diff options
Diffstat (limited to 'old/54651-0.txt')
| -rw-r--r-- | old/54651-0.txt | 3293 |
1 files changed, 0 insertions, 3293 deletions
diff --git a/old/54651-0.txt b/old/54651-0.txt deleted file mode 100644 index 1476842..0000000 --- a/old/54651-0.txt +++ /dev/null @@ -1,3293 +0,0 @@ -Project Gutenberg's Fågelskytten och andra berättelser, by Olof Högberg - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Fågelskytten och andra berättelser - -Author: Olof Högberg - -Release Date: May 2, 2017 [EBook #54651] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FÅGELSKYTTEN OCH ANDRA BERÄTTELSER *** - - - - -Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - - - - - - - - - -_OLOF HÖGBERG_ - -FÅGELSKYTTEN - - - - - FÅGELSKYTTEN - OCH - ANDRA BERÄTTELSER - - AF - OLOF HÖGBERG - - [Illustration] - - GÖTEBORG 1912 - ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG - - Pappersleverantör: - GRANSHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA - - GÖTEBORG 1912 - ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG - - - - -FÅGELSKYTTEN - -TRE BESATTA ÄFVENTYRSHISTORIER - - - - -FÖRSTA ÄFVENTYRET: - -_Larslund, profet och hämnare._ - - - - -I. - -Larslund presenteras. - -Andligen vacker, lekamligen den värsta fuling. - - -Du vill veta hvad Larslund var för en? Jo, jag minns Larslund mycket väl. -Han var en duktig fågelkarl och äfvenså en rejäl nykterhetskarl, bärgad -och välaktad, till allt detta äfven troende, sålunda också andeligen -vacker, fast Larslund, om jag skall vara uppriktig, lekamligen var den -värste fuling du såg. - -På höst- och vårvintern höll han sig uppe i Lappmarken för att fågla -ripor. På sommarn och kring jultiden ville han helst ha sin vistelse -neremot gränsen till Hälsingland, just på skillnaden mot Medelpad. Si han -ville bo så till, att han kunde ligga i håll med hälsingarne i och för -sin fågelhandel. Och hälsingarne de’ var Larslunds rätta folk, för han -hade alltid haft en märkvärdig tur med dem. - -Sedan frågte du huru Larslund såg ut? Ja, när som du detta får veta, så -falla byxorna af dig med detsamma. Det minsta jag kan säga är, att den -obekante, som var en smula skrockfull, lätteligen kunde förväxla honom -med den jag inte vill nämna. Larslund var alldeles förskräckligt lång och -tunn och smal och gänglig till den grad. Det hade visst från början varit -ämnadt till två karlar, men så hade det på något vis bytt om sinnelag och -klibbat ihop dessa två ämnen, så att det vardt bara denne förskräckligt -långa drasuten Larslund, då det annars skulle ha blifvit både Larslund -och en bror åt honom, fast bägge två något kortare. - -Lång och smal var Larslund i kroppen, lång och smal i ansiktet; ett -helt hästhufvud i längd, utom hvad han kunde vara däröfver. Under den -långa och smala pannan med den framstickande hårtappen satt Larslunds -långa, smala och skarpa näsa, lagom till förskärare att stycka upp en -fläskskinka med. Långt var det mellan näsan och munnen, alldeles för -mycket långt, och likaså mellan munnen och hakspetsen. Larslund brukade -raka sig så långt han nådde under hakan; sedan återstod skäggkransen -hans, och lång var äfven den allt neröfver bröstet. - -Det var en gång som jag riktigt betraktade Larslund, då han stod och -såg på världen allt bortöfver skogstopparne, oändligen vida mot södern. -Solen sken rakt in i ögonen på honom och han stod där så erbarmligt lång -och tunn och ödelig som en ann Jeremias med den kvarterslånga munplysen -mellan dessa långa fåror ned till mungiporna. Då tyckte jag, att det -brann som en outsäglig längtan i Larslunds ögon. Och när han i och med -detsamma började kafva litet smått med händerna, så trodde jag att han -rent ut skulle flyga i väg från denna världen, dit han rätteligen icke -hörde. Hade han bara tagit i riktigt, så skulle det säkert ha burit i väg -med honom, så tunn och smal som Larslund var. - -Det säger sig själft, att icke ens ett sådant skrälle som Larslund -behöfde gå genom lifvet utan all kvinnotur, men i regeln bemötte det -andra könet hans blygförskrämda åtrå med hjärtlöst begabberi. Larslund -var sålunda i det stora hela taget tämligen väl frälst för kvinnan. -För dansen hade han ingen fallenhet, kunde ha gått af på midten vid -en starkare sväng, om händelsevis en mö velat anförtro sig åt honom. -Brännvinet smakade bittert och vedervärdigt, supandet som en oförfalskad -Gethsemane-ört. Ingen kunde heller säga, att Larslund någonsin syndat -i ord eller gärningar på något i ögonen fallande vis. Det var nog -egentligen så, att den gröfre verksynden ej hade någon riktig ankarbotten -hos Larslund. Därför hörde han också lite’ smått till dessa rättfärdige, -som svänga straffdomens ris. Han bar ett andeligt horn i sidan till -vårt världsliga prästerskap, han hackade gärna lite’ smått på oss andra -syndare gunås, i synnerhet då de dricka detta förskräckliga brännvinet. -Larslund hade liksom en dragning åt något sektartadt, så att han, i sin -tacknämlighet för hvad han själf var, dömde som en sträng domare öfver -denna världen, som visserligen är en slem och dårlig värld. Och sådant -skrälle Larslund än såg ut för, så var det ändå liksom att han gick här -ibland oss och trodde att domen och förvaltningen öfver denna världens -barn tillhörde honom och de andra enfaldige jämte makten, äran och -härligheten i evighet, amen. Grymt rangsjuk och högfärdig var Larslund i -sin ande. - -»På den yttersta dagen får en tocken där en stiga åt sig för meg,» sa’ -Larslund om kungen i landet på hans eriksgata, och sedan hade vi detta -till ordstäf ibland oss. - -En gång trodde baptisterna alldeles för säkert, att Larslund var fullt -omvänd till deras lära. Det var bara frågan om att döpa karln, och hela -hopen annars skulle också döpas i kapellet den gången på deras vis. En -hvar af de andra klädde af sig och kröp in i dopskjortan, Larslund stod -bara och såg på. Prästen förde ned den ene efter den andre i dopkaret -och slog omkull dem i vattnet, karlar och kvinnfolk, gamla och unga, så -många de voro. Sist skulle han dit med Larslund, men si det var tusen -slut. Rocken gick det någon väg att få af honom, men att ta af sig -byxorna, det sade Larslund bums ifrån. - -»Si jag vill inte hafva munnen min, där hela hopen strax förut har haft -alla andra delar,» sa’ Larslund, och därmed blef det, huru mycket än de -snodde och vände med honom. - -Likväl, detta tilldrog sig först sedan baptisterna inkommit i landet -med sin förkunnelse. Långt förut hade Larslund haft känning af ett ännu -skarpare egendomsfolk och därom skall nu berättas. - - - - -II. - -“Tjäderprästen“. - -Larslund predikar på torget. - - -Hopviken som en lång fällknif satt fågelskytten Larslund på sin stora -spjälkorg och sålde tjäder å det folkrika torget till en af de ogudaktiga -städerna vid Bottenhafvets fjärdar. - -Och detta var på köpet en mycket ogudaktig stad. Borgmästarn, vrång -och orättfärdig som han var, gaf alltid stadsbon hans oskäliga rätt -emot främlingen. Fiskalen var jämnt en kitslig hund i hälarna på den -beskedlige landsbon, när denne kom att rikta den usla stadsöknen med sina -pengar och tillföra dess tärande munnar en välsignad näring ur Guds jord -och marker. Stadens invånare i öfrigt, ja, hurudana de voro, kommer -strax till synes! - -Nu var det första dagen i åttonde månaden af tredje året efter -gudsbarnens nya tidsskifte. Detta var påbörjadt, invigdt, förkunnadt, -inblåst och påbjudet af den väldige Hälsinge-profeten Erik Jansson just -i den märkesstund, då han i de otaliga vännernas närvaro och under deras -jubel, tack- och lofsånger brände upp »afgudarne i Babel», det vill säga -lutherska katkesen, kyrkopsalmboken, bibliskan, postillan och annan -läsning af Beelzebub. Nu skulle folket hålla sig till anden och Erik -Jansson allena! Erik Jansson var, såsom man märker, en rätt amper profet, -vännerna föga mindre, när andens raseri föll på dem. - -Och så är tillsägandes, att i denna stund var det ganska långt mellan -Erik Jansson och Larslund, minst sina fyrtio mil, utom hvad det kunde -vara därutöfver. Det oaktadt känner Larslund hastigt med sig på en gång, -att Erik Janssons ande kom öfver honom alldeles oförhappandes, så att -fågelkarlen i densamma stunden finner sig väckter och omvänder rakt som -i ett enda andeskott. I blinken var andens raseri såsom en eld öfver -Larslund, så att han kände hjärtat brinnande i sig, när han såg alla -dessa hedningar och villfarande, som köpte och sålde på torget utan den -aflägsnaste tanke på den tillkommande vreden. Hvarför han stiger upp och -ropar åt dem att kasta ifrån sig allt världsligt lapperi och lyssna till -anden allena. Och så slog Larslund ut armarne på torget, vred munnen på -sned, stampade i marken, hoppade upp och begynte predika, så att det -skrällde genom örhinnor, märg och ben: - -»Jag skall leda dig ut på en grön ängd och vattna dig och dig skall intet -fattas, säger jag!» - -Mer hann Larslund inte säga, då alla dessa hedningar och villfarande -brusto ut i allmänt skamskratt och begabberi. Rundt omkring blef så -ett hårdt tillopp af gatpojkar, som bespottade Larslund, trampade hans -fötter, slogo, knuffade och nöpo honom. Vid hvarje ofog sade dessa -okynneshundar hångycklande, att han skulle gissa hvem det var, så att -det, som läses i skrifterna, i allo fullbordades. - -Kom så jämväl fiskalen och kastade honom i tre dygns häktelse. Sist -fördes Larslund inför den orättfärdige domarn, som efter långvarigt -begabberi dömde honom att utgifva mycket pengar. För öfrigt säger det -sig själft, att all den fågel, som Larslund fick lämna utan tillsyn på -torget, blef bortstulen af dessa ogudaktiga stadstjufvar. - - - - -III. - -Efterkast. - -Larslund förbannar och tillspillogifver staden. - - -I dessa dagar hördes en röst utanför, bredvid och öfver Larslund. Det var -anden, förmodligen Erik Janssons ande, som talade och sade: - -»Du skall stiga upp på ett ganska högt berg, det som närmast är, för att -öfverskåda, förbanna och tillspillogifva denna staden, som trampar och -bespottar profeterna!» - -»Huru skall detta ske, herre?» undrade Larslund, ty han förstod genast, -hvem den talande var. - -»Det skall jag ingifva dig, när du kommer upp,» svarade anden. »Tag en -dags matsäck på din rygg, ty det blifver dig ett göromål för hela dagen.» - -Såsom bjudet var, kom Larslund med sin matsäck i tidiga morgonstunden -upp på högsta berget, det som närmast var, och steg än vidare upp öfver -högklinten fram till stupet mot öster, där två martallar hängde öfver -branten i starka rötter. - -Solen var redan uppe ett godt stycke, men ännu låg allting i markerna -dränkt i lättaste mist. Bortanför otaliga, nedsjunkande topprader, i -skiftande skogsgrönska kring blågråa bergskullar allt neröfver, varsnade -Larslunds giriga ögon denna stad vid en flik af den blåa fjärden. - -Likt den skökan Sidon låg denna stad och vräkte sig ganska däjlig i -soldiset mot sin blåa strand i brokig klädnad af hvitt, grönt och rödt. -Bortanför syntes ett af skogsgrönt finväfdt täcke, som denna sköka i sin -lättjas vårdslösa flärd vräkt från sig i böljande flikar för att än mer -frossa i solens oförtjänta nåd. Än längre bort stego landtuddar, skär och -holmar jämte hafvets blågråa mur upp mot den skarptecknade vattenlinjen, -där himlen mötte. På denna linje sväfvade en knappt skönjbar insekt med -en lång rök efter sig. - -Och den dagen låg nu Larslund mellan martallarne öfverst på klinten allt -intill aftonen och förbannade och tillspillogaf denna stad åt ofärden -med all eftertrycklig ifver och nitälskan. Han hade rent af lagt sig -ned på hällen för att ha det rätta kastet och äfvenså icke utan en viss -räddhåga, att de skulle varsna hans långa och slankiga skepnad under -detta fruktansvärda göromål. Och där han nu låg vid branten, lång och -smal och slankbuktig som en orm, stod fradga för hans mun och från hans -ögon utgick en stickande gul eldslåga såsom på den sannskyldige, lurande -ormen eller ulfven, när han ligger på huk efter sitt rof. - -Till sist hof Larslund upp sin blick på vattenlinjen och varsnade den -lilla, röksläpande insekten. Larslund förbannade jämväl honom, ty han -hörde säkerligen till samma kompani, han gick för öfrigt med hjul och -eld, han var korteligen ett påfund af den onde världsfursten. Detta gick -för ett ut, när som Larslund en gång var i farten med att förbanna och -tillspillogifva. Han tänkte ju inte taga någonting särskildt för detta -påök i dagens arbete. - -När allt sålunda var uträttadt, kraflade han sig upp på kännbart matta -ben och raskade sig i väg västöfver klinten, slankbuktigt nerhukad, ty -han var ännu rädd för deras ögon. På sina armt sviktande ben vacklade han -ned som en orm i en liten skrefva, där han kände sig fullständigt betäckt -för all spaning. Nu först erfor han riktigt huru dessa förbannelser tagit -ut krafterna. Jojo, andens verk, om det bedrifves med rätta ifvern, -medför alltid en stark påkänning. Larslund undrade, om han kunnat vara -värre medtagen, ifall han förts upp på detta berg till att rent ut -frestas af Djäfvulen -- och ho vet, huru det var med brodren Larslund -denna gång? - -I alla fall var matsäcken god att lösa nu. Först sedan den utslappade -arbetaren i andens vingård stoppat i sig en half tolft mjukkakor och ett -skålpund spicket fläsk, fick han andrum att draga en lättnadens suck. - - - - -IV. - -Från ord till handling. - -Larslund samlar tuktorisen i sin hand. - - -Vidare gick Larslund bort genom de ändlösa markerna upp till Lapplands -lågfjällsvidder, där han på hösten och förvintern låg på fångst efter den -listiga, hånskrattande ripan. Och liksom Jona var nyfiken att erfara, -huru det skulle gå med Nineve, sedan han förkunnat stadens undergång, -så undrade äfven Larslund, hvad öde som kunde vänta denna stad nere vid -hafsbandet efter ett så kraftigt tillspillogifvande. Dock, efter allt -hvad han hörde af när- och långväga folk, fram genom åren, lät det icke -annorlunda än allting väl, med framgång, lycka och stor förkofran i alla -företag, så att invånarne endast yfdes öfver sin visdom i världsliga -ting och blefvo än mer förhärdade. - -Då blef Larslunds hjärta slutligen starkt brinnande i honom. Och -anden öfver hans hufvud sade, att han själf måste gå åstad och utföra -straffdomens verk. Då grufvade sig Larslund, men anden sade åter: - -»Larslund, grufva dig intet! Gör dig allenast en ganska väldig och stark -skruck med lock ofvan och lock nedan. Och begge locken skall du fästa med -hänglås. Gå så med den skrucken upp på den närmaste stora bergklinten -i söder. Och när du kommer dit, skall jag undervisa dig, hvad du skall -beställa där med skrucken.» Larslund gjorde som bjudet var och kom upp på -klinten med sin starka, väldiga skruck med dubbla lock och hänglås. - -»Här är jag nu, herre!» anmälde han och anden svarade: - -»Ja, du må allenast infånga den gamla, ondsinta och bistra jätteufven, -som bygger i högsta martallen på detta berg.» - -»Huru skall detta tillgå?» undrade Larslund. - -»Gack åstad till stället och jag skall undervisa dig,» lät anden otålig -vid det myckna frågandet. - -Och huru nu Larslund vidare gick till väga efter andens fortsatta -undervisning, så var saken den, att han en dag kom stäfvande ned mot den -ogudaktiga staden, dragande med vidjerep öfver axeln en lång skikälke. På -flaken varsnades en korg med ripor och en stor igenlåst skruck, belamrad -med fasthängande dun. Alla, som sågo skrucken, togo för gifvet att den -innehöll fågel och naturligtvis tjufskjuten. - -»Här framme på storskogen får du fatt i en skara öfverträdare. Och så -skall du tillspillogifva staden i deras händer till att sköflas af dem,» -undervisade andens röst öfver hufvudet på Larslund. - -Mycket riktigt, då Larslund tågade genom skogen och skulle förbi en -utmarkslada på sidan, kom en skara lustiga trasvargar ylande, flaxande -och jumpande på stigen därifrån. Detta var deras sätt och sed att morska -upp sig till de gärningar, som hörde hemma i yrket. Under haglande inpass -af sitt skämtlynne slogo tjufvarne en ring om Larslund, som stannat på -vägen i all förvåning, och nafsade utan vidare åt sig riporna ur korgen. -Och så bar det åter till med deras jump och flax, alldeles som hela -sällskapet varit en kull roffåglar. - -»Tack och heder, käre far!» ylade en af tjufvarne i hesa växeltoner. »Si -dem här rosta vi och det kommer allt att smaka fågel i mun på en fattig -stackare!» - -»Och så har possessionaten mer fågel i skrucken,» trodde en annan. »Vill -possessionaten vara så full af fanken och öppna den bara, men raskt!» -Larslund hade öppnat munnen på vid gafvel af förvåning. - -»I män och bröder!» började han långsamt och allvarligt. »Jag hör och ser -på all ställning, att I ären sådana, som bedrifva tjufveri. Så förgripen -eder ingalunda på Herrans profeter och hvad som hörer sådana till, ty -detta båtar eder icke väl på ändalykten.» - -»Nej, hör på den!» sorlade hela bandet. »Hör ni, pojkar, så där ser en -profet ut!» jubelskrattade en. »Stopp för håken, de’ ä’ ju tjäderprästen, -som predikte på torget i sta’n!» upptäckte en annan, och detta funno -bröderna öfvermåttan lustigt. - -»Ja, lägg nu beskedligen tillbaka riporna mina och hör på ett godt -råd, som jag kan ge er till skänks,» manade Larslund. »Si staden är -tillspillogifven i edra händer. Där mågen I plundra och stjäla allt hvad -er lyster. Passa bara på, så snart jag sätter mig ner på torget med -fågelhandeln, ty då löpa stadens alla syndare från sina bodar, hus och -gärningar för att skamskratta och begabba mig.» - -Detta funno tjufvarne inte så oäfvet och den ene skrockade öfver den -andre: - -»Kör i kylan, far! Det var ett bra påhitt, possessionaten! Och se’n så -dela vi fångsten!» - -»Ingalunda så, I män och bröder!» afböjde Larslund. »Min hand kommer icke -vid det, som orent är, men I ären liks tjufvar i eder syndasäkerhet och -fördömelse, och i alla fall är staden tillspillogifven åt straffdomen -genom edra händer.» - -Allt detta föll brödraskapet från ladan väl i smaken. Och som här kunde -finnas godt rådrum för ett större band, så ville dessa bröder gärna unna -flere att vara med om förtjänsten. För att träffa nödiga förberedelser -aftalades, att Larslund skulle göra sitt intåg nästa torgdag något -inpå lördagseftermiddagen mot mörkningen. Under tiden skulle dessa män -från ladans närhet fäkta ihop och sammansluta omnejdens alla yrkesmän, -luffertar och lösingar till gemensam kupp, likaså traktens alla körande -skojare med hästar och skrindor i och för tjufgodsets raska bortförande, -ty här skulle stjälas lasstals alldeles grymt. Dessa tjufvar fröjdades -alldeles omåttligt i sin synd och Larslund fröjdades i anden, ty detta -allt var ju bara straffdomen öfver den tillspillogifna staden. Till sist, -när allting var kringspråkadt och planlagdt, lades riporna tillbaka i all -rättsinnighet. - - - - -V. - -Tjufbandets högkvarter. - -Larslund återser två gammalfästmör. - - -På detta ville tjufvarne, att Larslund skulle följa dem inåt skogen och -dricka kaffe. - -Nå, hvad hade sådana för kaffetraktering att bjuda främmande på? undrade -Larslund. - -Åjo, man skulle inte förakta små sår och fattiga vänner, utan nu skulle -han ta kälken och komma med bara. Larslund så gjorde. - -Till slut hade dessa varelser gjort sig en vid och mångrummig snökula -djupt i skogen, en riktig våning, kunde man säga. Deras kvinnfolk, två -brunögda och svarthåriga skojerskor, som bägge sågo bra ut, höllo just -på att koka kaffe i hvar sin snöspisel. De sågo storögda på Larslund -och han föga mindre på dem. Bägge voro rent ut gammalfästmör åt honom. -Och egentligen var Larslund själf af skojarsläkt, fast han alltid sökt -hålla sig uppe ur skojareländet. Victoria Albertina hette den ena efter -drottningen och tronföljaren af England. Ferdinanda Alexandra Carolina -Desideria Napoleana var den andra döpt till efter konungen af Spanien, -kejsaren af Ryssland, konungen och drottningen af Sverige samt kejsaren -af Frankrike. - -Och det förstås, att både Victoria Albertina och Desideria Napoleana nego -bägge två, rakt som för en länsman. Ty Larslund var ganska patronaktig -den tiden, med blanklädersmössa, blå halsduk under bruna sämskvästen, och -åtsvängd om lifvet var han i en kommis-skörtrock med blanka knappar. Den -hade han löst in på en auktion. Och se’n gick han ända upp öfver knäna -i stora rysse-stöflar med hältrens på herremännens vis. Så att dessa -vackra skojerskor rakt höllo på att bliga ögonen ur hufvudet på sig. Hur -i alla syndens dagar hade Larslund blifvit en sådan patron? - -Rätt i rappet var Larslund som hemma hos sig, alla voro höfligt och -trefligt folk, dessa gammalfästmör icke minst. Det kunde väl så vara, att -gästen, så lång som han var, fann våningen väl låg under detta snötak, -som var uppskottadt på afkvistade granstänger. Men så hade ju Larslund -varit ute i vintermarkerna och själf pröfvat på, hvad snökulor ville -säga. Likväl hade karln aldrig funnit dem så inbjudande som här. En -hvar hade sitt eget krypin, och liggplatser voro redda med granris och -hö ur ladan, som tillhörde allas gode vän och broder, skojaren Bryngel -Gabrielsson. - -Den inbjudne gästen fick sätta sig ned på en bänk af granstänger framför -lågande eld i den gemensamma köksstugan och bjöds kaffe å bricka af den -nigande Victoria Albertina, medan den icke mindre nigande Desideria -Napoleana bjöd doppbröd ur en rotkorg, som också var stulen likt hela -bohaget. De ville också ha honom att göra sig en kask ur bjuden flaska, -men då sade Larslund bestämdt ifrån: - -»Jag brukar aldrig den orätta varan, men ni andra ä’ ju liks öfverträdare -i er syndasäkerhet och fördömelse. Så att huru ni gör för egen del, det -öfverlämnar jag,» tyckte han. - -Detta funno tjufvarne bara roligt, men de måste förstås bliga åt -Larslunds gammalfästmör att hålla snattran vid de allvarliga orden. -Victoria Albertina och Desideria Napoleana bligade på Larslund, på -hvarandra och hela sällskapet. Hvad i syndens alla dagar nu då? Det lät -ju rakt som Larslund hade blifvit någonting prästerligt? - -Under fortsatt samspråk fick Larslund reda på, att två stycken i -sällskapet voro ett par riktiga storkarlar, bland tjufvar räknadt. Den -ene, en man med godt och vederhäftigt utseende, när han skickade sig som -folk, var ingen mindre än mästertjufven Lilja. Den andre gick ej för -någon sämre än kyrktjufven Nimrod, såsom han själf älskade att kalla -sig. Han hade från början varit en duktig jägare, men äfven numera, då -han var ute i stöld och tjufveri, kallade han detta för jakt, hvilket var -en lustighet tjufvar emellan. Annars hade mannen pröfvat alla möjliga -yrken bredvid det nuvarande och visat en märkvärdig fallenhet i allt. -Äfven Nimrod kunde tas för en mycket hygglig karl, när han ville folka -sig och lade bort den gastaktighet, som var öflig tjufvar emellan. Och -hvad sedan beträffar Larslund, som satt och hörde på, hvad de voro för -ena, så brydde han sig inte om att bestraffa vare sig den ene eller den -andre, då så var, att hela sällskapet var öfverlämnadt. Den som en gång -för alla är hemfallen åt fördömelsen, är sedan fritagen från allt hvad -bannor heter. - -»Hvar ha ni riporna där, som vi skulle få till soppkoket?» sporde på en -gång Victoria Albertina och Desideria Napoleana. - -Tjufvarne bligade på hvarandra både skojigt och skamset. - -»Ja ursäkta oss, Larslund,» vidtog mästertjufven Lilja efter någon -tvekan. »Si vi hade nog reda på, att en fågelkarl skulle komma tågande -öfver skogen, men att det var en sådan karlakarl som Larslund, det hade -vi rakt ingen kunskap om. Och nu stå vi där, förstås, utan riporna där, -som vi lofte hushållerskorna våra.» - -Håhå, Larslund förstod piken och var inte den, som lät sig förtryta. De -skulle ta för sig ur ripkorgen så mycket som behöfdes för ett ordentligt -helgdagskok, inbjöd han, eftersom nu en gång hände, att Larslund själf -var hos dem på kaffedopp. Dessa skojarejäntor voro, förstås, inte sena af -sig och alla, som voro hemma i snökulan, mente tro på, att nog skulle den -gården få vänta länge på en karlakarl med jämförliga spendersbyxor. - -»Men så har väl den här karln något kvar i skrucken med?» antog -kyrktjufven Nimrod med en räf i hvardera ögonvrån. - -»Ja, äfvenså där har jag nog en fågel, men ingalunda en sådan, som en får -något helgdagskok på,» upplyste Larslund och såg riktigt inpiskad ut. - -»Bara en fågel i hela skrucken?» undrade mästertjufven Lilja med en -nyfiken glimt i sina trygga brunögon. »Det måtte väl vara en svår häjare -de’?» - -Och så fick Larslund anledning omtala, hvem som fanns i skrucken, huru -han kom dit och hela uträkningen med den bistre klofulingen. Jo, det vore -just ett både lustigt och välförtjänt kap åt dessa kitsliga hundar till -stadsbrackor, tyckte hela karlsällskapet, och dessa skojerskor, som redde -fågeln, tyckte alldeles likt. - -»Ja du ja, som alltid är framme och gör dig för,» fnyste Victoria -Albertina mot den andra. - -»Och du som alltid går bakom och gör dig mör,» fnyste Desideria -Napoleana. Och så blef det inte mer svartsjuka för den gången, men hon -låg ända på djupet och grodde till sig. - -»Vänta lite’, go vänner, så ska’ ni få höra,» utbrast kyrktjufven Nimrod -och sken som solen i Karlstad. »Si nog kunde vi hjälpa Larslund med att -rusta ut den, som är i skrucken, så att stadsbrackorna skulle kunna ta’n -för hornfulingen själf, när det bär till. Hälst då Larslund vill vara så -hjälpsam mot oss, stackare!» - -»Ingen hjälpsamhet att nämna,» tillrättavisade Larslund. »Staden är -tillspillogifven i edra händer till att tuktas, ty I ären tjufvar i eran -syndasäkerhet och fördömelse. I ären tuktoriset, men kom äfvenså ihåg att -förbannadt är allt ris, hvarmed Herren tuktar!» - -»Jaja, det förstås,» biföll kyrktjufven Nimrod sackande och så var det -ny bligning åt kamraterna. »Jaja, jaja, Larslund är profet på sitt vis, -han, och vi ä’ bara tjufstackare på vårt usla vis. Så att dessa två -delar ska’ inte röras ihop och blandas samman liksom ärter och fårskinn, -förstås. Men si nu har jag i min lifsdag också fuskat som fyrverkare. Och -om vi sloge oss ihop allesammans, så skulle vi kunna rusta ut fulingen i -skrucken med en hejdundrande rumpa, glödande röd och gnistersprakande, -så fort han kommer upp ur skrucken.» - -Och detta vore bara en ringa sak, blott man finge hem vissa smågrejor -från apoteket, kruthandlarn och färgboden. Man skulle öppna nedra -locket på skrucken, åt den sida där ufvafulingen hade klorna, och kring -hans bogar fästa upp en tio famnar lång stubinraket. Omkring raketen -skulle vidare den illistige Nimrod foga en ännu längre, väl hoplaskad -spiralskruf af näfver med starka skoningar och ledigt centrumhål för -raketlinan. Näfverspiralen skulle fästas vid linan här och där på två -famnars afstånd och målas eldröd i cinober. - -Raketen och spiralen skulle till slut läggas ihop på botten af skrucken. -Så att när ufvafulingen komme ut, skulle hela rumpan komma efter i sin -ändlösa längd, vidunderligt djuptaggig, gnistrande och rykande som ett -eldglödande fanders. - -Kyrktjufven Nimrod sken som en fullmåne, där han satt med kaskblandningen -i de grofva näfvarne. Hans åhörare syntes också belåtna, Larslund icke -minst. - -»På sådant vis få dessa syndare skåda en liknelse af den de tjänat -hafver,» tyckte han. - -»Och människan bör väl också ha någonting roligt här i världen,» mente -stortjufven Lilja. - -»Jag far alldeles som Larslund, jag är också led på stadsbrackorna,» -återkom kyrktjufven Nimrod. »Nå hvad tycker ni? Ska vi skicka efter -grejorna? Ska’ vi ta’ på oss trygorna och fäkta ihop en tre, fyra bördor -näfver på skogen? Gabrielssons lof ha vi på förhand.» - -Sagdt som gjordt. Här skulle bli ett torgdagskalas, som komme att stå i -mannaminne. - -Larslund stannade som gäst hos bandet i dagarne tre. Vid första -tillfälle, då han gick ut, ville skojerskorna veta, huru det var, att -Larslund talte så prästerligt. Joho, svarade tjufvarne öfver hvarandra, -Larslund var liksom vriden i det profetiska nu för tiden. - -»Men för död och pina, jäntor, håll snattran bara, annars är hela -stadskalaset bortskämdt för oss. Larslund är nu andens högste profet, hör -ni det!» inplantade Nimrod och Lilja om hvarandra. - -»Håja, inte går Larslund af för era hackor!» fnyste Victoria Albertina -och vippade rodret. - -»Ja, inte för din hacka heller!» fnyste Desideria Napoleana och slängde -än värre med stylet. - -»Och inte för din heller!» vippade och fnyste den andra tillbaks. - -Så skulle du bara ha sett, huru de möttes i hvassa ögonbett! Två trutar, -två par ilskna ögon stodo rätt inpå hvarandra. Och Larslund, som just nu -kom in igen, tyckte nästan, att håret steg upp som en borst på dem. Så -följde en gäll skojarträta mellan dessa två, som alldeles hade glömt bort -fågelredningen. En ljungande träta i ord och inga visor, så att Larslund -själf fick sitta och höra af deras egna munnars motsatta vittnesbörd, -hvilka ogudaktiga skamstycken de voro, dessa hans gammalfästmör i det -framfarna och frånskilda. Larslund rent af knäppte händerna samman -och tackade i all tysthet, för att han icke var lik dessa syndatroll, -öfverträdare och utbölingar i deras stygga åthäfvelser. - -»Jojo, där skall en få se, att gammal kärlek rostar inte,» trodde en -af karlarna, som bara hörde på och hade lustigt åt allt. Larslund sade -ingenting utan behöll sina tankar inom sig. För öfrigt tänkte han mest på -ett och samma: huru tillspillogifvelsen, så kraftig som möjligt, skulle -gå hem öfver denna stad. - - - - -VI. - -Tillspillogifvelsen. - -Dem enom till straff, dem androm till varnagel. - - -Tillspillogifvelsen, denna minnesvärda händelse, inleddes därmed, -att Larslund å aftalad tid, med skikälken i vidjerepet öfver axeln, -kom tågande inåt torget helt beskedligt och sjönk ned på flaken med -oskyldigaste min att sälja fågel, den månginbundna skalken! - -»Nej, se på tjäderprästen! Tjäderprästen! Tjäderprästen!» - -Det var genast ljud och genljud från alla håll. Lång stund gick ej om, -innan så godt som alla människor öfvergåfvo sina gärningar för att -beskåda och skamskratta tjäderprästen. De fröjdades åt tjäderprästen, -så att mungiporna drogos upp åt öronen. De föreslogo under ändlös -skrattfägnad, att man skulle taga af tjäderprästen på midten och göra -två nödårspräster af honom. Och där satt Larslund som ett menlöst får, -med någon förmaning till en eller annan, som var för grymt ogudaktig mot -honom. Under tiden voro tjufvarne framme i första varpet, men här skulle -varpen blifva flere. - -Borgmästarn och fiskalen med stadsvaktmästarna hade varsnat skockningen å -torget och kommo undrande tillstädes. - -»Hå, är tjäderprofeten ute igen!» utbrast borgmästarn under rungande -skrattsalfva och utfor strängt: - -»Du är en gammal poliskund! Sitta här och ställa till folkskockning... -Det här ska’ du få böta för!» - -»Hvad har du i skrucken, som är så väl låst?» ansatte fiskalen. - -»Käre hjärtanes, beskedliga, goa herre, fråg’ mig inte, för jag törs int’ -svara,» skälfde Larslund till ny skrattfägnad. - -»Tjufskjuten fågel, förstås!» afbrände fiskalen. - -»Kluck, kluck, kluck!» kom nu en grof skrockning från klofulingen, som -också ville ha ett ord i laget. - -»Han har lefvande fågel där!» sorlade massan enstämmigt. - -»Således ett oförsvarligt djurplågeri på köpet! Du öppnar skrucken -genast, karl!» befallde borgmästarfar. - -»Har ingen nyckel, käre goa herre!» klagade Larslund. - -»Upp med skrucken, karl, annars låter jag bräcka upp låset!» hotade -fiskalen. - -»Nej, käre hjärtanes, beskedliga goa herre, släpp inte ut densamme, som -är där!» bad Larslund som för lifvet. »Käre hjärtanes, låt’n för Guds -skull vara där han är!» - -»Du tar kälken, skrucken och hela konkarången och följer med bara till -vaktkontoret!» befallde öfverheten under hela stadens bifallssorl. - -Här var ingen annan råd än lyda. - -En stund senare var den växande massan packad vid rådstugan med ögonen -på vaktkontorets upplysta fönster. Och nu, medan tjufvarna hade fria -händer för andra varpet, följde raskt på hvarandra en rad förskräckliga -händelser, som bokstafligen inbrändes i ett helt mannaminne framåt. - -Inne på kontoret hördes oförmodadt vilda tjut och oläten, flaxande af -tunga vingslag, ett våldsamt strul, en ohejdad uppstakelse, förskrämda -rop. Lamporna släcktes men något eldrödt blossade hastigt upp öfver -spjälgardinerna. En vidunderlig, flaxande fuling varsnades uppe mot taket -i detta eldröda. Borgmästarn, fiskalen, vaktmästarna kommo som utkastade -på gatan i all bestörtning, sönderklösta och blödande, och sist kom -Larslund. - -»Jag har ju så innerligen bedt och förmanat dem att inte släppa ut’n,» -skar Larslund igenom, erbarmligen jämmerylande. »Om jag inte bedt och -förmanat dem så träget att ta’ sig till vara!» - -»Hvad är det? Hvad i guds namn är det?» sorlade frågorna i den ryggande -hopen. - -»Jag tror rakt, att karln hade själfvaste fan i skrucken!» utbrast -borgmästarn ända öfver sig i all uppriktighet, och räddhågan minskades -icke häraf. - -I detsamma varsnades detta eldröda i öfra våningens farstufönster och -illvrålet hördes taga vägen uppåt vinden. - -Alla ögon riktades hemskt spörjande upp genom kvällsmörkret åt takåsen. -Jo mycket riktigt, eldglödande, sprakande, stormtjutande, flaxade -fulingen upp genom takluckan, som sotarslarfven lämnat öppen. Släpande -efter sig en gnistrande röd, skiftaggig rent outsäglig svans i vågrät -ställning styrde han nordvart öfver berget och dalade långsamt bakom -skogskammen. - -Jojo, i denna stad hade nog lefvats ett alldeles för syndigt lif, -framsorlade kvinnfolken under eftertänksam tystnad hos dessa gudsris till -karlar, som skulle ha’et. Nånå, det var väl ändå någon vån, att en tocken -där stygge flög i väg! Men huru i all världens tider var det belefvadt, -då en sådan som tjäderprästen kunde komma med en dylik i skrucken? Och -så en annan ingifvelse: Hvar höll tjäderprästen hus? - -»Tjäderprästen! Tjäderprästen!» ekade ropet genom massan. - -Nej, den skälmen hade visst passat tillfället och smitit i väg med kälken -midt under djupaste andakten, men härom hann ej mycket grubblas. - -»Elden är lös på vinden!» ljöd åter ett rop, som inledde -tillspillogifvelsens egentliga hufvudskede och det sista, afgörande -varpet för tjufvarna. - -Jojo, man hade ej förgäfves haft påhälsning af elddjäfvulen! Alle man -måste nu gripa till vapen mot röda hanen, en långvarig dust, som slöt -omsider på sena natten med bärgning af den skamfilade rådstugan. - -Till sist, när en hvar återsåg husliga härden, sporde han med alltmer -förlängdt ansikte, att körande bärgningsmanskap varit tillstädes -öfverallt i husen och lasstals mottagit familjernas dyrbaraste -tillhörigheter i den ena bortkörande karavanen efter den andra. De -förskrämda kvinnorna hade i all trohjärtenhet öfverlämnat allt utan -tvekan på enkel uppfordran af två vackra, genomärliga ansikten, som gått -omkring och ordnat det hela med välbestälda förtroendemäns lugn och -trygga värdighet. - -Körande bärgningsmanskap? - -Jo, det var just en härlig upptäckt! - -Här hade stulits, stulits utan återhåll, utan skam, utan hejd, utan hut, -utan återvändo! - -Här fick man riktigt smaka på andens straffdom, ja åtminstone Erik -Janssons andes. - -Hvar skulle man nu få tag i denna fördömda tjäderpräst, som kommit hela -eländet åstad? De ovärdiga stadsbrackornas första tanke var gifvet att -taga den skuldlöse landsbon för hufvudet! Men tjäderprästen var och -förblef osynlig. - -Då kom frågan strax på rätta spåret. - -Hvar hade man dessa vettvillingar, som ställde sig i omak med -tjäderprästen och löste hans skruck i onödan, ty man ville brygga deras -påsköl! - -Här märker du, käre läsare, straffdomens fortgång i det förtärande -kif, som blef de ogudaktiges sannskyldiga gissel, till dess himmelen -förbarmade sig öfver detta samhälle och lät omvändelsen slå rot i den -djupa skräck, som eldfulingen hade inbrännt. - -Larslund, Larslund, när hände, att illfundigare skalk än du trampade -Bothniens land? - -Och nu på köpet trifdes anden ej längre hos dig för ditt högmod, men du, -affälling, trifdes dess bättre med de vackra skojerskorna i snökulan, -illflinade åt svartsjukan, njöt med välbehag deras kaskar, yfdes åt deras -smicker! - -Larslund! Larslund! - -Icke brydde du dig om, att dessa bröder, som du förde mot staden, jagades -som vilda djur, förströddes som agnar åt alla väderstreck. - -Nej, det var ju detta, som gjorde, att du fick dväljas ensam med de rara -skojerskorna såsom deras uppburna hedersgäst i välförsedt hus... - - - - -ANDRA ÄFVENTYRET: - -_Larslund smusslar med brännvin._ - - - - -I. - -Larslund samvetsöm. - -En välsignelserik brännvinsstöld. - - -Nu är att berätta, huruledes Larslund vid ett gynsamt tillfälle -skamsägandes stal en ankare julbrännvin med sådan lycka, att han icke -blott hade största vinst och förkofran af sin stöld utan jämväl skördade -gudsvälsignelsens innerliga tack och stora hedersgåfvor för sin bedrift. -Gå någon annan åstad och stjäl brännvin med sådan framgång som Larslund! - - * * * * * - -På goda grunder påstods att en son efter Larslund ledde sitt upphof från -snökulan, en son, som blef den yngre Larslund och for till sjöss. Men -huru mycket fadern än fåglade och lade ihop förtjänsten, så kom han sig -aldrig i något giftesbestyr utan förblef gammelpojke. Han skulle reda sig -själf och hade förstås ovåligt stäldt med mat och annat, där han bodde -som en annan bosshumla i farstukammarn. - -En tid tyckte nog folket synd om Larslund, så att både en och annan -bjöd karln på mat och julgäste ibland. Sedan hade han länge hört dem -skälla öfver att han legat inpå annat folk och gästat och ätit, utan -att någon sett så mycket som en skatefjär i gengäld, huru mycken fågel -den snålhunden än sålde. Ledast i truten voro pigorna, särskildt -bolagspigorna hos arrendatorn, som skulle vara förmer än den öfriga -pigstaten. - -När så denna försmädelse af världen aldrig tog slut, vardt Larslund -liksom brinnande i sitt hjärta och tänkte väl en gång för alla stoppa -igen smädemunnen på dessa öfverträdare. Så att han gick ut i byn -gårdmellan och bad dem att få låna sig en tunnsäck. Och det var kort före -jul. - -»Hvad skall Larslund ha den tunnsäcken till nu då?» ville pighåren veta. - -»Jag skulle försöka få ut bosset ur kammarn min nu till jul,» svarte -Larslund och såg alldeles uppriktig ut. - -»Ja det blir väl träget göra till nästa jul, det, Larslund? Jaså, -Larslund skall ut med bosset? Och vi, som trodde att Larslund skulle -handla till jul och bjuda oss till något hejdundrande kalas så där i -efterjulshälgen?» - -»Nej, d’är nog inte sådana tider nu!» tyckte Larslund och såg aldrig så -uppriktig ut som då. - -Ja så där lät det nu i gårdarne, när han skulle låna tunnsäcken. -Ändtligen fick han tag i en och gaf sig i väg öfver ån till handelsmannen -på mon. - -Just som han lyfte foten för att stiga in på boden, ser han hela långa -skaran Hälsingebönder komma körande med en hop smörbyttor, fårkroppar, -hudar, fläsksidor och andra nyttiga sportler. De skulle in åt Sundsvall -och handla till jul, för den sta’n låg närmast i hugget för dem på -gränsen. Det vardt stagnation vid bodarne. Spiknyktert och regält folk -syntes de vara. - -Nästan i samma stund kom nu från andra sidan en hel karavan -Medelpadsbönder, som också stannade, Larslund såg att det var socknens -eget folk till det meriga. Kyrkvärdarne kände han särskildt igen, bägge -litet påstrukna, men inte så, att någon var ovettig på något vis. På de -andras skryt och bragderingar hördes alltför väl, att de hade handlat hem -julbrännvin i stan. Det var inte nog med att de smakat varan själfva, -utan då det nu var så nära jul, så ville de äfven hålla sig framme och -bjuda en hvar på supen ur matsäckskaggen sin. - -»Här finns varan!» skröto medelpadingarne. »Drick den som hågas och -tag riktiga julsupar! Jul bara en gång om året! Vi ha ändå hela -75-kanns-kaggen osprättad i skrindlådan. Och den, som inte detta tror, -kan gå dit och titta på’n för all säkerhet, sedermera!» - -»Ja, just här i skrindlådan ligger han,» sade den, som körde kaggen, och -gjorde sig besväret att äfven öppna locket. - -Larslund, där han stod och hörde på allt detta vid bron, tog nogsamt -ögonfäste på den särskilde syndaren, som förde detta förskräckliga -brännvinet. Sedan var det liksom att hans ögon aldrig ville släppa den -skrindlådan. Och Larslund kände hjärtat brinnande uti sig... - -Emellertid söpo hälsingarne såsom bjudet var och sade tack, tack. - -»Vi ha nog ännu en bit till stan och vårt julbrännvin är ohandladt, så -att detta var nog en tacknämlig sak,» tyckte de. - -Larslund blef också bjuden, men tackade för godt bud. - -»Si jag är nog inte af de drinkare,» tyckte Larslund med hjärtat -brinnande uti sig. - -»Är du någon slags baptist eller läsare annars då?» ville de veta. - -»Han frågade så räfven ock, när som han hade ätit ut nådåret sitt,» -svarade Larslund undvikande. - -Han ville ej inlåta sig i allvarligare ordation med dessa öfverträdare i -den omständighet, hvari de nu foro och voro. Sedan var han fågelkarl och -sådana prata aldrig mycket i onödan. - -Hela sällskapet stadsresande bönder, hälsingar såväl som medelpadingar, -hade sig nu in till handelsmannens fru för att köpa kaffe och smaka på en -kaskblandning, medan hästarne pustade ifrån sig. Och Larslund, som inte -söp, kunde gärna stå där och se om kräken, tyckte de alle man. - -Och då nu Larslund stod där i ensamheten med sitt brinnande hjärta ute på -backen, så betänkte han all den stora syndaonöda och medfart, som skulle -drabba dessa bönder, sockenbor och medkristne, om de nu i hälgen skulle -genomgå den svåra omständigheten att supa upp allt detta förskräckliga -brännvinet. Icke nog med att de själfva fore illa till kropp och själ, -skulle de äfven misshandla hästarne på kyrkvägen, handtera kvinnfolken -sina som hedningar och förstöra all gudsfrid i hus och hem för sig -och husfolket. Ja, det skulle blifva en förödelse, om de finge ha kvar -detta förskräckliga brännvinet, tyckte Larslund i sitt brinnande hjärta. -Hvarför han så kvickt som aldrig det slänger upp brännvinskaggen deras ur -skrindlådan och ner i säcken sin, knyter för bandet fort och breder till -höet i skrindlådan, så att allt skulle se gillt ut, och har sig sedan -bakom knuten med detta förskräckliga brännvinet i säcken. - -Det var väl och vackert gjordt och Larslund stod återigen och såg efter -hästarne så uppriktig som aldrig det. Hela sällskapet kom ut med kasken -nerom kragen. Så bar det först i väg med sockenborna och då drog Larslund -på mun en smula i sitt brinnande hjärta, tills sista skrindan var ett par -hjärpflug borta. - -Då gick Larslund till hälsingarne, som just ämnade köra vidare, och ville -veta hvad de hade för pris på smöret. - -»Det beror ju på, huru mycket du vill köpa,» tyckte de. »Tar du hela -byttan, så är vi billig.» - -Nu sänker Larslund rösten och säger så här, medan en liten räf liksom -glindrar och plirar bra nog djupt i ögonen på honom: - -»Jag hörde nyss helt knapphändigt, att ni skulle till stan efter en -särskild del. Och det är en stor orätt att köpa och dricka sådant slag, -men jag förstår nog, att jag inte förmår vika er. Ni ska ju liks den -orätta varan ha? Jag har också en 75-kanns-kagge af den sortens dricka, -som inte fryser. Då kunde ni så gärna göra en kristelig byteshandel med -mig?» - -Mer behöfde Larslund inte säga. Hälsingarne öfverlade en stund enskildt -och därpå sade alle man: - -»Det må vara händt! Hvar har du din drickeskagge?» - -»Kom bakom knuten, så kan vi profva’n där i det enskilda,» tyckte -Larslund och de följde honom. - -Kaggen var full, varan befanns god och allting gillt. - -»Ja, hvad skall du ha för kaggen nu då?» undrade hälsingarne. - -»Jag får väl en af de större smörbyttorna?» tyckte Larslund. - -»Annat slag, andra doner! Du får gärna två, gosse! Vi äro inga skojare -och tänkte inte skinna ut dig, fast du hörs bra oförståndig i handeln,» -mente hälsingarne tro på, den ene öfver den andre. - -Här blef inget bråk om mått och vikt, utan rejält och trohjärtadt folk -var det å ömse sidor. Kaggen togs om hand af hälsingarne och smörmåtten -stufvades i säcken åt Larslund utan att den obehörige fick minsta nys om -den ena eller andra varan. - -»Och så skall du ha din hederliga godvilja inpå handeln,» tyckte nu -dessa, som köpt brännvinet. - -Ja, nu må man veta, att Larslund blef så storögd som aldrig förr i sin -lefnadsdag. Det blef först ett stort knyte, som stoppades i säcken så -stinnt som det var, innehållande hvarjehanda okändt. Sedan langades -fram en fårkropp åt Larslund och det var ej nog med allt detta. -Hälsinggubbarna hviskade något sinsemellan och kommo så fram med ännu -ett bylte. Där fanns en stor fläskskinka, grann och fet som aldrig det. - -»Den här skall du också ta hem och på samma gång vi gästa ur kaggen, -skall du steka af det här,» tyckte dessa tacknämlige brännvinsköpare. - -Larslund blef alldeles öfver sig gifven för så många sportler och sade så -tacknämligt han kunde: - -»Si detta kan jag då kalla att råka ut för riktigt hedersfolk. Tack -och tusen tack ska’ ni ha. Och jag vill inte förhålla er att d’är inte -riktigt rätt att bruka den varan, men då jag nog förstår, att jag inte -kan vika er... ja, som sagdt var: tack och tusen tack i alla fall!» - -»Ja, d’är väl rätteligen vi, som måste tacka,» tyckte hälsingarne på -sitt vis. »Si du har gjort oss en alldeles ovärderlig tjänst, gosse! På -det här viset slapp en fara fram åt stan och komma sig ut för fyllan -och polisen och allt hvad illt är. Och skulle vi ha kört fram så mången -man med alla våra hästar, så kunde en knappast ha tagit hem mindre än -6o-kannsfatet. Nu går det lika bra med fjärndelen och bättre, till det -meriga. En har hela hopen af sina nyttiga varor kvar. - -Med den här skvätten kan en lefva som folket i hälgen, då den delas på så -mången man, och så mår en bättre efteråt. Du skall ha gudsvälsignelsen -och mycken tack gosse!» - -Det var med ett ord en riktig fägnad för hälsingarne öfver att de sluppo -ifrån stadsresan. - -Ett och annat nyttigt som de behöfde för hälgen såsom lutfisk, risgryn, -peppar, kanel och julkusar, fanns gudinog hos handelsmannen där på mon. - -Så vände hälsingarne sina kampar och spände af till sitt land igen. Då -Larslund det såg, drog han åter på mun i sitt brinnande hjärta. - -Och här varseblef han ju tydeligen, att hvad som är synd för den -orättfärdige, det är en rättfärdighet för den rättfärdige, ty denne har -sin tillåtna frihet i de saker, där syndaren är bunden af sin lag. Hade -en syndare tagit och sålt denna kagge, så hade det visserligen varit -stöld och syndig handel, men när som nu Larslund själf gjorde detta, så -var det ju en tydlig välsignelse på alla möjliga vis! - - - - -II. - -Fortsatt byteshandel. - -Än mer flödande välsignelse. - - -Jaha, nu kunde Larslund först afyttra ena smörbyttan för alla de julvaror -han behöfde. Och sedan var hufvudsaken den, att han kom öfver ån med två -säckfyllor julgods jämte fårkroppen, alltsammans ett ordentligt draglass, -så att han måst låna både kälken och en ny säck hos handelsmannen. - -Och detta var samme Larslund, som gett sig öfver ån med bara en stackars -tomsäck och icke lagt ut ett kronans öre. När Larslund länge och väl -betraktat detta undret, så insåg han granneligen, att han hela tiden -vandrat på den rätta vägen, så att därom icke fanns det minsta tvifvel -mer. - -Just ungefär midt på ån möter så Larslund en käring, som räknades för -hans moster. Och hon ville förstås ha reda på hvad han drog. - -»Jag har varit öfver och handlat till hälgen,» svarade Larslund. »Si jag -hade ändtligen tänkt stoppa igen munnen på dem, som gå här och försmäda -mig.» - -»Det gör du riktigt rätt i, gosse!» tyckte mosterkäringen. »Jo, dom har -nog skällt, så att det förslår. Tag nu och dräm igen smädetruten på dem -riktigt en gång, så att det står i mantal!» - -Så kunde käringkroppen inte hålla sig, utan måste dit och lösa upp -säckarne för att rannsaka allt hvad där kunde vara. - -»Förbarme sig, förbarme sig!» hojtade käringtrollet ända utöfver sig. -»Joho, nog syns det på all din handel, att du har fåglat som en riktig -karl i år. Jo, så här går det, när människan är rättskaffens.» Och nu -hörde Larslund detta vittnesbörd äfven af den blinda världsmänniskan... - -Till slut löste hon upp knytet också. Där funnos två stora ostar, en -hel binga julkakor och åtskilliga dussin ägg. Så fick käringspöket tag i -skinkan... - -»Den där skall stekas nu på julkvällen,» tyckte Larslund. - -»Är du alldeles tokig, gosse?» hojtade mosterkäringen. »Detta här kan -vara fläsk nog för hela året, om stycket kommer i den hand, som förstår -att hushållera. Nå, hocken har du tänkt ska’ reda julkalaset åt dig nu -då?» - -»Ja si d’är nog så, att jag har ingen om mig...» Längre hann ej Larslund, -då mosterkäringen skar in och tyckte som så: - -»Jag skall ta hand om dig och julköpet och alltihop. Och så flyttar -du till mig, om det så vore denna dag. Jag har ju hus och hem och ved -och värme. Ingen är du utför och inte far du i fyllan. Gå nu efter -flyttsakerna dina, hvad du kan ha, så att vi få allt i ordning till jul. -Och om du så vill, så skall jag laga i ordning tre rediga kalas för att -stoppa i dem, så att de’ ska’ stå under i mantal!» - -Och allting skedde nu efterhand såsom mosterkäringen hade funderat. -Pigorna, som hade skällt värst, fingo första julgästningen, och den blef -så häftig, att de hade en efterkänning, som stod under i tre månader. -Andra gästningen vederfors byns käringar, som hade grasserat något -mindre, och detta så att den stod under i två månader. Sist inbjöds -karlstaten, som hade varit minst svår i skällningen. Denna gästning stod -under en hel månad. - -Maken till dessa kalas hade ingen sport i mannaminne, för det vardt ett -sådant springande öfver gårdarne, ett kattrackande och löpande fram och -åter för dem i hela byn. På sådant sätt fingo de alla sina gärningars -lön. Larslund, som hade bespisat så många hedningar af intet, insåg nu -ännu fastare, att han var på den rättfärdiges väg. - - - - -III. - -Bäst af allt. - -Larslund får gratifikationer för brännvinsstölden. - - -Så hände sig att denna rediga mosterkäring åt Larslund hade varit öfver -till handelsmannen på mon en dag och kom hem till Larslund med en -besynnerlig rallsaga. - -Kort före jul hade någon beställsam person kommit till prästgårn och -inbillat den stränge kyrkherren, som var en svår nykterhetspräst, att en -del sockenbor, däribland bägge kyrkvärdarne, hade tänkt ta hem hela 80 -kannor brännvin på salning sinsemellan. Hvarför prästen mycket riktigt -hade ställt sig i håll för dem i vägkroken när hela bröten kom hem från -sta’n. Alle man nekte i sten för brännvinsköpet, men så tog prästen sig -för att rannsaka skrindorna deras i vittnens närvaro. Kyrkvärdarne hade -bägge två sett ut som räfven, när han just har ätit ut nådåret sitt, -bönderna hade också synts mycket slagna, men summan var att prästen -ingenting fann. Och han tyckte nog så innerligen väl om, att folket var -oskyldigt till detta rykte, helst då han nu kunde frisäga kyrkvärdarne, -som annars hade måst afskedas på grått papper. Så hade kyrkherren hållit -ett strafftal öfver lögnen, som så bedrabbat de oskyldiga, och bedt dem -ej illa upptaga att han som själasörjare träffat nödig anstalt att bevisa -deras redliga oskuld. Att en del smakat brännvin nu på stadsresan, finge -väl vara opåtaldt för denna gång, tyckte han till slut. - -Dessa bönder hade emellertid synts som fallne ur skyarne och bligat så -erbarmligen stinnt på hvarandra. Det var väl därför, att de i sin oskuld -inte kunde begripa, hvilken som kunnat skambeljuga dem så inför prästen, -trodde mosterkäringen. - -»Det där tör väl vara nå’n lögnsaga ändå!» sade Larslund och såg så -uppriktig ut som aldrig det. - -En dag längre fram under hälgen gick han på en stor nykterhetsfäst, -där prästen var med och äfvenså bägge kyrkvärdarne, men nu som riktiga -nykterhetsprofeter utan allt svek. De gingo omkring och talade om den -stora oliklighet, som följer med brännvinslifvet, och skulle nu ha alla -människor på sin lista. Till slut kom den ene till Larslund och skulle ha -honom med. - -Då var det liksom att en liten räf började flina djupt inne i ögonen på -Larslund. - -»Nåmen, var inte kyrkvärden själf en med bland dessa öfverträdare, som -hade tagit hem en brännvinsankare till helgen?» undrade han så varligen. - -Den här andre såg förbi honom rakt ut i vädret såsom de ljugande skalkar -bruka, och sade så högt och morskt han kunde: - -»Nej, hör du, gosse, detta är då bara folkprat och lögner. Och si det -kan ju intygas af själfvaste kyrkherren, som undersökte slädarne våra i -vittnens närvaro.» - -»Detta äger fullkomligt sin riktighet,» intygade också prästen, som hörde -hvarom fråga var. »Människorna voro dess bättre alldeles oskyldiga till -detta förtal.» - -»Ja när som då kyrkvärden var oskyldig, så var det ju alldeles bra då,» -tyckte Larslund så uppriktigt. - -Men så steg han litet närmare och sade helt sakta åt den ende, som skulle -höra hvad han nu yttrade: - -»Si nog kan jag tala om för kyrkvärden huru det egentligen bars till, -att inte prästen fick tag i 75-kanns-kaggen eran i skrindlådan, där ni -hade’n.» - -Den andre stod och klippte med ögonen och visste rakt inte, hvad han nu -skulle dra till med. - -»Si om kyrkvärden så vill, så står här densamme, som kan tala om, huru ni -kom undan denna bedröfvelse med prästen,» tyckte Larslund ännu en gång. - -Den andre såg sig om försiktigt, besinnade sig och sade omsider helt lågt: - -»Kom och följ mig bort till vrån, så får jag tala med dig i det enskilda!» - -Och när som de nu stodo mot hvarandra i vrån, så var det också två -räfvar, som grinade rätt besynnerligt mot hvarandra. Det var kyrkvärdens -groft världsliga bonderäf, som bekymrad och nyfiken tittade in i ögonvrån -på Larslund efter dennes lilla andliga räf, där den låg hopkrupen, så att -inte ens hvitfläcken på rumpan syntes fullt ut. - -»Jaha, huru var det nu då?» undrade kyrkvärden lågt. - -»Jo si jag visste nog, att prästen var till hands vid vägkroken för att -rannsaka era skrindor, men si jag ville inte unna prästen så godt, att -han skulle få tag i ankarn eran. Hvarför jag var till hands vid bodarne, -där jag förstod, att ni skulle stanna, och lyfte kaggen ur lådan och -vräkte’n hastigt på sidan om vägen, medan ni var inne och drack kasken. -Så förstås, att jag sparkade öfver kaggen lite’ snö, där han låg. -Förmodligen ligger han kvar på samma ställe, men huru därmed är, så har -jag visserligen inte sett efter. Sak samma om också kaggen skulle vara -borta, för det är nog som en stor synd och oliklighet med brännvinet, det -kyrkvärden sade så sannt till desse drinkare nyss på stund. Så att här -står nu densamme, som hjälpte er ifrån denna bedröfvelse med prästen,» -sade Larslund. - -Kyrkvärden stod och besinnade sig en stund. - -»Jaså, det var ändtligen du, som hjälpte oss på sidan med kaggen?» -sade han till slut och tog Larslund tacknämligt i handen med en varm -tryckning. »Ja, om du visste, karl, hvad vi ha grubliserat och funderat -öfver denna oförborgerliga händelse! Vi ha grubliserat så, att en -tid trodde vi att det skulle bära till dårhuset med både mig och -ämbetsbrodern. En gång begynnte jag tro, att det kanske var en Herrans -ängel, som hjälpte oss. Jaså, det var du? Ja, någon ovärderligare tjänst -kunde du aldrig ha gjort oss, för den harmen hade jag och ämbetsbrodern -inte velat ha för tusen riksdaler. Du är väl så beskedlig att du tiger?» - -»Behöfver inte nämnas!» tyckte Larslund, ty han såg, att den andre kom -upp ur byxsäcken med två hopvikta 10-riksdalrar. - -Larslund tyckte förstås, att detta var väl mycket hedersamt. Till slut -tog han emot hackan ändå, ty den var ju ett tydligt bevis på, att Herran -handlar redliga med den rättfärdige, tänkte Larslund i sitt brinnande -hjärta. - -Längre fram kom äfven den andre kyrkvärden stickande med sin godvilja. -Och för all säkerhet ville gemene bönderna icke heller sämre vara, utan -kommo, äfven de, med en vacker kollekt, som Larslund tacknämligt höll -till godo för det han stal ifrån dem julbrännvinet, efter världsligt -språk taladt. - -Dock begriper ju världen ej hvad som hör anden till. När Larslund rätt -betänkte det märkliga under, som nu vederfarits honom på allt vis, -började ett allt mäktigare styng i hjärtat säga honom, huru orätt det -var, att han kvarstod i de otroendes samfund. Han tillhörde tydligen det -folk, åt hvilket domen och förvaltningen öfver de orättfärdige blifvit -öfverlåten. Flitiga öfverläggningar hade han en tid med de troende och -tidigt på våren, så fort isen bröt upp vid sjöstranden, döpte de Larslund -under åkallan, bön och sång och tack och lof. - - - - -TREDJE ÄFVENTYRET: - -_Larslund som fåratjuf._ - - - - -I. - -Ovälkommet besök. - -Larslund störes i sin julefrid. - - -»Guds fred, Larslund!» - -»Och god jul, Larslund!» - -Den ensamme gamlingen i stugan såg upp från Skriften, som han satt och -läste vid linoljelampan och en klick månljus genom rutan. Såg upp med ett -par plirande glasögon på de två inträdande främlingarna, som hade hälsat -vid dörren och stodo där i skumrasket. Den store smulgråten Larslund blef -ängslig för någon gästmottagning nu på julaftonen och såg bekymrad bort -till den lågande spiseln, där lutfisken hans stod i kokande. - -»Hocken är sådan kännare med mig, utan att jag känner honom?» smågnällde -karln i huset halfsnäft. - -»Åjo, d’är nog ingen fler än Larslund som håller den längden, och han är -nog för den skull vida bekant,» svarade den ene främlingen, en reslig och -väl muskelsatt karl. Han sade strax hvilka de voro. - -Han själf var björnskytten Walther och kamraten, en trindlagd, brunögd -och jovialisk person, var baptisten Strandman. Bägge två voro ute för -att se till, att folk efterlefde lag och rätt i allmänhet och särskildt -ställde sig konungens befallningshafvandes höga order till åtlydnad. De -tjänstgjorde med andra ord som länsdetektiver, men detta namn var ännu -ej uppfunnet nu på höstvintern mot olycksåret 1867. För öfrigt kommo -dessa förtroendemän nordvart från Hälsingland och hade under dagens lopp -i storstigande sträcktåg lagt tillrygga närmaste landsvägssträckan inåt -Medelpad, en stelfrusen, snölös och kruttorr landsväg, som all mark var -denna höstvinter. - -»Och nu är det bara på det viset, att Larslund, som bor närmast till, -får ta’ vara på en herrekarl, som ligger här utanför i dikeskanten, -alldeles redlöst öfverlastad?» angaf jägaren som ärende. - -»En herrkarl... nu på julafton?» kom det långsamt ur Larslund, med fasa -för en sådan syndare och fasa för besväret. - -»Ja, en liten tapp till karl i bäfverpäls. Kanske Larslund har nå’n -känning om hocken det kan vara här i socknen?» - -Larslund förstod genast, att det var länsmannen, men vågade icke -genera en sådan öfverhetsperson med namngifning för konungens höga -befallningshafvandes utskickade, så att han endast skakade på hufvudet. -För öfrigt sade han nej och nionde nej till det ovälkomna bestyret nu -på julaftonen. Till sist, när jägaren hotade att anmäla honom för höga -öfverheten, blef Larslund het om öronen och äfvenså ganska kvick i -vändningarna. - -Därute i månskenet öfver den rimfrostiga marken synades den redlöst -druckne. »Hå, det var ju bara handlarn västpå moa,» flinade nu den -skalken Larslund och ansåg för den skull bäst att dra hem honom på -vinkkärran med några fårskinn öfver. - -En stund senare stod han inom skalmarna till kärran, med den druckne -pålassad och täckt af fårskinn, som böljade uppåt med hårsidan så att -det i tvärhasten nästan såg ut som fårkroppar vid månljuset, anmärkte de -andra två. Då nu allt var i ordning som sig borde, sträckte jägaren och -baptisten vidare efter landsvägen. Larslund kom sakta knegande efter med -sin kärra. - - - - -II. - -Ett litet knep. - -Larslund förkortar sitt besvär. - - -Nu hade gamle lurifaxen Larslund ingalunda tänkt underkasta sig ett -sådant besvär som att draga länsmannen all väg hem till dennes gård nu -på julaftonen. Först och främst ville han icke, att lutfisken skulle stå -där och förkokas i grytan. För det andra var Larslund nästan rädd, att -länsmannen skulle blifva en ännu kitsligare hund i hälarna på honom, -ifall en sådan storkarl finge veta, att Larslund skaffat hem honom på -vinkkärran i slik belägenhet. Åh nej, Larslund var gammal och bekant med -den onda, margfaldiga världen, hade för resten varit ute en dags morgon -förut! - -Kärran knekade fram öfver den stelfrusna vägen; månens sken silade -fläckvis ned öfver den omgifvande, rimfrostiga mon mellan resliga, -glesa furustammar. Redan då Larslund hunnit fram till vägkroken, där -skogslåttern och utmarksladan syntes till vänster i månens fulla sken, -stannade han kärran och släppte ner skalmarna i en fläck halfskugga från -skogskanten. Själf lade han skyndsamt i väg inåt slåttern för att se, -om ladan var öppen, ty där tänkte lufvern hans instufva länsmannen för -natten. - -Två bönder, Gullik Persson och Hindrik Andreasson, hade emellertid kommit -hart efter, tämligen plägade med julbrännvin och lastade med julköp för -hemmen. De hade sett den långe, slankbuktige Larslund springa i väg från -kärran, med en lång skefvande skugga öfver den rimfrostklädda skogslägdan. - -»Det var då en förskräcklig brådska den där fick från kärran på eviga -rappet!» tyckte Gullik Persson, en liten torr och grinig karl med tunn -röst. - -»Vänta lite’, vi ska’ se hvad skorfven där har i kärran! Fördömme mig, är -det inte fårkroppar! Se så där, ja! Nu vet en då, hocken har varit framme -som fårtjuf hos’n Stor-Elias i natt,» mullrade Hindrik Andreasson, en -fyllig, stor och dum karl. - -Nog af, saken var så pass uppenbar, att de skulle sticka in till -länsmannen i förbigående och ange sig som vittnen mot fårtjufven. Hvarpå -Gullik och Hindrik togo sig en sup och stäfvade vidare på hemvägen, glada -i hågen att ha fått ett tag på den skorfven Larslund, som aldrig varit -riktigt utaf den rena evangeliska läran utan farit med alla möjliga -lärdomsväder och tokheter hit och dit. Då de gått en sträcka, så föll dem -likväl in att stanna litet och se efter, hvad karlen vidare toge sig för. - -Emellertid hade Larslund funnit ladan öppen, redt till en rejäl höbädd -för länsmannens räkning och återvände till kärran utan aning om ondt. Han -vickade på flaken, så att den medvetslöse skyddslingen sakta gled ned på -marken, tog så den lilla karltappen mödosamt på sin gängliga rygg och -stapplade i väg med bördan bort till laddörren. Då länsmannen ändtligen -var nedbäddad i höet med all kristlig omsorg, återvände Larslund med en -suck af lättnad. Och ej synnerligen lång stund senare satt han vid sin -goda lutfisk, lagade sig en julgröt, tände sedan det tregrenade ljuset på -sitt bord, satte i sig gröten och njöt sedan under hela kvällens lopp det -härliga gudsordet uti Skriften, allt under tack och lof för att han själf -ingalunda var som länsman och andra syndare. - -Här må läsaren icke glömma, att detta tilldrog sig nära nog en mansålder -tillbaka, med helt andra folk- och tjänstemannatyper samt mycket -skiljaktiga fordringar på lefvernet mot nu. Minst af allt afser denna -historia att chikanera dem, som i våra dagar bära ordningsmaktens tunga -och betydelsefulla ansvar! - - - - -III. - -Fårtjufven angifves. - -Ett fasans bryderi för åklagaren. - - -När Gullik och Hindrik stego in hos länsmans, mötte i farstun den tunga -och rödrultiga hushållerskan, som fåfängt sporde, om de hade sett eller -hört något skapande spår efter kommissarien. Han hade, som läsaren vet, -sitt laga förfall och kunde ju ej vara hemma. Ja, där hade hon i timtal -gått och hållit middagen i väntan, visste inte, om hon skulle duka af -eller hvad! - -»Ja, ja säger väl, en sådan ställning!» åjade hon och slog sig med den -feta handen neröfver förklädet. »Är detta en julafton, sedan en har -armats och släpat allt omkring med ett som hvarje! Och nu så kanske -ligger han där i något hål alldeles stupfull igen!» - -Bönderna måste hålla tillgodo med hennes vidare utgjutelser i väntan -på tillfälle att sticka in något ord om det märkvärdiga ärende, som -de själfva voro ute i. Och så fingo de ändtligen öppna sina hjärtans -slussar. Hon såg stort på dem med trinda ögon och utbrast: - -»Nej, hvad säger ni? Har Larslund...? Nej, en skulle väl inte höra på -en sådan snålhund! Och så ge sig att skamsäjande gå och stjäla får! En -skulle väl inte värre ha hört! Gamla karln, som hets vara så omvänd på -alla vis!» - -Bönderna gingo, efter anmodan att komma igen en annan gång. - -Under juldagens högmässa blef kommissarien åter synlig på hemvägen, -otroligt ruggig, nerbossad, kulen och olustig, därtill också grubblande -och skygg. Utan att säga ett ord mottog han genast en skål varm buljong, -tillsatte konjak och svepte i sig det hela med strykande begärlighet. -Sade därpå till om sex helor öl och stängde in sig med dem i grubbel å -kontoret. - -Om en människovarelse så visst kunde begripa, huru detta gick till, att -han hamnat i höladan, omstoppad med hö och allt? Skulle han möjligen -själf ha sökt detta nattkvarter i fyllan och villan? Otänkbart, ty den, -som varit så pass nykter, skulle väl också ha behållit ett spår till -minne af inkvarteringen! Var det kanske någon spelorre bland gårdagens -Bacchi-bröder? Hå, han kunde inte minnas annat, än att de varit lika -galna allihop och den ene inte ett spår mera förmögen än den andre. Till -slut stannade grubblaren, sanningen tämligen nära, vid den slutsatsen, -att någon illmarig bondkanalje bestyrt om denna härbärgering. Och då -skulle det alltid spörjas tyvärr! Skälmstycke eller välvilja blefve det -alltid för tungt att tiga med, när själfvaste länsman varit ute. - -Annandag jul på hemvägen från kyrkan kommo de två vittnena in på kontoret -och anmälde fallet. - -»Håhå, jag hade ju redan misstänkt skorfven där!» utbrast åklagarn och -satte sig vid ämbetsbordet för att upptaga vittnesangifvelsen till -memorialet. - -»Alltså lade ni märke till, att han hade fårkroppar i vinkkärran?» - -»Jaa då, nog var det fårkroppar så riktigt alltid!» - -»Kunde ni märka, om något lamm fanns där? Si Stor-Elias miste två lamm -och tre större får.» - -»Neej, inte precis det,» drog Gullik så tunt. - -»Jag tyckte mest, att det skulle vara storfår allihop och det, som låg -i midten, var då nästan för ohofligt stort,» tillade Hindrik i sin -bullerton. - -»Jaja, och sedan lade vi märke till, att han smet ifrån alltihop åt ladan -till?» - -»Jaa för all del! Nog igenkände vi Larslund alltid.» - -»Hvarför tro ni, att han smet då?» - -»Han hörde väl, att vi kom på vägen och var rädd att nå’n skulle få -si’en.» - -»Mycket troligt! Nå, ni stannade väl och såg efter, hvad han sedan tog -sig för?» - -»Jaa, och si det var nog detta, att karln kom tillbaka och bar bort -nå’nting på ryggen åt ladan, nå’nting som var långt och hängde -neröfver’n.» - -»Kunde ni anse, att detta var ett får?» - -»Ja, förmodligen!» - -Här föll kommissarien i grubbel, hastigt slagen för pannan af sväfvande -aningar. Således hade denna Larslund också haft något bestyr i ladan -samma julaftonkväll. Måntro icke detta stod i något sammanhang med den -mystiska inkvarteringen? Och i så fall hvilket? - -»Ni ha kanske tid att följa mig bort till ladan, så ska’ vi visitera -den?» föreslog han. - -»Åja, det borde väl snart stå på,» tyckte Gullik och Hindrik med någon -tvekan. - -Framkomna till ort och ställe, anmärkte bönderna genast det djupt -nergräfda rede, där kommissarien själf hade tillbringat sin ödesdigra -julnatt. - -»Här har nog skorfven där haft fårkropparna ändå!» kom det på en gång ur -dem med all tvärsäkerhet. - -Kommissarien hade sin gifna tanke för sig men förteg den visligen. - -Här syntes tydeligen, att någonting kullrigt hade legat; det kunde alltså -ej vara något tvifvel, ansågo bönderna. Men hvart hade nu den skorfven -flyttat bort dem? Ladan undersöktes noga, men där fanns märkbarligen ej -något annat gömställe för tjufgodset, ty höet låg alldeles orördt. Dock, -när synemännen voro på väg att lämna ladan, hittade Gullik ett blänkande -föremål i julnattsbädden. - -»Hä, hvad är det här för slag?» Det var ett finpressadt cigarrfodral af -läder. »Och här står kommissarien själf namnskrifven, inte annat jag kan -si?» - -»Jaha, d’är jämnt skägg, det!» biföll Hindrik efter en titt. - -»Hå, mitt cigarretui! Hur f--n kom detta hit?» utbrast kommissarien -skamsen. De andra två skelade på honom förundrade med misstänksamma ögon. - -På hemvägen och allt framgent förföljdes åklagaren af en seglifvad, -olöslig gåta. Om Larslund hade kommit med fårkropparna, sedan -kommissarien var nedbäddad i höet på julnatten, så skulle han -ovillkorligen ha trampat i kommissarien och väckt honom, ty redet låg -alldeles framför dörren. Hade åter kommissarien ditförts af sitt öde -efter Larslunds besök, så skulle han själf i sin ordning ha kommit bums -upp i fårkropparna. Ingendera delen syntes trolig. Hade nu grubblaren -varit en man med vana att omutligt draga slutsatser, så skulle med ens -ett ljus ha gått upp i Österland: att han själf och Larslund kommit till -ladan samtidigt. Men »det praktiska lifvets män», såsom de kalla sig, äro -sällan snörda i logiska stöflar. Och som en ursäkt för kommissarien får -väl tjäna, att han i alla händelser ej kunde finna en rimlig plats för -dessa inbillade fårkroppar, som tillkrånglade historien. - -För öfrigt tillstötte en ännu konstigare sak. Tiden gick men mot all -förmodan spordes aldrig ett knyst till skvaller om den mystiska -inkvarteringen. Dessa gåtor togo den arma tankekraften i anspråk till den -grad, att hufvudet värkte, och allt emellanåt trodde grubblaren sig nära -däran att blifva svag uppi allt grubbel. - -Emellertid tillkom nu, att rike Stor-Elias anmälde sig som målsägare och -uttog egen stämning å Larslund för fårastöld. Så att här tycktes ej annat -återstå för allmänna åklagaren än hålla fullt på inslagen stråt. - - - - -IV. - -Oförmodad vändning. - -Hvem som upptäcktes vara fåret. - - -Då Larslund kom sviktande inför tingsbordet under ett sorl af spänning -i den packade åhöraremassan, så tyckte nog folket mest, att den -långgänglige gamle stackarn var färdig att gå af på midten för bara -ångest och bedröfvelse. - -Karln var tydligen röjd af samvetet, innan domarn ännu sagt ett ord, så -att här skulle man få se på själfvaste storeländet, som ganska hjärtligen -välunnades smulgråten och religionsvinglaren Larslund. Så mycket säkrare -syntes den lille åklagaren och den reslige Stor-Elias. Det var en i det -offentliga lifvet mycket högviktig karl med en stor, snörflande snusnäsa -och ett kostligt, högtrafvande språk, som emellanåt högg i sten på både -svenska och utländska konstord, och brukade härmas och utskrattas af de -skollärde. - -Efter inhämtande af kärandenas berättelser, sporde domarn med en skarp -blick på olycksfågeln: »Nå, karl, är det sannt, att du har stulit fåren, -karl?» - -»Neej då, gubevare mig!» huttrade Larslund i sin jämmerton. Sorl i -massan: »Jojo, si den skorfven tänkte neka ändå!» - -»Men åberopade vittnen ha ju sett dig på julafton, när som du kom -dragande en kärra med fårkroppar till närheten af ladan där!» - -»Ja, nog drog jag kärran, men si fårkroppar var där inte.» - -»Hvad hade du i kärran då?» - -»Några fårskinn, kära goa herre!» - -»Hvarför skulle du vara ute och dra’ dem på julafton?» - -»Käre goa herre, det törs jag inte tala om!» Sorl i massan: »Jo si där -gick skorfven hans och dabbade sig med tvetalan!» - -»Törs du inte?» skar domarn igenom med skärpt röst. »Detta bevisar, att -du ej var stadd i rättskaffens ärende, karl. Och vidare, när som vittnena -närmade sig, så sprang du i väg från kärran bort mot ladan till. Hvarför -gjorde du så?» - -»Käre, goa herre, det törs jag inte heller säga, då allihop stå här och -hör på.» Löjesorl bland åhörarna. - -»Nenej, det är lätt begripligt,» insköt domarn med obarmhärtigt -eftertryck. »Och slutligen ha dessa vittnen sett dig släpa någonting -långt och hängande på ryggen från kärran till ladan. Hvad var det för -slag?» - -»Käre, innerligen goa herre, det törs jag rakt inte tala om för alle man, -som hör på.» -- Här måste nämndemännen instämma i menighetens åtlöje. En -hvar hade väl trott denne Larslund mer slipad än så! - -»Det var en fårkropp, naturligtvis!» dundrade rättens ordförande. - -»Ja det var själfklart en fårkropp!» försäkrade med all ifver äfven -åklagaren så lent. - -»Nej, ingen fårkropp, så sannt jag står här!» jämrade Larslund. - -»Må se, må se!» snörflade Stor-Elias. »Jaha, det må visserligen ha varit -species fårkropp, jaha en fårkropp, jaha.» Hvarpå Stor-Elias snöt sig -i all ljudlighet med en stor röd duk och snörflade i sig en ny pris ur -silfverdosan. - -»Han nekar emellertid,» insköt domaren. »Äro åklagarens vittnen -tillstädes?» - -Gullik Persson och Hindrik Andreasson lomade fram till bordet, men på -samma gång framträdde ur tingsmenigheten två karlar, i hvilka Larslund -med häpen fägnad igenkände björnskytten Walther och baptisten Strandman. -De förklarade sig ha reda på, huru det var fatt med dessa fårkroppar, -visade länsstyrelsens pass, styrkte sig vara vittnesgilda och åberopades -af svaranden som vittnen. - -»Finnes jäf eller anmärkning mot vittnena?» Och Larslund skälfde till -svar: - -»Ja, då har jag nog bara den anmärkningen, förstås, att Gud bevara er, -karlar, om ni svär på, att det var fårkroppar. Käre gulla er, gör inte -eden på det! Käre gulla er, låt bli, för då svär ni bort edra odödliga -själar för tid och evighet!» - -»Detta är ett försök att tubba vittnena inför rätta, men intet jäf,» -afhögg domarn. - -»Ja men, käre gulla er...» - -»Tig, karl! -- vittnena lägga två fingrar på Bibeln!» - -Gullik och Hindrik vidhöllo sin uppfattning. Nog var det fårkroppar i -kärran, fast en af dem var ett ganska stort får. Hvad Larslund kånkade -på ryggen fram till ladan syntes inte heller så olikt en fårkropp. Och -på tal om synen af ladan ville de för all fullständighet omtala, att -kommissariens cigarrfodral anträffades just där fårkropparna troligtvis -hade legat gömda. - -Ordföranden fäste en misstänksamt forskande blick på åklagaren och sporde: - -»Nå, hvad skulle så’nt betyda för det här målet?» Vittnena kunde ej ge -något bestämdt svar. Och så blef svaranden åter ansatt: - -»Du har hört hvad vittnena intyga! Det var alltså fårkroppar i din kärra -ändå!» - -»Jajamen, men jag har ju så innerligen bedt och förmanadt dem att inte -svära bort sina odödliga själar på detta!» undskyllde Larslund. - -»Jo, du har stått här och sökt tubba vittnena, du! Nu skall du göra reda -för, hvar du fick tag i fårkropparna och hvar du gjorde af dem!» - -»Då är väl ingen annan råd, än tala om huru det var!» kved Larslund under -förväntansfullt sorl bland rätten och åhörarna. - -»Det skulle du ha gjort genast!» påbredde domarn. »Nå, fram med sanningen -nu då!» Och så framhuttrade Larslund i all jämmerlighet: - -»Ja, det var nog skamsägandes ingen annan än länsman, som jag drog i -kärran under fårskinnen. Och densamme var det nog, som jag bar till -ladan, för att härbärgera’n där under julnatten.» Dämpadt sorl och -förlängda uppsyner i hela tingssalen. - -Se så där, nu var gåtan löst för åklagaren, men uppbygglig kändes -lösningen ej. Det blef ett surr för hans öron och som en drucken -höll han på vingla till framöfver bordet. Den tappade fattningen -framkallade isande tystnad, full af slående aningar. Det var kändt, att -befallningsmannen var försvunnen under julnatten och kom hem på juldagen, -fullbelamrad med höboss öfver pälsen. Ja, kanske till slut så... - -Larslund fick emellertid jämra fram sin julaftonshistoria under -betänksamma miner hos rätten och dess ordförande. Därpå inhämtades -jägarns och baptistens vittnesmål, som i allt väsentligt understödde -svarandens sak. Det var den nu igenkände länsmannen, som de själfva lagt -upp i kärran åt Larslund och öfverbredt med fårskinn. Båda hade alldeles -riktigt tyckt, att det syntes snarlikt fårkroppar i månskenet. Men -Larslund hade missledt dem om personen och sagt, att den öfverlastade var -»handlarn västpå mon». - -»Hvarför gaf du dig att säga så, om det nu var länsman?» ansatte domarn -åter. »Hvarför kunde du ej först som sist säga, hvad du hade i kärran?» - -»Herre hjälpanes, käre goa herre,» kved Larslund. »Huru kunde jag ge -mig att skinnera en så hög herre och ställa mig i omak med själfvaste -länsman!» - -Gullik och Hindrik framkallades på nytt, hördes åter om fårkropparna, men -sväfvade på målet och sackade allt hvad tygen höllo. - -»Ja, om jag inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att inte svära -bort sina odödliga själar!» ylade Larslund till allmän skrattfägnad. -När det slutligen kom till cigarrfodralet voro vittnena fullkomligt -sadelfasta och veko ej en tum. - -»Hvad säger nu åklagarn själf om denna historia?» lät domarn snäft. »Två -vittnen ha yttermera återfunnit ett åklagarn tillhörigt cigarr-etui i -ladan!» - -Nu begrep en hvar till fullo, att länsman kunde hälsa hem, men här var -ej annan råd än se morsk ut. Det käcka svaret kom, mött af allmänt -löjessorl: - -»Jag yrkar högsta ansvar enligt lag på denna karl för hans missfirmelse -inför rätta. Här har ju två vittnen sett karlen kånka något liknande ett -får...» - -»Och det fåret var tydligen allmänna åklagaren själf!» afbrände domarn. -»Att komma och traggla med dylikt elände till åtlöje för ordningsmakten! -Karln har tydligen velat hålla tyst med allt... i någon slags -grannlagenhet eller rädsla för åklagaren, hvars lefverne för öfrigt är en -känd visa i orten. -- Ha parterna några slutpåståenden?» - -»Joho,» svarade Larslund så kvickt, »si jag hade nog tänkt hasa efter -den här rika karln, som tjyfstämde mig. Jaha, si, får jag inte ut min -förlikning, så...» - -Stor-Elias blef vid denna vändning märkbarligen riktigt het om öronen. -Saken kunde möjligen gå lös på fästningsarbete och i all hjärtängslan -började han framsnörfla: - -»Må se, må se! Jag vill allernådigast och gunstbenäget insinuera hos -den underdåniga och vällofliga häradsrätten, att, eftersom jag tydligen -hafver hoppat i galen tunna, mig må förunnas tillfälle att här å -tingsstället med Larslund konferera om en skälig förliknings ingående och -sedermera under dagen instrumentet häröfver ingifva. Må se, må se, jaha, -si detta är mitt gunstbenägna yrkande.» - -Detta bifölls och parterna afträdde, åklagaren och Stor-Elias med minen -hos dem, som ätit upp nådeåret för räfven, Larslund med en from suck, -ett litet plirande illflin. Och vid de fryntliga minerna hos de många -omstämda fienderna framhuttrade han: - -»Joho, go’ vänner, si så där går det för dem ogudaktigom. Om jag ändå -inte hade bedt och förmanat dem så innerligen att ta sig till vara! -Till det öfriga ska’ ni mest få se, att jag nog får mig ut en liten bra -förtjänst på det här!» - - - - -V. - -Slutet. - -Larslund dyr vid förlikningen. - - -Sist återstår, huru den store smulgråten Larslund, med den gladt skinande -Strandman vid protokollet, satt i vittnenas rum bland en skara åhörare -och tog ut sin förlikning af Stor-Elias. Detta blef en minnesvärd -historia. - -»Si, det har nog skridit efter för mig så bedröfligt i dessa tider,» -började Larslund med sitt långsäfliga gnäll under aningsfullt skratt i -laget. »Så att först vill jag nu ha mig ut en tusen riksdaler nu då, -förstås.» - -»Det var mig en fördärfvad tomhund!» utbrast Stor-Elias ända öfver sig på -rent landsmål. - -»Och se’n så vill jag nog, förstås, ha ut bakre hälften af storgrisen -eran nu till jul. Jag har nog hört, att ni ha en bra storgris. Så att jag -vill nog ha ut bakre hälften af grisen, förstås, jaha... och så alla fyra -föttren, förstås!» - -»Ska’ inte Larslund ha ut rumpskrufven också?» undrade en åhörare under -allmän skrattsalfva. Larslund låtsade ej höra de ogudaktiges begabberi -utan gnällde vidare helt oberörd: - -»Så vill jag nog ha mig ut en riktigt rejäl skrufnafvare, förstås. Och -se’n så behöfver jag nog få mig ut en ny gråvadmalsrust.» - -»Jaja, den som köper korfven af hunn, får nog ge’en smöret för bara -korfstickan,» fick Stor-Elias fram, redan svettig af ångest. - -»Och sedan vill jag nog ha mig ut tolf mark korf och ett pund smör!» -kvitterade Larslund något illflinande och nästan dränkt af skrattet. »Och -så vill jag nog ha mig ut ett par stora och rejäla knästöflar och så fem -skålpund ister att smörja dem med; äfvenså en branog rejäl oxhud ska’ -jag förstås ha ut.» - -»Det var mig den värsta tomhund!» våndades Stor-Elias. »Låt’et nu vara -slut en gång, människa!» - -»Ni lär ju ha bra utaf lin,» ylade Larslund, döf och blind. »Så att jag -vill nog ha mig ut en fem pund lin. Och ull ha ni; så att jag vill nog ha -mig ut en tolf mark ull; si strumporna mina ä’ mest slut och den ull, som -blir öfver, kan jag nog afyttra, förstås.» - -»Börja nu på och ge sig, Larslund!» sorlade åhörarne mangrant. - -»Nej, tiggarn som kommer på häst, han rider nog helst i sträck,» -framslängde offerbocken med stora svettdroppar i pannan. - -»Och så kom jag just i håg, att jag vill nog ha mig ut en bra fotsack och -två selapinnar.» - -»Tag en hel tunna på en gång, Larslund!» manade ett kvickhufvud under -fördränkande åtlöje. - -»Och så vill jag nog ha mig ut en tunna strömming nu till jul, och en -mark hundister för min sjuka mage; jag har hört, att ni ha rejält -hundister. Hundra knäckebröd, få ni bära hem åt mig, förstås, och en lax -ska’ jag nog ha ut till nästa midsommar, förstås. Ett grenljus få ni ge -mig nu till jul och en tolft tjockkakor. Lutfisken ska’ jag också ha: ett -halft pund lutfisk, så att det räcker nå’n tid. Sedan så behöfver jag nog -en tolf famnar ved; ett par nya trygor få ni nog ge mig. Och så, ja ge -mig nu si...» - -Stor-Elias gaf de obehöriga en vink att tiga, ty allt deras gäckeri ledde -endast tomhunden till nya ingifvelser. - -»Joho, si jag skulle nog ha mig ut en tre hundskinn för att laga -hundskinnspälsen min,» ihågkom Larslund. »Och så skulle jag nog ha mig ut -en tunna strömming...» - -»Men Larslund har ju redan tagit ut en tunna!» påminde alle man. - -»Jaha, si då säg’ jag väl två tunnor nu då, så att jag vill nog ha ut -två tunnor strömming på det viset,» långgnällde Larslund och Stor-Elias -utbröt förbittrad: - -»Här stå ni bara och hjälper snålhunden här ideligen på trafven!» - -»Och så ge mig nu vidare si,» sa’ Larslund, oberörd af skämt och allvar, -pressade långsamt sin tröga eftertanke och framgnällde slutligen: - -»Joho, si det var så rätt! Si Herren lofte mig alldeles nyss, då jag stod -i min begrundan, att jag äfvenså skulle ha mig en tolft mjukkakor. Jaha, -och så en riktigt bra’en fäll...» - -Jag vet icke rätt, om Larslund hunnit uppräkna sina fordringar ännu i den -stund, då detta skrifves. - -[Illustration] - - - - -INFÖR DE TRE EXCELLENSERNAS DOMSTOL - -MINNE FRÅN TROLLDOMSRÄFSTERNAS DAGAR - - - - -I. - -Järker-Mäldare. - - -Det är nu åtskilligt mer än tvåhundra år sedan en formlig skräck uppstod -öfver vida Norrland för det yttersta mörkrets gränslösa tyranni, som -i sällsamma klagomål till öfverheten erkändes hafva öfverskridit alla -tillbörliga gränser. - -Till andra vittnesbörd därom hörde äfven följande sak. - -Någonstädes på den ångermanska nordanälfssidan lefde Järker-Mäldare med -sin barnlösa hustru i backstugan. - -Nere i skogsdäldens djup, vid vattenfallet, hade han en kvarn, som en tid -skickat sig likt andra kvarnar och malt säd åt både ond och god. - -Men denna jämlikhet upphörde, när hjul och stenar en vacker dag ej rördes -för säd åt ockraren Peder Bröm, som i sådan måtto syntes träffad af -gudshanden. - -Nu skulle man kanske frestas tro, att den rättsinniga kvarnen blef i -tillbörlig ära hållen och öfverlupen af mäld. Men det blef icke händelsen. - -Skrämda kunder förde icke mera dit en påse. De lade säkert hand vid egen -barm och mindes nog, att icke _en_ rättfärdig finnes. - -När så den arme Järker såg sin näring all tillspillogifven, då hörde han -en stämma ropa så ur kvarnen: - -»Tre raska piltar skall du få att draga hop din ålders födoråd!» - -Ett år vid lag gick om och dödfödd kom till världen Järkers första son. - -Fadren fann ej skäl att söka prästens läsning, som till döden skulle viga -hvad som ännu icke smakat lifvet. När han då på skogen jordade med sonen -det besvikna fadershoppet, sade han i bitter ton: - -»När du hvilat dig i åren sju, så kan du stiga upp och tigga mat åt far -din!» - -Tre år förgingo. - -Andra sonen föddes också död till världen. - -Då fadern jordat honom vid den förstes sida, sade han med sorg i tonen: - -»Då du kommer dig i tiggaråren, så kan du stiga upp och hjälpa brodern -dra hem hans börda.» - -Fem års tid vid pass gick ännu om. Då föddes tredje sonen, men ej med -mera lif än de första två. Vid hans graf i brödrens rad föllo fadrens ord -som så: - -»Den hjälp jag skulle få af dina bröder blef nog snöd. Tag rätt på dem, -så vidt du kan, och hjälps åt alla tre att skaffa mat till gårds!» - -Tiden gick, men inga söner föddes mer i torpet. - - - - -II. - -Rike-Järker. - - -Hvad åren ledo, spordes allmänt tal, att Järker, arme mäldarn, gick ej -längre med tiggarpåsen ned åt bygden, snörd i svältrem. - -Nej, alla visste nu berätta, att han tog sitt matbehof från farstusvalen -ur ett tretal aldrig tömda strytor, som stodo bakom dörren där och aldrig -fylldes på af honom själf[1]. - -Rättnu blef han karl att återgälda hjälp och hjälpa andra, blef -välburgen, rik och snart en mäktig man i orten. - -Men det fanns folk, som länge skådat ned i egna strytor för att där -förklara Järkers välstånd. - -Och hvad de sågo, det var idel minskning! - -De gingo så till länsman, men denne vän åt Rike-Järker brydde sig ej om -den saken. - -Så hade någon skarpsynt gumma märkt, att Järkers svale hade trenne -gluggar, en vid hvarje stryta. - -Saken blef anmäld för länsman, men han, den Rike-Järkers vän, lät saken -vara. - -Då lade sig två grannar en natt på spaning i skogsbrynet strax vid -Järkers stuga. Mycket riktigt sågo de med långa mellanrum tre nissar, som -i röda lufvor kommo utför stigen, tömde sina påsar hastigt genom hvar -sitt sprund och styrde färden sedan genom torpet bort mot andra sidan, -den minste först, den medelvuxne därnäst och den störste sist i raden, -såsom skäligt var med skilda åldrars flinkhet. - -När den saken blef anmäld för länsman, då kunde han, så vän han var med -Rike-Järker, icke längre låta saken vara. - -I dryckeslag på tu man hand förde han på tal den frågan, huru Järker -blifvit riker karl. - -»Ja, om du detta finge veta, skulle byxen falla af dig med detsamma,» -lydde svaret. - -»Nå, men huru då?» ville länsman veta. - -»Ja, du skall tro, att lathundarna deras kommo alla tre en natt, den ena -före och den andra efter, ville hafva ledigt på skärtorsdagskväll, kröpo -såsom maskarne, du vet, och bådo...» - -»Nå hvad sade du?» - -»Jag sade som så, att om de måste dra till gårds, så var det bara deras -skyldighet, förstås, och därmed jämt!» - -Dagen därpå, efter kort samråd med själaherden, måste länsman gå däran -och häkta Rike-Järker. - -Så kom han in för kyrkorådet, men de hade ingen råd med honom där. - -Han inställdes sedan för lagläsarn och tingsrätten men de hade ingen råd -med honom där. - -Omsider fick han stå till svars för själfve doktorn och kapitlet, men det -synes tydligt att de icke heller funno någon råd med honom där. - -Och Järker måste då, när allt kom vida, få sin frihet åter, blef med -dagarna allt mera fruktad, rik och oåtkomlig. - -Men hans öde hängde öfver honom och hvad tiden led kom dag och stund för -råd med honom äfven. - -[1] _Stryta_, laggadt kärl, stående på tre förlängda laggstafvar. - - - - -III. - -Båtsman Getings onda körfärd. - - -Kronobåtsman Geting, som också var rättardräng hos prosten, vällärde herr -Peder, var ute på en körfärd, som blef honom ond att minnas så länge han -lefde. - -Olyckan ville, att han skulle hinna upp en vägfarande yngling, som -helt förnöjd och tarflig satt på sitt kramlass efter skaplig häst med -uppknuten svans. Karlen var, efter alla tecken, en »vägaskojare», ty för -gårdfarihandlaren hade samtiden blott detta namn, som redan då stod på -gränsen till skällsord. - -»Hvad har du egentligen för brådska?» sporde skojarn från sitt lass och -tillade: »Kronskjutsen är i väg, om du vill veta!» - -»Kronskjutsen?» upprepade Getingen förvånad. »Han for för länge sedan och -bör väl rättnu vara långt söder genom världen?» - -»Hånej! Då skulle jag inte ge mig så god tid för att hinna honom.» - -»Skall _du_ med kronoskjutsen då?» - -»Måtte väl det! Går alltid rappare med handeln vid slika tillfällen.» - -»Huruledes då?» - -»Huruledes? Du begriper väl, att en hop af kronogodset förfares genom -hål på säckar och sådant mer. Och hvilken är då mer äreboren att ta vara -på smulan än bondestackarn som skjutsar? -- Nenej men du! Snigeln flyger -inte fort på tjärad sticka, vest du, och vid färjan drar det nog om.» - -»Jaså, är det på sådant vis!» utbrast Getingen förtretad. - -Han såg skojaren ganska omildt an, liksom denne varit skulden. - -»Nå, hvad olycka dref dig ut i världen att skinna ärlig mans svett?» -utbrast han. - -»Litet hof tycks du ha,» svarade skojarn, »men med den smula som är kan -du höra på och döma själf. Sju år gammal var jag, då jag drefs ut att -tigga mat åt far min, hade dittills legat och vräkt i mullen. Två veckor -blef jag borta och redde mig godt, det drog ut fyra, men hälsan och -brödfödan hängde efter, år efter år förgick, men vägen bets inte för det. -Visst är jag tvungen ha hem någon påse då och då som hastigast åt gubben -i svalen, men fjorton år ha nu gått, sedan jag gaf mig ut och nu åker jag -efter egen häst på det lilla jag har kraflat ihop. Jag lämnade min olycka -hemma, men din sitter bakunder hjulåsen och grinar som en fuling.» - -»Hvad är det du säger för slag?» frågade Getingen förfärad. - -»Hvad jag säger? Om du hade något vett, så skulle du väl se, att hästen -din har varit ute för ondskan.» - -Getingen häjdade kampen, steg af och ville veta råd af den skarpsynte -skojaren. Denne var icke sen att gå tillhanda med sina förvetna funder -i läsning och annat, men då han slutligen förklarade mödan undanredd, -kom en hjärtlig språksamhet i gång och ledde till handel, mycken handel, -långvarig handel, så att köparen, med all sin beslutsamhet uppkallad, -hade sig skyndsamt i kärrstolen och satte hästen i fart. - -»Du skall väl åtminstone veta, hvem du har handlat med, ifall vi skulle -råkas en annan gång?» ropade skojaren bakefter. - -»Ja, det bits väl inte att höra,» svarade Getingen med oförminskad fart -utan att vända sig ens. Den andre ropade efter honom: - -»Jag heter Järker Järkersson och är son åt Järker-Mäldare här nordanälfs, -ifall du hade någon påse att mala hos honom.» - -»Gud bevare mig för det och allt ondt som i världen finns!» hviskade -Getingen bäfsamt för sig och dref på hästen allt hvad denne förmådde, -till dess skojaren var alldeles ur sikte. - -Under grubbeltankar på detta möte ledo vägens stunder om. Den åkande hann -så upp en gosse, som bar sin lilla kramsäck och hade mäkta brådt. - -»Hvad är du för en och hvad brådska regerar dig?» sporde Getingen myndigt. - -»Har brådska nog,» lydde svaret. »Tänkte hinna kronskjutsen vid -färjstället och följa söderut.» - -»Hvad har du med kronoskjutsen att göra?» - -»Handla med bönderna förstås! Och alltid finns där plats för min påse, om -jag talar beskedligt med dem.» - -»Huru bar det till, då du vardt utkastad på vägen då?» - -»Jo, då jag var sju år gammal, gick jag ut med tiggarpåsen för att ta -rätt på äldre brodern. Jag var ännu på långt när inte född då han gaf sig -ut, men huru jag nu har farit mina vägar fram, såg jag aldrig en skymt -af honom. I alla fall var jag tvungen ha hem någon påse som oftast till -gårds och inte föder en sig heller med att söka land och rike igenom. -Och stackars den tiggare, som ingenting har på säckbotten när ålderdomen -nalkas. Knåpigt är det nog att ta sig upp, men jag bär hvad jag äger. Då -förstår du också, att jag äger hvad jag bär. Det kan icke hvar man säga -och allraminst du.» - -»Hvad är det inte jag kan säga?» sporde Getingen förvånad. - -»Du kan inte säga att du rår om spännhöskorna på dina skor.» - -»Skall du säga mig det, killing?» - -»Ja, det veta ju hela sju kyrksocknar, att du lånar dem af drängkamraten, -som ogärna ser att du sliter ut dem. Då kan du gärna passa tillfället och -köpa dig två par, ett för dig själf och ett för de gamla, som du nötte ut -för fjolårsdrängen.» - -Getingen hade aldrig kunnat tro, att hans svaghet blifvit så vidtkunnig, -köpte skamsen de bjudna höskoparen och sade: - -»En munvig sälle är du efter åren, men hvad är du egentligen kommen af?» - -»Jo, jag är andre son åt Järker-Mäldare nordanälfs, ifall du vill komma -ihåg honom med en påse mäld nångång.» - -Vid detta besked fick Getingen fart på hästen, så att det bar af i halft -sken en sträcka bortåt, men saktade farten med inträdande sinneslugn. - -I aftonskymningen syntes en tiggarpojke helt arm och späd halfspringande -med bara fötter vid vägens kant. När nu den körande kom jämsides, tog -äfven trasvargen ut sitt lopp och sprang vid sidan. - -»Hvad har du för brådska?» sporde Getingen omisstänksamt. »Är du kanske -rädd att inte hinna hem till kvälls?» - -»Jag skulle följa med kronskjutsen, förstås. För där är alltid en hop -godt, som kryper ut då nån säck går sönder,» sade pojken. - -Getingen kände ond aning och fortfor: - -»Hvad är du för en? Hocken rår om dig?» - -»Jag är yngste pojken åt Järker-Mäldare. Skulle ut och ta rätt på de -äldre för att hjälpa dem till gårds med maten.» - -Ännu en gång tog båtsman Geting ut den fart som hästen gaf, men Järkers -yngste son höll jämt vid sidan, blef alltmer fördunklad, märktes snart ej -mer än genom föttrens hvita strimma och försvann som prassel i de fallna -löfven, liksom rörda af en häftig väderil bortgenom dalen. - -Efter en stund slängde Getingen sista kopparslanten ned på vägen. - -»Skall ha sin tull den där också, ty annars går det aldrig väl,» sade han -och tillade: - -»Tokigt var _den_ ute, som mötte någon af Järkers pojkar; tokigare var -att möta alla tre, men det tokigaste af allt var, att den som lette gick -förut.» - -Flere gastar voro ej i väg den kvällen, men dagens otur var för stor att -icke afla en olycka vida större, såsom båtsman Geting nog fick sanna. - - - - -IV. - -Rannsakning och dom. - - -År 1675 på vårsidan hade den norrländska stiftsstaden besök af »tre -stormäktige och högförnäme riksherrar». - -Det var riksrådet gref Johan Gyllenstierna, riksrådet gref Gösta Posse, -riksrådet och generalguvernören gref Göran Sperling. - -De ha kommit som kunglig kommission att rannsaka landets beskaffenhet i -gemen och särskildt hvad som rörde det yttersta mörkrets svåra öfvervälde. - -När nu de tre grefliga excellenserna med nödiga bisittare af prästerskap -och ståndsöfverhet sutto till doms inför menige män i lärdomsverkets -stora högtidssal, på de tre grefvarnes minnesvärda dag, instäldes bland -andra fängslade i tur och ordning äfven Rike-Järker. - -Som hans procurator framträdde då den latinkunnige fältskären Olof Wolff, -»som den dagen var nykter», säger protokollet elakt nog om honom. - -Då nu gref Johan Gyllenstierna sporde hvad ondt den mannen gjort, dröjde -landsfiskalen tveksam, ty deras excellenser hade varit gudlöst klentrogna -mot hans argumenter dittills. - -»Hvad hafven I att förebära mot den mannen?» lydde frågan åter. - -Då kunde menigheten icke tiga utan bröt ut i skilda stämmor så: - -»Han förgör vår bergning! Han drager vreden öfver landet! Han har trollat -sina barns själar till bäratomtar!» - -Hans grefliga excellens ville nu veta hvad en bäratomte var. - -Där satt i laget som ett skinande lärdomsljus magister Haqvinius Bohlin, -stiftets andre rangpräst, af kunglig ynnest benådad med två kronohemman -såsom prebendeförstärkning. Han reste sig nu och svarade: - -»Här i landet existerar, att de gudlöse inbesvärja orena andars lif i -döda ting och såmedelst skapa sig tjänare att skinna sin nästas äring.» - -»Nå, hvad tror I om den saken, herr magister? Existera dessa bäratomtar?» - -»Jag måste tro, hvad jag har sett!» - -»Har I då sett någon bäratomte?» - -»Visserligen har jag så!» - -»Huru såg han ut?» - -»Som ett blodrödt nystan.» - -»Vid hvad tillfälle såg I honom?» - -»Han kom hvinande ut ur härbergets glugg öfver ryggen på min häst. Denne -blef också grufligen skrämd, istadig och förstörd efter den betan.» - -De tre excellenserna hade, som man nogsamt märkte, intet begrepp om -en bäratomte och då kunde det icke heller förundra någon, att de föga -trodde på en sådan. Det var just rätte karlar öfverheten skickat till -landsrannsakning! Allt hvad nu kom fram om sprunden, nissarne och -minskningen i grannarnes strytor blef nog till protokollet fördt, men -blott som »ren vidskeplighet förutan fundamenter». - -»Hvad förehade du när du nedgräfde dina barns lik i skogen? Är det sannt, -som dessa säga, att du var sinnad städja deras själar som bäratomtar?» - -Så lydde frågan nu till Järker och han berättade de harmsna ord han -fällde, när han såg sig sviken i sin tro på kvarnens rå, hvilket nu på -sådant vis fick rum i protokollet. - -»Nå, hvad skulle då ett kvarnrå vara?» sporde nu hans excellens. - -Det var just en dråplig fråga af en så hög riksherre, men svaras måste -och hvad hvarje fem års pojke visste, detta fingo äfven deras excellenser -veta. - -»Summan är att denne man bekänner sig hafva trott på ett s. k. kvarnrå -och jordat sin hustrus dödfödda barn på skogen under ord af gudlöst -gäckeri med religionen,» sammanfattade gref Johan Gyllenstierna. - -Men mot en sådan hufvudsumma framkommo nu från prästerskap, -ståndspersoner, tjänstestat och allmoge hvarjehanda ifrande gensagor. - -När då landsfiskalen hörde sådant medhåll, tog han ord i munnen och -begärde vittnesförhör med kronobåtsman Geting. - -»Hvarom skall han vittna?» lydde frågan. - -»Att dessa tomtarne äro verkelige och stryka landet omkring att skinna -hvar och en som kommer i deras väg.» - -Allmänt bifall hördes nu i salen och gref Johan Gyllenstierna synes hafva -blifvit rätt villrådig i sin otro. - -»Medgifver svarandeparten detta vittnesmål?» frågade han och latinlärde -fältskären Olof Wolff, som hittills tegat, svarade: - -»Eders höggrefliga excellens! Vi _insinuera_ oss gunstbenäget uti -eders höga nådes _amplissimam protectionem_, att detta _testimomum_ må -_statueras_, hvilket endast lärer _promovera causam nostram_, i ty att -dessa tomtar, som ovedersägligen tillhöra min _principali_, icke lära -bedrifva annat handtverk, än en ärlig köpenskaps slöjder och ingen -skinna, såsom vittnet lärer kunna _relatera_.» - -»Förstår du ock hvad denne man säger?» lät frågan till Järker och han -frånsade: - -»Nej, jag är, förstås, inte lärd i latinskan.» - -»Han säger att dessa tomtar, som de tala om, verkligen tillhöra dig. -Säger också du detsamma?» - -»Ja, nog ser jag, att maten finns i strytorna alltid,» bekände Järker och -hela salen fylldes af starkaste sorl. - -»Tror du också, att dessa bäratomtar ha dragit maten i dina strytor?» lät -frågan vidare. - -»Ja, inte har han kommit af sig själf heller,» medgaf den fängslade åter -och sorlet uppsteg på nytt. Nu såg han sig om på de talrika anklagarne -och fortgick: - -»Jaha, men si bäratomtar är det, så visst Gud bevare mig, inte, utan bara -lyckotomtar. Det kan vederfaras hocken som helst att få sådana i gården, -för det är nånting som kommer af sig själf, utan att en förtappar sig med -det som ogudeligt är.» - -»Eders höggrefliga excellens!» krystade landsfiskalen. »Det är med dessa -undflykter som karlen har slingrat sig undan vid rannsakningen för -kyrkorådet, tingsrätten och högvördiga domkapitlet. Dock har han hittills -aldrig fuller erkänt sig hafva lyckotomtar. Värdes nu gunstbenäget -tillfråga honom, huru han så noga kan pretendera, att det icke fastmera -lär vara bäratomtar, som han har.» - -»Ja du hör frågan! Huru kan du så noga veta att det inte är bäratomtar, -som du har i gården?» - -»Jag har aldrig lagat till någon sådan, höge herre!» svarade Järker -enkelt och därmed var landsfiskalens tillämnade snara sönderhuggen, ty på -fråga erkändes allmänt, att en bäratomte måste tillagas af sin ägare med -tillhjälp af nattvardsbrödet, hvaremot ingen kunde säga att en lyckotomte -stode på minsta vis under mänsklig makt. - -Emellertid tycktes nu hans höggrefliga excellens hafva skattat -tillräckligt åt skämtlynnets fordringar eller fått nog såsom lärogosse i -de fördolda tingen. - -»Kronobåtsman Geting träder fram!» befallde han. - -Den framkallade hade i näfven en skrift, som prosten herr Peder hade -satt upp åt honom af åberopadt skäl, att mannen visat sig hafva klen -husförhörsfattning och lätteligen kunde förvilla sig inför så höga herrar. - -Denna skrift om Getings onda körfärd genomgicks i all dess vidlyftighet -och bejakades trovärdeligen. Blott en sak, som prosten herr Peder -utelämnat, fick Getingen lof att för samvetseden lägga till. Det var att -han utkastat slanten såsom offertull till beskärm mot det onda. - -Detta skulle Getingen icke hafva gjort, ty landsfiskalen tog genast -tillfället i akt och yrkade ansvar på Getingen för signeri. - -»Vittnesmålet är ju för den upplyste af null och intet värde utom hvad -vittnets egen bekännelse angår!» utlät sig gref Johan Gyllenstierna och -hugnades med bifallsnickar af de två andra »upplyste» vid bordet. - -Parter och vittne voro hörda, öfverläggning företogs och dom afkunnades. - -Båtsman Geting, hvilken utkastat sin offerslant såsom beskärm mot det -onda och ej hållit sig till lefvande Gud, såsom hans åliggande varit, -skulle slita fyrtio par spö och stå uppenbara skrift. - -Järker-Mäldare, som i förakt för den kristna församlingens heliga bruk -nedgräft sin hustrus dödfödda barn under hädeligt gäckeri, dömdes att -mista sin vänstra arm. - - * * * * * - -Den blodrostiga källskriften säger intet mer än det anförda. Och för -att där läsa hvad som läsas kan mellan raderna, har man emellanåt fått -tillgripa föreställningens belysning. - -En viktig sak återstår ännu att tillägga såsom slutord. - -Granskar man landsbödelns och landsprofossens räkningar från denna -tid, så rik på förtjänst för dem, så finner man ingenstädes namnen på -Järker-Mäldare och båtsman Geting såsom föremål för deras handräckning åt -domarmakten. - -Dessa domar kommo, med andra ord, icke till verkställighet. - -Det är då genomskinligt att de dömde, såsom ej ovanligt var, undflydde -straffet och, hvad ännu vanligare förekom, sällade sig till rymlingarne -mot Västanfjällen. - -Rymlingarne var ett folk, som byggde och bodde i obygderna där, under -fiske, jakt och begynnande odling, efter egna samhällslagar och -oberoende af den öfverhet, hvars utstötta men oåtkomliga olycksbarn de -oåterkalleligen voro. - - - - -FRÅN GRÄNSLANDET I NORDVÄST - -MINNESRELIKER FRÅN ETT STRÖFTÅG - - -Under sommaren 1906 företog författaren häraf i sällskap med en ung -journalist inom Västernorrlands län ett längre ströftåg efter västgränsen -till de tre nordligaste länen. Därunder fördes till boks en hel riklig -skörd af anteckningar om gammalt och fornt. Af dessa kulturella ortminnen -skall man här nedan meddela åtskilligt, som rör Jämtlands nordligaste -fjällhörn jämte ett och annat, som står i närmaste sammanhang därmed -äfven inom det öfriga gränslandet. - - * * * * * - -I Frostviken, Jämtlands nordligaste fjällhörn, omtalades åtskilliga -sammanstötningar, som i gammal tid förekommit mellan de äldsta -nybyggarne i detta gränsland och de här sommarvistande lapparne, hvilka -tilltrodde sig den uråldriga rätten till landet. - -Den förste nybyggaren, som trängde upp ofvanför Gäddedet, Frostvikens -nuvarande kyrkoby, fick taga till flykten för lapparne. De jagade honom -en dryg sträcka intill Lermon vid Frostvikssjön, såsom vattnet då -kallades. Nu heter det Kvarnbergsvattnet. Det är Faxälfvens närmaste -källsjö ofvanför Strömsvattnet och sträcker sig från Gäddede ett stycke -in öfver gränsen till Norge. - -När den flyende nådde Lermon, såg han sjön helt svagt tillfrusen, ty det -var något lidet inpå höstsidan. I oträngd sak skulle ingen ha gett sig -ut på den isen, men nu var ju »lifvet till låns». Den förföljde frestade -isen och kom undan, lapparne vågade sig inte efter honom. - -I början af 1800-talet bodde en ensam nybyggare i den afsides belägna -trakten vid Inviken under Sjougdnäs kapell, hörande till Frostviken. -En gång, då han skulle gå ut och fodra sin häst om kvällen, blef han -dödskjuten af två lurande lappar, som äfven senare mördade hans hustru. -Barnen, minderåriga och öfvergifna som de voro midt i en vildmark, svulto -ihjäl. De två lappar, som skulle ha föröfvat denna missgärning, fingo -sona den med 40 par spö och halshuggning. Emellertid uppger en bland -nomaderna fortlefvande sägen, att de ledo oskyldigt. Morden skulle enligt -denna tolkning ha begåtts af två bofvar, som undgingo rättvisans hand. - -Inom Frostviken upprinner åt norska sidan ett märkvärdigt vattendrag, som -kallas Rendselån, med början norr om fjället Orklumpen. På norska sidan -störtar detta vatten ned bland vilda stenhålor i marken och försvinner på -en underjordisk sträcka för att slutligen helt oförmodadt skumma fram ur -berget som ett källsprång nedanför branten till en väg, som löper efter -en bergsida. För öfrigt utfaller ån ej i Norge, utan gör en krok tillbaka -öfver gränsen hem till Sverige och tömmer sig i Kvarnbergsvattnet. - -Efter denna å ligger på norska sidan Hudingsvattnet. Förste nybyggaren -där hette Per Andersson. Då han just var sysselsatt med att hugga timmer -till den gård han tänkte bygga, blef han störd af en skara besökare, som -ej hade något godt i sinnet. Det var lappar, och deras ärende var helt -enkelt att taga lifvet af honom. Nu var Per Andersson en foglig, men -ovanligt stark karl. För att visa lapparne hvad han förmådde i den vägen, -tog han helt lugnt en ordentlig stock som tillhygge och ville veta, om -det var frågan om slåss. Detta satte en sådan skräck i lapparne, att de -genast togo till flykten. - -Ett annat prof på Per Anderssons styrka var, att han två hela fjällmil -bar en börda om 2 »våg», säger 72 kilogram, och det oaktadt sköt ripan på -hand med denna börda på ryggen. - -Det kan ha varit en hundra år, sedan Per Andersson började bygga och bo -vid Hudingsvattnet. Svensk var han till börden. Äfven norskar sökte -drifva honom från stället, men lika förgäfves. Där var han, och där blef -han. - -En nybyggare inom Frostvikens öfre trakter och hans hustru höllo på att -skörda en af de många naturliga skogsängarne. En lapp tänkte då skrämma -bort dem. I denna afsikt hade han själf och hans hustru spökat ut sig så -fasansfullt de kunde i björnhudar och annat och kommo så framkrypande -på alla fyra som ett par vidunderliga trolldjur vid sidan om ängen. -Nybyggarns hustru blef nästan vettskrämd, men karln lät inte narra sig af -dessa spöken. Han sökte sig genast en risrake och spöade på lappen, tills -han bad om förskoning för Guds skull och lofvade att aldrig mer spöka ut -sig till skrömt. Sedan lefde lappen och nybyggarn som de bästa vänner. - -Nu för tiden råder godt förhållande allmänt mellan lappar och bofaste -i denna omnejd. De gamla stridigheterna höra numera endast till -folkminnet, och de båda raserna lefva endräktigt vid hvarandras sida, -förvissade om, att redbarhet och tillmötesgående å ömse sidor är den -bästa politiken. - - * * * * * - -Vid vårt besök i Jormliden, hörande till Frostvikens socken, omtalade -gästgifvaren Per Bengtsson en tilldragelse, som på bästa sätt ger nyckeln -till de många lappsagorna om förlorade silfverskatter. - -Berättarens fader, Bengt Jodal, till börden norsk, var på sin tid en af -byns hemmansägare och tillika lappskollärare. Det var inte så kinkigt -med sådana den tiden. Då Jodal aflade sin examen -- och det var för -kyrkoherden Ångman i Oviken -- fick han först innanläsa en bibelvers -och så utanläsa ett katkesstycke. -- »Det där duger nog åt lapparne!» -förklarade examinatorn, och förhöret var färdigt. Detta i förbigående. - -Jodal var en gång i själaherdens ställe på besök hos en åldrig lapp, som -låg på sitt yttersta i kåtan. Och ensam låg den stackarn, öfvergifven -af sina närmaste. De hade efter gammal lappsed gett sig i väg från den -döende, ovisst hvarför. Kanske af fasa för döden, som både kristna och -hedningar utspökat i skräckgestalt, eller för att lämna den döende ensam -i sin grannlaga uppgörelse med döden eller af andra eller inga orsaker. -I allt hvad rör den gamla tron sägas lapparna anse som en samvetsplikt -att tiga inför utomstående. Eller också är det snarare, som en förståndig -nomadyngling förklarade: De gamles skrock var till den grad förgrumladt, -att de omöjligen kunde reda ut det i sina egna tankar, än mindre då på -ett främmande språk för resande professorer. Detta slår kanske hufvudet -på spiken. Det skulle endast innebära, att nomaderna saknat en skald -eller tänkare, som kunnat ge folktron form och gestalt genom att samla -den kring någon dogmatisk benstomme. Föga värde tycks det också ligga -i den motsägelsefulla mörja, som de ha samlat under namn af lappsk -mytologi. - -Då nu Jodal satt där i all ensamhet med den öfvergifne, som sades vara -mycket rik på blanka silfverpengar, föreställde han honom nödvändigheten -att i tid uppge det ställe, där han hade sin skatt förborgad i jorden, så -att barnen kunde fara väl af pengarne. Lappen svarade, att han nog skulle -återfå sin skatt på uppståndelsens dag och höll segt vid detta. Besökarn -bearbetade honom med all flit för att bringa honom på andra tankar, och -slutligen blef den sjuke villrådig. Han reste sig på svaga ben och sökte -vackla i väg ur kåtan, men sjönk strax ihop och måste för alltid intaga -sin dödsbädd. Han dog efter att ha försökt beskrifva stället. Det var en -höjd med ett stort träd o. s. v. De efterlefvande sökte nog, men funno -ingen skatt. Beskrifningen angaf ej stället med behöflig noggrannhet. - - * * * * * - -Hans Bengtsson i Gäddede berättade följande öde, som händt en lappflicka, -hvilken på gamla dagar hade sitt hem hos hans föräldrar i Jådaberg. - -Som ung hade hon vaktat renar norr om sjön Grubbeln uppefter en gräsrik -björklid. Det var på våren, renkalfvarna voro helt späda, och svårt var -det att sköta dem i det kalla regnväder, som var rådande. Renvakterskan -själf, frusen och genomblöt som hon var, sökte sig in i en bergshåla för -att torka sig vid en eld, som tändes vid ingången. Till slut varsnade hon -i hålans halfdunkel en mycket fin spann, d. v. s. en ask af träspjälor, -och lyfte på den, men fann snart, att hon ej skulle orka bära den långt. -Asken var sorgfälligt låst, och genomjublad af tanken, att hon funnit en -skatt, skyndade hon sig att gömma undan fyndet. Hon ämnade hämta det vid -senare tillfälle, men den, som aldrig återfann stället, var herdinnan. - - * * * * * - -Bland källorna till den norska Namsenelv har man att räkna den väldiga -Tunsjön på norska sidan af högfjällsregionen. Vid sjöns östra spets -ligger helt nära gränsen en fjällby, som också kallas Tunsjön. I -grannskapet finnes ett berg, som kallas _Tunsjö-guen_. Detta vill -egentligen säga »Tunsjöguden». Möjligt är, att berget, såsom ofta händer, -visar någon fantastiskt utformad bild af människa eller djur, hvilken -bild skulle kunna vara Tunsjö-guden, men summan är i alla fall, att -nomaderna brukat offra där sent ner genom tiderna. Huru offret kunde -tillgå, därom får man en aning af följande berättelse. - -En lapp köpte en stor och redig oxe af nybyggaren Lars i Tunsjön. -Säljaren misstänkte, att lappen ämnade offra stuten och smög efter honom -när det bar i väg. Lappen ledde oxen mycket riktigt till Tunsjö-guen, -förde in djuret i en håla, tog så fram en spåtrumma för att skåda in i -framtiden efter offrets verkningar och pratade för sig själf och åbäkades -på allt vis efter konstens regler. Slutligen syntes han fullt belåten med -spåtrummans tecken och murade in stuten för att låta honom stå där och -svälta ihjäl i berget. Då lappen gått, tog Lars i Tunsjö ut sin sålda -oxe från det tillämnade eländet, återstälde den rubbade stenmuren och -förde hem djuret. Då han nästa gång träffade lappen, frågade han, huru -det var fatt med stuten. Och lappen, som hade återbesökt stället och sett -offerdjuret försvunnet, svarade med största belåtenhet: - -»Ah, ser du far, han var gudi så behaglig, att jag ser inte en gång benen -efter’n!» - -På det lokala språket lydde detta så: »Ah sjer tu mæ farum, han var ku’ -så behageligt, att i sjer int’ bena heller.» - -Annars hade det varit vanligt, att man åtminstone återsåg benranglen -efter de till offer inmurade och ihjälsvultna renarne. Stuten var -tydligen ett redigare offerdjur, ty han försvann med hull och hår och ben. - - * * * * * - -80-årige Johan Lundmark i Adolfström af Arjeploug i Norrbottens län -hade på väggen till sin tids äldsta prästgård inom socknen läst -ett egendomligt tingsprotokoll, uppklistradt till tapet jämte andra -aktstycken. - -Det handlade om en nomad, som af stamförvanter angifvits för ett hedniskt -offer, hvarmed de beträdt honom på bar gärning i en fjälltrakt väster om -Silbojokk. Den anklagade förnekade ej, hvad som lades honom till last, -men ville urskulda sig därmed, att han hela två års tid fåfängt bönfallit -de kristnes gud om hjälp mot stora olyckor vid renarnes kalfning. Då, -när ingen annan råd var, hade han slutligen vändt sig till sin egen gud, -och detta hade slagit bättre ut. Prästen lade också till sina besvärande -omständigheter i protokollet: »Han hade användt all flit för att lära -lappen inse sin själavåda och få honom att öfvergifva sin hedna tro, men -allt hade varit bortkastadt på detta hälleberget.» I stil med gammal -renlärig obarmhärtighet dömde rätten denna halfhedning till döden, men -ovisst är och blir om hofrätten stadfäste domen. Något årtal fanns ej på -det afrifna aktstycket. För något lätt pris kom nog den stackars lappen -ej undan. - - * * * * * - -Bolagsarrendatorn Edfors i Ankarvattnet af Frostviken, vår ledsagare -till Frostviks-nomadernas sommarläger å fjällheden Buona-gaska söder om -Jehta-jaure, visade oss under vägen ett ställe, som han trodde vara en -lappgraf för minderårig. - -Det var en jordfylld stenkista, bildad i rektangelform af snedt nedsatta -skifferhällar midt i ett stenröse. Kistan mätte en meter i längd och -en half i bredd upptill, men längre ned, sedan vi krafsat upp jord och -stenar, blott en tredjedels meter i bottnen. Vi anträffade en del sköra -kol i den påtagligen förut rubbade jorden och nådde en orörd botten af -mergel utan att finna ben. Vägvisaren hade förut sett ben där, men medgaf -som möjligt, att det kunde vara renben. - -En likadan stensättning och närmast af samma storlek anträffades längre -norrut på vår vandring efter gränslandet å en fjällhed ej långt från -öfvergången till Norrbottens län. Kistan var dock här fylld af orörd -jord af samma utseende som den öfriga fjällheden, så att det var länge -sedan den anordnades. Ett starkt åskregn och bristen på passande verktyg -hindrade undersökning. - -Ett tredje likartadt ställe hade anträffats af förenämnde Johan Lundmark -i Adolfström å en utmark ett stycke söder om Laisa-älfven. Det var en -rektangulär jordhög med insjunken topp. Då högen uppgräfdes fanns där -brända refben och eldkol på en yta af omkring en meters längd och 2/3 -meters bredd. Han ansåg det hela vittna om eldoffer. - - * * * * * - -Här och där i vildmarkerna ligga de ensliga nomadgrafvarne utströdda, -och gamla sägner bruka vakta deras minnen. De höra till en tid, då ännu -inga kyrkogårdar funnos och väl äfven till en senare tid, då sådana voro -upptagna, men på omänskliga afstånd inom de furstligt tillmätta socknarne. - -Förut nämnde Per Bengtsson i Jormliden omtalade, att han för en 24 år -sedan var med som åsyna vittne, när de gräfde upp ett ställe, där gammal -sägen utpekade en lappkvinnas graf. Ett benrangel fanns där mycket -riktigt. Skallen var ända under hakan inhöljd i en mössa. Tänderna voro -ännu hvita och blanka. Bredvid den dödas öfverlefvor anträffades ej blott -knif med siradt benskaft, utan ock eldstål med flinta, alltsammans en -utrustning på färden till de dödas rike. Hvad den döda hade hos sig, fick -hon behålla, när grafven igenskottades. Detta var vid Hudingsvattnet i -Norge, efter den förut omnämnda, underjordiska Rendsel-älfven. - -I mellersta Abelvattnet, som är en af Ume-älfvens källor, finnes ett -litet sund och där bredvid, på en sank äng, höjer sig en sned häll, -som under många hundra vintrar gifvit lä åt tre starkt vittrade -människoskallar. Under vårt ströftåg genom omnejden hörde vi denna -sak länge och väl omtalas utan någon därtill ansluten förklaring eller -sägen. Detta fäste vår första uppmärksamhet på en märklig egenskap hos -nomaderna. De ha någon slags obenägenhet att ge sig ut på gissningar. Att -med aningen slå en brygga mellan skilda företeelser, tycks icke häller -höra till deras benägenhet eller fallenhet. Denna sakliga fantasilöshet -gör lappen till ett utmärkt vittne lika säkert som till en klen domare. -En följd häraf tyckes också vara, att nomadernas fornsägner utmärkas -af en nykter, dokumentär fasthet utan växlingar och smyckningar. I ett -sådant fall som detta skulle en skandinavisk befolkning ej ha nöjt sig -med mindre än en hel hop förklarande sägner. - -Till slut hade likväl folkskolläraren Pettersson i Tärna, Skytteanska -skolans föreståndare, erfarit af en åldrig nomad, att de tre skallarne -skulle ha tillhört en fiskarlapp och hans två hustrur, som alla tre -omkommit i Abelvattnet i långt före detta gångna tider. - -Berättelsen ger en antydan om, att månggifte varit i bruk bland de -äldre lapparne liksom oftast hos gamla nomadfolk, Israels barn ej att -förglömma. - - - - -INNEHÅLL: - - - _Fågelskytten._ - - Tre besatta äfventyrshistorier 5 - - Första Äfventyret. - - _Larslund, profet och hämnare._ - - I. Larslund presenteras. -- Andligen vacker, - lekamligen den värsta fuling 7 - - II. »Tjäderprästen». -- Larslund predikar - på torget 13 - - III. Efterkast. -- Larslund förbannar och - tillspillogifver staden 17 - - IV. Från ord till handling. -- Larslund - samlar tuktorisen i sin hand 22 - - V. Tjufbandets högkvarter. -- Larslund - återser två gammalfästmör 28 - - VI. Tillspillogifvelsen. -- Dem enom till - straff, dem androm till varnagel 40 - - Andra Äfventyret. - - _Larslund smusslar med brännvin._ - - I. Larslund samvetsöm. -- En välsignelserik - brännvinsstöld 49 - - II. Fortsatt byteshandel. -- Än mer flödande - välsignelse 61 - - III. Bäst af allt. -- Larslund får gratifikationer - för brännvinsstölden 65 - - Tredje Äfventyret. - - _Larslund som fåratjuf._ - - I. Ovälkommet besök. -- Larslund störes - i sin julefrid 73 - - II. Ett litet knep. -- Larslund förkortar - sitt besvär 77 - - III. Fårtjufven angifves. -- Ett fasans bryderi - för åklagaren 81 - - IV. Oförmodad vändning. -- Hvem som - upptäcktes vara fåret 89 - - V. Slutet. -- Larslund dyr vid förlikningen 99 - - _Inför de tre excellensernas domstol._ - - Minne från trolldomsräfsternas dagar 105 - - I. Järker-Mäldare 107 - - II. Rike-Järker 110 - - III. Båtsman Getings onda körfärd 114 - - IV. Rannsakning och dom 122 - - _Från gränslandet i nordväst._ - - Minnesreliker från ett ströftåg 133 - - - - -_Åhlén & Åkerlunds 25-öresböcker._ - -Originalromaner af svenska författare för 25 öre. - -Öfver en och en half million volymer äro hittills utkomna. - - -_Hvad pressen säger om dessa böcker_: - -Åhlén & Åkerlunds förlag i Göteborg, hvilket inom parentes sagdt, var -det första svenska förlag, som började med enkronasböcker af svenska -författare, har, som bekant, i dagarne startat ett 25-öres bibliotek af -svenska författare. - -De böcker som utgifvas, äro nästan uteslutande af svenska författare. -_Härigenom ha både författare och allmänhet fått en fördel, som ej kan -skattas nog högt._ Det blir intet dödvatten, författarne behöfva ej -längre frukta att ej få sina manuskript sålda till anständiga priser, -och hvad som är det bästa af allt, _det svenska folket och de svenska -författarne lära känna hvarandra_. Äfven en debutant kan, om hans arbete -anses förtjänt häraf -- och häröfver kommer naturligtvis en sträng -kontroll att utöfvas -- med ens gå ut bland de bredare lagren. - - _Nya Dagligt Allehanda._ - -Utstyrseln är synnerligen vårdad och tilltalande. - - _Skara Tidning._ - -Ett steg som är afsedt att råda bot på det missförhållandet att -inga _svenska_ författares arbeten konkurrera med de utländska inom -25-öreslitteraturen. - - _Örebrokuriren._ - -På den yttre dräkten har ju detta förlag alltid nedlagt stor omsorg. Så -ock beträffande dessa förvånansvärdt billiga böcker. Det konstnärliga -omslaget i flerfärgstryck, det goda papperet och det utmärkta trycket -bidrager allt att ge det nya 25-öresbiblioteket en _förstklassig_ prägel. - - _Norrköpings Tidningar._ - -Hvad den yttre dräkten angår, få vi erkänna, att vi häpnat öfver, att en -så _gedigen_ och i allo _förstklassig_ utstyrsel kunnat åstadkommas för -så prisbilliga böcker. - - _Västra Dagbladet._ - -25-öresbibliotek ha vi godt om i våra dagar, men detta sistnämnda är i -mer än ett hänseende förtjänt af allmänhetens särskilda uppmärksamhet, -och det torde utan öfverdrift kunna betecknas som en _vändpunkt, en epok -i billighetslitteraturens historia i vårt land_. - - _Norra Bohuslän._ - -Åhlén & Åkerlunds förlag var det första som införde den _svenska_ -billighetslitteraturen i vårt land, och när därför firman åtog sig det än -svårare uppdraget att föra den mångomtvistade 25-öreslitteraturen in på -rätt bog, var redan namnet tillräcklig garanti för en lycklig lösning. - -Ur alla synpunkter ha såväl allmänhet som författare anledning att med -sann tillfredsställelse hälsa Åhlén & Åkerlunds 25-öresböcker. - - _Blekinge Folkblad._ - - -Under den senaste månaden ha utkommit följande intressanta nyheter. - -Samtliga original af Svenska författare. - -_Gurli Hertzman-Ericson: Högsommar._ Roman. Pris 25 öre. - -Gurli Hertzman-Ericson, har, fastän en af de yngsta, redan sin trogna -publik, som tycks bli större för hvarje bok. Upplagornas storlek och -antal har växt för hvarje nytt arbete, och det är väl intet tvifvel om, -att, när hon nu skickat ut en ny roman till ett så billigt pris, den -första upplagan af denna icke blir gammal på förlagets hyllor. Orsaken -till förf:s popularitet är icke heller svår att förstå. Hon har alltid -något på hjärtat, något som måste sägas, och hon säger det trovärdigt, -flärdfritt och just därför gripande. Det gamla problemet om konflikterna -mellan man och kvinna ställes i ny belysning och hon låter ljuset falla -skarpt öfver lifvets mångskiftande scenerier. Kärleken är tyngdpunkten -och kärnan i problemet. Där den ej finnes, finnes ej häller lyckan. - -Det vore önskligt om denna präktiga bok kunde finna vägen till många hem. - -_Maria Rieck-Müller: Stor-Sigrid._ Pris 25 öre. - -Maria Rieck-Müller står utan gensägelse bland de främsta i den stora -falangen af våra skrifvande kvinnor, hennes berättelser torde väl -tillhöra det bästa modärn svensk novellistik åstadkommit, och om man -härtill lägger, att »Stor-Sigrid» måste räknas till den berömda förf:s -mest utmärkta alster är väl berömmet i det närmaste uttömdt. Fru -Rieck-Müller använder ofta ett lifligt tempo i sin berättelse. Stilen -skälfver af blod och nerv, det är lefvande lif från början till slut, -taflorna rullas fram färgstarka och omväxlande och man tjusas med eller -mot sin vilja. Det vore önskligt att hvar och en i sin stad ville taga -detta tillfälle i akt att förvärfva sig en bok, som från första sidan -till den sista är stor och äkta konst. - -_Hans Jost: Fyra Spaderess._ Roman. Pris 25 öre. - -»Fyra Spaderess» är säkerligen en bok, som kommer att väcka uppseende. -Visserligen är det dystra drama, från hvilket förf. hämtat sitt stoff -icke längre aktuellt, men alla minnas vi dock ännu den snillrike -uppfinnaren-affärsmannen, som lät sin lidelse och ärelystnad leda sig -in på brottets bana. Romanen är emellertid ingalunda anlagd som någon -skandalbok. Den är fastmera en lugnt och säkert gjord psykologisk -analys öfver brottet, med alla dess motiv och konsekvenser. Vi få följa -sorgespelet från början till slut och se, hur hjälten slungas som en -lekboll för ödet och sin egen natur, och man kan knappast undgå att -känna medlidande. Vi hoppas, och säkerligen icke förgäfves, att den -intressanta boken skall bli spridd vida omkring. - -_Bertha Theorin: Det återfunna järnskrinet._ Roman. Pris 25 öre. - -Den omtyckta författarinnan, som med sin redan populär vordna roman »Ett -samvetsäktenskap», skaffade sig en stor läsekrets, framträder med denna -utomordentligt spännande och fängslande bok delvis från en ny sida men -alltjämt lika intressant och underhållande som förut. - -»Det återfunna järnskrinet» kommer utan tvifvel att hälsas med -förtjusning af en hvar, som älskar en rolig och spännande, men på samma -gång verkligt god bok. - - _Nya volymer utkomma hvarje vecka_ - - - - -[Illustration] - -ÅHLÉN & ÅKERLUNDS 25-ÖRESBÖCKER - -_Originalarbeten af _Svenska_ författare_ - - -_25 öre pr volym_ - -1, 2, 3. Vilhelmina Gravallius. _Högadals Prostgård._ Roman. Nya upplagor. - -4. Wilma Lindhé. _Genom bränningar._ Roman. Ny upplaga. - -5. Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. _Ändtligen vunnen._ - -6. Malvina Bråkenhielm. _Sonja._ Roman. Ny upplaga. - -7. Otto Witt. _Guldgrufvan._ Detektivroman. - -8. Hugo Falk. _Flickorna på Kåreholm._ Roman. - -9. Vilhelmina Gravallius. _Spanjorskan._ Roman. - -10. Daniel Fallström. _Tärnö Maria._ - -11. Viva Réenstierna. _Vid målet._ Roman. - -12. Ulla Linder. _På Brovik._ Roman. - -13. John Bratt. _Slafvinnor._ En roman om mormoner. - -14. E. Walter Hülphers. _Mannens verk._ - -15. Nanna Wallensteen. _Vildfågeln._ Roman. - -16. Sigge Strömberg. _Rosie._ Äfventyrs och kärleksroman. - -17. W. A:son Grebst. _På hafvet._ - -18. Malvina Bråkenhielm. _Rike Kjellsons arfvinge._ Roman. Ny upplaga. - -19. Stein Riverton. (Sven Elvestad.) _Grefven af Oslo._ Detektivroman. - -20. Märta Magnus. _Kärlekens vägar._ Kärleksroman. Ny uppl. - -21. Ernst Westerberg. _Fröken Lydia._ - -22. Viva Réenstierna. _Kaféflickan._ Roman. - -23. Elisabeth Kuylenstierna-Wenster. _I kvinnohänder._ - -24. Nanna Wallensteen. _Majken Linde._ Roman. Ny upplaga. - -25. E. Walter Hülphers. _Guldvaskare._ - -26. Wilma Lindhé. _Skattepenningen._ Roman. Ny upplaga. - -27. Ernst Didring. _Bruddansen._ - -28. Daniel Fallström. _Grefvinnan._ - -29. Reinhold Winter. _Högt spel._ Kärleksroman. - -30. Malvina Bråkenhielm. _Zigenarblod._ Roman. - -31. Gurli Hertzman-Ericson. _Högsommar._ Roman. - -32. Hans Jost. _Fyra Spaderess._ Roman. - -33. Maria Rieck-Müller. _Stor-Sigrid._ - -34. Olof Högberg. _Fågelskytten._ - -35. Bertha Theorin. _Det återfunna järnskrinet._ Utk. 27 Aug. - -36. Harald Johnsson. _Studentlif._ Utk. 3 sept. - -_Hos alla bokförsäljare samt i parti från_ - - Åhlén & Åkerlunds Förlag - GÖTEBORG - - BONNIERS TRYCKERIER GÖTEBORG 1912 - - - - - -End of Project Gutenberg's Fågelskytten och andra berättelser, by Olof Högberg - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FÅGELSKYTTEN OCH ANDRA BERÄTTELSER *** - -***** This file should be named 54651-0.txt or 54651-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/4/6/5/54651/ - -Produced by Gun-Britt Carlsson, Eva Eriksson and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - |