets skola.</p> - -<p class='c000'>Vare sig af denna eller någon annan, mera oegennyttig -orsak, tyckte hon, att hennes pappa skulle varda -mycket glad, om Anders följde dem hem på en stund. -Anders funderade ett ögonblick, men tackade och följde. -Åldermannens hus stötte in till tyske grefvens och låg -således i hans väg.</p> - -<p class='c000'>När de inträdde i boden, stod Grijs sjelf bakom -disken, grälande med en af grannarne rörande den nya -skråordningen för repslagarne, genom hvilken, tyckte -<span class='pageno' id='Page_180'>180</span>han, desse kunde taga dåligare hampa till tågvirke än -förut.</p> - -<p class='c000'>— Tycker du, qvinna, — utbrast gubben vresigt, -så snart han såg sin hustru på trappan, — att det är rätt -och kristligt att förleda barnen till onödigt gatspringande, -i stället för att hålla dem hemma till tukt och arbete?</p> - -<p class='c000'>— Kan tänka det vore bättre om hon hölle sällskap -med den långe räkeln till qvartermästare? — svarade -mor Grijs, genast färdig att upptaga striden. — -Men det säger jag dig, att aldrig är det värdt, att du -en gång till kommer och trugar henne i hop med den -tobaksrökande morianen.</p> - -<p class='c000'>— Åh nej du, med den kommersen är det nog -slut, för si förstås, sa' han som åt upp sillen och drack -ur sillsältan. Nästa gång han sticker åstad, ska' jag -klappa honom både bak och fram!</p> - -<p class='c000'>— Så, låter det nu ur den tonen. Bevars, nyss -fanns hvarken hustru eller barn för den storskrytar'n, -när han stack sig innan för boddisken...!</p> - -<p class='c000'>— Säg då far, hvad har händt? — inföll flickan -orolig, då hon märkte sin fars bekymrade min. — Hvart -har han tagit vägen? Det är nu snart en vecka se'n -han var här.</p> - -<p class='c000'>— Ja, det får du fråga den lede.</p> - -<p class='c000'>— Och alla dina pengar, Grijs! — utbrast gumman -och slog händerna samman. — Hvart ha de tagit -vägen?</p> - -<p class='c000'>— Ja, det får du äfven fråga honom om! — puttrade -åldermannen.</p> - -<p class='c000'>— Ack, Gud misskunne dig, Grijs. Alla våra pengar -och de tusen dalerna sedan, som du gaf honom den -qvällen, du mins, för att han skulle köpa råg i Liffland?</p> - -<p class='c000'>— Intet lip mor! — afbröt åldermannen kärft. — -<span class='pageno' id='Page_181'>181</span>Om man sjelf biter sig i tummen, tjenar det ej till stort -att qvida, för si förstås!</p> - -<p class='c000'>Nu sade grannen far väl. Han hade förmodligen -hört samma sak dryftas månge gånger förut och han -kunde se på åldermannens framskjutna underläpp och -rynkade ögonbryn, att denne gjorde sig i ordning till -en grundligare föreläsning, angående sin bortkomne kompanjon.</p> - -<p class='c000'>Det dröjde icke heller länge innan Anders fann sig -vederbörligen instufvad mellan några bresiljepackor, -garnbundtar och knippor af torkad fisk samt undfägnad -med sött plommonbränvin och holländska skorpor, allt -under det att åldermannen vidt och bredt berättade om -sina många olyckor, hvilka alla tillskrefvos hans forne -vän, den skurken qvartermästaren. I vissa fall hade -han må hända icke heller så orätt. Hufvudinnehållet -af hans berättelse var följande:</p> - -<p class='c000'>Några veckor förut hade åldermannen haft gille -och så månge gäster, yppighetsförordningen medgaf, -hade han samlat hos sig. Granrislukten och oset från -de många talgljusen fylde liksom en qväfvande ånga de -låga rummen. Men sinnena voro unga och behofven för -glädjen små. Under de med lingonris omvirade träkronorna -svängde sig, i liflig takt, det ena paret efter det -andra, och allas anleten svettades uppsluppen fröjd. — -Då stannade allt liksom af ett trollslag. Från dörren -hördes skrik och svordomar. Den ene spelmannens fiol -kom surrande fram öfver golfvet och krossades i bitar.</p> - -<p class='c000'>Det var qvartermästaren som stälde till allt samman -och en hisklig excess uppstod. Med sönderfläkt uniformsrock -och ansigtet uppsväldt af vin och värme hade -han med våld banat sig in i dansstugan och fattat -den blyga Brita om lifvet, för att släpa henne ut med sig.</p> - -<p class='c000'>— Go' vänner! — skrek han, så högt han förmådde -<span class='pageno' id='Page_182'>182</span>med sin hesa, skrofliga stämma då man sökte -hindra detta — Jäntan här, som jag nu håller fast, är -min käresta, och har varit det i fulla två år, fast -hennes gnidare till far inte vill bestå prest till brölloppet.</p> - -<p class='c000'>Ett sorl af förtrytelse uppstod vid detta öfvermodiga -tal. Kraftiga näfvar, förde af mer än ett afundsamt -sinne, höjdes i luften. Äfven spelmännen skyndade -sig att lägga bort sina instrument och grepo till -värjorna. Allt liknade sig till blodigt slagsmål. Till -lycka för qvartermästaren hade emellertid hans värja -redan vid inträdet fråntagits honom och kastats ut på -gården, hvadan han endast kunde använda sina knytnäfvar, -och inom kort måste han derför taga sin tillflykt -ut på gården samt derifrån, efter en gagnlös ordvexling, -ut på gatan.</p> - -<p class='c000'>Striden om den blyga Brita var likväl härmed icke -ändad.</p> - -<p class='c000'>När åldermannen påföljande morgon solade sig i -all maklighet på bodtrappan, fick han nämligen, bäst -det var, se tvänne sällsamme figurer komma tågande -rakt emot sig från gränden. Karmosinfärgen i hans -anlete bleknade till blyhvitt, och i nästa ögonblick stod -han skälfvande bakom disken, medan hans dräng, allt -hvad han i sin ångest förmådde, skyndade sig att lägga -hasp och reglar på dörren. — Och detta skedde i grefvens -tid, ty qvartermästaren hördes strax derpå i argsint -ton fordra att genast varda insläppt. I annat fall -skulle han skjuta eld på hela huset.</p> - -<p class='c000'>Bakom honom såg åldermannen, genom det hemliga -synhålet i fönsterkarmen, till sin stora förskräckelse -en ännu besynnerligare figur. Det var en tio års pojke, -utklutad på det mest fantastiska sätt och väpnad från -topp till tå. I hvardera handen bar han sålunda en -stor ryttarepistol, två dylika voro instuckne, jemte någre -<span class='pageno' id='Page_183'>183</span>knifvar och dolkar, i ett bredt bälte, som han hade om -lifvet och dess utom släpade efter honom på gatstenarna -qvartermästarens länga huggvärja.</p> - -<p class='c000'>— Öppna, eller jag skjuter detta kråknäste i brand -och röker ut dig, du gamle räf! — ropade qvartermästaren, -i det han stälde sig bredbent och utmanande -framför dörren.</p> - -<p class='c000'>Åldermannen aktade sig emellertid visligen från -att efterkomma denna önskan, icke minst derför, att -han var rädd för att grannarne i sådant fall skulle få -reda på de mer eller mindre grundade tillvitelser, som -hans förre kompanjon helt säkert skulle komma att öfverhopa -honom med.</p> - -<p class='c000'>När hotelser icke hjelpte, öfvergick qvartermästaren -till “verkligheter”. Vinkande till sig pojken med -pistolerna, tog han en af dem och aflossade mot huset, -så att det skallrade i fönsterrutorna. Laddningen -utgjordes emellertid endast af hästhår, hvadan utom -den förskräckelse, som smällen orsakade, ingen af husets -invånare led någon skada. Han fattade derefter -sin dolk och fäste honom i dörren, ropande med hög -röst, att han utmanade, samfäldt eller enskildt, de fege -pultroner, som öfverfallit honom på dansgillet qvällen -förut, samt aflägsnade sig med majestätisk hållning samma -väg han kommit.</p> - -<p class='c000'>En stor barnflock hade under tiden samlat sig och -följde honom nu, skrikande och ropande, till Norra malmen, -der hans mest gynnade rival hade sin bostad. På -vägen dit mötte honom emellertid stadsvakten, och efter -tappert motstånd vardt han afväpnad och tagen i -förvar, till åldermannens stora glädje. Denna var dock -af kort varaktighet, ty hans höggreflige Nåde, öfverståthållaren, -sände genast bud till magistraten, att den -fångne följande dag skulle sättas i frihet, “efter som -<span class='pageno' id='Page_184'>184</span>han lofvat att icke vidare synda mot konungens plakat -om skotts lossande i residenset”, och åldermannen -vågade derför på flere dagar icke vistas i sitt hem.</p> - -<p class='c000'>När han sent omsider smög sig dit, möttes han af -än värre underrättelser. För att lägga åldermannens -snikenhet i dagen, hade nämligen qvartermästaren omtalat -för alle grannarne, huru denne sökt tubba honom -att göra guld, och detta tal hade spridt sig som en -löpeld kring staden. I en hökarbod längre ned i gränden -hade samtidigt en murare inkommit med ett papper, -som hittats i det rum, dit Elsa, enligt den allmänna -tron, kommit flygande genom muren, och på -detta papper funnos, utom den ondes och andra fula -namn, äfven åldermannens. Från hökarboden hade papperet -burits i en blånsäck till kyrkoherden. Denne -väckte nu åtal mot åldermannen vid kämnersrätten, och -slutet på den långa ransakning, som med anledning häraf -började, vardt, att åldermannen, öfverbevisad om att -hafva med den ondes tillhjelp velat göra guld, dömdes, -“för det tillfälle han sålunda beredt den onde att blanda -sig i menniskors angelägenheter”, till två veckors fängelse -vid vatten och bröd.</p> - -<p class='c000'>Straffet var hårdt, men åldermannen fäste sig mindre -dervid, än vid att qvartermästaren kom helskinnad -undan, som sköflat honom in på kroppen, utan att -gifva ens ett guldkorn ifrån sig. Han grubblade derför -natt och dag på hämd. Han drog sig till minnes huru -som qvartermästaren lånat murverktyg hos en af grannarne, -för att, som han sade, laga en gammal spisel, -som rökte in, samt att dessa sedan återfunnits i trollrummet. -Ju mer han grubblade, dess klarare framstod -för honom qvartermästarens plan att vilja bryta sig -in till tyske grefven, samt att allt hans guldmakeri -endast varit en förevändning, för att komma in i åldermannens -<span class='pageno' id='Page_185'>185</span>källare och der få arbeta ostörd. Han hade -visserligen nekat till detta på det bestämdaste och lofvat -att återbetala ända till sista runstycket, hvad han -fått i förskott. Men detta hade sagts för åtta dagar -sedan, och sedan dess hade han ej varit synlig i staden.</p> - -<p class='c000'>När åldermannen hunnit till denna punkt af sin -berättelse, kunde Anders icke längre lägga band på sin -otålighet.</p> - -<p class='c000'>— Hvad jag tackar Er, fader Grijs! — utbrast -han och fattade åldermannens hand. — Nu fins ingenting -mera, som de kunna förevita henne!</p> - -<p class='c000'>— Har tänkt så äfven, min gosse, för si förstås, — -sade åldermannen i beskyddande ton, — har tänkt så -med. Men utan ny ransakning lär det icke gå att få -henne fri och honom fäld, ty hon är redan dömd!</p> - -<p class='c000'>Anders var allt för glad af hvad han fått höra och -dertill af naturen för öppenhjertig, för att han icke -skulle omtala historien om ringen och sitt hopp till tyske -grefvens hjelp. Men när han nämnde dennes namn, -betraktade honom de andre, helt förvånade.</p> - -<p class='c000'>— Stackars min gosse! — sade åldermannen. — Den -mannen lär inte mer få någon dom bruten.</p> - -<p class='c000'>— Hvad menen I, fader Grijs? — utbrast Anders, -stirrande på honom.</p> - -<p class='c000'>— Såg du inte nyss hur de buro bort honom? -Långe kaptenen vid gardet, han som bor här snedt öfver, -råkade ju här om dagen att sticka till honom något -för djupt under jackan. De ha' nog länge kifvats -om kjortlarne, för si förstås.</p> - -<p class='c000'>— Så synd det måtte vara om den förnäma -grefvinnan? — inföll jungfru Brita suckande. — Jag -såg tydligt, hur hon vred sina händer, när de buro ut -kistan genom porten.</p> - -<p class='c000'>— Hvad henne anbelangar — återtog åldermannen -<span class='pageno' id='Page_186'>186</span>— är hon lika kavat som någonsin. Senast i går -var hon uppe hos drottningen för att bedja om straff -på Sparren. Fast aldrig fick hon komna ur bärstolen -en gång. Men hvad går åt dig, gosse, inte var väl -grefven far din heller... se så, värre skaddöd har händt -förr, för si förstås.</p> - -<p class='c000'>— Kan hända mäster Schultz behöfver mig, — sade -Anders tankfullt och reste sig upp. — Det var kanske -stor excess der nere.</p> - -<p class='c000'>— Jo, lita på det; minst tjugu blanka klingor på -hvardera sidan. Hör du, hustru, minst tjugu, säger jag, -för grannen, som nyss var här inne, räknade dem, sa' -han, och de vispade nog vackert omkring sig, vill jag lofva. -Men nog var det nesligt, för si förstås, af den långe kaptenen -att icke lemna grefven i fred, se'n han var död.</p> - -<p class='c000'>— Hvad I ha'n för ett godt hjerta, Anders Barberare! -— sade jungfru Brita med ett smäktande ögonkast, -då Anders strax derefter tog afsked. — Så hade -nog inte tjocke Gudmund gjort, eller Mats Hake eller -någon af de andre barberaregossarne. De hade nog -fylt sina stop flere gånger än, innan de låtit dem stå -tomma efter sig, för att hjelpa sin nästa!</p> - -<p class='c000'>Anders svarade ingenting. Han tycktes icke heller -finna hennes handtryckning ovanlig, eller märka -någon ovanligare glans i hennes blickar, fastän hon -oafvändt stirrade på honom.</p> - -<p class='c000'>Förtviflad skyndade han hemåt. Det mörka stadshuset -aftecknade sig skarpt mot den månlysta himmelen. -När, tänkte han, skulle olyckan tröttna på att förfölja -henne, som satt fängslad der, och som han nyss varit -så säker på att kunna rädda.</p> - -<div class='chapter'> - <span class='pageno' id='Page_187'>187</span> - <h2 class='c003'>XXIV.</h2> -</div> - -<p class='c004'>En vacker vårmorgon ställer den menskliga tillvaran -under gynsammare belysning än den sena qvälltimmen, -då sinnet är uttröttadt af dagens äflan. Sådan -verkan tycktes åtminstone den tidiga morgonstunden -öfva på Anders Barberare, medan han vandrade ned åt -staden.</p> - -<p class='c000'>Om grefvinnan hade ett godt hjerta, hade han -tänkt, skulle hon nog söka hjelpa Elsa och derigenom -godtgöra de olyckor hennes man orsakat genom sin -gåfva, allra helst som han kunde bevisa henne, att -Elsa var oskyldig. Han hade derför skyndat att kläda -sig, för att så fort som möjligt söka grefvinnans beskydd. -Det var ju blott en dag qvar att verka på —</p> - -<p class='c000'>— Så förnäm kunde inte sjelfva drottningen se -ut — tänkte han, då han en stund senare infördes -af Bertil Hofmästare i grefvinnans rum och såg henne, -lång och majestätisk komma sig till mötes. — Aldrig förr -hade han känt sig så underlig till mods. Hans bugning -för den gamla svartklädda damen var derför allt annat -än sirlig. Men hon hade icke ens ett leende för hans -tafatthet. Ingen min ändrade sig i hennes stela anlete, -när hon tilltalade honom. Rösten lät dock ovanligt -mild och vänlig.</p> - -<p class='c000'>— Du tarfvar någon hjelp, kan jag förstå? — sade -hon, när han uppgaf sitt namn och yrke. — Du vill -börja din vandring i främmande land?</p> - -<p class='c000'>— Ers nåd! — stammade Anders, förlägen hur -han skulle börja sin berättelse.</p> - -<p class='c000'>— Eller kan hända du är en frimästare! — återtog -hon, när hon märkte hans förvirring — som arbetar -<span class='pageno' id='Page_188'>188</span>utom yrkena, och du vill här utprångla dina falska -varor?... Det kunde jag ej tro, när jag såg ditt -unga anlete. Men om så är, har du här ingenting -att vänta, ty det heter i ordspråksboken: “En god mästare -gör ett ting rätt, men den en klåpare leger, honom -varder det förderfvadt”.</p> - -<p class='c000'>Hon vinkade åt honom att aflägsna sig. Men Anders -dröjde. Han framtog ringen, som han vände på -alla sidor, och gick derefter med säkra steg rätt inpå -henne.</p> - -<p class='c000'>Innan hon hunnit hemta sig från sin förvåning, -hade han öfvervunnit den svåraste delen af sin berättelse, -som var inledningen, och i stället för att afbryta -honom tycktes hon för hvarje ord varda allt mer intresserad.</p> - -<p class='c000'>När han slutat, gaf han henne ringen. Hon fattade -vänligt hans hand.</p> - -<p class='c000'>— Det var ärligt gjordt af dig, min vän, — sade -hon — och jag skall icke spara på hittelönen!</p> - -<p class='c000'>— Ack, om Ers nåd kunde lägga ett godt ord för -Elsa!</p> - -<p class='c000'>— Du håller då mycket af denna flicka?</p> - -<p class='c000'>— Skulle jag inte det, Ers nåd, då hon lider så -oskyldigt?</p> - -<p class='c000'>— Men man har sagt mig, att hon skall vara både -dålig och elak?</p> - -<p class='c000'>— Ack, Ers nåd. Elsa är den bästa flicka jag -känner. — Han riktade härvid sina trofasta ögon mot -grefvinnan. — Ja, det är då visst och sant, att Elsa är en -både god och hederlig jänta. Hvad de andra sagt om -henne är endast sagt af afundsjuka och förtal, ty hon har, -förstås, alltid hållit sig för god, att löpa omkring med -dem i vakstugorna. Derför kallade de henne ock för -förnäma Elsa eller fina Elsa, förstås.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_189'>189</span>Medan han talade, hade grefvinnan stått med blicken -mot höjden, liksom försjunken i bön. När han slutade, -utbrast hon andäktigt:</p> - -<p class='c000'>— Min Gud, jag tackar dig, för det du förgätit -min synd, för din stora nåds skull!</p> - -<p class='c000'>Hon lofvade Anders, att hon skulle söka att på -allt sätt hjelpa Elsa. Hennes ifver och de frågor, hon -gjorde, förvånade honom nästan. Så mycken godhet -hade han icke väntat sig, och han var derför mycket -glad till sinnes, när han lemnade henne. Det borde -vara en lätt sak för en så mäktig dam, som grefvinnan, -att hjelpa Elsa, om hon verkligen ville det. -Blott det komme till en ny ransakning, skulle de två -farligaste bevisen, ringen och murgenombrytningen förklaras -till Elsas fördel, och dermed vore ju saken -vunnen.