diff options
Diffstat (limited to 'old/54571-8.txt')
| -rw-r--r-- | old/54571-8.txt | 4029 |
1 files changed, 0 insertions, 4029 deletions
diff --git a/old/54571-8.txt b/old/54571-8.txt deleted file mode 100644 index aa0964e..0000000 --- a/old/54571-8.txt +++ /dev/null @@ -1,4029 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Lärkan, by Various - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Lärkan - Poetisk kalender - -Author: Various - -Editor: Emil von Qvanten - -Release Date: April 19, 2017 [EBook #54571] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK LÄRKAN *** - - - - -Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. -Thanks to Erik Lehtonen and the Helsinki University Library -for providing high-resolution scans of the front-matter. - - - - - - - - - - LÄRKAN - - - Poetisk Kalender - - - 1845. - HELSINGFORS - I. Semelii arfvingar. - Wasenii & Co. förlag. - - - Imprimatur: - G. Rein. - - - - - Innehåll. - - - F. B. - Ljud i Stormen PAG. 1. - Tviflaren " 34. - I farans stund " 60. - Frågor " 78. - Fröjd och Sällhet " 89. - - H. K. - Vallflickan " 11. - Skola de knoppar spricka? " 22. - Vid Lützen " 84. - Qvällens frid " 97. - Vaggsång " 104. - - --kk-- - Till Savolax " 91. - - L--rt. - Sång i Natten " 16. - Stålbruden " 20. - En nyårs dag " 42. - Aftonen " 57. - Vid en springbrunn " 74. - Utsigt från Ulricasborg " 101. - - --a--n. - O, låt mig blifva källan lik! " 50. - - Nvr. - Till de unga utgifvarne af Lärkan " 117. - Till en ung Flicka " 119. - Grafskrift öfver ett par tofflor " 120. - Musiken " 125. - Sjuklingen " 127. - Morgonhelsning " 129. - Gossen " 131. - Hennes Kärlek " 133. - Vid ett spädt Barns graf " 135. - Till Miss L. " 139. - I en Minnesbok " 140. - - Q. - Lärkan " VII. - Morgonrodnadens Sång " 6. - Vårkänslor " 18. - Blomsterklagan " 26. - Suomis-Sång " 32. - Flickan i Skogen " 44. - Skaldens Klagan " 54. - Min vän " 64. - Vid en Sofvande " 76. - Alhambra " 86. - Hvar är friden? " 99. - Serenad " 105. - På Kyrkogården " 109. - Natt Fantasie " 115. - - Rbg. - Lurendrejaren " 143. - - Tgn. - Serenad " 14. - Sista gången änn'! " 24. - Suck " 46. - Nej, jag kommer ej i morgon! " 62. - Enslingens Sång " 81. - Den svarta Taflan " 107. - - T*** - Zigenarflickan " 27. - Vin och kärlek " 52. - Finlands Sångmö " 95. - - Zt. - I Kejsarinnans slup " 39. - Ynglingens val " 72. - I folkvisans tonart " 112. - - ** - Granen " 9. - Våren är när " 30. - Från Bessarabien " 48. - Wolska redutten " 66. - - - - - Lärkan. - - - Säg! hvi lyfte du så tidigt vingen - Öfver hafvets våg? - Hvarför flög du hit, ännu då ingen - Väntade ditt tåg? - - Kall är jorden -- solen knappt dess slöja - Ännu smultit har; - Under skogens nakna grenar dröja - Drifvorna änn' qvar. - - Glädtigt, ser jag dock hur' du dig svingar - Uti rymdens blå; - Och en sång, som till mitt öra klingar, - Tyckes tala så: - - "Bannas ej att jag så tidigt längtar, - Båda vårens dag; - Att min fröjd sig ständigt yppa trängtar - Uti toners slag. - - Grön är tufvan -- mer jag ej behöfver - För min lefnadsro; - Och en skymt af himlens blå deröfver - För min kärlekstro. - - Ljuft del är att uti rymden gunga, - Då man vingar har; - Skönt! så skönt det är att kunna sjunga - Uti vårens dar." - - Sjung! då lilla -- flyg att våren buda - Med din späda röst; - Kanske hörs ett vänligt gensvar ljuda - Uti något bröst. - - Q. - - - - - Ljud i Stormen. - - - Det gamla Roma störtade tillsamman, - Dess stolta tempel brunno ned till grus; - Men lik en Phoenix steg ur offerflamman - En annan verld, flög christendomens ljus, - Och gjorde klart hvad hednisk konst förvirrat, - Och gjöt sin milda stråle i den natt, - Der menskligheten sedan sekler irrat - Och efter lifvets gåta sökt sig matt. - På Golgatha led Christus dödens smärta - Och än engång slog verldens frusna hjerta! - - Ett annat Roma nu ur gruset stiger - Med nya tempel uti andens verld, - Och på en hedniskt smyckad altarhärd - Åt nya gudar tiden offer viger. - Och tanken kläder sig i herrskarskrud, - Till strid han kallar sina legioner, - Och svänger spiran öfver millioner, - Och yfs när slafvar kalla honom gud. - Nej, än en gång, o Roma, skall du falla; - Af egen storhet krossad skall du falla! - - En smädad kärlek skall ånyo blöda, - Och med sitt qval försona andens verld, - Och höja sig på nytt ifrån de döda, - Med evig kraft till salig himmelsfärd, - Och teckna svaren uppå andens frågor - I hjertats djup med rena stjernelågor. - - Ja, kärlek, kärlek skall vår lösen bli', - Och teckna svaren uppå andens frågor! - Men meningsstormar grumla lifvets vågor, - Att inga stjernor spegla sig deri. - Dock, stormen tystna skall. Den unga tiden - Lik Orleanska jungfrun fram skall stå, - Och svinga hänförd jublande i striden - En oriflamme med fridens liljor på. - Det gamlas välde undergången nära - Skall se med misstro hennes svärmeri, - Och kanske tveka, men dock hänförd bli', - Och kämpa sig till seger och till ära. - - Du unga tid! tag skölden fram och glafven, - En mäktig röst ur fjerran kallar dig. - Ditt bröst med korsets dyra tecken vig, - Och hasta att befria helga grafven! - Den helga graf, der kärlekens idée - Af verlden misskänd och föraktad fryser, - Och tidens Islamstro hvälft sin mosquée, - Hvars dôme af tviflets bleka halfmån lyser. - - Låt riddartidens kraft, dess sköna lära - Om kärlek, tapperhet och dygd och ära - Ånyo lefva upp i andens verld! - Och skulle än ur striden för det sanna - Du bära blott ett blodigt svärd - Och dödens liljekrans kring bleknad panna, - Så lyssna glad till dessa toners gång, - Som dig förkunna att man seger vunnit, - Och sof i frid. -- Din blod ej fåfängt runnit, - Ej rosor vattnat blott för skaldens sång! - - Men se, en dämon vildt sitt gissel svänger - Kring böjda skuldran af en slafvisk verld, - Och dyster oro för dess blickar hänger - Sitt kalla töcken, sitt Damokles-svärd. - Lik fordom David kom med frid du unga, - Du varma tid och höj din starka röst! - Din harpa stäm; till hvila skall du sjunga - Det mörka qvalet uti Sauls bröst. - Som fordom David mot de Philistéer - Med andans kraft i härnad skall du gå, - Till jorden sjelfviskhetens Goliath slå, - Och hugga ned barbariska idéer! - Men när den gamle Saul tar sitt spjut, - Och det förtviflad mot ditt hjerta kastar, - En makt från höjden till ditt bistånd hastar, - Och genom kärlek segrar du till slut. - - När under natten, så oss Skriften säger, - Vid Sauls bädd den ädle David stod, - Han ville ej sin hätske oväns blod, - Men bägarn tog och spjutet från hans läger; - Och Saul vaknad skådar David stå - På afstånd lugnt föraktande hans hopar: - Välsignad vare du, min son! han ropar, - Du skall det göra, skall det genomgå. - Så vill det ädla segra öfver alla - De onda makterna i andens verld, - Och allt det sjelfviska, allt hat skall falla, - Som Saul falla på sitt eget svärd! - - Allt mörkt och dystert skall engång förjagas, - Och slöjan lyftas af, som verlden bär, - En fridens tid, en ljusets morgon dagas, - Så skön och frisk som vårens morgon är; - En nyfödd sol från blåa fästet lysa - På tidens klara spegelbölja ner, - Och intet enda menskohjerta frysa, - Ett öga ej i mörker famla mer; - Och kärleken sin makt skall återtaga, - En känsla lifva verlden och en röst, - Och friheten, som verlden trott en saga, - Skall trycka menskligheten till sitt bröst! - - F. B. - - - - - Morgonrodnadens Sång. - - - När tyst i skyn, - Vid Österns bryn, - På lätta moln jag seglar; - Och rosor strör - Der natten dör - Och böljans lugn mig speglar; - - Då slumrar ljuf - Den jord ännu - Och sött hvar blomma hvilar; - Och ingen fläkt, - Ur dalen väckt, - I skogens famn änn' ilar. - - Då går jag lätt - Med tysta fjät - Och lyss vid jordens läger; - Och hviskar öm - En rosendröm - Och åt den hulda säger: - - "Snart kommer Han - Sin ljusa ban, - Mot dig sin strålfamn sträcker; - Och tycker att - Ej mer' är natt - Och med en kyss dig väcker." - - Så hviskar jag. - Ett andedrag - Af sällhet blott mig svarar; - Så är det slut - Med min minut, - Den blomsterstund jag varar. - - O! sälla lott - Att lefva blott - För hvad man skönast skådat; - Att offer bli, - Men vissna i - Det ljus man förebådat. - - Q. - - - - - Granen. - - - När kylig vind igenom rymden far - Och hösten, mördande, naturen härjar; - Står granen trotsande i skogen qvar, - Och änn' sin vårskrud undan stormen bärgar. - - Ej darrar den vid höstens öppna graf, - Och inga tårar den som blomstren gjuter; - Den står, som klippan i det vreda haf, - När böljan henne i sitt famntag sluter. - - När vinterns svepning höljer haf och jord - Och lifvet i naturens pulsar lyktat, - Står granen alvarsam i skendöd nord, - Ett minne likt, som undan glömskan flyktat. - - Så står med styrka också mannen tryggt, - Fast ödets stormar omkring honom rasa; - Fast allt, hvarpå han sin förhoppning byggt - Går under, likt ett skepp, i stormens fasa. - - ** - - - - - Vallflickan. - - - Tidig är morgonen än, - Fläkten så lätt öfver lunderna går, - Än han ej gått, min vän, - Än jag ej röjer hans spår; - Gräset på stigen än daggbestänkt står, - Ingen har trampat än - Dess glittrande tår! -- - Snart skall han väl komma - Snart skall han väl gå - Till sveden derborta vid skogen! -- - - Lilla hastande sorlande bäck, - Du som här öfver stigen dansar, - Du som glittrande vaggar din bölja så täck - För att leka bland ängens kransar, - -- Snart skall han väl komma -- - Då snabb må du hasta ditt tåg - Och höja i glädje din glittrande våg, - När han kommer! - - Hvita doftande hägg och J små - Lätta siskor i trädens toppar, - Och du vind, som i lunden går susande så, - Och J fjärlar kring blomstrens knoppar, - -- Snart tör han väl komma -- - Då sjungen J lärkor i höjd, - Då doften J häggar och nicken i fröjd, - När han kommer! - - Klara stråle, som just stiger opp, - Du, som gullbeströr molnens kanter, - Du, som skimrar i böljan, i lundernas topp, - Du, som klänger på bergens branter, - -- Ej länge han dröjer -- - Din skäraste rodnad, mest huld - För honom då spar, och ditt vakraste guld, - När han kommer! - - Är du glad, o du sorlande bäck, - Och du lam, som på ängen leker, - Är du glad lilla blomma, så leende, täck, - Då dig fjärilens vinge smeker? -- - -- Han kommer, han kommer! -- - Du björk, som vid stigen der står - Och kastar din skugga på ängen, - När under din krona han går, - Då böj dina hängen, - Hviska stilla, - Susa sakta, - Hviska en helsning från mig - När han kommer! -- - - H. K. - - - - - Serenad. - - - Milda toner klingen - Stilla i nattens frid! - Ljusa drömmar svingen - Ned till min Engel blid! - Måne i skyars vind, - Stjerna på molnets rand, - Smeken den huldas kind, - Kyssen dess läppars brand! - Att hon slumrar ljuft vid min harpas slag. - - Dunkla sommarnatten - Sväfvat ur skogen nyss: - Tyst kring land och vatten - Bleknade solens kyss. - Men o min Engel ljuf! - Men dig mitt hjertas brud - Kysser min själ ännu, - Klingar min harpas ljud, - Att du drömmer ljuft om din kärleks dag! - - Tgn. - - - - - Sång i Natten - (Från fjerran.) - - - Der ute det stormar - I rasande strid. - Men här uti lugnet - Min tanke har frid. - - Den ilar med stormen - Till hemmet, till Nord, - Och bär dit en helsning - Från främmande jord. - - Vind! rasa; mot fönstren - Vräk yrande snö; - Du natt i ditt mörker - Låt stjernorna dö. - - Jag sitter och leker - Vid midnatt ändå - Med minnets blå blommor, - De leende, små. - - Dig! minne jag helgar - Min nattliga sång; - Led hopp mig till hemmet, - Till norden engång! - - L--rt. - - - - - Vår-Känslor. - - - Ja! dig natur, all skönhets helga moder, - Jag tacksamt åter egna vill min röst; - Du gjuter lif i lunder, sjöar, floder, - O! gjut en gnista ock uti mitt bröst; - Bland ljufva drömmar vill jag henne amma, - Tills klar hon strålar upp i sångens flamma. - - Ja! dig jag sjunga vill, min älskarinna, - Min barndoms brud, min längtans första mål; - Du evigt unga -- o! må allt försvinna, - Du är dig lik, din kärlek gräns ej tål; - Må allt bli mörkt -- jag flyr till dig, ditt hjerta, - Det klappar varmt i glädje som i smärta. - - Hur' väl jag känner dig, hur' sköna stunder - Jag drömt hos dig -- hur' mången gyllne syn; - Du lärt mig älska dessa tusen under, - Du lät mig se en Fader ofvan skyn; - Välkommen då! -- Glad vill till dig jag ila, - Och i din famn bland doft och sånger hvila. - - Ja! sjunga vill jag nu; allt ler, allt andas - Ju sång och glädje blott; -- hvart sakta sus, - Hvar liten fläkt i ljufva toner blandas; - Allt strålar endast skönhet, lif och ljus; - Ja nu är vår, nu vill jag njuta, drömma, - Och uti sången jordens smärta glömma. - - Q. - - - - - Stålbruden. - - - Jag har en brud -- en brud i lif och död, - En stålklädd mö, som blir mig evigt trogen; - Hon är min vän, hon är mitt säkra stöd, - När glädjen ler, när hämndens stund är mogen. - Mig öfverger hon ej -- hon städse går - Invid min sida, likt en skyddarinna; - Mot fiendskap och våld jag tryggad står, - Hon sviker ej, då krigets åskor brinna. - När skönheten, när helsans friska ros - På verldslig fästmös kinder, flyktig bleknar; - När dess behag och ungdom flyr sin kos, - Och lifvets usla stjelk, förvissnad, veknar; -- - Då är, o stålbrud, högre änn' din glans, - Och lifvets sol uti ditt klara öga - Sig speglar gladt, -- och upp till hjeltedans - Dig bjuda ärans Gudar från det höga. - Hell Dig! du stålmö, -- slumra trygg och lugn - I morgondrömmar vid min venstra sida; -- - För mången, ej för mig, du synes tung, - Der tyst du vaggar i din blanka slida. - Dag kommer! -- Vid kanoners muntra sång, - Till häst med mig du ibland krutmoln ilar, - Och barmen modigt blottar på engång, - Och ögat sänder blixtens skarpa pilar; -- - Hvem tjuses ej deraf? -- Hvem ser ej då - Med köld på jordens känsloömma tärnor, - Der smäktande i lunderna de gå, - Att höra foglars sång, se nattens stjernor. -- - Min sång jag helgar dig, du sköna mö, - Du trogna, ljusa stålbrud vid min sida! - Med dig jag lefva vill, med dig ock dö, -- - Oss stridens Gud engång skall sammanviga. - - L--rt. - - - - - Skola de knoppar spricka? - - - Strålande sol, som högt uppå fästet tågar, - Herrskande blickar ner öfver berg och dal, - Skimrande blommor du uppå fältet skådar, - Leende knoppar spira i tusental. - - Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa, - Skola de mogna, blifva till frukt och frö; - Lefva de blott att vandrarens öga tjusa, - Tjusa en stund och falla i stoft och dö? - - Så för hvar morgon, du dig ur Östern höjer, - Tusende drömmar sväfva i hjertat opp; - Tusende känslor, vaknade nyss, du röjer, - Tusende tankar spira och skjuta knopp. - - Skola de knoppar spricka, de blommor ljusa, - Skola de mogna, blifva till frukt och frö; - Lefva de blott att vandrarens öga tjusa, - Tjusa en stund och falla i stoft och dö? - - H. K. - - - - - Sista gången