diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/54081-0.txt | 5790 | ||||
| -rw-r--r-- | old/54081-0.zip | bin | 132769 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/54081-h.zip | bin | 152523 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/54081-h/54081-h.htm | 7209 | ||||
| -rw-r--r-- | old/54081-h/images/cover.jpg | bin | 13046 -> 0 bytes |
8 files changed, 17 insertions, 12999 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..5882a23 --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #54081 (https://www.gutenberg.org/ebooks/54081) diff --git a/old/54081-0.txt b/old/54081-0.txt deleted file mode 100644 index 2ae5504..0000000 --- a/old/54081-0.txt +++ /dev/null @@ -1,5790 +0,0 @@ -The Project Gutenberg eBook, Lifvet på Island under sagotiden, by Hans -Olof Hildebrand Hildebrand - - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - - -Title: Lifvet på Island under sagotiden - - -Author: Hans Olof Hildebrand Hildebrand - - - -Release Date: January 31, 2017 [eBook #54081] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - - -***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK LIFVET På ISLAND UNDER -SAGOTIDEN*** - - -E-text prepared by ronnie sahlberg and the Online Distributed Proofreading -Team (http://www.pgdp.net) from page images generously made available by -the Google Books Library Project (http://books.google.com) - - - -Note: Images of the original pages are available through - the Google Books Library Project. See - http://www.google.com/books?id=B5cEAAAAYAAJ - - - - - -LIFVET PÅ ISLAND UNDER SAGOTIDEN. - -AF - -HANS OLOF HILDEBRAND HILDEBRAND. - - - - - - -STOCKHOLM, -JOSEPH SELIGMANNS BOKHANDEL. - -STOCKHOLM, -TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1867. - - - - -FÖRORD. - - -_Följande framställning af det forntida lifvet på Island har tillkommit -i form af föreläsningar, hvilka jag, på anmodan af herrar Kommitterade -för vetenskapliga föredrags anordnande i hufvudstaden, hållit å Stora -Börssalen den 11 Februari och de fyra följande måndagarna innevarande -år. Min afsigt, när jag valde detta ämne och då jag nu, till en del i -följd af uppmaningar från olika håll, utgifver föreläsningarna, har -endast varit att sprida kännedomen om den på historiska källor rikaste -afdelningen af Nordens forntid, icke att komma med splitternya frukter af -egen forskning._ - -_De flesta af de hithörande frågorna äro ännu ofullständigt lösta. Att -på ett uttömmande sätt behandla dem skulle kräfva en menniskoålder eller -mer. Det är mig en kär önskan att, såvidt tid och krafter medgifva, -uppträda som medarbetare för ernåendet af detta för oss högvigtiga mål. -Den förberedande öfversigten af det redan undangjorda arbetet, har jag -här velat i utkast meddela._ - -_De arbeten, jag förnämligast, jemte sjelfva den Isländska litteraturen, -rådfrågat, äro _Vigfússons_ afhandling om =Timatal i Islendinga-Sögum=, -samt hans inledningar till =Eyrbyggja-Sagan= och de af honom och -_Möbius_ utgifna =Fornsögur=, _Maurers_ afhandling =Die Entstehung des -Isländischen States und seiner Verfassung= och hans stora arbete, =Die -Bekehrung des Norwegischen Stammes= samt _Weinholds_ =Altnordisches -Leben=. Genom att här nämna dessa författare och härmed uttala min -tacksamhetsskuld till dem, har jag ansett mig kunna fritaga mig från -upprepade citater. Har jag någon gång hemtat en uppgift eller åsigt af en -annan författare, må han icke anse sig, genom min tystnad, beröfvad äran -af företräde i upptäckt. Genom att undvika noter har jag deremot beröfvat -mig sjelf tillfälle att rättfärdiga särskilda punkter, i hvilka jag varit -af olika mening med mina föregångare._ - -__Dasents_ förträffliga upplaga af =Burnt Njal= kom mig tyvärr ej -tillhanda förr än under loppet af tryckningen._ - - _Stockholm den 31 Maj 1867._ - - - - -INNEHÅLL. - - - Sid. - - FÖRSTA KAPITLET. =Utflyttningen till Island= 1 - - Inledning. Island upptäckes. Ingolf och Leif, de förste - landnamsmännen. Högsätessuler. Reykjavik. Qväll-ulf och hans - söner. Harald hårfager. Kettil häng. Vikingarne i vester. - Hafrsfjordslaget. Kettil plattnäsa. Björn Kettilsson. - Thorolf på Mostr. Thorsnäs. Rikaste utflyttningstiden - (890-900). Svensken Helge magre. Ingemund gamle. Anund - träfot. Geirmund heljarskinn. Utvandringstidens slut - (900-920). Anledningarne till utflyttningarna. Äfventyrs- - och verksamhetsbegär. De politiska förhållandena. - Utflyttarnas antal. Öns folkmängd omkr. år 1100. - Utflyttningen icke en folkvandring. Följder deraf. - Förbindelser med utlandet. Skalder vid Olof Skötkonungs hof. - - ANDRA KAPITLET. =Land och Folk= 23 - - Islands läge. «God landskost» på ön. Areal. Fjällnaturen. - Ogynsamma förhållanden. Under forntiden voro dessa icke lika - svåra. Åkrar och skog. De många vikarna. Svårigheten att - färdas. Försakelse. Jemförelse med Grekland och Grekerna. - Zeus och Oden. Folkets allvar, förtviflan, mod. Kråkomål. - Besinning. Ordspråk och gåtor. Den höga sången. Templen. - Goden. Offerfesten. Gudabilder. Graden af konstnärlig - förmåga. Förtrolighet med gudarna, i synnerhet med Thor. Det - onda i gudarnas krets. Den nya verlden. Hemmet. Gästabudet. - Idealerna. Gudrun. Gisle Sursson och hans maka. - - TREDJE KAPITLET. =Vikingalifvet= 46 - - Olai Petri yttrande. Öfverdrifna föreställningar om - vikingatågen. Vikingatågens början. Egil Skallegrimsson. - Hans barndom. Hans första utresa. Vistelsen i Norge. Färd i - österväg. Egil i Danmark, Skåne, Halland, i Norge. Ny färd - till Danmark och Frisland, Tyskland, Flamland och England. - Han öfvervintrar i Norge och far åter till Island. Nytt - besök i Norge. Han reser nidstång och far åter till Island. - Ny utfärd. Egil hos k. Erik blodyx i York och hos k. - Ethelstan samt i Norge, vänder åter till Island. Fjerde - utfärden, Egil i Norge, Tyskland, Frisland, åter i Norge, i - Vermland, vänder hem till Island. Hans återstående lif. - Qvädet öfver sonens död. Gunnar från Lidarända far i - österväg. Njåls söner i vesterviking. Bolle far till - Micklegård. Olika afdelningar af vikingatiden. Vikingatågens - följder. Deras område. Inga vikingabalkar. Hur skola - vikingatågen bedömas? Vikingar under sextonde århundradet. - - FJERDE KAPITLET. =Allmänna rättsförhållanden. Godarne= 63 - - Artificielt och naturligt. Naturlig samhällsutveckling i - Sverige. Förhållandena på Island. Helgande af landet. De - allmännaste förhållandena. Tjenare. Hemmamän. Gäster. - Frigifna. Landsetar. Jordöfverlåtande. Sjelfrådighet hos - underlydande Stormän. Samhällsordningen utbildas ur de - gudstjenstliga förhållandena. På Island inga ursprungliga - allmänningar. Goden. Värdigheten ursprungligen religiös och - sjelftagen. Förhållandet till de kringboende. Mannaförråd. - Ärftlighet. Säljbarhet. Rafnkel Frösgode. Första - århundradets tre generationer. Snorre gode. - - FEMTE KAPITLET. =Lagarne. Thingen= 79 - - Ulfljot och lagarnas införande. Landskapslagar i Sverige. - Motsvarande förhållanden i Norge. Ulfljots lag liknade - Gulathingets. Grim getsko. Lag antages och allthinget sättes - 930. Godething. Allshärjargode. Thord gelles förbättring - 965. Fjerdingarne. Thingsocknar. Godorden få administrativ - betydelse. Vårthinget. Fjerdingsthing och fjerdingsdomstol. - Allthinget. Dess utseende under christna tiden. Början. - Samlingsorten. Ankomsten. Bodarne. Domare nämnas. Saker - pålysas. Lagspörsmål. Domare jäfvas. Sjelfva rättegången. - Anklagelsen. Vitnen. Qvid. Försvaret. Domarne. Utslaget. - Höst- eller leidthinget. Holmgången. Förlikningsdomstol. - Utrymme för list. Lagman. Rättegång med tvenne motsatta - utslag. Njål och femtedomen. Dess stora betydelse. - - SJETTE KAPITLET. =Den hedniske Isländaren i hemmet= 93 - - Stadganden i Ulfljots lag. Lagredaktionen af år 1117 - (Grågåsen). Vattenösning. Utsättning. Tandgåfva. Uppfostran - hos modren och borta. Vaket sinne hos barnen. Medborgerliga - rättigheter alltsedan tolfte året. Beroende af fadren. - Sönerna ärfva. Förmyndaren. De sköta från sitt sextonde år - egendomen. Lekar. Giftermålsplaner. Ruts frieri. - Bonordmannen. Brudköp. Brölloppet. Följder af fadrens - sjelfrådighet öfver dottern. Höskuld och Hallgerd. Hustruns - rättigheter. Kärleken. Eyrarúna, husfröja. Hustrun - misshandlas. Skiljsmessa. Trälarne; frigifning. Åkerbruk. - Husdjur. Obetydlig arbetsfördelning. Vadmalen. Öre vadmal. - Fiske och fogelfänge. Hvita björnar. Skallegrim driftig - handverkare. Gisle Surssons skeppsbyggeri. Hedin och hans - smidesförsäljning. Grågåsens stadgande om kringfarande - handverkare. Varubyte. Myntadt och omyntadt silfver. - Silfverhundradet och bötesringarna. Slägtbandet. Blodhämnd. - Ansvarstalan mot dräpare. Otålighet för smädelser. Förbud - mot diktande af visor. Förslagenhet. Lagman Emund hos Olof - Skötkonung. Förlikningsformulär. Gästabud, utfärder, thing. - Ålderdomen. Dikten om ättestupor. Begrafning. Liket föres ut - genom väggen. Likbränning och jordande. Snorre Sturlesons - yttrande härom och motsvarande antiqvariska förhållanden. - Skeppets användande vid likfärden och begrafningen. - Skeppsformiga stensättningar. Totalintrycket af Nordbons - lif. Ärlighet. Landsflygt och fredlöshet. Grette Åsmundsson. - Gunnar från Lidarända och hans tillämnade färd i landsflygt. - - SJUNDE KAPITLET. =Lagrättan. Christendomen= 108 - - Christendomen sen i Norden. Blef tidigare antagen på Island - än i Sverige. Irländska Christne på Island vid början af - Landnamstiden. Christne landnamsmän. Helge magre «blandad i - tron». Egil och Gisle primsignade. Thorvald vidfarne och - Biskop Fredrik. Längtan efter något nytt. Förakt för gudarna - och tro på egen styrka. Thorkel måne och hans sederenhet. - Hvilkendera guden var starkast? Gudstjenstens lockande - glans. Thorvalds fader och hans skyddsande. Thorvald och - Biskop Fredrik förvisas. Olof Tryggvasons ifver för - christendomen. Tillståndet på Island efter Fredriks - bortfärd. Njåls yttrande om christendomen. Thorleif - christne. Hedningarnas fördragsamhet. Svårigheterna för det - verksammare uppträdandet. Thångbrands mission. Hjalte - Skäggeson förvisas. Lagrättan. Lagsagomannen. Lagens - uppläsande på thinget. Njåls förslag till lagrättans - ombildning. Konung Olof sänder Hjalte och Gissor hvite till - Island. Deras uppträdande på allthinget. Två samhällen äro - nära att uppstå. Lavafloden och Snorre godes yttrande. - Hedningarnas och de christnas menniskooffer. Thorgeir - bringar nya lagar. Christendomen antagen år 1000. Biskoparna - Isleif och Gissor. Are och Sämund. Fredligt tillstånd. De - två stiften. Mattighet. Qvarlefvor af hedendomen. Solsången. - - ÅTTONDE KAPITLET. =Njål= 122 - - För mörka färger? Kärnfriskhet i Norden. Njåls utseende och - charakter. Bergthora. Gunnar och Njål. Hallgerd och - Bergthora. Gunnars anseende och slut. Njåls lagkunskap. - Tilliten till hans sannfärdighet. Njål eggar till hämnd - efter Gunnar. Njålssönernas utfärd. Thråen och Skarpheden. - Njål uppfostrar Thråens son Höskuld. Han söker honom maka - och skaffar honom ett nytt godord. Missnöje med - förändringarna. Valgård och Mård. Höskuld dödas af - Njålssönerna och Mård. Njålssönerne och Åsgrim Ellidarson - söka hjelp vid thinget. Flose förlorar processen. Njål - hänskjuter saken till en förlikningsdomstol. Dess utslag. - Flose bryter detta. Rodny och Ingjald. Förebud. - Njålsbrännan. Floses död. - - NIONDE KAPITLET. =Den Isländska republikens slut= 136 - - Snorre Sturleson. Hans uppfostran. Hans växande makt och - rikedom. Hans förhållande till Håkan galen. Utfärd till - Norge och Skule jarl. Besök hos lagman Eskil och fru - Christina. Sämund Jonsson och Bergensboarne. Norska - konungarnas försök att vinna Island. Snorres löfte och de - ynnestbevis, han mottog. Hans likgiltighet för Norska - planerna. Egennytta. Sturle Sigvatssons vallfärd. Han gynnas - af k. Håkan, arbetar mot Snorre, som lemnar Island. Snorre - vänder åter, dräpes. K. Håkan lägger genom Gissor Island - under Norge. Jonsboken. På Island blott en af de två - statsmakterna. Vådorna deraf. Vigten af aristokratiens - utbildning i Sverige. Högre mål för striderna i Sverige. - Sturlungatiden en litteraturens blomstringsålder. - - TIONDE KAPITLET. =Sagorna= 146 - - Ares Islänningabok. Förberedelserna till litteraturen. De - gamlas vitsord om dess uppkomst. Sagorna af okända - författare. Ares bok och Njåls-sagan. Dålig riktning af de - tidigaste Isländska studierna i Sverige. Islands litteratur - under fjortonde, femtonde och sextonde århundradena. Arngrim - Jonsson. Snorres verk, Njåls och Egils sagor från den bästa - tiden (1220-1260). Hvilka sagor äro äldre, hvilka yngre? - Inre vitnesbörd. Citater och hänsyftningar på senare - tidsförhållanden. Randanteckningar. Islands - litteratur-historia ännu oskrifven på tillfredsställande - sätt. Den Isländska och den sydeuropeiska odlingens - förberedelser. Samtidighet icke alltid efter årtal. Islands - och Provençalernas poesi. Niflungasången och Gudrun. - Isländska sagan objektiv. Villehardouin och Joinville. - Resultat. -- Slutord. - - - - -RÄTTELSER. - - -(Dessa har rättats.) - - Sid. 54, sp. 2, r. 13 står Viles, läs Viljes - „ 55, r. 16 „ ungefär tio - „ 112, „ 25, 27 „ Thorvald „ Thorleif - „ 130, „ 21, } „ Asgrim „ Åsgrim - „ 131, „ 1 och 7 } - - - - -1. - -Utflyttningen till Island. - - -Ett folk vet i allmänhet litet om de mer aflägsna skiftena af dess -utveckling. Det berättas nog mycket och har mycket skrifvits om dessa -fjerran tider, ty man har alltid hyst en rätt innerlig åstundan att -bortjaga de töcken, som hölja folkets liksom den enskildes barndomsdagar, -men detta är dock till allra största delen alster af senare åldrars -åsigter, vanor och inbillningar, och om det i dessa yngre berättelser -verkligen finnes äkta forntida minnen, äro de vanligen missförstådda -och vrängda. Det är dock af vigt att komma till klarhet i denna fråga, -det är af vigt likaväl att utforska, hvad vi verkligen veta om dessa -tider, som att använda alla upptänkliga medel för att lära känna dem så -grundligt som möjligt. Det är ju i väsentlig mon just det gemensamma -historiska medvetandet, som knyter oss, som här äro, och dem vi lemnat i -hemmen och alla andra, som i våra bygder bo, de må vara af hvilka stånd, -åldrar och anlag som helst, till en nationel enhet, hvars charakter vi -finna utpräglad i våra häfder och hvilken vi äro skyldige att bevara åt -kommande slägten. - -Mot slutet af hedendomens tid i våra bygder drog sig en del af -nordlandens, isynnerhet Norges yppersta män till en aflägsen ö i de -trakter, der den Atlantiska oceanen och Ishafvet blanda tillsammans -sina böljor. Dit förde de med sig, dessa tidiga nybyggare, sin tro och -sina minnen och dessa bevarades derborta under tidernas lopp, ty Island -låg fjerran från den Europeiska bildningens brännpunkter; det upptog -visserligen denna bildnings hufvudresultater, men beröringen var icke -så nära, att det nationelt egendomliga kunde der omskapas i lika hög -grad som annorstädes. Af vida vattenmassor instängde, trots de första -tidernas täta utflygter till andra länder, sammanslutne till ett helt -för sig och derigenom drifne att fästa sina blickar på sig sjelfva och -sina angelägenheter, började Isländarne tidigt att i sägen och skrift -bevara minnet af tiden efter utvandringen från moderlandet, dess hugstora -hjeltar och skiftande tilldragelser. Af de så uppkomna Isländska sagorna -äro rätt många intill våra dagar förvarade och med ledning af dem vill -jag framställa det forntida lifvet på Island. - -Hvad bringar icke ett århundrade med sig? Hur fjerran synas icke de -tider, då Gustaf III och Carlarne lefde! Gustaf Adolf börjar nästan -förgätas af folket och hvem sätter sig rätt in i de tider, då Gustaf -Vasa befriade Sverige? Och likväl är det bortom dessa vår historias -glansperioder, jag vill föra eder, ja bortom sjelfva medeltiden, till en -tid, då det knappast fans på det rum, der vi nu äro församlade, mer än en -ödslig klippa, kring hvilken österaltet slog sina februarikalla böljor. -Hvar tid trycker på dem, som henne tillhöra, sin prägel och den förråda -vi alltjemt i våra känslor, tankar och verk. Likväl bjuder jag eder -att för några korta stunder lemna dagens omsorger och nöjen, vanor och -fördomar, för att gästa det aflägsnaste tidskifte inom Nordens historia, -om hvilket vi ega fullgod kännedom. Det är mig icke nog att framställa -en berättelse om den tiden, som i dag förnimmes och i morgon förgätes, -jag ville gerna föra eder midt in i dessa forntidens dagar, att I måtten -andas deras luft och fatta personligt intresse för deras menniskor och -sedan se till, uti hvad den tiden är vår lik eller olik, om den angår oss -eller icke. - -Tusen år vill jag plåna ut ur er hogkomst. Vi firade för tvenne år sedan -minnet af den dag, då Nordens förste apostel, den fromme Ansgarius, -kallades från sin verksamhet härnere år 865 -- ett af de få årtal i vår -äldre historia, som står utan gensägelse; det hör också egentligen icke -till _vår_ historia, utan till ett annat folks, hvilket då redan länge -hade lefvat i historiens klara ljus. Från detta årtal ungefär skola vi -utgå. Hur litet vete vi om tillståndet i Sverige den tiden! - -Fyra år efter det nämnda året firades ett gästabud vid Dalfjärden, en -vik i Norge något söder om Dofrefjälls vestligaste utsprång[1]. Ingolf -och Leif[2], fränder och fosterbröder, begge unge och helt nyligen, -genom fädernas död, husbönder, hade legat i viking tillsammans med jarl -Atles söner. Nyligen hade de gästat hos dessa och nu bjudit dem till -sig. Gästabudet var stort, Ingolfs syster Helga, enligt sagans vitsord, -“vänast och finast bland qvinnor“, bar sjelf kring ölet till de firade -gästerna. Då det led fram med dryckeslaget, aflade den ene af Atlesönerna -löfte att gifta sig med Helga eller ock med ingen, den andre, Halsten, -att alltid fälla rättvis dom i den sak, som hänsköts till honom, Ingolf -att aldrig dela arfvet efter fadren med någon annan än Leif, d. v. s. -att gifva honom systern till hustru, Leif, att i intet blifva sämre än -fadren. Då utbrister Halsten: “icke var det stort löfte, då din far fick -för illgernings skull flykta hit.“ Nu var gästabudet slut. Följande vår, -då Leif far i härnad, anfalles han i skären af tvenne Atlesöner och är -nära att duka under för öfvermakten, då han räddas af en frände, som -seglar den vägen fram, och en af jarlens söner stupar. En annan kommer -följande vinter att hämnas sin broder, men Ingolf och Leif äro varnade, -möta och fälla honom. Nu hänskjuta de saken till den qvarlefvande -brodren, Halsten, och bedja honom, när han fällde domen, icke förgäta den -opartiskhet han lofvat. Han dömer den förra af bröderna att ligga ogild, -för den andra kräfver han i böter all den jordegendom, Ingolf och Leif -egde, samt fordrar att de skola inom trenne vintrar hafva lemnat trakten. - -Den tiden började det gå underliga rykten i Norge om en ö långt bort i -Vesterhafvet, som nyligen påträffats af vikingen Naddodd, då han under -segling till Färöarna drefs af storm och böljor mot nordligare trakter, -och som kort derefter kringseglades af Svensken Gardar. Allrasist hade -Floke Vilgerdsson begifvit sig att söka Gardarsholmen och ändrat dess -namn till Island, då han vistats der en vinter och funnit att der icke -var brist på vinterkyla, snö och is. Nu var han återkommen och han sade -väl, att landet just icke var godt, men hans följeslagare Thorolf påstod, -att der dröp hvart strå af smör, fjällbons käraste läckerhet. Visst -förmodade man, att detta var något öfverdrifvet, man hedrade sagesmannen -med tillnamnet Smör-Thorolf, men äfventyrslusten var väckt. Det kunde -vara något att försöka. - -På försök foro äfven Ingolf och Leif dit ut år 871 och landade i en vik -på ostkusten. De undersökte landet och vände följande våren om, för att -rusta sig till utresa. Besväret föll dock på Ingolf allena, ty Leif for -till Irland, härjade der och tog trälar jemte annat byte. Omsider år -874 lemnade de med tvenne skepp Norge. På det ena for Ingolf med deras -gemensamma egendom, på det andre Leif, som nu hade äktat Helga, med sitt -Irländska byte. Så blefvo Ingolf och Leif Islands förste nybyggare eller, -såsom det på Island kallades, landnams-(landtagnings-)män. - -När de kommo nära Island, drefvos skeppen åt olika håll. Ingolf kastar -ut sina högsätessuler i hafvet och lofvade att, der han fann dem -ilandflutna, uppslå dessa sina bopålar. Högsätessulerna[3] voro tvenne -stora stolpar, som omslöto husbondens högsäte och med de öfre, spetsiga, -ofta utskurna ändarna höjde sig mycket öfver taket. De voro af nordbon -mycket vördade och mången säges hafva låtit dem eller rättare genom dem -gudarna leda sig vid valet af boningsplats. - -Ingolf steg i land vid första tjenliga ställe invid ett högt fjäll längst -i öster på Islands sydkust, som efter honom kallades Ingolfshöfde. Det -bär än i dag samma namn; dess branter besökas ofta af fogeläggsjägare. -Tills vidare bosatte han sig der, men sände ut tvenne trälar att -leta efter högsätessulerna. Snart kommo trälarne åter, men med bud -af ingalunda glädjande art. De hade kommit till den ort på öns allra -sydligaste del, der Leif stigit i land; honom hade de funnit död i -närheten af husen, han hade uppfört, men alla andra voro försvunna. Leif -hade icke haft mer än en oxe med sig och då han således led brist på -dragare, hade han spänt sina Irländska trälar för plogen. Desse, häröfver -vredgade, slogo Leif, togo hans hustru och de andra qvinnorna med sig och -flyktade öfver till de i sydvest liggande, efter dem sedermera benämnda -Vestmannaöarna, der de snart föllo för den hämnande Ingolf. Våren 877 -fann man dennes högsätesstolpar längst in i den sydligaste viken på -Islands vestkust och trogen sitt löfte bosatte han sig der. Landet är -der temligen lågt, men stiger småningom mot de i det inre thronande -fjällen. I dalen flyta varma källor och af de från dessa uppstigande -dunsterna fick bugten namnet Reykiavik, d. ä. rökarnas vik. Det är der, -som Islands hufvudstad nu ligger. Redan i dessa den Isländska odlingens -allraförsta tider var denna ort af vigt, ty de närmast utflyttande vände -sig gerna till Ingolf, för att få goda råd och anvisningar. Den förste -landnamsmannens anseende ärfdes af hans efterkommande. Hans son satte -thing på det strax i norr om Reykiavik liggande Kölnäset (Kjalarnes), -förrän lagväsendet på Island hade blifvit gemensam angelägenhet, hans -sonson var lagsagoman, på vårt äldre lagspråk lagman, hans sonsons son -Allshärjar- eller hela folkets gode[4] vid den tid, då christendomen kom -till Island. - -Det var icke allenast jarlar och deras jemlikar i makt, som genom det -öfvervåld, de utöfvade, gåfvo anledning till Islands bebyggande. - -På gården Berdla, icke så långt i norr om Ingolfs hembygd i Norge, -bodde en man, som hette Qväll-ulf.[5] Till hälften härstammade han från -trollslägt och derför var det alltid något eget med honom och hans -fränder. Han var, som det kallades, hamram, d. v. s. han var stark och -hade förmåga att skifta skepnad. Om qvällarna var han icke god att råka -ut för och deraf hade han fått sitt tillnamn. - -Det var nu oroliga tider i Norge. Den unge Harald Hårfager hade icke -nöjt sig med sitt lilla fädernerike i det Söndenfjeldske Norge. Med -förvånande framgång hade han underlagt sig det ena småriket efter det -andra och hotade de återstående. Fylkeskonungen i Firdir lät förleda sig -att innan hans eget land angreps, angripa Harald. Han förlorade rike -och lif på försöket. Qväll-ulf hade icke lydt hans kallelse till vapen, -ty han var icke hugad att strida utom fylkets gränser, men han var lika -ovillig att hörsamma sin nya herrskare, då denne, sannolikt för att hafva -den genom sin makt misstänkta bonden under ögonen, kallade honom till -sitt hof. I fadrens stad, men mot hans vilja, gick sonen Thorolf att -vistas hos konungen och blidka hans vrede. Hans manliga väsende och hans -stora idrotter tillvunno honom snart konungens välvilja, tills han efter -slaget vid Hafrsfjord år 872, under hvilket han, svårt sårad, kämpade i -konungsskeppets framstam, lemnade hofvet, för att öfvertaga sin i slaget -stupade frändes och vapenbroders egendom och maka, den rika Sigrid. Men -ännu under det han bodde långt upp i det Nordenfjeldske Norge, fick han -röna prof på sin konungs bevågenhet, då denne gaf honom i uppdrag att -insamla den skatt, som Finnmarkens invånare årligen skulle afgifva. - -Thorolf var en storsint man, som icke kunde göra något simpelt, men ej -heller kunde försaka begäret att låta denna sinnets storhet uppenbara -sig i det yttre -- farliga egenskaper i ett land, der en ung konung nyss -vunnit ett envälde mot mångas vilja. Andra hade farit efter Finnskatten -med följe af 30 man, Thorolf for med 90 och lemnade derföre bättre och -rikligare skatt än de, som före honom haft samma uppdrag. Mindre än 100 -fria män hade han aldrig på sin gård, men när konung Harald kom med -300 man för att gästa honom, tog han emot honom med 500 och gaf vid -skiljsmässan åt sin höga gäst ett drakskepp, väl utrustadt. - -Konungens misstänksamhet var då redan väckt och Thorolfs ovänner -underblåste den, isynnerhet Hilderids söner, som mente sig hafva -arfsanspråk på en del af Thorolfs egendom. Denne, som ej vet något ondt -med sig, för med manlig frimodighet sin talan inför Harald, men mister en -del af sina gårdar samt uppdraget att insamla Finnskatten; båda delarne -öfverlemnas åt Hilderidssönerna. Men då desse ingalunda voro vuxne -att lemna skatten så god, som den förut gifvits af Thorolf, skjuta de -skulden derför på honom. Det slutar så, att ett skepp, som från England -förde till Thorolf en dyrbar last af hvete och honung, vin och kläde, -öfverfölls i Norska skären och togs -- för kung Haralds räkning. - -Förlusten var kännbar, men Thorolf var ej den, som genast fällde modet. -“Det är godt att vara kompanjon med konungen,“ sade han, och i stället -för att sända ifrån sig några af sina många hemmamän, tog han flera -till sig, i stället för att lefva mer indraget, bjöd han vänner och -grannar oftare till gästning, fast han för att kunna göra allt detta -måste pantsätta somt och sälja annat af sin jord. Men när våren kom, -for han i viking i österväg -- till Östersjöns östra stränder -- och -vände ej om förrän mot hösten, så att han kom till Öresund, då de stora -skeppsflottor, som legat der för handelns skull, börjat vända hem igen. -Snart upphann han ett skepp, som hörde konungen till, lastadt med malt, -hvete och honung; det tog han, men satte styrman och troligen äfven -besättning i land. Så kom han till mynningen af Göta elf och landsteg på -Hisingen och brände upp gården för bröderna, som förut hade för konungens -räkning tagit hans skepp -- de voro konungens fränder -- dödar en af dem -och tager rikt byte. Utanför viken tog han ett stort köpskepp, lastadt -med malt och mjöl, vid Lidandesnäs, vår tids Lindesnäs, gjorde han -strandhugg. Sedan for han hem till sin gård och sin maka upp i Halogaland -och var der i stillhet öfver vintern. Så hämnades den tiden en undersåte -på sin konung. - -Men de rykande ruinerna på Hisingen ropade på hämnd. Harald bröt sjelf -upp för att bryta den öfvermäktigas stolta mod. Han kommer fram en -afton, just som solen gick ned. Vid stranden låg ett skepp, färdigt att -segla, men ingen menniska syntes derute; alla voro inne för att dricka -färdölet, ty Thorolf ämnar för alltid lemna Norge. Då blåser konungsluren -till strids och huset är omringadt. På Haralds bud träda qvinnor och -barn, gamla och trälar ut i det fria. Sigrid utverkar åt mannen löfte om -lifvet, men hans män skulle straffas efter förtjenst. Thorolf vill ej -gå in härpå och då hans bön att få komma ut, för att låta svärdet afgöra -saken, blir afslagen och huset antändes, bryter han ut med de sina. Och -nu rasar striden vildt under vårnattens timmar, belyst af det brinnande -huset. Till sist hinner Thorolf fram till konungens sköldborg och fäller -märkesmannen, men faller derpå sjelf för konungens svärd. Då var Harald -Hårfager, den af så många segrars glans omstrålade konungen, ej mer än 27 -år gammal. - -Hilderidssönerna, som vållat allt detta, fingo ej länge öfverlefva -striden vid Sandnäs. Kettil Häng, en frände och trogen vän till Thorolf, -dräper dem och far med deras egendom och de sina till Island, der han -sätter sig ned ej långt från Ingolf, på öns sydkust. Qväll-ulf sjuknar -af sorg öfver sonens död. Hans andre son Skallegrim begifver sig till -den gård, der konungen då gästade, för att kräfva böter för brodren. -Harald böd honom träda i sin tjenst och lofvade att, om han tjenade honom -till lags, gifva honom som böter samma heder, som Thorolf haft. Men -Skallegrim svarar, att då det ej lyckats för Thorolf, som var honom vida -öfverlägsen, att göra konungen till viljes, torde det ännu mindre lyckas -honom. Vred öfver afslaget, befaller Harald, att den trotsige skulle -förföljas, men han var då redan långt borta med de sina och på hvarenda -af konungens farkoster var hål hugget i botten. - -Nu var det ej rådligt för Thorolfs fränder att dröja i Norge. Deras -jord vågade ingen köpa, sin lösegendom lastade de på tvenne skepp och -seglade af. Men ännu hade de något ogjordt. De stannade vid de hamnrika -Solundar-öarna, i Norges skär, tills de varseblifva ett skepp, stort och -rikt måladt, med seglet randadt i rödt och i blått -- Thorolfs skepp, -som konungen hade tillegnat sig, nu fördt af de båda, som fullgjort -våldet och på köpet medförande tvenne konungens kusiner. Qväll-ulf och -Skallegrim anfalla skeppet och afrödja det; endast två eller tre sändas -lefvande bort att bringa konungen deras afskedshelsning. Och Thorolfs -skepp fick följa hans fränder till Island. - -Dit kom likväl aldrig Qväll-ulf. Själsspänningen under den sista tiden -och nu senast ansträngningen under striden hade varit för mycket för den -åldriga mannen. Berserkastyrkan var borta och döden nalkades. Han bad -då de sina lägga hans lik i en kista och kasta den i sjön samt att de -skulle bedja Skallegrim, som seglade på det andra skeppet, att bygga sig -bo der han fann kistan vid land. Qväll-ulfs skepp for nu sin väg fram i -vester om Islands sydvestliga näs och in i den stora Faxefjärden, i hvars -mellersta vik besättningen stiger i land, der de ock finna kistan, som -de föra ut på en udde och hölja med ett stenrör. Skallegrim kom i land -litet längre åt norr, men fann snart de sina och byggde sin gård Borg i -närheten af fadrens graf. Så hade Ingolf fått nybyggare å ömse sidor. -Skallegrim kom ut år 878, Kettil Häng ett år tidigare. - -Under dessa ärofulla tider, då det friska ungdomsblodet svallade rätt -lifligt hos våra fäder och deras fränder, svärmade Nordmän omkring i de -vestra farvattnen. De härjade England, Skotland och Irland, de lågo med -sina flottor bland de otaliga öarna vid Norra Brittanniens kuster, de -trädde än i fientligt, än i vänligt förhållande till infödingarna der -och bekämpade för ombytes skull rätt ofta hvarandra. Mången slog sig -för alltid ned i dessa trakter, gifte sig der och så kom det sig, att -man här fann mången Norrman, som aldrig satt sin fot på Norges jord. -Dock voro desse, som drefvo kring i vesterviking, ingalunda likgiltige -för moderlandets väl. Det sista motståndet, som Harald hade att bekämpa -i Norge, hvilket han ock lyckades krossa i Hafrsfjordslaget, reste sig -just i landets sydvestra fylken, desamma, som voro hemort för de flesta -af dessa vikingar. Flere af dem deltogo ock i slaget. Att mot detta -motstånd rikta dödsstöten, sände konung Harald en ansedd Norrman Kettil -Plattnäsa, stamfader för de allraflesta af Islands mest lysande ätter, -att lägga Vesterhafvets öar under Norge. Kettil intog ock Söderöarna, de -nuvarande Hebriderna, men -- för egen räkning. Då drog Harald in hans -egendomar i Norge. - -Kettils son Björn[6] hade uppfostrats hos Kjallak jarl i Jämtland. Han -får höra om fadrens bortfärd och egendomarnas indragning. Han far till -dessa senare -- de lågo i Sogn, fylket närmast i söder om Ingolfs hembygd --- och fördrifver de personer, som å konungens vägnar förvaltade dem. -Dömd till landsflygt och med möda undkommen de förföljare, konungen sände -efter honom, håller han sig dold öfver vintern hos Thorolf på Mostr, en -ö ej långt i norr från Stavangerfjords mynning. Då visades äfven Thorolf -bort ur landet, så vida han ej föredrog att underkasta sig konungen på -nåd eller onåd. - -Thorolf tvekade. Han ställde till ett stort blot (offer) och frågade -Thor, hvars ifrige dyrkare och offerprest han var, om råd. Han visades -till Island. Då skaffade han sig ett stort hafsskepp och rustade ut -det, tog med sig alla dem, som voro skyldiga att följa honom -- den -s. k. skuldaliden -- och många vänner dessutom samt sitt bohag samt -större delen af Thors tempel jemte jorden, som fans under den ställning, -på hvilken gudens bild hade sutit. Färden gick lyckligt. Han seglade -förbi den Isländska vestkustens sydligaste näs, förbi Faxefjärdens -mynning och det andra näset, som ytterst prydes af den 6000 fot höga, -snöhöljda och af skyar omkransade Snöfjällsjökeln, kring hvilken så -många underliga sägner gå, och styrde sedan in i viken i norr derom. Han -såg att hon var bred och omgifven af bergiga kuster och kallade henne -Bredefjärd, såsom hon heter än i dag. Högsätessulerna, som stått i det -gamla templet i Norge -- den ena var öfverst utskuren till en bild af -Thor -- kastade han ut och på näset, der de flöto upp, ungefär midt på -södra kusten, uppförde han sin boning och det nya templet, som småningom -blef en helgedom för hela trakten deromkring, när han blef bebyggd, och -derinvid tog man sig för att afgöra de mångahanda tvister, som ingalunda -uteblefvo. När lagväsendet sedermera ordnades på ön och denna delades i -fjerdingar, fick Thornästhinget rang af fjerdingsthing. Det skedde vid -pass 80 år efter Thorolfs utkomst år 884. - -Bredefjärdens sydkust blef snart befolkad. Björn Kettilsson hade kommit -till Söderöarna, der han fann sin fader död, men blef af bröder och -systrar, som voro derute, väl mottagen. Dock trifdes han icke ibland -dem, ty de hade öfvergifvit fädernas tro och bekände sig i stället till -christendomen. Han for ut till Island och nedsatte sig der vid sidan af -Thorolf. Dit följdes han snart af den ena fränden efter den andra. - -Vi hafva hunnit till den rikaste utflyttningstiden, mellan åren 890 -och 900. Ryktet om de redan gjorda landtagningarna -- det är endast de -märkligaste, jag omnämnt -- spridde sig hastigt och lockade mången, som -tillbragt sina bästa år bland vesterhafvets öar, att styra sin kosa hit -upp mot norden. Island började utöfva ett fosterlands dragningskraft på -de oroliga vikingarna. Utflyttning följde på utflyttning. - -Sagorna nämna en Svensk bland de många utflyttarna och han var en af öns -ryktbaraste män, Helge magre, som satte sig ned i Öfjärden (Eyafiördr), -den vigtigaste orten på Islands nordkust. Hans farfarsfar Björn Rolfsson -bodde i Götaland och var gift med en ättling af en konung Frode. Björn -kom i strid med en frände till Götakonungen eller jarlen Sölvar -- sagan -tillägger honom begge hedersnamnen -- och måste vika för öfvermakten. -Han lemnar sina gods åt sin maka och sonen Övind, lastar silfver på -tolf hästar och lemnar Sverige, sedan han innebränt sin motpart. En -tid uppehåller han sig i Norge, begifver sig sedan i vesterviking och -uppsökes der af sonen, som, när fadren åldras, träder i hans ställe. -Han kallades der för sin Svenska härkomst Östmannen. Han äktade derute -Irlandskonungen Kjarvals dotter Raforta. Den Svenska vikingens och den -Irländska konungadotterns son var den nyssnämnde Helge. Are vise kallar -honom i sin Islänningabok för Norrman. För så vidt jag vet, rann ej en -droppe Norskt blod i hans ådror. Men han gifte sig med en norska, en af -Kettil Plattnäsas döttrar.[7] - -En af de många vikingar, som deltogo i Hafrsfjordslaget, var Anund, då -nyss hemkommen från en treårig vesterfärd[8]. Han var med sitt skepp i -hetaste striden och stod länge i sin framstam, der han manligt afvärjde -folket på konungens skepp, detsamma, på hvilket Thorolf Qväll-ulfsson -befann sig. Till sist fick han ett hugg, som tog af honom ena benet och -han fördes sanslös ur striden. Sedan gick han med träben och kallades -Anund träfot. - -Han och andre vikingar med honom foro nu åt vestern och uppsökte der -Geirmund Heljarskinn, den ryktbaraste af alla vikingarna, och fråga, -om han icke ville återtaga sitt rike i Hördaland; de ville då vara -honom behjelpliga. Men Geirmund var klokare än de. Han sade, att de -knappast skulle få heder af färden och att han icke hade lust att blifva -konungsträl och tacka för det, hvartill han hade rätt. Han for sedan till -Island; han var den ende konung, som der bosatte sig[9]. - -Anund fortsatte sina ströftåg, under stora faror. En gång hade han farit -rätt illa med Irlandskonungen Kjarval och var nära att blifva allvarsamt -näpst derför af Helge magre, som åtagit sig det svåra värfvet att freda -och bevara svärfadrens rike. Till sist blef Anund nästan ensam, ty den -ene efter den andra af hans följeslagare drog öfver till Island. Sedan -han uppehållit sig en tid i Norge, for äfven han dit till sist. Hans -öfverresa var stormig. Vid Islands nordostliga udde skiljdes han från sin -följeslagares skepp och drefs sedan flera dygn omkring på det nordliga -hafvet. När vädret stillnade och skeppet kom närmare land, funno de, -som förr varit på Island, att de drifvits längs med hela nordkusten, -till mynningen af dess vestligaste fjärd. De mötte nu en båt, som de -ropade an, och fingo höra, att längre in var i det närmaste allt landet -upptaget, men i nordvest var det ännu plats för nybyggare. Anund frågar -de sina om deras mening och styr sedan i land. Der bodde en man, som -hette Erik; han följde Anund till den enda ännu ointagna sträckan der -i nejden. Stor var hon ej och ett väldigt fjäll sköt ut till vattnet, -betäckt af nyfallen snö; det kallades Kallbak. Anund såg på fjället och -qvad: - - Likt böljan är det onda - Lifvet för spjuthvässaren. - Hafvets gångare - Hastar till fjerran land. - Länder rika och vänners flock - Lemnar jag och till slut -- - Klent är bytet, får jag - Kallbak och lemnade åkrar.» - -“Mången“, svarar honom Erik, “har så mycket mist i Norge, att han aldrig -får bot derför. Tänker jag, att det mesta landet är upptaget i de goda -trakterna och derför kan jag icke mana dig hädan.“ Han lofvar att lemna -en del af sin jord och då stannar Anund. - -Detta skedde ungefär år 900, således vid pass 16 år efter Ingolfs -utflyttning. Under den tiden hade så månge dragit öfver till den aflägsna -ön, att det blef svårt för de sist ankommande att finna bland de många -fjärdarna en, som dugde till bebyggande och icke redan tillhörde en -annan. Dock var Anund ingalunda den siste utvandraren. Under de följande -tvenne årtiondena, således ända till 920 fortforo invandringarne, men de -voro mindre betydande. De fleste gingo denna tid ut från sjelfva Norge. -För öfrigt fans det äfven efter den egentliga landnamstidens slut på sina -ställen utrymme. Så kom Erik röde år 950 från Norge och satte sig ned -just i samma trakt som Anund träfot. Det var samme Erik, som år 982 fann -Grönland. - -Så gick det till med utflyttningen till Island. Icke alla drefvos af -samma bevekelsegrund. Somlige foro dit onekligen för nöds skuld, emedan -de icke kunde stanna i hemmet. För andra saknades dessa yttre tvingande -omständigheter, de foro dit -- för ro skuld. Hur mången af oss skulle -väl vilja för ro skuld aflägga ett besök på Island? Vi hafva dock, med -ångans tillhjelp, gjort oss i viss mon till herrar öfver afstånden i -rummet och tiden och hafva sedan dess så svårt att förstå, hur vi kunnat -berga oss utan alla dessa hjelpmedel, som den nyaste tiden bragt med sig. -Hvart århundrade har gjort sitt till för att förbättra och underlätta och -det är många århundradens arbete i denna riktning, som ännu icke kommit -till stånd, då vi stå på väg att följa en landnamsman på hans första -Islandsresa inemot det nionde seklets slut. En veckas segling ligger för -honom i allra bästa fall, om vi mäta afståndet mellan Norges och Islands -mest närliggande uddar. Men hvem svarar för väder och vind? - -Svårigheterna synas ingalunda nedslå modet på vår utvandrare, nej, de -elda honom. Han kunde söka sig undan tyranniet i hemmet en tillflykt -på närmare håll, på andra sidan Kölen, der andra flyktingar odlat i -Jämtland, Herjeådalen och de inre delarna af Helsingland. Han kunde söka -sig en fristad i något annat af Nordens länder -- det var ju mången, -som hade fränder i alla tre -- men han gör det icke. Det skall vara god -landskost på Island, hans fränder och vänner hafva farit dit, icke vill -han ensam stanna efter. - -Att begifva sig ut på äfventyr för äfventyrets skuld, att kasta sig in -i faror blott och bart för att vara i fara, det var icke ovanligt, utan -rent af charakteristiskt för nordbon. Kunna vi undra derpå? Den tidens -oro, då inflyttningarne i norden skedde, var nu förbi. Alla förhållanden, -enskilda och allmänna, ordnade sig alltmera. Man odlade sin jord, skötte -sin boskap, umgicks med sina grannar, samlades vid gudahusen och vid -thingen. Men icke var detta nog! De nordiska folken befunno sig nu i -ungdomsåldern, då blodet sjöd i ådrorna, då man kände sina krafter växa -och blott önskade att få tillfälle att pröfva dem. Hvad tjente det till -att nedlägga för mycket arbete på åkerbruket eller andra det husliga -lifvets sysslor, som lika väl förrättades af de öfriga, och när man kom -ibland andra, hvar fans den, hvilken man kunde ingifva någon aktning -för styrkan, som ej var pröfvad, för hugstorhet, som aldrig uppenbarat -sig? För öfrigt fans till all denna tidens oro en djupare grund, som jag -framdeles får påpeka. - -I det gamla Rom var det sed att börja de inre stridigheterna, när inga -yttre fiender hotade. Jag vill visst icke förneka, att inre stridigheter -funnos i Norden under dessa tider, men det är dock skillnad deremellan, -när menniskor bo inklämda mellan trånga stadsmurar, så att man icke kan -undgå att hafva för ögonen dem man missunnar eller fruktar, och när man -bor i ett vidsträckt land, der befolkningen icke är öfverdrifvet tät, -men afstånden så mycket större. Man kan säga att i viss mon hafva vi här -motsatsen till förhållandet i Rom. Man fann icke tillräckligt att göra -hemma och derför begaf man sig ut på äfventyr. Man rullade sitt skepp -till sjön och lemnade hemlandets kuster, man lade i land och härjade, -der man ingen fiende hade, man anföll ett skepp, hvars höfding man ej -kände, man gick ur fara i fara och ju större de voro, dess mera välkomna --- och när man gjort sig känd och fruktad, vände man hem, stolt öfver -segrarna och viss om sitt inflytande. Derföre när det föll någon in att -begifva sig ut till Island, för att sätta sig ned der, var det ingen, som -förvånades deröfver. Det var något nytt att försöka. De ständiga färderna -hade gjort folket förtroget med sjön och man egde skepp, som kunde trotsa -stormarna. - -Till allt detta kommo just nu särskilda omständigheter, som gjorde -utfärden önsklig. Allt visar, i hvilket nära förhållande utflyttningen -till Island står till Harald Hårfagers eröfringar i Norge och hans -vesterfärd till de Brittiska öarna. Den senare företogs sannolikt år -888 och just efter den tiden var det, som skarorna strömmade från -Vesterhafvet och från Norge. Denna anledning till utflyttningen -framhålles ock ständigt i sagorna och betonas der t. o. m. alltför -mycket. Man skulle af deras framställning tro, att många omedelbart efter -Hafrsfjordslaget togo land på Island, hvilke dock i åratal efter den -märkliga striden ströfvade kring på hafven, innan de beslöto sig för en -fredlig bosättning. Ej heller var denna yttre anledning den enda, ty han -förklarar ingalunda den så otroligt stora utflyttningen. Visst voro de -gamle Nordboarne frihetsälskande, men jag betviflar, att alla kunde så -djupt harmas öfver Haralds omstörtningar, och det är mer än troligt, att -icke få af de utflyttande voro alltför obetydliga, för att på sig reta -envåldsherrskarens tunga missnöje. Det var som hade en smittsam sjukdom -rasat i Norden i de dagarna och ryckt bort hundradetals af menniskor. Hur -stor folkmängden var, som lemnade Norden, kan icke med någon säkerhet -beräknas. Man känner namnen på ungefär 100 utvandrare, men det är -sannolikt, att icke alla fått sin historia skrifven och i de allra flesta -fall vet man dessutom icke, med huru stort manskap enhvar utvandrare for -ut. Mången landnamsman kom till ön på en annans skepp och hörde till hans -följe. Den förre kom måhända ensam till den torfva, han utvalde åt sig, -den senares följe var kanske mycket stort. De tvenne skepp, med hvilka -Qväll-ulf och hans son foro ut till Island, buro tillsammans 60 män. Men -icke alla, som sålunda kommit till Island, stannade der för alltid. Bland -Anund träfots manskap funnos sådane, som förut varit till Island. - -Att utflyttarnas antal icke var ringa, är fullkomligt säkert. Omkring 200 -år efter Islands bebyggande lät Biskop Gissor räkna öns inbyggare och -funnos då i den östra delen 840, i den södra 1,200, i den vestra 1,080 -och i den norra 1,440 fullsutne bönder, tillsammans således 4,560. Om vi -ville antaga, att enhvar af dessa hade en hustru och tvenne barn -- de -Isländska äktenskapen voro i allmänhet barnrika -- samt t. ex. tvenne -trälar -- Leif kom till Island med tio, Geirmund hade ännu flera -- och -tre hemmamän -- samme Geirmund hade åttatio -- så blir den nyss uppgifna -siffran nio gånger så stor, d. v. s. större än 40,000, och om man dertill -lägger de fattigaste på ön, som icke upptogos i biskopens beräkning, -torde det ingalunda synas öfverdrifvet, om vi antaga Islands befolkning -vid år 1100 uppgå till 50,000 själar. Likväl hade under tiden inträffat -tvenne stora hungersnöder, den ena omkring år 969, den andra vid pass -år 1049, och i följd af den senare en stor dödlighet. Den nuvarande -folknummern uppgår ej till mer än 67,000, men ej ens i jemförelse med -denna summa äro de 50,000 år 1100 för många, ty dels gaf Island icke så -mycket tillfälle till utvidgande af dess produktionsförmåga, dels har -befolkningen derstädes, åtminstone tidtals, befunnit sig i aftagande. -Understundom kommo förfärligt ödeläggande olycksår -- så hade ön år 1786 -tiotusen invånare mindre än tre är tidigare -- och oberoende af dessa -tillfälliga inverkningar hafva det osunda lefnadssättet och de af detta -vållade epidemierna småningom decimerat befolkningen. Af 1000, som födas -på ön, hinna endast 567 det fjortonde lefnadsåret. - -Utvandringen till Island står i vissa afseenden utan motstycke. Vi hafva -visserligen i våra dagar ej saknat tillfälle att se utflyttningsraseriet -i rätt betydande omfång, men det är den skillnaden, att vi nu hafva en -månghundraårig odling och derigenom intaga en helt annan ståndpunkt än -våra fäder på åtta- och niohundra-talen, som icke ännu hunnit öfver -naturfolkens stadium. Det är derföre ovärderligt att ega om denna -utflyttning så pass fullständiga uppgifter, som stå oss till buds. - -Men redan denna omständigheten, att dessa noggranna underrättelser -finnas, är oss en varning, att icke alltför förhastadt och icke i alltför -stort omfång uppställa den Isländska utflyttningen såsom ett profstycke -på folkvandringarna. Man är i allmänhet alltför benägen att tillämpa de -Isländska förhållandena på förhållandena under de äldsta tiderna i _våra_ -bygder, utan att närmare eftersinna, i hvilken mon det på Island kunde -finnas en särskild sakernas ordning. - -Den Isländska utvandringen är af enskild natur. Det är icke en stam -eller ett folk, som under sina höfdingar bryter upp att söka sig nya -boningsplatser, utan enhvar af dem, som begåfvo sig till den fjerran -liggande ön, drefs dit af ett honom enskildt bestämmande motiv. Han for -dit ut i fullt medvetande af sina skäl och af sitt mål, det bestämda -mål, han sjelf hade satt sig. Det är icke så, när folken vandra. Då är -det massorna, som röra sig, och de gå fram instinktlikt, utan att vid -utgångspunkten hafva klart för sig, hvar deras väg skall sluta, närmast -ledda af dem, som de hafva till höfdingar. Men derföre att den enskilde -ej dervid handlar sjelfständigt, utan i öfverensstämmelse med den -gemensamma, högre viljan, förlorar sig så snart och så lätt medvetandet -af vandringens orsaker, förlopp och närmaste följder. - -Att utflyttningen till Island var sådan den var, blef af stor vigt -för utvecklingen af de offentliga förhållandena på ön. Af menniskor, -som fullt medvetet handla i det offentliga, kan man icke vänta en -sådan samhällsordning, som födes, man vet icke när, emedan den icke -varseblifves eller granskas, förrän den hunnit någon utbildning, hos ett -folk, som befinner sig i normal utveckling. När den tiden kom, att man -på Island kände behof af lagar, beslöt man att skaffa sig sådana och man -gaf i uppdrag åt en viss person att skrifva dem. Så blef författningen, -likasom utflyttningen var det, artificiel, ett verk af den enskildes fria -vilja och derigenom förfaller ock rättigheten till bevisande jemförelse -mellan den Isländska och den Svenska författningens uppkomst. - -I ännu ett annat afseende blef utflyttningen till Island bestämmande för -öns historia och dess inre förhållanden. Bland de många, som flyttade -ut, voro en hel mängd framstående personligheter. Under en skiftande -lefnads många farligheter hade de vunnit rik erfarenhet, anseende och -inflytande. Andra hade under de väldiga omstörtningarna i moderlandet -drifvits att intaga en fastare ståndpunkt mot det förtryck, som mötte -dem, och ju modigare deras hållning var, dess mer blefvo de föremål -för uppmärksamhet. När sådane kommo ut till Island, kunde de icke i -ett nu aflägga som en klädnad den sinnets art, som år och erfarenhet -utbildat, och de voro redan från början i tillfälle att äfven i det nya -hemmet spela en framstående rol, ty i de vida landsträckor, de intogo, -var rikligt utrymme för dem, de hade med sig och för andra, som derute -sökte upp dem och hos dem fingo land och skydd. Derigenom uppstod ett -förhållande, som mellan en patron och hans klient, ehuru i det stora hela -utan andra förpligtelser än det moraliska bandets. Här voro de första -patriarchaliska elementerna till ett feodalväsende, som dock aldrig kunde -komma till stånd på det republikanska Island. Men i detta förhållande, i -denna moraliska förpligtelse och i slägtskapens band, med de åligganden, -detta under en så tidig period innebar, låg ock fröet till alla de -kommande slägt- och partistriderna, som fylla de Isländska sagorna och ge -åt landets historia ett hemskt uttryck. Nu rycker sjukdomen bort Islands -invånare, då fick blomman af dem dö en blodig död i förtid. - -Hade mycket vunnits, om hon fått längre vara? Hade hon frambragt några -goda frukter? Vi äro berättigade att antaga det, ty den Isländska -bildningens historia, hvars hufvuddrag jag i det följande kommer att -påpeka, visar jemte denna förödelse rätt mycket stort och ädelt, som -fröjdar hjertat. Island var tills det lades som provins under Norges -krona, en republik, dess stormän trädde, trots deras myndighet, aldrig -fullständigt ur böndernas krets, men det fans på ön en bildningens -aristokrati, som troget vårdade minnet af de hugstora fäderna, -landnamsmännen och deras förfäder, sökte att likna dem i stora idrotter -samt sökte åt kommande slägten bevara minnet af det stora, forntiden och -samtiden utfört. - -Under bebyggelsetiden stod Island naturligtvis i täta förbindelser med -andra delar af verlden, isynnerhet med Norge, det egentliga moderlandet. -Redan nödvändigheten dref Isländaren till utfärder. Mången fann ej på ön -virke att bygga sitt hus, utan måste hemta det från Norge. Med glädje -helsade man alltid skeppen, som “kommo utifrån“ till ön, men synnerligen -kärt var det, om det fans timmer och mjöl i lasten. Ej heller hade de -stridsamme öboarne lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte -och de funno sig ej tillfredsställde att mäta sina krafter endast på ön --- här var ingen brist på stridigheter -- utan de foro ut, härjade för -egen räkning eller gästade Nordens konungar, i hvilkas tjenst deras -skarpa svärd och ej mindre skarpa tungor utöfvade ett ofta mäktigt -inflytande öfver Nordens öden. Isländarne kommo ej att söka en obemärkt -vrå eller en oansenlig tjenst bland fränderna på andra sidan hafvet. De -styrde sin väg till konungarnas boningar. Ofta gick ryktet dem i förväg -och de möttes af fränder och vänner utanför stadens port och trädde så -inför herrskarens ögon med rikt följe af hans egna mest ansedda män. - -Dessa utfärder fortforo så länge Island var sjelfständigt. Men -de förlorade till sist rätt mycket af den krigiska charakteren. -Skaldekonsten öfvades flitigt på Island och den Isländska skalden -helsades och hedrades hvar han kom. Ej heller Sverige var af dessa -fredliga segervinnare förgätet. Gunlög Ormstunga kom år 1003 till Olof -Skötkonung och fann der före sig en annan Isländsk skald Thord. En annan -Isländsk sagas hjelte, Hallfred Vandrådeskald, gästade Olofs hof år 1000 -och när skalden Hjalte kom med det farliga uppdraget att se sig före, -huru konung Olof var sinnad mot sin namne i Norge, träffade han i Sigtuna -landsmän, skalderna Gissur Svarte och Ottar Svarte. - - - - -2. - -Land och folk. - - -Hurudant var då detta Island, som lockade sådana massor af menniskor -att lemna den torfva, som fäderna odlat, och den omgifning, vid -hvilken man från barnaåren varit van, eller det hem, man vunnit, efter -mången ansträngning, efter otaliga svärdshugg och blodsförluster, uti -vestern? Våra dagars menniskor fara att söka guldkorn i Californien och -Australien. Det var icke ädla metaller, som lockade till Island. Mest -liknande den Isländska utvandringen skall väl den vara, som plägar gå ut -till Norra Amerikas östra delar i den falska förhoppning, att man der -skall finna allt upptänkligt godt tillgängligt för enhvar, utan möda och -arbete. Men der äro åtminstone rika trakter, väl odlade eller tjenliga -till odling och på månget annat sätt egnade att bereda tillfälle till -mensklig verksamhet. Island erbjuder icke samma förmoner annat än i -ytterst ringa grad. - -Icke lockades man dit af ett luftstreck, blidt som söderns, en evigt -blå himmel och herrligt solljus. Isländska nordkustens spetsar ligga -under polcirkeln och således icke så litet nordligare än Haparanda. -Dess sydkust ligger obetydligt längre ned åt söder än Umeå. Dess klimat -är hårdt, äfven om läget midt i hafvet något motverkar följderna af -läget så högt i norr. Vi skulle kanske kunna bättre förlika oss med -klimatet och dithörande omständigheter, ifall Island i andra hänseenden -varit ett af naturen rikt gynnadt land, om det t. ex. hade legat vid -en af de stora stråkvägar öfver hafvet, som samfärdseln mellan rikt -odlade länder måste taga, och om det derigenom hade varit möjligt för -Islands invånare att förtjena sitt uppehälle, som nutidens Greker, med -fraktfart för andra samt att från andra, närliggande håll skaffa sig -det nödvändiga, som det egna landet ej gaf dem. Men ön ligger fjerran -från alla stråkvägar afsides upp i hafvet mellan Amerika och Europa; -endast den äldsta befolkningens stora energi gjorde det möjligt att -underhålla förbindelserna med ytterverlden så täta som de voro. Afståndet -från Island till närmaste udde i Norge är 120 mil, till närmaste näs på -Skotlands kust ungefär hundra. - -Likväl sades det, när ryktet om Ingolfs landtagning hann Norge och -sedan under bebyggelsens tid, att det var god landskost på Island. Och -detta synes betyda icke allenast, att der fans en stor yta, hvarest -- -åtminstone under större delen af landnamstiden -- man fick jord för -allsintet; detta var icke alltid det förnämsta, ty mången af dem, som -foro dit ut, hade i hemmet vida egor, som i följe af tidigare odling icke -gjorde samma besvär, som å det ouppodlade Island. Det synes äfven i icke -ringa mon betyda, att jordförhållandena på Island voro goda eller ansågos -så vara. Detta visar blott, hur man var nöjd med litet, särskildt hvad -möjligheten till åkerbruk beträffar, men derjemte äfven att förhållandena -i Norden ej voro desamma som nu. Med bestämdhet vet man, att åtminstone -flerstädes i Sverge, stodo fält, som nu bära frodiga skördar, den tiden -under vatten och man måste då nöja sig med att uppodla de ofta steniga -och redan genom sitt läge otjenliga backsluttningarna, som nu äro -öfvergifna och ofta trädbevuxna, men på hvilka man dock än i dag ser, -hur tegarna legat och dikena gått. - -Hvad arealen beträffar, kunde Island visserligen ega utrymme nog för -stora massor menniskor, ty ön är 1,870 geogr. qvadratmil stor, d. v. s. -något större än Götarike, mer än dubbelt så stor som det öfriga Danmark, -Slesvig inberäknadt, något större än konungarikena Baiern och Sachsen -tillsammans. Men utaf denna vida yta intages ungefärligen hälften af -ofruktbara trakter, förnämligast af bergen, som visserligen icke äro i -allmänhet mycket höga, men de äro, i följd af det nordliga läget vida mer -kala än söderns berg vid samma höjd öfver hafvet. - -Den Isländska fjällnaturen är dessutom vida otjenligare för menniskan -än till och med högre afdelningar inom Alperna. I södra Europa skjuta -fjällen upp i spetsar, den ena mer himmelssträfvande än den andra, och -uppför deras sidor smyga sig dalarnas gräsmattor med smala flikar, -som, skyddade i remnor och vrår, bereda djuren och genom dem menniskan -tillfälle till icke torftig föda. På Island finner man vanligen icke -dessa högtsträfvande former, utan i stället höga bergsslätter, som -sträcka sig långt, långt bort, här och der afbrutna af en brådstört -klyfta, i hvars djup en strid och iskall fjällflod störtar med mjölkhvitt -vatten mot hafvet. Och dessa högslätter förete en sorglig ödslighet; -endast i en och annan remna finner man en mager grästorfva. Men ej ens -den försmår fåret, när det är lössläppt att på egen hand söka sig föda. -Derföre är det ock så vanligt, att hjordarna förirra sig långt bort från -hemmet och då är det ej lätt att finna dem, som hafva det rätta märket. - -Så stå då dalarne åter, men ej heller der äro utsigterna alltför ljusa. -Stora sträckor upptagas af sandfält och myrar; der ängsmark finnes, är -den vanligen så ymnigt öfversållad af tufvor, att gräset växer magert -och inbergandet är förbundet med stora svårigheter. Lägg då dertill, -att ingen säd växer på ön och ingen skog utom några magra dvergbjörkar, -af hvilka de högsta kanske äro 6 alnar, så att ingen kan inom landet -få säd för att baka sig bröd, timmer för att bygga sitt hus, ved att -lägga under sin gryta eller till att uppvärma sitt rum under den långa, -kyliga vintern -- och lägg ytterligare härtill, att när jag uppfört min -boning af plankor, hemtade från Norge, eller efter allmännaste seden, -af stenar och isynnerhet jordtorfvor, som begärligt supa i sig den -fuktighet, hvarmed luften är mättad, och rätt snart bringa röta i det -sparsamt använda virket, när jag med möda inbergat mitt hö, för att icke -behöfva, när hösten kommer, slagta ned all min boskap, när jag under -större delen af året nöjer mig med torkadt kött och färsk fisk, som lätt -ger mig skörbjugg, och mjölk under olika former och smör, helst surt, -och när jag det oaktadt lärt mig att älska mitt hem, så kommer i morgon -ett fjällskred och betäcker min ladugård och i öfvermorgon en lavaström, -som förödande skrider fram öfver egorna, krossar husen, drifver floden, -som rann förbi, ur sin bädd, och ligger om en tid som en hård, skroflig, -söndersprucken klippa, der mitt hem stod i den grönskande dalen -- hvem -af oss ville väl _der_ söka ett hem? Och likväl -- för att nämna _ett_ -exempel -- när Isländaren Rut Härjulfsson, hvars bekantskap vi framdeles -få göra, hade vistats en tid i Konghäll hos drottning Gunhild, Harald -Hårfagers sonhustru, och af henne och hennes son, Harald Gråfäll, Norges -dåvarande konung, blifvit på alla upptänkliga sätt hedrad, och allt, som -en mans hjerta vanligen mest åstundar här i verlden, ära, inflytande, -rikedom, låg för honom, längtade han dock till sitt Island och bad -omsider om orlof att lemna all denna herrligheten för att fara dit ut. - -Det är dock sant, att naturförhållandena voro den tiden något bättre. -Det gifva sagorna vid handen. Säd, som i senare tider, trots alla -försök, ej kunnat växa på ön, odlades då. Äfven finnas ortnamn såsom -Åker, Åkersnäs, Åkeröarna o. s. v. Leifs trälar vredgades för det de -skulle draga plogen. Geirmund och Kjallak tvistade om åkrar. I Öfjärden -i Nordlandet låg en ö, som alltid bar säd; der växer än i dag vildt -korn. Ja ännu under 1500-talet omtalas åkrar på Island. Dessa synas -företrädesvis varit anlagda på ställen, der varma källor eller andra -mildrande omständigheter kunde motverka det hårda klimatet. - -Äfven skogar fans det i den gamla tiden. Are frode (eller vise), hvars -Islänningabok är den Isländska litteraturens första alster, säger, att -när ön började bebyggas, fans det skog mellan fjäll och fjärd. Många -ortnamn, slutande på -skog och -hult, vittna om detsamma. Men äfven om -man har skäl för antagandet, att skogen -- han bestod förnämligast af -björk samt i någon mon äfven af vide och rönn -- derjemte var högväxtare, -torde han dock aldrig hafva varit af riktigt stor betydenhet. I allmänhet -fick man, för att få starkare och gröfre virke, hemta det från Norge -eller ock vänta, tills Golfströmmen förde det från varmare och bördigare -länder från andra sidan hafvet i vester. För öfrigt torde de förste -invandrarne af oförstånd hafva befordrat de Isländska skogarna till ett -snarligt slut; de hade säkerligen icke lärt sig i hemmet att hushålla med -dem. Och med skogarnas förstöring försämrades klimatet och sädesodlingen -blef till slut omöjlig. - -En egenskap har naturen gifvit Island, som var af stor vigt för dess -invånare. Med undantag af södra och sydöstra kuststräckan är landet -inskuret af otaliga fjärdar, större och mindre, som erbjödo krämarskepp -och andra fartyg goda hamnplatser. Der landstego nybyggarne, vid dessa -vikar och vid de i dem utrinnande floderna satte de sig ned. I dessa -vikar landade sedan skeppen, som årligen kommo ut från Norge och ur -vikingafärder. Då blef stranden skådeplats för en liflig rörelse. När den -förnämste i trakten börjat köpslagandet, fortsattes det tills lasten tog -slut och sedan fick enhvar föra det goda, han förvärfvat, hem till sig -och de sina. Men detta var ingalunda alltid så lätt. - -Island är till allra största delen uppfyldt af höjdsträckningar, bredare -och smalare, högre och lägre. Der man är fri från bergen, har man -vattnet, som icke lägger mindre hinder i vägen för den, som vill färdas -från ett ställe till ett annat. Det finnes på ön ingen väg, der en vagn -kan med fördel färdas, öfver de strida floderna ingen bro -- utom på -_ett_ ställe -- vid de större vattensamlingarna sällan en båt, hvarföre -den, som vill fara fram, får göra det på hästryggen och den, som har en -last att förflytta åt det inre landet, får lägga den på hästen, i väl -afpassade bördor, fästade vid det trogna lastdjurets begge sidor. Hästen, -utan hvilken Isländaren knappast kunde lefva, för honom och hans bördor -uppför och utför de branta sluttningarna, öfver de obanade, farliga -myrarna, der understundom ingen annan vägvisare finnes än den lågväxta -vattenklöfvern, genom floder och sjöar. Det är lätt att inse, med hvilka -svårigheter all samfärdsel på Island är behäftad. - -Island är således ett land, der man fått och får lära sig att tåligt -försaka. En försakelsens prägel är ock tryckt på den karga naturen. -Eller hvilket annat intryck får man, när man lemnat under sig bygden -och de grönskande betesmarkerna och kommit upp på en af de vidsträckta -högslätterna, Isländarnas hedar, och der rider fram öfver den enformiga -ödemarkens yta. Låt vara att himlen är klar, att solen sänder sina -strålars flöden. De värma, de vederqvicka föga. Men den skarpa vinden -blåser kylig öfver högslättens vida, brungråa yta, vid hvars ena kant man -kanske varsnar en strimma af hafvet, samma haf, som sköljer Grönlands -kuster, på den andra en gletscher med dess iskalla, hemska majestät. Och -öfver denna ödsliga rymd höres ej annat ljud än hästhofvens slag mot -marken och förarens rop! - -Hvilken motsats, om vi vända oss till ett land i den motsatta delen af -vår verldsdel, till Grekland! Der var ock landet sönderskuret af bugter -och vikar, der ock intaga bergen en stor del af ytan och skilja stammarna -från hvarandra. Men der var klimatet ljufligt och mildt, kylan och snön -voro förvista till bergshöjderna, men i dalarna var vintern ej mer än en -kulen höst, der - - -- “rundt omkring bär jorden af sig sjelf - en osådd skörd, hvad menniskan behöfver, - och gyllne äpplen glöda mellan löfven - och röda drufvor hänga på hvar gren - och smärta pelarstammar grönska der, - omhuldade af söderns rika rankor.“ - -Der fläktade ljumma, milda vindar, som förde seglaren varligt fram från -ö till ö uti Archipelagens lustgård och längst bort till Asiens strand, -der fägring och blomstring och allsköns yppighet funnos i rikaste mått. -Och öfver allt detta den klaraste, renaste, ljufligaste himmel, den mest -genomskinligt klara, balsamiska luft. - -Och hvilken skillnad mellan folken! Der thronade Zeus, sådan den Grekiske -anden genom Phidias skådat och framställt honom i allt sitt Olympiska -majestät, i rik harmonisk skönhet, nästan ohöljd, att kraften röjes i -hvar lem, behaget i hvar form. Här gick Oden, enögd och sluten, i fotsid -kappa, med bredskyggig hatt, dold, fast igenkänd af de sina. Der var -lifvet en lek bland rosor och murgrön, en fröjd utan ända, en lust utan -like. Och här -- jag minnes knappast ett enda tillfälle, då det i de -Isländska sagorna och i de mythiska sångerna talas om en menniska eller -gud, som lett ett barnsligt löje eller skrattat ett godt, oskyldigt -skratt af det sorglösa hjertats fullhet. Tyvärr tala sagorna ofta om ett -skratt, som ondskan eller hånet gjorde bittert. - -Det är sant, att nordbon, att Isländaren gaf sig ut på äfventyr och i -faror, utan att alltid vilja dermed vinna något särskildt syfte, för -äfventyrets och farans skull. Man kan, om man vill, säga att det var för -ro skull, men vi må se till, att vi ej dermed mena allenast lättsinne. -Bakom och under detta ligger samma gränslösa allvar, som gör leendet -konvulsiviskt och ger åt äfventyret och striden en färgton, som vore -himlen höljd af digra åskmoln. Det kom öfver vissa af den gamla tidens -kämpar ett sådant vildhetens raseri, att de sades vara oemottaglige -för hugg, under det de sjelfve spridde död och förderf omkring sig. -Man skulle under dessa förhållanden nästan kunna säga, att tillfällen -funnos, då den nordiske kämpen icke var fullt tillräknelig för de blodiga -dåd, han föröfvade. Men dervid få vi icke förgäta, att månget af de -gräsligaste blifvit diktadt i senare tider, då man icke var stark nog -att fatta grundvalen till de gamles kraftiga uppträdande, utan sökte i -stället utmåla detta med den ena vidunderligheten efter den andra. Vi få -derföre akta oss att bilda en föreställning om det gamla lifvet i Norden -med ledning af de yngsta Isländska sagorna, de s. k. mythiska eller -fornålderssagorna. - -Å andra sidan saknas icke tillfällen, tvärtom äro de, till all lycka, -rätt många, då man får beundra kraften och storheten, utan att -behöfva rysande och med afsky vända sig bort från de beledsagande -omständigheterna. De Isländska sagorna skildra rätt mången hjeltegestalt, -som man i alla tider måste beundra. Modet fans ingalunda endast då till, -när faran eller stridshvimlet eldade mannen att störta fram i vild -berusning -- ty dertill kan mången djupt sjunken i nödens stund vara -mäktig -- det visade sig äfven uti ihärdighet och tåligt, frimodigt -fördragande, såväl af mindre, fast ofta rätt plågsamma lidanden, som -af de större och mer på djupet gående. Ett exempel på det förra ger -oss Eyrbyggia-Saga, då hon förtäljer om Thorbrandssönernas hemkomst ur -striden på Vigrafjärden. Den ene kom till gården, illa sårad och blodig. -Då han nu skulle skötas om och man ville draga benkläderna af honom, -gick det ej. Hans värd gjorde narr af hans sprättaktighet att gå med så -trånga kläder, men han ville icke vidgå beskyllningen. Till sist fann -man -- en spjutspets i fotleden, som naglade fast byxorna vid benet. En -annan af bröderna satt med vid bordet, men visade föga begärlighet för de -framsatta rätterna, osten och skyret -- den löpnade, vasselfria mjölken --- och när man sporde honom efter orsaken, svarade han, att nykaflade -lamm äro minst begifna på att äta. Det är på Island sed att sätta en -träkafle i munnen på lammet, som skall afvänjas. Man såg efter och fann -en pilspets, som gick in genom strupen och tungroten. Ett storartadt -exempel, i äkta nordisk stil, på denna charakterens styrka, när hon -pröfvades som allrahårdast, hafva vi i Kråkomålets hjelte. Det är Ragnar -Lodbrok, som ligger i ormgården och sjunger om strider han kämpat i -Svears och Götars länder, i Österväg, i Danmark och ute i vestern. - - Höggo vi med svärdet. - Högt fröjdar mig jämnan, - att Balders faders bänkar - bonade vet jag till festen. - Drickom öl nu genast - ur djurets krokiga horn. - Sorg ej kämpen för döden - känner i höga Fjölnes hus. - Icke jag skall för ängslan - skämmas i Odens salar. - - Höggo vi med svärdet. - Här skulle nu alla - Åslögs söner med svärden - hvassa striden väcka, - om de med visshet visste, - hvad vederfares oss, - hur många ormar - etterfulla mig slita. - Sådant möderne fick jag - sönerna, att hjertat duger. - - Höggo vi med svärdet. - Har jag femti gånger - folkens strider främjat, - femtio och ännu en. - Minst jag trodde af män, - att mig vara skulle - (ung jag lärde udden färga) - annan konung större. - Oss månde Äser bjuda; - ej åt döden jag sörjer. - - Detta vill jag lykta. - Diser hem mig bjuda, - som från Härjans salar - Oden till mig skickat. - Glad skall jag öl med Äser - i högsätet dricka. - Lidna äro lifvets stunder - Leende vill jag dö. - -Det var icke utan, att Nordbon ville som Oden, “grubblaren bland Äser“, -försänka sig i utforskandet af lifvets gåtor. Det hände visst, å andra -sidan, att den inneboende kraften kom till ett plötsligt utbrott och -då rasade som den underjordiska elden, när han bräcker alla bojor och -framträder i dagen. Men besinningen vände snart åter och man måste vara -ständigt vaken, då ens väg gick fram mellan ständiga svärdshugg, då ingen -visste, när eller hvar han hade att vänta fienden. Syntes om dagen en -ridande skara, kanske var ovännen med uti henne. Hördes om natten ett -slag på dörren, som gaf tillkänna, att någon stod derute, kanske var det -ovännen. Med tänkande sinne gingo våra fäder i striden, med stor själens -spänstighet lärde de sig att i ett ögonblick göra situationen klar för -sig och draga de slutsatser, hon erbjöd. Deraf följde det kärnfulla, -korta, bestämda talet, rikedomen på erfarenhetssatser och ordspråk, som -förråder sig i sagorna och än i dag icke alldeles dött ut hos folket -i Sveriges landsbygder. Det var en fröjd att sammanträffa och pröfva -hvarandras vishet, som när Oden gick att skifta ord med Vafthrudne -och med konung Heidrek. En af Eddans sånger består just af dylika -erfarenhetssanningar, ordnade till en starkt doftande krans, och den -sången kallade de gamle för den “höga sången.“ - - Med tänkande sinnet - skall ej mannen skryta, - hellre med hugen försigtig. - Då när en klok och förtegen - kommer till gården, - sällan får varsam skada, - ty trognare vän - träffar mannen aldrig - än manvett mycket. - - Tigsam och tänksam, - tilltagsen vare i striden - konungens afkomma. - Glad och frimodig - finne man kämpen, - tills honom döden drabbar. - - Oklok man - alltid tror sig kunna lefva, - om han fejder flyr. - Men åldern gifver - Honom ingen frid; - om ock gamarne ge den. - - Oklok man - alla tar för vänner, - som vänligt välja orden, - men han känner, - då han till thinget kommer, - att förspråkare har han få. - - Afväg mycken - är till onda vännen, - bor han ock vid banad väg; - men till god vän - ligga genvägar, - vore han ock fjerran faren. - - Bo är bättre, - om ock det litet är, - herre är enhvar hemma. - Blodigt är hjertat - hans, som sig bedja skall - mat till alla mål. - - Med vapen och kläder - skall du vännen glädja, - med det å honom sjelf synes. - Gifvande och återgifvande - äro vänner längst, - om det alltid varder väl. - - Vännen sin skall - mannen vara vän - honom och hans vän. - Men sin oväns - skall ingen man - väns vän vara. - - Vissnar tall, - som ståndar på torpet - värmer henne ej bark ell’ barr, - så är den man, - som ingen älskar. - Hvi skulle han länge lefva? - - Dör fänad, - dö fränder, - dör en sjelf -- - jag vet ett, - som aldrig dör, - domen om dödan man. - -Nyckeln till alla dessa drag i nordbons, nu särskildt Isländingens -charakter, som jag redan antydt, hafva vi att söka i hans religion. -Det var ingen brist på tempel eller, som det i Norden hette, hof på -Island. De torde ej heller hafva varit fåtaliga i våra bygder. Sin tro -tog nordbon med sig, när han for ut till Island. Medvetandet af den -gemensamma gudsdyrkan, som sammanband moderlandet med dess koloni, yttrar -sig vackert i de gamlas tro, att landvättarne, skyddsandarne, i Norge och -på Island, voro beslägtade och synnerligen vänligt stämda mot hvarandra. -Hur noga man var att vid utflyttningen till Island bevara det religiösa -arfvet, se vi af Eyrbyggia-Sagas berättelse om den redan nämnda Thorolf -Mostrarskägg, som tog med sig delar af templet, hvars föreståndare han -varit. Hofvet, som han uppförde på Thorsnäs, var en stor byggnad med -dörrar på båda sidoväggarna, något närmare ena ändan. Derinnanför stodo -de ilandflutna högsätessulerna och i dem voro regin- eller gudaspikarna -inslagna. Det innersta af byggnaden liknade “sånghuset“ i en kyrka. Midt -på dess golf var en upphöjning som ett altar, hvarpå låg den i ett stycke -gjutna ringen, vid hvilken eder aflades; honom skulle offerföreståndaren -eller goden bära på armen vid folkförsamlingarna. På samma upphöjning -stod en kopparskål, hlautbolli, och deri låg en smal pinne, hlautteinn, -liknande en vigvattensqvast. Vid väggarna rundt omkring voro gudarnas -bilder uppsatta. - -Hvart tempel hade sin föreståndare. Dennas värdighet var ärftlig, men -godarne bildade ingalunda en afsöndrad kast. De skötte som andra sin -egendom, deltogo i lifvets dagliga bestyr, så mycket hellre som med -tempeltjensten var förenad borgerlig myndighet öfver kringliggande -område. Derjemte var det icke goden allenast förbehållet att för -gudarna frambära offer, ty det tillkom hvarje husfader. Men i det gamla -Norden, der i hvart större område bodde en stam, som kände behof af -sammanslutning och af en medelpunkt, torde det aldrig hafva saknats en -offentlig gudstjenst. På Island, der icke den folkliga sammanhållningen -fans inom de särskilda distrikten, utbildades den offentliga gudstjensten -ur den enskilda i öfverensstämmelse med förhållandena i hemlandet. Någon -mäktig nybyggare uppförde ett tempel, stort och präktigt, och der blef -då en naturlig medelpunkt för bygden. Dit sammankom man till firande -af de stora offerfesterna. Bönderna samlades till gudahuset, förande -med sig hvad som var nödigt för gilletiden. Allahanda boskap, äfven -hästar, slagtades. Blodet, hlaut kalladt, samlades i offerskålen och med -löt-tenen beströkos gudarnas säten och gudahusets väggar både ut- och -invändes. Eldar tändes på härdstenarna och öfver dem upphängdes kittlarne -med köttet, öfver dem fördes, troligen för att helgas, dryckeshornen, -som dock sedan, liksom maten, särskildt vigdes af offrets föreståndare, -på hvars bekostnad offermåltiden ofta skedde. Först dracks Odens skål, -så Njärds och Frös för godt år och frid. Dernäst plägade månge dricka -bragebägaren och äfven “minnen“ efter märkligare fränder, som bortgått. - -Det måtte ha varit en underlig syn för enhvar af oss, som hade kommit -att bevitna ett af dessa offergillen. I högsätet satt den förnämste -på stället; de andre hade intagit sina rum på bänkarna, efter rang -och anseende. Maten bars kring i de från elden tagna kittlarna, -drycken i de välbekanta hornen. Det är icke troligt, att man i dessa -högtidsstunder hade bortlagt alla förbindelser med ytterverlden, tvärtom -torde tankarne på dess förhållanden, dess fiendskap och vänskap, hafva -följt in i templet och gifvit färg åt samtalet. Och bortom de glammande -offergästerna, belysta af eldskenet, måhända stundtals omsvepta af röken, -innan denna fann väg ut genom hålet i taket, suto gudarne, stumme och -allvarlige, skurne i trä, klädde med menniskors kläder. - -Jag är benägen att tro, att dessa gudabilder togo sig bäst ut i den -halfva belysning, som det osäkra eldskenet spred. Sagorna tala med loford -om dessa bilder och andra framställningar, som med konstförfaren hand -skuros ut på väggar och annorstädes. Jag fruktar, att dessa loford äro -öfverdrifna. Vi hafva icke i behåll några afgudabilder från våra fäders -hednatid -- Thorsbilden, som visas i Uppsala domkyrka, är uppenbarligen -en Christusbild från medeltiden -- och man kan derför icke yttra sig -i denna fråga med full säkerhet. Men visst är, att om vi granska de -qvarlefvor, vi ega efter denna gamla tid och den närmast följande, -ornamenterna på redskap och smycken, de bildliga framställningarna på -runstenar och på det gamla, isynnerhet Norska och Isländska träsnideriets -alster, finna vi, att man visserligen ofta upptog motiver ur djurverlden -och menniskolifvet, men det dröjer ej länge förr än den ornamentala -charakteren får öfverhand, allt upplöser sig i konstrika slingor och -högst litet är qvar af det, som ursprungligen skulle framställas; och -när understundom denna öfvergång icke skett, äro figurerna, sådana -vi se dem, ingalunda skickade att gifva goda föreställningar om den -bildande konstens ställning mot hedendomens slut eller under den börjande -christendomens tid. Det står, som erfarenheten visar, icke i hvart folks -makt att, då det vill använda bilder, vare sig till prydnad eller i -sjelfständig framställning, taga ämnena dertill ur den döda materien, -ur växt-, djur- eller menniskoverlden, allt efter som hogen drifver. -För öfrigt tänkte sig icke Nordbon sina gudar i så starkt utpräglade -gestalter, att det kunde blifva för en den tidens konstnär möjligt att -gifva en form, som passade till det rika, fast icke harmoniskt utbildade -innehållet. - -Men hvad i detta sistnämnda afseende saknades, ersattes rikligen genom -den förtrolighet, hvarmed menniskan umgicks med sina gudar. Thor kallades -i sagan för Thorolfs Astavinr, käre vän. Denna förtrolighet, denna -tillförsigt om gudarnas omsorg för detta lifvets angelägenheter skönjer -man i den så vanliga seden, att i tvifvelaktiga fall, när man ej rätt -visste, hvad man helst borde företaga, fråga den gud, man företrädesvis -dyrkade, om råd och det rådet följdes sedan samvetsgrant. Den gud, till -hvilken Svenskar och Norrmän mest hyllade sig, var Thor och näst honom -Frö. Såsom den der kämpade för gudar och menniskor mot jättarna, måste -ock Thor blifva ett af de vigtigaste gudaväsendena. Han förekommer ock -ofta som hjelte i de mythiska berättelserna. Det är likväl onekligen rätt -eget att se, hur han synes hafva varit det dagliga lifvets mest anlitade -gud, under det de mythiska sångerna låta honom stå betydligt efter Oden, -allfadren. Hvad som vållar denna skiljaktighet vore väl värdt en egen, -omfattande undersökning. - -Denna olikhet får dock ingen söka förklara så, som skulle de mythiska -sångerna icke vara folkets egendom, utan uttryck för en tro, tillhörande -en särskild klass med högre insigt -- ett antagande, som allför ofta -möter oss vid redogörelsen för naturfolkens religionsformer. Att de -mythiska sångerna voro gemensamma för de hedniska nordborna i allmänhet, -se vi bäst deraf, att i dem återfinna vi samma sönderslitna väsende, som -uppenbarade sig inom den yttre verlden, der finna vi dettas förklaring. - -Då Balder var död, bjöd engång Öge, hafvets gud, Äser och Alfvar till -gästabud. Loke var der äfven, blef engång utdrifven, men kom åter och -fick stanna qvar, då han påminde Oden om fostbrödralaget, han ingått med -honom, den onde Loke, och om hans löfte att aldrig smaka öl, om det ej -bjöds åt Loke äfven. Derpå begynner Loke tilltala gudar och gudinnor på -det mest smädliga sätt och berömmer sig öfver det onda, han bragt in i -gudarnas verld. Till sist bands han och öfver hans hufvud hängdes, som -vi veta, ormen, från hvars giftiga droppar Sigyn söker, med qvinnans -trofasta kärlek, rädda honom. Hvad gagnar det till att hålla honom så -hårdt bunden? Hans afkomma lefver ju och skall i den sista tiden, då -vintrarna följa hvarandra, utan att lemna något rum emellan sig för -sommaren, då snön drifver från alla håll, kölden är stark och vinden -skarp, komma till den sista striden. - -Det onda hade med Loke upptagits i gudarnas verld. Fallet var gjordt, -synden inkommen, med henne elände och halfhet. Triumferande sjunger Valan -i Eddans underbara inledningssång, som innehåller kärnan af våra fäders -tro och lära, när Oden spörjer henne till: - - Hvi frågar du mig? - hvi frestar du mig? - Allt vet jag, Oden, - hvar du dolt ditt öga - i den klara - Mimes brunn. - Mjöd dricker Mime - morgon hvarje - af valfaders pant. - -Derföre var det, som Oden drog ned hatten öfver ansigtet. Han ville ej, -att hans halfhet skulle synas. Liksom den skulle hafva kunnat fördöljas! - -Saken var den, att Oden ej kunde förgäta fallet, synden och eländet. Han -och med honom de öfrige gudarne kunde icke skjuta ifrån sig tanken på -det, som händt, och tanken på det som komma skulle. Det fans ingen frid, -ingen fullhet, ingen harmoni i verlden. Och var det svårt, under det -“ulfven ännu endast stirrade på gudarnas samfund“, hvad skulle det blifva -sedan, när bojorna lossna och de onda makterna komma och striden rasar på -Vigrids slätter, der Enhärjarne, hvilkas tal Oden städse förökat med de -tappraste af menniskors söner, ehuru han väl visste, att han icke skulle -få nog, der de förmå intet, der gudarne falla allesamman, ty det finnes -ingen af dem, som är fri från det onda, sedan den hvite Balder, den ende -rene, vardt ryckt ifrån dem? - -Sådana voro de gudar, våra fäder tillbådo, invigde åt döden. Nordbon -visste det och trodde ändock på dem och lefde sitt lif fram i manlig -kamp, utan frid, utan leende glädje, utan rast och ro, men derjemte -utan att svigta, utan att kasta svärdet ifrån sig, för att sjunka ned i -vanmäktig förtviflan. Men förtviflan låg det dock i hans vildhet, i hela -hans lifs riktning och lynne. Å andra sidan, hvar finne vi en _mensklig_ -kraft sådan som den han lade i dagen. Också kom det till honom en stråle -af ljus, som framtrollade för hans öga en hägring af den verld, som -kommer, der skördar växa osådda, der allt ondt är slut, der Balder och -Höd bo i endrägt tillsammans, der Gimles guldbetäckta boning ståndar, mer -än solen fager, der skaror evigt skola njuta fröjden, der den mäktige, -som från höjden kommer, han som råder öfver allt, kommer till domen. - -Innan vi lemna de förhållanden, som gåfvo färg åt lifsutvecklingen på -Island, vilja vi uppsöka Isländaren inom ännu ett område. Vi vilje till -en början se honom i hans hem. - -Vi närma oss en gård emot nattens inbrott. Först komma vi till -gärdesgården och genom dess port in på tunet, den inhägnade gräsbevuxna -marken omkring byggnaderna. Dessa se helt spöklika ut med sina stora -vindskeden och högtuppskjutande högsätessuler och röken, som stiger -upp från hufvudbyggnadens tak. På Island, lika litet som i det öfriga -Norden, hade man den tiden lärt sig att upptorna husen i väldiga massor; -ett naturfolk har i allmänhet föga begrepp om tidens och rummets -dyrbarhet. Det senare synes bäst deraf, att man byggde hvar kammare som -ett särskildt hus. På Island har visserligen bristen på virke gjort -det nödvändigt att gå en medelväg, i det man flyttat husen tillsammans -och således låtit två och två hafva en vägg gemensam, ehuru hvart hus -fortfarande har sitt särskilda tak. Det är dock icke troligt, att husen -under sagornas tid voro på det viset sammanbyggda. - -Folket är församladt i det förnämsta af husen. Hávamál bjuder väl att -vara försigtig, när man inträder i ett hus -- - - Vinklar alla - du väl omskåde, - förr’n in du träder, - ty ovisst är att veta, - hvar ovänner sitta - å bänken inne. - -Men här tjenar det till intet att se in genom luckan på ytterdörren, ty -det är mörkt i förhuset. Vi måste gå igenom detta till indörren och öppna -denna, ifall vi icke föredraga att klappa på och låta någon af trälarna -öppna för oss. - -Det är en brokig tafla derinne! Det stora rummet är deladt i trenne -skepp -- om jag får begagna en konstterm från en senare kulturperiod -- -genom tvenne rader af stolpar, som uppbära det i en ryggås hopgående -taket. Den ena radens tvenne midtstolpar äro just de så ofta omnämnda -högsätessulerna. På ömse sidor om högsätet mellan dem går en rad af -bänkar, midt emot är ett annat, lägre högsäte och en annan bänkrad. I -sidoskeppen finnas hviloplatserna, längst fram, i ena ändan, är den -inhägnade s. k. tvärpallen, qvinnornas tillhåll. - -Dagens arbete är slutadt. Husbonden sitter i sitt högsäte, hans män och -ett par gäster på bänkarna. Aftonvarden är borttagen och dryckeslaget är -i gång. Man har märkt oss, anvisat oss platser och bjudit oss hornen. -Värden och sedan än en, än en annan dricker oss till. Tungorna lossna, -forntida och samtida, egna och andras bragder omtalas, upphöjas eller -förklenas. Qvinnorna, som sitta på tvärpallen, blanda sig med i laget. -Barnen leka på golfvet kring de der upptända eldarna, som sprida ljus och -värma. Ljus tändas först till natten. - -Jag vill just icke påstå, att man med oblandadt nöje sitter vid ett -sådant gästabud. Det är icke alle, som minnas att - - vägkost värre - får ej mannen - än öfvermått af öl. - Ty mindre vet - af vettet mannen, - då han mera dricker. - -Samtalet vill så gerna urarta till stickord och vore icke gästvänskapens -rätter så helighållna, skulle det icke vara långt till vapnen, som äro -upphängda på stolparna öfver bänkraderna. - -Hvad hade månne dessa menniskor, som vi här finna samlade vid -dryckeslaget och åtminstone till en del njutande deraf till öfvermått, -till hvilkas verksamhet, både enskilda och offentliga, vi i det följande -skola komma, hvad hade de för idealer? Hvilka voro de höga mönster i -mannamod och ädel idrott, de hade satt för sig? - -Om Ragnar Lodbrok har jag redan påmint. Om Niflungar och Gjukungar, -allrafrämst om Sigurd Fafnesbane kunde jag nämna, hvad Eddans -hjeltesånger om dem säga, men jag förmodar att det är sedan barndomens -dagar bekant för de flesta. Dessa sånger handla visserligen sällan om -vår Nord och förlägga sjelfva skådeplatsen för sina tilldragelser inom -sydligare länder, men det är ett misstag, om man derför vill helt enkelt -behandla dem som främmande gods. De för de Germanska folken gemensamma -sägnerna äro omgjutna i nordisk stil, ur dessa nordiska bearbetningar -fläktar emot oss samma ande, som uppenbarar sig i de mythiska sångerna -och beherrskar hela det gamla lifvet, sådant det i sagorna skildras. Det -finnes en af dessa sånger, som ännu icke blifvit återfunnen hos något af -de beslägtade folken och som derföre synes vara uteslutande nordisk. Dess -skönhet är så gripande, dess psychologiska sanning så djuptänkt, att jag -icke kan underlåta att här påminna om den. - -Gudrun sitter vid sidan af sin makes, Sigurds, lik. Hennes bröder hade -slagit honom. Ett täckelse ligger utbredt öfver den döda, så att hon ej -ser hans anlete. Hon sitter försjunken i smärta, ehuru hon ej yppar den -efter qvinnors vanliga sed, hon gråter icke, ej heller jämrar hon sig -eller slår hop sina händer. - - Gingo jarlar, - allkloke, fram, - som henne sorgen - stilla tänkte. - - Fastän Gudrun - ej gråta kunde, - var hon sorgsen, - hjertat ville brista. - - Suto herrliga - jarlabrudar, - guldbeprydda, - hos Gudrun. - Hvar af dem sade - sitt lidande, - som de bittrast - burit hade. - - Då qvad Gjaflög, - Gjukes dotter: - “Mig vet jag på jorden - fröjdelösast; - har jag fem männers - fall utståndit, - tvenne döttrars, - trenne systrars, - åtta bröders. - Dock jag lefver, ensam.