</p> - -<p class='c000'>Men följande dag hörde han ingenting af, och mäster -Hvittlock, som han frågade, bad honom endast läsa -på stadshusporten, der exekutionen redan var utsatt -till dagen derpå.</p> - -<p class='c000'>Denna dag var han tidigt uppe och han var -ej den ende, som var det. De mörka, långsträckta -molnen i öster hade knappt kantats af den tidiga morgonens -violetta färgbrytningar, då öfver allt, i gator och -gränder, större och mindre, sorlande menniskohopar -rörde sig i girig väntan på det ohyggliga skådespel, -som denna dag skulle komma till uppförande. Allt efter -som molnen ljusnade i öster, vordo hoparne tätare, -bredde de mera ut sig, tills de slutligen, när den glänsande -solskifvan majestätiskt höjde sig öfver sin bädd -af guld och purpur, alldeles fylde den öppna platsen -framemot stadshuset och den trånga gatan mellan qvarnbron -och slussen.</p> - -<p class='c000'>Från hörnhuset vid qvarnströmmen var en god öfversigt -<span class='pageno' id='Page_190'>190</span>af detta oroliga och mångskiftande haf af fjädrade -hattar, skinnbrämade taftshufvor, för att icke tala -om karpuser och simpla bindmössor, som rörde sig nedan -för. Från taket ned till gallerverket framför bottenvåningens -fönster var också hvarje fotsbredt rum upptaget.</p> - -<p class='c000'>Öfverst på trappan stod en kavaljer i långrock, -med höga spetsmanschetter och finlockig peruk. Han -stödde sig vårdslöst mot sin moderna käpp af bresiljeträd, -medan han då och då upptog en liten silfverspegel -ur fickan och granskade spetskråset och de nästan -försvinnande små mustascherna. Bredvid honom satt en -stor qvinna i blå bindmössa och röd stickad kjortel, sysselsatt -med att förse sig för dagens stundande mödor -ur ett väldigt matknyte.</p> - -<p class='c000'>Då och då såg hon med afundsam min upp till -den förnäma damen i fönstret ofvan henne. Hade hon -kunnat läsa, hvad denna dam tänkte, skulle hon dock -troligen icke för mycket i verlden velat vara i hennes -ställe.</p> - -<p class='c000'>Grefvinnan Schlangenfeld, ty det var hon, hade på -sista tiden allt djupare fått tömma lidandets bägare. -Allt vissare, som hon blifvit, om att Elsa verkligen var -hennes dotter, hade hon sett sig maktlös när det gälde -att rädda henne.</p> - -<p class='c000'>Icke nog med att hon fåfängt sökt företräde hos -drottningen, för att utverka hennes förbön. Hon hade -icke glömt den ringa tacksamhet, grefvinnan visat för -hennes godhet och öfverseende, då hon var hoffröken. Äfven -hos sina fränder hade hon ingenting kunnat uträtta. -Deras vidskepelse hade varit starkare än deras slägtkärlek. -Hon ville gerna offra hela sin förmögenhet för -Elsas frihet, men tiden var ute och hjelpen icke lätt att -finna. Nu ville hon åt minstone en gång se sin dotter, -<span class='pageno' id='Page_191'>191</span>som hon icke sett på så länge, bruste än hennes hjerta -dervid.</p> - -<p class='c000'>Den förnäme kavaljeren hade riktat sina blickar -upp till hennes fönster. Dessa mörka uttrycksfulla ögon, -denna höga, hvita panna, öfver hvilken sorgen och lidandet -tycktes hafva för alltid tryckt sin stämpel, kunde -icke annat än tilldraga sig äfven den ytligaste menniskokännares -uppmärksamhet. Och hvilken ängslan, hvilken -oro uttryckte icke dessa ädla drag! Vid minsta -rörelse i folkhopen nedan för bleknade de, handen grep -konvulsiviskt om fönsterbågen, medan ögonen med feberaktig -skärpa stirrade åt det håll, derifrån tåget väntades -komma.</p> - -<p class='c000'>— Monsieur kan må hända säga mig, hvem den -damen är? — frågade qvartermästaren, hvilken armbågat -sig fram till trappan, i det han slog kavaljeren förtroligt -på axeln. — Jag trodde mig rätt väl känna alla -damer af condition här i residenset. — Här harklade -han och tog på sig sin vigtigaste min. — Hm!... men -denna damen är mig i sanning obekant.</p> - -<p class='c000'>Kavaljeren hade vid första ordet lagt handen på -värjfästet, men qvartermästarens lappade uniformsrock -och trasiga filthatt bildade i sjelfva verket en så löjlig -motsats till den förnäma hållning, han sökte antaga, -att kavaljeren började skratta.</p> - -<p class='c000'>— Nej, min gode man — svarade han — ma foi, -om jag känner den damen, fast jag som ni är rätt -curieux att veta, hvem hon är.</p> - -<p class='c000'>— Och visste han det ock — hördes strax bredvid -mäster Fibigers basstämma — kan du lita på, käre -bror, att han vore för förnäm att säga dig det. Men -maka åt sig nu, mor Kerstin — fortfor han och trängde -sig närmare — här ha' vi alla lika rätt till diskvattnet, -kan tänka!</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_192'>192</span>Nu hördes höga rop upp ifrån backen, blandade med -trumhvirflar. Det var den gamle slottsfogden Hircinus, -som uppmanade menigheten att hålla sig lugn och ställa -sig höga öfverhetens bud och befallningar till efterrättelse.</p> - -<p class='c000'>— Nu får hon sin sista förmaning, — sade mor -Kerstin andäktigt, — ja, Gud vare hennes arma själ -nådig. Aldrig trodde jag väl, att den flickungen skulle -ha' så mycket ondt i kroppen på sig, men envis och -svår var hon dock, så långt jag mins till baka.</p> - -<p class='c000'>— Och när voro qvinfolken annat? — inföll qvartermästaren, -med en menande blick ur sina röda ögon.</p> - -<p class='c000'>— Se så man, — sade mor Kerstin, barskt, i det -hon makade honom åt sidan, — intet pjosk så här dags. -Ej ska' han tro att jag kräfver honom mindre för det -jag hållit honom undan för gamle Grijs, om han spökar -sig så der!</p> - -<p class='c000'>Qvartermästaren skulle helt säkert fått höra mången -mustig speglosa för sin misslyckade kurtis, om icke -den allmänna uppmärksamheten nu dragits åt annat håll. -Något särdeles vigtigt måste hafva tilldragit sig, ty ett -hotande sorl gick igenom folkhoparne, och borgarvakten -hade all möda att hindra de längst fram stående -från att intränga på sjelfve fängelsegården. Snart -spred sig också den märkliga nyheten, att Elsa Larsdotter -fått nåd. En dammig ryttare hade kommit sprängande -ned för Hornsgatan, i samma ögonblick som hon -skulle antvardas åt mästermannen, och han hade fört -med sig bref till rätten, deri det måste hafva stått om -hennes befrielse, trodde man, ty strax derpå hade gamle -slottsfogden, i rättens namn, uppmanat menigheten att -åtskiljas.</p> - -<p class='c000'>— Är icke den trollpackan i förbund med den lede, -har då ingen varit det, — ropade Fibiger med en ed, -<span class='pageno' id='Page_193'>193</span>i det han trängde sig ut ur folkhopen. Det samma som -han tyckte äfven mor Kerstin och för öfrigt något hvar af -de församlade. På krogar och ölstugor hördes sedan -under dagens lopp mer än en förbannelse öfver de förnäme, -som togo bort fattigt folks nöje och narrade hederlige -handtverkare att stå ute natten öfver, utan att -sedan få se någonting.</p> - -<p class='c000'>Hvad verkliga orsaken var till denna hastiga omkastning -i rättens tänkesätt, kände emellertid ingen. -Men småningom spred sig det ryktet, att kungen sjelf -hade tagit Elsa Larsdotters försvar och befalt, att ny -ransakning skulle hållas. Som detta emellertid var allt -för osannolikt, då kungen var långt ned i Skåne och -krigade med danskarne och då dess utom mäster Hvittlock -varit den, som först utspridt ryktet, ville ingen riktigt -tro derpå.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XXV.</h2> -</div> - -<p class='c004'>På gränsen mellan Småland och Skåne löper landsvägen -ett stycke utefter en låg, skogbeväxt bergås. -Uppe på sjelfva krönet var, år 1676, en uthuggning -gjord i skogen, knappt så stor att en låg stuga, uppförd -af obarkade stockar, der kunde få rum. Det var -en mulen, regndiger morgon. Röken spirade upp ur -det förfallna torftaket och uppsögs nästan omärkligt af -den töckenfylda luften.</p> - -<p class='c000'>Långs vägen stodo ett hälft tjog hästar tjudrade, -att döma af munderingen, tillhörande något svenskt ryttarparti; -hvilket förmodligen var ute på jagt efter upproriske -<span class='pageno' id='Page_194'>194</span>bönder, hvilka på sista tiden gjort denna bygd -allt osäkrare.</p> - -<p class='c000'>Inne i stugan värmde sig hästarnes egare framför -en sprakande risbrasa, under muntert glam.</p> - -<p class='c000'>De voro storväxte, skäggige karlar, alle samman -bärande den svenske fältbindeln om armen. Längst -bort i spiselvrån, och hållande sina blåfrusna händer -oafbrutet framför elden, satt en yngre qvinna, med mörkt -hår och lifliga ögon.</p> - -<p class='c000'>— Nå bussar! — ropade en af ryttarne, med ett -ansigte som, tack vare åtskilliga skråmor, mest liknade -en sprucken tegelsten, — viljen I höra hur jag fick -jäntan der?</p> - -<p class='c000'>Ett jakande sorl hördes öfver laget, och de solbrända, -skäggiga anletena lutade sig närmare intill hvarandra, -för att bättre kunna uppfatta anförarens berättelse.</p> - -<p class='c000'>— Men först ett tag i löpar'n! — återtog denne, -— annars torkar strupen ut ska' jag säga.</p> - -<p class='c000'>Ölstånkorna höjdes, så att fradgan frustade högt -mot taket.</p> - -<p class='c000'>— Jo, det var så! — fortfor talaren, efter att -hafva torkat sig om munnen med sin tröjärm och utsträckt -sina långa ryttarstöflar mot elden; — det var -så, att i samma fäktande, som då vår nådige konung -gick mot de danske vid Lund, var jag och någre andre -af det Lichtonska, neder emot Helsingborgskanten, der vi -togo snapphanar som gäss, ska' I veta; tjogtals och mer -på en gång, och svedde dem gjorde vi bra efter fjädrarne -— men när vi se'n kommo upp mot Lund igen -fingo vi höra ett hiskligt skjutande och strax derpå kom -den ena vagnen efter den andra i skenande fart. Det -var så rödt ska' I tro af bara jutska fältbindlar, att -det riktigt sved som eld i ögonen. Men vi satte krokarne -<span class='pageno' id='Page_195'>195</span>i buken och så höggo vi blindt på. Gick gjorde -det som ett nysande att rida öfver dem allihop, men -efteråt tyckte jag att gamle Gråsvansen der ute haltade -så konstigt på hälarne. Och kunnen I gissa hvaraf -det kom sig? Jo, han hade snärjt in sig, den stackarn, -i tömmarne på en stor kärra, som han släpat med sig, -tvärs igenom de andra! — I den kärran satt flickan -min der.</p> - -<p class='c000'>Talaren grinade helt belåtet åt de andres misstrogna -leenden, under det att han lyfte föremålet för -berättelsen i sitt knä.</p> - -<p class='c000'>— Hon sade förstås att hon var gift, — fortfor -han och smekte henne i ansigtet med sin ludna näfve, -— och det till på köpet med den danske officern, som -jag gaf smällen i hufvudet, när vi redo fram... Hm! -Senare på qvällen skrek hon så alldeles erbarmligt, att -jag aldrig hört värre låt! — men nu håller du dig nog -tyst förstås, eller hur mörka Kätchen?</p> - -<p class='c000'>Flickan slog till ett gapskratt och ryckte honom i -skägget.</p> - -<p class='c000'>— Nå nå, vackert tag! — skrattade han godmodigt. -Näst långa Märta, som jag tog från den gamle -borgar'n, der nere i Carlshamn, är du, djefvulen ride -mig, numro ett bland alla djur, som bära snörlif och -fontanger. —</p> - -<p class='c000'>Knektarne utbytte småmysande några skelande ögonkast, -under det att de tömde sina ölstop. Det såg nästan -ut, som de icke skulle haft något emot att äfven -varda ryckte i skägget på samma sätt.</p> - -<p class='c000'>— Det är icke alle, Gu' nå's, som har så'n tur, -som vår kornett! — sade en af dem, ett gammalt gråskägg. -— Allt hvad jag tog för mig der nere i fetbygden, -ville jag gifva för sådant byte.</p> - -<p class='c000'>— Du går orätt väg, Jonas Dundo! — sade kornetten -<span class='pageno' id='Page_196'>196</span>skrattande. — Sån't byte ta'r man aldrig, det -får man, ser du. Eller hur, mörka Kätchen? Gerade -marche och räta linier duga ju icke mot fruntimmer. -Mot dem skall det alltid vara som af en slump.</p> - -<p class='c000'>Buller utan för, blandadt med gnäggningar och hästtramp, -kom de innevarande att häftigt resa sig från -sina platser.</p> - -<p class='c000'>— Guds död! — ropade anföraren och slängde -flickan långt ifrån sig, — äro icke de fördömde grårockarne -der ute! Fram med pistolerna!... bänken för -dörren!</p> - -<p class='c000'>Men bullret tystnade lika hastigt, som det uppstått.</p> - -<p class='c000'>— De ha tagit bort hästarne för oss, — återtog -han, efter att hafva kastat en blick genom gluggen. -— Och det är ditt fel, Sven!</p> - -<p class='c000'>Han vände sig med hotande min mot en af de yngre -knektarne, som under samtalet vexlat ett och annat -förstulet ögonkast med mörka Kätchen.</p> - -<p class='c000'>— Gjorde jag rätt, spikade jag fast dig der vid -väggen — fortfor han — så att du en gång finge lära -dig att stanna qvar på post och icke smyga dig som -katt till spisen.</p> - -<p class='c000'>— Lugna sig Ers nåd, — inföll en af de äldre -ryttarne och trädde medlande emellan. — Pojken der -har ju fått stå på vakt hela natten, och han kunde -väl också behöfva en mugg att värma sig med.</p> - -<p class='c000'>— Och derför få vi värma oss nu med att gå till -fots hela två milen!</p> - -<p class='c000'>Han afbröt sig plötsligt och lyssnade... Det hördes, -som skulle någon komma körande nedan för i backen. -Inom en handvändning voro alla ute på den lilla -gårdsplanen. De delade sig här, på anförarens befallning, -i tvänne hopar, af hvilka den ene gömde sig i -<span class='pageno' id='Page_197'>197</span>skogen på sidorna om vägen, medan den andre uppstälde -sig bakom huset.</p> - -<p class='c000'>En stund derefter syntes en liten gul, mager hästkrake -komma stretande af alla krafter utefter vägen. -Han drog en skranglig kärra efter sig, hvars gistna -trähjul i hvarje ögonblick tycktes färdiga att falla åtskils. -En qvinna gick bredvid och manade på honom -med höga rop och smackningar. I det samma hon -gjorde sig redo att sätta sig upp i åkdonet, sprungo -någre af knektarne fram och fattade i tömmarne.</p> - -<p class='c000'>— Ären I af de danske? — frågade gumman barskt, -och ville rycka tömmarne till sig.</p> - -<p class='c000'>— Dansk eller svensk, qvittar mig lika, mor, — -svarade en af knektarne, skrattande, och gaf hästen ett -rapp med sin värja.</p> - -<p class='c000'>— Släpp hästen, karl! — skrek gumman och fattade -knekten med säker hand i halsbindeln. — Hör du, -hvad jag säger, att jag har kungens höga bud, till allt -hans folk, både till häst och fot, att fritt få färdas!</p> - -<p class='c000'>— Hvad nu, hexmamma! Vill du bära hand på -kronans knektar? — sade knekten skrattande och gaf -henne ett slag öfver hufvudet, så att hon medvetslös -tumlade ned på vägkanten.</p> - -<p class='c000'>Han skyndade derefter till baka till stugan med sitt -rof. Mörka Kätchen och ölfatet fingo nu taga åkdonet -i besittning, under det att ryttarflocken följde dem skrålande -ut efter vägen.</p> - -<p class='c000'>När den gamla qvinnan åter slog upp ögonen, låg -natten öfver nejden. Månen hade gått fram öfver skogen -och stänkte glitter i de små vattenpölarne vid sidan -om vägen. Hon reste sig mödosamt och såg sig -förvånad omkring. Derefter började hon gå framåt vägen. -Hon hann dock icke långt, förr än hon åter sjönk -ned på vägkanten.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_198'>198</span>Här satt hon länge, med handen stödd under hakan -och stirrade framför sig. — Men när det dagades -och himlen började ljusna i öster, hade hon hunnit -tillryggalägga ytterligare ett stycke af sin väg.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XXVI.</h2> -</div> - -<p class='c004'>I rättens förstuga rådde mycken trängsel den dag -Elsa Larsdotter på nytt skulle förhöras. Åldermannen -Grijs, hvilken, tack vare sin vän Mats Skrifvares hjelp, -lyckats uppkomma för trappan, pustade också väldeligen -i sin tjockfodrade högtidsdrägt, när han trängde -sig in genom dörren till förmaket, der vitnena voro -samlade.</p> - -<p class='c000'>— God dag, min gosse, du äfven här? — sade han -i beskyddande ton till Anders Barberare, som tagit plats -i fönstersmygen vid dörren. — Jo, jo, men, få se nu om -det går bättre i dag, för si förstås...!</p> - -<p class='c000'>— Hvad menen I, far? — sade Anders och tryckte -hans hand.</p> - -<p class='c000'>— Åh, nog vet jag det som friar henne, fast de -ej tro mig veta något, för si förstås...</p> - -<p class='c000'>— Gud gifve det vore så väl! Men ska' rätt gå -för rätt, bör hon i dag få sin oskuld klar.</p> - -<p class='c000'>— Tror så med, min gosse, tror så med, och se'n -tacken I väl pappa Grijs derför, för si förstås...</p> - -<p class='c000'>— Men icke lären I kunna göra stort dervid?</p> - -<p class='c000'>— Tids nog der inne! Tids nog der inne! — sade -åldermannen och vände sig från Anders med ett hemlighetsfullt -leende, som kunde betyda, att hvad han bar -<span class='pageno' id='Page_199'>199</span>på hjertat var allt för vigtigt, för att omtalas för hvem -som helst.</p> - -<p class='c000'>— Hvad pratar nu käre bror för kommers? — inföll -mäster Biervogel, som åhört samtalet. — Vill du -kan tänka inbilla den token, att vi, Fibiger, Jonas Värme -och jag, allihop äro någre stollar och fånar derför att -vi hålla jäntan der inne för en trollpacka... Lerfat och -sjuskinnsgröt, vore jag icke klar för att kunna vitna på -dig sjelf en gång till!</p> - -<p class='c000'>— Nå, nå, mäster Biervogel! Lagom humör är bäst, -för si förstås... — sade åldermannen fogligt.</p> - -<p class='c000'>— I ska' inte tro att den gossen är så menlös heller -— inföll nu Fingerlisa, i det hon armbågade sig -fram till de talande. — Han har fått tyske grefvens fru -att springa och lamentera sig både för höga och låga, -allt för vackra Elsa, förstås!</p> - -<p class='c000'>— Jo, jo, men! — sade Jonas Värme, som hit tills -stått tyst, i det han strök sig om skägget. — I nödfall -dricker den onde lut!</p> - -<p class='c000'>— Hm! Inte var det värdt hon blandar sig i leken! -— sade Fingerlisa med en knyck på nacken — för -då ska' jag nog laga så att hon slipper längre gå och -kroma sig i sammetsjacka och taftshufva, lofvar jag.</p> - -<p class='c000'>— Ve dig så du talar, — sade Anders allvarligt. -— Hon för vår Herre i sitt hjerta, och det kan -då spörjas, att du icke gör.</p> - -<p class='c000'>— Nej, den onde för hon, du, det svarta spöket, -ty det är den Gud de förnäme tro på! Men jag har -knåpat hufvudet af flere sådana komperskor som hon, -och hjelper det inte här, kan jag väl komma fram till -högre rätt med henne.</p> - -<p class='c000'>— Akta dig, Lisa! — återtog Anders, rodnande -af vrede. — Om du ljög, när du sade mig, att Elsa -var oskyldig, finner jag dig väl någon gång igen utom -<span class='pageno' id='Page_200'>200</span>vakten, och då ska' du se efter kappflikarne, att de -icke ryka af bortom norretull.</p> - -<p class='c000'>— När sa' jag det, min gosse lille! — ropade Fingerlisa -gäckande. — När var det, om jag törs fråga?</p> - -<p class='c000'>Anders stod slagen af häpnad. Det var på Fingerlisas -vitnesmål om ringen, som han stödt sitt bästa -hopp om Elsas frikännelse, och nu påstod denna fräckt, -att hon icke ens hade talat vid honom rörande denna -sak. Hans häftiga rodnad försvann och han stirrade -förvirrad på henne. Hon slog till ett gapskratt och -klappade honom försmädligt på axeln.</p> - -<p class='c000'>— Drömmen som strömmen, Anders Barberare!</p> - -<p class='c000'>Medan dessa ord vexlades hade en sorgklädd dam -af reslig växt och med slöja för ansigtet inträdt i rummet. -Barnen, hvilka i en vid krets omgåfvo de samtalande, -hade skygga makat sig åt sidan för henne.</p> - -<p class='c000'>Hon hade lyssnat en stund på samtalet samt derpå -hastigt aflägsnat sig genom en af sidodörrarne.</p> - -<p class='c000'>— Såg du henne, mäster? — frågade åldermannen -hviskande sin granne, då hon försvunnit.</p> - -<p class='c000'>— Jo, jo, men san'! Men som man ropar, Lisa, -får man svar!</p> - -<p class='c000'>— Tron I ej jag sett henne förr! — ropade Fingerlisa -öfvermodigt. — Jo, lita på det. När hon som -är der inne skulle gräfva upp sin första fästegåfva bakom -svinhusknuten, stod jag icke längre från den der svartnosen -än jag står till Anders här, och när hon då vände -sig om för att flyga sin kos, slog skoftet i ansigtet på -mig, så att jag fick det fullt af både finnar och fräknar.</p> - -<p class='c000'>— Nu ljuger du igen! — skrek Anders häftigt och -grep tag i hennes kofta. Men mäster Skarp utkom i -det samma. De skulle båda inför rätten, sade han, för -att stå till ansvar för det ordbyte och lasteliga tal, som -de förde utan för rättens dörrar.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_201'>201</span>När de infördes, hade ransakningen redan pågått -under flere timmar. Det ena vitnet hade förhörts efter -det andra. Sålunda hade den lille, elfvaårige Petter -Grå ännu en gång fått omtala sina glömda konster, att -blåsa omkull hus och göra väder, samt gossen, som Elsa -slog med isbiten i hufvudet, hade beskrifvit till rättens -stora fasa, hurusom Elsa nyligen en natt fört honom till -Blåkulla på den vördige magister Olaus, hvilket denne, -derom tillspord, icke kunde annat än hålla för mycket -sannolikt, då han under flere dagar känt sig olustig och -lidit af stor maktlöshet och ryggvärk.</p> - -<p class='c000'>Men konungens bref var hållet i stränga ordalag -och gjorde rättens ögon gransyntare än till förne. När -Anders och Fingerlisa infördes, var derför Elsas sak -snarare förbättrad genom vitnesmålen än tvärt om.</p> - -<p class='c000'>Lika fräck och oförskämd, som Fingerlisa varit der -ute, lika from och ödmjuk förstod hon att ställa sig, -när hon nigande svarade magister Olaus på hans spörsmål. -Hon var alldeles oskyldig till bullret der ute, -sade hon. Det var Anders Barberare som ofredat henne -med hugg och slag, hvilket äfven andra kunde intyga, -derför att hon vitnat mot Elsa Larsdotter, och han hade -dess utom lofvat henne prygel derför, om han träffade -henne utan för vakten.</p> - -<p class='c000'>Detta var en svår anklagelse, och rätten kunde -icke nog strängt förmana honom derför.</p> - -<p class='c000'>Men Anders var denna gång ovanligt kavat. Så -snart som magister Olaus slutat sin straffpredikan, började -han att med stadig röst omtala, hvad Fingerlisa -sagt honom i fängelset rörande Elsa. Hans enkla framställningssätt -och trovärdiga uppsyn skulle emellertid -hafva gjort betydligt större verkan, om han kunnat -framvisa sjelfva ringen, som Fingerlisa gifvit honom, -men häruti brast han, besynnerligt nog, och dermed var -<span class='pageno' id='Page_202'>202</span>också det säkraste stödet borta i hans försvar. Fingerlisa -påstod nämligen å sin sida, att hon aldrig råkat -honom sedan den dagen då Elsa fängslades, och mäster -Kinkel, som derefter tillfrågades, kunde icke heller minnas, -sade han, att han någonsin sett Anders Barberare -i Smedjegårdshäktet.</p> - -<p class='c000'>Anders stod som fallen från skyarne och lät Fingerlisa -ostörd få afgifva sitt vitnesmål.</p> - -<p class='c000'>När detta var slut, sporde magister Olaus honom, -hvem det var som gifvit honom ringen.</p> - -<p class='c000'>Anders tog försagd några steg till baka. Han vågade -icke utan grefvinnans lof inblanda hennes namn i -denna mörka sak. Derefter vände han sig till magister -Olaus. Rätten skulle tro honom, sade han. Han ville -endast tala sanningen.</p> - -<p class='c000'>Men denna barnsliga försäkran uppväckte blott ett -medlidsamt löje. I synnerhet tycktes vaktknektarne vid -dörren varda mycket roade deraf. Det var nog tydligt, -tänkte de förmodligen, att han endast sökte föra rätten -bakom ljuset. Så oskyldig han än gjorde sig i tal och -later, var han nog i grund och botten en riktig erkeskälm, -som skulle gifva dem mycket att göra, både -med rep och fuktel.</p> - -<p class='c000'>— Du skall tänka på det åttonde budordet, — sade -magister Olaus, när Anders icke tycktes hågad att vidare -yttra sig, och blickade honom skarpt i ögonen, -— samt komma i håg, att vår Herre äfven straffar -lögnen, såsom all annan synd. Tillstå derför såsom god -kristen din villfarelse!</p> - -<p class='c000'>— Vördige fader! — sade Anders ödmjukt — hvad -jag sagt är dagens sanning... jag menade endast godt -dermed.</p> - -<p class='c000'>— Så skola vi då pröfva strängare medel! — -<span class='pageno' id='Page_203'>203</span>återtog den förre och vinkade till sig knektarne vid -dörren.</p> - -<p class='c000'>Men i stället för att genast skynda fram, stirrade -desse helt förskräckte mot en mörkklädd dam, hvilken -nästan ljudlöst skred förbi dem fram till dombordet. -Det tycktes för dem som hon plötsligt skulle -hafva uppstått ur en af vråarne, der mörkret tätnat till -samman till en mensklig bild.</p> - -<p class='c000'>När hon kommit midt för magister Olaus, stannade -hon och drog slöjan åt sidan.</p> - -<p class='c000'>— Den ring, som denne man talar om, är här! — -sade hon och lade, till rättens förvåning, Elsas ring på -bordet.</p> - -<p class='c000'>Magister Olaus hade emellertid rest sig upp. Han -syntes mer än vanligt upprörd.</p> - -<p class='c000'>— Det är för oss en glad förnimmelse, — sade -han — att erfara, hurusom adelns damer icke anse det -under sin condition att bidraga till den svåra trolldomssyndens -stäfjande, men Du, O Herre! ser dock dervid -hur illistiga den lede frestarens ränker äro. Och I, -mina vänner, I trogne Jakobs murare, veten visserligen -alle full väl, att en trollqvinnas klor biter som hackan i -den hårdaste gråstensmur och att hennes dunst fyller -luften som en stinkande rök. Aurora von Schlangenfeld, -I glömmen att lika väl som <em>han</em> kan förställa -personer, kan <em>han</em> förställa ting, och att om det är någon, -som <em>han</em> har riktigt kär, hvilket fallet tyckes vara -med den unga trollqvinnan, lär den ena förvandlingen -nog följa den andra, ända till slutet. Ännu minnas vi ju -alle, huru så gamle som unge på sjelfva rättarplatsen -tyckte sig se den helige ande sväfva öfver Tysk-Annika, -än i skepnad af en liten hvit dufva, än såsom en svan, -men att sedan hon brunnit upp till stoft och aska, och -<span class='pageno' id='Page_204'>204</span>dymedelst frigjorts från den elakes onda makt, allt samman -visade sig vara blott ett tunt moln...</p> - -<p class='c000'>Magister Olaus fortfor ännu en stund att utbreda -sig öfver detta ämne och slutade med att varna grefvinnan -för att icke låta sin falska medkänsla leda sig -mot det rätta.</p> - -<p class='c000'>Hon såg honom stadigt i ögonen, under det att han -talade. När han slutat, vände hon sig mot rättens ledamöter -och sade med värdighet:</p> - -<p class='c000'>— Om mitt ord skulle vara tvifvelaktigt, ärevördige -herrar och kommissarier, och jag icke hålles för -mer än detta usla pack, som vitnar om syner och drömmar -liksom vore de verkligheter, kan ju mäster Bacaræus, -guldsmeden, eftersändas, på det att han må undersöka -om guldet är äkta. Ringen har tillhört min -salig man. Han gaf den åt den stackars flickan, efter -hvad Bertil Hofmästare, som står här bredvid, kan med -dyr ed intyga — och vårt grefliga vapen finnes ju äfven -ganska riktigt graveradt i stenen.</p> - -<p class='c000'>— Må hända förhåller det sig så — svarade magister -Olaus, i det han upptog och noga granskade ringen. -— Men månntro guldsmeden äfven skulle kunna -intyga, att det var denna ring och icke någon annan, -som den anklagade fick den qvällen, då den lede frestade -henne?</p> - -<p class='c000'>Han gjorde här ett kort uppehåll och betraktade -grefvinnan skarpt.</p> - -<p class='c000'>— Hennes mor — fortsatte han derpå — återfann -ju den ringen, som var <em>hans</em> fästegåfva, enligt sitt aflagda -vittnesmål, dagen efter förvandlad till en näfverbit.</p> - -<p class='c000'>— I glömmen, magister Olaus, hvem jag är — -afbröt honom grefvinnan högdraget — och att jag har -mäktige vänner, hvilka icke skola tåla, att jag inför -någon underrätt offenseras.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_205'>205</span>— Magister Olaus — inföllo nu några rättens ledamöter -medlande — grefvinnan Schlangenfelds vitnesmål -måste först upptagas till protokollet och rätten noga deröfver -deliberera, innan ransakningen kan fortsättas.</p> - -<p class='c000'>Men magister Olaus kände redan vreden i sina -ådror. Med hopdragna ögonbryn och skälfvande läppar -fortfor han utan att lyssna på deras varningar:</p> - -<p class='c000'>— För denna rätt, Aurora von Schlangenfeld, ären -I blott en menniska, glömmen ej det, och en menniska, -som är starkt misstänkt för onda ting. — Rättens ledamöter -sågo allt betänksammare på hvarandra. Ingen -tycktes hågad att upptaga en så djerf anklagelse, hvilken, -riktad mot en af högadelns damer, kunde hafva -oberäkneliga följder, allra helst efter ankomsten af konungens -bref, hvilket manade till stor varsamhet. — Vitnen -skola icke saknas — återtog han derpå och tillade -vändande sig till Fingerlisa: — Känner du denna dam?</p> - -<p class='c000'>Denna hade, medan grefvinnan talat, närmat sig -henne, med ömkande åtbörder och leende på läpparne.</p> - -<p class='c000'>— Om jag känner henne — ropade hon vildt och -knöt näfven mot grefvinnan. — Helige Guds fader! Hon, -som är alla trollpackors allra öfversta beskyddarinna! -I ska' tro, ärevördige herrar, att hvarje natt släpar -hon genom luften med sin svarta kjortel, och då för -hon med sig både unga och gamla till Blåkulla.</p> - -<p class='c000'>Hon nickade fräckt åt grefvinnan och tillade hånskrattande:</p> - -<p class='c000'>— God dag, lärmor! Tack för godt åka i natt!</p> - -<p class='c000'>— Hvem är denna rasande qvinna och hvad vill -hon mig? — frågade grefvinnan föraktligt och sköt -henne ifrån sig. — Är det endast rasande prester och -vanvettiga skökor, som här skola tros?</p> - -<p class='c000'>— Tänk på dina ord, Lisa Carlsdotter! — ropade -flere af rättens medlemmar varnande. — Du har svurit -<span class='pageno' id='Page_206'>206</span>mycket på sista tiden, har man sagt, och det talar -icke godt för dig.</p> - -<p class='c000'>Sådan stränghet hade Fingerlisa icke väntat sig -från detta håll och hon började att högljudt snyfta -samt låtsades vara alldeles utom sig.</p> - -<p class='c000'>— Tron I mig icke, ärevördige herrar! — skrek -hon. — Viljen I då svara för min själ, om jag går och -gör af med mig!</p> - -<p class='c000'>Detta spel var emellertid allt för groft, för att icke -genomskådas, och rätten vardt allt mer tvehågsen. De -verldslige ledamöterna funno saken både dubiös och -oklar, och den ende, som ännu var ifrig att få grefvinnan -på de anklagades bänk, var magister Olaus. Grefvinnans -uppträdande, sade han i ett längre anförande, -späckadt med otaliga bibelspråk, var endast en af den -ledes vanliga praktiker, för att föra dem på villospår. -Både från staden och orterna hade man klarligen förnummit -icke allenast expressa hominum pacta cum Diabolo, -utan ock obsessiones och fascinationes samt dervid -funnit mycken malice, så att der varit en riktig concursus -tentationum diabolicarum, o. s. v.</p> - -<p class='c000'>Han talade med sådan öfvertygelse, framdrog så -många märkliga exempel, att hans försök att göra till -djefvulens sak en oreda, uppkommen genom de förvända -sätt, hvarpå ransakningen fördes, var nära att till sluts -vinna framgång. Då hördes plötsligt midt under talet -häftiga skrik och buller från dörren, och en groflemmad -qvinna, dammig och med svetten i pannan, trängde -sig med våld genom vakten.</p> - -<p class='c000'>— Hvad har hon sagt? — ropade hon, medan hon -brottades med knektarne. — Säger hon att flickan der -är hennes dotter? Nej, släppen mig, säger jag, att jag -må spotta på henne, så grefvinna hon är, för slikt tal.</p> - -<p class='c000'>Hon gaf mäster Skarp i det samma en knuff för -<span class='pageno' id='Page_207'>207</span>bröstet, så att han raglande for mot väggen, och klef -derefter med raska steg fram mot dombordet.</p> - -<p class='c000'>— I kännen igen mig, vill jag tro! — utropade -hon, då ledamöterna skyndade att förskansa sig bakom -sina höga länstolar. — Annars är jag Greta, Lars Mickelsons, -skepparens hustru. Och nu, säger jag Er, vill -jag ha åter mitt stackars barn, som I plågat nog.</p> - -<p class='c000'>— Du ljuger, qvinna — afbröt henne magister -Olaus och trädde henne under ögonen. — Du är icke -den anklagade flickans mor, som du uppgifvit, ty hon -står der!</p> - -<p class='c000'>Han pekade på grefvinnan, hvilken blek och vacklande -stödde sig mot en af stolarne, samt framtog under -sin rock det klufna markstycket, som han höll framför -henne.</p> - -<p class='c000'>Mor Greta fäste emellertid icke den ringaste uppmärksamhet -vid hans utrop och högtidliga later. Hon -satte helt lugnt händerna i sidan och såg på honom -med det sällsammaste uttryck af på en gång förvåning -och medlidande. Derefter vände hon sig om till åhörarne.</p> - -<p class='c000'>— Evige Gud! — utbrast hon — tror jag inte -att de äro dårade allihop!</p> - -<p class='c000'>Men vaktknektarne voro icke längre dårade. De -hade småningom tagit mod till sig och närmade sig nu -från båda sidor, med handklofvar och fånggafflar.</p> - -<p class='c000'>— Rören mig ej, säger jag! — ropade hon och -knöt näfven mot dem. — Jag har nådig kungens lejd, -mot allt hans folk, både till häst och till fot, och han -har sjelf sagt, att flickan min ska' bli fri och att han -ska' tala vid presterna.</p> - -<p class='c000'>Om mor Greta trodde att kungens namn vore ett -ord, som med ens skulle lösa förtrollningen, bedrog hon -sig dock, ty det hade ingen annan verkan på åhörarne -<span class='pageno' id='Page_208'>208</span>än att flere bland dem började skratta och betrakta -henne med ömkande blickar. Det var tydligt, att de -ansågo henne vara från sina sinnen. Hon märkte det -och såg ett ögonblick forskande omkring sig, liksom -hon sökt någon. Plötsligt skimrade det till i hennes -ögon, och hon kastade sig med en djerf rörelse från -sine vaktare samt grep fatt i Bertil Hofmästare, hvilken, -som det tycktes, sökte smyga sig ut genom åhörarehopen -vid dörren.</p> - -<p class='c000'>— Hör hit, du grålufva! — skrek hon. — Kom -fram och vitna för din matmor, hvar du gjorde af -hennes barn.</p> - -<p class='c000'>Bertil bleknade märkbart vid detta tilltal och stirrade -förvirrad framför sig utan att svara.</p> - -<p class='c000'>— Nej, se på honom. Ers ärevördighet — fortfor -hon vänd till magister Olaus — se bara hur svårt han -har att dölja ondskan, som vill spricka ut!</p> - -<p class='c000'>Grefvinnan hade närmat sig dem.</p> - -<p class='c000'>— Tala, Bertil! — sade hon. — Hvad menar denna -qvinna?</p> - -<p class='c000'>Hofmästaren öfverfölls af en häftig darrning och -mumlade något mellan tänderna, som ingen kunde -höra. Derefter sjönk han ned på knä samt ryckte till -sig grefvinnans kjortelfåll, som han betäckte med kyssar. -Hon stirrade en stund förvirrad på honom. En häftig -rodnad färgade hennes magra kinder. Med ett uttryck -af afsky och förakt stötte hon honom ifrån sig och -vände sig derpå med en hastig rörelse mot en af vaktknektarne -samt grep hans bardisan. De närvarande -väntade med häpnad det som skulle hända. Hennes -rörelse hade skett så hastigt, att ingen tänkte på att -förekomma henne, förr än hon stod med vapnet lyft -och färdig att stöta till. Hennes läppar skälfde och -de stora, bruna ögonen voro liksom brustna. Det -<span class='pageno' id='Page_209'>209</span>var ett fasansfullt ögonblick. Men krafterna tycktes -svika henne. Armen sänktes långsamt till sidan och i nästa -ögonblick föll bardisanen med en skräll till golfvet. -En röd fradga frustade kring hennes läppar. Hon vacklade -några ögonblick och sjönk derefter ljudlöst till samman -som ett svart bylte på golfvet.</p> - -<p class='c000'>När ransakningen på nytt tog sin början, var mycket -ändradt till Elsas förmån. Magister Olaus, hennes -värste vedersakare, var icke mer tillstädes. Blek och -tystlåten hade han vacklat ut ur rummet, när grefvinnan -bortfördes, och hade sedan icke vidare deltagit -i förhöret.</p> - -<p class='c000'>Rörande födelsemärket upplyste mor Greta, att -Elsa fått det af sin moster på hennes dödsbädd. Hon -hade nämligen haft grefvinnans barn i sin vård. Men -på oförklarligt sätt hade detta, en natt för flere år sedan, -fallit i sjön och drunknat. Utom barnet och Elsa, -hvilken var lika gammal som grefvinnans barn, hade -ingen varit i båten utom Greta och Bertil Hofmästare, -hvilken då för tiden var den aflidnas ifrigaste tillbedjare. -Strax derpå for han utrikes. I sitt hjerta hade -mor Greta aldrig kunnat riktigt fritaga honom från sina -misstankar och på senaste åren hade hon flere gånger -märkt huru han bleknade, när han mötte henne, -samt skyggt drog sig ur hennes väg.</p> - -<p class='c000'>Bertil vidgick sitt brott. Han skylde endast på -sin herres vilje. Så länge grefven lefde, hade han -icke vågat tillstå något, af rädsla för hans hämd, och sedan -han var död, och som han trodde äfven mor Greta, -har han haft så mycket mindre skäl att göra det -som hans matmor fullt och fast trodde att Elsa var -hennes barn. Och det kunde ju icke vara annat än en -god gerning, tyckte han, om han kunde göra hennes -nåd nöjd och lycklig på gamle dagar.</p> - -<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_210'>210</span>Efter ett strängt förhör, hvarunder Fingerlisa småningom -miste all förmåga af sjelfbeherskning och slutligen -öfverföll rätten med de gröfsta tillmålen, vardt -äfven hon öfverbevisad om att hafva vitnat falskt. Barnen -återtego nu, det ena efter det andra, sina vittnesmål, -under gråt och bönfallan hos rätten, att han -måtte skona dem från straff, och innan dagen var till -ände, var Elsa frikänd.</p> - -<p class='c000'>Hon inkallades nu. Under djupt beklagande öfver -hennes oskyldiga lidande, gaf rätten henne friheten -och skulle hennes frisägelse högt förkunnas från alla -predikstolar i hufvudstaden, samt ett strängt straff lofvas -eho det vara månde, som af ovilje eller lättsinne -understöd sig att ofreda henne. —</p> - -<p class='c000'>Grijs hade fåfängt väntat att varda inkallad för rätten. -Matts Skrifvare måste hafva glömt bort honom, -tänkte han, under det att han vandrade åter och -fram i förstugan, men han lofvade sig sjelf, att han -också skulle glömma bort honom, när några varor nästa -gång kommo från Wismar. Han skulle icke skänka -honom en skinkbit så stor som en nagel en gång, vore -än späcket segt som hampa. Skulle han icke, om han -blott finge komma in, bringa klarhet i hela saken! Blodet -sjöd i hans ådror, när hela timmen gick till ände, -utan att något enda vitne inkallades. Hela rätten måtte -vara förtrollad, tänkte han. Så mycket mer förvånad -vardt han derför, när dörrarna ändtligen öppnades på -vid gafvel och en af profosserna uppläste rättens frikännelse -för Elsa Larsdotter. Hela hans hämdplan mot -Haasenkampf var nu om intet gjord.</p> - -<p class='c000'>Men det skulle snart visa sig, att detta icke var -till åldermannens skada, ty när trolleri icke längre ingick -såsom faktor vid murgenombrytningen, måste denne -tillskrifvas andra, naturligare orsaker, och förhållanden -<span class='pageno' id='Page_211'>211</span>kommo nu i dagen, som läto den samma helt enkelt -hänföras till vanliga inbrottsförsök. Icke blott Haasenkampf -utan ock mäster Grijs vordo skäligen misstänkte. -Båda förstodo emellertid att i tid sätta sig i säkerhet -genom en hastig resa till Norge, eljes torde det varit -ovisst, hvar de fött sluta på gamle dagar.</p> - -<p class='c000'>Trolleriransakningarna upphörde nu så småningom. -Det hjelpte ej, att den gamle Anders Stiernhök insände -vidlyftiga relationer om åttioåriga trollpackor, hvilka -frivilligt bekände och derför måste dö på bålet. Denna -slags vidskepelse hade, så att säga, mist sitt laga försvar, -och om än djefvulen, i sällskap med skogsrået och tomtarne, -ännu i århundraden kom att spöka i lättrogna -hjernor, samt presterna derför bland sina böner på mången -god dag icke ville uteglömma bönen mot trolldomssynden, -hade han likväl icke längre makt att föra oskyldiga -menniskor till bålet.</p> - -<p class='c000'>I stället för att öfvertyga och till döden döma, -vardt det derför kommissarialrättens förnämsta göromål -att frikänna de oskyldigt fängslade samt att straffa deras -anklagare och falska vitnen. Fingerlisa fick med -döden umgälla sitt brott, andra vitnen piskades med ris -“af beställte gubbar på de fyra förnämsta torgen i hufvudstaden, -som voro Norrmalms-, Södermalms-, Ladugårdslandstorg -och Hötorget”, eller ock fingo de undergå -kyrkodisciplin och insattes under vissa år på tukthuset.</p> - -<p class='c000'>Presterna voro likväl mindre till freds med den -flit, man nu lade i dagen att straffa, utan affärdade hemligen -till konungen egne sändemän, för att utverka en -ny trolldomskommission. De understöddes äfven härvid -af månge hederlige borgersmän. Dess utom motsatte -de sig nästan öppet den verldsliga maktens beslut i -många stycken. När sålunda en af de qvinnor, som -vitnat falskt, blifvit afrättad, fick hennes moder tillåtelse -<span class='pageno' id='Page_212'>212</span>af slottsfogden att föra hem liket och jorda det -efter råd och lägenhet. Men icke nöjd härmed lät -hon utföra det till grafven med krans på hufvudet -och perlkrona på kistan. Kaplanen, som förrättade -jordfästningen, yttrade i liktalet, att den aflidna gått -oskyldig till den försmädlige döden, och klockaren sade -i “personalierna” öfver henne, att hon mycken plåga -af satans raseri måst lida.</p> - -<p class='c000'>Men den höge rätten fann sig häraf förolämpad. -Kaplanen fick vid slutet af nästa aftonsångspredikan -återtaga sina ord, och klockaren straffades med att -under en tid bortåt icke få författa några vidare personalier. -Vidskepelsen fanns dock icke dess mindre -qvar hos mången, och först hundra år senare borttogs paragrafen -om trolldom ur svenska lagboken af Gustaf III.</p> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'>XXVII.</h2> -</div> - -<p class='c004'>Lars ville knappt tro sina ögon, då mor Greta inträdde -i stugan. Och äfven Elsa och Anders voro med. -Så välkomnade som nu hade de aldrig förr blifvit af -honom.</p> - -<p class='c000'>— Men säg då mor, hvad ha'n i gjort hela denna -långa tid? — frågade han.</p> - -<p class='c000'>— Åh, det är inte stort att tala om — svarade -hon undvikande och såg tankfullt framför sig.</p> - -<p class='c000'>Hennes tankar ilade till baka till vida, stiglösa snöfält. -Långt bort i fjerran låg den gamle biskopastaden -Lund med tornspiror och husgaflar. Månen hade nyss -gått ned och den mörka natthimmeln upplystes då och -då af hastat uppflammande eldsken. Hon mindes hur -<span class='pageno' id='Page_213'>213</span>djup snön varit samt att kläderna fallit i trasor. Men -liksom dragen af en osynlig makt hade hon raglat -framåt, alltjemt stirrande mot de mörka murarne i -fjerran. En gång, på andra sidan stadsmuren, hade hon -tänkt, skalle hon frälsa sitt barn från allt ondt. Men -snön hade blifvit djupare ju närmare hon kom staden, -vinden isigare och skaren hvassare. Fötterna hade till -sluts domnat bort, andedrägten liksom vändt åter i halsen -för att qväfva henne. Och när morgonsolen stänkte -sitt första glitter öfver snön, hade hon legat utmattad -och hjelplös i en djup snödrifva.</p> - -<p class='c000'>— Men tala då mor — utbrast Elsa — mån I -inte väl efter I tigen så?</p> - -<p class='c000'>— Det är så underligt, tycker jag, att jag undkommit -så mycket ondt, — men I minnes väl, kan jag -tänka, hvad Fingerlisa berättade om presten, som bodde -der nere i Skåne?</p> - -<p class='c000'>— Kors så långt I varit! — utbrusto alla på en -gång.</p> - -<p class='c000'>— Åh nej! Jag stannade Gudnås', gammal och -skröplig som jag var, i en snödrifva, fast jag inte hade -längre fram än härifrån till Tyska plan. Och der låg -jag som en vingskjuten kråka. Men bäst jag låg der -och bad för dig Elsa, fick jag höra ett förskräckligt -dån från norr, och der kommo farandes som ett rytande -nordanväder en myckenhet krigsfolk i två långa led. -Det ena hade banéret i blått och gult och gick mot -solen, ned i dalsänkan, det andra förde röda standar -och höll sig alltjemt åt venster på kullarne. När de så -kommit nära inpå mig, började de skjuta och smattra -med musköterna och rida skarpt mot hvarandra, tills -snön vardt mörk af blod. Då kom der en flock ryttare -sättandes öfver fältet. I spetsen för dem red en ung, -mäkta grann herre, och när han kom in till mig, skyggade -<span class='pageno' id='Page_214'>214</span>hästen åt sidan. Han svor till och fortsatte sin -väg, men i det samma kommo någre arge knektar och -skreko åt mig, att jag var en gemen hexa, hvarpå de -bundo mig fast vid sina piskskaft<a id='p214'></a> och släpade mig, som -jag varit en hund, öfver grafvar och diken, bort emot -stadsmuren, der de hade sine eldar.</p> - -<p class='c000'>En vild skäggig en skrek allra värst och ville att -de skulle steka mig på spett, — en annan ville fylla -krut i munnen på mig och sedan tända eld derpå, -på det att satan skulle få en säck hackepölsa, sade -han. Jag bad dem så vackert, att de skulle låta mig -gå med fred, men när intet mera hjelpte, så tog jag -vår Herre i hågen och tänkte på dig Elsa. Och så bad -jag högt, att min pino måtte räknas äfven dig till godo. -Men då kom den förnäme herren och röt åt dem att -de skulle släppa mig. — Är det så I firen vår stora -victoria? — skrek han barskt åt dem, och körde bort -dem med några torra slängar, och derpå fick en gråskäggig -ryttare omtala det som händt. I skullen sett -hur han nu darrade på målet, ty den förnäme herr'n var -ingen ann' än sjelfve kongl. majestät. Jag var en trollpacka, -sade knekten, förstås, ty både han och flere hade -sett, när jag skrämt nådig kungens häst och kommit -som i ett flygande emot dem från stadsmuren. Men det -var ingen mer som trodde derpå, utan fick han i stället -en stark förmaning — och så vände sig nådig kungen -till mig.</p> - -<p class='c000'>— Säg mor, — sade han så orimligt vänligt, — -hvarför ha'n I väl vågat Er in bland dessa vilde sällar? -— Och då talade jag för dig Elsa, och sade att jag -sökte en prest der inne i staden som kunde hjelpa dig, -och då skrattade nådig kungen så godt. I ären en rask -gumma, sa' han, som gått så lång väg, men jag ska' -sjelf tala vid presterna, det kunnen I lita på. Och då -<span class='pageno' id='Page_215'>215</span>tackade jag honom med goda tacker, ty det skulle allt -ta' bättre, sa' jag, än om jag sjelf gjorde det. Och så -gick jag hit till baka, och det andra veten I.</p> - -<p class='c000'>— Nej se har katten smeker dig mor, — sade -Lars, då hon slutade. — Du har bestämt fört tomtarne -med dig hem igen —</p> - -<p class='c000'>Och med dessa ord, kan man säga, började åter -det alldagliga lifvet i Lars Skeppares stuga. Mor Greta -vardt snart lika noggrann som någonsin, att Elsa skulle -hålla golfvet sopadt och granrisströdt, samt att kokkärlen -skulle vara nyskurade och blanka. Men liksom -tappre krigare, hvilka, när faran är öfvervunnen, ofta -känna krafterna svika, fick Elsa för hvarje dag ett sjukligare -utseende. Sinnet var icke på långt när så glädtigt -som fordom. Matt och liknöjd gick hon i sina sysslor.</p> - -<p class='c000'>— Tacka vet jag barnen i min ungdom, — sade -mor Greta en dag brummande, då Elsa maktlös dignade -ned vid dörren — annat till tåga var det i dem, än i -sådana stackare, som du.</p> - -<p class='c000'>Men Elsa rörde sig icke. Hennes kraft var ute.</p> - -<p class='c000'>— Gud nåde oss, barn, tror jag inte att du är sjuk, -— ropade Greta förskräckt och skyndade att med -Anders' hjelp bära henne in i stugan.</p> - -<p class='c000'>Der höll sjukdomen henne sedan fast både nästa dag -och månge följande.</p> - -<p class='c000'>Det vardt midsommartid. Utan för i den lilla -trädgårdstäppan hade syrénbuskarne slagit ut och vajade -susande åter och fram för de nyckfulla vindkasten, -medan fåglarne qvittrade i det gamla päronträdet -ofvan för.</p> - -<p class='c000'>Anders hade nyss kommit från staden och satt länge -tankfull vid fönstret jemte mor Greta. Men hon hade -något att syssla med uti stugan, sade hon, och då flyttade -<span class='pageno' id='Page_216'>216</span>han sig till stolen vid sängen, der Elsa låg i lätt -sömn.</p> - -<p class='c000'>Han lyssnade en stund oroligt till hennes tunga andedrägt, -då ett buller utan för på gatan kom henne att -plötsligt slå upp ögonen.</p> - -<p class='c000'>— Du är ännu hos mig? — sade hon mildt och -klappade honom på armen. — Du har icke som de andre -fått afsky för den elaka hexan?</p> - -<p class='c000'>— Så du talar, Elsa, — svarade Anders godmodigt. -— Tror du att Anders Barberare skulle vara en -så'n skinnkarpus?</p> - -<p class='c000'>— Du är en bra gosse, Anders, och vår Herre -skall en gång löna dig derför!</p> - -<p class='c000'>Han lutade sig ned öfver henne och såg henne ifrigt -i ögonen.</p> - -<p class='c000'>— Säg mig Elsa, — frågade han oroligt, — har -du tänkt på, hvad du lofvade mig för ett år sedan?</p> - -<p class='c000'>— Ja, ja, många gånger!</p> - -<p class='c000'>— Och du svarar mig nu? — Hans röst darrade.</p> - -<p class='c000'>— Så hjertligt jag håller af dig Anders! — men -endast som en kär barndomsvän. Du är för god för -mig, Anders. Hexan, som alla peka finger åt, är ingen -hustru för en ung mästare sådan som du, som vill -gå i de förnämes hus. Tro mig, Anders, du glömmer -nog snart mig för andra, som äro vida skönare och godare, -som hafva mindre fel än jag.</p> - -<p class='c000'>— Aldrig Elsa! Under hela detta år har jag endast -tänkt på dig.</p> - -<p class='c000'>Hon såg så innerligt varmt på honom. Hennes -hand smekte håret ur hans panna, och hon log, i det -hon sakta hviskade:</p> - -<p class='c000'>— Du blåöga!</p> - -<p class='c000'>Mera talades de icke vid. Men när hans blick nästa -gång föll på syrénhäcken, tyckte han att den var -<span class='pageno' id='Page_217'>217</span>vackrare än några af de utländska växter han sett i -slottsträdgården. Och det omålade bordet med dessa -söndriga stenstop och simpla blomsterkrukor, den hvitmenade -spiseln, granriset på golfvet, allt skimrade för -hans ögon i de klaraste, vänligaste färger, ja, sjelfve -Mäster Hvittlock, hvilken raglande kom upp för backen, -hade någonting godmodigt i sin uppsyn, tyckte han, som -han förr icke lagt märke till.</p> - -<div class='figcenter id001'> -<img src='images/i_217.jpg' alt='' class='ig001' /> -</div> - -<div class='tnotes'> - -<div class='chapter'> - <h2 class='c003'><span lang="en" xml:lang="en">TRANSCRIBER'S NOTES</span></h2> -</div> - <ol class='ol_1 c002'> - <li><span lang="en" xml:lang="en">On p. <a href='#p3'>3</a> changed “!” to “?” after the word “min”.</span> - - </li> - <li><span lang="en" xml:lang="en">On p. <a href='#p12'>12</a> removed extra opening quote from “Sänder”.</span> - - </li> - <li><span lang="en" xml:lang="en">On p. <a href='#p14'>14</a> corrected “nämare” to “närmare”.</span> - - </li> - <li><span lang="en" xml:lang="en">On p. <a href='#p18'>18</a> moved comma from before to after “slutade”.</span> - - </li> - <li><span lang="en" xml:lang="en">On p. <a href='#p60'>60</a> added missing closing quote to end of poem.</span> - - </li> - <li><span lang="en" xml:lang="en">On p. <a href='#p105'>105</a> corrected “verkligketen” to “verkligheten”.</span> - - </li> - <li><span lang="en" xml:lang="en">On p. <a href='#p128'>128</a> corrected “halfvuxae” to “halfvuxne”.</span> - - </li> - <li><span lang="en" xml:lang="en">On pp. <a href='#p153'>153</a> and <a href='#p170'>170</a> removed mdash (and space) from before “Mäster” - as there was no dialogue here.</span> - - </li> - <li><span lang="en" xml:lang="en">On p. <a href='#p214'>214</a> corrected “piskkaft” to “piskskaft”.</span> - - </li> - <li><span lang="en" xml:lang="en">Silently corrected simple typographical errors.</span> - - </li> - <li><span lang="en" xml:lang="en">Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.</span> - </li> - </ol> - -</div> - - - - - - - - -<pre> - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Elsa, by Gustaf Björlin - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK ELSA *** - -***** This file should be named 52966-h.htm or 52966-h.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/2/9/6/52966/ - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This book was -produced from scanned images of public domain material -from the Google Books project.) - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - - - -</pre> - - </body> - <!-- created with ppgen.py 3.56b on 2016-08-04 21:09:07 GMT --> -</html> diff --git a/old/52966-h/images/cover.jpg b/old/52966-h/images/cover.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index 00443d9..0000000 --- a/old/52966-h/images/cover.jpg +++ /dev/null diff --git a/old/52966-h/images/i_217.jpg b/old/52966-h/images/i_217.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index f65ae2f..0000000 --- a/old/52966-h/images/i_217.jpg +++ /dev/null |