änn'! - - - Mins du månskensnatten änn'? - Månens ljusblick, mins du den, - Då du blef mitt hjertas vän? - Fläkten susade i natten, - Dimman svann från land och vatten, - Jorden doftade i natten; - Mins du månskensnatten änn'? - - Mins du ljuft hur af min arm - Säll du slöts emot min barm? - Mins du famnen änn' så varm? - Lockomskuggad panna böjde - Mot mitt bröst du; -- blicken höjde, -- - Öga uti öga dröjde; - Mins du famnen änn' så varm? - - Tänk på glömda vännen änn'; - Hulda, ljufva blif igen, - Blif din varme ynglings vän! - Unna honom änn' ett möte - Der i poppellundens sköte, - Kom din gosse kom till möte, - Flicka, sista gängen änn'! - - Tgn. - - - - - Blomsterklagan. - - - Vårens ljumma vind - Smeker knoppens kind, - Dock i eldig fart - Bort den ilar snart! - - Sommarns fjäril varm - Kysser blommans barm, - Ack! men innan kort - Flyr han åter bort! - - Gosse! huru väl - Känner jag din själ: - Vindens, fjärilns lott; - Jag har minnets blott! - - Q. - - - - - Zigenarflickan. - - - Solens sista stråle flammar, - Snart skall skymning jorden hölja; - Mörka spegla trädens stammar - Sig i flodens lugna bölja. - Öfver skogens toppar blicka - Purpurmoln vid himlaranden, - Och en ung Zigenarflicka - Sjunger klagande vid stranden. - - Hyn är mörk, men yppigt glöda - Rosor dock på bruna kinder; - Svarta lockars natt det röda - Silkesnätet sammanbinder. - Barmen är en blomstertufva, - Hennes vext, en liljestängels; - Läppen lik en mognad drufva, -- - Blicken som en fallen engels. - - Hennes drägt af glädjen lånad, - Vexlar rikt i färger bjerta, - Men ur ögat blickar trånad - Och i stämman darrar smärta. - Sången klingar mellan träden, - Sväfvar öfver flodens vatten, - Vild som vindens suck på heden, - Ljuf, som forsens svall om natten. - - Kanske när sig sorgen sänker - Kring din själ, i hjertat vaknad, - På din barndomsfröjd du tänker, - På dess flydda ro, med saknad. - Oskuldsvåren rosenfärgad - Bleknat, alltför snart förfluten, - Lemnande din himmel härjad, - Lifvets skönsta blomma bruten. - - Nyckfullt skiftar ödets vilja, - Outgrundlig, jordens lotter: - Snöhvit strålar steppens lilja, - Fallen gråter steppens dotter. - Men din bild, den vill jag gömma, - Dyrbar för mitt minne vorden; - Aldrig, aldrig skall jag glömma - Hvad jag skönast sett på jorden. - - T***. - - - - - Våren är när. - - - Vindarne susa, - Ljumma och friska, - Bäckarne sorla och himlen är blå; - Frihet och glädje - Klingar i rymden, - Ljufliga sånger från foglarne små. - - Ack! hvad jag längtar - Åter att helsa, - Grönskande jord, dina blommor en dag! - Glad skall jag sitta - Ensam vid stranden, - Lyssnande stilla till vågornas slag. - Dröj icke längre - Ljufliga vårdag, -- - Kom med din värme, med kärlek och sång! - Väck ur sin dvala - Slumrande hjertat, -- - Ack! låt det vakna till lifvet engång! - - ** - - - - - Suomis-Sång. - - - Hör, hur' herrlig sången skallar - Mellan Wäinös runohallar: - Det är Suomis sång! - Hör de höga furor susa, - Hör de djupa strömmar brusa: - Det är Suomis sång! - - Se! bland drifvor högt vid polen - Strålar klar midsommarsolen: - Det är Suomis sång! - Se! på himlens mörka båga - Nattens norrskensflammor låga: - Det är Suomis sång! - - Och de väna, blyga dalar, - Der en bäck bland blomstren talar: - Det är Suomis sång! - Och de skogbekrönta fjellar, - Ekande i stjerneqvällar: - Det är Suomis sång! - - Öfverallt en röst oss bjuder, - Öfverallt en stämma ljuder: - Det är Suomis sång! - Broder, äger du ett hjerta, - I dess tjusning, i dess smärta, - Hör blott Suomis sång! - - Q. - - - - - Tviflaren. - Fragment. - - - -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- - Så gick han sakta bort ur menskohvimlet - Och kom till hafvets strand, emot hvars klippor, - Af stormen jagad, vågen skumhöljd flög - Och krossade sin hvita barm och dog. - Och hvar en bölja dog, der steg en ande - Förlossad upp på tunga suckars vingar -- - Han stod och såg mot ändlös rymd, han såg - Hur solens gyllne klot bland slitna skyar - Gick ned i blod, sjelf blodig, lik ett hjerta, - Som slutat striden förr än lifvets storm - Sig lagt till ro. -- Då vidgar sig hans bröst. - Den bundne stormen i hans själ får vingar, - Han talar -- -- -- Solen, stormen, hafvet, klippan, - De voro vittnen till den fallnes ord: - -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- - "Förnuft, förnuft! du mördar dina tvifvel, - Och tvår din hand i deras offerblod, - Och detta -- detta kallar du för kärlek! -- - Så famlar anden -- Skuggor, dimmor, mörker! -- - Nej, nej, o nej! det finnes ingen tro! -- - En gissning blott är menskans hela kunskap, - Och lika litet som den blinde kan - Bli skicklig bågskytt, lika litet når - Ett enda sträfvande sitt tänkta syfte -- - En stockblind Höder menskosjälen är, - Och Loke, slumpen, ödet, satan rigtar - Dess pil, att den i sjelfva hjertat far - Utaf den Balder, som dess andakt tillber -- - De säga: tro! -- Dock, tro -- och ej begripa? -- - O nej! i skapelsen finns intet, intet, - Som ej engång skall klart i dagen läggas, - Så enkelt synas som att två och två är fyra. -- - Den urprincip, på hvilken nu - All vishet lastar, det som den ej mägtar - På egna skullror bära, skall med tiden - Sitt välde, stödt på mörkrets skuggfantomer, - Förlora. -- Ja! som lugna källkristallen - Uti sitt sköte sluter himlahvalfvet - Med all dess prakt och med dess alla stjernor, - Skall menskosjälen äfven engång klar - Den högsta vishet ofördunklad famna, - Och mäktigt känna, att hvad förr han sökte - Bakom en diktad slöja utaf moln, - Hon bär inom sig sjelf, att sjelf hon är - Den kraft som verldars millioner ordnar, - Med makt att styra ödet med sitt bud; - Att sjelf hon är det enda, högsta, -- Gud -- - Men långsamt skrider all förädling! - Se, detta hår, som från mitt hufvud faller, - Hvi föll det? -- Bort det flög, -- måhända, - Att snärja in sig i det fina urverk - Af händelser, dem tanken flygtigt ordnat, - Och hämmande det blinda öde bli, - Hvarpå så många tusen andra hänga. -- - Förr'n menskan hunnit ödets irrgång lära, - -- En svårlärd kunskap -- förr'n hon mägtar leda - Naturens krafter, och dess mål bestämma, - Skall hon ej veta, och ej kunna tro. - -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- - En ofrivillig vördnad för den stora - Och höga kraft, hvars frö i själen gror, - Men, utaf brist på värme och på ljus, - Sitt hjertblod ej i dagen mägtar skjuta, - Sig tränger aningslik på själen, anden: - Och denna aning om hvad stort hon kan, - Och detta tvifvel på sin egen höghet, - Dem kläder menniskan i ljusets skrud - Och faller ned och tillber såsom Gud -- - Men hjertats längtan att sin storhet njuta, - Den dunkla fruktan att, ett lumpet stoft, - I verldens chaos åter mörk försvinna, - De skapa menniskornas evighet" -- -- -- -- - -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- - Mot hafvets djup han sänkte mörka blicken, - Men vågen suckade och steg och sjönk, - Han såg mot himlen opp, af samma makter - Förföljda såg han molnen kämpa, fly -- - Då känner han hur kring hans bröst, som bäfvar, - Två veka armar smidigt linda sig, - Ett hjerta känns emot hans eget klappa. - "Du här?" han säger, och sitt sköna rof, - Den veka liljan, darrande i stormen, - Han sluter eldigt uti starka armar. - - "Ännu jag älska kan! Fast jord och himlar - Och hafvets afgrund evigt gäcka mig; - Fast denna Gud, hvars sköna dikt jag trodde, - Hvars höga allmakt allt försona skulle, - Ej mera på sin egen allmakt tror; - Fast hvarje bubbla har sin egen himmel, - Och hvarje himmel är en flyktig dikt -- -- -- -- - Likväl jag älskar -- en förtviflans kärlek, - Som icke frågar hvarför? -- Ve, o ve! - Med delta hvarför flög min tro, min dufva, - Ur själens ark -- och kom ej mer igen. - Min tro, mitt allt, mitt lif du är o flicka! - Och dock! -- Om blott på en af dessa frågor, - Som anden gjort, jag finge svar, -- lik stormen, - Som bryter blomman, kastar henne bort - Och känner hvarken smärta eller fröjd, - Jag skulle offra dig, mitt allt, min kärlek - Åt vreda makter, skulle slunga dig - I dessa böljors spöklikt hvita armar, - Se hvarest afgrund slukar dig och -- le." - -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- - - F. B. - - - - - I Kejsarinnans slup. - (Juni 1841.) - - - I Kejsarinnans sköna beprydda slup - Den vackra Eva gungar på böljans djup; - Vid hennes sida sitter ung Leopold; - Den unga dufvan fallit i falkens våld. - - Och Emili den smärta satt midtemot; - Spotskt såg hon på de båda med skämtfullt hot. - Bredvid i djupa tankar skön Lina satt, - Och vinden kysste floret på hennes hatt. - - Men främst uti högsätet naturligtvis - Satt Evas egen mamma och Emilis; - Hon såg på sina döttrar, på alla tre, - Och log och tänkte: "säkert mig likna de!" - - Hon såg tre rosenknoppar på hafvets blå, - Hur mången bölja kysste de späda små; - Hon såg tre gracer gunga i Amors char, - Och smålog åt krigsguden, som styrman var. - - Och vinden sprang så frisk öfver vågens kam, - Och vågen bröt sig munter mot slupens stam, - Och slupen gick i gungning behagligt fram, - Som lastad blott med rosor, så lätt han sam. - - Och Leopold den glade, han log deråt; - Och Emili den smärta log högt i båt, - Hon doppade i fjärden sin hvita hand - Och log när böljan sköljde den högt ibland. - - Och Evas vackra läppar de logo godt, - Berömde hafvets skönhet och sjömans lott: - Hur som en svan han gungar på vänlig våg, - Hur lätt han är om hjertat, hur glad i håg. - - Men Linas röda kind blef i hast så blek; - Den lilla blef så ängslig vid vågens lek, - Hon lutade sitt hufvud mot modrens bröst - Och klagade så barnsligt och bad om tröst. - - Och Kejsarinnans sköna beprydda slup, - Han bar de unga lätt öfver böljans djup; - De vackra strålar glänste på fjärdens blå, - Och den som skrifver detta såg tyst derpå. - - Zt. - - - - - En nyårs dag. - - - Din djupa graf står myllad ren, - Du gamla, flydda år! - I morgonglans, i herrligt sken, - Det nyas sol uppgår. - - En okänd tid, i dunkel höljd, - Med hoppets rosor prydd, - Har grytt i dag, -- dess långa följd - I ödets bok står tydd. - - För mig _ett_ hopp den med sig bär, - Som kanske dock bedrar; - Det hoppet att få se de skär, - Der jag min vagga har; -- - - Att uti hemmets ljufva tjäll, - I fridens lugna hamn, - Få se hur soln går ner en qväll - Och sluts i vågens famn. -- - - Du nya år! fyll detta hopp, - Det _enda_ -- ej bedrag! - Bryt ej den veka, friska knopp, - Som hoppet slog i dag! - - O! låt den vecklas ut i år; - Mitt hjerta högt skall slå - När hoppets ros i blomning står, -- - Då är det _nyår_, då! - - L--rt. - - - - - Flickan i skogen. - - - Ensam i dunkla skogarnas famn - Går jag enslig stig. - Doften rosor! - Doften blommor och fläktars sus, - Doften alla vid stjernors ljus, - Dofta hjerta, - Dofta stilla i natten! - - Ensam i mörka skogarnas djup - Går jag enslig stig. - Sjungen skogar! - Sjungen grottor och källors sus, - Sjungen alla vid månens ljus, - Sjung mitt hjerta, - Sjung o! stilla i natten! - - Ensam i gröna skogarnas lund - Går jag enslig stig. - Vaknen andar! - Vaknen andar i lunders sus, - Vaknen alla vid nattens ljus, - Vakna hjerta, - Vakna stilla i natten! - - Q. - - - - - Suck. - - - På hafvets vida blå, - Kring jordens hela rymd, - Du evigt leta må - Med blick, ej stängd, ej skymd, - En vän, den du är kär, - Mer, än för mig, du är! - - Som hafvets svarta våg, - Som höstens vilda vind, - Fritt trängta mörk i håg, - Fritt klaga blek om kind! - Ej finner du en barm - För dig, som min, så varm. - - Fritt må i himlars glans, - Vid ljusa stjernors sken, - I Englars sälla dans, - Du sväfva skär och ren -- - Dig ingen älskar der - Så rent, som jag dig här! - - Tgn. - - - - - Från Bessarabien. - - - Tanken ilar hvarje qväll så gerna - Upp till nordens sjöar, till dess fjäll, - Der hvar afton fridens ljusa stjerna - Blickar vänligt i min faders tjäll. - - Ljufva minnen, glada liksom våren, - Skänka mig i sakna'ns stunder tröst; - Men i ögat tindrar stundom tåren, - Och af längtans suckar häfs mitt bröst. - - Ser jag åter fosterbygdens dalar? - Får jag lyssna än till bäckens sång? -- - Får jag höra, uti skogens salar, - Vakans slag i sommarnatten lång? -- - - Skön är södern -- ack! men höga norden - Står för minnet skönare ändå; - Suomis söner älska fosterjorden, - Hvart af ödet än de kastas må. - - Söderns aftonfläkt min helsning bringar - Till dig, Suomi, ifrån Dniesterns strand; - Tanken följer den på lätta vingar -- -- -- - Nu godnatt! du hulda fosterland! - - ** - - - - - O, låt mig blifva källan lik! - - - I dalens famn en källa låg; - Uti dess spegel molnens tåg - Sin skugga sorgligt sänkte; - Men källan log och tänkte: - "O skugga, grumla ej min våg!" - - Och stormen kom i trädens topp, - Men källan bad så full af hopp: - "Låt gömda källan blifva klar!" - Och bönen fick ett vänligt svar, - När källan log och tänkte, - Och solen åter blänkte. - - O, låt mig blifva källan lik, - Min själ så lugn, så ren och rik - På bön och hopp, och få ett svar, - Likt källan af en huldrik far! - Och låt mig liksom källan tänka, - Att solen ock mot mig må blänka! - - --a--n. - - - - - Vin och kärlek. - Efter Th. Moore. - - - Min håg till vinet vill jag ensamt vända, - Vill hädanefter kyssa bägaren; - En flickas kyss är ljufvare kanhända, - Men falsk och trolös, derför skyr jag den. - - En hvar af dem förståndet mig beröfvar, - Vid bådas rus besinningen förgår; - Men vinet endast för en stund mig döfvar, - Det slår i själen inga djupa sår. - - Så frisk en krans sig om min tinning sluter, - Ljuft doftar han, dess färger skimra klart; - Han vissnar hastigt, inom få minuter, - Men qvinnans kärlek engång till så snart. - - Sin fordna vällukt kransen ännu sprider, - Då rosen, vissnad, redan faller af; - Men gäckad kärlek dör för alla tider - Och lemnar hjertat kyligt som en graf. - - T***. - - - - - Skaldens klagan. - - - Hvarför sjunga, ständigt sjunga, - Och min själ i toner gunga? - Hur' jag sjunger, ej min röst - Äger svar i något bröst. - - Fågelns sång i skogens salar - Älskas utaf berg och dalar; - Lunden gläds åt vindens smek, - Stranden lyss till böljans lek; - - Allt har språk, som hörs och talas, - Allt har ljud som älskas, svaras; - Endast skalden okänd går, - Intet bröst hans röst förstår. - - O! hvi bodde ej min moder - Bredvid ödemarkens floder; - Hvarest Suomi änn' har qvar - Eget språk från fordna dar. - - Då jag känt den ton, som talar - Ljuft kring fosterjordens dalar, - Och ej gått med bröst i brand - Ensam i mitt eget land. - - Och om nu en stund jag drömmer, - Och min sorg i sången glömmer; - Sen när jag ej mera finns - Ingen skalden mera mins. - - Ja! ty snart den dag skall randas - Då det Finska lifvet andas; - Och, der förr blott mörker fanns, - Stråla i ungdomlig glans. - - Men då ligger jag i mullen, - Under tysta blomsterkullen; - Och mitt namn, min lyras slag - Bleknat för en högre dag. - - Sörjen toner, skaldens öde, - Sjungen hur' hans lif är öde! -- - O, hvi fick jag sångens verld, - Ensam blefven på min färd! - - Q. - - - - - Aftonen. - (I Södern.) - - - Vinden susar uti poppellunden, - Näktergalen slår. - Solen ler ännu i afskedsstunden, - Och till hvila går. - - Tankfull jag i dunkla skuggan dröjer - Af en lummig ek; - Tjusad af de toner sångarn höjer, - Smekt af fläktars lek. -- - - Själen flyktar till de ljufva ställen, - Der min barndomstid - Tändes först, och slocknade bland fjällen - Uti himmelsk frid. - - Och jag ser, hur' aftonrodna'n brinner, - Matt, ett purpurhaf; - Tills den sista skymten ren försvinner - Tyst i vesterns graf. - - Lätta skyar öfver himlen ila, - Likt en andehär; - Näktergalarne bland löfven hvila, - Tystnad sången är. - - Blygsamt träder månens silfverskifva - Uppå himmelen; - Och dess skära, klara strålar gifva - Ljus åt aftonen. - - Mild en fläkt emellan löfven susar, - Och på afstånd hörs - Huru Dniepervågen ilar, brusar, - Och mot stranden förs. - - Der på fältet, lik en svärm af svanor - Uppå böljor blå, - Glänsa tälten, och kanoner, fanor - Rundtomkring dem stå. - - Dödens väktarskara trygg der hvilar - I sin blanka skrud; -- - Aftonvinden genom tälten ilar, - Bringar fridens bud. -- - - Lyran tystnar. Minnets toner strömma - Häftigt i min själ; - Mycket mins jag -- mycket vill jag glömma -- - Aftonstund farväl! -- - - L--rt. - - - - - I farans stund. - - - O, låt den röst, som i ditt inre ljuder, - Till lifvets högre mål din ledning bli! - Ty veta lyda, hvad den rösten bjuder, - Det är att kunna allt, att rara fri! - Att kunna lugn se lifvets gång och tidens, - Med skiften utaf sorg och fröjd, - Och veta att en evig makt, en fridens, - I seklers och i stjernors banor röjd, - Igenom strider till försoning kallar; - En makt, som gläds, när vredgadt verldshaf svallar, - Att menskan se, hur hon sin julle styr, - Och blixtens hot och vågens icke skyr - I farans stund. - - Haf mod att älska, att med kärlek sluta - Allt stort och herrligt i ditt varma bröst; - Haf mod att höja till dess lof din röst, - Att för dess ära glad ditt hjertblod gjuta - I farans stund. - - Se tiden mörk emot en framtid pekar, - Och stormar bådar han och hårda lekar. - Välkomne strider! -- Luft skall anden få, - Och friska pulsslag tidens hjerta slå - I farans stund. - - F. B. - - - - - Nej, jag kommer ej i morgon! - - - Kom i morgon, kom i morgon! - Ständigt från dess läppar ljuder; - Kall hon så mitt hjerta hånar, - Då det hett af längtan sjuder. - - All min fröjd, min frid hon rånar, - Samvetslöst och utan skoning; - Djupt mig sårar, grymt mig kränker, - Utan önskan om försoning. - - Och med ränker, idel ränker, - Så hon mig i bojor slagit; - Med det blåa ögats fråga - All besinning från mig tagit. - - Med den ljufva kindens låga - Feberns glöd uti mig jagat; - Med två stumma läppars böner - All min kraft, mitt mod försvagat. - - Så blott hädelse jag röner, - Skall jag evigt henne bida? -- - Nej! jag kommer ej i morgon, - Och mitt qval hon sjelf skall lida! - - Tgn. - - - - - Min vän. - - - Hvila! hvila, helga flamma, - Glödande och varm; - Öm och trogen vill jag amma - Dig uti min barm. - Hvila, helga flamma, - Glödande och varm! - - Säkert, ljufva, är du vorden - Mig en himmelsk vän; - Ack! ty ingen uppå jorden - Här förstod dig änn'. - Säkert är du vorden - Mig en himmelsk vän. - - Ingen, ingen skall få känna - Hur' du lågar här; - Ensam, osedd skall du bränna, - Tills du mig förtär. -- - Ingen skall få känna - Hur' du lågar här. - - Q. - - - - - Wolska redutten. - 1841. - - - På Grochows fält ren segrens hvita fana - Bland tusen fallna hjeltar restes opp, - Och framåt ilade på blodig bana - Med mod den segervana krigartropp; - Ännu var målet icke af dem hunnet, - Ännu i Warschau upprorsfacklan brann, - Man skulle vinna mer, än hvad man vunnit, - Den skulle dämpas, der den brutit fram. - Och derför längtade hvar krigare till striden, - Att genom seger eller döden vinna friden. - - Det var en kulen morgon. Dimmans slöja - Låg tung, ogenomskådlig öfver jord, - Och solen ville ej sitt öga höja, - Att lysa upp en dag för eld och mord. - Tyst låg, i slummer sänkt, hvar krigarskara, - Blott vakter vandrade än här, än der, - Med ögat spändt för hvarje plötslig fara, - Och stundom lutade mot sitt gevär. -- - Hur mången drömde ej om fröjd och ära, - Om anförvandter, vänner, denna natt, - Väl anande den sista stunden nära, - Och troende, att snart han, blek och matt, - I morgondagens strid för alltid skulle sluta - Det öga, som nu slöts att hvilans ro blott njuta! - - Men dimman flydde. Solens strålar blänkte - Från molnens bädd och lyste dödens fält; - Uppå kanonerna och svärden sänkte - Den svala dagg sig. - Man vid man sig ställt -- - Och vid ett tecken hela hären böjde - Sitt knä -- och tyst en hvar höll morgonbön; - En enda man sin klara stämma höjde, - Hans tal var kraftigt och hans önskan skön: - "J Rysslands hopp, J männer, segervana, - Som med triumph Europa genomgått; - Som på Kaukasens klippor Eder fana - Rest upp, der vilda krigarhorder stått; -- - I dag, i dag Er fosterlandet ropar, - Att skingra upprorsmännens tappra hopar. - Välan! vi ila fram -- vår lösen _Hoppet_ är, - Och tron på vunnen strid vår fana framåt bär!" -- - - Så framåt nu ilar, - Likt ljungande pilar, - Hvar krigareskara - Att fienden slå. - De akta ej fara, - De framåt blott gå; - Och vagnar dem följa, - Som _död_ i sig dölja. - Nu brösta de af! -- - Kanonerna dundra, -- - Der falla nu tusen, - Och lågorna plundra - De fredliga husen, - Och bädda en graf! -- - - Ha! tumlet sig öker; - Hvar krigare söker, - Att släcka sin hämnd! - Men fienden strider, - Med glesnade leder. - Och _Wola_ är stängd. - Dess portar, de slutna, - Fast halftgenomskjutna, - Ej brytas så lätt; - Dock tornet re'n skakar - Och kyrkväggen brakar, - Ty kulorna tätt - I stenmuren hamnat, - Som brusten dem famnat! -- -- - - Allt hetare går - Den rysliga striden, - Och qvällen, framliden, - Kring jorden nu rår. - Men dödsbuden sprida - Bland fienden sig; - De sårade qvida, - På blodbestänkt stig. - Kartetscherna susa, - Och glupska de skörda - Hvad stålen ej mörda. -- -- - Som stormarne brusa, - Så krigarne gå - Med hurrarop på! -- - - Och tusende eldgap mot fienden sigtas; - Kanonerna långsamt, men säkert, nu rigtas - Mot fästningens vallar, som stå ännu hela; - Till storm, i kolonner, sig krigarne dela. - Och änn' några skott -- och porten är bruten, - Och vallen är ramlad, och muren är skjuten; - Och blodiga skynda de tappraste söner - Från Wola -- och flykta till Weichseln med böner. -- - - -- - - Så blodig, molnfull, så förskräcklig var - För tio år tillbaka denna dag! -- - Hur annorlunda nu! Bort tiden tvättat - Det blod, som flöt. -- -- Nu tyst är allt och stilla, - Och der, som dödens blanka vapen brunno, - Och skickade de varma kyssar ut, - Der bor blott friden -- rosor blomma der, - Och liljor vid hvarann -- och poppelns krona - Åt vandrarn skänker efterlängtad ro. - Och jorden helgad är till stilla hvila - För alla dem, som dödens vinge slog. -- - Der reser mången herrlig urna sig, - Och tärnor lutade mot marmorn stå -- - Symboler utaf Saknaden och Minnet, -- - Men ack! som marmorn, bleka, känslolösa, - Som hvita marmorn, kalla äro de! - Der står ock kyrkan änn', som vittne var - Till tapperhet och dödsförakt; -- som såg - Hur strids af den, som kämpar för sitt allt; - Och såsom hemska minnen qvarstå änn' - De kulor, som, uppsökande sitt mål, - På vägen hindrades af kyrkomuren, - Som i sin famn dem ännu varma slöt; - Och, liksom hjelten sina djupa ärr - För barn och barnabarn framvisar länge, - Så visa kyrkans kalla murar ock - Åt vandraren i månget, månget år - De djupa ärr, dem stridens åskor gifvit! - - ** - - - - - Ynglingens val. - - - Engelen stod vid lifvets port, - Ropade högt: välj, yngling, fort! - Här leder stigen till lifvets _höjd_, - Striden och segern och segerns fröjd; - Kämpa och njut! men din njutning är kort, - Skördaren mejar i våren dig bort. - - Skyr du för skördaren, ändra ditt val! - Här leder vägen till lifvets _dal_; - Slingrande stigar bland dimmorna gå, - Matt skiner solen och himlen är grå, - Blek som en höstdag är rosens knopp; - Sent skall dock sluta din vandrings lopp. - - Aldrig, jag sade, o engel, af nåd - Ömkligt jag tänjer min lefnadstråd. - Tungt är att vandra i lifvets dal, - Höjden jag älskar, for den är mitt val. -- - Gif mig, o engel, gif njutning och strid, - Skördaren gifve sin eviga frid. -- - - Zt. - - - - - Vid en springbrunn. - (efter Körner.) - - - Se, med ynglingsmod der sträfvar, - Som kristallen ren och ljus, - Utaf egna krafter lyftad, - Silfvervågen ur sitt grus. - Uti solens glöd allt högre, - Högre styrer den sitt lopp; - Knapt der ofvan den förskingras, - Då den åter sjuder opp. - Dagens rena ljus sig bryter - I dess stråle af kristall; - Lik en slöja skön den svajar, - Regnbågsfärgad i sitt fall. - - Ack! så höjes ock min sträfvan - Emot himlens ljusa blå; - Tusen önskningar mot höjden, - Ur mitt hjertas inre gå. - Men kristallen lik, som skimrar - Af den glans af solen gifs, - Så hvar önskan i mitt inre, - Af en enda låga drifs; - _Kärleken_ det är, som svallar - Mägtig, glödhet i min barm; - Likt en dröm från himlen vaggad, - Likt en aning ljuf och varm. - - L--rt. - - - - - Vid en Sofvande. - - - Slumra stilla! -- Endast natten - Vandrar kring med tysta steg; - Endast drömmen - Öfver slumrarns tankar låter - Milda silfverdagrar falla. -- - Hvila! -- det ar ljuft! - Då kan du ej veta - Hur' jag ensam hos dig vakar; - Hur' mitt hjerta, uti oro, - Stadnar ömsom, skyndar åter; - Ditt, det är så lugnt. - Väl! ej ville jag dig störa - Bittra ljufhet! -- Slumra dock, - Slumra stilla! -- Endast natten - Vandrar kring med tysta steg; - Endast drömmen - Öfver slumrarns tankar låter - Milda silfverdagrar falla, - Hvila! -- det är ljuft! - Jag -- -- -- jag kan det ej! - - Q. - - - - - Frågor. - - - Skall det gamla Suomis språk försvinna, - Wäinämöinen ingen fristad finna - Hos det folk, som han sin anda gaf? - Han, som fordom gyllne runor smidde, - Vishetens och sångens skatter spridde, - Skulle nu han mer ej äga öfrigt - Än ett minne och en tiggarstaf? - - Se den stam, hvars krona stormen röfvat, - Mot hvars grenar yxans våld sig öfvat, - Glömd, kanske föraktad stod han der. - Men i dalen telning efter telning - Skjuter rundtomkring -- ur sin forstelning, - I de ungas friska lif den gamle - Nu förlossad och föryngrad är. - - Suomi-språk blott Suomi-jorden talar. - Hvarje annat utaf berg och dalar - Der till svar ett halfklart echo fann -- - Skola väl de komma dessa dagar, - Då den gamla Suomi-modren klagar, - Att dess söner hafva lärt att glömma, - Att ej folk och land förstå hvarann? - - Är för lifvet ej vårt språk nog härdigt, - Är det helgedomen icke värdigt, - Icke kraftigt nog för rätt och lag? - Månn' för armt att ut i verlden träda, - Att de stora sanningar bekläda? - Månn' för hårdt, för klanglöst för att kunna - Tolka skönheten och dess behag? - - Finska folket, skall det ännu dröja? - Eller skall det sig med djerfhet höja - Till en bildning, stödd på egen grund? - Märkas inga spridda röster höjas, - Börjar intet lif åt djupet röjas, - Ingen rörelse, som ana låter - Starka själars mäktiga förbund? - - F. B. - - - - - Enslingens Sång. - - - Matta hand på darrande strängar lek! - Svaga röst i tonernas vågsvall sjunk! - Bröst, af qvalen genomstunget, - Sucka nu fritt i natten vid cittrans barm! - - Sköna lund, der sjunken på gräsgrön bädd, - Löfomhöljd, jag sommarens högtid njöt, - Säll af kärlek, säll af längtan! - Dig genombäfvar dyster min klagosång. - - Helga ö, ljuft speglad i nattdjup våg, - Fristad du för kärlekens fröjd och qval! - Kring bland dina klippor, lunder, - Irrar min suck, en klagande höstvind lik. - - Stum bland dessa leende minnen går, - Nattomhöljd, min tanke, en vålnad lik, - Söker fåfängt der sin sällhet, - Fåfängt sin frid, förjagad af ödets storm. - - Glada sol, som tände, i rosig glans, - Lifvets morgon upp för min tjusta blick, - Blott en vårdag huld du glänste, - Sjönk så för evigt ned i det flyddas natt! - - Tärna, tärna, dig som engång min själ, - Kärleksdrucken, trodde för evigt sin! - Ve! i glömska föll ditt hjerta, - Ve! och med det en himmel så skön, så ljus! - - Döden slöt dig; -- ack! från den natt du gick, - Säg, hvart gick du? Intet kan svar mig ge; - Sjelft mitt hjerta brustet tiger, - Hoppet mot jorden skådar med tårskymd blick. - - Lif, så tomt, af kärlekens ljus ej närdt! - Dig jag pröfvat, smärtor du ägde blott; - Dig mitt hjerta kallt föraktar, - Glad jag åt döden skänker din gåfva nu. - - Kanske, kanske anden befriad se'n - Irra får, lik vinden, med fröjd igen - Kring i fordna sällhetslunder, - Störd utaf längtan ej mer och ej af strid. - - Tgn. - - - - - Vid Lützen. - (Augusti 1843). - - - Jag stod en morgongryning uppå Lützens fält: - Med vemodsblick jag såg åt fjerran hän, - Hur fältet svallade i sakta vågor bort. - Jag såg hur gräs och blommor logo nu, - Der förr flöt blod. Jag såg med ovänd blick - Och sjönk i dunkla tankar. -- - Och himlahvalfvet grydde knappast änn', - Ej fläkten vaknat änn', och siskan ej, - Ett löf ej rördes änn' och allt var tyst; -- - Då var så underbart det för min håg, - Jag såg en blick ur hvarje blommas kalk, - Som om den talte, och en hviskning gick, - Som utaf anderöster, genom rymden. - Hvad var det? Jo, en brödra-helsning, tyst, - Utaf de Finlands män, som förr en gång - Sitt blod här gjutit för en annans väl, - Sitt hjertblod gjutit på en Herres bud, - Till dennes ära inför efterverlden, - Men sjelf att glömmas blott af häfdens röst. - - Då darrade en sträng uti mitt bröst, - Ej förr berörd, och klang med okänd ton, - En hoppets sträng, en ljuflig frihetston; - Och bröstet häfde sig och stolt min blod - Flöt lätt och frisk i mina ådror hän. -- - Jag tänkte då: När skall i fröjd en gång, - När skall väl solen höja sig en gång - I edert kulna land och sprida ljus - Och jubel i de gömda, dunkla dalar? - - När så jag tänkte, just från österns rand - I glans gick solen upp och spred sitt sken; - Och hvarje blomma slog sitt öga upp - Och tåren skakade utur sin blick, - Och siskan jublande mot höjden flög; -- - Jag föll på mina knän och bad till Gud. - - H. K. - - - - - Alhambra. - - - Darrande månens strålar sväfva, - Stilla, kring Darro-dalens lunder, - Och der fjerran i Xenils vågor - Bada sin himmelska blekhet. - - Hvita Vegas doftande slätter - Glänsa i nattens magiska skönhet; - Högt upp i skyn ses Sierra Nevadas - Silfver svalkande glimma. - - Och ur lundernas milda dunkel, - Från balkongernas balustrader, - Klinga Guitarrers ljud i natten, - Kärlekens smäktande toner. - - Eller vid Darros