“ - - Fastän Gudrun - ej gråta kunde, - var hon sorgsen - öfver makens död - och djupt bedröfvad - vid förstens lik. - - Då qvad Härborg, - Hunalands drottning: - “har jag hårdare - harm att säga; - mina sju söner, - sunnanlands, - min man, åttonde, - i strid föllo.“ - - “Fader och moder, - fyra bröder, - dem på vågen - vinden svek; - böljan slog - mot skeppets bord.“ - - “Sjelf skulle jag smycka, - sjelf besörja, - sjelf hantera - helfärd deras -- - det allt jag led - på _ett_ halfår, - så att mig ingen - glädje skänkte.“ - - “Då blef jag bunden - och segrarns byte, - samma halfår, - något senare. - Skulle jag smycka - och skorna binda - på herrskarns hustru - hvarje morgon.“ - - “Hon hotade mig, - hatfull och svartsjuk, - och mig hårda - hugg hon gaf. - Fann jag husbonden - hvarken bättre - än husets fröja, - heller ej sämre.“ - - Fastän Gudrun - ej gråta kunde - var hon sorgsen - för makens död - och djupt bedröfvad - vid förstens lik. - - Då qvad Gullrand, - Gjukes dotter: - “föga kan du, - fast vis du är, - unga makan - svaren gifva.“ - - Då hon täckelset - tog af Sigurd - och lade kinden - mot hustruns knä. - “Se du på den ljufva, - lägg din mun vid hans, - som om du famnade - lefvande försten.“ - - Gudrun såg - ett ögonblick, - såg konungens panna - klibbad af blodet, - den klara blicken - i döden slocknad, - herrskarens hugborg - af svärdet huggen. - - Då sänkte Gudrun - sitt knä vid bolstret, - håret lossnade - kinden lågade, - men regnets droppe - rann ned på knät. - Då gret Gudrun, - Gjukes dotter. - - Då qvad Gullrand: - “eder kärlek - varmare var dock - än varit menskors - här på jorden; - icke du trifdes, - ute eller inne, - syster min, - var du ej med Sigurd.“ - - Då qvad Gudrun, - Gjukes dotter: - “Så var min Sigurd - bland Gjukes söner, - som en telning - bland gräset vuxen, - som klara stenen - å snöret fästad, - ädelstenen, - öfver förstar.“ - - “Jag ock tycktes - kungens kämpar - vara högre - än Odens mör. - Nu är jag så liten, - som löfvet är - i stora skogen, - vid Sigurds död.“ - - “Alltid jag saknar - älsklingen min. - Vålla Gjukes söner, - vålla Gjukes söner - all min smärta - och sin syster - svåra gråten.“ -- -- - -Behöfves det mera, för att gifva sista draget till teckningen af den -gamla Nordbons charakter? Behöfves det än ytterligare påminna, när vi -icke kunna undgå att rysa för hans oförvägenhet och vildhet, att han egde -en själens adel, som låter honom stå under ingen af hvad tid eller slägte -som helst? - -Eller få vi icke döma våra fäder och de gamla Isländarna efter deras -sånger, efter de höga bilder, som sväfvade fram för skaldens öga i den -högsta inspirationens stunder? Jag behöfver ej länge leta, för att -kunna visa upp, hur pass en Isländsk qvinna var mäktig af storartad -själsstyrka. Efter qvinnan, hennes art och den heder, som gafs henne, kan -man bedöma folket och tiden. - -Det var en Isländare, som het Gisle Sursson.[10] Han hade bragt sin egen -svåger om lifvet och dömdes förlustig umgänget med sina medborgare, -dömdes, som det kallades, till skogsgång; ty den tiden fans det ännu -skogar på ön. Han söker, som de fleste andre, som kommit i samma läge, -att i det längsta hålla från sig fienderna, hvilka ostraffadt kunde döda -honom, när helst de kunde komma åt. I en afsides vik byggde han en hydda -åt sin maka Öd och en trotjenarinna. Sjelf irrar han omkring, söker hjelp -hos sin broder, men finner bara köld; oskylde gifva honom likväl rikligt -understöd. Tidtals kommer han till sin hustru och vistas något hos henne, -för att vederqvicka sig. Blid och kärleksfull delar hon hans lidanden. -Fienderna veta om hennes bostad och söka genom gåfvor och hotelser förmå -henne att röja mannen; men allt är förgäfves. Som blodhundar följa de -hans spår och det är förvånande, hur han gång efter annan undkommer dem. -Till slut blir Gisles själsstyrka bruten, han förföljes af svåra drömmar -om faror och blir till sist så mörkrädd, att han aldrig vågar vara ensam. -Så gingo tretton år. Den sista sommarens sista natt var inne. Gisle -kunde icke sofva, ej heller hans maka eller tjenarinnan. Han föreslår -då, att de skulle gå upp till hans gömställe i bergen, att han der -skulle försöka få någon ro. Det var en lugn natt och daggen föll starkt. -De gingo ut. Gisle hade i handen en träbit och ristade runor deri. Han -märkte icke, att spånorna föllo på marken. I gömstället somnade han, men -hans sömn var orolig. Öd frågar honom, hvad han drömt. - -Då höra de menniskoröster. Förföljarne voro komne, de hade märkt -fotspåren på den daggiga marken och spånorna. De kommo nu allt närmare. -Att fly undan var ej möjligt, men Gisle vill sälja sitt lif så dyrt -han kan, ty han har vapnen med sig. Den förste, som kommer upp, får -ett svärdshugg, så att han tumlar ned. Nu kommer skarans anförare, den -lågsinte uslingen Öjolf, och Öd går emot honom och gifver honom ett hugg -med sin staf, så att hans hand förlamas och han sjelf störtar utför -branten. Då utbrast Gisle: “Nog har jag länge vetat, att jag var väl -gift, men det visste jag dock icke, att jag var så väl gift, som jag är. -Men mindre hjelp gaf du mig än du ville, fast hugget var godt; jag hade -dödat honom som den andra.“ Gisle föll snart. - -Detta hände för åttahundra nio och åttatio år sedan, eller år 978. Öd -lemnade Island. I Hedeby, det nuvarande Slesvig, antog hon christendomen -och gick på vallfärd söderut, hvarifrån hon aldrig återvände. - - - - -3. - -Vikingalifvet. - - -Olaus Petri, den Svenske reformatorn, säger i sin krönika, då han talar -om den föregifna stora götiska utvandringen ur Sverige: “Man lägger föga -ära in dermed, att man far med öfvervåld och orätt i en annans land, som -oss intet ondt gjort hafver, skinnar och bränner, dräper och förhärjar -dem, som gerna ville sitta i fred.“ Man tänkte sig den tiden, de Götiska -folkens uttåg alldeles i likhet med vikingafärderna och derföre kunna -vi tillämpa detta uttryck på denna yttring af våra fäders lif under -hednatiden. Mången torde af sig sjelf hafva fällt en lika lydande dom. -Är han riktig eller hafva vi att gifva rätt åt den motsatta åsigten, som -triumferande framhåller vikingatågen som något rätt stort och glädjande? - -Visst är, att denna senare åsigt är den allmännaste och att den icke -saknar anhängare än i dag, äfven om dessa icke göra detta klart för sig. -Det synes, som om de gamla härjningstågen och sympathierna för dem hade -dragit en rätt svår nemesis öfver oss. Skulle jag till eder ställa den -fråga, hvad J veten om de äldsta tiderna af vår historia mer än en rad af -konunganamn, som föga eller intet säga, en fråga om de inre förhållandena -och de tidernas lif, befarar jag, att de flesta icke skulle hafva annat -att förtälja än måhända något om fädernas gudar och gudasagor samt -allramest, först och sist, om -- vikingatågen. Skulle jag lägga fram för -eder något smycke, vapen eller verktyg, funnet i vårt lands jord och -uppenbarligen tillhörande våra hedniska förfäder, och skulle jag så fråga -er mening om detta föremåls tillkomst, är jag nästan viss, att om detta -föremål är i något afseende utmärkt, svarar enhvar af eder helt enkelt: -“det har kommit in med vikingarna.“ Till sist har man härigenom kommit -derhän, att för vår föreställning stå våra förfäder -- äfven om vi, när -uppmärksamheten fästas derpå, ej gerna vilja vidgå det -- allenast som -obildade röfvare, hvilka togo det vigtigaste af det, som hörer till detta -lifvets nödtorft och njutningar, från främmande land och med våld. Det är -ju en rätt sorglig föreställning! Hon föranleder mig att till en början -tala om vikingalifvet och vikingarna. Det är så mycket lämpligare att -taga detta ämne först, ty vi komma ju dervid att betrakta Isländarnas lif -_utom_ Island. - -Vikingafärderna äro visserligen icke någon Isländarnas uteslutande -tillhörighet. Vi hafva sett, att utflyttningen till Island stod i rätt -nära förhållande till de tidigare vikingafärderna. Dessas början infalla -ungefär ett århundrade före Islands bebyggande, men de fortforo äfven -efter den tiden. - -Skallegrim, Qväll-ulfs son, hade en son, som fick namnet Egil. Denne blef -en af Islands mest framstående vikingar. Jag vill derföre framhålla de -vigtigare tilldragelserna ur hans lif, sådana de skildras i hans saga, en -af de yppersta, Isländska litteraturen har att uppvisa. - -Han framställes för oss första gången vid tre års ålder; han var då redan -stor och stark och man såg, att han skulle blifva mörk och föga vacker. -Hela huset blef då en gång bjudet till gästabud hos hans morfader. Egil -ansågs vara för liten att följa med och fick stanna hemma, ehuru han -påstod sig vara lika nära slägt som den äldre brodren. Men då de andre -ridit af, tar Egil fatt på en arbetshäst och begifver sig efter. Han -kommer verkligen, trots de villsamma myrarna, fram, fast först emot -aftonen. Under öldrickandet på qvällen börja männen qväda visor och den -treårige Egil, som sitter hos morfadren, qväder ock en, författad efter -de redan då brukade stela och pedantiska reglorna för diktkonsten. Till -skaldelön fick han dagen derpå tre ätliga snäckor och ett andägg. Vid -sex års ålder kom han vid ett bollspel i tvist med en annan, något äldre -pojke. Det slutade så, att Egil högg en yxa i hufvudet på honom. Fadren -tog illa upp det, men modren sade, att Egil var ett vikingsämne och -att han borde få ett härskepp, så fort han kom till ålders. Då utbrast -sexåringen, glömsk af alla de pedantiska reglorna, i en jublande visa: - - Det sade moder min, - att mig skulle köpas - skepp och fagra åror, - att fara kring med vikingar, - att stånda upp i stammen, - styra kära skeppet, - hålla så till hamnen, - hugga en och annan. - -Då Egil var tolf år gammal, hände det, äfven vid en boll-lek, att hans -fader råkade i berserkaraseri och derunder dödade först Egils bästa vän -och sedan hans barndoms vårdarinna. Om qvällen satte Skallegrim sig med -männen till bords. Egil kom sent in, ty först gick han in i en annan af -gårdens byggnader och slog der ihjäl den af fadrens män, som var honom -kärast. Den vintern talade sedan far och son ej ett ord med hvarandra. - -Vid 20 års ålder -- år 924 -- följer Egil sin broder på dennas andra -utresa. Han blef ogästvänligt bemött af en Norska konungens fogde och -slog honom derföre utanför dörren till det hus, der konungen sjelf var -inne. Efter en besvärlig flykt, under hvilken han dödar tvenne och -lemlästar en af konungens män, kommer han åter till den gård, der han -och brodren gästade. Förhållandet mellan bröderna hade förut varit mindre -godt, men derom höres intet nu, ehuru Thorolf varit mycket omhuldad -af konung Erik blodyxe. Ingen annan ogillar Egils gerning; alla synas -beundra den och ställa blott om, att konungens vrede blidkades. - -Följande sommar foro Egil och brodren i Österväg. De landade i Kurland -och hade der först köpstämma i fjorton dagar, sedan började de härja. -En dag hade Egil med tolf man kommit för långt in, hvarpå de om aftonen -kringrändes och kastades bundne in i ett hus. Egil visste att lossa -banden och de bröto sig in i ett rum bredvid, under hvilket de funno i en -källare trenne Danskar från Jutland, som hade tagits tillfånga sommaren -förut. De bröto sig nu ut, togo sig vapen och dyrbarheter. Men då de -kommit ett stycke väg, fick Egil samvetsbetänkligheter, ty att taga -något i hemlighet, utan egarens vetskap, var ju helt enkelt stöld. Trots -följeslagarnas ord vände han om, sätter eld på ett hus, dödar en mängd -menniskor, när de skulle störta ut, och går sedan till skeppen. För egen -del fick han af den röfvade skatten ett stort mjödhorn fullt med silfver. -Senare på sommaren foro bröderna till Danmark, der Harald Gormsson nyss -hade efterträdt sin fader. Vikingar svärmade der i mängd. Egil och de med -honom voro plundrade köpskepp, gingo i land och brände Lund. När de kommo -längre upp, sände Arnfinn Jarl i Halland bud till dem, för att fråga, om -de kommo i frid eller om de ernade härja. De svarade, att detta senare -icke lönade mödan, då Halland icke var något rikt land, hvarpå jarlen -bjöd dem till gästabud. Egil, brodren och trettio män begåfvo sig dit. -Om qvällen skulle män och qvinnor dricka tvemännings, Egil med jarlens -dotter. Han satte sig på hennes plats, men hon kom till honom och sade: - - Hvad vill du, sven, i mitt säte? - Sällan har du gifvit - vargen varma rätter, - jag vill vara ensam om mitt. - Du såg icke korpen i höst - öfver likens massor skria. - Du var ej med, när eggarna, - skaltunna, möttes. - -Egil svarade: - - Farit har jag med blodigt svärd, - så att sårfogeln följde - mig och susande spjutet; - striden var svår för vikingar. - Vredgade kämpade vi, - lågan slog om menskors hus. - Vi läto blodiga liken - slumra i borgporten. - -Derefter drucko de tillsammans. Öfver vintern voro bröderna i Norge. - -Följande sommar foro de i härtåg först till Danmark, sedan till Frisland -och derpå åter till Danmark, der de öfverföllo och plundrade en frände -till Erik blodyxes drottning, Gunhild. Om hösten foro de utmed Tyska och -Flamländska kusterna och stannade till sist uti England, der en mängd -vikingar voro församlade hos konung Ethelstan, för att bistå honom i de -inbördes strider, som söndersleto landet. Egils broder föll der. Egil -sjelf stannade ett par år och for sedan, rikt begåfvad, till Norge, der -han äktade brodrens enka, och derpå efter fem års frånvaro till Island. - -Fyra år derefter är Egil åter i Norge, för att kräfva ut sin makas arf, -men han måste lemna thinget för drottning Gunhilds fiendskaps skull. Kort -derefter dödar Egil, hvars skepp hade blifvit uppbrändt af konungen, sin -vederdeloman i arfstvisten samt konungens son, som då vistades hos denna. -Innan han lemnar Norge, reser han upp i en bergsskrefva en stång, på -hvars spets var fästadt ett inåt land riktadt hästhufvud, och å stången -voro med runor ristade de ord, att nidstången var rest mot konung Erik -och drottning Gunhild och mot landvättarna, som i Norge bo, att de alla -skulle fara vilse, tills de drifvit ur landet Erik och Gunhild. Derpå for -Egil till Island, der Skallegrim kort derefter dog, år 934. - -Två år derefter är Egil åter på utfärd. Han fick då pröfva lyckans -ostadighet. Hans skepp förliste vid Englands nordöstra kust, vid Humbern, -och när Egil kom i land, fick han höra, att Erik blodyxe verkligen var -fördrifven ur Norge och nu vistades i York såsom Northumberlands konung. -Underrättelsen var just icke glädjande. Egil kunde icke undkomma i -hemlighet, utan gick till konungen, sjöng ett lofqväde öfver honom och -fick, trots Gunhilds onda vilja, fara i frid. Hos Ethelstan blef han väl -emottagen. - -Snart for han vidare till Norge att söka af Håkan Ethelstansfostre, som -då regerade, få rätt i sin arfstvist. Han fick löfte, att lagen skulle -få gå sin gilla gång. Det slutades så, att han utmanade sin motståndare -på envige och segrade deri. Dessförinnan hade han varit på besök hos -slägtingar till Arenbjörn herse, sin närmaste vän. Han fann dem i stor -bedröfvelse. En Svensk berserk hade friat till dottern i huset och, då -han fått afslag, utmanat brodern, som icke var vuxen en sådan strid. Egil -gick i hans ställe och slog berserken. Derpå vände han om till Island. - -Fem år derefter är Egil åter ute. Erik blodyxe är död, hans söner vistas -i Danmark. Meningarne i Norge äro delade, huruvida man borde hålla med -Håkan, som väl var rättrådig och god, men som i följd af sin benägenhet -för christendomen ej var godt liden, eller om man skulle fara till -konungssönerna i Danmark. Den nyssnämnde Arenbjörn uppsöker konung Håkan -för att gifva Egils angelägenhet sitt förord, men blir illa mottagen. -Egil och han härja om sommaren i Tyskland och Frisland. Derefter far -Arenbjörn till Erikssönerna, Egil till en af sina vänner i Norge. I hans -ställe far han med konung Håkans sändebud, för att utkräfva den sedan -många år oguldna skatten från Vermland. Han besvikes af konungsmännen, -men far sin led fram, oaktadt de stora svårigheter, som snön beredde -honom. En afton kommer han till ett hus, hvars egare är snål och icke -unnar de uttröttade gästerna någon bättre välfägnad. Egil vill morgonen -derpå döda honom, men skänker honom lifvet på hans hustrus och dotters -förbön. En annan afton tog han in i en gård, der han blef gästfritt -mottagen. Dottren i huset låg i tvärpallen, sjuk. En karl i närheten hade -ristat några trollrunor i ett fiskben och lagt detta under henne, men hon -hade endast blifvit värre deraf. Egil fann, att runorna voro felristade, -skafde af dem och ristade nya, hvarefter flickan blef frisk. Till sist -kom han till Vermlandsjarlen och fick af honom skatten, men måste på -återvägen slå sig igenom tvenne bakhåll, som denne satt för honom. -Följande år drog konung Håkan dit och lade Vermland åter under Norges -krona. Egil reser ut till Island. - -Då han nu kom dit -- år 945 -- var, enligt sagans vitnesbörd, allt -odelbart land intaget, alla landnamsmännen döde; deras söner och sonsöner -bildade de dåvarande generationerna. Egil lefde länge. Hans dödsår är -icke angifvet i hans saga, men det inträffade ungefär 45 år efter hans -sista hemkomst. Hur tillbragte en viking återstoden af sitt verksamma lif? - -Egil hade under sina färder förvärfvat både anseende och rikedom. Han -var en af Islands mest fräjdade och rikaste män. Andre Isländare, -äfven berömde utfarare, kommo till honom att höra berättelsen om hans -mångskiftande öden. Norrmän kommo till honom med underrättelser och -gåfvor från andra sidan hafvet. Det ser dock ut, som om den starka -mannens kraft varit bruten; det berättas intet om något hans storverk -under de sista 45 åren af hans lefnad. Han deltog en gång å sin sons -vägnar i en process på thinget, det är allt. Dessutom hopades sorger -och lidanden, när ålderns dagar kommo. En dag kom det bud, att båten, på -hvilken hans mest älskade son farit, hade kantrat och sonen drunknat. -Egil red ned till stranden, fann der sonens lik, lade det framför sig på -hästen, red så hem och öppnade fadrens grafhög och lade sonen derinne. -Sorgen var då så tung, fast intet ord spilldes, att, enligt sagan, de -tätt åtsittande kläderna brusto. Hemkommen gick Egil till sin säng, lade -sig der och tillslöt dess lucka. Han ville icke lefva längre, han ville -dö i stillhet derinne. Hans dotter Thorgerd efterskickades och narrade -fadren att afstå från denna föresats. På hennes uppmaning sjöng han i -stället ett sorgeqväde öfver sonen, ett af de vackraste den Isländska -litteraturen åt oss bevarat. - - Tungt det är mig - tungan röra - och ur strupen - andan draga. - Är ej likligt, - att jag kan sjunga, - sången bringa - ur andens boning. - - * * * - - Ty ätten min - mot ändan lider, - likt träden i skogen - som ljungeld slagit. - Ej med godt mod - mannen bär - frändens lik - i grafvens famn. - - * * * - - Svårt var brottet, - böljan bröt - i min faders - frändekrets. - Öppet vet jag - och ofyldt stå - sonens rof, - som mig hafvet redde. - - Mycket har Ran - ryckt ifrån mig. - Jag är mycket arm - på kära vänner. - Hafvet slitit - min slägts bästa, - ädlaste band - bort från mitt hjerta. - - Du vet, kunde jag sorgen - med svärdet hämna, - då vore Öges - olycka gifven, - kunde med stormens - broder jag strida, - hans maka jag skulle - med svärdet möta. - - Men jag icke - tror mig ega - makt att strida - med skeppens bane, - ty all verlden - för ögon kommer - gamle mannens - hjelplöshet. - - * * * - - Han såg mest på - hvad fadren sade, - om än allt folket - annat sade, - och mig hjelpte - uti hemmet - och min styrka - mest han stödde. - - * * * - - Hvilken annan - orädd i striden - skall nu stånda - vid min sida? - Ofta jag det tarfvar - bland detta folket. - Stäckt är min vinge, - när vänner vackla. - - Svårfunnen är - en säker vän - på hela ön, - som man kan tro; - ty svekfull - slägtingars bane - brodrens kropp - för guldet säljer; - mången finner jag så - efter skatten girig. - - * * * - - Jag hade godt - med spjutens gud, - på honom jag trodde - och tryggt litade, - tills Valfader - vänskapen bröt, - segerns gifvare - stötte mig från sig. - - Ej jag till Oden - offrar gerna, - till Viljes broder, - gudarnas höfdinge; - dock Mimes vän - mig har gifvit - böter för sorgen, - om jag det goda vill säga. - - Af Suttungs mjöd - mig han dricka gaf, - skaldekonsten - skänkt mig att öfva. - Han mig den goda - gåfvan förlänat, - att osäker vän - till ovän göra. - - Odens bundna - oväns syster -- - nu är jag rådvill -- - ståndar på näset. - Dock skall jag glad - med god vilja - och orädd - Hel förbida. - -Till sist lemnade Egil fädernegården åt sin yngsta son och flyttade till -sin älskade stjufdotter och hennes man. Dödens skymning sänkte sig tidigt -öfver den åldrande vikingen. Han blef lomhörd och fotstyf och till sist -slocknade fullkomligt ögonens ljus. Han hade svårt att gå ensam och låg -gerna framför elden, i vägen för kokerskorna, som med hånande speord -drefvo honom undan. Ända in i sista stund dröjde dock hans kärlek till -strid och vapenbrak. Han ville kort före sin död fara till Allthinget med -de silfverpenningar, konung Ethelstan gifvit honom fordom, och strö ut -dem öfver samlingsplatsen. “Då torde det blifva strid och knuffar“, sade -han. Då man hindrade honom derifrån, blef han föga belåten och begaf sig -med tvenne trälar afsides åt fjällen, der han dolde sina två silfverfylda -kistor och ihjälslog trälarna, att de icke skulle röja stället. I senare -tid har man derbredvid funnit vid flera tillfällen anglosachsiska mynt. - -Sådant var en vikings lif. Jag har sökt framställa såväl de ljusa som de -mörka sidorna. - -Egil dog ungefär tio år förrän christendomen antogs på Island. Han var -dock ingalunda den siste vikingen från ön. - -År 972 for Gunnar från Lidarända ut med ett par vänner. Vid Götaelfs -mynning kämpade de med ett par vikingar från Östergötland, foro sedan -till Danmark och kommo till sist till Ösel. Der träffade de en Dansk man, -som blifvit tillfångatagen och landsatt på ön. Han visade dem till en -vikingaflotta på andra sidan. Efter en lysande seger och med rikt byte -vände Gunnar om, vistades en tid i Hedeby hos konung Harald Gormsson, som -hedrade honom på allt sätt och ville hafva honom ständigt hos sig. Gunnar -ville först fara ut till Island, hvarpå konungen yttrade sina tvifvelsmål -att få se honom åter. Gunnar drog nu till Hisingen med elfva skepp och -sedan till Håkan jarl i Norge, hos hvilken han öfvervintrade. Harald -Gråfäll var då redan fallen. - -Femton år derefter foro den visa och ädla Njåls söner ut med ett -köpskepp. Efter en stormig resa hunno de land och genast kommo emot dem -tretton vikingaskepp. Det blef strid af och köpmansskeppet var nära att -duka under, då dess tappre försvarare räddades af en annan vikingaflotta -på tio skepp. Då kommo Njålssönerne med lifvet ur striden. De vistades -en tid hos Sigurd jarl på Orkenöarna och deltogo i hans strider med -Skottarna, foro sedan till Norge, der de råkade ut för Håkan jarls -vrede. Det kom till strid och de försvarade sig med största mannamod, -men blefvo till sist fångne. Under natten göra de sig fria och taga till -flykten. Mot morgonen träffa de en vän från Orkenöarna, som kom att -betala Håkan jarl skatt. Han tager upp dem på sitt skepp; Håkan fordrar -deras utlemnande, men hans son Erik säger det vara bättre att bjuda dem -ersättning för den orättvisa, de lidit. Det blir nu förlikning och de -vistas en tid hos Erik jarl. Sedan foro de i viking till Söderöarna och -Anglesea, till Wales och Man, med hvars konung de kämpade. - -År 1022 for Isländaren Bolle från sin ö. Då regerade Olof den helige -i Norge. Af honom hedrades Bolle väl och konungen sade honom vara den -yppersta Isländare, hvars bekantskap han gjort, och konung Olof hade -dock sett sig vida om i verlden. Snart trifdes Bolle ej vid hofvet i -Sarpsborg, utan for ned till Danmark och fortsatte sedan färden till -Miklegård, Constantinopel, der han gick in bland Väringarna och tjente -med stor utmärkelse. År 1030 kom han åter och red till hemmet, klädd i -pelsverk, som han fått af den Byzantinska kejsaren, och deröfver bar han -en röd skarlakanskappa. Hans svärd hade hjaltet siradt med guld och guld -var lindadt kring handtaget. Hjelmen var förgyld, skölden var röd och -derpå syntes en riddare i guld. I handen bar han en dolk, “som sed var i -främmande land“. Hvar han kom med sina män, berättar Laxdæla Saga, brydde -qvinnorna sig ej om annat än att se på honom och hans grannlåter. Samma -saga förmäler, att han var den förste nordman, som vistats i Miklegård, -hvilket likväl icke är sant, ty andra sagor nämna flera, som före hans -tid företogo den långa färden; de tvenne förste foro dit före 950. Dessa -färder fortsattes efter Bolles tid. Hösten år 1032 kom Harald, som Norges -konung kallad Hårdråde, till Constantinopel och fann der före sig som -Väringarnas höfding Isländaren Mår Hunradsson. Harald for vida omkring -på Medelhafvet, kämpade mot Sarracenerna i Syrien och på Sicilien, mot -Normanderna i Södra Italien. År 1044 lemnade han södern. När dessa färder -började komma på modet, var dock den rätta vikingatiden förbi. - -Man kan inom vikingatiden urskilja olika afdelningar; härjningstågen -drefvos icke alltid med samma ifver. Efter den första tiden, då -oräkneliga skepp svärmade kring, särskildt i de vestra farvattnen, kom -ett något lugnare skifte, då man for ut till Island eller nedsatte sig -der man var, utan att dock dessa farvatten kunde blifva fullt fredliga. -I stället för dessa enskilda företag började småningom mer storartade, -utgående från Norge och förnämligast från Danmark, då konungasöner -och sjelfva konungarne foro kring med samlad styrka och härjade, som -Olof Tryggvason och Olof Haraldsson, eller underkufvade sig till sist -land och rike, som Erik blodyxe, Sven tveskägg, Knut den store. Ju mer -det Nordiska väldet i vestern vann styrka, desto mindre kunde några -fortsatta vikingatåg till dessa trakter sättas i fråga. Christendomen, -som vid denna tid vann allt vidsträcktare herravälde i Norden, måste, -äfven om den gamla vildheten och stridslystnaden icke fullkomligt -stäfjades, åtminstone bidraga dertill. Det kunde icke vara detsamma att -anfalla länder och folk, der samma tro rådde, som när man gick hedning -mot christen. Äfven om icke andra hinder mellankommit, skulle det -tillväxande Normandiska väldet hafva gjort slut på vikingatågen. I de -rika myntskatterna, man funnit i vår jord, tillhöra de allrayngsta mynten -Vilhelm eröfraren. - -På det viset började det blifva trångt på de vestra farvattnen, mellan -folken, hvilka man så otaliga gånger gästat med härsköld eller under -fredliga förhållanden. Då sträckte mången ut sina färder än längre. -Från Gardarike, Ryssland, med hvilket man af gammalt var bekant, drog -man sig, i synnerhet sedan ett Svenskt välde der uppkommit, till -Constantinopel. Dessa härfärder, der man försakade den ära, som åtföljde -den sjelfständiga ledningen af de oförvägna företagen, och till hvilka -man kunde gå eller vanligen gick en och en, utan följe, aflöstes af -vallfärderna. Föga mer än femtio år efter Harald Hårdrådes Greklandsfärd -företager hans sonsons son Sigurd sin Jorsalafärd som väpnad pilgrim. - -Hvad bragte vikingarne hem med sig? Från främmande land, der man var i -tillfälle att se mycket, som hemlandet icke hade att uppvisa, hemfördes -många dyrgripar, kosteliga vapen och kläder och smycken. Rikt utstyrde -kommo vikingarne åter till Island, ofta föregångne af ryktet. Att sålunda -en utländsk konstflits alster infördes, är säkert, sagorna tala ofta -derom, men deraf följer ingalunda, att allt kostbart, allt väl arbetadt -och prydligt, som den tiden fans i våra fäders ego, var ett rof från -andra. Man kan förundra sig öfver att icke finna från denna tid mera -af bevisligen utländskt arbete, än man gör. Jag talar härvid icke om -guld- och silfverskatterna, af hvilka mycket har det utländska arbetets -stämpel. Men å andra sidan finner man arbeten i oädla metaller, som -utan gensägelse äro utförda i Norden och man varsnar i dem ett sådant -mästerskap i technisk färdighet och äfven smak, att man kan med skäl -glädjas deråt. Att Island, så vidt tillgångarne medgåfvo, höll jemna -steg med Sverige, är sannolikt, då likheterna mellan Sverige och Norge -uti folkligt, icke minst i antiqvariskt hänseende äro så stora och den -Isländska utflyttningen var så pass sen, att det icke gerna kunde blifva -fråga om att bryta nya banor, utan fastmer att fullfölja de redan i Norge -beträdda. I sammanhang med allt detta är det nödvändigt att tänka på, -att mellan vikingaskeppen foro -- enligt sagornas vitnesbörd -- talrika -köpmansskepp, hvarjemte det förhållandet är ganska betecknande, att i -Sverige, hvars invånare vida mindre än grannfolken foro i vesterviking, -samlades större delen af de från vestern hemförda skatterna. Detta -kan icke gerna hafva skett, ifall icke handelsförbindelserna antagit -storartade dimensioner, detta åter förutsätter tillvaron af en inhemsk -konstflit af ingalunda föraktlig art. - -Det område, som så skattades af Nordens män, den verld, de mätte ut -för sina manliga bedrifter, sköljes i norr af Hvita hafvet, uppe vid -Bjarmaland, på dess södra gräns finna vi Syrien, Sicilien, Gibraltars -sund, i vester hafva vi Virginien och Grönland. Detta är onekligen -storartadt[11]. Hvilka än vikingatågens frukter i öfrigt voro, det kunde -man ej undgå att vinna, att utsigterna vidgades, erfarenheten riktades, -krafterna stärktes under otaliga mödor och farligheter. Det dröjde länge -innan Nordens folk trädde in i den stora Europeiska utvecklingen, men -när de gjorde det, hade de icke som ankungarne trott, att verlden rymdes -under ett kålblad; de visste af gammalt, att verlden är vid. En stor -uppfattning höfves den, som vill handla stort. - -Till denna vidgade utsigt, detta skick att se allt i stort, kom ock den -onekligen goda vanan att tänka på andras omdömen och råd, icke så att -man försakade all sjelfständighet och blindt rättade sig efter andra, -utan så, att man icke ville, att andra skulle hafva något nesligt att -förtälja. Den allmänna tonen var ock sådan, att en neslig handling icke -tåldes, en berömlig åter gerna omtalades och hördes. Vi få dock icke -förgäta, att den tidens art icke var alldeles densamma som vår egen tids, -och att man derföre då kunde tillåta sig att utföra och bedöma saker -helt annorlunda, än vi göra eller borde göra under den christna tidens -nittonde århundrade. - -Det är tydligt, att denna vikingafärdernas inverkan på charakteren skulle -i andra hand inverka på de offentliga förhållandena. Dertill bidrog -ock den glans, som omgaf en fräjdad viking och gaf honom inflytande -äfven i hemmet; det _personliga_ inflytandet hade ännu icke hunnit i -betydande mon inskränkas eller utestängas af formerna. Något direkt -inflytande torde deremot vikingalifvet icke hafva utöfvat på det -Isländska statsskicket. Vigtigare torde dess inverkan hafva varit på de -Norska förhållandena. En Olof Tryggvason och en Olof Haraldsson torde -i främmande land, der konungavärdigheten i allmänhet var starkare än i -Norden, hafva gjort mången erfarenhet, som de kunde anse nyttig för sitt -eget land. De ville likna andra konungar och detta föll sig så mycket -naturligare, då just de nämnde två drefvo på sitt folks christnande och -derföre måste se till, hur andra christna konungar förhöllo sig. Vi få -härvid icke förgäta, att allt tal om vikingabalkar, stadgar antagna -och efterlefda af vikingar, är en senare tiders uppfinning, då man -målade ut vikingarnas dåd med de svartaste färger och till ersättning, -för att kunna rättfärdiga sina sympathier derför, sökte som mildrande -omständigheter framdraga lagstadganden och enskilda handlingar af -sentimental vekhet. Det talas visserligen i Flóamanna-Saga om ett -stadgande, att ingen skulle fara i viking, som icke vore 20 år gammal. -Men dels är denna saga, ehuru i allmänhet god, affattad i en tid, som -icke är så mycket skild från den, då de mythiska sagorna diktades, dels -är det föga troligt, att ett dylikt stadgande funnits till, emedan -ynglingen i Norden tidigt mognade till man. En 12-års pojke eller rättare -yngling, kunde få förestå godord. Sagorna innehålla många drag, som vitna -om denna tidiga mognad. Vi få icke förgäta, att vikingalifvet ingalunda -var ett _yrke_, utan ynglinga- och mannaålderns förströelse, hvarefter -mången af de allra yppersta i ro och stillhet odlade sin torfva, -blandade sig i hemlandets stridigheter, lade råd med landets visa eller -intog konungathronen. - -I främmande land var man ock i tillfälle att komma i beröring med -christna menniskor och blifva vitne till deras gudsdyrkan. En och annan -af dem, som kommo ur vesterviking att slå sig ned på Island, var redan -christnad. Man har dock skäl att antaga, att denna beröring med den nya -trons bekännare icke blef af någon större vigt för Norden, förr än mot -vikingatidens slut, då konungarne derute döptes och derifrån medförde -uppsåtet att i sitt land förkunna den nya läran och derjemte medförde -prester, att de skulle förverkliga denna afsigt. Så mycket var dock -vunnet, att när de christne lärarne kommo, hade de icke att förkunna -något splitter nytt. - -Vikingalifvet ingår som ett moment i våra folks utveckling. Man kan -betrakta dess art och dess följder, men man har dock något mer att göra. -Hvar uppgift, som lägges för någon, en enskild eller ett folk, är en -pröfvosten, på hvad den ifrågavarande personligheten duger till. Det är -tyvärr icke alltid så, att enhvar mäktar lösa sin uppgift. Det lif af -ständiga faror, af vexlande försakelser och öfverväldigande framgångar, -som en viking förde, kan icke fördragas af en svag själ; det fordras -dertill en sådan jernfast natur, som vi redan lärt känna. - -Och ännu ett. Det är långt ifrån att vikingalifvet har idel ljussidor, -skuggsidorna äro tvärtom _ganska_ djupa och dystra. Mången viking förde -ur sina härfärder med sig stora dyrbarheter, men derjemte en obändig -vildhet och ett trotsande öfvermod, som aldrig ville erkänna sig hafva -en öfverman att böja sig för, med ett ord fullkomlig sjelfständighet i -religiöst och borgerligt hänseende. Men fastän så är eller snarare just -emedan så är, måste vi fråga -- hade Nordens folk, hade Islands invånare -vid vikingatidens slut på det hela vunnit eller förlorat? Ingen torde -tveka, huru denna fråga är att besvara. - -Taga vi då åter upp Olai Petri domslut, hvad skola vi derom säga? -Saken är icke så lätt afgjord, som han ansåg henne vara. På samma -gång vi beklaga yttringarna af vikingalifvet, måste vi besinna, att -rättsbegreppen då ej voro lika utbildade som nu. Vi hafva att fröjdas -icke öfver sättet, på hvilka vikingafärderna utfördes, utan öfver -kraften, som uti dem uppenbarade sig. - -Det var en senare tid förbehållet att uppvisa en företeelse likartad -vikingatågen. Det kom en tid, då flottor i mängd svärmade ut öfver -hafvet till förut obesökta länder, för att söka äfventyr och samla -skatter. Månget af de enskilda dragen skulle, om vi blott ändrade -namnen och skådeplatsen, alldeles passa in på vikingatiden. Det finnes -visserligen, om man så vill, intet nytt under solen, men det är icke af -en tillfällighet, som samma sak vänder åter under en ny form. Den tid, -då Gama och Columbus, Cortez och Pizarro, Drake och Oxenham uppträdde, -hade den Europeiska menskligheten uppvaknat ur den förnedrande dvala, -som herrskade mot medeltidens slut. Våre fäder begåfvo sig i viking vid -den tid, då folket vaknat ur barndomens mera medvetslösa tillstånd och -ej visste beherrska sig i känslan af de svällande krafterna. Skulle ett -motstycke till vikingafärderna uppenbara sig under en annan period af ett -folks lif, fölle en sådan yttring ovilkorligen under förkastelsens dom. - - - - -4. - -Allmänna rättsförhållanden. Godarne. - - -Jag sade, att den Isländska författningen var artificiel, liksom hela -utflyttningen till ön. I hvad mening är detta att taga och hur skall det -kunna rättfärdigas? - -Det begrepp, som motsvarar artificiel, är naturlig. Dock får detta icke -så förstås, som vore allt artificielt onaturligt och som sådant värdt -tadel. Nej, långt derifrån -- det vi här förstå med artificielt kan vara -mycket gagneligt och särdeles väl stämma öfverens med en menniskas eller -ett folks eller ett tings natur. Skiljaktigheten mellan det naturliga och -det artificiela ligger i deras olikartade upprinnelse. - -Hvarifrån har menniskan fått språket, talförmågan? Derom har tvistats -icke så litet och till förklarande af detta menniskans outsägligen -vigtiga förvärf har det ena förslaget framstälts efter det andra, till -och med det, att menniskorna _kommit öfverens_ att beteckna det eller -det med det ena eller andra ljudet, ordet, uttrycket. Men hur gjordes -denna öfverenskommelse mellan menniskor, som intet språk hade? Roten -till alla de fåkunniga försöken finna vi deri, att talförmågan icke är -något menniskans _förvärf_, ett resultat af mensklig verksamhet eller -konst. Hon är från begynnelsen nedlagd i menniskans natur, är henne i -alla tider tillhörig, kan icke skiljas ifrån oss och derför är det -icke möjligt att ur de tidigast gångna åldrarnas töcken urskilja denna -förmågas upprinnelse -- hon är icke artificiel, utan naturlig. Vi se det -ju på barnen. Det händer aldrig, att språket, deras moder talar, är för -dem något främmande eller svårfattligt. Sannerligen, de skulle ej med -så mycken skyndsamhet ernå talfärdigheten, om det berodde på ett yttre -tvingande inlärande. - -Cicero, den gamle Romaren, beder oss se upp till stjernhvalfvet, för att -fröjdas och uppbyggas af den storartade anblicken och af den ordning, -som herrskar deruppe mellan verldskloten och uti deras engång afmätta, -aldrig sjelfvilligt rubbade banor. Den ordningen är icke artificiel, utan -naturlig. Men vi behöfva icke gå så långt bort med vår uppmärksamhet, -för att finna denna storartade, af oss oberoende, ordningsfulla skönhet. -Om vi läte våra ögon upplåtas, om vi brukade alla de hjelpmedel seklers -erfarenhet och isynnerhet de sista tidernas jättelika framsteg inom -det vetenskapliga området gifva oss, vi skulle allestädes finna det, -som kunde rätt fröjda ett menniskohjerta och rätt ödmjuka det, emedan -alltsammans är af oss oberoende. Hvad kan synas mera tillfälligt än de -platser, bladen intaga på en växt och likväl sitta de der uti en ständigt -sig återuppenbarande ordning. Det händer icke, att ett ämne inom den -“döda“ naturen i dag kristalliserar på ett sätt, i morgon på ett annat. -Ständigt samma form återkommer. Allestädes varsnar den vetenskapliga -forskningen lagar och dessa äro icke beroende af oss. De äro icke -artificiela, utan naturliga. - -Vi kunna icke heller beherrska dem. De tillhöra denna verlden, utan -att leda sin upprinnelse ur menniskoanden och derför förmår menniskan -ej fatta deras upprinnelse, ehuru hon ser, hvartåt de syfta, dessa -uppenbarelser af Guds allmakt och vishet. Vi kunna väl förlika oss med -tanken på dessa lagar, så länge det är fråga endast om naturen, som är -något för oss främmande. Svårare blir det, när frågan flyttas öfver till -menniskan och hennes område. - -Språket, sade jag, var en uppenbarelse, icke af menniskans vilja, utan -af naturen, det hör icke till menniskans skapelse, utan till Guds. Det -samma gäller om mycket annat, som väl kan synas vara beroende nästan -uteslutande af det menskliga godtycket. Kan en mensklig handling synas -mer öfverlåten åt godtycket än sjelfmordet? Hvilken olikhet mellan yttre -och inre omständigheter, som bestämma den ena eller andra till den -förtviflade gerningen! Icke komma dessa olyckliga öfverens, icke göra de -upp med hvarandra, när eller under hvilka förhållanden de skola fullborda -sitt uppsåt. Hur kommer det då till, att t. ex. i Paris under hvart -år räknar hvar dag i Februari flera sjelfmord än hvar dag i Januari, -hvar dag i Mars flera än hvar dag i Februari, men hvar dag i December -färre än hvar dag af den föregående månaden? Hvaraf kommer det sig, -att i Frankrike en yngling helst använder repet, en man eldvapnet, en -ålderstigen åter repet för att utföra sin brottsliga handling? För allt -detta och för mycket annat, hvilket vi förbise som helt obetydligt och -tillfälligt, finnas lagar, icke dikterade af menniskovilja, de äro icke -artificiela, utan naturliga. - -Det naturliga är hos menniskan rätt starkt, det har under senaste tider -fått sin egen vetenskap. Under denna rubriken “menniskans naturvetenskap“ -hafva vi att sätta icke allenast den vetenskap, som ransakar vår -kropps byggnad, dess delars förrättningar, eller söker att följa det -animaliska lifvet i dess mångfaldiga yttringar, eller den vetenskap, -som sysselsätter sig med vår ande, dess natur och lagarna för dess -verksamhet. Folken äro ock naturbildningar, ty de hafva icke uppkommit -så, att den ene sade till den andra: “kom med mig, att vi må föra våra -hem tillsammans, så att våra efterkommande må känna sig som en enhet -gent emot alla andra likartade enheter här i verlden.“ Det finnes derföre -en folkens vetenskap, som sysselsätter sig med det naturliga hos folken -och dettas mångfaldiga uppenbarelser. - -Men menniskans fria vilje? Skola vi utesluta honom eller glömske af -hans tillvaro bygga theorier, som icke fördraga en skärskådning vid -dagsljus? Nej, han är oss gifven och leder oss till den gerningen eller -till den, han bestämmer oss enskildt till det eller det, men dock händer -det aldrig, att detta, hvari jag just visade min sjelfständighet, står i -strid mot den allmänna verldsordningen och de lagar, som i denna göra sig -gällande. Äfven folken, såsom menskliga individer af högre ordning, veta -att göra sin fria vilja gällande, men utan att kunna krossa dessa lagar, -utan att kunna t. ex. från dessa handlingar borttaga den nationela färg, -som vidlåder dem, ty denna nationela färg är icke ett artificielt smink, -utan naturlig. - -Fullkomligt frigör menniskan sig aldrig från naturen, men vi varsna en -ständigt fortgående andens kamp emot det rent naturliga, det är denna -kamp, som bildar kärnan i den menskliga utvecklingens historia. Folket, -lika väl som den enskilde, har sin barndoms och sin omyndighets tid, -då medvetandet ännu ej fullt har vaknat och bestämt den menskligt fria -verksamheten. När folket vaknar ur denna det bristande medvetandets tid, -står det icke, som mången i sin fåvitskhet menat, likt ett bildbart ämne, -som i det ögonblicket ännu formlöst, ger sig hvad form det behagar, -skapar sig språk, religion, statsförfattning m. m. efter bästa förstånd. -Nej, historien, vetenskapen om den medvetet verkande menskligheten, har -ännu icke grytt öfver ett folk, som ej redan haft ett eget språk, en -utbildad troslära, en statsförfattning, seder och bruk, med ett ord en -egen charakter, som det ej gifvit sig sjelft, utan nu varsnar vara sig -gifven och med sig uppvuxen. Denna charakter och dess olika yttringar -äro således icke artificiela, utan naturliga. - -_Vår_ historia begynner icke med våra fäders invandring, utan vida -senare. Om invandringen och de närmaste tidernas förhållanden äro vi -visserligen icke utan all kunskap, men denna hafva vi icke fått endast -på historiens, utan förnämligast på naturforskningens väg. Vi hafva -funnit, att våra fäder invandrade, icke en och en, utan i hopar med -inre sammanhang och gemensam öfverhet. När de satte sig ned i det nya -landet, vårt land och våra närskylda grannars, upplöstes icke detta -sammanhang, ehuru hopens medlemmar ej mera voro hvarandra så nära som -under vandringen. Derföre att detta sammanhang är af ett äldre ursprung, -fans det, redan när de förste af våra fäder nedsatte sig som nybyggare -i våra trakter, ett politiskt samhälle. På samma gång de enskildas hem, -byarne uppstodo, funnos redan de högre enheterna, hundaret och riket och -derutöfver inom möjlighetens område de olika stammarnas förening till -ett helt, stort, Svenskt rike, hvars bildning hade försiggått, dock ännu -ej mognat, när vår historia begynner. Att redan i dessa de aflägsnaste -tiderna det monarchiska systemet till sina grundelementer fans till, är -säkert. Motsatsen mellan bjudande och lydande, som funnits till här i -verlden så länge det funnits man och hustru, föräldrar och barn, Gud och -menniskor, börjar tidigt uppenbara sig äfven inom det politiska området. -Hur tidigt, det veta vi ej. Men de första antydningarna hafva vi från en -tid långt mer aflägsen än våra fäders invandrings, från de dagar redan, -då våra fäder och Indiens folk voro bröder med samma språk. -- Alla dessa -företeelser visa sig vara oberoende af menniskans vilja, de äro icke -artificiela, utan naturliga. - -En annan sakernas ordning varseblifva vi på Island. - -När landnamsmännen kommo dit, förde de med sig medvetandet af de -rättsliga förhållandenas vigt. De tidigaste nybyggarne, som kommo -till orter, der kanske aldrig en menniskofot hade trampat jorden och -der det ingen granne fans, med hvilken några tvister om mitt och ditt -kunde uppstå, nedsatte sig icke på måfå, utan bestämde från början, -hur långt de ville att egorna skulle gå och sökte genom en med vissa -ceremonier utförd gränsbestämmelse gifva sin besittning religiös helgd. -Landnámaboken, som skildrar i rad bosättningarna, begagnar just uttrycket -“helga“ ett område. Med eld helgades det. Antingen skedde det så, att -man vid ena ändpunkten af gränslinien upptände en eld, medan solen ännu -var i öster, och sedan den ena elden efter den andra, på sådana afstånd, -att man från en eld såg röken af den nästa. Dermed skulle man fortfara, -tills solen stod i vester[12]. Eller ock kunde man rida med en glödande -brand omkring det område man ville tillegna sig. Båda delarne kallades -att fara med eld om landet. Eller ock gjorde man som Helge magre, när -han hade beslutat sig för att intaga för sin räkning Öfjärden mellan -dess båda yttersta näs -- han tände upp eldar vid hvar flodmynning i -fjärden och helgade sig så förmodligen hela floddalarna och det innanför -liggande landet åtminstone till fjällen, liksom i en senare tid staterna -på Nordamerikas ostkust ansågo sig besitta allt det innanför liggande -landet. En qvinna synes icke hafva fått med eld fara kring sitt område; -hon fick så stort område, som hon kunde på en vårlång dag kringrida på en -tvåårig, välfödd qviga. - -Man lyckades dock icke alltid äfven genom dessa försigtighetsmått -försäkra sig om orubbad besittning. Mången af de senare invandrarna, som -icke fann plats nog god att bebygga, dref med våld undan någon äldre -jordegare eller utmanade honom till holmgång. Om denne då icke med egen -eller vänners makt kunde stäfja öfvervåldet, hvem skulle göra det i -detta det Isländska samhällets allra tidigaste dagar? - -De allmännaste af de menskliga förhållandena, mellan makar, föräldrar och -barn, återfinna vi naturligtvis på Island, med den färg, de i vår Nord -hade. Men dessa förhållanden tillhörde det enskilda lifvets område och -hvad än af dem kunnat utvecklas under tidigare skeden, nu kunde ej ur dem -ett nytt statsskick uppspira. - -De tider, då barnen i husen voro de enda tjenarne, voro nu längesedan -förbi. Tjenare voro nu trälarne samt en och annan fri, som icke egde, -hvarmed han kunde försörja sig. En hvar var herre öfver sin gårds folk, -men detta gick ej heller utöfver det enskilda lifvets område. - -En förmögen Isländare hade dock äfven andra omkring sig. I sagorna talas -ofta om hemmamännen -- såväl i Norge som på Island -- och menas dermed -frie män, skylde eller oskylde, som vistades i en mans hus, åto vid hans -bord och hjelpte honom i det som kom för händer. Det är tydligt, att -dessa borde på allt sätt söka befrämja sin värds intressen, äfven utan -att dertill bindas genom särskildt kontrakt. Vida lösare var naturligtvis -förhållandet mellan en värd och hans tillfälliga gäster. Det hände -nämligen ofta, att en utländsk köpman dröjt så länge på Island eller -att en Isländing så länge uppskjutit sin hemresa, att de måste för sig -och för flera eller färre af sina män mottaga vintergästning, som någon -anhörig eller storman bjöd dem. Men likväl var detta förhållande icke -lösare än att värd och gäster ansågo sig förbundne att hjelpa den ene den -andra äfven med personlig fara eller obehag. Man kan icke klaga öfver -brist på gästfrihet i dessa forna tider. En gång strandade ett skepp med -utvandrare på Islands nordkust och mantalet om bord var icke litet, men -de mottogos och underhöllos öfver vintern af en träl, som förvaltade en -af den rika Geirmunds gårdar uti närheten. Trälen fick för sitt storsinta -förfarande friheten af sin herre. - -En sådan frilöst träl måste naturligtvis alltid stå i ett visst moraliskt -underdånighetsförhållande till sin förra herre. Ofta fick han en plats -på egorna att odla. Flere män funnos, som så odlade aflägsna jordstycken -och voro skyldige att derför gälda en viss afgift. De kallades landsetar -och voro naturligtvis i någon mon beroende af jordegaren. En gång hade en -Isländare vid namn Thorsten att upphjelpa byggningen, i hvilken han och -hans män vistades under det thinget varade. Han, en vintergäst och någre -tjenare begåfvo sig af. Under vägen kommo de till en gård, der Thorstens -landsete Atle bodde. Denne fick tillsägelse att följa med till arbetet -och taga med sig spade och hacka. - -Det stod ännu en väg öppen, för att ett inbördes förhållande af -någon vigt skulle inträda man och man emellan. De som vid början af -utflyttningstiden hade försäkrat sig om stora jordområden, lemnade eller -sålde deraf åt andra. Ehuru med dylikt öfverlåtande af land icke följde, -så vidt man vet, någon bestämdt formulerad förbindelse, omtala sagorna, -att en eller annan icke ansåg det öfverensstämmande med sin värdighet att -mottaga land af en annan. Så ville en son till Thorolf på Thorsnäs icke -taga emot land af sin fader, utan sökte sig en boningsplats å ett annat -ställe. Man kan dock icke tänka sig, att beroendet var annat än på sin -höjd det, att den som tog land och den som gaf land skulle, om möjligt -var, hålla tillsammans i ondt och godt. - -Det beroende, som genom alla dessa förhållanden uppstod, var, ju mindre -skilnaden mellan parterna var, mindre betydande. Vi äro vane att på ett -skepp finna blind lydnad för den, som rår för styret. I den gamla tiden -var det icke alltid så. Mången gång frågade skeppshöfdingen de sina om -deras vilja med afseende på en föreslagen plan. Understundom knotade -de högljudt, understundom voro meningarne delade och man hänsköt till -höfdingen afgörandet. Ofta utgjordes dock besättningen just af dem, som -voro pligtige att följa, den s. k. skuldaliden. - -Stormän funnos såväl i det landfasta Norden som på Island, men deras -betydelse för samhällenas öde blef helt olika. I våra nejder fans det -en konungamakt och genom att träda i förbindelse med denna skiljdes de -store från folket i allmänhet. Någon dylik skiljsmessa, någon sådan -ståndsskillnad uppstod aldrig, kunde icke uppstå på Island. Enhvar kunde -genom personligt värde, rikedom, vänstyrka eller genom slughet och -våldsamheter vinna inflytande, men detta blef ej mer än personligt. - -Samhällsordningen på Island utbildades ur de gudstjenstliga -förhållandena. I Norden funnos hoparne, som bosatte sig hvar inom sitt -område, med inre sammanhang och under gemensam höfdinge, den främste i -verldsliga och andliga angelägenheter. När på Island en och en bosatte -sig, kunde icke något sådant, på gemensamt samband grundadt höfdingaskap -finnas. Motsvarigheten till folkhoparnas inre organiska sammanhållning -finna vi der i slägtförbindelserna mellan de stora, som funnos i ansenlig -omfattning och onekligen voro af vigt för landets öden, men enhvar af -dessa fränder var dock sjelfständig. På mångfaldiga sätt visar sig -skilnaden mellan Island och moderlandet i detta afseende. Så t. ex. fans -här i Sverige till hvar by, hvart härad, hvart landskap eller rike en -allmänning, jord som icke fördelats mellan enskilda, utan tillhörde dem -alla gemensamt. Någon dylik gemensamhet fans icke på Island och derföre -ej heller några allmänningar, om man undantager de få och obetydliga, som -i senare tider uppstodo derigenom att någon svår lagbrytare miste sin -egendom. Det fans på Island ej ens en by, i den mening ordet hos oss nu -har. - -Den ende öfverhetsperson, som fans på Island under den äldsta tiden, den -hvars embete under alla republikens tider var af väsentlig betydelse, -var goden. Ursprunget till hans makt var religiöst. Men hade han en gång -fått inom detta område inflytande, utvidgades detta äfven inom det -borgerliga, i analogi med den gamla härads- eller hundareshöfdingens -makt uti Norden. Hundareshöfdingen var på en gång gode, sitt områdes -tempelföreståndare, och något mer, han var en konung i smått. - -Godevärdigheten var från början sjelftagen. Den ene anlade ett hof -här, den andre der. Somlige hade varit tempelföreståndare i det förra -hemlandet, andre hade icke varit det. De nyanlagda hofven samlade -snart till sig de kringboende och dermed var grunden lagd till godens -inflytande. Han stod uti ett ganska nära förhållande till dem, som -besökte hans gudahus. De voro skyldige att betala honom en viss skatt -och att tjena honom som följe, när han det äskade. Å andra sidan -underhöll han templet och var förbunden att tillhandagå de sina med -hjelp uti alla deras angelägenheter, gifva dem råd, när de sådant -behöfde, att upprätthålla frid och säkerhet inom området, om icke annat -hjelpte, med vapen i hand. Från denna borgerliga sida sedd kallades -godens myndighet mannaförråd, han rådde för eller öfver folket. Det -är lätt att inse, hur denna värdighet skulle förläna innehafvaren ära -och inflytelse, i synnerhet som hon var ärftlig. Ja, hon behandlades -så fullständigt som den godens arfgods, att hon kunde delas på flera -händer, när likaberättigade arfvingar funnos, hon kunde äfven, om så -önskades, försäljas. I detta var utan tvifvel den Isländske goden vida -mer oberoende af folket än hans embetsbröder i Norden, der icke ens -konungarne hade en i lika hög grad utbildad arfsrätt. - -De Isländska sagorna hafva naturligtvis mycket att förtälja om godarna, -då vi bland dessa finna flera af öns förnämligaste män. Jag vill -anföra prof på dessa berättelser, emedan de allra tydligast gifva en -föreställning om godens makt och betydelse inom det Isländska samhället. - -Sent under landnamstiden -- omkring år 920 -- kom en man vid namn -Hallfred ut till ön med sin femtonåriga son Rafnkel. De bodde först -tillsammans, men snart sökte sonen ut plats för sig inne i landet -och byggde der. Han var mycket villig att låta andra bosätta sig i -närheten, men de måste förbinda sig att hålla sig till honom. Han dyrkade -företrädesvis Frö och byggde honom ett hof; deraf fick han namnet -Frösgode. Helt nära honom bodde en fattig man, så fattig, att han icke -kunde föda hela sin barnaskara, utan måste sända ut den äldste sonen att -söka sig tjenst. Han fick i uppdrag att vakta Rafnkels småboskap uppe i -fjällen och skötte sin tjenst med stor drift och omsorg, men en gång, -då han skulle söka upp några vilsegångna får och det var angeläget att -skynda, red han efter dem på den åt Frö helgade hästen. Rafnkel hade -förbjudit det och slår honom nu ihjäl. Då går den slagnes fader till -den blodsudlade goden och kräfver böter för sonens död, men han får af -Rafnkel till svar, att han icke hade för sed att gifva böter, när han -gjort något ondt, dock tillade han, att intet af de dråp han föröfvat, -förtröte honom som detta; till ersättning ville han underhålla den -fattige mannen, så länge denne ville sköta sin gård, hans söner och -döttrar skulle få hjelp till utstyrsel och han sjelf bo hos Rafnkel, när -han ville slå sig till ro. Men den fattige Thorbjörn ville icke taga emot -en allmosa, utan fordrade, att andre skulle döma emellan dem. Då svarar -goden: “du inbillar dig då, att vi skulle vara jemlikar; på sådant vilkor -förlikas vi ej.“ Så skildes de åt. - -Thorbjörn fick med någon svårighet en sin frände Såm att åtaga sig hans -sak, som nu hänsköts till allthinget. Såm och Thorbjörn sökte förmå de -förnämligare af de vid thinget församlade att bistå deras mål, men ingen -var hogad att uppträda mot den våldsamma Rafnkel. Till sist vunno de dock -på sin sida en viking, som nyss var kommen från Miklegård och dennes -broder, som var gode. Såm framställer saken i enlighet med alla lagliga -former och får Rafnkel dömd fredlös. Denne kunde ej för folkmassans -skull komma fram på thingplatsen och, som han var van, med någon fint -göra alltsammans om intet. Han hörde sin dom och vände hem till sin gård -och dröjde der, som om intet hade händt. - -Domen blef lika hastigt verkstäld på den tredskande, som han hade blifvit -fäld. Såm och hans tvenne hjelpare drogo till Rafnkels bostad, der han, -gripen och misshandlad, fick välja mellan två ting -- att dö eller att -flytta från trakten, öfverlemna godevärdigheten åt Såm och lofva att -aldrig försöka taga den åter. Rafnkel valde det senare, bosatte sig icke -långt derifrån, köpte några kojor med tillhörande egor, fälde skogen och -byggde sig en bättre gård. Snart hade han gjort sådant intryck på sina -nya grannar, att han var deras främste man och förvärfvade sig ett nytt -godord. Han var nu en annan man, mild och vänlig mot alla. Hans ifriga -gudstjenst var ock förbi. Såms hjelpare, som icke hade velat, att Rafnkel -skulle få lefva, hade uppbränt Fröshofvet, sedan de tagit guldringarna -från gudarnas armar och dödat Fröfaxe, hästen som vållat tvisten. När -Rafnkel förnam detta, utbrast han: “Jag menar, det är ej annat än dårskap -att tro på gudarna.“ Sedan blotade han aldrig. - -Såm sammankallade alla Rafnkels thingsmän och begärde deras bifall -till den försiggångna förändringen. De gåfvo det, ehuru icke utan -betänklighet, men Såm gjorde sig snart älskad genom sitt vänliga umgänge. -Så gingo sex år. Såm och Rafnkel träffades understundom, utan att minsta -antydning på det förflutna gjordes. - -Till sist kommer Övind, Såms broder, hem från sina mångåriga vikingatåg, -under hvilka han varit ända bort till Miklegård. Med rikt byte kom han -åter. Han och fem andra redo upp från stranden med sexton lastade hästar. -En gammal tjensteqvinna hos Rafnkel får se det ansenliga tåget, skyndar -till husbonden och eggar honom att nu hämnas. Han bryter upp med aderton -man, förföljer Övind, anfaller utan ett ord till förklaring och dräper -honom och hans män. Då kommer Såm till stället, våldsverkarne fly och -kunna ej upphinnas. Följande natt vända de åter, förelägga Såm att dö -eller lemna allt och vända med Övinds skatter åter till sitt forna hem. -Han vände hem och Rafnkel innehade nu begge godorden; han lemnade dem -sedan att förvaltas af sönerna gemensamt. Detta skedde ungefär vid midten -af 900-talet. - -Sagorna omnämna för Islands första århundrade trenne generationer -stormän. Först hafva vi landnamsmännen, sedan de som lefde inemot midten -af 900-talet. Rafnkel, som kom sent ut, lefde då ännu. Den tredje -generationen lefde, då biskop Fredrik kom ut till Island år 981. Den -tiden fans i en annan del af landet en gode, som var en af sin tids mest -betydande män, Snorre gode, som icke får förblandas med den 200 år senare -häfdatecknaren Snorre Sturleson. - -Snorre godes förfäder hafva vi redan haft att göra med. Hans farfars -far var den Thorolf, som byggde det beryktade hofvet på Thorsnäs vid -Bredefjärd. Gisle Sursson dömdes fredlös för mordet just på Snorres -fader, sin svåger. Några nätter efter mannens död födde Thordis -sonen Snorre (964). Hon gifte om sig med sin svåger Bark och Snorre -uppfostrades hos en man vid namn Thorbrand och for sedan ut. Han kom -åter till modrens hem år 979 och löser följande året ut stjuffadren från -gården och Thordis skiljer sig från Bark. Förhållandet mellan makarna -hade varit mindre godt, alltsedan Gisle fallit. Liksom före honom fadren, -farfadren och farfadrens fader innehade Snorre godevärdigheten. Han -var af medelmåttig längd, mager, med regelbundna anletsdrag, ljus hy, -ljust hår och rödt skägg. I allmänhet var han godsint af sig, men egde i -fullt mått den inbundenhet och förslagenhet, som icke finge saknas hos -en Isländsk statsman. Man hade svårt att se på honom, om han tyckte väl -eller illa om en sak. Månge sågo med afund hans makt, då de icke tyckte -sig vara sämre ättade än han och visste sig vara honom öfverlägsna i -styrka. Men han var så klok, att man i allmänhet icke gerna ville vara -hans ovän. - -I Eyrbyggia- och Laxdæla-sagorna finner man utförliga uppgifter om Snorre -gode. Hans första mål afgjordes år 982. Hans svåger hade en morgon funnit -sin son ligga sårad och sanslös utanför sin dörr. Han sköt skulden derför -på en qvinna som het Geirrid och Snorre förde hans sak, men förlorade -henne, till skam för sig och sin svåger, mot Geirrids broder Arnkel gode. -Kort derefter förlorar Snorres svåger sina hästar och misstänker Geirrids -son Thorarin för att hafva stulit dem. Thorarin slår då honom ihjäl och -morbrodren skaffar honom ett skepp, att han skulle kunna fara från ön. -Snorre kommer dessförinnan, stämmer Thorarin och hans medhjelpare till -thinget, bränner hans skepp och får honom dömd till fredlöshet. - -Följande året komma nya stridigheter. Snorres och Vigfus’ fårherdar hade -råkat i strid och skadat hvarandra. Vigfus stämde Snorre, men af målet -blef intet. Senare sänder han, med löfte om frigifning, en af sina trälar -att dräpa Snorre. Trälen listar sig upp på förstugans loft och lyfter upp -en bräda, för att kunna nå Snorre med spjutet, då denne gick ut. Snorre -gick fri, men hans farbroder sårades. Trälen springer från gömstället, -hoppas att kunna fly obemärkt i mörkret, men halkar på stenarna omkring -huset, gripes och dödas. Snorre begifver sig upp till det ställe, der -Vigfus just då brände kol och slår honom. Hans enka hade ganska svårt att -förmå fränderna till att uppträda mot Snorre. Till sist åtog sig Arnkel -deras talan och Snorre fick böta. - -Samma år kom Styr, en af Vigfus’ fränder, att söka råd af Snorre. Han -hade af sin broder fått tvenne berserkar, som denne fört med sig från -Norge, och nu började den ene visa sig, mer än angenämt var, artig mot -Styrs dotter Åsdis. Hur skulle han komma ur denna svårighet, ty en -berserk var icke att leka med? Snorre gifver honom råd och berserkarne -bringas om lifvet. Derpå gifter Snorre sig med Åsdis. Både han och Styr -ansågos vinna derpå. Snorre var visare och förslagnare, Styr mer driftig -att utföra en sak. Båda hade en stor mängd vänner och husmän. - -Snart kom en ny process. Arnkel godes fader Thorolf låg i strid med en -frigifven och sände sina trälar att taga honom af daga. De börja tända -eld på huset, men öfverraskas af Arnkel, som för dem bort och hänger dem. -Thorolf vredgas, uppsöker Snorre och beder honom taga upp målet mot sin -ovän. Snorre ville icke, men förmås dertill genom löfte om en skog, som -Thorolf egde, “den största dyrbarheten i trakten.“ Saken kom för thinget. -Arnkel undskyller sig dermed, att han tog trälarna med eldbränder i -händerna och att de derföre borde ligga på sin gerning. Snorre svarade, -att så hade det blifvit, om han dräpt dem på stället, men då han hade -fört bort dem, dugde ej detta. Snorre vann verkligen målet och sonen fick -betala böter till fadren; denne tyckte sig hafva fått för litet och var -derföre missnöjd med Snorre. - -Tvisteämnena voro ännu icke slut i dessa trakter. Arnkel och Snorre voro -fortfarande rivaler och derföre uppsöktes den senare af alla, som icke -voro ense med den förra. Tvenne gånger vägrade Snorre att hjelpa sina -fosterbröder mot Arnkel, emedan han ansåg denne hafva rätten på sin -sida. En gång vägrade Arnkel att mot Snorre föra fadrens talan; denne -ville nämligen få åter sin skog, som Snorre afverkade. Men när Thorolf -var död, blef Arnkel sjelf angelägen om skogen och inledde stridigheter -med Snorres män. Snorres ansvarstalan uträttade intet. I samråd med -fosterbröderna uppgör han hämdplaner. Arnkel öfverfalles och dödas en -vinternatt, då han vid månsken skulle köra hem hö från en aflägsen lada -(993). Hans enka förde hans talan, men vann ej mer än att han, som gaf -banehugget blef fredlös, de andre gingo straff-frie. I följd af denna -utgång stadgades, att aldrig enkan eller en ännu icke sextonårig man -skulle få föra talan om någons dråp. - -Dessa äro hufvudhändelserna under de tretton första åren af Snorres -verksamhet som gode. Han var vid deras slut ännu icke 30 år gammal. Det -blefve för mycket att genomgå de återstående 38 åren af hans lefnad. -Han dog år 1031, ett år senare än Olof den helige föll vid Stiklarstad, -således under Anund Jakobs tid. - -Sådan var en af Islands stormän och månge voro hans gelikar. Taflan -är mörk, jag kan ej hjelpa det, hon är sådan sagorna teckna henne. -Som betecknande för samhällsskicket vill jag till slut anföra Snorre -godes svar till Thorbrandssönerna, då de klagade öfver att Arnkel hade -slagit under sig qvarlåtenskapen efter en deras frigifne. Han svarade: -“till lösegendomen har Arnkel obestridlig rätt, till jorden hafven I -och han lika giltiga anspråk; torde saken derföre bero på hvem som är -handstarkast.“ - - - - -5. - -Lagarne. Thingen. - - -Stridiga krafter upprörde samhällslifvet på Island och ur det så uppkomna -chaos sökte man rädda sig genom att skaffa sig en lagordnad styrelse. -Dermed tillgick på följande sätt. - -På gården Lon, liggande i sydöstra delen af Island, bodde en utvandrare -Ulfljot. Han hade kommit sent ut och då han fann landet före sig -bebyggdt, köpte han den nämnda gården. Det var han, som skaffade Island -lagar. Man känner icke de närmare omständigheterna, som föregingo denna -märkliga tilldragelse. Sannolikt hade någre af landets förnämsta, t. -ex. godarne, vändt sig till den nyss ankomne och bedt honom skrifva -en lagbok; i annat fall kan man icke förklara den beredvillighet, med -hvilken de nya lagarna antogos. Ulfljot åtog sig uppdraget, ehuru han -redan hunnit sextio års ålder och for till Norge för att der i samråd med -sin morbroder Thorleif vise utarbeta ett lagförslag. - -Den tiden fans det icke _en_ lagbok för Sverige, _en_ för Norge. Äfven -om det i hvardera landet denna tid fans _en_ konung kan man icke säga -landet i alla afseenden vara _ett_. Hvart landskap beboddes af en stam, -mer eller mindre närstående till de kringboende, och hvar stam ville -i det längsta försvara sin sjelfständighet, ehuru man förlikade sig om -att hafva en gemensam konung, liksom man alltsedan den från Svearna -utgångna eröfringens dagar hade gemensamma offer. Som ett uttryck för -denna stammarnas sjelfständighet hafva vi att betrakta deras lagar. -Vestgötarne hade en, Östgötarne en annan, Uppländingarne en tredje -o. s. v. Vi hafva ingen af dessa lagar i dess allra äldsta form. De -lagredaktioner, vi hafva, äro alla christna, men de tala understundom om -dem, som funnos till under den hedniska tiden. Se vi på den äldsta af de -intill våra dagar bevarade lagarna, den äldre Vestgötiska, som tyckes -hafva fått sin nuvarande form inemot midten af 1200-talet, finner man -lätt, att den icke är frukten af ett genomfördt system. Den har allt -utseende af att vara tillkommen på det sätt, som synes vara det rimliga -för alla dessa gamla folklagar, nämligen genom ett hopsamlande af det, -som af gammal häfd antogs jemte det, den dagliga erfarenheten och visa -mäns råd dertill lade. Understundom sättas dessa lagar i förbindelse -med namn på någon deras upphofsman, hvilken snarare är att anse som -en ordnare och fullständiggörare af det redan förhandenvarande. Han -var icke i egentlig mening _författare_. -- I Norge finna vi likartade -förhållanden, ehuru man icke känner, hur det i de allra äldsta tiderna -stod till och derföre ej heller, hur pass stora förändringar den under -Harald Hårfager i brådhast växande konungamakten medförde. Norge var -fördeladt i fylken, landområden, hvilkas namn antyder, att indelningen -bestämdes efter invånarna, folket. Det är knappast troligt, att hvart -fylke hade sin lag. Men vissa fylken hörde närmare tillsammans, såsom de -åtta i Throndhjemsdalen, och dessa visa sig hafva ett thing och en lag. -Till dessa naturliga grupper lade konungarne sedan understundom andra -fylken och så blefvo de stora, med egna lagar försedda delarne af Norge -tre, nämligen Frostathingets område, ungefärligen det Nordenfjeldske -Norge, Gulathingets, det Vestenfjeldske, och Eidsvoldsthingets, det -Söndenfjeldske landet. Ungefärligen, sade jag, ty man vet icke med full -säkerhet, hur det var stäldt med alla fylkena. Det tredje thingslaget -delades sedan i tvenne. I sammanhang med denna omgruppering af fylkena -företog Håkan Ethelstansfostre en omarbetning af de gamla lagarna. -Gulathingets lag utarbetades af den nyssnämnda Thorleif vise. Då man af -detta kan sluta, att Thorleif månde hafva varit särskildt förtrogen med -Gulathingslagen, är det att vänta, att Ulfljot skulle i denna söka sig -ett mönster. Detta säges ock uttryckligen. Ännu hade dock icke då den nya -redaktionen blifvit antagen och under tidernas lopp förändrades lagarna -såväl i Norge som på Island, så att likheterna mellan de åt oss bevarade -redaktionerna icke äro så i ögonen fallande. - -Efter några års frånvaro återvände Ulfljot till Island, der hans -lagförslag synes hafva ganska hastigt vunnit allmänt bifall. Hans broder -Grim getsko fick i uppdrag att utleta en ort, der hela ön kunde få en -lämplig samlingsplats. Han fann ock en sådan i sydlandets vestra del, -vid foten af den bergskedja, som från Reykjavik drager sig i nordostlig -riktning inåt landet. Det var en man, som hade för mord mistat sin -dervarande egendom, denna hade tillfallit det allmänna och användes -nu för den gemensamma folkförsamlingen, allshärjar- eller, som det -här vanligen kallades, allthinget, der lagfrågor skulle afgöras och -domar fällas. Stället var väl valdt, ty der fans en skog, som kunde, -när behofvet sådant kräfde, fällas, der fans bete för de thingsökandes -hästar, der möttes ock de vägar, resenärer plägade färdas mellan öst- och -vest-, mellan nord- och syd-delarna af ön. Ulfljot blef Islands förste -lagsagoman. Till Grim lemnade, enligt berättelsen, hvar man en penning, -för den möda han haft för det allmänna bästa, men han lemnade dessa -penningar till templen. - -Ulfljots lagar antogos och allthinget sattes år 930. Från den tiden kan -man tala om en Isländsk stat; förut fans icke en sådan. I Sverige uppkom -staten samtidigt med bebyggandet och så sker det öfverallt, der den -naturliga utvecklingen gör sig gällande. - -Det fans dock thing på Island, förrän allthingen infördes. Till godens -åligganden hörde äfven att föra ordet vid de folkförsamlingar, som helt -naturligt höllos vid gudahuset, han vårdade. På Thorsnäs var samlingsort -för ett vida bekant thing, på Kölnäset inom Ingolfs område för ett annat -o. s. v. När allthinget hölls helt nära Kölnäset och ett thing icke kunde -finnas utan en gode, blef det Kölnäsgoden, som fick öfvertaga det nya -thinget såsom allshärjar- d. ä. hela folkets gode. - -Snart visade sig, att allthinget, sådant det från början var inrättadt, -var otillräckligt. Under det stodo endast godarnas thing, hvilket -kunde föranleda rätt allvarsamma svårigheter, emedan hvart godord var -ett isoleradt helt, som icke ville erkänna något sammanhang med eller -förbindelse till de utanför stående. Det hände en gång, att en Thord -Gelle ville föra talan efter en innebränd, enligt lagens föreskrift, -vid närmaste godething, men då han begaf sig dit, stod goden med väpnad -styrka emot honom, så att han aldrig kom fram. Samme Thord Gelle -genomdref år 965 en förbättring i rättsväsendet, som skulle afhjelpa -denna olägenhet. - -Island är medelst ganska tydliga naturgränser fördeladt i fyra -områden, som benämndes efter väderstrecken eller efter områdets -förnämsta bygd.[13] I hvar fjerdedel skulle finnas trenne afdelningar, -thingsocknar, med hvar sitt thing och i hvart dylikt område trenne -godord. I Nordlandet kunde man icke förlika sig med denna anordning, utan -der inrättades en fjerde thingssocken och der hade man således tolf -godord. De i denna fördelning upptagna godorden hade således fullständig -administrativ betydelse. Hvem som helst kunde visserligen bygga sig äfven -efter detta ett hof och blifva dess gode, men denna hans värdighet var af -alldeles enskild natur och stod utan allt inflytande på förvaltningen. - -Under det godarnas makt lätt urartade och då visade sig som den enskilde -mannens öfvermod och vinningslystnad, förökad genom den offentliga -värdighetens glans, och man icke hade för att värja sig mot ett dylikt -öfvervåld annan utväg än att sluta sig till denna förolämpande stormannen -eller ock att söka skydd hos någon hans gelike, under det här det -personliga elementet gör sig gällande på bekostnad af allmän säkerhet, -måste man på annat håll se sig om efter skydd. Det var detta man sökte af -thingen. - -Enligt lagen skulle hvart år i Maj månad hållas i hvar thingsocken det -s. k. vårthinget, under de tre distriktgodarnas inseende. Men desse voro -icke de dömande, i sådant fall hade garantierna varit bristfälliga. Hvar -gode nämnde inom sitt område tolf domare och mot de så erhållna 36 egde -käranden och svaranden att anföra lagliga jäfsanmärkningar, i hvilket -fall goden var skyldig att i den utmönstrades ställe sätta en annan. Vid -dessa thing förekommo alla tvister, som fördes man och man emellan inom -ett godord eller mellan godorden. Utöfver dessa domstolar fans det till -en tid i hvar fjerding ett thing, som dock snart förlorade all betydelse -och till sist försvann. Man vände sig hellre till de vid allthinget -upprättade fjerdingsdomstolarna. - -Allthinget var medelpunkten för Isländarnas politiska lif. Vid den -skildring, jag deraf gör, håller jag mig till den christna tidens skick, -emedan man icke fullständigt känner formlerna och plägsederna under -den hedniska tiden. Detta är strängt taget en anachronism, ty först -framdeles ämnar jag redogöra för christendomens införande på Island och -de förändringar, som deraf blefvo en nödvändig följd. - -Vi få tänka oss en sommar, sådan som Islands blidaste del har att bjuda -på. Det är i sommarens elfte vecka, som thinget hålles. På Island delades -nämligen året i sommar och vinter och sommaren räknades från thorsdagen -mellan den 9 och 15 April. Vi stå på den punkt der nu Thingvallakyrkan -ligger. All marken häromkring bildas af en lavaström, som före -menniskornas ankomst till ön flutit och stelnat. Något i norr höjer sig -det af klyftor omgifna, långsmala lagberget. Midt framför oss löper en -milslång remna, Allmannagjå, djup och bred, begränsad i vester af en -lodrät bergvägg, 140 fot hög, som, mörk och svart, får en angenäm motsats -i dalbottnens friska grönska. Utför denna brant störtar sig något mer åt -norr den brusande Yxån, som flyter en sträcka längs klyftan, bryter sig -ut på dess östra sida och rinner litet längre ned ut i den stora, vackra, -fjällomkransade Thingvallasjön. - -Det är nu thorsdag i den elfte veckan. Den annars öde nejden företer en -tafla af yttersta liflighet. Derborta kommer en skara ridande, en stor -skara, det månde vara en mäktig man som rider i spetsen, med präktig -klädnad och glänsande vapen. Nu färdas de utför trappan, som från vester -leder ned till bottnen af klyftan. De skynda synbarligen; är anföraren -gode, kan han ock hafva skäl dertill, ty den gode, som icke kommer fram i -dag innan den sista solstrålen upphört att lysa på thingvallarna mister -sitt godord. Andra äro tidigare komne. En liten stad har i hast uppstått -der nere vid stränderna af ån. På de fyrkantiga stenmurarna, som en gång -uppförda ligga qvar från thing till thing, resa sig hastigt små kojor, -bodar kallade, af trä eller af vadmal. I hvarje sådan bod vistas en gode -eller annan storman med sitt följe; förhängen afskilja boden i en mängd -rum. Taflan börjar blifva alltmera brokig. Der utanför en bod sitter -en grupp qvinnor, der gå männer genom gatorna att helsa på vänner och -bekanta, somlige att bedja om hjelp till den stundande rättegången. - -Nu är fredagen inne, thingets första dag. Redan tidigt på morgonen är -folk i rörelse. Derborta vid klyftan Allmannagjå stå godarne och nämna -domare till de vigtiga fredagsdomstolarna. Der står t. ex. en bredvid den -domare han utvalt och ropar med ljudelig röst: “jag tager vitnen derpå, -att jag nämner denna Jon Thorbrandsson till domare att döma om alla de -saker, som komma för domstolen och lagen förpligtar honom att döma om -och bjuder jag saksökande och sakvärjande att jäfva denna domstol och -unnar jag honom säte i domstolen, om han icke jäfvas; förkastas han efter -lag, skaffar jag en annan rätt domare i hans stad. Jag nämner nu till -Vestfjerdingsdomstolen, en laglig domstol.“ - -Det synes icke blifva brist på saksökande. Det är icke få, som vandra -upp på lagberget för att kungöra sina angelägenheter. En stor del -af den thingsökande allmänheten är der tillstädes och framför alla -lagsagomannen. Der står en med tvenne vitnen bredvid sig och förkunnar: -“jag tager vitnen derpå, att jag lyser dråpslag på Vigfus Ulfsson.“ Der -står en annan och ropar, som alltid med vitnen vid sin sida: “jag tager -vitnen derpå, att jag frågar från lagberget alla bönder inom hörhåll, -hvilken har med handslag gifvit Sven Skulason laglig vistelseort. Det -spörsmål är mig af vigt, på det jag må veta, hvilka grannbönder jag skall -kalla till saken, jag stämt honom för. Jag spörjer lagspörsmål.“ Der står -en tredje, som redan fått svar på den frågan och nu gör den följande: -“jag tager vitnen derpå, att jag spörjer från lagberget alla godar, som -äro inom hörhåll, hvilken af dem erkänner sig hafva Thorbjörn Egilsson -till thingsman eller tredingsman. Mitt spörsmål är af vigt, på det jag må -få veta, till hvilken fjerdingsdomstol jag bör stämma honom. Jag spörjer -lagspörsmål.“ Och på hvart svar de få, taga de vitnen, för att icke, när -det lider till afgörandet, vara ur stånd att främja sin sak. - -Så går det till på fredagen och på lördagen, understundom äfven följande -måndag. Redan lördagen tidigt på morgonen, icke senare än solen börjat -lysa på Allmannagjås vestliga klippmur, går ett lysande tåg uppför -lagberget, lagsagomannen i spetsen och sedan godarne med de domare, de -utnämnt. Lagsagomannen anvisar hvar domstol dess plats och nu får enhvar, -hvars sak skall komma före, stiga fram och jäfva en eller flera af -domarna. Der kommer en fram och säger: “det var två bröder Thorsten och -Thorolf Grimssöner, Thorstens son het Thorgeir och Thorolfs het Thorkel. -Thorgeirs son Egil är min motpart och Thorkels son Helge är domaren, som -här sitter.“ Kan han då med vitnens ed styrka sin utsago om motpartens -och domarens slägtskap, är domaren skyldig att stiga upp och goden, som -nämnt honom, att nämna en annan i hans ställe, men skulle den uppräknade -slägtledningen _icke_ befinnas riktig, ve honom, som af förseelse eller -med afsigt burit falskt vitnesbörd på thinget, han dömes fredlös för all -sin tid. - -Sedan man stämt sin motpart i hans hem, när sådant kunde ske, och vid -thinget undangjort alla de nämnda förberedelserna, var det tid att skrida -till de egentliga rättegångsförhandlingarna. Uti allt visar sig, som -vi se, den ängsligaste noggranhet, att uti intet afseende möjlighet må -finnas att kränka en annans rätt. - -Nu äro domstolarne i ordning med 36 domare i hvar. Målsegarne träda fram -med följen. Det var väl föreskrifvet, att ingen fick hafva mer än tio -personer med sig, men detta stadgande efterlefdes kanske icke alltid -så noga. Understundom blef trängseln så stark, att domarne måste bedja -godarna lemna dem några män, som skulle hålla mängden tillbaka. Det blef -genom allt detta oreda och trots thingsfreden kom det ibland till strid. -Lagen sade, hur domarne skulle förhålla sig, i fall de drefvos från det -för domstolen utstakade rummet. - -Sjelfva sättet att utföra processen saknar icke egendomlighet. De -tvistande parterna äro rätt många. De draga lott om, hvem af dem skall -först få sitt mål afgjordt. Den lycklige träder då fram och tager vitnen -derpå, att han bjuder motparten och, ifall han för målets fortgång -behöfver medverkan af goden, äfven denna att lyssna till sin ed och sin -framställning af saken. Nu aflägger han ed, att han framställer sin sak -mot sin motståndare, och på skälet, hvarföre han stämt honom, och på -hvad, han i stämningen sagt och derpå, att han stämt honom lagstämning -till _detta_ thinget. Nu framträda stämningsvitnena och aflägga ett -likalydande vitnesbörd. Den som afsigtligt försummar, ehuru kallad, -att infinna sig vid thinget och hjelpa vid målets främjande, dömes -landsflygtig på tre år. - -Nu komma vitnena till sjelfva saken fram, rådslå och uttala genom -en bland sig vitnesmålet. Icke alltid blifva de eniga; de som äro i -minoriteten hafva då rätt att reservera sig och säga, hur de ville hafva -vitnat. Derigenom gå de fria för allt ansvar, i fall det skulle under -förhandlingens gång yppa sig några betänkligheter mot det vitnesbörd, -majoriteten afgifvit. Skulle bland vitnena lika många rösta för hvartdera -vitnesbördet, antages det, som är mest gynnande för honom, som begärt -vitnens hörande. Härvid gäller att väga hvart ord på guldvigt, ty -innehåller det afgifna vitnesmålet ett enda ord utöfver det, som skall -bevitnas, och detta öfverloppsord utöfvar något inflytande på sakens -gång, förkastas alltsammans som lögnvitnesbörd. - -Nu skall qviden fram, de män man qvädit eller kallat att yttra sig om -saken, vare sig att målet är sådant, att det är tillräckligt, att qviden -sammankallas af sakegaren bland grannarna, då en af dem får å de andras -vägnar föra ordet, eller saken kräfver en tolfmannaqvid, i hvilket -fall goden nämner elfva jemte sig. Nämner saksökanden en grannqvid, -har motparten rätt att jäfva den eller dem, som äro beslägtade med -saksökanden på andligt eller verldsligt sätt, eller som icke innehafva -sådan samhällsställning, att de kunna deltaga i sådana förhandlingar. -Tillsätter goden tolfmannaqvid, är det saksökanden, som har rätt att -jäfva. - -När nu qviden uttalat sig och anklagaren icke har mer att säga, tager -motparten vitnen derpå. Dock får den klagande förbehålla sig att i -följd af försvaret göra de tillägg, han finner nödiga. Derefter har den -anklagade att aflägga ed, att försvara sig och, om han så önskar, styrka -försvaret med vitnen och qvid, hvilken han får taga ur motpartens. - -När nu alla de mål, som äro anhängiggjorda vid domstolen, blifvit -framstälda och besvarade, skall saken företagas till afgörande. En af -domarna, den som saksökanden uppmanar eller annars den, som rätten -bestämmer, skall återgifva hela anklagelsen och de för denna lemnade -bevisen. En annan framställer svaromålet och allt, som dertill hör. -Derefter öfverlägga domarne sins emellan. De hafva dessförinnan svurit -hvar för sig: “jag tager vitnen derpå, att jag svärjer ed på korset, -laged, och jag svärjer det Gud, att jag vill döma den dom, som jag anser -vara laglig.“ Domar förkunnas nu först öfver de mål som äro qvar sedan -föregående thinget, sedan öfver de nya, i tur och ordning, dock så, att -de som anses skola föranleda olika meningar bland domarna gömmas till -sist. När man kommit öfverens om en dom och han lyder till förmån för -klaganden, uppläses han af den domare, som förut redogjort för hans sak; -är det åter den anklagade, som vinner, afkunnas utslaget af den som -redogjort för försvaret. Alla domarne skola bekräftande tillägga: “Den -domen afsäga vi alla.“ Den domare, som i stället derför tiger, gör sig -skyldig till trenne års landsflygt. - -När allthinget var upplöst och folket kommit hem, skulle hvar gode -i slutet af Juli och början af Augusti sammankalla till höst- eller -lejdthing dem, som icke öfvervarit allthinget, för att meddela dem de -beslut, som der fattats. Detta var i synnerhet nödigt med afseende på -de lagfrågor, som afgjordes af en särskild allthingsafdelning, den s. k. -lagrättan. - -Sådan är uppränningen. En mängd detaljer funnos, som det skulle blifva -för långt att meddela. Icke alltid gick det fullkomligt efter lagliga -former. Så t. ex. när Mård giga skulle af sin f. d. svärson utkräfva -dottrens förmögenhet och han från lagberget hade förklarat sig instämma -Rut för den vederbörliga fjerdingsdomstolen, svarade Rut, som stod bland -den åhörande folkmassan, med att offentligen utmana honom till holmgång. -Mård rådgjorde med de sina och afslog sedan tillbudet, hvarigenom han -just icke skördade ära. Att låta svärdet afgöra en tvistefråga i stället -för att utagera henne inför domstolen ansågs vara lagligt. År 1006 -tvistade de båda skalderne Gunlög Ormstunga och Rafn vid allthinget. -Gunlög framförde från lagberget beskyllning mot den andra att hafva tagit -bort hans trolofvade och i öfrigt visat honom all fiendskap och utmanade -honom derför till holmgång. Ingenderas vänner tyckte synnerligen mycket -om det. På utsatt tid trädde de båda parterna tillsammans på holmen i -Yxån. Framför hvardera hölls skölden af en vän. Det var bestämdt, att -den, som sårades, skulle anses hafva förlorat. Rafn, som den utmanade, -fick börja och riktade sitt första hugg med sådan kraft mot sin oväns -sköld, att svärdet brast. Sjelfva udden for i ansigtet på Gunlög och -rispade honom helt litet. Nu sprungo de kringstående fram och skiljde -dem åt. Gunlög förklarades sårad och i följd deraf hafva tappat. Han -fick nöja sig dermed och till på köpet lösa ut sig med 3 marker silfver. -Dagen derpå fattades på thinget det beslut, att holmgång ej mer skulle få -förekomma på ön. - -En annan utväg hade man, för att komma ifrån det slutliga afgörandet -af domstolen. Äfven sedan en sak blifvit framstäld och försvar gjordt, -kunde, innan domen fäldes, de tvistandes vänner träda emellan och -åvägabringa en förlikning. Man ansåg förmodligen, att derigenom -billigheten mera skulle göra sig gällande, då genom domen näpsten -vanligen torde hafva drabbat den ena, utan att alla mildrande -omständigheter kunde tagas i öfvervägande. Kunde man vid förlikningen -finna å ömse sidor förseelser, som kunde uppväga hvarandra, var det -godt. I annat fall förfor man ingalunda med öfverdrifven mildhet. En -förlikningsdom lydde understundom på landsflygt. - -När domen var fäld, rättade man sig efter honom, men dessförinnan sökte -man rädda sig med allehanda medel, icke minst list och finter. Derigenom -lemnades åt personligt godtycke, makt- och vinningsbegär, så snart dermed -förenades någon framstående talent eller åtminstone tillfälle fans -att begagna sig af en annans gåfvor, ett ganska stort spelrum vid den -Isländska thingsförsamlingen, som just skulle vara det yppersta skyddet -för öbornas af enskildas makt icke sällan hotade sjelfständighet. Det -var tillåtet att lemna sin saks utförande åt en annan, antingen så att -denne endast var ett ombud eller rådgifvare eller så, att han öfvertog -saken alldeles som sin egen. Det fordrades ett visst studium likaväl -som medfödda anlag, för att taga reda på lagarna och alla tillåtliga -utvägar att främja sin sak eller frälsa sig. Den som egde en sådan -kännedom kallades för lagman, hvilken titel på Island icke tillhörde -en viss embetsman, ty den som ersatte vår medeltids lagman hette på ön -lagsagoman, utan var allenast en hederstitel. Sagorna hafva mycket att -förtälja om sådana lagmän. En var så stor lagman, heter det, att ingen -dom ansågs fullt laglig, om han icke varit med om honom. - -Alla dessa advokatyrens konstgrepp måste naturligtvis medföra stora -svårigheter. Det hände lätt, att en skicklig motståndare kunde genom -några svepskäl förstöra den billigaste rättegång. Dertill kunde ock -medverka andra omständigheter, som icke berodde på någons eller någras -illvilja. Det hände icke så sällan, att det ej blef för domarna möjligt -att få ett utslag, hvari alla ville instämma. Blefvo tvenne partier -inom domstolen lika starka, stannade det dervid, att hvardera åsigten -högtidligen uttalades, på det den, som fält rätt dom, skulle kunna blifva -fri för framtida ansvar. Men hvilkendera domen var i sjelfva verket den -rätta? Det lemnades oafgjordt och kunde icke förlikning mellankomma, -måste parterna gå bort med oförrättadt ärende. Detta kunde icke vara -förmonligt för rättsskipningens anseende, för lagens helgd. - -Den vise Njål genomdref en ändring uti dessa olyckliga förhållanden. -Yttersta anledningen till hans uppträdande var, säger sagan, hans afsigt -att åt en sin skyddsling förskaffa ett godord, då det för tillfället icke -var möjligt att få köpa ett gammalt. Njål uttalade åtminstone öppet denna -sin åstundan, men man har fullgiltig anledning till det förmenande, att -han derjemte och icke minst drefs af sin insigt i det förderfliga uti det -gällande skicket och af begär att förbättra det. - -Då det led emot allthinget år 1003, kom på vanligt sätt den ene efter den -andra, för att af Njål få råd, hur de skulle göra med sina processer. Han -gaf dem alla råd, men med afsigt sådana, att de flesta målen åstadkommo -split bland domarna och kunde icke afgöras. Thinget upplöstes under -allmänt missnöje. - -Sedan förberedelse sålunda var gjord, skred Njål till sjelfva utförandet -af sitt anslag. Han infann sig vid 1004 års allthing. Allt gick tyst -och stilla, till dess Njål påminde, att det kunde vara tid att lysa -sina stämningar från lagberget. Då blef det knot och buller. Det -ropades allmänt, att det tjenade till föga att börja rättegång, då man -icke kunde få lagligt slut på den. “Det vore vida bättre att kräfva ut -sin rätt med udd och egg,“ d. v. s. med svärd och spjut. Njål fästade -deras uppmärksamhet derpå, att en dylik laglöshet icke dugde. I stället -föreslog och genomdref han inrättandet af en ny domstol, som skulle i -förhållande till de förut varande fjerdingsdomstolarne blifva en högre -instans under namn af femtedomen. Dit skulle alla saker hänskjutas, som -icke blifvit förut af domstol lösta, dit skulle man vända sig med sin -klagan, i fall man fann någon hafva genom sina konstgrepp förhindrat -rättvisans gång eller, som det på Islands lagspråk hette, brutit -thingordningen. Antalet medlemmar i denna domstol skulle blifva 36 -- -ett vanligt tal i det Isländska rättegångsväsendet. Med deras nämnande -gick icke alldeles så till som i de andra domstolarna. I hvar och en af -landets fjerdingar upprättades 3 nya godord. De 48 godarne nämnde hvar -sin domare -- Nordlandet lemnade nämligen icke flera än hvar och en af de -andra fjerdingarne, ehuru det egde flera godar -- men af dessa 48 skulle -nödvändigt 12 uteslutas, antingen sex af hvardera parten eller ock om en -part icke ville, alla tolf af den andra. Det hände en gång att den ena -parten icke brydde sig om att utmönstra de sex; motparten försummade att -utesluta dem och förlorade i följd deraf målet. Det var, när rättegången -fördes mot dem, som vållat Njåls död. - -Femtedomens inrättning var ett stort framsteg. De store i landet, -särskildt godarne, som till en början hade känt sig föga mäktiga gent -emot thinget, började småningom utöfva stort inflytande öfver det. Nu -försvagades deras makt, dels direkt genom de nya godordens upprättande, -dels medelbarligen genom det större skydd, rättsskipningen fick, då en ny -instans bildades. - -Det säges, att Njål var “forspárr,“ d. v. s. att han hade en viss -öfvernaturlig förmåga att förutse hvad komma skulle. Onekligen hade -han förmåga att pröfva sin tids art och deraf draga slutsatser för -framtiden. Han skänkte den Isländska republiken genom femtedomens -inrättande förlängd tillvaro. Detta samhälle störtades just derigenom, -att godarne ånyo började kringgå författningen, i det de skaffade sig -större inflytande genom att på en hand förena flera godord. Så slutar det -Isländska statsskickets historia, som hon började, med bittra, blodiga -fejder. - - - - -6. - -Den hedniske Isländaren i hemmet. - - -Ulfljots lagredaktion har icke bevarats till våra dagar, ej heller -kunna hans stadganden med någon säkerhet urskiljas ur den lagbok för -den Isländska republiken, som vi hafva i behåll. Hans stadganden voro -hedniska, men sökte icke dess mindre sätta lagväsendet under det -gudomligas hägn. Eden, som så ofta användes, lydde under hednatiden: “Så -sant mig hjelpe Njärd, Frö och den allsmäktige Ås“, hvarmed förmodligen -menades Thor. Likaledes har man i behåll det stadgande, med hvilket -den äldsta Isländska lagen inleddes, förbudet att fara till hafs med -hufvudskepp, d. ä. skepp, hvilkas framstam pryddes af ett hufvud, t. ex. -en drakes. Ville man nödvändigt hafva en sådan prydnad på sin farkost, -var man nödsakad att, förrän man fick land i sigte, aftaga detta hufvud, -så att man ej seglade till stranden med gapande hufvud, hvarigenom -landvättarne kunde skrämmas. En och annan vink om dessa gamla lagar lemna -oss föröfrigt sagorna, men de äro alltför obetydliga för att förtjena här -uppräknas. - -Ulfljots lagar, som förmodligen voro af obetydligt omfång, kräfde tillägg -och ändringar, i all synnerhet, då christendomen år _1000_ blef antagen -till Islands lagliga religion. Äfven derefter fortfor förökandet, tills -år _1117_ en man vid namn Bergthor Rafnsson lät på öns alla vårthing -föreslå, att alla de lagstadganden, man hade, skulle samlas och -nedskrifvas, hvilket bifölls och fullbordades på bekostnad af Bergthors -halfbroder Haflide. Af den så uppkomna lagsamlingen eger man i behåll -tvenne något skiljaktiga redaktioner, som dock äro hvarandra så lika, att -man lätteligen ser, att de äro samma lag, ehuru upptecknad vid tvenne -olika tidpunkter. Denna lag är känd under namnet Grågåsen. Många äro de -upplysningar, som denna lag och sagorna lemna om Isländarnas lif. Af allt -detta vill jag meddela det allra vigtigaste. - -Om det barnet, som i de äldsta tiderna föddes på Island, hade fadren att -fälla dom till lif eller död, han kunde sända ut sin träl att gräfva ned -det, han kunde taga upp det från marken, der det låg vid hans fötter, -ösa det med vatten och dervid gifva det namn. Det synes dock i allmänhet -hafva väckt ogillande, om en man, helst om han hade någon förmögenhet, -ville undandraga sig omkostnaderna för barnet. Det ansågs ock som en -heder att ha många dugliga barn. Rut, som hade sexton söner och tio -döttrar, kom en gång under sin ålderdom till thinget med följe af fjorton -kraftiga söner. Sagan säger, att det var något herrligt att se dem. - -Till en början hörde barnet modren till och betraktades i huset som en -hedrad invånare, hvars framsteg man helsade med glädje. Så plägade man, -när första tanden kom, gifva det en gåfva. Sedan uppfostrades sonen -vanligen utom hemmet, hos någon som stod i beroende af fadren eller ville -göra honom en väntjenst. Det är lätt att fatta, hur denna uppfostran -skulle gå till i ett land, der allt berodde på personlig duglighet, -såväl kroppens som andens, der barnen, utan särskilda lektioner fingo -vara vitnen till dagens bedrifter, onda som goda, och der de tidigt -fingo öfva sig i stridsamma lekar. Man synes i allmänhet icke få antaga, -att modren hade något synnerligen mildrande inflytande på barnet, ty -just qvinnorna visa sig ofta vara de, som mest fröjdas åt strider och -blodsutgjutelser. Det var ett vaket sinne hos det Isländska barnet och -en snabb uppfattningsförmåga. När Rut Härjulfsson och hans halfbroder -Höskuld vände hem från thinget, der Rut kommit i tvist med sin svärfader, -togo de in öfver natten hos en bekant. Vädret var ondt och genomvåte -behöfde de värme och föda. På golfvet sprungo trenne barn och lekte. Då -sade ena gossen: “jag är Mård och kräfver dig på din hustrus vägnar.“ Den -andre skulle föreställa Rut sjelf och flickan var Unn, hans förra maka. -De framstälde så i sin lek hela tvistens gång -- de måste nyss förut -hafva hört berättelsen derom -- till de närvarandes stora förlustelse. -Höskuld vredgades och slog till pojken, som börjat leken, men Rut, den -förlöjligade, ropade honom till sig ock gaf honom en guldring. Så vann -han den lillas hjerta. - -Tidigt vaknade hogen för färder och äfventyr, tidigt växte ock krafterna. -Vid tolf års ålder ansågs ynglingen mogen att uppträda med en medborgares -rättigheter, han kunde redan då blifva gode. Han dröjde dock hos fadren, -gick honom tillhands och stod ännu en tid bortåt i stort beroende af -honom. Gunlög Ormstunga ville vid tolf års ålder fara ut, men fadren -vägrade. Han sökte då på eget bevåg taga af fadren det han behöfde till -färden, men förhindrades. När fadren fann för godt, fick han fara. - -Dog fadren, fingo sönerna arfvet, men öfvertogo dermed äfven omsorgen om -modren och systrarna. Mest hade äldste sonen att säga. Han skulle, om så -erfordrades, bortgifta modren och systrarna. Vid sexton års ålder ansågs -en yngling mogen att sköta sin egendom; dessförinnan var en slägting -förmyndare. - -Ynglingen växte upp bland männerna. Tidigt vandes han vid deras lif; -manliga lekar voro mycket omtyckta i Island. Emellertid började han -eller hans vänner tänka på något passande parti. Bröderne Höskuld och -Rut redo en gång till allthinget. Under vägen yrkade den förre, att Rut -skulle söka sig en maka. Han förklarade sig villig dertill, men bekände -sig alls icke veta, hvart han skulle vända sig med sitt frieri. Höskuld -föreslår då den rika och lagkloke Mård gigas dotter Unn. Dagen derpå -gingo bröderna tillsammans mellan de thingbesökandes bodar och kommo -derunder förbi Rangå-bornas, utanför hvilken bland andra qvinnor äfven -Unn satt. Höskuld frågade brodren, hvad honom tycktes om henne; han -svarade: “godt; men icke vet jag, om vi passa tillsammans.“ På aftonen -gingo bröderna -- ty en friare kunde icke gå ensam -- till Mårds bod, -trädde der in och helsade honom. Mård stod upp, tog Höskuld i handen -och satte honom ned vid sin sida. Rut satt bredvid brodren. De talade -mångahanda, tills Höskuld sade: “jag är kommen att köpslå med dig. Rut -vill blifva din måg och köpa din dotter och jag skall icke spara på -mitt.“ Uttrycken köpa, köpslå, brudköp (liktydigt med brudlopp, bröllopp) -voro den tiden vanliga, ehuru de icke få tagas fullkomligt efter orden. -För öfrigt afsåg köpet icke brudens person, utan rättigheten att bestämma -öfver henne. Mård svarade: “att du är en stor höfdinge vet jag, men din -broder känner jag icke.“ Höskuld sade: “han är bättre än jag.“ “Mycken -egendom“, sade då Mård, “torde du få lägga fram med honom, ty han får -hela arfvet efter mig.“ “Jag behöfver ej besinna mig på“, genmälde -bonordsmannen, friarens förespråkare, “hvad jag skall lofva. Rut skall -få Kamnäs och Rutstad och ett köpskepp.“ Då började Rut: “håll så före, -bonde, att min broder månde hållit fram mig mycket för det jag är honom -kär, men om I viljen öfvertänka saken, då vill jag att I säger vilkoren.“ -Mård svarade: “jag har tänkt derpå, hon skall hafva 60 silfverhundraden -och derutöfver tredjedelen i din gård och om I fån arfvingar, skolen I -dela jemnt mellan er.“ “Derpå går jag in“, svarade Rut och togo de så -vitnen derpå. De stodo upp och Mård fästade Rut sin dotter med handslag. -Brölloppet skulle stå hos Mård om ett par veckor. På hemvägen från -thinget mötte Rut en frände, som kom från Norge, för att säga honom, -att hans broder var död och att han måste vara personligen tillstädes -för att utfå arfvet. Nu uppstod villrådighet, ty brölloppet borde enligt -Isländsk sed hållas inom året efter förlofningen. Rut red till Mård och -fick löfte, att Unn skulle vänta på honom i tre år. De blefvo sedan gifta -och -- som jag redan omnämnt -- skilda. - -Denna fadrens sjelfrådighet öfver dotterns hand och öde bar ej alltid -goda frukter. Det kom efter några års förlopp en man att fria till -Höskulds egen dotter. Det tillgick på samma sätt och först när friaren -ridit bort, fick Hallgerd höra om öfverenskommelsen. Hon var missnöjd -med partiet och det dröjde ej länge, innan hon vållade sin makes död. -Hon vände derefter hem till fadren och snart kommer en ny friare. Nu -tillfrågades hon om sin vilja och gifver sitt ja. - -Giftermålet firades med ett stort gästabud, som hölls af brudens fader -eller af brudgummen. Hustruns rättigheter berodde, som nyss antyddes, i -viss mon af särskild öfverenskommelse. Det ansågs bra gjordt, om mannen -gaf henne rätt att råda inomstocks, d. v. s. i huset, öfver allt som -hörde till hushållet. Hon kunde icke _fordra_ en sådan rättighet. - -Af de anförda exemplen synes det, som om allenast eller förnämligast en -klok beräkning ledde friarens steg. Det var icke alltid så. Den varma -kärleken, hjeltesångerna skildra, hörde icke till mythen allenast. -Sagorna förvara många prof på en sådan, som det ej är tillfälle här att -omtala. I dem finna vi ock ganska ofta, att hustrun egde en aktad plats -i huset, hur hennes inflytande gälde mycket, att hon verkligen njöt den -rättighet, som ett hennes namn, eyrarúna, antyder, att i mannens öra -hviska sina hemligheter eller i sitt eget mottaga hans. Hennes vanliga -namn var husfröja. Men å andra sidan, hur ofta hände det ej, att handen, -som var så förtrogen med svärdet, icke alltid umgicks mildt med hustrun, -och hade hon en gång blifvit misshandlad, låt vara att det var obetydligt -och när hon sjelf hade retat mannen till vrede, då hände det, att hon ej -fick någon ro, förrän hennes hämndbegär blifvit mättadt med blod. Gick -hon icke så långt, skiljde hon sig kanske från mannen, som hon hatade, -hvilket den tiden var en lätt sak. Hon stälde sig bredvid sängen och -förklarade sig i vitnens närvaro skild; utkommen ur huset, upprepade hon -sin förklaring utanför karldörren (hufvudingången). Sedan skulle hon från -lagberget ytterligare förkunna sin skiljsmessa. - -Förhållandet till trälarna synes icke hafva utmärkt sig genom någon -större grymhet. Ofta omtalas, att en träl fick friheten för någon -större tjenst, han gjort sin herre. Såväl i Norge som på Island var det -åtminstone i senare tid vanligt, att trälen sattes i tillfälle att genom -arbete för egen räkning förvärfva sig en sparpenning. När han af denna -betalt halfva lösesumman, kunde han med husbondens tillstånd förklaras af -goden från lagberget för frigifven, sedan han dessförinnan förpligtigat -sig att efterlefva öns lagar. Ville någon äkta en trälqvinna och bjöd -för henne 12 öre silfver, var husbonden skyldig att frigifva henne. Hade -en träl blifvit misshandlad och husbonden derför utkräft böterna, skulle -trälen af dessa få en tredjedel. Alla dessa stadganden finnas i Grågåsen. - -Ett Isländskt hushåll kräfde många händer. Den tiden fans det på ön -åkerbruk, som jemte inegornas öfriga skötsel, kräfde upprepad tillsyn. Af -husdjuren var det i synnerhet tvenne, om hvilka man hade stor omsorg och -af hvilka man äfven hade otrolig nytta, hästen och fåret. Allramest de -senares vård kräfde understundom stor ansträngning. När det om höstarna -blef tid att drifva ned dem från betet bland fjällen, hade ofta många -förirrat sig. På en god och vaksam herde satte man derföre stort värde. - -Någon arbetets fördelning i större skala hade naturligtvis ännu icke -kunnat försiggå. Enhvar byggde sig sitt hus, skaffade sig redskap och -vapen. Vadmalen var det vanligaste tyget och blef på den afsides liggande -ön en värdemätare. Ett visst antal alnar räknades för att gälla lika -med en mark silfver och man talade om en mark, ett öre o. s. v. vadmal. -Vadmal hörde ock till öns utförselartiklar, vissa slag torde hafva -varit fint arbetade och högt värderade. Då den flera gånger omnämnde -Rut Härjulfsson ville gengälda drottning Gunhild för all den ynnest, -hon visat honom, förärade han henne 120 alnar vadmal och tolf skinn. -Fiske och fogelfänge voro hufvudnäringar på ön. Större vilddjur funnos -der icke. Hvita björnar, som understundom ditkommo, roade man sig med -att tämja och de åtnjöto af lagen samma skydd som menniskans trotjenare -hunden. Deremot var svårt straff stadgadt för den, som förde öfver till -ön en vanlig brun björn eller en varg eller räf. - -Om äfven i allmänhet enhvar skötte sitt hus med egna krafter, voro -naturligtvis anlagen olika. Det ansågs ock som en heder att öfvergå -andra i handverksskicklighet. Skallegrim var ryktbar för styrka och -driftighet. Skeppssmed (skeppsbyggare) var han, och det fattades icke -drifved, der han bodde. Sälhundar och fogelägg fångade han i myckenhet -och hvalfiskar voro icke sällsporde vid stranden och då, innan folket -var mycket i trakten, fick enhvar, som kunde, tillegna sig dem. Hjordar -hade han stora och skötte dem med omsorg. Hus byggde han efter hus, der -de syntes honom behöfliga, ett t. ex. bland fjällen för dem som vaktade -hjordarna, tvenne för att kunna bättre passa på laxfisket. God jernsmed -var han och sysslade om vintrarna ifrigt med att smälta jern ur myrmalm. -Tätt invid sjön byggde han sig en smedja, der han icke hade långt till -skogen. Men han fann der ingen sten nog slät och hård att duga till städ; -på stranden fans ej annat än sand. En qväll, när de andre sofvo, rodde -han ut på viken i en båt, sänkte ned ankaret framför stammen, steg ned i -vattnet och letade på bottnen tills han fann en stor sten, som han tog -upp och förde till smedjan. “Ligger stenen,“ heter det i sagan, “ännu -der och mycket slagg derbredvid och ser man på stenen, att han är hamrad -på öfversidan; det är en sten, som bär spår af vågsqvalp och är så stor, -att nu kunna icke fyra män lyfta honom.“ Mycket folk hade Skallegrim hos -sig, ty han ville drifva smidet med ifver. Omsider började de knota; de -tyckte, att de fingo stiga upp för tidigt om morgnarna. En annan ryktbar -handverkare på Island var Gisle Sursson. Under sina irrfärder kom han -en gång till en afsides liggande ö, der han en tid bodde i frid och ro, -emedan ett rykte hade spridt sig, att han hade drunknat. Mannen, han då -bodde hos, plägade bygga skepp och Gisle hjelpte honom. Snart ådrogo sig -skeppen, som kommo från ön, mycken uppmärksamhet och det blef allmänt -tal, att ingen annan än Gisle kunde hafva gjort dem. Då började fienderna -åter komma den olyckliga på spåren. En af de bäst tecknade charaktererna -i Njåls saga, ehuru endast i förbigående införd, är den ondsinte och -öfvermodige Hedin från Öfjärden, som rider kring om hela Island för att -afyttra sitt smide. I Grågåsen talas om personer, som fara kring och -åt andra smida hus af Österländskt (Norskt) trä eller göra broar i de -vatten, der man tar fisk med nät, eller göra bodar vid thingsplatsen -eller fara omkring och slipa svärd. Lagen bjuder, att de skulle hafva ett -hem till namnet åtminstone, en nödvändig sak, då man för en stämnings -pålysande behöfde känna motpartens hemort. - -Man bytte i denna tid varor mot varor, men man närmade sig dock myntets -tid. På Island myntades aldrig, men främmande mynt kommo i omlopp. -Der och i Norden i allmänhet var det dock icke så som i våra dagar, -att prägel var nödvändig. Silfret begagnades i hvilken form som helst -till betalningsmedel. Flera sagor och äfven en från äldre tider -bevarad föreskrift i Grågåsen tala om ett silfverhundrade, d. v. s. en -vigtstorhet af silfver, 120 gånger större än enheten. En qvarlefva från -denna tid finner man ock i det Isländska lagspråket, när det talas om -ringar. När ett dråp var begånget, skulle de böter, som den ena slägten -betalade den andra, lemnas i vissa ringar af bestämd vigt jemte ett i -lagen likaledes faststäldt tillskott. Den första ringen, vägande 3 mark, -gafs af mördarens fader, son och broder, den andre (20 öre) af hans -farfader, sonson, morfader och dotterson, den tredje (2 mark) af hans -farbroder, brorsson, morbroder och systersson, den fjerde (12 öre) af -hans farbroders, fasters, morbroders och mosters söner till den mördades -slägtingar i motsvarande led. - -Detta visar, att slägtbandet var rätt starkt på Island. Månge af -utvandrarna voro sinsemellan beslägtade och ju längre det fortskred -med öns bebyggande, desto mer utvidgades gamla och nya ätter. Äfven om -detta band icke kunde här ligga till grund för utvecklingen af ett nytt -statslif, saknade det icke all betydelse. När en man blifvit dödad, -var förlusten hela slägtens och måste derföre ersättas av mördarens -slägt. Detsamma var orsaken dertill, att ingen friade ensam, utan hade -med sig en bonordsman. Giftermålet var ett förbund mellan tvenne ätter -och friarens ätt representerades af hans förespråkare. Under sådana -förhållanden måste slägtskapen komma att vålla sorgliga strider. Hvart -dråp kräfde hämnare, men det var icke ovanligt, att hämnden drabbade -flera än den första förbrytaren och så ropade efter hvar hämndgerning -nytt blod på ny hämnd. Till sist stod af detta ej mer qvar än -skyldigheten för närmaste slägting att väcka ansvarstalan mot dräparen. - -För öfrigt voro anledningarne till strid otaliga. Isländarens sinne var -ytterst ömtåligt för allt, som kunde tydas som en smädelse eller ett hån. -Vissa hånande ord voro belagda med landsflygt, likaså uppresandet af -nidstång. Ja det gick till sist så långt, att i Grågåsen intogs ett -stadgande, hvilket, ifall det ej som ett vitnesbörd om den ytterliga -retligheten och vildheten gjorde ett hemskt intryck, skulle framkalla -oblandadt löje. “En man får om en annan qväda hvarken tadel eller lof. -Öfver en fjerdedels visa må dock ingen vredgas, om det icke är något -lasteligt deri. Qväder någon flera visor om någon, utan att deri finnes -något försmädligt, blifver han fredlös för alltid. Qväder han allenast en -half visa, men denna innehåller smädelser, får han ock gå i fredlöshet. -Har någon lärt sig hans visa och läst upp den, en annan till hån, blir -det samma straff. Diktar någon nidsång öfver konungen i Sverige eller -i Danmark eller i Norge, blir han ock fredlös, likaså den som diktar -kärlekssång om en qvinna. Är hon tjugo år eller mer, får hon sjelf föra -sin talan, är hon yngre tillkommer det förmyndaren.“ När man instämde -en dylik sak för domstol, var det naturligtvis nödigt att uppläsa -nidvisan, men då detta icke alltid kunde smaka klaganden väl, föreskrefs -det i lagen, att en sådan visa aldrig skulle uppläsas inför rätten mer -än en gång, äfven om hon blef föremål för tvenne åtal. Under sådana -förhållanden är det lätt att förstå, hur kärleks- och nidvisor kunde -gifva anledning till många förvecklingar. Det finnes sagor, som röra sig -nästan uteslutande kring på sådana sätt uppkomna stridigheter. Att håna -en annan synes hafva varit ett älsklingsnöje för den hårda, inbundna -nordbon och torde ännu icke hafva försvunnit allestädes. I aflägsna -skogssocknar i Vermland kunde åtminstone för 20 år sedan hvar man qväda -och kärare ämne fick han ej än då han kunde smäda sin granne. - -Det är en sida af de gamla Isländingarnas charakter, som jag icke får -lemna oanmärkt, så mycket mindre som hon står i nära sammanhang med de -öfriga dragen, nämligen den mest fulländade förslagenhet. Detta drag var -gemensamt för Nordbor i allmänhet. Ett exempel för Sverige, för de flesta -välbekant, hafva vi uti lagman Emunds sätt att för Olof Skötkonung -framföra folkets klagan. Mångfaldiga gånger kom denna förslagenhet, som -ofta förvånar genom sina otaliga utvägar, i tillfälle att uppenbara sig -på Island, särskildt då det gälde att öfverlista en fiende eller med -finter af allahanda slag bringa en rättegång ur rätta spåret. Så t. ex. -hade en man vid namn Bård vändt sig till Snorre gode, och bedt honom -åvägabringa förlikning mellan Bård och en af hans förnämsta fiender. -Snorre kom om aftonen till samma man och hade Bård förklädd i sitt följe. -Under aftonens lopp bad Snorre värden meddela ett förlikningsformulär, -som han sades känna. Han meddelade det högtidliga formuläret, der det -bland annat heter att “den som bryter förlikningen skall vara som den -jagade ulf, så vidt omkring som menniskor jaga ulfvar, christne söka -kyrkor, hedningar offra i gudahus, elden bränner, jorden gror, man nämner -moder, skeppet skrider, sköldar blänka, solen skiner, snön ligger, Lappen -far på skidor, furan växer, falken flyger en vårlång dag med medvind -under begge vingarna, himlen hvälfver sig, jorden bygges, vinden växer, -vattnet flyter till hafvet och män så korn.“ Förlikningsorden voro så -omfattande, att när de voro utsagda och Snorre yppade för värden, att -hans dödsfiende var tillstädes, ansåg den förolämpade sig så bunden af -den ofrivilliga förlikningen, att allt uppgjordes dem emellan. Med denna -listighet kunde ett vigtigt mål förhalas tid efter annan, från thing -till thing, tills det utföll till förmon för den brytande parten eller -åtminstone icke till förmon för den, som hade goda anspråk på att få -rättvisa sig vederfaren. På det viset omintetgjordes äfven de ganska goda -garantier mot allsköns förtryck, som Isländarne hade i thingen. - -En Isländares lif behöfde icke vara enformigt. Det dagliga lifvets arbete -afbröts ganska ofta af gästabud, af utfärder, af resenärers ankomst. De -ständigt återkommande thingen verkade väckande och upplifvande genom de -vigtiga saker, som der förehades. Allt medverkade till att hålla det -fria, friska lifvet vid makt. - -Ålderns dagar kommo till sist för den, som ej funnit sin död för något -af de många svärd eller yxor, han under sina dagar sett blänka öfver -sitt hufvud. Vanligtvis var kraften då bruten. Lagen betraktade derföre -ock gubben som barnet. En åttiåring fick icke vitna; gifte han sig på -eget bevåg och fick en son, hade denne allsinga anspråk på något arf. I -äldsta tider offrade man sig, enligt sägnen, åt Oden, för att undslippa -ålderdomens plågor och hjelplöshet. När man under medeltiden försökte -framställa skildringar ur fädernas lif, fann man ock på att låta de gamla -störta sig utför ättestupor. Den fullkomligt ohistoriska sagan om Götrek -och Rolf talar derom, men i ingen gammal Isländsk saga har jag sett detta -omtalas, ej heller någonsin sett en hänsyftning deråt. Det är väl sant, -att folket i Sverige flerstädes utvisar s. k. “ättestupor“, men deras tro -om dem kan lika väl vara en frukt af litteraturens inverkan, som källa -till den skriftliga uppgiften. Hvem har icke hört, att Oden ligger i en -af högarna vid gamla Uppsala? Det är ett senare tiders hugskott, som fått -allmän spridning. På _1600_-talet låg Oden begrafven i en hög i närheten -af Sigtuna. Det vore godt, om vi kunde så följa sägnen om hans begrafning -från ställe till ställe, tills vi fått honom bort ur menniskornas krets -till det ställe, der han verkligen funnits, i Lidskjalf, der Nordbon såg -honom blickande ut öfver himmel och jord. - -Att Nordbon icke räddes för döden, hafva vi hört ur de gamlas egen mun. -Han visste, att det fans ett lif efter döden och han trodde, att det -berodde på honom sjelf att i det lifvet få åtnjuta fortsättning af den -ära, han här förvärfvat. - -Med en viss högtidlighet sörjde man för den aflidnas graffärd. Det -synes ej alltid hafva varit sed att föra den döde ut genom dörren. Man -bröt i stället ned en del af väggen eller öppnade nedtill ett hål och -derigenom flyttades liket. Sedan kunde begrafningen ske på tveggehanda -sätt, antingen genom att bränna den döda eller genom att lägga honom -oskadd ned i jorden; derefter höljde man stenar och jord, i förra fallet -öfver askan, i senare öfver sjelfva liket. Snorre Sturleson säger, att -bränn-åldern gick före den tid, då man begrof i högar. Graffynden visa, -att Svearne hade för sed att bränna sina lik. Deremot synas Norska fynd -tala för bruket af jordandet under hednatidens senare skeden och vi få -väl dertill föra Snorres utsaga. Om detta begrafningssätt tala äfven -sagorna ofta. Eyrbyggja-Saga omtalar dock en likbränning, ehuru under -egna förhållanden. Då gräfde man nämligen upp ett för någon tid sedan -jordadt lik i hopp att, när man bränt det, blifva befriad från de arga -spökerier som hemsökte trakten. - -En föreställning om den dödes öde, som förekommer hos många folk och -särskildt hos de Germanska stammarna, är den, att den döde i en farkost -ger sig ut på hafvet till fjerran land. Beówulfsången, som behandlar -de Götiska förhållandena under den tid, då Svearne sökte utvidga sitt -välde mot södern, talar om en dylik utfärd. Hvem minnes ej att Balders -skepp itändes eller hvad Ynglingasagan förtäljer om sjökonungen Hake, -hur han döende for till hafs med brinnande skepp? Samma föreställning -eller åtminstone en påminnelse derom finna vi på Island, ty Snorre -godes fader begrofs i sitt skepp med en träl liggande i förstammen. Öd, -Kettil plattnäsas dotter, lades ock i ett skepp med många dyrbarheter. -I Sverige har man funnit en krigares qvarlåtenskap i en högsatt farkost -(vid Ultuna) och vi se skeppsformen i de flerstädes förekommande ovala -stensättningarne med spetsiga stammar. - -Sådant var Isländarens enskilda lif. Den som läser sagorna, finner i -dem omklädnaden till det skelett, jag uppvisat. En frisk, sval luft -fläktar oss till mötes ur dessa sagor, en styrkande luft, sådan som man -får andas bland fjällen. Det fans i det hedniska Norden och på Island -mera än blotta sträfvandet efter en odling; det fans till och med en -helgjuten odling, hvars grunddrag var ett manligt allvar. Uppfostran stod -i öfverensstämmelse med hela lifvet, qvinnan var hedrad och gömdes ej af -svartsjuka i overksam själsdvala. För att lefva måste man arbeta, hårdt -och ihållande, och hvad blef arbetets lön? Ryktet begärde de, men hafva -derutöfver att fordra vår tacksamhet för en dryg del af den odling, de -förmoner, vi ega. - -Ärlighet fordrade de gamle. Stöld ansågs som oärlighet och straffades -mycket hårdt. De straff, som ådömdes den frie, drabbade vanligen -förmögenheten eller friheten. Den som stal för ½ öres värde blef fredlös. -Höll han stölden hemlig öfver året tilldömdes han honom, från hvilken han -stulit, som slaf. En tjuf, som ertappades på bar gerning, fick ostraffadt -dödas på stället. - -Denna fredlöshet var icke något lekverk. Den strängaste graden var -skogsgången. Den dertill dömde fick lemna all sin egendom och menniskors -umgänge. Hans äktenskap ansågs upplöst. Ingen fick gifva honom föda, -ingen fick hjelpa honom till ett skepp, som kunde föra honom bort. I -ödemarken fick han ströfva kring, flyende för ett fotsteg eller en -skugga, till sist för den sjuknande hjernans inbillningar. Ingen fick -gifva honom skydd, men den som dödade honom fick belöning. I allmänhet -hyste man dock medlidande med en sådan olycklig och mången tog hjelpsamt -emot honom, under det hans personlige ovänner skoningslöst förföljde. -Det stadgades till sist, att den som kunnat framsläpa 20 år i ett sådant -elände, fick sina medborgerliga rättigheter åter. Äfven dessförinnan -kunde benådning ske, men endast om alle ledamöterna i lagrättan voro -ense; att de blefvo det, visste man ofta att förebygga. Gisle Sursson -lefde som fredlös i tretton år. Längst af alla lefde dock Grette -Åsmundsson, hvilken efter _aderton_ års kringirrande, sjuk och eländig, -fäldes af sin fiende. Det lände dock banemannen till skam. Om Grette -har man en hel saga, en af den Isländska litteraturens mest gripande. -Nutidens Isländare anse den sagan vara af alla den mest Isländska. - -Fasorna af ett sådant lif, smärtan öfver skiljsmessan från hemmet äro -så rent menskliga känslor, att enhvar kan, om än icke fullkomligt fatta -dem, dock ana det djupa lidande, det gräsliga straffet skulle medföra. -Hur skulle en Isländare anse skogsgången, då han ryste för den lindrigare -förvisningen, som dref honom i treårig landsflygt. Gunnar från Lidarända -dömdes till sist dertill. Han fogade sig efter domen, skaffade sig -plats på ett skepp och hade redan fört ned sina saker. Efter att hafva -tagit afsked af sina vänner, skulle han ned till stranden, men vid det -han passerade förbi sin gård, kom han att se på det gamla hemmet. Han -stannade sin häst och sade: “fager är dalen, så fager, att han aldrig -synts mig lika skön. Gula äro åkerfälten, gräsmattan nyss afmejad. Jag -vill rida hem och icke fara härifrån.“ -- Han visste dock, att då stod en -säker och snar död honom före. - - - - -7. - -Lagrättan. Christendomen. - - -Att vårt land ligger fjerran från vår verldsdels stora kulturländer, -ser man bäst deraf, att christendomen så sent kom till våra fäder. Det -är sant, att Ansgarius vid midten af det nionde seklet i dessa bygder -förkunnade Christi lära, men hans röst synes nästan hafva förklingat -som uti ödemarken. Först år _1008_ döptes Sveriges förste christne -konung, men hur länge dröjde det icke sedan, förrän det Svenska folket -var christnadt! Det är förunderligt att se, hur i detta afseende Island -gick före vårt land. Åtta år före Olof Skötkonungs dop, år 1000, -var christendomen antagen till Islands lagliga religion och då hade -christendomen redan under flera år vunnit anhängare bland folket. Detta -visar bättre än mycket annat, i hvilket nära förhållande Island stod till -ytterverlden och just till vesterns christnade länder. - -Förunderligt nog förekomma christendom och christne män i allra första -gryningen af Islands historia. Någre af de tidigaste nybyggarna funno -före sig på ön män af främmande härkomst. Desse voro christne och drogo -sig undan för de tillströmmande hedningarna, men lemnade efter sig -Irländska böcker, klockor och krumstafvar. De kallades af Isländarna -Pápar; flera orter uppnämndes efter dem. Föröfrigt har man en Irländsk -berättelse af år _825_, hvars författare trettio år tidigare talat med -prester, som varit på Island eller Thule, hvars naturförhållanden till -en del beskrifvas. Desse christne blefvo således utan allt inflytande på -Isländarna. - -Icke så få af de tidigaste invandrarna voro christne redan före sin -inflyttning, några af dem nämligen, som tidigare uppehållit sig bland de -christna i vesterhafvet. Så mycket bevändt synes det icke varit med deras -christendom. En kom, som varit uppfostrad af S:t Patrik och från honom -medfört en del heliga föremål, för att helga en kyrka åt S:t Columba. -Hans efterkommande kallade sig fortfarande christne, men det synes som -om de sedermera egnat en mystisk och vidskeplig dyrkan åt det Irländska -helgonet, som de kallade Columkilla. Den ofta omnämnde Helge magre kom -som christen till Öfjärden och kallade stället, der han bosatte sig, -Christvik. Men han var, som berättelsen säger, mycket blandad i tron. När -han skulle begifva sig till sjös eller företaga något svårare, offrade -han alltid till Thor. - -Den förste christne lärare, som besökte Island, kom dit, på inbjudan af -en Isländare. En man, som het Thorleif, hade farit kring i södra länderna -och derunder blifvit omvänd af en Sachsisk biskop vid namn Fredrik. -Andre Isländare hade förut trädt i mer eller mindre nära förhållande -till christendomen. Både Egil och Gisle Sursson hade låtit korsteckna -eller primsigna sig, den förre i England, den senare i Danmark; med ett -dylikt tecknande afsade man sig fiendskapen till christendomen, utan att -antaga honom, och kunde derefter umgås med både hedningar och christna. -Andre nämnas, som verkligen blefvo döpte. Thorleif synes hafva blifvit -en christen på allvar. Att döma efter hans saga var han en duglig man, -tapper och vis som få och derjemte i högsta grad godhjertad. Då han nu -var döpt, bad han biskopen följa med sig, för att omvända hans slägt. -Man känner icke någon Fredrik bland Sachsens biskopar för denna tid, som -kunnat vara honom följaktig. Innehade denne Islands förste missionär -verkligen den värdighet, som tillägges honom, var han troligen en -särskildt till hedningarnas omvändelse invigd biskop. Sådane voro vid -denna tid icke ovanlige. - -Det var mycket, som den tiden kunde inverka på de jemförelsevis -ociviliserade folken, som inbjödos till christendomen. Det är att -förmoda, att mången nordbo fann i den nya läran vissa saker, som påminde -om de högsta yttringarna af hans egen tro, att han i henne fann en -förklaring af det han hade varit van vid. Det ser ut, som hade en viss -anande längtan efter en ny sakernas ordning uppkommit, ty under det rätt -många föraktade gudarna och i stället höllo sig till sin egen kraft -- -sådan var t. ex. redan Leif, som kom ut med Ingolf, sådan blef ju till -sist äfven Rafnkel Frösgode -- har Island att uppvisa en man sådan som -Thorkel måne, Ingolfs sonson och Islands fjerde lagsagoman, hvilken, -enligt Landnámabokens ord, var den af Islands hedniska inbyggare, som -förde den renaste lefnaden, en i allo otadelig vandel. När han kände -slutet närma sig, lätt han sig bäras ut i solljuset och anbefalde sig i -den Guds händer, som skapat solen. - -Den första tanke, som uppstod hos nordbon -- han står icke ensam deri -- -när han hörde läran om en ny gud, var den, huruvida den nye var starkare -än de gamle. Derpå berodde ofta den yttre öfvergången till christendomen. -En sådan erfarenhet låg ock till grund för de korståg, som företogos -till hedningarnas omvändelse; desse blefvo, när de slogos, förvissade -om sin vanmäktighet gent emot den nya guden och tvungos derigenom att -foga sig i den nya ordningen. När grunden på det viset var lagd, berodde -fortsättningen af lärarnas arbete på själarna. - -Den katholska gudstjensten med dess ceremonier och prydnader förfelade -icke att göra intryck. Detta allt fästade de oomvändas nyfikenhet; det -berättas om många att besök i en kyrka bestämde deras öfvergång. Så -skedde t. ex. när biskop Fredrik år 981 hade följt Thorvald vidfarne -till Island och der tagit in i hans fädernehem. Thorvald predikade -för sina fränder och någre blefvo verkligen omvände. En gång var hans -fader vitne till en högtidligt firad gudstjenst. Klockornas klang, -mess-sångerna, de hvita kläderna och prakten, de flammande vaxlågorna -och annat dylikt fästade hans uppmärksamhet. Han yppade för sonen -sina tankar om de skiljaktiga religionsbruken och uttalade dervid den -charakteristiska anmärkningen: “eder Gud synes fröjdas åt ljuset, -hvilket våra gudar sky.“ Men han var ännu icke öfvertygad. Han hade en -skyddsande, hos hvilken han plägade hemta råd, och den anden bodde i en -sten bredvid gården. Biskop Fredrik förstörde stenen. Nu läto Thorvalds -föräldrar döpa sig och hela huset, utom brodren Orm, som först i en -senare tid lät sig christnas. De två missionärerne färdas omkring på -Island och deras verk bar på sina ställen frukt, ibland annat hade en -femårig gosse sjelfmant kommit och begärt dopet, men på allthinget rönte -de bitter motsägelse och på Hägranäs vårthing synas de hafva blifvit -förklarade för fredlöse. Thorvald hade ännu icke hunnit tillräckligt -tämja sitt sinne. När han med biskopen lemnade ön år _986_ hade han -trenne mord på sitt samvete. Han vände aldrig åter till Island, som Olof -Tryggvasons saga säger, emedan han befarade, att hans tro ej skulle kunna -öfvervinna hämndkänslan. Han skall omsider hafva funnit en graf i det -inre af Ryssland. - -Den under sina ungdomsfärder christnade Olof Tryggvason arbetade med -ifver, ehuru ej alltid visligt, på Norges fullständiga christnande och -han förglömde dervid ej de Norska kolonierna. Mången Isländare, som kom -att gästa Norge, fick han med vänlighet eller trug att antaga den nya -tron och försökte sedan att få denna med allvar predikad på sjelfva -Island. - -Der var tillståndet rätt förunderligt. Biskop Fredrik och Thorvald -hade fått lemna ön, men deras närvaro hade icke varit utan frukt. Det -herrskade i sinnena en allmän jäsning, en oro, som så ofta föregår en -vigtig förändring, hvars annalkande man liksom känner, utan att förstå -det. Sagorna förtälja, den ena efter den andra, om betecknande drömmar, -om andeuppenbarelser, hur skyddsandarne drogo bort, och omqvädet till -allt, det som stämplade all oron i tiden, var detta: “en ny tro kommer, -mäktigare än vår gamla.“ Mången eller de fleste torde icke hafva gjort -detta klart för sig, men den som hade någon erfarenhet, kunde ej undgå -att akta uppå tidens tecken. Det berättas, att en gång föll talet i den -visa Njåls närvaro på trosförändringen i Norge, man hade ock redan hört, -att konung Olof christnat öarna i vestern, och mången menade att det -vore högst illa att öfvergifva sin gamla tro. Då sade Njål: “mig synes, -att den nya tron måtte vara mycket bättre och den säll, som håller henne -väl, och kommer man hit att förkunna den nya läran, vill jag understödja -dem.“ Ofta gick den vise mannen afsides från andra och man förnam, -hur han mumlade för sig -- det var hos honom en öfvertygelsens kamp, -som icke aflopp utan svårighet, ty hans själ var djup, hans tycke och -tankar mäktiga, men som dock slutade så, att det goda kom till seger. -Det fans ock redan den tiden på Island christne, som voro den nya trons -anhängare icke allenast till namnet, utan i lefnaden. Så hände det, att -en man kom för att stämma Thorvald christne för det han vägrat erlägga -tempelskatten. När stämningen var fullbordad, bad Thorvald ovännen -och hans följe dröja qvar, emedan ett oväder nalkades, eller att de -åtminstone, om vädret blef ondt, skulle vända åter. De nödgades ock att -göra detta och han undfägnade dem på det vänligaste under tvenne dagar. -Slutet blef, att hans ovän tog tillbaka stämningen och blef för all -framtid hans vän. Å andra sidan visade hedningarne i de allra flesta -fall fördragsamhet, så snart man icke genom sin omvändelse störde de -borgerliga förhållandena. Hedningen vet med sig, att de gudar, han -tillbeder, äro endast hans och finner derföre alls intet underligt deri, -att andre hafva andra gudar, liksom han ej heller med någon nitälskan för -sina gudars talan, för att öfvervinna en annan religion eller draga dess -bekännare öfver till sin. - -Svårigheterna för det verksammare uppträdandet, för att i en hast samla -skördar för Christi kyrka, låg deri att man då icke kunde undgå att -stöta hedningarnas intressen. Det fordrades större vishet än de fleste -hade. Den förste, som konung Olof sände öfver till ön, misslyckades i -sitt förehafvande. Deremot verkade Thångbrand, som år 997 landsteg på -Island, afgörande för christendomens spridande, genom predikan och, om -så behöfdes, med svärdet i hand. Allt för ofta grep han tyvärr till -det senare medlet, ty ehuru i grunden en bra karl, lät han sig af sin -vredsinthet förledas till häftighet, hårdhet och trots. Han dömdes -fridlös för de dråp, han begått, och måste lemna ön år 999. Vid detta års -allthing blef med anledning af den nya läran rätt stor förvirring. En af -öns mest ansedda män, Hjalte Skäggeson, som antagit christendomen och på -allthinget inför folket kallat Oden och Fröja för hundar, måste ock gå i -landsflykt. Emellertid närmade sig stridigheterna till sitt slut. - -Islands lagar visste icke af någon annan religion än den gamla hedniska -och så länge det så var, förblef christendom skydds- och rättlös. Han -måste under sitt utbredande allt tydligare framträda såsom fientlig mot -det bestående statsskicket och kunde svårligen, om icke efter lång tid, -blifva lagligen antagen till öns religion. - -Att vidtaga dylika förändringar i öns författning tillkom naturligtvis -allthinget och alltsedan Thord Gelles tid en särskild afdelning deraf den -s. k. lagrättan, lagrättningsafdelningen. I dess händer hvilade högsta -ledningen af landets angelägenheter. - -Här spelade godarne en ganska vigtig rol. De tolf godarne från -Nordfjerdingen och från hvar och en af de andra fjerdingarne de nio -godarne och trenne af dem utsedda personer, tillsammans 48, bildade -kärnan af Islands lagstiftande församling. Hvar och en af dessa -fyratioåtta hade att från sitt område välja tvenne bisittare; när -lagrättan skred till verksamhet, voro på platsen uppstälda trenne rader -af bänkar, som tillsammans bildade en halfcirkel. På den midtersta -raden hade de fyratioåtta sina platser; hvar och en af dem hade sin ena -bisittare på bänken framför sig, den andra på bänken bakom. Ordförande -var den af lagrättan för tre år valde lagsagomannen. Här skulle alla -lagförslag framställas och antagas, så vida alla de fyratioåttas röster -voro derför. Bisittarne hade att råda, icke att besluta. Här afgjordes -alla förslag om benådning -- annars konungamaktens prerogativ -- men för -beviljande af sådan fordrades äfven enstämmighet. Här afgjordes, hur i -stridiga och vid domstolarna oafgjorda rättegångsfall skulle dömas; då -fordrades naturligtvis icke enstämmighet, ty det var i detta fall nödigt -att få ett bestämdt resultat. Pluralitet var nog och i händelse af paria -vota hade lagsagomannen utslagsröst. Denne hade utom att vara ordförande -på och ledare af allthinget, skyldigheten att vid de tre allthingen under -hans förvaltningstid uppläsa hela lagen, rättegångsbalken särskildt vid -hvart thing. Denne Islands förste embetsman fick återväljas -- en Skapte -var lagsagoman i 27 år -- men man hade icke att befara något försök af -honom mot öns frihet. Hans myndighet räckte egentligen ej mer än tvenne -veckor hvart år och han kunde afsättas. Till lön för sin möda hade han -om året 240 alnar vadmal och hälften af alla på allthinget ådömda böter. -Farligare var onekligen det inflytande godarne här hade tillfälle att -utöfva. Också föreslog Njål, som konseqvent vidhöll sina planer att -motstå fåmannaväldets elände, att i stället för godarna borde andra, -välkände och lagkunnige män kunna utväljas till medlemmar af lagrättan. - -På Island fans icke som i Norge _en_ man, som kunde genom sin makt, -med lock eller öfvervåld, tvinga folket att antaga christendomen. På -Island voro tvenne utvägar möjliga -- antingen skulle lagförslaget om -christendomens antagande i vederbörlig ordning framställas för och -antagas af lagrättan -- det torde dock dröja innan man var säker om alla -de fyratioåttas röster -- eller ock måste man gripa till utomordentliga -åtgärder. Man gjorde det senare, ehuru, så vidt möjligt var, med -bibehållande af laga former. - -Konung Olof vredgades öfver den utgång, Thångbrands mission hade fått. -De hedniske Isländare, som kommo till Norge, fingo i rikt mått uppbära -yttringarna af hans harm. Han förmådde sin slägting, den nyssnämnda -Hjalte och hans svärfader Gissor hvite att trots den förras fredlöshet -vända åter till Island och der fullborda omvändelseverket, och han -qvarhöll hos sig trenne ansedde hedniska Isländare som gisslan för de -afsända. De kommo till Island den 20 Juni år 1000 och skyndade, så fort -deras ovänners ogenhet gjorde det möjligt, till det redan församlade -allthinget. De sände bud till fränder och vänner att möta dem och ryckte -sedan i stridsordning in på thingplatsen; det motstånd, man ämnat göra -dem, blef om intet och de nykomne fingo rum i boden hos en af Njåls -vänner. Redan dagen derpå grepo Gissor och Hjalte verket an utan fruktan. -Till en början sjöng en prest messan och sedan vandrade de upp till -lagberget, presterna i sina skrudar och med tvenne stora träkors. Det -talrikt församlade folket var tyst och den nyligen till landsflygt dömde -Hjalte begynte tala, allvarligt och bevekande, att de skulle antaga den -nya tron. Så lätt gick det dock icke att få förändringen gjord. Det -blef nu det vildaste buller, bröder och fränder af olika tro förklarade -sig skola för alltid vara skiljda och togo vitnen derpå -- man ser, hur -medvetandet om lagen och dess former var starkt äfven i det ögonblick, -då hela samhället hotades af undergång. Midt under denna förvirring -kommer en gosse springande och bland mängden spridde sig hastigt det -bud, han medförde, att jordelden, en lavaflod, brutit ut och närmade -sig med sina förödelser till en gård icke långt från thingplatsen. Då -började hedningarnas röster höras, att det ej var under, om gudarne läte -förderf komma öfver ön, vredgade öfver de hädiska ord, som talats på -thinget. Då utropade Snorre gode, då ännu en hedning: “på hvem tron I -gudarna vredgades, när den lava flöt hvarpå vi nu stå?“ Allthinget hölls, -som bekant, på en i urminnes tider fluten lavaflod. Derpå upplöstes -församlingen, hvar och en gick till sin bod. - -Bitterheten försvann icke dermed. Man var betänkt på att bilda tvenne -stater på ön i stället för en. De christne vände sig till Hall på Sida -med begäran, att han ville skaffa dem lagar; då han sköt uppdraget ifrån -sig, gingo de till den dåvarande lagsagomannen Thorgeir, då ännu hedning, -med samma bön, framhållande derjemte de vilkor, på hvilka, enligt deras -åsigt, en förlikning och statens räddning var möjlig. Hedningarne åter -beslöto att ifrigt anropa gudarna och för att än kraftigare beveka dem, -offra två män från hvar fjerding, på det de måtte vända bort från Island -den främmande läran. Då ryktet härom kom till de christna och väckte -deras afsky, sammankallade Gissor och Hjalte de sina och den senare[14], -som efter vanligheten förde ordet, föreslog dem: “vi christne skola ock -bland oss utvälja lika många att gifva och helga dem åt vår lefvande, -sanna och saliga Gud, icke för att störta dem i döden, utan på det de, -som blifva bestämde till detta segeroffer må i sig döda köttet och alla -oordentliga begär, att de må fly verldens lustar och i stället lefva -i denna verld mildeligen, i tukt och rättfärdighet, offrande sig vår -herra Christus alltframgent till ett heligt offer, på det de i sin tid må -med honom ärfva evigt lif uti himlarnas rike, att der blifva så mycket -saligare, ju mer de här äro gudfruktiga. Hedningarne utvälja sina sämsta -att på skamligt sätt bringa dem om lifvet; vi vilja bland oss utvälja de -bästa till värdiga offer.“ Hjalte och Gissro erbjödo sig för sydlandet, -Hall på Sida och den förut omnämnde Thorleif christne för ostlandet, en -Lenne och en Thorvard för nordlandet, men för vestlandet, der hedendomen -ännu var mycket stark, blott en, Gest Uddleifsson. På förnyad fråga, -om ingen annan från de bygderna vore villig till det äskade offret, -framträdde Orm, Thorvald Vidfarnes broder, som vid fadrens dop ej velat -antaga christendomen, och erbjöd sig, “ehuru“, sade han, “det kan synas -öfvermodigt, då jag ännu ej är mer än korstecknad.“ - -Lagsagomannen Thorgeir hade icke skjutit ifrån sig förslaget att bringa -ordning och lag under de ändrade förhållandena. Han gick till sin bod, -lade sig der och drog täcket öfver hufvudet. I tvenne dygn låg han der, -utan att yttra ett ord, försänkt i djupa, forskande, oroliga tankar. Man -ser hur han kände sakens vigt och kämpade sig till en öfvertygelse. - -När han omsider var färdig sammankallade han alla de thingbesökande till -lagberget och sedan det ånyo utbrytande tumultet stillat sig, framstälde -han, under åberopande af förhållandena i Danmark och Norge, vådorna -af laglösheten och erbjöd sig att framställa en lag, i hvilken man -skulle göra eftergifter å ömse sidor. Allt folket gaf på förhand sitt -bifall tillkänna och då redogjorde Thorgeir för sitt förslag. En hvar -Isländing, gammal och ung, skulle blifva christen och döpas; alla tempel -och gudabilder skulle förklaras oheliga och nedbrytas; den som i vitnens -närvaro tillbeder beläten förvisas. Men å andra sidan skulle det stå -enhvar fritt att äta hästkött, utsätta sina barn och offra, blott detta -sista skedde i sådan hemlighet, att ingen blef det varse. Stadgandena -voro väl något egna, men så afgjordt till de christnas förmon att man kan -med fullkomlig rätt säga, att Island blef christet år _1000_. - -Den nya provins, som så vunnits för den katholska kyrkan ordnades -snart. Gissor hvite, till sist bosatt på Skålholt, var alltframgent -en vän af den nya läran. Sin son Isleif sände han till Erfurt att -undervisas i bokliga konster och denne betraktades för lärdomens skull -med sådan vördnad af sina landsmän, att de år _1056_ öfvertalade honom -att låta viga sig till biskop öfver Island. Han lefde sedan ända till -år _1080_; vid hans graf stod som tolfårig yngling Are vise, den -förste som upptecknade Islands historia. En annan i den Isländska -litteraturhistorien välbekant prest Sämund vise lefde ock i de dagarna -och kallas han i Kristnisaga för den bästa klerk, som funnits på Island. -Med hans och lagman Marcus Skäggesons tillhjelp förmådde Isleifs son -och efterträdare i biskopsembetet, Gissor, allt folket att värdera -sin egendom och bestyrka det uppgifna värdet med ed och sedan erlägga -tionde derför. Om den folkräkning han företog, har jag redan talat. -Gissor fredade landet så väl, att på hans tid var det inga stortvister -mellan höfdingarna och seden att öfverallt bära vapen med sig aflades -ganska allmänt. Flere af öns mest högättade män voro lärde och vigde -till prester, såsom Are och Sämund. År _1119_ var allthinget ytterst -talrikt besökt, men af alla der församlade fans det ej mer än en, som -hade stålhufva på hufvudet. Då hade Biskop Gissor varit död ett år. Det -var för öfrigt denne Gissor, som gjorde sin fädernegård Skålholt till -biskopssäte, men derjemte gaf efter för Nordländingarnas böner, att deras -område skulle blifva ett stift för sig med Holar till medelpunkt. Detta -senare stift, upprättadt år _1105_, upphäfdes år _1800_, samma år som -allthinget försvann. - -Det är naturligt, att christendomen skulle medföra genomgripande -förändringar. Från början inverkade christendomen på lagstiftningen. -Grågåsen är en christen lagbok. Biskoparne hade säte bland godarna på -allthinget och dessa godar hade ej mer några religiösa förrättningar. - -Äfven om icke alla de drag från det förflutna, som göra taflan mörk, -äro utplånade -- särskildt äro berättelserna om den gröfsta osedlighet -sorgligt allmänna -- förnimmer man dock en stor skiljnad. Det inträder -en viss mattighet, som man lätt spårar i sagorna, icke sällan ett -sentimentalt pjunk, som kan vara ytterst obehagligt. Den på lysande, -fastän ofta hemska bragder rika tiden tager snart slut och en hvilotid -inträder, om hvars tilldragelser icke mycket är att säga. - -Detta var dock ingen dödsslumrens tid. Ett nytt fält hade öppnat sig för -det rastlösa verksamhetsbegäret. De litterära idrotterna drefvos med -förkärlek, hvilkas frukter jag ofta åberopat och om hvilka jag i det -följande får tala mera. - -Icke litet af hednatron bevarades likväl. På Island likasom hos oss hafva -minnena af gudar och gudinnor gömt sig i dunkla sägner och mystiska bruk. -Man anknöt gerna, så ofta det kunde ske, det gamla vid det nya. Så trodde -man t. ex. att hvar menniska, hvar slägt hade sina skyddsandar, som under -lifvets vexlande förhållande gåfvo skydd och hjelp. Helgonen, i synnerhet -de qvinliga, fingo för Isländarna helt enkelt betydelsen af dylika -följe-andar. - -Man eger från öfvergångstiden från det hedniska tänkesättet till det -christna ett litterärt minnesmärke af ganska stor betydelse, den s. k. -Solsången, af hvilken jag vill meddela några visor. Det är en död fader, -som gifver sin son lärdomar. - - * * * - - Derom vill jag tala, - huru säll jag var - uti verldens boning - och än om det andra - huru nödde menskors söner - gå till skuggorna. - - * * * - - Jag lutad satt - länge och nedåt vägde, - mycket lysten var jag dock att lefva. - Men Han rådde, - Han som mäktig var, - fram skynda den dödsdömdes vägar. - - Hels kedjor - hårdeliga slutna - kommo mig kring mina sidor. - Dem slita jag ville, - men de starka voro. - Lätt är fri att gånga. - - Ensam jag visste, - hur i alla lemmar - smärtan i mig svälde. - Hels mör - hemskt mig bödo - hem till sig hvar afton. - - Solen såg jag - sanna dagens stjerna, - sorgligt uti molnen sjunka, - men Hels port - på ett annat håll - tungt jag hörde tjuta. - - Solen såg jag - af blodrunor sluten - mycket, då jag var ur verlden dragen; - mäktig syntes han, - mångalunda, - mer än han var fordom. - - Solen såg jag. - Så mig tycktes - som jag skådat herrlig Gud. - Sista gången - uti tidens verld - jag för honom ned mig böjde. - - * * * - - Solen såg jag - skälfvande på vågen, - rädslofull och nedböjd, - ty hjertat mitt - ganska mycket var - uti vanmakt sönderbrustet. - - Solen såg jag - sällan mera dyster, - mycket då jag var från verlden dragen. - Min tunga var - som vänd i trä, - som kallnad alltomkring. - - Solen såg jag - aldrig sedan - efter den dystra dagen. - Ty skyarna lycktes - för mig samman, - jag gick bort från qvalen kallad. - - * * * - - Längre än alla - var mig den natten, - då jag stelnad låg å bädden. - Då besannades - detta gudaord: - menskan är af mull. - - Det ser och dömer - danande Gud, - som jord och himmel gjort, - huru enslige - månge fara, - fast från slägt de skiljas. - - Sina verk - hvar menska njuter, - säll är den det goda öfvar. - Af rikedom - mig var beskärd - af sand en bäddad säng. - -Han vandrar som Dante genom underverldens hemska boningar och kommer från -dem till ljusets. - - Män såg jag då, - som hade mycket - gifvit efter Herrans lagar, - rena ljus - vordo klarliga - öfver deras hufvud brända. - - Män såg jag då, - som med mycken flit - främjat andras bästa. - Englar läste - helga böcker - öfver deras hufvud. - - Män såg jag då, - som hade mycket - tärt sin kropp med fasta. - Sig Guds englar - för dem alla nederböjde; - det var högsta hugnad. - - Män såg jag då, - som sin moder - mättat hade. - Deras hvilorum - uti himlens strålar - herrligt stälda voro. - - * * * - - Höga vagnar såg jag - öfver himlen fara - och till Gud de hade vägen; - dem styrde de, - som utan sak - mördade voro. - - Mäktige Fader, - höge Son, - helige himlens Ande! - jag beder dig, - som allting skapat, - oss alla ifrån synder skilja. - - * * * - - Detta qväde, - som jag lär dig, - skall för lefvande du sjunga, - solens sång, - som i mycket - minst månd’ diktad synas. - - Här vi skiljas, - men månde åter råkas - på menskors högtidsdag. - Herre min, - gif de döda ro, - tröst åt dem som lefva. - - Underlig visdom - var dig i drömmen sjungen, - men du såg det sanna. - Ingen man så vis - är skapad vorden, - att af solens sång han förr hört orden. - - - - -8. - -Njål. - - -Det har kanske synts mången, att jag tecknat den gamla Isländarens -lif med väl mörka färger. Flerfaldiga gånger har jag framhållit som -ett betecknande drag en vildhet af onekligen svårare art. Men vi äro -ingalunda deraf berättigade att utan betänklighet uttala öfver det forna -lifvet och dess företeelser förkastelsens dom utan förskoning. - -Vildheten kan vara af olika slag. Vild är kannibalen, som frossar af sin -fiende, sedan han förut grymt misshandlat honom. Det finnes folk, som för -det närvarande stå så lågt, att man spårar hos dem till en början föga -mer än djurisk vildhet och djurisk medvetslöshet. Hos dem har vildheten -öfvergått till en andra natur, undertryckt deras öfriga charaktersdrag -och till sist som en kräfta frätt deras inre, så att de icke kunna stå -med någon sjelfständighet inför de ibland dem uppträdande Europeerna, -det går dem, såsom en Ny-Zeländare klagade: “våra husdjur dö ut och vi -sjelfve försvinna.“ Likväl stå Ny-Zeländarne, såsom deras sägner bevisa, -ingalunda bland de lägsta folken. - -Våra fäder togo ej med sjukligt och försvagadt sinne emot den nya -lära, som för dem förkunnades. De dogo ej bort för beröringen med den -Europeiska bildningen, sådan denna vid pass år 1000 befann sig. Våra -fäder voro icke vildar, men ej heller de halfgudar, som mången så -gerna trott. De voro menniskor med en vidunderlig kraft, som i brist -på harmonisk utbildning af charakteren ofta gjorde sig gällande framför -allt annat. Vi få, vid tanken på denna deras vildhet, som understundom -öfvergick till verklig råhet och upprörande grymhet, icke förgäta, att de -derjemte egde en yttre odling, som ingalunda är att förakta, ej heller -glömma den förtrolighet, med hvilken de umgingos med sina gudar, de höga -tankar, de heliga sångerna förvara, den djupa psychologiska blick och -det fina doft, som tjusar oss i Gudruns klagan, den vemodiga, innerligt -varma, men manligt undergifna sorgen i den vilda Egils qväde öfver sonens -död. Dessa drag tillhöra icke ett i barbariets gräsligheter försjunket -folk, utan ett, som _kan_ räddas, _kan_ öfvervinna de onda yttringarna -och låta det goda komma till utveckling. Sådant är för öfrigt sambandet -mellan allt här i verlden, att vilja vi rätt bedöma en tid, få vi icke -hålla henne isolerad för oss, utan vi måste framkalla till vitnen de -tidigare skiftena med deras löften, de efterföljande med de frukter, -de burit. Hvad vitnar Nordens historia, hvad vitnar _vår_? Folket, som -sörjande gick vid Magnus Ladulås’ bår, som efter mångårigt förtryck reste -sig under Engelbrekt och lät sig ledas af Gustaf Vasas herrskarevilja, -det folk, som frimodigt offrade sig för sanningens sak under Gustaf Adolf -och som trofast älskade Carl XII i trots af de olyckor, han vållade sitt -land -- det folket var icke för åttahundra år sedan endast vildar. Dess -forntid _måste_ kunna för oss uppvisa herrliga ting, om vi blott våga -skjuta undan de blodfärgade vapnen och gå männen närmare in på lifvet och -lyssna till slagen af deras manliga hjertan, följa gången af deras dolda -tankar. - -Med christendomen kom försoningen. De skilda krafterna bragtes närmare -hvarandra och under ömsesidig inverkan antogo de alltmer billiga -proportioner. Vildheten bröts och storheten kunde uppenbara sig utan -afskräckande skepnad. Dock icke genast, ty det är blott den svage, -som i ett ögonblick skiftar natur. Särskildt på Island hann icke -öfvergångens tid att vika för ett stillare och mer harmoniskt tillstånd, -ty republikens upplösning närmar sig alltmera och är ungefär 260 år efter -christendomens antagande fullbordad. - -Innan vi lemna den bragdrika tid, med hvilken vi hitintills -hufvudsakligen sysselsatt oss, den tid, som skildras i den egentliga -sagolitteraturen och hvars slut inträffar ungefärligen med år 1030, vilja -vi än en gång kasta en blick på de förhållanden, vi lärt känna. Jag vill -anknyta denna återblick vid minnet af en man, som var en af Islands -ädlaste, den vise Njål, om hvilken jag redan så många gånger talat. Rika -materialier lemnar Njåls saga, den yppersta af alla Isländska sagor, så -väl tänkt och utarbetad, att hon intager sitt rum vid sidan af alla folks -och alla tiders mer framstående litterära alster. Njåls saga och Snorres -konungasagor visa, hur högt den Isländska litteraturen hann. Deras -nedskrifningstid är ungefär densamma. Jag kan likväl icke åtaga mig att -framställa denna bild utan skuggor -- sagan påpekar alltför många -- men -jag vill icke mer än nödigt är uppehålla mig vid dem. - -Njål är icke ung, då vi först göra hans bekantskap. Han var rik och -ansedd, säger hans saga, och hans yttre fördelaktigt, men hakan skägglös --- en anledning till många speord och försmädelser. Lagkunnig var han, -så att icke fans hans like, klok och förutseende. Han gaf helsosamma -råd och var villig till allt godt, saktmodig och storsint; han löste -svårigheterna för hvar man, som kom till honom. Hans hustru het -Bergthora, en duglig qvinna, rask, men något hård. De hade tillsammans -tre söner och tre döttrar. Sönerne gifte sig, men bodde med hustrurna i -föräldrahemmet. - -Gunnar på Lidarända var Njåls granne och goda vän. När Gunnar kom hem ur -sina vikingafärder, träffade han på allthinget Hallgerd, Höskulds dotter, -som hade låtit döda sin första man, med hvilken hon blifvit mot sin egen -vilja gift. Hon var nu enka efter sin andra man. Den ädle Gunnar friade -genast till henne, fick hennes och fadrens samtycke och reste derpå hem. -Han skyndade snart öfver till Njål och berättade honom allt. Njål tog det -tungt; “af henne vållas,“ sade han, “allt ondt, som kommer att ske efter -hennes hitkomst här i trakten.“ “Aldrig skall hon göra vår vänskap om -intet,“ genmälde Gunnar. Njål svarade, att det torde komma nära dertill. -Emellertid lofvade han att komma till brölloppet. - -Sagorna omtala många vackra exempel på vänskap man och man emellan under -olika tider. Vi finna de första exemplen redan i hjeltesångerna. Det -förbund, som slöts mellan tvenne vänner, beseglades ofta genom vissa -ceremonier och stäldes dermed under religionens hägn. Förmodligen hafva -alla hört talas om fostbrödralagen, som voro så vanliga, och de pligter, -man genom dem iklädde sig. Det fans knappt uslare nidingsdåd än att svika -sin fosterbroder, såsom Gjukungarne sveko Sigurd Fafnesbane. Vida högre -var dock Njåls och Gunnars vänskap än den vanliga, ty hon fortfor trots -alla de omständigheter, som annars så lätt retade en Isländares sinne -till vrede och oförsonligt hämdbegär. - -Njåls förutsägelse om Hallgerd visade sig vara fullkomligt riktig. Hon -var verkligen illasinnad. Till en början sökte hon reta Bergthora, af -hvilken hon ansåg sig hafva blifvit förnärmad. “I ären just ett vackert -par,“ sade Hallgerd till henne, “du har en kartnagel på hvar finger -och Njål intet enda skäggstrå.“ “Det är sant,“ svarade Bergthora, “men -ingendera af oss gör den andra förebråelse derför. Thorvald, din man, -var icke skägglös och du vållade likväl hans död.“ Sedermera, då Gunnar -och Njål voro vid allthinget, lät Hallgerd döda den af karlarna på Njåls -gård, som Bergthora satte mest värde på, och skickade sedan bud derom -till mannen. Gunnar stod upp med de sina gick till Njåls bod och böd -vännen komma ut. Han sade honom då, att hans hustru och hans rättare hade -ihjälslagit Njåls karl. Njål var tyst tills allt var omtaladt. Sedan -sade han: “icke får du låta henne få sin vilja fram uti allt.“ Gunnar -bad honom sjelf döma i saken. Njål svarade: “svårt torde det blifva dig -att böta för alla Hallgerds upptåg; annorstädes torde du få mer besvär -än nu, då det är allenast vi som hafva del i saken. Jag tänker dock, att -vi torde behöfva påminna oss, att vi hafva talat godt med hvarandra.“ -Han bestämde böterna till 12 öre silfver och fick det. Men Bergthora -var icke nöjd med dessa böter och nu följde det ena dråpslaget på det -andra, skiftevis, och husfadren betalte hvad hustrun och husfolket gjorde -mot hans önskan. Till sist började Njåls söner deltaga i stridigheterna -och fälde en frände till Gunnar, en dålig karl, som förut på Hallgerds -anstiftan mördat deras uppfostrare. Gunnar stämde ej heller detta för -thinget och tvenne år förgingo, utan att han nämnde ett ord om saken, -tills han en gång kom till Njål, för att bedja honom om råd, och Njål -bragte saken på tal och bad Gunnar bestämma böternas belopp. - -Deras vänskap fortfor allt framgent. Ofta råkade Gunnar, mer och mindre -mot sin vilja, i strid och tvister; hvar gång gick han till Njål att få -råd och goda råd fick han. Det hände ibland, att Njål sade målet vara -högeligen betänkligt, men han tillade, då Gunnar sade sig icke kunna vara -honom förutan, att deras vänskap skulle vara till dödsdagen. Gunnar insåg -ock, hvad han hade Njål att tacka för, “det var mer“, sade han, “än han -kunde löna.“ Vi måste komma ihog, att den tiden var en vunnen process -nästan så ärobringande som en seger i vapenstrid och mer än en gång säger -sagan, att Gunnar gick med heder ur tvisten, tills han, tack vare Njål, -blef den mest ansedde man i hela Sydlandet. Men fröjden öfver anseendet -var på Island ofta af kort varaktighet. Vi hafva redan hört, hur Gunnar -blef dömd till landsflygt och hur han till sist ej kunde förmå sig att -lemna det kära hemmet. Hans ovänner kommo öfver honom en natt och bröto -sig in i huset, men han fälde med sina pilar -- han var öns ypperste -bågskytt -- enhvar, som närmade sig, tills bågsträngen brast. Han fälde -ännu tvenne med sin yxa och bad Hallgerd taga en eller två af sina flätor -och af dem sno, jemte Gunnars moder, en ny bågsträng. “Beror något -derpå?“ frågade hans maka. -- “Ja, mitt lif, ty har jag bara bågen, kan -ingen komma åt mig.“ “Då är det tid“, svarade Hallgerd, “att jag tänker -på slaget, du gaf mig en gång. Mig qvittar det lika, om du lefver längre -eller kortare.“ -- “Enhvar har något att skryta öfver“, svarade Gunnar -och miste sitt lif inför Hallgerds ögon. - -Hur mycket denna tiden är vår olik, se vi bäst på ett sådant framstående -exempel som Njål. Han egde i fullt mått den kännedom om lagen och -lagsedvänjor, som erfordrades för den, som ville komma i åtnjutande af -hedern att kallas lagman, han egde derjemte en förvånande skarp blick och -en outgrundlig rådighet för att rädda sina vänner, främja deras mål och -göra motståndarens om intet. Alla de mål, i hvilka Njål hade någon andel, -väckte alltid stort intresse vid thingen. Ofta var hans förfaringssätt -vanskligt, men han hade lagt sina planer alltför klokt för att de skulle -misslyckas. Hans grundsats var, som han sjelf säger, “med lag skall man -land bygga och det ej med olag öda“, men man ansåg sig förfara fullt -lagligt, om man, för att vinna sina mål, blott icke använde de medel, -som voro formelt lagstridiga. Han ansågs icke af sina samtida bryta mot -sitt valspråk. Ett charakteristiskt exempel på det anseende och den -tillit han åtnjöt, finna vi i sagan. Der berättas, huru Njåls äldste son -Skarpheden och Gunnars son Högne en afton gingo förbi högen, i hvilken -Gunnar var jordad i sittande ställning. Det var klart månsken. Då och då -for en sky öfver himlen. Högen var öppen, Gunnar satt i öppningen och såg -upp mot månen. Fyra ljus sågo de brinna i högen, utan att kasta skugga. -De sågo att Gunnar var vid godt mod och hörde honom qväda en visa. -Derefter slöts högen igen. “Skulle du trott detta“, frågade Skarpheden -sin följeslagare, “ifall Njål eller jag berättat det?“ Högne svarade: “Om -Njål sagt mig det, skulle jag hafva trott honom, ty det säges ju, att han -aldrig ljuger.“ -- Dylika underbara företeelser, gengångare m. m. omtalas -ofta i sagorna. - -Emellertid var Njål trots all sin storhet ett barn af sin tid. När Gunnar -var död och hans söner frågade, om icke Njål ville väcka ansvarstalan -mot dräparna, svarade han, som sanning var, att det icke gick för sig, -emedan en till landsflygt dömd, som dräptes i hemmet, låg ogild. Men i -stället uppmanade han till att döda någon eller några af mördarna. Efter -den nattliga synen gjorde äfven Skarpheden och Högne detta. Det är väl -vanskligt, när man drager fram en menniskas handlingar och derjemte -pröfvar, hvad hon vunnit och lidit, att derefter säga att _det_ var -lönen för _den_ gerningen. De vägar, på hvilka lönen kommer, äro ofta -så fördolda, att vi dödlige ej skönja dem. Men det förefaller dock som -en tydlig nemesis, när den lagkloke Njål, som trots sin vishet vill -göra sjelfhämnden gällande, till sist omkommer för ett lika lagstridigt -öfvervåld och när derutöfver de, som derför väckte ansvarstalan, för ett -formfels skull icke kunde få domen fäld af just den domstol, Njål hade -inrättat till landets fromma. - -Men jag griper händelserna i förväg. Om Njålssönernas vikingafärder och -deras strider med Håkan jarl i Norge, har jag redan nämnt. När de kommo -hem, sökte de få upprättelse af Isländaren Thråen, som vållat ofriden -med jarlen. De möttes af honom och hans folk med hån. Det slutades så, -att Thråen fäldes af Skarpheden. Njål betalade de äskade böterna, men -han nöjde sig icke dermed. Han for till en af sina vänner, hos hvilken -Thråens son Höskuld uppfostrades. Njål ropade gossen till sig, tog en -guldring af fingret och lemnade honom. “Vill du hafva den“, frågade Njål. -“Jag vill“, svarade gossen. “Vet du“, sporde Njål, “hvem som vållade din -faders död?“ “Jag vet att Skarpheden slog honom, men ock att det icke är -skäl att minnas det, då förlikning är gjord och fulla böter betalade.“ -“Svaret“, sade Njål, “är bättre än frågan. Du månde blifva en god man.“ -“Goda synas mig dina förutsägelser“, svarade Höskuld, “ty jag vet, att du -är förutvetande och ljuger aldrig.“ Då sade Njål: “jag erbjuder mig att -uppfostra dig, om du sjelf vill det.“ Han jakade och följde med Njål till -Bergthorshval, der han hade allt godt. Njåls söner voro hans vänner, de -höllo alltid tillsammans i ord och gerning. Njål visade honom alltjemnt -stor kärlek. I en senare tid friade Njål för honom till Hildegun, Floses -syster, men hon svarade, att hon icke ville gifta sig med någon, som icke -vore gode. Njål begärde då trenne års uppskof. Under tiden genomdrefs -femtedomens införande och de nya godordens inrättande och då de senare -skulle bestämmas, sade Njål för allt folket: “det är mången kunnigt, hur -det gick mellan mina söner och Thråen med hans män, att de dråpo honom, -men vi förliktes derefter. Jag har uppfostrat Höskuld och kan åt honom -få ett godt gifte, ifall han hade ett godord, men ingen vill sälja sitt. -Derföre vill jag bedja eder, att I låten mig upptaga ett nytt på Hvitanäs -för Höskulds räkning.“ Alla gåfvo sitt bifall och Höskuld fick Hildegun. - -Emellertid voro de vidtagna förändringarna ingalunda angenäma för alla. -Sommaren år 1009 kom Valgård grå åter till Island, ännu odöpt. Han -hade haft ett godord, men vid sin utresa öfverlemnat detta åt sonen -att förvalta. “Jag har ridit vida kring om bygden“, sade han vid sin -hemkomst, “och jag tycker mig icke se henne i det gamla skicket. Kom jag -till Hvitanäs och såg der många bodtomter -- det var Höskulds thingsplats --- men när jag kom till Thingskålathinget -- Valgårds forna -- såg jag -alla bodarna nedbrutna. Hur hänger det dermed tillsammans?“ Sonen svarar: -“här äro nya godord upptagna och femtedom och hafva flera skiljt sig från -mitt thingslag och förenat sig med Höskulds.“ Man ser huru de äldre -godarne genast och direkt blefvo lidande. Valgård dog snart, men han -lemnade som ett testamente åt sonen, att han skulle förmå Njåls söner att -taga lifvet af Höskuld. - -Derom rör sig återstoden af sagan. Det är hemskt att följa Mård på alla -de krokiga vägar, han vandrar, för att vinna sitt onda mål. Han listar -sig in i båda parternas förtroende, ehuru Njål var högeligen misslynt -deröfver. Länge stodo de emot hans baktal. Höskuld svarade honom: “du -säger aldrig sådant ondt om Njåls söner, att jag tror det. Men skulle så -blifva, att du har sagt sant och att antingen jag måste döda dem eller de -mig, då vill jag mycket hellre tåla död af dem än att jag skulle göra dem -något men. Du är så mycket sämre karl, då du sagt mig detta.“ Sammalunda -ville icke Njålssönerne sätta tro till den nedrigas ord, men till sist -gåfvo de honom rum. Det slutades dermed, att de slogo Höskuld och Mård -var sjelf med om dråpet. En ny tid var kommen. Den fallandes sista ord -voro: “Gud hjelpe mig och förlåte eder.“ Då Njål mottog sorgbudskapet, -sade han: “hellre hade jag velat mista två mina egna söner än Höskuld“. - -Nu samlade sig oväder från flera håll. “Mången har jag gjort godt“, -sade Njål, “men få torde löna mig derför.“ Han ville icke draga sig -undan målet, ehuru det egentligen icke var hans, utan sönernas. Mård, -förrädaren, stämde målet för thinget, men den egentlige hufvudmannen för -motståndarna blef Flose, Höskulds svåger. Med afseende på honom och hans -kommande beteende är det godt att minnas som _en_ mildrande omständighet, -att han ogerna åtog sig saken. - -Nu sammanträder thinget. Flose var der tidigt och månge hjelpare med -honom. Njålssönernas förnämsta stöd var Åsgrim Ellidarson. De gingo nu ut -att bedja höfdingarne om hjelp, att de icke genast skulle öfverväldigas -af öfvermakten. De vände sig först till Gissor hvite, christendomens -befrämjare, Åsgrims morbroder. Åsgrim frågade om han ville stå dem bi. -Han svarade: “min syster Jorun torde icke önska, att jag undandrager -mig att hjelpa dig. Det lär väl så ske både nu och oftare, att ett och -samma går öfver oss båda.“ Nu gå de till lagsagomannen Skaptes bod. Han -vägrade att hjelpa dem. Från honom vandrade de till Snorre gode. Han tog -väl emot Åsgrim, men svarade på hans bön, att hans egna mål voro kinkiga -och att han derföre icke ville blanda sig i mål från andra fjerdingar. -Dock lofvade han, att icke understödja deras ovänner. Skarpheden, Njåls -äldste son, väckte öfverallt uppseende. Så äfven här. Snorre frågar, när -de skulle gå ut, hvem den fjerde i ordningen var, blekhyad och mager, som -smålog så hånfullt och hade yxan på axeln. “Heden heter jag“, fick han -till svar, “men somlige kalla mig Skarpheden. Vill du mig något mer?“ -Snorre sade: “du synes mig vara en hård och väldig man; dock tror jag, -att din mesta lycka är spild och att du har kort tid att lefva.“ “Väl är -det“, sade Skarpheden, “den skulden skola vi alle gälda. Mer angeläget -är det dock för dig att hämnas din faders död än att spå mig sådant.“ -“Månge hafva sagt mig sådant förut“, genmälde Snorre, “så att icke är det -värdt, att jag vredgas deröfver.“ Icke heller i Skagfjärdingarnas bod -fingo de någon hjelp. Derifrån gingo de att söka Gudmund den mäktige, -den förnämste mannen i Nordlandet, som aldrig hade mindre än hundra -fria män på sin gård och genom hvarjehanda medel hade vunnit ett stort -inflytande. Han sade om Skarpheden: “han är sådan, att hellre ville jag -hafva honom med mig än tio andra, men han synes mig icke lyckosam.“ Han -lofvade att icke hålla med deras ovänner, men ville besinna sig, om -han skulle uppträda för dem. På det hela var han dock vänlig. Derifrån -gingo de till Ljusvetningarnas bod, men deras höfdinge Thorkel, Gudmunds -ovän, ville icke hjelpa dem, emedan det mål, som Gudmund drog sig för, -kunde icke vara godt. Thorkel sporde efter Skarphedens namn icke just i -de hofsammaste ordalag. Skarpheden svarade bland annat: “icke har jag -tuktat min fader och kämpat med honom, som du med din.“ Öfver detta och -annat vredgas Thorkel, drager svärdet och utbrister: “detta svärd fick -jag i Sverige och drap jag dermed den största kämpe. Når jag dig, lägger -jag det igenom dig.“ Skarpheden tar yxan från axeln, går fram och säger: -“med denna yxa slog jag Thråen Sigfusson. Åtta man stodo omkring honom -och kunde intet göra mig, aldrig har jag svängt vapen utan verkan. Välj -nu: antingen sticker du svärdet i skidan och sätter dig ned eller ock har -du min yxa i hufvudet på dig.“ Thorkel satte sig ned utan betänkande. -Det hade aldrig förr händt honom, säger sagan, ej heller hände det honom -mera. Nu gingo de åter till sin egen bod. Åsgrim sade då till Skarpheden: -“mångenstädes har du varit väl hvass i orden, men Thorkel fick hvad han -förtjente.“ Emellertid voro utsigterna föga ljusa. De hade dock på sin -sida en och annan, deribland den ansedda Hjalte. - -Målet fick sin laga gång. Parterna uppträdde inför domstolen. Lagsökanden -aflade eden, bragte fram vitnen till stämningen och kallade qviden fram -till dess plats och erbjöd denna till jäfvande. Då uppträdde en af -Njålssönernas vänner och jäfvade alltsammans, emedan anklagelsen hade -blifvit gjord af en, som varit med om det öfverklagade brottet. Mårds -dubbelhet framlades i dagen och derigenom var allt, enligt Isländsk lag, -gjordt om intet inför den domstolen. Då uppträder Njål, beder alla dröja -qvar och säger: “Så synes mig, som om detta målet gått om intet och var -det icke mer än likligt, ty af en ond rot är det upprunnet. Jag vill göra -eder alla kunnigt, att jag älskade Höskuld mer än mina egna söner och -när jag sporde hans död, syntes mina ögons ljufvaste ljus vara utsläckt; -jag hade hellre velat mista alla mina söner.“ Han bad derpå sina vänner -åvägabringa förlikning. Flose gaf till en början intet bestämdt svar, -men måste gifva med sig, då en, en af hans förnämsta hjelpare, Hall på -Sida, påminde honom, att han en gång räddat Floses son från en säker -död och bad honom derför gifva efter. Nu nämnde båda parterna män till -förlikningsdomstolen. Njåls män voro Åsgrim, Hjalte, Gissor hvite, Einar -Tväråing, Snorre gode och Gudmund den mäktige. - -De tolf domarne trädde samman. Snorre gode bad dem göra allt, för att -få förlikningen till stånd. “Viljen I göra dem fredlösa?“ frågade -Gudmund. “Nej“, säger Snorre, “det slutar ofta illa och bringar ofrid -med sig.“ Han föreslog att i stället skulle betalas så stor mansbot, -att större aldrig blifvit gifven på ön. De gingo in derpå, men ingen -ville nämna summan, förrän lotten tvang Snorre dertill. Han föreslog sex -silfverhundraden, d. v. s. tredubbel mansbot. De andre instämde, men man -yrkade, att böterna skulle betalas på thinget. Gissor invände, att de -troligen icke hade så mycket silfver med sig. Då svarade Gudmund: “jag -vet hvad Snorre vill, nämligen att vi förlikningsmän bidraga efter bästa -förmåga, då torde ock andra lägga sitt till.“ De gingo in derpå. Domen -förkunnades från lagberget och förklarades sådan att han icke kunde -brytas. Allt folket var villigt att hjelpa Njål med böternas betalande. -Njåls söner och hans svärson Kåre lemnade ett silfverhundrade, Njål sjelf -ännu ett, thingfolket gaf det öfriga. Njål tog då en sidenkjortel och -ett par stöflor och lade öfverst på silfverhögen. Flose efterskickades, -besåg silfret och sade det vara väl gifvet, tog så kjorteln och frågade, -hvilken hade lemnat den. Då ingen svarade, yttrade Flose en förmodan, -att han var gifven af den skägglösa Njål; “ingen kunde se på honom, om -han var man eller qvinna“. Skarpheden svarade: “illa är det att smäda -åldrig man. Att han är en karl, torde du veta, ty de söner, hans hustru -födt honom, hafva icke låtit hans fränder ligga ohämnade.“ Ordvexlingen -slutade dermed, att Flose vägrade taga mot silfret och sade sig vilja -hämnas Höskuld. Då sade Njål: “nu kommer det fram, som jag längesedan -tänkte, att detta mål faller tungt öfver oss.“ - -Flose rustar sig och de sina för att anfalla Njål. All den hjelp han -påräknat, fick han dock icke. En Ingjald hade lofvat honom bistånd, men -till honom kom en dag hans syster Rodny, moder till Njåls oäkta son -Höskuld. “Är det sant“, sporde hon, “att du svurit att dräpa Njål och -hans söner?“ Han medgaf det. “Stor niding är du då“, sade hon, “då Njål -redan trenne gånger räddat dig från fredlöshet.“ “Mitt lif beror på att -jag håller min ed“, svarade brodren. “Du torde allt få lefva ändå“, -invände systern, “och kallas en bättre man, om du icke sviker den du mest -har skuld till.“ Hon tog då upp ur sin påse en blodig och söndersliten -linnemössa och sade: “denna mössa bar Höskuld Njålsson, din systerson, då -han dödades af Njåls ovänner. Så mycket sämre synes det mig att hjelpa -dem.“ Ingjald lofvar, att icke uppträda mot Njål, men vägrar att yppa -för honom de sammansvurnas plan. “Då vore jag hvar mans niding, om jag -yppade, hvad andre förtrott mig, men väl är det karlaktigt, att jag -skiljer mig från de sammansvurna, ehuru jag vet hämnden stunda.“ Rodny -gick ned till Bergthorshval och bad Njål taga sig till vara. - -Förebud kommo. En man gick ute en söndagsnatt nio veckor före vintren. -Han hörde ett stort buller. Himmel och jord bäfvade. I vester såg han en -eldfärgad ring och i ringen en man på en grå häst. Han red fort och hade -i handen en lågande eldbrand och red helt nära honom. Ryttaren var svart -som beck och qvad med hög röst: - - Jag rider hästen, - daggbestänkte, - med fuktig man, - ondt vållande. - Eld är i ändan, - etter i midten, - om Floses råd - är det kaflen far. - -En natt omringades huset af Flose och hans män år 1011. De tände eld -derpå. Njål ropade ut och frågade, om de ville förlikas med hans söner -eller låta någon slippa ut. Flose ville icke veta af förlikning, men -beder qvinnor, barn och huskarlar gå ut. Njål bad alla, som fingo, -begagna sig af tillåtelsen. Thorhalla, Åsgrims dotter och Helge Njålssons -maka, lofvade att egga fader och bröder till hämnd, Åstrid, Grim -Njålssons hustru, klädde Helge i qvinnokläder och ledde honom ut med sig. -Derute fattade man dock misstankar till den resliga qvinnan och då Helge -hörde det, kastade han af sig förklädnaden, drog svärdet men fann snart -döden. Flose bad Njål gå ut, “jag vill icke att du brinner inne.“ “Nej“, -svarade Njål, “jag är en gammal man och föga skicklig att hämnas mina -söner. Jag vill icke lefva med blygsel.“ Flose ropar då till Bergthora: -“gå ut, husfröja, ty jag vill för ingen del, att du brinner.“ Bergthora -svarar: “ung var jag, då jag gafs åt Njål; jag har lofvat honom, att ett -och samma skall gå öfver oss båda.“ “Hvad skola vi nu göra?“ frågade -Bergthora mannen. “Vi skola lägga oss på vår bädd, jag har länge väntat -efter hvila.“ Då såg Bergthora på sin lilla dotterson och sade: “dig -skall man bära ut, du får icke innebrännas.“ “Nej, mormor“, svarade -gossen, “du har lofvat mig, att jag aldrig skulle skiljas ifrån dig, -så länge jag ville vara hos dig. Mycket hellre vill jag dö med dig och -Njål än lefva efter er.“ De lade sig i bädden med gossen emellan sig. De -gjorde korstecknet öfver sig och anbefalde sina själar i Guds hand. Det -var de sista ord, Njål hördes tala. - -Det blefve för långt att här meddela mera af den gripande skildringen, -sagan gifver af “Njålsbrännans“ förlopp. Blott en undkom, Kåre, Njåls -måg, för att blifva svärföräldrarnas, sonens, svågrarnas hämnare. Det -blefve för långt att meddela, hur straffet träffade våldsverkarna. I sin -ålderdom for Flose till Norge. Han var då förlikt med Kåre. Sent på -hösten vände han åter; man afstyrkte hans färd, ty hans skepp var dåligt. -“Det är godt nog“, sade han, “för en gammal man, som snart skall dö.“ -Ingen har sedan hört något om skeppet eller om Flose. - - - - -9. - -Den Isländska republikens slut. - - -Den tid, till hvilken jag nu öfvergår, ligger utom sagornas egentliga -tidsålder -- denna slutades, som redan sagdt, år 1030 --, men jag hade -alltför ofullständigt löst min uppgift, ifall jag icke meddelade det -slutliga resultatet af allt det, jag i det föregående påpekat, frukterna -af Islands samhällsförhållanden. Det finnes en saga, som behandlar -denna slutperiod, den omständliga Sturlungasagan, så kallad, emedan hon -företrädesvis handlar om Sturlungarnas ätt, den mäktigaste under Islands -sista tider. Vid den märkligaste af denna ätt ville jag nu närmast -anknyta berättelsen, vid Snorre Sturleson. - -Den blifvande häfdatecknaren fick en värdig uppfostran. Hans fader var -den mäktigaste mannen i Vestlandet och låg i ständiga strider. Sällan -stod någon med framgång emot honom. En gång tvangs han dock att antaga -en förlikning, som förestafvades af den ansedde Jon Loptsson, hvilken, -för att gifva förlikningen ökad fasthet, erbjöd sig att uppfostra Sturles -yngsta son Snorre. Detta skedde år 1081. Snorre var då tre år gammal. - -Han var nu på rätta stället, för att få en god uppfostran, så fin och -belefvad, som den tiden kunde gifva. Jon Loptsson var en dotterson -till konung Magnus barfot uti Norge och en sonson till Sämund vise, -som ansetts vara samlaren af nordens guda- och hjeltesånger. Äfven om -han icke var det, hade han och hans ätt stort anseende för lärdom. Det -kunde ock synas bäst för Snorre att gå den lärda vägen, ty hans moder -hade förödt all hans egendom. Detta hjelptes likväl snart, ty hans äldre -bröder, som båda voro godar, skaffade honom ett rikt gifte. Nu fick han -gård efter gård, godord efter godord. Hans anseende växte med hvar dag, -ty han var vis icke blott i boklig lärdom, utan äfven i det som hörde -till det praktiska lifvet. - -Mån om sig var han, att döma efter de drag, sagan förvarar, och deltog -uti de strider, som fördes af öns höfdingar. De goda tiderna, då man hade -lagt bort seden att bära vapen, voro nu redan förbi. Snorre uppträdde -en gång på thinget, då ett hans mål skulle afgöras, med sex- eller, -enligt några handskrifter, sjuhundra man, af hvilka åttatio voro helt -beväpnade. Men den högtflygande ande, som bodde i honom, lät honom ej med -odeladt nöje och uteslutande egna sig åt hemmet och dess _jemförelsevis_ -småaktiga strider. Han fästade sina blickar på utlandet. Till Håkan -Galen, som den tiden utöfvade ett stort inflytande på ledningen af Norges -öden, sände han ett lofqväde och fick till lön ett svärd, en sköld och -en brynja, hvarjemte jarlen skref till honom och bjöd honom till Norge, -der han skulle än mer hedras. Snorre ämnade lyda uppmaningen, men jarlen -dog, och resan uppsköts. När Snorre omsider kom till Norge, regerade der -konung Håkan Håkansson och jemte honom Skule jarl. Hos jarlen blef han -väl mottagen och gästade hos honom öfver vintern. Sommaren derpå for han -till Vestergötland för att besöka lagman Eskil, Birger Jarls broder, och -hans husfru Christina, Håkan Galens enka. Snorre mottogs med största -gästfrihet och fick efter tidens sed ansenliga gåfvor; bland annat gaf -fru Christina honom det märke, som burits framför Svenska konungen Erik -Knutsson, då han i slaget vid Gestilren fälde sin motståndare konung -Sverker unge. Snorre var då ungefär 40 år. Vi kunna utan svårighet -förstå, af hvilken nytta det skulle vara för den stora häfdetecknaren -att få röra sig i de högre kretsarna af det offentliga lifvet, som han -sedermera så mästerligt skildrat i dess tidigare företeelser. - -Till vintern vände han åter till Skule och var hos honom i tillfälle att -använda sitt inflytande till Islands förmon. En händelse hade nämligen -timat, som sorgligt tecknar tidens art. En son till Snorres fosterbroder -Sämund hade kommit till Bergen. Borgarne derstädes, som kände slägtens -öfvermod, skämtade med honom om hans kongliga börd. Isländaren seglar af -förtrytelse häröfver, trots vinterstormarna, till Norska konungen, som då -vistades i Throndhjem, men hans fartyg förliste utanför Stadudden. När -underrättelse härom hinner fadren, skjuter han skulden för alltsammans på -invånarna i Bergen, begifver sig med några hundra man till en hamnplats -på Island, der någre Bergensköpmän befunno sig och tillegnar sig deras -varor, ja icke blott deras, utan äfven tvenne Hardangerköpmäns. I följd -af detta spildes några menniskolif och Skule jarl beslöt i sin vrede, att -med en flotta begifva sig öfver till Island. Men Snorre afrådde detta och -sade det vara vida lättare att förmå Isländarna genom ärebetygelser och -gåfvor än genom våld att underkasta sig; “jag och mina bröder,“ tillade -han, “äro näst Sämund de inflytelserikaste på ön; mängden följer nog oss -efter.“ - -Det var icke första gången Norges beherrskare sökte lägga under sig -Island. Redan Harald Hårfager hade under landnamstiden velat få ön bragt -under sin lydnad genom den dit utflyttande Une Danske. Islands inbyggare -blefvo vid underrättelsen om dennas planer så förbittrade att de icke -ville gifva honom det han allramest behöfde, för att kunna lifnära sig -i det ännu för honom främmande landet. Hans beskickning misslyckades -fullkomligt och han sjelf fann snart döden till straff för ett brott, -han föröfvat. Emellertid måste Isländarne på ett sätt eller annat träda -i förbindelse med Norrmännen äfven i rättsligt afseende. Islands lagbok -talade om Norges konung och denne upptog skatt af skeppen, som foro -mellan Island och Norge. År 1220 talar en Isländare om att lägga sin ö -under Norges krona och denne Isländare är icke en äfventyrare, utan en -af öns mest ansedda män, som redan varit hedrad med förvaltandet af sitt -hemlands högsta embete. - -De rådande i Norge sökte allt närmare binda Snorre vid sina planer. -Han utnämndes till konungens munskänk och till Norsk ländeman, d. v. -s. mottog af Norges konung en förläning. Omsider vände han åter till -Island på ett skepp, som han jemte andra stora gåfvor fått af Skule jarl. -Deremot hade han måst förbinda sig till att sända öfver sin son, att -man skulle hafva honom vid hofvet som gisslan för fadrens trohet. Alle -Isländare voro dock ännu icke af samma mening, allraminst de som hade på -något sätt förbrutit sig mot Norrmän, ej heller gjorde Snorre något för -att infria sina i Norge gifna löften. Deremot var han mycket upptagen af -egna angelägenheter, låg i ständiga strider med sina anhöriga och sökte -på allt sätt styrka sin egen makt. Han byggde till och med några kastaler -eller borgar, till värn mot sina fiender. Och under allt detta skref han -på sitt stora historiska verk. - -De rådande i Norge sökte då efter andra verktyg och hade icke svårt att -finna villiga. Snorres brorsson och motståndare Sturle nödgades för de -oförrätter, han tillfogat en af Islands biskopar, begifva sig från ön. -Först gästade han i Norge, der han höll sig till konung Håkan, som nu var -i oenighet med den till hertig upphöjde Skule, besökte sedan Valdemar -Seier i Danmark och for sedan med en Norsk biskop till Rom, der han för -att bota sitt brott fick vandra barfota mellan alla kyrkorna och dessutom -gisslades framför de flesta hufvudkyrkorna, under de åskådandes stora -ömkan, säger sagan. På återvägen dröjde han hos konung Håkan i Tönsberg -och fick hans stora förtroende. - -På det viset styrktes oppositionen mot Snorre, som knappast hade mod att -i skarp strid förfäkta sitt herravälde. Han fick lemna sin bästa gård -och lemnade till och med ön, för att uppehålla sig en tid hos hertig -Skule, som vid afskedet skall hafva gifvit honom jarlsnamn. Konung Håkan -var hans ovän. År 1238 vände Snorre åter till Island, ty hans farligaste -motståndare, en broder och dennes son, den nyssnämnde Sturle, voro nu -dödade. - -Mördarne, Gissor och Kolben, voro Snorres svärsöner. Det oaktadt eggar -Snorre en sin brorsson att utkräfva hämnd på dem. Men samtidigt får -Gissor, som ock var Norsk jarl, bref från sin frände konung Håkan, -der han beder honom taga Snorre till fånga och sända honom till Norge -eller i nödfall döda honom. Gissor valde det senare och gjorde första -anfallet mot sin svärfader vid allthinget, men då räddade denne sig in -i Thingvallakyrkan. Snorre for från thinget hem till sin gård, trots -försigtiga vänners afrådande. Han ämnade ej dröja der mer än helt kort. -Ett varningsbref fick han, som kanske hade bestämt honom till större -varsamhet, men det var skrifvet med så invecklade runor, att ej ens den -lärde Snorre kunde tyda dem. Ovännerne kommo manstarka en natt, då Snorre -redan hade lagt sig. Han skyndar upp och gömmer sig i en källare, der -han snart uppdagades och dräptes. Det skedde år 1241, natten efter S:t -Mauritii dag, den 22 September. - -Snorres lefnad ger en fullständig spegelbild af den tidens lif, enskilda -och borgerliga. Han är ingalunda en af de sämsta och jag vill hoppas -att de funnos, som i charakterens värde öfvergingo honom. Slapphet i -sederna, inbördes oenighet, begär efter hofvens och hofgunstens glans, -ringakt för den frihet, fäderne egt och lemnat till arf åt kommande -slägten, hejdlösa angrepp mot det under det personliga inflytandet -vacklande statssystemet -- sådana äro den tidens och dess mäns drag. Vi -få dervid dock icke förgäta, att Snorre var en utmärkt häfdatecknare, en -af verldens allrastörsta. Att samla minnena från förgångna tider var den -tiden vanligt. - -Hvarföre skulle jag än ytterligare uppehålla er vid detaljerna från denne -den Isländska republikens sista dagar? De äro icke angenäma. Hufvudsumman -måste jag dock meddela. - -Konung Håkan fullföljde sin tidigare politik. Han använde den ena mot -och efter den andra, allt eftersom hans planer fordrade. Stridigheterna -mellan Snorres vänner och hans mördare fingo härigenom en politisk -charakter, ehuru ingen af de stridande partimännen var hogad att längre -rätta sig efter konungen än detta var förenligt med de egna intressena. -Ej heller tilläto de båda partiernas hufvudmän, att någon annan uppstod -att föra Norska konungens talan. Omsider slutades det dermed, att Snorres -mördare kom till ön som Norsk jarl och fick öns invånare att rätta sig -efter den nya ordningen, i synnerhet genom att förespegla dem en del -förmoner. Det visade sig likväl inom kort, att dessa förmoner icke voro -gifna af någon annan än Gissor sjelf. Sändebud från Norge framstälde -konungens fordringar utan afdrag och större delen af öns befolkning -underkastade sig, ehuru icke utan knot, Norges krona med förbehåll att -få behålla egen lag och vissa andra förmoner. Tvenne år derefter, år -1264, var ön helt och hållen ett Norskt lydland. Detta styrdes sedermera -af en ståthållare med tillhjelp af först en och sedan tvenne lagsagomän -och några s. k. sysselmän, hvilkas antal efter behof förökades. Med -bibehållande af laga former infördes en mängd förändringar, femtedomen -afskaffades, annat omskapades, en ny lagbok, affattad efter Norska -lagens grundsatser, infördes, men öfverklagades och ersattes af den -s. k. Jonsboken, hvars hufvudsakliga del blifvit af lagsagomannen Jon -utarbetad, mot slutet af trettonde århundradet. - -Med året 1264 slutar Islands historia. Senare tiders tilldragelser äro -ej för historikern af värde. Hade ej öns vulkaniska natur och nordliga -läge så mycket af intresse att bjuda naturforskaren och vore icke allt -vi kunna erhålla till belysning af sagorna och deras tid af så stor -betydelse, skulle man nästan vara frestad att säga, att menskligheten i -dess helhet hvarken vunne eller förlorade om ön fins qvar eller försjönke -i vågorna. - -Så försvann den Isländska republiken ur staternas antal. Dess upprinnelse -var artificiel och dess lifskraft kunde derföre icke uthärda en -täfling med de stater, som på fullt organiskt sätt utvecklat sig. Hade -naturförhållandena varit bättre, hade ön kunnat förse sina invånare -med allt eller med det förnämsta, de behöfde -- ett af de vilkor, som -framstäldes af Isländarna, då de lade sin ö under Norskt öfvervälde, var -att åtminstone sex skepp skulle årligen utsändas till deras undsättning --- hade statens lif sannolikt blifvit förlängdt, lagarna kanske längre -bibehållit sin makt. På längden hade helt visst icke ens blidare yttre -omständigheter kunnat bevara den Isländska staten. - -Den försigtighet, som behöfves, när man från de Isländska förhållandena -sluter sig till de öfriga Nordiska, är särskildt af nöden, när det är -fråga om de statsrättsliga förhållandena. Med afseende på dem torde -större skiljaktighet hafva förefunnits mellan Nordens tre hufvudländer -än man varit villig att antaga, till en del derföre att man låtit de -Isländska förhållandena alltför mycket vara måttstocken. Den skiljnad, -som i politiskt hänseende fans mellan Island och Norden -- _vi_ hafve -dervid att särskildt tänka på Sverige -- är af rätt stor vigt, emedan de -politiska förhållandena utöfvat inflytande på folkets charakter och på -hela den följande utvecklingen. - -I den gamla Nordiska statsförfattningen, Sveriges såväl som Norges, -rådde ett mycket starkt demokratiskt element. Folket i de olika kretsar, -hvari det var fördeladt, hade stora naturliga rättigheter och förmådde -gent emot sina höfdingar utöfva ett afgörande inflytande på de allmänna -angelägenheterna. Men folket var icke den enda statsmakten, konungen var -den andra. - -Konungarne nöjde sig icke alltid med det inflytande, den makt, de hade; -strängt och bestämdt formulerad är för öfrigt aldrig hos ett naturfolk -någondera statsmaktens myndighet och derigenom är det ganska lätt -för ena parten att öfverskrida det som borde vara eller i den andra -partens ögon är den rätta gränsen. Uti Norge isynnerhet utvidgades -konungamakten betydligt. Och just i opposition mot denna konungamakt, -sådan den handhafdes af Harald hårfager, företogos utflyttningarna till -Island, och samma tänkesätt, som låg till grund för dessa, bestämde -äfven lagstiftningen. Island blef en republik, behöll blott den ena af -hemlandets statsmakter. Man vann derigenom visserligen frihet från det -öfvervåld, konung Harald ville utöfva, men man betryggade ingalunda -sin framtid, ty svårare faror hotade från annat håll. Vi hafva sett, -huruledes ur den likartade massan af Isländska bönder uppreste sig den -ene stormannen efter den andra, somlige beklädde med godevärdighet, andre -icke, och vunno understundom ett ganska stort inflytande. Men det fans -intet som gaf _helgd_ åt detta _stora_ inflytande. Alle kunde icke vara -nöjde med detta och så uppreste sig vid sidan af den gamla och mot denna -en ny storhet. Strid och åter strid i oändlighet blef följden häraf. - -I hemlandet funnos fortfarande de båda statsmakterna. I Sverige hade -ingen envåldsherskare uppträdt med en Harald hårfagers bestämda gry och -högtflygande planer. Men det forna patriarchaliskt enkla och fredliga -förhållandet mellan konung och folk var försvunnet. Vi se det af det -märkvärdiga thinget, der lagman Thorgny uppträdde och förde folkets -talan, kraftfullt, till och med hotande _mot_ konungen. Vi se en frukt -af skilsmessan deruti, att i hvart landskap, som den tiden var nästan så -godt som en stat, funnos jemte hvarandra tvenne män, som representerade -den ene konungen, den andre folket, jarlen nämligen och lagmannen. Man -kände tydligt, att hvardera statsmakten behöfdes, men att maktens omfång -måste bestämmas och öfvervakas. - -Den inbördes afundsjuka, som på sådant sätt uppstod, känslan af -åtskiljnad, som under dessa förhållanden icke kunde uteblifva, måste -medföra förvecklingar, dessa blefvo af stor vigt -- ur dem utbildade -sig ett nytt statsskick, under hvars tid Sverige närmare berördes af -den anda, som genomgick den Europeiska medeltiden. Det fans stormän i -Sverige, men desse slöto sig snart till konungen, alldeles som Islands -stormän till sist gjorde. Konungamakten steg härigenom till en början, -men stormännen sörjde snart för, att icke dess makt blef alltför stor, de -gjorde sin så mycket större. - -Det ligger icke inom omfånget för mitt nuvarande ämne att tala om den -så uppvuxna aristokratien, dess charakter och syften. Hurudana dessa än -voro, torde Sverige, lika litet som andra land i Europa, kunnat komma -ifrån att genomgå sin aristokratiska period. Jag är viss derpå, att under -början af det tidehvarf, med hvilket vi varit sysselsatte, förorsakade -aristokratiens tillväxt och de omständigheter, som lågo till grund -derför, att förhållandena i Sverige voro något ljusare än på Island. - -Misstroendet mot konungarna och den omständigheten, att stormännen -afgjordt stälde sig på deras sida, förlänade i väsentlig mon en -politisk färg åt stridigheterna. Målet blef derigenom högre, det blef -ej lika mycket som på Island strider för egen och mot en annans mer -enskilda vinning. Det var visserligen långt ifrån, att vårt land under -hedendomens dagar eller under den tid, då den gamla författningen, om vi -frånse de allranödvändigaste ändringarna, bibehöll sig, d. v. s. intill -år 1250, saknade dessa enskilda fejder, men de politiska torde hafva -icke så litet dragit sinnena ifrån dem och kampen för eller mot en idé -torde icke hafva medfört så mycken och elakartad vildhet, som den rent -sjelfviska striden. - -Sturlungatiden, Islands sista, företer den icke angenäma bilden af ett -samhälle som går under. En sådan tafla saknar aldrig mörka färger. Det -oaktadt är detta tidehvarf den Isländska litteraturens blomstringsålder. -Den rika, herrliga sagolitteraturen visar, att de sorgliga yttre -företeelserna icke voro tecken till ett _fullständigt_ förfall, sådant -som t. ex. Romarväldets var inemot midten af vår tideräknings första -årtusende. Det är verkligen förunderligt att se, hur Snorre midt under -alla de ofta småaktiga och vanligen egennyttiga strider, som upptogo -hans bästa år, hann skapa sitt stora historiska verk, hur han hade -ro, icke blott yttre, utan verkligen inre ro att göra deraf mer än en -krönika -- en dylik skrapar man temligen lätt ihop på lediga stunder -- -ett klassiskt mästerverk af första ordningen, som gifvit hans namn en -odödlighet, hvilken hans tvetydiga politik, hans egennytta och svaghet -icke kunna utplåna. Dessa så himmelsvidt skiljda yttringar af hans ande -gifva honom en gåtlik charakter, som knappast tillfyllest förklaras med -de materialier, vi ega. - - - - -10. - -Sagorna. - - -Are vise eller frode var den förste, som skref Islands historia, -tecknande de vigtigaste tilldragelserna på ön. Hans Islänningabok är -ännu i behåll och begynnes så: “Islänningaboken skref jag först för -våra biskopar Thorlak och Kettil och visade honom för dessa två och för -presten Sämund. Men eftersom de funno för godt att hafva eller tillöka -skref jag detta och tillade det, som sedan vard mig kunnigt. Om något -är orätt, bör man hellre taga det som befinnes vara sannare.“ Hans bok -handlar om de vigtigaste tilldragelserna på ön, hvilka jag alla, utom -en, i det föregående omnämnt eller antydt -- om landnamsmännen, lagarnas -införande, allthingets sättande, tideräkningen -- det gjordes år 970 en -förändring i det dessförinnan brukliga sättet att beräkna åren -- om -fjerdingsindelningen, Grönlands bebyggande, christendomens införande, de -utländska biskoparne och de två första infödda, Isleif och Gissor. Han -slutar med året 1120. “Här slutar denna bok“, heter det. Dock tilläggas -sedan tvenne slägttaflor, den ena för de begge biskoparna, den andra -begynner med Yngve Tyrkjakonung och går genom Ynglingaättens leder allt -längre framåt, flyttar med landnamsmannen Olof feilan öfver till Island -och slutar så: “den trettiosjette mannen är Gelle, fader till Thorkel, -Brand och Thorgils, min fader, men jag heter Are.“ Vi se häraf, att Are -var en högättad man och att hans arbete författades ungefär 250 år efter -det Island började bebyggas. - -Men den Isländska litteraturen sprang icke då upp som af intet, utan -alla förberedelser. Allt menskligt kan man, med större eller mindre -framgång, följa närmare dess upprinnelser, såvida icke dessa ligga gömda -alltför långt in i den tidigaste fornålderns gråa, färglösa töcken. -Under den hedniska tiden hade gudaläran fått sitt uttryck i bestämda -sånger -- den poetiska formen ligger folken i deras äldsta tid så nära --- man hade dessutom berättelser om forntidens tilldragelser i Norden, -ehuru af dem icke mycket äkta bevarats; samtidens och, ju längre den -Isländska historien fortgick, de närmast förgångna slägtenas bedrifter -gåfvo ämnen till många berättelser. En erfaren man förtäljde för en vän -eller för en lyssnande folkskara de händelser, han upplefvat, och en -sådan berättelse, vare sig man fått den från gerningsmannen sjelf eller -från dem, som på ett eller annat sätt stodo honom nära, fortplantades -sedan från man till man, från slägte till slägte. Särskildt om visor -voro inblandade i berättelsen -- rätt månge af Isländarna voro skalder --- bevarades allt uti friskare minne. Man hade visserligen en möjlighet -att redan då, när händelserna timade, genom upptecknande bevara dem åt -efterverlden. Så t. ex. ristade Egil genast med runor sitt sorgeqväde -öfver sonen, men detta var ganska besvärligt, de rätliniga runorna och de -hårda träskifvorna underlättade icke. Något allmännare upptecknande kom -derföre icke i fråga, förr än med christendomen kommit kännedom om det -i det öfriga Europa vanliga skrifsättet, att med stylus och bläck rista -orden på pergament. Dock var ej heller detta hvar mans verk. Pergamentet -var en dyrbar vara och det drog icke liten tid att pränta bokstaf efter -bokstaf, rad efter rad. Så länge skrifsättet är sådant, måste det bidraga -till att göra språket stelt. Äfven detta förutan tänker ett folk, som -nyss blifvit författande, mest uti korta afbrutna meningar. Ledigheten -i stil i det senare ordets dubbelbemärkelse inträder först senare. Det -är derföre helt naturligt, att det dröjde så länge innan Island fick -en verklig d. v. s. skrifven litteratur. Ej heller kunna vi vänta, att -nya fynd skola uppenbara en tidigare begynnelse. Hela forntiden är ense -derom, att Ares bok är den första. Uti inledningen till en utförligare -redaktion af Olof den heliges saga heter det: “Det dröjde mer än 200 -år, efter storhundrade räknade“, d. v. s. mer än 240 år, “efter Islands -bebyggande, innan folket der började skrifva sagor.“ - -Men när början var gjord, synes begäret att fortsätta hafva varit -synnerligen stort. Den ena sagan upptecknades efter den andra, någon -gång gällande hela landet, vanligen en enskild slägt eller en viss -trakts invånare, till sist skref man äfven främmande länders historia. -Af hvem det gjordes, vet man i allmänhet icke och man torde göra bättre -uti att uppgifva de så vanliga försöken att tillerkänna en saga åt en -viss författare. Dessa försök frambringa oftast ej mer än lösa hugskott. -Understundom hade nedskrifvaren icke mycken möda af sitt företag, -nämligen då han hade till grundämne för berättelsen en mängd visor, i -hvilket fall han oftast ej behöfde göra mer än att på prosa återgifva -deras innehåll samt i korthet förtälja anledningen till dem och de -följder, som de möjligen framkallat. I andra tillfällen åter, äfven om -det förnämsta af sagan var genom traditionen bevaradt, berodde mycket på -nedskrifvarens personlighet -- det blef då ett verkligt författarearbete. - -Jemför man Ares historia och t. ex. Njåls-sagan, finner man hos dessa -båda arbeten ett ganska skiljaktigt författarskap. Ares arbete är -chrönikeartadt, stelt och styft, det förråder, att man den tiden icke -var van vid språkets behandling. Njåls-sagan deremot förråder ett stort -mästareskap öfver språket och en själsbildning, som icke nöjer och icke -behöfver nöja sig med chrönikeskrifvarens torra upprepande -- hon är -ett konstverk! Vi kunna vara förvissade derom, att denna skiljaktighet -antyder en betydligt olika nedskrifningstid, så mycket hellre, som den -svagare författaren Are, enligt alla vederhäftiga vitnens intyg, stod på -höjden af sin tids bildning. När inföll denna den Isländska litteraturens -blomstringstid? Hvilka af sagorna antyda fortskridandet mot höjdpunkten, -hvilka åter beteckna sjunkandet? - -När man i Sverige började under 1600-talet med berömlig ifver studera -den Isländska litteraturen, samlade manuskripter och sörjde för deras -offentliggörande, råkade man rätt illa ut med sitt val. Jag vågar -icke afgöra huruvida man tagit tillräcklig kännedom om sagornas art -i allmänhet och derefter gjorde sitt val, eller om det var en s. k. -händelse, som gjorde att Verelius, Rudbeck, deras vänner och själsfränder -fingo i händerna de mest vidunderliga, de mest otillförlitliga af alla -sagorna, Götreks och Rolfs, Hervars, Herröds och Boses, Arvar-Odds o. -d. -- idel sagor, som vi med den kännedom, vi på andra håll vunnit om -det forntida lifvet i Norden och våra äldsta historiska förhållanden, -finna vara verk från en jemförelsevis ung tid, då man hvarken rätt -förstod eller rätt mindes forntiden. Så mycket större fröjd fick man af -dessa sagor, som de hafva mycket att bestyra med Sverige, under det de -äkta Isländska sagorna icke annat än i förbigående beröra våra fäders -land. Ja, man var så nöjd med dessa sagor att man under samma sjuttonde -århundrade till och med tillverkade en Isländsk saga i samma stil. - -Dessa ohistoriska, mythiska eller fornålderssagor författades, har -man funnit, i synnerhet på 1300-talet. Ju mer tiden skred, dess mer -tilltog smaken för dylik torftig läsning. Från 1400-talet har man en -synnerligen stor mängd riddaresagor och legender, svaga och pjunkiga, -under det manuskripter af de gamla sagorna äro från samma tid högst få. -Under början af 1500-talet inskränkte man den litterära alstringen -nästan uteslutande till förfärdigande af religiösa sånger och rimmade -omarbetningar af riddaresagorna. Vid århundradets midt infördes -reformationen på ön och med den en helt ny litteratur. Man glömde då så -fullkomligt de Isländska sagorna och de minnen de förvara, att den man, -som återupplifvade bekantskapen med Islands forntid -- han hette Arngrim -Jonsson och dog år 1648 -- aldrig såg Ares bok, aldrig hörde talas om -Snorre Sturlesons och hans mäktiga fränders saga. - -Före allt detta måste således affattandet af de äkta, gamla Isländska -sagorna ligga. När öns litteratur stod högst, är lätt att säga, ty intet -af dess alster öfverträffar Snorre Sturlesons konungasagor. Snorre dog -1241 och man har skäl att tro, att hans sagor författades något efter år -1220. Till den och till den närmaste tiden, intill år 1260 ungefär, har -man att föra nedskrifvandet af de yppersta sagorna. Denna skiljaktighet -inom Sturlungatiden mellan det politiska virrvarret och uselheten och -å den andra sidan den litterära odlingens rika, herrliga blomstring är -ett i alla afseenden märkligt factum. Kontrasten förlorar visserligen -i skärpa, om man, som mången gjort, låter dem, som fästade sagorna på -pergamentet, vara föga mer än skrifvare och ingalunda värda den glans, -ett sådant författareskap skulle gifva; man har till och med sagt -något sådant om Snorre Sturleson. Men dels var redan den kärleksfulla -tanken på det förflutna ett vackert drag, dels är det icke tänkbart -att den mundliga traditionen skulle åt nedskrifvaren öfverlemna sådana -mästerverk, som flera af sagorna äro. - -Huru väl är t. ex. Njåls-sagan uppstäld! Uti inledningskapitlet införes -hos oss den lagkloke Mård giga och derefter bröderna Höskuld och Rut. Vi -inbjudas till ett gästabud hos Höskuld. Hallgerd, då en liten flicka, -springer på golfvet och leker. Fadren ropar henne till sig, kysser henne -och frågar sedan brodren, om hon icke syntes honom fager. “Jo alltför -mycket“, svarade den vise Rut, “men jag vet icke, hvarifrån tjufögon -kommit i vår slägt.“ Man förgäter icke så lätt dessa ord, när man finner, -hur Hallgerd vållar sina mäns död, stridigheterna med Njåls hustru och -söner, dessas sorgliga dåd och till sist Njåls innebrännande. Ett är -det att framställa händelserna sådana, som de tilldragit sig, och är -detta troget gjordt, kan åtminstone efterverlden utfinna de ledande -krafterna och fälla en rätt dom. Ett annat är det, när man, utan att i -minsta mon bryta mot sanningens kraf, särskildt framhåller de betecknande -omständigheterna, utpekar det som verkar genom tiderna. Den det gör --- i fall han gör det väl -- visar sig vara en herre öfver den tid, -han skildrar, visar sig ega förfarenhet af ett menniskohjerta och dess -art, vara vuxen att urskilja orsak och verkan. Sådan är Njåls-sagan, -att man icke kan antaga annat än att bakom henne står en _författare_ -i ordets fulla bemärkelse. Hvad hette han? Det är sant, det vet man -icke. Men detta visar, att litterära förtjenster och den sinnets adel, -som förutsättes, om denna förtjenst är sann, icke voro så sällsporda på -Island, att deras innehafvare utbasunades af ryktet till verldens fyra -hörn. - -När man har Snorres konungasagor eller Heimskringla och Njåls-sagan till -utgångspunkt, är det icke synnerligen svårt att bestämma, hvilka andra -sagor höra till samma period. Man kan dervid låta sig med temligen stor -säkerhet bestämmas af sagornas egen charakter, ledigheten i språket, det -storartade och gedigna i skildringarna af lifvet, det enkla, friska, -hårda lifvet i all dess ursprunglighet. Sådan är t. ex. en annan af -de sagor, åt hvilka vi egnat större uppmärksamhet, sagan om Egil -Skallegrimson. - -Att afgöra, hvilka sagor höra till äldre eller yngre skiften, är i -allmänhet icke lätt. Det är tydligt att den fortskridande utvecklingen -i dess lägre stadier och sjunkandet från den en gång hunna höjdpunkten -böra kunna vara hvarandra temligen lika. Då beror det blott derpå, om -man kan skilja de ofullkomligheter, som vållas af ännu icke öfvervunna -svårigheter, från de brister, i hvilka man spårar en slappad förmåga. -I vissa fall är det möjligt att utan andra hjelpmedel endast från de -inre vitnesbörden sluta till den tidigare och senare åldern. Sålunda -ser man lätt att t. ex. Vatnsdæla-Saga, hvilken jag förut omnämnt, är -från en tid, som är yngre än den Isländska litteraturens guldålder. De -understundom svaga, vidtsväfvande teckningarne, striden med röfvaren, som -ensam slagit sig ned i skogarna mellan Norge och Sverige och gör allmänna -farleden osäker och som till på köpet säger, att det var sed för mäktiga -mäns söner, att så samla sig rikedom, ehuru han på samma gång medger -att hans yrke icke var godt -- detta allt och mycket mer förråder en -stark frändskap till de under 1300-talet så mycket omtyckta vidunderliga -röfvarehistorierna; ja sjelfva ordet röfvare, som förekommer i sagan, är -af yngre ursprung än den klassiska Isländskan. - -Att _endast_ efter inre grunder afgöra frågan om en sagas ålder, är -naturligtvis icke alltid möjligt. Närmast till hands, om vi vilja tänka -på de yttre vitnesbörden, synes det väl ligga att låta handskriften -bestämma åldern, men då man ingalunda vet, huruvida det äldsta -manuskript, man nu _eger_, verkligen är det ursprungliga eller en -afskrift, mer eller mindre ung, får man på detta sätt ej veta mer än -den ena tidsgränsen, den nämligen, _efter_ hvilken sagan icke kan vara -författad. Bestämdare vinkar får man, när sagoförfattaren antyder eller -åberopar sin tids förhållanden, såsom när det i en saga talas om de vid -nedskrifningstiden öfliga thingförhållandena och dessa uppenbarligen -äro den Isländska republikens -- sagan är således i det fallet skrifven -före år 1262 -- eller när det i sagan om den fredlösa Grette heter, att -ett spjut, hvarom sagan talar, hittades i en mosse under lagsagomannen -Sturle Thordssons senaste dagar, och man vet att denne, en af Islands -märkligare och för dess litteratur vigtigaste män afled år 1284, är -dermed den sagans ålder ganska nära bestämd. Men äfven härvid måste -man iakttaga stor försigtighet, förr än man fäller sitt domslut, i -synnerhet om en dylik tidsbestämning står utan närmare sammanhang med -den föregående eller efterföljande berättelsen, ty det har visat sig, -att mången gång plägade man i kanten af ett manuskript inskrifva dylika -förklarande tillägg eller anmärkningar, hvilka derefter af en senare -afskrifvare blifvit inryckta i sjelfva texten. Understundom kan man vid -behandlingen af denna fråga få någon hjelp deraf, att en saga citerar -en annan. Det är likväl möjligt, att ett sådant citat icke afser just -den skrifna redaktion, som vi hafva i behåll, utan måhända en äldre, ja -kanske till och med endast den mundliga sagan. - -Jag ämnar icke gå vidlyftigare in härpå. Det är tillräckligt att hafva -påpekat hjelpmedlen och svårigheterna. Islands litteratur har ännu icke -fått sin historia fullständigt och väl skrifven. Det förnämsta arbetet är -ännu Dansken P. E. Müllers från början af detta århundradet, hvarjemte -Dansken N. M. Petersen m. fl. gifvit goda bidrag. Det har icke förr än -under den senaste tiden blifvit möjligt att skrifva en dylik historia. -Sålänge man såg sig för kännedomen om Nordens forntid nästan uteslutande -hänvisad till de Isländska sagorna, kunde man icke gent emot dem intaga -en ställning nog sjelfständig, för att kunna fördomsfritt pröfva dem. -Nu har man genom resultaterna af fornsaksstudiet fått en icke obetydlig -kännedom om vår forntid, oberoende af Isländarnas sagor, hvarjemte -pröfvoförmågan skärpes, ju mer hon användes, så att nu bör denna kännbara -lucka kunna fyllas. - -Hon är så mycket känbarare, denna lucka, som den Isländska litteraturen -är en af den menskliga bildningens märkligaste och vackraste företeelser. -Jag vill nu till sist fästa uppmärksamheten derpå. Derigenom sprides ljus -öfver Nordbons charakter och ett ljus, som icke är mer än rättvist. - -När Nordens folk träda fullt inom historiens område, hafva de beslägtade -folken i södern redan hunnit långt uti utveckling. Under det den -klassiska Romerska verlden med hvar dag vitnade tydligare om det kring -sig gripande förderfvet, kommo Germanerne att aflösa de gamla folken -såsom bärare af den menskliga odlingens högsta utveckling, de kommo icke -på en gång, utan småningom, som våg efter våg slår upp emot stranden, de -trädde icke alla lika nära, utan stodo i närmare eller fjermare beröring -med de fordom verldsbeherrskande Romarna. De förstkommande, Gotarne, -trädde Romarväsendet för nära, de uppgåfvo till sist sin nationalitet -och äro försvunna ur de lefvande folkens krets. Andra visste att bättre -bevara sin sjelfständighet, under det de på större afstånd upptogo -det döende Romarrikets arf åt efterträdarna; de lyckades derigenom -lägga grunden till en ny tid. Detta gäller förnämligast Frankerna, som -med sig förenade de kringboende frändefolken och meddelade dem den -nya bildningen. Tvenne Frankiska riken hade blomstrat och sjunkit, -Merovingernas och Carolingernas, ett Tyskt rike, Ottonernas, hade -derefter blifvit verldsvälde och anknutit nya förbindelser med den gamla -tiden, genom träget studium af dess litterära skatter, derefter hade åter -en förfallets tid inträdt vid det första christna årtusendets slut och ur -den bittra nöd, som då hemsökte folken, hade själarne närmare slutit sig -till religionen och Roms kyrka fick trycka prägeln på allt. Den religiösa -hänförelsen gaf färg och namn åt den underbara korstågsperioden, då -de otaliga äfventyren, den vidgade verldskunskapen, beröringen med -östern i sammanhang med den tidigare, på klassisk grund uppvuxna -odlingen framkallade en rik blomstring inom det litterära området. Och -korstågsperioden närmade sig redan mot sitt slut, då den Isländska -litteraturen nådde sin blomstringsålder. - -Vill man tala om samtidighet och på grund deraf anställa jemförelse, -behöfver man icke hålla sig strängt efter årtalen. Den gradvisa -utveckling, som jag nyss påpekat, gör, att det ena folket senare -genomlöper ett utvecklingens skifte, som ett annat närbeslägtadt folk -tidigare gjort ifrån sig. Den period inom den Svenska statsförfattningens -historia, som afslutas år 1250, slutades för Anglosachsarna år 1066 och -för Frankerna, kan man säga, redan 752. Vill man söka jemförelse med -och förklaring af våra statsrättsliga förhållanden under Sverkerska och -Erikska ätternas tid, hafva vi således att söka den icke vid pass år -1200 eller 1250, utan vida tidigare. Sammalunda vore vi berättigade att -söka jemförelse med den Isländska litteratur, som blomstrade mellan åren -1220 och 1260, icke vid samma tid, utan vida tidigare. Men denna bästa -Isländska litteratur är sådan, att vi kunna försmå denna rättighet. Jag -vill jemföra henne med den sydeuropeiska litteraturen mellan åren 1220 -och 1260. - -Den Isländska poesien från denna tid och den föregående är ingalunda -alltid god. Den hade blifvit konstlad, öfverlastad med gåtolika talesätt -och bilder, af hvilka visserligen flera äro ganska vackra, men det hela -blir oftast torftigt och oskönt[15]. All Isländsk poesi var dock icke -sådan. Jag har i det föregående meddelat prof på de bästa slagen och det -är naturligtvis efter dem vi skola bedöma, hur långt Isländarne i detta -afseende kunde gå i fulländning. Det kan visserligen icke falla mig in -att bestrida t. ex. den provençalska poesien dess soliga färgprakt, dess -fina innehåll, dess stora formfulländning, som lemnar den Isländska -sångmöns alster långt efter sig. Men derjemte var denna söderns poesi -vek, alltid kretsande kring kärleken som thema, ofta kring en kärlek af -den mest öfverfina, onaturliga art. Något verkligt stort frambragte icke -den Provençalska trubaduren eller Nordfrankrikes truver. Jag talar här -icke om det enas eller andras esthetiska värde, men det synes mig som -skulle den storartade hållningen, den kraftige anden i Islands bästa -poetiska alster vitna vida fördelaktigare om det folk, bland hvilket -denna poesi blomstrade. Skillnaden mellan nordisk och sydländsk bildning -finner man lättast, om man betraktar de stora sånger öfver gamla hedniska -ämnen, som diktades i Tyskland, sången om Niflungarna vid midten och -Gudrun i slutet af det tolfte århundradet, således något före den bästa -tiden på Island. Dessa tvenne sånger hafva en helt annan charakter. -Sigurd är en riddare och Gudrun är en riddardam. Dessa sånger ega -visst på sina ställen stor poetisk skönhet, men de äro icke fria från -riddarhistoriernas vidlyftigheter och öfverdrifter, som våra hjeltesånger -och Islands klassiska litteratur sakna. - -Men det är hufvudsakligen med den Isländska historieskrifningen, i -synnerhet den, som gälde slägterna på ön, jag förut sysselsatt mig. Från -denna tid hafva vi i Frankrike tvenne stora häfdatecknare, hvilkas olika -charakter är af rätt stort intresse. Så mycket hellre håller jag mig här -till historieskrifningen, som ett folk måste hafva gått icke så litet -framåt, för att kunna skrifva sin historia. - -Den Isländska sagan är fullkomligt objektiv, framställer lifvet sådant -det var, händelser och personer sådana de förekommo, utan att någonsin -tillåta författarens personliga tycke eller åsigter uttala sig. -Tolfhundratalets Isländska författare voro knappast vuxne att sätta sig -till domare öfver händelserna, de skildrade. - -Geoffroy de Villhardouin, marskalk af Champagne, dog inemot år 1213; hans -lefnadstid och hans stora verk, en skildring af det Latinska kejsardömet -år 1204, hvarvid han sjelf var mycket verksam, falla således något -före den tid, med hvilken vi sysselsätta oss. Mot slutet af denna lefde -och skref konung Ludvig den heliges ädle medkämpe och häfdatecknare -Joinville, som afled först år 1317. - -I Joinvilles arbete är det subjektiva elementet fullt utprägladt. Han -säger hvad som händt och säger det makalöst väl, men derjemte förtäljer -han ständigt hvad han sjelf tänker och tycker. Vi minnas, hur Gunnar från -Lidarända, när han red ned till skeppet för att lemna Island, kom att se -upp till sin gård och hvad han då sade. Ett likartadt drag förekommer -hos Joinville, som visar den charakteristiska skiljnaden mellan hans -författareskap och Njåls-sagans författares. “Och så när jag färdades -från Bleicourt,“ heter det, “till Saint-Urbain, vågade jag aldrig vända -mitt ansigte mot Joinville (slottet) befarande att min saknad skulle -blifva för stor och att mitt hjerta skulle blifva vekt deröfver att jag -lemnade mina två barn och mitt vackra slott Joinville, som jag hade -mycket kärt.“ - -Joinvilles ståndpunkt är något högre än den Isländska häfdateckningens. -Deremot finna vi större likhet med Villhardouin. Hans framställning är -nästan rent objektiv, endast ett och annat utrop, en och annan liten -förberedelse antyder _författarens_ tillvaro. Han låter händelserna träda -fram för läsaren, men han vet ock att gruppera dem. - -Ställa vi då tillsammans hans verk och t. ex. Njåls-sagan, kunna vi -icke undgå att tänka derpå, att den Franske författaren lefde i ett -land, som i sju sekler varit christet, midt i ett samhälle, som för sin -tillvaro och sin charakter hade att tacka såväl folkets friska Germanska -nationalitet som arfvet af den rika Romerska odlingen, i en tid, då för -öfrigt andra inflytanden af bildande art gjorde sig gällande, då den -Arabiska kulturen bland annat, fin och belefvad, började inverka på -södra Europas folk. Deremot -- Njåls-sagans författare lefde, då Island -hade varit christet kanske i 250 år, hos ett folk, hvars kultur var -nästan fullständigt inhemsk och sjelfständig. Hans saga är ett alster af -Isländsk nationalitet, Villhardouins och hans samtidas arbeten frukter af -Frankisk och Romersk natur, af många århundradens förberedande arbete. - -Väger man detta mot hvartannat, torde det vara allom klart, hur högt den -Isländska historieskrifningen står och på samma gång, hur storartadt det -Isländska folket var i afseende på anlag och charakter. - - * * * * * - -Jag slutar dessa föreläsningar med en önskan, att jag må hafva kunnat -gifva de många, som behagat åhöra min framställning, en föreställning -om det forntida lifvet på Island eller åtminstone hafva väckt intresse -derför och i allmänhet för Nordens forntid. Det vore mig kärt, om så -vore, ty det man sjelf är fästad vid, vill man gerna, att andra skola -sätta värde uppå. - -Bekantskapen med den Isländska forntiden har icke allenast det -psychologiska och ethiska intresse, som bekantskapen med hvilket -folk eller hvilken tid som helst. Dock är ju redan denna sida af det -historiska studiet af oberäknelig vigt, ty i folkens lif uppenbarar sig -en ande lik den enskilda menniskans, ehuru inom ett högre område, mer -storartad i alla sina yttringar och derför i vissa afseenden lättare att -lära känna. - -Islands historia har för oss ett annat, ett vida närmare intresse. Äfven -om det var icke så litet i Isländarnas historia och samhällsförfattning, -som icke var fullt lika med det, som fans uti den landfasta Norden, -folkets charakter var i grunden densamma. De underrättelser, vi ega om -våra fäders dagar, äro så få, att vi må skatta oss lyckliga att genom -kännedomen om de med oss närbeslägtade Isländarna lära känna den kraft, -den storartade själens adel, som fans hos Nordens folk, hos våra fäder, -äfven om derjemte uppenbarade sig charaktersdrag, som icke voro goda. - -Hvad är glädjen eller nyttan dermed? Kunna vi icke nöja oss med det vi -hafva, med allt det myckna, som det närvarande gifver och visar oss? -Hafva vi tid att draga någon den minsta tanke från stundens intressen, -dess äflan, för att låta honom hvila vid längesedan gångna dagars lif? Vi -_måste_ taga oss tid dertill, såvida vi icke vilja blifva en kastboll för -dagens vindkast. Vilja vi gent emot de pligter, som föreligga oss, intaga -en bestämd och sjelfständig hållning, måste vi gå tillbaka till de gångna -tider, för att få veta, hvad vi äro, hvilket arf vi fått att förvalta. -Ur det förflutna är det som framtiden utvecklar sig, men _hur_ denna -utveckling sker, det beror -- på oss. - - - - -FOTNOTER - - -[1] Uti Fylket Fjalir. - -[2] Deras historia förtäljes dels i Landnáma (berättelsen om -utflyttningarna till Island), dels i Flóamannasagan. I allt vigtigare -öfverensstämma berättelserna. - -[3] Femininet sul (sula) finnes i Svenska dialekter liksom i isländskan -(súl, súla). Det torde vara skäl att upptaga det i riksspråket, särskildt -som det skulle kunna liksom tyskans Säule användas som konstterm i -stället för det osvenska kolonn. Vid medlet af förra århundradet fanns -det icke mer än tvenne Isländska hus, som egde högsätessulerna i behåll. - -[4] Uttalas som Gåde. - -[5] Det följande finnes utförligt berättadt i den första afdelningen af -Egil Skallegrimssons saga. - -[6] Björns och Thorolfs utresa skildras utförligast i Eyrbyggia-Saga. - -[7] En annan man, som ledde sina anor från Sverige var Ingemund gamle. -Hans fader var måg till en jarl i Götarike. Denna slägt omtalas i -Vatnsdæla saga. - -[8] Om honom talas i första afdelningen af Grettes saga. - -[9] Sturlunga-Sagan börjar med berättelsen om Geirmund. - -[10] Hans saga finnes i behåll i tvenne bearbetningar. - -[11] Grönland uppdagades af en Isländare år 982, Nordamerikas fastland -vid pass år 1000. - -[12] Detta förfaringssätt var, såsom förmodligen äfven de andra, icke -för Island egendomligt. I ett bref af år 1312 omtalas det som användt i -Westergötland. - -[13] Nordländingarnas eller Öfjärdingarnas, Vest- eller -Bredfjärdingarnas, Sunnländinga- eller Rangåingarnas fjerdingar och -Ostfjerdingen. - -[14] Det var samme Hjalte, som sedermera for till Olof Skötkonung, för -att utforska hans sinnesstämning mot Olof digre i Norge. - -[15] Som exempel på dessa omskrifningar kan följande stycke ur en af -Sigvat skalds visor införas. Det lyder i ordagrann öfversättning: «Jag -skulle icke hafva blifvit bortjagad af furstens skeppsrulles bänks -herrliga lågas trän.» De sex orden betyda allenast «furstens män,» ty -skeppsrullens bänk är skeppet och skeppets låge är den glänsande skölden -och dess trä är krigaren eller mannen. - - - -***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK LIFVET På ISLAND UNDER SAGOTIDEN*** - - -******* This file should be named 54081-0.txt or 54081-0.zip ******* - - -This and all associated files of various formats will be found in: -http://www.gutenberg.org/dirs/5/4/0/8/54081 - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - diff --git a/old/54081-0.zip b/old/54081-0.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index ddbe296..0000000 --- a/old/54081-0.zip +++ /dev/null diff --git a/old/54081-h.zip b/old/54081-h.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 4339f4f..0000000 --- a/old/54081-h.zip +++ /dev/null diff --git a/old/54081-h/54081-h.htm b/old/54081-h/54081-h.htm deleted file mode 100644 index 60e8179..0000000 --- a/old/54081-h/54081-h.htm +++ /dev/null @@ -1,7209 +0,0 @@ -<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" - "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> -<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml"> -<head> -<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html; charset=UTF-8" /> -<title>The Project Gutenberg eBook of Lifvet på Island under sagotiden, by Hans Olof Hildebrand Hildebrand</title> -<link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" /> -<style type="text/css"> - -a { - text-decoration: none; -} - -body { - margin-left: 10%; - margin-right: 10%; -} - -h1,h2,h3,h4 { - text-align: center; - clear: both; -} - -hr { - margin-top: 2em; - margin-bottom: 2em; - clear: both; -} - -hr.tb { - width: 45%; - margin-left: 27.5%; - margin-right: 27.5%; -} - -hr.chap { - width: 65%; - margin-left: 17.5%; - margin-right: 17.5%; -} - -p { - margin-top: 0.5em; - text-align: justify; - margin-bottom: 0.5em; - text-indent: 1em; -} - -table { - margin: 1em auto 1em auto; - max-width: 40em; - border-collapse: collapse; -} - -td { - padding-left: 0.25em; - padding-right: 0.25em; - vertical-align: top; -} - -td.kapitlet { - padding-bottom: 0.75em; - padding-left: 2em; - text-align: justify; -} - -b { - font-style: normal; -} - -.center { - text-align: center; - text-indent: 0em; -} - -.footnotes { - margin-top: 1em; - border: dashed 1px; -} - -.footnote { - margin-left: 10%; - margin-right: 10%; - font-size: 0.9em; -} - -.footnote .label { - position: absolute; - right: 84%; - text-align: right; -} - -.fnanchor { - vertical-align: super; - font-size: .8em; - text-decoration: none; -} - -.gesperrt { - letter-spacing: 0.2em; - margin-right: -0.2em; - font-style: normal; -} - -.pagenum { - position: absolute; - right: 4%; - font-size: smaller; - text-align: right; - font-style: normal; -} - -.poetry-container { - text-align: center; - margin: 1em; -} - -.poetry { - display: inline-block; - text-align: left; -} - -.poetry .stanza { - margin: 1em 0em 1em 0em; -} - -.poetry .verse { - text-indent: -3em; - padding-left: 3em; -} - -.poetry .tb { - text-align: center; -} - -.right { - text-align: right; -} - -.smaller { - font-size: 75%; -} - -.titlepage { - text-align: center; - margin-top: 3em; - text-indent: 0em; -} - -.transnote { - background-color: #E6E6FA; - color: black; - text-align: center; - font-size: smaller; - padding: 0.5em; -} - -.valign { - vertical-align: middle; -} - -@media handheld { - -.poetry { - display: block; - margin-left: 1.5em; -} - -.gesperrt { - font-style: italic; -} - -} - - hr.full { width: 100%; - margin-top: 3em; - margin-bottom: 0em; - margin-left: auto; - margin-right: auto; - height: 4px; - border-width: 4px 0 0 0; /* remove all borders except the top one */ - border-style: solid; - border-color: #000000; - clear: both; } - </style> -</head> -<body> -<h1>The Project Gutenberg eBook, Lifvet på Island under sagotiden, by Hans -Olof Hildebrand Hildebrand</h1> -<p>This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States -and most other parts of the world at no cost and with almost no -restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it -under the terms of the Project Gutenberg License included with this -eBook or online at <a -href="http://www.gutenberg.org">www.gutenberg.org</a>. If you are not -located in the United States, you'll have to check the laws of the -country where you are located before using this ebook.</p> -<p>Title: Lifvet på Island under sagotiden</p> -<p>Author: Hans Olof Hildebrand Hildebrand</p> -<p>Release Date: January 31, 2017 [eBook #54081]</p> -<p>Language: Swedish</p> -<p>Character set encoding: UTF-8</p> -<p>***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK LIFVET På ISLAND UNDER SAGOTIDEN***</p> -<p> </p> -<h4>E-text prepared by ronnie sahlberg<br /> - and the Online Distributed Proofreading Team<br /> - (<a href="http://www.pgdp.net">http://www.pgdp.net</a>)<br /> - from page images generously made available by<br /> - the Google Books Library Project<br /> - (<a href="http://books.google.com">http://books.google.com</a>)</h4> -<p> </p> -<table border="0" style="background-color: #ccccff;margin: 0 auto;" cellpadding="10"> - <tr> - <td valign="top"> - Note: - </td> - <td> - Images of the original pages are available through - the Google Books Library Project. See - <a href=" https://books.google.com/books?id=B5cEAAAAYAAJ&hl=e"> - https://books.google.com/books?id=B5cEAAAAYAAJ&hl=e</a> - </td> - </tr> -</table> -<p> </p> -<hr class="full" /> -<p> </p> -<p> </p> - -<h1 class="titlepage">LIFVET PÅ ISLAND<br /> -<span class="smaller">UNDER</span><br /> -SAGOTIDEN.</h1> - -<p class="titlepage"><span class="smaller">AF</span><br /> -HANS OLOF HILDEBRAND HILDEBRAND.</p> - -<p class="titlepage">STOCKHOLM,<br /> -<span class="smaller">JOSEPH SELIGMANNS BOKHANDEL.</span></p> - -<p class="titlepage smaller">STOCKHOLM,<br /> -TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1867.</p> - -<hr class="chap" /> - -<h2>FÖRORD.</h2> - -<p><i>Följande framställning af det forntida lifvet på Island har -tillkommit i form af föreläsningar, hvilka jag, på anmodan af herrar -Kommitterade för vetenskapliga föredrags anordnande i hufvudstaden, -hållit å Stora Börssalen den 11 Februari och de fyra följande -måndagarna innevarande år. Min afsigt, när jag valde detta ämne -och då jag nu, till en del i följd af uppmaningar från olika håll, -utgifver föreläsningarna, har endast varit att sprida kännedomen om den -på historiska källor rikaste afdelningen af Nordens forntid, icke att -komma med splitternya frukter af egen forskning.</i></p> - -<p><i>De flesta af de hithörande frågorna äro ännu ofullständigt -lösta. Att på ett uttömmande sätt behandla dem skulle kräfva en -menniskoålder eller mer. Det är mig en kär önskan att, såvidt tid -och krafter medgifva, uppträda som medarbetare för ernåendet af -detta för oss högvigtiga mål. Den förberedande öfversigten af det -redan undangjorda arbetet, har jag här velat i utkast meddela.</i></p> - -<p><i>De arbeten, jag förnämligast, jemte sjelfva den Isländska litteraturen, -rådfrågat, äro <em class="gesperrt">Vigfússons</em> afhandling om <b>Timatal i -Islendinga-Sögum</b>, samt hans inledningar till <b>Eyrbyggja-Sagan</b> och -de af honom och <em class="gesperrt">Möbius</em> utgifna <b>Fornsögur</b>, <em class="gesperrt">Maurers</em> afhandling -<b>Die Entstehung des Isländischen States und seiner -Verfassung</b> och hans stora arbete, <b>Die Bekehrung des Norwegischen -Stammes</b> samt <em class="gesperrt">Weinholds</em> <b>Altnordisches Leben</b>. Genom -att här nämna dessa författare och härmed uttala min tacksamhetsskuld -till dem, har jag ansett mig kunna fritaga mig från upprepade -citater. Har jag någon gång hemtat en uppgift eller åsigt -af en annan författare, må han icke anse sig, genom min tystnad, -beröfvad äran af företräde i upptäckt. Genom att undvika noter -har jag deremot beröfvat mig sjelf tillfälle att rättfärdiga särskilda -punkter, i hvilka jag varit af olika mening med mina föregångare.</i></p> - -<p><i><em class="gesperrt">Dasents</em> förträffliga upplaga af <b>Burnt Njal</b> kom mig tyvärr -ej tillhanda förr än under loppet af tryckningen.</i></p> - -<p class="right"><i>Stockholm den 31 Maj 1867.</i></p> - -<hr class="chap" /> - -<h2>INNEHÅLL.</h2> - -<table summary="Innehåll"> - <tr> - <td></td> - <td class="right">Sid.</td> - </tr> - <tr> - <td>FÖRSTA KAPITLET. <b>Utflyttningen till Island</b></td> - <td class="right"><a href="#ch1">1</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="kapitlet">Inledning. Island upptäckes. Ingolf och Leif, de förste landnamsmännen. - Högsätessuler. Reykjavik. Qväll-ulf och hans söner. - Harald hårfager. Kettil häng. Vikingarne i vester. Hafrsfjordslaget. - Kettil plattnäsa. Björn Kettilsson. Thorolf på Mostr. - Thorsnäs. Rikaste utflyttningstiden (890-900). Svensken Helge - magre. Ingemund gamle. Anund träfot. Geirmund heljarskinn. - Utvandringstidens slut (900-920). Anledningarne till utflyttningarna. - Äfventyrs- och verksamhetsbegär. De politiska förhållandena. - Utflyttarnas antal. Öns folkmängd omkr. år 1100. Utflyttningen - icke en folkvandring. Följder deraf. Förbindelser - med utlandet. Skalder vid Olof Skötkonungs hof.</td> - <td></td> - </tr> - <tr> - <td>ANDRA KAPITLET. <b>Land och Folk</b></td> - <td class="right"><a href="#ch2">23</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="kapitlet">Islands läge. «God landskost» på ön. Areal. Fjällnaturen. Ogynsamma - förhållanden. Under forntiden voro dessa icke lika svåra. - Åkrar och skog. De många vikarna. Svårigheten att färdas. Försakelse. - Jemförelse med Grekland och Grekerna. Zeus och Oden. - Folkets allvar, förtviflan, mod. Kråkomål. Besinning. Ordspråk - och gåtor. Den höga sången. Templen. Goden. Offerfesten. - Gudabilder. Graden af konstnärlig förmåga. Förtrolighet med - gudarna, i synnerhet med Thor. Det onda i gudarnas krets. - Den nya verlden. Hemmet. Gästabudet. Idealerna. Gudrun. - Gisle Sursson och hans maka.</td> - <td></td> - </tr> - <tr> - <td>TREDJE KAPITLET. <b>Vikingalifvet</b></td> - <td class="right"><a href="#ch3">46</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="kapitlet">Olai Petri yttrande. Öfverdrifna föreställningar om vikingatågen. - Vikingatågens början. Egil Skallegrimsson. Hans barndom. Hans - första utresa. Vistelsen i Norge. Färd i österväg. Egil i Danmark, - Skåne, Halland, i Norge. Ny färd till Danmark och Frisland, - Tyskland, Flamland och England. Han öfvervintrar i Norge och - far åter till Island. Nytt besök i Norge. Han reser nidstång - och far åter till Island. Ny utfärd. Egil hos k. Erik blodyx - i York och hos k. Ethelstan samt i Norge, vänder åter till Island. - Fjerde utfärden, Egil i Norge, Tyskland, Frisland, åter i - Norge, i Vermland, vänder hem till Island. Hans återstående - lif. Qvädet öfver sonens död. Gunnar från Lidarända far i österväg. - Njåls söner i vesterviking. Bolle far till Micklegård. Olika - afdelningar af vikingatiden. Vikingatågens följder. Deras område. - Inga vikingabalkar. Hur skola vikingatågen bedömas? Vikingar - under sextonde århundradet.</td> - <td></td> - </tr> - <tr> - <td>FJERDE KAPITLET. <b>Allmänna rättsförhållanden. Godarne</b></td> - <td class="right"><a href="#ch4">63</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="kapitlet">Artificielt och naturligt. Naturlig samhällsutveckling i Sverige. - Förhållandena på Island. Helgande af landet. De allmännaste - förhållandena. Tjenare. Hemmamän. Gäster. Frigifna. Landsetar. - Jordöfverlåtande. Sjelfrådighet hos underlydande Stormän. Samhällsordningen - utbildas ur de gudstjenstliga förhållandena. På - Island inga ursprungliga allmänningar. Goden. Värdigheten ursprungligen - religiös och sjelftagen. Förhållandet till de kringboende. - Mannaförråd. Ärftlighet. Säljbarhet. Rafnkel Frösgode. - Första århundradets tre generationer. Snorre gode.</td> - <td></td> - </tr> - <tr> - <td>FEMTE KAPITLET. <b>Lagarne. Thingen</b></td> - <td class="right"><a href="#ch5">79</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="kapitlet">Ulfljot och lagarnas införande. Landskapslagar i Sverige. Motsvarande - förhållanden i Norge. Ulfljots lag liknade Gulathingets. - Grim getsko. Lag antages och allthinget sättes 930. Godething. - Allshärjargode. Thord gelles förbättring 965. Fjerdingarne. - Thingsocknar. Godorden få administrativ betydelse. Vårthinget. - Fjerdingsthing och fjerdingsdomstol. Allthinget. Dess utseende - under christna tiden. Början. Samlingsorten. Ankomsten. Bodarne. - Domare nämnas. Saker pålysas. Lagspörsmål. Domare jäfvas. - Sjelfva rättegången. Anklagelsen. Vitnen. Qvid. Försvaret. - Domarne. Utslaget. Höst- eller leidthinget. Holmgången. Förlikningsdomstol. - Utrymme för list. Lagman. Rättegång med - tvenne motsatta utslag. Njål och femtedomen. Dess stora betydelse.</td> - <td></td> - </tr> - <tr> - <td>SJETTE KAPITLET. <b>Den hedniske Isländaren i hemmet</b></td> - <td class="right"><a href="#ch6">93</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="kapitlet">Stadganden i Ulfljots lag. Lagredaktionen af år 1117 (Grågåsen). - Vattenösning. Utsättning. Tandgåfva. Uppfostran hos modren - och borta. Vaket sinne hos barnen. Medborgerliga rättigheter - alltsedan tolfte året. Beroende af fadren. Sönerna ärfva. Förmyndaren. - De sköta från sitt sextonde år egendomen. Lekar. - Giftermålsplaner. Ruts frieri. Bonordmannen. Brudköp. Brölloppet. - Följder af fadrens sjelfrådighet öfver dottern. Höskuld och Hallgerd. - Hustruns rättigheter. Kärleken. Eyrarúna, husfröja. Hustrun - misshandlas. Skiljsmessa. Trälarne; frigifning. Åkerbruk. Husdjur. - Obetydlig arbetsfördelning. Vadmalen. Öre vadmal. Fiske - och fogelfänge. Hvita björnar. Skallegrim driftig handverkare. - Gisle Surssons skeppsbyggeri. Hedin och hans smidesförsäljning. - Grågåsens stadgande om kringfarande handverkare. Varubyte. - Myntadt och omyntadt silfver. Silfverhundradet och bötesringarna. - Slägtbandet. Blodhämnd. Ansvarstalan mot dräpare. Otålighet - för smädelser. Förbud mot diktande af visor. Förslagenhet. Lagman - Emund hos Olof Skötkonung. Förlikningsformulär. Gästabud, - utfärder, thing. Ålderdomen. Dikten om ättestupor. Begrafning. - Liket föres ut genom väggen. Likbränning och jordande. Snorre - Sturlesons yttrande härom och motsvarande antiqvariska förhållanden. - Skeppets användande vid likfärden och begrafningen. - Skeppsformiga stensättningar. Totalintrycket af Nordbons lif. - Ärlighet. Landsflygt och fredlöshet. Grette Åsmundsson. Gunnar - från Lidarända och hans tillämnade färd i landsflygt.</td> - <td></td> - </tr> - <tr> - <td>SJUNDE KAPITLET. <b>Lagrättan. Christendomen</b></td> - <td class="right"><a href="#ch7">108</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="kapitlet">Christendomen sen i Norden. Blef tidigare antagen på Island än - i Sverige. Irländska Christne på Island vid början af Landnamstiden. - Christne landnamsmän. Helge magre «blandad i tron». - Egil och Gisle primsignade. Thorvald vidfarne och Biskop Fredrik. - Längtan efter något nytt. Förakt för gudarna och tro på egen - styrka. Thorkel måne och hans sederenhet. Hvilkendera guden - var starkast? Gudstjenstens lockande glans. Thorvalds fader och - hans skyddsande. Thorvald och Biskop Fredrik förvisas. Olof - Tryggvasons ifver för christendomen. Tillståndet på Island efter - Fredriks bortfärd. Njåls yttrande om christendomen. Thorleif - christne. Hedningarnas fördragsamhet. Svårigheterna för det verksammare - uppträdandet. Thångbrands mission. Hjalte Skäggeson - förvisas. Lagrättan. Lagsagomannen. Lagens uppläsande på - thinget. Njåls förslag till lagrättans ombildning. Konung Olof - sänder Hjalte och Gissor hvite till Island. Deras uppträdande - på allthinget. Två samhällen äro nära att uppstå. Lavafloden och - Snorre godes yttrande. Hedningarnas och de christnas menniskooffer. - Thorgeir bringar nya lagar. Christendomen antagen år - 1000. Biskoparna Isleif och Gissor. Are och Sämund. Fredligt - tillstånd. De två stiften. Mattighet. Qvarlefvor af hedendomen. - Solsången.</td> - <td></td> - </tr> - <tr> - <td>ÅTTONDE KAPITLET. <b>Njål</b></td> - <td class="right"><a href="#ch8">122</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="kapitlet">För mörka färger? Kärnfriskhet i Norden. Njåls utseende och - charakter. Bergthora. Gunnar och Njål. Hallgerd och Bergthora. - Gunnars anseende och slut. Njåls lagkunskap. Tilliten till hans - sannfärdighet. Njål eggar till hämnd efter Gunnar. Njålssönernas - utfärd. Thråen och Skarpheden. Njål uppfostrar Thråens son - Höskuld. Han söker honom maka och skaffar honom ett nytt - godord. Missnöje med förändringarna. Valgård och Mård. Höskuld - dödas af Njålssönerna och Mård. Njålssönerne och Åsgrim - Ellidarson söka hjelp vid thinget. Flose förlorar processen. Njål - hänskjuter saken till en förlikningsdomstol. Dess utslag. Flose - bryter detta. Rodny och Ingjald. Förebud. Njålsbrännan. - Floses död.</td> - <td></td> - </tr> - <tr> - <td>NIONDE KAPITLET. <b>Den Isländska republikens slut</b></td> - <td class="right"><a href="#ch9">136</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="kapitlet">Snorre Sturleson. Hans uppfostran. Hans växande makt och - rikedom. Hans förhållande till Håkan galen. Utfärd till Norge - och Skule jarl. Besök hos lagman Eskil och fru Christina. Sämund - Jonsson och Bergensboarne. Norska konungarnas försök att vinna - Island. Snorres löfte och de ynnestbevis, han mottog. Hans - likgiltighet för Norska planerna. Egennytta. Sturle Sigvatssons - vallfärd. Han gynnas af k. Håkan, arbetar mot Snorre, som - lemnar Island. Snorre vänder åter, dräpes. K. Håkan lägger - genom Gissor Island under Norge. Jonsboken. På Island blott - en af de två statsmakterna. Vådorna deraf. Vigten af aristokratiens - utbildning i Sverige. Högre mål för striderna i Sverige. - Sturlungatiden en litteraturens blomstringsålder.</td> - <td></td> - </tr> - <tr> - <td>TIONDE KAPITLET. <b>Sagorna</b></td> - <td class="right"><a href="#ch10">146</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="kapitlet">Ares Islänningabok. Förberedelserna till litteraturen. De gamlas - vitsord om dess uppkomst. Sagorna af okända författare. Ares - bok och Njåls-sagan. Dålig riktning af de tidigaste Isländska - studierna i Sverige. Islands litteratur under fjortonde, femtonde - och sextonde århundradena. Arngrim Jonsson. Snorres verk, - Njåls och Egils sagor från den bästa tiden (1220-1260). Hvilka - sagor äro äldre, hvilka yngre? Inre vitnesbörd. Citater och - hänsyftningar på senare tidsförhållanden. Randanteckningar. Islands - litteratur-historia ännu oskrifven på tillfredsställande sätt. - Den Isländska och den sydeuropeiska odlingens förberedelser. - Samtidighet icke alltid efter årtal. Islands och Provençalernas - poesi. Niflungasången och Gudrun. Isländska sagan objektiv. - Villehardouin och Joinville. Resultat. — Slutord.</td> - </tr> -</table> - -<hr class="chap" /> - -<h2>RÄTTELSER.</h2> - -<p class="center"><span class="transnote">(Dessa har rättats.)</span></p> - -<table summary="Rättelser"> - <tr> - <td>Sid.</td> - <td class="right">54,</td> - <td>sp. 2, r. 13</td> - <td>står</td> - <td>Viles,</td> - <td>läs</td> - <td>Viljes</td> - </tr> - <tr> - <td class="center">„</td> - <td class="right">55,</td> - <td>r. 16</td> - <td></td> - <td></td> - <td class="center">„</td> - <td>ungefär tio</td> - </tr> - <tr> - <td class="center">„</td> - <td class="right">112,</td> - <td>„ 25, 27</td> - <td class="center">„</td> - <td>Thorvald</td> - <td class="center">„</td> - <td>Thorleif</td> - </tr> - <tr> - <td class="center">„</td> - <td class="right">130,</td> - <td>„ 21,</td> - <td rowspan="2" class="center valign">} „</td> - <td rowspan="2" class="valign">Asgrim</td> - <td rowspan="2" class="center valign">„</td> - <td rowspan="2" class="valign">Åsgrim</td> - </tr> - <tr> - <td class="center">„</td> - <td class="right">131,</td> - <td>„ 1 och 7</td> - </tr> -</table> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_1" id="Page_1">[1]</a></span></p> - -<h2 id="ch1">1.<br /> -<span class="smaller">Utflyttningen till Island.</span></h2> - -<p>Ett folk vet i allmänhet litet om de mer aflägsna -skiftena af dess utveckling. Det berättas nog mycket och -har mycket skrifvits om dessa fjerran tider, ty man har -alltid hyst en rätt innerlig åstundan att bortjaga de töcken, -som hölja folkets liksom den enskildes barndomsdagar, men -detta är dock till allra största delen alster af senare åldrars -åsigter, vanor och inbillningar, och om det i dessa yngre -berättelser verkligen finnes äkta forntida minnen, äro de -vanligen missförstådda och vrängda. Det är dock af vigt -att komma till klarhet i denna fråga, det är af vigt likaväl -att utforska, hvad vi verkligen veta om dessa tider, -som att använda alla upptänkliga medel för att lära känna -dem så grundligt som möjligt. Det är ju i väsentlig mon -just det gemensamma historiska medvetandet, som knyter -oss, som här äro, och dem vi lemnat i hemmen och alla -andra, som i våra bygder bo, de må vara af hvilka stånd, -åldrar och anlag som helst, till en nationel enhet, hvars -charakter vi finna utpräglad i våra häfder och hvilken vi -äro skyldige att bevara åt kommande slägten.</p> - -<p>Mot slutet af hedendomens tid i våra bygder drog sig -en del af nordlandens, isynnerhet Norges yppersta män till -en aflägsen ö i de trakter, der den Atlantiska oceanen och -Ishafvet blanda tillsammans sina böljor. Dit förde de med<span class="pagenum"><a name="Page_2" id="Page_2">[2]</a></span> -sig, dessa tidiga nybyggare, sin tro och sina minnen och -dessa bevarades derborta under tidernas lopp, ty Island låg -fjerran från den Europeiska bildningens brännpunkter; det -upptog visserligen denna bildnings hufvudresultater, men -beröringen var icke så nära, att det nationelt egendomliga -kunde der omskapas i lika hög grad som annorstädes. Af -vida vattenmassor instängde, trots de första tidernas täta -utflygter till andra länder, sammanslutne till ett helt för sig -och derigenom drifne att fästa sina blickar på sig sjelfva -och sina angelägenheter, började Isländarne tidigt att i sägen -och skrift bevara minnet af tiden efter utvandringen från -moderlandet, dess hugstora hjeltar och skiftande tilldragelser. -Af de så uppkomna Isländska sagorna äro rätt många intill -våra dagar förvarade och med ledning af dem vill jag framställa -det forntida lifvet på Island.</p> - -<p>Hvad bringar icke ett århundrade med sig? Hur -fjerran synas icke de tider, då Gustaf III och Carlarne lefde! -Gustaf Adolf börjar nästan förgätas af folket och hvem -sätter sig rätt in i de tider, då Gustaf Vasa befriade Sverige? -Och likväl är det bortom dessa vår historias glansperioder, -jag vill föra eder, ja bortom sjelfva medeltiden, till en tid, -då det knappast fans på det rum, der vi nu äro församlade, -mer än en ödslig klippa, kring hvilken österaltet slog sina -februarikalla böljor. Hvar tid trycker på dem, som henne -tillhöra, sin prägel och den förråda vi alltjemt i våra känslor, -tankar och verk. Likväl bjuder jag eder att för några korta -stunder lemna dagens omsorger och nöjen, vanor och fördomar, -för att gästa det aflägsnaste tidskifte inom Nordens -historia, om hvilket vi ega fullgod kännedom. Det är mig -icke nog att framställa en berättelse om den tiden, som i -dag förnimmes och i morgon förgätes, jag ville gerna föra -eder midt in i dessa forntidens dagar, att I måtten andas -deras luft och fatta personligt intresse för deras menniskor -och sedan se till, uti hvad den tiden är vår lik eller olik, -om den angår oss eller icke.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_3" id="Page_3">[3]</a></span></p> - -<p>Tusen år vill jag plåna ut ur er hogkomst. Vi firade -för tvenne år sedan minnet af den dag, då Nordens förste -apostel, den fromme Ansgarius, kallades från sin verksamhet -härnere år 865 — ett af de få årtal i vår äldre historia, som -står utan gensägelse; det hör också egentligen icke till <em class="gesperrt">vår</em> -historia, utan till ett annat folks, hvilket då redan länge -hade lefvat i historiens klara ljus. Från detta årtal ungefär -skola vi utgå. Hur litet vete vi om tillståndet i Sverige -den tiden!</p> - -<p>Fyra år efter det nämnda året firades ett gästabud -vid Dalfjärden, en vik i Norge något söder om Dofrefjälls -vestligaste utsprång<a name="FNanchor_1" id="FNanchor_1"></a><a href="#Footnote_1" class="fnanchor">[1]</a>. Ingolf och Leif<a name="FNanchor_2" id="FNanchor_2"></a><a href="#Footnote_2" class="fnanchor">[2]</a>, fränder och fosterbröder, -begge unge och helt nyligen, genom fädernas död, -husbönder, hade legat i viking tillsammans med jarl Atles -söner. Nyligen hade de gästat hos dessa och nu bjudit -dem till sig. Gästabudet var stort, Ingolfs syster Helga, -enligt sagans vitsord, “vänast och finast bland qvinnor“, bar -sjelf kring ölet till de firade gästerna. Då det led fram -med dryckeslaget, aflade den ene af Atlesönerna löfte att -gifta sig med Helga eller ock med ingen, den andre, Halsten, -att alltid fälla rättvis dom i den sak, som hänsköts -till honom, Ingolf att aldrig dela arfvet efter fadren med -någon annan än Leif, d. v. s. att gifva honom systern till -hustru, Leif, att i intet blifva sämre än fadren. Då utbrister -Halsten: “icke var det stort löfte, då din far fick -för illgernings skull flykta hit.“ Nu var gästabudet slut. -Följande vår, då Leif far i härnad, anfalles han i skären -af tvenne Atlesöner och är nära att duka under för öfvermakten, -då han räddas af en frände, som seglar den vägen -fram, och en af jarlens söner stupar. En annan kommer<span class="pagenum"><a name="Page_4" id="Page_4">[4]</a></span> -följande vinter att hämnas sin broder, men Ingolf och Leif -äro varnade, möta och fälla honom. Nu hänskjuta de saken -till den qvarlefvande brodren, Halsten, och bedja honom, -när han fällde domen, icke förgäta den opartiskhet han lofvat. -Han dömer den förra af bröderna att ligga ogild, för den -andra kräfver han i böter all den jordegendom, Ingolf och -Leif egde, samt fordrar att de skola inom trenne vintrar -hafva lemnat trakten.</p> - -<p>Den tiden började det gå underliga rykten i Norge -om en ö långt bort i Vesterhafvet, som nyligen påträffats -af vikingen Naddodd, då han under segling till Färöarna -drefs af storm och böljor mot nordligare trakter, och som -kort derefter kringseglades af Svensken Gardar. Allrasist -hade Floke Vilgerdsson begifvit sig att söka Gardarsholmen -och ändrat dess namn till Island, då han vistats der en -vinter och funnit att der icke var brist på vinterkyla, snö -och is. Nu var han återkommen och han sade väl, att -landet just icke var godt, men hans följeslagare Thorolf -påstod, att der dröp hvart strå af smör, fjällbons käraste -läckerhet. Visst förmodade man, att detta var något öfverdrifvet, -man hedrade sagesmannen med tillnamnet Smör-Thorolf, -men äfventyrslusten var väckt. Det kunde vara -något att försöka.</p> - -<p>På försök foro äfven Ingolf och Leif dit ut år 871 -och landade i en vik på ostkusten. De undersökte landet -och vände följande våren om, för att rusta sig till utresa. -Besväret föll dock på Ingolf allena, ty Leif for till Irland, -härjade der och tog trälar jemte annat byte. Omsider år -874 lemnade de med tvenne skepp Norge. På det ena for -Ingolf med deras gemensamma egendom, på det andre Leif, -som nu hade äktat Helga, med sitt Irländska byte. Så -blefvo Ingolf och Leif Islands förste nybyggare eller, såsom -det på Island kallades, landnams-(landtagnings-)män.</p> - -<p>När de kommo nära Island, drefvos skeppen åt olika -håll. Ingolf kastar ut sina högsätessuler i hafvet och<span class="pagenum"><a name="Page_5" id="Page_5">[5]</a></span> -lofvade att, der han fann dem ilandflutna, uppslå dessa sina -bopålar. Högsätessulerna<a name="FNanchor_3" id="FNanchor_3"></a><a href="#Footnote_3" class="fnanchor">[3]</a> voro tvenne stora stolpar, som -omslöto husbondens högsäte och med de öfre, spetsiga, ofta -utskurna ändarna höjde sig mycket öfver taket. De voro -af nordbon mycket vördade och mången säges hafva låtit -dem eller rättare genom dem gudarna leda sig vid valet -af boningsplats.</p> - -<p>Ingolf steg i land vid första tjenliga ställe invid ett -högt fjäll längst i öster på Islands sydkust, som efter honom -kallades Ingolfshöfde. Det bär än i dag samma namn; dess -branter besökas ofta af fogeläggsjägare. Tills vidare bosatte -han sig der, men sände ut tvenne trälar att leta efter -högsätessulerna. Snart kommo trälarne åter, men med bud -af ingalunda glädjande art. De hade kommit till den ort -på öns allra sydligaste del, der Leif stigit i land; honom -hade de funnit död i närheten af husen, han hade uppfört, -men alla andra voro försvunna. Leif hade icke haft mer -än en oxe med sig och då han således led brist på dragare, -hade han spänt sina Irländska trälar för plogen. Desse, -häröfver vredgade, slogo Leif, togo hans hustru och de -andra qvinnorna med sig och flyktade öfver till de i sydvest -liggande, efter dem sedermera benämnda Vestmannaöarna, -der de snart föllo för den hämnande Ingolf. Våren -877 fann man dennes högsätesstolpar längst in i den sydligaste -viken på Islands vestkust och trogen sitt löfte bosatte -han sig der. Landet är der temligen lågt, men stiger -småningom mot de i det inre thronande fjällen. I dalen -flyta varma källor och af de från dessa uppstigande dunsterna -fick bugten namnet Reykiavik, d. ä. rökarnas vik. -Det är der, som Islands hufvudstad nu ligger. Redan i<span class="pagenum"><a name="Page_6" id="Page_6">[6]</a></span> -dessa den Isländska odlingens allraförsta tider var denna -ort af vigt, ty de närmast utflyttande vände sig gerna till -Ingolf, för att få goda råd och anvisningar. Den förste -landnamsmannens anseende ärfdes af hans efterkommande. -Hans son satte thing på det strax i norr om Reykiavik liggande -Kölnäset (Kjalarnes), förrän lagväsendet på Island -hade blifvit gemensam angelägenhet, hans sonson var lagsagoman, -på vårt äldre lagspråk lagman, hans sonsons son -Allshärjar- eller hela folkets gode<a name="FNanchor_4" id="FNanchor_4"></a><a href="#Footnote_4" class="fnanchor">[4]</a> vid den tid, då -christendomen kom till Island.</p> - -<p>Det var icke allenast jarlar och deras jemlikar i makt, -som genom det öfvervåld, de utöfvade, gåfvo anledning till -Islands bebyggande.</p> - -<p>På gården Berdla, icke så långt i norr om Ingolfs -hembygd i Norge, bodde en man, som hette Qväll-ulf.<a name="FNanchor_5" id="FNanchor_5"></a><a href="#Footnote_5" class="fnanchor">[5]</a> -Till hälften härstammade han från trollslägt och derför var -det alltid något eget med honom och hans fränder. Han -var, som det kallades, hamram, d. v. s. han var stark och hade -förmåga att skifta skepnad. Om qvällarna var han icke -god att råka ut för och deraf hade han fått sitt tillnamn.</p> - -<p>Det var nu oroliga tider i Norge. Den unge Harald -Hårfager hade icke nöjt sig med sitt lilla fädernerike i det -Söndenfjeldske Norge. Med förvånande framgång hade han -underlagt sig det ena småriket efter det andra och hotade -de återstående. Fylkeskonungen i Firdir lät förleda sig att -innan hans eget land angreps, angripa Harald. Han förlorade -rike och lif på försöket. Qväll-ulf hade icke lydt -hans kallelse till vapen, ty han var icke hugad att strida -utom fylkets gränser, men han var lika ovillig att hörsamma -sin nya herrskare, då denne, sannolikt för att hafva -den genom sin makt misstänkta bonden under ögonen, kallade<span class="pagenum"><a name="Page_7" id="Page_7">[7]</a></span> -honom till sitt hof. I fadrens stad, men mot hans -vilja, gick sonen Thorolf att vistas hos konungen och blidka -hans vrede. Hans manliga väsende och hans stora idrotter -tillvunno honom snart konungens välvilja, tills han efter -slaget vid Hafrsfjord år 872, under hvilket han, svårt -sårad, kämpade i konungsskeppets framstam, lemnade hofvet, -för att öfvertaga sin i slaget stupade frändes och vapenbroders -egendom och maka, den rika Sigrid. Men ännu -under det han bodde långt upp i det Nordenfjeldske Norge, -fick han röna prof på sin konungs bevågenhet, då denne -gaf honom i uppdrag att insamla den skatt, som Finnmarkens -invånare årligen skulle afgifva.</p> - -<p>Thorolf var en storsint man, som icke kunde göra -något simpelt, men ej heller kunde försaka begäret att låta -denna sinnets storhet uppenbara sig i det yttre — farliga -egenskaper i ett land, der en ung konung nyss vunnit ett -envälde mot mångas vilja. Andra hade farit efter Finnskatten -med följe af 30 man, Thorolf for med 90 och -lemnade derföre bättre och rikligare skatt än de, som före -honom haft samma uppdrag. Mindre än 100 fria män -hade han aldrig på sin gård, men när konung Harald kom -med 300 man för att gästa honom, tog han emot honom -med 500 och gaf vid skiljsmässan åt sin höga gäst ett -drakskepp, väl utrustadt.</p> - -<p>Konungens misstänksamhet var då redan väckt och -Thorolfs ovänner underblåste den, isynnerhet Hilderids söner, -som mente sig hafva arfsanspråk på en del af Thorolfs -egendom. Denne, som ej vet något ondt med sig, för med -manlig frimodighet sin talan inför Harald, men mister en -del af sina gårdar samt uppdraget att insamla Finnskatten; -båda delarne öfverlemnas åt Hilderidssönerna. Men då desse -ingalunda voro vuxne att lemna skatten så god, som den -förut gifvits af Thorolf, skjuta de skulden derför på honom. -Det slutar så, att ett skepp, som från England förde till -Thorolf en dyrbar last af hvete och honung, vin och kläde,<span class="pagenum"><a name="Page_8" id="Page_8">[8]</a></span> -öfverfölls i Norska skären och togs — för kung Haralds -räkning.</p> - -<p>Förlusten var kännbar, men Thorolf var ej den, som -genast fällde modet. “Det är godt att vara kompanjon -med konungen,“ sade han, och i stället för att sända ifrån -sig några af sina många hemmamän, tog han flera till sig, -i stället för att lefva mer indraget, bjöd han vänner och -grannar oftare till gästning, fast han för att kunna göra -allt detta måste pantsätta somt och sälja annat af sin jord. -Men när våren kom, for han i viking i österväg — till -Östersjöns östra stränder — och vände ej om förrän mot -hösten, så att han kom till Öresund, då de stora skeppsflottor, -som legat der för handelns skull, börjat vända hem -igen. Snart upphann han ett skepp, som hörde konungen -till, lastadt med malt, hvete och honung; det tog han, -men satte styrman och troligen äfven besättning i land. -Så kom han till mynningen af Göta elf och landsteg på -Hisingen och brände upp gården för bröderna, som förut -hade för konungens räkning tagit hans skepp — de voro -konungens fränder — dödar en af dem och tager rikt byte. -Utanför viken tog han ett stort köpskepp, lastadt med malt -och mjöl, vid Lidandesnäs, vår tids Lindesnäs, gjorde han -strandhugg. Sedan for han hem till sin gård och sin maka -upp i Halogaland och var der i stillhet öfver vintern. Så -hämnades den tiden en undersåte på sin konung.</p> - -<p>Men de rykande ruinerna på Hisingen ropade på hämnd. -Harald bröt sjelf upp för att bryta den öfvermäktigas stolta -mod. Han kommer fram en afton, just som solen gick ned. -Vid stranden låg ett skepp, färdigt att segla, men ingen -menniska syntes derute; alla voro inne för att dricka färdölet, -ty Thorolf ämnar för alltid lemna Norge. Då blåser -konungsluren till strids och huset är omringadt. På -Haralds bud träda qvinnor och barn, gamla och trälar -ut i det fria. Sigrid utverkar åt mannen löfte om lifvet, -men hans män skulle straffas efter förtjenst. Thorolf<span class="pagenum"><a name="Page_9" id="Page_9">[9]</a></span> -vill ej gå in härpå och då hans bön att få komma -ut, för att låta svärdet afgöra saken, blir afslagen och -huset antändes, bryter han ut med de sina. Och nu rasar -striden vildt under vårnattens timmar, belyst af det brinnande -huset. Till sist hinner Thorolf fram till konungens -sköldborg och fäller märkesmannen, men faller derpå sjelf -för konungens svärd. Då var Harald Hårfager, den af så -många segrars glans omstrålade konungen, ej mer än 27 -år gammal.</p> - -<p>Hilderidssönerna, som vållat allt detta, fingo ej länge -öfverlefva striden vid Sandnäs. Kettil Häng, en frände och -trogen vän till Thorolf, dräper dem och far med deras -egendom och de sina till Island, der han sätter sig ned ej -långt från Ingolf, på öns sydkust. Qväll-ulf sjuknar af sorg -öfver sonens död. Hans andre son Skallegrim begifver sig -till den gård, der konungen då gästade, för att kräfva böter -för brodren. Harald böd honom träda i sin tjenst och -lofvade att, om han tjenade honom till lags, gifva honom -som böter samma heder, som Thorolf haft. Men Skallegrim -svarar, att då det ej lyckats för Thorolf, som var honom -vida öfverlägsen, att göra konungen till viljes, torde det -ännu mindre lyckas honom. Vred öfver afslaget, befaller -Harald, att den trotsige skulle förföljas, men han var då -redan långt borta med de sina och på hvarenda af konungens -farkoster var hål hugget i botten.</p> - -<p>Nu var det ej rådligt för Thorolfs fränder att dröja i -Norge. Deras jord vågade ingen köpa, sin lösegendom -lastade de på tvenne skepp och seglade af. Men ännu -hade de något ogjordt. De stannade vid de hamnrika Solundar-öarna, -i Norges skär, tills de varseblifva ett skepp, -stort och rikt måladt, med seglet randadt i rödt och i -blått — Thorolfs skepp, som konungen hade tillegnat sig, -nu fördt af de båda, som fullgjort våldet och på köpet -medförande tvenne konungens kusiner. Qväll-ulf och Skallegrim -anfalla skeppet och afrödja det; endast två eller tre<span class="pagenum"><a name="Page_10" id="Page_10">[10]</a></span> -sändas lefvande bort att bringa konungen deras afskedshelsning. -Och Thorolfs skepp fick följa hans fränder till -Island.</p> - -<p>Dit kom likväl aldrig Qväll-ulf. Själsspänningen under -den sista tiden och nu senast ansträngningen under striden -hade varit för mycket för den åldriga mannen. Berserkastyrkan -var borta och döden nalkades. Han bad då de sina -lägga hans lik i en kista och kasta den i sjön samt -att de skulle bedja Skallegrim, som seglade på det andra -skeppet, att bygga sig bo der han fann kistan vid land. -Qväll-ulfs skepp for nu sin väg fram i vester om Islands -sydvestliga näs och in i den stora Faxefjärden, i hvars -mellersta vik besättningen stiger i land, der de ock finna -kistan, som de föra ut på en udde och hölja med ett stenrör. -Skallegrim kom i land litet längre åt norr, men fann -snart de sina och byggde sin gård Borg i närheten af -fadrens graf. Så hade Ingolf fått nybyggare å ömse sidor. -Skallegrim kom ut år 878, Kettil Häng ett år tidigare.</p> - -<p>Under dessa ärofulla tider, då det friska ungdomsblodet -svallade rätt lifligt hos våra fäder och deras fränder, -svärmade Nordmän omkring i de vestra farvattnen. De -härjade England, Skotland och Irland, de lågo med sina -flottor bland de otaliga öarna vid Norra Brittanniens kuster, -de trädde än i fientligt, än i vänligt förhållande till -infödingarna der och bekämpade för ombytes skull rätt ofta -hvarandra. Mången slog sig för alltid ned i dessa trakter, -gifte sig der och så kom det sig, att man här fann mången -Norrman, som aldrig satt sin fot på Norges jord. Dock -voro desse, som drefvo kring i vesterviking, ingalunda likgiltige -för moderlandets väl. Det sista motståndet, som -Harald hade att bekämpa i Norge, hvilket han ock lyckades -krossa i Hafrsfjordslaget, reste sig just i landets sydvestra -fylken, desamma, som voro hemort för de flesta af -dessa vikingar. Flere af dem deltogo ock i slaget. Att -mot detta motstånd rikta dödsstöten, sände konung Harald<span class="pagenum"><a name="Page_11" id="Page_11">[11]</a></span> -en ansedd Norrman Kettil Plattnäsa, stamfader för de allraflesta -af Islands mest lysande ätter, att lägga Vesterhafvets -öar under Norge. Kettil intog ock Söderöarna, de nuvarande -Hebriderna, men — för egen räkning. Då drog -Harald in hans egendomar i Norge.</p> - -<p>Kettils son Björn<a name="FNanchor_6" id="FNanchor_6"></a><a href="#Footnote_6" class="fnanchor">[6]</a> hade uppfostrats hos Kjallak jarl -i Jämtland. Han får höra om fadrens bortfärd och egendomarnas -indragning. Han far till dessa senare — de -lågo i Sogn, fylket närmast i söder om Ingolfs hembygd — -och fördrifver de personer, som å konungens vägnar förvaltade -dem. Dömd till landsflygt och med möda undkommen -de förföljare, konungen sände efter honom, håller han -sig dold öfver vintern hos Thorolf på Mostr, en ö ej långt -i norr från Stavangerfjords mynning. Då visades äfven -Thorolf bort ur landet, så vida han ej föredrog att underkasta -sig konungen på nåd eller onåd.</p> - -<p>Thorolf tvekade. Han ställde till ett stort blot (offer) -och frågade Thor, hvars ifrige dyrkare och offerprest han -var, om råd. Han visades till Island. Då skaffade han -sig ett stort hafsskepp och rustade ut det, tog med sig -alla dem, som voro skyldiga att följa honom — den s. k. -skuldaliden — och många vänner dessutom samt sitt bohag -samt större delen af Thors tempel jemte jorden, som fans -under den ställning, på hvilken gudens bild hade sutit. -Färden gick lyckligt. Han seglade förbi den Isländska -vestkustens sydligaste näs, förbi Faxefjärdens mynning och -det andra näset, som ytterst prydes af den 6000 fot höga, -snöhöljda och af skyar omkransade Snöfjällsjökeln, kring -hvilken så många underliga sägner gå, och styrde sedan in -i viken i norr derom. Han såg att hon var bred och -omgifven af bergiga kuster och kallade henne Bredefjärd, -såsom hon heter än i dag. Högsätessulerna, som stått i -det gamla templet i Norge — den ena var öfverst utskuren<span class="pagenum"><a name="Page_12" id="Page_12">[12]</a></span> -till en bild af Thor — kastade han ut och på näset, -der de flöto upp, ungefär midt på södra kusten, uppförde -han sin boning och det nya templet, som småningom blef -en helgedom för hela trakten deromkring, när han blef -bebyggd, och derinvid tog man sig för att afgöra de mångahanda -tvister, som ingalunda uteblefvo. När lagväsendet -sedermera ordnades på ön och denna delades i fjerdingar, -fick Thornästhinget rang af fjerdingsthing. Det skedde vid -pass 80 år efter Thorolfs utkomst år 884.</p> - -<p>Bredefjärdens sydkust blef snart befolkad. Björn Kettilsson -hade kommit till Söderöarna, der han fann sin fader -död, men blef af bröder och systrar, som voro derute, väl -mottagen. Dock trifdes han icke ibland dem, ty de hade -öfvergifvit fädernas tro och bekände sig i stället till christendomen. -Han for ut till Island och nedsatte sig der -vid sidan af Thorolf. Dit följdes han snart af den ena -fränden efter den andra.</p> - -<p>Vi hafva hunnit till den rikaste utflyttningstiden, mellan -åren 890 och 900. Ryktet om de redan gjorda landtagningarna -— det är endast de märkligaste, jag omnämnt -— spridde sig hastigt och lockade mången, som tillbragt -sina bästa år bland vesterhafvets öar, att styra sin kosa -hit upp mot norden. Island började utöfva ett fosterlands -dragningskraft på de oroliga vikingarna. Utflyttning -följde på utflyttning.</p> - -<p>Sagorna nämna en Svensk bland de många utflyttarna -och han var en af öns ryktbaraste män, Helge magre, som -satte sig ned i Öfjärden (Eyafiördr), den vigtigaste orten -på Islands nordkust. Hans farfarsfar Björn Rolfsson bodde -i Götaland och var gift med en ättling af en konung Frode. -Björn kom i strid med en frände till Götakonungen eller -jarlen Sölvar — sagan tillägger honom begge hedersnamnen -— och måste vika för öfvermakten. Han lemnar sina -gods åt sin maka och sonen Övind, lastar silfver på tolf -hästar och lemnar Sverige, sedan han innebränt sin motpart.<span class="pagenum"><a name="Page_13" id="Page_13">[13]</a></span> -En tid uppehåller han sig i Norge, begifver sig sedan -i vesterviking och uppsökes der af sonen, som, när -fadren åldras, träder i hans ställe. Han kallades der för -sin Svenska härkomst Östmannen. Han äktade derute -Irlandskonungen Kjarvals dotter Raforta. Den Svenska -vikingens och den Irländska konungadotterns son var den -nyssnämnde Helge. Are vise kallar honom i sin Islänningabok -för Norrman. För så vidt jag vet, rann ej en droppe -Norskt blod i hans ådror. Men han gifte sig med en -norska, en af Kettil Plattnäsas döttrar.<a name="FNanchor_7" id="FNanchor_7"></a><a href="#Footnote_7" class="fnanchor">[7]</a></p> - -<p>En af de många vikingar, som deltogo i Hafrsfjordslaget, -var Anund, då nyss hemkommen från en treårig -vesterfärd<a name="FNanchor_8" id="FNanchor_8"></a><a href="#Footnote_8" class="fnanchor">[8]</a>. Han var med sitt skepp i hetaste striden -och stod länge i sin framstam, der han manligt afvärjde -folket på konungens skepp, detsamma, på hvilket Thorolf -Qväll-ulfsson befann sig. Till sist fick han ett hugg, som -tog af honom ena benet och han fördes sanslös ur striden. -Sedan gick han med träben och kallades Anund träfot.</p> - -<p>Han och andre vikingar med honom foro nu åt vestern -och uppsökte der Geirmund Heljarskinn, den ryktbaraste af -alla vikingarna, och fråga, om han icke ville återtaga sitt -rike i Hördaland; de ville då vara honom behjelpliga. Men -Geirmund var klokare än de. Han sade, att de knappast -skulle få heder af färden och att han icke hade lust att -blifva konungsträl och tacka för det, hvartill han hade rätt. -Han for sedan till Island; han var den ende konung, som -der bosatte sig<a name="FNanchor_9" id="FNanchor_9"></a><a href="#Footnote_9" class="fnanchor">[9]</a>.</p> - -<p>Anund fortsatte sina ströftåg, under stora faror. En -gång hade han farit rätt illa med Irlandskonungen Kjarval<span class="pagenum"><a name="Page_14" id="Page_14">[14]</a></span> -och var nära att blifva allvarsamt näpst derför af Helge -magre, som åtagit sig det svåra värfvet att freda och bevara -svärfadrens rike. Till sist blef Anund nästan ensam, -ty den ene efter den andra af hans följeslagare drog öfver -till Island. Sedan han uppehållit sig en tid i Norge, for -äfven han dit till sist. Hans öfverresa var stormig. Vid -Islands nordostliga udde skiljdes han från sin följeslagares -skepp och drefs sedan flera dygn omkring på det nordliga -hafvet. När vädret stillnade och skeppet kom närmare land, -funno de, som förr varit på Island, att de drifvits längs -med hela nordkusten, till mynningen af dess vestligaste -fjärd. De mötte nu en båt, som de ropade an, och fingo -höra, att längre in var i det närmaste allt landet upptaget, -men i nordvest var det ännu plats för nybyggare. Anund -frågar de sina om deras mening och styr sedan i land. Der -bodde en man, som hette Erik; han följde Anund till den -enda ännu ointagna sträckan der i nejden. Stor var hon -ej och ett väldigt fjäll sköt ut till vattnet, betäckt af nyfallen -snö; det kallades Kallbak. Anund såg på fjället och -qvad:</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Likt böljan är det onda</div> -<div class="verse">Lifvet för spjuthvässaren.</div> -<div class="verse">Hafvets gångare</div> -<div class="verse">Hastar till fjerran land.</div> -<div class="verse">Länder rika och vänners flock</div> -<div class="verse">Lemnar jag och till slut —</div> -<div class="verse">Klent är bytet, får jag</div> -<div class="verse">Kallbak och lemnade åkrar.»</div> -</div> -</div> -</div> - -<p>“Mången“, svarar honom Erik, “har så mycket mist i -Norge, att han aldrig får bot derför. Tänker jag, att det -mesta landet är upptaget i de goda trakterna och derför -kan jag icke mana dig hädan.“ Han lofvar att lemna -en del af sin jord och då stannar Anund.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_15" id="Page_15">[15]</a></span></p> - -<p>Detta skedde ungefär år 900, således vid pass 16 år -efter Ingolfs utflyttning. Under den tiden hade så månge -dragit öfver till den aflägsna ön, att det blef svårt för de -sist ankommande att finna bland de många fjärdarna en, -som dugde till bebyggande och icke redan tillhörde en -annan. Dock var Anund ingalunda den siste utvandraren. -Under de följande tvenne årtiondena, således ända till 920 -fortforo invandringarne, men de voro mindre betydande. De -fleste gingo denna tid ut från sjelfva Norge. För öfrigt -fans det äfven efter den egentliga landnamstidens slut på -sina ställen utrymme. Så kom Erik röde år 950 från -Norge och satte sig ned just i samma trakt som Anund -träfot. Det var samme Erik, som år 982 fann Grönland.</p> - -<p>Så gick det till med utflyttningen till Island. Icke -alla drefvos af samma bevekelsegrund. Somlige foro dit -onekligen för nöds skuld, emedan de icke kunde stanna i -hemmet. För andra saknades dessa yttre tvingande omständigheter, -de foro dit — för ro skuld. Hur mången af oss -skulle väl vilja för ro skuld aflägga ett besök på Island? -Vi hafva dock, med ångans tillhjelp, gjort oss i viss mon -till herrar öfver afstånden i rummet och tiden och hafva -sedan dess så svårt att förstå, hur vi kunnat berga oss -utan alla dessa hjelpmedel, som den nyaste tiden bragt med -sig. Hvart århundrade har gjort sitt till för att förbättra -och underlätta och det är många århundradens arbete i denna -riktning, som ännu icke kommit till stånd, då vi stå på -väg att följa en landnamsman på hans första Islandsresa -inemot det nionde seklets slut. En veckas segling ligger -för honom i allra bästa fall, om vi mäta afståndet mellan -Norges och Islands mest närliggande uddar. Men hvem -svarar för väder och vind?</p> - -<p>Svårigheterna synas ingalunda nedslå modet på vår -utvandrare, nej, de elda honom. Han kunde söka sig undan -tyranniet i hemmet en tillflykt på närmare håll, på andra -sidan Kölen, der andra flyktingar odlat i Jämtland, Herjeådalen<span class="pagenum"><a name="Page_16" id="Page_16">[16]</a></span> -och de inre delarna af Helsingland. Han kunde söka -sig en fristad i något annat af Nordens länder — det var -ju mången, som hade fränder i alla tre — men han gör -det icke. Det skall vara god landskost på Island, hans -fränder och vänner hafva farit dit, icke vill han ensam -stanna efter.</p> - -<p>Att begifva sig ut på äfventyr för äfventyrets skuld, -att kasta sig in i faror blott och bart för att vara i fara, -det var icke ovanligt, utan rent af charakteristiskt för -nordbon. Kunna vi undra derpå? Den tidens oro, då -inflyttningarne i norden skedde, var nu förbi. Alla förhållanden, -enskilda och allmänna, ordnade sig alltmera. Man -odlade sin jord, skötte sin boskap, umgicks med sina grannar, -samlades vid gudahusen och vid thingen. Men icke -var detta nog! De nordiska folken befunno sig nu i ungdomsåldern, -då blodet sjöd i ådrorna, då man kände sina -krafter växa och blott önskade att få tillfälle att pröfva -dem. Hvad tjente det till att nedlägga för mycket arbete -på åkerbruket eller andra det husliga lifvets sysslor, som -lika väl förrättades af de öfriga, och när man kom ibland -andra, hvar fans den, hvilken man kunde ingifva någon -aktning för styrkan, som ej var pröfvad, för hugstorhet, -som aldrig uppenbarat sig? För öfrigt fans till all denna -tidens oro en djupare grund, som jag framdeles får påpeka.</p> - -<p>I det gamla Rom var det sed att börja de inre stridigheterna, -när inga yttre fiender hotade. Jag vill visst -icke förneka, att inre stridigheter funnos i Norden under -dessa tider, men det är dock skillnad deremellan, när menniskor -bo inklämda mellan trånga stadsmurar, så att man -icke kan undgå att hafva för ögonen dem man missunnar eller -fruktar, och när man bor i ett vidsträckt land, der befolkningen -icke är öfverdrifvet tät, men afstånden så mycket -större. Man kan säga att i viss mon hafva vi här motsatsen -till förhållandet i Rom. Man fann icke tillräckligt -att göra hemma och derför begaf man sig ut på äfventyr.<span class="pagenum"><a name="Page_17" id="Page_17">[17]</a></span> -Man rullade sitt skepp till sjön och lemnade hemlandets -kuster, man lade i land och härjade, der man ingen fiende -hade, man anföll ett skepp, hvars höfding man ej kände, -man gick ur fara i fara och ju större de voro, dess mera -välkomna — och när man gjort sig känd och fruktad, -vände man hem, stolt öfver segrarna och viss om sitt -inflytande. Derföre när det föll någon in att begifva sig -ut till Island, för att sätta sig ned der, var det ingen, -som förvånades deröfver. Det var något nytt att försöka. -De ständiga färderna hade gjort folket förtroget med sjön -och man egde skepp, som kunde trotsa stormarna.</p> - -<p>Till allt detta kommo just nu särskilda omständigheter, -som gjorde utfärden önsklig. Allt visar, i hvilket nära -förhållande utflyttningen till Island står till Harald Hårfagers -eröfringar i Norge och hans vesterfärd till de Brittiska -öarna. Den senare företogs sannolikt år 888 och just efter -den tiden var det, som skarorna strömmade från Vesterhafvet -och från Norge. Denna anledning till utflyttningen -framhålles ock ständigt i sagorna och betonas der t. o. m. -alltför mycket. Man skulle af deras framställning tro, att -många omedelbart efter Hafrsfjordslaget togo land på Island, -hvilke dock i åratal efter den märkliga striden ströfvade -kring på hafven, innan de beslöto sig för en fredlig bosättning. -Ej heller var denna yttre anledning den enda, -ty han förklarar ingalunda den så otroligt stora utflyttningen. -Visst voro de gamle Nordboarne frihetsälskande, men -jag betviflar, att alla kunde så djupt harmas öfver Haralds -omstörtningar, och det är mer än troligt, att icke få af de -utflyttande voro alltför obetydliga, för att på sig reta envåldsherrskarens -tunga missnöje. Det var som hade en -smittsam sjukdom rasat i Norden i de dagarna och ryckt -bort hundradetals af menniskor. Hur stor folkmängden var, -som lemnade Norden, kan icke med någon säkerhet beräknas. -Man känner namnen på ungefär 100 utvandrare, men<span class="pagenum"><a name="Page_18" id="Page_18">[18]</a></span> -det är sannolikt, att icke alla fått sin historia skrifven och -i de allra flesta fall vet man dessutom icke, med huru -stort manskap enhvar utvandrare for ut. Mången landnamsman -kom till ön på en annans skepp och hörde till hans -följe. Den förre kom måhända ensam till den torfva, han -utvalde åt sig, den senares följe var kanske mycket stort. -De tvenne skepp, med hvilka Qväll-ulf och hans son foro -ut till Island, buro tillsammans 60 män. Men icke alla, -som sålunda kommit till Island, stannade der för alltid. -Bland Anund träfots manskap funnos sådane, som förut -varit till Island.</p> - -<p>Att utflyttarnas antal icke var ringa, är fullkomligt -säkert. Omkring 200 år efter Islands bebyggande lät -Biskop Gissor räkna öns inbyggare och funnos då i den -östra delen 840, i den södra 1,200, i den vestra 1,080 -och i den norra 1,440 fullsutne bönder, tillsammans således -4,560. Om vi ville antaga, att enhvar af dessa hade -en hustru och tvenne barn — de Isländska äktenskapen -voro i allmänhet barnrika — samt t. ex. tvenne trälar — -Leif kom till Island med tio, Geirmund hade ännu flera — -och tre hemmamän — samme Geirmund hade åttatio — -så blir den nyss uppgifna siffran nio gånger så stor, d. v. s. -större än 40,000, och om man dertill lägger de fattigaste -på ön, som icke upptogos i biskopens beräkning, torde det -ingalunda synas öfverdrifvet, om vi antaga Islands befolkning -vid år 1100 uppgå till 50,000 själar. Likväl hade -under tiden inträffat tvenne stora hungersnöder, den ena -omkring år 969, den andra vid pass år 1049, och i följd -af den senare en stor dödlighet. Den nuvarande folknummern -uppgår ej till mer än 67,000, men ej ens i jemförelse -med denna summa äro de 50,000 år 1100 för många, -ty dels gaf Island icke så mycket tillfälle till utvidgande -af dess produktionsförmåga, dels har befolkningen derstädes, -åtminstone tidtals, befunnit sig i aftagande. Understundom -kommo förfärligt ödeläggande olycksår — så hade ön år<span class="pagenum"><a name="Page_19" id="Page_19">[19]</a></span> -1786 tiotusen invånare mindre än tre är tidigare — och -oberoende af dessa tillfälliga inverkningar hafva det osunda -lefnadssättet och de af detta vållade epidemierna småningom -decimerat befolkningen. Af 1000, som födas på ön, hinna -endast 567 det fjortonde lefnadsåret.</p> - -<p>Utvandringen till Island står i vissa afseenden utan -motstycke. Vi hafva visserligen i våra dagar ej saknat -tillfälle att se utflyttningsraseriet i rätt betydande omfång, -men det är den skillnaden, att vi nu hafva en månghundraårig -odling och derigenom intaga en helt annan ståndpunkt -än våra fäder på åtta- och niohundra-talen, som icke ännu -hunnit öfver naturfolkens stadium. Det är derföre ovärderligt -att ega om denna utflyttning så pass fullständiga -uppgifter, som stå oss till buds.</p> - -<p>Men redan denna omständigheten, att dessa noggranna -underrättelser finnas, är oss en varning, att icke alltför förhastadt -och icke i alltför stort omfång uppställa den Isländska -utflyttningen såsom ett profstycke på folkvandringarna. -Man är i allmänhet alltför benägen att tillämpa de -Isländska förhållandena på förhållandena under de äldsta -tiderna i <em class="gesperrt">våra</em> bygder, utan att närmare eftersinna, i hvilken -mon det på Island kunde finnas en särskild sakernas -ordning.</p> - -<p>Den Isländska utvandringen är af enskild natur. Det -är icke en stam eller ett folk, som under sina höfdingar -bryter upp att söka sig nya boningsplatser, utan enhvar af -dem, som begåfvo sig till den fjerran liggande ön, drefs -dit af ett honom enskildt bestämmande motiv. Han for -dit ut i fullt medvetande af sina skäl och af sitt mål, det -bestämda mål, han sjelf hade satt sig. Det är icke så, -när folken vandra. Då är det massorna, som röra sig, och -de gå fram instinktlikt, utan att vid utgångspunkten hafva -klart för sig, hvar deras väg skall sluta, närmast ledda -af dem, som de hafva till höfdingar. Men derföre att den -enskilde ej dervid handlar sjelfständigt, utan i öfverensstämmelse<span class="pagenum"><a name="Page_20" id="Page_20">[20]</a></span> -med den gemensamma, högre viljan, förlorar sig så -snart och så lätt medvetandet af vandringens orsaker, förlopp -och närmaste följder.</p> - -<p>Att utflyttningen till Island var sådan den var, blef -af stor vigt för utvecklingen af de offentliga förhållandena -på ön. Af menniskor, som fullt medvetet handla i det -offentliga, kan man icke vänta en sådan samhällsordning, -som födes, man vet icke när, emedan den icke varseblifves -eller granskas, förrän den hunnit någon utbildning, hos ett -folk, som befinner sig i normal utveckling. När den tiden -kom, att man på Island kände behof af lagar, beslöt man -att skaffa sig sådana och man gaf i uppdrag åt en viss -person att skrifva dem. Så blef författningen, likasom -utflyttningen var det, artificiel, ett verk af den enskildes -fria vilja och derigenom förfaller ock rättigheten till bevisande -jemförelse mellan den Isländska och den Svenska författningens -uppkomst.</p> - -<p>I ännu ett annat afseende blef utflyttningen till Island -bestämmande för öns historia och dess inre förhållanden. -Bland de många, som flyttade ut, voro en hel mängd framstående -personligheter. Under en skiftande lefnads många -farligheter hade de vunnit rik erfarenhet, anseende och -inflytande. Andra hade under de väldiga omstörtningarna -i moderlandet drifvits att intaga en fastare ståndpunkt mot -det förtryck, som mötte dem, och ju modigare deras hållning -var, dess mer blefvo de föremål för uppmärksamhet. -När sådane kommo ut till Island, kunde de icke i ett nu aflägga -som en klädnad den sinnets art, som år och erfarenhet -utbildat, och de voro redan från början i tillfälle att äfven -i det nya hemmet spela en framstående rol, ty i de vida -landsträckor, de intogo, var rikligt utrymme för dem, de -hade med sig och för andra, som derute sökte upp dem -och hos dem fingo land och skydd. Derigenom uppstod -ett förhållande, som mellan en patron och hans klient, -ehuru i det stora hela utan andra förpligtelser än det moraliska<span class="pagenum"><a name="Page_21" id="Page_21">[21]</a></span> -bandets. Här voro de första patriarchaliska elementerna -till ett feodalväsende, som dock aldrig kunde -komma till stånd på det republikanska Island. Men i detta -förhållande, i denna moraliska förpligtelse och i slägtskapens -band, med de åligganden, detta under en så tidig -period innebar, låg ock fröet till alla de kommande slägt- och -partistriderna, som fylla de Isländska sagorna och ge -åt landets historia ett hemskt uttryck. Nu rycker sjukdomen -bort Islands invånare, då fick blomman af dem dö -en blodig död i förtid.</p> - -<p>Hade mycket vunnits, om hon fått längre vara? Hade -hon frambragt några goda frukter? Vi äro berättigade att -antaga det, ty den Isländska bildningens historia, hvars -hufvuddrag jag i det följande kommer att påpeka, visar -jemte denna förödelse rätt mycket stort och ädelt, som -fröjdar hjertat. Island var tills det lades som provins -under Norges krona, en republik, dess stormän trädde, trots -deras myndighet, aldrig fullständigt ur böndernas krets, men -det fans på ön en bildningens aristokrati, som troget vårdade -minnet af de hugstora fäderna, landnamsmännen och -deras förfäder, sökte att likna dem i stora idrotter samt -sökte åt kommande slägten bevara minnet af det stora, forntiden -och samtiden utfört.</p> - -<p>Under bebyggelsetiden stod Island naturligtvis i täta -förbindelser med andra delar af verlden, isynnerhet med -Norge, det egentliga moderlandet. Redan nödvändigheten -dref Isländaren till utfärder. Mången fann ej på ön virke -att bygga sitt hus, utan måste hemta det från Norge. Med -glädje helsade man alltid skeppen, som “kommo utifrån“ -till ön, men synnerligen kärt var det, om det fans timmer -och mjöl i lasten. Ej heller hade de stridsamme öboarne -lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte och de -funno sig ej tillfredsställde att mäta sina krafter endast på -ön — här var ingen brist på stridigheter — utan de -foro ut, härjade för egen räkning eller gästade Nordens<span class="pagenum"><a name="Page_22" id="Page_22">[22]</a></span> -konungar, i hvilkas tjenst deras skarpa svärd och ej mindre -skarpa tungor utöfvade ett ofta mäktigt inflytande öfver -Nordens öden. Isländarne kommo ej att söka en obemärkt -vrå eller en oansenlig tjenst bland fränderna på andra sidan -hafvet. De styrde sin väg till konungarnas boningar. Ofta -gick ryktet dem i förväg och de möttes af fränder och -vänner utanför stadens port och trädde så inför herrskarens -ögon med rikt följe af hans egna mest ansedda män.</p> - -<p>Dessa utfärder fortforo så länge Island var sjelfständigt. -Men de förlorade till sist rätt mycket af den -krigiska charakteren. Skaldekonsten öfvades flitigt på Island -och den Isländska skalden helsades och hedrades hvar han -kom. Ej heller Sverige var af dessa fredliga segervinnare -förgätet. Gunlög Ormstunga kom år 1003 till Olof Skötkonung -och fann der före sig en annan Isländsk skald -Thord. En annan Isländsk sagas hjelte, Hallfred Vandrådeskald, -gästade Olofs hof år 1000 och när skalden Hjalte -kom med det farliga uppdraget att se sig före, huru konung -Olof var sinnad mot sin namne i Norge, träffade han i -Sigtuna landsmän, skalderna Gissur Svarte och Ottar Svarte.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_23" id="Page_23">[23]</a></span></p> - -<h2 id="ch2">2.<br /> -<span class="smaller">Land och folk.</span></h2> - -<p>Hurudant var då detta Island, som lockade sådana -massor af menniskor att lemna den torfva, som fäderna -odlat, och den omgifning, vid hvilken man från barnaåren -varit van, eller det hem, man vunnit, efter mången ansträngning, -efter otaliga svärdshugg och blodsförluster, uti -vestern? Våra dagars menniskor fara att söka guldkorn i -Californien och Australien. Det var icke ädla metaller, -som lockade till Island. Mest liknande den Isländska utvandringen -skall väl den vara, som plägar gå ut till Norra -Amerikas östra delar i den falska förhoppning, att man der -skall finna allt upptänkligt godt tillgängligt för enhvar, -utan möda och arbete. Men der äro åtminstone rika trakter, -väl odlade eller tjenliga till odling och på månget -annat sätt egnade att bereda tillfälle till mensklig verksamhet. -Island erbjuder icke samma förmoner annat än i -ytterst ringa grad.</p> - -<p>Icke lockades man dit af ett luftstreck, blidt som -söderns, en evigt blå himmel och herrligt solljus. Isländska -nordkustens spetsar ligga under polcirkeln och således -icke så litet nordligare än Haparanda. Dess sydkust ligger -obetydligt längre ned åt söder än Umeå. Dess klimat -är hårdt, äfven om läget midt i hafvet något motverkar<span class="pagenum"><a name="Page_24" id="Page_24">[24]</a></span> -följderna af läget så högt i norr. Vi skulle kanske kunna -bättre förlika oss med klimatet och dithörande omständigheter, -ifall Island i andra hänseenden varit ett af -naturen rikt gynnadt land, om det t. ex. hade legat vid en -af de stora stråkvägar öfver hafvet, som samfärdseln mellan -rikt odlade länder måste taga, och om det derigenom hade -varit möjligt för Islands invånare att förtjena sitt uppehälle, -som nutidens Greker, med fraktfart för andra samt att från -andra, närliggande håll skaffa sig det nödvändiga, som det -egna landet ej gaf dem. Men ön ligger fjerran från alla -stråkvägar afsides upp i hafvet mellan Amerika och Europa; -endast den äldsta befolkningens stora energi gjorde det -möjligt att underhålla förbindelserna med ytterverlden så -täta som de voro. Afståndet från Island till närmaste -udde i Norge är 120 mil, till närmaste näs på Skotlands -kust ungefär hundra.</p> - -<p>Likväl sades det, när ryktet om Ingolfs landtagning -hann Norge och sedan under bebyggelsens tid, att det var -god landskost på Island. Och detta synes betyda icke allenast, -att der fans en stor yta, hvarest — åtminstone under -större delen af landnamstiden — man fick jord för -allsintet; detta var icke alltid det förnämsta, ty mången af -dem, som foro dit ut, hade i hemmet vida egor, som i -följe af tidigare odling icke gjorde samma besvär, som å -det ouppodlade Island. Det synes äfven i icke ringa mon -betyda, att jordförhållandena på Island voro goda eller -ansågos så vara. Detta visar blott, hur man var nöjd med -litet, särskildt hvad möjligheten till åkerbruk beträffar, men -derjemte äfven att förhållandena i Norden ej voro desamma -som nu. Med bestämdhet vet man, att åtminstone flerstädes -i Sverge, stodo fält, som nu bära frodiga skördar, -den tiden under vatten och man måste då nöja sig med -att uppodla de ofta steniga och redan genom sitt läge -otjenliga backsluttningarna, som nu äro öfvergifna och ofta<span class="pagenum"><a name="Page_25" id="Page_25">[25]</a></span> -trädbevuxna, men på hvilka man dock än i dag ser, hur -tegarna legat och dikena gått.</p> - -<p>Hvad arealen beträffar, kunde Island visserligen ega -utrymme nog för stora massor menniskor, ty ön är 1,870 -geogr. qvadratmil stor, d. v. s. något större än Götarike, mer -än dubbelt så stor som det öfriga Danmark, Slesvig inberäknadt, -något större än konungarikena Baiern och Sachsen -tillsammans. Men utaf denna vida yta intages ungefärligen -hälften af ofruktbara trakter, förnämligast af bergen, som -visserligen icke äro i allmänhet mycket höga, men de äro, i -följd af det nordliga läget vida mer kala än söderns berg -vid samma höjd öfver hafvet.</p> - -<p>Den Isländska fjällnaturen är dessutom vida otjenligare -för menniskan än till och med högre afdelningar inom Alperna. -I södra Europa skjuta fjällen upp i spetsar, den -ena mer himmelssträfvande än den andra, och uppför deras -sidor smyga sig dalarnas gräsmattor med smala flikar, -som, skyddade i remnor och vrår, bereda djuren och -genom dem menniskan tillfälle till icke torftig föda. På -Island finner man vanligen icke dessa högtsträfvande former, -utan i stället höga bergsslätter, som sträcka sig långt, långt -bort, här och der afbrutna af en brådstört klyfta, i hvars -djup en strid och iskall fjällflod störtar med mjölkhvitt -vatten mot hafvet. Och dessa högslätter förete en sorglig -ödslighet; endast i en och annan remna finner man en -mager grästorfva. Men ej ens den försmår fåret, när det -är lössläppt att på egen hand söka sig föda. Derföre är -det ock så vanligt, att hjordarna förirra sig långt bort från -hemmet och då är det ej lätt att finna dem, som hafva -det rätta märket.</p> - -<p>Så stå då dalarne åter, men ej heller der äro utsigterna -alltför ljusa. Stora sträckor upptagas af sandfält och -myrar; der ängsmark finnes, är den vanligen så ymnigt -öfversållad af tufvor, att gräset växer magert och inbergandet -är förbundet med stora svårigheter. Lägg då dertill,<span class="pagenum"><a name="Page_26" id="Page_26">[26]</a></span> -att ingen säd växer på ön och ingen skog utom några -magra dvergbjörkar, af hvilka de högsta kanske äro 6 alnar, -så att ingen kan inom landet få säd för att baka sig bröd, -timmer för att bygga sitt hus, ved att lägga under sin -gryta eller till att uppvärma sitt rum under den långa, -kyliga vintern — och lägg ytterligare härtill, att när jag -uppfört min boning af plankor, hemtade från Norge, eller -efter allmännaste seden, af stenar och isynnerhet jordtorfvor, -som begärligt supa i sig den fuktighet, hvarmed luften -är mättad, och rätt snart bringa röta i det sparsamt -använda virket, när jag med möda inbergat mitt hö, för -att icke behöfva, när hösten kommer, slagta ned all min -boskap, när jag under större delen af året nöjer mig med -torkadt kött och färsk fisk, som lätt ger mig skörbjugg, -och mjölk under olika former och smör, helst surt, och när -jag det oaktadt lärt mig att älska mitt hem, så kommer -i morgon ett fjällskred och betäcker min ladugård och i -öfvermorgon en lavaström, som förödande skrider fram öfver -egorna, krossar husen, drifver floden, som rann förbi, ur sin -bädd, och ligger om en tid som en hård, skroflig, söndersprucken -klippa, der mitt hem stod i den grönskande dalen -— hvem af oss ville väl <em class="gesperrt">der</em> söka ett hem? Och likväl — -för att nämna <em class="gesperrt">ett</em> exempel — när Isländaren Rut Härjulfsson, -hvars bekantskap vi framdeles få göra, hade vistats en -tid i Konghäll hos drottning Gunhild, Harald Hårfagers -sonhustru, och af henne och hennes son, Harald Gråfäll, -Norges dåvarande konung, blifvit på alla upptänkliga sätt -hedrad, och allt, som en mans hjerta vanligen mest åstundar -här i verlden, ära, inflytande, rikedom, låg för honom, -längtade han dock till sitt Island och bad omsider om -orlof att lemna all denna herrligheten för att fara dit ut.</p> - -<p>Det är dock sant, att naturförhållandena voro den -tiden något bättre. Det gifva sagorna vid handen. Säd, -som i senare tider, trots alla försök, ej kunnat växa på ön, -odlades då. Äfven finnas ortnamn såsom Åker, Åkersnäs,<span class="pagenum"><a name="Page_27" id="Page_27">[27]</a></span> -Åkeröarna o. s. v. Leifs trälar vredgades för det de skulle -draga plogen. Geirmund och Kjallak tvistade om åkrar. -I Öfjärden i Nordlandet låg en ö, som alltid bar säd; der -växer än i dag vildt korn. Ja ännu under 1500-talet -omtalas åkrar på Island. Dessa synas företrädesvis varit -anlagda på ställen, der varma källor eller andra mildrande -omständigheter kunde motverka det hårda klimatet.</p> - -<p>Äfven skogar fans det i den gamla tiden. Are frode -(eller vise), hvars Islänningabok är den Isländska litteraturens -första alster, säger, att när ön började bebyggas, fans -det skog mellan fjäll och fjärd. Många ortnamn, slutande -på -skog och -hult, vittna om detsamma. Men äfven om -man har skäl för antagandet, att skogen — han bestod -förnämligast af björk samt i någon mon äfven af vide och -rönn — derjemte var högväxtare, torde han dock aldrig -hafva varit af riktigt stor betydenhet. I allmänhet fick -man, för att få starkare och gröfre virke, hemta det från -Norge eller ock vänta, tills Golfströmmen förde det från -varmare och bördigare länder från andra sidan hafvet i -vester. För öfrigt torde de förste invandrarne af oförstånd -hafva befordrat de Isländska skogarna till ett snarligt slut; -de hade säkerligen icke lärt sig i hemmet att hushålla -med dem. Och med skogarnas förstöring försämrades klimatet -och sädesodlingen blef till slut omöjlig.</p> - -<p>En egenskap har naturen gifvit Island, som var af -stor vigt för dess invånare. Med undantag af södra och -sydöstra kuststräckan är landet inskuret af otaliga fjärdar, -större och mindre, som erbjödo krämarskepp och andra -fartyg goda hamnplatser. Der landstego nybyggarne, vid -dessa vikar och vid de i dem utrinnande floderna satte de -sig ned. I dessa vikar landade sedan skeppen, som årligen -kommo ut från Norge och ur vikingafärder. Då blef -stranden skådeplats för en liflig rörelse. När den förnämste -i trakten börjat köpslagandet, fortsattes det tills -lasten tog slut och sedan fick enhvar föra det goda, han<span class="pagenum"><a name="Page_28" id="Page_28">[28]</a></span> -förvärfvat, hem till sig och de sina. Men detta var ingalunda -alltid så lätt.</p> - -<p>Island är till allra största delen uppfyldt af höjdsträckningar, -bredare och smalare, högre och lägre. Der -man är fri från bergen, har man vattnet, som icke lägger -mindre hinder i vägen för den, som vill färdas från ett ställe -till ett annat. Det finnes på ön ingen väg, der en vagn kan -med fördel färdas, öfver de strida floderna ingen bro — -utom på <em class="gesperrt">ett</em> ställe — vid de större vattensamlingarna -sällan en båt, hvarföre den, som vill fara fram, får göra -det på hästryggen och den, som har en last att förflytta -åt det inre landet, får lägga den på hästen, i väl afpassade -bördor, fästade vid det trogna lastdjurets begge sidor. -Hästen, utan hvilken Isländaren knappast kunde lefva, för -honom och hans bördor uppför och utför de branta sluttningarna, -öfver de obanade, farliga myrarna, der understundom -ingen annan vägvisare finnes än den lågväxta vattenklöfvern, -genom floder och sjöar. Det är lätt att inse, -med hvilka svårigheter all samfärdsel på Island är behäftad.</p> - -<p>Island är således ett land, der man fått och får lära -sig att tåligt försaka. En försakelsens prägel är ock tryckt -på den karga naturen. Eller hvilket annat intryck får man, -när man lemnat under sig bygden och de grönskande -betesmarkerna och kommit upp på en af de vidsträckta -högslätterna, Isländarnas hedar, och der rider fram öfver -den enformiga ödemarkens yta. Låt vara att himlen -är klar, att solen sänder sina strålars flöden. De värma, -de vederqvicka föga. Men den skarpa vinden blåser kylig -öfver högslättens vida, brungråa yta, vid hvars ena kant -man kanske varsnar en strimma af hafvet, samma haf, som -sköljer Grönlands kuster, på den andra en gletscher med -dess iskalla, hemska majestät. Och öfver denna ödsliga -rymd höres ej annat ljud än hästhofvens slag mot marken -och förarens rop!</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_29" id="Page_29">[29]</a></span></p> - -<p>Hvilken motsats, om vi vända oss till ett land i den -motsatta delen af vår verldsdel, till Grekland! Der var -ock landet sönderskuret af bugter och vikar, der ock intaga -bergen en stor del af ytan och skilja stammarna från hvarandra. -Men der var klimatet ljufligt och mildt, kylan och -snön voro förvista till bergshöjderna, men i dalarna var -vintern ej mer än en kulen höst, der</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">— “rundt omkring bär jorden af sig sjelf</div> -<div class="verse">en osådd skörd, hvad menniskan behöfver,</div> -<div class="verse">och gyllne äpplen glöda mellan löfven</div> -<div class="verse">och röda drufvor hänga på hvar gren</div> -<div class="verse">och smärta pelarstammar grönska der,</div> -<div class="verse">omhuldade af söderns rika rankor.“</div> -</div> -</div> -</div> - -<p>Der fläktade ljumma, milda vindar, som förde seglaren -varligt fram från ö till ö uti Archipelagens lustgård och -längst bort till Asiens strand, der fägring och blomstring -och allsköns yppighet funnos i rikaste mått. Och öfver -allt detta den klaraste, renaste, ljufligaste himmel, den mest -genomskinligt klara, balsamiska luft.</p> - -<p>Och hvilken skillnad mellan folken! Der thronade -Zeus, sådan den Grekiske anden genom Phidias skådat och -framställt honom i allt sitt Olympiska majestät, i rik harmonisk -skönhet, nästan ohöljd, att kraften röjes i hvar lem, -behaget i hvar form. Här gick Oden, enögd och sluten, i -fotsid kappa, med bredskyggig hatt, dold, fast igenkänd af -de sina. Der var lifvet en lek bland rosor och murgrön, -en fröjd utan ända, en lust utan like. Och här — jag -minnes knappast ett enda tillfälle, då det i de Isländska -sagorna och i de mythiska sångerna talas om en menniska -eller gud, som lett ett barnsligt löje eller skrattat ett godt, -oskyldigt skratt af det sorglösa hjertats fullhet. Tyvärr -tala sagorna ofta om ett skratt, som ondskan eller hånet -gjorde bittert.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_30" id="Page_30">[30]</a></span></p> - -<p>Det är sant, att nordbon, att Isländaren gaf sig ut på -äfventyr och i faror, utan att alltid vilja dermed vinna något -särskildt syfte, för äfventyrets och farans skull. Man kan, -om man vill, säga att det var för ro skull, men vi må se -till, att vi ej dermed mena allenast lättsinne. Bakom och -under detta ligger samma gränslösa allvar, som gör leendet -konvulsiviskt och ger åt äfventyret och striden en färgton, -som vore himlen höljd af digra åskmoln. Det kom öfver vissa -af den gamla tidens kämpar ett sådant vildhetens raseri, -att de sades vara oemottaglige för hugg, under det de sjelfve -spridde död och förderf omkring sig. Man skulle under -dessa förhållanden nästan kunna säga, att tillfällen funnos, -då den nordiske kämpen icke var fullt tillräknelig för de -blodiga dåd, han föröfvade. Men dervid få vi icke förgäta, -att månget af de gräsligaste blifvit diktadt i senare -tider, då man icke var stark nog att fatta grundvalen till -de gamles kraftiga uppträdande, utan sökte i stället utmåla -detta med den ena vidunderligheten efter den andra. Vi få -derföre akta oss att bilda en föreställning om det gamla -lifvet i Norden med ledning af de yngsta Isländska sagorna, -de s. k. mythiska eller fornålderssagorna.</p> - -<p>Å andra sidan saknas icke tillfällen, tvärtom äro de, -till all lycka, rätt många, då man får beundra kraften och -storheten, utan att behöfva rysande och med afsky vända -sig bort från de beledsagande omständigheterna. De Isländska -sagorna skildra rätt mången hjeltegestalt, som man i -alla tider måste beundra. Modet fans ingalunda endast -då till, när faran eller stridshvimlet eldade mannen att -störta fram i vild berusning — ty dertill kan mången djupt -sjunken i nödens stund vara mäktig — det visade sig äfven -uti ihärdighet och tåligt, frimodigt fördragande, såväl af -mindre, fast ofta rätt plågsamma lidanden, som af de större -och mer på djupet gående. Ett exempel på det förra ger -oss Eyrbyggia-Saga, då hon förtäljer om Thorbrandssönernas -hemkomst ur striden på Vigrafjärden. Den ene kom till<span class="pagenum"><a name="Page_31" id="Page_31">[31]</a></span> -gården, illa sårad och blodig. Då han nu skulle skötas om -och man ville draga benkläderna af honom, gick det ej. -Hans värd gjorde narr af hans sprättaktighet att gå med så -trånga kläder, men han ville icke vidgå beskyllningen. Till -sist fann man — en spjutspets i fotleden, som naglade -fast byxorna vid benet. En annan af bröderna satt med -vid bordet, men visade föga begärlighet för de framsatta -rätterna, osten och skyret — den löpnade, vasselfria mjölken — -och när man sporde honom efter orsaken, svarade han, att -nykaflade lamm äro minst begifna på att äta. Det är på -Island sed att sätta en träkafle i munnen på lammet, som -skall afvänjas. Man såg efter och fann en pilspets, som -gick in genom strupen och tungroten. Ett storartadt exempel, -i äkta nordisk stil, på denna charakterens styrka, när -hon pröfvades som allrahårdast, hafva vi i Kråkomålets hjelte. -Det är Ragnar Lodbrok, som ligger i ormgården och sjunger -om strider han kämpat i Svears och Götars länder, i -Österväg, i Danmark och ute i vestern.</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Höggo vi med svärdet.</div> -<div class="verse">Högt fröjdar mig jämnan,</div> -<div class="verse">att Balders faders bänkar</div> -<div class="verse">bonade vet jag till festen.</div> -<div class="verse">Drickom öl nu genast</div> -<div class="verse">ur djurets krokiga horn.</div> -<div class="verse">Sorg ej kämpen för döden</div> -<div class="verse">känner i höga Fjölnes hus.</div> -<div class="verse">Icke jag skall för ängslan</div> -<div class="verse">skämmas i Odens salar.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Höggo vi med svärdet.</div> -<div class="verse">Här skulle nu alla</div> -<div class="verse">Åslögs söner med svärden</div> -<div class="verse">hvassa striden väcka,</div> -<div class="verse">om de med visshet visste,</div> -<div class="verse">hvad vederfares oss,</div> -<div class="verse">hur många ormar</div> -<div class="verse">etterfulla mig slita.</div> -<div class="verse">Sådant möderne fick jag</div> -<div class="verse">sönerna, att hjertat duger.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Höggo vi med svärdet.</div> -<div class="verse">Har jag femti gånger</div> -<div class="verse">folkens strider främjat,</div> -<div class="verse">femtio och ännu en.</div> -<div class="verse">Minst jag trodde af män,</div> -<div class="verse">att mig vara skulle</div> -<div class="verse">(ung jag lärde udden färga)</div> -<div class="verse">annan konung större.</div> -<div class="verse">Oss månde Äser bjuda;</div> -<div class="verse">ej åt döden jag sörjer.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Detta vill jag lykta.</div> -<div class="verse">Diser hem mig bjuda,</div> -<div class="verse">som från Härjans salar</div> -<div class="verse">Oden till mig skickat.</div> -<div class="verse">Glad skall jag öl med Äser</div> -<div class="verse">i högsätet dricka.</div> -<div class="verse">Lidna äro lifvets stunder</div> -<div class="verse">Leende vill jag dö.</div> -</div> -</div> -</div> -<p><span class="pagenum"><a name="Page_32" id="Page_32">[32]</a></span></p> -<p>Det var icke utan, att Nordbon ville som Oden, -“grubblaren bland Äser“, försänka sig i utforskandet af lifvets -gåtor. Det hände visst, å andra sidan, att den inneboende -kraften kom till ett plötsligt utbrott och då rasade -som den underjordiska elden, när han bräcker alla bojor och -framträder i dagen. Men besinningen vände snart åter och -man måste vara ständigt vaken, då ens väg gick fram mellan -ständiga svärdshugg, då ingen visste, när eller hvar han -hade att vänta fienden. Syntes om dagen en ridande skara, -kanske var ovännen med uti henne. Hördes om natten ett -slag på dörren, som gaf tillkänna, att någon stod derute, -kanske var det ovännen. Med tänkande sinne gingo våra -fäder i striden, med stor själens spänstighet lärde de sig -att i ett ögonblick göra situationen klar för sig och draga -de slutsatser, hon erbjöd. Deraf följde det kärnfulla, korta, -bestämda talet, rikedomen på erfarenhetssatser och ordspråk, -som förråder sig i sagorna och än i dag icke alldeles dött -ut hos folket i Sveriges landsbygder. Det var en fröjd -att sammanträffa och pröfva hvarandras vishet, som när -Oden gick att skifta ord med Vafthrudne och med konung -Heidrek. En af Eddans sånger består just af dylika erfarenhetssanningar, -ordnade till en starkt doftande krans, och -den sången kallade de gamle för den “höga sången.“</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Med tänkande sinnet</div> -<div class="verse">skall ej mannen skryta,</div> -<div class="verse">hellre med hugen försigtig.</div> -<div class="verse">Då när en klok och förtegen</div> -<div class="verse">kommer till gården,</div> -<div class="verse">sällan får varsam skada,</div> -<div class="verse">ty trognare vän</div> -<div class="verse">träffar mannen aldrig</div> -<div class="verse">än manvett mycket.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Tigsam och tänksam,</div> -<div class="verse">tilltagsen vare i striden</div> -<div class="verse">konungens afkomma.</div> -<div class="verse">Glad och frimodig</div> -<div class="verse">finne man kämpen,</div> -<div class="verse">tills honom döden drabbar.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Oklok man</div> -<div class="verse">alltid tror sig kunna lefva,</div> -<div class="verse">om han fejder flyr.</div> -<div class="verse">Men åldern gifver</div> -<div class="verse">Honom ingen frid;</div> -<div class="verse">om ock gamarne ge den.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Oklok man</div> -<div class="verse">alla tar för vänner,</div><span class="pagenum"><a name="Page_33" id="Page_33">[33]</a></span> -<div class="verse">som vänligt välja orden,</div> -<div class="verse">men han känner,</div> -<div class="verse">då han till thinget kommer,</div> -<div class="verse">att förspråkare har han få.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Afväg mycken</div> -<div class="verse">är till onda vännen,</div> -<div class="verse">bor han ock vid banad väg;</div> -<div class="verse">men till god vän</div> -<div class="verse">ligga genvägar,</div> -<div class="verse">vore han ock fjerran faren.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Bo är bättre,</div> -<div class="verse">om ock det litet är,</div> -<div class="verse">herre är enhvar hemma.</div> -<div class="verse">Blodigt är hjertat</div> -<div class="verse">hans, som sig bedja skall</div> -<div class="verse">mat till alla mål.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Med vapen och kläder</div> -<div class="verse">skall du vännen glädja,</div> -<div class="verse">med det å honom sjelf synes.</div> -<div class="verse">Gifvande och återgifvande</div> -<div class="verse">äro vänner längst,</div> -<div class="verse">om det alltid varder väl.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Vännen sin skall</div> -<div class="verse">mannen vara vän</div> -<div class="verse">honom och hans vän.</div> -<div class="verse">Men sin oväns</div> -<div class="verse">skall ingen man</div> -<div class="verse">väns vän vara.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Vissnar tall,</div> -<div class="verse">som ståndar på torpet</div> -<div class="verse">värmer henne ej bark ell’ barr,</div> -<div class="verse">så är den man,</div> -<div class="verse">som ingen älskar.</div> -<div class="verse">Hvi skulle han länge lefva?</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Dör fänad,</div> -<div class="verse">dö fränder,</div> -<div class="verse">dör en sjelf —</div> -<div class="verse">jag vet ett,</div> -<div class="verse">som aldrig dör,</div> -<div class="verse">domen om dödan man.</div> -</div> -</div> -</div> - -<p>Nyckeln till alla dessa drag i nordbons, nu särskildt -Isländingens charakter, som jag redan antydt, hafva vi att -söka i hans religion. Det var ingen brist på tempel eller, -som det i Norden hette, hof på Island. De torde ej heller -hafva varit fåtaliga i våra bygder. Sin tro tog nordbon -med sig, när han for ut till Island. Medvetandet af den -gemensamma gudsdyrkan, som sammanband moderlandet med -dess koloni, yttrar sig vackert i de gamlas tro, att landvättarne, -skyddsandarne, i Norge och på Island, voro beslägtade -och synnerligen vänligt stämda mot hvarandra. Hur -noga man var att vid utflyttningen till Island bevara det -religiösa arfvet, se vi af Eyrbyggia-Sagas berättelse om den -redan nämnda Thorolf Mostrarskägg, som tog med sig delar -af templet, hvars föreståndare han varit. Hofvet, som han<span class="pagenum"><a name="Page_34" id="Page_34">[34]</a></span> -uppförde på Thorsnäs, var en stor byggnad med dörrar på -båda sidoväggarna, något närmare ena ändan. Derinnanför -stodo de ilandflutna högsätessulerna och i dem voro regin- eller -gudaspikarna inslagna. Det innersta af byggnaden -liknade “sånghuset“ i en kyrka. Midt på dess golf var -en upphöjning som ett altar, hvarpå låg den i ett stycke -gjutna ringen, vid hvilken eder aflades; honom skulle -offerföreståndaren eller goden bära på armen vid folkförsamlingarna. -På samma upphöjning stod en kopparskål, -hlautbolli, och deri låg en smal pinne, hlautteinn, liknande -en vigvattensqvast. Vid väggarna rundt omkring voro gudarnas -bilder uppsatta.</p> - -<p>Hvart tempel hade sin föreståndare. Dennas värdighet -var ärftlig, men godarne bildade ingalunda en afsöndrad -kast. De skötte som andra sin egendom, deltogo i lifvets -dagliga bestyr, så mycket hellre som med tempeltjensten -var förenad borgerlig myndighet öfver kringliggande område. -Derjemte var det icke goden allenast förbehållet att för -gudarna frambära offer, ty det tillkom hvarje husfader. Men -i det gamla Norden, der i hvart större område bodde en -stam, som kände behof af sammanslutning och af en medelpunkt, -torde det aldrig hafva saknats en offentlig gudstjenst. -På Island, der icke den folkliga sammanhållningen fans inom -de särskilda distrikten, utbildades den offentliga gudstjensten -ur den enskilda i öfverensstämmelse med förhållandena i hemlandet. -Någon mäktig nybyggare uppförde ett tempel, stort -och präktigt, och der blef då en naturlig medelpunkt för -bygden. Dit sammankom man till firande af de stora -offerfesterna. Bönderna samlades till gudahuset, förande -med sig hvad som var nödigt för gilletiden. Allahanda -boskap, äfven hästar, slagtades. Blodet, hlaut kalladt, samlades -i offerskålen och med löt-tenen beströkos gudarnas -säten och gudahusets väggar både ut- och invändes. Eldar -tändes på härdstenarna och öfver dem upphängdes kittlarne -med köttet, öfver dem fördes, troligen för att helgas, dryckeshornen,<span class="pagenum"><a name="Page_35" id="Page_35">[35]</a></span> -som dock sedan, liksom maten, särskildt vigdes -af offrets föreståndare, på hvars bekostnad offermåltiden ofta -skedde. Först dracks Odens skål, så Njärds och Frös för -godt år och frid. Dernäst plägade månge dricka bragebägaren -och äfven “minnen“ efter märkligare fränder, som -bortgått.</p> - -<p>Det måtte ha varit en underlig syn för enhvar af oss, -som hade kommit att bevitna ett af dessa offergillen. I -högsätet satt den förnämste på stället; de andre hade intagit -sina rum på bänkarna, efter rang och anseende. Maten -bars kring i de från elden tagna kittlarna, drycken i -de välbekanta hornen. Det är icke troligt, att man i dessa -högtidsstunder hade bortlagt alla förbindelser med ytterverlden, -tvärtom torde tankarne på dess förhållanden, dess -fiendskap och vänskap, hafva följt in i templet och gifvit -färg åt samtalet. Och bortom de glammande offergästerna, -belysta af eldskenet, måhända stundtals omsvepta af röken, -innan denna fann väg ut genom hålet i taket, suto gudarne, -stumme och allvarlige, skurne i trä, klädde med menniskors -kläder.</p> - -<p>Jag är benägen att tro, att dessa gudabilder togo sig -bäst ut i den halfva belysning, som det osäkra eldskenet -spred. Sagorna tala med loford om dessa bilder och andra -framställningar, som med konstförfaren hand skuros ut på -väggar och annorstädes. Jag fruktar, att dessa loford äro -öfverdrifna. Vi hafva icke i behåll några afgudabilder från -våra fäders hednatid — Thorsbilden, som visas i Uppsala -domkyrka, är uppenbarligen en Christusbild från medeltiden -— och man kan derför icke yttra sig i denna fråga med -full säkerhet. Men visst är, att om vi granska de qvarlefvor, -vi ega efter denna gamla tid och den närmast följande, -ornamenterna på redskap och smycken, de bildliga -framställningarna på runstenar och på det gamla, isynnerhet -Norska och Isländska träsnideriets alster, finna vi, att man -visserligen ofta upptog motiver ur djurverlden och menniskolifvet,<span class="pagenum"><a name="Page_36" id="Page_36">[36]</a></span> -men det dröjer ej länge förr än den ornamentala -charakteren får öfverhand, allt upplöser sig i konstrika -slingor och högst litet är qvar af det, som ursprungligen -skulle framställas; och när understundom denna öfvergång -icke skett, äro figurerna, sådana vi se dem, ingalunda skickade -att gifva goda föreställningar om den bildande konstens -ställning mot hedendomens slut eller under den börjande -christendomens tid. Det står, som erfarenheten visar, -icke i hvart folks makt att, då det vill använda bilder, -vare sig till prydnad eller i sjelfständig framställning, taga -ämnena dertill ur den döda materien, ur växt-, djur- eller -menniskoverlden, allt efter som hogen drifver. För öfrigt -tänkte sig icke Nordbon sina gudar i så starkt utpräglade -gestalter, att det kunde blifva för en den tidens konstnär -möjligt att gifva en form, som passade till det rika, fast -icke harmoniskt utbildade innehållet.</p> - -<p>Men hvad i detta sistnämnda afseende saknades, -ersattes rikligen genom den förtrolighet, hvarmed menniskan -umgicks med sina gudar. Thor kallades i sagan -för Thorolfs Astavinr, käre vän. Denna förtrolighet, denna -tillförsigt om gudarnas omsorg för detta lifvets angelägenheter -skönjer man i den så vanliga seden, att i tvifvelaktiga fall, -när man ej rätt visste, hvad man helst borde företaga, fråga -den gud, man företrädesvis dyrkade, om råd och det rådet -följdes sedan samvetsgrant. Den gud, till hvilken Svenskar -och Norrmän mest hyllade sig, var Thor och näst honom -Frö. Såsom den der kämpade för gudar och menniskor mot -jättarna, måste ock Thor blifva ett af de vigtigaste gudaväsendena. -Han förekommer ock ofta som hjelte i de mythiska -berättelserna. Det är likväl onekligen rätt eget att -se, hur han synes hafva varit det dagliga lifvets mest anlitade -gud, under det de mythiska sångerna låta honom stå betydligt -efter Oden, allfadren. Hvad som vållar denna skiljaktighet -vore väl värdt en egen, omfattande undersökning.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_37" id="Page_37">[37]</a></span></p> - -<p>Denna olikhet får dock ingen söka förklara så, som -skulle de mythiska sångerna icke vara folkets egendom, -utan uttryck för en tro, tillhörande en särskild klass med -högre insigt — ett antagande, som allför ofta möter oss -vid redogörelsen för naturfolkens religionsformer. Att de -mythiska sångerna voro gemensamma för de hedniska nordborna -i allmänhet, se vi bäst deraf, att i dem återfinna vi -samma sönderslitna väsende, som uppenbarade sig inom den -yttre verlden, der finna vi dettas förklaring.</p> - -<p>Då Balder var död, bjöd engång Öge, hafvets gud, -Äser och Alfvar till gästabud. Loke var der äfven, blef -engång utdrifven, men kom åter och fick stanna qvar, då -han påminde Oden om fostbrödralaget, han ingått med -honom, den onde Loke, och om hans löfte att aldrig smaka -öl, om det ej bjöds åt Loke äfven. Derpå begynner Loke -tilltala gudar och gudinnor på det mest smädliga sätt och -berömmer sig öfver det onda, han bragt in i gudarnas verld. -Till sist bands han och öfver hans hufvud hängdes, som vi -veta, ormen, från hvars giftiga droppar Sigyn söker, med -qvinnans trofasta kärlek, rädda honom. Hvad gagnar det -till att hålla honom så hårdt bunden? Hans afkomma -lefver ju och skall i den sista tiden, då vintrarna följa -hvarandra, utan att lemna något rum emellan sig för sommaren, -då snön drifver från alla håll, kölden är stark och -vinden skarp, komma till den sista striden.</p> - -<p>Det onda hade med Loke upptagits i gudarnas verld. -Fallet var gjordt, synden inkommen, med henne elände och -halfhet. Triumferande sjunger Valan i Eddans underbara -inledningssång, som innehåller kärnan af våra fäders tro och -lära, när Oden spörjer henne till:</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Hvi frågar du mig?</div> -<div class="verse">hvi frestar du mig?</div> -<div class="verse">Allt vet jag, Oden,</div> -<div class="verse">hvar du dolt ditt öga</div> -<div class="verse">i den klara</div><span class="pagenum"><a name="Page_38" id="Page_38">[38]</a></span> -<div class="verse">Mimes brunn.</div> -<div class="verse">Mjöd dricker Mime</div> -<div class="verse">morgon hvarje</div> -<div class="verse">af valfaders pant.</div> -</div> -</div> -</div> - -<p>Derföre var det, som Oden drog ned hatten öfver -ansigtet. Han ville ej, att hans halfhet skulle synas. Liksom -den skulle hafva kunnat fördöljas!</p> - -<p>Saken var den, att Oden ej kunde förgäta fallet, synden -och eländet. Han och med honom de öfrige gudarne -kunde icke skjuta ifrån sig tanken på det, som händt, och -tanken på det som komma skulle. Det fans ingen frid, -ingen fullhet, ingen harmoni i verlden. Och var det svårt, -under det “ulfven ännu endast stirrade på gudarnas samfund“, -hvad skulle det blifva sedan, när bojorna lossna och -de onda makterna komma och striden rasar på Vigrids -slätter, der Enhärjarne, hvilkas tal Oden städse förökat med -de tappraste af menniskors söner, ehuru han väl visste, att -han icke skulle få nog, der de förmå intet, der gudarne -falla allesamman, ty det finnes ingen af dem, som är fri -från det onda, sedan den hvite Balder, den ende rene, vardt -ryckt ifrån dem?</p> - -<p>Sådana voro de gudar, våra fäder tillbådo, invigde åt -döden. Nordbon visste det och trodde ändock på dem och -lefde sitt lif fram i manlig kamp, utan frid, utan leende -glädje, utan rast och ro, men derjemte utan att svigta, -utan att kasta svärdet ifrån sig, för att sjunka ned i vanmäktig -förtviflan. Men förtviflan låg det dock i hans vildhet, -i hela hans lifs riktning och lynne. Å andra -sidan, hvar finne vi en <em class="gesperrt">mensklig</em> kraft sådan som den han -lade i dagen. Också kom det till honom en stråle af ljus, -som framtrollade för hans öga en hägring af den verld, -som kommer, der skördar växa osådda, der allt ondt är slut, -der Balder och Höd bo i endrägt tillsammans, der Gimles -guldbetäckta boning ståndar, mer än solen fager, der skaror<span class="pagenum"><a name="Page_39" id="Page_39">[39]</a></span> -evigt skola njuta fröjden, der den mäktige, som från höjden -kommer, han som råder öfver allt, kommer till domen.</p> - -<p>Innan vi lemna de förhållanden, som gåfvo färg åt -lifsutvecklingen på Island, vilja vi uppsöka Isländaren inom -ännu ett område. Vi vilje till en början se honom i -hans hem.</p> - -<p>Vi närma oss en gård emot nattens inbrott. Först -komma vi till gärdesgården och genom dess port in på -tunet, den inhägnade gräsbevuxna marken omkring byggnaderna. -Dessa se helt spöklika ut med sina stora vindskeden -och högtuppskjutande högsätessuler och röken, som -stiger upp från hufvudbyggnadens tak. På Island, lika litet -som i det öfriga Norden, hade man den tiden lärt sig att -upptorna husen i väldiga massor; ett naturfolk har i allmänhet -föga begrepp om tidens och rummets dyrbarhet. Det -senare synes bäst deraf, att man byggde hvar kammare -som ett särskildt hus. På Island har visserligen bristen -på virke gjort det nödvändigt att gå en medelväg, i det -man flyttat husen tillsammans och således låtit två och -två hafva en vägg gemensam, ehuru hvart hus fortfarande -har sitt särskilda tak. Det är dock icke troligt, att husen -under sagornas tid voro på det viset sammanbyggda.</p> - -<p>Folket är församladt i det förnämsta af husen. Hávamál -bjuder väl att vara försigtig, när man inträder i -ett hus —</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Vinklar alla</div> -<div class="verse">du väl omskåde,</div> -<div class="verse">förr’n in du träder,</div> -<div class="verse">ty ovisst är att veta,</div> -<div class="verse">hvar ovänner sitta</div> -<div class="verse">å bänken inne.</div> -</div> -</div> -</div> - -<p>Men här tjenar det till intet att se in genom luckan -på ytterdörren, ty det är mörkt i förhuset. Vi måste -gå igenom detta till indörren och öppna denna, ifall vi<span class="pagenum"><a name="Page_40" id="Page_40">[40]</a></span> -icke föredraga att klappa på och låta någon af trälarna -öppna för oss.</p> - -<p>Det är en brokig tafla derinne! Det stora rummet -är deladt i trenne skepp — om jag får begagna en konstterm -från en senare kulturperiod — genom tvenne rader -af stolpar, som uppbära det i en ryggås hopgående taket. Den -ena radens tvenne midtstolpar äro just de så ofta omnämnda -högsätessulerna. På ömse sidor om högsätet mellan dem -går en rad af bänkar, midt emot är ett annat, lägre högsäte -och en annan bänkrad. I sidoskeppen finnas hviloplatserna, -längst fram, i ena ändan, är den inhägnade s. k. tvärpallen, -qvinnornas tillhåll.</p> - -<p>Dagens arbete är slutadt. Husbonden sitter i sitt -högsäte, hans män och ett par gäster på bänkarna. -Aftonvarden är borttagen och dryckeslaget är i gång. Man -har märkt oss, anvisat oss platser och bjudit oss hornen. -Värden och sedan än en, än en annan dricker oss till. -Tungorna lossna, forntida och samtida, egna och andras -bragder omtalas, upphöjas eller förklenas. Qvinnorna, som -sitta på tvärpallen, blanda sig med i laget. Barnen leka -på golfvet kring de der upptända eldarna, som sprida ljus -och värma. Ljus tändas först till natten.</p> - -<p>Jag vill just icke påstå, att man med oblandadt nöje -sitter vid ett sådant gästabud. Det är icke alle, som -minnas att</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">vägkost värre</div> -<div class="verse">får ej mannen</div> -<div class="verse">än öfvermått af öl.</div> -<div class="verse">Ty mindre vet</div> -<div class="verse">af vettet mannen,</div> -<div class="verse">då han mera dricker.</div> -</div> -</div> -</div> - -<p>Samtalet vill så gerna urarta till stickord och vore -icke gästvänskapens rätter så helighållna, skulle det icke -vara långt till vapnen, som äro upphängda på stolparna -öfver bänkraderna.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_41" id="Page_41">[41]</a></span></p> - -<p>Hvad hade månne dessa menniskor, som vi här finna -samlade vid dryckeslaget och åtminstone till en del njutande -deraf till öfvermått, till hvilkas verksamhet, både -enskilda och offentliga, vi i det följande skola komma, hvad -hade de för idealer? Hvilka voro de höga mönster i mannamod -och ädel idrott, de hade satt för sig?</p> - -<p>Om Ragnar Lodbrok har jag redan påmint. Om -Niflungar och Gjukungar, allrafrämst om Sigurd Fafnesbane -kunde jag nämna, hvad Eddans hjeltesånger om dem säga, -men jag förmodar att det är sedan barndomens dagar bekant -för de flesta. Dessa sånger handla visserligen sällan om -vår Nord och förlägga sjelfva skådeplatsen för sina tilldragelser -inom sydligare länder, men det är ett misstag, om -man derför vill helt enkelt behandla dem som främmande -gods. De för de Germanska folken gemensamma sägnerna -äro omgjutna i nordisk stil, ur dessa nordiska bearbetningar -fläktar emot oss samma ande, som uppenbarar sig i de -mythiska sångerna och beherrskar hela det gamla lifvet, -sådant det i sagorna skildras. Det finnes en af dessa sånger, -som ännu icke blifvit återfunnen hos något af de beslägtade -folken och som derföre synes vara uteslutande -nordisk. Dess skönhet är så gripande, dess psychologiska -sanning så djuptänkt, att jag icke kan underlåta att här -påminna om den.</p> - -<p>Gudrun sitter vid sidan af sin makes, Sigurds, lik. -Hennes bröder hade slagit honom. Ett täckelse ligger -utbredt öfver den döda, så att hon ej ser hans anlete. Hon -sitter försjunken i smärta, ehuru hon ej yppar den efter -qvinnors vanliga sed, hon gråter icke, ej heller jämrar hon -sig eller slår hop sina händer.</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Gingo jarlar,</div> -<div class="verse">allkloke, fram,</div> -<div class="verse">som henne sorgen</div> -<div class="verse">stilla tänkte.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Fastän Gudrun</div> -<div class="verse">ej gråta kunde,</div> -<div class="verse">var hon sorgsen,</div> -<div class="verse">hjertat ville brista.</div><span class="pagenum"><a name="Page_42" id="Page_42">[42]</a></span> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Suto herrliga</div> -<div class="verse">jarlabrudar,</div> -<div class="verse">guldbeprydda,</div> -<div class="verse">hos Gudrun.</div> -<div class="verse">Hvar af dem sade</div> -<div class="verse">sitt lidande,</div> -<div class="verse">som de bittrast</div> -<div class="verse">burit hade.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Då qvad Gjaflög,</div> -<div class="verse">Gjukes dotter:</div> -<div class="verse">“Mig vet jag på jorden</div> -<div class="verse">fröjdelösast;</div> -<div class="verse">har jag fem männers</div> -<div class="verse">fall utståndit,</div> -<div class="verse">tvenne döttrars,</div> -<div class="verse">trenne systrars,</div> -<div class="verse">åtta bröders.</div> -<div class="verse">Dock jag lefver, ensam.“</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Fastän Gudrun</div> -<div class="verse">ej gråta kunde,</div> -<div class="verse">var hon sorgsen</div> -<div class="verse">öfver makens död</div> -<div class="verse">och djupt bedröfvad</div> -<div class="verse">vid förstens lik.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Då qvad Härborg,</div> -<div class="verse">Hunalands drottning:</div> -<div class="verse">“har jag hårdare</div> -<div class="verse">harm att säga;</div> -<div class="verse">mina sju söner,</div> -<div class="verse">sunnanlands,</div> -<div class="verse">min man, åttonde,</div> -<div class="verse">i strid föllo.“</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">“Fader och moder,</div> -<div class="verse">fyra bröder,</div> -<div class="verse">dem på vågen</div> -<div class="verse">vinden svek;</div> -<div class="verse">böljan slog</div> -<div class="verse">mot skeppets bord.“</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">“Sjelf skulle jag smycka,</div> -<div class="verse">sjelf besörja,</div> -<div class="verse">sjelf hantera</div> -<div class="verse">helfärd deras —</div> -<div class="verse">det allt jag led</div> -<div class="verse">på <em class="gesperrt">ett</em> halfår,</div> -<div class="verse">så att mig ingen</div> -<div class="verse">glädje skänkte.“</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">“Då blef jag bunden</div> -<div class="verse">och segrarns byte,</div> -<div class="verse">samma halfår,</div> -<div class="verse">något senare.</div> -<div class="verse">Skulle jag smycka</div> -<div class="verse">och skorna binda</div> -<div class="verse">på herrskarns hustru</div> -<div class="verse">hvarje morgon.“</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">“Hon hotade mig,</div> -<div class="verse">hatfull och svartsjuk,</div> -<div class="verse">och mig hårda</div> -<div class="verse">hugg hon gaf.</div> -<div class="verse">Fann jag husbonden</div> -<div class="verse">hvarken bättre</div> -<div class="verse">än husets fröja,</div> -<div class="verse">heller ej sämre.“</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Fastän Gudrun</div> -<div class="verse">ej gråta kunde</div> -<div class="verse">var hon sorgsen</div> -<div class="verse">för makens död</div> -<div class="verse">och djupt bedröfvad</div> -<div class="verse">vid förstens lik.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Då qvad Gullrand,</div> -<div class="verse">Gjukes dotter:</div> -<div class="verse">“föga kan du,</div> -<div class="verse">fast vis du är,</div> -<div class="verse">unga makan</div> -<div class="verse">svaren gifva.“</div><span class="pagenum"><a name="Page_43" id="Page_43">[43]</a></span> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Då hon täckelset</div> -<div class="verse">tog af Sigurd</div> -<div class="verse">och lade kinden</div> -<div class="verse">mot hustruns knä.</div> -<div class="verse">“Se du på den ljufva,</div> -<div class="verse">lägg din mun vid hans,</div> -<div class="verse">som om du famnade</div> -<div class="verse">lefvande försten.“</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Gudrun såg</div> -<div class="verse">ett ögonblick,</div> -<div class="verse">såg konungens panna</div> -<div class="verse">klibbad af blodet,</div> -<div class="verse">den klara blicken</div> -<div class="verse">i döden slocknad,</div> -<div class="verse">herrskarens hugborg</div> -<div class="verse">af svärdet huggen.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Då sänkte Gudrun</div> -<div class="verse">sitt knä vid bolstret,</div> -<div class="verse">håret lossnade</div> -<div class="verse">kinden lågade,</div> -<div class="verse">men regnets droppe</div> -<div class="verse">rann ned på knät.</div> -<div class="verse">Då gret Gudrun,</div> -<div class="verse">Gjukes dotter.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Då qvad Gullrand:</div> -<div class="verse">“eder kärlek</div> -<div class="verse">varmare var dock</div> -<div class="verse">än varit menskors</div> -<div class="verse">här på jorden;</div> -<div class="verse">icke du trifdes,</div> -<div class="verse">ute eller inne,</div> -<div class="verse">syster min,</div> -<div class="verse">var du ej med Sigurd.“</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Då qvad Gudrun,</div> -<div class="verse">Gjukes dotter:</div> -<div class="verse">“Så var min Sigurd</div> -<div class="verse">bland Gjukes söner,</div> -<div class="verse">som en telning</div> -<div class="verse">bland gräset vuxen,</div> -<div class="verse">som klara stenen</div> -<div class="verse">å snöret fästad,</div> -<div class="verse">ädelstenen,</div> -<div class="verse">öfver förstar.“</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">“Jag ock tycktes</div> -<div class="verse">kungens kämpar</div> -<div class="verse">vara högre</div> -<div class="verse">än Odens mör.</div> -<div class="verse">Nu är jag så liten,</div> -<div class="verse">som löfvet är</div> -<div class="verse">i stora skogen,</div> -<div class="verse">vid Sigurds död.“</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">“Alltid jag saknar</div> -<div class="verse">älsklingen min.</div> -<div class="verse">Vålla Gjukes söner,</div> -<div class="verse">vålla Gjukes söner</div> -<div class="verse">all min smärta</div> -<div class="verse">och sin syster</div> -<div class="verse">svåra gråten.“ — —</div> -</div> -</div> -</div> - -<p>Behöfves det mera, för att gifva sista draget till teckningen -af den gamla Nordbons charakter? Behöfves det -än ytterligare påminna, när vi icke kunna undgå att rysa -för hans oförvägenhet och vildhet, att han egde en själens -adel, som låter honom stå under ingen af hvad tid eller -slägte som helst?</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_44" id="Page_44">[44]</a></span></p> - -<p>Eller få vi icke döma våra fäder och de gamla Isländarna -efter deras sånger, efter de höga bilder, som sväfvade -fram för skaldens öga i den högsta inspirationens -stunder? Jag behöfver ej länge leta, för att kunna visa -upp, hur pass en Isländsk qvinna var mäktig af storartad -själsstyrka. Efter qvinnan, hennes art och den heder, som -gafs henne, kan man bedöma folket och tiden.</p> - -<p>Det var en Isländare, som het Gisle Sursson.<a name="FNanchor_10" id="FNanchor_10"></a><a href="#Footnote_10" class="fnanchor">[10]</a> Han -hade bragt sin egen svåger om lifvet och dömdes förlustig -umgänget med sina medborgare, dömdes, som det kallades, -till skogsgång; ty den tiden fans det ännu skogar på ön. -Han söker, som de fleste andre, som kommit i samma läge, -att i det längsta hålla från sig fienderna, hvilka ostraffadt -kunde döda honom, när helst de kunde komma åt. I en -afsides vik byggde han en hydda åt sin maka Öd och en -trotjenarinna. Sjelf irrar han omkring, söker hjelp hos sin -broder, men finner bara köld; oskylde gifva honom likväl -rikligt understöd. Tidtals kommer han till sin hustru och -vistas något hos henne, för att vederqvicka sig. Blid och -kärleksfull delar hon hans lidanden. Fienderna veta om -hennes bostad och söka genom gåfvor och hotelser förmå -henne att röja mannen; men allt är förgäfves. Som blodhundar -följa de hans spår och det är förvånande, hur han -gång efter annan undkommer dem. Till slut blir Gisles -själsstyrka bruten, han förföljes af svåra drömmar om faror -och blir till sist så mörkrädd, att han aldrig vågar vara -ensam. Så gingo tretton år. Den sista sommarens sista -natt var inne. Gisle kunde icke sofva, ej heller hans maka -eller tjenarinnan. Han föreslår då, att de skulle gå upp -till hans gömställe i bergen, att han der skulle försöka få -någon ro. Det var en lugn natt och daggen föll starkt. -De gingo ut. Gisle hade i handen en träbit och ristade -runor deri. Han märkte icke, att spånorna föllo på marken.<span class="pagenum"><a name="Page_45" id="Page_45">[45]</a></span> -I gömstället somnade han, men hans sömn var orolig. -Öd frågar honom, hvad han drömt.</p> - -<p>Då höra de menniskoröster. Förföljarne voro komne, -de hade märkt fotspåren på den daggiga marken och spånorna. -De kommo nu allt närmare. Att fly undan var -ej möjligt, men Gisle vill sälja sitt lif så dyrt han kan, -ty han har vapnen med sig. Den förste, som kommer upp, -får ett svärdshugg, så att han tumlar ned. Nu kommer -skarans anförare, den lågsinte uslingen Öjolf, och Öd går -emot honom och gifver honom ett hugg med sin staf, så -att hans hand förlamas och han sjelf störtar utför branten. -Då utbrast Gisle: “Nog har jag länge vetat, att jag var -väl gift, men det visste jag dock icke, att jag var så väl -gift, som jag är. Men mindre hjelp gaf du mig än du -ville, fast hugget var godt; jag hade dödat honom som den -andra.“ Gisle föll snart.</p> - -<p>Detta hände för åttahundra nio och åttatio år sedan, -eller år 978. Öd lemnade Island. I Hedeby, det nuvarande -Slesvig, antog hon christendomen och gick på vallfärd -söderut, hvarifrån hon aldrig återvände.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_46" id="Page_46">[46]</a></span></p> - -<h2 id="ch3">3.<br /> -<span class="smaller">Vikingalifvet.</span></h2> - -<p>Olaus Petri, den Svenske reformatorn, säger i sin -krönika, då han talar om den föregifna stora götiska utvandringen -ur Sverige: “Man lägger föga ära in dermed, att man -far med öfvervåld och orätt i en annans land, som oss intet -ondt gjort hafver, skinnar och bränner, dräper och förhärjar -dem, som gerna ville sitta i fred.“ Man tänkte sig den -tiden, de Götiska folkens uttåg alldeles i likhet med vikingafärderna -och derföre kunna vi tillämpa detta uttryck på denna -yttring af våra fäders lif under hednatiden. Mången torde -af sig sjelf hafva fällt en lika lydande dom. Är han riktig -eller hafva vi att gifva rätt åt den motsatta åsigten, som -triumferande framhåller vikingatågen som något rätt stort -och glädjande?</p> - -<p>Visst är, att denna senare åsigt är den allmännaste -och att den icke saknar anhängare än i dag, äfven om -dessa icke göra detta klart för sig. Det synes, som om -de gamla härjningstågen och sympathierna för dem hade -dragit en rätt svår nemesis öfver oss. Skulle jag till eder -ställa den fråga, hvad J veten om de äldsta tiderna af vår -historia mer än en rad af konunganamn, som föga eller -intet säga, en fråga om de inre förhållandena och de tidernas -lif, befarar jag, att de flesta icke skulle hafva annat -att förtälja än måhända något om fädernas gudar och gudasagor<span class="pagenum"><a name="Page_47" id="Page_47">[47]</a></span> -samt allramest, först och sist, om — vikingatågen. -Skulle jag lägga fram för eder något smycke, vapen eller -verktyg, funnet i vårt lands jord och uppenbarligen tillhörande -våra hedniska förfäder, och skulle jag så fråga er -mening om detta föremåls tillkomst, är jag nästan viss, att -om detta föremål är i något afseende utmärkt, svarar enhvar -af eder helt enkelt: “det har kommit in med vikingarna.“ -Till sist har man härigenom kommit derhän, att -för vår föreställning stå våra förfäder — äfven om vi, när -uppmärksamheten fästas derpå, ej gerna vilja vidgå det — -allenast som obildade röfvare, hvilka togo det vigtigaste af -det, som hörer till detta lifvets nödtorft och njutningar, -från främmande land och med våld. Det är ju en rätt -sorglig föreställning! Hon föranleder mig att till en början -tala om vikingalifvet och vikingarna. Det är så mycket -lämpligare att taga detta ämne först, ty vi komma ju dervid -att betrakta Isländarnas lif <em class="gesperrt">utom</em> Island.</p> - -<p>Vikingafärderna äro visserligen icke någon Isländarnas -uteslutande tillhörighet. Vi hafva sett, att utflyttningen -till Island stod i rätt nära förhållande till de tidigare -vikingafärderna. Dessas början infalla ungefär ett århundrade -före Islands bebyggande, men de fortforo äfven efter -den tiden.</p> - -<p>Skallegrim, Qväll-ulfs son, hade en son, som fick namnet -Egil. Denne blef en af Islands mest framstående vikingar. -Jag vill derföre framhålla de vigtigare tilldragelserna -ur hans lif, sådana de skildras i hans saga, en af de -yppersta, Isländska litteraturen har att uppvisa.</p> - -<p>Han framställes för oss första gången vid tre års ålder; -han var då redan stor och stark och man såg, att -han skulle blifva mörk och föga vacker. Hela huset blef -då en gång bjudet till gästabud hos hans morfader. Egil -ansågs vara för liten att följa med och fick stanna hemma, ehuru -han påstod sig vara lika nära slägt som den äldre brodren. -Men då de andre ridit af, tar Egil fatt på en arbetshäst<span class="pagenum"><a name="Page_48" id="Page_48">[48]</a></span> -och begifver sig efter. Han kommer verkligen, trots de -villsamma myrarna, fram, fast först emot aftonen. Under -öldrickandet på qvällen börja männen qväda visor och den -treårige Egil, som sitter hos morfadren, qväder ock en, författad -efter de redan då brukade stela och pedantiska reglorna -för diktkonsten. Till skaldelön fick han dagen derpå -tre ätliga snäckor och ett andägg. Vid sex års ålder kom -han vid ett bollspel i tvist med en annan, något äldre -pojke. Det slutade så, att Egil högg en yxa i hufvudet -på honom. Fadren tog illa upp det, men modren sade, att -Egil var ett vikingsämne och att han borde få ett härskepp, -så fort han kom till ålders. Då utbrast sexåringen, -glömsk af alla de pedantiska reglorna, i en jublande visa:</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Det sade moder min,</div> -<div class="verse">att mig skulle köpas</div> -<div class="verse">skepp och fagra åror,</div> -<div class="verse">att fara kring med vikingar,</div> -<div class="verse">att stånda upp i stammen,</div> -<div class="verse">styra kära skeppet,</div> -<div class="verse">hålla så till hamnen,</div> -<div class="verse">hugga en och annan.</div> -</div> -</div> -</div> - -<p>Då Egil var tolf år gammal, hände det, äfven vid -en boll-lek, att hans fader råkade i berserkaraseri och derunder -dödade först Egils bästa vän och sedan hans barndoms -vårdarinna. Om qvällen satte Skallegrim sig med -männen till bords. Egil kom sent in, ty först gick han in -i en annan af gårdens byggnader och slog der ihjäl den af -fadrens män, som var honom kärast. Den vintern talade -sedan far och son ej ett ord med hvarandra.</p> - -<p>Vid 20 års ålder — år 924 — följer Egil sin broder -på dennas andra utresa. Han blef ogästvänligt bemött -af en Norska konungens fogde och slog honom derföre utanför -dörren till det hus, der konungen sjelf var inne. Efter en -besvärlig flykt, under hvilken han dödar tvenne och lemlästar -en af konungens män, kommer han åter till den gård,<span class="pagenum"><a name="Page_49" id="Page_49">[49]</a></span> -der han och brodren gästade. Förhållandet mellan bröderna -hade förut varit mindre godt, men derom höres intet nu, -ehuru Thorolf varit mycket omhuldad af konung Erik blodyxe. -Ingen annan ogillar Egils gerning; alla synas beundra -den och ställa blott om, att konungens vrede blidkades.</p> - -<p>Följande sommar foro Egil och brodren i Österväg. -De landade i Kurland och hade der först köpstämma i fjorton -dagar, sedan började de härja. En dag hade Egil med -tolf man kommit för långt in, hvarpå de om aftonen kringrändes -och kastades bundne in i ett hus. Egil visste att -lossa banden och de bröto sig in i ett rum bredvid, under -hvilket de funno i en källare trenne Danskar från Jutland, -som hade tagits tillfånga sommaren förut. De bröto sig nu -ut, togo sig vapen och dyrbarheter. Men då de kommit -ett stycke väg, fick Egil samvetsbetänkligheter, ty att taga -något i hemlighet, utan egarens vetskap, var ju helt enkelt -stöld. Trots följeslagarnas ord vände han om, sätter eld på -ett hus, dödar en mängd menniskor, när de skulle störta -ut, och går sedan till skeppen. För egen del fick han af -den röfvade skatten ett stort mjödhorn fullt med silfver. -Senare på sommaren foro bröderna till Danmark, der Harald -Gormsson nyss hade efterträdt sin fader. Vikingar -svärmade der i mängd. Egil och de med honom voro -plundrade köpskepp, gingo i land och brände Lund. När de -kommo längre upp, sände Arnfinn Jarl i Halland bud till -dem, för att fråga, om de kommo i frid eller om de ernade -härja. De svarade, att detta senare icke lönade mödan, då -Halland icke var något rikt land, hvarpå jarlen bjöd dem -till gästabud. Egil, brodren och trettio män begåfvo sig -dit. Om qvällen skulle män och qvinnor dricka tvemännings, -Egil med jarlens dotter. Han satte sig på hennes -plats, men hon kom till honom och sade:</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Hvad vill du, sven, i mitt säte?</div> -<div class="verse">Sällan har du gifvit</div><span class="pagenum"><a name="Page_50" id="Page_50">[50]</a></span> -<div class="verse">vargen varma rätter,</div> -<div class="verse">jag vill vara ensam om mitt.</div> -<div class="verse">Du såg icke korpen i höst</div> -<div class="verse">öfver likens massor skria.</div> -<div class="verse">Du var ej med, när eggarna,</div> -<div class="verse">skaltunna, möttes.</div> -</div> -</div> -</div> - -<p>Egil svarade:</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Farit har jag med blodigt svärd,</div> -<div class="verse">så att sårfogeln följde</div> -<div class="verse">mig och susande spjutet;</div> -<div class="verse">striden var svår för vikingar.</div> -<div class="verse">Vredgade kämpade vi,</div> -<div class="verse">lågan slog om menskors hus.</div> -<div class="verse">Vi läto blodiga liken</div> -<div class="verse">slumra i borgporten.</div> -</div> -</div> -</div> - -<p>Derefter drucko de tillsammans. Öfver vintern voro -bröderna i Norge.</p> - -<p>Följande sommar foro de i härtåg först till Danmark, -sedan till Frisland och derpå åter till Danmark, der de öfverföllo -och plundrade en frände till Erik blodyxes drottning, -Gunhild. Om hösten foro de utmed Tyska och Flamländska -kusterna och stannade till sist uti England, der en mängd -vikingar voro församlade hos konung Ethelstan, för att bistå -honom i de inbördes strider, som söndersleto landet. Egils -broder föll der. Egil sjelf stannade ett par år och for -sedan, rikt begåfvad, till Norge, der han äktade brodrens -enka, och derpå efter fem års frånvaro till Island.</p> - -<p>Fyra år derefter är Egil åter i Norge, för att kräfva -ut sin makas arf, men han måste lemna thinget för drottning -Gunhilds fiendskaps skull. Kort derefter dödar Egil, -hvars skepp hade blifvit uppbrändt af konungen, sin vederdeloman -i arfstvisten samt konungens son, som då vistades -hos denna. Innan han lemnar Norge, reser han upp i en -bergsskrefva en stång, på hvars spets var fästadt ett inåt -land riktadt hästhufvud, och å stången voro med runor<span class="pagenum"><a name="Page_51" id="Page_51">[51]</a></span> -ristade de ord, att nidstången var rest mot konung Erik -och drottning Gunhild och mot landvättarna, som i Norge -bo, att de alla skulle fara vilse, tills de drifvit ur landet -Erik och Gunhild. Derpå for Egil till Island, der Skallegrim -kort derefter dog, år 934.</p> - -<p>Två år derefter är Egil åter på utfärd. Han fick då -pröfva lyckans ostadighet. Hans skepp förliste vid Englands -nordöstra kust, vid Humbern, och när Egil kom i -land, fick han höra, att Erik blodyxe verkligen var fördrifven -ur Norge och nu vistades i York såsom Northumberlands -konung. Underrättelsen var just icke glädjande. Egil -kunde icke undkomma i hemlighet, utan gick till konungen, -sjöng ett lofqväde öfver honom och fick, trots Gunhilds -onda vilja, fara i frid. Hos Ethelstan blef han väl emottagen.</p> - -<p>Snart for han vidare till Norge att söka af Håkan -Ethelstansfostre, som då regerade, få rätt i sin arfstvist. -Han fick löfte, att lagen skulle få gå sin gilla gång. Det -slutades så, att han utmanade sin motståndare på envige -och segrade deri. Dessförinnan hade han varit på besök -hos slägtingar till Arenbjörn herse, sin närmaste vän. Han -fann dem i stor bedröfvelse. En Svensk berserk hade friat -till dottern i huset och, då han fått afslag, utmanat brodern, -som icke var vuxen en sådan strid. Egil gick i hans -ställe och slog berserken. Derpå vände han om till Island.</p> - -<p>Fem år derefter är Egil åter ute. Erik blodyxe är -död, hans söner vistas i Danmark. Meningarne i Norge äro -delade, huruvida man borde hålla med Håkan, som väl var -rättrådig och god, men som i följd af sin benägenhet för -christendomen ej var godt liden, eller om man skulle fara till -konungssönerna i Danmark. Den nyssnämnde Arenbjörn -uppsöker konung Håkan för att gifva Egils angelägenhet -sitt förord, men blir illa mottagen. Egil och han härja -om sommaren i Tyskland och Frisland. Derefter far Arenbjörn -till Erikssönerna, Egil till en af sina vänner i Norge.<span class="pagenum"><a name="Page_52" id="Page_52">[52]</a></span> -I hans ställe far han med konung Håkans sändebud, för att -utkräfva den sedan många år oguldna skatten från Vermland. -Han besvikes af konungsmännen, men far sin led -fram, oaktadt de stora svårigheter, som snön beredde honom. -En afton kommer han till ett hus, hvars egare är -snål och icke unnar de uttröttade gästerna någon bättre -välfägnad. Egil vill morgonen derpå döda honom, men -skänker honom lifvet på hans hustrus och dotters förbön. -En annan afton tog han in i en gård, der han blef gästfritt -mottagen. Dottren i huset låg i tvärpallen, sjuk. En -karl i närheten hade ristat några trollrunor i ett fiskben -och lagt detta under henne, men hon hade endast blifvit -värre deraf. Egil fann, att runorna voro felristade, skafde -af dem och ristade nya, hvarefter flickan blef frisk. Till -sist kom han till Vermlandsjarlen och fick af honom skatten, -men måste på återvägen slå sig igenom tvenne bakhåll, -som denne satt för honom. Följande år drog konung Håkan -dit och lade Vermland åter under Norges krona. Egil -reser ut till Island.</p> - -<p>Då han nu kom dit — år 945 — var, enligt sagans -vitnesbörd, allt odelbart land intaget, alla landnamsmännen -döde; deras söner och sonsöner bildade de dåvarande generationerna. -Egil lefde länge. Hans dödsår är icke angifvet -i hans saga, men det inträffade ungefär 45 år efter hans -sista hemkomst. Hur tillbragte en viking återstoden af sitt -verksamma lif?</p> - -<p>Egil hade under sina färder förvärfvat både anseende -och rikedom. Han var en af Islands mest fräjdade och -rikaste män. Andre Isländare, äfven berömde utfarare, kommo -till honom att höra berättelsen om hans mångskiftande öden. -Norrmän kommo till honom med underrättelser och gåfvor -från andra sidan hafvet. Det ser dock ut, som om den -starka mannens kraft varit bruten; det berättas intet om -något hans storverk under de sista 45 åren af hans lefnad. -Han deltog en gång å sin sons vägnar i en process på<span class="pagenum"><a name="Page_53" id="Page_53">[53]</a></span> -thinget, det är allt. Dessutom hopades sorger och lidanden, -när ålderns dagar kommo. En dag kom det bud, att -båten, på hvilken hans mest älskade son farit, hade kantrat -och sonen drunknat. Egil red ned till stranden, fann -der sonens lik, lade det framför sig på hästen, red så hem -och öppnade fadrens grafhög och lade sonen derinne. Sorgen -var då så tung, fast intet ord spilldes, att, enligt -sagan, de tätt åtsittande kläderna brusto. Hemkommen -gick Egil till sin säng, lade sig der och tillslöt dess lucka. -Han ville icke lefva längre, han ville dö i stillhet derinne. -Hans dotter Thorgerd efterskickades och narrade fadren att -afstå från denna föresats. På hennes uppmaning sjöng han -i stället ett sorgeqväde öfver sonen, ett af de vackraste den -Isländska litteraturen åt oss bevarat.</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Tungt det är mig</div> -<div class="verse">tungan röra</div> -<div class="verse">och ur strupen</div> -<div class="verse">andan draga.</div> -<div class="verse">Är ej likligt,</div> -<div class="verse">att jag kan sjunga,</div> -<div class="verse">sången bringa</div> -<div class="verse">ur andens boning.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse tb">* * *</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Ty ätten min</div> -<div class="verse">mot ändan lider,</div> -<div class="verse">likt träden i skogen</div> -<div class="verse">som ljungeld slagit.</div> -<div class="verse">Ej med godt mod</div> -<div class="verse">mannen bär</div> -<div class="verse">frändens lik</div> -<div class="verse">i grafvens famn.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse tb">* * *</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Svårt var brottet,</div> -<div class="verse">böljan bröt</div> -<div class="verse">i min faders</div> -<div class="verse">frändekrets.</div> -<div class="verse">Öppet vet jag</div> -<div class="verse">och ofyldt stå</div> -<div class="verse">sonens rof,</div> -<div class="verse">som mig hafvet redde.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Mycket har Ran</div> -<div class="verse">ryckt ifrån mig.</div> -<div class="verse">Jag är mycket arm</div> -<div class="verse">på kära vänner.</div> -<div class="verse">Hafvet slitit</div> -<div class="verse">min slägts bästa,</div> -<div class="verse">ädlaste band</div> -<div class="verse">bort från mitt hjerta.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Du vet, kunde jag sorgen</div> -<div class="verse">med svärdet hämna,</div> -<div class="verse">då vore Öges</div> -<div class="verse">olycka gifven,</div> -<div class="verse">kunde med stormens</div> -<div class="verse">broder jag strida,</div> -<div class="verse">hans maka jag skulle</div> -<div class="verse">med svärdet möta.</div><span class="pagenum"><a name="Page_54" id="Page_54">[54]</a></span> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Men jag icke</div> -<div class="verse">tror mig ega</div> -<div class="verse">makt att strida</div> -<div class="verse">med skeppens bane,</div> -<div class="verse">ty all verlden</div> -<div class="verse">för ögon kommer</div> -<div class="verse">gamle mannens</div> -<div class="verse">hjelplöshet.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse tb">* * *</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Han såg mest på</div> -<div class="verse">hvad fadren sade,</div> -<div class="verse">om än allt folket</div> -<div class="verse">annat sade,</div> -<div class="verse">och mig hjelpte</div> -<div class="verse">uti hemmet</div> -<div class="verse">och min styrka</div> -<div class="verse">mest han stödde.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse tb">* * *</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Hvilken annan</div> -<div class="verse">orädd i striden</div> -<div class="verse">skall nu stånda</div> -<div class="verse">vid min sida?</div> -<div class="verse">Ofta jag det tarfvar</div> -<div class="verse">bland detta folket.</div> -<div class="verse">Stäckt är min vinge,</div> -<div class="verse">när vänner vackla.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Svårfunnen är</div> -<div class="verse">en säker vän</div> -<div class="verse">på hela ön,</div> -<div class="verse">som man kan tro;</div> -<div class="verse">ty svekfull</div> -<div class="verse">slägtingars bane</div> -<div class="verse">brodrens kropp</div> -<div class="verse">för guldet säljer;</div> -<div class="verse">mången finner jag så</div> -<div class="verse">efter skatten girig.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse tb">* * *</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Jag hade godt</div> -<div class="verse">med spjutens gud,</div> -<div class="verse">på honom jag trodde</div> -<div class="verse">och tryggt litade,</div> -<div class="verse">tills Valfader</div> -<div class="verse">vänskapen bröt,</div> -<div class="verse">segerns gifvare</div> -<div class="verse">stötte mig från sig.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Ej jag till Oden</div> -<div class="verse">offrar gerna,</div> -<div class="verse">till Viljes broder,</div> -<div class="verse">gudarnas höfdinge;</div> -<div class="verse">dock Mimes vän</div> -<div class="verse">mig har gifvit</div> -<div class="verse">böter för sorgen,</div> -<div class="verse">om jag det goda vill säga.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Af Suttungs mjöd</div> -<div class="verse">mig han dricka gaf,</div> -<div class="verse">skaldekonsten</div> -<div class="verse">skänkt mig att öfva.</div> -<div class="verse">Han mig den goda</div> -<div class="verse">gåfvan förlänat,</div> -<div class="verse">att osäker vän</div> -<div class="verse">till ovän göra.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Odens bundna</div> -<div class="verse">oväns syster —</div> -<div class="verse">nu är jag rådvill —</div> -<div class="verse">ståndar på näset.</div> -<div class="verse">Dock skall jag glad</div> -<div class="verse">med god vilja</div> -<div class="verse">och orädd</div> -<div class="verse">Hel förbida.</div> -</div> -</div> -</div> - -<p>Till sist lemnade Egil fädernegården åt sin yngsta son -och flyttade till sin älskade stjufdotter och hennes man. Dödens -skymning sänkte sig tidigt öfver den åldrande vikingen.<span class="pagenum"><a name="Page_55" id="Page_55">[55]</a></span> -Han blef lomhörd och fotstyf och till sist slocknade fullkomligt -ögonens ljus. Han hade svårt att gå ensam och låg -gerna framför elden, i vägen för kokerskorna, som med -hånande speord drefvo honom undan. Ända in i sista stund -dröjde dock hans kärlek till strid och vapenbrak. Han ville -kort före sin död fara till Allthinget med de silfverpenningar, -konung Ethelstan gifvit honom fordom, och strö ut dem öfver -samlingsplatsen. “Då torde det blifva strid och knuffar“, -sade han. Då man hindrade honom derifrån, blef han föga -belåten och begaf sig med tvenne trälar afsides åt fjällen, -der han dolde sina två silfverfylda kistor och ihjälslog -trälarna, att de icke skulle röja stället. I senare tid har -man derbredvid funnit vid flera tillfällen anglosachsiska mynt.</p> - -<p>Sådant var en vikings lif. Jag har sökt framställa -såväl de ljusa som de mörka sidorna.</p> - -<p>Egil dog ungefär tio år förrän christendomen antogs på Island. -Han var dock ingalunda den siste vikingen från ön.</p> - -<p>År 972 for Gunnar från Lidarända ut med ett par -vänner. Vid Götaelfs mynning kämpade de med ett par -vikingar från Östergötland, foro sedan till Danmark och -kommo till sist till Ösel. Der träffade de en Dansk man, -som blifvit tillfångatagen och landsatt på ön. Han visade -dem till en vikingaflotta på andra sidan. Efter en lysande -seger och med rikt byte vände Gunnar om, vistades en tid i -Hedeby hos konung Harald Gormsson, som hedrade honom -på allt sätt och ville hafva honom ständigt hos sig. Gunnar -ville först fara ut till Island, hvarpå konungen yttrade sina -tvifvelsmål att få se honom åter. Gunnar drog nu till -Hisingen med elfva skepp och sedan till Håkan jarl i Norge, -hos hvilken han öfvervintrade. Harald Gråfäll var då redan -fallen.</p> - -<p>Femton år derefter foro den visa och ädla Njåls söner -ut med ett köpskepp. Efter en stormig resa hunno de land -och genast kommo emot dem tretton vikingaskepp. Det blef -strid af och köpmansskeppet var nära att duka under, då dess<span class="pagenum"><a name="Page_56" id="Page_56">[56]</a></span> -tappre försvarare räddades af en annan vikingaflotta på tio -skepp. Då kommo Njålssönerne med lifvet ur striden. De -vistades en tid hos Sigurd jarl på Orkenöarna och deltogo -i hans strider med Skottarna, foro sedan till Norge, der de -råkade ut för Håkan jarls vrede. Det kom till strid och -de försvarade sig med största mannamod, men blefvo till -sist fångne. Under natten göra de sig fria och taga till -flykten. Mot morgonen träffa de en vän från Orkenöarna, -som kom att betala Håkan jarl skatt. Han tager upp dem -på sitt skepp; Håkan fordrar deras utlemnande, men hans -son Erik säger det vara bättre att bjuda dem ersättning -för den orättvisa, de lidit. Det blir nu förlikning och de -vistas en tid hos Erik jarl. Sedan foro de i viking till -Söderöarna och Anglesea, till Wales och Man, med hvars -konung de kämpade.</p> - -<p>År 1022 for Isländaren Bolle från sin ö. Då regerade -Olof den helige i Norge. Af honom hedrades Bolle -väl och konungen sade honom vara den yppersta Isländare, -hvars bekantskap han gjort, och konung Olof hade dock -sett sig vida om i verlden. Snart trifdes Bolle ej vid hofvet -i Sarpsborg, utan for ned till Danmark och fortsatte -sedan färden till Miklegård, Constantinopel, der han gick in -bland Väringarna och tjente med stor utmärkelse. År 1030 -kom han åter och red till hemmet, klädd i pelsverk, som -han fått af den Byzantinska kejsaren, och deröfver bar han -en röd skarlakanskappa. Hans svärd hade hjaltet siradt -med guld och guld var lindadt kring handtaget. Hjelmen -var förgyld, skölden var röd och derpå syntes en riddare -i guld. I handen bar han en dolk, “som sed var i främmande -land“. Hvar han kom med sina män, berättar -Laxdæla Saga, brydde qvinnorna sig ej om annat än att se -på honom och hans grannlåter. Samma saga förmäler, att -han var den förste nordman, som vistats i Miklegård, hvilket -likväl icke är sant, ty andra sagor nämna flera, som -före hans tid företogo den långa färden; de tvenne förste<span class="pagenum"><a name="Page_57" id="Page_57">[57]</a></span> -foro dit före 950. Dessa färder fortsattes efter Bolles tid. -Hösten år 1032 kom Harald, som Norges konung kallad -Hårdråde, till Constantinopel och fann der före sig som -Väringarnas höfding Isländaren Mår Hunradsson. Harald -for vida omkring på Medelhafvet, kämpade mot Sarracenerna -i Syrien och på Sicilien, mot Normanderna i Södra Italien. -År 1044 lemnade han södern. När dessa färder började -komma på modet, var dock den rätta vikingatiden förbi.</p> - -<p>Man kan inom vikingatiden urskilja olika afdelningar; -härjningstågen drefvos icke alltid med samma ifver. Efter -den första tiden, då oräkneliga skepp svärmade kring, särskildt -i de vestra farvattnen, kom ett något lugnare skifte, -då man for ut till Island eller nedsatte sig der man var, -utan att dock dessa farvatten kunde blifva fullt fredliga. -I stället för dessa enskilda företag började småningom mer -storartade, utgående från Norge och förnämligast från Danmark, -då konungasöner och sjelfva konungarne foro kring -med samlad styrka och härjade, som Olof Tryggvason och -Olof Haraldsson, eller underkufvade sig till sist land och -rike, som Erik blodyxe, Sven tveskägg, Knut den store. -Ju mer det Nordiska väldet i vestern vann styrka, desto -mindre kunde några fortsatta vikingatåg till dessa trakter -sättas i fråga. Christendomen, som vid denna tid vann -allt vidsträcktare herravälde i Norden, måste, äfven om den -gamla vildheten och stridslystnaden icke fullkomligt stäfjades, -åtminstone bidraga dertill. Det kunde icke vara detsamma -att anfalla länder och folk, der samma tro rådde, -som när man gick hedning mot christen. Äfven om icke -andra hinder mellankommit, skulle det tillväxande Normandiska -väldet hafva gjort slut på vikingatågen. I de -rika myntskatterna, man funnit i vår jord, tillhöra de allrayngsta -mynten Vilhelm eröfraren.</p> - -<p>På det viset började det blifva trångt på de vestra -farvattnen, mellan folken, hvilka man så otaliga gånger -gästat med härsköld eller under fredliga förhållanden. Då<span class="pagenum"><a name="Page_58" id="Page_58">[58]</a></span> -sträckte mången ut sina färder än längre. Från Gardarike, -Ryssland, med hvilket man af gammalt var bekant, drog -man sig, i synnerhet sedan ett Svenskt välde der uppkommit, -till Constantinopel. Dessa härfärder, der man försakade -den ära, som åtföljde den sjelfständiga ledningen af de oförvägna -företagen, och till hvilka man kunde gå eller vanligen -gick en och en, utan följe, aflöstes af vallfärderna. Föga -mer än femtio år efter Harald Hårdrådes Greklandsfärd företager -hans sonsons son Sigurd sin Jorsalafärd som väpnad -pilgrim.</p> - -<p>Hvad bragte vikingarne hem med sig? Från främmande -land, der man var i tillfälle att se mycket, som hemlandet -icke hade att uppvisa, hemfördes många dyrgripar, -kosteliga vapen och kläder och smycken. Rikt utstyrde kommo -vikingarne åter till Island, ofta föregångne af ryktet. Att -sålunda en utländsk konstflits alster infördes, är säkert, sagorna -tala ofta derom, men deraf följer ingalunda, att allt -kostbart, allt väl arbetadt och prydligt, som den tiden fans -i våra fäders ego, var ett rof från andra. Man kan förundra -sig öfver att icke finna från denna tid mera af bevisligen -utländskt arbete, än man gör. Jag talar härvid -icke om guld- och silfverskatterna, af hvilka mycket har det -utländska arbetets stämpel. Men å andra sidan finner man -arbeten i oädla metaller, som utan gensägelse äro utförda -i Norden och man varsnar i dem ett sådant mästerskap i -technisk färdighet och äfven smak, att man kan med skäl -glädjas deråt. Att Island, så vidt tillgångarne medgåfvo, -höll jemna steg med Sverige, är sannolikt, då likheterna -mellan Sverige och Norge uti folkligt, icke minst i antiqvariskt -hänseende äro så stora och den Isländska utflyttningen -var så pass sen, att det icke gerna kunde blifva -fråga om att bryta nya banor, utan fastmer att fullfölja de -redan i Norge beträdda. I sammanhang med allt detta är -det nödvändigt att tänka på, att mellan vikingaskeppen foro — -enligt sagornas vitnesbörd — talrika köpmansskepp, hvarjemte<span class="pagenum"><a name="Page_59" id="Page_59">[59]</a></span> -det förhållandet är ganska betecknande, att i Sverige, -hvars invånare vida mindre än grannfolken foro i vesterviking, -samlades större delen af de från vestern hemförda -skatterna. Detta kan icke gerna hafva skett, ifall icke handelsförbindelserna -antagit storartade dimensioner, detta åter -förutsätter tillvaron af en inhemsk konstflit af ingalunda föraktlig -art.</p> - -<p>Det område, som så skattades af Nordens män, den -verld, de mätte ut för sina manliga bedrifter, sköljes i norr -af Hvita hafvet, uppe vid Bjarmaland, på dess södra gräns -finna vi Syrien, Sicilien, Gibraltars sund, i vester hafva vi -Virginien och Grönland. Detta är onekligen storartadt<a name="FNanchor_11" id="FNanchor_11"></a><a href="#Footnote_11" class="fnanchor">[11]</a>. -Hvilka än vikingatågens frukter i öfrigt voro, det kunde man -ej undgå att vinna, att utsigterna vidgades, erfarenheten -riktades, krafterna stärktes under otaliga mödor och farligheter. -Det dröjde länge innan Nordens folk trädde in i -den stora Europeiska utvecklingen, men när de gjorde det, -hade de icke som ankungarne trott, att verlden rymdes under -ett kålblad; de visste af gammalt, att verlden är vid. En -stor uppfattning höfves den, som vill handla stort.</p> - -<p>Till denna vidgade utsigt, detta skick att se allt i -stort, kom ock den onekligen goda vanan att tänka på andras -omdömen och råd, icke så att man försakade all sjelfständighet -och blindt rättade sig efter andra, utan så, att man -icke ville, att andra skulle hafva något nesligt att förtälja. -Den allmänna tonen var ock sådan, att en neslig handling -icke tåldes, en berömlig åter gerna omtalades och hördes. -Vi få dock icke förgäta, att den tidens art icke var alldeles -densamma som vår egen tids, och att man derföre då -kunde tillåta sig att utföra och bedöma saker helt annorlunda, -än vi göra eller borde göra under den christna tidens -nittonde århundrade.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_60" id="Page_60">[60]</a></span></p> - -<p>Det är tydligt, att denna vikingafärdernas inverkan på -charakteren skulle i andra hand inverka på de offentliga -förhållandena. Dertill bidrog ock den glans, som omgaf en -fräjdad viking och gaf honom inflytande äfven i hemmet; -det <em class="gesperrt">personliga</em> inflytandet hade ännu icke hunnit i betydande -mon inskränkas eller utestängas af formerna. Något -direkt inflytande torde deremot vikingalifvet icke hafva -utöfvat på det Isländska statsskicket. Vigtigare torde dess -inverkan hafva varit på de Norska förhållandena. En Olof -Tryggvason och en Olof Haraldsson torde i främmande land, -der konungavärdigheten i allmänhet var starkare än i Norden, -hafva gjort mången erfarenhet, som de kunde anse -nyttig för sitt eget land. De ville likna andra konungar -och detta föll sig så mycket naturligare, då just de nämnde -två drefvo på sitt folks christnande och derföre måste se -till, hur andra christna konungar förhöllo sig. Vi få härvid -icke förgäta, att allt tal om vikingabalkar, stadgar antagna -och efterlefda af vikingar, är en senare tiders uppfinning, -då man målade ut vikingarnas dåd med de svartaste -färger och till ersättning, för att kunna rättfärdiga sina -sympathier derför, sökte som mildrande omständigheter framdraga -lagstadganden och enskilda handlingar af sentimental -vekhet. Det talas visserligen i Flóamanna-Saga om ett -stadgande, att ingen skulle fara i viking, som icke vore 20 -år gammal. Men dels är denna saga, ehuru i allmänhet -god, affattad i en tid, som icke är så mycket skild från -den, då de mythiska sagorna diktades, dels är det föga troligt, -att ett dylikt stadgande funnits till, emedan ynglingen -i Norden tidigt mognade till man. En 12-års pojke eller -rättare yngling, kunde få förestå godord. Sagorna innehålla -många drag, som vitna om denna tidiga mognad. Vi få -icke förgäta, att vikingalifvet ingalunda var ett <em class="gesperrt">yrke</em>, utan -ynglinga- och mannaålderns förströelse, hvarefter mången af -de allra yppersta i ro och stillhet odlade sin torfva, blandade<span class="pagenum"><a name="Page_61" id="Page_61">[61]</a></span> -sig i hemlandets stridigheter, lade råd med landets -visa eller intog konungathronen.</p> - -<p>I främmande land var man ock i tillfälle att komma -i beröring med christna menniskor och blifva vitne till -deras gudsdyrkan. En och annan af dem, som kommo ur -vesterviking att slå sig ned på Island, var redan christnad. -Man har dock skäl att antaga, att denna beröring med den -nya trons bekännare icke blef af någon större vigt för Norden, -förr än mot vikingatidens slut, då konungarne derute -döptes och derifrån medförde uppsåtet att i sitt land förkunna -den nya läran och derjemte medförde prester, att de -skulle förverkliga denna afsigt. Så mycket var dock vunnet, -att när de christne lärarne kommo, hade de icke att förkunna -något splitter nytt.</p> - -<p>Vikingalifvet ingår som ett moment i våra folks utveckling. -Man kan betrakta dess art och dess följder, men -man har dock något mer att göra. Hvar uppgift, som -lägges för någon, en enskild eller ett folk, är en pröfvosten, -på hvad den ifrågavarande personligheten duger till. Det -är tyvärr icke alltid så, att enhvar mäktar lösa sin uppgift. -Det lif af ständiga faror, af vexlande försakelser och -öfverväldigande framgångar, som en viking förde, kan icke -fördragas af en svag själ; det fordras dertill en sådan jernfast -natur, som vi redan lärt känna.</p> - -<p>Och ännu ett. Det är långt ifrån att vikingalifvet har -idel ljussidor, skuggsidorna äro tvärtom <em class="gesperrt">ganska</em> djupa och -dystra. Mången viking förde ur sina härfärder med sig -stora dyrbarheter, men derjemte en obändig vildhet och ett -trotsande öfvermod, som aldrig ville erkänna sig hafva en -öfverman att böja sig för, med ett ord fullkomlig sjelfständighet -i religiöst och borgerligt hänseende. Men fastän så -är eller snarare just emedan så är, måste vi fråga — hade -Nordens folk, hade Islands invånare vid vikingatidens slut -på det hela vunnit eller förlorat? Ingen torde tveka, huru -denna fråga är att besvara.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_62" id="Page_62">[62]</a></span></p> - -<p>Taga vi då åter upp Olai Petri domslut, hvad skola -vi derom säga? Saken är icke så lätt afgjord, som han -ansåg henne vara. På samma gång vi beklaga yttringarna -af vikingalifvet, måste vi besinna, att rättsbegreppen då ej -voro lika utbildade som nu. Vi hafva att fröjdas icke öfver -sättet, på hvilka vikingafärderna utfördes, utan öfver kraften, -som uti dem uppenbarade sig.</p> - -<p>Det var en senare tid förbehållet att uppvisa en företeelse -likartad vikingatågen. Det kom en tid, då flottor -i mängd svärmade ut öfver hafvet till förut obesökta länder, -för att söka äfventyr och samla skatter. Månget af de enskilda -dragen skulle, om vi blott ändrade namnen och skådeplatsen, -alldeles passa in på vikingatiden. Det finnes visserligen, -om man så vill, intet nytt under solen, men det är -icke af en tillfällighet, som samma sak vänder åter under -en ny form. Den tid, då Gama och Columbus, Cortez och -Pizarro, Drake och Oxenham uppträdde, hade den Europeiska -menskligheten uppvaknat ur den förnedrande dvala, som -herrskade mot medeltidens slut. Våre fäder begåfvo sig i -viking vid den tid, då folket vaknat ur barndomens mera -medvetslösa tillstånd och ej visste beherrska sig i känslan -af de svällande krafterna. Skulle ett motstycke till vikingafärderna -uppenbara sig under en annan period af ett folks -lif, fölle en sådan yttring ovilkorligen under förkastelsens dom.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_63" id="Page_63">[63]</a></span></p> - -<h2 id="ch4">4.<br /> -<span class="smaller">Allmänna rättsförhållanden. Godarne.</span></h2> - -<p>Jag sade, att den Isländska författningen var artificiel, -liksom hela utflyttningen till ön. I hvad mening är detta -att taga och hur skall det kunna rättfärdigas?</p> - -<p>Det begrepp, som motsvarar artificiel, är naturlig. Dock -får detta icke så förstås, som vore allt artificielt onaturligt -och som sådant värdt tadel. Nej, långt derifrån — det -vi här förstå med artificielt kan vara mycket gagneligt och -särdeles väl stämma öfverens med en menniskas eller ett -folks eller ett tings natur. Skiljaktigheten mellan det -naturliga och det artificiela ligger i deras olikartade upprinnelse.</p> - -<p>Hvarifrån har menniskan fått språket, talförmågan? -Derom har tvistats icke så litet och till förklarande af detta -menniskans outsägligen vigtiga förvärf har det ena förslaget -framstälts efter det andra, till och med det, att menniskorna -<em class="gesperrt">kommit öfverens</em> att beteckna det eller det med -det ena eller andra ljudet, ordet, uttrycket. Men hur gjordes -denna öfverenskommelse mellan menniskor, som intet språk -hade? Roten till alla de fåkunniga försöken finna vi deri, -att talförmågan icke är något menniskans <em class="gesperrt">förvärf</em>, ett -resultat af mensklig verksamhet eller konst. Hon är från -begynnelsen nedlagd i menniskans natur, är henne i alla<span class="pagenum"><a name="Page_64" id="Page_64">[64]</a></span> -tider tillhörig, kan icke skiljas ifrån oss och derför är det -icke möjligt att ur de tidigast gångna åldrarnas töcken -urskilja denna förmågas upprinnelse — hon är icke artificiel, -utan naturlig. Vi se det ju på barnen. Det händer aldrig, -att språket, deras moder talar, är för dem något främmande -eller svårfattligt. Sannerligen, de skulle ej med så -mycken skyndsamhet ernå talfärdigheten, om det berodde på -ett yttre tvingande inlärande.</p> - -<p>Cicero, den gamle Romaren, beder oss se upp till -stjernhvalfvet, för att fröjdas och uppbyggas af den storartade -anblicken och af den ordning, som herrskar deruppe mellan -verldskloten och uti deras engång afmätta, aldrig sjelfvilligt -rubbade banor. Den ordningen är icke artificiel, utan naturlig. -Men vi behöfva icke gå så långt bort med vår -uppmärksamhet, för att finna denna storartade, af oss oberoende, -ordningsfulla skönhet. Om vi läte våra ögon upplåtas, -om vi brukade alla de hjelpmedel seklers erfarenhet -och isynnerhet de sista tidernas jättelika framsteg inom det -vetenskapliga området gifva oss, vi skulle allestädes finna -det, som kunde rätt fröjda ett menniskohjerta och rätt -ödmjuka det, emedan alltsammans är af oss oberoende. Hvad -kan synas mera tillfälligt än de platser, bladen intaga på -en växt och likväl sitta de der uti en ständigt sig återuppenbarande -ordning. Det händer icke, att ett ämne inom -den “döda“ naturen i dag kristalliserar på ett sätt, i morgon -på ett annat. Ständigt samma form återkommer. Allestädes -varsnar den vetenskapliga forskningen lagar och dessa -äro icke beroende af oss. De äro icke artificiela, utan -naturliga.</p> - -<p>Vi kunna icke heller beherrska dem. De tillhöra -denna verlden, utan att leda sin upprinnelse ur menniskoanden -och derför förmår menniskan ej fatta deras upprinnelse, -ehuru hon ser, hvartåt de syfta, dessa uppenbarelser -af Guds allmakt och vishet. Vi kunna väl förlika oss med -tanken på dessa lagar, så länge det är fråga endast om<span class="pagenum"><a name="Page_65" id="Page_65">[65]</a></span> -naturen, som är något för oss främmande. Svårare blir -det, när frågan flyttas öfver till menniskan och hennes -område.</p> - -<p>Språket, sade jag, var en uppenbarelse, icke af menniskans -vilja, utan af naturen, det hör icke till menniskans -skapelse, utan till Guds. Det samma gäller om mycket -annat, som väl kan synas vara beroende nästan uteslutande -af det menskliga godtycket. Kan en mensklig handling -synas mer öfverlåten åt godtycket än sjelfmordet? Hvilken -olikhet mellan yttre och inre omständigheter, som bestämma -den ena eller andra till den förtviflade gerningen! Icke -komma dessa olyckliga öfverens, icke göra de upp med -hvarandra, när eller under hvilka förhållanden de skola fullborda -sitt uppsåt. Hur kommer det då till, att t. ex. i -Paris under hvart år räknar hvar dag i Februari flera sjelfmord -än hvar dag i Januari, hvar dag i Mars flera än hvar -dag i Februari, men hvar dag i December färre än hvar -dag af den föregående månaden? Hvaraf kommer det sig, -att i Frankrike en yngling helst använder repet, en man -eldvapnet, en ålderstigen åter repet för att utföra sin -brottsliga handling? För allt detta och för mycket annat, -hvilket vi förbise som helt obetydligt och tillfälligt, finnas -lagar, icke dikterade af menniskovilja, de äro icke artificiela, -utan naturliga.</p> - -<p>Det naturliga är hos menniskan rätt starkt, det har -under senaste tider fått sin egen vetenskap. Under denna -rubriken “menniskans naturvetenskap“ hafva vi att sätta icke -allenast den vetenskap, som ransakar vår kropps byggnad, -dess delars förrättningar, eller söker att följa det animaliska -lifvet i dess mångfaldiga yttringar, eller den vetenskap, som -sysselsätter sig med vår ande, dess natur och lagarna för -dess verksamhet. Folken äro ock naturbildningar, ty de -hafva icke uppkommit så, att den ene sade till den andra: -“kom med mig, att vi må föra våra hem tillsammans, så<span class="pagenum"><a name="Page_66" id="Page_66">[66]</a></span> -att våra efterkommande må känna sig som en enhet gent -emot alla andra likartade enheter här i verlden.“ Det finnes -derföre en folkens vetenskap, som sysselsätter sig med -det naturliga hos folken och dettas mångfaldiga uppenbarelser.</p> - -<p>Men menniskans fria vilje? Skola vi utesluta honom -eller glömske af hans tillvaro bygga theorier, som icke fördraga -en skärskådning vid dagsljus? Nej, han är oss gifven -och leder oss till den gerningen eller till den, han -bestämmer oss enskildt till det eller det, men dock händer -det aldrig, att detta, hvari jag just visade min sjelfständighet, -står i strid mot den allmänna verldsordningen och de lagar, -som i denna göra sig gällande. Äfven folken, såsom menskliga -individer af högre ordning, veta att göra sin fria vilja -gällande, men utan att kunna krossa dessa lagar, utan att -kunna t. ex. från dessa handlingar borttaga den nationela -färg, som vidlåder dem, ty denna nationela färg är icke -ett artificielt smink, utan naturlig.</p> - -<p>Fullkomligt frigör menniskan sig aldrig från naturen, men -vi varsna en ständigt fortgående andens kamp emot det rent -naturliga, det är denna kamp, som bildar kärnan i den -menskliga utvecklingens historia. Folket, lika väl som den -enskilde, har sin barndoms och sin omyndighets tid, då -medvetandet ännu ej fullt har vaknat och bestämt den -menskligt fria verksamheten. När folket vaknar ur denna -det bristande medvetandets tid, står det icke, som mången -i sin fåvitskhet menat, likt ett bildbart ämne, som i det -ögonblicket ännu formlöst, ger sig hvad form det behagar, -skapar sig språk, religion, statsförfattning m. m. efter bästa -förstånd. Nej, historien, vetenskapen om den medvetet -verkande menskligheten, har ännu icke grytt öfver ett -folk, som ej redan haft ett eget språk, en utbildad troslära, -en statsförfattning, seder och bruk, med ett ord en -egen charakter, som det ej gifvit sig sjelft, utan nu varsnar -vara sig gifven och med sig uppvuxen. Denna charakter<span class="pagenum"><a name="Page_67" id="Page_67">[67]</a></span> -och dess olika yttringar äro således icke artificiela, utan -naturliga.</p> - -<p><em class="gesperrt">Vår</em> historia begynner icke med våra fäders invandring, -utan vida senare. Om invandringen och de närmaste tidernas -förhållanden äro vi visserligen icke utan all kunskap, -men denna hafva vi icke fått endast på historiens, utan -förnämligast på naturforskningens väg. Vi hafva funnit, att -våra fäder invandrade, icke en och en, utan i hopar med -inre sammanhang och gemensam öfverhet. När de satte -sig ned i det nya landet, vårt land och våra närskylda -grannars, upplöstes icke detta sammanhang, ehuru hopens -medlemmar ej mera voro hvarandra så nära som under vandringen. -Derföre att detta sammanhang är af ett äldre ursprung, -fans det, redan när de förste af våra fäder nedsatte sig som -nybyggare i våra trakter, ett politiskt samhälle. På samma -gång de enskildas hem, byarne uppstodo, funnos redan de -högre enheterna, hundaret och riket och derutöfver inom -möjlighetens område de olika stammarnas förening till ett helt, -stort, Svenskt rike, hvars bildning hade försiggått, dock ännu -ej mognat, när vår historia begynner. Att redan i dessa -de aflägsnaste tiderna det monarchiska systemet till sina -grundelementer fans till, är säkert. Motsatsen mellan bjudande -och lydande, som funnits till här i verlden så länge -det funnits man och hustru, föräldrar och barn, Gud och -menniskor, börjar tidigt uppenbara sig äfven inom det politiska -området. Hur tidigt, det veta vi ej. Men de första -antydningarna hafva vi från en tid långt mer aflägsen än -våra fäders invandrings, från de dagar redan, då våra fäder -och Indiens folk voro bröder med samma språk. — Alla -dessa företeelser visa sig vara oberoende af menniskans vilja, -de äro icke artificiela, utan naturliga.</p> - -<p>En annan sakernas ordning varseblifva vi på Island.</p> - -<p>När landnamsmännen kommo dit, förde de med sig medvetandet -af de rättsliga förhållandenas vigt. De tidigaste -nybyggarne, som kommo till orter, der kanske aldrig en<span class="pagenum"><a name="Page_68" id="Page_68">[68]</a></span> -menniskofot hade trampat jorden och der det ingen granne -fans, med hvilken några tvister om mitt och ditt kunde -uppstå, nedsatte sig icke på måfå, utan bestämde från början, -hur långt de ville att egorna skulle gå och sökte genom -en med vissa ceremonier utförd gränsbestämmelse gifva -sin besittning religiös helgd. Landnámaboken, som skildrar -i rad bosättningarna, begagnar just uttrycket “helga“ ett -område. Med eld helgades det. Antingen skedde det så, -att man vid ena ändpunkten af gränslinien upptände en eld, -medan solen ännu var i öster, och sedan den ena elden -efter den andra, på sådana afstånd, att man från en eld -såg röken af den nästa. Dermed skulle man fortfara, tills -solen stod i vester<a name="FNanchor_12" id="FNanchor_12"></a><a href="#Footnote_12" class="fnanchor">[12]</a>. Eller ock kunde man rida med en -glödande brand omkring det område man ville tillegna sig. -Båda delarne kallades att fara med eld om landet. Eller -ock gjorde man som Helge magre, när han hade beslutat -sig för att intaga för sin räkning Öfjärden mellan dess båda -yttersta näs — han tände upp eldar vid hvar flodmynning -i fjärden och helgade sig så förmodligen hela floddalarna -och det innanför liggande landet åtminstone till fjällen, liksom -i en senare tid staterna på Nordamerikas ostkust ansågo -sig besitta allt det innanför liggande landet. En -qvinna synes icke hafva fått med eld fara kring sitt område; -hon fick så stort område, som hon kunde på en vårlång -dag kringrida på en tvåårig, välfödd qviga.</p> - -<p>Man lyckades dock icke alltid äfven genom dessa försigtighetsmått -försäkra sig om orubbad besittning. Mången -af de senare invandrarna, som icke fann plats nog god att -bebygga, dref med våld undan någon äldre jordegare eller -utmanade honom till holmgång. Om denne då icke med -egen eller vänners makt kunde stäfja öfvervåldet, hvem skulle<span class="pagenum"><a name="Page_69" id="Page_69">[69]</a></span> -göra det i detta det Isländska samhällets allra tidigaste -dagar?</p> - -<p>De allmännaste af de menskliga förhållandena, mellan -makar, föräldrar och barn, återfinna vi naturligtvis på Island, -med den färg, de i vår Nord hade. Men dessa förhållanden -tillhörde det enskilda lifvets område och hvad än af -dem kunnat utvecklas under tidigare skeden, nu kunde ej -ur dem ett nytt statsskick uppspira.</p> - -<p>De tider, då barnen i husen voro de enda tjenarne, -voro nu längesedan förbi. Tjenare voro nu trälarne samt -en och annan fri, som icke egde, hvarmed han kunde försörja -sig. En hvar var herre öfver sin gårds folk, men -detta gick ej heller utöfver det enskilda lifvets område.</p> - -<p>En förmögen Isländare hade dock äfven andra omkring -sig. I sagorna talas ofta om hemmamännen — såväl i -Norge som på Island — och menas dermed frie män, skylde -eller oskylde, som vistades i en mans hus, åto vid hans -bord och hjelpte honom i det som kom för händer. Det är -tydligt, att dessa borde på allt sätt söka befrämja sin värds -intressen, äfven utan att dertill bindas genom särskildt kontrakt. -Vida lösare var naturligtvis förhållandet mellan en -värd och hans tillfälliga gäster. Det hände nämligen ofta, -att en utländsk köpman dröjt så länge på Island eller att -en Isländing så länge uppskjutit sin hemresa, att de måste -för sig och för flera eller färre af sina män mottaga vintergästning, -som någon anhörig eller storman bjöd dem. Men -likväl var detta förhållande icke lösare än att värd och -gäster ansågo sig förbundne att hjelpa den ene den andra -äfven med personlig fara eller obehag. Man kan icke klaga -öfver brist på gästfrihet i dessa forna tider. En gång -strandade ett skepp med utvandrare på Islands nordkust -och mantalet om bord var icke litet, men de mottogos och -underhöllos öfver vintern af en träl, som förvaltade en af -den rika Geirmunds gårdar uti närheten. Trälen fick för -sitt storsinta förfarande friheten af sin herre.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_70" id="Page_70">[70]</a></span></p> - -<p>En sådan frilöst träl måste naturligtvis alltid stå i -ett visst moraliskt underdånighetsförhållande till sin förra -herre. Ofta fick han en plats på egorna att odla. Flere -män funnos, som så odlade aflägsna jordstycken och voro -skyldige att derför gälda en viss afgift. De kallades landsetar -och voro naturligtvis i någon mon beroende af jordegaren. -En gång hade en Isländare vid namn Thorsten att -upphjelpa byggningen, i hvilken han och hans män vistades -under det thinget varade. Han, en vintergäst och någre -tjenare begåfvo sig af. Under vägen kommo de till en gård, -der Thorstens landsete Atle bodde. Denne fick tillsägelse att -följa med till arbetet och taga med sig spade och hacka.</p> - -<p>Det stod ännu en väg öppen, för att ett inbördes förhållande -af någon vigt skulle inträda man och man emellan. -De som vid början af utflyttningstiden hade försäkrat sig -om stora jordområden, lemnade eller sålde deraf åt andra. -Ehuru med dylikt öfverlåtande af land icke följde, så vidt man -vet, någon bestämdt formulerad förbindelse, omtala sagorna, -att en eller annan icke ansåg det öfverensstämmande med -sin värdighet att mottaga land af en annan. Så ville en -son till Thorolf på Thorsnäs icke taga emot land af sin -fader, utan sökte sig en boningsplats å ett annat ställe. -Man kan dock icke tänka sig, att beroendet var annat än -på sin höjd det, att den som tog land och den som gaf -land skulle, om möjligt var, hålla tillsammans i ondt och -godt.</p> - -<p>Det beroende, som genom alla dessa förhållanden uppstod, -var, ju mindre skilnaden mellan parterna var, mindre -betydande. Vi äro vane att på ett skepp finna blind lydnad -för den, som rår för styret. I den gamla tiden var -det icke alltid så. Mången gång frågade skeppshöfdingen -de sina om deras vilja med afseende på en föreslagen plan. -Understundom knotade de högljudt, understundom voro meningarne -delade och man hänsköt till höfdingen afgörandet.<span class="pagenum"><a name="Page_71" id="Page_71">[71]</a></span> -Ofta utgjordes dock besättningen just af dem, som voro pligtige -att följa, den s. k. skuldaliden.</p> - -<p>Stormän funnos såväl i det landfasta Norden som på -Island, men deras betydelse för samhällenas öde blef helt -olika. I våra nejder fans det en konungamakt och genom -att träda i förbindelse med denna skiljdes de store från -folket i allmänhet. Någon dylik skiljsmessa, någon sådan -ståndsskillnad uppstod aldrig, kunde icke uppstå på Island. -Enhvar kunde genom personligt värde, rikedom, vänstyrka -eller genom slughet och våldsamheter vinna inflytande, men -detta blef ej mer än personligt.</p> - -<p>Samhällsordningen på Island utbildades ur de gudstjenstliga -förhållandena. I Norden funnos hoparne, som bosatte -sig hvar inom sitt område, med inre sammanhang och -under gemensam höfdinge, den främste i verldsliga och andliga -angelägenheter. När på Island en och en bosatte sig, -kunde icke något sådant, på gemensamt samband grundadt -höfdingaskap finnas. Motsvarigheten till folkhoparnas inre -organiska sammanhållning finna vi der i slägtförbindelserna -mellan de stora, som funnos i ansenlig omfattning och onekligen -voro af vigt för landets öden, men enhvar af dessa -fränder var dock sjelfständig. På mångfaldiga sätt visar sig -skilnaden mellan Island och moderlandet i detta afseende. -Så t. ex. fans här i Sverige till hvar by, hvart härad, -hvart landskap eller rike en allmänning, jord som icke fördelats -mellan enskilda, utan tillhörde dem alla gemensamt. -Någon dylik gemensamhet fans icke på Island och derföre -ej heller några allmänningar, om man undantager de få och -obetydliga, som i senare tider uppstodo derigenom att någon -svår lagbrytare miste sin egendom. Det fans på Island ej -ens en by, i den mening ordet hos oss nu har.</p> - -<p>Den ende öfverhetsperson, som fans på Island under -den äldsta tiden, den hvars embete under alla republikens -tider var af väsentlig betydelse, var goden. Ursprunget till -hans makt var religiöst. Men hade han en gång fått inom<span class="pagenum"><a name="Page_72" id="Page_72">[72]</a></span> -detta område inflytande, utvidgades detta äfven inom det -borgerliga, i analogi med den gamla härads- eller hundareshöfdingens -makt uti Norden. Hundareshöfdingen var på en -gång gode, sitt områdes tempelföreståndare, och något mer, -han var en konung i smått.</p> - -<p>Godevärdigheten var från början sjelftagen. Den ene -anlade ett hof här, den andre der. Somlige hade varit -tempelföreståndare i det förra hemlandet, andre hade icke -varit det. De nyanlagda hofven samlade snart till sig de -kringboende och dermed var grunden lagd till godens inflytande. -Han stod uti ett ganska nära förhållande till dem, -som besökte hans gudahus. De voro skyldige att betala -honom en viss skatt och att tjena honom som följe, när -han det äskade. Å andra sidan underhöll han templet och -var förbunden att tillhandagå de sina med hjelp uti alla -deras angelägenheter, gifva dem råd, när de sådant behöfde, -att upprätthålla frid och säkerhet inom området, om icke -annat hjelpte, med vapen i hand. Från denna borgerliga -sida sedd kallades godens myndighet mannaförråd, han rådde -för eller öfver folket. Det är lätt att inse, hur denna -värdighet skulle förläna innehafvaren ära och inflytelse, i -synnerhet som hon var ärftlig. Ja, hon behandlades så -fullständigt som den godens arfgods, att hon kunde delas -på flera händer, när likaberättigade arfvingar funnos, hon -kunde äfven, om så önskades, försäljas. I detta var utan -tvifvel den Isländske goden vida mer oberoende af folket -än hans embetsbröder i Norden, der icke ens konungarne -hade en i lika hög grad utbildad arfsrätt.</p> - -<p>De Isländska sagorna hafva naturligtvis mycket att -förtälja om godarna, då vi bland dessa finna flera af öns -förnämligaste män. Jag vill anföra prof på dessa berättelser, -emedan de allra tydligast gifva en föreställning om -godens makt och betydelse inom det Isländska samhället.</p> - -<p>Sent under landnamstiden — omkring år 920 — kom -en man vid namn Hallfred ut till ön med sin femtonåriga<span class="pagenum"><a name="Page_73" id="Page_73">[73]</a></span> -son Rafnkel. De bodde först tillsammans, men snart sökte -sonen ut plats för sig inne i landet och byggde der. Han -var mycket villig att låta andra bosätta sig i närheten, -men de måste förbinda sig att hålla sig till honom. Han -dyrkade företrädesvis Frö och byggde honom ett hof; deraf -fick han namnet Frösgode. Helt nära honom bodde en fattig -man, så fattig, att han icke kunde föda hela sin barnaskara, -utan måste sända ut den äldste sonen att söka sig -tjenst. Han fick i uppdrag att vakta Rafnkels småboskap -uppe i fjällen och skötte sin tjenst med stor drift och omsorg, -men en gång, då han skulle söka upp några vilsegångna -får och det var angeläget att skynda, red han efter -dem på den åt Frö helgade hästen. Rafnkel hade förbjudit -det och slår honom nu ihjäl. Då går den slagnes fader -till den blodsudlade goden och kräfver böter för sonens död, -men han får af Rafnkel till svar, att han icke hade för -sed att gifva böter, när han gjort något ondt, dock tillade -han, att intet af de dråp han föröfvat, förtröte honom som -detta; till ersättning ville han underhålla den fattige mannen, -så länge denne ville sköta sin gård, hans söner och -döttrar skulle få hjelp till utstyrsel och han sjelf bo hos -Rafnkel, när han ville slå sig till ro. Men den fattige -Thorbjörn ville icke taga emot en allmosa, utan fordrade, -att andre skulle döma emellan dem. Då svarar goden: -“du inbillar dig då, att vi skulle vara jemlikar; på sådant -vilkor förlikas vi ej.“ Så skildes de åt.</p> - -<p>Thorbjörn fick med någon svårighet en sin frände Såm -att åtaga sig hans sak, som nu hänsköts till allthinget. -Såm och Thorbjörn sökte förmå de förnämligare af de vid -thinget församlade att bistå deras mål, men ingen var hogad -att uppträda mot den våldsamma Rafnkel. Till sist vunno -de dock på sin sida en viking, som nyss var kommen från -Miklegård och dennes broder, som var gode. Såm framställer -saken i enlighet med alla lagliga former och får -Rafnkel dömd fredlös. Denne kunde ej för folkmassans skull<span class="pagenum"><a name="Page_74" id="Page_74">[74]</a></span> -komma fram på thingplatsen och, som han var van, med -någon fint göra alltsammans om intet. Han hörde sin dom -och vände hem till sin gård och dröjde der, som om intet -hade händt.</p> - -<p>Domen blef lika hastigt verkstäld på den tredskande, -som han hade blifvit fäld. Såm och hans tvenne hjelpare -drogo till Rafnkels bostad, der han, gripen och misshandlad, -fick välja mellan två ting — att dö eller att flytta -från trakten, öfverlemna godevärdigheten åt Såm och lofva -att aldrig försöka taga den åter. Rafnkel valde det senare, -bosatte sig icke långt derifrån, köpte några kojor med tillhörande -egor, fälde skogen och byggde sig en bättre gård. -Snart hade han gjort sådant intryck på sina nya grannar, -att han var deras främste man och förvärfvade sig ett nytt -godord. Han var nu en annan man, mild och vänlig mot -alla. Hans ifriga gudstjenst var ock förbi. Såms hjelpare, -som icke hade velat, att Rafnkel skulle få lefva, hade uppbränt -Fröshofvet, sedan de tagit guldringarna från gudarnas -armar och dödat Fröfaxe, hästen som vållat tvisten. När -Rafnkel förnam detta, utbrast han: “Jag menar, det är ej -annat än dårskap att tro på gudarna.“ Sedan blotade han -aldrig.</p> - -<p>Såm sammankallade alla Rafnkels thingsmän och begärde -deras bifall till den försiggångna förändringen. De -gåfvo det, ehuru icke utan betänklighet, men Såm gjorde -sig snart älskad genom sitt vänliga umgänge. Så gingo -sex år. Såm och Rafnkel träffades understundom, utan att -minsta antydning på det förflutna gjordes.</p> - -<p>Till sist kommer Övind, Såms broder, hem från sina -mångåriga vikingatåg, under hvilka han varit ända bort till -Miklegård. Med rikt byte kom han åter. Han och fem -andra redo upp från stranden med sexton lastade hästar. -En gammal tjensteqvinna hos Rafnkel får se det ansenliga -tåget, skyndar till husbonden och eggar honom att nu hämnas. -Han bryter upp med aderton man, förföljer Övind,<span class="pagenum"><a name="Page_75" id="Page_75">[75]</a></span> -anfaller utan ett ord till förklaring och dräper honom och -hans män. Då kommer Såm till stället, våldsverkarne fly -och kunna ej upphinnas. Följande natt vända de åter, förelägga -Såm att dö eller lemna allt och vända med Övinds -skatter åter till sitt forna hem. Han vände hem och Rafnkel -innehade nu begge godorden; han lemnade dem sedan -att förvaltas af sönerna gemensamt. Detta skedde ungefär -vid midten af 900-talet.</p> - -<p>Sagorna omnämna för Islands första århundrade trenne -generationer stormän. Först hafva vi landnamsmännen, sedan -de som lefde inemot midten af 900-talet. Rafnkel, -som kom sent ut, lefde då ännu. Den tredje generationen -lefde, då biskop Fredrik kom ut till Island år 981. Den -tiden fans i en annan del af landet en gode, som var en -af sin tids mest betydande män, Snorre gode, som icke får -förblandas med den 200 år senare häfdatecknaren Snorre -Sturleson.</p> - -<p>Snorre godes förfäder hafva vi redan haft att göra med. -Hans farfars far var den Thorolf, som byggde det beryktade -hofvet på Thorsnäs vid Bredefjärd. Gisle Sursson dömdes -fredlös för mordet just på Snorres fader, sin svåger. Några -nätter efter mannens död födde Thordis sonen Snorre (964). -Hon gifte om sig med sin svåger Bark och Snorre uppfostrades -hos en man vid namn Thorbrand och for sedan -ut. Han kom åter till modrens hem år 979 och löser -följande året ut stjuffadren från gården och Thordis skiljer -sig från Bark. Förhållandet mellan makarna hade varit -mindre godt, alltsedan Gisle fallit. Liksom före honom -fadren, farfadren och farfadrens fader innehade Snorre godevärdigheten. -Han var af medelmåttig längd, mager, med -regelbundna anletsdrag, ljus hy, ljust hår och rödt skägg. -I allmänhet var han godsint af sig, men egde i fullt mått -den inbundenhet och förslagenhet, som icke finge saknas -hos en Isländsk statsman. Man hade svårt att se på honom, -om han tyckte väl eller illa om en sak. Månge sågo<span class="pagenum"><a name="Page_76" id="Page_76">[76]</a></span> -med afund hans makt, då de icke tyckte sig vara sämre -ättade än han och visste sig vara honom öfverlägsna i styrka. -Men han var så klok, att man i allmänhet icke gerna ville -vara hans ovän.</p> - -<p>I Eyrbyggia- och Laxdæla-sagorna finner man utförliga -uppgifter om Snorre gode. Hans första mål afgjordes år -982. Hans svåger hade en morgon funnit sin son ligga -sårad och sanslös utanför sin dörr. Han sköt skulden derför -på en qvinna som het Geirrid och Snorre förde hans sak, -men förlorade henne, till skam för sig och sin svåger, mot -Geirrids broder Arnkel gode. Kort derefter förlorar Snorres -svåger sina hästar och misstänker Geirrids son Thorarin för -att hafva stulit dem. Thorarin slår då honom ihjäl och -morbrodren skaffar honom ett skepp, att han skulle kunna -fara från ön. Snorre kommer dessförinnan, stämmer Thorarin -och hans medhjelpare till thinget, bränner hans skepp och -får honom dömd till fredlöshet.</p> - -<p>Följande året komma nya stridigheter. Snorres och -Vigfus’ fårherdar hade råkat i strid och skadat hvarandra. -Vigfus stämde Snorre, men af målet blef intet. Senare -sänder han, med löfte om frigifning, en af sina trälar att -dräpa Snorre. Trälen listar sig upp på förstugans loft och -lyfter upp en bräda, för att kunna nå Snorre med spjutet, -då denne gick ut. Snorre gick fri, men hans farbroder -sårades. Trälen springer från gömstället, hoppas att kunna -fly obemärkt i mörkret, men halkar på stenarna omkring -huset, gripes och dödas. Snorre begifver sig upp till det -ställe, der Vigfus just då brände kol och slår honom. Hans -enka hade ganska svårt att förmå fränderna till att uppträda -mot Snorre. Till sist åtog sig Arnkel deras talan -och Snorre fick böta.</p> - -<p>Samma år kom Styr, en af Vigfus’ fränder, att söka -råd af Snorre. Han hade af sin broder fått tvenne berserkar, -som denne fört med sig från Norge, och nu började -den ene visa sig, mer än angenämt var, artig mot Styrs<span class="pagenum"><a name="Page_77" id="Page_77">[77]</a></span> -dotter Åsdis. Hur skulle han komma ur denna svårighet, -ty en berserk var icke att leka med? Snorre gifver honom -råd och berserkarne bringas om lifvet. Derpå gifter Snorre -sig med Åsdis. Både han och Styr ansågos vinna derpå. -Snorre var visare och förslagnare, Styr mer driftig att utföra -en sak. Båda hade en stor mängd vänner och husmän.</p> - -<p>Snart kom en ny process. Arnkel godes fader Thorolf -låg i strid med en frigifven och sände sina trälar att taga -honom af daga. De börja tända eld på huset, men öfverraskas -af Arnkel, som för dem bort och hänger dem. Thorolf -vredgas, uppsöker Snorre och beder honom taga upp målet -mot sin ovän. Snorre ville icke, men förmås dertill genom -löfte om en skog, som Thorolf egde, “den största dyrbarheten -i trakten.“ Saken kom för thinget. Arnkel undskyller -sig dermed, att han tog trälarna med eldbränder i -händerna och att de derföre borde ligga på sin gerning. -Snorre svarade, att så hade det blifvit, om han dräpt dem -på stället, men då han hade fört bort dem, dugde ej detta. -Snorre vann verkligen målet och sonen fick betala böter till -fadren; denne tyckte sig hafva fått för litet och var derföre -missnöjd med Snorre.</p> - -<p>Tvisteämnena voro ännu icke slut i dessa trakter. -Arnkel och Snorre voro fortfarande rivaler och derföre uppsöktes -den senare af alla, som icke voro ense med den -förra. Tvenne gånger vägrade Snorre att hjelpa sina fosterbröder -mot Arnkel, emedan han ansåg denne hafva rätten -på sin sida. En gång vägrade Arnkel att mot Snorre föra -fadrens talan; denne ville nämligen få åter sin skog, som -Snorre afverkade. Men när Thorolf var död, blef Arnkel sjelf -angelägen om skogen och inledde stridigheter med Snorres -män. Snorres ansvarstalan uträttade intet. I samråd med -fosterbröderna uppgör han hämdplaner. Arnkel öfverfalles och -dödas en vinternatt, då han vid månsken skulle köra hem -hö från en aflägsen lada (993). Hans enka förde hans -talan, men vann ej mer än att han, som gaf banehugget<span class="pagenum"><a name="Page_78" id="Page_78">[78]</a></span> -blef fredlös, de andre gingo straff-frie. I följd af denna utgång -stadgades, att aldrig enkan eller en ännu icke sextonårig -man skulle få föra talan om någons dråp.</p> - -<p>Dessa äro hufvudhändelserna under de tretton första -åren af Snorres verksamhet som gode. Han var vid deras -slut ännu icke 30 år gammal. Det blefve för mycket att -genomgå de återstående 38 åren af hans lefnad. Han dog -år 1031, ett år senare än Olof den helige föll vid Stiklarstad, -således under Anund Jakobs tid.</p> - -<p>Sådan var en af Islands stormän och månge voro hans -gelikar. Taflan är mörk, jag kan ej hjelpa det, hon är -sådan sagorna teckna henne. Som betecknande för samhällsskicket -vill jag till slut anföra Snorre godes svar till -Thorbrandssönerna, då de klagade öfver att Arnkel hade -slagit under sig qvarlåtenskapen efter en deras frigifne. -Han svarade: “till lösegendomen har Arnkel obestridlig rätt, -till jorden hafven I och han lika giltiga anspråk; torde -saken derföre bero på hvem som är handstarkast.“</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_79" id="Page_79">[79]</a></span></p> - -<h2 id="ch5">5.<br /> -<span class="smaller">Lagarne. Thingen.</span></h2> - -<p>Stridiga krafter upprörde samhällslifvet på Island och -ur det så uppkomna chaos sökte man rädda sig genom -att skaffa sig en lagordnad styrelse. Dermed tillgick på -följande sätt.</p> - -<p>På gården Lon, liggande i sydöstra delen af Island, -bodde en utvandrare Ulfljot. Han hade kommit sent ut -och då han fann landet före sig bebyggdt, köpte han den -nämnda gården. Det var han, som skaffade Island lagar. -Man känner icke de närmare omständigheterna, som föregingo -denna märkliga tilldragelse. Sannolikt hade någre af -landets förnämsta, t. ex. godarne, vändt sig till den nyss -ankomne och bedt honom skrifva en lagbok; i annat fall -kan man icke förklara den beredvillighet, med hvilken de -nya lagarna antogos. Ulfljot åtog sig uppdraget, ehuru han -redan hunnit sextio års ålder och for till Norge för att der -i samråd med sin morbroder Thorleif vise utarbeta ett lagförslag.</p> - -<p>Den tiden fans det icke <em class="gesperrt">en</em> lagbok för Sverige, <em class="gesperrt">en</em> -för Norge. Äfven om det i hvardera landet denna tid fans -<em class="gesperrt">en</em> konung kan man icke säga landet i alla afseenden -vara <em class="gesperrt">ett</em>. Hvart landskap beboddes af en stam, mer eller -mindre närstående till de kringboende, och hvar stam ville<span class="pagenum"><a name="Page_80" id="Page_80">[80]</a></span> -i det längsta försvara sin sjelfständighet, ehuru man förlikade -sig om att hafva en gemensam konung, liksom man -alltsedan den från Svearna utgångna eröfringens dagar hade -gemensamma offer. Som ett uttryck för denna stammarnas -sjelfständighet hafva vi att betrakta deras lagar. Vestgötarne -hade en, Östgötarne en annan, Uppländingarne en -tredje o. s. v. Vi hafva ingen af dessa lagar i dess allra -äldsta form. De lagredaktioner, vi hafva, äro alla christna, -men de tala understundom om dem, som funnos till under -den hedniska tiden. Se vi på den äldsta af de intill våra -dagar bevarade lagarna, den äldre Vestgötiska, som tyckes -hafva fått sin nuvarande form inemot midten af 1200-talet, -finner man lätt, att den icke är frukten af ett genomfördt -system. Den har allt utseende af att vara tillkommen på -det sätt, som synes vara det rimliga för alla dessa gamla -folklagar, nämligen genom ett hopsamlande af det, som af -gammal häfd antogs jemte det, den dagliga erfarenheten -och visa mäns råd dertill lade. Understundom sättas dessa -lagar i förbindelse med namn på någon deras upphofsman, -hvilken snarare är att anse som en ordnare och fullständiggörare -af det redan förhandenvarande. Han var icke i -egentlig mening <em class="gesperrt">författare</em>. — I Norge finna vi likartade -förhållanden, ehuru man icke känner, hur det i de allra -äldsta tiderna stod till och derföre ej heller, hur pass -stora förändringar den under Harald Hårfager i brådhast -växande konungamakten medförde. Norge var fördeladt i -fylken, landområden, hvilkas namn antyder, att indelningen -bestämdes efter invånarna, folket. Det är knappast troligt, -att hvart fylke hade sin lag. Men vissa fylken hörde närmare -tillsammans, såsom de åtta i Throndhjemsdalen, och -dessa visa sig hafva ett thing och en lag. Till dessa -naturliga grupper lade konungarne sedan understundom -andra fylken och så blefvo de stora, med egna lagar försedda -delarne af Norge tre, nämligen Frostathingets område, -ungefärligen det Nordenfjeldske Norge, Gulathingets, det<span class="pagenum"><a name="Page_81" id="Page_81">[81]</a></span> -Vestenfjeldske, och Eidsvoldsthingets, det Söndenfjeldske landet. -Ungefärligen, sade jag, ty man vet icke med full säkerhet, -hur det var stäldt med alla fylkena. Det tredje thingslaget -delades sedan i tvenne. I sammanhang med denna -omgruppering af fylkena företog Håkan Ethelstansfostre en -omarbetning af de gamla lagarna. Gulathingets lag utarbetades -af den nyssnämnda Thorleif vise. Då man af detta -kan sluta, att Thorleif månde hafva varit särskildt förtrogen -med Gulathingslagen, är det att vänta, att Ulfljot skulle i -denna söka sig ett mönster. Detta säges ock uttryckligen. -Ännu hade dock icke då den nya redaktionen blifvit antagen -och under tidernas lopp förändrades lagarna såväl i Norge -som på Island, så att likheterna mellan de åt oss bevarade -redaktionerna icke äro så i ögonen fallande.</p> - -<p>Efter några års frånvaro återvände Ulfljot till Island, -der hans lagförslag synes hafva ganska hastigt vunnit allmänt -bifall. Hans broder Grim getsko fick i uppdrag att -utleta en ort, der hela ön kunde få en lämplig samlingsplats. -Han fann ock en sådan i sydlandets vestra del, vid foten -af den bergskedja, som från Reykjavik drager sig i nordostlig -riktning inåt landet. Det var en man, som hade -för mord mistat sin dervarande egendom, denna hade tillfallit -det allmänna och användes nu för den gemensamma -folkförsamlingen, allshärjar- eller, som det här vanligen kallades, -allthinget, der lagfrågor skulle afgöras och domar -fällas. Stället var väl valdt, ty der fans en skog, som -kunde, när behofvet sådant kräfde, fällas, der fans bete för -de thingsökandes hästar, der möttes ock de vägar, resenärer -plägade färdas mellan öst- och vest-, mellan nord- och syd-delarna -af ön. Ulfljot blef Islands förste lagsagoman. Till -Grim lemnade, enligt berättelsen, hvar man en penning, för -den möda han haft för det allmänna bästa, men han lemnade -dessa penningar till templen.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_82" id="Page_82">[82]</a></span></p> - -<p>Ulfljots lagar antogos och allthinget sattes år 930. Från -den tiden kan man tala om en Isländsk stat; förut fans -icke en sådan. I Sverige uppkom staten samtidigt med -bebyggandet och så sker det öfverallt, der den naturliga -utvecklingen gör sig gällande.</p> - -<p>Det fans dock thing på Island, förrän allthingen infördes. -Till godens åligganden hörde äfven att föra ordet vid -de folkförsamlingar, som helt naturligt höllos vid gudahuset, -han vårdade. På Thorsnäs var samlingsort för ett vida -bekant thing, på Kölnäset inom Ingolfs område för ett annat -o. s. v. När allthinget hölls helt nära Kölnäset och ett -thing icke kunde finnas utan en gode, blef det Kölnäsgoden, -som fick öfvertaga det nya thinget såsom allshärjar- -d. ä. hela folkets gode.</p> - -<p>Snart visade sig, att allthinget, sådant det från början -var inrättadt, var otillräckligt. Under det stodo endast -godarnas thing, hvilket kunde föranleda rätt allvarsamma -svårigheter, emedan hvart godord var ett isoleradt helt, som -icke ville erkänna något sammanhang med eller förbindelse -till de utanför stående. Det hände en gång, att en Thord -Gelle ville föra talan efter en innebränd, enligt lagens föreskrift, -vid närmaste godething, men då han begaf sig dit, stod -goden med väpnad styrka emot honom, så att han aldrig -kom fram. Samme Thord Gelle genomdref år 965 en förbättring -i rättsväsendet, som skulle afhjelpa denna olägenhet.</p> - -<p>Island är medelst ganska tydliga naturgränser fördeladt -i fyra områden, som benämndes efter väderstrecken eller -efter områdets förnämsta bygd.<a name="FNanchor_13" id="FNanchor_13"></a><a href="#Footnote_13" class="fnanchor">[13]</a> I hvar fjerdedel skulle -finnas trenne afdelningar, thingsocknar, med hvar sitt thing -och i hvart dylikt område trenne godord. I Nordlandet -kunde man icke förlika sig med denna anordning, utan der -inrättades en fjerde thingssocken och der hade man således<span class="pagenum"><a name="Page_83" id="Page_83">[83]</a></span> -tolf godord. De i denna fördelning upptagna godorden -hade således fullständig administrativ betydelse. Hvem som -helst kunde visserligen bygga sig äfven efter detta ett hof -och blifva dess gode, men denna hans värdighet var af alldeles -enskild natur och stod utan allt inflytande på förvaltningen.</p> - -<p>Under det godarnas makt lätt urartade och då -visade sig som den enskilde mannens öfvermod och vinningslystnad, -förökad genom den offentliga värdighetens glans, -och man icke hade för att värja sig mot ett dylikt öfvervåld -annan utväg än att sluta sig till denna förolämpande -stormannen eller ock att söka skydd hos någon hans gelike, -under det här det personliga elementet gör sig gällande -på bekostnad af allmän säkerhet, måste man på annat håll -se sig om efter skydd. Det var detta man sökte af thingen.</p> - -<p>Enligt lagen skulle hvart år i Maj månad hållas i -hvar thingsocken det s. k. vårthinget, under de tre distriktgodarnas -inseende. Men desse voro icke de dömande, i sådant -fall hade garantierna varit bristfälliga. Hvar gode -nämnde inom sitt område tolf domare och mot de så erhållna -36 egde käranden och svaranden att anföra lagliga jäfsanmärkningar, -i hvilket fall goden var skyldig att i den -utmönstrades ställe sätta en annan. Vid dessa thing förekommo -alla tvister, som fördes man och man emellan inom -ett godord eller mellan godorden. Utöfver dessa domstolar -fans det till en tid i hvar fjerding ett thing, som dock -snart förlorade all betydelse och till sist försvann. Man -vände sig hellre till de vid allthinget upprättade fjerdingsdomstolarna.</p> - -<p>Allthinget var medelpunkten för Isländarnas politiska -lif. Vid den skildring, jag deraf gör, håller jag mig till -den christna tidens skick, emedan man icke fullständigt -känner formlerna och plägsederna under den hedniska tiden. -Detta är strängt taget en anachronism, ty först framdeles<span class="pagenum"><a name="Page_84" id="Page_84">[84]</a></span> -ämnar jag redogöra för christendomens införande på Island -och de förändringar, som deraf blefvo en nödvändig följd.</p> - -<p>Vi få tänka oss en sommar, sådan som Islands blidaste -del har att bjuda på. Det är i sommarens elfte vecka, -som thinget hålles. På Island delades nämligen året i -sommar och vinter och sommaren räknades från thorsdagen -mellan den 9 och 15 April. Vi stå på den punkt der nu -Thingvallakyrkan ligger. All marken häromkring bildas af en -lavaström, som före menniskornas ankomst till ön flutit och -stelnat. Något i norr höjer sig det af klyftor omgifna, långsmala -lagberget. Midt framför oss löper en milslång remna, -Allmannagjå, djup och bred, begränsad i vester af en lodrät -bergvägg, 140 fot hög, som, mörk och svart, får en angenäm -motsats i dalbottnens friska grönska. Utför denna brant -störtar sig något mer åt norr den brusande Yxån, som flyter -en sträcka längs klyftan, bryter sig ut på dess östra sida -och rinner litet längre ned ut i den stora, vackra, fjällomkransade -Thingvallasjön.</p> - -<p>Det är nu thorsdag i den elfte veckan. Den annars -öde nejden företer en tafla af yttersta liflighet. Derborta -kommer en skara ridande, en stor skara, det månde vara -en mäktig man som rider i spetsen, med präktig klädnad -och glänsande vapen. Nu färdas de utför trappan, som från -vester leder ned till bottnen af klyftan. De skynda synbarligen; -är anföraren gode, kan han ock hafva skäl dertill, -ty den gode, som icke kommer fram i dag innan den sista -solstrålen upphört att lysa på thingvallarna mister sitt godord. -Andra äro tidigare komne. En liten stad har i hast -uppstått der nere vid stränderna af ån. På de fyrkantiga -stenmurarna, som en gång uppförda ligga qvar -från thing till thing, resa sig hastigt små kojor, bodar -kallade, af trä eller af vadmal. I hvarje sådan bod vistas -en gode eller annan storman med sitt följe; förhängen afskilja -boden i en mängd rum. Taflan börjar blifva alltmera -brokig. Der utanför en bod sitter en grupp qvinnor,<span class="pagenum"><a name="Page_85" id="Page_85">[85]</a></span> -der gå männer genom gatorna att helsa på vänner och bekanta, -somlige att bedja om hjelp till den stundande rättegången.</p> - -<p>Nu är fredagen inne, thingets första dag. Redan tidigt -på morgonen är folk i rörelse. Derborta vid klyftan Allmannagjå -stå godarne och nämna domare till de vigtiga -fredagsdomstolarna. Der står t. ex. en bredvid den domare -han utvalt och ropar med ljudelig röst: “jag tager vitnen -derpå, att jag nämner denna Jon Thorbrandsson till domare -att döma om alla de saker, som komma för domstolen och -lagen förpligtar honom att döma om och bjuder jag saksökande -och sakvärjande att jäfva denna domstol och unnar -jag honom säte i domstolen, om han icke jäfvas; förkastas -han efter lag, skaffar jag en annan rätt domare i hans stad. -Jag nämner nu till Vestfjerdingsdomstolen, en laglig domstol.“</p> - -<p>Det synes icke blifva brist på saksökande. Det är -icke få, som vandra upp på lagberget för att kungöra sina -angelägenheter. En stor del af den thingsökande allmänheten -är der tillstädes och framför alla lagsagomannen. Der -står en med tvenne vitnen bredvid sig och förkunnar: “jag -tager vitnen derpå, att jag lyser dråpslag på Vigfus Ulfsson.“ -Der står en annan och ropar, som alltid med vitnen vid -sin sida: “jag tager vitnen derpå, att jag frågar från lagberget -alla bönder inom hörhåll, hvilken har med handslag -gifvit Sven Skulason laglig vistelseort. Det spörsmål är -mig af vigt, på det jag må veta, hvilka grannbönder jag -skall kalla till saken, jag stämt honom för. Jag spörjer -lagspörsmål.“ Der står en tredje, som redan fått svar på -den frågan och nu gör den följande: “jag tager vitnen derpå, -att jag spörjer från lagberget alla godar, som äro inom -hörhåll, hvilken af dem erkänner sig hafva Thorbjörn Egilsson -till thingsman eller tredingsman. Mitt spörsmål är af -vigt, på det jag må få veta, till hvilken fjerdingsdomstol -jag bör stämma honom. Jag spörjer lagspörsmål.“ Och på<span class="pagenum"><a name="Page_86" id="Page_86">[86]</a></span> -hvart svar de få, taga de vitnen, för att icke, när det lider -till afgörandet, vara ur stånd att främja sin sak.</p> - -<p>Så går det till på fredagen och på lördagen, understundom -äfven följande måndag. Redan lördagen tidigt på -morgonen, icke senare än solen börjat lysa på Allmannagjås -vestliga klippmur, går ett lysande tåg uppför lagberget, -lagsagomannen i spetsen och sedan godarne med de domare, -de utnämnt. Lagsagomannen anvisar hvar domstol dess -plats och nu får enhvar, hvars sak skall komma före, stiga -fram och jäfva en eller flera af domarna. Der kommer en -fram och säger: “det var två bröder Thorsten och Thorolf -Grimssöner, Thorstens son het Thorgeir och Thorolfs het -Thorkel. Thorgeirs son Egil är min motpart och Thorkels -son Helge är domaren, som här sitter.“ Kan han då med -vitnens ed styrka sin utsago om motpartens och domarens -slägtskap, är domaren skyldig att stiga upp och goden, som -nämnt honom, att nämna en annan i hans ställe, men skulle -den uppräknade slägtledningen <em class="gesperrt">icke</em> befinnas riktig, ve honom, -som af förseelse eller med afsigt burit falskt vitnesbörd -på thinget, han dömes fredlös för all sin tid.</p> - -<p>Sedan man stämt sin motpart i hans hem, när sådant -kunde ske, och vid thinget undangjort alla de nämnda förberedelserna, -var det tid att skrida till de egentliga rättegångsförhandlingarna. -Uti allt visar sig, som vi se, den -ängsligaste noggranhet, att uti intet afseende möjlighet må -finnas att kränka en annans rätt.</p> - -<p>Nu äro domstolarne i ordning med 36 domare i hvar. -Målsegarne träda fram med följen. Det var väl föreskrifvet, -att ingen fick hafva mer än tio personer med sig, men -detta stadgande efterlefdes kanske icke alltid så noga. Understundom -blef trängseln så stark, att domarne måste bedja -godarna lemna dem några män, som skulle hålla mängden -tillbaka. Det blef genom allt detta oreda och trots thingsfreden -kom det ibland till strid. Lagen sade, hur domarne<span class="pagenum"><a name="Page_87" id="Page_87">[87]</a></span> -skulle förhålla sig, i fall de drefvos från det för domstolen -utstakade rummet.</p> - -<p>Sjelfva sättet att utföra processen saknar icke egendomlighet. -De tvistande parterna äro rätt många. De draga -lott om, hvem af dem skall först få sitt mål afgjordt. -Den lycklige träder då fram och tager vitnen derpå, att han -bjuder motparten och, ifall han för målets fortgång behöfver -medverkan af goden, äfven denna att lyssna till sin -ed och sin framställning af saken. Nu aflägger han ed, -att han framställer sin sak mot sin motståndare, och på -skälet, hvarföre han stämt honom, och på hvad, han i stämningen -sagt och derpå, att han stämt honom lagstämning -till <em class="gesperrt">detta</em> thinget. Nu framträda stämningsvitnena och aflägga -ett likalydande vitnesbörd. Den som afsigtligt försummar, -ehuru kallad, att infinna sig vid thinget och hjelpa -vid målets främjande, dömes landsflygtig på tre år.</p> - -<p>Nu komma vitnena till sjelfva saken fram, rådslå -och uttala genom en bland sig vitnesmålet. Icke alltid -blifva de eniga; de som äro i minoriteten hafva då rätt -att reservera sig och säga, hur de ville hafva vitnat. Derigenom -gå de fria för allt ansvar, i fall det skulle under -förhandlingens gång yppa sig några betänkligheter mot det -vitnesbörd, majoriteten afgifvit. Skulle bland vitnena lika -många rösta för hvartdera vitnesbördet, antages det, som -är mest gynnande för honom, som begärt vitnens hörande. -Härvid gäller att väga hvart ord på guldvigt, ty innehåller -det afgifna vitnesmålet ett enda ord utöfver det, som skall -bevitnas, och detta öfverloppsord utöfvar något inflytande på -sakens gång, förkastas alltsammans som lögnvitnesbörd.</p> - -<p>Nu skall qviden fram, de män man qvädit eller kallat -att yttra sig om saken, vare sig att målet är sådant, att -det är tillräckligt, att qviden sammankallas af sakegaren -bland grannarna, då en af dem får å de andras vägnar föra -ordet, eller saken kräfver en tolfmannaqvid, i hvilket fall -goden nämner elfva jemte sig. Nämner saksökanden en<span class="pagenum"><a name="Page_88" id="Page_88">[88]</a></span> -grannqvid, har motparten rätt att jäfva den eller dem, som -äro beslägtade med saksökanden på andligt eller verldsligt -sätt, eller som icke innehafva sådan samhällsställning, att -de kunna deltaga i sådana förhandlingar. Tillsätter goden -tolfmannaqvid, är det saksökanden, som har rätt att jäfva.</p> - -<p>När nu qviden uttalat sig och anklagaren icke har mer -att säga, tager motparten vitnen derpå. Dock får den klagande -förbehålla sig att i följd af försvaret göra de tillägg, -han finner nödiga. Derefter har den anklagade att aflägga -ed, att försvara sig och, om han så önskar, styrka försvaret -med vitnen och qvid, hvilken han får taga ur motpartens.</p> - -<p>När nu alla de mål, som äro anhängiggjorda vid domstolen, -blifvit framstälda och besvarade, skall saken företagas -till afgörande. En af domarna, den som saksökanden uppmanar -eller annars den, som rätten bestämmer, skall återgifva -hela anklagelsen och de för denna lemnade bevisen. -En annan framställer svaromålet och allt, som dertill hör. -Derefter öfverlägga domarne sins emellan. De hafva dessförinnan -svurit hvar för sig: “jag tager vitnen derpå, att -jag svärjer ed på korset, laged, och jag svärjer det Gud, -att jag vill döma den dom, som jag anser vara laglig.“ -Domar förkunnas nu först öfver de mål som äro qvar sedan -föregående thinget, sedan öfver de nya, i tur och ordning, -dock så, att de som anses skola föranleda olika meningar -bland domarna gömmas till sist. När man kommit öfverens -om en dom och han lyder till förmån för klaganden, uppläses -han af den domare, som förut redogjort för hans sak; är det -åter den anklagade, som vinner, afkunnas utslaget af den som -redogjort för försvaret. Alla domarne skola bekräftande tillägga: -“Den domen afsäga vi alla.“ Den domare, som i stället -derför tiger, gör sig skyldig till trenne års landsflygt.</p> - -<p>När allthinget var upplöst och folket kommit hem, -skulle hvar gode i slutet af Juli och början af Augusti -sammankalla till höst- eller lejdthing dem, som icke öfvervarit -allthinget, för att meddela dem de beslut, som der<span class="pagenum"><a name="Page_89" id="Page_89">[89]</a></span> -fattats. Detta var i synnerhet nödigt med afseende på de -lagfrågor, som afgjordes af en särskild allthingsafdelning, den -s. k. lagrättan.</p> - -<p>Sådan är uppränningen. En mängd detaljer funnos, -som det skulle blifva för långt att meddela. Icke alltid -gick det fullkomligt efter lagliga former. Så t. ex. när -Mård giga skulle af sin f. d. svärson utkräfva dottrens -förmögenhet och han från lagberget hade förklarat sig instämma -Rut för den vederbörliga fjerdingsdomstolen, svarade -Rut, som stod bland den åhörande folkmassan, med att offentligen -utmana honom till holmgång. Mård rådgjorde med -de sina och afslog sedan tillbudet, hvarigenom han just -icke skördade ära. Att låta svärdet afgöra en tvistefråga -i stället för att utagera henne inför domstolen ansågs vara -lagligt. År 1006 tvistade de båda skalderne Gunlög Ormstunga -och Rafn vid allthinget. Gunlög framförde från lagberget -beskyllning mot den andra att hafva tagit bort hans -trolofvade och i öfrigt visat honom all fiendskap och utmanade -honom derför till holmgång. Ingenderas vänner -tyckte synnerligen mycket om det. På utsatt tid trädde -de båda parterna tillsammans på holmen i Yxån. Framför -hvardera hölls skölden af en vän. Det var bestämdt, att -den, som sårades, skulle anses hafva förlorat. Rafn, som -den utmanade, fick börja och riktade sitt första hugg med -sådan kraft mot sin oväns sköld, att svärdet brast. Sjelfva -udden for i ansigtet på Gunlög och rispade honom helt -litet. Nu sprungo de kringstående fram och skiljde dem -åt. Gunlög förklarades sårad och i följd deraf hafva tappat. -Han fick nöja sig dermed och till på köpet lösa ut sig -med 3 marker silfver. Dagen derpå fattades på thinget det -beslut, att holmgång ej mer skulle få förekomma på ön.</p> - -<p>En annan utväg hade man, för att komma ifrån det -slutliga afgörandet af domstolen. Äfven sedan en sak blifvit -framstäld och försvar gjordt, kunde, innan domen fäldes, -de tvistandes vänner träda emellan och åvägabringa en förlikning.<span class="pagenum"><a name="Page_90" id="Page_90">[90]</a></span> -Man ansåg förmodligen, att derigenom billigheten -mera skulle göra sig gällande, då genom domen näpsten -vanligen torde hafva drabbat den ena, utan att alla -mildrande omständigheter kunde tagas i öfvervägande. Kunde -man vid förlikningen finna å ömse sidor förseelser, som -kunde uppväga hvarandra, var det godt. I annat fall förfor -man ingalunda med öfverdrifven mildhet. En förlikningsdom -lydde understundom på landsflygt.</p> - -<p>När domen var fäld, rättade man sig efter honom, -men dessförinnan sökte man rädda sig med allehanda medel, -icke minst list och finter. Derigenom lemnades åt personligt -godtycke, makt- och vinningsbegär, så snart dermed -förenades någon framstående talent eller åtminstone tillfälle -fans att begagna sig af en annans gåfvor, ett ganska stort -spelrum vid den Isländska thingsförsamlingen, som just -skulle vara det yppersta skyddet för öbornas af enskildas -makt icke sällan hotade sjelfständighet. Det var tillåtet att -lemna sin saks utförande åt en annan, antingen så att denne -endast var ett ombud eller rådgifvare eller så, att han -öfvertog saken alldeles som sin egen. Det fordrades ett -visst studium likaväl som medfödda anlag, för att taga reda -på lagarna och alla tillåtliga utvägar att främja sin sak -eller frälsa sig. Den som egde en sådan kännedom kallades -för lagman, hvilken titel på Island icke tillhörde en viss -embetsman, ty den som ersatte vår medeltids lagman hette -på ön lagsagoman, utan var allenast en hederstitel. Sagorna -hafva mycket att förtälja om sådana lagmän. En var så -stor lagman, heter det, att ingen dom ansågs fullt laglig, -om han icke varit med om honom.</p> - -<p>Alla dessa advokatyrens konstgrepp måste naturligtvis -medföra stora svårigheter. Det hände lätt, att en skicklig -motståndare kunde genom några svepskäl förstöra den billigaste -rättegång. Dertill kunde ock medverka andra omständigheter, -som icke berodde på någons eller någras illvilja. -Det hände icke så sällan, att det ej blef för domarna<span class="pagenum"><a name="Page_91" id="Page_91">[91]</a></span> -möjligt att få ett utslag, hvari alla ville instämma. Blefvo -tvenne partier inom domstolen lika starka, stannade det dervid, -att hvardera åsigten högtidligen uttalades, på det den, -som fält rätt dom, skulle kunna blifva fri för framtida ansvar. -Men hvilkendera domen var i sjelfva verket den rätta? -Det lemnades oafgjordt och kunde icke förlikning mellankomma, -måste parterna gå bort med oförrättadt ärende. -Detta kunde icke vara förmonligt för rättsskipningens anseende, -för lagens helgd.</p> - -<p>Den vise Njål genomdref en ändring uti dessa olyckliga -förhållanden. Yttersta anledningen till hans uppträdande -var, säger sagan, hans afsigt att åt en sin skyddsling förskaffa -ett godord, då det för tillfället icke var möjligt att -få köpa ett gammalt. Njål uttalade åtminstone öppet denna -sin åstundan, men man har fullgiltig anledning till det förmenande, -att han derjemte och icke minst drefs af sin insigt -i det förderfliga uti det gällande skicket och af begär -att förbättra det.</p> - -<p>Då det led emot allthinget år 1003, kom på vanligt -sätt den ene efter den andra, för att af Njål få råd, hur -de skulle göra med sina processer. Han gaf dem alla råd, -men med afsigt sådana, att de flesta målen åstadkommo -split bland domarna och kunde icke afgöras. Thinget upplöstes -under allmänt missnöje.</p> - -<p>Sedan förberedelse sålunda var gjord, skred Njål till -sjelfva utförandet af sitt anslag. Han infann sig vid 1004 -års allthing. Allt gick tyst och stilla, till dess Njål påminde, -att det kunde vara tid att lysa sina stämningar från -lagberget. Då blef det knot och buller. Det ropades allmänt, -att det tjenade till föga att börja rättegång, då man -icke kunde få lagligt slut på den. “Det vore vida bättre -att kräfva ut sin rätt med udd och egg,“ d. v. s. med -svärd och spjut. Njål fästade deras uppmärksamhet derpå, -att en dylik laglöshet icke dugde. I stället föreslog och -genomdref han inrättandet af en ny domstol, som skulle i<span class="pagenum"><a name="Page_92" id="Page_92">[92]</a></span> -förhållande till de förut varande fjerdingsdomstolarne blifva -en högre instans under namn af femtedomen. Dit skulle -alla saker hänskjutas, som icke blifvit förut af domstol lösta, -dit skulle man vända sig med sin klagan, i fall man fann -någon hafva genom sina konstgrepp förhindrat rättvisans gång -eller, som det på Islands lagspråk hette, brutit thingordningen. -Antalet medlemmar i denna domstol skulle blifva -36 — ett vanligt tal i det Isländska rättegångsväsendet. -Med deras nämnande gick icke alldeles så till som i de -andra domstolarna. I hvar och en af landets fjerdingar upprättades -3 nya godord. De 48 godarne nämnde hvar sin -domare — Nordlandet lemnade nämligen icke flera än hvar -och en af de andra fjerdingarne, ehuru det egde flera godar — -men af dessa 48 skulle nödvändigt 12 uteslutas, antingen sex -af hvardera parten eller ock om en part icke ville, alla tolf -af den andra. Det hände en gång att den ena parten icke -brydde sig om att utmönstra de sex; motparten försummade -att utesluta dem och förlorade i följd deraf målet. Det -var, när rättegången fördes mot dem, som vållat Njåls död.</p> - -<p>Femtedomens inrättning var ett stort framsteg. De -store i landet, särskildt godarne, som till en början hade -känt sig föga mäktiga gent emot thinget, började småningom -utöfva stort inflytande öfver det. Nu försvagades deras -makt, dels direkt genom de nya godordens upprättande, -dels medelbarligen genom det större skydd, rättsskipningen -fick, då en ny instans bildades.</p> - -<p>Det säges, att Njål var “forspárr,“ d. v. s. att han hade en viss -öfvernaturlig förmåga att förutse hvad komma skulle. Onekligen -hade han förmåga att pröfva sin tids art och deraf draga slutsatser -för framtiden. Han skänkte den Isländska republiken genom -femtedomens inrättande förlängd tillvaro. Detta samhälle -störtades just derigenom, att godarne ånyo började kringgå författningen, -i det de skaffade sig större inflytande genom att på -en hand förena flera godord. Så slutar det Isländska statsskickets -historia, som hon började, med bittra, blodiga fejder.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_93" id="Page_93">[93]</a></span></p> - -<h2 id="ch6">6.<br /> -<span class="smaller">Den hedniske Isländaren i hemmet.</span></h2> - -<p>Ulfljots lagredaktion har icke bevarats till våra dagar, -ej heller kunna hans stadganden med någon säkerhet urskiljas -ur den lagbok för den Isländska republiken, som vi -hafva i behåll. Hans stadganden voro hedniska, men sökte -icke dess mindre sätta lagväsendet under det gudomligas -hägn. Eden, som så ofta användes, lydde under hednatiden: -“Så sant mig hjelpe Njärd, Frö och den allsmäktige Ås“, -hvarmed förmodligen menades Thor. Likaledes har man i -behåll det stadgande, med hvilket den äldsta Isländska lagen -inleddes, förbudet att fara till hafs med hufvudskepp, -d. ä. skepp, hvilkas framstam pryddes af ett hufvud, t. ex. -en drakes. Ville man nödvändigt hafva en sådan prydnad -på sin farkost, var man nödsakad att, förrän man fick land -i sigte, aftaga detta hufvud, så att man ej seglade till stranden -med gapande hufvud, hvarigenom landvättarne kunde -skrämmas. En och annan vink om dessa gamla lagar lemna -oss föröfrigt sagorna, men de äro alltför obetydliga för att -förtjena här uppräknas.</p> - -<p>Ulfljots lagar, som förmodligen voro af obetydligt omfång, -kräfde tillägg och ändringar, i all synnerhet, då christendomen -år <em class="gesperrt">1000</em> blef antagen till Islands lagliga religion. -Äfven derefter fortfor förökandet, tills år <em class="gesperrt">1117</em> en man vid -namn Bergthor Rafnsson lät på öns alla vårthing föreslå,<span class="pagenum"><a name="Page_94" id="Page_94">[94]</a></span> -att alla de lagstadganden, man hade, skulle samlas och -nedskrifvas, hvilket bifölls och fullbordades på bekostnad af -Bergthors halfbroder Haflide. Af den så uppkomna lagsamlingen -eger man i behåll tvenne något skiljaktiga redaktioner, -som dock äro hvarandra så lika, att man lätteligen -ser, att de äro samma lag, ehuru upptecknad vid tvenne -olika tidpunkter. Denna lag är känd under namnet Grågåsen. -Många äro de upplysningar, som denna lag och -sagorna lemna om Isländarnas lif. Af allt detta vill jag -meddela det allra vigtigaste.</p> - -<p>Om det barnet, som i de äldsta tiderna föddes på Island, -hade fadren att fälla dom till lif eller död, han kunde sända ut -sin träl att gräfva ned det, han kunde taga upp det från marken, -der det låg vid hans fötter, ösa det med vatten och -dervid gifva det namn. Det synes dock i allmänhet hafva -väckt ogillande, om en man, helst om han hade någon förmögenhet, -ville undandraga sig omkostnaderna för barnet. -Det ansågs ock som en heder att ha många dugliga barn. -Rut, som hade sexton söner och tio döttrar, kom en gång -under sin ålderdom till thinget med följe af fjorton kraftiga -söner. Sagan säger, att det var något herrligt att se dem.</p> - -<p>Till en början hörde barnet modren till och betraktades -i huset som en hedrad invånare, hvars framsteg man -helsade med glädje. Så plägade man, när första tanden -kom, gifva det en gåfva. Sedan uppfostrades sonen vanligen -utom hemmet, hos någon som stod i beroende af fadren -eller ville göra honom en väntjenst. Det är lätt att fatta, -hur denna uppfostran skulle gå till i ett land, der allt berodde -på personlig duglighet, såväl kroppens som andens, -der barnen, utan särskilda lektioner fingo vara vitnen till -dagens bedrifter, onda som goda, och der de tidigt fingo -öfva sig i stridsamma lekar. Man synes i allmänhet icke -få antaga, att modren hade något synnerligen mildrande inflytande -på barnet, ty just qvinnorna visa sig ofta vara de, -som mest fröjdas åt strider och blodsutgjutelser. Det var<span class="pagenum"><a name="Page_95" id="Page_95">[95]</a></span> -ett vaket sinne hos det Isländska barnet och en snabb uppfattningsförmåga. -När Rut Härjulfsson och hans halfbroder -Höskuld vände hem från thinget, der Rut kommit i tvist -med sin svärfader, togo de in öfver natten hos en bekant. -Vädret var ondt och genomvåte behöfde de värme och föda. -På golfvet sprungo trenne barn och lekte. Då sade ena -gossen: “jag är Mård och kräfver dig på din hustrus vägnar.“ -Den andre skulle föreställa Rut sjelf och flickan var Unn, -hans förra maka. De framstälde så i sin lek hela tvistens -gång — de måste nyss förut hafva hört berättelsen derom -— till de närvarandes stora förlustelse. Höskuld vredgades -och slog till pojken, som börjat leken, men Rut, den förlöjligade, -ropade honom till sig ock gaf honom en guldring. -Så vann han den lillas hjerta.</p> - -<p>Tidigt vaknade hogen för färder och äfventyr, tidigt -växte ock krafterna. Vid tolf års ålder ansågs ynglingen -mogen att uppträda med en medborgares rättigheter, han -kunde redan då blifva gode. Han dröjde dock hos fadren, -gick honom tillhands och stod ännu en tid bortåt i stort -beroende af honom. Gunlög Ormstunga ville vid tolf års -ålder fara ut, men fadren vägrade. Han sökte då på eget -bevåg taga af fadren det han behöfde till färden, men förhindrades. -När fadren fann för godt, fick han fara.</p> - -<p>Dog fadren, fingo sönerna arfvet, men öfvertogo dermed -äfven omsorgen om modren och systrarna. Mest hade -äldste sonen att säga. Han skulle, om så erfordrades, bortgifta -modren och systrarna. Vid sexton års ålder ansågs -en yngling mogen att sköta sin egendom; dessförinnan var -en slägting förmyndare.</p> - -<p>Ynglingen växte upp bland männerna. Tidigt vandes -han vid deras lif; manliga lekar voro mycket omtyckta i -Island. Emellertid började han eller hans vänner tänka på -något passande parti. Bröderne Höskuld och Rut redo en -gång till allthinget. Under vägen yrkade den förre, att -Rut skulle söka sig en maka. Han förklarade sig villig<span class="pagenum"><a name="Page_96" id="Page_96">[96]</a></span> -dertill, men bekände sig alls icke veta, hvart han skulle -vända sig med sitt frieri. Höskuld föreslår då den rika -och lagkloke Mård gigas dotter Unn. Dagen derpå gingo -bröderna tillsammans mellan de thingbesökandes bodar och -kommo derunder förbi Rangå-bornas, utanför hvilken bland -andra qvinnor äfven Unn satt. Höskuld frågade brodren, -hvad honom tycktes om henne; han svarade: “godt; men -icke vet jag, om vi passa tillsammans.“ På aftonen gingo -bröderna — ty en friare kunde icke gå ensam — till Mårds -bod, trädde der in och helsade honom. Mård stod upp, tog -Höskuld i handen och satte honom ned vid sin sida. Rut -satt bredvid brodren. De talade mångahanda, tills Höskuld -sade: “jag är kommen att köpslå med dig. Rut vill blifva -din måg och köpa din dotter och jag skall icke spara på -mitt.“ Uttrycken köpa, köpslå, brudköp (liktydigt med -brudlopp, bröllopp) voro den tiden vanliga, ehuru de icke -få tagas fullkomligt efter orden. För öfrigt afsåg köpet -icke brudens person, utan rättigheten att bestämma öfver -henne. Mård svarade: “att du är en stor höfdinge vet jag, -men din broder känner jag icke.“ Höskuld sade: “han -är bättre än jag.“ “Mycken egendom“, sade då Mård, -“torde du få lägga fram med honom, ty han får hela arfvet -efter mig.“ “Jag behöfver ej besinna mig på“, genmälde -bonordsmannen, friarens förespråkare, “hvad jag skall lofva. -Rut skall få Kamnäs och Rutstad och ett köpskepp.“ Då -började Rut: “håll så före, bonde, att min broder månde -hållit fram mig mycket för det jag är honom kär, men om -I viljen öfvertänka saken, då vill jag att I säger vilkoren.“ -Mård svarade: “jag har tänkt derpå, hon skall hafva 60 -silfverhundraden och derutöfver tredjedelen i din gård och om -I fån arfvingar, skolen I dela jemnt mellan er.“ “Derpå går -jag in“, svarade Rut och togo de så vitnen derpå. De -stodo upp och Mård fästade Rut sin dotter med handslag. -Brölloppet skulle stå hos Mård om ett par veckor. På -hemvägen från thinget mötte Rut en frände, som kom från<span class="pagenum"><a name="Page_97" id="Page_97">[97]</a></span> -Norge, för att säga honom, att hans broder var död och att -han måste vara personligen tillstädes för att utfå arfvet. -Nu uppstod villrådighet, ty brölloppet borde enligt Isländsk -sed hållas inom året efter förlofningen. Rut red till Mård -och fick löfte, att Unn skulle vänta på honom i tre år. -De blefvo sedan gifta och — som jag redan omnämnt — -skilda.</p> - -<p>Denna fadrens sjelfrådighet öfver dotterns hand och -öde bar ej alltid goda frukter. Det kom efter några års -förlopp en man att fria till Höskulds egen dotter. Det -tillgick på samma sätt och först när friaren ridit bort, fick -Hallgerd höra om öfverenskommelsen. Hon var missnöjd -med partiet och det dröjde ej länge, innan hon vållade sin -makes död. Hon vände derefter hem till fadren och snart -kommer en ny friare. Nu tillfrågades hon om sin vilja och -gifver sitt ja.</p> - -<p>Giftermålet firades med ett stort gästabud, som hölls -af brudens fader eller af brudgummen. Hustruns rättigheter -berodde, som nyss antyddes, i viss mon af särskild -öfverenskommelse. Det ansågs bra gjordt, om mannen gaf -henne rätt att råda inomstocks, d. v. s. i huset, öfver allt -som hörde till hushållet. Hon kunde icke <em class="gesperrt">fordra</em> en sådan -rättighet.</p> - -<p>Af de anförda exemplen synes det, som om allenast -eller förnämligast en klok beräkning ledde friarens steg. -Det var icke alltid så. Den varma kärleken, hjeltesångerna -skildra, hörde icke till mythen allenast. Sagorna förvara -många prof på en sådan, som det ej är tillfälle här att -omtala. I dem finna vi ock ganska ofta, att hustrun -egde en aktad plats i huset, hur hennes inflytande gälde -mycket, att hon verkligen njöt den rättighet, som ett hennes -namn, eyrarúna, antyder, att i mannens öra hviska -sina hemligheter eller i sitt eget mottaga hans. Hennes -vanliga namn var husfröja. Men å andra sidan, hur<span class="pagenum"><a name="Page_98" id="Page_98">[98]</a></span> -ofta hände det ej, att handen, som var så förtrogen med -svärdet, icke alltid umgicks mildt med hustrun, och hade -hon en gång blifvit misshandlad, låt vara att det var obetydligt -och när hon sjelf hade retat mannen till vrede, då -hände det, att hon ej fick någon ro, förrän hennes hämndbegär -blifvit mättadt med blod. Gick hon icke så långt, skiljde -hon sig kanske från mannen, som hon hatade, hvilket den -tiden var en lätt sak. Hon stälde sig bredvid sängen och -förklarade sig i vitnens närvaro skild; utkommen ur huset, -upprepade hon sin förklaring utanför karldörren (hufvudingången). -Sedan skulle hon från lagberget ytterligare förkunna -sin skiljsmessa.</p> - -<p>Förhållandet till trälarna synes icke hafva utmärkt sig -genom någon större grymhet. Ofta omtalas, att en träl -fick friheten för någon större tjenst, han gjort sin herre. -Såväl i Norge som på Island var det åtminstone i senare -tid vanligt, att trälen sattes i tillfälle att genom arbete -för egen räkning förvärfva sig en sparpenning. När han -af denna betalt halfva lösesumman, kunde han med husbondens -tillstånd förklaras af goden från lagberget för frigifven, -sedan han dessförinnan förpligtigat sig att efterlefva -öns lagar. Ville någon äkta en trälqvinna och bjöd för henne -12 öre silfver, var husbonden skyldig att frigifva henne. -Hade en träl blifvit misshandlad och husbonden derför utkräft -böterna, skulle trälen af dessa få en tredjedel. Alla -dessa stadganden finnas i Grågåsen.</p> - -<p>Ett Isländskt hushåll kräfde många händer. Den tiden -fans det på ön åkerbruk, som jemte inegornas öfriga skötsel, -kräfde upprepad tillsyn. Af husdjuren var det i synnerhet -tvenne, om hvilka man hade stor omsorg och af hvilka man -äfven hade otrolig nytta, hästen och fåret. Allramest de -senares vård kräfde understundom stor ansträngning. När -det om höstarna blef tid att drifva ned dem från betet bland -fjällen, hade ofta många förirrat sig. På en god och vaksam -herde satte man derföre stort värde.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_99" id="Page_99">[99]</a></span></p> - -<p>Någon arbetets fördelning i större skala hade naturligtvis -ännu icke kunnat försiggå. Enhvar byggde sig sitt hus, -skaffade sig redskap och vapen. Vadmalen var det vanligaste -tyget och blef på den afsides liggande ön en värdemätare. -Ett visst antal alnar räknades för att gälla lika -med en mark silfver och man talade om en mark, ett öre -o. s. v. vadmal. Vadmal hörde ock till öns utförselartiklar, -vissa slag torde hafva varit fint arbetade och högt värderade. -Då den flera gånger omnämnde Rut Härjulfsson ville gengälda -drottning Gunhild för all den ynnest, hon visat honom, -förärade han henne 120 alnar vadmal och tolf skinn. -Fiske och fogelfänge voro hufvudnäringar på ön. Större -vilddjur funnos der icke. Hvita björnar, som understundom -ditkommo, roade man sig med att tämja och de -åtnjöto af lagen samma skydd som menniskans trotjenare -hunden. Deremot var svårt straff stadgadt för den, som -förde öfver till ön en vanlig brun björn eller en varg -eller räf.</p> - -<p>Om äfven i allmänhet enhvar skötte sitt hus med egna -krafter, voro naturligtvis anlagen olika. Det ansågs ock som -en heder att öfvergå andra i handverksskicklighet. Skallegrim -var ryktbar för styrka och driftighet. Skeppssmed -(skeppsbyggare) var han, och det fattades icke drifved, der -han bodde. Sälhundar och fogelägg fångade han i myckenhet -och hvalfiskar voro icke sällsporde vid stranden och då, -innan folket var mycket i trakten, fick enhvar, som kunde, -tillegna sig dem. Hjordar hade han stora och skötte dem -med omsorg. Hus byggde han efter hus, der de syntes -honom behöfliga, ett t. ex. bland fjällen för dem som vaktade -hjordarna, tvenne för att kunna bättre passa på laxfisket. God -jernsmed var han och sysslade om vintrarna ifrigt med att -smälta jern ur myrmalm. Tätt invid sjön byggde han sig -en smedja, der han icke hade långt till skogen. Men han -fann der ingen sten nog slät och hård att duga till städ; -på stranden fans ej annat än sand. En qväll, när de andre<span class="pagenum"><a name="Page_100" id="Page_100">[100]</a></span> -sofvo, rodde han ut på viken i en båt, sänkte ned ankaret -framför stammen, steg ned i vattnet och letade på bottnen -tills han fann en stor sten, som han tog upp och förde -till smedjan. “Ligger stenen,“ heter det i sagan, “ännu der -och mycket slagg derbredvid och ser man på stenen, att -han är hamrad på öfversidan; det är en sten, som bär spår -af vågsqvalp och är så stor, att nu kunna icke fyra män lyfta -honom.“ Mycket folk hade Skallegrim hos sig, ty han ville -drifva smidet med ifver. Omsider började de knota; de -tyckte, att de fingo stiga upp för tidigt om morgnarna. -En annan ryktbar handverkare på Island var Gisle Sursson. -Under sina irrfärder kom han en gång till en afsides liggande -ö, der han en tid bodde i frid och ro, emedan ett rykte -hade spridt sig, att han hade drunknat. Mannen, han då -bodde hos, plägade bygga skepp och Gisle hjelpte honom. -Snart ådrogo sig skeppen, som kommo från ön, mycken uppmärksamhet -och det blef allmänt tal, att ingen annan än -Gisle kunde hafva gjort dem. Då började fienderna åter -komma den olyckliga på spåren. En af de bäst tecknade -charaktererna i Njåls saga, ehuru endast i förbigående införd, -är den ondsinte och öfvermodige Hedin från Öfjärden, -som rider kring om hela Island för att afyttra sitt smide. -I Grågåsen talas om personer, som fara kring och åt andra -smida hus af Österländskt (Norskt) trä eller göra broar i -de vatten, der man tar fisk med nät, eller göra bodar vid -thingsplatsen eller fara omkring och slipa svärd. Lagen -bjuder, att de skulle hafva ett hem till namnet åtminstone, -en nödvändig sak, då man för en stämnings pålysande behöfde -känna motpartens hemort.</p> - -<p>Man bytte i denna tid varor mot varor, men man -närmade sig dock myntets tid. På Island myntades aldrig, -men främmande mynt kommo i omlopp. Der och i Norden -i allmänhet var det dock icke så som i våra dagar, att -prägel var nödvändig. Silfret begagnades i hvilken form -som helst till betalningsmedel. Flera sagor och äfven en<span class="pagenum"><a name="Page_101" id="Page_101">[101]</a></span> -från äldre tider bevarad föreskrift i Grågåsen tala om ett -silfverhundrade, d. v. s. en vigtstorhet af silfver, 120 gånger -större än enheten. En qvarlefva från denna tid finner man -ock i det Isländska lagspråket, när det talas om ringar. -När ett dråp var begånget, skulle de böter, som den ena -slägten betalade den andra, lemnas i vissa ringar af bestämd -vigt jemte ett i lagen likaledes faststäldt tillskott. Den -första ringen, vägande 3 mark, gafs af mördarens fader, son -och broder, den andre (20 öre) af hans farfader, sonson, -morfader och dotterson, den tredje (2 mark) af hans farbroder, -brorsson, morbroder och systersson, den fjerde (12 -öre) af hans farbroders, fasters, morbroders och mosters söner -till den mördades slägtingar i motsvarande led.</p> - -<p>Detta visar, att slägtbandet var rätt starkt på Island. -Månge af utvandrarna voro sinsemellan beslägtade och ju -längre det fortskred med öns bebyggande, desto mer utvidgades -gamla och nya ätter. Äfven om detta band icke -kunde här ligga till grund för utvecklingen af ett nytt -statslif, saknade det icke all betydelse. När en man blifvit -dödad, var förlusten hela slägtens och måste derföre ersättas -av mördarens slägt. Detsamma var orsaken dertill, att ingen -friade ensam, utan hade med sig en bonordsman. Giftermålet -var ett förbund mellan tvenne ätter och friarens ätt -representerades af hans förespråkare. Under sådana förhållanden -måste slägtskapen komma att vålla sorgliga strider. -Hvart dråp kräfde hämnare, men det var icke ovanligt, att -hämnden drabbade flera än den första förbrytaren och så -ropade efter hvar hämndgerning nytt blod på ny hämnd. -Till sist stod af detta ej mer qvar än skyldigheten för -närmaste slägting att väcka ansvarstalan mot dräparen.</p> - -<p>För öfrigt voro anledningarne till strid otaliga. Isländarens -sinne var ytterst ömtåligt för allt, som kunde -tydas som en smädelse eller ett hån. Vissa hånande ord -voro belagda med landsflygt, likaså uppresandet af nidstång. -Ja det gick till sist så långt, att i Grågåsen intogs ett<span class="pagenum"><a name="Page_102" id="Page_102">[102]</a></span> -stadgande, hvilket, ifall det ej som ett vitnesbörd om den -ytterliga retligheten och vildheten gjorde ett hemskt intryck, -skulle framkalla oblandadt löje. “En man får om en annan -qväda hvarken tadel eller lof. Öfver en fjerdedels visa må -dock ingen vredgas, om det icke är något lasteligt deri. -Qväder någon flera visor om någon, utan att deri finnes -något försmädligt, blifver han fredlös för alltid. Qväder -han allenast en half visa, men denna innehåller smädelser, -får han ock gå i fredlöshet. Har någon lärt sig hans visa och -läst upp den, en annan till hån, blir det samma straff. -Diktar någon nidsång öfver konungen i Sverige eller i Danmark -eller i Norge, blir han ock fredlös, likaså den som -diktar kärlekssång om en qvinna. Är hon tjugo år eller -mer, får hon sjelf föra sin talan, är hon yngre tillkommer -det förmyndaren.“ När man instämde en dylik sak för -domstol, var det naturligtvis nödigt att uppläsa nidvisan, -men då detta icke alltid kunde smaka klaganden väl, föreskrefs -det i lagen, att en sådan visa aldrig skulle uppläsas -inför rätten mer än en gång, äfven om hon blef föremål -för tvenne åtal. Under sådana förhållanden är det lätt att -förstå, hur kärleks- och nidvisor kunde gifva anledning till -många förvecklingar. Det finnes sagor, som röra sig nästan -uteslutande kring på sådana sätt uppkomna stridigheter. -Att håna en annan synes hafva varit ett älsklingsnöje för -den hårda, inbundna nordbon och torde ännu icke hafva -försvunnit allestädes. I aflägsna skogssocknar i Vermland -kunde åtminstone för 20 år sedan hvar man qväda och -kärare ämne fick han ej än då han kunde smäda sin -granne.</p> - -<p>Det är en sida af de gamla Isländingarnas charakter, -som jag icke får lemna oanmärkt, så mycket mindre som -hon står i nära sammanhang med de öfriga dragen, nämligen -den mest fulländade förslagenhet. Detta drag var gemensamt -för Nordbor i allmänhet. Ett exempel för Sverige, -för de flesta välbekant, hafva vi uti lagman Emunds sätt<span class="pagenum"><a name="Page_103" id="Page_103">[103]</a></span> -att för Olof Skötkonung framföra folkets klagan. Mångfaldiga -gånger kom denna förslagenhet, som ofta förvånar genom -sina otaliga utvägar, i tillfälle att uppenbara sig på -Island, särskildt då det gälde att öfverlista en fiende eller -med finter af allahanda slag bringa en rättegång ur rätta -spåret. Så t. ex. hade en man vid namn Bård vändt sig -till Snorre gode, och bedt honom åvägabringa förlikning -mellan Bård och en af hans förnämsta fiender. Snorre kom -om aftonen till samma man och hade Bård förklädd i sitt -följe. Under aftonens lopp bad Snorre värden meddela ett -förlikningsformulär, som han sades känna. Han meddelade -det högtidliga formuläret, der det bland annat heter att -“den som bryter förlikningen skall vara som den jagade -ulf, så vidt omkring som menniskor jaga ulfvar, christne -söka kyrkor, hedningar offra i gudahus, elden bränner, jorden -gror, man nämner moder, skeppet skrider, sköldar blänka, -solen skiner, snön ligger, Lappen far på skidor, furan växer, -falken flyger en vårlång dag med medvind under begge -vingarna, himlen hvälfver sig, jorden bygges, vinden växer, -vattnet flyter till hafvet och män så korn.“ Förlikningsorden -voro så omfattande, att när de voro utsagda och Snorre -yppade för värden, att hans dödsfiende var tillstädes, ansåg -den förolämpade sig så bunden af den ofrivilliga förlikningen, -att allt uppgjordes dem emellan. Med denna listighet -kunde ett vigtigt mål förhalas tid efter annan, från thing -till thing, tills det utföll till förmon för den brytande parten -eller åtminstone icke till förmon för den, som hade -goda anspråk på att få rättvisa sig vederfaren. På det -viset omintetgjordes äfven de ganska goda garantier mot -allsköns förtryck, som Isländarne hade i thingen.</p> - -<p>En Isländares lif behöfde icke vara enformigt. Det -dagliga lifvets arbete afbröts ganska ofta af gästabud, af -utfärder, af resenärers ankomst. De ständigt återkommande -thingen verkade väckande och upplifvande genom de vigtiga<span class="pagenum"><a name="Page_104" id="Page_104">[104]</a></span> -saker, som der förehades. Allt medverkade till att hålla -det fria, friska lifvet vid makt.</p> - -<p>Ålderns dagar kommo till sist för den, som ej funnit -sin död för något af de många svärd eller yxor, han under -sina dagar sett blänka öfver sitt hufvud. Vanligtvis var -kraften då bruten. Lagen betraktade derföre ock gubben -som barnet. En åttiåring fick icke vitna; gifte han sig -på eget bevåg och fick en son, hade denne allsinga anspråk -på något arf. I äldsta tider offrade man sig, enligt sägnen, -åt Oden, för att undslippa ålderdomens plågor och hjelplöshet. -När man under medeltiden försökte framställa skildringar -ur fädernas lif, fann man ock på att låta de gamla -störta sig utför ättestupor. Den fullkomligt ohistoriska sagan -om Götrek och Rolf talar derom, men i ingen gammal -Isländsk saga har jag sett detta omtalas, ej heller någonsin -sett en hänsyftning deråt. Det är väl sant, att folket i -Sverige flerstädes utvisar s. k. “ättestupor“, men deras tro -om dem kan lika väl vara en frukt af litteraturens inverkan, -som källa till den skriftliga uppgiften. Hvem har icke -hört, att Oden ligger i en af högarna vid gamla Uppsala? -Det är ett senare tiders hugskott, som fått allmän spridning. -På <em class="gesperrt">1600</em>-talet låg Oden begrafven i en hög i närheten -af Sigtuna. Det vore godt, om vi kunde så följa -sägnen om hans begrafning från ställe till ställe, tills vi -fått honom bort ur menniskornas krets till det ställe, der -han verkligen funnits, i Lidskjalf, der Nordbon såg honom -blickande ut öfver himmel och jord.</p> - -<p>Att Nordbon icke räddes för döden, hafva vi hört ur -de gamlas egen mun. Han visste, att det fans ett lif -efter döden och han trodde, att det berodde på honom sjelf -att i det lifvet få åtnjuta fortsättning af den ära, han här -förvärfvat.</p> - -<p>Med en viss högtidlighet sörjde man för den aflidnas graffärd. -Det synes ej alltid hafva varit sed att föra den döde -ut genom dörren. Man bröt i stället ned en del af väggen<span class="pagenum"><a name="Page_105" id="Page_105">[105]</a></span> -eller öppnade nedtill ett hål och derigenom flyttades liket. -Sedan kunde begrafningen ske på tveggehanda sätt, antingen -genom att bränna den döda eller genom att lägga honom -oskadd ned i jorden; derefter höljde man stenar och jord, -i förra fallet öfver askan, i senare öfver sjelfva liket. Snorre -Sturleson säger, att bränn-åldern gick före den tid, då man -begrof i högar. Graffynden visa, att Svearne hade för sed -att bränna sina lik. Deremot synas Norska fynd tala för -bruket af jordandet under hednatidens senare skeden och vi -få väl dertill föra Snorres utsaga. Om detta begrafningssätt -tala äfven sagorna ofta. Eyrbyggja-Saga omtalar -dock en likbränning, ehuru under egna förhållanden. Då -gräfde man nämligen upp ett för någon tid sedan jordadt -lik i hopp att, när man bränt det, blifva befriad från de -arga spökerier som hemsökte trakten.</p> - -<p>En föreställning om den dödes öde, som förekommer -hos många folk och särskildt hos de Germanska stammarna, -är den, att den döde i en farkost ger sig ut på hafvet till -fjerran land. Beówulfsången, som behandlar de Götiska förhållandena -under den tid, då Svearne sökte utvidga sitt -välde mot södern, talar om en dylik utfärd. Hvem minnes -ej att Balders skepp itändes eller hvad Ynglingasagan förtäljer -om sjökonungen Hake, hur han döende for till hafs -med brinnande skepp? Samma föreställning eller åtminstone -en påminnelse derom finna vi på Island, ty Snorre godes -fader begrofs i sitt skepp med en träl liggande i förstammen. -Öd, Kettil plattnäsas dotter, lades ock i ett skepp med -många dyrbarheter. I Sverige har man funnit en krigares -qvarlåtenskap i en högsatt farkost (vid Ultuna) och vi se -skeppsformen i de flerstädes förekommande ovala stensättningarne -med spetsiga stammar.</p> - -<p>Sådant var Isländarens enskilda lif. Den som läser -sagorna, finner i dem omklädnaden till det skelett, jag -uppvisat. En frisk, sval luft fläktar oss till mötes ur -dessa sagor, en styrkande luft, sådan som man får andas<span class="pagenum"><a name="Page_106" id="Page_106">[106]</a></span> -bland fjällen. Det fans i det hedniska Norden och på Island -mera än blotta sträfvandet efter en odling; det fans -till och med en helgjuten odling, hvars grunddrag var ett -manligt allvar. Uppfostran stod i öfverensstämmelse med -hela lifvet, qvinnan var hedrad och gömdes ej af svartsjuka -i overksam själsdvala. För att lefva måste man arbeta, -hårdt och ihållande, och hvad blef arbetets lön? Ryktet -begärde de, men hafva derutöfver att fordra vår tacksamhet -för en dryg del af den odling, de förmoner, vi ega.</p> - -<p>Ärlighet fordrade de gamle. Stöld ansågs som oärlighet -och straffades mycket hårdt. De straff, som ådömdes -den frie, drabbade vanligen förmögenheten eller friheten. -Den som stal för ½ öres värde blef fredlös. Höll han -stölden hemlig öfver året tilldömdes han honom, från hvilken -han stulit, som slaf. En tjuf, som ertappades på bar gerning, -fick ostraffadt dödas på stället.</p> - -<p>Denna fredlöshet var icke något lekverk. Den strängaste -graden var skogsgången. Den dertill dömde fick lemna all -sin egendom och menniskors umgänge. Hans äktenskap -ansågs upplöst. Ingen fick gifva honom föda, ingen fick -hjelpa honom till ett skepp, som kunde föra honom bort. -I ödemarken fick han ströfva kring, flyende för ett fotsteg -eller en skugga, till sist för den sjuknande hjernans inbillningar. -Ingen fick gifva honom skydd, men den som dödade -honom fick belöning. I allmänhet hyste man dock medlidande -med en sådan olycklig och mången tog hjelpsamt -emot honom, under det hans personlige ovänner skoningslöst -förföljde. Det stadgades till sist, att den som kunnat -framsläpa 20 år i ett sådant elände, fick sina medborgerliga -rättigheter åter. Äfven dessförinnan kunde benådning ske, -men endast om alle ledamöterna i lagrättan voro ense; att -de blefvo det, visste man ofta att förebygga. Gisle Sursson -lefde som fredlös i tretton år. Längst af alla lefde -dock Grette Åsmundsson, hvilken efter <em class="gesperrt">aderton</em> års kringirrande, -sjuk och eländig, fäldes af sin fiende. Det lände<span class="pagenum"><a name="Page_107" id="Page_107">[107]</a></span> -dock banemannen till skam. Om Grette har man en hel -saga, en af den Isländska litteraturens mest gripande. Nutidens -Isländare anse den sagan vara af alla den mest Isländska.</p> - -<p>Fasorna af ett sådant lif, smärtan öfver skiljsmessan -från hemmet äro så rent menskliga känslor, att enhvar kan, -om än icke fullkomligt fatta dem, dock ana det djupa -lidande, det gräsliga straffet skulle medföra. Hur skulle -en Isländare anse skogsgången, då han ryste för den lindrigare -förvisningen, som dref honom i treårig landsflygt. -Gunnar från Lidarända dömdes till sist dertill. Han fogade -sig efter domen, skaffade sig plats på ett skepp och hade -redan fört ned sina saker. Efter att hafva tagit afsked af -sina vänner, skulle han ned till stranden, men vid det han -passerade förbi sin gård, kom han att se på det gamla -hemmet. Han stannade sin häst och sade: “fager är dalen, -så fager, att han aldrig synts mig lika skön. Gula äro -åkerfälten, gräsmattan nyss afmejad. Jag vill rida hem -och icke fara härifrån.“ — Han visste dock, att då stod -en säker och snar död honom före.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_108" id="Page_108">[108]</a></span></p> - -<h2 id="ch7">7.<br /> -<span class="smaller">Lagrättan. Christendomen.</span></h2> - -<p>Att vårt land ligger fjerran från vår verldsdels stora -kulturländer, ser man bäst deraf, att christendomen så sent -kom till våra fäder. Det är sant, att Ansgarius vid midten -af det nionde seklet i dessa bygder förkunnade Christi lära, -men hans röst synes nästan hafva förklingat som uti ödemarken. -Först år <em class="gesperrt">1008</em> döptes Sveriges förste christne -konung, men hur länge dröjde det icke sedan, förrän det -Svenska folket var christnadt! Det är förunderligt att se, -hur i detta afseende Island gick före vårt land. Åtta år -före Olof Skötkonungs dop, år 1000, var christendomen antagen -till Islands lagliga religion och då hade christendomen -redan under flera år vunnit anhängare bland folket. -Detta visar bättre än mycket annat, i hvilket nära förhållande -Island stod till ytterverlden och just till vesterns -christnade länder.</p> - -<p>Förunderligt nog förekomma christendom och christne -män i allra första gryningen af Islands historia. Någre af -de tidigaste nybyggarna funno före sig på ön män af främmande -härkomst. Desse voro christne och drogo sig undan -för de tillströmmande hedningarna, men lemnade efter sig -Irländska böcker, klockor och krumstafvar. De kallades af -Isländarna Pápar; flera orter uppnämndes efter dem. Föröfrigt -har man en Irländsk berättelse af år <em class="gesperrt">825</em>, hvars författare<span class="pagenum"><a name="Page_109" id="Page_109">[109]</a></span> -trettio år tidigare talat med prester, som varit på -Island eller Thule, hvars naturförhållanden till en del beskrifvas. -Desse christne blefvo således utan allt inflytande -på Isländarna.</p> - -<p>Icke så få af de tidigaste invandrarna voro christne redan -före sin inflyttning, några af dem nämligen, som tidigare -uppehållit sig bland de christna i vesterhafvet. Så -mycket bevändt synes det icke varit med deras christendom. -En kom, som varit uppfostrad af S:t Patrik och från honom -medfört en del heliga föremål, för att helga en kyrka -åt S:t Columba. Hans efterkommande kallade sig fortfarande -christne, men det synes som om de sedermera egnat -en mystisk och vidskeplig dyrkan åt det Irländska helgonet, -som de kallade Columkilla. Den ofta omnämnde Helge magre -kom som christen till Öfjärden och kallade stället, der han -bosatte sig, Christvik. Men han var, som berättelsen säger, -mycket blandad i tron. När han skulle begifva sig till sjös -eller företaga något svårare, offrade han alltid till Thor.</p> - -<p>Den förste christne lärare, som besökte Island, kom -dit, på inbjudan af en Isländare. En man, som het Thorleif, -hade farit kring i södra länderna och derunder blifvit -omvänd af en Sachsisk biskop vid namn Fredrik. Andre Isländare -hade förut trädt i mer eller mindre nära förhållande -till christendomen. Både Egil och Gisle Sursson hade -låtit korsteckna eller primsigna sig, den förre i England, -den senare i Danmark; med ett dylikt tecknande afsade man -sig fiendskapen till christendomen, utan att antaga honom, -och kunde derefter umgås med både hedningar och christna. -Andre nämnas, som verkligen blefvo döpte. Thorleif synes -hafva blifvit en christen på allvar. Att döma efter hans -saga var han en duglig man, tapper och vis som få och -derjemte i högsta grad godhjertad. Då han nu var döpt, -bad han biskopen följa med sig, för att omvända hans slägt. -Man känner icke någon Fredrik bland Sachsens biskopar för -denna tid, som kunnat vara honom följaktig. Innehade denne<span class="pagenum"><a name="Page_110" id="Page_110">[110]</a></span> -Islands förste missionär verkligen den värdighet, som tillägges -honom, var han troligen en särskildt till hedningarnas -omvändelse invigd biskop. Sådane voro vid denna tid -icke ovanlige.</p> - -<p>Det var mycket, som den tiden kunde inverka på de -jemförelsevis ociviliserade folken, som inbjödos till christendomen. -Det är att förmoda, att mången nordbo fann i den -nya läran vissa saker, som påminde om de högsta yttringarna -af hans egen tro, att han i henne fann en förklaring -af det han hade varit van vid. Det ser ut, som hade en -viss anande längtan efter en ny sakernas ordning uppkommit, -ty under det rätt många föraktade gudarna och i stället -höllo sig till sin egen kraft — sådan var t. ex. redan -Leif, som kom ut med Ingolf, sådan blef ju till sist äfven -Rafnkel Frösgode — har Island att uppvisa en man sådan -som Thorkel måne, Ingolfs sonson och Islands fjerde lagsagoman, -hvilken, enligt Landnámabokens ord, var den af Islands -hedniska inbyggare, som förde den renaste lefnaden, -en i allo otadelig vandel. När han kände slutet närma sig, -lätt han sig bäras ut i solljuset och anbefalde sig i den -Guds händer, som skapat solen.</p> - -<p>Den första tanke, som uppstod hos nordbon — han -står icke ensam deri — när han hörde läran om en ny gud, -var den, huruvida den nye var starkare än de gamle. -Derpå berodde ofta den yttre öfvergången till christendomen. -En sådan erfarenhet låg ock till grund för de korståg, som -företogos till hedningarnas omvändelse; desse blefvo, när de -slogos, förvissade om sin vanmäktighet gent emot den nya -guden och tvungos derigenom att foga sig i den nya ordningen. -När grunden på det viset var lagd, berodde fortsättningen -af lärarnas arbete på själarna.</p> - -<p>Den katholska gudstjensten med dess ceremonier och -prydnader förfelade icke att göra intryck. Detta allt fästade -de oomvändas nyfikenhet; det berättas om många att -besök i en kyrka bestämde deras öfvergång. Så skedde t. ex.<span class="pagenum"><a name="Page_111" id="Page_111">[111]</a></span> -när biskop Fredrik år 981 hade följt Thorvald vidfarne till -Island och der tagit in i hans fädernehem. Thorvald predikade -för sina fränder och någre blefvo verkligen omvände. -En gång var hans fader vitne till en högtidligt firad gudstjenst. -Klockornas klang, mess-sångerna, de hvita kläderna -och prakten, de flammande vaxlågorna och annat dylikt fästade -hans uppmärksamhet. Han yppade för sonen sina -tankar om de skiljaktiga religionsbruken och uttalade dervid -den charakteristiska anmärkningen: “eder Gud synes -fröjdas åt ljuset, hvilket våra gudar sky.“ Men han var -ännu icke öfvertygad. Han hade en skyddsande, hos hvilken -han plägade hemta råd, och den anden bodde i en sten -bredvid gården. Biskop Fredrik förstörde stenen. Nu läto -Thorvalds föräldrar döpa sig och hela huset, utom brodren -Orm, som först i en senare tid lät sig christnas. De två -missionärerne färdas omkring på Island och deras verk bar -på sina ställen frukt, ibland annat hade en femårig gosse -sjelfmant kommit och begärt dopet, men på allthinget -rönte de bitter motsägelse och på Hägranäs vårthing synas -de hafva blifvit förklarade för fredlöse. Thorvald hade ännu -icke hunnit tillräckligt tämja sitt sinne. När han med -biskopen lemnade ön år <em class="gesperrt">986</em> hade han trenne mord på sitt -samvete. Han vände aldrig åter till Island, som Olof Tryggvasons -saga säger, emedan han befarade, att hans tro ej -skulle kunna öfvervinna hämndkänslan. Han skall omsider -hafva funnit en graf i det inre af Ryssland.</p> - -<p>Den under sina ungdomsfärder christnade Olof Tryggvason -arbetade med ifver, ehuru ej alltid visligt, på Norges -fullständiga christnande och han förglömde dervid ej de -Norska kolonierna. Mången Isländare, som kom att gästa -Norge, fick han med vänlighet eller trug att antaga den -nya tron och försökte sedan att få denna med allvar predikad -på sjelfva Island.</p> - -<p>Der var tillståndet rätt förunderligt. Biskop Fredrik -och Thorvald hade fått lemna ön, men deras närvaro hade<span class="pagenum"><a name="Page_112" id="Page_112">[112]</a></span> -icke varit utan frukt. Det herrskade i sinnena en allmän -jäsning, en oro, som så ofta föregår en vigtig förändring, -hvars annalkande man liksom känner, utan att förstå det. -Sagorna förtälja, den ena efter den andra, om betecknande -drömmar, om andeuppenbarelser, hur skyddsandarne drogo -bort, och omqvädet till allt, det som stämplade all -oron i tiden, var detta: “en ny tro kommer, mäktigare än -vår gamla.“ Mången eller de fleste torde icke hafva gjort -detta klart för sig, men den som hade någon erfarenhet, -kunde ej undgå att akta uppå tidens tecken. Det berättas, -att en gång föll talet i den visa Njåls närvaro på trosförändringen -i Norge, man hade ock redan hört, att konung -Olof christnat öarna i vestern, och mången menade att det -vore högst illa att öfvergifva sin gamla tro. Då sade Njål: -“mig synes, att den nya tron måtte vara mycket bättre och -den säll, som håller henne väl, och kommer man hit att -förkunna den nya läran, vill jag understödja dem.“ Ofta -gick den vise mannen afsides från andra och man förnam, -hur han mumlade för sig — det var hos honom en öfvertygelsens -kamp, som icke aflopp utan svårighet, ty hans -själ var djup, hans tycke och tankar mäktiga, men som dock -slutade så, att det goda kom till seger. Det fans ock redan -den tiden på Island christne, som voro den nya trons -anhängare icke allenast till namnet, utan i lefnaden. Så -hände det, att en man kom för att stämma Thorvald christne -för det han vägrat erlägga tempelskatten. När stämningen -var fullbordad, bad Thorvald ovännen och hans följe -dröja qvar, emedan ett oväder nalkades, eller att de åtminstone, -om vädret blef ondt, skulle vända åter. De nödgades -ock att göra detta och han undfägnade dem på det vänligaste -under tvenne dagar. Slutet blef, att hans ovän tog -tillbaka stämningen och blef för all framtid hans vän. Å -andra sidan visade hedningarne i de allra flesta fall fördragsamhet, -så snart man icke genom sin omvändelse störde -de borgerliga förhållandena. Hedningen vet med sig,<span class="pagenum"><a name="Page_113" id="Page_113">[113]</a></span> -att de gudar, han tillbeder, äro endast hans och finner derföre -alls intet underligt deri, att andre hafva andra gudar, -liksom han ej heller med någon nitälskan för sina gudars -talan, för att öfvervinna en annan religion eller draga dess -bekännare öfver till sin.</p> - -<p>Svårigheterna för det verksammare uppträdandet, för -att i en hast samla skördar för Christi kyrka, låg deri att -man då icke kunde undgå att stöta hedningarnas intressen. -Det fordrades större vishet än de fleste hade. Den förste, -som konung Olof sände öfver till ön, misslyckades i sitt -förehafvande. Deremot verkade Thångbrand, som år 997 -landsteg på Island, afgörande för christendomens spridande, -genom predikan och, om så behöfdes, med svärdet i hand. -Allt för ofta grep han tyvärr till det senare medlet, ty -ehuru i grunden en bra karl, lät han sig af sin vredsinthet -förledas till häftighet, hårdhet och trots. Han dömdes fridlös -för de dråp, han begått, och måste lemna ön år 999. -Vid detta års allthing blef med anledning af den nya läran -rätt stor förvirring. En af öns mest ansedda män, Hjalte -Skäggeson, som antagit christendomen och på allthinget inför -folket kallat Oden och Fröja för hundar, måste ock gå -i landsflykt. Emellertid närmade sig stridigheterna till sitt -slut.</p> - -<p>Islands lagar visste icke af någon annan religion än -den gamla hedniska och så länge det så var, förblef christendom -skydds- och rättlös. Han måste under sitt utbredande -allt tydligare framträda såsom fientlig mot det bestående -statsskicket och kunde svårligen, om icke efter lång -tid, blifva lagligen antagen till öns religion.</p> - -<p>Att vidtaga dylika förändringar i öns författning tillkom -naturligtvis allthinget och alltsedan Thord Gelles tid -en särskild afdelning deraf den s. k. lagrättan, lagrättningsafdelningen. -I dess händer hvilade högsta ledningen -af landets angelägenheter.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_114" id="Page_114">[114]</a></span></p> - -<p>Här spelade godarne en ganska vigtig rol. De tolf -godarne från Nordfjerdingen och från hvar och en af de -andra fjerdingarne de nio godarne och trenne af dem utsedda -personer, tillsammans 48, bildade kärnan af Islands -lagstiftande församling. Hvar och en af dessa fyratioåtta -hade att från sitt område välja tvenne bisittare; när lagrättan -skred till verksamhet, voro på platsen uppstälda trenne -rader af bänkar, som tillsammans bildade en halfcirkel. -På den midtersta raden hade de fyratioåtta sina platser; -hvar och en af dem hade sin ena bisittare på bänken framför -sig, den andra på bänken bakom. Ordförande var den -af lagrättan för tre år valde lagsagomannen. Här skulle -alla lagförslag framställas och antagas, så vida alla de fyratioåttas -röster voro derför. Bisittarne hade att råda, icke -att besluta. Här afgjordes alla förslag om benådning — -annars konungamaktens prerogativ — men för beviljande af -sådan fordrades äfven enstämmighet. Här afgjordes, hur i -stridiga och vid domstolarna oafgjorda rättegångsfall skulle -dömas; då fordrades naturligtvis icke enstämmighet, ty det -var i detta fall nödigt att få ett bestämdt resultat. Pluralitet -var nog och i händelse af paria vota hade lagsagomannen -utslagsröst. Denne hade utom att vara ordförande -på och ledare af allthinget, skyldigheten att vid de tre allthingen -under hans förvaltningstid uppläsa hela lagen, rättegångsbalken -särskildt vid hvart thing. Denne Islands förste -embetsman fick återväljas — en Skapte var lagsagoman i 27 -år — men man hade icke att befara något försök af honom -mot öns frihet. Hans myndighet räckte egentligen ej -mer än tvenne veckor hvart år och han kunde afsättas. -Till lön för sin möda hade han om året 240 alnar vadmal -och hälften af alla på allthinget ådömda böter. Farligare -var onekligen det inflytande godarne här hade tillfälle -att utöfva. Också föreslog Njål, som konseqvent vidhöll -sina planer att motstå fåmannaväldets elände, att i stället<span class="pagenum"><a name="Page_115" id="Page_115">[115]</a></span> -för godarna borde andra, välkände och lagkunnige män kunna -utväljas till medlemmar af lagrättan.</p> - -<p>På Island fans icke som i Norge <em class="gesperrt">en</em> man, som kunde -genom sin makt, med lock eller öfvervåld, tvinga folket att -antaga christendomen. På Island voro tvenne utvägar möjliga -— antingen skulle lagförslaget om christendomens antagande -i vederbörlig ordning framställas för och antagas af lagrättan -— det torde dock dröja innan man var säker om alla -de fyratioåttas röster — eller ock måste man gripa till -utomordentliga åtgärder. Man gjorde det senare, ehuru, -så vidt möjligt var, med bibehållande af laga former.</p> - -<p>Konung Olof vredgades öfver den utgång, Thångbrands -mission hade fått. De hedniske Isländare, som kommo till -Norge, fingo i rikt mått uppbära yttringarna af hans harm. -Han förmådde sin slägting, den nyssnämnda Hjalte och hans -svärfader Gissor hvite att trots den förras fredlöshet vända -åter till Island och der fullborda omvändelseverket, och han -qvarhöll hos sig trenne ansedde hedniska Isländare som -gisslan för de afsända. De kommo till Island den 20 Juni -år 1000 och skyndade, så fort deras ovänners ogenhet -gjorde det möjligt, till det redan församlade allthinget. De -sände bud till fränder och vänner att möta dem och ryckte -sedan i stridsordning in på thingplatsen; det motstånd, man -ämnat göra dem, blef om intet och de nykomne fingo rum -i boden hos en af Njåls vänner. Redan dagen derpå grepo -Gissor och Hjalte verket an utan fruktan. Till en början -sjöng en prest messan och sedan vandrade de upp till lagberget, -presterna i sina skrudar och med tvenne stora träkors. -Det talrikt församlade folket var tyst och den nyligen -till landsflygt dömde Hjalte begynte tala, allvarligt och -bevekande, att de skulle antaga den nya tron. Så lätt gick -det dock icke att få förändringen gjord. Det blef nu det -vildaste buller, bröder och fränder af olika tro förklarade -sig skola för alltid vara skiljda och togo vitnen derpå — man -ser, hur medvetandet om lagen och dess former var starkt<span class="pagenum"><a name="Page_116" id="Page_116">[116]</a></span> -äfven i det ögonblick, då hela samhället hotades af undergång. -Midt under denna förvirring kommer en gosse springande -och bland mängden spridde sig hastigt det bud, han -medförde, att jordelden, en lavaflod, brutit ut och närmade -sig med sina förödelser till en gård icke långt från thingplatsen. -Då började hedningarnas röster höras, att det ej -var under, om gudarne läte förderf komma öfver ön, vredgade -öfver de hädiska ord, som talats på thinget. Då utropade -Snorre gode, då ännu en hedning: “på hvem tron -I gudarna vredgades, när den lava flöt hvarpå vi nu stå?“ -Allthinget hölls, som bekant, på en i urminnes tider -fluten lavaflod. Derpå upplöstes församlingen, hvar och en -gick till sin bod.</p> - -<p>Bitterheten försvann icke dermed. Man var betänkt -på att bilda tvenne stater på ön i stället för en. De -christne vände sig till Hall på Sida med begäran, att han -ville skaffa dem lagar; då han sköt uppdraget ifrån sig, -gingo de till den dåvarande lagsagomannen Thorgeir, då -ännu hedning, med samma bön, framhållande derjemte de -vilkor, på hvilka, enligt deras åsigt, en förlikning och -statens räddning var möjlig. Hedningarne åter beslöto att -ifrigt anropa gudarna och för att än kraftigare beveka dem, -offra två män från hvar fjerding, på det de måtte vända -bort från Island den främmande läran. Då ryktet härom -kom till de christna och väckte deras afsky, sammankallade -Gissor och Hjalte de sina och den senare<a name="FNanchor_14" id="FNanchor_14"></a><a href="#Footnote_14" class="fnanchor">[14]</a>, som efter -vanligheten förde ordet, föreslog dem: “vi christne skola -ock bland oss utvälja lika många att gifva och helga dem -åt vår lefvande, sanna och saliga Gud, icke för att störta -dem i döden, utan på det de, som blifva bestämde till -detta segeroffer må i sig döda köttet och alla oordentliga -begär, att de må fly verldens lustar och i stället lefva i -denna verld mildeligen, i tukt och rättfärdighet, offrande<span class="pagenum"><a name="Page_117" id="Page_117">[117]</a></span> -sig vår herra Christus alltframgent till ett heligt offer, på -det de i sin tid må med honom ärfva evigt lif uti himlarnas -rike, att der blifva så mycket saligare, ju mer de här -äro gudfruktiga. Hedningarne utvälja sina sämsta att på -skamligt sätt bringa dem om lifvet; vi vilja bland oss utvälja -de bästa till värdiga offer.“ Hjalte och Gissro erbjödo -sig för sydlandet, Hall på Sida och den förut omnämnde -Thorleif christne för ostlandet, en Lenne och en -Thorvard för nordlandet, men för vestlandet, der hedendomen -ännu var mycket stark, blott en, Gest Uddleifsson. -På förnyad fråga, om ingen annan från de bygderna vore -villig till det äskade offret, framträdde Orm, Thorvald Vidfarnes -broder, som vid fadrens dop ej velat antaga christendomen, -och erbjöd sig, “ehuru“, sade han, “det kan synas -öfvermodigt, då jag ännu ej är mer än korstecknad.“</p> - -<p>Lagsagomannen Thorgeir hade icke skjutit ifrån sig -förslaget att bringa ordning och lag under de ändrade förhållandena. -Han gick till sin bod, lade sig der och drog -täcket öfver hufvudet. I tvenne dygn låg han der, utan -att yttra ett ord, försänkt i djupa, forskande, oroliga tankar. -Man ser hur han kände sakens vigt och kämpade sig till -en öfvertygelse.</p> - -<p>När han omsider var färdig sammankallade han alla -de thingbesökande till lagberget och sedan det ånyo utbrytande -tumultet stillat sig, framstälde han, under åberopande -af förhållandena i Danmark och Norge, vådorna af -laglösheten och erbjöd sig att framställa en lag, i hvilken -man skulle göra eftergifter å ömse sidor. Allt folket gaf -på förhand sitt bifall tillkänna och då redogjorde Thorgeir -för sitt förslag. En hvar Isländing, gammal och ung, skulle -blifva christen och döpas; alla tempel och gudabilder skulle -förklaras oheliga och nedbrytas; den som i vitnens närvaro -tillbeder beläten förvisas. Men å andra sidan skulle det -stå enhvar fritt att äta hästkött, utsätta sina barn och -offra, blott detta sista skedde i sådan hemlighet, att ingen<span class="pagenum"><a name="Page_118" id="Page_118">[118]</a></span> -blef det varse. Stadgandena voro väl något egna, men så -afgjordt till de christnas förmon att man kan med fullkomlig -rätt säga, att Island blef christet år <em class="gesperrt">1000</em>.</p> - -<p>Den nya provins, som så vunnits för den katholska -kyrkan ordnades snart. Gissor hvite, till sist bosatt på -Skålholt, var alltframgent en vän af den nya läran. Sin -son Isleif sände han till Erfurt att undervisas i bokliga -konster och denne betraktades för lärdomens skull med sådan -vördnad af sina landsmän, att de år <em class="gesperrt">1056</em> öfvertalade -honom att låta viga sig till biskop öfver Island. Han lefde -sedan ända till år <em class="gesperrt">1080</em>; vid hans graf stod som tolfårig -yngling Are vise, den förste som upptecknade Islands historia. -En annan i den Isländska litteraturhistorien välbekant prest -Sämund vise lefde ock i de dagarna och kallas han i -Kristnisaga för den bästa klerk, som funnits på Island. -Med hans och lagman Marcus Skäggesons tillhjelp förmådde -Isleifs son och efterträdare i biskopsembetet, Gissor, allt -folket att värdera sin egendom och bestyrka det uppgifna -värdet med ed och sedan erlägga tionde derför. Om den -folkräkning han företog, har jag redan talat. Gissor fredade -landet så väl, att på hans tid var det inga stortvister -mellan höfdingarna och seden att öfverallt bära vapen med -sig aflades ganska allmänt. Flere af öns mest högättade -män voro lärde och vigde till prester, såsom Are och Sämund. -År <em class="gesperrt">1119</em> var allthinget ytterst talrikt besökt, men -af alla der församlade fans det ej mer än en, som hade -stålhufva på hufvudet. Då hade Biskop Gissor varit död -ett år. Det var för öfrigt denne Gissor, som gjorde sin -fädernegård Skålholt till biskopssäte, men derjemte gaf efter -för Nordländingarnas böner, att deras område skulle blifva -ett stift för sig med Holar till medelpunkt. Detta senare -stift, upprättadt år <em class="gesperrt">1105</em>, upphäfdes år <em class="gesperrt">1800</em>, samma år -som allthinget försvann.</p> - -<p>Det är naturligt, att christendomen skulle medföra -genomgripande förändringar. Från början inverkade christendomen<span class="pagenum"><a name="Page_119" id="Page_119">[119]</a></span> -på lagstiftningen. Grågåsen är en christen lagbok. -Biskoparne hade säte bland godarna på allthinget och dessa -godar hade ej mer några religiösa förrättningar.</p> - -<p>Äfven om icke alla de drag från det förflutna, som -göra taflan mörk, äro utplånade — särskildt äro berättelserna -om den gröfsta osedlighet sorgligt allmänna — förnimmer -man dock en stor skiljnad. Det inträder en viss mattighet, -som man lätt spårar i sagorna, icke sällan ett sentimentalt -pjunk, som kan vara ytterst obehagligt. Den på lysande, -fastän ofta hemska bragder rika tiden tager snart slut och -en hvilotid inträder, om hvars tilldragelser icke mycket är -att säga.</p> - -<p>Detta var dock ingen dödsslumrens tid. Ett nytt -fält hade öppnat sig för det rastlösa verksamhetsbegäret. -De litterära idrotterna drefvos med förkärlek, hvilkas frukter -jag ofta åberopat och om hvilka jag i det följande får -tala mera.</p> - -<p>Icke litet af hednatron bevarades likväl. På Island -likasom hos oss hafva minnena af gudar och gudinnor gömt -sig i dunkla sägner och mystiska bruk. Man anknöt gerna, -så ofta det kunde ske, det gamla vid det nya. Så trodde -man t. ex. att hvar menniska, hvar slägt hade sina skyddsandar, -som under lifvets vexlande förhållande gåfvo skydd -och hjelp. Helgonen, i synnerhet de qvinliga, fingo för -Isländarna helt enkelt betydelsen af dylika följe-andar.</p> - -<p>Man eger från öfvergångstiden från det hedniska tänkesättet -till det christna ett litterärt minnesmärke af ganska -stor betydelse, den s. k. Solsången, af hvilken jag vill meddela -några visor. Det är en död fader, som gifver sin -son lärdomar.</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse tb">* * *</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Derom vill jag tala,</div> -<div class="verse">huru säll jag var</div> -<div class="verse">uti verldens boning</div> -<div class="verse">och än om det andra</div> -<div class="verse">huru nödde menskors söner</div> -<div class="verse">gå till skuggorna.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse tb">* * *</div><span class="pagenum"><a name="Page_120" id="Page_120">[120]</a></span> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Jag lutad satt</div> -<div class="verse">länge och nedåt vägde,</div> -<div class="verse">mycket lysten var jag dock att lefva.</div> -<div class="verse">Men Han rådde,</div> -<div class="verse">Han som mäktig var,</div> -<div class="verse">fram skynda den dödsdömdes vägar.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Hels kedjor</div> -<div class="verse">hårdeliga slutna</div> -<div class="verse">kommo mig kring mina sidor.</div> -<div class="verse">Dem slita jag ville,</div> -<div class="verse">men de starka voro.</div> -<div class="verse">Lätt är fri att gånga.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Ensam jag visste,</div> -<div class="verse">hur i alla lemmar</div> -<div class="verse">smärtan i mig svälde.</div> -<div class="verse">Hels mör</div> -<div class="verse">hemskt mig bödo</div> -<div class="verse">hem till sig hvar afton.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Solen såg jag</div> -<div class="verse">sanna dagens stjerna,</div> -<div class="verse">sorgligt uti molnen sjunka,</div> -<div class="verse">men Hels port</div> -<div class="verse">på ett annat håll</div> -<div class="verse">tungt jag hörde tjuta.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Solen såg jag</div> -<div class="verse">af blodrunor sluten</div> -<div class="verse">mycket, då jag var ur verlden dragen;</div> -<div class="verse">mäktig syntes han,</div> -<div class="verse">mångalunda,</div> -<div class="verse">mer än han var fordom.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Solen såg jag.</div> -<div class="verse">Så mig tycktes</div> -<div class="verse">som jag skådat herrlig Gud.</div> -<div class="verse">Sista gången</div> -<div class="verse">uti tidens verld</div> -<div class="verse">jag för honom ned mig böjde.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse tb">* * *</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Solen såg jag</div> -<div class="verse">skälfvande på vågen,</div> -<div class="verse">rädslofull och nedböjd,</div> -<div class="verse">ty hjertat mitt</div> -<div class="verse">ganska mycket var</div> -<div class="verse">uti vanmakt sönderbrustet.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Solen såg jag</div> -<div class="verse">sällan mera dyster,</div> -<div class="verse">mycket då jag var från verlden dragen.</div> -<div class="verse">Min tunga var</div> -<div class="verse">som vänd i trä,</div> -<div class="verse">som kallnad alltomkring.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Solen såg jag</div> -<div class="verse">aldrig sedan</div> -<div class="verse">efter den dystra dagen.</div> -<div class="verse">Ty skyarna lycktes</div> -<div class="verse">för mig samman,</div> -<div class="verse">jag gick bort från qvalen kallad.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse tb">* * *</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Längre än alla</div> -<div class="verse">var mig den natten,</div> -<div class="verse">då jag stelnad låg å bädden.</div> -<div class="verse">Då besannades</div> -<div class="verse">detta gudaord:</div> -<div class="verse">menskan är af mull.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Det ser och dömer</div> -<div class="verse">danande Gud,</div> -<div class="verse">som jord och himmel gjort,</div> -<div class="verse">huru enslige</div> -<div class="verse">månge fara,</div> -<div class="verse">fast från slägt de skiljas.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Sina verk</div> -<div class="verse">hvar menska njuter,</div> -<div class="verse">säll är den det goda öfvar.</div> -<div class="verse">Af rikedom</div> -<div class="verse">mig var beskärd</div> -<div class="verse">af sand en bäddad säng.</div> -</div> -</div> -</div> -<p><span class="pagenum"><a name="Page_121" id="Page_121">[121]</a></span></p> -<p>Han vandrar som Dante genom underverldens hemska -boningar och kommer från dem till ljusets.</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Män såg jag då,</div> -<div class="verse">som hade mycket</div> -<div class="verse">gifvit efter Herrans lagar,</div> -<div class="verse">rena ljus</div> -<div class="verse">vordo klarliga</div> -<div class="verse">öfver deras hufvud brända.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Män såg jag då,</div> -<div class="verse">som med mycken flit</div> -<div class="verse">främjat andras bästa.</div> -<div class="verse">Englar läste</div> -<div class="verse">helga böcker</div> -<div class="verse">öfver deras hufvud.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Män såg jag då,</div> -<div class="verse">som hade mycket</div> -<div class="verse">tärt sin kropp med fasta.</div> -<div class="verse">Sig Guds englar</div> -<div class="verse">för dem alla nederböjde;</div> -<div class="verse">det var högsta hugnad.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Män såg jag då,</div> -<div class="verse">som sin moder</div> -<div class="verse">mättat hade.</div> -<div class="verse">Deras hvilorum</div> -<div class="verse">uti himlens strålar</div> -<div class="verse">herrligt stälda voro.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse tb">* * *</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Höga vagnar såg jag</div> -<div class="verse">öfver himlen fara</div> -<div class="verse">och till Gud de hade vägen;</div> -<div class="verse">dem styrde de,</div> -<div class="verse">som utan sak</div> -<div class="verse">mördade voro.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Mäktige Fader,</div> -<div class="verse">höge Son,</div> -<div class="verse">helige himlens Ande!</div> -<div class="verse">jag beder dig,</div> -<div class="verse">som allting skapat,</div> -<div class="verse">oss alla ifrån synder skilja.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse tb">* * *</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Detta qväde,</div> -<div class="verse">som jag lär dig,</div> -<div class="verse">skall för lefvande du sjunga,</div> -<div class="verse">solens sång,</div> -<div class="verse">som i mycket</div> -<div class="verse">minst månd’ diktad synas.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Här vi skiljas,</div> -<div class="verse">men månde åter råkas</div> -<div class="verse">på menskors högtidsdag.</div> -<div class="verse">Herre min,</div> -<div class="verse">gif de döda ro,</div> -<div class="verse">tröst åt dem som lefva.</div> -</div> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Underlig visdom</div> -<div class="verse">var dig i drömmen sjungen,</div> -<div class="verse">men du såg det sanna.</div> -<div class="verse">Ingen man så vis</div> -<div class="verse">är skapad vorden,</div> -<div class="verse">att af solens sång han förr hört orden.</div> -</div> -</div> -</div> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_122" id="Page_122">[122]</a></span></p> - -<h2 id="ch8">8.<br /> -<span class="smaller">Njål.</span></h2> - -<p>Det har kanske synts mången, att jag tecknat den gamla -Isländarens lif med väl mörka färger. Flerfaldiga gånger har -jag framhållit som ett betecknande drag en vildhet af onekligen -svårare art. Men vi äro ingalunda deraf berättigade att -utan betänklighet uttala öfver det forna lifvet och dess företeelser -förkastelsens dom utan förskoning.</p> - -<p>Vildheten kan vara af olika slag. Vild är kannibalen, -som frossar af sin fiende, sedan han förut grymt misshandlat -honom. Det finnes folk, som för det närvarande stå så lågt, -att man spårar hos dem till en början föga mer än djurisk -vildhet och djurisk medvetslöshet. Hos dem har vildheten öfvergått -till en andra natur, undertryckt deras öfriga charaktersdrag -och till sist som en kräfta frätt deras inre, så att de -icke kunna stå med någon sjelfständighet inför de ibland dem -uppträdande Europeerna, det går dem, såsom en Ny-Zeländare -klagade: “våra husdjur dö ut och vi sjelfve försvinna.“ Likväl -stå Ny-Zeländarne, såsom deras sägner bevisa, ingalunda -bland de lägsta folken.</p> - -<p>Våra fäder togo ej med sjukligt och försvagadt sinne -emot den nya lära, som för dem förkunnades. De dogo ej -bort för beröringen med den Europeiska bildningen, sådan -denna vid pass år 1000 befann sig. Våra fäder voro icke -vildar, men ej heller de halfgudar, som mången så gerna<span class="pagenum"><a name="Page_123" id="Page_123">[123]</a></span> -trott. De voro menniskor med en vidunderlig kraft, som -i brist på harmonisk utbildning af charakteren ofta gjorde -sig gällande framför allt annat. Vi få, vid tanken på denna -deras vildhet, som understundom öfvergick till verklig -råhet och upprörande grymhet, icke förgäta, att de derjemte -egde en yttre odling, som ingalunda är att förakta, ej heller -glömma den förtrolighet, med hvilken de umgingos med sina -gudar, de höga tankar, de heliga sångerna förvara, den -djupa psychologiska blick och det fina doft, som tjusar oss -i Gudruns klagan, den vemodiga, innerligt varma, men manligt -undergifna sorgen i den vilda Egils qväde öfver sonens -död. Dessa drag tillhöra icke ett i barbariets gräsligheter -försjunket folk, utan ett, som <em class="gesperrt">kan</em> räddas, <em class="gesperrt">kan</em> öfvervinna -de onda yttringarna och låta det goda komma till utveckling. -Sådant är för öfrigt sambandet mellan allt här i verlden, -att vilja vi rätt bedöma en tid, få vi icke hålla henne -isolerad för oss, utan vi måste framkalla till vitnen de tidigare -skiftena med deras löften, de efterföljande med de frukter, -de burit. Hvad vitnar Nordens historia, hvad vitnar <em class="gesperrt">vår</em>? -Folket, som sörjande gick vid Magnus Ladulås’ bår, som -efter mångårigt förtryck reste sig under Engelbrekt och lät -sig ledas af Gustaf Vasas herrskarevilja, det folk, som frimodigt -offrade sig för sanningens sak under Gustaf Adolf -och som trofast älskade Carl XII i trots af de olyckor, -han vållade sitt land — det folket var icke för åttahundra -år sedan endast vildar. Dess forntid <em class="gesperrt">måste</em> kunna för oss -uppvisa herrliga ting, om vi blott våga skjuta undan de -blodfärgade vapnen och gå männen närmare in på lifvet -och lyssna till slagen af deras manliga hjertan, följa gången -af deras dolda tankar.</p> - -<p>Med christendomen kom försoningen. De skilda krafterna -bragtes närmare hvarandra och under ömsesidig inverkan -antogo de alltmer billiga proportioner. Vildheten -bröts och storheten kunde uppenbara sig utan afskräckande -skepnad. Dock icke genast, ty det är blott den svage,<span class="pagenum"><a name="Page_124" id="Page_124">[124]</a></span> -som i ett ögonblick skiftar natur. Särskildt på Island hann -icke öfvergångens tid att vika för ett stillare och mer harmoniskt -tillstånd, ty republikens upplösning närmar sig -alltmera och är ungefär 260 år efter christendomens antagande -fullbordad.</p> - -<p>Innan vi lemna den bragdrika tid, med hvilken vi hitintills -hufvudsakligen sysselsatt oss, den tid, som skildras -i den egentliga sagolitteraturen och hvars slut inträffar ungefärligen -med år 1030, vilja vi än en gång kasta en -blick på de förhållanden, vi lärt känna. Jag vill anknyta -denna återblick vid minnet af en man, som var en af Islands -ädlaste, den vise Njål, om hvilken jag redan så många -gånger talat. Rika materialier lemnar Njåls saga, den yppersta -af alla Isländska sagor, så väl tänkt och utarbetad, -att hon intager sitt rum vid sidan af alla folks och alla -tiders mer framstående litterära alster. Njåls saga och -Snorres konungasagor visa, hur högt den Isländska litteraturen -hann. Deras nedskrifningstid är ungefär densamma. -Jag kan likväl icke åtaga mig att framställa denna bild -utan skuggor — sagan påpekar alltför många — men jag -vill icke mer än nödigt är uppehålla mig vid dem.</p> - -<p>Njål är icke ung, då vi först göra hans bekantskap. -Han var rik och ansedd, säger hans saga, och hans yttre -fördelaktigt, men hakan skägglös — en anledning till många -speord och försmädelser. Lagkunnig var han, så att icke -fans hans like, klok och förutseende. Han gaf helsosamma -råd och var villig till allt godt, saktmodig och storsint; -han löste svårigheterna för hvar man, som kom till honom. -Hans hustru het Bergthora, en duglig qvinna, rask, men -något hård. De hade tillsammans tre söner och tre döttrar. -Sönerne gifte sig, men bodde med hustrurna i föräldrahemmet.</p> - -<p>Gunnar på Lidarända var Njåls granne och goda vän. -När Gunnar kom hem ur sina vikingafärder, träffade han -på allthinget Hallgerd, Höskulds dotter, som hade låtit döda<span class="pagenum"><a name="Page_125" id="Page_125">[125]</a></span> -sin första man, med hvilken hon blifvit mot sin egen -vilja gift. Hon var nu enka efter sin andra man. Den -ädle Gunnar friade genast till henne, fick hennes och fadrens -samtycke och reste derpå hem. Han skyndade snart -öfver till Njål och berättade honom allt. Njål tog det -tungt; “af henne vållas,“ sade han, “allt ondt, som kommer -att ske efter hennes hitkomst här i trakten.“ “Aldrig -skall hon göra vår vänskap om intet,“ genmälde Gunnar. -Njål svarade, att det torde komma nära dertill. Emellertid -lofvade han att komma till brölloppet.</p> - -<p>Sagorna omtala många vackra exempel på vänskap -man och man emellan under olika tider. Vi finna de första -exemplen redan i hjeltesångerna. Det förbund, som -slöts mellan tvenne vänner, beseglades ofta genom vissa -ceremonier och stäldes dermed under religionens hägn. Förmodligen -hafva alla hört talas om fostbrödralagen, som -voro så vanliga, och de pligter, man genom dem iklädde -sig. Det fans knappt uslare nidingsdåd än att svika sin -fosterbroder, såsom Gjukungarne sveko Sigurd Fafnesbane. -Vida högre var dock Njåls och Gunnars vänskap än den vanliga, -ty hon fortfor trots alla de omständigheter, som annars -så lätt retade en Isländares sinne till vrede och oförsonligt -hämdbegär.</p> - -<p>Njåls förutsägelse om Hallgerd visade sig vara fullkomligt -riktig. Hon var verkligen illasinnad. Till en början -sökte hon reta Bergthora, af hvilken hon ansåg sig -hafva blifvit förnärmad. “I ären just ett vackert par,“ -sade Hallgerd till henne, “du har en kartnagel på hvar -finger och Njål intet enda skäggstrå.“ “Det är sant,“ -svarade Bergthora, “men ingendera af oss gör den andra -förebråelse derför. Thorvald, din man, var icke skägglös -och du vållade likväl hans död.“ Sedermera, då Gunnar -och Njål voro vid allthinget, lät Hallgerd döda den af -karlarna på Njåls gård, som Bergthora satte mest värde -på, och skickade sedan bud derom till mannen. Gunnar<span class="pagenum"><a name="Page_126" id="Page_126">[126]</a></span> -stod upp med de sina gick till Njåls bod och böd vännen -komma ut. Han sade honom då, att hans hustru och hans -rättare hade ihjälslagit Njåls karl. Njål var tyst tills allt var -omtaladt. Sedan sade han: “icke får du låta henne få sin -vilja fram uti allt.“ Gunnar bad honom sjelf döma i saken. -Njål svarade: “svårt torde det blifva dig att böta för alla -Hallgerds upptåg; annorstädes torde du få mer besvär än nu, -då det är allenast vi som hafva del i saken. Jag tänker -dock, att vi torde behöfva påminna oss, att vi hafva talat -godt med hvarandra.“ Han bestämde böterna till 12 öre -silfver och fick det. Men Bergthora var icke nöjd med dessa -böter och nu följde det ena dråpslaget på det andra, skiftevis, -och husfadren betalte hvad hustrun och husfolket gjorde mot -hans önskan. Till sist började Njåls söner deltaga i stridigheterna -och fälde en frände till Gunnar, en dålig karl, som -förut på Hallgerds anstiftan mördat deras uppfostrare. Gunnar -stämde ej heller detta för thinget och tvenne år förgingo, -utan att han nämnde ett ord om saken, tills han en gång kom -till Njål, för att bedja honom om råd, och Njål bragte saken -på tal och bad Gunnar bestämma böternas belopp.</p> - -<p>Deras vänskap fortfor allt framgent. Ofta råkade Gunnar, -mer och mindre mot sin vilja, i strid och tvister; hvar -gång gick han till Njål att få råd och goda råd fick han. -Det hände ibland, att Njål sade målet vara högeligen betänkligt, -men han tillade, då Gunnar sade sig icke kunna vara -honom förutan, att deras vänskap skulle vara till dödsdagen. -Gunnar insåg ock, hvad han hade Njål att tacka för, “det -var mer“, sade han, “än han kunde löna.“ Vi måste komma -ihog, att den tiden var en vunnen process nästan så ärobringande -som en seger i vapenstrid och mer än en gång -säger sagan, att Gunnar gick med heder ur tvisten, tills han, -tack vare Njål, blef den mest ansedde man i hela Sydlandet. -Men fröjden öfver anseendet var på Island ofta af kort -varaktighet. Vi hafva redan hört, hur Gunnar blef dömd till -landsflygt och hur han till sist ej kunde förmå sig att lemna<span class="pagenum"><a name="Page_127" id="Page_127">[127]</a></span> -det kära hemmet. Hans ovänner kommo öfver honom en -natt och bröto sig in i huset, men han fälde med sina pilar — -han var öns ypperste bågskytt — enhvar, som närmade sig, -tills bågsträngen brast. Han fälde ännu tvenne med sin yxa -och bad Hallgerd taga en eller två af sina flätor och af dem -sno, jemte Gunnars moder, en ny bågsträng. “Beror något -derpå?“ frågade hans maka. — “Ja, mitt lif, ty har jag bara -bågen, kan ingen komma åt mig.“ “Då är det tid“, svarade -Hallgerd, “att jag tänker på slaget, du gaf mig en gång. -Mig qvittar det lika, om du lefver längre eller kortare.“ — -“Enhvar har något att skryta öfver“, svarade Gunnar och miste -sitt lif inför Hallgerds ögon.</p> - -<p>Hur mycket denna tiden är vår olik, se vi bäst på ett -sådant framstående exempel som Njål. Han egde i fullt mått -den kännedom om lagen och lagsedvänjor, som erfordrades -för den, som ville komma i åtnjutande af hedern att kallas -lagman, han egde derjemte en förvånande skarp blick och en -outgrundlig rådighet för att rädda sina vänner, främja deras -mål och göra motståndarens om intet. Alla de mål, i hvilka -Njål hade någon andel, väckte alltid stort intresse vid thingen. -Ofta var hans förfaringssätt vanskligt, men han hade lagt sina -planer alltför klokt för att de skulle misslyckas. Hans grundsats -var, som han sjelf säger, “med lag skall man land bygga -och det ej med olag öda“, men man ansåg sig förfara fullt -lagligt, om man, för att vinna sina mål, blott icke använde de -medel, som voro formelt lagstridiga. Han ansågs icke af -sina samtida bryta mot sitt valspråk. Ett charakteristiskt -exempel på det anseende och den tillit han åtnjöt, finna vi i -sagan. Der berättas, huru Njåls äldste son Skarpheden och -Gunnars son Högne en afton gingo förbi högen, i hvilken -Gunnar var jordad i sittande ställning. Det var klart månsken. -Då och då for en sky öfver himlen. Högen var öppen, -Gunnar satt i öppningen och såg upp mot månen. Fyra ljus -sågo de brinna i högen, utan att kasta skugga. De sågo att -Gunnar var vid godt mod och hörde honom qväda en visa.<span class="pagenum"><a name="Page_128" id="Page_128">[128]</a></span> -Derefter slöts högen igen. “Skulle du trott detta“, frågade -Skarpheden sin följeslagare, “ifall Njål eller jag berättat det?“ -Högne svarade: “Om Njål sagt mig det, skulle jag hafva -trott honom, ty det säges ju, att han aldrig ljuger.“ — Dylika -underbara företeelser, gengångare m. m. omtalas ofta i sagorna.</p> - -<p>Emellertid var Njål trots all sin storhet ett barn af sin -tid. När Gunnar var död och hans söner frågade, om icke -Njål ville väcka ansvarstalan mot dräparna, svarade han, som -sanning var, att det icke gick för sig, emedan en till landsflygt -dömd, som dräptes i hemmet, låg ogild. Men i stället -uppmanade han till att döda någon eller några af mördarna. -Efter den nattliga synen gjorde äfven Skarpheden och Högne -detta. Det är väl vanskligt, när man drager fram en menniskas -handlingar och derjemte pröfvar, hvad hon vunnit och -lidit, att derefter säga att <em class="gesperrt">det</em> var lönen för <em class="gesperrt">den</em> gerningen. -De vägar, på hvilka lönen kommer, äro ofta så fördolda, att -vi dödlige ej skönja dem. Men det förefaller dock som en -tydlig nemesis, när den lagkloke Njål, som trots sin vishet -vill göra sjelfhämnden gällande, till sist omkommer för ett -lika lagstridigt öfvervåld och när derutöfver de, som derför -väckte ansvarstalan, för ett formfels skull icke kunde få -domen fäld af just den domstol, Njål hade inrättat till landets -fromma.</p> - -<p>Men jag griper händelserna i förväg. Om Njålssönernas -vikingafärder och deras strider med Håkan jarl i Norge, har -jag redan nämnt. När de kommo hem, sökte de få upprättelse -af Isländaren Thråen, som vållat ofriden med jarlen. -De möttes af honom och hans folk med hån. Det slutades -så, att Thråen fäldes af Skarpheden. Njål betalade de äskade -böterna, men han nöjde sig icke dermed. Han for till en af -sina vänner, hos hvilken Thråens son Höskuld uppfostrades. -Njål ropade gossen till sig, tog en guldring af fingret och -lemnade honom. “Vill du hafva den“, frågade Njål. “Jag -vill“, svarade gossen. “Vet du“, sporde Njål, “hvem som -vållade din faders död?“ “Jag vet att Skarpheden slog honom,<span class="pagenum"><a name="Page_129" id="Page_129">[129]</a></span> -men ock att det icke är skäl att minnas det, då förlikning -är gjord och fulla böter betalade.“ “Svaret“, sade Njål, “är -bättre än frågan. Du månde blifva en god man.“ “Goda -synas mig dina förutsägelser“, svarade Höskuld, “ty jag vet, -att du är förutvetande och ljuger aldrig.“ Då sade Njål: -“jag erbjuder mig att uppfostra dig, om du sjelf vill det.“ -Han jakade och följde med Njål till Bergthorshval, der han -hade allt godt. Njåls söner voro hans vänner, de höllo alltid -tillsammans i ord och gerning. Njål visade honom alltjemnt -stor kärlek. I en senare tid friade Njål för honom -till Hildegun, Floses syster, men hon svarade, att hon icke -ville gifta sig med någon, som icke vore gode. Njål begärde -då trenne års uppskof. Under tiden genomdrefs femtedomens -införande och de nya godordens inrättande och då de -senare skulle bestämmas, sade Njål för allt folket: “det är -mången kunnigt, hur det gick mellan mina söner och Thråen -med hans män, att de dråpo honom, men vi förliktes derefter. -Jag har uppfostrat Höskuld och kan åt honom få ett godt -gifte, ifall han hade ett godord, men ingen vill sälja sitt. -Derföre vill jag bedja eder, att I låten mig upptaga ett nytt -på Hvitanäs för Höskulds räkning.“ Alla gåfvo sitt bifall -och Höskuld fick Hildegun.</p> - -<p>Emellertid voro de vidtagna förändringarna ingalunda -angenäma för alla. Sommaren år 1009 kom Valgård grå -åter till Island, ännu odöpt. Han hade haft ett godord, men -vid sin utresa öfverlemnat detta åt sonen att förvalta. “Jag -har ridit vida kring om bygden“, sade han vid sin hemkomst, -“och jag tycker mig icke se henne i det gamla skicket. -Kom jag till Hvitanäs och såg der många bodtomter — det -var Höskulds thingsplats — men när jag kom till Thingskålathinget -— Valgårds forna — såg jag alla bodarna nedbrutna. -Hur hänger det dermed tillsammans?“ Sonen svarar: “här -äro nya godord upptagna och femtedom och hafva flera skiljt -sig från mitt thingslag och förenat sig med Höskulds.“ Man<span class="pagenum"><a name="Page_130" id="Page_130">[130]</a></span> -ser huru de äldre godarne genast och direkt blefvo lidande. -Valgård dog snart, men han lemnade som ett testamente åt -sonen, att han skulle förmå Njåls söner att taga lifvet af -Höskuld.</p> - -<p>Derom rör sig återstoden af sagan. Det är hemskt att -följa Mård på alla de krokiga vägar, han vandrar, för att -vinna sitt onda mål. Han listar sig in i båda parternas förtroende, -ehuru Njål var högeligen misslynt deröfver. Länge -stodo de emot hans baktal. Höskuld svarade honom: “du -säger aldrig sådant ondt om Njåls söner, att jag tror det. -Men skulle så blifva, att du har sagt sant och att antingen -jag måste döda dem eller de mig, då vill jag mycket hellre -tåla död af dem än att jag skulle göra dem något men. Du -är så mycket sämre karl, då du sagt mig detta.“ Sammalunda -ville icke Njålssönerne sätta tro till den nedrigas ord, -men till sist gåfvo de honom rum. Det slutades dermed, att -de slogo Höskuld och Mård var sjelf med om dråpet. En -ny tid var kommen. Den fallandes sista ord voro: “Gud -hjelpe mig och förlåte eder.“ Då Njål mottog sorgbudskapet, -sade han: “hellre hade jag velat mista två mina egna söner -än Höskuld“.</p> - -<p>Nu samlade sig oväder från flera håll. “Mången har -jag gjort godt“, sade Njål, “men få torde löna mig derför.“ -Han ville icke draga sig undan målet, ehuru det egentligen -icke var hans, utan sönernas. Mård, förrädaren, stämde målet -för thinget, men den egentlige hufvudmannen för motståndarna -blef Flose, Höskulds svåger. Med afseende på honom och -hans kommande beteende är det godt att minnas som <em class="gesperrt">en</em> -mildrande omständighet, att han ogerna åtog sig saken.</p> - -<p>Nu sammanträder thinget. Flose var der tidigt och månge -hjelpare med honom. Njålssönernas förnämsta stöd var Åsgrim -Ellidarson. De gingo nu ut att bedja höfdingarne om hjelp, att -de icke genast skulle öfverväldigas af öfvermakten. De vände -sig först till Gissor hvite, christendomens befrämjare, Åsgrims<span class="pagenum"><a name="Page_131" id="Page_131">[131]</a></span> -morbroder. Åsgrim frågade om han ville stå dem bi. Han -svarade: “min syster Jorun torde icke önska, att jag undandrager -mig att hjelpa dig. Det lär väl så ske både nu och -oftare, att ett och samma går öfver oss båda.“ Nu gå de -till lagsagomannen Skaptes bod. Han vägrade att hjelpa dem. -Från honom vandrade de till Snorre gode. Han tog väl emot -Åsgrim, men svarade på hans bön, att hans egna mål voro -kinkiga och att han derföre icke ville blanda sig i mål från -andra fjerdingar. Dock lofvade han, att icke understödja deras -ovänner. Skarpheden, Njåls äldste son, väckte öfverallt uppseende. -Så äfven här. Snorre frågar, när de skulle gå ut, -hvem den fjerde i ordningen var, blekhyad och mager, som -smålog så hånfullt och hade yxan på axeln. “Heden heter -jag“, fick han till svar, “men somlige kalla mig Skarpheden. -Vill du mig något mer?“ Snorre sade: “du synes mig vara -en hård och väldig man; dock tror jag, att din mesta lycka -är spild och att du har kort tid att lefva.“ “Väl är det“, -sade Skarpheden, “den skulden skola vi alle gälda. Mer -angeläget är det dock för dig att hämnas din faders död än -att spå mig sådant.“ “Månge hafva sagt mig sådant förut“, -genmälde Snorre, “så att icke är det värdt, att jag vredgas -deröfver.“ Icke heller i Skagfjärdingarnas bod fingo de någon -hjelp. Derifrån gingo de att söka Gudmund den mäktige, den -förnämste mannen i Nordlandet, som aldrig hade mindre än -hundra fria män på sin gård och genom hvarjehanda medel -hade vunnit ett stort inflytande. Han sade om Skarpheden: -“han är sådan, att hellre ville jag hafva honom med mig än -tio andra, men han synes mig icke lyckosam.“ Han lofvade -att icke hålla med deras ovänner, men ville besinna sig, om -han skulle uppträda för dem. På det hela var han dock -vänlig. Derifrån gingo de till Ljusvetningarnas bod, men -deras höfdinge Thorkel, Gudmunds ovän, ville icke hjelpa -dem, emedan det mål, som Gudmund drog sig för, kunde -icke vara godt. Thorkel sporde efter Skarphedens namn icke -just i de hofsammaste ordalag. Skarpheden svarade bland<span class="pagenum"><a name="Page_132" id="Page_132">[132]</a></span> -annat: “icke har jag tuktat min fader och kämpat med honom, -som du med din.“ Öfver detta och annat vredgas Thorkel, -drager svärdet och utbrister: “detta svärd fick jag i Sverige -och drap jag dermed den största kämpe. Når jag dig, -lägger jag det igenom dig.“ Skarpheden tar yxan från -axeln, går fram och säger: “med denna yxa slog jag -Thråen Sigfusson. Åtta man stodo omkring honom och -kunde intet göra mig, aldrig har jag svängt vapen utan -verkan. Välj nu: antingen sticker du svärdet i skidan och -sätter dig ned eller ock har du min yxa i hufvudet på -dig.“ Thorkel satte sig ned utan betänkande. Det hade -aldrig förr händt honom, säger sagan, ej heller hände det -honom mera. Nu gingo de åter till sin egen bod. Åsgrim -sade då till Skarpheden: “mångenstädes har du varit väl -hvass i orden, men Thorkel fick hvad han förtjente.“ -Emellertid voro utsigterna föga ljusa. De hade dock på -sin sida en och annan, deribland den ansedda Hjalte.</p> - -<p>Målet fick sin laga gång. Parterna uppträdde inför -domstolen. Lagsökanden aflade eden, bragte fram vitnen till -stämningen och kallade qviden fram till dess plats och erbjöd -denna till jäfvande. Då uppträdde en af Njålssönernas -vänner och jäfvade alltsammans, emedan anklagelsen hade -blifvit gjord af en, som varit med om det öfverklagade -brottet. Mårds dubbelhet framlades i dagen och derigenom -var allt, enligt Isländsk lag, gjordt om intet inför den domstolen. -Då uppträder Njål, beder alla dröja qvar och säger: -“Så synes mig, som om detta målet gått om intet och var -det icke mer än likligt, ty af en ond rot är det upprunnet. -Jag vill göra eder alla kunnigt, att jag älskade -Höskuld mer än mina egna söner och när jag sporde hans -död, syntes mina ögons ljufvaste ljus vara utsläckt; jag -hade hellre velat mista alla mina söner.“ Han bad derpå -sina vänner åvägabringa förlikning. Flose gaf till en början -intet bestämdt svar, men måste gifva med sig, då en, en -af hans förnämsta hjelpare, Hall på Sida, påminde honom,<span class="pagenum"><a name="Page_133" id="Page_133">[133]</a></span> -att han en gång räddat Floses son från en säker död och -bad honom derför gifva efter. Nu nämnde båda parterna -män till förlikningsdomstolen. Njåls män voro Åsgrim, -Hjalte, Gissor hvite, Einar Tväråing, Snorre gode och Gudmund -den mäktige.</p> - -<p>De tolf domarne trädde samman. Snorre gode bad -dem göra allt, för att få förlikningen till stånd. “Viljen -I göra dem fredlösa?“ frågade Gudmund. “Nej“, säger -Snorre, “det slutar ofta illa och bringar ofrid med sig.“ -Han föreslog att i stället skulle betalas så stor mansbot, -att större aldrig blifvit gifven på ön. De gingo in derpå, -men ingen ville nämna summan, förrän lotten tvang Snorre -dertill. Han föreslog sex silfverhundraden, d. v. s. tredubbel -mansbot. De andre instämde, men man yrkade, att böterna -skulle betalas på thinget. Gissor invände, att de troligen -icke hade så mycket silfver med sig. Då svarade Gudmund: -“jag vet hvad Snorre vill, nämligen att vi förlikningsmän -bidraga efter bästa förmåga, då torde ock andra -lägga sitt till.“ De gingo in derpå. Domen förkunnades -från lagberget och förklarades sådan att han icke kunde -brytas. Allt folket var villigt att hjelpa Njål med böternas -betalande. Njåls söner och hans svärson Kåre lemnade ett -silfverhundrade, Njål sjelf ännu ett, thingfolket gaf det -öfriga. Njål tog då en sidenkjortel och ett par stöflor och -lade öfverst på silfverhögen. Flose efterskickades, besåg -silfret och sade det vara väl gifvet, tog så kjorteln och -frågade, hvilken hade lemnat den. Då ingen svarade, yttrade -Flose en förmodan, att han var gifven af den skägglösa -Njål; “ingen kunde se på honom, om han var man eller -qvinna“. Skarpheden svarade: “illa är det att smäda åldrig -man. Att han är en karl, torde du veta, ty de söner, -hans hustru födt honom, hafva icke låtit hans fränder ligga -ohämnade.“ Ordvexlingen slutade dermed, att Flose vägrade -taga mot silfret och sade sig vilja hämnas Höskuld. Då<span class="pagenum"><a name="Page_134" id="Page_134">[134]</a></span> -sade Njål: “nu kommer det fram, som jag längesedan -tänkte, att detta mål faller tungt öfver oss.“</p> - -<p>Flose rustar sig och de sina för att anfalla Njål. All den -hjelp han påräknat, fick han dock icke. En Ingjald hade -lofvat honom bistånd, men till honom kom en dag hans -syster Rodny, moder till Njåls oäkta son Höskuld. “Är -det sant“, sporde hon, “att du svurit att dräpa Njål och -hans söner?“ Han medgaf det. “Stor niding är du då“, -sade hon, “då Njål redan trenne gånger räddat dig från -fredlöshet.“ “Mitt lif beror på att jag håller min ed“, -svarade brodren. “Du torde allt få lefva ändå“, invände -systern, “och kallas en bättre man, om du icke sviker den -du mest har skuld till.“ Hon tog då upp ur sin påse en -blodig och söndersliten linnemössa och sade: “denna mössa -bar Höskuld Njålsson, din systerson, då han dödades af -Njåls ovänner. Så mycket sämre synes det mig att hjelpa -dem.“ Ingjald lofvar, att icke uppträda mot Njål, men vägrar -att yppa för honom de sammansvurnas plan. “Då vore -jag hvar mans niding, om jag yppade, hvad andre förtrott -mig, men väl är det karlaktigt, att jag skiljer mig från -de sammansvurna, ehuru jag vet hämnden stunda.“ Rodny -gick ned till Bergthorshval och bad Njål taga sig till vara.</p> - -<p>Förebud kommo. En man gick ute en söndagsnatt -nio veckor före vintren. Han hörde ett stort buller. Himmel -och jord bäfvade. I vester såg han en eldfärgad ring -och i ringen en man på en grå häst. Han red fort och -hade i handen en lågande eldbrand och red helt nära honom. -Ryttaren var svart som beck och qvad med hög röst:</p> - -<div class="poetry-container"> -<div class="poetry"> -<div class="stanza"> -<div class="verse">Jag rider hästen,</div> -<div class="verse">daggbestänkte,</div> -<div class="verse">med fuktig man,</div> -<div class="verse">ondt vållande.</div> -<div class="verse">Eld är i ändan,</div> -<div class="verse">etter i midten,</div> -<div class="verse">om Floses råd</div> -<div class="verse">är det kaflen far.</div> -</div> -</div> -</div> -<p><span class="pagenum"><a name="Page_135" id="Page_135">[135]</a></span></p> -<p>En natt omringades huset af Flose och hans män år -1011. De tände eld derpå. Njål ropade ut och frågade, om -de ville förlikas med hans söner eller låta någon slippa ut. -Flose ville icke veta af förlikning, men beder qvinnor, -barn och huskarlar gå ut. Njål bad alla, som fingo, begagna -sig af tillåtelsen. Thorhalla, Åsgrims dotter och -Helge Njålssons maka, lofvade att egga fader och bröder -till hämnd, Åstrid, Grim Njålssons hustru, klädde Helge i -qvinnokläder och ledde honom ut med sig. Derute fattade -man dock misstankar till den resliga qvinnan och då Helge -hörde det, kastade han af sig förklädnaden, drog svärdet -men fann snart döden. Flose bad Njål gå ut, “jag vill -icke att du brinner inne.“ “Nej“, svarade Njål, “jag är -en gammal man och föga skicklig att hämnas mina söner. -Jag vill icke lefva med blygsel.“ Flose ropar då till -Bergthora: “gå ut, husfröja, ty jag vill för ingen del, att -du brinner.“ Bergthora svarar: “ung var jag, då jag gafs -åt Njål; jag har lofvat honom, att ett och samma skall -gå öfver oss båda.“ “Hvad skola vi nu göra?“ frågade -Bergthora mannen. “Vi skola lägga oss på vår bädd, jag -har länge väntat efter hvila.“ Då såg Bergthora på sin -lilla dotterson och sade: “dig skall man bära ut, du får -icke innebrännas.“ “Nej, mormor“, svarade gossen, “du har -lofvat mig, att jag aldrig skulle skiljas ifrån dig, så länge -jag ville vara hos dig. Mycket hellre vill jag dö med dig -och Njål än lefva efter er.“ De lade sig i bädden med -gossen emellan sig. De gjorde korstecknet öfver sig och -anbefalde sina själar i Guds hand. Det var de sista ord, -Njål hördes tala.</p> - -<p>Det blefve för långt att här meddela mera af den -gripande skildringen, sagan gifver af “Njålsbrännans“ förlopp. -Blott en undkom, Kåre, Njåls måg, för att blifva -svärföräldrarnas, sonens, svågrarnas hämnare. Det blefve för -långt att meddela, hur straffet träffade våldsverkarna. I sin -ålderdom for Flose till Norge. Han var då förlikt med Kåre.<span class="pagenum"><a name="Page_136" id="Page_136">[136]</a></span> -Sent på hösten vände han åter; man afstyrkte hans färd, -ty hans skepp var dåligt. “Det är godt nog“, sade han, -“för en gammal man, som snart skall dö.“ Ingen har sedan -hört något om skeppet eller om Flose.</p> - -<hr class="chap" /> - -<h2 id="ch9">9.<br /> -<span class="smaller">Den Isländska republikens slut.</span></h2> - -<p>Den tid, till hvilken jag nu öfvergår, ligger utom -sagornas egentliga tidsålder — denna slutades, som redan -sagdt, år 1030 —, men jag hade alltför ofullständigt -löst min uppgift, ifall jag icke meddelade det slutliga -resultatet af allt det, jag i det föregående påpekat, frukterna -af Islands samhällsförhållanden. Det finnes en saga, som -behandlar denna slutperiod, den omständliga Sturlungasagan, -så kallad, emedan hon företrädesvis handlar om -Sturlungarnas ätt, den mäktigaste under Islands sista tider. -Vid den märkligaste af denna ätt ville jag nu närmast -anknyta berättelsen, vid Snorre Sturleson.</p> - -<p>Den blifvande häfdatecknaren fick en värdig uppfostran. -Hans fader var den mäktigaste mannen i Vestlandet -och låg i ständiga strider. Sällan stod någon med -framgång emot honom. En gång tvangs han dock att -antaga en förlikning, som förestafvades af den ansedde -Jon Loptsson, hvilken, för att gifva förlikningen ökad fasthet, -erbjöd sig att uppfostra Sturles yngsta son Snorre. -Detta skedde år 1081. Snorre var då tre år gammal.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_137" id="Page_137">[137]</a></span></p> - -<p>Han var nu på rätta stället, för att få en god uppfostran, -så fin och belefvad, som den tiden kunde gifva. -Jon Loptsson var en dotterson till konung Magnus barfot -uti Norge och en sonson till Sämund vise, som ansetts vara -samlaren af nordens guda- och hjeltesånger. Äfven om han -icke var det, hade han och hans ätt stort anseende för -lärdom. Det kunde ock synas bäst för Snorre att gå den -lärda vägen, ty hans moder hade förödt all hans egendom. -Detta hjelptes likväl snart, ty hans äldre bröder, som båda -voro godar, skaffade honom ett rikt gifte. Nu fick han -gård efter gård, godord efter godord. Hans anseende växte -med hvar dag, ty han var vis icke blott i boklig lärdom, -utan äfven i det som hörde till det praktiska lifvet.</p> - -<p>Mån om sig var han, att döma efter de drag, sagan -förvarar, och deltog uti de strider, som fördes af öns höfdingar. -De goda tiderna, då man hade lagt bort seden -att bära vapen, voro nu redan förbi. Snorre uppträdde en -gång på thinget, då ett hans mål skulle afgöras, med sex- eller, -enligt några handskrifter, sjuhundra man, af hvilka -åttatio voro helt beväpnade. Men den högtflygande ande, -som bodde i honom, lät honom ej med odeladt nöje och -uteslutande egna sig åt hemmet och dess <em class="gesperrt">jemförelsevis</em> -småaktiga strider. Han fästade sina blickar på utlandet. -Till Håkan Galen, som den tiden utöfvade ett stort inflytande -på ledningen af Norges öden, sände han ett lofqväde -och fick till lön ett svärd, en sköld och en brynja, hvarjemte -jarlen skref till honom och bjöd honom till Norge, -der han skulle än mer hedras. Snorre ämnade lyda uppmaningen, -men jarlen dog, och resan uppsköts. När Snorre -omsider kom till Norge, regerade der konung Håkan Håkansson -och jemte honom Skule jarl. Hos jarlen blef han -väl mottagen och gästade hos honom öfver vintern. Sommaren -derpå for han till Vestergötland för att besöka lagman -Eskil, Birger Jarls broder, och hans husfru Christina, -Håkan Galens enka. Snorre mottogs med största gästfrihet<span class="pagenum"><a name="Page_138" id="Page_138">[138]</a></span> -och fick efter tidens sed ansenliga gåfvor; bland annat -gaf fru Christina honom det märke, som burits framför -Svenska konungen Erik Knutsson, då han i slaget vid Gestilren -fälde sin motståndare konung Sverker unge. Snorre -var då ungefär 40 år. Vi kunna utan svårighet förstå, af -hvilken nytta det skulle vara för den stora häfdetecknaren -att få röra sig i de högre kretsarna af det offentliga lifvet, -som han sedermera så mästerligt skildrat i dess tidigare -företeelser.</p> - -<p>Till vintern vände han åter till Skule och var hos -honom i tillfälle att använda sitt inflytande till Islands -förmon. En händelse hade nämligen timat, som sorgligt -tecknar tidens art. En son till Snorres fosterbroder Sämund -hade kommit till Bergen. Borgarne derstädes, som kände -slägtens öfvermod, skämtade med honom om hans kongliga -börd. Isländaren seglar af förtrytelse häröfver, trots vinterstormarna, -till Norska konungen, som då vistades i Throndhjem, -men hans fartyg förliste utanför Stadudden. När underrättelse -härom hinner fadren, skjuter han skulden för alltsammans -på invånarna i Bergen, begifver sig med några -hundra man till en hamnplats på Island, der någre Bergensköpmän -befunno sig och tillegnar sig deras varor, ja icke -blott deras, utan äfven tvenne Hardangerköpmäns. I följd -af detta spildes några menniskolif och Skule jarl beslöt i -sin vrede, att med en flotta begifva sig öfver till Island. -Men Snorre afrådde detta och sade det vara vida lättare -att förmå Isländarna genom ärebetygelser och gåfvor än genom -våld att underkasta sig; “jag och mina bröder,“ tillade -han, “äro näst Sämund de inflytelserikaste på ön; -mängden följer nog oss efter.“</p> - -<p>Det var icke första gången Norges beherrskare sökte -lägga under sig Island. Redan Harald Hårfager hade -under landnamstiden velat få ön bragt under sin lydnad -genom den dit utflyttande Une Danske. Islands inbyggare -blefvo vid underrättelsen om dennas planer så förbittrade<span class="pagenum"><a name="Page_139" id="Page_139">[139]</a></span> -att de icke ville gifva honom det han allramest -behöfde, för att kunna lifnära sig i det ännu för honom -främmande landet. Hans beskickning misslyckades fullkomligt -och han sjelf fann snart döden till straff för ett brott, -han föröfvat. Emellertid måste Isländarne på ett sätt eller -annat träda i förbindelse med Norrmännen äfven i rättsligt -afseende. Islands lagbok talade om Norges konung och -denne upptog skatt af skeppen, som foro mellan Island och -Norge. År 1220 talar en Isländare om att lägga sin ö -under Norges krona och denne Isländare är icke en äfventyrare, -utan en af öns mest ansedda män, som redan varit -hedrad med förvaltandet af sitt hemlands högsta embete.</p> - -<p>De rådande i Norge sökte allt närmare binda Snorre -vid sina planer. Han utnämndes till konungens munskänk -och till Norsk ländeman, d. v. s. mottog af Norges konung -en förläning. Omsider vände han åter till Island på ett -skepp, som han jemte andra stora gåfvor fått af Skule -jarl. Deremot hade han måst förbinda sig till att sända -öfver sin son, att man skulle hafva honom vid hofvet -som gisslan för fadrens trohet. Alle Isländare voro dock -ännu icke af samma mening, allraminst de som hade på -något sätt förbrutit sig mot Norrmän, ej heller gjorde Snorre -något för att infria sina i Norge gifna löften. Deremot -var han mycket upptagen af egna angelägenheter, låg i -ständiga strider med sina anhöriga och sökte på allt sätt -styrka sin egen makt. Han byggde till och med några -kastaler eller borgar, till värn mot sina fiender. Och under -allt detta skref han på sitt stora historiska verk.</p> - -<p>De rådande i Norge sökte då efter andra verktyg och -hade icke svårt att finna villiga. Snorres brorsson och -motståndare Sturle nödgades för de oförrätter, han tillfogat -en af Islands biskopar, begifva sig från ön. Först gästade -han i Norge, der han höll sig till konung Håkan, som nu -var i oenighet med den till hertig upphöjde Skule, besökte -sedan Valdemar Seier i Danmark och for sedan med en<span class="pagenum"><a name="Page_140" id="Page_140">[140]</a></span> -Norsk biskop till Rom, der han för att bota sitt brott fick -vandra barfota mellan alla kyrkorna och dessutom gisslades -framför de flesta hufvudkyrkorna, under de åskådandes stora -ömkan, säger sagan. På återvägen dröjde han hos konung -Håkan i Tönsberg och fick hans stora förtroende.</p> - -<p>På det viset styrktes oppositionen mot Snorre, som -knappast hade mod att i skarp strid förfäkta sitt herravälde. -Han fick lemna sin bästa gård och lemnade till -och med ön, för att uppehålla sig en tid hos hertig Skule, -som vid afskedet skall hafva gifvit honom jarlsnamn. Konung -Håkan var hans ovän. År 1238 vände Snorre åter -till Island, ty hans farligaste motståndare, en broder och -dennes son, den nyssnämnde Sturle, voro nu dödade.</p> - -<p>Mördarne, Gissor och Kolben, voro Snorres svärsöner. -Det oaktadt eggar Snorre en sin brorsson att utkräfva hämnd -på dem. Men samtidigt får Gissor, som ock var Norsk -jarl, bref från sin frände konung Håkan, der han beder -honom taga Snorre till fånga och sända honom till Norge -eller i nödfall döda honom. Gissor valde det senare och -gjorde första anfallet mot sin svärfader vid allthinget, men -då räddade denne sig in i Thingvallakyrkan. Snorre for -från thinget hem till sin gård, trots försigtiga vänners afrådande. -Han ämnade ej dröja der mer än helt kort. Ett -varningsbref fick han, som kanske hade bestämt honom till -större varsamhet, men det var skrifvet med så invecklade -runor, att ej ens den lärde Snorre kunde tyda dem. Ovännerne -kommo manstarka en natt, då Snorre redan hade -lagt sig. Han skyndar upp och gömmer sig i en källare, -der han snart uppdagades och dräptes. Det skedde år 1241, -natten efter S:t Mauritii dag, den 22 September.</p> - -<p>Snorres lefnad ger en fullständig spegelbild af den -tidens lif, enskilda och borgerliga. Han är ingalunda en af -de sämsta och jag vill hoppas att de funnos, som i charakterens -värde öfvergingo honom. Slapphet i sederna, inbördes -oenighet, begär efter hofvens och hofgunstens glans,<span class="pagenum"><a name="Page_141" id="Page_141">[141]</a></span> -ringakt för den frihet, fäderne egt och lemnat till arf åt -kommande slägten, hejdlösa angrepp mot det under det personliga -inflytandet vacklande statssystemet — sådana äro -den tidens och dess mäns drag. Vi få dervid dock icke -förgäta, att Snorre var en utmärkt häfdatecknare, en af verldens -allrastörsta. Att samla minnena från förgångna tider -var den tiden vanligt.</p> - -<p>Hvarföre skulle jag än ytterligare uppehålla er vid -detaljerna från denne den Isländska republikens sista dagar? -De äro icke angenäma. Hufvudsumman måste jag dock -meddela.</p> - -<p>Konung Håkan fullföljde sin tidigare politik. Han använde -den ena mot och efter den andra, allt eftersom hans planer -fordrade. Stridigheterna mellan Snorres vänner och hans -mördare fingo härigenom en politisk charakter, ehuru ingen -af de stridande partimännen var hogad att längre rätta sig -efter konungen än detta var förenligt med de egna intressena. -Ej heller tilläto de båda partiernas hufvudmän, att -någon annan uppstod att föra Norska konungens talan. Omsider -slutades det dermed, att Snorres mördare kom till ön -som Norsk jarl och fick öns invånare att rätta sig efter -den nya ordningen, i synnerhet genom att förespegla dem -en del förmoner. Det visade sig likväl inom kort, att -dessa förmoner icke voro gifna af någon annan än Gissor -sjelf. Sändebud från Norge framstälde konungens fordringar -utan afdrag och större delen af öns befolkning underkastade -sig, ehuru icke utan knot, Norges krona med förbehåll att -få behålla egen lag och vissa andra förmoner. Tvenne år -derefter, år 1264, var ön helt och hållen ett Norskt lydland. -Detta styrdes sedermera af en ståthållare med tillhjelp -af först en och sedan tvenne lagsagomän och några -s. k. sysselmän, hvilkas antal efter behof förökades. Med -bibehållande af laga former infördes en mängd förändringar, -femtedomen afskaffades, annat omskapades, en ny lagbok, -affattad efter Norska lagens grundsatser, infördes, men öfverklagades<span class="pagenum"><a name="Page_142" id="Page_142">[142]</a></span> -och ersattes af den s. k. Jonsboken, hvars hufvudsakliga -del blifvit af lagsagomannen Jon utarbetad, mot -slutet af trettonde århundradet.</p> - -<p>Med året 1264 slutar Islands historia. Senare tiders -tilldragelser äro ej för historikern af värde. Hade ej öns -vulkaniska natur och nordliga läge så mycket af intresse -att bjuda naturforskaren och vore icke allt vi kunna erhålla -till belysning af sagorna och deras tid af så stor -betydelse, skulle man nästan vara frestad att säga, att -menskligheten i dess helhet hvarken vunne eller förlorade om -ön fins qvar eller försjönke i vågorna.</p> - -<p>Så försvann den Isländska republiken ur staternas -antal. Dess upprinnelse var artificiel och dess lifskraft -kunde derföre icke uthärda en täfling med de stater, som -på fullt organiskt sätt utvecklat sig. Hade naturförhållandena -varit bättre, hade ön kunnat förse sina invånare med -allt eller med det förnämsta, de behöfde — ett af de vilkor, -som framstäldes af Isländarna, då de lade sin ö under -Norskt öfvervälde, var att åtminstone sex skepp skulle -årligen utsändas till deras undsättning — hade statens lif -sannolikt blifvit förlängdt, lagarna kanske längre bibehållit -sin makt. På längden hade helt visst icke ens blidare -yttre omständigheter kunnat bevara den Isländska staten.</p> - -<p>Den försigtighet, som behöfves, när man från de Isländska -förhållandena sluter sig till de öfriga Nordiska, är -särskildt af nöden, när det är fråga om de statsrättsliga -förhållandena. Med afseende på dem torde större skiljaktighet -hafva förefunnits mellan Nordens tre hufvudländer än -man varit villig att antaga, till en del derföre att man -låtit de Isländska förhållandena alltför mycket vara måttstocken. -Den skiljnad, som i politiskt hänseende fans mellan -Island och Norden — <em class="gesperrt">vi</em> hafve dervid att särskildt tänka -på Sverige — är af rätt stor vigt, emedan de politiska -förhållandena utöfvat inflytande på folkets charakter och på -hela den följande utvecklingen.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_143" id="Page_143">[143]</a></span></p> - -<p>I den gamla Nordiska statsförfattningen, Sveriges såväl -som Norges, rådde ett mycket starkt demokratiskt element. -Folket i de olika kretsar, hvari det var fördeladt, -hade stora naturliga rättigheter och förmådde gent emot -sina höfdingar utöfva ett afgörande inflytande på de allmänna -angelägenheterna. Men folket var icke den enda -statsmakten, konungen var den andra.</p> - -<p>Konungarne nöjde sig icke alltid med det inflytande, -den makt, de hade; strängt och bestämdt formulerad är för -öfrigt aldrig hos ett naturfolk någondera statsmaktens myndighet -och derigenom är det ganska lätt för ena parten -att öfverskrida det som borde vara eller i den andra partens -ögon är den rätta gränsen. Uti Norge isynnerhet utvidgades -konungamakten betydligt. Och just i opposition -mot denna konungamakt, sådan den handhafdes af Harald -hårfager, företogos utflyttningarna till Island, och samma -tänkesätt, som låg till grund för dessa, bestämde äfven lagstiftningen. -Island blef en republik, behöll blott den ena -af hemlandets statsmakter. Man vann derigenom visserligen -frihet från det öfvervåld, konung Harald ville utöfva, -men man betryggade ingalunda sin framtid, ty svårare faror -hotade från annat håll. Vi hafva sett, huruledes ur den -likartade massan af Isländska bönder uppreste sig den ene -stormannen efter den andra, somlige beklädde med godevärdighet, -andre icke, och vunno understundom ett ganska -stort inflytande. Men det fans intet som gaf <em class="gesperrt">helgd</em> åt -detta <em class="gesperrt">stora</em> inflytande. Alle kunde icke vara nöjde med -detta och så uppreste sig vid sidan af den gamla och mot -denna en ny storhet. Strid och åter strid i oändlighet -blef följden häraf.</p> - -<p>I hemlandet funnos fortfarande de båda statsmakterna. -I Sverige hade ingen envåldsherskare uppträdt med en Harald -hårfagers bestämda gry och högtflygande planer. Men -det forna patriarchaliskt enkla och fredliga förhållandet mellan -konung och folk var försvunnet. Vi se det af det märkvärdiga<span class="pagenum"><a name="Page_144" id="Page_144">[144]</a></span> -thinget, der lagman Thorgny uppträdde och förde -folkets talan, kraftfullt, till och med hotande <em class="gesperrt">mot</em> konungen. -Vi se en frukt af skilsmessan deruti, att i hvart -landskap, som den tiden var nästan så godt som en stat, -funnos jemte hvarandra tvenne män, som representerade den -ene konungen, den andre folket, jarlen nämligen och lagmannen. -Man kände tydligt, att hvardera statsmakten behöfdes, -men att maktens omfång måste bestämmas och öfvervakas.</p> - -<p>Den inbördes afundsjuka, som på sådant sätt uppstod, -känslan af åtskiljnad, som under dessa förhållanden icke -kunde uteblifva, måste medföra förvecklingar, dessa blefvo -af stor vigt — ur dem utbildade sig ett nytt statsskick, -under hvars tid Sverige närmare berördes af den anda, som -genomgick den Europeiska medeltiden. Det fans stormän -i Sverige, men desse slöto sig snart till konungen, alldeles -som Islands stormän till sist gjorde. Konungamakten -steg härigenom till en början, men stormännen sörjde snart -för, att icke dess makt blef alltför stor, de gjorde sin så -mycket större.</p> - -<p>Det ligger icke inom omfånget för mitt nuvarande -ämne att tala om den så uppvuxna aristokratien, dess charakter -och syften. Hurudana dessa än voro, torde Sverige, -lika litet som andra land i Europa, kunnat komma ifrån att -genomgå sin aristokratiska period. Jag är viss derpå, att under -början af det tidehvarf, med hvilket vi varit sysselsatte, -förorsakade aristokratiens tillväxt och de omständigheter, -som lågo till grund derför, att förhållandena i Sverige voro -något ljusare än på Island.</p> - -<p>Misstroendet mot konungarna och den omständigheten, -att stormännen afgjordt stälde sig på deras sida, förlänade -i väsentlig mon en politisk färg åt stridigheterna. Målet -blef derigenom högre, det blef ej lika mycket som på Island -strider för egen och mot en annans mer enskilda vinning. -Det var visserligen långt ifrån, att vårt land under<span class="pagenum"><a name="Page_145" id="Page_145">[145]</a></span> -hedendomens dagar eller under den tid, då den gamla författningen, -om vi frånse de allranödvändigaste ändringarna, -bibehöll sig, d. v. s. intill år 1250, saknade dessa enskilda -fejder, men de politiska torde hafva icke så litet dragit -sinnena ifrån dem och kampen för eller mot en idé torde -icke hafva medfört så mycken och elakartad vildhet, som -den rent sjelfviska striden.</p> - -<p>Sturlungatiden, Islands sista, företer den icke angenäma -bilden af ett samhälle som går under. En sådan -tafla saknar aldrig mörka färger. Det oaktadt är detta tidehvarf -den Isländska litteraturens blomstringsålder. Den rika, -herrliga sagolitteraturen visar, att de sorgliga yttre företeelserna -icke voro tecken till ett <em class="gesperrt">fullständigt</em> förfall, -sådant som t. ex. Romarväldets var inemot midten af vår -tideräknings första årtusende. Det är verkligen förunderligt -att se, hur Snorre midt under alla de ofta småaktiga och -vanligen egennyttiga strider, som upptogo hans bästa år, -hann skapa sitt stora historiska verk, hur han hade ro, -icke blott yttre, utan verkligen inre ro att göra deraf mer -än en krönika — en dylik skrapar man temligen lätt ihop -på lediga stunder — ett klassiskt mästerverk af första -ordningen, som gifvit hans namn en odödlighet, hvilken hans -tvetydiga politik, hans egennytta och svaghet icke kunna -utplåna. Dessa så himmelsvidt skiljda yttringar af hans -ande gifva honom en gåtlik charakter, som knappast tillfyllest -förklaras med de materialier, vi ega.</p> - -<hr class="chap" /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_146" id="Page_146">[146]</a></span></p> - -<h2 id="ch10">10.<br /> -<span class="smaller">Sagorna.</span></h2> - -<p>Are vise eller frode var den förste, som skref Islands -historia, tecknande de vigtigaste tilldragelserna på ön. Hans -Islänningabok är ännu i behåll och begynnes så: “Islänningaboken -skref jag först för våra biskopar Thorlak och -Kettil och visade honom för dessa två och för presten -Sämund. Men eftersom de funno för godt att hafva eller -tillöka skref jag detta och tillade det, som sedan vard mig -kunnigt. Om något är orätt, bör man hellre taga det -som befinnes vara sannare.“ Hans bok handlar om de -vigtigaste tilldragelserna på ön, hvilka jag alla, utom en, -i det föregående omnämnt eller antydt — om landnamsmännen, -lagarnas införande, allthingets sättande, tideräkningen -— det gjordes år 970 en förändring i det dessförinnan -brukliga sättet att beräkna åren — om fjerdingsindelningen, -Grönlands bebyggande, christendomens införande, -de utländska biskoparne och de två första infödda, Isleif och -Gissor. Han slutar med året 1120. “Här slutar denna -bok“, heter det. Dock tilläggas sedan tvenne slägttaflor, -den ena för de begge biskoparna, den andra begynner med -Yngve Tyrkjakonung och går genom Ynglingaättens leder -allt längre framåt, flyttar med landnamsmannen Olof feilan -öfver till Island och slutar så: “den trettiosjette mannen är -Gelle, fader till Thorkel, Brand och Thorgils, min fader,<span class="pagenum"><a name="Page_147" id="Page_147">[147]</a></span> -men jag heter Are.“ Vi se häraf, att Are var en högättad -man och att hans arbete författades ungefär 250 år -efter det Island började bebyggas.</p> - -<p>Men den Isländska litteraturen sprang icke då upp -som af intet, utan alla förberedelser. Allt menskligt kan -man, med större eller mindre framgång, följa närmare dess -upprinnelser, såvida icke dessa ligga gömda alltför långt in -i den tidigaste fornålderns gråa, färglösa töcken. Under -den hedniska tiden hade gudaläran fått sitt uttryck i -bestämda sånger — den poetiska formen ligger folken i -deras äldsta tid så nära — man hade dessutom berättelser -om forntidens tilldragelser i Norden, ehuru af dem icke -mycket äkta bevarats; samtidens och, ju längre den Isländska -historien fortgick, de närmast förgångna slägtenas -bedrifter gåfvo ämnen till många berättelser. En erfaren -man förtäljde för en vän eller för en lyssnande folkskara -de händelser, han upplefvat, och en sådan berättelse, vare -sig man fått den från gerningsmannen sjelf eller från dem, -som på ett eller annat sätt stodo honom nära, fortplantades -sedan från man till man, från slägte till slägte. Särskildt -om visor voro inblandade i berättelsen — rätt månge af -Isländarna voro skalder — bevarades allt uti friskare minne. -Man hade visserligen en möjlighet att redan då, när händelserna -timade, genom upptecknande bevara dem åt efterverlden. -Så t. ex. ristade Egil genast med runor sitt -sorgeqväde öfver sonen, men detta var ganska besvärligt, -de rätliniga runorna och de hårda träskifvorna underlättade -icke. Något allmännare upptecknande kom derföre icke i -fråga, förr än med christendomen kommit kännedom om -det i det öfriga Europa vanliga skrifsättet, att med stylus -och bläck rista orden på pergament. Dock var ej heller -detta hvar mans verk. Pergamentet var en dyrbar vara -och det drog icke liten tid att pränta bokstaf efter bokstaf, -rad efter rad. Så länge skrifsättet är sådant, måste -det bidraga till att göra språket stelt. Äfven detta förutan<span class="pagenum"><a name="Page_148" id="Page_148">[148]</a></span> -tänker ett folk, som nyss blifvit författande, mest uti korta -afbrutna meningar. Ledigheten i stil i det senare ordets -dubbelbemärkelse inträder först senare. Det är derföre helt -naturligt, att det dröjde så länge innan Island fick en verklig -d. v. s. skrifven litteratur. Ej heller kunna vi vänta, -att nya fynd skola uppenbara en tidigare begynnelse. Hela -forntiden är ense derom, att Ares bok är den första. Uti -inledningen till en utförligare redaktion af Olof den heliges -saga heter det: “Det dröjde mer än 200 år, efter storhundrade -räknade“, d. v. s. mer än 240 år, “efter Islands -bebyggande, innan folket der började skrifva sagor.“</p> - -<p>Men när början var gjord, synes begäret att fortsätta -hafva varit synnerligen stort. Den ena sagan upptecknades -efter den andra, någon gång gällande hela landet, vanligen -en enskild slägt eller en viss trakts invånare, till sist skref -man äfven främmande länders historia. Af hvem det gjordes, -vet man i allmänhet icke och man torde göra bättre uti -att uppgifva de så vanliga försöken att tillerkänna en saga -åt en viss författare. Dessa försök frambringa oftast ej -mer än lösa hugskott. Understundom hade nedskrifvaren -icke mycken möda af sitt företag, nämligen då han hade -till grundämne för berättelsen en mängd visor, i hvilket -fall han oftast ej behöfde göra mer än att på prosa återgifva -deras innehåll samt i korthet förtälja anledningen till -dem och de följder, som de möjligen framkallat. I andra -tillfällen åter, äfven om det förnämsta af sagan var genom -traditionen bevaradt, berodde mycket på nedskrifvarens personlighet -— det blef då ett verkligt författarearbete.</p> - -<p>Jemför man Ares historia och t. ex. Njåls-sagan, finner -man hos dessa båda arbeten ett ganska skiljaktigt författarskap. -Ares arbete är chrönikeartadt, stelt och styft, det -förråder, att man den tiden icke var van vid språkets behandling. -Njåls-sagan deremot förråder ett stort mästareskap -öfver språket och en själsbildning, som icke nöjer och -icke behöfver nöja sig med chrönikeskrifvarens torra upprepande<span class="pagenum"><a name="Page_149" id="Page_149">[149]</a></span> -— hon är ett konstverk! Vi kunna vara förvissade -derom, att denna skiljaktighet antyder en betydligt -olika nedskrifningstid, så mycket hellre, som den svagare -författaren Are, enligt alla vederhäftiga vitnens intyg, stod -på höjden af sin tids bildning. När inföll denna den Isländska -litteraturens blomstringstid? Hvilka af sagorna -antyda fortskridandet mot höjdpunkten, hvilka åter beteckna -sjunkandet?</p> - -<p>När man i Sverige började under 1600-talet med -berömlig ifver studera den Isländska litteraturen, samlade -manuskripter och sörjde för deras offentliggörande, råkade -man rätt illa ut med sitt val. Jag vågar icke afgöra -huruvida man tagit tillräcklig kännedom om sagornas art -i allmänhet och derefter gjorde sitt val, eller om det var -en s. k. händelse, som gjorde att Verelius, Rudbeck, deras -vänner och själsfränder fingo i händerna de mest vidunderliga, -de mest otillförlitliga af alla sagorna, Götreks och -Rolfs, Hervars, Herröds och Boses, Arvar-Odds o. d. — -idel sagor, som vi med den kännedom, vi på andra håll -vunnit om det forntida lifvet i Norden och våra äldsta -historiska förhållanden, finna vara verk från en jemförelsevis -ung tid, då man hvarken rätt förstod eller rätt mindes -forntiden. Så mycket större fröjd fick man af dessa sagor, -som de hafva mycket att bestyra med Sverige, under det -de äkta Isländska sagorna icke annat än i förbigående beröra -våra fäders land. Ja, man var så nöjd med dessa sagor -att man under samma sjuttonde århundrade till och -med tillverkade en Isländsk saga i samma stil.</p> - -<p>Dessa ohistoriska, mythiska eller fornålderssagor författades, -har man funnit, i synnerhet på 1300-talet. Ju -mer tiden skred, dess mer tilltog smaken för dylik torftig -läsning. Från 1400-talet har man en synnerligen stor -mängd riddaresagor och legender, svaga och pjunkiga, under -det manuskripter af de gamla sagorna äro från samma -tid högst få. Under början af 1500-talet inskränkte man<span class="pagenum"><a name="Page_150" id="Page_150">[150]</a></span> -den litterära alstringen nästan uteslutande till förfärdigande -af religiösa sånger och rimmade omarbetningar af riddaresagorna. -Vid århundradets midt infördes reformationen på -ön och med den en helt ny litteratur. Man glömde då så -fullkomligt de Isländska sagorna och de minnen de förvara, -att den man, som återupplifvade bekantskapen med Islands -forntid — han hette Arngrim Jonsson och dog år 1648 — -aldrig såg Ares bok, aldrig hörde talas om Snorre Sturlesons -och hans mäktiga fränders saga.</p> - -<p>Före allt detta måste således affattandet af de äkta, -gamla Isländska sagorna ligga. När öns litteratur stod -högst, är lätt att säga, ty intet af dess alster öfverträffar -Snorre Sturlesons konungasagor. Snorre dog 1241 och -man har skäl att tro, att hans sagor författades något efter -år 1220. Till den och till den närmaste tiden, intill år -1260 ungefär, har man att föra nedskrifvandet af de yppersta -sagorna. Denna skiljaktighet inom Sturlungatiden mellan -det politiska virrvarret och uselheten och å den andra sidan -den litterära odlingens rika, herrliga blomstring är ett i alla -afseenden märkligt factum. Kontrasten förlorar visserligen i -skärpa, om man, som mången gjort, låter dem, som fästade -sagorna på pergamentet, vara föga mer än skrifvare och ingalunda -värda den glans, ett sådant författareskap skulle gifva; -man har till och med sagt något sådant om Snorre Sturleson. -Men dels var redan den kärleksfulla tanken på det förflutna -ett vackert drag, dels är det icke tänkbart att den mundliga -traditionen skulle åt nedskrifvaren öfverlemna sådana mästerverk, -som flera af sagorna äro.</p> - -<p>Huru väl är t. ex. Njåls-sagan uppstäld! Uti inledningskapitlet -införes hos oss den lagkloke Mård giga och -derefter bröderna Höskuld och Rut. Vi inbjudas till ett -gästabud hos Höskuld. Hallgerd, då en liten flicka, springer -på golfvet och leker. Fadren ropar henne till sig, -kysser henne och frågar sedan brodren, om hon icke syntes -honom fager. “Jo alltför mycket“, svarade den vise Rut,<span class="pagenum"><a name="Page_151" id="Page_151">[151]</a></span> -“men jag vet icke, hvarifrån tjufögon kommit i vår slägt.“ -Man förgäter icke så lätt dessa ord, när man finner, hur -Hallgerd vållar sina mäns död, stridigheterna med Njåls -hustru och söner, dessas sorgliga dåd och till sist Njåls -innebrännande. Ett är det att framställa händelserna sådana, -som de tilldragit sig, och är detta troget gjordt, -kan åtminstone efterverlden utfinna de ledande krafterna -och fälla en rätt dom. Ett annat är det, när man, utan -att i minsta mon bryta mot sanningens kraf, särskildt framhåller -de betecknande omständigheterna, utpekar det som -verkar genom tiderna. Den det gör — i fall han gör -det väl — visar sig vara en herre öfver den tid, han -skildrar, visar sig ega förfarenhet af ett menniskohjerta och -dess art, vara vuxen att urskilja orsak och verkan. Sådan -är Njåls-sagan, att man icke kan antaga annat än att bakom -henne står en <em class="gesperrt">författare</em> i ordets fulla bemärkelse. -Hvad hette han? Det är sant, det vet man icke. Men -detta visar, att litterära förtjenster och den sinnets adel, -som förutsättes, om denna förtjenst är sann, icke voro så -sällsporda på Island, att deras innehafvare utbasunades af -ryktet till verldens fyra hörn.</p> - -<p>När man har Snorres konungasagor eller Heimskringla -och Njåls-sagan till utgångspunkt, är det icke synnerligen -svårt att bestämma, hvilka andra sagor höra till samma -period. Man kan dervid låta sig med temligen stor säkerhet -bestämmas af sagornas egen charakter, ledigheten i -språket, det storartade och gedigna i skildringarna af lifvet, -det enkla, friska, hårda lifvet i all dess ursprunglighet. -Sådan är t. ex. en annan af de sagor, åt hvilka vi -egnat större uppmärksamhet, sagan om Egil Skallegrimson.</p> - -<p>Att afgöra, hvilka sagor höra till äldre eller yngre -skiften, är i allmänhet icke lätt. Det är tydligt att -den fortskridande utvecklingen i dess lägre stadier och -sjunkandet från den en gång hunna höjdpunkten böra kunna -vara hvarandra temligen lika. Då beror det blott derpå,<span class="pagenum"><a name="Page_152" id="Page_152">[152]</a></span> -om man kan skilja de ofullkomligheter, som vållas af -ännu icke öfvervunna svårigheter, från de brister, i hvilka -man spårar en slappad förmåga. I vissa fall är det möjligt -att utan andra hjelpmedel endast från de inre vitnesbörden -sluta till den tidigare och senare åldern. Sålunda -ser man lätt att t. ex. Vatnsdæla-Saga, hvilken jag förut -omnämnt, är från en tid, som är yngre än den Isländska -litteraturens guldålder. De understundom svaga, vidtsväfvande -teckningarne, striden med röfvaren, som ensam slagit -sig ned i skogarna mellan Norge och Sverige och gör allmänna -farleden osäker och som till på köpet säger, att det -var sed för mäktiga mäns söner, att så samla sig rikedom, -ehuru han på samma gång medger att hans yrke icke var -godt — detta allt och mycket mer förråder en stark frändskap -till de under 1300-talet så mycket omtyckta vidunderliga -röfvarehistorierna; ja sjelfva ordet röfvare, som förekommer -i sagan, är af yngre ursprung än den klassiska Isländskan.</p> - -<p>Att <em class="gesperrt">endast</em> efter inre grunder afgöra frågan om en -sagas ålder, är naturligtvis icke alltid möjligt. Närmast -till hands, om vi vilja tänka på de yttre vitnesbörden, synes -det väl ligga att låta handskriften bestämma åldern, men -då man ingalunda vet, huruvida det äldsta manuskript, man -nu <em class="gesperrt">eger</em>, verkligen är det ursprungliga eller en afskrift, mer -eller mindre ung, får man på detta sätt ej veta mer än -den ena tidsgränsen, den nämligen, <em class="gesperrt">efter</em> hvilken sagan -icke kan vara författad. Bestämdare vinkar får man, när -sagoförfattaren antyder eller åberopar sin tids förhållanden, -såsom när det i en saga talas om de vid nedskrifningstiden -öfliga thingförhållandena och dessa uppenbarligen äro -den Isländska republikens — sagan är således i det fallet -skrifven före år 1262 — eller när det i sagan om den -fredlösa Grette heter, att ett spjut, hvarom sagan talar, -hittades i en mosse under lagsagomannen Sturle Thordssons -senaste dagar, och man vet att denne, en af Islands märkligare<span class="pagenum"><a name="Page_153" id="Page_153">[153]</a></span> -och för dess litteratur vigtigaste män afled år 1284, -är dermed den sagans ålder ganska nära bestämd. Men -äfven härvid måste man iakttaga stor försigtighet, förr än -man fäller sitt domslut, i synnerhet om en dylik tidsbestämning -står utan närmare sammanhang med den föregående -eller efterföljande berättelsen, ty det har visat sig, att mången -gång plägade man i kanten af ett manuskript inskrifva -dylika förklarande tillägg eller anmärkningar, hvilka derefter -af en senare afskrifvare blifvit inryckta i sjelfva texten. -Understundom kan man vid behandlingen af denna fråga få -någon hjelp deraf, att en saga citerar en annan. Det är -likväl möjligt, att ett sådant citat icke afser just den skrifna -redaktion, som vi hafva i behåll, utan måhända en äldre, ja -kanske till och med endast den mundliga sagan.</p> - -<p>Jag ämnar icke gå vidlyftigare in härpå. Det är tillräckligt -att hafva påpekat hjelpmedlen och svårigheterna. -Islands litteratur har ännu icke fått sin historia fullständigt -och väl skrifven. Det förnämsta arbetet är ännu Dansken -P. E. Müllers från början af detta århundradet, hvarjemte -Dansken N. M. Petersen m. fl. gifvit goda bidrag. Det -har icke förr än under den senaste tiden blifvit möjligt att -skrifva en dylik historia. Sålänge man såg sig för kännedomen -om Nordens forntid nästan uteslutande hänvisad till -de Isländska sagorna, kunde man icke gent emot dem intaga -en ställning nog sjelfständig, för att kunna fördomsfritt -pröfva dem. Nu har man genom resultaterna af fornsaksstudiet -fått en icke obetydlig kännedom om vår forntid, -oberoende af Isländarnas sagor, hvarjemte pröfvoförmågan -skärpes, ju mer hon användes, så att nu bör denna kännbara -lucka kunna fyllas.</p> - -<p>Hon är så mycket känbarare, denna lucka, som den -Isländska litteraturen är en af den menskliga bildningens -märkligaste och vackraste företeelser. Jag vill nu till sist -fästa uppmärksamheten derpå. Derigenom sprides ljus öfver<span class="pagenum"><a name="Page_154" id="Page_154">[154]</a></span> -Nordbons charakter och ett ljus, som icke är mer än -rättvist.</p> - -<p>När Nordens folk träda fullt inom historiens område, -hafva de beslägtade folken i södern redan hunnit långt uti -utveckling. Under det den klassiska Romerska verlden med -hvar dag vitnade tydligare om det kring sig gripande förderfvet, -kommo Germanerne att aflösa de gamla folken såsom -bärare af den menskliga odlingens högsta utveckling, -de kommo icke på en gång, utan småningom, som våg efter -våg slår upp emot stranden, de trädde icke alla lika -nära, utan stodo i närmare eller fjermare beröring med de -fordom verldsbeherrskande Romarna. De förstkommande, -Gotarne, trädde Romarväsendet för nära, de uppgåfvo till -sist sin nationalitet och äro försvunna ur de lefvande folkens -krets. Andra visste att bättre bevara sin sjelfständighet, -under det de på större afstånd upptogo det döende -Romarrikets arf åt efterträdarna; de lyckades derigenom -lägga grunden till en ny tid. Detta gäller förnämligast -Frankerna, som med sig förenade de kringboende frändefolken -och meddelade dem den nya bildningen. Tvenne -Frankiska riken hade blomstrat och sjunkit, Merovingernas -och Carolingernas, ett Tyskt rike, Ottonernas, hade derefter -blifvit verldsvälde och anknutit nya förbindelser med den -gamla tiden, genom träget studium af dess litterära skatter, -derefter hade åter en förfallets tid inträdt vid det första -christna årtusendets slut och ur den bittra nöd, som -då hemsökte folken, hade själarne närmare slutit sig till -religionen och Roms kyrka fick trycka prägeln på allt. -Den religiösa hänförelsen gaf färg och namn åt den underbara -korstågsperioden, då de otaliga äfventyren, den vidgade -verldskunskapen, beröringen med östern i sammanhang -med den tidigare, på klassisk grund uppvuxna odlingen -framkallade en rik blomstring inom det litterära området. -Och korstågsperioden närmade sig redan mot sitt slut, då -den Isländska litteraturen nådde sin blomstringsålder.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_155" id="Page_155">[155]</a></span></p> - -<p>Vill man tala om samtidighet och på grund deraf -anställa jemförelse, behöfver man icke hålla sig strängt efter -årtalen. Den gradvisa utveckling, som jag nyss påpekat, -gör, att det ena folket senare genomlöper ett utvecklingens -skifte, som ett annat närbeslägtadt folk tidigare gjort ifrån -sig. Den period inom den Svenska statsförfattningens historia, -som afslutas år 1250, slutades för Anglosachsarna -år 1066 och för Frankerna, kan man säga, redan 752. -Vill man söka jemförelse med och förklaring af våra statsrättsliga -förhållanden under Sverkerska och Erikska ätternas -tid, hafva vi således att söka den icke vid pass år -1200 eller 1250, utan vida tidigare. Sammalunda vore -vi berättigade att söka jemförelse med den Isländska litteratur, -som blomstrade mellan åren 1220 och 1260, icke -vid samma tid, utan vida tidigare. Men denna bästa -Isländska litteratur är sådan, att vi kunna försmå denna -rättighet. Jag vill jemföra henne med den sydeuropeiska -litteraturen mellan åren 1220 och 1260.</p> - -<p>Den Isländska poesien från denna tid och den föregående -är ingalunda alltid god. Den hade blifvit konstlad, öfverlastad -med gåtolika talesätt och bilder, af hvilka visserligen flera äro -ganska vackra, men det hela blir oftast torftigt och oskönt<a name="FNanchor_15" id="FNanchor_15"></a><a href="#Footnote_15" class="fnanchor">[15]</a>. -All Isländsk poesi var dock icke sådan. Jag har i det föregående -meddelat prof på de bästa slagen och det är naturligtvis -efter dem vi skola bedöma, hur långt Isländarne -i detta afseende kunde gå i fulländning. Det kan visserligen -icke falla mig in att bestrida t. ex. den provençalska -poesien dess soliga färgprakt, dess fina innehåll, dess stora -formfulländning, som lemnar den Isländska sångmöns alster<span class="pagenum"><a name="Page_156" id="Page_156">[156]</a></span> -långt efter sig. Men derjemte var denna söderns poesi -vek, alltid kretsande kring kärleken som thema, ofta kring -en kärlek af den mest öfverfina, onaturliga art. Något -verkligt stort frambragte icke den Provençalska trubaduren -eller Nordfrankrikes truver. Jag talar här icke om det enas -eller andras esthetiska värde, men det synes mig som skulle -den storartade hållningen, den kraftige anden i Islands bästa -poetiska alster vitna vida fördelaktigare om det folk, -bland hvilket denna poesi blomstrade. Skillnaden mellan -nordisk och sydländsk bildning finner man lättast, om man -betraktar de stora sånger öfver gamla hedniska ämnen, som -diktades i Tyskland, sången om Niflungarna vid midten och -Gudrun i slutet af det tolfte århundradet, således något -före den bästa tiden på Island. Dessa tvenne sånger hafva -en helt annan charakter. Sigurd är en riddare och Gudrun -är en riddardam. Dessa sånger ega visst på sina ställen -stor poetisk skönhet, men de äro icke fria från riddarhistoriernas -vidlyftigheter och öfverdrifter, som våra hjeltesånger -och Islands klassiska litteratur sakna.</p> - -<p>Men det är hufvudsakligen med den Isländska historieskrifningen, -i synnerhet den, som gälde slägterna på ön, -jag förut sysselsatt mig. Från denna tid hafva vi i Frankrike -tvenne stora häfdatecknare, hvilkas olika charakter är -af rätt stort intresse. Så mycket hellre håller jag mig här -till historieskrifningen, som ett folk måste hafva gått icke -så litet framåt, för att kunna skrifva sin historia.</p> - -<p>Den Isländska sagan är fullkomligt objektiv, framställer -lifvet sådant det var, händelser och personer sådana de förekommo, -utan att någonsin tillåta författarens personliga -tycke eller åsigter uttala sig. Tolfhundratalets Isländska -författare voro knappast vuxne att sätta sig till domare öfver -händelserna, de skildrade.</p> - -<p>Geoffroy de Villhardouin, marskalk af Champagne, dog -inemot år 1213; hans lefnadstid och hans stora verk, en -skildring af det Latinska kejsardömet år 1204, hvarvid han<span class="pagenum"><a name="Page_157" id="Page_157">[157]</a></span> -sjelf var mycket verksam, falla således något före den -tid, med hvilken vi sysselsätta oss. Mot slutet af denna -lefde och skref konung Ludvig den heliges ädle medkämpe -och häfdatecknare Joinville, som afled först år 1317.</p> - -<p>I Joinvilles arbete är det subjektiva elementet fullt utprägladt. -Han säger hvad som händt och säger det makalöst -väl, men derjemte förtäljer han ständigt hvad han sjelf -tänker och tycker. Vi minnas, hur Gunnar från Lidarända, -när han red ned till skeppet för att lemna Island, kom att -se upp till sin gård och hvad han då sade. Ett likartadt -drag förekommer hos Joinville, som visar den charakteristiska -skiljnaden mellan hans författareskap och Njåls-sagans författares. -“Och så när jag färdades från Bleicourt,“ heter -det, “till Saint-Urbain, vågade jag aldrig vända mitt ansigte -mot Joinville (slottet) befarande att min saknad skulle -blifva för stor och att mitt hjerta skulle blifva vekt deröfver -att jag lemnade mina två barn och mitt vackra slott -Joinville, som jag hade mycket kärt.“</p> - -<p>Joinvilles ståndpunkt är något högre än den Isländska -häfdateckningens. Deremot finna vi större likhet med Villhardouin. -Hans framställning är nästan rent objektiv, endast -ett och annat utrop, en och annan liten förberedelse -antyder <em class="gesperrt">författarens</em> tillvaro. Han låter händelserna -träda fram för läsaren, men han vet ock att gruppera dem.</p> - -<p>Ställa vi då tillsammans hans verk och t. ex. Njåls-sagan, -kunna vi icke undgå att tänka derpå, att den Franske -författaren lefde i ett land, som i sju sekler varit -christet, midt i ett samhälle, som för sin tillvaro och sin -charakter hade att tacka såväl folkets friska Germanska -nationalitet som arfvet af den rika Romerska odlingen, i -en tid, då för öfrigt andra inflytanden af bildande art gjorde -sig gällande, då den Arabiska kulturen bland annat, fin -och belefvad, började inverka på södra Europas folk. Deremot -— Njåls-sagans författare lefde, då Island hade varit -christet kanske i 250 år, hos ett folk, hvars kultur var<span class="pagenum"><a name="Page_158" id="Page_158">[158]</a></span> -nästan fullständigt inhemsk och sjelfständig. Hans saga är -ett alster af Isländsk nationalitet, Villhardouins och hans -samtidas arbeten frukter af Frankisk och Romersk natur, -af många århundradens förberedande arbete.</p> - -<p>Väger man detta mot hvartannat, torde det vara allom -klart, hur högt den Isländska historieskrifningen står och -på samma gång, hur storartadt det Isländska folket var i -afseende på anlag och charakter.</p> - -<hr class="tb" /> - -<p>Jag slutar dessa föreläsningar med en önskan, att jag -må hafva kunnat gifva de många, som behagat åhöra -min framställning, en föreställning om det forntida lifvet -på Island eller åtminstone hafva väckt intresse derför -och i allmänhet för Nordens forntid. Det vore mig kärt, -om så vore, ty det man sjelf är fästad vid, vill man gerna, -att andra skola sätta värde uppå.</p> - -<p>Bekantskapen med den Isländska forntiden har icke -allenast det psychologiska och ethiska intresse, som bekantskapen -med hvilket folk eller hvilken tid som helst. Dock -är ju redan denna sida af det historiska studiet af oberäknelig -vigt, ty i folkens lif uppenbarar sig en ande lik den -enskilda menniskans, ehuru inom ett högre område, mer storartad -i alla sina yttringar och derför i vissa afseenden lättare -att lära känna.</p> - -<p>Islands historia har för oss ett annat, ett vida närmare -intresse. Äfven om det var icke så litet i Isländarnas -historia och samhällsförfattning, som icke var fullt lika med -det, som fans uti den landfasta Norden, folkets charakter -var i grunden densamma. De underrättelser, vi ega om -våra fäders dagar, äro så få, att vi må skatta oss lyckliga -att genom kännedomen om de med oss närbeslägtade Isländarna -lära känna den kraft, den storartade själens adel, som<span class="pagenum"><a name="Page_159" id="Page_159">[159]</a></span> -fans hos Nordens folk, hos våra fäder, äfven om derjemte -uppenbarade sig charaktersdrag, som icke voro goda.</p> - -<p>Hvad är glädjen eller nyttan dermed? Kunna vi icke -nöja oss med det vi hafva, med allt det myckna, som det -närvarande gifver och visar oss? Hafva vi tid att draga -någon den minsta tanke från stundens intressen, dess äflan, -för att låta honom hvila vid längesedan gångna dagars lif? Vi -<em class="gesperrt">måste</em> taga oss tid dertill, såvida vi icke vilja blifva en -kastboll för dagens vindkast. Vilja vi gent emot de pligter, -som föreligga oss, intaga en bestämd och sjelfständig -hållning, måste vi gå tillbaka till de gångna tider, för att -få veta, hvad vi äro, hvilket arf vi fått att förvalta. Ur -det förflutna är det som framtiden utvecklar sig, men <em class="gesperrt">hur</em> -denna utveckling sker, det beror — på oss.</p> - -<hr class="chap" /> - -<div class="footnotes"> - -<h2>FOTNOTER</h2> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_1" id="Footnote_1"></a><a href="#FNanchor_1"><span class="label">[1]</span></a> Uti Fylket Fjalir.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_2" id="Footnote_2"></a><a href="#FNanchor_2"><span class="label">[2]</span></a> Deras historia förtäljes dels i Landnáma (berättelsen om utflyttningarna -till Island), dels i Flóamannasagan. I allt vigtigare öfverensstämma -berättelserna.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_3" id="Footnote_3"></a><a href="#FNanchor_3"><span class="label">[3]</span></a> Femininet sul (sula) finnes i Svenska dialekter liksom i isländskan -(súl, súla). Det torde vara skäl att upptaga det i riksspråket, särskildt -som det skulle kunna liksom tyskans Säule användas som konstterm i -stället för det osvenska kolonn. Vid medlet af förra århundradet fanns -det icke mer än tvenne Isländska hus, som egde högsätessulerna i behåll.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_4" id="Footnote_4"></a><a href="#FNanchor_4"><span class="label">[4]</span></a> Uttalas som Gåde.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_5" id="Footnote_5"></a><a href="#FNanchor_5"><span class="label">[5]</span></a> Det följande finnes utförligt berättadt i den första afdelningen af -Egil Skallegrimssons saga.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_6" id="Footnote_6"></a><a href="#FNanchor_6"><span class="label">[6]</span></a> Björns och Thorolfs utresa skildras utförligast i Eyrbyggia-Saga.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_7" id="Footnote_7"></a><a href="#FNanchor_7"><span class="label">[7]</span></a> En annan man, som ledde sina anor från Sverige var Ingemund -gamle. Hans fader var måg till en jarl i Götarike. Denna slägt omtalas -i Vatnsdæla saga.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_8" id="Footnote_8"></a><a href="#FNanchor_8"><span class="label">[8]</span></a> Om honom talas i första afdelningen af Grettes saga.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_9" id="Footnote_9"></a><a href="#FNanchor_9"><span class="label">[9]</span></a> Sturlunga-Sagan börjar med berättelsen om Geirmund.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_10" id="Footnote_10"></a><a href="#FNanchor_10"><span class="label">[10]</span></a> Hans saga finnes i behåll i tvenne bearbetningar.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_11" id="Footnote_11"></a><a href="#FNanchor_11"><span class="label">[11]</span></a> Grönland uppdagades af en Isländare år 982, Nordamerikas fastland -vid pass år 1000.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_12" id="Footnote_12"></a><a href="#FNanchor_12"><span class="label">[12]</span></a> Detta förfaringssätt var, såsom förmodligen äfven de andra, icke -för Island egendomligt. I ett bref af år 1312 omtalas det som användt -i Westergötland.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_13" id="Footnote_13"></a><a href="#FNanchor_13"><span class="label">[13]</span></a> Nordländingarnas eller Öfjärdingarnas, Vest- eller Bredfjärdingarnas, -Sunnländinga- eller Rangåingarnas fjerdingar och Ostfjerdingen.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_14" id="Footnote_14"></a><a href="#FNanchor_14"><span class="label">[14]</span></a> Det var samme Hjalte, som sedermera for till Olof Skötkonung, -för att utforska hans sinnesstämning mot Olof digre i Norge.</p> - -</div> - -<div class="footnote"> - -<p><a name="Footnote_15" id="Footnote_15"></a><a href="#FNanchor_15"><span class="label">[15]</span></a> Som exempel på dessa omskrifningar kan följande stycke ur en af -Sigvat skalds visor införas. Det lyder i ordagrann öfversättning: «Jag skulle -icke hafva blifvit bortjagad af furstens skeppsrulles bänks herrliga lågas -trän.» De sex orden betyda allenast «furstens män,» ty skeppsrullens -bänk är skeppet och skeppets låge är den glänsande skölden och dess -trä är krigaren eller mannen.</p> - -</div> - -</div> - -<p> </p> -<p> </p> -<hr class="full" /> -<p>***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK LIFVET På ISLAND UNDER SAGOTIDEN***</p> -<p>******* This file should be named 54081-h.htm or 54081-h.zip *******</p> -<p>This and all associated files of various formats will be found in:<br /> -<a href="http://www.gutenberg.org/dirs/5/4/0/8/54081">http://www.gutenberg.org/5/4/0/8/54081</a></p> -<p> -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed.</p> - -<p>Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. -</p> - -<h2>START: FULL LICENSE<br /> -<br /> -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE<br /> -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK</h2> - -<p>To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license.</p> - -<h3>Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works</h3> - -<p>1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8.</p> - -<p>1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below.</p> - -<p>1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others.</p> - -<p>1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States.</p> - -<p>1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:</p> - -<p>1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed:</p> - -<blockquote><p>This eBook is for the use of anyone anywhere in the United - States and most other parts of the world at no cost and with almost - no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use - it under the terms of the Project Gutenberg License included with - this eBook or online - at <a href="http://www.gutenberg.org">www.gutenberg.org</a>. If you - are not located in the United States, you'll have to check the laws - of the country where you are located before using this - ebook.</p></blockquote> - -<p>1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.</p> - -<p>1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work.</p> - -<p>1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.</p> - -<p>1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License.</p> - -<p>1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.</p> - -<p>1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.</p> - -<p>1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that</p> - -<ul> -<li>You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation."</li> - -<li>You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works.</li> - -<li>You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work.</li> - -<li>You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works.</li> -</ul> - -<p>1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.</p> - -<p>1.F.</p> - -<p>1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment.</p> - -<p>1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE.</p> - -<p>1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem.</p> - -<p>1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.</p> - -<p>1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions.</p> - -<p>1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. </p> - -<h3>Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm</h3> - -<p>Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life.</p> - -<p>Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org.</p> - -<h3>Section 3. Information about the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation</h3> - -<p>The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws.</p> - -<p>The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact</p> - -<p>For additional contact information:</p> - -<p> Dr. Gregory B. Newby<br /> - Chief Executive and Director<br /> - gbnewby@pglaf.org</p> - -<h3>Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation</h3> - -<p>Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS.</p> - -<p>The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit <a href="http://www.gutenberg.org/donate">www.gutenberg.org/donate</a>.</p> - -<p>While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate.</p> - -<p>International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.</p> - -<p>Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate</p> - -<h3>Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.</h3> - -<p>Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support.</p> - -<p>Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition.</p> - -<p>Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org</p> - -<p>This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.</p> - -</body> -</html> - diff --git a/old/54081-h/images/cover.jpg b/old/54081-h/images/cover.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index df5883c..0000000 --- a/old/54081-h/images/cover.jpg +++ /dev/null |