silfverflöden, - I Alamedas poppelskuggor, - Sväfva i sprittande, yr Fandango - Andalusiska tärnor. - - Dock allt tystnar! -- Och lugnt Granadas - Mäktiga dômer och klostrens spiror - Och palatsernas pelarrader - Drömma i månens skimmer. - - Allt är så tyst! -- Och blott der dalens - Tjusning höjes och Generalifes - Kullar glänsa klingar den vakna - Tonen af näktergalen. - - Säg är ej natten ljuf? -- Dock klagar - Sörjande sångarn i himmelska natten; - Hör! så tala dess vemodstoner - Stilla ur lundens dunkel: - - "Hvar är El Ghalib? Hvar är segrarn? - Slumra hans ögons blixtrar endast? - Slumrar hvar klingas ljusa flamma, - Då ej ett dån stör Alhambra? - - Hvar döljs o! Lindaraxa din tjusning, - Då ej ett löf i din trädgård prasslar, - Då en ton från terassen ej sväfvar - Lockad från lutans strängar? - - Hvar? -- Ej ett ljud från Alhambra svarar. - Borta! de äro -- för evigt borta! - Blott, som bleka, irrande andar, - Söka de änn' dig Alhambra. - - Månens trollsken leker, som fordom, - Ljuft omkring dina myrtenparker; - Ack! men salarnas tystnad sörjer - Spanias flyktade storhet. - - Lutande ler du änn' från kullen, - Skön af ditt minnes dröjande skönhet; - Ensam skalden i nattens timme - Sjunger ditt sorgsna öde". - - Tonen tystnar, lundarne skälfva, - Sångarn smyger till ro bland löfven, - Mild en fläkt genom natten suckar, -- - Blek står Alhambra på kullen. - - Q. - - - - - Fröjd och Sällhet. - - - Fröjd och sällhet! svaga gudamakter, - Som beherrsken dårars veka ätt! - Stigen ned från edra himlatrakter, - Att engång jag skåda må er rätt. - - Fallna englar ären j dock båda, - Se, mot mitt, ert öga brinner matt! - Är för svagt att ljusets ursol skåda, - Och för svagt att bryta jordens natt. - - Hvartill sällhet, dina vackra vingar? - Upp långt ofvan detta ljusa blå, - Dit min tankes starka örn sig svingar, - Bära dessa vingar ej ändå! - - Lik en fjäril yrande du ströfvar, - Der du möts af blommans prakt och doft, - Och i tanklös flygtighet du öfvar - Vingen, prydd af ett förföriskt stoft. - - Fröjd, släck ut din facklas dunkla flamma! - Som mitt hjertas varma lågor -- så, - Som min kärleks himlaburna flamma, - Värmer ej din facklas eld ändå! - - På de blommor, hvilka våren föder, - Sprid din glans, din dunkelt milda dag. - Med den eld, som i min ande glöder, - Nya vårar skapar evigt jag! - - Fröjd och sällhet, svaga gudamakter, - Segrat har min ande öfver er. - Ej till eder -- nej, till högre makter - Han om frihet och försoning ber! - - F. B. - - - - - Till Savolax. - (På Finska af --kk--. Öfversättning.) - - - När jag flydda tider minnes, - Mins mitt hjertas ljufva stunder, - Mins de sälla flydda qvällar - Fjerran i den täcka staden, - Som vid Kalla-vesi hvilar; - Då min själ till flykt sig reder, - Helga fogeln höjer vingen, - Sväfvar, såsom stolta örnen, - Öfver nio sjöars böljor, - Öfver tio land till hälften; - Så min själ sin vinge styrer - Till sitt hem och till de sina. - Ej de villas ur mitt sinne, - Ur mitt minne flykta aldrig - Savos klippor, Savos holmar, - Savos höjder, Savos dalar, - Ej min hembygds höga stränder. - Ännu grönska för mitt sinne, - Såsom förr, i evig fägring - Alla trakter i min hembygd, -- - Låga länder, höga höjder, - Dälder, lunder, djupa, ljufva, - Och de löfbeklädda kullar, - Pujos gubbe, molnets granne, - Videkransad Wannun-vuori, - Uuhu-mäkis mörka branter, - Skådande sin egen skönhet - Uti Kalla-vesis spegel. - Änn' i minnet jag betraktar - Sjöarna, som stilla glänsa, - Ser hur fjärdens blåa bölja - Blickar fram bland hundra holmar; - Vikar, sund och fjärdar alla - Glimma änn' i qvällens skimmer, - Spegla himlen i sitt sköte. - Änn' jag lommens röst förnimmer, - Hör den hvitbröstpryddes klagan, - Ute på den vida fjärden; - Roddarns sång på böljan hör jag, - Hör vid årans slag hans låfsång - Upp till himlens Herre sväfva - För den frid, kring nejden hvilar, - För sin aftons lugna sällhet. - Änn' uti mitt minne ljuda - Alla Savos tjusningsröster, - All naturen i mitt öra - Hviskar tyst en välkomsthelsning. - Dit mitt hopp sin vinge vänder, - Dit, blott dit min sträfvan ilar, - Brinnande och varm min längtan. - Men om jag de gyllne ljuden - Utaf Savos språk förnimmer, - Hör från männers läppar ljuda, - Eller från en glansögd jungfrus; - Då, först då mitt hjerta sväller, - Sällhet breder sig i barmen - Vid de sällan hörda toner, - Ljud, som villsegått till södern. - Hvar jag hör de ljufva ljuden, - Hör jag här dem, hör jag der dem, - Evigt bli de mina egna, - Mina nära själsförvandter. - Hemmets språk min själ förlofvar - Med den sköna, om ock arma, - Hulda bruden, fosterjorden! - Dit, ack dit min längtan ilar, - All min sträfvan, min förhoppning, - Fjerran till min hembygds trakter, - Hän till Kuopios ljufva nejder. - - - - - Finlands Sångmö. - - - De unges sång i Suomis land, - Hvi är hon allvarsam? - Hvi skymtar glädjen ej ibland - I skaldens qväden fram? - - Han till sin drömverld längtar blott, - Dit ingen dödlig når, - Och tung han känner lifvets lott - I lifvets första vår, - - Då ungdomen i rosig glans - Så huld mot honom ler, - Då knappt, som tår, ur glädjens krans - En perla fallit ner. - - Hvi välja så med dyster håg - Blott smärtan sig till vän? - Vi drifvas ej på tidens våg - Mot idel sorger hän. - - Det moln sig kring oss lägrat har - Skall solen snart förströ; - Der tindrar mången stjerna klar - Utöfver stormig sjö. - - Men skalden ser ej stjernans brand, - Blott nattens skuggor ser; - Och sångmön suckar i vårt land, - Men ganska sällan ler. - - T***. - - - - - Qvällens frid. - - - Brusar stilla i qvällens sköte - Lundens sorlande, klara bäck, - Blomman nickar den gladt till möte, - Dofter spridas ur rosens häck; - Qvällens anda i sakta fläktar, - Susar mild öfver skogens topp, - Anderöster i lunden hviska, - Tyst, om nattens hopp. - - Qvällens rodnad på fästet dröjer, - Molnet gullströr sin skära rand; - Blyg och tvekande, redan höjer - Första stjernan sin bleka brand. - Nattens slöja sig sakta breder - Öfver dimmande sjö och lund; - Fågeln tystnat, och böljan lyssnar, - Tyst i qvällens stund. - - Stilla vemod sig sakta sprider - Öfver kullar, och dal och sjö; - Nattens ande högtidlig skrider, - Mörkommantlad, kring lund och ö; - Plöjarn, drömmande, hemåt vänder, - Dagens möda ej mins han mer; - Frid och sällhet, i qvällens timma, - Slå i hjertat ner. - - H. K. - - - - - Hvar är Friden? - - - Tystnen, o böljor! - Tystnen, o vindar! - Hvarföre sucken j så? - Hjertat det suckar, - Söker sig friden, - Finner den ej! -- - Finnen j något - Då för er längtan? - Ägen j något - Mål, dit j styren? - Intet, ack intet! - Hvarföre sucken j då? - Stranden ar hög, -- - Böljorna sjunka tillbaka; - Rymden är evig, -- - Böljorna ila - Evigt, o evigt! - Tystnen då böljor och vindar! - Jag vill ha ro. - Slumren, ack slumren! - Ensamt, allena - Hjertat vill söka - Friden, blott friden! - Slumren j tyst? -- - Slumren! - Nej! j slumren ej! -- Nej! -- - Hjertat kan icke slumra; - Evigt dess vindar ila, - Evigt dess vågor slå; - Friden söka de alla, -- alla, -- - Evig är saknadens rymd, - Längtans böljor ej hvila; - Hvar är då friden -- friden? - - Q. - - - - - Utsigt från Ulrikasborg. - - - Det var en afton. Rena, ljusa strålar - Hvar stjerna spred från fästets höjd mot jorden, - Och månen, höljd af lätta silfverskyar, - Framsväfvade i sakta gång sin ban. - Mot stenklädd strand slog hafvets höga bölja - Så kall, fast den från söderns länder kom; - Och evigt enahanda var dess sång, - Likt stormens uti vilda ödemarker, - Der echo svarar hemskt ur klyftans famn - Och fågeln, uppskrämd, flyr i dyster bäfvan. - - Ej fjerran dök ur djupa böljor upp - Den fasta stenmur, ur hvars sköte - Re'n döden lurat under krigens lekar, - Och mot hvars fasta, klippomhvärfda fästen - Nu aftonvågen häfde hvitklädd barm, - Och sjöng så klagande, som smärtan sjunger, - Sin sorgeklagan vid ett brustet hopp. - Hvi klagar, mörka bölja, ständigt du, - Och tårar stänker emot Ehrnsvärds borg, - Den trygga, fasta, med de jättemurar? - Min själ du stämmer till en lika sång, - Der jag från stranden Sveas ädla borg, - I vemodsfulla tankar, stilla skådar. - - En suck. -- Jag gick, -- och lätt det kändes mig, - När denna hemska sång ej mer mig nådde. - Hur' ljuft alt fosterländska minnen minnas, - Der ära, trohet _icke_ fläckad blef, - Men tapperheten gick mot faran djerf, - Och stålsatt mod i striden krigarn följde, - Hvars varma känsla icke släcktes förr - Än i det blod, som höljde fosterlandet, - När oväns svärd derpå, som haglet, föll. -- - - Hell Er, J hjeltar ifrån denna tid! - Lugnt hvile Edert stoft i himmelsk frid! - Er efterverlden troget, varmt änn' minnes, - Så länge Finska hjertan och ett Finland finnes. - - L--rt. - - - - - Vagg-Sång. - - - Se, lugn och tyst är insjöns klara våg, - Och sakta sväfvande går molnens tysta tåg; - Allt är så stilla, lyssnande och stumt, - Ty Finland slumrar. - - Du vind, Smyg tyst emellan skogens trän, - Du källa, sorla sakta genom lunden hän; - J fåglar tystnen, sjungen icke så, - När Finland slumrar! -- - - Var tyst, var tyst! Stör ej dess lätta sömn! - En darring, som af oro, af en plågsam dröm, - Nu skälfver öfver det; var tyst, var tyst, - När Finland slumrar! - - H. K. - - - - - Serenad. - - - Solen slumrar; - Milda, vakna redan! - Hör jag hviskar - Ju min Engels namn! - Allt är stilla; - Månen strålar - Blott ibland ur - Molnens famn. - - Milda, vakna! - O! den blyga natten - Blott för kärlek - Danades så skön; - Öppna ögat, - Låt dess stråle - Saligt bäfva - Vid min bön. - - Milda lyssna! - Ser du icke lunden, - Hur' den bjuder - Oss sin ljufva ro? - Endast kärlek, - Endast kyssar, - Endast tystnad - I den bo. - - O! hur' ljufligt! - Dröj då icke längre, - Hjertat brinner, - Älskade, o kom! - Stjernan vinkar, - Fläkten hviskar; - Milda, ljufva! - Kom, o kom! - - Q. - - - - - Den Svarta Taflan. - - - Blå himmel jag målar, två hvita moln, - Två hvita skyar på himmel blå, -- - Ett åskmoln der kommer så svart, -- det slukar, - Slukar de skyar två, -- o ve! - Så blef, o ve! min tafla svart! -- - Duger ej, duger ej! blåa himlar! - - En ros vill jag måla, en rosenkalk, - Två fjärlar slumra i rosen röd, -- - Då sänker sig natten så kall, -- den dödar, - Dödar de fjärlar två, -- o ve! - Så blef, o ve! min tafla svart. -- - Duger ej, duger ej! röda rosor! - - En flamma jag målar, en blixt, en brand, - Två hjertan famnas af lågans glöd, -- - Då kommer der hatet så mörkt, -- det härjar, - Härjar de hjertan två, -- o ve! - Så blef, o ve! min tafla svart, -- - Duger ej, duger ej! lågor, lågor! - - Tgn. - - - - - På Kyrkogården. - - - Gerna, gerna vill jag dröja - På den lugna kyrkogården; - Här, inunder granens skugga, - På den enkla minnesvården. - - Och jag vill har ensam sitta - Uti qvällens stilla stunder, - Tills att solens lågor bleknat, - Tyst kring alla nejdens lunder. - - Och jag går ej bort, fast natten, - Dunkel, öfver fästet tågar; - Månen blickar, blek, på grafven, - Och ur skyar stjernan lågar. - - Fråga dock ej, hvi jag dröjer, - Gerna så på kyrkogården, - Här, inunder granens skugga, - På den enkla minnesvården. - - Ty Hon hvilar här, den enda, - Hon som var mitt allt på jorden; - Hon som uti sjelfva döden - Änn' mitt enda lif är vorden. - - Och Hon slumrar djupt, den hulda, - Bäddad i den svarta mullen; - Och jag sitter, lugn och lycklig, - På den gröna blomsterkullen. - - Ty när änn' den dyra lefde, - Vid min barm ännu min lilja, - Fruktade jag dock beständigt, - Att oss något kunde skilja. - - Men nu vet jag visst och säkert, - Att Hon icke från mig viker; - Att dess kärlek ren och evig, - Aldrig någonsin mig sviker. - - Och nu kan Hon äfven veta, - Huru kär Hon var mitt hjerta; - Hur' Hon var mitt allt, mitt enda, - Så i glädje, som i smärta. -- - - Och en fläkt går tyst i natten, - Och den hviskar stilla sånger; - Och jag lyss till dem så gerna, - Fast jag lyssnat tusen gånger. - - Och en suck går ur mitt hjerta, - Och en bön på sucken stiger; - Och i nattens djupa tystnad - Kärleken oss sammanviger. - - Derför' dröjer jag så gerna - På den lugna kyrkogården; - Här, inunder granens skugga, - På den enkla minnesvården. - - Q. - - - - - I folkvisans tonart. - - - Ren solen gått i molnet in - Och det ar qväll rättnu; - Kär dotter min, kär dotter min, - Säg hvadan kommer du? - - O moder min, o moder kär, - Från lund och grönan äng; - Jag plockat har Violer der - Allt från min blomstersäng. - - Så grön är lund, och äng så ljuf; - Mitt barn, dig akta väl, - Och bed till Gud, att ingen tjuf - Din bästa blomma stjäl! - - Ren sol gått ned och qväll gått in - Och det är natt rättnu; - Kär dotter min, kär dotter min, - Säg, hvadan kommer du? - - O moder min, o moder kär, - Ifrån mitt dufvoslag; - Der just min älsklingsdufva är; - Hos henne dröjde jag. - - Skön är din älsklingsdufva visst, - Och vänlig ock derhos; - Blott ingen hök på skogens qvist - Med henne far sin kos! - - Ren månen gått i molnet in - Och sol går opp rättnu; - Kär dotter min, kär dotter min, - Säg, hvadan kommer du? - - O moder min, o moder kär, - Från lund och grönan äng; - Min bästa ros blef bruten der, - Förödd min blomstersäng. - - O moder min, o moder kär, - Ifrån mitt dufvoslag, - Min älsklingsdufva borta är - Och ensam qvarblef jag. - - Så tröste Gud dig, arma barn, - Förvisst din sorg är stor; - Din dufva föll i jägarns garn -- - O ve din gamla mor! - - Zt. - - - - - Natt-Fantasie. - - - Gud! bor äfven i natten Du? - Glänser i månens bleka skimmer - Äfven Din kärleksblick? - Sväfvar på molnens silfvervingar - Äfven Din andes sken? - Kom då, du natt! - Ack! så ljufligt är tystnadens språk, - Stjernornas saliga ljus! -- - Klappar du änn' mitt hjerta, - Stillar du dig ej redan? - -- Ack! hur' vore det icke ljufligt, - Så uti natten dö; - Ensam i tystna'ns dunkel - Fara till himlen bort. - - Hvit blir själen i månens skimmer, - Bleka strålen tvättar dess vinge; - Hvit blott kan den lyfta - Vingen från jorden. - O, du natt! - Låt mig få dö; - Låt mig somna af ingen sedd, - Ensam uti ditt sköte! - Solen kommer, dagen rodnar igen, - Då vill själen ej mera fara. - Ljuset värmer, - Blomman doftar, så oskuldsvarm; - Själen fäster sin blick på den, - Älskar jorden på nytt igen. - - Q. - - - - - Till de unga Utgifvarne af Lärkan. - - - Då jag, i anledning utaf en af Hrrne uttalad - önskan, genomsökte en hop gulblekta papper, hittade - jag medföljande försök, hörande till en längesedan - "hädangången" poetisk nybegynnares litterära - qvarlåtenskap. De äro af honom författade - till största delen i hans första ynglings-år, - de enda som han sorgfritt fått egna åt "den glada - konsten". Då han således vid författandet af - dessa försök var ungefär af lika ålder, som Hrrne, - hoppas jag att han får sluta sig till Er begge, - såsom en jemnårig, så mycket hellre som detta - ej kan medföra annat än ett godt förebud. Om - det nemligen får tagas för gifvet att af unga - skalde-pilgrimer åtminstone en bland tre kommer - att tröttna innan han hinner Pindens höjd, - och det, för ifrågavarande fall, längesedan är afgjordt, - hvem denne ene är; återstår för Er två - andra ett så mycket säkrare hopp att nå det eftersträfvade - målet, hvartill undertecknad af allt - hjerta får önska den bästa framgång. - - Nvr. - - - - - I. - Till en ung Flicka. - (Med fyra Skalders arbeten). - - - Om Ditt fulla, varma hjerta - Trycks af lifvets dystra smärta, - Trycks af ödets kalla hand, - Fly till Diktens sköna land! - - Skalden har det i sin vård, - Söker blott ett bröst, som känner, - Öppnar glad for sina vänner - Idealens rosengård! - - Och här vänta på Dig fyra, - Bjuda vänligt Dig till sig; - Deras sång och deras lyra, - Hvarje rad -- den tillhör Dig! - - - - - II. - Grafskrift öfver ett par tofflor[1]. - - - Stanna vandrare! Hvart vill Du ila? - Är du vis, Du ingen brådska har! - Långt Du dock ej hinner och måst hvila - Snart, som här vi ålderstegna par. - - Här är målet -- Hvarför hasta, fika? - Hit Din oro Dig dock slutligt bär! - -- Alla Dina gyllne drömmar svika; - Intet utom villan verkligt är. - - Kunskap, kärlek, lycka, dygd och ära, - Deras börda har oss endast -- _tryckt_! - Lycklig den, som dem ej måste _bära_! - Grafven blott från deras last oss ryckt. - - När Professorn från kathedern lärde - Om odödlighet, han _stödde_ sig - På oss; nu vi känne lärans värde - -- _Vår_ odödlighet vi skänke Dig! - - Se, i den feston-beprydda salen - Föll mot oss en Nådig Furste-nick, - Och från nödens koja ner i dalen - Mötte oss en blyg, men tacksam blick. - - Vi vår gång till talarstolen höjde, - Till monarkens marmorprydda slott -- - Men i stoftet dock vi voro böjde; - Slafveri, betryck var städs vår lott! - - Tro ej kärleken! -- Vi från hvarandra - Aldrig sletos; styrda af en själ, - Skilda knappt ett _steg_ man såg oss vandra, - Följande hvarann i hamn och häl. - - Man oss skapta för hvarandra trodde - Och ett mera lyckligt par ej fann; - -- Ingen kärlek i vår barm dock bodde, - Våra bröst ej klappat för hvarann. - - Vi oss _i_ en glad familjkrets rörde; - Förr en talrik slägt har hastat sig - Mot oss, blott ett ljud den af oss hörde, - Och hvem böjer hit nu mer sin stig? - - _Så_ är allt på jorden blott en villa; - Allt i skenets lätta narrdrägt går. - -- Först då Du i grafven hvilar stilla - Verkligt har Du hvad då återstår. - - _Så_ oss tryckte lifvets tunga börda, - _Så_ vår vandring genom åren var; - Tills af vägens längd och törnen störda, - Ingen kraft vi hos oss funno qvar, - - Tills en dag vi emot gammal vana - Mer ej sågos i vår gömda vrå, - Ty då ren uttrampad var vår bana; - Här från färden hvilade vi då! - - -- Fremling! vid vår grafskrift här Du dröje; - Den en gåta, såsom lifvet, är - Ämne för en tår och för ett löje, - Och den allt och intet innebär. - - Men om öden Dig till griften föra, - Till hvars stöd vår möda helgad var, - Du en hviskning skall ur kullen höra. - _Se, här hvilar trött Ditt toffel-par!_ - - Vi väl skulle än Dig tjena vilja -- - Ödet dock den sällhet ej oss ger. - Nu då det och grafven sjelf oss skilja; - Gråt, men stör vår hvila icke mer. - - Du var redan i oss liksom gjuten, - Vi oss smögo till Dig lent och ömt; - Nu i andra tofflors sköte sluten - Du vårt minne säkert snart har glömt! - - -- Dock; vi kände så Din svaga sida, - Rörde ej vid några sjuka sår, - När de nu af andras hårdhet lida, - Kom då hit _beklämd_ och gjut en tår! - - Närd utaf vår aska, hvarje sommar - Från vår graf en blomma reser sig, - När Du kommer -- när den lilla blommar, - Hon vårt afsked doftar än åt Dig! - -[Fotnot 1: Voro ursprungligen ett par skor och buros af Th. D:r & Prof. -B. vid flere högtidliga tillfällen.] - - - - - III. - Musiken. - (Med ett häfte noter.) - - - Lik stilla qvällen då den sjunker neder - Och öfver jordens oro, larm och strid - Och sorg och qval sin slöja sakta breder - Och bådar henne högre verldars frid, - - Så sänkte jag ifrån de ljusa landen - Mig vänligt till min fångne broder här - -- Ett tröstens budskap till den sorgsne anden, - Som smidd vid natt och grus sin boja bär. - - Han såg mig och min åsyn hastigt väckte - Hvart dunkelt minne, slumradt i hans håg; - Och famnen Han med namnlös känsla sträckte - Mot fordna vännen, som han för sig såg. - - Magnetiskt af hans djupa längtan dragen - Jag ofrivilligt till hans hjerta föll; - Och nu oskärad af hans kyss mig, slagen - I dunkla fjettrar, stoftet ock behöll. - - Derför, som han, jag här alltjemt ock smäktar, - Tillbaka trånande till ljusets hem; - Ej stoftets son de bojor lösa mäktar, - Ej anar Engeln sluten innom dem. - - Men brinner hos Dig känslans milda låga - -- Den varma flägten från mitt fosterland -- - O träd då fram! Tryggt må din hand då våga - Att lossa Anden frän de tunga band. - - Seraphiskt då från jorden jag mig svingar - Och börjar glad min sköna himmelsfärd, - Och lyftad på musikens svane-vingar - Ser tjust Din själ en skymt af Edens verld. - - - - - IV. - Sjuklingen. - - - Ja, Han dubbelt glädjen njuter, - I hans barm och själ den gjuter - Sig i långa fulla drag. - Girigt måst han åt sig rycka - Hvarje lättbevingad lycka - Af sin korta, sköna dag. - - Ty den tunga, dofva smärta, - Som allt närmre når hans hjerta, - Hviskar tyst att innan kort - Barnet trött sin lek har slutat, - Och mot modrens sköte lutadt - Somnar lugnt och stilla bort. - - Ja till målet visarn ilar; - Men en högre skönhet hvilar - -- Högre än den nånsin var, - På de flyktiga sekunder, - Som af lifvets aftonstunder - Återstå för honom qvar. - - Och Hans ande, som dock höjer - Vingen halft befriad, dröjer - Tjust likväl vid stoftets verld - Och dess fägring ack! förblandar - Med de stränders der han landar - Snart ifrån sin pilgrimsfärd. - - - - - V. - Morgonhelsning. - - - Hör Du, lyft på lätta vingar - Lärkan redan hänryckt klingar - Vårns och kärlekens behag; - Hör från molnfri himmel neder - Sångarinnan ömt Dig beder: - Vakna, vakna, det är dag! - - Ren för morgonsolens strålar - Lund och dal och kulle prålar, - Klädd i daggens silfverskrud. - -- Hvarje ros ur sömnen vaknar - Och blott Dig ibland dem saknar - Dagens unga varma Gud. - - Skynda då! O, hvarför dröja? - Svep Dig lätt uti Din slöja - Och vi lifvet njuta må! - -- Snart vår morgon är förfluten, - Och den fröjd ej nu blir njuten - Aldrig sen vi återfå! - - - - - VI. - Gossen. - (Efter Stollberg). - - - Min arm blir stark och stort mitt mod; - Gif Fader mig ett svärd! - Le icke -- ungt är väl mitt blod, - Men jag är fädren värd! - - Ej ro jag finner mera nu - I barndoms lugnets band, - Och jag, o Fader, stolt som Du - Kan dö för Fosterland. - - Soldat ren i de första år - Jag lekte hvarje dag, - Och blott om faror, kamp och sår - Om natten drömde jag. - - Ur mången strid mot Turken har - Mitt stridsrop upp mig väckt -- - Och nyss ett väldigt slag, som var - Mot sjelfva Paschan sträckt. - - När sist här drog uppå sin stråt - En krigarflock förbi, - Och när husaren flög framåt, - Som fågeln lätt och fri, - - Då gladde pojke-hopen sig, - Men innerst i min barm - Jag stum, o Fader, grämde mig - Och pröfvade min arm -- - - -- Min arm är stark och stort mitt mod, - Gif Fader mig ett svärd! - Le icke -- ungt är väl mitt blod, - Men jag är fädren värd! - - - - - VII. - Hennes Kärlek. - - - Nej, jag den ren förlorat har - Och mer ej återfår; - Och minnet har jag endast qvar - Och endast saknans tår! - - Med sommarns blommor slog den ut - Och var då öm och ren; - Nyss _deras_ tid har blifvit slut, - -- _Dess_ var det längesen. - - Hur trognare dock blomman var! - Af söderns ljumma flägt, - Af solens ljus i vårens dar - Hon blef till lifvet väckt, - - Och först när nordanstormen röt - Och solen hädandrog, - Den lilla blomman ögat slöt - Och vissnade och dog. - - Och Hennes kärlek väcktes ju - Och närdes vid min barm, - Hvars låga, liksom förr, ännu - Är lika ren och varm. - - Men Hennes kärlek sjönk ändå, - Och fritt min stilla tår, - Lik höstens dagg, nu falla må, - Den lif ej återfår. - - När vintern flyktar, strax igen - Sig öppnar blommans knopp; - Men Hennes kärlek -- endast den - Ej mera vaknar opp. - - Och när till fjerran ort jag drar - Och der engång blir vår, - Då har jag endast minnet qvar - Och endast saknans tår. - - - - - VIII. - Vid ett spädt Barns graf. - - - När den första vårvind jorden väckte, - Der hon domnad låg, - Känslans morgon äfven för Dig bräckte, - Lifvets dag Du såg! - - Och förrän en blommas knopp sig höjde, - Förrän trasten slog, - Re'n Ditt hufvud mattadt ned Du böjde - Och Du hädan drog! - - -- Ack, när gubbens dag från hvalfvet skridit, - Lugnt han afsked tar; - Han har älskat, njutit, lett och lidit - Och han _lefvat_ har. - - Dig blef lifvet skyldigt _allt_ -- Ditt hjerta - Ingen fröjd här vann; - Knappt bevingad till Din barm en smärta - Före döden hann! - - Ja, en graf, som tårbegjuts af qvällen, - Jorden blott Dig ger; - Intet minne Dig till trånga cellen - Vänligt följer ner. - - Ensam der, kanske Din skugga klagar, - Kanske ännu der - Tröstlös vårens blommor, sommarns dagar - Och sin höst begär? - - Men Du späde slumrare ej svarar - Och du småler blott -- - Dock Ditt löje redan allt förklarar; - Jag har Dig förstått! - - Dig del lugna land, som grafven gömmer, - Vedergällning ger; - Allt, hvad än Dig svikit här, Du glömmer - Och ej saknar mer. - - Skönare än våren här nu blommar, - Blommar våren der, - Mera rik och herrlig är dess sommar - Och den molnfri är. - - Höstens storm dess rosor icke hinner, - Glädjen der ej dör; - Ha, och sjelfva qvalet mer ej finner - Vägen, som dit för. - - Väl då Dig, Du drömmare, Du stilla, - Du som hamnen nått - Långt från lifvets stormar, strid och villa; - Väl Dig! Slumra godt! - - Våren redan vaggan åt Dig reder, - -- Åt sin lilla vän! - Och sitt gröna täcke snart hon breder - Stilla öfver den. - - Slumra godt! -- Sitt lån naturens Andar - Vänligt återta, - Och det rena stoft, sig till dem blandar, - I sin vård de ha. - - Väckt af dem, skall oskuldsfull en blomma - Dofta på Din graf; - Lik det hjerta, lik det menlöst-fromma - Henne näring gaf! - - - - - IX. - Till Miss L. - (1827). - - - Fåfängt sökte under högtidsglansen - Du mig, der jag gick i lagerkransen; - Fåfängt -- _skuggan_ blott finns här; - Men när Du med svälda segel länder - Till Ditt sköna hemlands höga stränder, - Sök mig, goda Flicka, der! - - Ty hvad fängelse mig än må sluta, - Hvilken boja ödet må mig gjuta, - Fri från alla jordens band - Du min _ande_ ändock städs skall finna - Der, som dessa tankar varmast brinna: - _Frihet_, _Ljus_ och _Fosterland_! - - - - - X. - I en Minnesbok. - - - Bevingad tiden snart förändrar allt; - Hvad nyss uti dess ström oss nära låg - Snart, skildt från oss af många böljor, sjunker - Hän uti dunkel och försvinner slutligt! - -- Så kommer ock den dagen engång, då - Ren dessa penndrag, så bekanta nu, - Ha blifvit fremmande för Dig, och Du, - När då en vän Dig frågar, mer ej minnes - Af hvem de blifvit tecknade; men då - Må dessa rader sjelfve svara enkelt: - "Det var en yngling -- Ej från Hellas kuster - "Lopp ut ett fartyg krönt af flere rosor - "Än de hvarmed det unga hoppet gladt - "Hans lilla julle blomsterhöljde, när - "Sin färd den styrde ut på lifvets haf; - "Men ren bland strandens skär den skeppsbrott led - "Och arm han ankom hit och hade räddat - "Sin lyra endast och det djupa lugnet, - "Som sist sig sänker till en öde barm. - "-- Dock, ack långt armare han hädan drog, - "Ty det lugn förlorade han här, - "Och nu han ägde endast qvar sin lyra. - "-- Väl ljöd dess klang hit sedan någon gång; - "Men allt i svagare accorder, tills de, - "De äfven, slutligt dogo sagta bort. - "-- De längesedan ren förstummats nu, - "Och af den svaga il på lifvets verldshaf, - "Som dock hans lätta farkost kunde krossa, - "Nu endast återstår den ringa svallvåg, - "Hvars gröna dyning sig från vår till vår - "Allt mera matt och omärkt hvälfver öfver - "Ett hjerta, hvilket hunnit klappa ut. - - - - - LURENDREJAREN. - - - - - Lurendrejaren[2]. - (En scen på Hafvet). - - -[Fotnot 2: Med Författarens tillåtelse hafva Utgifvarne aftryckt denna -novell, hvilken visserligen redan engång förut varit införd i -Helsingfors Morgonblad för 1833, i den öfvertygelsen, att liksom det -säkert skall välkommet för den, af hvilken denna novell tilläfventyrs -allsicke blifvit läst, det äfvenså för hvarje annan skall blifva kärt, -att upplifva minnet af en Scen, tecknad af en mästarehand, hvilken är -för väl känd för att stycket behöfde vidare förklaringar för sitt -återuppträdande.] - -I stället för att nog lifligt kunna uppdraga skådeplatsen för de -tilldragelser, som skola utgöra föremål för följande skildring, inom -kretsen af den beqväma boning, hvari den gode läsaren sannolikt befinner -sig, nödgas man besvära honom med en kort utflygt till en ödslig -hafsrymd af norden, öfver hvilken October-qvällen nyss dragit sin köld -och sitt mörker, och hvars ögonblickliga lugn så väl den växande -svallsjön, som det svarta, sjelfva natten förmörkande molnet vid -horisonten anklaga för opålitlighet. Den enda plats med någon fasthet -att hvila på, som man öfver hela den vida nejden kan upptäcka, erbjuder -en liten odäckad jakt med kajutor for och akter, som nu med strängt -skotadt bomsegel sticker ut från kusten, och oaktadt den skrala vinden -temmeligen väl klarerar de mot bogen klappande vågorna. För den, som -gjort bekantskap blott med land, och vant sig att älska dess -mångfalldiga yppighets-artiklar, hvilka, då deras mer eller mindre -ändamålsenliga construction, sällan kommer att afgöra menniskans -vigtigaste intressen, äro beräknade mer på yttre prakt än inre -redbarhet, har den lilla farkosten ingen intagande sida att visa. -Sjömannen åter, om han en gång fått fot om bord på jakten, skall genast -mäta de oblida förhållanden, mot hvilka den har att kämpa, och finna sig -väl vid den på en gång skarpa, lätta och trygga kurs han känner -farkosten göra. Han skall straxt och utan att anlita skenet af den lilla -på pumpstången fästade lyktan, vara färdig att garantera skrofvets -symmetri, seglens stora men välberäknade dimensioner och framför allt -vanan i den hand, som sköter rodret. Det är denne öfvade styrman, som -utgör den enda synliga personen om bord. Vi se i honom en kort men -axelbred gråhårsman, hvars robusta utseende förstärkes af hans tjocka -rock, och som, att dömma af de bestämda dragen i hans anlete, har ett -envist hufvud i sin röda filtmössa. Den öfriga besättningen, som efter -vanligheten utgöres af tvenne handtlangare vid seglen, sofver i god ro i -förkajutan, och såväl denna deras tjenstledighet, som den redan -halftsväfvande blicken hos den gamle, tyckes antyda, att fartyget icke -snart kommer att vända. Och nu, då läsaren skyndar hem tillbaka, i -afsigt att, med förvärfvad åskådning af localen, invänta berättelsen om -de händelser, som inom den utveckla sig, torde en teckning af några -biomständigheter, såvida de med hufvudsaken äga en icke obetydlig -beröring, upptagas såsom ett slags afbrott i återresans enformighet. - -Den hamn, jakten sednast lemnat, och från hvilken den aflägsnat sig en -par timmars väg, tillhörde en af kustens små städer. Staden var känd för -sin lifliga handel, ehuru dess ryktbarhet i detta fall grundade sig mer -på tradition än verklighet. En tid hade varit, då den utredde skaror af -stora skepp, som dels med landets solida producter, dels i utländska -frakt-speculationer besökte alla reddar och kommo hem med tungt salt -från Medelhafvet, eller med barlast från någon närmare plats, sen de der -föryttrat sin på långa vägar medhafda goda laddning. I stället för dessa -skepp såg man i hamnen nu ett hvimmel af skonertar och små briggar, som -med lätta segel gjorde sina sommarturer, och ofta till betydligare -belopp än deras effectiva last medhade assignationer och credit, för att -åter importera utländningens småkram och glitter. Då denna handel -tycktes kunna drifvas med enskild profit och tillika kom i conflict med -lagar och författningar, var det naturligt att ur densamma ett -smugleri-system skulle utbilda sig, och mer och mer fullkomna sig i -detalj, ju mer det utifrån rönte motstånd och afbräck. Så hade, jemte -hindren, utvägarne vuxit och förmångfalldigats, och den framgent -fortsatta olagliga industrien syntes vittna om att den, oaktadt täta -förluster, drefs i sin helhet icke utan vinst för den enskilta -speculanten. - -Ibland medlen, att eludera författningarne och undslippa deras -verkställare, var det ingalunda det minst allmänna att begagna dolda -trakter af skärgården till upplagsplatser. De armerade små slupar, som -hade sig ombetrodd bevakningen af kusten, höllo sig om dagen mest i -nejden af reddarna, utan att gå mycket långt till sjöss, och en tid af -nätterna tillbragtes oftast under land, i skygd af någon trång vik, på -hvars strand en torparekoja eller bondgård kunde ge besättningen ett -tryggare tak och en varmare hvila, än slupen bestod. När derföre ett -fartyg nalkades hemorten med förbjudna varor, höll det sig dagen igenom -i öppna hafvet; men när qvällen kom med skymning, hissades alla segel -och kusten söktes. Man kryssade sedan nära den under natten, med -noggrann beräkning af tiden för mörkret och möttes vanligen då af någon -lurendrejare, som efter att hafva communicerat tecken med fartyget, lade -till med sin båt och lättade den större kamraten från det mellan hans -sidor mera osäkra och misstänkliga godset. Dessa lurendrejare voro till -största delen fiskare, bosatta på klipporna i den yttre skärgården, ett -djerft, tilltagset och pålitligt folk, som kände hvarje sten i sjön, -trängde sig fram öfverallt och voro likaså otröttliga att gömma och -bevaka det dem anförtrodda godset, som redliga att återställa det till -dess ägare, så snart tid och omständigheter medgåfvo dess -transporterande från klyftorne i skärgården till köpmannens magaziner i -staden. -- Och nu måste det bekännas, att den bekantskap, som nyss -påtrugats läsaren, icke var någon bättre än en sådan lurendrejares. - -De svarta molnet hade höjt sig betydligt i lovart, vinden fyllde i mer -och mer, mörkret tjocknade och de första dropparna af ett kallt med -hagel blandadt regn trummade ned på skutan. Vår gamle kund tryckte -rodret fastare mot sin sida, framtog ur sin rockficka en liten flaska -och höll den ganska länge vid munnen i ensamheten. Men han hade knappt -fått den tillbakastucken i sitt förvaringsrum, förrän han fann sig -öfverraskad af ett icke särdeles behagligt sällskap. En änterhake föll -tungt ned bredvid honom, följde skrapande ut med relingen ett ögonblick -och tog tag. I samma stund föll en annan längre förut, jakten stannade -med en våldsam knyck, och ett spel af lefvande segel fyllde luften. Den -gamle hade straxt då han hörde haken falla, gissat hvem han hade att -tacka för besöket, och för att undvika ett onyttigt uppehåll både med -roder och arm sökt omintetgöra den tillärnade påhelsningen af hans -efterhängsna gäst. Nu, då han fann det omöjligt att undkomma, kastade -han loss sina skot och väntade med stor köld på att få redogöra för sitt -värf. - -"Hvarifrån är båten och hvarmed går den" ropade en röst från -tull-jakten, ty en sådan var den angripande seglaren. "Från skärgården -herr Löjtnant, och med litet tjärvatten på botten," svarade i en ton -midt emellan skämt och enfald den gamle vid rodret, "men låt för all del -hala diktare till, att vi ej må klappa sidorna ut på hvarandra, och gör -oss snart klara sen, ty byn ligger på gudnås och jag har lång väg i natt -ännu." - -"Din väg kan bli kort och lång, gamle vinglare", sade med förtrytelse -tullmannen, i det han vinkade till en besökare att gå om bord på skutan, -"ty jag gissar att den går till närmaste kryssare, som kan vräka ned -några pipor rum i ditt skojar-fartyg, att blanda ut tjärvattnet med; men -så låfvar jag alt ge dig en tung kula i vattengången, hvar du an må -träffas, och kommer du helskinnad undan kronans slup, sen jag en gång -kommit dig i kölvattnet, skall du hafva fritt lurendrejeri inom mitt -district för dig och dina efterkommande." - -"Jag tror, nådige herre", genmälte den andre, "att det ej skall komma -derhän, och gud bevare mig att bli en sådan fyllhund på gamla dagar, att -jag skulle vilja dö, såsom jungmannen från norra skären. Gossen, säger -man, kom med två pipor rum i sin båt och råkade ut för kronans jakt. Han -lär ej haft lust att stanna, hvarföre han fick en kula genom båten och -rum-pipan på en gång, så att han kom att drunkna i engelsk grogg." - -Ett hjertligt skratt af belåtenhet, ljöd från tull-slupens alla vinklar, -och förströdde för ett ögonblick det alfvar, som hittills rådde. - -"Nå", sade den gamle, då besökaren nu slutade sitt värf och hoppade in i -sin egen slup, med antydning att han ej funnit något, "nå, herr -löjtnant, vi äro på ärliga vägar, efter litet spannmål, gudnås, för oss -och våra arma vänner, och hafva ingenting om bord, ej ens en spik från -ett fastage, som skulle lukta af rum, eller förbjudit gods. Derföre må -ni släppa oss nu, nådig herre, ty vi få snart en stickande storm båda, -och behöfva ligga på fritt vatten, för att klarera den." - -"Jag borde släppa hvarken dig eller någon annan af hela ert följe, som -jag en gång fått mina jernklor i skråfvet på", sade löjtnanten, för -hvilken nödvändigheten af en snar skilsmässa, också utom gubbens -enträgenhet, var tydlig; "och lita på, att du icke alla gånger kommer -undan för samma pris som nu; ty med den spannmål, du och dina likar fara -efter, skulle ingen sparf lefva en dag öfver. Men först, min gubbe -lilla, hvad gör du med lyktan på pumpstången? du lär väl ej ärna ljustra -midt i hafvet, eller hur?" - -"Neka oss icke, nådig herre, en nödtorftig tobakseld och fattig -ögonfägnad", invände med sin antagna enfald den gamle, "vi hafva icke -kök och källare och varma ugnar i kajutan, såsom ni, och gå dock ut i -mörka sjön om natten, då ni styr till lands att hvila". - -"Tobakseld och ögonfägnad! din gamla skurk", ropade skrattande -löjtnanten; "tobakseld är den dig, om den ger ett fartyg, som kommer hem -med en laddning tobak anvisning på hvar du finnes, för att insmugla den, -och ögonfägnad, om du får se den fladdra i toppen på en kronans slup, -medan dess besättning sofver eller är på land. Vi känna er" .... - -"Akta er, gode herre, att skylla allt på oss, fattiga getter i skären", -afbröt honom den gamle. "Om en slup blef uppbränd för er på våra -trakter, så tror jag, att vår herres blixt var ute på kryss efter -lurendrejare och tog miste på skutor, men ingalunda att våra gossar haft -sin hand med i ett så svårt spel". - -"Gif den gamle narren ett glas kall punsch", sade löjtnanten till sin -besökare, "och sen klara gossar att lägga ut. Och du, min gubbe, låt mig -ej se dig en gång till sjöss, då du ej vågar stanna vid signalen, så -kärt det är dig att behålla lif och skuta. Ty i qväll ger jag dig -punsch, men i morgon kanske en rund kula". - -"Jag tackar för godt löfte, herre, och ännu mer för hvad jag redan fått; -men då ni nu styr förbi Rönskärs udde, så håll väl ut i sjön, emedan -vattnet är rasande lågt och stenarne säkert kika efter stjernor der i -afton". Vid dessa ord af den gamla rodermannen, skildes båtarne från -hvarandra och hvardera fortsatte sin kurs i olika riktning. - -Snart utvecklade sig nu i hela sin våldsamma och vilda storhet en af -dessa nätter, som sjömannen fruktar och älskar, landbon åter knappt kan -göra sig en föreställning om. De nyss med täta mellanskof agerande -svagare ilarne förenade sig nu till en enda uthållande orkan, och -vattenmassor häfdes icke mer, utan uppsletos ur hafvet. Ett fint dugg af -skummet och de liksom bortsopade topparna af vågorna späckades in i den -från molnet nedstörtande hagelskuren, och inskränkte, i förening med -natten, till mindre än en alns rymd synkretsen äfven för det skarpaste -öga. Jakten hade tagit in alla ref i storseglet, och jullen var -upphissad om bord. Vår gamla kund stod vid rodret och målade tobak -mellan tänderna, som om hans mund varit en qvarn och stått i omedelbart -förhållande till elementernas häftighet. Hans besättning postade -hvardera vid sitt skot. Det var icke tid att sofva mer. Den lilla -farkosten låg med sin lä-sida tätt invid vattnet, och hvarje våg från -lovart öfverspolade den med ett duschbad från för till akter. Den gamle -hade hela sin kraft och sin instinctlika bekantskap med rodret af nöden, -för att i hvarje stund moderera fartygets lopp opp i vinden och hindra -det att antingen kantra eller gå öfver stag. Men vid all den -beundransvärda säkerhet, hvarmed han beherrskade skutans minsta -rörelser, och förstod att liksom taga väldet af tvänne de mäktigaste -elementer i förening, var hans tanke så litet bunden vid tillfällets -företeelser, att han med den fullkomligaste besinning inlät sig i ett -samtal med den adertonårige ynglingen, som bredvid honom skötte -storsegels-skot och som med en för raskare lynnen vid känslan af fara -naturlig språksamhet tog till ordet. - -"Och får icke nu", så började han, "lilla Fröja fötter under sig, att -komma hem, så kommer hon ej på hela hösten; men jag vill slå vad att, om -det blott vill lugna en smula, vi hafva en af hennes gossar efter oss -innan det dagas i morgon; eller hvad menar ni, min far?" - -"Så framt hon ej förut i natt hittat på holm-ön eller något annat torrt -ställe", invände den gamle. - -"Allt annat"! sade gossen; "man påstår att hennes kapten skall känna -lukten af land på tre mil, och på två mil nära redan få ondt i hufvudet -deraf. Han har ju öppna sjön för sig och ärnar väl alldrig söka hamn, -innan han fått råka oss eller någon annan af sina kunder". - -"Klyfvarn klappar som en hackspik; skota an bättre du der för-ut", -ropade den gamle, och fortsatte derpå: "Hvad han har att ge oss, må han -ge snart, ty hinna vi ej före dagningen de inre fjärdarne, så få vi en -sträng jagt i morgon." - -"Jagt"! utropade gossen. "När har väl kronans slup seglat opp vår skuta, -min far? Möter han oss innan vi lemnat Rönskärs udde akter-ut, så vände -vi och ränna unnan honom yttre vägen, och jag menar att vi skola hafva -gjort de två milen till Långö-sund, förrän han hunnit på sidan om -Långö-ref, hvilket ej lär vara mycket öfver halfva vägen". - -"Men ändå om den andra tull-slupen är oss till mötes vid Långö-sund?" - -"Då spänna vi ut till hafs. Det är besynnerligt att, så många de än äro, -och om de voro tjugu i stället för två, få de dock alldrig annat än -dricka vårt kölvatten, om det skulle lysta dem". - -"Här, på samma ställe, der vi nu segla, sköts din bror i sank", invände -den gamle med en omisskännelig darrning på den eljest oförändrade -rösten. En lång paus följde härpå. - -"Jag vet ej, min far", började ynglingen åter, "men hvad mig beträffar, -har jag alltid varit mera rädd för alla dessa förfrågningar, -efterspaningar och krånglerier, som företagas mot oss gossar, på -klipporna, sen vi haft någon kappsegling med kronans slup, än för hans -egna nickor, fast ingen kan säga annat, än att de skjuta skäligen bra, -åtminstone i lugnt väder. -- Nu tycker jag att blåsten håller på att -skrala af; jag tror det klarnar snart igen". - -"Jag har lefvat i fem och sextio år, på det sjette och sextionde", utlät -sig gubben, "men alldrig har något ord från en domares mund gått mitt -hufvut så nära, som drufhaglen från dessa tull-nickor många gånger -gjort. När fiskmåsen slår ned i varpet, så må hon få sig en hagelsvärm i -skrofvet, om hon skall skjutas, ty lyfter hon en gång mörten opp och far -sin väg, är det försent att uppsöka henne bland de andra, som sitta på -klipporna, eller sväfva kring sunden. -- Klara att släppa ut refven! byn -pustar i själtåget redan. Der tror jag vi ha en stjerna i lovart". -- -- - -Samtalet afbröts här, och den unge gossen gick att verkställa -befallningen. Det tjocka molnet låg redan med sin digraste tyngd i lä, -och vid sin framfart hade det liksom bortryckt med sig de tunna dunster, -som förut höljde fästet. Det ena ljuset tindrade opp efter det andra på -himmelen, och köld och lugn följde nu på den stormiga störtskur, som -passerat. Vågen ensam tycktes icke vilja ändra lynne; den häfde sig än -med samma våldsamhet, och dess oroliga, hotande suckar voro blott så -mycket mer hörbara, som stormens hvinande i segel och tacklage ej mer -förtog eller förvirrade deras ljud. Ändteligen upphörde äfven detta, det -varaktigaste minne af orkanen, och hafvet blef fridsamt igen, ehuru -småningom, likt ett sinne, som varit häftigt upprördt och länge fortfar -att sjuda, äfven sen de orsaker, som vållat dess uppror, försvunnit. - -Ett par stunder hade förlidit efter midnatten, och jakten vaggade nu, -vid ett nästan fullkomligt lugn, liknande det, som rådde före stormbyn, -af en lång och uthållen dyning, utan att vinna i fortkomst mycket mer än -i afdrift. Hela fästet var fullbeströdt med tindrande stjernor, och -natten så klar, att man på den lilla farkosten, utom lyktelden, som -bländade ögat, kunnat hafva en någorlunda vid synkrets öppen. Vår gamle -vän stod vid rodret ännu. I hans anlete röjdes en mulenhet, som nästan -gränsade till otålighet, och han tycktes räkna hvarje minut. Då och då -såg man honom betäcka lyktan, stryka sig om ögonen och titta ut åt sjön. -Plötsligt klarnade hans blick, han lyssnade. Lätta årslag hördes på -sidan om jakten, och ett rop, som kanske blott gubben till hela dess -betydelse förstod, förnamms och besvarades af honom i samma ögonblick. -Det syntes, som om den annalkande jullen väntat denna signal, innan den -ville lägga till, ty nu blefvo årtagen på en gång kraftigare, och det -dröjde ej länge förrän en käck matros sprang opp på relingen, gjorde -fast sin fånglina och helsade på den gamle. - -"Fan i er och tusen grussen från Tysken", började han; "men hvad är det -för konster att rida opp i vind, så att en fattig Töjfel skall nödgas ro -armarna af sig? Vår svarta docka ligger bi lågt under er, och del hade -lätt varit alles förbei med vårt möte i denna natt, ty vi sökte er lägre -och ville knappt tro våra ögon, då vi sågo er eld. Nun sprekken sie -Döjtsch, mein liber Herr? -- Hu, hu, har ni en sup?" - -Vid dessa sista ord, som åtföljdes af en kulen ryck af hufvudet ned -mellan axlarne, öppnade han lyktan och utblåste elden, hvarvid han på en -gång röjde sin bekantskap med lurendrejeriets hemligheter, och liksom af -tjenstfärdighet förekom den gamle. Derpå stack han ut skot åt -storseglet, satte kurs och slog så armarna i kors öfver bröstet, -afvaktande i lugn sin lott ur den flaska, han såg gubben uppdraga ur sin -ficka och med mycken belåtenhet hålla mot sin mund. - -Den gamle räckte honom omsider flaskan och tog i sin tur till ordet. -"Nå, gosse", sade han, "hvad har Fröja hem med sig i höst? Jag fick bud -mot mig på redden att gå till sjöss i natt, och visste knappt hvilken -skuta väntades". - -"Fröja", svarade den andra, "har klädt sig i ull unt silke, lauter woll -unt sei -- sei -- hvad heter silke nu åter? Vet ni, då jag var i Lybeck -kunde jag tala Tyska, så att hela staden gapade på mig". - -"Och lemna nu", sade med otålighet den gamle, "i helvete eller Lybeck -ditt Tyska snack och svara på min fråga, så att man begriper det. Menar -du vi prata Tyska här med simpor och fiskmåsar, gosse? Har ni kläde och -dukar om bord, så säger jag, att jag förr vill svälta som lotsens ko, än -jag lastar in en enda packa, om den ej är vattentätt omslagen; ty vi få -storm i dagningen och regn hela hösten, och jag har ingen lust att komma -till ansvar för skämdt gods". - -"Och vi skulle kanske för ro skull haft tre dagars fullt göra med de -fördömda packornas instufning och beslående, och förstört på dem alla -briggens presenningar på köpet", utfor sjömannen. "Om icke dessa balar -äro tätare än er skuta, så vill jag lefva på torr jord i alla mina dar. --- Jag tror ni måste lofva mera, jag tycker mig se skymten af vår lilla -docka rakt förbi babords vanterna". - -Den dunkla fläck, som af den skarpsynte sjömannens vana öga urskildes -emot den ljusare horisonten, och på hvilken den gamles uppmärksamhet -blef rigtad, lemnade hans om möjligt än mer skarpa syn intet ögonblick i -tvifvelsmål om den kurs, som var att tagas. Jakten kastades ett par -streck högre i vinden, och då, efter en kort segling i denna direction, -den sökta briggens gestalt framträdde mer och mer tydlig ur mörkret, -lemnade den käcke matrosen sin gamle vän ensam vid rodret och gick -för-ut, der han sedan för de båda yngre gastarne om bord utbredde sig i -sjömans-qvickheter öfver sin resa, och i sitt skrala modersmål -inspäckade till sina åhörares nöje och förundran en outtömlig skatt af -Tyska, Engelska och Danska glosor. I detta skick lade jakten en stund -derefter till sidan af den lilla brigantinen Fröja. - -Om vår gamle lurendrejare på sitt håll varit bekymrad öfver det långa -och fruktlösa sökandet efter den ankommande briggen, så var han åter af -kaptenen och besättningen på den inväntad med icke mindre otålighet. Den -skrala vinden, som tillika kom från det minst gynnande håll, hotade med -alla slags svårigheter, och kaptenen kunde ej se någon möjlighet, att, -innan dagningen inbröte, ligga så långt från kusten, att han ej skulle -bli upptäckt af kronans slupar. Han var derföre i en viss ifver sina -kunder till mötes på däck, och hade lemnat i kajutan sitt rykande -toddyglas och sin cigarr. Antingen det nu kom af ledsnad vid väntandet, -eller i afsigt att fördrifva det onda hvarmed landkänningen besvärade -hans hufvud, hade han flitigt skött sitt glas om natten och hade, hvad -man säger, en god gir, utan att dock i något afseende vara för strängt -skotad. Sedan således jakten blifvit fastgjord vid sidan af briggen och -gubben med sina gastar sprungit om bord på den sednare, blef han af -kaptenen välkomnad med all den hjertlighet, som hans vigt för -tillfället, en bekantskap från längre tider tillbaka, och ett godt -ölsinne hos hans värd gjorde naturlig. Styrmannen fick befallning att så -fort möjligt var lasta jakten; de packor som skulle intagas, bestämdes, -allt skulle gå tyst till, och ingen djefvul skulle våga knystra ett ord -om saken i land. Efter dessa anordningar tog kaptenen vår gamle kund i -handen och förde honom ned i kajutan, hvarest en god brasa i kaminen och -den ångande lukten af varmt toddy, gjorde ett ljuft afbrott mot kölden -och mörkret på däck. - -"Stiltje och läsegel!" började han nu; "jag ligger här som i en säck, -och innan dagningen simma väl kronans båtar kring mig, som ålar kring en -rutten fisk. Hvad skall jag göra, jag slipper ej ur en fläck." - -"Ingen nöd, herr kapten", sade den gamle och stack sina seniga händer in -i kaminen", vi få väder nog i dagbräckningen och båtarne ligga i land -hela natten." - -"Och detta ord skall du hafva pris och ära före, gamle kamrat, och ett -godt glas, förstår du. Jack! se åt i thepannan om der finns vatten, och -laga en stark spik åt gubben. -- Ni menar, att vi skola få vind i -dagbräckningen?" - -"Och en frisk märssegels-kultje på köpet, om skyn annars gick rätt i går -aftse", svarade gubben, "vinden blir väl emot; men blåser det bara, nog -kommer sjömannen fram." -- - -"Blåser det bara, nog kommer sjömannen fram, och ingen kryssare skall -nappa Fröja i kjortlarna. Och nu, gamle rodergängare, huru går handeln i -vår stad? Kom Neptun hem helskinnad? Han gick från Lybeck samma dag jag -kom dit, och hade godt gods om bord." - -"Så nära som på två pipor rum fick han allt unnan; men dessa skötos i -sank med min äldsta pojke på köpet", svarade gubben och gjorde tillika -en klunk, som nära vållat en lika stor ebb i glaset, som det förut hade -flod. - -"Och så far ni fram", utbrast kaptenen, hvars tanke på rederiets förlust -och hans hätskaste fiendes, tull-slupens, triumph, qväfde alla andra -considerationer, "och så klarerar ni gods och skråf. Stiltje och -läsegel! en sådan vara i gapet på dessa hajar. Det borde fan och ingen -ärlig redare betro er en murken ankarboj ens, för jernbandens skull, som -äro omkring den." - -"Ni har ingen ren sjömans-mund i natt, kapten", sade den gamle, i det -han med en stark knyck stötte det tömda glaset ned på kajut-bordet; -"menar ni att gossen lät skjuta sig i qvaf, för att få dricka salt -grogg, eller slippa att svettas vid årarna, och ej för att till det -yttersta berga edra arma pipor rum, som, fan i mitt gråa skägg, voro -mindre värda, an en sena i hans hand, eller en blodsdroppa i hans ärliga -hjerta." - -"Och dertill säger jag amen, nemligen med behörig förbannelse öfver -tull-hajarnas goda kap den gången. Gossen hade jag velat taga till -jungman när som helst, om det ock gällt en resa på Ostindien. Och en -skål för hans ärliga död, och för alla goda vänner! Jack, fyll i våra -glas!" - -Glasen fylldes åter och den tystnad, som var liksom helgad åt väntan på -dem, afbröts genast af kaptenen, så snart han med en klunk pröfvat den -nya brygden och funnit den god. - -"Nå, hvad hörs vidare i land, min gamle vän", började han nu, "vet vår -patron vänta oss, eller är ni eljest af egen drift ute på förtjenst?" - -"Jag har ej satt min fot i land på flere dygn", svarade den gamle. "På -redden fick jag ett bud alt ni väntades. Detta var i går aftse, och nu -är jag här." - -"Så, så, min gamle kund", utropade kaptenen, "då måste vi öfverenskomma -om er frakt, förr än ni lägger ut från sidan. Det är ej godt att narras -med er i den punkten, och edra fordringar växa som brodden på -landtbacken. Då man far ut, är den knappt ett qvarter hög, och då man -kommer hem, står den en öfver hufvudet." - -"Tre tunnor råg och tre tunnor salt, herr kapten, icke ett korn -derunder", utlät sig med mycken bestämdhet den gamle. - -"Stiltje och läsegel!" utropade kaptenen, "ni är fördömme mig utan -brassar i hufvet. Tror ni att rågen ärfver sig i köpmannens bod, och att -saltet växer som snö om vintern? Nej, nej, grund i lovart, fäll, min -gubbe, fäll!" - -"Icke ett korn derunder och att tala alfvarsamt kapten: Jag har sex -barn, som behöfva bröd, råg växer ej på våra kala klippor, och några -tunnor strömming, som noten gifvit mig i höst, äro snart förtärde. Jag -har betalt min ålderdoms tröst för ert bästa. Stick er hand inom denna -rock och känn efter om jag har en torr klut på min gamla kropp, och -blottar jag den, skall ni se många märken, som jag bär efter er och edra -likars tjenst, och många ärr, sådana som detta." Härvid viste han sin -nacke, hvarest en löskjuten spillra efterlemnat ett djupt numera -igengrodt sår. - -"Stopp, stopp! min gamla vän, eller slår jag presenning för din mund, -ropade kaptenen, som vid sin nuvarande lätt rörda stämning fick två -stora tårar på kinden innan han visste ordet af, ditt mått skall du -hafva och det skakadt. Hvarken min patron eller jag skall se våra kunder -svälta. Kläm ut ditt glas, gubbe; ingen ängslig på sjön. Gutår! men jag -ligger här som i en säck, och vår herre vet hur jag skall komma ut till -sjöss igen." -- - -Samtalet, som troligen ej kommit att stadna af brist på ämnen, afbröts -genom Styrmannens inträde i kajutan, och tillkännagifvande att de -bestämda balarne redan voro inlastade i jakten. Tiden var dyrbar, och, -efter några i största korthet gjorda ömsesidiga öfverenskommelser -beträffande nederlags-plats för varorna, deras sorgfälliga vård och -dylikt, åtskildes de båda contrahenterna i samma vänliga förtrolighet, -som utmärkte deras möte. Kaptenen styrde genast ut till hafs, men vår -gamle kund, som vi numera åter se vid rodret på sin egen skuta, sökte -kusten med det honom anförtrodda dyrbara godset. - -En flyktig teckning af landkänningen från den del af hafvet, hvarest den -lilla jakten nu befann sig under segel, torde icke vara öfverflödig, för -att till någon del förklara de motiver, som ledde gubben i afseende å -kurs och segling. Det närmaste land en seglare från vår fastställda -punkt kunde hinna, utgjordes af tvenne stora holmar, båda förut till -namnet bekanta för läsaren, nemligen Rönskär och Långö, hvilka på en -sträckning af två dryga mil, utbredde en till utseendet oafbruten, rak -och kal strand mot hafvet. Utanför var sjön öppen, med undantag af en -enda temmeligen lång klippa, som på ett godt afstånd från den sednare af -de nämnde holmarna, höjde sin rygg betydligt öfver vågen, och, sedd från -längre håll, tycktes sammansmälta med den stora landsträckningen. Kom -man närmare, så fann man att stranden bildade en trubbig vinkel inåt, -och att ett sund, som sammanband vikens spets med de inre fjärdarne, -gjorde af den till utseendet ena holmen tvenne. - -Detta sund gaf likväl, oaktadt sitt förträffliga läge och sitt djupa -vatten, ingen fri communication mellan hafvet och de små fjärdarne, -emedan det på sin yttre sida var stängdt af ett ref, som på en linie af -flere hundrade famnar, från strand till strand, sammanband de båda -holmarne, och var så grundt och stenigt, att endast små fiskarbåtar, och -detta blott vid lugnt väder, kunde leta sig väg mellan dess skarpa, tätt -spridda hällar. När derföre vår gamle vän nu ville söka sig in i den -inre skärgården, hvarest otaliga smyghål och kamrater i yrket kunde ge -honom säkerhet, var han tvungen att passera endera af de två yttersta -uddarne; och han valde Rönskärs udde, såsom den närmaste, oaktadt han -med full säkerhet kunde förmoda, att hans hätska förföljare åt detta -håll gått i land. Som han med all visshet väntade frisk vind i -gryningen, så trodde han sig kunna lemna det farliga stället akter-ut, -innan tull-slupen hunnit ut ur sitt nattqvarter, eller, om den nu vore -tidigare till vägs än vanligt, innan det förskingrade mörkret gjorde -hans upptäckande af densamma lätt och möjligt. Å andra sidan och i fall -han valt vägen kring Långö udde, hade han riskerat en vidsträcktare och -ända in på dagen förlängd segling i öppna hafvet, och vid allt detta ett -icke alldeles osannolikt möte med den andra tull-båten, som hade sin -kryssning åt detta håll. Men vid alla de ovilkorliga fördelar, som -gubbens tagna kosa hade framför hvilken annan som helst, var den dock -äfventyrlig nog, för att fylla hans hufvud med bekymmer, och han -lyssnade, som en fågelfängare lyssnar efter svar på lockfågelns ljud, -mot den första fläkt, som skulle bebåda den väntade räddaren, stormen. -Emellertid fortfor oafbrutet lugnet, och ännu då den svaga skymten af -dager redan börjat afslöja en större och större synvidd, viste sig den -långa, men låga dyningen nästan spegelblank på alla punkter. Den gamle -började tveka om han skulle fortsätta seglingen inåt kusten, eller -begagna den morgonvind, han med visshet väntade, för att gå till hafs -och afbida med nästa natt en bättre lycka. Detta sednare fall var för -honom dock länge det värre fallet, och då med den ljusnade dagen, -dyningen började krusas af lifliga fläktar, och ett gladt sorl af böljan -vid fartygets bog, vittnade om dess förökade fart, försvunno den gamles -betänkligheter för hoppet, att efter vunnet ändamål, få hvila sin af -vakor, köld och väta uttröttade kropp, och han höll med godt mod kurs på -Rönskärets ur fjerran framskymtande udde. - -Lätta strömoln sväfvade öfver horisonten och flögo opp mot hvalfvet, de -spegellika ränderna på böljan försvunno snart alldeles, och några tätt -på hvarandra följande häftigare vindstötar kommo den lilla jakten att -sänka sin läsida ganska djupt. Inom några stunder flög det sköna -fartyget för en frisk och jemn vind, med pilens fart fram mot kusten. - -"Se", sade den aderton-årige ynglingen, hvars bekantskap vi gjort här -tillförene, och som äfven nu höll sin plats vid storseglet, "se, min -far, hur rodnaden är skär i öster; jag tror vi få storm i -sol-uppgången." - -"Om den ville komma förr!" anmärkte den gamle. - -"Dessförinnan", fortfor sonen, "borde vi väl hafva länsat förbi Rönskärs -udde. Jag tycker mig ren kunna urskilja talltopparna på den." - -"Stick ut skot, gossar, vinden drar sig till förlig", ropade Gubben med -sin vanliga commando-ton, utan att lemna ett svar på sonens halfva -fråga. - -"Det är vår lycka", fortfor denne i det han efterkom befallningen; "jag -har alltid tyckt att vår jakt går bäst för slörhän." - -"Det är vår olycka", invände den gamle, "ty om vi möta tull-slupen, -hafva vi desto svårare att vända om till Långö-sund." - -"Hvad skymtar der så hvitt mellan träden på udden", utbrast gossen nu, i -det han med spända ögon såg ditåt och tycktes glömma allt annat. - -"Det är den gamla björken, som sticker fram mellan tallarna och glänser -mot morgonrodnaden. Akta dig gosse, att se spöken på ljusa dagen", -svarade i en lugn, men nästan förebrående ton den gamle, som i första -ögonblicket ovillkorligt studsat vid ynglingens utrop. - -Antingen nu fadrens milda tillrättavisning eller det afgörande momentets -närhet verkade på gossen; men samtalet fortsattes icke mer af honom, och -den gamle var för mycket sysselsatt med beräkningar och väntan, för att -bry sig om att upptaga dess tråd ånyo. - -Några stunder af en orolig spänning förflöto. Man kom udden så nära, att -bränningen mot strandklipporna ej mer blott sågs, utan äfven tydligen -kunde höras. Intet segel syntes, och endast en skara måsar utbredde sina -hvita vingar öfver hällarna och vågen. Jakten flög i kapp med stormen. -Ändteligen strök den som en blixt förbi den skummhöljda udden och vände -redan liksom segrande inåt fjärden. Då viste sig rörliga ljusa strimmor -mellan träden på en nära belägen holme, och straxt derpå hoppade på -mindre än ett halft kanonskotts afstånd den fruktade slupen fram i -sundet, och dominerade passagen. Ett gladt sorl mellan afbrutna -commando-ord hördes från den, och signal-flaggen sväfvade opp mot toppen -af dess mast. Vår gamle vän hade i samma stund kastat om sin jakt och -låg redan med svällda segel ut förbi udden. Solen gick nu opp ur hafvet -i hela glansen af sin höstliga rodnad och bildade en bakgrund af lugn -och skönhet till de scener, som höllo på att utveckla sig. - -Ett skarpt skott från tull-slupen, hvars kula tog vatten några famnar -akterom den lilla jakten, förklarade och gaf vigt åt flaggens mening, i -det ögonblick, då gubben åter passerat den klippiga udden, och de båda -fartygen af den skulle för en handvänning undanskymmas för hvarandra. - -"Klar att ge akt på slupen, gosse", ropade den gamle, som med oafvänd -blick fixerade udden af den förr omtalta, på ett godt afstånd från land -liggande höga klippan, öfver hvilken han hoppades kunna ligga opp mot -vinden. - -"Klar att ge akt", svarade ynglingen, "slupen syns redan; nu klarerar -han udden, han går med refvadt bomsegel, han skjuter god fart." - -"Styfva gaffeln", commenderade den gamle, "vinden knappar af så mycket -den hinner. Kränger slupen", frågade han vidare. "Han släpper ut sina -ref", svarade gossen, "han reder sig godt, jag tror vi icke vinna -mycket." - -"Kapa joll-linan", befallte gubben åter, "vi hade kunnat taga jullen -ombord förut, så hade vi haft den i behåll. Huru ligger slupen opp i -vinden?" - -"Hans bomsegel står bra, men hans klyfvare lefver förr än vår", svarade -gossen; "han kan ej gå öfverom klippan med denna kurs; han kan taga -farväl af oss, min far, vi gå lätt öfver udden, sen jullen kom bort. Vi -vinna. -- Hvad? nu vänder han rakt på oss, -- båda hans segel lefva." -- - -Ett skarpt skott dundrade från slupen i detsamma och en svärm drufhagel -flög hvimlande kring den lilla jakten. Som en i flykten träffad fågel -redlöst fäller vingen, sjönk bomseglet på det flyende fartyget -tillsamman; ett skrot hade träffat gaffel-nocken och afslagit tåget -hvaraf den hölls oppe. - -Den käcke ynglingen kastade i ett ögonblick loss ändan på däck, och flög -som en pil opp i masten. - -"Stick bly i min skälbössa", sade gubben med mycket lugn till den andre, -och höll tillika skutan opp mot vinden, så mycket han kunde, för att -underlätta gossens arbete i masttoppen. - -Medan vår gamle vän med sitt fartyg befann sig i denna vådliga -ställning, rådde om bord på slupen ett allmänt jubel. Man hade genast -varseblifvit och beräknat hela den fördel det lyckade skottet medförde, -i det flyktingen hindrades att gå öfver udden och kanske till och med -kunde uppseglas, innan han hunne i ordning ställa den skadade gaffeln, -och glädjen öfver denna första seger, framlockade, i samma stund seglet -föll, punsch-buteljen och glaset till en tur kring laget. - -"En skål för mitt skott och för mera vind i dina segel, min bror", -ropade Löjtnanten, som stod vid för-nickan och nu emottog det fulla -glaset, till en vän och embetskamrat, som skötte rodret, "fäll, fäll; vi -skola segla opp gynnarn innan han blir klar igen, se hur han drifver -ned." - -"Den fördömda engeln der i toppen", svarade denne, "blir färdig, förr än -vi tro. Se han klifver ned redan. Öfver udden låta de bli att gå -likväl." - -"Fan i mig", ropade Löjtnanten, "står icke hans bomsegel åter lika -grannt som förut. Om han blott velat hålla sig några minuter oklar än. -Men jag slår vad, alt jag skjuter honom sank, då vi komma i smullare -vatten, lä om klippan båda." - -"Hållit, på en rykande bål i land", inföll den andra, "låt ladda nickan -med kula, och försök!" - -De mordiska tillrustningarne gjordes. Emellertid höllo de båda fartygen, -det förföljande och det förföljde, opp mot klippan, på ett afstånd från -hvarandra, som hvarken tycktes ökas eller minskas. För hvarje gång -lurendrejarens jakt höjde sig på toppen af någon våg, syntes den så -nära, alt man om bord på slupen nästan varit frestad att ropa honom an. -Löjtnanten betraktade tigande skådespelet; ändteligen utbrast han liksom -vaknad ur en dröm: "Finns det en skönare syn i naturen, än ett ädelt -fartyg i stormen, det må heta skepp, brigg eller jakt? Se den lilla -båten, huru den lätt som en svan dyker ned i bråddjupet af vågen och -stiger opp igen, utan att en droppa vatten tynger de hvita vingarna. Och -stormilen hviner och hafskummet yr, och den böjer sin sida ned, liksom -uppgifvande hoppet om motstånd och längtande att byta lifvets strider -mot hvilan och döden; och nästa ögonblick står den högrest opp igen och -glänser mot solen. Ett ädelt fartyg, som genom sig sjelft är fridlyst -för storm och haf, borde vara det för hvarje annan magt, och dess -besättning vara fredad som man är det i en kyrka. Jag ville vara om bord -hos honom derborta för att få betrakta vår slup." -- - -"Du ångrar väl icke ditt vad?" inföll i en temmeligen contrasterande -stil hans vän. - -"Jag ångrar hvarken detta, eller något annat, som jag hållit", återtog -den andre; "men mig gör det ondt om dessa arma djeflar, dem vi jaga som -vilddjur från strand till strand, och sund till sund; de äro dock -menniskor och våga lif och blod och tåla köld och väta för en bit hårdt -bröd åt sig och de sina. Jag ville hellre sitta lä om denna klippa och -meta abborar, som jag i min barndom ofta gjorde, än nu kasta min nickas -harpun i den sköna hvalfisken, som simmar der framför oss." - -"Du skall sannolikt slippa att göra det", anmärkte den andre: "det är ej -så lätt att träffa honom med en kula nu, som med hela svärmen i ons. -- -Han går under klippan ren; ge akt, och säg till hur du vill, att det -skall styras." - -Kanonen var laddad; Löjtnanten fattade luntan och intog sin plats. Ehuru -lurendrejarens jakt snarare vann, än förlorade i fart på den lugna sjön, -lä om klippan, tycktes dock de båda fartygen komma hvarandra närmare, i -den mån de mellan dem hvälfvande vågornas höjd minskades, och snart -vände sig för hvarje öga osäkerheten af vadet på styrmannens sida. Nu -nådde äfven slupen den jemna vattenytan. Den afvaktade stunden var inne; -några hastigt gifna och hastigt verkställda commando-ord fixerade -kusten. En dödstystnad rådde bland besättningen om bord. Man drog knappt -andan, man röjde lif blott genom de blickar, fulla af orolig väntan, dem -man mellan segel, tåg och mast, hvarhelst en öppning fanns, sände efter -den flyende jakten. Nu kunde skottet icke fela. Löjtnanten höjde luntan. --- I samma ögonblick fläktade ett glest rökmoln kring lurendrejarens -båt, en knappt hörbar smält följde detta, och dess verkan var i detsamma -spord på slupen; ty med fälld hand och sunket hufvud neddignade -Löjtnanten i famnen på den matros, som laddat. Hans anlete var -blodstänkt, ett fint lod hade krossat hans panna. - -Under den allmänna bestörtning, som denna händelse väckte bland -besättningen på slupen, och som för några minuter förlamade hvarje dess -åtgärd, flög lurendrejarens jakt med säker kosa in i den öppna sjön, och -framsväfvade som förut, omkringstänkt af skum och svallsjöar, på de höga -vågorna. Den gamle stod med sin vanliga köld och trygghet vid rodret. -Sällsamheten af de tilldragelser, som redan inträffat och vådan af dem, -som hotade, hade närmat de båda skotskötarena till hvarandra, och brutit -den tystnad de för en lång stund iakttagit. - -"Han fick sin lön", började ynglingen, som vi redan känne; "kulan var -stöpt af min bror, och det rigtades med hans öga denna gång." - -"Ett sådant skott skjuts en gång i mannaminne", sade den andre. "Du såg -att han föll?" - -"Han föll, och det ingen stund för tidigt. Luntan låg på kanonen redan; -vi voro sålda åt döden, ty han hade ej kunnat skjuta bom nu, om han -hunnit tända an." - -"De tycktes", återtog den andre, "ge slupen åt vind och våg i början, nu -styra de efter oss igen. De lära ej ärna ge köp med sig för detta pris." - -"De kunna göra, som de behaga", utlät sig ynglingen, "om de tycka om att -segla för ro skull, så hafva de hafvet öppet. Oss låta de väl bli att -fånga, sen vi en gång fingo försprång och äro ute på argare vatten, der -deras nicka icke mer båtar dem. -- Men hvad i verlden är detta!" - -"Till skoten gossar, klar att vända", ropade den gamle. Redan förut var -jakten kastad opp i vind, och höll på att fånga väder med focken. Det -var denna oförmodade vändning, som förvånade ynglingen och aftvang honom -ett rop af förundran. - -Så snart han fullgjort sin tjenst och hemtat sig från den första -öfverraskningen, kastade han en blick öfver omgifningarne, för att -upptäcka orsaken till allt detta. Det dröjde ej länge innan den låg klar -för honom; ty tätt framför udden af Långön, såg han den andra -tull-slupen, som med stora segel flög ut mot sjön, och gynnad af vinden -tog haf och kurs af hans fader. - -Det försök den gamle, hvars vaksamma öga genast upptäckt förhållandet, -nu gjorde, att med en hastig manöver vinna lofven af den eftersällande -slupen, och sålunda komma ur sin vådliga ställning mellan båda, ägde så -liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en ansträngning af -den yttersta förtviflan, om förtviflan ej i hvad läge som helst varit -fremmande för gubbens lugna och fasta sinne. Dess framgång berodde på en -fullkomlig oskicklighet hos slupens styrman, att begagna fördelarne af -sitt läge, hvilken man i intet afseende kunde förutsätta. Derföre så -snart den gamle såg slupen vända den kurs, som var lämplig att -tillintetgöra hans afsigt, kastade han i ögonblicket om jakten åter, och -låg snart med bogen rakt mot land. - -"Han sätter gods och skuta på Långön", hviskade för-gasten med bleka -läppar till vår yngling, "det går nog svår sjö och det är stenigt -utanför stranden. Törna vi i förtid, så är det förbi med oss." - -"Tag din själ i din hand", svarade den andre; "han vill ge dem hvarken -last eller skrof; han styr på Långö-ref och söker sundet." - -"Han är en sjelfspilling, om han det gör; bed honom sätta på land och -låta oss börja vräka ut lasten medan tid är." - -"Ser du honom?" sade gossen. - -"Tyst, tyst, han hör oss!" svarade den andre och sjönk, med ögat -magnetiskt hängande vid den gamles, i en passiv resignation, utan tankar -och utan ord. - -Den gamle lurendrejarens anlete var, från det ögonblick då han vände -båten inåt, ljusare, bestämdare och liksom förädladt. Med den nerv, som -tillhör lifvet i dess friskaste uppenbarelse, förmälde sig deri den egna -förklaring, som hos fasta karakterer, vid deras skillsmässa från jorden, -på en gång förebådar och välkomnar döden. Det är svårt att säga, om i -den blick, han långsamt förde öfver rymden, låg en tjusning af faran, -eller ett farväl till hans barndomsvänner, holmarna, hafvet och stormen. -Inom få sekunder var dock hvarje blandadt uttryck försvunnet från hans -anlete, och qvar stod kraften allena, lugn, stridsfärdig och verksam. -Det var nu, i den stund, då gubbens blick, som lik en rof-fågels, -sväfvat mellan det skumhöljda refvets hällar och afgrunder, slog ned på -en punkt deraf, och hvilade öfver sitt byte, och då hvarje hans egen och -hans fartygs rörelse, som om de utgjort en enda sammanvuxen organisk -helhet, trälade under denna blick, när han uppmärksammades af de båda -ynglingarne, och sig sjelf omedvetet förstenade deras samtal och planer. - -Från denna minut var tystnaden om bord ovilkorlig. Den afgörande stunden -emottogs utan en suck, ett ljud. Jakten, hvars oförminskade segel -stormen fyllde, flög lätt och lydigt fram mot refvet, och snart reste -den sig på toppen af den våg, hvars mäktiga massa nästa sekund skulle, -bruten till ett fint skum, spridas och förstöras, såsom om den alldrig -varit. Under den låg det svarta svaljet öppnadt, liksom för att emottaga -det rof, som klippornas jättetänder krossat. Nu störtade jakten ned från -sin höjd. En stark stöt och en uthållen rifning mot sidan hejdade dess -fart, och signaliserte dess våda. Det ädla fartyget, öfverhöljdt af -fradga, skälfde som en träffad hind under inflytelsen af det vredgade -elementet, och en rik stråle vatten bröt in genom remnan i dess bog. Då -svällde det darrande seglet igen, en fin och blixtsnäll böjning väjde -unnan närmaste hällkant, en lätt rispning blott ännu, och vid nästa våg, -som svällde under fartygets köl, steg det åter segrande opp, med refvet -akter-ut och sin trygga kurs sträckt mot mynningen af det djupa, lugna -sundet. - - - Pris: 60 kop. silfver - - - - -Noteringar: - - -Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal -uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter): - - [s. 9]: - ... Står granen trotsande i skogen quar, ... - ... Står granen trotsande i skogen qvar, ... - - [s. 57]: - ... Vinden susar uti poppelunden, ... - ... Vinden susar uti poppellunden, ... - - [s. 101]: - ... Der echo svarar hemkst ur klyftans famn ... - ... Der echo svarar hemskt ur klyftans famn ... - - [s. 162]: - ... kunde jag tala Tyska, så alt hela staden gapade ... - ... kunde jag tala Tyska, så att hela staden gapade ... - - [s. 165]: - ... som hans vigt för tillfälllet, en bekantskap ... - ... som hans vigt för tillfället, en bekantskap ... - - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Lärkan, by Various - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK LÄRKAN *** - -***** This file should be named 54571-8.txt or 54571-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/4/5/7/54571/ - -Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net. -Thanks to Erik Lehtonen and the Helsinki University Library -for providing high-resolution scans of the front-matter. - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - |