diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/55524-8.txt | 5753 | ||||
| -rw-r--r-- | old/55524-8.zip | bin | 113696 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/55524-h.zip | bin | 148241 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/55524-h/55524-h.htm | 10086 | ||||
| -rw-r--r-- | old/55524-h/images/cover-page.jpg | bin | 20097 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/55524-h/images/end.jpg | bin | 2325 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/55524-h/images/logo.jpg | bin | 3472 -> 0 bytes |
10 files changed, 17 insertions, 15839 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..d8da3cb --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #55524 (https://www.gutenberg.org/ebooks/55524) diff --git a/old/55524-8.txt b/old/55524-8.txt deleted file mode 100644 index 1fc2c07..0000000 --- a/old/55524-8.txt +++ /dev/null @@ -1,5753 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Ysaïl, by Henning Berger - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Ysaïl - En berättelse från Chicago - -Author: Henning Berger - -Release Date: September 11, 2017 [EBook #55524] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK YSAÏL *** - - - - -Produced by Gun-Britt Carlsson, Lars-Håkan Svensson, Jens -Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - - - - - - - - - - YSAÏL - - - EN BERÄTTELSE FRÅN CHICAGO - AF - HENNING BERGER - - - STOCKHOLM - ALBERT BONNIERS FÖRLAG - - - STOCKHOLM - ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1905 - - - - - INNEHÅLL. - - - - I. - I. Stormen 3 - II. Wosslicks källare 16 - III. Månskensnatten 42 - - II. - IV. The boardinghouse 65 - V. Hvad en dollar räcker till 88 - VI. Dörren 116 - - III. - VII. Sagan om lilla Lisa 135 - VIII. En historia om hösten 162 - IX. Den inre dörren 193 - - IV. - X. Arbete 225 - XI. Den innersta dörren 240 - XII. -- -- -- -- -- -- -- -- -- 258 - - - - - I. - - - - - I. - Stormen. - - -En eftermiddag i september stod i norr ett stort moln öfver Clark -street. - -Det reste sig bakom Lincoln Park, hvars grönska klart belystes af några -sneda solstrålar, sträckte sig öfver hotellet La Plazas höga och smala -skyskrapareskelett, som lyste tegelrödt i aftonglansen, och tornade upp -sig till en ofantlig blågrå kägla, skarpt konturtecknad mot en kall och -blekgrön hösthimmel. Molnets form, som äfven kunde sägas likna en slägga -i en knuten jättenäfve, företedde något olycksbådande och sällsamt -hotande, på samma gång som det förlänade gatuperspektivet ett gåtfullt -och i sin drömstämning storartadt och utom det verkligas gränser draget -aspekt. Långt bortifrån, nästan ned vid den smutsiga och oljiga floden, -där svängbroar hängde och undervattenstunnlarna löpte, kunde man som i -ett stereoskop iakttaga hästar, vagnar, automobiler och långsamt -vandrande figurer uppe vid parkentréen. Kabelvagnarna, de elektriska -tågen och vagongerna på sidogatans luftbana, själfva husen, träden och -båglampornas höga stolpar tecknade sig under detta alltjämt stigande -moln leksaksartadt små, och hela den långsträckta vyn fick en -anstrykning af dockteater. Den påminde äfven om något af dessa gamla -gravyrblad af en Callot eller Stefano della Bella, där man på en -handsbredds yta ser en massa mikroskopiskt små varelser röra sig på ett -torg med fjärrutsträckning i det oändliga, under en milshög och -skybelastad himmel. - - * * * * * - -Molnet steg långsamt och täckte parkfondens bleka hvalf, sänkande gatans -aflägsnare partier i en blyfärgad skugga. Men de närmast floden belägna -tvärgatorna belystes ännu af västersol, som i breda band strimmade Clark -street. - -Vid Ohio street hade en folkskockning uppstått. De söderifrån kommande -kabelvagnarna, fullastade med hemåtvändande arbetare och fabriksflickor, -råkade i själfva svängkurvan i kollision med en rad ofantliga -bagagevagnar, höga som hus och bjärt målade likt cirkus- eller -menagerivagonger. Hvardera dragen af tre par stora, gråfläckiga -elefanthästar, upptogo de tillsammans en ansenlig plats, och då -tunnelmynningen fortfor att utspy långa ramsor af människomyllrande -kabelvagnståg, blef snart Clark streets södra ända en lefvande blockad, -som sträckte sig ned till floden. Liksom för att ytterligare förvärra -och afstänga all trafik, svängde nu också bron, på samma gång afbrytande -ledningen för de elektriska spårvagnarna, och skockningen och trängseln -blef oerhörd. Oberörda af detta framgledo sakta på norra sidan af -svängbron en rad majsskutor, medan genom brons bågformiga -järnöfverbyggnad skymtade i den bortersta rännan sotröksbolmande -bogserare, hvars dubbla trossar, spända till bristning, drogo -bomullspråmar. Varuhusen på andra sidan, frukt- och fiskkvarteren, lågo -nästan i mörker, och ljus började glimma som vargögon mellan de -öfvertäckta basarborden och inne i de öppna bananashallarna, men de höga -spannmålselevatorernas snedskurna toppar brunno ännu i kvällsglöd, -liknande forntidens primitiva och fula fyrbåkar. Vinden, som förut varit -sydlig, hade kvarlämnat en frän lukt från de stora slakterierna, Union -Stock Yards, en lukt af blod och kött, hvilken ännu dröjde i den kvafva -luften öfver floden. - - * * * * * - -Molnet låg nu så godt som öfver hela himmelsöppningen mellan den långa -gatans takresningar. Uppe vid Lincolnparken, hvars grönska smultit hop -med skybanken, tycktes det hvila på husen, och söderut sänktes det -oaflåtligt. Solen var försvunnen, och en och annan regndroppe, stor och -tung, satte ett svart och klatschande märke på den grå asfalten. - - * * * * * - -Hugo Nordling lämnade sin plats på spårvagnens yttersida, där han hängt -mellan himmel och ett smalt fotsteg, med båda händerna krampaktigt -fasthållande sig vid ett spensligt takstöd, och steg ned på gatan. -Regnet tycktes öka, och ännu hördes ej gonggongen från kabelbolagets -reparationsvagn, under det att däremot allt flera lastvagnar, cabs, -buggies, automobiler, bicyklar och nedgående spårvagnar anlände. Då han -därtill utbetalt hälften af sin tillfälliga förmögenhet, tio cents, och -ej hade något bestämdt mål för sin färd, ansåg han sig kunna lika väl -stanna, där allt annat rörligt synbarligen beslutat iakttaga ett -pulserandets pauserande, och för några minuter hvila sina värkande och -uttröttade lemmar. - -Han stod ett ögonblick rådvill på körbanans träkubbsbeläggning, med -hängande armar, domnade efter trängselgreppet, slappt gapande mun och -den i grönt skiftande rundkullshatten på nacken. Regnet tilltog, och -detta väckte honom till lif. - -Framför sig såg han en vägg af hus, gröna, grå, brunröda och smutshvita. -Nedre bottnen af hvart och ett inrymnde butiker: apotek, cigarrbodar, -biljardhallar, speceriaffärer och krogar. Midt framför honom var en stor -bar, namnet Wosslick lästes i upphöjda, förgyllda träbokstäfver mot -svart grund öfver den med dubbla svängglasdörrar försedda ingången. På -ömse sidor om namnet syntes ett klumpigt utskuret och kromgult ölglas -- -betecknande den liberala kvantitet, som stället utminuterade. - -Nordling stirrade slött på skylten. Han lät blicken löpa nedåt och -upptäckte på vänster sida en rakstugas karamelliknande Figaropåle i röd -och hvit spiral, men då han riktade ögonen åt höger, såg han en svart -tafla, på hvilken kritats den lockande legenden: ostron, korf och surkål -gratis till hvarje glas! - -Hugo Nordling bokstafligen slukade med ögonen den lilla plåtskylten. Och -under de få sekunder, denna paus varade, bevistade han i tankarna en -sorts kinematografföreställning af sina närmaste öden. - -Sålunda mindes han ankomsten till den stora staden sent en kväll: hur -han uttröttad schasats med i en hjord af utvandrare, bärande sina -kappsäckar och snubblande vid hvart steg öfver den gamla ulsterns långa -skört. Han kom ihåg det snuskiga hotellet, uppfylldt af illaluktande -bönder, den dåliga maten, den torftiga bädden. Han erinrade sig med en -rysning den förfärliga natt, då han öfverfölls i en gränd och rånades på -konfirmationsklockan, det enkla silfvercylinderuret, som han ej nänts -göra sig af med, och på plånboken, hvars magra innehåll likväl betydde -veckor af mat och husrum. Därpå följde den långa och hemska raden af -gråa morgontimmar då han huttrande af köld stod i kö bland stackars -arbetslösa utanför jättefabrikers baktrappor för att förgäfves tigga om -arbete. Och så kvällsstunder, då han likt en tjuf smög in på -pantlånekontor för att efter hand plottra bort allt det lilla, han ännu -ägde: kläder, böcker, små nipper och minnessaker från det upplösta -föräldrahemmet. Slutligen påminde han sig alla de nätter, han nu under -sin första sommar i det främmande landet drifvit husvill och förtviflad -omkring på de oändliga gatorna eller sofvit några timmar under -buskagerna i en park. Små tillfälliga anställningar, som så godt som -hvad som helst, hade ibland inbringat ett par dollars, ett par -oförmodade bisträckningar från vänner i det gamla landet och några små -ficklån af lyckligare lottade bekantskaper härute hade äfven ibland -underlättat kampen mot undergång. Men nu kom hösten och sedan skulle -vintern följa -- hur skulle det gå? Och dock tyckte han sig skönja en -ljusning, känna en fläkt af svalka kring den heta pannan, en strimma och -en fläkt, som skulle bebåda morgon. - -Dessa reflexioner af den unge svensken hade ilsnabbt flugit genom hans -hjärna. De voro icke nya, i månader hade han tärt på dem, liksom en af -hunger försmäktande i det längsta tuggar på sista brödbiten för att -uttänja illusionen om födans riklighet. Han hade ständigt, dag för dag, -genomgått motgångslistan, och det tycktes honom alltid att föga mer -skulle kunna återstå. Men så var det likväl -- alltid litet till, något -mera, en liten råge. Och så sluthoppet, som aldrig ville slockna, den -där slutliga chancen, hvilken kunde komma som blixt ur moln eller som -ett fallande stjärnskott. - -Han hade aldrig fått taga någon examen därhemma. Ingenjören var det som -lockat -- underkänd elev vid ett privatinstitut hade han varit och sedan -en tvifvelaktigt duglig ritare vid en mekanisk verkstad i landsorten. -Och ändå, ändå -- han visste hvad som slumrade bakom: idéerna, -grubblerierna, uppfinnarfröet, hvilket gjort andra landsmän -världsberyktade -- drömmandet, som ansågs förkastligt inom hans -praktiska bransch, men som ändå kunde vara hvalfspannet under bron till -framgång. När skulle han? Faderns död hade skingrat förhoppningarna -därhemma. Och så hade han efter bouppteckningen rest med de få lämnade -slantarna hitut. - -Hugo Nordling såg upp. Det hade blifvit underligt tyst och stilla i -luften. Regnet hade upphört, det var tryckande kvaft. Folkhopen bakom -honom teg plötsligt, de unga flickorna böjde mot bröstet sina magra och -vackra ansikten under de prålande billighetshattarna och fingrade -mekaniskt på sina tomma frukostaskar. De sågo ut som judinnor, med -svarta hårbucklor öfver fina och osundt bleka anletesovaler. Karlarna, -med järnarbetarnas onaturligt utvecklade öfverkroppsmuskulatur, tuggade -sina hängmustascher och läste flottiga och tillskrynklade -tidningsnummer. Öfver alla låg trötthetens tyngande allvar, paradt med -en likgiltighet som fick anstrykning af maskin, af orörligheten hos i -tvungen hvila bragta rördelar, kugghjul och pistonger. - -Då gick en stöt genom raden af hopade tågvagnar. Kabelfelet var häfdt -och alla fingo brådtom återtaga sina platser. Långsamt satte sig den -slingrande ormen i rörelse och vagn efter vagn, fullastad med enahanda -typer, defilerade förbi. Det tycktes aldrig vilja taga slut. Tusentals -arbetsvarelser gledo alltjämt framåt. Samma böjda, väldiga skuldror, -insjunkna bröstkorgar, knycklade slokhattar, samma bleka och vackra -kvinnoansikten med svarta och mandelformade ögon. Gonggongerna ringde, -häfstängerna gnisslade, de elektriska trådarna susade, och fräsande blå -lågor hväste kring hjulen. Vagn efter vagn, last efter last -- fortare, -fortare, det började hvissla för farten. Och i motsatt riktning skyndade -strömmen af åkdon, ilade bicyklister och flöt mängden af gående mot -svängbrons mynning. Pulsådern hade återupptagit sina funktioner. - -Men allt fler af de fullpackade vehiklarna, länk efter länk, maskin- och -släpvagnar, östes ur tunnelgapet. Frontplatformernas stora lyktögon -stirrade rätt på framförglidande kamraters svarta stålplåtsryggar. Och -de trötta männen och kvinnorna sutto, hängde i klumpar, trängdes med -förvridna lemmar inne i vagnarna, på fotstegen, mellan kopplingarna, -halfvägs mot taken, hvarhelst en järnstång eller läderrem kunde räckas. -Under ett oafbrutet och stampande ringande hvirflade tåg efter tåg -förbi, Clark street rakt fram, och tycktes till sist dräpas, uppslukas -af stormmolnet. - - * * * * * - -Det var nästan mörkt. En skymning, som blef dess vemodigare, emedan den -tändande gnistan till de stora båglamporna just utsändts, steg mellan -husen. Man såg lykta efter lykta flamma till, de plötsliga ljusprickarna -hoppade i sicksack gatan upp. Snart brann ett oändligt pärlband i den -melankoliska sista dagsbelysningen. Då började det åter regna. - - * * * * * - -Den unge utvandraren vände sig beslutsamt mot krogingången. Han hade -endast fem cents, och den lilla nickelslanten kunde likaväl här som -annorstädes -- han hade först ärnat sig längre upp, närmare de svenska -kvarteren -- tjäna till att vid ett glas öl få glufsa i sig så mycket -som möjligt af gratistilltugget som kvällsmat. Därjämte finge han skydd -undan ovädret, sedan nu hans spårvagn längese'n gått. Och det skulle -blifva ett oväder! -- Men natten? Nå, den finge han väl, som så ofta -förr, tillbringa ute. - -Då han tog ett steg mot dörren, fängslades hans blick af en blänkande -snedspegel, tillhörande källarvåningens rakstuga. Först tycktes den -endast reflektera den mörka himlen, där skyar jagade i hvitt och grått, -men därpå upptäckte han vid ännu ett halft steg sitt eget hufvud mot den -höga och orofyllda bakgrunden. Han smålog omedvetet mot sin bild: ett -präktigt hufvud på de breda axlarna, afskurna af spegelramens underkant, -som till ett bröstporträtt. En tänkares panna öfver gråblå drömmarögon, -råggult och oklippt hår och en blond stubbmustasch. Ett vekt underparti -för resten, och dock något af uthållighet i kindlinjerna. Så mager han -var! Ingen därhemma skulle känna igen honom. Och så solbränd. Hår och -skägg stucko ju af som konstlad maskering mot skinnets brons. - -Nordling kastade ännu en blick uppåt gatan. Den var så godt som tom, och -först nu insåg han att det var i sista minuten, kabelvagnarna flytt för -stormen. Regnet började piska ursinnigare, det föll med dånet af -trumhvirflar, hagelblandadt och hårdt -- asfalten hvitnade under -dansande trindkorn. Långt bort växte mörkret till en hastigt -framrullande svart vägg, en häst störtade vid tvärgatans hörn, och han -såg människor förskräckta springa mot närmaste ingångar. Ett hvisslande -ljud, följdt af ett underjordiskt buller, hven och rullade som en -osynlig våg längs husens väggar, hvilka tycktes vackla. På en gång -delades jättemolnet af hundratals blixtar som likt eldormar ringlade -uppåt och nedåt, liksom ätande sig en fräsande väg i skybankens yta. -Stormen, västerns tornado, slet kring hans hufvud och han famlade -bedöfvad, öfverväldigad och beklämd efter svängdörrens metallgrepp. - - * * * * * - -Då såg han hur på den tomma, öfvergifna, vattenforsande gatan en kvinna -skyndade rakt emot honom. Hennes tunna klänning var smetad till kroppen -och kring hennes svarthåriga och obetäckta hufvud lekte himlens och -stormens blixtar som ett diadem. Hon bar i ena handen en gitarr, och det -såg ut som kom hon rätt ur det rämnande molnet. - - - - - II. - Wosslicks källare. - - -Hugo Nordling slängde upp dörren. Den var af glas, men ändå genombruten, -täckt af ett nätfint, grönt galler. Den unga flickan rusade förbi honom -in i källarsalen. - -I samma ögonblick kom en liten rödbrusig tysk eller böhmare i -skjortärmarna och grått, snarare än hvitt förkläde fram. Matrester, som -lefverkorf, limburgerost och dylikt, hade fläckat hans dräkt, där han -förmodligen torkat någon förskärarknif. Han såg ut som en slaktare men -var utan tvifvel uppassare. - --- Gom in, skrek han, eller gå ot. Warum bleiben sie doch hier -- so, -so, in oder ot -- damn it! - -Nordling hoppade in. - -Den lille kyparen fortsatte, darrande på målet af både spritinverkan och -förskräckelse och med hvitlöksstinkande andedräkt: - --- Vi måssde natürlich stänge här -- in tette ferbannede väder -- se på -det golf! Hjälp mick no, så får tu en glas bier. - -Åskan skrällde till och blixtar ljungade -- de tycktes hväsa vid själfva -tröskeln. - -Inifrån lokalen hördes en hög och skroflig basröst: - --- Raska på, fyllhund, sätt bommen för -- här får ingen mer komma in. - --- Glas bier -- hjälp mick tu, hviskade uppassaren. - -Han sköt till ett par stora innerdörrar, delade på midten i -flygelvikningar, och Nordling tryckte axlarna mot plankorna, samtidigt -prässande ned med sina starka händer en stor järnbom, som den lille -flåsande tysken knappt mäktade hålla. Den passade slutligen i kramporna -och de reste sig andfådda upp. Golfvet, närmast dörren, tydligen nött -och gropigt, liknade en miniatyrsjö af smutsigt vatten, på hvilket -sågspån simmade. - -Svensken såg sig omkring. Lokalen hade tycke af väntsal -- den var -ovanligt stor, halliknande, med högt tak, uppburet af en dubbel rad -smala pelare. På vänsterväggen hängde en till dimensionerna och ämnet -storartad tafla, men ohyggligt illa målad, en plankstrykarimitation, en -handtverksmässig kopia af Makarts Karl den stores intåg i Antwerpen. -Längs motsatta väggen löpte en flottig och mörk utskänkningsdisk, baren, -bakom hvilken höga hyllor, fullproppade med buteljer af alla former och -färger, glas i alla storlekar, porslinsmuggar, bålar, sejdlar och -terrakottabyster af simplaste slag, reste sig. Tre kassaregister af -nickel blänkte öfver den långa raden af ölfat, hvilkas kopparkranar -ständigt droppade fradga i baljorna på golfvet inunder. Schablonmässiga -oljetrycksporträtt af kejsar Wilhelm I, Bismarck och Moltke, prydde -fondväggen öfver trenne mystiska dörrar, omsorgsfullt slutna och -försedda med mekaniska själfstängare. Ett dunkel, som den underliga -dagern vid en solförmörkelse, rådde i salen. Fönstren mot gatan, hvilka -sutto högt upp, piskades svarta af hagelströmmarna och rutades då och då -fantastiskt af gulskimrande blixtar. - -I denna skymning sutto eller stodo i grupper ett femtiotal personer. De -flesta sågo ut som arbetare, men några hade i sin klädsel en mer -affärsmässig och kontorslik anstrykning. Längst bort vid baren stod en -imponerande gestalt, hög, svartklädd, med väl tillknäppt redingot öfver -en bred, litet fetlagd gestalt. På disken bredvid honom stod bland små -tömda viskytumlare och sodasifoner hans höga hatt, välborstad till -nötning, svartglänsande och litet luddig som en illa slickad katt. En -rulle gulnade papper stod snedt på stup i hatten. Mannens slätrakade -ansikte var pussigt och blekt, kring den låga pannan ringlade små svarta -lockar som sniglar. Ögonen, som speglade ovädersblixtarna utifrån, voro -ljusa och lyste stundom under tunga och svullna lock af ett sällsamt -vanvettsskimmer, hvilket äfven tycktes sprida sig öfver de skarpa dragen -kring näsa och mun. Gestalten hade något af fallen imperator öfver sig, -och hufvudets mask var Neros. - -Nordlings blick dröjde vid företeelsen, han kände sig på samma gång -intagen af och oroad öfver detta utseende. En nervös förkänsla af en -eller annan kommande katastrof grep honom, kittlade bukhålans -nervcentrum till ångest och kom honom att andas kort och tungt som -skulle han kväfvas i den elektricitetsladdade atmosfären. - -Salen var nu nästan svart. Samtalets låga sorl drunknade i det utdragna -rullandet från åskan. - -Uppassaren kom fram med ett stort fotglas, fylldt af öl, fradgan rann -kring hans fingrar. - --- Hier, sade han, und där borta har du frilunch -- gorfvarna äro heta -hela tiden. Dank you för den hjälp ... - -Man skrek på öl från ett bord, där fyra individer, som sågo ut som -kapplöpningsjobbare för hemlig vadhållning, med hattarna på nacken och -cigarrer i mun, spelade poker med flugsmutsade och flottiga kort. Tysken -skyndade bort. - -Nordling gick fram till ett högt väggbord med stenskifva, där en blå -gaslåga lyste under en stor panna. På bordet, som omsvärmades, trots en -sakta snurrande mekanisk fläkt, af en här af flugor, stodo assietter med -rester af wurst och surkål, brödkanter och tomatobitar. En stor skål var -fylld med rifven pepparrot, i en annan stod i ättiksblandadt vatten en -massa sölade gafflar med trasiga hornskaft. En glasburk innehöll -selleristjälkar och färsk hvitlök, hvars grönskande skaft stucko upp -öfver kanten som fjäderbuskar. Bredvid en stor och rund, stinkande -limburgerost, fanns en bunke med en anrättning af filmjölk och hackad -gräslök, och från pannan med frankfurterkorfvarna steg ångan som en sky. -Nordling betänkte sig ej. - -Han tog en tallrik, rörde hastigt kring gaffeln i ättiksfludiet och lade -därpå fyra korfvar, några selleristjälkar, pepparrot, och ett par skedar -af filmjölksröran på den. Ett stort stycke ost kapade han af med en knif -och lät det omslutas af de tvenne största bitarna svartbröd. Ölglaset -hade han ställt på närmaste bord, tätt vid en pelare, och där slog han -sig nu ned. - -Han åt med den arbetslöses och uthungrades glupskhet. De starka -kryddorna förtogo möjligheten af rätternas ursprungliga smak, god eller -dålig. Munnen sved när han sköljde ned tuggorna med en klunk öl. - -Värmen och maten kom honom att för ögonblicket slöa till. Han idisslade -för hundrade gången den likt en mara hans hjärna ridande tanken på -arbete. Och som vanligt såg han för sig en massa personer, som hade -denna saknade klenod. - -Nu mindes han senast det långa tåget af stannade kabelvagnar på gatan -utanför. Han såg tydligt alla dessa män med sina frukostpaket eller -lunchblecklådor, sina blusar eller arbetsskjortor. Här och där ett -verktyg, en hyfvel eller ett järn. De äldre rökte sina majssnuggor, de -yngre cigarrettstumpar, en del läste aftontidningarna under det de -väntade. Uttröttade foro de dock hem till familj eller ordnadt -logementshus, där kvällsvarden, landets hufvudmåltid, rykande väntade. -Och se'n skulle lördagen, veckans aflöningsdag, komma, då de på kvällen -hade råd att taga några extra glas, gå på melodramteatrarna eller till -de stora danslokalerna. Hur hade han ej utmålat för sig detta -regelbundna lif, som han skulle föra de första åren i det främmande -landet, till dess han fått ihop nog att våga något eget, taga språnget. -Det lilla rum, han skulle hyra, den rikliga föda, han skulle tre gånger -om dagen förtära, hvar han skulle köpa kläder, dricka sitt öl, skaffa -sin tobak. Banken, i hvilken hans besparingar skulle insättas: han såg -sig själf addera i en liten bok. Hur hade han ej studerat -annonsspalterna i söndagstidningarnas väldiga formatupplaga, hur han -gått, sökt, stått i kö, hängt på platsanskaffningsbyråerna. Och hur till -slut dådlösheten kommit smygande, den tilltagande likgiltigheten, -lättjan. Begäret att lefva blott för dagen, rysningen att gå upp om -morgnarna, de allt vildare idéerna om något oförväntadt, som skulle -inträffa. Gatans dagdrifvarlif, krogens hvilostunder, de alltmer -aflägsna utsikternas ständiga uppskjutande. På nytt detta farliga -drömlif, som redan en gång förut gjort honom nära omöjlig där hemma i -det gamla landet. Den där vansinniga grubbeltanken på uppfinningen, som -han aldrig helt ville släppa. Och under tiden detta gradvisa sjunkande -till nästan vagabondens ståndpunkt. - -Ja, vagabond. Satt han ej här nu med tomt glas och färdig att taga ett -nytt, och se'n ännu ett, fastän han då ej skulle ha pängar kvar till -spårvagn för natten och morgondagen. Tröstade han sig redan icke med, -att blefve det endast vackert väder, kunde han godt gå ute en natt i -stället för att tigga om plats på en soffa hos vänner ute i förstaden. -Och sade han sig ej hvarje dag, att komme man blott in i oktober, skulle -han få arbete -- ännu hängde sommarstilleståndet kvar. Och detta trots -att han redan nu med en rysning tänkte på vinterns köld och snö och -hemska, kalla vindar från den stora sjön. - -Den unge svensken knackade. Därpå kom han plötsligt ihåg att han ej -längre ägde tio cents, utan endast fem, han hade nyss glömt att han -hunnit betala konduktören sin slant innan vagnarna stannat. Ett nytt -glas och han skulle vara alldeles utan mynt. Men tysken kom redan med -ölet. - -Det blef med ens svart natt. Därpå ljungade ett band af silfverhvita -blixtar och en knall liknande en häftig dynamitexplosion skrällde genom -rummet, som tycktes darra. Glasen klingade bakom disken och några röster -skreko högt till. Bland dessa urskildes en kvinnas höga och gälla skri -af fasa. Sedan blef det tyst under det man hörde regn och hagel falla -likt dån af blykulor mot plåtbetäckning. Och slutligen öfvergick detta -smattrande till så ursinnig skurhäftighet att det lät som ett ihållande -knackande af hammare och släggor. Man kunde också höra det brusande -vattenforsandet på gatan, det lät som strömvågor nedanför ett -vattenfall. - -Värdens stämma hördes först: - --- Tänd gasen, skynda på! - -Och kyparens oroliga svar: - --- Ja, ja, bara det nu icke är farligt ... - -Darrande slog han eld och lyckades, balanserande på tåspetsarna, tända -de åtta brännare, som på korta armar höllos ut från salspelarna. Lågorna -spredo endast en ofullständig belysning i det stora rummet, de tycktes -sväfva i dimma och brunno trögt och ostadigt med fladdrande blå och gula -spetsar. Åskslagen fortforo och ekade från omgifvande tomma tvärgator -och deras bakgränder. - -En af pokerspelarna slängde sina kort och strök ned i handen några -slantar. Han var helt blek. - --- Jag spelar inte på en stund, sade han. - -De öfriga invände ej något. Gäspande sköto de ned hattarna på nästippen -och sträckte på sig, med armarna slående bågar öfver hufvudet. Här och -där rekvirerades öl eller visky. Värden hängde med trumpen uppsyn öfver -en tidning, under det han samtidigt rökte och gaf akt på -kassaapparaterna. Neroansiktet stod orörlig som en bildstod. - -Nordling hade fått sitt glas just som åskslaget inträffat. Afsiktligt -eller icke, hade kyparen ej tagit nickelslanten som låg på bordet. -- -Hur skall jag göra, tänkte svensken, törs jag stoppa på mig myntet? - -En uppassare öppnade en af fonddörrarna. Där bakom tycktes vara någon -gång till en gård, ty ett kallt drag strömmade ut och regnfallets plask -hördes hårdare, det lät som smällde vattnet mot asfalt och tomma tunnor. -Strax därpå kom han tillbaka med ett fat obrutna ostron som han satte på -lunchbordet. Några karlar kommo fram och togo för sig. - -Äfven Nordling reste sig. Men i det han höjde sig, med ena handen stödd -mot skifvan så att tummen kunde oförmärkt skrapa in femcentsstycket, -fick han sikte på en grupp, förut dold af den honom närstående pelaren. -Den fängslade honom till den grad att han blef stående lika orörlig som -imperatorsgestalten vid diskhörnet. - -Kring ett rundt bord med tomma glas och fem spridda bentärningar sutto -några män, halft höljda i kappor och med slokhattar eller mössor på de -lockiga hufvudena. De rökte kritpipor, hade ringar i öronen och voro -ovanligt mörkhyade. En af dem, den äldsta, med grått i det bruna och -krusiga skägget, hade benen, från foten upp till knät, korsvis lindade -med breda band af blått ylle. Hans rock hade, i stället för knappar, som -det tycktes, dubbla rader af gamla silfvermynt. - -Men det var ej denna, nog så pittoreska samling, som attraherade -svenskens uppmärksamhet; som vanligt hade hans blick sekundsnabbt -omringat och uppfattat figurerna, måleriskt värderat situationen och -hjärnfotograferat den. Dock tillbakasköts bilden för en annan -- den -unga flicka, som satt framför bordet, styf och orörlig och med ett -stelnadt drag af förskräckelse i det vackra ansiktet. - -Det var samma kvinna, som sprungit in genom krogdörren, när ovädret bröt -löst. - -Hon satt på den låga barstolen som en gudinna på sin olympiska pall. -Gitarren låg på golfvet. Hennes svagt brunbrynta ansikte var blekt -- -likt den vaga opalskiftning, man kan iakttaga på en gardin vid tidigt -morgonljus. Ansiktet -- ungt, rent orientaliskt -- var prägladt af ett -allvar, som påminde om det uttryck, bilden af den stora sfinxen ger oss. -Öfverbelysningen från pelarens dimmiga gaslåga kastade underskugga från -den smala och raka näsan öfver en hårdt sluten mun, fullkomligt tecknad, -trots tunna och violetta läppar. Det svarta håret, tungt och hårdt -sammanvridet i ormflätor, i hvilka ett par blå fasettererade stennålar -glittrade, förlänade pannan ett utseende af diadembärande -- en mörk -krona, hotfullt vriden af okändt smide. Hennes ögon voro vidöppna, -mandelformade och ändock tillräckligt rundade för att låta iris -framträda likt kattens vidgade pupill vid vaket iakttagande. De hade ett -uttryck af outransaklig skräck. Kring halsen, som var obetäckt, ringlade -ett halsband af bernstenskulor. - -Nordling stirrade förhäxad på denna syn. Det var en tafla, som hans -inneboende artistiska temperament genast slukade begärligt. Han trodde -sig drömma. - -Den unga flickan satt alldeles rak, oberörd, liksom främmande för -omgifningen. Hennes torftiga dräkt, en simpel och oväderssmutsad -kattunsklänning af enklaste snitt, föll i raka, stela och likväl -formintima veck kring den unga kroppen. Sålunda aftecknade den skarpt de -unga brösten, midjans smalhet, höfternas svagt rundade linjer. Äfven de -sluttande skuldrornas och armarnas konturer framträdde, som hade hon -varit naken, och öfverbelysningen hjälpte upp att gifva relief. Ett -gallerfönster, minnande om cell, bakom det underbara hufvudet bidrog att -gifva scenen anstrykning af tablå. - -Men det var ögonens uttryck, som mest tjusade, rent af hypnotiserade -betraktaren. Han såg hur deras färg, liknande ljust vin, likväl bar en -simmande förnimmelse af ovädret utanför, en gungande spegelbild af -naturens uppror och dess kufvade fasa för det obegripliga. De voro -ödesögon -- dunkla och druckna af dödens lif. - -I detta ögonblick skallade ett plötsligt gapskratt genom salen. Det kom -en hvar att rycka till. Den unga flickan skakades som af en rysning, -hennes ögon vidgades en sekund ännu mer, därpå tändes de af repulsiv eld -och med en obeskriflig åtbörd, så enkel men talande, af harm, som -stegrades till afsky, reste hon sig. Ögonen drogos hop till smala -springor, inom hvilka flöto svartrödt, och de fina penselbrynen -linjeförenades och fälldes djupt ned till ett hotfullt vågstreck. - -Skrattet upprepades och besvarades af gäckande ekon under ackompanjemang -af åskans skrällar och hagelstormens dån. Nordling, hvilken tyckte känna -sitt hjärta spritta af länge återhållen nervös förskräckelse, såg sig -förvirrad omkring. - --- Hvad är det, stammade han, hvad i guds namn -- - -En af spelarna pekade mot utskänkningsdisken. - -Det var neroansiktet, som skrattade. Han stod med tillbakakastadt hufvud -och framskjutet bröst, i talarställning som på en tribun, händerna -knutna, någon gång låtande dem vifta i luften med en för öfrigt väl -beräknad och plastisk gest. Ena foten var obetydligt skjuten framom den -andra, som hos en violinspelare. - --- Ha, skrek han, ha! - -Och mellan de rullande hånskrattsalfvorna inblandade han obegripliga -ord. - --- Han måste vara tokig, hviskade Hugo. - --- Galen, svarade ynglingen vid pokerbordet i en sorts tillrättavisande -ton, som talade han om något, hela världen borde veta. -- Det är ju -O'Neill, advokaten. - -Det låg dock något sublimt, äfven om det var vansinnets gloria, öfver -företeelsen. De svarta snigellockarna snodde sig kring den bleka pannan -och då han med ett ryck plötsligt slet upp redingotens alla knappar och -kastade slagen vidt tillbaka, framhäfdes öfverkroppens starka byggnad -ännu mer -- en torso som hos de grekiska gudastoderna. Han grep -pappersrullen och skakade den högt i luften. Stämman steg till -vibrerande vrål, men bibehöll ändå en viss klang: - --- Mina herrar -- mina herrar ... - --- Tyst -- ts -- ts, hyssjade värden. - --- Tig, Wosslick, kroghållare och kopplare, före detta alderman och -stadsmedelsröfvare -- det måtte jag bäst veta som ljugit dig fri -- tig! - -Alla hade rest sig och grupperna upplöstes. Till och med kring matbordet -blef tomt. Uppassarna fnissade förstulet och gjorde menande grimaser åt -kända kunder. Åskådarna bildade halfcirkel kring advokaten. - -Men värdens runda och röda ansikte endast log. Några rätt uppstående -hårstrån från hans starkt pomaderade och väl benade frisyr darrade lätt. -Han rullade sin feta, svarta och spolformiga cigarr från den ena -mungipan till den andra. Seende sig omkring med sina i skinande -fettvalkar begrafna grisögon, harklade han, liksom sökande instämmanden: - --- Ack, den O'Neill, han är bra. Storartad -- storartad ... - -Den lille tyske kyparen gnäggade: -- Dja, han er pra, han er wunderbar. - -Spelaren skrek: - --- Bjud på något, O'Neill! - --- Tig! röt advokaten. - -Därpå, slående ut med armarna: - --- Mina herrar! Ni hör hur den store domaren väsnas där ute -- inte -sant? Den store domaren med allvar uti blick och majestät på pannan -- -som någon, lyckligtvis längese'n afdöd, poet yttrat sig. Under detta, de -lössläppta elementens raseri -- ja, mina herrar, jag vet mycket väl att -frasen är rent förbannadt utnött, men händelsevis passar den -- ha vi -här kommit samman. Det tyckes mig som såge jag idel anklagade: domare -och jurymän -- och hvarför inte för resten advokater också -- här i -afton. Ty, det är vid stjärnbaneret sant, aldrig har jag bland nämnda -ingredienser skådat hvad man innerst skulle vilja erkänna vara hederligt -folk. Nej! Visserligen har jag lyckats få en stackars kvinna, som dödat -sitt oäkta barn, dömd till lifstids tukthus -- vet ni hvad det vill -säga? -- och äfven fått frikänd en giftblandare -- han var nämligen -millionär -- men hvad betyder det? Bosch, mina herrar, bara bosch. Ah, -jag har talat! Gud, så jag talat! Den silfvertungade O'Neill -- mina -herrar. Ja, så kallades jag. Och skämtafdelningen i våra stora dagliga -uttydde det på sitt sätt -- ni förstår: silfver -- tungade ... Jaa, det -var inte dumt, det var sant, silfver fattas ej -- inte sant, krögare? -Nå, stadsfullmäktig Wosslick, nicka åtminstone? Hvem var det som sa' -något? Unge man, unge falskspelare, vare sig du hängs här i Joliet eller -får en liten skön stöt på fyra tusen volts i stolen i Sing-Sing -- jag -sympatiserar i alla fall med dig! Ja, tro mig, mina älsklige, vi äro -alla lika -- alla på samma stråt. Vi vandra samma väg -- samma väg! Jag -är visserligen full och galen, men -- hoho! -- galen är jag alltid, men --- men -- men inte alltid full. Det gäller därför att alltid bli full -... Herrar jurymän, jag slutar med att erinra er om -- icke edra -gelikar, det gör lagen -- utan -- utan -- utan om att ni äro alla -familjefäder, att ni ha ett hem, små barn ... Värna detta, värna dem, i -den dom ni besluta. Jag yrkar lifstids tukthus å denna brottsliga -kvinna. - -Advokaten såg sig omkring med vilda och förvirrade ögon. Han rosslade -hest och slet med ett hastigt ryck upp kragen. Den svarta halsduken -brast och hängde med ett band ned efter västen. Så skrek han: - --- Tjufvar, pack och röfvare -- mina bröder, hvad vilja ni ha? Jag -bjuder -- ta det dyraste! Hej, Wosslick ... - -Han stack ena handen i byxfickan och drog ut en grabbnäfve silfvermynt -och sedlar, dem han kastade på disken. Därpå slog han med knuten näfve i -den massiva skifvan slag på slag, bemödande sig att fastnita de stora -dollarslantarna i träet. Värden sökte lugna honom. - -Ett bifallssorl hälsade talet. Kyparna sprungo omkring: - --- Hvad vill ni ha -- ni hörde han sa' det dyraste? - -Det blef en allmän rörelse i salen. Det var som hade det osammanhängande -talet haft en förlösande verkan på oväderstrycket, stormen meddelat. -Alla flyttade sig, rörde sig, gestikulerade, samtalade. Åskan mullrade -ännu, men på afstånd. Regnet föll, men jämnare, mer i takt, vinden hven -utdraget, men lågt, som suset om hösten genom präriegräset. Det var -musik i dessa naturljud -- långa, brusande stråkdrag, afslutandet af en -mäktig och obändig symfoni. - -Nordling andades djupt. Den sammanrafsade föda, trasor af en måltid, som -han glupskt slukat, kvarlämnade ej det varaktigare intrycket af mättnad -och slö belåtenhet, hvilken den spiltades foderranson beskär. Hans -strupe brände af törst genom lök- och rödpeppartillsatsen. Han såg -vildt, som våldsamt väckt ur en dröm, på uppassaren. - --- Gif mig er bästa visky och soda, sade han. -- Och en cigarr -- men -från öarna, om ni har här, förstår du ... - -Rundt omkring honom sorlade gästerna. Det var nattens barn, olycksfolk, -utskum, folk på sidan af lagen. Spelare och tjufvar, utan tvifvel, -kopplare, dagdrifvare, arbetslösa. Han kände sig på en gång solidarisk -med dessa, ville göra något, säga något. Därpå fick han infallet gå fram -till den förryckte advokaten för att trycka hans hand. -- Hvarför inte, -tänkte han, hvad var det han nyss sade? Samma väg -- ja -- visst, hur -enkelt och träffande! Men då han trängde sig igenom leden, där kyparna -sprungo med flaskor i en hand och glaslastade brickor i den andra, under -det de höllo cigarrlådor klämda under armarna, såg han att O'Neill -spelade tärning med värden. De små benpjäserna skrällde mot disken, hvar -gång han med en ed hårdt slog ned den öfverstjälpta läderbägaren. - -Då erinrade sig Hugo zigenarna. - -Han såg ifrigt mot deras bord. - -De sutto ungefär som förut. Karlarna hade fått vin och pratade lifligt -sinsemellan, ett par stoppade kritpipor, de andra rullade snabbt -cigarretter mellan de smutsiga och bruna fingrarna. Men flickan hade -vändt ryggen till och lagt ned hufvudet mot sina på bordet korslagda -armar. Sjalen öfver axlarna stack upp som en trekantig kapuschong. - -Nordling balanserade sitt lilla viskyglas på handens flatsida och gick -öfver till gruppen. - --- Lycka till, sade han, lycka till -- treflig natt? - -En af karlarna, den i förnämligare dräkt, såg upp. Han log och tänderna -lyste hvita i det knollriga skägget. Flickan rörde sig icke. - --- Lycka till, sade han på bruten engelska, lycka till. God vän, god -vän, tycka om Amerika. Mycket god vän, glad gosse ... - -Nordling kände sig hastigt förlägen, främmande. -- Hvad skall jag säga? -öfvervägde han. - -Han stirrade på kvinnans svarta rundnacke. - -Mannen med silfvermynten i jackan fick en glimt i ögat. Han klappade -flickgestalten lätt på skuldran. - --- Ysaïl, sade han, sjung något. - -Flickan satte sig upp. - --- Sjung något, Ysaïl, bad karlen. Och han tillade några ord på ett -obegripligt språk. - -Hon reste sig. - -En af männen reste sig samtidigt. Han tog upp gitarren från golfvet och -räckte henne den med en sorts bugning, hvarvid han förde ena foten bakåt -och lätt böjde knäet. Därpå tog han sin mössa och gick rundt salen, -stannade vid de olika grupperna, grimaserade, pratade och skrattade. Så -småningom bildade kroggästerna en vid ring kring sällskapet under -gallerfönstret. De flesta hade halftömda glas i händerna och på nytt -föresväfvade Nordling bilden af en teatertablå. Äfven värden hade makat -sig utanför sin disk. Ett par af spelarna och den lilla böhmiska kyparen -stodo på stolar. -- Endast advokaten stannade dyster och mörk, med böjdt -hufvud på sin plats. -- Åskan hade dött bort. - -Då knäppte flickan ett anslag på gitarrens strängar. Hon slöt ögonen och -lät hufvudet lätt falla framåt. Några fina hårslingor, som lossnat, -föllo som mjuka blomstjälkar kring kinderna. - -Ysaïl sjöng. - -Det var en lång, dallrande ton som flöt och porlade. Därpå steg den och -orden, omöjliga att urskilja, klingade och hoppade skumdroppslikt. Så -blef rösten sträf, mörk, nästan hes. Hon höjde hufvudet, öppnade ögonen -vidt och skrek ut ett rop och en suck -- en snyftning i natten. Hon -sjöng vidare -- hvad sjöng hon väl om? Ansiktet var blekt och -allvarligt, ibland strängt. Ögonen sågo långt bort. Då och då vibrerade -en ton från gitarren. - -Hugo Nordling stirrade så länge på den underliga sångerskan, att hans -allt mer vidgade pupiller till slut blefvo glasartadt stela som hos en i -hypnotisk sömn försänkt person. I en sorts fjärrskådning skönjde han -sitt föregående och trodde sig se ett kommande. Och Ysaïls bild kom emot -honom som förut på gatan under molnet, blixtarna och stormen. - -Ovädret hade gått. Äfven vinden hven ej längre, icke en pust förnams -utanför fönstren och den bommade dörren. Endast den smältande hagelsnöns -droppande från rännor och fasadlister tonade i takt med zigenerskans -sång. - -Stumma, med halföppna munnar och riktspända blickar, stod flocken från -gatan, kroggästerna och dräggen. De glömde för en kort minut visky, natt -och lifvets oväder. Äfven den oärlige värdens djuriska anlete uttryckte -en slö frid, som ej hade med hvardagsnjutningarnas råheter att skaffa. -Och från O'Neill, den begåfvade mutkolfven, mannen med det sjuka -samvetet och sinnet, trängde en djup suck. Den steg ur hans tunga bröst -som ett förtviflans amen till hans nyss förut utslungade förvirrade -litania öfver ett förspilldt lif. - -Den främmande flickan slog en drill, knäppte tre hårda grepp på gitarren -och slutade sin sång med ett högt skri. Hon rätade upp sig, pressade -knäna hårdt tillsamman, böjde kroppen bakåt så de spända bröstens vårtor -tecknades tydligt genom tyget, och lyfte de smala armarna högt och rakt -öfver hufvudet, med båda händerna fasthållande gitarren. Hufvudet låg -likaledes tillbakakastadt -- ett gåtfullt leende kring de fina -munvinklarna. Ögonen, orörligt fixerande framåt, högt öfver hopens -hufvuden, skimrade gula som halsbandets bärnstenspärlor. - -I detta ögonblick lyste fönstret upp bakom Ysaïl. Det färgades -smaragdgenomskinligt och en bred flod af månsken bröt en pelare af -silfver och grönt i gasljusets röktöckniga dunkel. Gallret aftecknades -skarpt på golfvets belysta kvadrat och skuggbilden träffade äfven en -flik af flickans klänning. - - - - - III. - Månskensnatten. - - -Ett sorl uppstod efter sången, så fort flickan vaknat ur sin -tranceliknande bildstodspose. Hon spratt till, riste lätt hufvudet, lät -armarna glida ned och sjönk därefter ihop på stolen. Under det karlen -med mössan tiggande gjorde en rond, sade Wosslick gäspande till om en -omgång öl på ställets bekostnad. En och annan klappade i händerna, några -gingo mot dörren, den ett par uppassare höllo på att öppna; -pokerspelarna trefvade efter slantar i sina fickor. Nordling lät blicken -löpa rundt -- han hade på nytt fattats af djup beklämning. -- Hvad hade -hon sjungit om? Det lät som längtan och hat, och just dessa känslor -fyllde honom. Lydande impulsen gick han hastigt ut. - -Luften var ren och hade något af det eggande hos ungt vin i sin svalka. -Ett grönt månsken flödade ned från himmelskupan, hvars malakithvälfning -öfver de mörka husen tycktes ofantlig. Ljuset regnade med millioner -lysande synålsspetsar, och då han såg upp, tyckte han sig i stället -skåda ned i ett svindlande, bottenlöst svalg. Gatans träkubbsbeläggning -hade redan uppsugit vattnet och en af Amerikas underbara -indiansommarnätter efterträdde hagelstormen. - --- Hvart skall jag gå? undrade svensken. Han kände sig ej trött och -beslöt att vandra upp till parken. Men då han nått motsatta trottoaren, -vände han sig om för att kasta en sista blick på Wosslicks källare. - -Nätverksdörrarna stodo vidöppna. Gulljusfloden, dammdansande och tung, -föll snedt ut på den månbelysta asfalten. Raglande figurer, likt ruggiga -nattfåglar, stampade och hoppade ut. De veko in på smala och mörka -stigar, svunno i gränderna, skyggade till och med för natthimlens -ljuskälla och drogos genast till sitt element, hvilket var ett femte -- -mörkret. De smulto hop med det, försvunno i skuggorna. - -Till sist kom äfven zigenargruppen. På den sida af gatan, Nordling -befann sig, var djup skugga. Karlarna -- de voro sex, räknade han nu -- -och den unga kvinnan stannade i månskenet. Myntknapparna i höfdingens -rock blänkte. - -De samtalade en stund och därpå lämnade, till Nordlings förvåning, -männen Ysaïl. Hon stod kvar utanför krogen under det de gingo ned mot -bron. - -Men plötsligt drog hon sjalen likt ett huckle tätare kring hufvudet. Med -gitarren tätt tryckt under armen, och till hälften dold af tygstycket, -började hon snabbt gå norrut. Hon halft sprang och vid första tvärgata, -Erie street, vek hon af åt väster. Nordling följde. - -Clark street låg öde och månbelyst. Dubbelspåren i gatans midt skeno. -Parkfonden hägrade i ett skir af cypressgrönt och daggdroppsreflexer. - -Sidogatan var svart som en graf. Zigenerskans gestalt skymtade ljus vid -ett hörn. Med några långa steg upphann Hugo henne. - -Hon vände hufvudet. - --- Hvad ni vilja? sade hon. - -Nordling betänkte sig ej. Kamratlikt svarade han: - --- Jag vill gå med dig. Får jag det! Jag har ingenstans att vara i natt. -Jag var också hos Wosslick ... - -Hon höjde ögonbrynen. - --- Hvad säger du? Du är tokig. - --- Nej -- hör nu. Du sjöng så vackert. Hvad heter du? - -Hon log. - --- Hvad jag heta? Du inte kunna säga. Jag heter Ysaïl. - -Hon uttalade namnet hviskande. Det lät som en susning med något af -ormhväsande öfver sista vokalen. Hugo hade uppfattat ljuden förut, men -han var ej säker på uttalet. - --- Det är vackert, sade han, hvarifrån kommer du? - -Hon gick långsamt framåt, sneglande på honom. - --- Och du? Hvarifrån? - --- Från Sverige. Långt bort, du vet, i norden, i snön -- - --- Ah, ja, jag veta. Du kommer från Ryssland. - --- Nej. Men det gör det samma. -- Så mörkt här är. - -Gatan låg fullkomligt svart. Inga lyktor brunno. Månskenet belyste -endast taken och glimtvis öfversta våningarna. De närmade sig västra -flodarmen -- de sämsta kvarteren. - -Flickan stannade. - --- Inte gå längre, sade hon. Det vara farligt. - --- Jag vill -- jag vill, utbrast han. - --- Nej -- dum. God natt. - -Nordling grep henne om lifvet. Hon brottades med honom och sade något på -sitt främmande tungomål. Därpå blef hon på en gång alldeles stilla, smög -upp mot honom och hviskade, tydligen bemödande sig att tala så korrekt -engelska som möjligt: - --- Släpp mig eller jag ropa. Du får träffa Ysaïl hos Wosslick annan -kväll. Lyd! - -Han sökte kyssa henne och hörde hur gitarrsträngarna sakta vibrerade som -i kvidan och jämmer vid omfamningen. Men hon vred sig lös, ilade öfver -gatan och var borta. - -Hugo lyssnade. Han hörde vattnet plaska kring kajpålverket. Otydligt -skymtade ett broskelett i mörkret. Han blef rädd. Det tycktes honom som -tassade skuggor kring svartgapen rundt om. Detta var den värsta delen af -staden -- rånens och lönmordens kryphål. Han sprang ut på midten af -gatan och började skynda mot öster. - -Clark streets båglampsband lyste långt bort. Med hvarje gata han -passerade blef det ljusare. Larrabee -- Sedgewick -- Market -- Wells -- -Lasalle -- ändtligen, han nådde Clark. Där stannade han. En urmakares -klockskylt visade half två. - -Förtviflan grep honom. Han skådade längs gatan och tyckte sig se en -oändlig passage, bitvis diamantgnistrande, som länkar i ett dubbelradigt -halsband, stundom delande ljus och mörker i vägens midt, men långa -sträckor höljd i svarta skuggor, hvilka äfven klättrade upp på -husfasadernas månglimmande fönster. Hur skulle det till sist gå med -honom -- ständigt, som hittills, bland de utestängda drifvas förbi den -skimrande pärlbandsstråten för att drunkna, begrafvas i slagskuggorna? - -Half två -- två, fyra, sex, åtta -- ah, minst sex, sju timmar att gå och -gå och gå innan morgon kom. Och då -- hvad då? Hvarför ej --? Men nej, -obegripligt, men nej, nej, nej. Icke än. - -Han gick långsamt framåt. Han tänkte smyga in i parken, och trots -parkpolisen finna någon plats att sofva ett par timmar. - -Kvarter efter kvarter passerades. De smala husen, med sina utskjutande -trottoarställningar, likt fotpallar, än af trä, än järn, än sten, reste -sig spöklikt. Gröna spjälluckor täckte en del fönster, trasiga, sneda, -ribbrutna. Här och där gapade endast svarta hål i månljuset -- rutorna -hade slagits in af hagelstormen. Det kunde vara ett led på ett helt -kvarter af dylika fönster, alltid på samma sida. Stora skyddstak, stödda -på pålar, hvälfdes öfver gatan, där butiker för lifsförnödenheter -skyltade med presenningstäckta tunnor och korgar. Utanför de talrika -cigarrbutikerna stodo stela träbilder, föreställande indianer med -fjäderbuske och lyft tomahawk. Apotekens glaskulor, fyllda med färgadt -vatten, glödde svagt i de skumma fönstren. Från omsorgsfullt tillbommade -krogar, spelnästen och glädjehus hördes dämpadt sorlet och klangen af -sånger, eder, glas och tärningskast eller kortslag. -- Månen belyste -gatan, satte en ruta, en list, ett dörrvred i glans eller grönfärgade -stora och oregelbundna partier af annonsplank, gaflar och telegraf- -eller spårvagnspelare. - -Nordling nådde Chestnut street. Vinden susade i tvärgatans -trädplantering. Från en bakdörr till ett franskt kafé raglade några -gestalter. Deras uppslagna halfkappor visade glänsande skjortbröst inom -frackurringningar. De hojtade till och viftade meningslöst med sina -käppar åt den hemlöse. En af dem snafvade på gatans dubbelspår och -tappade sin höga hatt. Snubblande uppgåfvo de öfriga vilda tjut, hvilka -skulle föreställa någon indianstams krigsrop. - -Längre upp låg Engels varieté. Cabs, hyrvagnar och automobiler höllo -ännu utanför. Stora båglampor gåfvo gredelin bakgrund åt de svarta -silhuetterna. Från bottenvåningens restaurang hördes banjomusik, och -hotellets fönster uppöfver lyste gula. Uppgifven af trötthet stannade -Hugo och stödde sig mot en röd metallpost, en cylinder för emottagning -af korsbandsförsändelser. - -En vagn, dragen af mulåsnor, kom sakta gatan ned. Den liknade en -omnibus, var upplyst, hade skorsten, hvarur rök bolmade, och omgafs af -stekos. En röst ropade oupphörligt från takets kuskbock: - --- Hot tomale, varm korf, pannkakor. -- Hot tomale ... - -Nordling lystrade. Den mexikanska läckerheten, hot tomale, glödhet -präriekyckling med cayennepeppar, lockade. Men han erinrade sig genast -att den kostade tio cents. Han hade blott fem. Skulle han taga kaffe och -majskakor eller korf? - -Vagnen stannade utanför varietélokalen. Några kuskar kommo fram. Äfven -ett par gamla blomsterförsäljerskor, hvars trasiga korgar voro fulla af -den vissnande varan, linkade fram. En af dem grät, högljudt beklagande -att hennes karl slagit henne, emedan hon ej kunnat sälja något. Med -andedräkten stinkande af visky babblade hon: - --- Han slog mej, yes he did. Det är Bessie, den där rödhåriga ungen som -tar kunderna där inne. Och hon ä' ju bara tretton år, men gör hvad som -helst ... Hon borde anmälas ... - -Nordling stannade vid ett af klaffönstren. - --- Kaffe, sade han, och majskakor -- men varma! - -Han kom ihåg att kaffe var stimulerande mot sömn. - -En grå kopp, utan öra, och som såg ut att vara gjord af sten, räcktes -ut. På pappfatet lågo tre små rykande runda kakor. En röst hördes ur -flottröken: - --- Nå, hit med nickeln! - -Hugo räckte fram sitt femcentsstycke. - -Plötsligt darrande som af malariafrossa drack han kaffet och sväljde -degklumparna. Med skakande hand sköt han koppen in öfver den nedfällda -fönsterbrädan. Han torkade sig med tröjärmen om munnen -- en gest han -aldrig kunnat därhemma. Från andra sidan vagnen hördes den druckna -gatuförsäljerskans lallande: - --- Han slog mej -- yes he did ... - -Månen lyste. - -Nordling vandrade vidare. Han såg snart parkingången, grandios i -nattbelysningen, med Lincolns stengestalt, stående framför -presidentstolen, och den halfcirkelformiga balustraden slående ring, lik -en skära, omkring sockeln. Längre bort, på ömse sidor, hvilade -sfinxerna, hvita i månskenet; stadsdelens alla avenyer löpte här ihop i -solfjäderspets. - -Han stannade. Strax bortom La Plazahotellets rundtornshörn stodo två -konstaplar, svängande sina battonger. - -Svensken vände och gick mot sjön, hvars yta glänste vid slutet af -parkbulevarden. Och där nere stannade han. - -I en svag buktning stodo de stora träden efter Lake Michigan. Den breda, -hvita stenvägen krökte sig tom ända bort till kolossalstatyn af general -Grant till häst, de stora hvalfbågarna under sockeln syntes tydligt. Mot -denna strand, som tycktes formad i porslin, lik kanten af ett jättefat, -skvalpade en sakta dyning af grönt vatten, hvars små bristande -böljekammar blänkte i guld. Ut till hamnpirens arm, strecksmal, -kritfärgad, och där en röd-hvit växellanterna roterade, låg -vattengolfvet i malakitmosaik. Och himmelskupan var lika grön, dess -hvälfning genomskinligt ljus. Månen, cirkelrund, stor, intensivt -bländande, belyste sjö, strand, skog och sträckan af villor längs Lake -Shore Drive. - -Hugo Nordling kände sig trött -- trött intill döden. Hans fötter värkte -och det var som hade han från knäna ned ej haft några ben. Låren voro -styfva och ömma som efter slag, armar, axlar och nacke stela. Ögonen -tårades och ville slutas samman. Vacklande famlade han efter stöd och -höll sig i en trädstam. Kunde han lägga sig ned? Där i skuggan -- en -skugga som sammet -- borde han ej synas. Han böjde sig ned, gräset var -ännu fuktigt. - -Hittills hade sömnen afvärjts, men nu kände han sig öfverväldigad. Han -tyckte sig ej kunna hålla hufvudet upprätt. Han smög emellertid framåt --- långt borta stod en bänk. Han lade sig på rygg, månskenet regnade. -Han blundade, men månskenet simmade under de värkande ögonlocken. Så såg -han Ysaïl och hörde trädens sus. Trädens sus och Ysaïls blickar söfde -honom och han slumrade in. - -En stöt mellan refbenen väckte honom. Det föreföll som en svart hufva -dragits för hans ansikte. Hvad var det? Hvad ville man? Ögonen slötos -åter, sömntyngda, muskelslappa. Då kände han ett par kraftiga käppslag -under fotsulorna och satte sig hastigt upp. En polis med kasken ned -öfver ögonbrynen stod bredvid honom. Det var egentligen ett godmodigt -utseende med hundögon och grånad mustasch. Han lät sin tjocka battong -dingla lekfullt från det lilla tofsprydda lädersnöret kring handleden. - --- Hej, sade han, wake up -- inte sofva! Sätt fart i benen bara ... - -Hugo gnuggade ögonen. - --- Hvad gör det? sade han. - --- Reglementet, kamrat. Måste lydas. Se så -- move on! - -Nordling reste sig och sökte rysande sträcka på sig. Hans kropp var -efter den korta sömnen likstel. - -Han stapplade uppåt vägen där galler vid galler utmärkte miljonärernas -slottsliknande villor. Plötsligt stannade han. Han gnuggade ögonen. -Därpå betraktade han förvirrad scenen framför sig. - -Ett galler, hvars spjutspetsar voro bronserade, och hvars fot bestod af -snidad granit, blänkte i månskenet. Bakom sträckte sig välklippta -gräsmattor i rundlar, ovaler, trekanter, mellan hvilka hvita sandgångar -slingrade. Rabatter och buskager voro strödda på denna mjuka och mörka -yta ända upp till strängt klippta och tuktade häckar, nästan svarta i -sin grönska. Några stora, röda blommor vände mot månen sina hufvuden. -Skenet var så bländande, att Nordling kunde urskilja kalkarnas darrande -pistiller. - -Bakom häckarna höjde sig ett slott i fantasistil. Murarna, af nyckfullt -omväxlande granit och brunsten, täcktes här och hvar af slingerväxter -och murgröna, som stundom nådde ända upp till altaner och en bruten -takfot. Smidesverk, de fasetterade fönstren, takens skifferbeläggning -och tornens spiror glittrade som solvågor i månljuset. - -En röd ampel brann inom en fönsterdörr till en terrass. Men för öfrigt -var det släckt inom den stora byggnaden, som tycktes sofva i den vackra -och sagobelysta natten. - -Det var dock något annat än palatset som fängslat Hugo och kommit honom -att för några ögonblick glömma sin trötthet. Midt på gården, i skuggan -från en stallbyggnad, som, äfven den, liknade ett litet slott, stod en -karl. I sin blårandiga skjorttröja och förkläde och med skärmmössan på -nacken, såg han ut som en trädgårdsmästare. - -Han stod nära kanten af en vattenbassin, hvars konstfontän var -nedskrufvad, och från cementkanten ringlade en slang med sprutstycke -till hans händer. Ett sakta porlande tillkännagaf att sprutan var i -arbete och strålen -- det var det underbara -- var riktad mot slottets -tredje våning. - -Nordling stirrade. Gällde det att släcka en liten ofarlig eldsvåda, som -plötsligt uppflammat, och så tyst som möjligt utan att oroa de sofvande -invånarna? Otänkbart. Eller var det en nattlig vattning af någon sällsam -klängväxt, som fordrade detta sätt i sin främmande omgifning? Hugo -följde silfverstrålens båge, där den bröt fram ur skugglinjen och lät -ett fint duggregn, likt pärlskum, yra ned mot marken. Nej, strålen -träffade spegelglasrutan och rann sedan, splittrad i skimrande -vattenränder ned mot fönstrets ornamentkarm och vidare längs murytan. -Det var alldeles tyst, de krenelerade tornen reste sig mot den gröna -månhimlen, trädgruppernas nattskuggor lågo som målade på gräsmattorna -och mannen med slangen stod likt en staty orörlig och riktade alltjämt -sprutan mot fönstret i tredje våningen. Endast bassinens svaga gurgling, -det mjuka hväsandet från munstycket och vattnets fall mot rutan, hvilket -liknade strandsorl, hördes. - -Då kände han en hand på sin skuldra. - --- Inga funderingar på att krypa öfver, hoppas jag? - -Nordling ryckte till. Poliskonstapeln stod bakom honom. - --- Hvad betyder detta? - -Irländaren tvekade. - --- Vet ni inte? - --- Nej. - --- Där bor Palmer-Hudson, slaktarn, millionären. - --- Nå? - -Konstapeln var tillfredsställd. - --- Du är all right, sade han. Hoppas du snart får arbete. Jo -- old man -Palmer kan inte sofva, förstår du. Sofver hela sommaren på -atlanterångare därför att då hör han vattenskvalp -- vågorna slå mot -fartygsväggarna, förstår du. Reser jämt. Men måste hem till hösten och -jobba i svin. Kan ej sofva, insomnia, förstår du. Har för mycket pängar --- kan inte sofva. Då står Jim Blakely om nätterna och sprutar på den -gamle mannens sängkammarfönster. Låter som på sjön och old Palmer får -sofva ett par timmar. Konstigt ... - -Han talade i en butter och likväl vänlig ton. Båda stodo tysta, -stirrande mot huset och kaskaden från vattenslangen. - -Mannen på gården stoppade. Han lät sprutan glida ned i gräset och -afvaktade. Det hördes hur vattnet rann ned i bassinen. - -Då öppnades efter ett par minuter ett balkongfönster och en gubbe i -pyjamas blef synlig. Månen belyste klart ett hvitt och härjadt anlete. - --- Mer, skrek han, sluta inte, Jim, more, Jim! - -Och Jim började åter sin sprutning. - -Nordling vände sig och därvid vacklade han till. Han kände -dödströttheten återvända. - --- Hvar skall jag få sofva, snyftade han och hans röst fick uttrycket af -ett kvidande barns. - -Polisen betraktade honom tyst. Det kom ett uttryck i hans ögon, som Hugo -med dunkel förvåning fann likna Ysaïls skrämselblick i krogen vid -åskslaget. Det var en underlig blandning af förskräckelse och -medlidande, en sorts undergifven förvåning inför något ofattligt. - -Irländaren sade tvärt: - --- Jag kommer ej mer tillbaka i natt den här ronden. Ingen annan heller. -Good night. - -Och han gick hastigt sin väg, söderut, mot staden. - -Svensken såg en sekund efter irländaren. Därefter sprang han, snafvande -och stapplande, mot träden vid sjön. Uppbjudande sina sista krafter -lyckades han släpa närmsta soffa in mellan stammarna. Han lade sig -raklång och såg hur månens strålar silade in genom det gröna hvalfvet. -Så förvirrades allt, strålar och blad dansade som små sjövågor och han -somnade djupt. - -Han hade sofvit länge. En dröm väckte honom. Han tyckte att han var på -det långa kabeltåget som öfverfylldt af arbetare ringlade upp ur -tunneln. I tusental foro de trötta maskinerna hem. Trängseln var -oerhörd. Han kämpade för att behålla sin plats på en af vagnarna. Men -till sist måste han gifva efter och med ett skri föll han ned från -plattformen och under hjulen. -- Det var då, han vaknade. Han hade -fallit af soffan och låg på marken. Solen lyste, det måste vara klockan -tolf på dagen. Hans hufvud värkte, men han kände sig utsöfd. Nordling -reste sig. - -Han smög upp mot bulevarden. Det Potter-Hudsonska palatset låg starkt -solbelyst med fällda markiser för alla fönster. Några karlar gingo -innanför gallerverket och maskinklippte gräsmattorna. En neger polerade -mässingsbeslagen på en terrassdörr. Under hufvudentréens -portalöfverbyggnad väntade en chaufför i en väldig och glänsande -lyxtonneau. - -Hugo fortsatte en sidogata fram till Clark street. Vid hörnet hejdades -han af ett nedgående kabeltåg, tätt packadt med arbetare. Klockan kunde -således ej ännu vara mycket. - -Någon skrek hans namn från en af vagnarna. Det var en bekant, en svensk -snickare. - --- Hej, Hugo, skrek han, gå till boardinghuset, mistress Ostroem har -fått ett bref, ett rek till dig ... - -Kabelvagnarna slamrade bort. - - - - - II. - - - - - IV. - The boardinghouse. - - -Dörren åt gatan stod öppen till gamla fru Åströms inackorderingsställe -vid Chestnut street. En mager piga sopade trappuppgången och från hallen -stod dammet som en rök öfver förstutrappan, på hvars järnbalustrad satt -en par och fyrtiårs herre i hvit jockeymössa och rökande en -silfverbeslagen sjöskumspipa. Hvar gång den unga flickan närmade sig -honom och lutade sig ned i sitt arbete, passade han på att tämligen -djärft och hårdhändt krama henne hvar så föll sig, hvarvid hon blodröd i -ansiktet, men med blickarna drunknande i mannens karamellvackra utseende --- innefattande glänsande bruna, fullkomligt uttryckslösa ögon samt -stora svärtade mustascher -- hviskade: - --- Nej men jisis, mister Ostroem då -- låt bli -- tänk om missis ... - -Ned ifrån köket trängde matos: lukt af biffstek, af pannkakor, som -gräddades, och den syrliga aromen af förvällda tomater. - -Hugo Nordling kom gatan uppåt. Han var ännu stel i lederna, men -budskapet om pänningar hade stimulerat mer än mat och hvila. Han sökte -erinra sig hur mycket han egentligen kunde vara skyldig fru Ostroem för -den tid han bott och ätit hos henne på kredit. Ett halft år hade han -bott där och däraf betalt för två månader, sedan hade han då och då -stuckit åt henne någon dollar -- men å andra sidan hade han ibland lånat -af henne. Han var nog skyldig för fyra månader à tjugufem dollars, -alltså hundra dollars. Gud i himlen, hundra dollars! Och hvad kunde -brefvet innehålla? Det var förmodligen från hans moster, den snälla, -tåliga, undergifna, gamla, goda moster Kristin, som af sin lilla -kassörskelön försakat ihop hundra kronor till den älskade systersonen i -Amerika, och nu sände dem, då hon ju aldrig fick bref, till det hus, hon -trodde att syster Karins Hugo alltjämt bodde i. -- Här fick Hugo tårarna -i ögonen, ty han mindes den döda modern. -- Och hundra kronor -- -tjugufem, tjugusju dollars! Hvad skulle den beskedliga mistress Ostroem -låta nöja sig med? - -Nordling var framme. Han tänkte öppna järngrinden och gå in -matsalsvägen. Matsalen låg, liksom köket, i souterrainvåningen. - -Då fick mister Ostroem sikte på honom. - -Han flög upp som en retad kalkontupp. Därpå blef han likblek i ansiktet -och hans blå skäggbotten lyste. -- Det var periodiskt återkommande -anfall af ursinnig ilska hos denne drönare, och de kunde drabba hvem som -helst af hustruns inackorderingar. Nordling hatade han på grund af ett -inbilladt förolämpande öfversitteri under den tid, denne hade pängar och -han själf, som vanligt, ej förtjänade något. -- I verkligheten var han -från början en skicklig finsnickare, men hade i det nya landet innehaft -en fördelaktig hofmästarbefattning hos en millionär och under denna sin -butlertid gjort bekantskap med den tjugo år äldre kokerskan, gift sig -med henne och förmått henne på sina ganska dryga besparingar sätta upp -ett boardinghouse. Hvarefter han lefde lugnt på sitt ståtliga utseende, -under ständiga tiggerier från hustrun och mystiska antydningar om en -politisk plats, som i framtiden väntade honom, då en viss person blefve -vald till borgmästare. - -Mister Ostroem rusade ned från trappan. Pekande på Nordling med -pipskaftet, som skälfde i hans hand, framstötte han, darrande på målet: - --- Hvad vill ni här -- låna pängar af gumman -- våga inte gå in -- för -jag vet inte hvad jag gör -- ut -- - -Hugo smålog. - --- How do you do, mister Ostroem, sade han lugnt. -- Jag vill betala -gumman litet pängar ... - -Herr Ostroem slog om. - --- Betala -- nå -- ja -- det -- det kan ni göra till mig. - --- Naturligtvis -- men gumman har brefvet. - -Ostroem gick mulen uppför trappan. Han skulle dock om en stund kanske -kunna få en femdollar af gumman till sin biljardspelning -- det enda han -numera var skicklig i. - -Hugo gick ned och in i matsalen. Det var ett aflångt rum, lågt i taket, -hvitstruket, blommor för fönstret, som stötte i marken, och ett långt -bord med hvit duk längs midten, afdelande två rader rottingstolar. Tre -lampor med reflexskärmar af bleck hängde i taket öfver bordet, belysande -dess center och bägge flyglar. Centern kommenderades af en väldig -fruktskål med magert innehåll, flyglarna hade hvar sin förman i ett par -bordsställ af skurnött nickel, bärande legendariska rester af cakes och -marmelader. Mellan dessa framstående poster kommo de underordnade i form -af brödkorgar, hvilka däremot voro pyramidaliskt väl försedda. Gemene -man slutligen bildades af ett batteri tomma tallrikar på dubbla leder, -och hvilkas gradbeteckning kunde sägas vara de fettränder, det flottiga -diskvattnet i hastigheten kvarlämnat. Vapnen, för att fullständiga -liknelsen, knifvar och gafflar, lågo staplade tillsammans med en hög -sammanrullade grå fältkappor -- servetter -- på en liten hörnhylla. -Lamporna voro ej tända och det var skumt i salen, trots tidig förmiddag. -Golfvet luktade såpa och fukt efter nyligen skedd skurning och från -fondens kök hördes en vredgad kvinnoröst. Det var matmoderns. Flickan, -som städat, fick sin skrupens för slampigheten med herrn, hvilket -mistress Ostroem nedifrån iakttagit genom spiraltrappans -midtelurhålkning. -- Hon använde den som ett ofantligt såväl tele- som -stetoskop. - -Hugo Nordling väntade några minuter. Stormen i köket lade sig och snart -hördes därifrån endast smällandet af spiselluckor och kastrullock. -Dörren gled upp och fru Ostroem kom in. - -Hon var en liten tjock och rund gumma med ett par vänliga grå ögon i ett -degansikte, färgadt rödt af arbetet vid ugnen. På hufvudets glesa grå -testar bar hon en liten svart spetsmössa, hade små guldringar i öronen, -mycket breda och tjocka vigselringar på ett kort ringfinger och vid en -rem kring lifvet en väska och en stor nyckelknippa. Hon log fryntligt -som en gammal clown vid åsynen af Nordling. - --- Nå, hur har herrn det -- något jobb ännu? sade hon. - -Och då han ej genast svarade, oviss om taktiken i genmälet, fortsatte -hon omedelbart med en viss gammaldags gemyt: - --- Såja, mister Nårdling, nog kommer jobb -- det är bara att hålla i. -Här är bref till honom, få se hvad det kan vara. Och Ostroem tänker gå. - -Eftermeningen, som tillades i hviskande ton och kunde tyckas sakna -sammanhang med frågorna för öfrigt, var gummans vanliga sätt att sluta -hvilket resonnemang som helst och betydde att Ostroem hotat med att -lämna henne. En hotelse som naturligtvis aldrig sattes i verket. Hugo -log också: - --- Å strunt, han vet nog att han aldrig får ett bättre boardinghouse än -här! Jag väntar ännu, jag, på den där utlofvade ritarplatsen hos Frazer -& Chalmer. Äfven Western Electric har gifvit mig godt hopp ... - -Det sista var endast ett godt hopp i Hugo Nordlings fantasi för att -stärka intrycket för tillfället, men den första firman hade verkligen på -en rekommendation från Göteborg antecknat den unge svenskens namn. - --- Och det där brefvet ... sade Hugo dröjande. - -Gumman hade satt sig och knäppt upp sin väska. Hon tog upp ett aflångt -kuvert med fyra svenska frimärken och fem små sigill på. - --- Mister Nårdling är väl snäll och tänker på mej! sade hon i en sorts -klagande underton och räckte honom brefvet. Därefter blef hon sittande -med ögonen riktade på den unge mannen. - -Han var en smula generad. Det fanns ej annan råd än att bryta brefvet. -Emellertid gick han långsamt fram mot fönstret, liksom för att kunna se -bättre, höjde kuvertet ett par gånger mot dagern, slet hastigt upp det, -under det han vände värdinnan ryggen, nappade en sedel, kramade den -ljudlöst samman i handen, låtande samtidigt lacken knastra för att -förtaga möjligt prassel, och förpassade den snabbt som en -trolleriprofessor i en västficka. Det hela tog två sekunder. -- Han -snurrade rundt. - --- Få se, sade han, hvad någon hygglig själ har skickat. - --- Har inte mister Nårdling skrifvit hem efter viss summa då? frågade -fru Ostroem i missräkning. - --- Nej, nu har jag ju plats hvilken dag som helst, sade Nordling i lätt -ton. Han tillade: - --- Och då vill jag ej oroa dem ... - -Värdinnan suckade. - -Hugo sprätte upp sidorna af kuvertet för att gifva sig sken af att ej -ännu ha tillräckligt öppnat det. Därpå drog han fram två sedlar och ett -sexviket brefark. - --- Se, sade Hugo litet forceradt muntert, se bara, mistress Ostroem, -gull, gull, lull, lull -- och redan växladt i amerikanskt mynt. - -Han tillade vemodsfullt: - --- Det blir ej mycket i vårt mynt, men där hemma betyder sjuttiofem -kronor mycket, ofta nog. - --- Yes, yes, suckade gumman. - --- Nå -- rättvis delning, här är tjugu dollars, hälften hvar, var så god -fru Ostroem. - -Han räckte henne en tiodollarssedel. - --- Tack, tack. - --- Och så kan fru Ostroem vara snäll och växla den här kanske? - -Värdinnan öppnade sin väska, stoppade ned de bägge sedlarna och började -skramla med mynten. - --- Jag vet knappt om jag kan -- jo, det blir jämnt det, en femdollar i -papper och fem i silfver om mister Nårdling vill? - --- Tack, kära fru Ostroem -- jag önskar jag kunnat gifva mer ... - -Han vek ihop sedeln och stoppade de stora silfvermynten i byxfickan. De -tyngde skönt. - --- Hvar bor Nårdling nu? frågade gumman och reste sig pustande. - -Hugo valde den billigaste gatan, han visste, för sitt svar: - --- På Market street. - --- Hos svenskar? - -Han visste ej hvarför, men svarade instinktivt: - --- Nej, hos tyskar. - --- Yes -- dom ska' väl ha lite' dom med ... Vill han ej äta litet? - -Värdinnan slätade ut ett dukhörn på slagfältet, hvars trupper alltjämt -stodo i parad. - --- Tack fru Ostroem, men kunde jag få ta ett bad? De ha inte badrum -därhemma. - -Han lade märke till att gumman efter betalningen uteslöt herrtiteln och -kände sig plötsligt nedstämd. - --- Jo vars, gå upp bara. - --- Och så har jag visst litet tvätt, som jag ej kunde ta ut när jag -flytta'? - --- Ja vars, ta't. Det ligger i Nårdlings gamla rum, som ej är uthyrdt. - -Gumman skumpade ut i köket och Hugo klef trapporna med fyra steg i -taget. - -Men då han kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, som blott innehöll en -säng, en byrå och en stol, sjönk han ihop. Han kände sig ytterligt matt -och ånyo kom den utestängdes förtviflan öfver honom. - -Här hade han drömt och planerat invandrarens första stormförslag. Hur -han tänkt och spekulerat -- hur han gäckats och lidit. Hvilken ångest -och rädsla han utstått inom dessa fyra trånga väggar, hvilka lögner han -måst skrifva till hemlandet, och hvilka lögner han fått utdela här! Här -hade han legat sömnlös och nu, nu i denna stund var han ännu så djupt -sjunken att han måste emottaga allmosor hemifrån -- och från en fattig. -Och därtill alltjämt ljuga för en annan fattig -- ah -- - -Och han dolde sitt ansikte. Den stora kroppen skakades af snyftningar -och tårarna sipprade mellan hans fingrar. Han var för vek, han dugde nog -aldrig -- hvad skulle han göra -- hvad skulle det väl bli sedan --? Och -dessa pängar -- detta bref som han knappt vågade läsa, ty han kände sig -ovärdig ... - -Med blicken bländad af tårar läste han, mumlande orden med kväfd röst -som i en stapplande bön vid någon kärs bår. - -Och han läste: - - Österköping den 5:te september. - -Du kära, kära Hugo! - -Jag sänder dig härmed trettio dollar som jag hoppas kan komma dig till -godo i det stora och främmande landet. Det är ej mycket, det förstår jag -nog, därute, men jag kan ej sända mer denna gång. Var nu rädd om -pänningarna, kära Hugo. Ack du kära, hvem kunde väl tro då du var liten -och låg i Karins knä att du skulle fara så långt bort! Jag tänker så -ofta på dig och undrar hur du har det -- man hör ju så mycket förfärliga -saker från Amerika. Gud gifve dig lycka, Hugo, därborta, och kom ihåg -att hade den kära Karin fått lefva, så skulle hon velat blifva stolt -öfver sin gosse. - -Nu orkar jag ej skrifva mer, mina ögon har varit så dåliga den sista -tiden. Jag sitter som vanligt vid mina böcker hela dagen i boden och har -intet att berätta dig som är ute i stora världen. Det enda jag längtar -efter är mina kära grafvar, mammas och syster Karins! Men de äro ju i -Stockholm. Från faster Lotta hade jag bref i förra veckan, hon är dålig, -stackars Lotta. Skrif till henne, Hugo, hon var så snäll mot dig då du -var liten och Karin föll ifrån. Gud gifve dig hälsa, du käre, som jag -håller så mycket af. Och skrif någon gång och berätta litet för mig, -Hugo. Det är nu ett halft år sedan jag hörde från dig. - - Din gamla moster - _Kristin_. - -Nordling satt länge och stirrade på en punkt. För hans ögon dansade och -brände i eldskrift det lilla brefvets affärstydliga, nu af ålder litet -darrande piktur. Och detta omsorgsfulla och vackra pränt framkallade en -bild. Han såg mostern med sitt bleka, fina, förgrämda anlete. Den -tåliga, genom gråt i det tysta förbrunna blicken, det nu tunna hårets -gråa slingor, den böjda gestalten vid sin pulpet i den pedantiska -landsortsstadens kramhåla. Han såg hennes genom lidanden tillkämpade -lugna min, det vackra undergifna leendet. Han tänkte på hennes aldrig -pliktsvikande arbete under de långa åren, som beröfvat henne alla -illusioner, äfven de minsta, till och med den lilla önskan att få besöka -ett par kära grafvar. Och hennes bild framträdde mot ett hem och ett -land, som han kände sig aldrig mer skola få se. Och han tyckte sig redan -död. Och gripen af den utvandrandes plötsliga ångest, hvilken är den i -natten utstöttes, kastade han sig öfver sängen, bet i kudden för att -dölja ljudet af de krampsnyftningar, som ville kväfva honom och grät sig -slutligen till sömns som hade han än en sista gång varit ett litet -hemlöst barn. - - * * * * * - -Det var skymning då han vaknade. Han reste sig förvirrad och lyssnade. -Genom trappuppgången steg slamret af porslin och glas, som diskades. Han -såg på det hopskrynklade brefvet, hvilket han ännu höll kramadt i -handen. Så blef han sig själf igen, kall och eftertänksam som den ännu -efter kastningarna studsande immigranten bör vara. Han stoppade ned -brefvet, såg på den undansnillade sedeln -- jo, det var en tiodollars -- -och beslöt att gå ned. Efter att hastigt hafva tvättat ansikte och -händer begaf han sig utför spiraltrappan. - -I andra våningen mötte han fru Ostroem. Hon skrek till i förskräckelse. - --- Jisis, jag trodde det var en burglar ... - --- En röfvare -- jo jag tackar, ånej, inte än. - --- Har inte mister Nårdling gått än, men gå då ned och ät -- alla ha -redan haft supper. Och Ostroem tänker gå. - --- Nu igen? - --- Han ville ha fem dollars till den där biljarden -- hvem vet om det är -till den för resten -- och jag hade ju inte växel, herrn fick ju det. Så -måste jag ge honom tiodollarn, och nu får jag väl icke se honom i natt. - -Det var inte långt ifrån att gumman snyftat. Nordling fortsatte nedåt -matsalen. Värdinnan ropade efter honom: - --- Kom upp i parlorn se'n och språka litet ... - --- Tack, ja, jag skall titta in i förmaket. - -Matsalsbordet var ett härjadt fält med skrynklig och såsfläckad duk och -tusentals brödsmulor. Efter stormningen hade anförarna beröfvats allt -innehåll och alla linjer voro brutna, alla punkter i oordning. Till och -med soja- och senapskopparna erbjödo anblicken af djupt förfall. En -ensam flygellampa belyste melankoliskt valplatsen. - -Hugo åt med glupsk aptit den kallnande maten, som den magra flickan -framsatte. Hon hade rödgråtna ögon, förmodligen syndens lön för annan -person. Tomatsoppa med små kex afslutade måltiden. - -Fru Ostroems kära parlor, det vill säga hennes salong, hennes förmak, -var hennes stolthet. Det innehöll allt som var smaklöst af en -tapetserarfantasis utsväfningar. Gardiner, mattor och hemska draperier -hängde och slängde på, öfver och under allt. En del hade spetsar, en del -broderier, en del plyschbollar och tofsar, en del hade alla dessa -attribut tillsammans. Äfven en möbelsnickares värsta deliriumssyner -funnos afbildade i hans produktion i form af vansinniga möbler, omöjliga -att komma under fund med. Allt var naturligtvis billigt, men dyrt -betaldt enligt landets afbetalningssystem. - -Nordling gick in. - -I rummet sutto fru Ostroem och en ung dam i en sorts soffa, som liknade -en orgel. En liten ljuslockig flicka stod vid skuggan af en stol, hvars -spindelben, andedräktsäte, hårfina karm, och allt, var helt och hållet -förgylld. Detta spröda machverk var nämligen ej afsedt att sitta på. - --- Lajsa, sade den unga damen, uttalande Lisa på engelskt vis, rör ej -stolen! - --- Insch-ni-jör Nårdling från Stockholm och miss Maud, också från -Stockholm, från op'ran -- presenterade fru Ostroem, vänligt leende. - -Det var en ganska ung flicka, smärt och hade varit vacker, men med något -trött och lidande, något slocknadt i anlete och blick. Det slog Nordling -att samma förgrämda uttryck mindes han från sin barndom både i sin mors -och mosters ansikten. Det var som hade en gång något ramlat, något -brustit för dessa kvinnor, och minnet af illusionens slutliga flykt -outplånligt stämplat deras drag. - --- Mamma, sade den lilla flickan, kan den herrn sagor? - -Den unga kvinnan rodnade, men log samtidigt. - --- Var tyst, Lajsa. - -Hugo kände sig beklämd. Han tänkte på sitt bref. Han såg också att miss -Maud var fattigt och trasgrant klädd och att barnet hade något hektiskt -öfver sig. Plötsligt hostade det -- en våldsam hosta som kom det lilla -bröstet att arbeta i kramp och färgade det magra ansiktet blodrödt under -guldlockarna. - --- Tack, kära fru Ostroem, för mat, stammade han. - --- Sitt ned, sitt ned, sade gumman. Här ä' alla gästerna borta i kväll, -på teatern förstås, det är ju lördag. Men fröken är glad att slippa en -gång -- hon är vid Mc Vickers ... - --- Jaså, sjunger -- - -Miss Maud skrattade. Det såg inlärdt ut. - --- Nej, jag dansar, jag var ett tag vid operan hemma, men det -- det är -bättre här. Jag kom till världsutställningen, jag och en kamrat. -- -Nästa vecka ha vi en ny pantomim: Ali Baba och de fyrtio röfvarna. - --- Sitt, uppmanade värdinnan, sitt, sitt. - -De satte sig. Nordling sjönk till synes ned i en byrå -- men det var en -emmastol. Samtalet gick trögt, då och då afbrutet af barnets frågor och -hostanfall. Nordling föreslog till sist att få gå efter litet öl -- han -skulle ändå ha en cigarr. Damerna tackade med förtjusning. I köket -lånade han en bleckflaska -- den sedvanliga hämtaren. Då han återkom, -hade han med sig, utom ölet, två buteljer ingefärslemonad och en påse -kanderade dadlar, köpta vid gathörnets vagnsstånd. Ute var det alldeles -mörkt och ganska kyligt. Han undrade om han skulle få tillbringa natten -i sitt gamla rum. - -Miss Maud tände en cigarrett, som Nordling erbjöd. Fru Ostroem hade satt -fram glas på en chaislong som var ett bord. - -De talade om Sverige. De talade försynt om det gamla landet, som om en -död. Hugo fick känslan af att sitta långt bort från verkligheten och se -på något genom ett flor. Den lilla flickan bad honom med de små tunna -armarna om hans knän: - --- Snälla du, tala om en saga ... - --- Så bra hon talar svenska, sade Nordling, vänd till fröken-modern. - --- Det skall hon åtminstone lära sig, svarade dansösen lifligt och med -ett uttryck i rösten som skilde sig från den annars tämligen än -konstlade än simpla ton, hvari hon talade. - --- Snälla du, snälla du, berätta! upprepade barnet bedjande. - -Han lyfte upp flickan. - --- Och om hvad, liten? - --- Sagan om lilla Lisa. - --- Jag vet ej om jag kan -- - --- Om lilla Lisa, du vet. Om Tummelisa ... - -Nordling mindes skoldagarna och då han hvarje lördag för sparad -veckoslant i hörnets boklåda köpte ett subskriptionshäfte af den store -danskens sagor. -- Tummelisa var det ... Ah, hvar fanns väl hans -barndoms bibliotek nu? Han såg vägghyllan i sängkammaren, vindskupan med -det lilla bord, som var hans, kaminens ventilögon och luckans röda -gallermun, där kolen lyste mellan tänderna. Han hörde faderns tunga -andhämtning från utdragssoffan, på hvilken han tog den för det sjuka -hjärtats skull förbjudna middagsluren. Och öfver plåttaken föllo -flingorna i kapp med blåskymningen. - --- Tummelisa, sade än en gång det lilla svenska utskottsbarnet i det -främmande landet. - -Och Nordling berättade. - -Han diktade själf och lade till där han ej kom i håg, men det var en -mycket vacker saga, och både gamla kokerskan Ostroem med sitt -spiselbrända och bekymmerfulla stackars gumansikte och den unga -gatflickan, som sökte lära sitt olagligt födda barn sitt hemlands språk, -lyssnade som i ottesång. Och i den lillas blåringade och stora ögon -lyste det som af reflexer från heldagsljus och hon glömde sina dadlar -och sökte hålla tillbaka hostan så mycket som möjligt. Och utvandraren -själf med en stundom skymd blick och ibland underligt tjock röst talade -alltjämt om Tummelisa, som hade ett grannt lackeradt valnötskal till -vagga och blå violblad till madrasser och till täcke ett rosenblad. Och -som en natt togs bort och flöt utomlands på ett stort näckrosblad och -träffade alla de stygga och fula paddorna och ollonborrarna och råttorna -och fick skälfva af köld och digna af trötthet och hunger. Och han -berättade om lilla Lisas alla äfventyr och pröfningar, och om fågeln som -var nästan ihjälfrusen, men kvicknade till, och till sist flög bort med -Tummelisa från allt det stygga och fula. - --- Och se'n? sade lilla Lajsa. - -Hugo läste som ur bok -- det var som hade en minnets skåpdörr slagits -upp från förr: - --- »Så kommo de till de varma länderna. Där sken solen mycket klarare -och himlen var dubbelt så hög, och vid diken och hägnader växte de -vackraste gröna och blå vindrufvor. I skogarna hängde citroner och -apelsiner, luften doftade af myrten och krusmynta, och på landsvägen -sprungo de vackraste barn och lekte med stora, brokiga fjärilar. Men -svalan flög ännu längre bort, och det blef allt vackrare och vackrare. -Under de präktiga gröna träden vid den blå sjön stod ett skinande hvitt -marmorslott från gamla tider, och vinrankorna slingrade sig omkring de -höga pelarna; högst där uppe voro många svalbon, och i ett af dessa -bodde svalan, som bar Tummelisa.» - -Och så berättade Hugo till sist för den lilla Lajsa hur den lilla Lisa -blef förd till en stor hvit blomma och af blommans ängel fick hvita -vingar på sin späda kropp och med dem flög rakt in i sällhet och ljus. - -Då sade lilla Lajsa med sin tunna, allvarliga röst: - --- Säg du, flög hon in i himmelriket då? - -Och Nordling visste ej hvad han skulle svara. Ty sagan var slut och han -var så långt, så långt från sagornas värld. - -Han klappade barnet på hufvudet. Miss Maud reste sig och likaså fru -Ostroem. Han hörde gumman vänligt hviska till dansösen och uppfattade -att hon nu kallade äfven modern för Lisa. Det var sent och Hugo tackade -för anbudet att öfver natten få ligga i sitt gamla rum. Innan han gick -upp kom Miss Maud fram och tryckte tafatt hans hand. - --- Tack, sade hon, och rösten skälfde litet, -- tack -- det var så -- så -vackert och -- snällt mot min stackars lilla unge ... - - - - - V. - Hvad en dollar räcker till. - - -Då Hugo tidigt följande morgon vaknade, sken en blek och kall höstsol på -gårdsmuren midt för hans fönster. Tunn och kallt blå höjde sig himlen -öfver muren och gårdens enda träd, en knotig och tynande kastanje, -släppte blad från sina som i frossa skälfvande grenar. Ur soplåren yrde -sågspån, kolstybb och papperstussar. - -Men Nordling sprang lätt ur sängen. Han hade sofvit bort kvällsintrycken -och kände sig stark och nästan munter. Nu skulle han taga ett bad. - -Badrummet var i samma våning. Han fyllde karet med kallt vatten och steg -med förtjusning ned i den kalla porslinsovalen. En mandeltvål -förbrukades, och han frotterade länge sin kropp, till dess den under -fiberhanddukarna lyste röd som eld. Det var som hade han velat tvätta af -de sista motgångarna, skölja bort olyckorna och nu ren och stark gå -något nytt och verkligt emot. Han hvisslade lågt en melodi som han -trodde sig ha uppfattat i Ysaïls sång. - -Därefter rakade han sig, utan vidare lånande herr Ostroems bästa knif, -och kammade omsorgsfullt sitt hår. Alltjämt hvisslande plockade han fram -rent linne ur tvättinrättningens manillapapperspaket, hvilket låg i den -lilla, för öfrigt tomma byrån. Han borstade sina kläder med -viskborstarna som hängde i sina bleckställ, och då han vändt och knutit -sin halsduk hårdt kring den kalla, höga och glanshvita dubbelkragen, -kände han sig ånyo vara människa. - -Slutligen räknade han pänningarna. Tio dollars hade fru Ostroem fått. Så -hade han köpt litet i går kväll -- hvad var det? En pint öl, fem cents, -en cigarr, ett paket cigarretter, fem cents hvardera, två flaskor -gingerale, tio cents, och den lilla påsen. - -Det blef trettio cents och mycket riktigt återstod nitton och sjuttio. -Han beslöt att bedja få återtaga sitt gamla rum, för en vecka till att -börja med, och betala två dollars i förskott. Hugo rullade sedlarna, -tian och femman, väl tillsammans och stoppade dem i klockvästfickan, -skrapade samman silfret och stack det i högra byxfickan, samt gömde -brefvet inom de nötta läderpärmar, hvilka skulle föreställa plånbok. -Därpå gick han ned. - -Värdinnan var förtviflad. Ostroem hade varit borta hela natten och, nyss -återkommen, genast lagt sig att sofva. Han hade sett ut som ett -uppgräfdt lik i ansiktet och stinkte af mysk -- mistress Ostroem begrep -nog, men vänta! Till att börja med hade hon kört bort den unga -städerskan, hennes eget hem skulle åtminstone ej vara ett dåligt hus. - --- Ja visst får mister Nårdling rummet. Här skall man stöka och slita -för ingenting -- nu måste jag göra en extra stark frukost åt Ostroem, så -att han ser ut som folk igen ... - -Gumman lät en lång följd af rasselljud uppstå genom vilda manipulationer -med lock, grytor, pannor och spiselattiraljer. Det lät som en rad af -artillerisalfvor, och hon var så äktenskapligt upprörd, så köksröd och -så blind från såväl inre som yttre ugnslågor att hon knappast märkte de -två stora silfverdollrar, Nordling lagt på matsalsbordets slagfält, då -han flydde ur köket. - -Avenyen utanför låg blank, rak som ett streck, och öfver den gråtorra -asfalten rullade höstens första löf. Alléernas träd sträckte i smalnande -perspektiv ända ned till floden, bakom hvilken affärsstaden låg och -öfver hvars guldunst summo svarta, blå och hvita rökmoln. En neger skrek -något åt Hugo, och han klättrade upp på den svarte skoputsarens -stolplattform för att få skorna borstade. - --- Fine morning, sar! - -Yllebindlarna flögo öfver Nordlings fötter. De ormade sig kring häl, -tåspets och hålfotens sidinsväng och en svag kittling irriterade -behagligt. Hugo ögnade flyktigt igenom de stora rubrikerna i Daily News -andra morgonupplaga, som negern räckt honom. Det var som vanligt mord, -eldsvådor, järnvägsolyckor och börspanik. Litet våldtäkt med åtföljande -lynchning, några nattliga rån, ett par millionärdöttrars bortgiftande -med europeiska adelsmän utan pängar, kapplöpningar, prisboxningar och -annonser, annonser, annonser. - -Vinden spelade genom träden, dansade med fallande blad och lät tidningen -fläkta. - -Skorna skeno som spegelglas, men alltjämt ingned putsaren dem på nytt. -Han var en ung och vacker typ, med den kaffebruna teint som första -rasuppblandningen ger. Den lilla sportmössan satt på ena örat, de stora, -svarta ögonen spelade lifligt åt alla håll, tändernas emalj -porslinslyste. Den röda skjortan var öppen på sjömansvis öfver ett bredt -och brunt bröst och han hvisslade en munter cakewalk. - -Färdigt -- och Hugo hoppade ned. Han räckte sin nickelslant åt pojken, -som i några vana taktslag med viskborsten öfverfor hans rock. Han kunde -ej låta bli att le, då han såg in i de svarta solögonen och negern log -tillbaka. I nästa sekund jigdansade denne ut midt på bulevarden, sökande -kunder, och Nordling hörde efter sig hans glada och gällt musikaliska -röst i yrkesropet: - --- Shine, sar! Shine, sar? - -Solen lyste blek öfver gatan. Luften var sval. Bakom gallergrindarna -till de likformiga husens hvita trappor skurade uppskörtade flickor -balustrader och dörrar. En och annan ridknekt, rökande sin korta -bulldoggspipa, sysslade med sadlar och remtyg. Då och då växlades några -ord mellan de unga flickorna och deras fnissande skratt ljöd öfver -avenyen. Ibland föll ett gulnadt blad, singlade genom luften och -fastnade på Hugos rockuppslag. - -Han gick och tänkte på sin dag. Det föreföll honom i den rena och -eggande luften som andades han för första gången utan obehag. De sista -månadernas ångest och förslappning var borta, han skulle nu lyfta sig -öfver svårigheterna. Först ville han göra upp dagens program. Redan i -dag skulle han gå till Frazer & Chalmer och på nytt höra efter -- det -verkade bra att han var ren och snygg. Men först skulle han äta något. -Och för resten en fridag -- på Konstmuséet var en Degasutställning och -han hade aldrig förlorat sitt medfödda intresse för konst. Denna tanke -förde med sig minnet af de unga artister, han först råkat, men då den -lilla reskassan var slut, dragit sig ifrån. Äfven till dem kunde han -titta upp. Och så Ysaïl -- han måste in till Wosslicks. -- Låt mig se, -sade han till sig själf, jag har sextiofem cents i växel, de få gå i -dag, så blir det jämnt en dollar, och den måste räcka! - -Ju närmare han kom Dearbornbron, dess högre steg larmet från stadens -hjärta. Det var ett surrande ljud och ett väldigt mummel, ett dån som -från en oerhörd ångmaskin. Det steg och föll icke utan stod för hörseln -som en jämnhög mur i den höga luften. Endast växte liksom hvarftals. -Öfver floden låg ett topasgult töcken. - -Hugo passerade bron. Pojkar metade under bjälklaget och uppe i sitt torn -läste brovaktaren en tidning. Rundt om tutade ilsket bogserare, och små -motorbåtar kilade som vattenraketer mellan bojar och förankrade pråmar. -En lukt af rutten frukt och fisk kom från Water streets saluhallar. - -Nordling hade först tänkt gå till något af Kohlsaats lunchrooms, men han -erinrade sig ett ställe, där man fick en stor kopp kaffe och tre -nygräddade majskakor för fem cents. Han beslöt att först af allt gå dit. - -Water street var en enda stor sammangyttring af varuvagnar. Några dussin -poliskonstaplar med svettströmmande ansikten under kaskarna och högt -lyftade battonger sökte förgäfves i en ström af eder och förbannelser -att reda ut härfvan. Hugo kom lyckligt igenom. - -Han armbågade sig fram ett par kvarter, vek in i en gränd och nådde -Higgins lilla coffeehouse. Rummet, källarlågt och fylldt af ånga som -efter en pannexplosion, var packadt af kunder. Hugo ställde sig bakom en -stol liksom de andra och fick slutligen plats. En neger kastade fram -kopp, grädde och socker, en annan slängde ut de små rykande bröden, som -ännu fräste från ugnsplåten och tycktes hoppa på tallriken. Det gällde -att äta fort för att bereda plats och Hugo nästan skållade sig. Han -erlade vid dörren sin tribut för poletten från disken och knuffade sig -ut. -- Ett nytt extrablad skreks ut öfverallt under rysliga tjut. Det -gällde en afrättning, en hängning för en kvart sedan af en -dubbelmördare, och alla detaljerna funnos redan i fuktigt tryck, till -och med illustrerade. - -Nordling skyndade ned till Lake Front. - -Strandbulevarden bredde sig svartblå i skuggan från de stora hotellen -- -Auditorium, annexet och alla klubbpalatsen. Långt bort aftecknade sig -den fula Kolumbusstatyn mot skelettviadukterna till strandjärnvägarnas -olika stationshallar och midt på planen reste sig Konstmuseets gråhvita -byggnad med dorisk kolonnfasad, flankerad af kolossala bronslejon. Röken -från minuttågen låg ut öfver Lake Michigans stålblå yta. - -Hugo vandrade länge omkring i den, trots gratisentréen, så godt som -folktomma Degasafdelningen. De bonade golfven tröttade så småningom och -han gick långsamt sin väg, styrde västerut mot Chalmerska fabriken. - -Men där fanns ännu ej plats. Han emottogs emellertid med igenkännande -och en särskild anteckning gjordes angående en detaljkunskap. På -återvägen stannade han utanför börsen. Han började blifva trött och fick -infallet hvila några minuter på detta dagdrifvarnas favoritgalleri. - -Genom den stora portalen hördes surret från spekulationsvärldens -jättebikupa. Telegrambud och kontorspojkar strömmade oafbrutet upp och -ned i flygeltrapporna. Hugo gick två trappor upp och in på friläktaren. - -Nere i salen rådde det vanliga vanvettslifvet, larmet, trängseln, -förbistringen. Kring den stora hveteplattformen, med trappor upp till, -och som sedan terrassformigt sänkte sig inåt som ned i en dal, svärmade -några hundra mäklare. Andra hundratal väsnades kring majsborden, kring -fläsk- och bomullsringarna. Femhundra telegrafister klickade ständigt -iväg på sina apparater och i fonden hamrade stenograferna på sina -skrifmaskiner. Golfvet var betäckt af sädesprofvernas korn och af -tusentals sönderrifna depescher och noteringar. Vansinniga tjut hälsade -hvarje fluktuation i marknaden och buden för fallande eller stigande -vrålades fram som i orkanstorm. Alla, millionärer, fraktmänniskor, -bokhållare och springgossar, voro i skjortärmarna, och luften var fylld -af damm, papperslappar och hvetekorn. De stora båglampornas glober -flämtade högt öfver den hvirflande massans hufvuden, gonggonger ljödo -och elektriska signaler tändes och slocknade på markeringsläktaren. -Raden af olika anslagstaflor belägrades af en svettdrypande hop -mellanhänder, och härs och tvärs kilade blixtsnabbt de små expressbuden -med sina blocknotes, hvars hvita lappar kunde innehålla ett par -krumelurer som betydde ruin eller förmögenheter. Stundom uppstod en -plötslig stillhet, en tystnad, som hämtade hela denna väldiga maskin, -hvars trådar räckte världen rundt, andan. I nästa sekund bröt åter -helveteslarmet löst, rullade dånande och cyklonlikt salen rundt, slog -mot väggarna, steg mot taket i oceanisk öfversvämning och kom byggnaden -att skälfva. Med förvridna anleten och knutna händer störtade -representanterna för hausse och baisse i striden, och deras frenetiska -rop skallade som skeppsbrutnas i dödsångest. Men kall och lugn bredvid -the Boards president stod den unge millionärsgosse som framkallat denna -storm, af hvilken han en gång skulle slukas, och läste med nöje de sista -underrättelserna som sade att missväxten -- alltså hungersnöden -- i -Indien var i ständigt stigande. Och båglampornas hvitgredelina ljus -hoppade och hväste öfver affärsvärldens Gehenna. - -Nordling stirrade hypnotiserad ned i den kokande afgrunden. Han tyckte -det liknade hagelstormen, han nyligen upplefvat, och han önskade han -vore därnere i den tjutande skaran med brinnande ögon och iskalla -hjärnor, och dunkelt kände han att en gång kanske skulle på något -liknande sätt som dens, hans tid komma. - -En ringning, så häftig och skarp att den öfverröstade tumultet, ljöd. -Det var första varningssignalen till att om en kvart dagens börs skulle -sluta. Den stora fondklockan visade ett. Hugo trängde sig ut och -formligen sopades utför trapporna. Han flöt ihop med strömmen från -första våningen och hörde skriken småningom aftaga, eka ned i -porthallen, surra under dörrhvalfven för att blifva till bikupsstim -utanför huset och slutligen dö bort, upplösas i La Salle streets -gatubuller. - -Yr och törstig dref han ned mot gatans tunnel. Han ville till Wosslicks -källare. - -Han steg ned för trapporna i det lilla kurliknande nedgångstornet. -Tunnelns gångbana löpte smal som ett rör och i skarp lutning längs med -kabelbanornas undervattenshvalf. Det var så tyst och svalt därinne. -Fukten rann från de hvitkalkade väggarna och vattnet sipprade mellan -murstenarna, som hotade floden att bryta in och begrafva den trafikpuls, -människorna, icke nöjda med gator och broar, djärfts draga under -vattnets yta. De endast af nätverk omgifna kolspetsarna på båglamporna -kastade violetta och fantastiska ljusfigurer öfver gången, och ett doft -dån och en svag vibrering varskodde oupphörligt annalkandet af en -kabelvagn. Klockorna ljödo förstämda, skuggor och dagrar hoppade öfver -de förbiilande fönsterraderna. Efter släpvagnarna redo djärfva -bicykelryttare och tätt inpå dem gled ett nytt kabelvindunder. -- Och -öfver vagnar och människor gingo de stora skeppen. - -Wosslicks barrum var så godt som tomt. Dunkel härskade redan därinne; -endast genom gallerfönstret föll blek eftermiddagssol. De tre porträtten -stirrade med oljetrycksstela ögon rätt ut i luften och öfver Karl den -Stores intåg kröpo härskaror af flugor. Vid ett bord spelade tre sluskar -poker, och en ensam gäst, som såg ut som en djurtämjare, rafflade -tärning vid disken med the bartender. Den lilla böhmiska kyparen hackade -is i en stor träbalja. Lokalen luktade fuktig sågspån och surt öl. - -Nordling kastade en blick åt fribordet med lunchvarorna. Som vanligt -fanns den blandning på ondt och godt, hvilken den amerikanske krögaren -kan med ett glas öl bortskänka. Hugo gick fram och fyllde sin tallrik -med korf, bröd och ost. Böhmaren serverade honom en bierkupa. - --- Schön tag, sade han. - -Hugo visste ej hur han skulle fråga efter Ysaïl. - --- Har -- har den där zigenerskan, eller hvad hon är, varit här sedan -stormkvällen, sade han till sist. - --- Ten vackre flicke, no, hon är på teater. - --- På teatern, hvad, hvilken? - --- Trocadero, oh yes. - -Svensken kände godt till Trocadero. Det var en stor varieté med -servering, och en nöjeslokal, som fascinerat honom som få och i början -ej tagit så litet af hans kassa. Till gengäld hade den gifvit honom de -bästa engelska språklektioner, han erhållit. Likt alla landets dylika -ställen hade den dock äfven ett mycket billigt pris för dem som så -ville, och Hugo hade klar sin plan för aftonen. -- Jag har nu femtiofem -cents kvar, jag är ju rik, tänkte han. Jag äter middag för tio, tar -inträdet en timme efter föreställningens början -- general admission -- -som är femton, dricker så småningom tre glas öl och har då ändå en -nickel kvar till en ask cigarretter! - -Det var sent, då Nordling slutat sin tarfliga måltid på en af -sjömansbarackerna. Då han kom ut, brann himlen i svafvel och koppar -bakom spannmålselevatorerna, medan bakom de stora tredäckade -Milwaukeefärjorna kröp upp ur sjön en blekröd måne. Michigan var lugn, -och på nytt hade en indiansommarens värmevåg gjort kvällen kvaf och -varm. Moskiterna surrade. - -State street var ett eldhaf. Den torglikt breda gatan sågs myllra af -folk, af svarta hopar, kompakta massor, ur hvilka individerna med -svårighet skildes. Stundom skymtade turkar, armenier, syrier, negrer och -kineser och en och annan indian. De på vanligt europeiskt sätt klädda -sammanblandades, flöto så att säga i hvarandra till en enda -kosmopolitisk rashop. Trottoarernas dubbelströmmar af höger- och -vänsterpasserande liknade fyra ofantliga ormar, som buktade åt tvenne -håll, stundom stannande, ibland snärjande, men alltid strax åter -glidande vidare. Körbanorna voro packade med åkdon af alla slag och -öfver kuskarnas rop och hjulens gnissel skreko automobilernas trumpeter -och ljödo spårvagnarnas gonggonger. Från tvärgatornas luftbanor slogo -hvita rökhvirflar, pustade pistongerna och hvisslade pipor. De tusen -gatuförsäljarnas varuskrän öfverröstades endast af extratidningarnas -vilda larmrop om brand, mord och sedlighetsskandaler. Natt hade redan -svept kring tjuguvåningshusens öfversta fönsterrader -- de ljusglimmande -rutorna liknade lanternor fästa vid en Jakobsstege, som försvann i skyn. -Från Masonic Temples takträdgård trängde stundom vid ett vindsvep nedåt -några spridda toner af en souzamarsch. Men ur alla butiker, de små, som -kröpo ned i källare, likaväl som de stora, hvilka borrade sig genom sex -våningar, och hvars oerhörda fönster förvandlade husen till glaspalats, -strålade ljus, hvars reflexer från prismor, speglar, facetter och -strålkastare fördunklade de dubbla raderna af gatans höga båglampor. -Elektriska ljusskyltar utanför restauranger, teatrar och hotell snurrade -i form af stjärnor, hjul och månar med alla upptänkliga färger från -hundratals glödlampor. Transparenta skyltar i oändlighet, spända från -hus till hus, gatan öfver och ned så långt blicken nådde, lyste och -skimrade. Gasramper, bildande manshöga bokstäfver, klädde väggarna, -annonserande allt, från patentmedicin till sättet att frälsa själar, och -högt upp i luften fladdrade upplysta små ballonger och drakar, hvars -fladdrande vimplar och svansar skreko ut artikeln för dagen. Apotekens -illuminerade fönster med de stora globerna i regnbågsfärger täflade i -glans med diamanthandlarnas, hvars gallerförsedda skyltkvadrater tycktes -spruta eld. Alla krogdörrar stodo vidöppna och deras spegelskifvor -återkastade ljusen från lokalernas kandelabrar. Äfven trottoarernas -asfalt glödde -- långa sträckor var den genombruten af smidesverk, hvars -tjocka glas genomsläppte ljus från underjordiska etablissemang. Och här -och där smällde fyrverkeripjäser, stego raketer och svärmade eldflugor. -Vid gatukorsningarna kunde man se papperslanternorna lysa i -kineskvarteren uppe vid South Clark street. - -Vid van Buren street, som förde rakt ned till Trocadero, hvars -portalobelisker af eld lyste mot sjöfonden, stannade Hugo. Trängseln var -här kompakt. Dels var det en dubbelstation för två avenyers luftbanor, -dels hade de fyra hörnen inkräktats af hvar sin gatucharlatan -- en -trollkonstnär, en försäljare af patentmedicin, en dentist som drog ut -tänder midt på gatan och en religiös helbrägdagörare. Dessutom hade -frälsningsarmén föranstaltat öppet möte med orkester och en stor -vagnsorgel och från alla dessa hopens underhållare steg ett skrän som på -en marknad. Hvarje frånspänd kärra i de fyra hörnen var förvandlad till -estrad och omgifven af facklor och höga stänger med brinnande -tjärpytsar, kring hvilka millioner moskiter dansade dödsdans. Polisen -brydde sig ej om att upprätthålla mer än skenbar ordning, massan skötte -sig bäst själf. - -Hugo närmade sig varietén långsamt genom att gå från pelare till pelare -under luftbanans brohvalf. Före honom gingo arm i arm en hel rad, åtta, -tio stycken, unga flickor. Några hade the streetgirls små halmhattar -öfver nästippen, men de flesta voro barhufvade och deras tjocka och -svarta hår var uppfäst med granna kammar. Den yttersta i ledet bar en -korg på armen, handen kokett och mjukt i sidan. Hon vände sig om, -nickade åt Hugo och tog en liten ros ur korgen. Han skakade på hufvudet: - --- Inga pängar! - -Då stack hon blomman i hans knapphål och han räckte henne en cigarrett, -som hon leende tände på hans. - -Öfver porten flammade namnet Trocadero i eldskrift. Planen var full af -cabs, hyrvagnar och automobiler. Rundt om stodo alla slags försäljare, -frukt-, lemonad- och konfektutbjudare. Vid ett bord bröts ostron, vid en -liten ugn stektes kastanjer. Men äfven en rad af polska judar från -stadens ghetto med bockskägg under de krokiga näsorna och -korkskrufslockar framför öronen, hvilka böjdes af hattarnas brätten, -utbjödo på en fruktansvärd blandning af engelska och yiddish sina -kramlådors kedjor och knappar. De olika ropen drunknade emellertid i -skriken från pojkarna, som sålde den sista varietésången -- nyss sjungen -på Trocadero. - -Nordling sköts sakta mot ingången. Han sökte med blicken öfverfara de -jättestora affischerna, som täckte väggar och ställningar, men färgerna -voro för bjärta, belysningen för nyckfull och själfva plakaten så nära -inpå och så oproportionerligt stora att han ej kunde urskilja hvad de -skulle föreställa. Ej heller upptäckte han några bokstäfver bildande -Ysaïls namn. - -Några druckna sjömän krånglade i själfva porten. Ett par frackklädda -herrar skreko på en bil, hvars chaufför var försvunnen. I närmaste auto, -en stor lyxtonneau, satt en stel, mycket vacker och ung kvinna, betäckt -af juveler. Hon satt alldeles orörlig, ett underligt och fruset leende -kring den blodröda munnen. Hon liknade en sminkad sfinx. - -Hugo slängde sina femton cents på disken öfver kontrollhjulet, vreds -rundt i apparatens metallarmar och promenerade upp den mattbelagda -parkettgången. Han passerade några svängdörrar, gick igenom foajén och -sökte en plats under vänsterläktaren. Den reserverade delen af parketten -var glest besatt, men kring borden bakom rådde trängsel. Det var paus i -programmet, men en ungersk orkester spelade. - -Han såg sig omkring. - -Högerläktaren var, som vanligt, fylld af pråligt klädda damer, alla -unga. Deras extravaganta koafyrer och hattar lyste som en lång rabatt af -blommor. - -I en loge satt ensam en ung kvinna. Hon var mycket mörk och vacker, en -säregen skönhet, som tydde på polsk eller spansk härkomst. Det låg något -förnämt i hennes sätt och det såg ut som vore hon där för att göra -studier. Hugo hade nyligen läst George Sand på Newberrybiblioteket och -han döpte den främmande till Consuelo. - -Logen närmast scenen var fylld af herrar, bland hvilka Nordling -igenkände advokaten från Wosslicks. Han satt med rynkade ögonbryn och -korslagda armar, ett åskmoln öfver neropannan. -- Hela öfre parterren -var ett vimmel af folk kring de små runda borden och kyparna hade svårt -få rum att servera. Öfver stränginstrumentens fantastiska toner ljödo -som revolverskott biljardbollarnas smällar inne i de stora spelsalarna -en halftrappa ned. Och från baren slungades som vid fyrverkeri -kraschljuden af krossis, glasskrammel, bricksmällar, kolsyrebubbel, -silfverklang och korkdetonationer. - -En negerpojke i uniform delade omkring programblad, japanska -annonssolfjädrar och små koppar med glace. Öfverallt i salen stodo -lagerträd och krukpalmer. Det var mycket varmt, men de stora -takfläktarna satte ett drag i gång, som hvirflade om med tobaksröken och -spridde parfymdoften. - -Hugo studerade sitt program. Ysaïl skulle komma i nästa afdelning. Hon -hade en inhemsk subrett och en negertrupp före sig. Hennes nummer var ej -särskildt framhäfdt med fetstil eller inramning, där stod helt enkelt -under namnet, som Nordling nu för första gången såg stafvadt -- och som -han föreställt sig det -- »the beautiful gypsy-songtress». Han -rekvirerade ett glas öl. - -Ungrarna försvunno och teaterorkestern kom in. Den ordnades hastigt, och -så brusade en marsch. - -Därpå subretten i en elegant budoarinteriör med blåa sammetsgardiner och -stora silfvervaser. Hon var irländska, liten, välskapad och hette -Marguerite. Och hon sjöng om sig själf: - - She is fairer than the fairest, - the neatest of the neat. - She is rarer than the rarest - and the sweetest of the sweet. - She is finer than the finest, - of all the girls divinest, - she is my own, my royal highness Marguerite. - Yum -- yum -- yum -- yum, make no mistake: - yum -- yum -- yum -- yum, she takes the cake, - the roll, the bisçuit, and whatever else they make. - Why, boys, I say, she is out of sight, - I go to see her every night, - she is my own, my ducky darling Marguerite! - -Det var en jublande melodi, i hvilken de dåraktiga orden flöto som -pärlande champagneskum, och hela publiken log och jublade med och -orkestern lät tonerna dansa som yra fjärilar. Och den lilla irländskan -slängde och skakade och nickade med sitt lockiga hufvud och sträckte ut -de runda armarna, som ville hon famna hela salongen, och hennes lilla -röda mun, som hade så brådtom med de snabba orden, putade ut med fylliga -läppar fulla af kyssar. Och i applåd- och blomsterstormen blixtrade -hennes blågrå ögon, som om detta varit det förnämsta de skådat under ett -sextonårigt lif. Och de stora ridågardinerna böljade som vågsvall kring -hennes lilla modellkropp. - -Därpå kommo negrerna. - -De gingo sin cake-walk i allt mer ökad takt och under ständigt stigande -ackompanjemang. Det var ovillkorligt smittande, och de taktfasta -handklappningarna och banjoskrällarna ryckte åskådarna med. Då orkestern -brast fullt lös med pukor och trumpeter, stämde alla in i refrängen: - - Keep them golden gates wide open - -- wide open, wide open -- - Keep them gates ajar! - We want the streets be laid with carpets - -- with carpets, with carpets -- - and we don't want any trolley-car ... - -Under ett larm, som sopade genom salen lik en stormvind, föll ridån för -att genast höjas. De svarta gestalterna i sina lysande dräkter vredo sig -som ormar, ansiktena strömmade af svett, ögonens hvitor glänste som -elfenbenskulor och alla de akrobatiska dansstegen gjordes på nytt i -furiöst tempo. Högre, högre ljöd cake-walkens febermelodi, och -bastrummor, trianglar och mässingslock smällde. -- Från scenlogen -anförde O'Neill med en stor pappersrulle hela publiken. Han hade rest -sig upp till full längd och hans förfärliga röst ljöd öfver alla andras: - --- Sjung med -- sjung med för satan! Stampa -- stampa -- nå: - --- Keep them golden ... - -Han gestikulerade vildt. - --- Det menas himlen, skrek han -- den gyllene porten -- haha ... - -Sång och musik brusade orkanlikt, väggarna skälfde. - -Hugo såg efter sin George Sand-figur. Hon hade gått. I hennes ställe -satt där damen från bilen utanför porten. En ung man i frack slog i -champagne åt henne. Hon stirrade stelt framför sig, underligt leende, -och hennes juveler glittrade i kalciumljuset. Öfver henne hängde -rabatten af unga kvinnor och deras ansikten glödde af vin. Bakom dem kom -ledet af svarta frackar, hvita skjortbröst och chapeau clacquer. -Kvinnorna sjöngo med. -- De voro den stora stadens Moloksoffer -- -bränslet. Och kvinnan i logen liknade en sminkad sfinx. Dåren O'Neill -anförde. - -Salongen mörknade. Det blef tyst. Hugo kände sitt hjärta häftigt klappa. -Han glömde allt -- belägenhet, omgifning, det förgångna och det -kommande. -- Nu, tänkte han, nu, just nu kommer Ysaïl. Och jag lefver -nu, nu, nu -- just nu! - -Den svaga ringningen hördes inifrån. Kapellmästaren fick sin elektriska -signal och introduktionen började. Därpå släcktes äfven i orkestern, och -på ledarens taktpinne tändes en liten glödlampa. Den lyste och svängde -rytmiskt af och an i bågar som en eldfluga. Ridån höjde sig. - -Scendekorationen var en djungel i grönt månsken. Ysaïl stod med sin -gitarr midt på scenen och i samma dräkt, endast tunnare och finare, som -om natten hos Wosslick. Kroppens former voro fullt skönjbara genom -tyget. Hon höjde de nakna armarna och sjöng. - -Det var omöjligt urskilja orden. Hugo igenkände melodien från -stormkvällen. Det var en stormsång -- men utan ord. Ysaïl liknade en -staty och han trodde sig någon gång hafva sett en egyptisk afbildning af -gudinnan Pacht med kattansiktet, som påminde om zigenerskan. Hon stod -med knäna tätt hoptryckta, rak, smärt, de unga brösten spända. Ögonen -lyste elfenbensgula under de tvärraka brynens svartränder. - -Ridån föll och den gick ej upp på nytt, då endast matta applåder följde. -Tydligen begrep ingen prestationen. Från fondgalleriet hördes till och -med hyssningar. - -Hugo reste sig förvirrad och ond. Förstodo då ej dessa åsnor att detta -var något extra -- var vackert, var glimt af annan värld? Han såg -hotfullt upp mot läktaren, som ljusnade under lampornas opaliserande -pånyttfödelse. Då fick han se sin George Sand-flicka, som kommit in i -dyrbar supékappa med hvitt pälsbräm och stannat bort i logen. Hon -applåderade ifrigt. -- Likaså O'Neill i scenlogen. Hugo smällde hop -händerna ett par kraftiga tag och armbågade sig sedan ut. Från scenen -hördes bakom ridån bullret af ställningar som restes för en trupp -räckgymnaster. Orkestern stämde. - -Utkommen antastades Nordling af en tiggare. Han hade inga ben och inga -händer utan hasade sig omkring på ett par brädlappar och med tillhjälp -af armbågarna. Hugo erinrade sig plötsligt att han ännu hade tio cents -kvar af dollarn, enär han ej druckit mer än ett glas öl. Han trefvade -efter tiggarens rockficka men kunde ej finna den. Då öppnade krymplingen -sin tandlösa mun och höll den ljudlöst öppen. Nordling förstod och -stoppade i det svarta gapet den lilla silfverpänningen. - -Tiggaren hoppade bort. Hugo såg honom försvinna inom en glasdörr till en -grändhåla, där dräggen fick ett stort glas sprit för billigt pris. Genom -den immiga rutan kunde han otydligt urskilja, hur den stympade varelsen -spottade ut slanten på en pall och en karl i blått förkläde därpå i -stället hällde ett mått visky i den gapande munnen. - - - - - VI. - Dörren. - - --- Hvad skall jag göra nu? Nordling upprepade rådvill frasen. Han brann -af längtan att träffa Ysaïl, men visste ej hur det skulle gå till. - -Borta på State street vällde alltjämt folkhoparna. Blossen och ramperna -lyste, och spridda orgeltoner och sång fördes ned mot Trocadero. Bakom -huset hördes sjön sucka. - -En bil hvisslade förbi. Den lilla irländskan satt bakom glasväggarna -omgifven af herrar. Mellan sig hade de en champagnekylare, ur hvilken -dubbelhalsar stucko upp. - -Då föll det honom in att se på det skrynklade programmet. -- Jo, mycket -riktigt, zigenerskan var tvungen deltaga i den lilla enaktsoperett, som -enligt bruket afslutade föreställningen. Det skulle dröja minst en timme -innan hon kom ut ur teatern. - -Han fick en idé. Hvarför ej gå upp till Academie Julian-afdelningen? Han -kände tidningstecknarna och huset stod ju så godt som utanför. Ett par -steg bara och han vore där. - -Litet tvehågsen gick han fram till den stora portalen. Atheneum -Building, läste han. De undrade nog, hvarför han så hastigt försvunnit -ur deras krets, de kunde ju ej veta orsaken, han hade aldrig talat om -sina svårigheter. Dumt för resten, tänkte han. Kanske hade han annars -länge sedan haft plats som ritare någonstädes. -- Nå, han skulle gå upp -i alla fall för att döda timmen. - -Elevatorkorgen gled snabbt uppåt. I hvarje våning lyste det -- här var -det Chicago, som om nätterna fick arbeta på konstnärlig utveckling. -Öfverallt ateljéer och studios af alla slag, skolor, klubbar, -korrespondensbyråer. Ur en del dörrar trängde ljudet af pianon, -mandoliner och fioler. Det var musikundervisning. Deklamerande -uppfattades på andra håll -- där funnos teaterelevskolor och -recitationshallar. Genom några stora rutor uppsnappades i en blink raden -af långa ritbord, det var en nattlig arkitektskola. - --- Sextonde våningen, skrek hisspojken och smällde upp gallerdörrarna. -Hugo gick raskt fram till en gardin, som täckte ingången till den lilla -amerikanska afdelningen af den berömda parisskolan. - -Vaktmästaren mindes honom. Jo, det var modellkväll -- kvinnlig. Han -följde en smal gång och steg in i ett stort och högt rum. - -Skynken voro dragna för takfönstren, men genom luckor och springor -glimmade stjärnor på den mörka natthimlen. Ljusramper löpte kring -väggarna, tätt under ateljétaket, skuggades af bleckskärmar och funnos -äfven särskildt koncentrerade öfver modellplattformen. Denna -träställning var fyrkantig och af en half meters höjd. Rundt omkring -voro lägrade ett femtiotal elever. De närmaste sutto på låga pallar med -ritbrädena stödda mot golfvet, bakom dem stodo andra vid stafflier och -de bortersta hade höga målarstolar och spännramarna uppinnade till -staffliernas högsta höjd. En ung flicka poserade naken på tribunen -- -fötterna inriktade på plankornas kritstreck, hvilka utvisade första -posens ställning. Ljuset föll öfver hennes unga kropp, som i -öfverbelysningen fick blåskuggor under bröst och i ljumskarna. Benen -tedde sig nästan violetta genom blodets samlande nedåt under posen. -Bakom henne grinade ett skelett vid sin ställning och några -gipsafgjutningar af händer och fötter lyste hvita mot väggens grå -väfbeklädnad. - -Alla arbetade tysta. Endast kolens hvässande mot sandpapperen hördes. En -liten fransman gled ljudlöst från staffli till staffli -- men utan att -rätta något. Hans svarta ögon följde på sin höjd pröfvande någon af de -unga männens hastiga jämförande måttagningar med stiftet öfver modellens -proportioner. Då han fick se Hugo, nickade han och pekade mot ett hörn, -där hopfällda stafflin stodo i klunga och ritbräden voro inskjutna i -numrerade bås. -- Nordling skakade på hufvudet. - -Han betraktade flickan. Hon liknade den irländska subretten, men var -slankare. Hon såg trött och blek ut; på ställningen, som var den enkla -med ena handen i sidan och motsatt fot framskjuten, förstod han att det -var en tjuguminuterspose. Hon darrade synbarligen och öfverkroppen -sviktade fram och tillbaka -- Nordling iakttog att skulderbladet var -ibland från hans synvinkel ett par decimeter ur grad med längdlinjen. -Han blef orolig och såg sig om efter tidtagaren. Just som denne med -klockan i hand reste sig för att skrika »paus» föll flickan handlöst -framstupa. - -Det blef uppståndelse. Lyckligtvis hade en student hunnit taga emot -henne i fallet, hon kunde annars lätt hafva spetsats mot något staffli. -Det var mycket varmt i rummet och skynkena hissades undan och ett par -fönster halades upp. Den lilla modellen kvicknade till, hon svepte lugnt -om sig kappan som om ingenting händt och satte sig bredvid plattformen -för att hvila de tio minuterna. -- Eleverna gingo ut i galleriet för att -röka. - -Nordling såg förgäfves efter någon bekant. Han hade ett underligt -intryck af att här borde han vara och gifva allt annat på båten. Så hade -det också varit under hela ingenjörskursen -- hans fantasi ville -oupphörligt leda ögat på afvägar. Skulle det aldrig blifva bättre? Men -så mindes han spekulationerna med uppfinningen och såg på en gång stora -ytor betäckta af cirklar, af kugghjul, af röda, blå och svarta -traceringslinjer. Och dock -- hvad var detta trolljäkteri efter -zigenerskan väl annat än ett utslag af denna konstnärsfantasi, som han -förgäfves sökte döda. Samtidigt kände han, att en gång inne på den -teoretiska vägen, skulle han järnhårdt hålla sig till banan och låta -allt annat frysa bort. Och än en gång fick han förvissningen om att -denna på en gång efterlängtade och fruktade stund snart skulle komma och -drömmarna för evigt vara förbi. - -Nordling åkte ned. -- Träffar jag ej Ysaïl i kväll, ser jag henne aldrig -mer, sade han högt. - --- Hvad? sade hisspojken. - --- Eh -- eh -- gatan, mumlade Hugo. - --- All right, sir. - -Grindarna smällde, kablarna skallrade och korgen sköt ned i hissnande -fart. - -State streets folkström tycktes ha tilltagit. Alla förlustelselokaler -släppte ut sitt innehåll, autos skreko och trumpetade på alla kanter. -Uppåt Clark brunno stora eldar och smällde skott som vid ett -fjärde-juli-firande. Hugo skyndade ned en gränd som ledde till -sceningången på Trocadero. - -Här stod en liten kö af herrar i halfkappor och hög hatt. Några gamla -kvinnor dröjde äfven. Ett par negrer väntade med en kärra för att forsla -bort några koffertar och spelade under tiden kort i ljuset från lampan -öfver bakporten. Dyningarna från Michigan hördes tydligt svalla mot -kajpålverket. - -På en gång kommo flera flickor, tydligen statister, genom trägrinden i -entréhallen. De omringades genast af männen, men en gestalt i lång -gummikappa och med en lätt sjal öfver hufvudet skilde sig snabbt från -sällskapet och nästan sprang uppåt gränden. Det var Ysaïl. Hugo skyndade -efter. - -Han hann henne utanför dörren till en liten vinkällare, som låg -undangömd och inklämd i en mörk passage mellan höga och svarta varuhus. -En ensam lykta brann öfver skyltens snidade Bacchus. - --- Ysaïl, flämtade han, Ysaïl -- känner du igen mig? - -Hon vände. - --- Ja, svarade hon endast. - --- Jag har ej sett dig se'n hagelstormen. Du sade jag skulle få söka dig -hos Wosslick. Jag har varit där, men du fanns ej. Nu såg jag dig i kväll -på Trocadero ... - --- Ah -- nå, hvad tycka? Jag vara bra? Vara vacker? Men amerikaner ej -förstå. De inte klappa mycket åt mig. - --- De äro idioter. Du var mycket vacker, Ysaïl. Mycket, mycket, mycket -vacker! -- Kom, låt oss dricka något, äta något. Hvarför ej gå in här? - --- Har du pängar? - --- Ja visst -- sedlar. - -Han log. - --- Det är bra -- duktig gosse. - -I leendet och tonen låg något för Hugo obegripligt. Det var eggande och -berömmande -- hvad menade hon, hvad trodde hon? - --- Duktig gosse, upprepade zigenerskan, duktig rysk gosse. - -Han njöt af hennes ord, ty de visade att hon verkligen kom ihåg honom. - -Nordling stötte upp dörren med foten och en klocka larmade till. Det var -ett helt litet rum med vinfat kring väggarna, dunkelt upplyst af en -taklykta af venetianskt smide och tomt på gäster. En gammal italienare -med örnnäsa och gråstubbadt hår kom fram. - -De satte sig i ett hörn. Ysaïl öppnade kappan. Hennes bara barm blänkte -brun i det gula skenet. Kring halsen ringlade i tredubbla hvarf kedjor -af bernstenskulor och silfver- och kopparmynt. - -De fingo vin, frukter och en maccaronirätt samt risbollar i curry. Ysaïl -åt som en fågel och hon knappast rörde vid vinet. Därpå började hon -röka. Hugo, som ej visste hvad han skulle säga, betraktade henne -oaflåtligt. Hon började le -- och så småningom, under det hennes gula -ögon drogos hop till smala, svarta streck, inom hvilka en guldrand -glänste, stannade detta leende, blef ljufvare, varmare, mjukare. -Nordling glömde den gamla italienaren, han lutade sig öfver det lilla -träbordet, grep Ysaïl i axlarna och drog hennes hufvud mot sitt. Hon -spetsade sin mun med de tunna violetta läpparna och kysste honom tvärs -öfver bordet. Det kändes som ett hack af en fågelnäbb. Men hennes -guldögon hade för en sekund blickat rakt in i hans och det var som hade -han sett ned i en förgylld bål, till randen fylld af simmande madeira. - -Korgflaskan var endast halftömd, men Ysaïl ville gå. Vinkällarens värd -tog emot betalningen utan att ändra en min. Han var van vid att se -underliga människor från Trocadero. - -Ysaïl ledde vägen. Hon tycktes känna till folktomma passager. De -vandrade genom gränder, smala, svarta och öde. De stego nedför trappor, -kröpo efter flodens kajmurar som vattenråttor och vattnet plaskade kring -deras fötter. De kommo under broar och viadukter och en gång färdades de -en lång stund under en trottoar. Slutligen syntes norra delen af Clark -street och Ysaïl hejdade stegen. - --- Jag skulle gå till Wosslicks, sade hon, men inte vilja. Du är med. -Kom! - -Och de fortsatte västerut på en bred, men illa träkubbslagd gata. De -gingo i skuggan och Ysaïl kramade hans hand hårdt. Då han ibland slog -armen om hennes lif, kände han under kappan hennes kropp slingra som en -orm. - -Vid västra flodarmen stannade hon: - --- Nu gå! Snäll gosse. - -Hugo började tala högt. -- Nej, han ville icke gå. - -Zigenerskan tvekade. - --- Farlig trakt, sade hon. - --- Det bryr jag mig icke om. - -Ysaïl log. - --- Du känna farlig trakt? - -Han svarade utan betänkande: - --- Ja visst. Jag älskar den -- den är min. - --- Ah! - -Och då tryckte hon sig plötslig tätt till honom och gaf honom en följd -af snabba kyssar, fågelkyssar, hvilka liksom hackade hans läppar. Men då -han till sist höll henne fast och det började susa i hans öron, bet hon -honom och därpå trefvade de vidare, hand i hand. - -Omgifningen blef ödslig. Förfallna hus och kåkar lågo efter halft -raserade gångbanor som tycktes bestå af ruttnande broplankor. Grushögar -omväxlade med lergropar, och öfver lutande plank stucko upp knotiga och -nakna träd. Belysningen var en och annan gaslykta, hvars röda ljus -stirrade likt ett öga vid någon mörk och ruskig knut. Skepnader -gledo omkring som hyenor och mellan ett par höga, öfvergifna -spannmålselevatorer skymtade linjen af prärien. Från floden blåste en -nattvind. - -Ysaïl stannade. - --- Tyst! hviskade hon. - -Därpå: - --- Hvissla! - -Hugo hvisslade. - -De lyssnade båda. Intet hördes. Om hvisslingen varit en signal, hade den -ej blifvit besvarad. - --- Så kom då, sade zigenerskan. - -De gingo ännu några steg och nu kunde tydligt uppfattas prasslet från -präriegräset och präriehundarnas tjut. - -Flickan stannade utanför ett tvåvåningshus af trä, omgifvet af ett -sönderbrutet staket. Ingen grind fanns, och då Nordling följde henne -uppför gången till trappan och därvid kom att blicka tillbaka, såg han -den stora staden aflägset resa sig högt mot skyn, som färgades röd af -reflexen från många tusen gators millioner ljus. - -Ysaïl öppnade porten och de trefvade uppför en knakande och brant -trappa. Därpå slog hon upp en dörr och Hugo befann sig i ett rymligt -rum, på hvars midtelbord brann en nedskrufvad lampa. Fönstren voro -täckta af gardiner. - -Zigenerskan kastade af kappan. Rummet var torftigt möbleradt och -smutsigt. Möblerna voro vanliga amerikanska gungstolar, ett par soffor, -ett skåp och bord. Men i fondväggen var en stor, tillsluten skjutdörr -med dubbla skifvor. - -Flickan sträckte armarna högt öfver hufvudet -- samma gest som då hon -började sjunga. De voro smala, af utsökt form. I armhålorna syntes den -mörka skuggningen af svart hår, som glänste i lampskenet. - -Hon log. - --- Är du nöjd? Ysaïl trött. Nu gå! - --- Skall jag gå tillbaka hela denna väg? Får jag ej stanna? - -Hon skrattade lågt. - --- Omöjligt. Inte nu. En annan gång -- kanske. Om du är duktig gosse och -ger Ysaïl vacker present -- när du gör pängar. - -Hugo gick fram till dörren. Det föreföll honom som rörde sig någon -därinnanför. Ysaïl sprang fram och bredde ut armarna. Hon stampade med -foten: - --- Gå -- gå -- gå. - --- Hvem bor där inne? - --- Consuelo. - -Nordling ryckte till. - --- Hvad, stammade han, Con -- Consuelo? - --- Javisst. Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysaïl. - -Svensken stirrade. - --- Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysaïl, eftersade han förvirrad. - --- Ja, du skall få träffa dem allesamman nästa gång. Men ingen är så -vacker som Ysaïl. - -Hugo betraktade dörren. Det var en underlig syn, en nattdröm. Den höga, -dubbla dörren och framför den flickan, fantastiskt klädd, halfnaken, -brun, med bredda armar, ögonen gnistrande likt bärnstenen och mynten på -hennes smala, djärft skurna hals. Han blef rädd. - --- Måste jag gå, Ysaïl? - --- Ja, ja. - -Hon tog sats som en katt och sprang rätt på Hugo, slog armarna om honom -och sköt honom baklänges. Utifrån hördes långt bort en hvissling. - --- Fort -- du skall få många kyssar -- Ysaïl din -- alltid hos Wosslick -efter Trocadero -- fort -- - -Hon talade ilsnabbt, tungan halkade på meningarna och hon blandade in -ord på ett främmande språk. - -Hugo kysste henne hastigt och började famla sig nedåt trappan. Det sista -han såg, innan flickan stängde, var ej Ysaïl utan den bakre dörren, -hvars tillskjutna halfvor sakta delades till en smal springa, som lyste -i eld och purpur. - -Utkommen började Nordling springa. Han följde ingen väg utan sprang som -en förföljd och af instinkt österut. Hjärtat bultade, i tinningarna -hamrade det, mjälten högg, för hans ögon skymlade skuggor och kring -öronen fläktade som af läderlappsvingar. Han snubblade öfver träkubb och -skenor, han snafvade i gropar och spår. Flämtande nådde han till sist -Clark street. Då vände han sig om. Tvärgatan, han kommit fram, låg mörk -och oändlig och det såg ut som formade den sig längst bort till en hög -och tillsluten dörr. - - - - - III. - - - - - VII. - Sagan om lilla Lisa. - - -En mörk oktoberdag satt Hugo Nordling ensam i fru Ostroems förmak. Han -satt i orgelsoffan och stirrade tungsint och trött in i den svarta och -tomma spiselöppningen, hvars hylla var fylld med gräsligheter i gips, -porslin, pappmassa och till och med vax. - -Hela dagen hade han gått rundt till fabrikskontor, ingenjörsverkstäder, -smältverk, alla upptänkliga mekaniska anstalter och maskinfaktorier. Han -hade åkt ut till Pullman, till Wagnerverkens afdelning, till Deerings -redskapsanläggning, till Illinois Steel Co. Han hade besökt platser där -han aldrig förr varit, och hans sista dollar hade gått åt enbart till -spårvägsafgifter. Men det var förgäfves. Den vanliga frasen om -igenkommande hade upprepats öfverallt. Dock såg det ej ut att blifva -ondt om arbete under vintern. Men allt berodde på presidentvalet. -Segrade republikanerna, kunde arbete påräknas öfverallt, ritare skulle -då behöfva engageras i det oändliga. Men vunno demokraterna så skulle -verken stängas. - --- Hvilket land -- hvad skall jag taga mig till! suckade Nordling. - -Nu kunde han ej påräkna få bo längre hos Ostroems. Mister Ostroem hade -fått en mystisk anställning som någon sorts biljettförsäljare vid ett -kontor nere i staden. Hvad det var för ett kontor, ville han dock ej -yppa -- det var strängeligen förbjudet, sade han. Han påstod att det var -fråga om en uppfinning. -- Sålde man då i herrans namn biljetter till -uppfinningen? -- Well, mja, det var just däri affären låg -- men det -kunde ej yppas! Faktum var att han emellertid hade godt om pängar. Hugo -antog att han möjligen sålde lotter på det förbjudna Louisiana State -Lotterys hemliga officin eller också gjorde något ännu värre. - -Men med inkomsten, hvarifrån den nu än kom, följde oberoende af hustrun. -Och nu blef han än fullständigare den vackre hustyrannen. En dag -tillkännagaf han sålunda att en kvinnlig kontorskamrat -- ung och -vacker, tillade han -- ville flytta till deras boardinghouse. Fru -Ostroems fasa gick utom alla gränser. Men mister Ostroem förklarade, att -uppläts det ej rum för henne, så komme han att flytta. Om något, borde -man visa tacksamhet för att han nu sökt draga betalande gäster till -huset i stället för de logerare utan anställning, som funnos där. -- Det -gafs ingen pardon, Nordling måste flytta. Han var för tillfället den -enda, som var ur stånd att betala, och hans lilla rum det enda, som -kunde tänkas ledigt. Dessutom låg det en våning högre än herrns i huset. - -Andra ledsamheter funnos också. Den svenska dansösens lilla flicka var -mycket sjuk. Ljudet af hennes hosta trängde om nätterna genom hela huset -och kom Hugo att stöna af medlidande och smärta. Han visste intet -grymmare än ett litet barns lidanden, det var för honom det orättvisaste -i skapelsen. Hvad som helst annat kunde han numera nog så kallblodigt -uthärda, men till och med gråten, en snyftning endast, från någon liten -stapplande varelse var honom pinsam och outhärdlig. Han hade försökt att -sitta hos barnet och berätta sagor, men som dagarna gingo och det lilla -bröstet rosslade och kämpade allt mera, under det ögonen blefvo allt -större och mer feberlysande i ett litet hvitt anlete, vid hvars -kallbleka panna små guldlockar klibbade, måste han afstå. När han såg de -små aftärda händerna vildt famla öfver det nötta täcket, hörde den -sönderslitande hostan och kände sin fasansfulla hjälplöshet, blef han -utom sig och måste springa ut för att kväfva de eder och förbannelser, -som ville stiga till hans läppar. Och modern, den stackars gatflickan, -var i förtviflan. Långt ifrån att önska barnets bortgång som det utan -tvifvel lyckligaste för dem bägge, såg det ut som var lilla Lisas lif -hennes eget lifsvillkor. Hon dansade hvarje kväll hos Mc Vicker i Ali -Baba och de fyrtio röfvarna, men nu hände aldrig mer, som förr, att -några nachspiel följde på föreställningarna. Hela natten satt hon -vakande vid lillans läger. - -Och en dag hade hon fått i sin sorg ett hysteriskt anfall i matsalen. -Det var då som mister Harden, amerikanaren och den förnämste -inackorderingen, hade sagt till den gråtande mistress Ostroem -- med fin -ironi anspelande på olika missförhållanden i huset: - --- Att det var ett fattighus och sjukhus, det har jag länge haft klart -för mig. Äfven att det skall blifva en bordell. Men blir det dessutom -dårhus, skall jag bedja få flytta ... - -Hugo stirrade på salongens möbler. De sågo ut som vanskapliga djur i -skymningen. Draperiernas bollar, plyschtrasor och spetsar liknade -svansar och slamsor på afdragna och till torkning upphängda hudar. Nere -i köket grälade gumman med de nya pigorna. De svarade med att bedja -henne beskydda dem mot herrn. Han hade natten förut sökt tränga in i -deras rum. Nu blef det orkan. Kopparlock skrällde stridsfanfarer och -dörrar smällde kanonskott. I stället för krutrök trängde stekos från -härsket flott upp genom trappan och in i förmaket. Genom de tunna -väggarna hördes Lisas förfärliga hostanfall. - -Nordling lyssnade apatiskt. -- Hvilket elände det hela! Och så Ysaïl. -Sedan Trocaderonatten hade han ej sett henne. Ibland trodde han nästan -att hon var ett hjärnspöke. Han hade gått flera nätter ned till -Wosslicks källare och där vid ett glas öl ätit sin gratismåltid för -kvällen. Men hon fanns aldrig där. Ej heller på Trocadero. Hon hade -slutat utan vidare efter ett par dagars uppträdanden och ej till någon -yttrat hvart hon skulle gå. Ingen visste något om henne. - --- Hvem är hon? tänkte Nordling för hundrade gången. Och han sökte -analysera sitt intryck af henne. - --- Älskade han henne? Ja, nej, jo, nej! Men han kände en fullkomligt -vanvettig passion växa inom sig och slå som blåheta vågor rundt om -honom, när han riktigt tänkte på henne. Hon var inkarnationen af allt -kvinnligt mystiskt, han kunde tänka sig, och samtidigt det mest -fantastiskt konstnärliga, han någonsin drömt. Det var i detta det låg: -mystiken, kvinnan. Men hvad skulle till exempel ett förhållande dem -emellan utvecklas till? Äfven under bästa förutsättning, att han hade -inkomster, pänningar, kunde de ju icke gifta sig. Ej heller till -älskarinna dugde denna sällsamma nattfjäril -- de kunde ju knappt talas -vid på samma språk. Och i hennes uppträdande låg lika mycken plötslig -köld som glimtar af impulsiv hetta. Och för resten -- hvar var hon nu? -Han skulle troligen aldrig mer se henne. - -Än en gång såg han i detalj scenerna vid deras två, på det hela så korta -sammanträffanden. Hur hon kommit under åskbyn som en stormsvala och -blåst in bland de olyckliges och förkastades hop, hur han följt henne i -natten och hur den hemlighetsfulla dörren gäckat hans förhoppningar. - --- Hon blef till en symbol och i det öfverspända tillstånd, Nordling -genom de sista månadernas umbäranden kommit till, var han böjd att tro -det hela en profetisk dröm, en fantasi. - --- Hon är en uppenbarelse, en hallucination -- och jag, jag äter för -litet ... - -Dörren till förmaket kastades upp och värdinnan kom in. Hennes gumkinder -voro blossande röda, den lilla näsan het som ett spiselkol och ögonen -rödgråtna. Några grå testar flaxade under den svarta och flottiga -hårrosetten. - --- Å, herre gud, mister Nårdling, oj, oj, oj, -- nu dör miss Mauds unge, -och människan ä' ju inte hemma -- och mister Harden, oj, oj, oj -- och -Ostroem, det eländet, tänker gå! - -Hugo blef genast vaken. Ysaïlfantasierna försvunno som skyar i stark -blåst; här var endast Chicago, staden utan sagor, men med -verklighetshistorierna präntade på hvarje dagssida -- och mycket -starkare och underbarare och grymmare än barndomsbibliotekets -illustrerade häftesskatt. - -Han reste sig ur orgeln. - --- En doktor -- har ni inte inte -- - --- Jo, certainly, jo, men doktor Frick är inte hemma, ska man ta en -amerikan? - --- Naturligtvis, för all del, mistress Ostroem ... - -Gumman skrek några befallningar nedåt trappan. En dörr smällde i -källarvåningen. - --- När jag kom in så låg det lilla kräket och var alldeles blå i -ansiktet -- hon kväfs bestämdt -- - -Hugo afbröt. Han kallsvettades af vanmäktigt medlidande och förtviflan. - --- Snälla fru Ostroem, säg ej mer! Om jag skulle springa ner till Mc -Vickers? - --- Yes, yes -- men först ska' väl mister Nårdling höra hvad doktor Smith -säger -- han bor i hörnet af Chestnut och Dearborn -- - --- Ja, visst, javisst -- certainly. - -Det ringde. - -Hugo skyndade ut och slog upp dörren åt gatan. På trappan balanserade en -orakad och halfsluskig, svartklädd figur. Han bar i handen en aflång, -nött läderväska. Han lallade: - --- As -- as -- as long as -- as there's -- life -- hick! -- you know, -there is -- there's hope -- hick! -- you know ... - -Det var doktor Smith. - -Han låtsades springa uppför trappan, men halkade tillbaka. Uppkommen, -tog han ett snedsteg. Han luktade karbol och visky. - --- Excuse me, stammade han, men business is business. Jag känner ej -detta hus. Hvem -- hvem är det som skall betala mina tjänster? - -Nordling skakade som i frossa. - --- Doktor, sade han, vi äga detta hus. - --- För all del -- jaså. Well, ni förstår, jag har i två hela år, sir, -fått läsa på min examen, två års studier, sir, innan jag fick graden i -mitt college i Wisconsin ... Det är lång tid för en fattig man. Förut -var jag bara simpel barberare. Men det är arbete, sir, som skapar det -grandiosa i vår nation, sir. Vår stolta örn skall alltid breda sina -vingar öfver ett stjärnströdt -- nej, jag menar öfver ett folk af fria -söner, sir. Jag tar endast fem dollars, sir. Det är ju bara ett litet -barn. Annars är jag kirurg, sir, kirurg och specialist i veneriska -sjukdomar ... - -Hugo ryste. Han öfvervägde om han skulle släppa in den druckne -charlatanen eller slunga honom i gatan. Men fru Ostroem kom ut och bad -nigande doktorn stiga in. - -Han trängde fram till sängen, där lilla Lajsa låg döende. Hennes ögon -hade ingen blick längre -- de liknade en slocknad fågels. De små bleka -läpparna voro halföppna. Hårets gula slingor voro fuktiga af svett och -lågo som brutna stjälkar på det grådaskiga örngottsvaret. - -Doktor Smith fläkte upp täcket och blottade den utmärglade lilla -kroppen. Hugo tyckte sig bevittna ett våldtäktsförsök. Fru Ostroem -började snyfta. I dörren trängdes pigorna. - --- Finns det någon visky? frågade läkaren. - --- Hvad till? sade Nordling skarpt. - --- Hvad till? Till att ge det lilla liket förstås och äfven gnida det -med. Så länge det finns lif, finns hopp. - -Han öppnade sitt läderfodral. Det innehöll saxar, tänger, lancetter och -knifvar. De voro otvättade. På en del funnos blodstänk, andra sågo ut -som öfverdragna med en hinna af var, några voro rostiga. - -Det flammade rödt för Hugos ögon. Han slog igen locket till väskan med -en smäll. - --- Gå ut, sade han, pekande på dörren, gå ut. Ni är drucken. - --- Sir, skrek Smith, är ni galen? Ni, ni -- ni svensk! Förbannade svensk --- - -Nordlings hjärna glödde. Han rusade på amerikanaren, fattade honom i -strupen och körde honom baklänges genom dörren, ut i farstun, ut på -trappan. Där kastade han honom handlöst utför stentrappstegen. - -Smith låg på trottoaren. Nordling sparkade ned instrumentlådan. Därpå -ilade han ned. - -Doktorn hade ej skadat sig. Hans ögon sprutade skräck och tungan -lallade: - --- Så länge det finns lif ... - -Svensken visste ej mer hvad han gjorde. Han grep på nytt Smith i -strupen, ryckte upp honom och höll honom mot ett kastanjeträd, pressande -hufvudet hårdt mot stammen. - --- Ni är ingen doktor, hväste han, ni är en humbug, ni är en mördare! - -Han skakade honom våldsamt. Han kände en jättes krafter växa i sina -muskler. Gnisslande med tänderna röt han: - --- Akta er, jag skall i morgon anmäla er -- jag känner dussintals -läkare. - --- Släpp mig, rosslade Smith. -- Släpp mig för guds skull -- jag ber er -om ursäkt -- jag är en fattig man -- jag är specialist -- - -Hugo släppte honom. Smith raglade i väg. På trottoaren låg fodralet. - --- Hej, ropade Nordling, kom tillbaka. - -Doktorn låtsade ej höra. - -Då sprang svensken med en ed efter honom. Han grep honom i axlarna. -Smith blef hvit i ansiktet af förskräckelse: - --- Jesus människa, ni tänker väl ej mörda mig? - --- Gå tillbaka! Tag upp fodralet och tag det med er! - -Smith lydde hundundergifvet. Därpå gjorde han en stor krok öfver gatan -och försvann i skymningen. - -Nordling stod som bedöfvad ett ögonblick. Han kunde ej tänka klart. Så -fick han höra fru Ostroems gråt och pigornas jämmer från trappan. Han -gick fram. - --- Mistress Ostroem, sade han lugnt, var ej rädd -- det blir intet -obehagligt. Nu går jag ned och hämtar miss Maud. - -Han vände och gick fram till Clark street. Han var åter alldeles lugn, -ehuru det kändes som kröp det af myror inom hufvudskålen. Utbrottet hade -varit en naturlig reaktion, mindre gällande Smith än hela den -hungerperiod, det nya landet låtit honom genomgå. Han smålog: - --- Jag håller på att bli amerikanare. - -Då han kommit fram till hörnet, där dadelförsäljaren stod vid sin kärra, -kom han ihåg, att han ej hade några pängar. Men han kunde ej förmå sig -att gå tillbaka och låna af gumman. - --- Jag får gå ned, resonerade han, gå raskt i stället för att åka. - -Och han började halfspringa. - -Han nådde bron, utan att hafva uppfattat husen och folket omkring sig. -Han fortsatte brådskande in i staden. Vid hörnet af Monroe street vände -han till vänster. Där låg Mc Vickers stora teater. De elektriska -ljusskyltarna strålade öfver kolossala affischer med färglysande scener -ur pantomimen Ali Baba och de fyrtio röfvarna. - -Han gick in i närmaste gränd. Där borde sceningången finnas. Långt bort -brann en glödlampa. Kulisser lågo hopfällda på en långkärra, som stod -utanför en tämligen bred sidoport. Hugo steg in. Ingen syntes. Han gick -uppför en brant stigande gång, upplyst af gaslågor, som brunno -orangeröda inom ståltrådsnät, och kom till en gård. Ett par glasdörrar -ledde dit ut. Han stötte upp den ena och ett häftigt drag uppstod, som -med en smäll åter klämde igen svängdörren. Nordling hörde steg och vände -sig om. Då såg han en liten svart skinndörr glappa på sina gångjärn -alldeles bredvid sig. Han klämde sig in och befann sig nu vid -scenuppgången. En bred trappa förde med några steg upp till klädloger -och scengolf. - -Nordling tvekade. Ridån måste nyss ha fallit för någon akt, ty -handklappsstormen aftog och orkestern började spela mellanaktsmusik. -Hugo beslöt våga försöket. - -Han steg långsamt uppför den breda trappan. Skrattande och fnissande -flickröster hördes ofvanför hans hufvud. En ny, kort trappa syntes -innanför en dörr. Han såg nu, att han befann sig på en sorts plattform -af trä och ville gå vidare. - -Men han motades vid ingången af en karl i solkig frack och byxor, -fläckade af fuktig sågspån. Det groteska i mannens klädsel ökades af att -hans trubbiga näsa var rödsminkad -- den glänste som cinnober -- och att -i stället för stärkskjorta visades en vanlig brungrå ylletröja inom -västens urringning. - --- Hvad vill ni? skrek karlen -- det hördes på hans uttal att han var -irländare -- här kommer ingen in. Eller ä' ni fotografen? - -Hugo stirrade uppåt trappan. Bakom den lille löjlige mannens rygg vällde -en bred ljusflod, ej olik månsken. Den sneddade det dammtjocka dunklet i -en skarp vinkel, ungefär från axeln till golfytan, en meter från -fötterna, där den slog cirkel. Äfven träställningen utanför scendörren -belystes delvis af denna glänsande kaskad. Underliga apparater af nickel -och mässing skeno i ljuset som nypolerade. En del liknade kranar, andra -häfstänger. Vanliga tåg och tåg af stål, linor, rep och smala kablar -linjerade upp dörramens interiörrektangel. - --- Nå, satan, förbannelse, hva' i alla -- brusade figuren allt -häftigare. - --- Jag skulle -- jag skulle vilja träffa Maud. - --- Maud? Mauda er långt in i -- - --- Nej stopp, vänta litet. - -Hugo äntrade uppför stegen. - --- Hör på, sade han, jag är hennes -- hennes vän, förstår ni? Vi bo på -samma ställe. Nu håller hennes barn på att dö. - -Irländaren tog ett steg tillbaka, kanske inför Nordlings resligare växt, -måhända för allvaret i hans röst -- men mest såg det ut som om han trott -sig se en dåre. - --- Hvilken Maud menar ni? frågade han i förändrad ton. - -Hugo teg. -- Ja, hvad hette hon väl, den svenska gatflickan, som om -kvällarna dansade bland hundra andra olycksbarn -- och förmodligen i -bortersta ledet -- under ett tillfälligt engagemang för några cents för -aftonen, vid en lysande teater långt ut i västerns hufvudstad? Maud, -hade hon ju sagt till honom den där sagokvällen, men gamla mistress -Ostroem kallade henne Lisa. Svenska Lisa -- hvarför inte? - -Högt sade han: - --- Hon kallas visst Maud, men -- - -Den lille mannen afbröt: - --- Här finns bara en Maud: Maud Williams, sångerskan. Och henne kan det -väl ej vara? - -Han log, dock ej elakt, i det hans blick öfverfor Hugos slitna dräkt. - -Nordling rodnade ofrivilligt. - --- Nej, naturligtvis inte. Men -- hon heter också Lisa? - -Irländaren skakade på hufvudet: - --- Vet inte ... - --- Hon ä' bara figurantska -- för tillfället -- hon ä' svenska -- - --- Ah! - -Det kom ett nytt uttryck i det clownliknande ansiktet. Det var ett -uttryck af resignation och smärta, men ett uttryck utan våldsam -öfverdrift, liksom hade äfven detta minspel tillhört de nötta och -inlärda grimaserna. Men då Hugo litet förvånad vidgade ögonen, försvann -under hans blick den förstående glimten och samma liknöjda, på en gång -slappa och hårda anlete som förut mötte honom. - --- Svenskan, fortsatte aktören, jaså svenskan. Ja, käre vän, hon -- hon -är borta. - --- Är hon borta? - -På nytt kom detta outgrundliga i ansiktets apmask. Och när nu Nordling -såg på honom, igenkände han plötsligt uttrycket. Det var ej den kalla -reflexen från kalciumljusets bländpelare, det var ej heller återskenet -af någon sympatikänsla eller en inre värmevåg, som färgade för minuten -masken midt emot honom med äktare smink. Nej -- det var samma flyktiga -min af grubbel, ångest och broderssökande, som han iakttagit i -zigenerskans mörka anlete stormkvällen på krogen vid Clark street och i -den buttre poliskonstapelns uppsyn ett ögonblick under månskensnatten -utanför den sömnlöse millionärens villa vid Michigansjön. Denna -plötsliga uppenbarelse af hjälplöshet inför någon stor gåta, famlandet -efter en likes hand i mörkret -- detta något, som ej anletsdragen -mäktade dölja, hur stelnade de än för öfrigt voro. - -Hans reflexioner varade endast några sekunder, liksom den andres minspel -var lika öfvergående. Det hväste till öfver deras hufvuden och ljuset -skiftade, mörknade, strålade därefter med förnyad styrka och föll åter -som förut, endast en hårsmån rubbadt från första läget, slående en -cirkelrund hvitfläck på golfvets dammiga tiljor. - --- Ja, ja, sade irländaren, hon är borta. -- Jag själf har ju intet med -detta att skaffa -- jag är bara en low comedian, en akrobat, som slår -volter i apkostym -- liksom hon var en dancing-girl. Nå, hon sa' att hon -kom från the Royal Opera in Stockholm -- well, well. Men låt oss säga -att hon ej kunde något -- nej, verkligen, ingenting kunde hon. Så blef -det gräl i kväll, pantomimen går ej längre som den skulle och vår -stagemanager är brutal. Veckans lön hade svenskan redan fått i förskott, -dessutom var det ett par plikter, hon och en tio stycken till fingo gå. -Good bye! Nå --? - -Han slog ut med händerna, höjde på axlarna och knep ihop med ögonen. - --- Ja, sade Hugo, jag känner knappt flickan och jag är ej hennes -älskare. Men, som sagdt, hennes lilla barn är döende ... - -Han stod och tänkte på uttrycket »bara en dancing-girl». Och det födde -en idéassociation. Han mindes Degasutställningen uppe på the Art -Institute, där bland de sällsynta verken äfven en del af mästarens -kolstudier hopbragts. Det var en helt liten teckning -- en flicka, -knotig, mager, utsvulten, öfvertränerad; en dansös, men beröfvad rampens -glansljus, pudrets och tuschens fernissa, paljetternas skimmer. -Flämtande böjde hon sig ned i kulissvrån och snörde hop skornas korsband -kring smalbenet. Hur ful, hur kantig, hur trött hon var med hvassa -armbågar och stela, osköna vador. En grändunge ur rännstenssmutsen -- en -... Only a dancing-girl. - -En elektrisk klocka ringde, skarpt, så att de båda ryckte till. Nästan -samtidigt hördes en gäll stämma ropa något, därpå ljödo kraftiga -flatslag i händerna och en van, befallande röst yttrade en lång ramsa i -myndig kommandoton. Den tycktes komma från alldeles öfver deras -hufvuden. - -Aktören rätade upp sig. - --- Jo, jo, sade han, o yes, jag förstår. - -Han nickade. - -Nordling såg, hur på ömse sidor om den rödsminkade näsan runno tårar. -Och han hörde clownen hviska, hest och underligt: - --- Jag var också en gång -- länge se'n -- Dublin -- kär i en danserska. -Ja, ja, jag lefde på henne -- då. Poor girl, död nu. Hon hette Maggie. - --- Han tror mig ej, mumlade Hugo. - -Högt sade han: - --- Nå, tack då, adjö. - --- Måste klä mig, skrek irländaren i sin förra ton, apa -- kullerbyttor --- - -Och han försvann midt genom den snedstrålande ljusfloden, hvilken -tycktes insuga, förtära, bränna upp hans skugga. - -Då Nordling gick ned den brant sluttande gången, hvars gaslågor inom -sina metalltrådsglober fladdrade för draget från gården, uppstämde -orkestern därinne en skrällande souzamarsch. Tonerna ekade ut i gränden, -som nu var mörkblå. Man hörde egentligen endast rytmens poängtering från -skallande bastubor, trummor och lock. - -Trött vandrade Hugo hemåt. Det var en kylig kväll, men med klar himmel --- vinden kom från norr och molnen hade drifvits ut öfver Michigan. -Stjärnorna brunno kallt och klart. Det skulle bestämdt blifva tidig -vinter. - -Hugo frös vid tanken. - --- Om jag ej inom fjorton dagar har arbete, vandrar jag ut på -landsbygden och se'n får det gå hur det vill. Det blir naturligtvis -döden. - -Öfver bron. Den långa gatan upp. Utanför Wosslicks hejdade han sig, men -fortsatte genast. Han hade så när fallit för frestelsen att gå in och -bedja att på kredit få dricka visky. - --- Om nu O'Neill ville komma, tänkte han, så skulle jag supa mig full -med honom, så full att vi båda blefvo lika tokiga. - -Ändtligen Chestnut street. Han smög fram till huset. Matsalsfönstren -lyste, det var fullt med gäster. Han såg upp mot porten: jo, mycket -riktigt, där satt redan fäst vid vredet en liten krans med stor rosett -och långa band. De voro hvita, till tecken af att ett barn dött. Hugo -undrade om de ej snart skulle få sätta dit äfven ett par långa, svarta -florsband, utmärkande att en fullvuxen, att modern följt efter. - --- Hvar kan hon vara? - -Han upprepade halfhögt frågan i tamburen, där det var mörkt. - -Då kom gamla fru Åström fram. Hugo såg i det svaga ljuset från gatans -lykta att hon var svartklädd. Han blef rörd. - -Gumman snyftade: - --- Hon har varit här, stackars människa. Stackars, stackars flicka, det -är nog inte roligt. Nu ä' hon så ensam, liten. Och det blir nog bara -elände nu. Hon grät inte -- var inte det underligt? Hon bara stod och -såg på det lilla liket, vet mister Nårdling. Så gaf hon mej tio dollars -och så gick hon rätt ut. Men efter tio minuter kom Linn, the undertaker, -han som har begrafningsbyrån, vet ja', på Clark street och satte upp -bandet, di brukar, på dörr'n. Då hade hon varit inne och sagt till om -ekkista, och allt. Och betalt, och allt. Herre gud, ja. Bara hon nu inte -går och gör sig något illa. - -Från köket skreks något. Soppan var slut och fru Ostroem måste ned. - -Hugo gick upp på sitt lilla rum. Han ville ej äta. Ville ingenting. Utan -att kläda af sig lade han sig raklång på sängen och stirrade upp i -mörkret. Ett nätskuggverk från fönstret dansade på det gipsstrukna -taket. Det liknade fladdrande svarta fjärilar på ljus botten. -Grändlyktan kastade öfver bakgården, genom det gamla trädet vid planket, -detta ljusspel. Hugo stirrade och stirrade. - -Och han önskade att han som lilla Lajsa i rummet inunder nu varit -riktigt borta. - - * * * * * - -Men svenska Lisa, den lilla danserskan, gick ensam ned en yttergata som -förde till flodmynningen. - -Hon kände sig trött intill döden och hennes hufvud tycktes henne tomt. -Och dock låg ett leende kring läpparna, öfver hvilka ännu smink och -puder voro fästa. Hennes ögon sågo rakt fram, och pupillerna liknade två -orörliga punkter. - -Då hon kom fram till det höga kajverket, som här löpte i höjd med -flodbroarnas räcken, uppsökte hon en plats hvar hon kunde stiga ned för -de sluttande sidorna. Hon fann en smal öppning bakom ett stort varuhus, -och försiktigt klifvande nedför branten och hållande sig i de stora -pålar, som likt master stucko upp ur sanden, tandande hela bäddens kam, -ända ned till vattenytan, nådde hon sjön. - -Solen hade gått ned, det var mörkt. Stora skybankar stodo upptornade -öfver Michigan bakom hamnpiren, hvars röda fyrljus blänkte mot den -svartblå väggen. Men strimmor af gult och rödt satte inslag i molnen -längre västerut. Och från yttersta kajudden, på andra sidan flodarmen, -där de stora handelshusen, fruktbasarerna och fiskkvarteren lågo, -strömmade bländande elektriskt ljus. - -Lisa gick ned till vattnet. Hon gick ut i vattnet. Det skvalpade öfver -hennes skor. - -Hon stod mellan två kolpråmar. Vattnet, oljigt och dyigt, gungade all -slags orenlighet. Det var allt upptänkligt, från döda råttor till skalen -af apelsiner och bananer. Det var korkar, spån, papper och allt som en -stor stad dagligen ger ifrån sig. - -Men Lisa kände ej stanken, märkte icke orenligheten, det bortkastade och -förbrukade affallet och skräpet, som floden vaggade. Hon tänkte på en -saga. - -Det var sagan om lilla Lisa. Hon som flöt utomlands på ett stort -näckrosblad och träffade alla de stygga och fula paddorna i lifvet och -som fick skälfva af köld och digna af trötthet och hunger. Men som till -sist kom till prinsens slott och fick hvita vingar och drog in i all -sköns härlighet. - -Danserskan gick längre ut. Vattnet nådde henne öfver höfterna, det -började draga nedåt i kjolarna. - -Från Rush streets katolska kyrka, Notre Dame, ringde plötsligt klockor. -Ljusen från hallarna nådde nu tvärs öfver floden klart och tydligt -gatflickan. - -Och i deras spel förvandlades allt. Vattnet lyste som smaragd. -Bananasskalen blefvo till guldglänsande båtar, hela flottiljer, som -drefvo ut att möta prinsessan. Himlen flammade i solnedgång, fyrens ljus -lyste som en stjärna och smala silfverband tycktes fläta sig öfver -vattnet för att emottaga den väntade. - -Hon knäppte händerna, tryckte dem hårdt mot bröstet, slöt ögonen och lät -sig falla framstupa. - -Det smutsiga vattnets vidgande ringar skimrade i regnbågens färger, -vredos till förgätmigejkransar, inom hvilka små armar vinkade och -barnaögon tindrade; alla stjärnor strålade, alla ljus lyste och alla -klockor klungo och spelade den kväll, lilla Lisa gick in i sin sagas -himmelrike. - - - - - VIII. - En historia om hösten. - - -Det var i slutet af oktober. - -Hugo Nordling hade i öfver en veckas tid logerat hos en bekant, en -snickare, den man, som delgifvit honom nyheten om det sista -pänningebrefvet. - -Han hette Mattson. Det var en enkel karl, men med de förutsättningar för -sitt goda uppehälle, som det nya landet fordrade i yrkesskicklighet, -arbetsamhet, sparsamhet och ordentlighet. Han hade varit tio år i den -stora staden, ständigt knogande, aldrig utan arbete, men ändock ej -ägande förmågan att höja sig öfver de tio tusen kamraterna. Sålunda var -han ej sin egen, hade aldrig kunnat börja ens den anspråkslösaste lilla -verkstad. På de stora fabriker, där han arbetat, hade han aldrig stigit -till någon slags förman. Ej heller hade han gift sig och följaktligen ej -skaffat eget hus på egen grund. Men han hade alltid varit väl aflönad -och hans sparbanksbok i Illinois Trust and Savings Bank var på -insättningssidorna välfödd. - -Hugo hade lärt känna honom på inackorderingsstället. De hade haft rum -bredvid hvarandra och språkat tillsammans om kvällarna vid pipan och -lagerölet. Hugo tyckte om honom på det vis, en sådan natur alltid gör: -som en pålitlig och god man, visserligen djupt underlägsen i andliga -ting, men med sund och praktisk blick på omgifning och världens enklare -vägar. Mattson såg upp till Nordling, viss om att han en gång skulle -blifva något för svenskarna mycket hedrande bland de nackstyfva -yankeeborna, som han aldrig lärde sig blifva kamrat med -- endast -arbetsdjur åt. Hur det var, hade Mattson aldrig glömt sitt land, han -längtade hemligt tillbaka till sin bygd där han tänkte sig -- så gick -drömmen -- en gång få köpa ett litet ställe, en bättre bondgård, ja, en -liten herrgård. -- Och nu var drömmen färdig, om ett par veckor skulle -han vara öfver på den andra sidan med späckad plånbok -- öfver, för att -aldrig mer fara på det stora vattnet. - -Mattson hade det sista halfåret bott i Lake View, långt norr upp. Han -hade haft en liten våning och eget hushåll. Då Hugo beslutat, som en -sista planka, att uppsöka snickaren, hade han genast fått en soffa i -salen att ligga på och därjämte själffallet inbjudits deltaga i alla -måltider. Mattson hade förbättrat dessa betydligt, han var glad få inför -Nordling utveckla sina hemkomstplaner. - -Det var ej roliga samtal för Hugo. Han kände sig som en hund vid -smulorna från den rike mannens bord. Han försökte emellertid gifva alla -de råd och upplysningar han kunde om det lämnade fosterlandet. Och så -hade dagarna gått -- i dag skulle Mattson resa. De stora -höstexkursionerna med lägre biljettpris hade just börjat och Mattson -köpt sin steeragepassage. Ty det kunde ej falla honom in att ens nu -sikta så högt som till en andra-klassfärd. - -En natt till skulle Hugo ligga kvar. Sedan var alltsammans uthyrdt och -möblerna sålda till en tysk snickarmästare. - -De sutto alla tre vid den nyss slutade måltiden. Kofferten och en lår -voro nedsända. En sista omgång fatöl var efterskickad och nya cigarrer -tända. Tysken sade något om Vaterland och att han tänkte resa hem om fem -år med hustru och barn för att visa dem Berlin, kejsaren och Grossvater -och Grossmutter. Och, tillade han, dricka ett sådant öl, som endast -Deutschland bryggde. - --- Sverige är mycket vackert, sade Mattson. Och Stockholm är en af -världens vackraste städer -- det vet ni väl, mister Schultze? - -Schultze nickade och bolmade. - --- Ja, ja, gewiss. - --- Det är annat än Chicago. - -Hugo satt tyst. Hvad sade de? Hur skulle det bli? - --- Och, sade tysken, när tänker mister Nordling resa hem? - -Ja, när? Han skulle aldrig mer se sitt gamla land. Men i öronen låg ännu -ljuden af tyskens fem år och han svarade i ett stelt leende: - --- Om fem år. - --- So, vi fare då på samme dampfer, man får mycket bättre mat på tyska -linjerna ... - -Hushållerskan, en gammal smålandsgumma, hvars barn, två söner, omkommit -genom olyckshändelse vid brobyggnad, och nu fick försörja sig på gamla -dagar i stället för den hvila, till hvilken hon efterskickats, kom med -ölet i en handkanna. Mattson blåste af fradgan och serverade. - --- Skål för Sverige, sade han. - -De drucko. - -Glasen fylldes med de sista dropparna och Schultze reste sig. - --- Skål för gamla Tyskland, sade han. - -De drucko. - -Nordling tittade i kannan. Det fanns ej något kvar till en skål för -Amerika. - -Det var tid att gå ned till stationen. Tysken tog afsked, Hugo skulle -följa sin värd. - -Kabelvagnen rusade genom gatorna. Förbi den stora parken, ned Clark, in -i tunneln. Upp igen mellan de höga husen, hvars toppar redan sveptes i -ett svafvelgult töcken. Genom vindlande passager, där folk trängdes och -lyktor började flamma. Det sorlade omkring dem, stadens lungor flämtade. -Vid hörnen blåste oktobervind, hvirflande om med smuts, spillning, -stickor och strån. Ändtligen lyste järnvägshallens stora fönster. Järn- -och glaskupolen liknade en ofantlig ostkupa. - -Vid alla perronger stodo ångande tåg. De bevakade gallergrindarna -släppte långsamt igenom den ringlande strömmen af resande -- mest -hemåtvändande invandrare. Svindlande högt upp under glastaken, där -ångmassor simmade som skyar, hängde stora glober, hvars intensiva ljus -utsände hvita strålknippen som från solar. Det ekade rundt om af -hvisslingar, af klockringningar, af hammarslag, af röster och tramp från -tusen fötter. - -Vid en upphöjning, belamrad af koffertar af alla slag, stannade Hugo och -snickaren. Stapeln af resgods reste sig öfver dem som ett hus. - -De hade god tid. Nordling visste ej hvad han skulle säga. Det förekom -honom som skulle han själf aldrig få lämna staden -- äfven i lyckligt -fall, med arbete och pänningar, skulle ej landet vidare släppa honom. -Han var död för den där andra sidan, dit Mattson och alla rundt omkring -gingo. Han tyckte sig se, hur han i framtiden ofta följde hemresande -vänner ned till en station och där tryckte deras händer och sade: - --- Farväl -- hälsa det gamla landet. - -Liksom man bjuder en döende afsked på väg till något imaginärt, något -som man i barndomen visste finnas, men sedan förlorat tron på, tappat -bort. - -På en godskärra satt en sjöman. Han var brun som en kaka tuggtobak och -hade blåa tuschskepp och ankaren på händerna och armlederna. I handen -höll han en liten kardus i stanniolomslag och med indigofärgad etikett. -Den föreställde en sjöman, som stod på ett ben bredvid en tågrulle och -svängde sin mössa i skeppsdans. Tobakens namn lästes öfver: Sailor Boy. -Ett knyte stod bredvid kärran. Ur karlens ficka hängde en lång ostindisk -näsduk i granna färger. - --- Hej, sade han, kom hit, boys, och tag en bit. Tugga och var glad, ty -nu segla vi tillbaka till Old England! Tillbaka till merry old England. -Home, you know. - -Och han började sjunga med skroflig röst någon sjömanssång, som handlade -om hem och älskad kust och fosterland och stormar och strid och försvar -och hjärtan som alltid skulle klappa för dear old England. - --- Adjö, sade Nordling plötsligt. -- Jag kan ej stå här längre. Tack, -Mattson och -- och hälsa Sverige. - -Han gick raskt sin väg utan att se sig om. Det kändes som krympte -hjärtat våldsamt samman, som kramadt af en fruktansvärd hand. Och därpå -fylldes bröstet med något hett -- bestämdt skulle det sprängas och -hjärtat brista. - --- Nu är sista förtöjningen kastad, sade han. Han sade om frasen flera -gånger, men visste ej hvarför. Utkommen på trappan kände han att det -regnade, graniten var svart af regn. Det var kallt och kändes skönt. Han -gick rakt fram med ansiktet uppåtvändt, höstregnet sköljde som strida -tårar öfver kinderna. En spårvagn stannade. Han klättrade upp och den -rullade vidare. Först i tunneln märkte han att det händelsevis varit ett -nordsidans kabeltåg, som han gått upp i. Det kunde lika gärna hafva -varit västsidans linje, ty han brydde sig för stunden ej om hvad han -gjorde. Han hade icke ens pängar till afgift för färden. Då konduktören -kom fram, såg han upp och sade endast: - --- Jag har inga pängar. Jag är utan arbete. Jag är mycket trött. Låt mig -åka upp till Lake View. - -Konduktören såg på honom ett ögonblick, svarade ingenting, men gick -därefter tillbaka till sin plattform. Vagnen for vidare i regnet. - -Nordling återvann småningom sin behärskning. Han tänkte på konduktörens -medgifvande och tyckte strax att det på nytt bedrägligt ljusnat omkring -honom. Denne främmande karl hade utan vidare kunnat brutalt kasta af -honom, men i stället -- ah, människorna här voro dock ej så farliga, -endast de togos på rätt vis. Kunde han blott få minsta lilla inkomst. - -Det drog svalt från vagnens öppna framsida. Takets läderstroppar -fläktade bakåt för vinden. Den stora lyktan på motorvagnen var tänd, -ljuset skar dimman i triangelform. Butikfönstren, fullklistrade med -valupprop, började tändas. - -Vid hörnet af Chicago avenue steg Hugo af. Han ville se om något bref -möjligtvis kommit till Ostroems. Då han hoppade ned, vände han sig till -konduktören, som redan drog i klocksträngen, signalerande till föraren -att fortsätta. - --- Tack för er hygglighet! - -Konduktören, skramlande med sin pänningväska, svarade endast, utan att -vända på hufvudet: - --- All right. - -Vagnen försvann i den tätnande dimman, de bakre taklantärnorna lyste som -två runda ögon och luftledningens koppartrådar hväste och sjöngo länge -öfver Nordlings hufvud. Då ett nytt stort searchlight dök upp öfver -spåren, klyfvande töcknet i trekantsljus, gick ändtligen Hugo. - -Det fanns intet bref. Han stannade ej för att träffa någon utan vandrade -modfälld vidare. - -Som han gick, fick han hastigt känslan af att någon följde efter honom. -Tvärgatan var smal, trädplanterad och hade broläggning öfver -trottoarerna. Den var dimhöljd och folktom. Steg i takt med hans egna -ljödo, då han lyssnade, bakom honom. - -Han stannade. - -Långt bort i det gulgråa, sväfvande dunklet stannade då också en svart -gestalt. Den såg liten och undersätsig ut. - -Nordling fortsatte några steg och vände se'n plötsligt. Mannen bakom -hade börjat gå men sprang nu åt sidan och doldes af ett träd. - -Hugo väntade länge. Därpå gick han långsamt tillbaka. Ingen syntes. - -Han gick ut midt på gatan och väntade, ögon och öron skärpta. Han trodde -sig slutligen se en mörk figur krypa efter en tegelmur till vänster. - -Nordling var ej rädd. I stället befann han sig i ett sorts galghumör; -tanken på den sorgliga situation, i hvilken han befann sig, gjorde honom -oförvägen och det föreföll honom tragikomiskt att en rånare gjorde sig -besvär att leka hans skugga. Men vid det att ordet skugga drog genom -hans hjärna, föll det honom in att det mycket väl kunde vara en -Pinkertonman eller någon annan privatdetektiv som »skuggade» honom. Han -togs kanske för rånare. - -En förbittring som den, hvilken förmått honom att halft strypa stackars -doktor Smith för ett par veckor sedan, sjöd oväntadt i hans ådror. Det -blef rödt för ögonen och hamrade i bakhufvudet. Med ett par språng var -han öfver på vänstertrottoaren och grep en hukande gestalt i nacken. Det -var en liten karl i topphatt på ett krusigt hufvud och med ringar i -öronen. Han blef utan tvifvel dödligt förskräckt, men yttrade ej ett -ord, endast kröp ännu mer samman som en katt eller igelkott. Plötsligt -gjorde han sig fri med ett snabbt grepp, flög åt sidan och sprang -därefter nedåt gatan. Han sprang oerhördt fort och var snart försvunnen -i dimman, men Hugo tyckte sig, vid den hastiga tvärvändningen under hans -händer, ha sett ett par vilda, svarta ögon och en dubbel rad af stora -knappar, som blänkte likt silfvermynt på en sammetsjacka. Och ett rödt -skärp hade lyst till. I en blink såg han för sig Ysaïls bild och på en -gång var han åter inkastad i trollkretsen af mystik. Det var en af -zigenarna -- hvar fanns Ysaïl? - -All trötthet och modlöshet var borta. Kunde han blott finna -äfventyrsflickan, skulle han aldrig mer slappna till. I morgon skulle -han söka öfver hela västsidan. Hon var blomman, som fick honom att -glömma omgifningen -- när han nu tänkte efter, föreföll det fabelaktigt -att han de två sista månaderna kunnat flyta med utan att dragas i -djupet. Och han ville placera detta faktum inom det gåtfullas område, -Ysaïl hade gifvit gatdrifvarlifvet dess skimmer, ett skimmer som värmt -och tändt hans fantasi och som skulle till sist få honom att haka sig -fast vid en af ekrarna i Den Nyckfullas hjul. - --- Jag blir ju poetisk, log Hugo för sig själf. - -Och han mindes sin dagbok, den lunta papper med alla nedkastade intryck, -som han i ett par års tid roat sig med att fylla. Det hade varit hans -föresats att troget gifva åt dessa blad de öden, hans färd skulle -skänka. Hvilka äfventyr hade han ej trott sig kunna komma att anteckna. -Början hade också gjorts -- det var soliga sidor, fulla af -förhoppningar, undren som den nya världen visade ett par vidgade och -iakttagande ögon. Men nu var det länge sedan han rört vid papperen. Han -skulle nog aldrig våga bläddra och titta i dem. Det var med dem som med -hans teckning utom fackritningen. Fantasi och drömbilder, som han -nödvändigt måste slunga. Det fanns en hägring kvar, som han alltid -skulle spara på, hans uppfinning. För ögonblicket tordes han ej tänka på -den, men på den var han monoman. Men allt annat skulle kastas, -förtöjningar, som måste lossas likt det band, han känt brista, då han -följt snickaren ned till stationen. Känslan af att han aldrig skulle -återvända till en fosterjord. - -Det ljöd musik. Hugo stod utanför ett kapell. I dimman syntes de smala, -gotiska fönstren orangefärgade. - -Det var en liten svensk kyrka. Han steg in. - --- Det blir slutet på i dag, sade han. En aftonmässa öfver alla de dumma -drömmarna hemifrån. - -Det var en helt liten sal, och blott på de främsta bänkarna sutto några -människor. De flesta voro gamla gummor, och Hugo såg att de hade -näsdukarna hopvikta och lagda på psalmböckerna, som de brukat i det -gamla landets bondkyrkor. Några äldre män sutto där också med tofvigt -och grånadt hakskägg. Ingen ungdom syntes. Då och då hostade någon af de -skröpliga åhörarna och det ekade bort i vrårna. Nordling satte sig vid -dörren. - -En mager man spelade på en liten kammarorgel framme vid det blygsamma -altaret. Han var förmodligen också predikanten, men just nu spelade han -och sjöng. Det var en gammal välkänd Sankeymelodi, som Hugo kom i håg -se'n barndomen. Darrande stämmor hjälpte till och föllo in i refrängen. - --- På den andra sidan floden -- -sjöng mannen vid orgeln. - --- -- andra sidan floden -- -sjöngo de gamla efter. - --- Vi skall mötas i himlen en gång, -hördes prästens röst. - -Och de gamla gubbarna och gummorna sjöngo med sina darrande och spruckna -röster: - --- Vi skall mötas i himlen en gång. - -De upprepade denna refräng som en tröstande försäkran och den lilla -orgeln brusade högre, sången steg och ljöd helgjutnare, det gaf återljud -i det skumma templet. - -På nytt dämpades orgeltonerna och den spelande tog om med uppåtvändt -anlete: - --- På den andra ... -Församlingen sjöng med. - -Hugo smög ut. Han längtade upp till de tomma rummen i Lake View. Det var -en lång vandring, men han kände att han kunde gå fort. Dörren slöts tyst -bakom honom och han lämnade på tå den lilla svenska kyrkan vid den -fattiga gatan, där en handfull skuggor i den mörka höstnatten beredde -sig till en sista resa öfver okända djup. - -Han gick raskt, och på en timme nådde han Mattsons bostad. Nyckeln fanns -öfver panelen, som vanligt. Han steg in. - -Hushållerskan hade gått. Då han tändt gasen, såg han, att hon på ett -bord satt fram tallrik, glas, knif och gaffel, som till kvällsdukning, -men ingen mat. Han undersökte skafferiet, men där fanns endast en bit -degig och kall äppelpaj. Han letade efter något att dricka, men intet -fanns. Då han ätit pajsegmentet sköljde han ned maten med ett glas -vatten från vattenledningen. Därpå tittade han in i det lilla sofrummet. --- Jo, det var bäddadt. Fanns månne tobak? -- Verkligen, i en bleckburk -låg en bottensats. Han skrapade omsorgsfullt ihop smulorna och fyllde -sin gamla majspipa. Den blef nästan full. Girigt dragande blossen gick -han fram och tillbaka i de tomma rummen. Och hans reflexioner formade -sig till en sista dagbokssida. - -Han erinrade sig en sista gång alla umbäranden och missräkningar. Det -blef ett kapitel om svält, om gradvist nedsjunkande i liknöjdhet och om -utplånande af en del känslor, han lärt sig att kalla goda. Men det blef -också rikt på nya erfarenheter, på räknande med nya, förut dolda krafter -och oanade möjligheter. Hvarje dag hade varit ett äfventyr -- när han nu -denna höstnatt öfverblickade dem, såg han rad läggas till rad af -upplefvelser, som förut skulle tyckts honom diktade. Men det var -fortfarande vemod öfver det mesta och han kunde ej tillbakahålla en suck -vid tanken på den ungdomsperiod, som nu gick till ända. Det tycktes -honom, som vore lifvets höst redan nära, som tillhörde han hösten, vore -ett höstens barn. Till och med Ysaïl, som skymtat förbi någon natt af -den stora stadens nätter, bar bild af höstblomma. -- Skrefve jag nu, -sade han, och skulle fylla de många blanka sidorna i min stackars dagbok -med en historia om början af mitt lif -- ah, hvad är det jag säger, om -början af slutet på mitt lif här ute, så skulle det blifva en -sammanfattning af det hela, som kunde kallas en höstens historia. - -Lifvad af tanken gick han fortare, rökhvirflarna slogo volter bakom -ryggen. - --- Hvarför inte? Jag tar papper och penna och skrifver, nu sofver jag i -alla fall ej på ett par timmar. - -Och leende gjorde han sig i ordning vid det stora matsalsbordet. Det låg -på en hylla några ark papper bredvid bläckhorn, pännor och ett par -böcker. Han bredde ut en gammal tidning, som underlag och slätade ut de -hvita arken. Han satte sig. - -En rad af bilder drog förbi. - -Där var hundra små vyer från enkla matställen, nattkaféerna på hjul, -kroghålor, härbärgenas spisningsställen. Scener från gatan på alla -dygnets timmar, från pantlåneställena, från parkernas undangömdaste -soffor. Wosslicks källare, Ysaïls ruckliga hus, månskensfloden öfver -millionärsvillorna vid sjön, fabrikskontor, O'Neills bleka ansikte med -svarta ormlockar, varietébilder, poliskaskar och tusende typer från -trottoaren. Danserskans döende barn, humbugsdoktorn, mistress Ostroems -förgråtna spiselanlete. Tjufven som ej förrådde en kamrat -- ah, där var -det. Så djupt sjunken hade han aldrig känt sig som då, det kunde godt -vara en allmän spegelbild af hans lif denna hemska höst. - -Det hade händt nyligen vid en af hans förtviflade irrfärder efter -arbete. En afton befann han sig på Wabash avenue, där den är som bredast -och värst. Och där -- - -Hugo såg hela uppträdet som på en kinenomatografduk. -- Ja visst, -hvarför ej. - -En historia om hösten kunde sidorna heta. En historia om hans höstlif. - -Och gripen af ämnet föreställde sig den arbetslöse svensken att han -berättade episoden för någon, som sedan i sin tur beskref den. Så liflig -var hans inbillning att orden under pennan fingo lefvande flykt, och han -skildrade, glömsk af situationen, fotografiskt och likväl -fantasibemängdt. Han såg sig själf bortglömd, död i främlingslandet och -den imaginära åhöraren däremot välbehållen hemma och berättande med -öfverlägset och samtidigt medlidsamt tonfall. - -Hugo Nordling skref. Pipan slocknade och lades bort. Gasen brann öfver -hans hufvud med ett svagt fräsande ljud. Detta skref han: - -En dag så där i oktober, när höstens regn slår mot min ruta och -skymningen stiger tidigare än vanligt kring lyktornas ljus, tänker jag -hvarje år på en god vän, jag en gång hade, och som nu troligen ej längre -finnes till. Jag säger troligen, ty jag lämnade honom i en världsdel, -för hvilken han var lika litet anpassad som fisken för fågelns element, -och jag har aldrig hört något från honom sedan den dag, vi skildes. - -Han berättade mig en gång följande: - -En höstkväll, då han vandrade fram längs en af regnet uppblött aveny, -grubblande öfver hvar han skulle få nattlogis och ett mål mat, hejdades -han vid hörnet af en tvärgata af en individ, än mer sluskig än han -själf. Detta ville säga mycket, ty han hade i nära sex månaders tid fört -den mest tänkbart problematiska existens, efter det den lilla -pänningsumma, han medfört vid sitt emigrerande, i det främmande landet -hastigt smält bort. - -Den i trasor höljda figur, som med en armrörelse fått honom att stanna, -tilltalade honom på följande sätt: - --- Ni fryser -- hva'? Ni ä' hungrig? Inte sant -- ni vet ej hvar ni ska' -ligga i natt? - -Min vän betraktade i det kalla skenet af en båglampa den som sålunda -hånade hans öfvergifna belägenhet. Det var en mager och svartmuskig typ, -med ett par rödbruna hängmustascher öfver blåbleka läppar. Då han -talade, visade hans öfre tandrad en lucka, och då han var ung och för -öfrigt hade friska tänder, verkade det som hade ett par blifvit utslagna -i ett slagsmål. Hans ena öga var dessutom svullet och blånaden -blodsprängd, och hans annars aristokratiska och bleka anlete här och där -skråmadt. Han tillade: - --- Och inga vänner förstås ... - -Och liksom för att kröna sin ofinkänsliga intervju skrattade han kort, -lågt och bittert. - -Stum, och med en känsla af repulsiv skräck, betraktade min vän -nattvandraren. - --- Ja, fortsatte denne, fattig, det vill säga utan pängar, och hungrig, -det vill säga utstött, utom lagen -- främmande land kanske också, det -vill säga alldeles hjälplös -- hvad tänker ni -- hahaha -- egentligen -ta' er till? - -Då min vän ville skynda förbi, grep honom nattskuggan i rocken: - --- Hör på -- inte hoppar man i sjön. Hur skulle en varm visky med peppar -och ingefära smaka en så'n här höstkväll, då det är för vått till och -med för hundarna att sofva på asfalten? - -Strax bredvid brann en röd kroglykta. Under lästes i transparenta -bokstäfver på en bågskylt öfver portalen: Visky, porter, öl. Och två små -emaljskyltar på ömse sidor ingången upplyste i feta, svarta bokstäfver -om att: Varma korfvar serveras gratis till hvarje glas. - -Jag anför nu min väns egna ord: - --- Innan jag hunnit svara, hade den okände halft dragit, halft knuffat -mig fram till kafédörren. Den gick upp, och i en dimmig lokal, hvarest -den varma luften gungade i gråblå rökböljor, svagt genombrutna af några -citronfärgade gaslågors fladdrande sken, skönjde jag en massa gestalter -hukade kring nedspilda bord och sysslande med solkiga kort. Längst bort -löpte en disk, vid hvilken några mänskliga trasor hängde, och väggarna -voro täckta af mångfärgade affischer, annonserande boxningskamper och -kapplöpningar. - -Vi sutto i ett hörn, hastigare än jag hunnit tänka. Och två rykande -toddar stodo emellan oss. Jag drack. Det brände som eld. -- Nu har jag -sjunkit så lågt jag kan, minnes jag det flög genom mitt trötta och -förtviflade hufvud, jag sitter här på bekostnad af en buse, midt bland -samhällets afskum och drägg! - -Som om hade han läst min tysta tanke, sade nu min följeslagare: - --- Seså, hvad är det för pjunk! Tror ni inte också jag varit fin karl -- -jo gubevars! I bank till och med. Än se'n? Hvad är det för något för -resten att ha suttit i en bank? Nej, min käre herr svensk eller tysk -eller hvad ni är för något, när vi ha kommit så här långt, så gäller det -sekunden och sekundens behof. Hör på! - -Och han omtalade för mig att han hittat en klocka, en dyrbar pjäs, ett -guldur, dubbelboetteradt, besatt med diamanter och med en tjock och tung -guldkedja till, vid hvilken hängde berlocker af olika ädelstenar. Han -sade detta i låg, hes och hviskande ton, och under det våta hattbrättet -glödde hans ögon som ett rofdjurs, under det ångan från våra toddyglas -steg i spiraler, bakom hvilka hans hvita ansikte med de blodiga såren -spöklikt skymtade. - -Jag satt där slö och förintad och lyssnade till hans cyniska -anmärkningar. På två dagar hade jag ej förtärt mer än några koppar kaffe -och litet bröd vid någon ambulatorisk kafévagn. Den varma spriten -bedöfvade, redan efter första klunken befann jag mig i ett lätt rus och -jag önskade få sjunka ned på golfvet och somna in för alltid. De ruskiga -gestalterna omkring mig skrämde mig ej, fastmer kände jag mig som en -deras kamrat, och i det surr och den rök som fyllde krogrummet, tyckte -jag mig för första gången på länge andas friare och tryggare. Någon -satte ett fat rykande korfvar och en senapskopp på vårt bord. Jag -började glupskt äta, under det mina ögon tårades af tacksamhet. - -Men snart rycktes jag ur min dvala. Min bordskamrat räckte ut sin hand, -fattade min axel och ruskade mig hårdt. - --- Somnar du, idiot? Om en kvart stängs judhålan och du får bara stirra -på de tre kulorna ... Laga dig i väg med det samma, så får du se'n -stoppa i dig bättre saker än hundkött i korfskinn. - -Jag såg stelt på min bekantskap. Jag förstod ej ett ord af hvad han -sade. Naturligtvis hade han förut utvecklat ett förslag, men jag hade ej -hört det. - -Under förbannelser och svordomar tog han nu på nytt i största korthet om -sin plan, hvilken helt enkelt var den, att jag skulle pantsätta den -hittade klockan i närmaste lånekontor, hvilket som skylt, enligt landets -sed, öfver dörren bar tre förgyllda kulor. Själf kunde han ej göra det, -emedan han riskerade att ögonblickligen arresteras som tjuf, då han var -en ökänd poliskund. Mitt utseende var emellertid fördömdt hederligt, för -att ej säga dumt, och därför anförtrodde han mig också klenoden -- en -sak, som han ej ville göra åt hvem som helst. Nu skulle jag raska på, ta -hvad som bjöds af juden den gamle, knepige polacken, och därpå skynda -tillbaka till krogen. En tredjedel af pängarna skulle blifva mina. - -Jag reste mig. Klockan med kedja och allt hvilade redan i min ficka. Ej -för ett ögonblick tvekade jag att göra som tjufven bedt mig. Det förekom -mig helt naturligt att jag skulle hjälpa honom, liksom att jag skulle -betalas därför. I det ögonblicket tror jag att alla moraliska begrepp, -som tiotals års omsorgsfull uppfostran präntat i mig, försvunno som dun -för vinden. Min förtviflade belägenhet, hungern som ref i mina inälfvor, -spriten, som brände min hjärna, och min nattbekantskaps magnetiserande -ögon förenade sig till något hotfullt, till ett dunkelt medvetande, ur -hvilket framgick en befallning, som jag måste lyda. Jag tog några vilda -snedsteg, som ej uppmärksammades i trängseln och sorlet, nådde dörren -och skuffades ut. - -Våt och kall låg gatan där med höstens dis mellan husen. Avenyens träd -sträckte sina aflöfvade grenar likt af svält utmagrade och nakna armar -mot den tunga skyn. Aflägset hörde jag hafvet stormvräka och vinden -hvisslade kring knutarna. De flämtande ljusen och skuggorna från -trädgrenarna, dem blåsten satte i ständig viftning, regnets isande kyla, -förstärkt af nordlig vind, den breda, men redan folktomma gatan, mörkret --- allt, till och med luckorna för stängda butiker och verkstäder, -hvilka jag tyckte symboliserade hopplösheten för den arbetslöse och -utestängde, talade till mig höstens fruktansvärda språk, hviskningarna -om det förestående slutet, vintern och döden. Men om nattluften kom mina -trötta lemmar att rysa, kylde den likväl ej mitt sinnes brand och -skingrade icke för ens bråkdelen af en sekund mina förvirrade intryck. -Jag sprang fram mot närmaste hörn, där pantlånekontorets skyltkulor -glindrade högt öfver dörren, och där för länge sedan mina egna få -dyrbarheter från fädernehemmet hamnat. Regn och vissna löf yrde i -blåsten kring mitt hufvud. - -Vid tvärgatan måste jag stanna. En polisvagn svängde just om, gonggongen -skrällde, hästarna sträckte i galopp och konstaplarna med dragna -battonger och revolvrar hade svårt hålla sig fast på sätena. Men jag -skänkte ingen uppmärksamhet åt den vanliga synen utan skyndade in i den -lilla trånga butiken, just som den gamle juden ämnade regla dörren. - -I närmaste afskrankning vid disken gick jag in. Korgdörren slöt sig -bakom mig och helt lugnt lade jag klockan framför mig. Hur hade jag ej -vid mina första besök, fylld af skam, först ångestfullt i timmar vandrat -utanför den afskydda lokalen, därefter som en strykrädd hund smugit -genom dörren och slutligen med bultande hjärta, ömsom rodnande och -bleknande, likt en brottsling dragit fram min konfiramationsklocka eller -silfverkuvertet efter min mor. Men nu stod jag kall och nästan småleende -inför den hukande gestalten, som girigt med vana händer undersökte den -stulna panten. - -Det blef en kort affär. Några sedlar, representerande ej ens sjättedelen -af verkliga värdet, trycktes i min hand för uret, tillsammans med det -kvitto, på hvilket samma falska namn, jag förut brukat uppgifva, också -nu stod. Jag gick långsamt ut. - -Jag glömmer aldrig den häpnad, som bemäktigade sig mig i nästa minut. Ej -så mycket af att trottoaren var fylld med folk, fattigt folk och trasigt -folk -- ty sådan var stadsdelen -- folk af alla nationer, barhufvade, -smutsiga, med ansiktena plöjda af sorgens och umbärandets fåror. Ej -heller af att polisvagnen stannat utanför den krog, jag nyss lämnat, och -att konstaplarna spärrat ingången, ty dylika hastiga razzior hände när -som helst i kvarteret. Nej, hvad som naglade mig fast i smutsen på -gångbanan, fängslade hela min gestalt, och kom mig att med spärrade ögon -dricka hvad jag såg, var ett hvitt och blodskråmadt ansikte, hvars ägare -med handklofvade händer skuffades ut ur krogen och kastades upp i -vagnen. Och egentligen ej heller det, utan att detta ansikte vändes mot -mig med tysta, igenkännande ögon, som tydligt sade: var lugn -- tag -pängarna och njut dem, icke förråder jag en kamrat. Icke en rörelse -gjorde han, icke en rörelse gjorde jag, och vagnen rullade bort, körd i -galopp, under massans skrän, hvisslingar och några kastade småstenar. -- -Han hade rånat en herre, sorlade man omkring mig, slagit honom sanslös -och tagit hans dyrbara klocka. Nå än sedan, mumlades det, han var känd -som en hygglig karl i alla fall -- han, min kamrat. Och käre vän, i det -ögonblicket tyckte jag det själf ... - -Hvad jag sedan gjorde, ja -- men hvarför icke. När jag vände mig om, -stod, huttrande under en påkastad sjal, en bararmad och vacker, men -svulten, mager och sminkad ung flicka strax bakom mig. En asfaltblomma, -ett höstbarn som vi alla, tjufven, jag och de andra. -- De pängar, jag -hade, räckte i tre dagar. - -Detta berättade mig, som sagdt, en vän, jag en gång hade. Han berättade -det en höst, och det har alltid förekommit mig, som var det en historia -om hösten. Det vill säga, om den opoetiska delen af hösten, om den höst, -som, oberoende af ålder, finnes i lifvet. Regnets och nattskuggornas -höst, hvilken lyckligtvis ej är till för alla. Men jag påminner mig den -alltid så där en kuslig dag i oktober. - -Om min vän har jag aldrig sedan sport ett ord. - -Då Hugo skrifvit de sista orden, brast han i gråt. Det förekom honom, -som hade någon från det hvita papperet uttalat dem med hög och tydlig -röst. Det ännu ej torkade bläcket lyste svart mot det hvita, och han -tyckte sig stirra på sitt eget liktal. Han kastade pennan och var färdig -skrynkla samman bladen. Men på en gång öfverväldigad af trötthet sjönko -armarna ned och han kände sig färdig att somna med hufvudet på bordet. -Han steg likväl upp och raglade in i sofrummet. För trött att kläda af -sig somnade han, utsträckt snedt öfver sängen, som hade han stupat. -Gasen brann öfver bordet i ytterrummet och lågan flämtade stundom till, -som hade någon andats på den. - - - - - IX. - Den inre dörren. - - --- Knackade det? - -Hugo vred sig på bädden, ryste af morgonkylan, men somnade ånyo. Hans -andetag blefvo åter jämna. - --- Knackade det? - -Han vände sig tungt öfver på annan sida, sjönk djupare i slummer. - -Han drömde en underlig och förvirrad dröm. Han drömde att han var i -Sverige, men åter måste resa till Amerika, och det var plågsamt. Men han -hade en bra plats i Amerika och ingen i Sverige. Dock, respängar -fattades och det var också pinsamt. Så drömde han i en sorts -fortsättning af första drömmen att han var i Amerika, i New York, och -platsen liknade en blandning af Gustaf Adolfs torg i Stockholm och -Battery Park med Broadways mynning i New York. Men nu var han utan -anställning i det nya landet och hade intet fäste i det gamla. En stor -båt skulle strax gå, den låg midt för Akvariet, och ginge han ombord, -skulle allt bli bra, men han hade inga pängar. Så drömde han att han var -på båten, men han visste ej om den gick till Amerika eller till Sverige. -Var det nu så, att den verkligen for dit, blef det olyckligt ändå, ty -där hade han ingen plats och inga pängar, men i Amerika fanns -anställning och guld, bara han kom dit. Så drömde han att han var där -igen och skulle aldrig se Sverige mer, fast han längtade efter det och i -drömmen sökte säga sig själf: detta är bara en dröm. Och plötsligt var -han instängd i en trång kajuta och bultade förtviflad på dörren. Han -bultade, bultade ... - --- Knackade det? - -Nordling slog upp ögonen men slöt dem åter genast. Jo, det knackade -- -han lyssnade, ännu halft i dvala. Då knackade det tydligt, tre gånger, -försiktigt, undersökande. Hugo reste sig upp på armbågen. - -I ytterrummet brann gaslågan, till storlek, form och färg en citron. -Utanför fönstren, hvilka saknade gardiner, stod dimmgrå morgongryning. -Norra pelarbanans första tåg rasslade förbi i jämnhöjd med taket, -rutorna skakade sakta, hvita ångslingor flögo mot dem som fåglar. Det -var kallt, järnspiseln gapade svart och tom med öppnad lucka. -Vattenledningens kran droppade. Skafferidörren stod på glänt, i springan -satt en råtta. - -Hugo stirrade på ytterdörren. Låskolfven vreds långsamt först åt -vänster, därpå till höger. Så ruskades dörren tyst och pröfvande. Paus. -Därpå ett svagt gnisslande ljud -- någon sköt en dyrk i låset och -började bända åt alla sidor. - -I ett nu var Nordling klarvaken. Han drog af skorna och tassade ut i -strumplästerna. Han önskade lifligt att nu ha hos sig sin präktiga -belgiska revolver, men den var ju länge sedan en förfallen pant i en -sådan där liten bod med tre kulors skylt. Vid spiseln stod en eldtång, -krokig och sotig. Han tog den och rätade litet på den. Därpå smög han -bakom dörren och hukade sig ned något -- tången i höger hand, halft höjd -till slag. Ett ögonblick tänkte han släcka gasen, men besinnade sig: -ljusförändringen kunde röjas utifrån genom nyckelhålet. Hugo stod -andlös, väntande, beredd till språng. - -Den falska nyckeln vreds och vändes. Det var ett helt vanligt lås, men -dyrkningen tycktes misslyckas. Det blef åter en paus, hvarunder Nordling -hörde sitt hjärta slå. - -Så sköts ett smalt järn mellan dörrkanten och ramen. Och nu började -låsskrufvarna lossna. Om några sekunder skulle låset ge vika. Hugo -väntade ej längre. Han sträckte ut handen, vred snabbt om nyckeln och -flängde upp dörren. - -Den gick inåt. En liten karl tumlade in och tappade några dyrkar och ett -litet bräckjärn. Han rätade upp sig och tog ej till flykten. I stället -log han. Det var zigenaren från föregående kväll. - --- God vän, sade han, god kamrat, måste träffa god kamrat. Hvarför du ej -öppna, när god vän knacka? - -Då han såg Hugos attityd med tången, sträckte han ut båda armarna och -sade bevekande: - --- Komma från Ysaïl. Ja, hafva mycket god hälsning från Ysaïl ... - -Hugo kastade eldtången och såg stum på sin besökare. Han förstod intet. - --- God vän, god kamrat, babblade denne. - -Men hans ögon flögo spanande omkring rummet. De irrade som svarta -insekter sökande byte. - --- Hvad vill du? brast plötsligt Hugo ut i barsk ton och gick den lilla -svartmuskige karlen inpå lifvet. - -Han skrattade, blottande alla sina hvita tänder. Fingrande på mynten i -sin rock sade han: - --- Du komma nu till Ysaïl. Jag ej vara säker i går på gatan om det vara -du. Ha följt dig hela halfva dagen i går. Ja, säkert. Från järnväg och -upp Clark. Åka kabel. Stiga af -- följa dig. Men du skrämma mig, tro du -ville döda mig. Ja. Nu du ej öppna. Jag tänka: han tänka polis nu komma -och taga honom. Så jag försöka öppna dörr -- som du bruka ... - -Zigenaren skrattade lågt och underförstående. - --- Som du bruka, upprepade han. - -Skall jag gå till Ysaïl, frågade Hugo, ignorerande karlens mening, -hvilken han blott till hälften fattade. - --- Ja, ja, nu. Jag gå med och visa. Du taga något vackert med, liten -gåfva till Ysaïl, liten present. Har du inte? - --- Inte nu -- men snart. - --- Ah! Ja, du snart göra stor present? - --- Ja, mycket snart. Snart få mycket fin plats, få bra arbete -- du -förstå? - -Omedvetet talade Nordling samma abrupta och ofullkomliga engelska som -zigenaren. Till och med hans starka brytning imiterade han. - -Zigenaren skrattade och klappade händerna. Han nickade med hufvudet, -ögonen tindrade. - --- Ja, ja, du vara duktig gosse, Ysaïl berätta. God vän, god kamrat. Vi -akta dig för polis. Ha, vi lura polis bra -- du inte veta än ... - -Nordling såg sig omkring. Han måste ändå lämna rummen, tysken skulle -flytta in strax på morgonen, innan han gick till sin verkstad. Men Hugo -öfvervägde om det var rådligt gå med denne gynnare, som rent af tycktes -taga honom för någon rånare och inbrottstjuf. Han såg arken på bordet -och kunde ej hjälpa att le. -- Tjuf, ja, hvem vet, tänkte han, kanske -jag till sist blir en vanlig Chicagobof. En gång förut togs jag ju för -kamrat -- - -Så skrynklade han samman hvad han skrifvit kvällen förut och stoppade -papperen i spiseln. Ingen skulle läsa dem. - --- Stark, du vara mycket stor och stark, myste zigenaren -- Ysaïl tycka -om stor och stark gosse. Och du vara ljus. Ysaïl tycka om ljusa gossar -från Ryssland ... - -Hugo drog på sig kängorna. Så tog han hatten. Han torkade sig hastigt -med en våt handduk i ansiktet, angelägen om att så fort som möjligt -komma i väg. Den andre samlade hop sina dyrkar och de gingo ut. Hugo -låste dörren och lade nyckeln öfver panelen. De spår, som syntes efter -järnet, skulle ej märkas i den skumma farstun. - -De väntade en stund i dimman, tills ett genomgående kabeltåg anlände. De -togo plats längst fram bakom föraren. Zigenaren rullade en cigarrett och -betalade på Hugos tillsägelse konduktören. - --- Du får dubbelt en annan gång, sade han. - -Zigenaren endast log. - -Hugo satt tyst under färden ned till staden. Det hela föreföll honom -främmande och omöjligt. När de kommo upp ur tunneln funderade han på att -hoppa af. Men då framställde sig frågan: hvad skall jag ändå se'n göra? -Bättre följa med på vinst och förlust och se hvad det blir till. - -Och han föreställde sig Ysaïl i sin vackra och vällustiga dräkt inne i -purpurrummet. - -Vid ett hörn, där den stora spåröglan knutades, bytte de om vagn och -foro ned i västsidans tunnel. Hugo sökte följa vägen, han fann att de en -lång stund åkte uppåt Milwaukee avenue, den västra stadsdelens -hufvudpulsåder. Men se'n kommo svängningar in på bigator, hvars -krångliga namn han förgäfves sökte i hastigheten dechiffrera på -hörnlyktornas namnplåtar. Sangamon street, trodde han sig sålunda läsa -på en. West Madison på en annan. Slutligen stego de af och gingo -därefter till fots längre västerut. Prärien började skymta. Efter några -krokar hit och dit kring ruckel och öfver afskrädestomter stodo de -utanför Ysaïls hus, Hugo igenkände staketet. - --- Gå upp, hviskade zigenaren, jag gå igen. Ysaïl vänta. - -Och han aflägsnade sig verkligen hastigt och försvann bakom ett lider, -ur hvars plankrämnor gammal halm stack ut. - -Hugo dröjde. Bottenvåningens dammiga rutor tittade sömnigt på honom, som -otvättade och smutsiga ögon, öfver hvilka okammadt och testigt hår -hängde. Fönstren, spräckta här och där, hade inga gardiner, man såg rakt -in, rummen voro tomma, med trasiga tapeter, som stycktals hängde i -trasor, fulla af fuktfläckar. Mossa och strån viftade för vinden kring -fönsterkarmarna. - -Då blicken nådde öfre våningen, såg han bakom fönsterglaset öfver porten -Ysaïls vackra ansikte. De stora, glänsande ögonen, inramade i tunga -svarta flätor, i hvilka glaspärlor virats, sågo under fällda lock leende -ned på honom. Bakom de lätt öppna mörka läpparna skymtade de små skarpa -tändernas rad, hvit som hos ett rofdjur. - -Utan vidare betänkligheter öppnade Nordling porthalfvan och gick in. Den -slog tungt igen efter honom, så huset skakade och rostiga riglar -skrällde. Gångens dörrar halföppnades af luftdraget och visade de nakna -rummen med upprifna golf, bristande takläggning och kalkfylld atmosfär. -Trappan knarrade under hans steg, men där uppe stod Ysaïl i -öfverbelysning och sträckte sina ljusomflutna nakna och runda bronsarmar -mot honom. - --- Du komma. Så snäll. Och du hafva vacker present åt Ysaïl -- inte -sant? - -Hon lät Hugo kyssa sig. Med slutna ögon besvarade hon äfven hans kyssar, -men till sist bet hon till i en fågelhackskyss, vred sig lös ur hans -armar och ilade in. - --- Hu, kallt. Kom in och du få något godt. - -Hugo gick in och stängde dörren. Det stora rummet visade en ruskig bild -i det grå morgonljuset. Gungstolarna voro dammiga och med flottiga eller -tobaksbruna fingermärken på ekytans polering. Golfvet var svart af smuts -och bordets duk var tidningspapper, på hvilket stora oljefläckar från -den slarfvigt fyllda lampan med spräckt kupa kartritat sjöar. I fönstren -lågo döda flugor, det såg ut som högar med korinter. -- Men från -fonddörrens springa lyste mellan dubbelskifvorna liksom förra gången -rummet innanför i purpur och guld. - -Och nu gick zigenerskan fram till dörren, sköt med ena handen upp -dörrhalfvan och bjöd honom med en graciös armrörelse att stiga in. - -Nordling tog några steg fram. - -Där inne var ett helt litet rum utan fönster. Tak och väggar voro -behängda med draperier i orientaliska mönster, vid de fyra hörnen hade -de sneddats så att rummet på sätt och vis blef åttkantigt som det låga -rökbord, hvilket stod i dess midt. Golfvet hade flera mattor, den ena -ofvanpå den andra, smyrna och orientaliska, om äkta eller imiterade var -omöjligt att afgöra. En låg divan löpte rundt åttkanten, på draperierna -hängde cittror, elfenbensinlagda gitarrer och dolkar, kroksablar och -halsband af mynt, falska stenar och stora glaspärlor. Från taket hängde -på metallkedjor en stor skålformad lampa, eller rättare kupa, -genombruten af galler och smidesverk samt besatt med stora, -facettslipade olika färgade glasbitar. Skenet från denna lampa öfver de -öfvervägande röda gardinerna och divanens gula öfverkast gaf det purpur- -och guldskimmer åt rummet, som förut väckt Hugos nyfikenhet. Några stora -skålar af hamrad, gul metall stodo på bordet. De voro fyllda med konfekt -och cigarretter. - -Ysaïl sköt till dörren och drog därefter för draperiet. Därpå sjönk hon -ned på divanen och tecknade åt Hugo att sätta sig på andra sidan bordet. -Han ville i stället komma närmare henne, men hon drog samman de fina -svarta bågbrynen. - --- Nej, måste lyda, annars inte få vara hos Ysaïl. Säg att Ysaïl bor -vackert? - -Hugo satte sig. - --- Javisst bor du vackert. Jag har aldrig sett något så vackert. Jag har -sökt efter dig, men ej hittat. Hvarför slutade du på Trocadero? - --- Trött. Vi tala om annat, inte fråga om Ysaïl. Vill du ha kaffe eller -dricka sorbet? - --- Sorbet? Nej tack, får jag kaffe. - --- Ja, rök cigarretter. Var snäll. Ysaïl snart komma. - -Hon reste sig och Hugo såg att hennes bara små bruna fötter voro stuckna -i ett par miniatyrtofflor af rödt läder med små guldfransarbeten kring -kanterna. Den korta kjolen, som slutade strax nedom knäna, var -paljetterad, men många af paljetterna voro borta och endast guldtrådarna -lyste kvar. Lifvet liknade en öppen och rundskuren jacka af svart sammet -och under slingrade en röd gördel kring den smidiga midjan. Håret hängde -i fyra tjocka flätor och den enda prydnaden var banden af glaspärlor. Då -hon försvann i ytterrummets dagsljus, syntes det att dräkten var sliten -och dammig som en gammal kostym ur en teatergarderob. - -Men det lilla gömda fågelboet i rucklet nära västerns prärie var i -stället så mycket mer bedårande. Färgprakten stördes ej af någon -obarmhärtig höstdager, det dämpade ljuset från takets skimrande lampa -förgyllde i stället mattor och väggprydnader. Nordling tände en -cigarrett, och den doftade som någon österländsk och mystisk parfym, och -dess smala, ringlande spiral steg ljusblå rätt upp mot takdraperiet likt -offerröken från silfverskålarna i en moské under halfmånens tecken eller -från ormkopparna på altaret i en lianomslingrad Rhaddapagod. - -Ysaïl kom tillbaka med två små blå porslinsaskar och två smala bägare i -tulaarbete. Därpå lagade hon kaffet på arabiskt sätt, tände ett litet -spritkök och serverade slutligen den tjocka, sumpiga drycken i de små -bägarna. Men den heta och svarta vätskan var stark och god, Hugo hade -aldrig smakat så godt kaffe. Han hade gärna sett att den åtföljts af -bröd, ty hans mage började svida af hunger, men han ville ej erkänna -det. Och efter en liten stund gick hungerkänslan, döfvad af det starka -kaffet, öfver. Vid en cigarrett kände han sig helt mätt. Ysaïl låg på -rygg på mattan och lutade hufvudet mot divankanten. Hon rökte långsamt, -ögonen som vanligt nästan slutna, så att de svarta fransarna bildade ett -fylligt tuschstreck, flätorna ringlande som svarta ormar på ömse sidor -den obetäckta halsens runda båge. - -Nordling kände en lättjefull domning smyga öfver sig. Han betraktade -genom röken Ysaïl och skulle gärna velat ha henne bredvid sig, men han -kom sig ej för att säga något. Ej heller ville han flytta sig, han -tyckte han kunde ligga på detta sätt i all evighet och endast betrakta -zigenerskans gåtfulla ansikte, belyst af rummets trollampel. Han var -nära att sluta ögonen, cigarrettstumpen hade rullat från hans fingrar -och hans hufvud sjönk djupare bakåt, då han hörde Ysaïls beslöjade -stämma: - --- Hvarför har ej gosse vacker present? Hvarför du ej göra något? Inte -lyckas bra nu? - --- Ysaïl, sade Nordling, plötsligt vaken, hvad tror du jag gör? - -Hon skrattade sitt låga, porlande skratt: - --- Ysaïl nog veta, nog förstå. Ysaïl ej dum. - --- Hör på: jag gör ingenting. Jag har intet arbete nu, men jag får -snart. Och då blir jag en stor man, en fin man -- förstår du mig? -- och -förtjänar mycket pängar. Då skall jag hyra en vacker våning nere vid -sjön på östra sidan och du skall komma och hälsa på mig. Jag skall köpa -dig en vacker ring med en riktig diamant i och du skall få en ny dräkt -från en fransk skräddare och en stor hatt och du skall gå med mig på -teatern. Och vi skola ofta äta ute på franska restauranger och på -Bismarck och hos Henricis och på Tonsetti. Vi -- - -Hon afbröt: - --- Hvad arbete? Hvad arbete du mena? - --- Jag vet ej om du förstår -- jag är ingenjör -- jag tänker emellertid -på en uppfinning, som skall göra mig rik, det är med maskiner, ja, du -kan ej begripa det, det hjälper ej att jag förklarar ... - --- Hvad uppfinning? - --- Ack, det är en maskin som skall lasta säd. Förstår du? -- majs och -korn och råg och hvete, som kommer i stora båtar och se'n tas upp och -lägges i stora magasin, i de stora elevatorerna, du vet, som stå nere -vid floden. - -Hon nickade ifrigt, men hennes ansikte hade fått ett mörkt och missnöjdt -uttryck. Hon satte sig upp och fäste ögonen fullt på honom. - --- Säg, sade hon långsamt, när får du den uppfinning -- när får du alla -de pängar, de många pängar för uppfinning din? - --- Å, det kan ske snart, vänta litet, nästa gång jag kommer hit, skall -jag ha plats. Och jag skall säkert, säkert, ha allt med till dig som jag -då förtjänat ... - -Han menade hvad han sade. I sitt hjärta kände han sig rörd vid tanken på -hur denna främmande halfvilda flicka tagit sig an en okänd gatans -nattfågel. Det skulle han aldrig glömma, och hans första veckopänning -skulle gå till en liten minnessak, om än aldrig så ringa, åt Ysaïl. - -Men zigenerskans ansikte var en gåta. Mer än någonsin liknade det en -mask, en skön mask, gjuten i brons. De svarta ögonbrynens bågar hade -något hotfullt i sina mot näsroten dragna hvälfningar, de tunga, så att -säga stelnade locken läto ögats emalj simma röd under de djupt fällda -gardinerna och mungipornas vinklingar syntes hånande; den låga pannan, -öfver hvilken det blåsvarta hårets ormflätor delades för att sedan -snudda vid ögonbrynen och fullständigt täcka öronen, tycktes dölja -dunkla Cleopatratankar. Munnens sammanpressade streck var blårödt, -obevekligt och grymt. - --- Hör, sade hon, jag ej förstå så mycket, men -- men jag förut trodde -du vara en gosse som våra. Du säga så, då vi första gången träffas. -Hvarför? -- Nå, Ysaïl icke veta, ah, Ysaïl tycka om dig ändå. Lofvar du -komma snart igen med vacker present och många pängar, så skall Ysaïl -alltid tycka om, alltid älska dig? - -Hennes ansikte växlade, det var nu fullt af ljuf rörelse, ögonen -trånade, munnen lofvade, rösten flöt honungslen och de runda armarna -lindades lidelsefullt kring divanens sjalar. Hon snodde de gula styckena -till kuddar och tryckte dem därefter till barmen, naggande med sina -spetsiga och hvita tänder i deras franskanter, under det de -bärnstensskiftande ögonen sågo upp på Hugo genom hårets glesa ridå. - -Han famlade efter hennes kropp, men hon kröp undan, reste sig i ett -språng och stod rak vid ingångens draperier med fingret på munnen. - --- Tyst, vänta -- rök cigarrett -- Ysaïl komma strax tillbaka. - -Hon var ute, innan Hugo hunnit komma fullt upp och han hörde blott -prasslet af gardinerna och därefter hur dörrhalfvorna skötos till och, -tyckte han, en nyckel vreds om. Då han kände på dörren bakom -purpurtyget, fann han också att den var stängd och han var för -tillfället fånge, inlåst i Ysaïls åttkantsrum. - -Men den smula oro, han genast kände, försvann snart vid tanken på hur -vacker Ysaïl nyss varit. Han lade sig raklång på zigenerskans plats på -divanen, hvilken bibehållit värmen af hennes nacke och den sällsamma -doften af hennes hår, och tände en cigarrett. - -På nytt höll en domning på att smyga fjättrar öfver hans sinnen, när -hviskande röster nådde hans öra. Så svag var förnimmelsen, att han först -trodde sig drömma, men då höjdes en manlig stämma, som han tyckte sig -igenkänna, och Nordling satte sig upp. Han lyssnade skarpt. -- Riktigt, -tre, om ej fyra röster blandades till ett lågt och ifrigt samtal -alldeles i hans närhet. Och en af stämmorna bar tonljuden af Ysaïls -musikaliska röst. Han hörde tydligt de gurglande vokalerna, som liknade -källporl, och de hväsande konsonanterna hvilka ljödo som säfsus och -vindsmek. - -Men de talande befunno sig ej i ytterrummet. Ljuden kommo från motsatt -håll -- det måste finnas ett rum innanför purpurkammaren. - -Försiktigt reste sig Nordling. Han trefvade med handen på bortre väggens -draperier. Det första var en röd matta med smala, blå och gröna inslag i -form af trianglar och ovaler, men under hängde en tunn hvit silkessjal -med breda, ljusgula bårder. Den löpte på ringar, hvilka måste vara -tygöfverklädda, ty de rasslade ej. Han fann en snodd och då han -försiktigt drog i den, gick gardinen ljudlöst åt sidan, blottande en -liten svart dörr. Och nu hördes rösterna tydligt. Hugo närmade örat. - -Han kunde ej uppfatta ett enda ord. De talade på ett främmande språk. Af -allt att döma blefvo de plötsligt ense, ty de tycktes alla eftersäga -samma ord och därefter skiljas. Ordet lät som ett upprepande af -stafvelserna zi-ska. - -Hugo fick brådt draga för gardinen och ordna mattan. Sedan lade han sig -ned på divanen och fortsatte röka. Upptäckten af ännu en innersta dörr -förbryllade honom visserligen, men hvad hade han väl att frukta? Detta -folk, som han ju ej visste hvad det kom från, vare sig de nu vore -zigenare eller något annat, hade naturligtvis sina egna, främmande -sedvänjor. Och han var ju tydligen alldeles för fattig och obetydlig, -ännu åtminstone, för att kunna, om han ville tänka sig det värsta, vara -utsedd till ett plundringsoffer? Han skulle emellertid gå Ysaïl inpå -lifvet med ett par frågor. - -Låset knäppte. I nästa sekund var flickan inne. Hon satte sig lugnt på -sin förra plats, alldeles ofvan Hugos hufvud och tog ett par sockrade -dadlar ur skålen. Nordling sträckte handen efter sötsakerna och fick -fatt i en liten oval tingest, som såg ut som en rosenröd mandel. Han -smakade den, den var äckligt söt och kvalmigt parfymerad, så att han -måste gömma den i sin näsduk. Därpå satt han upp. - --- Säg, Ysaïl, sade han oförberedt, hvar äro de där andra flickorna, -Consuelo och hvad de hette, som skulle bo härinne -- kanske de bo bakom -den där lilla svarta dörren under röda mattan? - -Han pekade mot fonden. - -Zigenerskan visade ingen förvåning. Hon skrattade och nickade muntert. - --- Hvarför du fråga efter andra flickor, när du har Ysaïl? sade hon -endast. - -Hugo vidblef: - --- Men den där dörren? - -Hon ryckte på axlarna och drog missnöjdt ned mungiporna. - --- Det också är Ysaïls rum. Jag sofva där inne, men du aldrig få komma -dit, när du alltid fråga efter andra ... - -Hon kastade upp benen på divanen, tände en cigarrett och tillade: - --- Det ej finnas några andra flickor -- bara Ysaïl. Jag endast säga så -för att narra dig. - --- Och hvarifrån kommer du -- är du zigenerska -- hvilka äro de andra -- -hvem är han som hämtade mig -- hvad vilja ni mig? Berätta, Ysaïl! - --- O, så många frågor! Jag tycka om dig, du vara stark och ljus gosse -från Ryssland och Ysaïl tycka om dig -- är det ej nog? Hvarför fråga så -mycket, hvarför alltid vilja veta? Ah, man skall aldrig fråga -- folk -alltid ha bättre, då de ej veta allt! Om jag få vackert halsband, Ysaïl -ej dum och fråga: hvarifrån komma vackert halsband -- hvem gjorde -vackert halsband -- berätta om vackert halsband! Ysaïl tiga och taga -emot gåfvan och vara mycket glad och mycket, mycket tacksam. Man skall -icke fråga, icke veta ... - -Hon talade med en obeskrifligt lustig och intagande min, spärrande upp -sina stora och vackra ögon vid vissa vändningar och grimaserande med -munnen, som gjorde de smala läpparna piruetter. Nordling betraktade -henne förtjust. Hon fortsatte: - --- Du vara lik en stor gosse i Ryssland. - --- Såå -- har du då varit där -- kommer du från Ryssland? - --- Ah, dessa dumma frågor! Ysaïl icke veta. Skall jag sjunga och spela -för dig? - -Hur gärna Hugo än annars skulle hafva velat höra den underliga flickan, -trodde han sig likväl denna gång för nära gåtans lösning, om han -fortsatte fordra svar på sina frågor. Han vidtog därför: - --- Nej, nej, inte nu, sedan. Om du berättar om dig något, så lofvar jag -att ej komma hit förr än jag har mycket saker med åt dig och har mycket -pängar också ... - -Ysaïl skrattade. Det var det låga skrattet med underklangen af bitterhet -i. Och hennes ögon hade en nyans af förakt i blicken. Hon lät hufvudet -falla bakåt och korsade de små fötterna, hvarvid de röda tofflorna föllo -af. Hon tände en ny cigarrett och sade mellan rökpustarna: - --- Så, jag vill berätta då och hvad jag berätta skall heta: Ysaïl icke -veta. - -Hon vred sig mot honom på sidan, drog upp fötterna under paljettkjolen -och stödd på armbågen, med handen djupt in under de svarta flätorna, -talade hon, blicken skådande långt i fjärran: - --- Stort torg vid vacker hamn med blått, blått, blått vatten. Många -skepp med gula segel, med röda segel, med blåa segel, med röda och blåa -och gula segel. Och på torget hvita tält öfver långa bord, där alla köpa -och sälja. Många vackra saker, o, så vackra! Skålar och mattor och -krukor och halsband och vapen och flickor. Ja, flickor. Unga, vackra, -nakna flickor. Och Ysaïl litet barn då. Någon köpa Ysaïl ... - -Men hvad han heta, och hvad staden heta och hvad stadens land heta -- -Ysaïl icke veta. - -Ysaïl fara på häst, Ysaïl fara på skepp, Ysaïl bo i stort vackert hus, -alldeles hvitt, med många höga, smala hvita torn. En vacker kanal flyta -förbi och spegla alla hvita, höga tornen. Ysaïl leka i trädgårdar, som -växa på taken och se många vackra flickor dansa. En gammal man röka -vattenpipa, när månen gått upp och kanalen är svart, under det vackra, -hvita huset. Många tjänare slå i sorbet och vifta stora blad och några -spela och sjunga sagor. - -Där Ysaïl växa upp och heta Ysaïl, kallas Ysaïl, men hvarifrån Ysaïl -först komma, hvad Ysaïl först heta -- Ysaïl icke veta. - -Och sedan -- ack, Ysaïl kan ej säga. Hon vandra i skog, hon vandra öfver -stepp, öfver berg. Ysaïl dansa på torg i stora städer, hon dansa i skog -vid eld, som brinner i natten. Ysaïl träffa vacker gosse med långa, gula -lockar, Ysaïl hålla mycket af honom och han dansa med Ysaïl. Men vacker, -ljus gosse gå en natt från Ysaïl och Ysaïl är ensam med fattiga män, som -vandra i skog, öfver stepp, öfver berg. Sedan Ysaïl fara på största -skepp långt bort -- fara hit. Och möta dig. Ysaïl tänka på första gosse -och hålla mycket af dig ... Ysaïl dansa på Trocadero, blifva trött, -ligga ensam här och röka cigarrett. - -Ysaïl ofta längta. Men hvad Ysaïl längta efter -- Ysaïl icke veta. - -Du säga att du en dag gifva Ysaïl vacker present. Ysaïl skall blifva -mycket glad. Du kanske sedan blifva stor man, rik man och du snart -glömma Ysaïl. Hon skall fara på skepp, fara på vagn, fara till många -länder. Och hon skall dansa och sjunga och träffa många vackra gossar -och få många vackra presenter. Men en gång skall hon fara till ett stort -lands största stad och alltid stanna där. - -Men när det blifva och hvad den stadens land heta, dit Ysaïl en gång gå --- Ysaïl icke veta. - -Hon tystnade och vände sig om på ryggen, slutande ögonen. Nordling hade -betagen lyssnat. Han tyckte sig aldrig ha hört något så naivt vackert -och alla hans misstankar flyktade. Minnet af hennes sång i Wosslicks -källare dök upp och han frågade, i det han reste sig och gick öfver till -zigenerskans plats: - --- Säg, Ysaïl, är det detta du säger då du sjunger till den lilla -gitarren? - -Ysaïl slog upp ögonen och hviskade med dunkel och drucken blick: - --- Ja, jag sjunga det på mitt språk. - --- Och ditt språk -- hvad är ditt språk? - -Han knäföll vid divanen och tog fatt i de tunga flätorna. - -Men hon log endast och skakade på hufvudet. - --- Ysaïl icke veta, sade hon. - -Därpå sträckte hon vällustigt sin ormkropp, sköt armarna under nacken -och slöt ögonen fast. - - * * * * * - -En timme därefter gick Hugo Nordling sin väg. I ytterrummet stod hans -vägvisare, mannen med mynten i jackan. - -Han log hemskt. Hugo hade ej förr sett detta leende, det liknade ett -rofdjurs grin, en vargs, en gams grin. - --- Kom, sade han, jag visa dig till kabeltåg. Jag veta, att du ej just -nu hafva pängar. Du taga detta. Du sedan hjälpa oss. - -Och han räckte den förvånade svensken en tiodollarssedel, hopvikt, -skrynklig, tummad och till ytterlighet smutsig. - -Nöden har ingen lag och Hugo stoppade på sig sedeln. Han kom sig ej för -att tacka utan mumlade endast: - --- Vänta, vänta -- du skall få tillbaka allt -- allt. - -Utanför huset var gråkall höst. Långt bort öfver kvarterets ruckel reste -sig i dimman affärsstadens skyskraparhus, som jättelika och oformliga -fästningstorn, sammanbundna med väldiga vallar. Kyrkspirornas spetsar -doldes i de låga molnen och allt efter som de båda männen gingo, tätnade -dimman. Den lurade tjockare i hvarje grändmynning och när de nådde en -hufvudgata, i hvars midt löpte kabelns dubbla trerännsspår, hade lyktor -tändts. - --- Du snart komma, var det sista Hugo hörde ur ett rödaktigt töcken, när -han svingade sig upp på en skakande platform. - -Han tyckte sig åka i ett sagoland och i hans hjärna tumlade två tankar: -Ysaïl, pängar -- pängar, Ysaïl. - -Men också något annat rördes under hvirfveltankarna. Hvad det var, kunde -Hugo ej klargöra för sig. Ibland tycktes det taga fast form och blifva -som dämpade hviskningar till en sorts entonig melodi i takt med vagnens -monotona dunkande öfver skenskarfvarna. Men därpå upplöstes det likt -cigarrettröken under smideslampan i Ysaïls rum, och då kändes det som -något oroande och hotande, något som väntade likt det dolda och okända -bakom en hemlighetsfull, stängd och svart dörr. - -Kabeltåget rullade framåt i dimman på sin färd genom de milslånga -gatorna. - - - - - VI. - - - - - X. - Arbete. - - -Hugo slet med skälfvande fingrar upp det lilla hvita, enkla och aflånga -kuvertet, hvars firmastämpel i vänsterhörnet på en gång blygsamt och -medvetet i små typer bar blott två namn: Frazer & Chalmer. Högerhörnets -kaminröda tvåcentsfrimärke med Washingtons bild var afstämpladt Chicago, -mottagningsdagens morgon. Den maskinskrifna adressen var nära på -korrekt, endast slutbokstafven, g, saknades i namnet Nordling. - -Memorandalappen var till halfva sin storlek öfversållad med medaljer -kring en vy af firmans väldiga fabriker. I rödt tryck annonserades -dessutom verkets sista artikel, en nyuppfunnen kopplingsskruf, och den -var afbildad i pregnanttryck på guldgrund. Slutligen följde i en lång -spalt namnen på samtliga officianter inom det stora kompaniet. - -Själfva brefvet var maskinskrifvet och lydde: - -Mr H. Nordlin, City. - -Please call at once at our offices as above in regard to matter, -previously mentioned. Ask for mr Hall. - - Yours truly - Frazer & Chalmer, - pr. K. - -Gång efter annan genomläste svensken den korta skrifvelsen, som innehöll -för honom nyckeln till framtiden. Han slukade orden, han präntade i sig -hvarje stafvelse, hvart skiljetecken, papperets format, tryck, -egendomligheter, vattenstämpeln, till och med det lätta sudd som -kvarlämnats öfver skrifmaskinens djupblå bläck efter kopieringen. Han -lärde sig namnen på listan öfver de presiderande styrelsemedlemmarna i -bolaget, hans hjärna fotograferade i minnet för evig tid den -betydelsefulla lappens hela utseende in i minsta detalj, kuvertet, -frimärket, de taggade kanterna efter konvolutets febrila uppfläkning. -Och med ett leende, som tycktes stelna till en mask öfver hela ansiktet, -satt Hugo Nordling på en köksstol nere hos fru Ostroem länge stramt -stirrande och höll det öppnade brefvet rakt utsträckt framför sig, oviss -om han borde gråta eller skratta. - -Så hade då till sist lyckan skiftat och tillfället kommit. Hans fantasi -ville skena i väg i det oändliga i takt med hans klappande hjärta, och -han tyckte sig höra rullande guldmynts rassel mellan hvinet från -jättefabrikers remmade svänghjul. Men lika hastigt efterträddes -lyckoglädjen af en strupsammansnörande ångest, och han sade till sig -själf att det hela var endast en chimär, den vacklande grunden för en -korthusbyggnad. Han skulle ej kunna gå dit förr än i morgon, då han -först nu på kvällen fått brefvet, och då skulle det kanske vara för -sent! Eller ock ville de blott fråga om något -- det sades ju ej ett ord -om arbete i det afmätta meddelandet. Men -- matter, previously -mentioned, det kunde dock endast betyda en sak: den förut afhandlade -frågan, det vill säga arbete! Och på nytt klang och jublade det inom -panna och pulsar. - -Slutligen steg han upp. Den känsla af yrsel, som bemäktigat sig honom, -fanns ännu kvar och i ett lätt rus af väntande framgångar sprang han -uppför trapporna. Presidentvalet var för länge sedan undanstökadt, -republikanerna hade ånyo vunnit, den förre presidenten var återvald och -alla spådde landet en lysande affärsframtid. -- Helt säkert, mumlade -Hugo, skall detta blifva till något, helvetet är öfver för denna gång -och nu gäller det att skapa det jordiska himmelriket, hvilket nog i alla -fall har silfver- och sedelväggar! - -Han mötte den förnämsta hyresgästen, amerikanaren mr Harden, som kom ut -från badrummet i tredje våningen. De stötte nästan ihop och Hugo tog ett -steg baklänges, i det han på sin ledigaste engelska lät följande mening -rinna som vatten öfver läpparna. - --- Excuse me -- är i brådska -- glad nyhet. Har just fått en ytterst -förmånlig plats ... - -Amerikanen sken upp. - --- Såå. Glad att höra det. Hvilken bransch? - --- Ingenjör. - --- Mycket bra -- men hvilken firma? - -Hugo sade långsamt, betonande hvarje stafvelse: - --- Frazer & Chalmer. - -Mr Harden blef förvånadt och betydelsefullt allvarlig. Han höjde -ögonbrynen, spände blickarna uppriktigt mot svensken och sträckte ut sin -hand: - --- Gratulerar er, unge man -- gratulerar er af allt mitt hjärta. Ni är -en son af John Ericsson -- af hm -- af John Ericssons land, menar jag. -Och sådana äro alltid välkomna hos oss, de göra Amerika heder. De hjälpa -försvara -- likt Ericsson -- vår ärorika örn, och stjärnbaneret skall -- -skall -- stjärnbaneret skall alltid svaja öfver deras hufvuden. Vill ni -gå med och ta en cocktail? - -Mr Harden hade talat med af rörelse och djup mening vibrerande stämma, -Hugo tyckte sig se tårar glänsa i hans järnbruna ögon. Han blef själf -nästan rörd. Visserligen tyckte han sig för ej så länge sedan ha hört -ungefär samma godtköpsfraser i ett annat och obehagligt sammanhang, men -det gjorde detsamma, ty nu hade han arbete. Han tryckte hårdt Hardens -hand och svarade: - --- Tack, mr Harden, jag värderar sådana ord högre än om de kommo från en -landsman -- de -- de äro endast afundsjuka. - -Han visste ej hvarför han egentligen gaf denna obehöfliga karaktäristik --- orden lades honom mot hans vilja af någon inre makt i munnen. - --- Naturligtvis går jag gärna med, tillade han. - -Han kände sig smickrad, men tänkte samtidigt tyst: - --- Du skulle ej vara så förekommande, om jag fortfarande vore utan -arbete, din yankeeräf! - -Och så gingo amerikanen och svenskamerikanen ned till en bar och drucko -visky. - -Därinne stodo ett par svenskar. Hugo betraktade dem medlidsamt, nästan -med förakt och ansträngde sig att gifva den amerikanska betoningen åt -sitt språk, och han fick anledning att omtala firman Frazer & Chalmer -ett par gånger. Då de lämnade det lilla kaféet, kände han sig stolt och -lycklig öfver sitt sällskap. Han tyckte sig ha genomgått en hemlig -gradrecipiering och blifvit upptagen i en medborgarorden, han var ej -längre arbetslös, ej svensk, han var amerikan. -- Han hade fått arbete. - -Följande morgon var Nordling tidigt uppe. Han tog en kall dusch och lät -raka och klippa sig innan första frukosten. Barberaren fick höra några -ord om den nya anställningen och äfven till den svarte skoputsaren, den -hvisslande negerpojken i hörnet af Dearborn avenue, gafs en vink om -Frazer & Chalmer. Gamla fru Ostroem sken af välvilja, också mister -Ostroem myste och begagnade tillfället att tillskansa sig en femma af -sin hustru. -- Det väckte stort uppseende hos samtliga inackorderingar -och pigor att se hur påfallande kordialt mr Harden hälsade Nordling just -som de tunna pannkakorna med maplesirap serverades. - -Men då Hugo stod utanför portalen till kontorshuset öfver på västra -malmen och lyssnade till dånet från ugnar, hjul och hammare inom -fabriksområdet, kände han sig som en liten pojke inför sitt första -skolbesök, och det var ej utan att hans hjärta klappade i förfäran som -de stora bälgarna, pistongerna och vidundren inne i de skakande glas- -och järnbyggnaderna på andra sidan verkstadsmuren. Därinne arbetade -hundratals sotiga kroppar under hvisselpipors hvin, kättingars rassel, -vinschars skärande jämmer i skenet af flammande härdars intensivaste -hvitglöd. Muskler knötos till stora, hårda bollar och lemmar vredos, -vändes, sträcktes och krymptes samman vid alla slags bänkar, sågar, -maskiner, saxar och fruktansvärda knifvar. Ångan fräste och vatten rann, -kolstybb yrde och metaller forsade, plåtar böjdes och stora lastvagnar -rullade på smala spår öfver och under jord. De stora båglamporna svängde -och flämtade som lågande solar och alla människor sprungo i vild brådska -kring sina göromål. Men inne på kontoren sutto fina unga män böjda öfver -böcker och räknade och skrefvo och i ännu en annan fil af ljusa rum -ritade hundra unga ritare stora, hvita ark fulla af tuschens svartaste -och underligaste geometriska krumelurer, dem sedan de tusen armarna -skulle mekaniskt följa vid sina tunga och flåsande hammare, hjul, tänger -och smältformar. Och dit in skulle lilla svensken Hugo Nordling och bli -stor. - -Han drog djupt efter andan, rätade upp sig och steg beslutsamt in genom -de stora glas- och bronsdörrarna. - -En livréklädd portvakt häjdade honom: - --- Hvarthän? - -Nordling kramade brefvet i sin ficka. - --- Mr Hall, sade han. - -Portierens ton nyanserades litet respektfullare: - --- Mr Hall? Well, sir, femte dörren till vänster, den här högergången -... - -Han slog med handen nedåt en korridor som vid semaforsignalering. Hugo -följde anvisningen. Då han efter en nervös knackning öppnade en -mahognydörr, såg han i skarpt ljus i ett högt och smalt rum en mager, -svartklädd herre med indianprofil sitta vid en elegant pulpet. -Elektriska ringledningar funnos ett helt batteri af på en särskild liten -polerad skifva, hvars emaljknappar lyste som skrifmaskinstangenter. Herr -Hall pekade på en stol, svängde sin egen så att ljuset föll bakifrån och -sade därpå helt kort: - --- Ni önskar --? - -Hugo sträckte fram sitt bref. - --- Så, godt. Nåväl, mister Northing, ni är välkommen. Ni har tur. I går -var ni bestämd för en sextiodollarsplats, en kopistplats i -blåtrycksrummet bland fyrtio andra kopister. I dag får ni af en händelse -sättas in i ett specialrum, där ni blir ensam med en till och er -månadslön är hundra dollars. Och hvilken kamrat se'n -- unge Bullard, -ende sonen till Bullard i Philadelphia. Om ni är klok, sir, så blir ni -god vän med honom. Ni förstår -- mycket god vän ... - -Amerikanen log och sköt en listig blick ur sina svarta ögon. Nordling -log tillbaka, han kände sig yr och lycklig. - --- Vi vet, fortsatte Hall, edra rekommendationer -- men de betyda intet. -Jag är öfvertygad om att ni reder er, och, hur var det, hade ni ej vissa -planer -- en uppfinning -- en ny idé? - -Hugo rodnade af glädje, de kommo således ihåg hans utläggningar, vid de -föregående, fruktlösa besöken. - --- Jo, stammade han, jo -- jovisst, jag har i åratal grubblat på en -uppfinning. - -Mister Hall log ännu vänligare: - --- Hur var det nu, var det på elektroteknikens område? - --- Nej, en elevator, en spannmålsele -- - --- Javisst, javisst ja. Er store landsman, John Ericsson, som vi -amerikaner alltid skola minnas och erkänna, kommer ni kanske att täfla -med. Nå, det blir en senare fråga. Emellertid -- välkommen hit och var -viss att stjärnbaneret och vår stolta örn alltid med glädje hälsar -hvilken främmande son som helst, som vill sätta in sina krafter i -- i, -låt oss säga -- deras lands storhet. - -Hall svängde stolen tillbaka och räckte brådskande sin hand åt svensken. - -Hugo reste sig. - --- Förlåt, sade han, skall jag -- - --- Ja, ni skall stanna med det samma. Det är sant, vi ha för vana att, -om så önskas, utbetala första månadens -- men endast första! -- lön i -förskott. Allt annat drages per vecka och i efterskott. Dessutom -afsättes dels denna första månads lön, dels ännu hundra dollars med tio -dollars i månaden, så att ni, om ni skulle önska lämna oss om något år, -då har tvåhundra dollars innestående. Förstår? - --- Ja visst, jag tackar -- - -Amerikanen talade nu fort och affärsmässigt: - --- Behöfs ej. Gå ned till assisterande kassören och hälsa från mig -- -jag varskor honom nu: - -Han tryckte två gånger på en ledningsknapp. - --- Så där! - --- Förlåt, ännu en sak -- skulle -- skulle jag ej uppvakta någon af -cheferna -- herr Frazer eller -- - -Hall skrattade. - --- Nej min unge vän: Frazer är död och Chalmer bor i New York, jag har -själf aldrig sett någondera af dem. De ha ingen aning om er ... - -Och han vände sig brådt mot sin pulpet och började lyfta på brefbuntar. - -Hugo gjorde en liten bugning och gick. - -Nere i det stora kontoret, som liknade en bank, fick han sina pänningar. -Då han kände den lilla rullen frasande sedlar tryckta i västfickan ryste -han af välbehag. Och när han hunnit hälsa unge Bullard, som väntade -honom i ett ljust och luftigt ateljérum, och funnit att den blifvande -kamraten var en fin, vacker och leende ung man, kände han lust att gråta -af tacksamhet. De förhörde med några enkla frågor hvarandras kunskaper -och funno hastigt ut att de skulle sympatisera förträffligt. Hugo fick i -uppdrag af öfveringenjören, som var tysk och i största hast passerade på -en flygande rond, att taga ihop med genomskärningen till ett nytt -järnvägshjul. Han konstaterade att han med lätthet förstod de -knapphändiga orderna och en känsla af obeskriflig trygghet fyllde hans -bröst. Inom hans tinningar sjöng det och brusade -- arbete! arbete! -arbete! - -En gäll hvissling skar luften. Den räckte fulla fem minuter och tycktes -till sist blifva så intensiv att örhinnorna värkte. Andra hvisslingar -stämde i, längre bort, gällare, svagare, kortare, längre. Alla den stora -västsidans stora fabriker blåste lunchtimme. De olika fabrikshusens -maskinbuller afstannade så småningom. Hammardån, hjulrullande, -motorernas stönande andhämtningar upphörde. Det blef jämförelsevis -stilla i luften, som nyss vibrerat af tusen malmstämmors skrin, hväsande -och surr och klang. Klockan var tolf. - -Gnolande en vals drog Bullard af sig lösärmarna af vaxduk. I ett hörn af -rummet var en marmortoalett med slipad spegelglasskifva och kallt och -varmt vatten. Han fyllde den lilla runda bassängen från de lysande -nickelkranarna och den utvalda tvålen spred en svag mandeldoft i rummet. -Det lilla toalettskåpets linnehanddukar lyste, nystrukna och färska, som -hvitaste snö. - -Hugo stod vid ett af de stora fällfönstren. Solen föll in öfver -värmeledningens glänsande galler och ute i det ljusa diset aftecknade -sig långt bort öfver fabriksbyggnader, vinschar, kranbalkar och -broskelett Auditoriumteaterns väldiga fyrkant. Det fula och massiva -tornet såg ut som en aflägsen jätte, hvilken stod kapprak vakt mot -Michigansjöns blanka spegel. - --- Vi gå ut och äta tillsammans, sade Bullard, så kan jag sedan visa er -hvar jag brukar köpa mina ritgrejor. Det är hos Abbott på Madison -street. - -Alltjämt gnolande kammade han sitt lockiga, midtelbenade hår. Slutligen -färdig tände han en cigarrett och drog Hugo ut. - --- Vi ha en timme på oss, kom låt oss ta' ett tåg ... - -Nere på gården ringlade en bred svart folkorm. Det var arbetarna, som -gingo till frukost. De kommo massvis ur komplexens inre, men ordnade sig -sedan på led, ty de måste gå genom en tidtagningsmaskin vid utgången. - --- Det där slippa vi, sade Bullard muntert. - -Och Hugo Nordling log ett gladt och redan litet öfverlägset leende. -- -Ty han hade ändtligen, ändtligen arbete! - - - - - XI. - Den innersta dörren. - - -En decemberafton kom ingenjör Nordling från City under norra flodarmen -genom den dubbla kabeltunneln. Han hade nyss skilts från ingenjör -Bullard och var på väg hemåt. De hade ätit middag nere i staden och tömt -en flaska rödvin, och denna ovanliga dryck hade hetsat upp Hugo, så att -han föredrog att promenera i stället för en ståplats i de öfverfyllda -tågvagnarna, som oafbrutet, bildande en enda lång kedja, doft rasslande, -rullade förbi honom. - -Det var en egendomligt mild vinterkväll. På förmiddagen hade den första -snön fallit, men som vanligt hade vädret kastat om och nu var det ljum -tö. En i ljusskenet nästan saffransgul modd täckte körbanan, och spåren -lyste våta och blanka gatan upp. Bakom svängbrons höga stolpar, bakom -spannmålstornen, kajvaruhusen och frukthallarna brann blodröd -kvällshimmel. - -Men ur tunnelmynningen sköt tåg efter tåg. De breda banden ringlade -långsamt ur det svarta, gapande hvalfröret, svängde upp på Clark street -och försvunno långsamt mot mörkret kring parkfonden. Vagn efter vagn -gled förbi, fick belysning af någon hörnlykta eller skyltruta och visade -då raderna af bleka arbetaransikten, som trötta tätt trycktes mot -hvarandra, skuldra vid skuldra, näsa mot nacke. Slokhattarna skuggade -likgiltiga, hårda, slappa, stelt stirrande anleten. De unga -fabriksflickornas österländska drag sågo lidande ut i det osäkra skimret -och männens breda axlar, kraftiga nackmuskler eller ock hvita, -lungsotshärjade och tärda ansikten blefvo till typer som ej tycktes höra -till mänsklig ras, endast imitera den. På detta sätt sammanpackade, i -kompakta massor, hvilka forslades fram, en lefvande last, vagn efter -vagn i ett oändligt, aldrig slutande tåg, kunde de tros vara några -fulländade maskiner, hvars arbetande delar bragts till hvila och som -något konstruktörsgeni roat sig med gifva människogestaltens former. - -Klockan slog sju i Notre Dames hvita torn och trafiken blef oerhörd. De -stora lastvagnarna körde upp i gränder och tvärgator för att utvänta -kroppsarbetarnas hemtåg. Kuskar och packkarlar gingo in på närmaste krog -och utefter trottoarkanterna stöddes bicyklar i hundratal. Endast -automobilerna tutade alltjämt otåligt efter plats. - -Hugo hade stannat vid hörnet af Ontario street. Han betraktade -frånvarande ett halft dussin poliskonstaplar, som med battongerna -förgäfves bemödade sig bereda genomgångar för människofloden. - -En af dessa poliser föreföll Nordling bekant, men han kunde ej minnas -hvar han sett honom. Han såg ut att som de andra vara irländare, men i -hans buttra uppsyn låg något godt, något sträft och så att säga korrekt -godmodigt. -- Jag har sett honom förut, tänkte Hugo och följde hans mera -humana knuffningar med battongen. -- Gud vet om jag ej rent af talat med -honom ... Och vid tanken ryste Nordling lätt ty den upprullade för hans -inre syn hela svältperioden före hans anställning. - -Nu hade han varit öfver en månad hos Frazer & Chalmer och allt hade gått -på bästa sätt, han var hemvan där, hans arbete uppskattades, Bullard var -hans bästa vän, redan var han inbjuden till hans Philadelphiahem. Och -bakåt ville ej Hugo tänka i onödan -- han tyckte sig därvid blifva -räddare nu, då allt var väl öfver än då krisen faktiskt pågått. - -Som han emellertid lyfte blicken för att fortsätta framåt, träffade den -Wosslicks stora källarskylt, och en här af minnen stormade på honom. - --- Hvar fanns Ysaïl? - -Ett par dagar efter det han börjat på fabriken hade han en söndagsmorgon -farit ut till Ysaïls hus. Han hade haft nya kläder från topp till tå, en -sjöskumspipa till zigenaren, som lånat honom pängar, och en liten ring -åt Ysaïl. Men zigenerskan hade ej varit hemma och hela emottagandet hade -varit så underligt och förläget att Nordling ej gjort om besöket. -Visserligen hade mannen enträget bedt honom, men samtidigt skelat och -sneglat så otäckt och lömskt under lugg, att Hugo fått bestämd afsmak -för vidare umgänge. -- Han hörde ej längre hop med dem. - -Men nu -- nu, hvar fanns Ysaïl? Om han blott finge en enda gång till -trycka henne intill sig, nu då han var säker, var på solsidan och skulle -kunna njuta utan att tigga. Han erinrade sig plötsligt att hon ju ej ens -visste hvad han hette -- hon hade aldrig frågat. Ja, hvilken underlig -tös, hon frågade aldrig, det var ju nästan overkligt ... - -Trottoarens folkström började nu åter vaja och svänga framåt. Kabeltågen -rullade alltjämt förbi, men ej fullt så tätt. Vagnarna glesnade, -passagerarna började uppblandas med butikbiträden. Hugo fick en knuff af -någon, han sneddade gatan och gick in till Wosslicks. Då han öppnade -svängdörren och mekaniskt lyfte blicken mot gatfonden, såg han hur -kabeltågens släpvagnar, hvars violetta och röda ögon blinkade efterst, -slukades af vintermörkret. - -Salen var sig lik. I det töckniga ljuset från pelarnas lampor skymtade -den förfärliga oljemålningen öfver Karl den Stores intåg, och de tre -flugsmutsade porträtten öfver hvar sin dörr sågo stelt och melankoliskt -ned på samlingen af slarfvigt klädda kroggäster. Matbordet i sitt hörn -doftade som en kloak och bland de trasiga resterna på flottiga brickor -och i nedspillda karotter blänkte gaslågan under korffatet. Den lilla -böhmiska kyparen höll på att sågspåna det fuktiga golfvet. - -Hugo blef stående vid diskhörnet. Han tyckte på en gång att stolarna -voro för smutsiga att sitta på, borden för klibbiga, människorna för -sluskiga, hela lokalen för ruskig att för honom kännas vid. De som rörde -sig därinne voro främmande ansikten, nya för dagen kanske, men de voro -ändå alla samma nattyper, samma lifvets skuggfigurer som han sett förut. - -Och längst bort stod O'Neill. Advokatens ansikte var pussigt och -spöklikt hvitt. Hans svarta ögon under de uppsvällda locken stirrade -dystra på hyllans glas. Bredvid honom, inom disken, stod Wosslick. Han -var ännu fetare än förr och tycktes knappt orka draga blossen ur den -cigarr, som hängde mellan hans blåröda läppar. - --- Får jag ett glas öl, sade Hugo. - -Nu kom böhmaren fram. Han kände ej igen Nordling. Doppande sina -nedspånade röda armar i en balja isvatten, som stod under en tunna, -torkade han dem därefter på sitt fläckiga förkläde. I det samma ljöd ett -skri genom rummet. - -Det kom från O'Neill. Han hade stigit fram på golfvet och kastat -nerohufvudet tillbaka, snigellockarna klibbade som af svett vid hans -bleka och vackra panna. - --- Nu får den mensch ein anfall igen, mumlade den lilla vaktmästaren, -pass man blott på ... - --- O'Neill, sluddrade värden och slog med handen slött i diskskifvan. -- -O'Neill, sä -- säger jag, nu får det vara slu -- va -- vara slut, säger -jag på det här. Gå och skrik nå'n annan stans ... - -Wosslick vände trumpen sin rygg åt gästen. - -Men O'Neill hörde ej. Hans ögon började plötsligt lysa med ett skimmer -som hos sig långsamt tändande glödlampor. Han intog position som en -talare, slog ut med handen och röt: - --- Gentlemen, lyssna! Ja, det är slut, jag har ej vidare att tillägga. -Men jag böjer mig ej för juryns beslut, jag respekterar ej, jag -resignerar ej. Jag går min väg, det är allt. Se hit! - -Snabbt drog han en liten flaska ur fickan, satte den till munnen och -skrek: - --- Skål, kamrater -- nu går advokaten James Francis O'Neill ... - -Han tömde det lilla glaskärlet som därefter krossades mot golfvet, då -han lät det falla. Själf stod han upprätt några sekunder, under det att -hans ansikte fruktansvärdt förvreds och ett hest vrål steg från hans -läppar. Därpå störtade han handlöst omkull. - -En ögonblicklig förvirring följde. Hugo tappade sitt ölglas, fradgan -stänkte på hans benkläder. Wosslick såg ut som om han träffats af slag. -Han höll sig med båda händerna i disken och stammade tillintetgjord: - --- Man kommer att stänga min bar -- herre gud, jag blir ruinerad -- mina -herrar, ni äro vittnen att det var själfmord -- jag kunde ej hjälpa det --- mina fiender skola säga -- -- -- - -Men ingen lyssnade till värden. Alla trängdes kring den olycklige -advokaten. Någon tog upp den sönderslagna flaskan. Bitarna kvarhöllos af -etiketten, som var röd, och på hvilken lästes under en dödskalle och -ordet Poison: Carbolic acid. - -Genast skreko flera stämmor om hvarandra: - --- Han har tagit gift -- en har tagit karbolsyra -- spring efter polis --- doktor -- gift -- karbolsyra ... - -Men O'Neills kvidan hade tystnat. Då han fallit omkull, hade han vältrat -sig öfver på ryggen och efter det benen krampaktigt sammandragits, hade -de börjat trumma mot golfvet i snabb takt som trumhvirflar. Men snart -hade fötterna upphört med de hemska ljuden och efter några sparkningar -låg han orörlig, stel, död. Liket var fläckadt af sågspån, det såg ut -som hade imperatorsgestalten dragits ut från en arena. - -Hugo vågade ej se på den döendes ansikte. Han kände sig sjuk och matt, -och ännu en gång upplefde han i denna lokal känslan af att genomgå en -dröm. De omkringståendes prat om advokatens egendomligheter, hans -hastiga sortie och om Wosslick och polisen, föreföll som ord utan -mening, hvilka klingade fjärran och ofattbart. Helt maskinmässigt fann -Nordling ett glas i sin hand, han tömde det och fann att det var visky, -men han kunde ej förstå att han begärt det. Då de andra tackade förstod -han att värden bjudit på detta graföl. - -Nordling sträckte på sig och såg sig omkring. Alla diskuterade -fortfarande själfmordet. Han gick långsamt mot dörren, stannade en -stund, men då ingen märkte hans aflägsnande eller bad honom stanna, -öppnade han raskt och gick ut. I detsamma stod zigenerskan framför -honom. - -Vinet, ölet och viskyn kom hans blod att sjuda. Han tyckte att ett tunt -flor, skärt och gult, låg öfver gatan, framför husen, för de redan -julsmyckade butikernas eklärerade grannlåtsfönster. Ysaïl fäste sina -mörkgula ögon på honom och log. - -Ett ögonblick dök ansiktet af den gamle höfdingen, eller hvad han var, -upp tätt bakom Ysaïls skuldra. Men äfven han log, så de hvita tänderna -blottades och blixtrade under hans mongoliska mustasch, och zigenerskan -sade några ord på det främmande språket och båda skrattade. Så försvann -han som genom en fallucka, och Hugo måste också skratta, då han tog -Ysaïls arm under sin och de gingo ned i en bigränd. Mörker uppslukade -dem, han hörde blott polisvagnens gonggong skrälla och såg en skymt af -den svarta begrafningsvagnens täcklåda, som i karriär vek om ett hörn, -följd af en springande folkhop. Därpå voro de djupt inne i gränden. - --- Ysaïl, hvart gå vi? - -Hon svarade, i det hon ökade stegen: - --- Hem till mig. Du minnas dörren? - -Hugos hjärta klappade hårdt. - --- Ja, sade han ifrigt, den innersta dörren. Hvad mer? - --- Så du komma med Ysaïl. I morgon jag fara bort. - -Men Hugo, som kände sig i det ökade stadiet af ett rus, aktade ej därpå. -Han ville stanna flickan och upprepade gång efter annan: - --- Så hör då, Ysaïl -- stanna, lyssna, vi gå ej hem till dig, kom med -mig -- vi gå ned i sta'n, på en teater, på ett hotell, vi skola supera --- - -Men hon drog honom i armen: - --- Var ej dum -- kom ... - -De veko kring hörn, gingo öfver gårdar, genom lutande portgångar. -Stundom snafvade Nordling. - -Han fortsatte att bevekande mumla: - --- Så hör -- jag har pängar -- mycket, mycket pängar. - -Hon skrattade sitt låga ormskratt: - --- Har du? Då Ysaïl glad! Har du nu gjort den uppfinning? - --- Ja, ja, ja -- mycket, mycket pängar. - -Och plötsligt stannade han, uppgifven af trötthet och slog sina armar -kring henne. - --- Jag går ej längre, förklarade han. - --- Se så, nu äro vi här -- se! - -Och verkligen, Hugo trodde sig igenkänna det gamla rucklet. I mörkret -reste sig ett lågt hus med ett staket utanför. Marken var uppblött och -gyttjig. - -Han hörde Ysaïls röst före sig: - --- Kom -- här är Ysaïl. - -Ett ljussken slog en bred flamma i natten och rektangeln var en dörr. -Därpå knarrade trappan under hans steg, en ny dörr och han famlade sig -igenom ett svart rum, där han stötte mot bord och stolar, ännu en dörr -och mjuka mattor kändes under fötterna likt gungande tufvor i kärr. Ett -draperi drogs undan -- en sista dörr och Hugo stod i en liten kammare, -hvars väggar voro filt- och mattbelysta. Han visste ej hvarifrån -belysningen kom, men skenet var hafsgrönt, och då han sjönk ned, märkte -han att han satt på en låg och bred säng, fylld af brokiga kuddar, -sjalar och präktigt färgade täcken. Och Ysaïl kröp tätt intill honom, -slog sina nakna armar kring hans hals, bet honom i kinderna och kramade -honom, som ville hon kväfva honom. - -Ett ögonblick förekom det Nordling som visade sig midt på väggen -zigenarens grinande ansikte, men det försvann genast. Han såg Ysaïl resa -sig och räcka honom en metallbägare. - --- Drick, sade hon. - -Hugo ville skjuta bort drycken. Den luktade parfym och kväljde honom -därför. Men flickan blef ond. Hon stampade med sin lilla fot och rynkade -ögonbrynen. I detsamma kastade hon af sin jacka och Hugo såg henne nu -stående alldeles rak, med hårdt lindad gördel kring de smidiga höfterna, -endast en armslängd ifrån sig. Han famlade efter broschen af slipade -glasbitar, som fäste gördeln. - --- Drick först, sade hon. - -Då drack han. - -Dryckens kvalm försvann, den var i stället isande och förklarande, och -nu såg han att Ysaïls kammare inom den innersta dörren ej var liten utan -ett stort långt galleri. Taket, som var hvälfdt som en dôm och hade -utskärningar likt moriska arabesker, var öfversålladt af ljusblå -stjärnor, femuddade, i en oändlig rad, och kanterna voro rubinröda som -vin eller blod. Från dessa stjärnor kom också ljuset och det var ej -längre hafsgrönt utan blått, som himlens eter. Och kring väggarna stodo -smala pelare, lindade med band, likt barberarnas skyltpålar, och de -vredo sig omkring sig själfva så att spiralerna löpte uppåt, mot -stjärntaket. Men mellan pelarna föllo i motsatt riktning, det vill säga -mot golfvet, vackert färgade vattenströmmar, som flöto ut öfver det -marmorrutade golfvet, hvars sneda, svarta, röda och hvita kvadrater -tycktes hoppa i hvarandra. Längst bort böljade tjocka sidendraperier -likt solbelysta kvällsmoln i storm. -- Men Ysaïl var försvunnen. - -Det gjorde dock ingenting. Det var så vackert och underbart att ligga -där och se på detta kaos af krypande, svängande, hvirflande och bugande -ränder, strömmar, växlande takfält och stjärnytor. Ibland blefvo de till -trianglar, som kröpo in i hvarandra, ibland till roterande cirklar, -ibland till en enda massa af fallande facetter i prismats färger, likt -glasbitarna i en leksakskikare. Och slutligen föreföll det Hugo som -sväfvade han själf, och han tyckte sig se O'Neills ansikte, men ej dödt, -utan lefvande, och mister Ostroems ansikte och den grinande zigenarens -korplugg. Han såg en flod af ansikten, ett haf af ansikten, de passerade -förbi som arbetaretåget på Clark street. Och alltsammans, ansikten, -stjärnor, moln, pelare, Ysaïls kammare, hennes egen vaga drömbild, det -blåa ljuset och den röda gördeln, stadens mörka gränder, af hvilka han -oförmodadt såg en perspektivisk rad, allt, färger, lif och rörelse, -slocknade i ett nu och det blef ogenomtränglig natt. -- Han kände en -stelnande förnimmelse som frystes hans kropp till is. - - * * * * * - -En hvit vårdag vaknade ingenjör Hugo Nordling fullständigt och klart -till medvetande. Det var i en säng på allmän sal i Alexian Brothers -Hospital. - -Och så småningom berättade man honom att en gråkall vintermorgon hade -ett par privata polismän från Pinkertons, som händelsevis snokade igenom -stadens värsta utkant, funnit en så godt som naken man på prärien. De -hade trott honom död af ett krossår i nacken, men han hade lefvat upp, -tack vare en konstitution, som måste blifvit förberedande grundlagd af -generationer bönder i ett härdande nordiskt klimat. - -Där Hugo låg i den stora salen under en anslagstafla, liknade han med -sin kloroformluktande hufvudbindel en sårad soldat. Bullard sade det åt -honom, då han besökte honom och meddelade att firman hade plats öppen -för honom, om han raskade på med att krya till sig. - -Nordling tänkte på liknelsen och tyckte att den ej var så oäfven. Han -hade stupat på okändt fält, men först efter en strid, som redligen varat -i många och långa månader. - -Då han en ljum eftermiddag gick ifrån lasarettet, kände han att han nu -först riktigt vaknade till en ny värld med nytt lif och endast vakna -intressen. Det fanns ej längre sagor och drömmar, och skulle någonsin -fantasien tagas i anspråk af hans ritarhjärna, så skulle den dock vara -af så pass substantiell natur, att den kunde omsättas i klingande -valuta. - -Detta meddelade han sin vän Bullard följande dag, då de båda stodo -lutade öfver vinkelborden uppe i det ljusa ateljérummet. Och Bullard -tyckte det var förståndigt sagdt och båda lyssnade lika förnöjda -- -halft andäktigt, halft lockade att takthvissla -- till maskinernas -buller nere ifrån gården, hvilket kom rutorna att sakta dallra som då -tonerna vibrerande genomströmma en kyrkas orgelpipor. - - * * * * * - -Den inledda polisundersökningen angående ett mordiskt öfverfall efter -narkotisk bedöfning, samt rån, med mera, på en ung ingenjör, gaf intet -resultat. Detta beroende på de sväfvande uppgifter, den unge mannen -kunde meddela. Icke ens huset, enligt hans påstående beläget i något af -de ökända, ruskiga kvarteren på andra sidan af nordvästra flodarmen, var -han i stånd att utpeka. Hvad beträffar de zigenare, han sökte gifva en -beskrifning af, så voro de likaledes omöjliga att uppspåra. - - - - - XII. - -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- - - -Långt efteråt, då Hugo lämnat såväl Frazer & Chalmer, som den stora -staden, många år efteråt, då han gjort och länge sedan sålt sin -uppfinning och var gift och hade barn och hette Hugo Northing (H. -Northing Esq. of the firm Northing, Bullard & Bullard, Iron and Steel -Works, Pittsburg, Penn.) -- tänkte han ibland på Ysaïl. - -Han mindes också den hårda perioden, då han saknade lya och kula och -icke visste hvar han skulle luta sitt hufvud, och fastän han undvek att -tänka för mycket tillbaka, sammanväfdes alltid, när det dock skedde, -denna tid på ett underbart sätt med Ysaïl. - -Det kunde hända, att när fru Northing -- _née_ Bullard -- någon sommar -låg i London eller vid Rivieran, herr Northing efter ett herrsamkväm -gick ut och satte sig på sin hustrappa och i den tropiska sommarnatten -tänkte öfver sitt lifs öden. - -Så underligt kunde då hans tankar gå, att han oförmärkt suckade djupt. -Där han satt ensam och tyst framför sitt präktiga parkavenyhus af huggen -brunsten, skulle man ha svårt att förstå, hvarför han suckade. Det är ej -heller troligt, att han ens själf riktigt fattade det. Möjligen trodde -han det bero på att han med hvarje år blef tvungen att arbeta allt -trägnare -- det var nu en gång så, att det arbetet grep sin man allt -fastare -- och att järnmarknadens spännande timmar på aktiebörsen -tillsammans med spekulationerna vid ritbrädet tärde en del på hans -nerver. Men hur som helst, i nattens stilla timmar tänkte han på hvad -han gärna ville kalla kamptiden. - -Då kunde han med nästan ett litet leende erinra sig den stora stadens -långa gator. Den stora staden, som lefde på människors blod, svett och -hjärnmassa, som slukade millioner offer och som tog till fånga dem, som -strömmade dit, fängslade dem inom sina granitmurar för alltid, kramade -dem, trampade på dem, dödade dem -- som födde vansinniga hopp hos tusen -och lät ett par för dryg betalning nå tinnarna, när deras hår redan -tunnats af och blicken och hjärtat blifvit okänsliga. Men som trots -allt, dock var den stora staden, där nuets underverk föddes och lefde. - -Han log trött, då han mindes de långa nätterna, de vilda feberdrömmarna, -de förtviflade tankarna, nattens skuggor, gatans människor, grändens -faror och hungerns fasor. Hans öga skådade fjärran bakåt, inåt, nedåt, -när han kom ihåg de skälfvande figurer, som, i evig kretsgång kring det -tunga lifshjulet, befolkat hans värld den tiden. Han letade efter deras -namn och anletsdrag och hans visste ej alltid om han gissade rätt, där -han satt på sin stentrappa ensam i natten, ty han hade för länge sedan -bannlyst dessa skuggor ur sitt minne. - -Också ännu längre tillbaka vandrade hans tankar, och de kretsade för -någon kort halftimme kring det lilla stackars landet uppe i norr, från -hvilket han för alltid vandrat bort. Men där hade han ännu mindre -beröringspunkter, det var som efter en organisk operation -- en -bortskuren lem, hvilken ersatts af en mycket starkare, om ock -konstgjord. Nej, det lönade ej mycket, att grubbla på, de som en gång -tänkt på lille Hugo Nordling och hoppats i stilla glädje att han skulle -blifva en duktig man, de voro döda och borta och de hade ej fått tid -vänta och höra om hans utveckling. Och ingen annan heller troligtvis, -annat än möjligen genom dunkla och lösa rykten, ty han umgicks aldrig -med landsmän. - -Men märkvärdigast var, att någon enstaka gång, någon sällsynt, ljum och -enslig nattstund, kunde mister Northings tysta suck stiga af annan -orsak. Äfven den hade han svårt att för sig klargöra innebörden af, men -han kände dock att den rörde sig öfver, hade sitt ursprung i hans -äktenskap. - -Ty hur lyckligt allt gestaltat sig för honom här i lifvet, var det äfven -här något han hungrade efter. Det lilla ordet kärlek behöfde ej -ovillkorligen ha gemenskap med ordet hustru, men med kvinna skulle det -väl i alla fall i hvar mans lif någon gång sammankopplas. -- Och det -hade det nog ej i herr Northings. - -Dessa underliga tankar voro emellertid så sällsamma och utom den sfär, -Hugo Northing rörde sig i, att han halft af feghet ej vågade pejla deras -djup. Det var som hade han likt mannen i spökhistorien fruktat att få se -under kistlocket sitt eget förebrående jag. - -Då kunde visionen af Ysaïl stiga upp. Och plötsligt, som ett stjärnskott -i natten, trodde han sig se hennes fina och grymma anlete afteckna sig -mot den stora stadens nattbelysta bakgrund. Och åren därborta stego upp -ur glömskans graf, i hungersvepningar, i tårdukar, i det tysta släpets -och motgångarnas svarta dräkter. - -Så småningom sammanblandades hennes namn med de åren, blef ett begrepp -för dem. Det var som hade kamptiden smultit in, gått upp i dessa fem -bokstäfver, och ibland förekom det honom, som hade hon varit något -overkligt. Allt efter som år lades till år bleknade bilden af Ysaïl och -slutligen stod hon i hans minne endast som en produktion af hans hjärna, -och han trodde ej längre att han någonsin träffat henne. Hon blef ett -namn, som han någon gång förvånad mumlade. Och då han riktigt tänkte -efter, tycktes det honom, som hade han ju aldrig kunnat möta en sådan -kvinna. - --- Hur, sade han till sig själf, skulle det gått till? Hon är på sin -höjd en bild af den stora stadens nattsida -- ej mer. Jag, som inte, -vare sig utom eller inom mitt äktenskap, tycker, känner mig ha verkligt -ägt en Ysaïls syster, en af hennes olagligt eller lagligt fallna -systrar, hur skulle jag ha kunnat ägt Ysaïl ... - -Och han upprepade för sig själf, ensam i den tysta och balsamiska -natten, på stentrappan till sitt rika och tomma granithus: - --- Hon skymtade sporadiskt en gång -- i den stora staden -- hon var den -stora staden -- gatan, natten, Ysaïl -- -- -- - - * * * * * - -Så blef hon en svältens fantasi, en hungerdröm. - - - - -Noteringar: - - -Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal -uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter): - - [s. 10]: - ... ännu hördes ej gongongen från kabelbolagets ... - ... ännu hördes ej gonggongen från kabelbolagets ... - - [s. 13]: - ... som så godt som hvad som hälst, ... - ... som så godt som hvad som helst, ... - - [s. 16]: - ... ögon. Gongongerna ringde, häfstängerna ... - ... ögon. Gonggongerna ringde, häfstängerna ... - - [s. 25]: - ... selleristjälkar, pepparot, och ett par skedar af ... - ... selleristjälkar, pepparrot, och ett par skedar af ... - - [s. 62]: - ... och en gubbe i pyamas blef synlig. ... - ... och en gubbe i pyjamas blef synlig. ... - - [s. 79]: - ... Men då kan kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, ... - ... Men då han kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, ... - - [s. 111]: - ... Några drucka sjömän krånglade i själfva ... - ... Några druckna sjömän krånglade i själfva ... - - [s. 131]: - ... Fickan stannade utanför ett tvåvåningshus ... - ... Flickan stannade utanför ett tvåvåningshus ... - - [s. 154]: - ... -- Jag skulle -- jag skulla vilja träffa Maud. ... - ... -- Jag skulle -- jag skulle vilja träffa Maud. ... - - [s. 154]: - ... Irländaren tog ett steg tilllbaka, kanske inför ... - ... Irländaren tog ett steg tillbaka, kanske inför ... - - [s. 204]: - ... namn han förgäfves sökte i hastigheten dechiffera ... - ... namn han förgäfves sökte i hastigheten dechiffrera ... - - [s. 213]: - ... liten minnnessak, om än aldrig så ringa, åt ... - ... liten minnessak, om än aldrig så ringa, åt ... - - [s. 217]: - ... sockrade daddlar ur skålen. Nordling sträckte ... - ... sockrade dadlar ur skålen. Nordling sträckte ... - - [s. 251]: - ... en dödskalle och ordet Poison: Carbolic accid. ... - ... en dödskalle och ordet Poison: Carbolic acid. ... - - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Ysaïl, by Henning Berger - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK YSAÏL *** - -***** This file should be named 55524-8.txt or 55524-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/5/5/2/55524/ - -Produced by Gun-Britt Carlsson, Lars-Håkan Svensson, Jens -Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - diff --git a/old/55524-8.zip b/old/55524-8.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index fb0a653..0000000 --- a/old/55524-8.zip +++ /dev/null diff --git a/old/55524-h.zip b/old/55524-h.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index bfbeb6a..0000000 --- a/old/55524-h.zip +++ /dev/null diff --git a/old/55524-h/55524-h.htm b/old/55524-h/55524-h.htm deleted file mode 100644 index feb864b..0000000 --- a/old/55524-h/55524-h.htm +++ /dev/null @@ -1,10086 +0,0 @@ -<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" -"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> -<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" lang="sv" xml:lang="sv"> -<head> -<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=iso-8859-1" /> -<title>The Project Gutenberg eBook of Ysaïl, by Henning Berger</title> - <link rel="coverpage" href="images/cover-page.jpg" /> - <!-- TITLE="Ysaïl" --> - <!-- AUTHOR="Henning Berger" --> - <!-- LANGUAGE="sv" --> - <!-- PUBLISHER="Bonniers Förlag, Stockholm" --> - <!-- DATE="1905" --> - <!-- COVER="images/cover-page.jpg" --> - -<style type='text/css'> - -body { margin-left:15%; margin-right:15%; } - -div.frontmatter { page-break-before:always; } -h1.title { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; } -.aut { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:2em; font-weight:bold; } -.aut .line2{ font-size:0.8em; } -.logo { margin-bottom:2em; } -.end { margin-top:2em; margin-bottom:2em; } -.pub { text-indent:0; text-align:center; } -.pub .line2{ font-size:0.8em; } -.printer { text-indent:0; text-align:center; margin-top:8em; } -.printer .line2{ font-size:0.8em; } - -h2 { text-indent:0; text-align:center; margin-top:3em; margin-bottom:3em; - page-break-before:always; } -h2.toc { margin-bottom:1em; font-size:1.2em; } -h3 { text-indent:0; text-align:center; margin-top:3em; margin-bottom:1em; - line-height:2em; page-break-before:always; } -h3 .line1 { font-size:0.8em; } - -p { margin:0; text-align:justify; text-indent:1em; } -p.noindent { text-indent:0; } -p.first { text-indent:0; } -p.adr { text-indent:3em; text-align:left; } -p.date { text-indent:0; text-align:right; margin-bottom:1em; } -p.sign { text-indent:0; text-align:right; margin-right:3em; } -.tb { text-indent:0; text-align:center; margin:1em; } -div.letter { margin-top:1em; margin-bottom:1em; } - -.italic { font-style:italic; } -.underline { text-decoration: underline; } -.hidden { display:none; } - -/* poetry */ -div.poem-container { text-align:center; } -div.poem-container div.poem { display:inline-block; } -div.stanza { text-align:left; text-indent:0; margin-top:1em; margin-bottom:1em; } -.stanza .verse { text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:2em; } -.stanza .verse3 { text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:6em; } - -/* TOC table */ -div.table { text-align:center; } -table.toc {margin-left:auto; margin-right:auto; } -table.toc td { padding-left:0em; padding-right:0em; vertical-align:top; text-align:left; } -table.toc tr.p td { text-align:center; padding-top:1em; } -table.toc td.col1 { padding-right:0.5em; text-align:right; } -table.toc td.col_page { text-align:right; padding-left:2em; } - -a:link { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } -a:visited { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } -a:hover { text-decoration: underline; } -a:active { text-decoration: underline; } - -/* Transcriber's note */ -.trnote { font-size:0.8em; line-height:1.2em; background-color: #ccc; - color: #000; border: black 1px dotted; margin: 2em; padding: 1em; - page-break-before:always; margin-top:3em; } -.trnote p { text-indent:0; margin-bottom:1em; } -.trnote ul { margin-left: 0; padding-left: 0; } -.trnote li { text-align: left; margin-bottom: 0.5em; margin-left: 1em; } -.trnote ul li { list-style-type: square; } - -/* page numbers */ -a[title].pagenum { position: absolute; right: 1%; } -a[title].pagenum:after { content: attr(title); color: gray; background-color: inherit; - letter-spacing: 0; text-indent: 0; text-align: right; font-style: normal; - font-variant: normal; font-weight: normal; font-size: x-small; - border: 1px solid silver; padding: 1px 4px 1px 4px; - display: inline; } - -div.centerpic { text-align:center; text-indent:0; display:block; } - -@media handheld { - body { margin-left:0; margin-right:0; } - div.poem-container div.poem { display:block; margin-left:2em; } - a.pagenum { display:none; } - a.pagenum:after { display:none; } -} - -</style> -</head> - -<body> - - -<pre> - -The Project Gutenberg EBook of Ysaïl, by Henning Berger - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Ysaïl - En berättelse från Chicago - -Author: Henning Berger - -Release Date: September 11, 2017 [EBook #55524] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK YSAÏL *** - - - - -Produced by Gun-Britt Carlsson, Lars-Håkan Svensson, Jens -Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - - - - - - -</pre> - - -<div class="frontmatter"> -<h1 class="title"> -YSAÏL -</h1> - -<p class="aut"> -<span class="line1">EN BERÄTTELSE FRÅN CHICAGO</span><br /> -<span class="line2">AF</span><br /> -<span class="line3">HENNING BERGER</span> -</p> - -<div class="centerpic logo"> -<img src="images/logo.jpg" alt="" /></div> - -<p class="pub"> -<span class="line1">STOCKHOLM</span><br /> -<span class="line2">ALBERT BONNIERS FÖRLAG</span> -</p> - -</div> - -<div class="frontmatter"> -<p class="printer"> -<span class="line1">STOCKHOLM</span><br /> -<span class="line2">ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1905</span> -</p> - -</div> - -<h2 class="toc" id="part-1"> -INNEHÅLL. -</h2> - -<div class="table"> -<table class="toc" summary="TOC"> -<tbody> - <tr class="p"> - <td class="col1" colspan="3">I.</td> - </tr> - <tr> - <td class="col1">I.</td> - <td class="col2">Stormen</td> - <td class="col_page"><a href="#page-3">3</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="col1">II.</td> - <td class="col2">Wosslicks källare</td> - <td class="col_page"><a href="#page-16">16</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="col1">III.</td> - <td class="col2">Månskensnatten</td> - <td class="col_page"><a href="#page-42">42</a></td> - </tr> - <tr class="p"> - <td class="col1" colspan="3">II.</td> - </tr> - <tr> - <td class="col1">IV.</td> - <td class="col2">The boardinghouse</td> - <td class="col_page"><a href="#page-65">65</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="col1">V.</td> - <td class="col2">Hvad en dollar räcker till</td> - <td class="col_page"><a href="#page-88">88</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="col1">VI.</td> - <td class="col2">Dörren</td> - <td class="col_page"><a href="#page-116">116</a></td> - </tr> - <tr class="p"> - <td class="col1" colspan="3">III.</td> - </tr> - <tr> - <td class="col1">VII.</td> - <td class="col2">Sagan om lilla Lisa</td> - <td class="col_page"><a href="#page-135">135</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="col1">VIII.</td> - <td class="col2">En historia om hösten</td> - <td class="col_page"><a href="#page-162">162</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="col1">IX.</td> - <td class="col2">Den inre dörren</td> - <td class="col_page"><a href="#page-193">193</a></td> - </tr> - <tr class="p"> - <td class="col1" colspan="3">IV.</td> - </tr> - <tr> - <td class="col1">X.</td> - <td class="col2">Arbete</td> - <td class="col_page"><a href="#page-225">225</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="col1">XI.</td> - <td class="col2">Den innersta dörren</td> - <td class="col_page"><a href="#page-240">240</a></td> - </tr> - <tr> - <td class="col1">XII.</td> - <td class="col2">— — — — — — — — —</td> - <td class="col_page"><a href="#page-258">258</a></td> - </tr> -</tbody> -</table> -</div> - -<h2 class="part" id="part-2"> -<a id="page-1" class="pagenum" title="1"></a> -I. -</h2> - -<h3 class="chapter" id="chapter-2-1"> -<a id="page-3" class="pagenum" title="3"></a> -<span class="line1">I.</span><br /> -<span class="line2">Stormen.</span> -</h3> - -<p class="first"> -En eftermiddag i september stod i norr ett -stort moln öfver Clark street. -</p> - -<p> -Det reste sig bakom Lincoln Park, hvars -grönska klart belystes af några sneda solstrålar, -sträckte sig öfver hotellet La Plazas höga och -smala skyskrapareskelett, som lyste tegelrödt i -aftonglansen, och tornade upp sig till en ofantlig -blågrå kägla, skarpt konturtecknad mot en kall -och blekgrön hösthimmel. Molnets form, som -äfven kunde sägas likna en slägga i en knuten -jättenäfve, företedde något olycksbådande och -sällsamt hotande, på samma gång som det förlänade -gatuperspektivet ett gåtfullt och i sin -drömstämning storartadt och utom det verkligas -<a id="page-4" class="pagenum" title="4"></a> -gränser draget aspekt. Långt bortifrån, nästan -ned vid den smutsiga och oljiga floden, där -svängbroar hängde och undervattenstunnlarna -löpte, kunde man som i ett stereoskop iakttaga -hästar, vagnar, automobiler och långsamt vandrande -figurer uppe vid parkentréen. Kabelvagnarna, -de elektriska tågen och vagongerna på -sidogatans luftbana, själfva husen, träden och -båglampornas höga stolpar tecknade sig under -detta alltjämt stigande moln leksaksartadt små, -och hela den långsträckta vyn fick en anstrykning -af dockteater. Den påminde äfven om något af -dessa gamla gravyrblad af en Callot eller Stefano -della Bella, där man på en handsbredds yta ser -en massa mikroskopiskt små varelser röra sig -på ett torg med fjärrutsträckning i det oändliga, -under en milshög och skybelastad himmel. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Molnet steg långsamt och täckte parkfondens -bleka hvalf, sänkande gatans aflägsnare partier i en -blyfärgad skugga. Men de närmast floden belägna -tvärgatorna belystes ännu af västersol, som i -breda band strimmade Clark street. -</p> - -<p> -<a id="page-5" class="pagenum" title="5"></a> -Vid Ohio street hade en folkskockning uppstått. -De söderifrån kommande kabelvagnarna, -fullastade med hemåtvändande arbetare och fabriksflickor, -råkade i själfva svängkurvan i kollision -med en rad ofantliga bagagevagnar, höga -som hus och bjärt målade likt cirkus- eller menagerivagonger. -Hvardera dragen af tre par stora, -gråfläckiga elefanthästar, upptogo de tillsammans -en ansenlig plats, och då tunnelmynningen fortfor -att utspy långa ramsor af människomyllrande -kabelvagnståg, blef snart Clark streets södra ända -en lefvande blockad, som sträckte sig ned till -floden. Liksom för att ytterligare förvärra och -afstänga all trafik, svängde nu också bron, på -samma gång afbrytande ledningen för de elektriska -spårvagnarna, och skockningen och trängseln blef -oerhörd. Oberörda af detta framgledo sakta på -norra sidan af svängbron en rad majsskutor, -medan genom brons bågformiga järnöfverbyggnad -skymtade i den bortersta rännan sotröksbolmande -bogserare, hvars dubbla trossar, spända till bristning, -drogo bomullspråmar. Varuhusen på andra -sidan, frukt- och fiskkvarteren, lågo nästan i -mörker, och ljus började glimma som vargögon -<a id="page-6" class="pagenum" title="6"></a> -mellan de öfvertäckta basarborden och inne i de -öppna bananashallarna, men de höga spannmålselevatorernas -snedskurna toppar brunno ännu i -kvällsglöd, liknande forntidens primitiva och fula -fyrbåkar. Vinden, som förut varit sydlig, hade -kvarlämnat en frän lukt från de stora slakterierna, -Union Stock Yards, en lukt af blod och kött, hvilken -ännu dröjde i den kvafva luften öfver floden. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Molnet låg nu så godt som öfver hela himmelsöppningen -mellan den långa gatans takresningar. -Uppe vid Lincolnparken, hvars grönska smultit -hop med skybanken, tycktes det hvila på husen, -och söderut sänktes det oaflåtligt. Solen var -försvunnen, och en och annan regndroppe, stor -och tung, satte ett svart och klatschande märke -på den grå asfalten. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Hugo Nordling lämnade sin plats på spårvagnens -yttersida, där han hängt mellan himmel -och ett smalt fotsteg, med båda händerna krampaktigt -fasthållande sig vid ett spensligt takstöd, -och steg ned på gatan. Regnet tycktes öka, och -ännu hördes ej <a id="corr-0"></a>gonggongen från kabelbolagets -<a id="page-7" class="pagenum" title="7"></a> -reparationsvagn, under det att däremot allt flera -lastvagnar, cabs, buggies, automobiler, bicyklar -och nedgående spårvagnar anlände. Då han därtill -utbetalt hälften af sin tillfälliga förmögenhet, -tio cents, och ej hade något bestämdt mål för -sin färd, ansåg han sig kunna lika väl stanna, -där allt annat rörligt synbarligen beslutat iakttaga -ett pulserandets pauserande, och för några minuter -hvila sina värkande och uttröttade lemmar. -</p> - -<p> -Han stod ett ögonblick rådvill på körbanans -träkubbsbeläggning, med hängande armar, domnade -efter trängselgreppet, slappt gapande mun och -den i grönt skiftande rundkullshatten på nacken. -Regnet tilltog, och detta väckte honom till lif. -</p> - -<p> -Framför sig såg han en vägg af hus, gröna, -grå, brunröda och smutshvita. Nedre bottnen -af hvart och ett inrymnde butiker: apotek, cigarrbodar, -biljardhallar, speceriaffärer och krogar. -Midt framför honom var en stor bar, namnet -Wosslick lästes i upphöjda, förgyllda träbokstäfver -mot svart grund öfver den med dubbla svängglasdörrar -försedda ingången. På ömse sidor -om namnet syntes ett klumpigt utskuret och -<a id="page-8" class="pagenum" title="8"></a> -kromgult ölglas — betecknande den liberala -kvantitet, som stället utminuterade. -</p> - -<p> -Nordling stirrade slött på skylten. Han lät -blicken löpa nedåt och upptäckte på vänster sida -en rakstugas karamelliknande Figaropåle i röd -och hvit spiral, men då han riktade ögonen åt -höger, såg han en svart tafla, på hvilken kritats -den lockande legenden: ostron, korf och surkål -gratis till hvarje glas! -</p> - -<p> -Hugo Nordling bokstafligen slukade med ögonen -den lilla plåtskylten. Och under de få sekunder, -denna paus varade, bevistade han i tankarna -en sorts kinematografföreställning af sina -närmaste öden. -</p> - -<p> -Sålunda mindes han ankomsten till den stora -staden sent en kväll: hur han uttröttad schasats -med i en hjord af utvandrare, bärande sina kappsäckar -och snubblande vid hvart steg öfver den -gamla ulsterns långa skört. Han kom ihåg det -snuskiga hotellet, uppfylldt af illaluktande bönder, -den dåliga maten, den torftiga bädden. Han -erinrade sig med en rysning den förfärliga natt, -då han öfverfölls i en gränd och rånades på -konfirmationsklockan, det enkla silfvercylinderuret, -<a id="page-9" class="pagenum" title="9"></a> -som han ej nänts göra sig af med, och på -plånboken, hvars magra innehåll likväl betydde -veckor af mat och husrum. Därpå följde den -långa och hemska raden af gråa morgontimmar -då han huttrande af köld stod i kö bland stackars -arbetslösa utanför jättefabrikers baktrappor för -att förgäfves tigga om arbete. Och så kvällsstunder, -då han likt en tjuf smög in på pantlånekontor -för att efter hand plottra bort allt det lilla, -han ännu ägde: kläder, böcker, små nipper och -minnessaker från det upplösta föräldrahemmet. -Slutligen påminde han sig alla de nätter, han -nu under sin första sommar i det främmande -landet drifvit husvill och förtviflad omkring på -de oändliga gatorna eller sofvit några timmar -under buskagerna i en park. Små tillfälliga anställningar, -som så godt som hvad som <a id="corr-1"></a>helst, -hade ibland inbringat ett par dollars, ett par -oförmodade bisträckningar från vänner i det -gamla landet och några små ficklån af lyckligare -lottade bekantskaper härute hade äfven -ibland underlättat kampen mot undergång. Men -nu kom hösten och sedan skulle vintern följa — -hur skulle det gå? Och dock tyckte han sig -<a id="page-10" class="pagenum" title="10"></a> -skönja en ljusning, känna en fläkt af svalka kring -den heta pannan, en strimma och en fläkt, som -skulle bebåda morgon. -</p> - -<p> -Dessa reflexioner af den unge svensken hade -ilsnabbt flugit genom hans hjärna. De voro icke -nya, i månader hade han tärt på dem, liksom en -af hunger försmäktande i det längsta tuggar på -sista brödbiten för att uttänja illusionen om födans -riklighet. Han hade ständigt, dag för dag, -genomgått motgångslistan, och det tycktes honom -alltid att föga mer skulle kunna återstå. Men -så var det likväl — alltid litet till, något mera, -en liten råge. Och så sluthoppet, som aldrig -ville slockna, den där slutliga chancen, hvilken -kunde komma som blixt ur moln eller som ett -fallande stjärnskott. -</p> - -<p> -Han hade aldrig fått taga någon examen -därhemma. Ingenjören var det som lockat — -underkänd elev vid ett privatinstitut hade han -varit och sedan en tvifvelaktigt duglig ritare vid -en mekanisk verkstad i landsorten. Och ändå, -ändå — han visste hvad som slumrade bakom: -idéerna, grubblerierna, uppfinnarfröet, hvilket -gjort andra landsmän världsberyktade — drömmandet, -<a id="page-11" class="pagenum" title="11"></a> -som ansågs förkastligt inom hans praktiska -bransch, men som ändå kunde vara hvalfspannet -under bron till framgång. När skulle -han? Faderns död hade skingrat förhoppningarna -därhemma. Och så hade han efter bouppteckningen -rest med de få lämnade slantarna hitut. -</p> - -<p> -Hugo Nordling såg upp. Det hade blifvit -underligt tyst och stilla i luften. Regnet hade -upphört, det var tryckande kvaft. Folkhopen -bakom honom teg plötsligt, de unga flickorna -böjde mot bröstet sina magra och vackra ansikten -under de prålande billighetshattarna och fingrade -mekaniskt på sina tomma frukostaskar. -De sågo ut som judinnor, med svarta hårbucklor -öfver fina och osundt bleka anletesovaler. Karlarna, -med järnarbetarnas onaturligt utvecklade -öfverkroppsmuskulatur, tuggade sina hängmustascher -och läste flottiga och tillskrynklade tidningsnummer. -Öfver alla låg trötthetens tyngande -allvar, paradt med en likgiltighet som fick anstrykning -af maskin, af orörligheten hos i tvungen -hvila bragta rördelar, kugghjul och pistonger. -</p> - -<p> -Då gick en stöt genom raden af hopade -tågvagnar. Kabelfelet var häfdt och alla fingo -<a id="page-12" class="pagenum" title="12"></a> -brådtom återtaga sina platser. Långsamt satte -sig den slingrande ormen i rörelse och vagn -efter vagn, fullastad med enahanda typer, defilerade -förbi. Det tycktes aldrig vilja taga slut. -Tusentals arbetsvarelser gledo alltjämt framåt. -Samma böjda, väldiga skuldror, insjunkna bröstkorgar, -knycklade slokhattar, samma bleka och -vackra kvinnoansikten med svarta och mandelformade -ögon. <a id="corr-2"></a>Gonggongerna ringde, häfstängerna -gnisslade, de elektriska trådarna susade, och fräsande -blå lågor hväste kring hjulen. Vagn efter -vagn, last efter last — fortare, fortare, det började -hvissla för farten. Och i motsatt riktning skyndade -strömmen af åkdon, ilade bicyklister och -flöt mängden af gående mot svängbrons mynning. -Pulsådern hade återupptagit sina funktioner. -</p> - -<p> -Men allt fler af de fullpackade vehiklarna, -länk efter länk, maskin- och släpvagnar, östes -ur tunnelgapet. Frontplatformernas stora lyktögon -stirrade rätt på framförglidande kamraters -svarta stålplåtsryggar. Och de trötta männen -och kvinnorna sutto, hängde i klumpar, trängdes -med förvridna lemmar inne i vagnarna, på fotstegen, -mellan kopplingarna, halfvägs mot taken, -<a id="page-13" class="pagenum" title="13"></a> -hvarhelst en järnstång eller läderrem kunde -räckas. Under ett oafbrutet och stampande -ringande hvirflade tåg efter tåg förbi, Clark street -rakt fram, och tycktes till sist dräpas, uppslukas -af stormmolnet. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Det var nästan mörkt. En skymning, som -blef dess vemodigare, emedan den tändande -gnistan till de stora båglamporna just utsändts, -steg mellan husen. Man såg lykta efter lykta -flamma till, de plötsliga ljusprickarna hoppade i -sicksack gatan upp. Snart brann ett oändligt -pärlband i den melankoliska sista dagsbelysningen. -Då började det åter regna. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Den unge utvandraren vände sig beslutsamt -mot krogingången. Han hade endast fem cents, -och den lilla nickelslanten kunde likaväl här som -annorstädes — han hade först ärnat sig längre -upp, närmare de svenska kvarteren — tjäna till -att vid ett glas öl få glufsa i sig så mycket som -möjligt af gratistilltugget som kvällsmat. Därjämte -finge han skydd undan ovädret, sedan nu -hans spårvagn längese’n gått. Och det skulle -<a id="page-14" class="pagenum" title="14"></a> -blifva ett oväder! — Men natten? Nå, den finge -han väl, som så ofta förr, tillbringa ute. -</p> - -<p> -Då han tog ett steg mot dörren, fängslades -hans blick af en blänkande snedspegel, tillhörande -källarvåningens rakstuga. Först tycktes -den endast reflektera den mörka himlen, där -skyar jagade i hvitt och grått, men därpå upptäckte -han vid ännu ett halft steg sitt eget hufvud -mot den höga och orofyllda bakgrunden. Han -smålog omedvetet mot sin bild: ett präktigt hufvud -på de breda axlarna, afskurna af spegelramens -underkant, som till ett bröstporträtt. En -tänkares panna öfver gråblå drömmarögon, råggult -och oklippt hår och en blond stubbmustasch. -Ett vekt underparti för resten, och dock något -af uthållighet i kindlinjerna. Så mager han var! -Ingen därhemma skulle känna igen honom. Och -så solbränd. Hår och skägg stucko ju af som -konstlad maskering mot skinnets brons. -</p> - -<p> -Nordling kastade ännu en blick uppåt gatan. -Den var så godt som tom, och först nu insåg -han att det var i sista minuten, kabelvagnarna -flytt för stormen. Regnet började piska ursinnigare, -det föll med dånet af trumhvirflar, hagelblandadt -<a id="page-15" class="pagenum" title="15"></a> -och hårdt — asfalten hvitnade under -dansande trindkorn. Långt bort växte mörkret -till en hastigt framrullande svart vägg, en häst -störtade vid tvärgatans hörn, och han såg människor -förskräckta springa mot närmaste ingångar. -Ett hvisslande ljud, följdt af ett underjordiskt -buller, hven och rullade som en osynlig våg -längs husens väggar, hvilka tycktes vackla. På -en gång delades jättemolnet af hundratals blixtar -som likt eldormar ringlade uppåt och nedåt, liksom -ätande sig en fräsande väg i skybankens -yta. Stormen, västerns tornado, slet kring hans -hufvud och han famlade bedöfvad, öfverväldigad -och beklämd efter svängdörrens metallgrepp. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Då såg han hur på den tomma, öfvergifna, -vattenforsande gatan en kvinna skyndade rakt -emot honom. Hennes tunna klänning var smetad -till kroppen och kring hennes svarthåriga och -obetäckta hufvud lekte himlens och stormens -blixtar som ett diadem. Hon bar i ena handen -en gitarr, och det såg ut som kom hon rätt ur -det rämnande molnet. -</p> - -<h3 class="chapter" id="chapter-2-2"> -<a id="page-16" class="pagenum" title="16"></a> -<span class="line1">II.</span><br /> -<span class="line2">Wosslicks källare.</span> -</h3> - -<p class="first"> -Hugo Nordling slängde upp dörren. Den var -af glas, men ändå genombruten, täckt af ett nätfint, -grönt galler. Den unga flickan rusade förbi -honom in i källarsalen. -</p> - -<p> -I samma ögonblick kom en liten rödbrusig -tysk eller böhmare i skjortärmarna och grått, -snarare än hvitt förkläde fram. Matrester, som -lefverkorf, limburgerost och dylikt, hade fläckat -hans dräkt, där han förmodligen torkat någon -förskärarknif. Han såg ut som en slaktare men -var utan tvifvel uppassare. -</p> - -<p> -— Gom in, skrek han, eller gå ot. Warum -bleiben sie doch hier — so, so, in oder ot — -damn it! -</p> - -<p> -Nordling hoppade in. -</p> - -<p> -<a id="page-17" class="pagenum" title="17"></a> -Den lille kyparen fortsatte, darrande på målet -af både spritinverkan och förskräckelse och med -hvitlöksstinkande andedräkt: -</p> - -<p> -— Vi måssde natürlich stänge här — in -tette ferbannede väder — se på det golf! Hjälp -mick no, så får tu en glas bier. -</p> - -<p> -Åskan skrällde till och blixtar ljungade — -de tycktes hväsa vid själfva tröskeln. -</p> - -<p> -Inifrån lokalen hördes en hög och skroflig -basröst: -</p> - -<p> -— Raska på, fyllhund, sätt bommen för — -här får ingen mer komma in. -</p> - -<p> -— Glas bier — hjälp mick tu, hviskade -uppassaren. -</p> - -<p> -Han sköt till ett par stora innerdörrar, delade -på midten i flygelvikningar, och Nordling -tryckte axlarna mot plankorna, samtidigt prässande -ned med sina starka händer en stor järnbom, -som den lille flåsande tysken knappt -mäktade hålla. Den passade slutligen i kramporna -och de reste sig andfådda upp. Golfvet, -närmast dörren, tydligen nött och gropigt, liknade -en miniatyrsjö af smutsigt vatten, på hvilket sågspån -simmade. -</p> - -<p> -<a id="page-18" class="pagenum" title="18"></a> -Svensken såg sig omkring. Lokalen hade -tycke af väntsal — den var ovanligt stor, halliknande, -med högt tak, uppburet af en dubbel -rad smala pelare. På vänsterväggen hängde en -till dimensionerna och ämnet storartad tafla, -men ohyggligt illa målad, en plankstrykarimitation, -en handtverksmässig kopia af Makarts Karl den -stores intåg i Antwerpen. Längs motsatta väggen -löpte en flottig och mörk utskänkningsdisk, baren, -bakom hvilken höga hyllor, fullproppade med -buteljer af alla former och färger, glas i alla -storlekar, porslinsmuggar, bålar, sejdlar och terrakottabyster -af simplaste slag, reste sig. Tre -kassaregister af nickel blänkte öfver den långa -raden af ölfat, hvilkas kopparkranar ständigt -droppade fradga i baljorna på golfvet inunder. -Schablonmässiga oljetrycksporträtt af kejsar Wilhelm -I, Bismarck och Moltke, prydde fondväggen -öfver trenne mystiska dörrar, omsorgsfullt slutna -och försedda med mekaniska själfstängare. Ett -dunkel, som den underliga dagern vid en -solförmörkelse, rådde i salen. Fönstren mot -gatan, hvilka sutto högt upp, piskades svarta af -<a id="page-19" class="pagenum" title="19"></a> -hagelströmmarna och rutades då och då fantastiskt -af gulskimrande blixtar. -</p> - -<p> -I denna skymning sutto eller stodo i grupper -ett femtiotal personer. De flesta sågo ut som -arbetare, men några hade i sin klädsel en mer -affärsmässig och kontorslik anstrykning. Längst -bort vid baren stod en imponerande gestalt, hög, -svartklädd, med väl tillknäppt redingot öfver en -bred, litet fetlagd gestalt. På disken bredvid -honom stod bland små tömda viskytumlare och -sodasifoner hans höga hatt, välborstad till nötning, -svartglänsande och litet luddig som en illa -slickad katt. En rulle gulnade papper stod snedt -på stup i hatten. Mannens slätrakade ansikte -var pussigt och blekt, kring den låga pannan -ringlade små svarta lockar som sniglar. Ögonen, -som speglade ovädersblixtarna utifrån, voro ljusa -och lyste stundom under tunga och svullna lock -af ett sällsamt vanvettsskimmer, hvilket äfven -tycktes sprida sig öfver de skarpa dragen kring -näsa och mun. Gestalten hade något af fallen -imperator öfver sig, och hufvudets mask var -Neros. -</p> - -<p> -Nordlings blick dröjde vid företeelsen, han -<a id="page-20" class="pagenum" title="20"></a> -kände sig på samma gång intagen af och oroad -öfver detta utseende. En nervös förkänsla af en -eller annan kommande katastrof grep honom, -kittlade bukhålans nervcentrum till ångest och -kom honom att andas kort och tungt som skulle -han kväfvas i den elektricitetsladdade atmosfären. -</p> - -<p> -Salen var nu nästan svart. Samtalets låga -sorl drunknade i det utdragna rullandet från -åskan. -</p> - -<p> -Uppassaren kom fram med ett stort fotglas, -fylldt af öl, fradgan rann kring hans fingrar. -</p> - -<p> -— Hier, sade han, und där borta har du -frilunch — gorfvarna äro heta hela tiden. Dank -you för den hjälp ... -</p> - -<p> -Man skrek på öl från ett bord, där fyra -individer, som sågo ut som kapplöpningsjobbare -för hemlig vadhållning, med hattarna på nacken -och cigarrer i mun, spelade poker med flugsmutsade -och flottiga kort. Tysken skyndade bort. -</p> - -<p> -Nordling gick fram till ett högt väggbord med -stenskifva, där en blå gaslåga lyste under en stor -panna. På bordet, som omsvärmades, trots en -sakta snurrande mekanisk fläkt, af en här af -flugor, stodo assietter med rester af wurst och -<a id="page-21" class="pagenum" title="21"></a> -surkål, brödkanter och tomatobitar. En stor -skål var fylld med rifven pepparrot, i en annan stod -i ättiksblandadt vatten en massa sölade gafflar -med trasiga hornskaft. En glasburk innehöll -selleristjälkar och färsk hvitlök, hvars grönskande -skaft stucko upp öfver kanten som fjäderbuskar. -Bredvid en stor och rund, stinkande limburgerost, -fanns en bunke med en anrättning af filmjölk -och hackad gräslök, och från pannan med frankfurterkorfvarna -steg ångan som en sky. Nordling -betänkte sig ej. -</p> - -<p> -Han tog en tallrik, rörde hastigt kring gaffeln -i ättiksfludiet och lade därpå fyra korfvar, några -selleristjälkar, <a id="corr-3"></a>pepparrot, och ett par skedar af -filmjölksröran på den. Ett stort stycke ost kapade -han af med en knif och lät det omslutas -af de tvenne största bitarna svartbröd. Ölglaset -hade han ställt på närmaste bord, tätt vid en -pelare, och där slog han sig nu ned. -</p> - -<p> -Han åt med den arbetslöses och uthungrades -glupskhet. De starka kryddorna förtogo möjligheten -af rätternas ursprungliga smak, god eller -dålig. Munnen sved när han sköljde ned tuggorna -med en klunk öl. -</p> - -<p> -<a id="page-22" class="pagenum" title="22"></a> -Värmen och maten kom honom att för ögonblicket -slöa till. Han idisslade för hundrade -gången den likt en mara hans hjärna ridande -tanken på arbete. Och som vanligt såg han för -sig en massa personer, som hade denna saknade -klenod. -</p> - -<p> -Nu mindes han senast det långa tåget af -stannade kabelvagnar på gatan utanför. Han -såg tydligt alla dessa män med sina frukostpaket -eller lunchblecklådor, sina blusar eller arbetsskjortor. -Här och där ett verktyg, en hyfvel eller -ett järn. De äldre rökte sina majssnuggor, de -yngre cigarrettstumpar, en del läste aftontidningarna -under det de väntade. Uttröttade foro -de dock hem till familj eller ordnadt logementshus, -där kvällsvarden, landets hufvudmåltid, rykande -väntade. Och se’n skulle lördagen, veckans -aflöningsdag, komma, då de på kvällen hade råd -att taga några extra glas, gå på melodramteatrarna -eller till de stora danslokalerna. Hur hade -han ej utmålat för sig detta regelbundna lif, som -han skulle föra de första åren i det främmande -landet, till dess han fått ihop nog att våga något -eget, taga språnget. Det lilla rum, han skulle -<a id="page-23" class="pagenum" title="23"></a> -hyra, den rikliga föda, han skulle tre gånger -om dagen förtära, hvar han skulle köpa kläder, -dricka sitt öl, skaffa sin tobak. Banken, i hvilken -hans besparingar skulle insättas: han såg sig -själf addera i en liten bok. Hur hade han ej -studerat annonsspalterna i söndagstidningarnas -väldiga formatupplaga, hur han gått, sökt, stått -i kö, hängt på platsanskaffningsbyråerna. Och -hur till slut dådlösheten kommit smygande, den -tilltagande likgiltigheten, lättjan. Begäret att lefva -blott för dagen, rysningen att gå upp om morgnarna, -de allt vildare idéerna om något oförväntadt, -som skulle inträffa. Gatans dagdrifvarlif, -krogens hvilostunder, de alltmer aflägsna utsikternas -ständiga uppskjutande. På nytt detta farliga -drömlif, som redan en gång förut gjort honom -nära omöjlig där hemma i det gamla landet. Den -där vansinniga grubbeltanken på uppfinningen, -som han aldrig helt ville släppa. Och under -tiden detta gradvisa sjunkande till nästan vagabondens -ståndpunkt. -</p> - -<p> -Ja, vagabond. Satt han ej här nu med tomt -glas och färdig att taga ett nytt, och se’n ännu -ett, fastän han då ej skulle ha pängar kvar till -<a id="page-24" class="pagenum" title="24"></a> -spårvagn för natten och morgondagen. Tröstade -han sig redan icke med, att blefve det endast -vackert väder, kunde han godt gå ute en natt i -stället för att tigga om plats på en soffa hos -vänner ute i förstaden. Och sade han sig ej -hvarje dag, att komme man blott in i oktober, -skulle han få arbete — ännu hängde sommarstilleståndet -kvar. Och detta trots att han redan -nu med en rysning tänkte på vinterns köld och -snö och hemska, kalla vindar från den stora sjön. -</p> - -<p> -Den unge svensken knackade. Därpå kom -han plötsligt ihåg att han ej längre ägde tio -cents, utan endast fem, han hade nyss glömt att -han hunnit betala konduktören sin slant innan -vagnarna stannat. Ett nytt glas och han skulle -vara alldeles utan mynt. Men tysken kom redan -med ölet. -</p> - -<p> -Det blef med ens svart natt. Därpå ljungade -ett band af silfverhvita blixtar och en knall liknande -en häftig dynamitexplosion skrällde genom -rummet, som tycktes darra. Glasen klingade -bakom disken och några röster skreko högt till. -Bland dessa urskildes en kvinnas höga och gälla -skri af fasa. Sedan blef det tyst under det man -<a id="page-25" class="pagenum" title="25"></a> -hörde regn och hagel falla likt dån af blykulor -mot plåtbetäckning. Och slutligen öfvergick detta -smattrande till så ursinnig skurhäftighet att det -lät som ett ihållande knackande af hammare och -släggor. Man kunde också höra det brusande -vattenforsandet på gatan, det lät som strömvågor -nedanför ett vattenfall. -</p> - -<p> -Värdens stämma hördes först: -</p> - -<p> -— Tänd gasen, skynda på! -</p> - -<p> -Och kyparens oroliga svar: -</p> - -<p> -— Ja, ja, bara det nu icke är farligt ... -</p> - -<p> -Darrande slog han eld och lyckades, balanserande -på tåspetsarna, tända de åtta brännare, -som på korta armar höllos ut från salspelarna. -Lågorna spredo endast en ofullständig belysning -i det stora rummet, de tycktes sväfva i dimma -och brunno trögt och ostadigt med fladdrande -blå och gula spetsar. Åskslagen fortforo och -ekade från omgifvande tomma tvärgator och deras -bakgränder. -</p> - -<p> -En af pokerspelarna slängde sina kort och -strök ned i handen några slantar. Han var helt -blek. -</p> - -<p> -— Jag spelar inte på en stund, sade han. -</p> - -<p> -<a id="page-26" class="pagenum" title="26"></a> -De öfriga invände ej något. Gäspande sköto -de ned hattarna på nästippen och sträckte på -sig, med armarna slående bågar öfver hufvudet. -Här och där rekvirerades öl eller visky. Värden -hängde med trumpen uppsyn öfver en tidning, -under det han samtidigt rökte och gaf akt på -kassaapparaterna. Neroansiktet stod orörlig som -en bildstod. -</p> - -<p> -Nordling hade fått sitt glas just som åskslaget -inträffat. Afsiktligt eller icke, hade kyparen ej -tagit nickelslanten som låg på bordet. — Hur skall -jag göra, tänkte svensken, törs jag stoppa på -mig myntet? -</p> - -<p> -En uppassare öppnade en af fonddörrarna. -Där bakom tycktes vara någon gång till en gård, -ty ett kallt drag strömmade ut och regnfallets -plask hördes hårdare, det lät som smällde vattnet -mot asfalt och tomma tunnor. Strax därpå kom -han tillbaka med ett fat obrutna ostron som han -satte på lunchbordet. Några karlar kommo fram -och togo för sig. -</p> - -<p> -Äfven Nordling reste sig. Men i det han -höjde sig, med ena handen stödd mot skifvan -så att tummen kunde oförmärkt skrapa in femcentsstycket, -<a id="page-27" class="pagenum" title="27"></a> -fick han sikte på en grupp, förut -dold af den honom närstående pelaren. Den -fängslade honom till den grad att han blef stående -lika orörlig som imperatorsgestalten vid -diskhörnet. -</p> - -<p> -Kring ett rundt bord med tomma glas och -fem spridda bentärningar sutto några män, halft -höljda i kappor och med slokhattar eller mössor -på de lockiga hufvudena. De rökte kritpipor, -hade ringar i öronen och voro ovanligt mörkhyade. -En af dem, den äldsta, med grått i det -bruna och krusiga skägget, hade benen, från foten -upp till knät, korsvis lindade med breda band -af blått ylle. Hans rock hade, i stället för knappar, -som det tycktes, dubbla rader af gamla -silfvermynt. -</p> - -<p> -Men det var ej denna, nog så pittoreska -samling, som attraherade svenskens uppmärksamhet; -som vanligt hade hans blick sekundsnabbt -omringat och uppfattat figurerna, måleriskt värderat -situationen och hjärnfotograferat den. Dock -tillbakasköts bilden för en annan — den unga -flicka, som satt framför bordet, styf och orörlig -<a id="page-28" class="pagenum" title="28"></a> -och med ett stelnadt drag af förskräckelse i det -vackra ansiktet. -</p> - -<p> -Det var samma kvinna, som sprungit in -genom krogdörren, när ovädret bröt löst. -</p> - -<p> -Hon satt på den låga barstolen som en gudinna -på sin olympiska pall. Gitarren låg på -golfvet. Hennes svagt brunbrynta ansikte var -blekt — likt den vaga opalskiftning, man kan -iakttaga på en gardin vid tidigt morgonljus. Ansiktet -— ungt, rent orientaliskt — var prägladt -af ett allvar, som påminde om det uttryck, bilden -af den stora sfinxen ger oss. Öfverbelysningen -från pelarens dimmiga gaslåga kastade underskugga -från den smala och raka näsan öfver en -hårdt sluten mun, fullkomligt tecknad, trots tunna -och violetta läppar. Det svarta håret, tungt och -hårdt sammanvridet i ormflätor, i hvilka ett par -blå fasettererade stennålar glittrade, förlänade -pannan ett utseende af diadembärande — en -mörk krona, hotfullt vriden af okändt smide. -Hennes ögon voro vidöppna, mandelformade och -ändock tillräckligt rundade för att låta iris framträda -likt kattens vidgade pupill vid vaket iakttagande. -De hade ett uttryck af outransaklig -<a id="page-29" class="pagenum" title="29"></a> -skräck. Kring halsen, som var obetäckt, ringlade -ett halsband af bernstenskulor. -</p> - -<p> -Nordling stirrade förhäxad på denna syn. -Det var en tafla, som hans inneboende artistiska -temperament genast slukade begärligt. Han -trodde sig drömma. -</p> - -<p> -Den unga flickan satt alldeles rak, oberörd, -liksom främmande för omgifningen. Hennes -torftiga dräkt, en simpel och oväderssmutsad -kattunsklänning af enklaste snitt, föll i raka, -stela och likväl formintima veck kring den unga -kroppen. Sålunda aftecknade den skarpt de unga -brösten, midjans smalhet, höfternas svagt rundade -linjer. Äfven de sluttande skuldrornas och armarnas -konturer framträdde, som hade hon varit -naken, och öfverbelysningen hjälpte upp att gifva -relief. Ett gallerfönster, minnande om cell, bakom -det underbara hufvudet bidrog att gifva scenen -anstrykning af tablå. -</p> - -<p> -Men det var ögonens uttryck, som mest tjusade, -rent af hypnotiserade betraktaren. Han -såg hur deras färg, liknande ljust vin, likväl bar -en simmande förnimmelse af ovädret utanför, -en gungande spegelbild af naturens uppror och -<a id="page-30" class="pagenum" title="30"></a> -dess kufvade fasa för det obegripliga. De voro -ödesögon — dunkla och druckna af dödens lif. -</p> - -<p> -I detta ögonblick skallade ett plötsligt gapskratt -genom salen. Det kom en hvar att rycka -till. Den unga flickan skakades som af en rysning, -hennes ögon vidgades en sekund ännu -mer, därpå tändes de af repulsiv eld och med -en obeskriflig åtbörd, så enkel men talande, af -harm, som stegrades till afsky, reste hon sig. -Ögonen drogos hop till smala springor, inom -hvilka flöto svartrödt, och de fina penselbrynen -linjeförenades och fälldes djupt ned till ett hotfullt -vågstreck. -</p> - -<p> -Skrattet upprepades och besvarades af gäckande -ekon under ackompanjemang af åskans -skrällar och hagelstormens dån. Nordling, hvilken -tyckte känna sitt hjärta spritta af länge återhållen -nervös förskräckelse, såg sig förvirrad omkring. -</p> - -<p> -— Hvad är det, stammade han, hvad i guds -namn — -</p> - -<p> -En af spelarna pekade mot utskänkningsdisken. -</p> - -<p> -Det var neroansiktet, som skrattade. Han -stod med tillbakakastadt hufvud och framskjutet -<a id="page-31" class="pagenum" title="31"></a> -bröst, i talarställning som på en tribun, händerna -knutna, någon gång låtande dem vifta i luften -med en för öfrigt väl beräknad och plastisk gest. -Ena foten var obetydligt skjuten framom den -andra, som hos en violinspelare. -</p> - -<p> -— Ha, skrek han, ha! -</p> - -<p> -Och mellan de rullande hånskrattsalfvorna -inblandade han obegripliga ord. -</p> - -<p> -— Han måste vara tokig, hviskade Hugo. -</p> - -<p> -— Galen, svarade ynglingen vid pokerbordet -i en sorts tillrättavisande ton, som talade han -om något, hela världen borde veta. — Det är ju -O’Neill, advokaten. -</p> - -<p> -Det låg dock något sublimt, äfven om det -var vansinnets gloria, öfver företeelsen. De svarta -snigellockarna snodde sig kring den bleka pannan -och då han med ett ryck plötsligt slet upp -redingotens alla knappar och kastade slagen vidt -tillbaka, framhäfdes öfverkroppens starka byggnad -ännu mer — en torso som hos de grekiska -gudastoderna. Han grep pappersrullen och skakade -den högt i luften. Stämman steg till vibrerande -vrål, men bibehöll ändå en viss klang: -</p> - -<p> -— Mina herrar — mina herrar ... -</p> - -<p> -<a id="page-32" class="pagenum" title="32"></a> -— Tyst — ts — ts, hyssjade värden. -</p> - -<p> -— Tig, Wosslick, kroghållare och kopplare, -före detta alderman och stadsmedelsröfvare — -det måtte jag bäst veta som ljugit dig fri — tig! -</p> - -<p> -Alla hade rest sig och grupperna upplöstes. -Till och med kring matbordet blef tomt. Uppassarna -fnissade förstulet och gjorde menande grimaser -åt kända kunder. Åskådarna bildade halfcirkel -kring advokaten. -</p> - -<p> -Men värdens runda och röda ansikte endast -log. Några rätt uppstående hårstrån från hans -starkt pomaderade och väl benade frisyr darrade -lätt. Han rullade sin feta, svarta och spolformiga -cigarr från den ena mungipan till den andra. -Seende sig omkring med sina i skinande fettvalkar -begrafna grisögon, harklade han, liksom -sökande instämmanden: -</p> - -<p> -— Ack, den O’Neill, han är bra. Storartad -— storartad ... -</p> - -<p> -Den lille tyske kyparen gnäggade: -— Dja, han er pra, han er wunderbar. -</p> - -<p> -Spelaren skrek: -</p> - -<p> -— Bjud på något, O’Neill! -</p> - -<p> -— Tig! röt advokaten. -</p> - -<p> -<a id="page-33" class="pagenum" title="33"></a> -Därpå, slående ut med armarna: -</p> - -<p> -— Mina herrar! Ni hör hur den store domaren -väsnas där ute — inte sant? Den store -domaren med allvar uti blick och majestät på -pannan — som någon, lyckligtvis längese’n afdöd, -poet yttrat sig. Under detta, de lössläppta -elementens raseri — ja, mina herrar, jag vet -mycket väl att frasen är rent förbannadt utnött, -men händelsevis passar den — ha vi här kommit -samman. Det tyckes mig som såge jag idel -anklagade: domare och jurymän — och hvarför -inte för resten advokater också — här i afton. -Ty, det är vid stjärnbaneret sant, aldrig har jag -bland nämnda ingredienser skådat hvad man -innerst skulle vilja erkänna vara hederligt folk. -Nej! Visserligen har jag lyckats få en stackars -kvinna, som dödat sitt oäkta barn, dömd till lifstids -tukthus — vet ni hvad det vill säga? — och -äfven fått frikänd en giftblandare — han var -nämligen millionär — men hvad betyder det? -Bosch, mina herrar, bara bosch. Ah, jag har -talat! Gud, så jag talat! Den silfvertungade -O’Neill — mina herrar. Ja, så kallades jag. -Och skämtafdelningen i våra stora dagliga uttydde -<a id="page-34" class="pagenum" title="34"></a> -det på sitt sätt — ni förstår: silfver — tungade -... Jaa, det var inte dumt, det var sant, silfver -fattas ej — inte sant, krögare? Nå, stadsfullmäktig -Wosslick, nicka åtminstone? Hvem var -det som sa’ något? Unge man, unge falskspelare, -vare sig du hängs här i Joliet eller får en liten -skön stöt på fyra tusen volts i stolen i Sing-Sing -— jag sympatiserar i alla fall med dig! Ja, tro -mig, mina älsklige, vi äro alla lika — alla på -samma stråt. Vi vandra samma väg — samma -väg! Jag är visserligen full och galen, men — -hoho! — galen är jag alltid, men — men — men -inte alltid full. Det gäller därför att alltid bli -full ... Herrar jurymän, jag slutar med att erinra -er om — icke edra gelikar, det gör lagen -— utan — utan — utan om att ni äro alla -familjefäder, att ni ha ett hem, små barn ... -Värna detta, värna dem, i den dom ni besluta. -Jag yrkar lifstids tukthus å denna brottsliga kvinna. -</p> - -<p> -Advokaten såg sig omkring med vilda och -förvirrade ögon. Han rosslade hest och slet med -ett hastigt ryck upp kragen. Den svarta halsduken -brast och hängde med ett band ned efter -västen. Så skrek han: -</p> - -<p> -<a id="page-35" class="pagenum" title="35"></a> -— Tjufvar, pack och röfvare — mina bröder, -hvad vilja ni ha? Jag bjuder — ta det -dyraste! Hej, Wosslick ... -</p> - -<p> -Han stack ena handen i byxfickan och drog -ut en grabbnäfve silfvermynt och sedlar, dem -han kastade på disken. Därpå slog han med -knuten näfve i den massiva skifvan slag på slag, -bemödande sig att fastnita de stora dollarslantarna -i träet. Värden sökte lugna honom. -</p> - -<p> -Ett bifallssorl hälsade talet. Kyparna sprungo -omkring: -</p> - -<p> -— Hvad vill ni ha — ni hörde han sa’ det -dyraste? -</p> - -<p> -Det blef en allmän rörelse i salen. Det var -som hade det osammanhängande talet haft en -förlösande verkan på oväderstrycket, stormen -meddelat. Alla flyttade sig, rörde sig, gestikulerade, -samtalade. Åskan mullrade ännu, men -på afstånd. Regnet föll, men jämnare, mer i -takt, vinden hven utdraget, men lågt, som suset -om hösten genom präriegräset. Det var musik -i dessa naturljud — långa, brusande stråkdrag, -afslutandet af en mäktig och obändig symfoni. -</p> - -<p> -Nordling andades djupt. Den sammanrafsade -<a id="page-36" class="pagenum" title="36"></a> -föda, trasor af en måltid, som han glupskt slukat, -kvarlämnade ej det varaktigare intrycket af -mättnad och slö belåtenhet, hvilken den spiltades -foderranson beskär. Hans strupe brände af törst -genom lök- och rödpeppartillsatsen. Han såg -vildt, som våldsamt väckt ur en dröm, på uppassaren. -</p> - -<p> -— Gif mig er bästa visky och soda, sade -han. — Och en cigarr — men från öarna, om -ni har här, förstår du ... -</p> - -<p> -Rundt omkring honom sorlade gästerna. -Det var nattens barn, olycksfolk, utskum, folk -på sidan af lagen. Spelare och tjufvar, utan -tvifvel, kopplare, dagdrifvare, arbetslösa. Han -kände sig på en gång solidarisk med dessa, ville -göra något, säga något. Därpå fick han infallet -gå fram till den förryckte advokaten för att trycka -hans hand. — Hvarför inte, tänkte han, hvad -var det han nyss sade? Samma väg — ja — -visst, hur enkelt och träffande! Men då han -trängde sig igenom leden, där kyparna sprungo -med flaskor i en hand och glaslastade brickor i den -andra, under det de höllo cigarrlådor klämda -under armarna, såg han att O’Neill spelade tärning -<a id="page-37" class="pagenum" title="37"></a> -med värden. De små benpjäserna skrällde -mot disken, hvar gång han med en ed hårdt -slog ned den öfverstjälpta läderbägaren. -</p> - -<p> -Då erinrade sig Hugo zigenarna. -</p> - -<p> -Han såg ifrigt mot deras bord. -</p> - -<p> -De sutto ungefär som förut. Karlarna hade -fått vin och pratade lifligt sinsemellan, ett par -stoppade kritpipor, de andra rullade snabbt cigarretter -mellan de smutsiga och bruna fingrarna. -Men flickan hade vändt ryggen till och lagt ned -hufvudet mot sina på bordet korslagda armar. -Sjalen öfver axlarna stack upp som en trekantig -kapuschong. -</p> - -<p> -Nordling balanserade sitt lilla viskyglas på -handens flatsida och gick öfver till gruppen. -</p> - -<p> -— Lycka till, sade han, lycka till — treflig -natt? -</p> - -<p> -En af karlarna, den i förnämligare dräkt, -såg upp. Han log och tänderna lyste hvita i det -knollriga skägget. Flickan rörde sig icke. -</p> - -<p> -— Lycka till, sade han på bruten engelska, -lycka till. God vän, god vän, tycka om Amerika. -Mycket god vän, glad gosse ... -</p> - -<p> -<a id="page-38" class="pagenum" title="38"></a> -Nordling kände sig hastigt förlägen, främmande. -— Hvad skall jag säga? öfvervägde han. -</p> - -<p> -Han stirrade på kvinnans svarta rundnacke. -</p> - -<p> -Mannen med silfvermynten i jackan fick en -glimt i ögat. Han klappade flickgestalten lätt -på skuldran. -</p> - -<p> -— Ysaïl, sade han, sjung något. -</p> - -<p> -Flickan satte sig upp. -</p> - -<p> -— Sjung något, Ysaïl, bad karlen. Och han -tillade några ord på ett obegripligt språk. -</p> - -<p> -Hon reste sig. -</p> - -<p> -En af männen reste sig samtidigt. Han tog -upp gitarren från golfvet och räckte henne den -med en sorts bugning, hvarvid han förde ena -foten bakåt och lätt böjde knäet. Därpå tog han -sin mössa och gick rundt salen, stannade vid de -olika grupperna, grimaserade, pratade och skrattade. -Så småningom bildade kroggästerna en -vid ring kring sällskapet under gallerfönstret. -De flesta hade halftömda glas i händerna och -på nytt föresväfvade Nordling bilden af en teatertablå. -Äfven värden hade makat sig utanför sin -disk. Ett par af spelarna och den lilla böhmiska -kyparen stodo på stolar. — Endast advokaten -<a id="page-39" class="pagenum" title="39"></a> -stannade dyster och mörk, med böjdt hufvud på -sin plats. — Åskan hade dött bort. -</p> - -<p> -Då knäppte flickan ett anslag på gitarrens -strängar. Hon slöt ögonen och lät hufvudet lätt -falla framåt. Några fina hårslingor, som lossnat, -föllo som mjuka blomstjälkar kring kinderna. -</p> - -<p> -Ysaïl sjöng. -</p> - -<p> -Det var en lång, dallrande ton som flöt och -porlade. Därpå steg den och orden, omöjliga -att urskilja, klingade och hoppade skumdroppslikt. -Så blef rösten sträf, mörk, nästan hes. Hon -höjde hufvudet, öppnade ögonen vidt och skrek -ut ett rop och en suck — en snyftning i natten. -Hon sjöng vidare — hvad sjöng hon väl om? -Ansiktet var blekt och allvarligt, ibland strängt. -Ögonen sågo långt bort. Då och då vibrerade -en ton från gitarren. -</p> - -<p> -Hugo Nordling stirrade så länge på den -underliga sångerskan, att hans allt mer vidgade -pupiller till slut blefvo glasartadt stela som hos -en i hypnotisk sömn försänkt person. I en sorts -fjärrskådning skönjde han sitt föregående och -trodde sig se ett kommande. Och Ysaïls bild -<a id="page-40" class="pagenum" title="40"></a> -kom emot honom som förut på gatan under -molnet, blixtarna och stormen. -</p> - -<p> -Ovädret hade gått. Äfven vinden hven ej -längre, icke en pust förnams utanför fönstren -och den bommade dörren. Endast den smältande -hagelsnöns droppande från rännor och fasadlister -tonade i takt med zigenerskans sång. -</p> - -<p> -Stumma, med halföppna munnar och riktspända -blickar, stod flocken från gatan, kroggästerna -och dräggen. De glömde för en kort -minut visky, natt och lifvets oväder. Äfven den -oärlige värdens djuriska anlete uttryckte en slö -frid, som ej hade med hvardagsnjutningarnas -råheter att skaffa. Och från O’Neill, den begåfvade -mutkolfven, mannen med det sjuka samvetet -och sinnet, trängde en djup suck. Den steg ur -hans tunga bröst som ett förtviflans amen till -hans nyss förut utslungade förvirrade litania -öfver ett förspilldt lif. -</p> - -<p> -Den främmande flickan slog en drill, knäppte -tre hårda grepp på gitarren och slutade sin sång -med ett högt skri. Hon rätade upp sig, pressade -knäna hårdt tillsamman, böjde kroppen bakåt -så de spända bröstens vårtor tecknades tydligt -<a id="page-41" class="pagenum" title="41"></a> -genom tyget, och lyfte de smala armarna högt -och rakt öfver hufvudet, med båda händerna -fasthållande gitarren. Hufvudet låg likaledes tillbakakastadt -— ett gåtfullt leende kring de fina -munvinklarna. Ögonen, orörligt fixerande framåt, -högt öfver hopens hufvuden, skimrade gula som -halsbandets bärnstenspärlor. -</p> - -<p> -I detta ögonblick lyste fönstret upp bakom -Ysaïl. Det färgades smaragdgenomskinligt och -en bred flod af månsken bröt en pelare af silfver -och grönt i gasljusets röktöckniga dunkel. Gallret -aftecknades skarpt på golfvets belysta kvadrat -och skuggbilden träffade äfven en flik af flickans -klänning. -</p> - -<h3 class="chapter" id="chapter-2-3"> -<a id="page-42" class="pagenum" title="42"></a> -<span class="line1">III.</span><br /> -<span class="line2">Månskensnatten.</span> -</h3> - -<p class="first"> -Ett sorl uppstod efter sången, så fort flickan -vaknat ur sin tranceliknande bildstodspose. Hon -spratt till, riste lätt hufvudet, lät armarna glida -ned och sjönk därefter ihop på stolen. Under -det karlen med mössan tiggande gjorde en rond, -sade Wosslick gäspande till om en omgång öl -på ställets bekostnad. En och annan klappade -i händerna, några gingo mot dörren, den ett par -uppassare höllo på att öppna; pokerspelarna -trefvade efter slantar i sina fickor. Nordling lät -blicken löpa rundt — han hade på nytt fattats -af djup beklämning. — Hvad hade hon sjungit -om? Det lät som längtan och hat, och just -dessa känslor fyllde honom. Lydande impulsen -gick han hastigt ut. -</p> - -<p> -<a id="page-43" class="pagenum" title="43"></a> -Luften var ren och hade något af det eggande -hos ungt vin i sin svalka. Ett grönt månsken -flödade ned från himmelskupan, hvars malakithvälfning -öfver de mörka husen tycktes ofantlig. -Ljuset regnade med millioner lysande synålsspetsar, -och då han såg upp, tyckte han sig -i stället skåda ned i ett svindlande, bottenlöst -svalg. Gatans träkubbsbeläggning hade redan -uppsugit vattnet och en af Amerikas underbara -indiansommarnätter efterträdde hagelstormen. -</p> - -<p> -— Hvart skall jag gå? undrade svensken. -Han kände sig ej trött och beslöt att vandra upp -till parken. Men då han nått motsatta trottoaren, -vände han sig om för att kasta en sista blick -på Wosslicks källare. -</p> - -<p> -Nätverksdörrarna stodo vidöppna. Gulljusfloden, -dammdansande och tung, föll snedt ut -på den månbelysta asfalten. Raglande figurer, -likt ruggiga nattfåglar, stampade och hoppade -ut. De veko in på smala och mörka stigar, -svunno i gränderna, skyggade till och med för -natthimlens ljuskälla och drogos genast till sitt -element, hvilket var ett femte — mörkret. De -smulto hop med det, försvunno i skuggorna. -</p> - -<p> -<a id="page-44" class="pagenum" title="44"></a> -Till sist kom äfven zigenargruppen. På den -sida af gatan, Nordling befann sig, var djup -skugga. Karlarna — de voro sex, räknade han -nu — och den unga kvinnan stannade i månskenet. -Myntknapparna i höfdingens rock blänkte. -</p> - -<p> -De samtalade en stund och därpå lämnade, -till Nordlings förvåning, männen Ysaïl. Hon stod -kvar utanför krogen under det de gingo ned -mot bron. -</p> - -<p> -Men plötsligt drog hon sjalen likt ett huckle -tätare kring hufvudet. Med gitarren tätt tryckt -under armen, och till hälften dold af tygstycket, -började hon snabbt gå norrut. Hon halft sprang -och vid första tvärgata, Erie street, vek hon af -åt väster. Nordling följde. -</p> - -<p> -Clark street låg öde och månbelyst. Dubbelspåren -i gatans midt skeno. Parkfonden hägrade -i ett skir af cypressgrönt och daggdroppsreflexer. -</p> - -<p> -Sidogatan var svart som en graf. Zigenerskans -gestalt skymtade ljus vid ett hörn. Med några -långa steg upphann Hugo henne. -</p> - -<p> -Hon vände hufvudet. -</p> - -<p> -— Hvad ni vilja? sade hon. -</p> - -<p> -<a id="page-45" class="pagenum" title="45"></a> -Nordling betänkte sig ej. Kamratlikt svarade -han: -</p> - -<p> -— Jag vill gå med dig. Får jag det! Jag -har ingenstans att vara i natt. Jag var också -hos Wosslick ... -</p> - -<p> -Hon höjde ögonbrynen. -</p> - -<p> -— Hvad säger du? Du är tokig. -</p> - -<p> -— Nej — hör nu. Du sjöng så vackert. -Hvad heter du? -</p> - -<p> -Hon log. -</p> - -<p> -— Hvad jag heta? Du inte kunna säga. -Jag heter Ysaïl. -</p> - -<p> -Hon uttalade namnet hviskande. Det lät -som en susning med något af ormhväsande öfver -sista vokalen. Hugo hade uppfattat ljuden förut, -men han var ej säker på uttalet. -</p> - -<p> -— Det är vackert, sade han, hvarifrån kommer -du? -</p> - -<p> -Hon gick långsamt framåt, sneglande på -honom. -</p> - -<p> -— Och du? Hvarifrån? -</p> - -<p> -— Från Sverige. Långt bort, du vet, i norden, -i snön — -</p> - -<p> -— Ah, ja, jag veta. Du kommer från Ryssland. -</p> - -<p> -<a id="page-46" class="pagenum" title="46"></a> -— Nej. Men det gör det samma. — Så -mörkt här är. -</p> - -<p> -Gatan låg fullkomligt svart. Inga lyktor -brunno. Månskenet belyste endast taken och -glimtvis öfversta våningarna. De närmade sig -västra flodarmen — de sämsta kvarteren. -</p> - -<p> -Flickan stannade. -</p> - -<p> -— Inte gå längre, sade hon. Det vara farligt. -</p> - -<p> -— Jag vill — jag vill, utbrast han. -</p> - -<p> -— Nej — dum. God natt. -</p> - -<p> -Nordling grep henne om lifvet. Hon brottades -med honom och sade något på sitt främmande -tungomål. Därpå blef hon på en gång -alldeles stilla, smög upp mot honom och hviskade, -tydligen bemödande sig att tala så korrekt engelska -som möjligt: -</p> - -<p> -— Släpp mig eller jag ropa. Du får träffa -Ysaïl hos Wosslick annan kväll. Lyd! -</p> - -<p> -Han sökte kyssa henne och hörde hur gitarrsträngarna -sakta vibrerade som i kvidan och -jämmer vid omfamningen. Men hon vred sig -lös, ilade öfver gatan och var borta. -</p> - -<p> -Hugo lyssnade. Han hörde vattnet plaska -kring kajpålverket. Otydligt skymtade ett broskelett -<a id="page-47" class="pagenum" title="47"></a> -i mörkret. Han blef rädd. Det tycktes -honom som tassade skuggor kring svartgapen -rundt om. Detta var den värsta delen af staden -— rånens och lönmordens kryphål. Han sprang -ut på midten af gatan och började skynda mot -öster. -</p> - -<p> -Clark streets båglampsband lyste långt bort. -Med hvarje gata han passerade blef det ljusare. -Larrabee — Sedgewick — Market — Wells — -Lasalle — ändtligen, han nådde Clark. Där -stannade han. En urmakares klockskylt visade -half två. -</p> - -<p> -Förtviflan grep honom. Han skådade längs -gatan och tyckte sig se en oändlig passage, bitvis -diamantgnistrande, som länkar i ett dubbelradigt -halsband, stundom delande ljus och mörker -i vägens midt, men långa sträckor höljd i -svarta skuggor, hvilka äfven klättrade upp på -husfasadernas månglimmande fönster. Hur skulle -det till sist gå med honom — ständigt, som hittills, -bland de utestängda drifvas förbi den skimrande -pärlbandsstråten för att drunkna, begrafvas -i slagskuggorna? -</p> - -<p> -<a id="page-48" class="pagenum" title="48"></a> -Half två — två, fyra, sex, åtta — ah, minst -sex, sju timmar att gå och gå och gå innan -morgon kom. Och då — hvad då? Hvarför -ej —? Men nej, obegripligt, men nej, nej, nej. -Icke än. -</p> - -<p> -Han gick långsamt framåt. Han tänkte -smyga in i parken, och trots parkpolisen finna -någon plats att sofva ett par timmar. -</p> - -<p> -Kvarter efter kvarter passerades. De smala -husen, med sina utskjutande trottoarställningar, -likt fotpallar, än af trä, än järn, än sten, reste -sig spöklikt. Gröna spjälluckor täckte en del fönster, -trasiga, sneda, ribbrutna. Här och där gapade -endast svarta hål i månljuset — rutorna -hade slagits in af hagelstormen. Det kunde vara -ett led på ett helt kvarter af dylika fönster, alltid -på samma sida. Stora skyddstak, stödda på -pålar, hvälfdes öfver gatan, där butiker för lifsförnödenheter -skyltade med presenningstäckta -tunnor och korgar. Utanför de talrika cigarrbutikerna -stodo stela träbilder, föreställande indianer -med fjäderbuske och lyft tomahawk. Apotekens -glaskulor, fyllda med färgadt vatten, glödde -svagt i de skumma fönstren. Från omsorgsfullt -<a id="page-49" class="pagenum" title="49"></a> -tillbommade krogar, spelnästen och glädjehus -hördes dämpadt sorlet och klangen af sånger, -eder, glas och tärningskast eller kortslag. — -Månen belyste gatan, satte en ruta, en list, ett -dörrvred i glans eller grönfärgade stora och -oregelbundna partier af annonsplank, gaflar och -telegraf- eller spårvagnspelare. -</p> - -<p> -Nordling nådde Chestnut street. Vinden susade -i tvärgatans trädplantering. Från en bakdörr -till ett franskt kafé raglade några gestalter. Deras -uppslagna halfkappor visade glänsande skjortbröst -inom frackurringningar. De hojtade till och viftade -meningslöst med sina käppar åt den hemlöse. En -af dem snafvade på gatans dubbelspår och tappade -sin höga hatt. Snubblande uppgåfvo de öfriga -vilda tjut, hvilka skulle föreställa någon indianstams -krigsrop. -</p> - -<p> -Längre upp låg Engels varieté. Cabs, hyrvagnar -och automobiler höllo ännu utanför. Stora -båglampor gåfvo gredelin bakgrund åt de svarta -silhuetterna. Från bottenvåningens restaurang -hördes banjomusik, och hotellets fönster uppöfver -lyste gula. Uppgifven af trötthet stannade Hugo -<a id="page-50" class="pagenum" title="50"></a> -och stödde sig mot en röd metallpost, en cylinder -för emottagning af korsbandsförsändelser. -</p> - -<p> -En vagn, dragen af mulåsnor, kom sakta -gatan ned. Den liknade en omnibus, var upplyst, -hade skorsten, hvarur rök bolmade, och omgafs -af stekos. En röst ropade oupphörligt från takets -kuskbock: -</p> - -<p> -— Hot tomale, varm korf, pannkakor. — -Hot tomale ... -</p> - -<p> -Nordling lystrade. Den mexikanska läckerheten, -hot tomale, glödhet präriekyckling med -cayennepeppar, lockade. Men han erinrade sig -genast att den kostade tio cents. Han hade blott -fem. Skulle han taga kaffe och majskakor eller -korf? -</p> - -<p> -Vagnen stannade utanför varietélokalen. -Några kuskar kommo fram. Äfven ett par gamla -blomsterförsäljerskor, hvars trasiga korgar voro -fulla af den vissnande varan, linkade fram. En -af dem grät, högljudt beklagande att hennes karl -slagit henne, emedan hon ej kunnat sälja något. -Med andedräkten stinkande af visky babblade hon: -</p> - -<p> -— Han slog mej, yes he did. Det är Bessie, -den där rödhåriga ungen som tar kunderna där -<a id="page-51" class="pagenum" title="51"></a> -inne. Och hon ä’ ju bara tretton år, men gör -hvad som helst ... Hon borde anmälas ... -</p> - -<p> -Nordling stannade vid ett af klaffönstren. -</p> - -<p> -— Kaffe, sade han, och majskakor — men -varma! -</p> - -<p> -Han kom ihåg att kaffe var stimulerande -mot sömn. -</p> - -<p> -En grå kopp, utan öra, och som såg ut att vara -gjord af sten, räcktes ut. På pappfatet lågo tre -små rykande runda kakor. En röst hördes ur -flottröken: -</p> - -<p> -— Nå, hit med nickeln! -</p> - -<p> -Hugo räckte fram sitt femcentsstycke. -</p> - -<p> -Plötsligt darrande som af malariafrossa drack -han kaffet och sväljde degklumparna. Med skakande -hand sköt han koppen in öfver den nedfällda -fönsterbrädan. Han torkade sig med tröjärmen -om munnen — en gest han aldrig kunnat -därhemma. Från andra sidan vagnen hördes den -druckna gatuförsäljerskans lallande: -</p> - -<p> -— Han slog mej — yes he did ... -</p> - -<p> -Månen lyste. -</p> - -<p> -Nordling vandrade vidare. Han såg snart -parkingången, grandios i nattbelysningen, med -<a id="page-52" class="pagenum" title="52"></a> -Lincolns stengestalt, stående framför presidentstolen, -och den halfcirkelformiga balustraden -slående ring, lik en skära, omkring sockeln. -Längre bort, på ömse sidor, hvilade sfinxerna, -hvita i månskenet; stadsdelens alla avenyer löpte -här ihop i solfjäderspets. -</p> - -<p> -Han stannade. Strax bortom La Plazahotellets -rundtornshörn stodo två konstaplar, svängande -sina battonger. -</p> - -<p> -Svensken vände och gick mot sjön, hvars -yta glänste vid slutet af parkbulevarden. Och -där nere stannade han. -</p> - -<p> -I en svag buktning stodo de stora träden -efter Lake Michigan. Den breda, hvita stenvägen -krökte sig tom ända bort till kolossalstatyn af -general Grant till häst, de stora hvalfbågarna -under sockeln syntes tydligt. Mot denna strand, -som tycktes formad i porslin, lik kanten af ett -jättefat, skvalpade en sakta dyning af grönt vatten, -hvars små bristande böljekammar blänkte i guld. -Ut till hamnpirens arm, strecksmal, kritfärgad, -och där en röd-hvit växellanterna roterade, låg -vattengolfvet i malakitmosaik. Och himmelskupan -var lika grön, dess hvälfning genomskinligt -<a id="page-53" class="pagenum" title="53"></a> -ljus. Månen, cirkelrund, stor, intensivt bländande, -belyste sjö, strand, skog och sträckan af villor -längs Lake Shore Drive. -</p> - -<p> -Hugo Nordling kände sig trött — trött intill -döden. Hans fötter värkte och det var som hade -han från knäna ned ej haft några ben. Låren -voro styfva och ömma som efter slag, armar, -axlar och nacke stela. Ögonen tårades och ville -slutas samman. Vacklande famlade han efter -stöd och höll sig i en trädstam. Kunde han lägga -sig ned? Där i skuggan — en skugga som sammet -— borde han ej synas. Han böjde sig ned, -gräset var ännu fuktigt. -</p> - -<p> -Hittills hade sömnen afvärjts, men nu kände -han sig öfverväldigad. Han tyckte sig ej kunna -hålla hufvudet upprätt. Han smög emellertid -framåt — långt borta stod en bänk. Han lade -sig på rygg, månskenet regnade. Han blundade, -men månskenet simmade under de värkande ögonlocken. -Så såg han Ysaïl och hörde trädens sus. -Trädens sus och Ysaïls blickar söfde honom och -han slumrade in. -</p> - -<p> -En stöt mellan refbenen väckte honom. Det -föreföll som en svart hufva dragits för hans ansikte. -<a id="page-54" class="pagenum" title="54"></a> -Hvad var det? Hvad ville man? Ögonen -slötos åter, sömntyngda, muskelslappa. Då kände -han ett par kraftiga käppslag under fotsulorna -och satte sig hastigt upp. En polis med kasken -ned öfver ögonbrynen stod bredvid honom. Det -var egentligen ett godmodigt utseende med hundögon -och grånad mustasch. Han lät sin tjocka -battong dingla lekfullt från det lilla tofsprydda -lädersnöret kring handleden. -</p> - -<p> -— Hej, sade han, wake up — inte sofva! -Sätt fart i benen bara ... -</p> - -<p> -Hugo gnuggade ögonen. -</p> - -<p> -— Hvad gör det? sade han. -</p> - -<p> -— Reglementet, kamrat. Måste lydas. Se -så — move on! -</p> - -<p> -Nordling reste sig och sökte rysande sträcka -på sig. Hans kropp var efter den korta sömnen -likstel. -</p> - -<p> -Han stapplade uppåt vägen där galler vid -galler utmärkte miljonärernas slottsliknande villor. -Plötsligt stannade han. Han gnuggade ögonen. -Därpå betraktade han förvirrad scenen framför sig. -</p> - -<p> -Ett galler, hvars spjutspetsar voro bronserade, -och hvars fot bestod af snidad granit, blänkte -<a id="page-55" class="pagenum" title="55"></a> -i månskenet. Bakom sträckte sig välklippta gräsmattor -i rundlar, ovaler, trekanter, mellan hvilka -hvita sandgångar slingrade. Rabatter och buskager -voro strödda på denna mjuka och mörka yta -ända upp till strängt klippta och tuktade häckar, -nästan svarta i sin grönska. Några stora, röda -blommor vände mot månen sina hufvuden. Skenet -var så bländande, att Nordling kunde urskilja -kalkarnas darrande pistiller. -</p> - -<p> -Bakom häckarna höjde sig ett slott i fantasistil. -Murarna, af nyckfullt omväxlande granit -och brunsten, täcktes här och hvar af slingerväxter -och murgröna, som stundom nådde ända -upp till altaner och en bruten takfot. Smidesverk, -de fasetterade fönstren, takens skifferbeläggning -och tornens spiror glittrade som solvågor i -månljuset. -</p> - -<p> -En röd ampel brann inom en fönsterdörr till -en terrass. Men för öfrigt var det släckt inom -den stora byggnaden, som tycktes sofva i den -vackra och sagobelysta natten. -</p> - -<p> -Det var dock något annat än palatset som -fängslat Hugo och kommit honom att för några -ögonblick glömma sin trötthet. Midt på gården, -<a id="page-56" class="pagenum" title="56"></a> -i skuggan från en stallbyggnad, som, äfven den, -liknade ett litet slott, stod en karl. I sin blårandiga -skjorttröja och förkläde och med skärmmössan -på nacken, såg han ut som en trädgårdsmästare. -</p> - -<p> -Han stod nära kanten af en vattenbassin, -hvars konstfontän var nedskrufvad, och från cementkanten -ringlade en slang med sprutstycke -till hans händer. Ett sakta porlande tillkännagaf -att sprutan var i arbete och strålen — det -var det underbara — var riktad mot slottets tredje -våning. -</p> - -<p> -Nordling stirrade. Gällde det att släcka en -liten ofarlig eldsvåda, som plötsligt uppflammat, -och så tyst som möjligt utan att oroa de sofvande -invånarna? Otänkbart. Eller var det en -nattlig vattning af någon sällsam klängväxt, som -fordrade detta sätt i sin främmande omgifning? -Hugo följde silfverstrålens båge, där den bröt -fram ur skugglinjen och lät ett fint duggregn, -likt pärlskum, yra ned mot marken. Nej, strålen -träffade spegelglasrutan och rann sedan, splittrad -i skimrande vattenränder ned mot fönstrets ornamentkarm -och vidare längs murytan. Det var -<a id="page-57" class="pagenum" title="57"></a> -alldeles tyst, de krenelerade tornen reste sig mot -den gröna månhimlen, trädgruppernas nattskuggor -lågo som målade på gräsmattorna och mannen -med slangen stod likt en staty orörlig och riktade -alltjämt sprutan mot fönstret i tredje våningen. -Endast bassinens svaga gurgling, det mjuka hväsandet -från munstycket och vattnets fall mot -rutan, hvilket liknade strandsorl, hördes. -</p> - -<p> -Då kände han en hand på sin skuldra. -</p> - -<p> -— Inga funderingar på att krypa öfver, hoppas -jag? -</p> - -<p> -Nordling ryckte till. Poliskonstapeln stod -bakom honom. -</p> - -<p> -— Hvad betyder detta? -</p> - -<p> -Irländaren tvekade. -</p> - -<p> -— Vet ni inte? -</p> - -<p> -— Nej. -</p> - -<p> -— Där bor Palmer-Hudson, slaktarn, millionären. -</p> - -<p> -— Nå? -</p> - -<p> -Konstapeln var tillfredsställd. -</p> - -<p> -— Du är all right, sade han. Hoppas du -snart får arbete. Jo — old man Palmer kan inte -sofva, förstår du. Sofver hela sommaren på atlanterångare -<a id="page-58" class="pagenum" title="58"></a> -därför att då hör han vattenskvalp -— vågorna slå mot fartygsväggarna, förstår du. -Reser jämt. Men måste hem till hösten och jobba -i svin. Kan ej sofva, insomnia, förstår du. Har -för mycket pängar — kan inte sofva. Då står -Jim Blakely om nätterna och sprutar på den -gamle mannens sängkammarfönster. Låter som -på sjön och old Palmer får sofva ett par timmar. -Konstigt ... -</p> - -<p> -Han talade i en butter och likväl vänlig ton. -Båda stodo tysta, stirrande mot huset och kaskaden -från vattenslangen. -</p> - -<p> -Mannen på gården stoppade. Han lät sprutan -glida ned i gräset och afvaktade. Det hördes -hur vattnet rann ned i bassinen. -</p> - -<p> -Då öppnades efter ett par minuter ett balkongfönster -och en gubbe i <a id="corr-4"></a>pyjamas blef synlig. -Månen belyste klart ett hvitt och härjadt anlete. -</p> - -<p> -— Mer, skrek han, sluta inte, Jim, more, Jim! -</p> - -<p> -Och Jim började åter sin sprutning. -</p> - -<p> -Nordling vände sig och därvid vacklade han -till. Han kände dödströttheten återvända. -</p> - -<p> -— Hvar skall jag få sofva, snyftade han och -hans röst fick uttrycket af ett kvidande barns. -</p> - -<p> -<a id="page-59" class="pagenum" title="59"></a> -Polisen betraktade honom tyst. Det kom ett -uttryck i hans ögon, som Hugo med dunkel förvåning -fann likna Ysaïls skrämselblick i krogen -vid åskslaget. Det var en underlig blandning af -förskräckelse och medlidande, en sorts undergifven -förvåning inför något ofattligt. -</p> - -<p> -Irländaren sade tvärt: -</p> - -<p> -— Jag kommer ej mer tillbaka i natt den -här ronden. Ingen annan heller. Good night. -</p> - -<p> -Och han gick hastigt sin väg, söderut, mot -staden. -</p> - -<p> -Svensken såg en sekund efter irländaren. -Därefter sprang han, snafvande och stapplande, -mot träden vid sjön. Uppbjudande sina sista -krafter lyckades han släpa närmsta soffa in mellan -stammarna. Han lade sig raklång och såg -hur månens strålar silade in genom det gröna -hvalfvet. Så förvirrades allt, strålar och blad -dansade som små sjövågor och han somnade -djupt. -</p> - -<p> -Han hade sofvit länge. En dröm väckte -honom. Han tyckte att han var på det långa -kabeltåget som öfverfylldt af arbetare ringlade -upp ur tunneln. I tusental foro de trötta maskinerna -<a id="page-60" class="pagenum" title="60"></a> -hem. Trängseln var oerhörd. Han kämpade -för att behålla sin plats på en af vagnarna. -Men till sist måste han gifva efter och med ett -skri föll han ned från plattformen och under -hjulen. — Det var då, han vaknade. Han -hade fallit af soffan och låg på marken. Solen -lyste, det måste vara klockan tolf på dagen. -Hans hufvud värkte, men han kände sig utsöfd. -Nordling reste sig. -</p> - -<p> -Han smög upp mot bulevarden. Det Potter-Hudsonska -palatset låg starkt solbelyst med fällda -markiser för alla fönster. Några karlar gingo -innanför gallerverket och maskinklippte gräsmattorna. -En neger polerade mässingsbeslagen -på en terrassdörr. Under hufvudentréens portalöfverbyggnad -väntade en chaufför i en väldig -och glänsande lyxtonneau. -</p> - -<p> -Hugo fortsatte en sidogata fram till Clark -street. Vid hörnet hejdades han af ett nedgående -kabeltåg, tätt packadt med arbetare. Klockan -kunde således ej ännu vara mycket. -</p> - -<p> -Någon skrek hans namn från en af vagnarna. -Det var en bekant, en svensk snickare. -</p> - -<p> -<a id="page-61" class="pagenum" title="61"></a> -— Hej, Hugo, skrek han, gå till boardinghuset, -mistress Ostroem har fått ett bref, ett -rek till dig ... -</p> - -<p> -Kabelvagnarna slamrade bort. -</p> - -<h2 class="part" id="part-3"> -<a id="page-63" class="pagenum" title="63"></a> -II. -</h2> - -<h3 class="chapter" id="chapter-3-1"> -<a id="page-65" class="pagenum" title="65"></a> -<span class="line1">IV.</span><br /> -<span class="line2">The boardinghouse.</span> -</h3> - -<p class="first"> -Dörren åt gatan stod öppen till gamla fru -Åströms inackorderingsställe vid Chestnut street. -En mager piga sopade trappuppgången och från -hallen stod dammet som en rök öfver förstutrappan, -på hvars järnbalustrad satt en par och -fyrtiårs herre i hvit jockeymössa och rökande -en silfverbeslagen sjöskumspipa. Hvar gång den -unga flickan närmade sig honom och lutade sig -ned i sitt arbete, passade han på att tämligen -djärft och hårdhändt krama henne hvar så föll -sig, hvarvid hon blodröd i ansiktet, men med -blickarna drunknande i mannens karamellvackra -utseende — innefattande glänsande bruna, fullkomligt -uttryckslösa ögon samt stora svärtade -mustascher — hviskade: -</p> - -<p> -<a id="page-66" class="pagenum" title="66"></a> -— Nej men jisis, mister Ostroem då — låt -bli — tänk om missis ... -</p> - -<p> -Ned ifrån köket trängde matos: lukt af biffstek, -af pannkakor, som gräddades, och den syrliga -aromen af förvällda tomater. -</p> - -<p> -Hugo Nordling kom gatan uppåt. Han var -ännu stel i lederna, men budskapet om pänningar -hade stimulerat mer än mat och hvila. Han -sökte erinra sig hur mycket han egentligen kunde -vara skyldig fru Ostroem för den tid han bott -och ätit hos henne på kredit. Ett halft år hade -han bott där och däraf betalt för två månader, -sedan hade han då och då stuckit åt henne någon -dollar — men å andra sidan hade han ibland -lånat af henne. Han var nog skyldig för fyra -månader à tjugufem dollars, alltså hundra dollars. -Gud i himlen, hundra dollars! Och hvad -kunde brefvet innehålla? Det var förmodligen -från hans moster, den snälla, tåliga, undergifna, -gamla, goda moster Kristin, som af sin lilla -kassörskelön försakat ihop hundra kronor till den -älskade systersonen i Amerika, och nu sände -dem, då hon ju aldrig fick bref, till det hus, -hon trodde att syster Karins Hugo alltjämt bodde i. -<a id="page-67" class="pagenum" title="67"></a> -— Här fick Hugo tårarna i ögonen, ty han mindes -den döda modern. — Och hundra kronor — -tjugufem, tjugusju dollars! Hvad skulle den -beskedliga mistress Ostroem låta nöja sig med? -</p> - -<p> -Nordling var framme. Han tänkte öppna -järngrinden och gå in matsalsvägen. Matsalen -låg, liksom köket, i souterrainvåningen. -</p> - -<p> -Då fick mister Ostroem sikte på honom. -</p> - -<p> -Han flög upp som en retad kalkontupp. -Därpå blef han likblek i ansiktet och hans blå -skäggbotten lyste. — Det var periodiskt återkommande -anfall af ursinnig ilska hos denne drönare, -och de kunde drabba hvem som helst af -hustruns inackorderingar. Nordling hatade han -på grund af ett inbilladt förolämpande öfversitteri -under den tid, denne hade pängar och han -själf, som vanligt, ej förtjänade något. — I verkligheten -var han från början en skicklig finsnickare, -men hade i det nya landet innehaft en fördelaktig -hofmästarbefattning hos en millionär och -under denna sin butlertid gjort bekantskap med -den tjugo år äldre kokerskan, gift sig med henne -och förmått henne på sina ganska dryga besparingar -sätta upp ett boardinghouse. Hvarefter -<a id="page-68" class="pagenum" title="68"></a> -han lefde lugnt på sitt ståtliga utseende, under -ständiga tiggerier från hustrun och mystiska antydningar -om en politisk plats, som i framtiden -väntade honom, då en viss person blefve vald -till borgmästare. -</p> - -<p> -Mister Ostroem rusade ned från trappan. -Pekande på Nordling med pipskaftet, som skälfde -i hans hand, framstötte han, darrande på målet: -</p> - -<p> -— Hvad vill ni här — låna pängar af gumman -— våga inte gå in — för jag vet inte -hvad jag gör — ut — -</p> - -<p> -Hugo smålog. -</p> - -<p> -— How do you do, mister Ostroem, sade -han lugnt. — Jag vill betala gumman litet pängar ... -</p> - -<p> -Herr Ostroem slog om. -</p> - -<p> -— Betala — nå — ja — det — det kan ni -göra till mig. -</p> - -<p> -— Naturligtvis — men gumman har brefvet. -</p> - -<p> -Ostroem gick mulen uppför trappan. Han -skulle dock om en stund kanske kunna få en -femdollar af gumman till sin biljardspelning — -det enda han numera var skicklig i. -</p> - -<p> -Hugo gick ned och in i matsalen. Det var -ett aflångt rum, lågt i taket, hvitstruket, blommor -<a id="page-69" class="pagenum" title="69"></a> -för fönstret, som stötte i marken, och ett långt -bord med hvit duk längs midten, afdelande två -rader rottingstolar. Tre lampor med reflexskärmar -af bleck hängde i taket öfver bordet, belysande -dess center och bägge flyglar. Centern kommenderades -af en väldig fruktskål med magert innehåll, -flyglarna hade hvar sin förman i ett par -bordsställ af skurnött nickel, bärande legendariska -rester af cakes och marmelader. Mellan dessa -framstående poster kommo de underordnade i -form af brödkorgar, hvilka däremot voro pyramidaliskt -väl försedda. Gemene man slutligen -bildades af ett batteri tomma tallrikar på dubbla -leder, och hvilkas gradbeteckning kunde sägas -vara de fettränder, det flottiga diskvattnet i -hastigheten kvarlämnat. Vapnen, för att fullständiga -liknelsen, knifvar och gafflar, lågo staplade -tillsammans med en hög sammanrullade grå fältkappor -— servetter — på en liten hörnhylla. Lamporna -voro ej tända och det var skumt i salen, -trots tidig förmiddag. Golfvet luktade såpa och -fukt efter nyligen skedd skurning och från fondens -kök hördes en vredgad kvinnoröst. Det var matmoderns. -Flickan, som städat, fick sin skrupens -<a id="page-70" class="pagenum" title="70"></a> -för slampigheten med herrn, hvilket mistress -Ostroem nedifrån iakttagit genom spiraltrappans -midtelurhålkning. — Hon använde den som ett -ofantligt såväl tele- som stetoskop. -</p> - -<p> -Hugo Nordling väntade några minuter. Stormen -i köket lade sig och snart hördes därifrån -endast smällandet af spiselluckor och kastrullock. -Dörren gled upp och fru Ostroem kom in. -</p> - -<p> -Hon var en liten tjock och rund gumma med -ett par vänliga grå ögon i ett degansikte, färgadt -rödt af arbetet vid ugnen. På hufvudets glesa -grå testar bar hon en liten svart spetsmössa, -hade små guldringar i öronen, mycket breda och -tjocka vigselringar på ett kort ringfinger och vid -en rem kring lifvet en väska och en stor nyckelknippa. -Hon log fryntligt som en gammal clown -vid åsynen af Nordling. -</p> - -<p> -— Nå, hur har herrn det — något jobb -ännu? sade hon. -</p> - -<p> -Och då han ej genast svarade, oviss om -taktiken i genmälet, fortsatte hon omedelbart med -en viss gammaldags gemyt: -</p> - -<p> -— Såja, mister Nårdling, nog kommer jobb -— det är bara att hålla i. Här är bref till honom, -<a id="page-71" class="pagenum" title="71"></a> -få se hvad det kan vara. Och Ostroem -tänker gå. -</p> - -<p> -Eftermeningen, som tillades i hviskande ton -och kunde tyckas sakna sammanhang med frågorna -för öfrigt, var gummans vanliga sätt att -sluta hvilket resonnemang som helst och betydde -att Ostroem hotat med att lämna henne. En -hotelse som naturligtvis aldrig sattes i verket. -Hugo log också: -</p> - -<p> -— Å strunt, han vet nog att han aldrig får -ett bättre boardinghouse än här! Jag väntar -ännu, jag, på den där utlofvade ritarplatsen hos -Frazer & Chalmer. Äfven Western Electric har -gifvit mig godt hopp ... -</p> - -<p> -Det sista var endast ett godt hopp i Hugo -Nordlings fantasi för att stärka intrycket för tillfället, -men den första firman hade verkligen på -en rekommendation från Göteborg antecknat den -unge svenskens namn. -</p> - -<p> -— Och det där brefvet ... sade Hugo dröjande. -</p> - -<p> -Gumman hade satt sig och knäppt upp sin -väska. Hon tog upp ett aflångt kuvert med fyra -svenska frimärken och fem små sigill på. -</p> - -<p> -— Mister Nårdling är väl snäll och tänker -<a id="page-72" class="pagenum" title="72"></a> -på mej! sade hon i en sorts klagande underton -och räckte honom brefvet. Därefter blef hon -sittande med ögonen riktade på den unge mannen. -</p> - -<p> -Han var en smula generad. Det fanns ej -annan råd än att bryta brefvet. Emellertid gick -han långsamt fram mot fönstret, liksom för -att kunna se bättre, höjde kuvertet ett par gånger -mot dagern, slet hastigt upp det, under det han -vände värdinnan ryggen, nappade en sedel, kramade -den ljudlöst samman i handen, låtande -samtidigt lacken knastra för att förtaga möjligt -prassel, och förpassade den snabbt som en trolleriprofessor -i en västficka. Det hela tog två -sekunder. — Han snurrade rundt. -</p> - -<p> -— Få se, sade han, hvad någon hygglig själ -har skickat. -</p> - -<p> -— Har inte mister Nårdling skrifvit hem -efter viss summa då? frågade fru Ostroem i missräkning. -</p> - -<p> -— Nej, nu har jag ju plats hvilken dag som -helst, sade Nordling i lätt ton. Han tillade: -</p> - -<p> -— Och då vill jag ej oroa dem ... -</p> - -<p> -Värdinnan suckade. -</p> - -<p> -Hugo sprätte upp sidorna af kuvertet för att -<a id="page-73" class="pagenum" title="73"></a> -gifva sig sken af att ej ännu ha tillräckligt öppnat -det. Därpå drog han fram två sedlar och -ett sexviket brefark. -</p> - -<p> -— Se, sade Hugo litet forceradt muntert, se -bara, mistress Ostroem, gull, gull, lull, lull — och -redan växladt i amerikanskt mynt. -</p> - -<p> -Han tillade vemodsfullt: -</p> - -<p> -— Det blir ej mycket i vårt mynt, men där -hemma betyder sjuttiofem kronor mycket, ofta nog. -</p> - -<p> -— Yes, yes, suckade gumman. -</p> - -<p> -— Nå — rättvis delning, här är tjugu dollars, -hälften hvar, var så god fru Ostroem. -</p> - -<p> -Han räckte henne en tiodollarssedel. -</p> - -<p> -— Tack, tack. -</p> - -<p> -— Och så kan fru Ostroem vara snäll och -växla den här kanske? -</p> - -<p> -Värdinnan öppnade sin väska, stoppade ned -de bägge sedlarna och började skramla med -mynten. -</p> - -<p> -— Jag vet knappt om jag kan — jo, det -blir jämnt det, en femdollar i papper och fem i -silfver om mister Nårdling vill? -</p> - -<p> -— Tack, kära fru Ostroem — jag önskar jag -kunnat gifva mer ... -</p> - -<p> -<a id="page-74" class="pagenum" title="74"></a> -Han vek ihop sedeln och stoppade de stora -silfvermynten i byxfickan. De tyngde skönt. -</p> - -<p> -— Hvar bor Nårdling nu? frågade gumman -och reste sig pustande. -</p> - -<p> -Hugo valde den billigaste gatan, han visste, -för sitt svar: -</p> - -<p> -— På Market street. -</p> - -<p> -— Hos svenskar? -</p> - -<p> -Han visste ej hvarför, men svarade instinktivt: -</p> - -<p> -— Nej, hos tyskar. -</p> - -<p> -— Yes — dom ska’ väl ha lite’ dom med ... -Vill han ej äta litet? -</p> - -<p> -Värdinnan slätade ut ett dukhörn på slagfältet, -hvars trupper alltjämt stodo i parad. -</p> - -<p> -— Tack fru Ostroem, men kunde jag få ta -ett bad? De ha inte badrum därhemma. -</p> - -<p> -Han lade märke till att gumman efter betalningen -uteslöt herrtiteln och kände sig plötsligt -nedstämd. -</p> - -<p> -— Jo vars, gå upp bara. -</p> - -<p> -— Och så har jag visst litet tvätt, som jag -ej kunde ta ut när jag flytta’? -</p> - -<p> -— Ja vars, ta’t. Det ligger i Nårdlings gamla -rum, som ej är uthyrdt. -</p> - -<p> -<a id="page-75" class="pagenum" title="75"></a> -Gumman skumpade ut i köket och Hugo -klef trapporna med fyra steg i taget. -</p> - -<p> -Men då <a id="corr-5"></a>han kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, -som blott innehöll en säng, en byrå -och en stol, sjönk han ihop. Han kände sig -ytterligt matt och ånyo kom den utestängdes förtviflan -öfver honom. -</p> - -<p> -Här hade han drömt och planerat invandrarens -första stormförslag. Hur han tänkt och -spekulerat — hur han gäckats och lidit. Hvilken -ångest och rädsla han utstått inom dessa fyra -trånga väggar, hvilka lögner han måst skrifva -till hemlandet, och hvilka lögner han fått utdela -här! Här hade han legat sömnlös och nu, nu i -denna stund var han ännu så djupt sjunken att -han måste emottaga allmosor hemifrån — och -från en fattig. Och därtill alltjämt ljuga för en -annan fattig — ah — -</p> - -<p> -Och han dolde sitt ansikte. Den stora kroppen -skakades af snyftningar och tårarna sipprade -mellan hans fingrar. Han var för vek, han dugde -nog aldrig — hvad skulle han göra — hvad -skulle det väl bli sedan —? Och dessa pängar -<a id="page-76" class="pagenum" title="76"></a> -— detta bref som han knappt vågade läsa, ty -han kände sig ovärdig ... -</p> - -<p> -Med blicken bländad af tårar läste han, -mumlande orden med kväfd röst som i en stapplande -bön vid någon kärs bår. -</p> - -<p> -Och han läste: -</p> - -<div class="letter"> -<p class="date"> -Österköping den 5:te september. -</p> - -<p class="adr"> -Du kära, kära Hugo! -</p> - -<p class="noindent"> -Jag sänder dig härmed trettio dollar som -jag hoppas kan komma dig till godo i det stora -och främmande landet. Det är ej mycket, det -förstår jag nog, därute, men jag kan ej sända -mer denna gång. Var nu rädd om pänningarna, -kära Hugo. Ack du kära, hvem kunde väl tro -då du var liten och låg i Karins knä att du -skulle fara så långt bort! Jag tänker så ofta -på dig och undrar hur du har det — man hör -ju så mycket förfärliga saker från Amerika. Gud -gifve dig lycka, Hugo, därborta, och kom ihåg att -hade den kära Karin fått lefva, så skulle hon -velat blifva stolt öfver sin gosse. -</p> - -<p> -Nu orkar jag ej skrifva mer, mina ögon har -varit så dåliga den sista tiden. Jag sitter som -<a id="page-77" class="pagenum" title="77"></a> -vanligt vid mina böcker hela dagen i boden och -har intet att berätta dig som är ute i stora världen. -Det enda jag längtar efter är mina kära -grafvar, mammas och syster Karins! Men de -äro ju i Stockholm. Från faster Lotta hade jag -bref i förra veckan, hon är dålig, stackars Lotta. -Skrif till henne, Hugo, hon var så snäll mot dig -då du var liten och Karin föll ifrån. Gud gifve -dig hälsa, du käre, som jag håller så mycket af. -Och skrif någon gång och berätta litet för mig, -Hugo. Det är nu ett halft år sedan jag hörde -från dig. -</p> - -<p class="sign"> -Din gamla moster<br /> -<em>Kristin</em>. -</p> - -</div> - -<p class="noindent"> -Nordling satt länge och stirrade på en punkt. -För hans ögon dansade och brände i eldskrift -det lilla brefvets affärstydliga, nu af ålder litet -darrande piktur. Och detta omsorgsfulla och -vackra pränt framkallade en bild. Han såg mostern -med sitt bleka, fina, förgrämda anlete. Den -tåliga, genom gråt i det tysta förbrunna blicken, -det nu tunna hårets gråa slingor, den böjda gestalten -vid sin pulpet i den pedantiska landsortsstadens -<a id="page-78" class="pagenum" title="78"></a> -kramhåla. Han såg hennes genom lidanden -tillkämpade lugna min, det vackra undergifna -leendet. Han tänkte på hennes aldrig pliktsvikande -arbete under de långa åren, som beröfvat -henne alla illusioner, äfven de minsta, till -och med den lilla önskan att få besöka ett par -kära grafvar. Och hennes bild framträdde mot -ett hem och ett land, som han kände sig aldrig -mer skola få se. Och han tyckte sig redan död. -Och gripen af den utvandrandes plötsliga ångest, -hvilken är den i natten utstöttes, kastade han -sig öfver sängen, bet i kudden för att dölja ljudet -af de krampsnyftningar, som ville kväfva honom -och grät sig slutligen till sömns som hade han än -en sista gång varit ett litet hemlöst barn. -</p> - -<p class="tb"> -* *<br />* -</p> - -<p class="noindent"> -Det var skymning då han vaknade. Han -reste sig förvirrad och lyssnade. Genom trappuppgången -steg slamret af porslin och glas, som -diskades. Han såg på det hopskrynklade brefvet, -hvilket han ännu höll kramadt i handen. Så -blef han sig själf igen, kall och eftertänksam -<a id="page-79" class="pagenum" title="79"></a> -som den ännu efter kastningarna studsande immigranten -bör vara. Han stoppade ned brefvet, -såg på den undansnillade sedeln — jo, det var -en tiodollars — och beslöt att gå ned. Efter att -hastigt hafva tvättat ansikte och händer begaf -han sig utför spiraltrappan. -</p> - -<p> -I andra våningen mötte han fru Ostroem. -Hon skrek till i förskräckelse. -</p> - -<p> -— Jisis, jag trodde det var en burglar ... -</p> - -<p> -— En röfvare — jo jag tackar, ånej, inte än. -</p> - -<p> -— Har inte mister Nårdling gått än, men gå -då ned och ät — alla ha redan haft supper. -Och Ostroem tänker gå. -</p> - -<p> -— Nu igen? -</p> - -<p> -— Han ville ha fem dollars till den där biljarden -— hvem vet om det är till den för resten -— och jag hade ju inte växel, herrn fick ju det. -Så måste jag ge honom tiodollarn, och nu får jag -väl icke se honom i natt. -</p> - -<p> -Det var inte långt ifrån att gumman snyftat. -Nordling fortsatte nedåt matsalen. Värdinnan -ropade efter honom: -</p> - -<p> -— Kom upp i parlorn se’n och språka litet ... -</p> - -<p> -— Tack, ja, jag skall titta in i förmaket. -</p> - -<p> -<a id="page-80" class="pagenum" title="80"></a> -Matsalsbordet var ett härjadt fält med skrynklig -och såsfläckad duk och tusentals brödsmulor. -Efter stormningen hade anförarna beröfvats allt -innehåll och alla linjer voro brutna, alla punkter -i oordning. Till och med soja- och senapskopparna -erbjödo anblicken af djupt förfall. -En ensam flygellampa belyste melankoliskt -valplatsen. -</p> - -<p> -Hugo åt med glupsk aptit den kallnande -maten, som den magra flickan framsatte. Hon -hade rödgråtna ögon, förmodligen syndens lön -för annan person. Tomatsoppa med små kex afslutade -måltiden. -</p> - -<p> -Fru Ostroems kära parlor, det vill säga hennes -salong, hennes förmak, var hennes stolthet. -Det innehöll allt som var smaklöst af en tapetserarfantasis -utsväfningar. Gardiner, mattor och -hemska draperier hängde och slängde på, öfver -och under allt. En del hade spetsar, en del broderier, -en del plyschbollar och tofsar, en del hade -alla dessa attribut tillsammans. Äfven en möbelsnickares -värsta deliriumssyner funnos afbildade -i hans produktion i form af vansinniga möbler, -omöjliga att komma under fund med. Allt var -<a id="page-81" class="pagenum" title="81"></a> -naturligtvis billigt, men dyrt betaldt enligt landets -afbetalningssystem. -</p> - -<p> -Nordling gick in. -</p> - -<p> -I rummet sutto fru Ostroem och en ung dam -i en sorts soffa, som liknade en orgel. En liten -ljuslockig flicka stod vid skuggan af en stol, -hvars spindelben, andedräktsäte, hårfina karm, -och allt, var helt och hållet förgylld. Detta spröda -machverk var nämligen ej afsedt att sitta på. -</p> - -<p> -— Lajsa, sade den unga damen, uttalande -Lisa på engelskt vis, rör ej stolen! -</p> - -<p> -— Insch-ni-jör Nårdling från Stockholm och -miss Maud, också från Stockholm, från op’ran -— presenterade fru Ostroem, vänligt leende. -</p> - -<p> -Det var en ganska ung flicka, smärt och hade -varit vacker, men med något trött och lidande, något -slocknadt i anlete och blick. Det slog Nordling -att samma förgrämda uttryck mindes han från -sin barndom både i sin mors och mosters ansikten. -Det var som hade en gång något ramlat, något -brustit för dessa kvinnor, och minnet af illusionens -slutliga flykt outplånligt stämplat deras drag. -</p> - -<p> -— Mamma, sade den lilla flickan, kan den -herrn sagor? -</p> - -<p> -<a id="page-82" class="pagenum" title="82"></a> -Den unga kvinnan rodnade, men log samtidigt. -</p> - -<p> -— Var tyst, Lajsa. -</p> - -<p> -Hugo kände sig beklämd. Han tänkte på -sitt bref. Han såg också att miss Maud var -fattigt och trasgrant klädd och att barnet hade -något hektiskt öfver sig. Plötsligt hostade det -— en våldsam hosta som kom det lilla bröstet -att arbeta i kramp och färgade det magra ansiktet -blodrödt under guldlockarna. -</p> - -<p> -— Tack, kära fru Ostroem, för mat, stammade -han. -</p> - -<p> -— Sitt ned, sitt ned, sade gumman. Här ä’ -alla gästerna borta i kväll, på teatern förstås, -det är ju lördag. Men fröken är glad att slippa -en gång — hon är vid Mc Vickers ... -</p> - -<p> -— Jaså, sjunger — -</p> - -<p> -Miss Maud skrattade. Det såg inlärdt ut. -</p> - -<p> -— Nej, jag dansar, jag var ett tag vid operan -hemma, men det — det är bättre här. Jag kom -till världsutställningen, jag och en kamrat. — -Nästa vecka ha vi en ny pantomim: Ali Baba -och de fyrtio röfvarna. -</p> - -<p> -— Sitt, uppmanade värdinnan, sitt, sitt. -</p> - -<p> -<a id="page-83" class="pagenum" title="83"></a> -De satte sig. Nordling sjönk till synes ned -i en byrå — men det var en emmastol. Samtalet -gick trögt, då och då afbrutet af barnets -frågor och hostanfall. Nordling föreslog till sist -att få gå efter litet öl — han skulle ändå ha en -cigarr. Damerna tackade med förtjusning. I -köket lånade han en bleckflaska — den sedvanliga -hämtaren. Då han återkom, hade han med -sig, utom ölet, två buteljer ingefärslemonad och -en påse kanderade dadlar, köpta vid gathörnets -vagnsstånd. Ute var det alldeles mörkt och ganska -kyligt. Han undrade om han skulle få tillbringa -natten i sitt gamla rum. -</p> - -<p> -Miss Maud tände en cigarrett, som Nordling -erbjöd. Fru Ostroem hade satt fram glas på en -chaislong som var ett bord. -</p> - -<p> -De talade om Sverige. De talade försynt -om det gamla landet, som om en död. Hugo -fick känslan af att sitta långt bort från verkligheten -och se på något genom ett flor. Den lilla -flickan bad honom med de små tunna armarna -om hans knän: -</p> - -<p> -— Snälla du, tala om en saga ... -</p> - -<p> -<a id="page-84" class="pagenum" title="84"></a> -— Så bra hon talar svenska, sade Nordling, -vänd till fröken-modern. -</p> - -<p> -— Det skall hon åtminstone lära sig, svarade -dansösen lifligt och med ett uttryck i rösten -som skilde sig från den annars tämligen än konstlade -än simpla ton, hvari hon talade. -</p> - -<p> -— Snälla du, snälla du, berätta! upprepade -barnet bedjande. -</p> - -<p> -Han lyfte upp flickan. -</p> - -<p> -— Och om hvad, liten? -</p> - -<p> -— Sagan om lilla Lisa. -</p> - -<p> -— Jag vet ej om jag kan — -</p> - -<p> -— Om lilla Lisa, du vet. Om Tummelisa ... -</p> - -<p> -Nordling mindes skoldagarna och då han -hvarje lördag för sparad veckoslant i hörnets -boklåda köpte ett subskriptionshäfte af den store -danskens sagor. — Tummelisa var det ... Ah, -hvar fanns väl hans barndoms bibliotek nu? -Han såg vägghyllan i sängkammaren, vindskupan -med det lilla bord, som var hans, kaminens ventilögon -och luckans röda gallermun, där kolen -lyste mellan tänderna. Han hörde faderns tunga -andhämtning från utdragssoffan, på hvilken han -tog den för det sjuka hjärtats skull förbjudna -<a id="page-85" class="pagenum" title="85"></a> -middagsluren. Och öfver plåttaken föllo flingorna -i kapp med blåskymningen. -</p> - -<p> -— Tummelisa, sade än en gång det lilla -svenska utskottsbarnet i det främmande landet. -</p> - -<p> -Och Nordling berättade. -</p> - -<p> -Han diktade själf och lade till där han ej -kom i håg, men det var en mycket vacker saga, -och både gamla kokerskan Ostroem med sitt -spiselbrända och bekymmerfulla stackars gumansikte -och den unga gatflickan, som sökte lära -sitt olagligt födda barn sitt hemlands språk, lyssnade -som i ottesång. Och i den lillas blåringade -och stora ögon lyste det som af reflexer från -heldagsljus och hon glömde sina dadlar och sökte -hålla tillbaka hostan så mycket som möjligt. Och -utvandraren själf med en stundom skymd blick -och ibland underligt tjock röst talade alltjämt -om Tummelisa, som hade ett grannt lackeradt -valnötskal till vagga och blå violblad till madrasser -och till täcke ett rosenblad. Och som en -natt togs bort och flöt utomlands på ett stort -näckrosblad och träffade alla de stygga och fula -paddorna och ollonborrarna och råttorna och fick -skälfva af köld och digna af trötthet och hunger. -<a id="page-86" class="pagenum" title="86"></a> -Och han berättade om lilla Lisas alla äfventyr -och pröfningar, och om fågeln som var nästan -ihjälfrusen, men kvicknade till, och till sist flög -bort med Tummelisa från allt det stygga och fula. -</p> - -<p> -— Och se’n? sade lilla Lajsa. -</p> - -<p> -Hugo läste som ur bok — det var som hade -en minnets skåpdörr slagits upp från förr: -</p> - -<p> -— »Så kommo de till de varma länderna. -Där sken solen mycket klarare och himlen var -dubbelt så hög, och vid diken och hägnader -växte de vackraste gröna och blå vindrufvor. I -skogarna hängde citroner och apelsiner, luften -doftade af myrten och krusmynta, och på landsvägen -sprungo de vackraste barn och lekte med -stora, brokiga fjärilar. Men svalan flög ännu -längre bort, och det blef allt vackrare och vackrare. -Under de präktiga gröna träden vid den -blå sjön stod ett skinande hvitt marmorslott från -gamla tider, och vinrankorna slingrade sig omkring -de höga pelarna; högst där uppe voro -många svalbon, och i ett af dessa bodde svalan, -som bar Tummelisa.» -</p> - -<p> -Och så berättade Hugo till sist för den lilla -Lajsa hur den lilla Lisa blef förd till en stor -<a id="page-87" class="pagenum" title="87"></a> -hvit blomma och af blommans ängel fick hvita -vingar på sin späda kropp och med dem flög -rakt in i sällhet och ljus. -</p> - -<p> -Då sade lilla Lajsa med sin tunna, allvarliga -röst: -</p> - -<p> -— Säg du, flög hon in i himmelriket då? -</p> - -<p> -Och Nordling visste ej hvad han skulle svara. -Ty sagan var slut och han var så långt, så långt -från sagornas värld. -</p> - -<p> -Han klappade barnet på hufvudet. Miss -Maud reste sig och likaså fru Ostroem. Han -hörde gumman vänligt hviska till dansösen och -uppfattade att hon nu kallade äfven modern för -Lisa. Det var sent och Hugo tackade för anbudet -att öfver natten få ligga i sitt gamla rum. -Innan han gick upp kom Miss Maud fram och -tryckte tafatt hans hand. -</p> - -<p> -— Tack, sade hon, och rösten skälfde litet, -— tack — det var så — så vackert och — -snällt mot min stackars lilla unge ... -</p> - -<h3 class="chapter" id="chapter-3-2"> -<a id="page-88" class="pagenum" title="88"></a> -<span class="line1">V.</span><br /> -<span class="line2">Hvad en dollar räcker till.</span> -</h3> - -<p class="first"> -Då Hugo tidigt följande morgon vaknade, -sken en blek och kall höstsol på gårdsmuren -midt för hans fönster. Tunn och kallt blå höjde -sig himlen öfver muren och gårdens enda träd, -en knotig och tynande kastanje, släppte blad från -sina som i frossa skälfvande grenar. Ur soplåren -yrde sågspån, kolstybb och papperstussar. -</p> - -<p> -Men Nordling sprang lätt ur sängen. Han -hade sofvit bort kvällsintrycken och kände sig -stark och nästan munter. Nu skulle han taga -ett bad. -</p> - -<p> -Badrummet var i samma våning. Han fyllde -karet med kallt vatten och steg med förtjusning -ned i den kalla porslinsovalen. En mandeltvål -förbrukades, och han frotterade länge sin kropp, -<a id="page-89" class="pagenum" title="89"></a> -till dess den under fiberhanddukarna lyste röd -som eld. Det var som hade han velat tvätta af -de sista motgångarna, skölja bort olyckorna och -nu ren och stark gå något nytt och verkligt emot. -Han hvisslade lågt en melodi som han trodde sig -ha uppfattat i Ysaïls sång. -</p> - -<p> -Därefter rakade han sig, utan vidare lånande -herr Ostroems bästa knif, och kammade omsorgsfullt -sitt hår. Alltjämt hvisslande plockade -han fram rent linne ur tvättinrättningens manillapapperspaket, -hvilket låg i den lilla, för öfrigt -tomma byrån. Han borstade sina kläder med -viskborstarna som hängde i sina bleckställ, och -då han vändt och knutit sin halsduk hårdt kring -den kalla, höga och glanshvita dubbelkragen, -kände han sig ånyo vara människa. -</p> - -<p> -Slutligen räknade han pänningarna. Tio -dollars hade fru Ostroem fått. Så hade han -köpt litet i går kväll — hvad var det? En pint -öl, fem cents, en cigarr, ett paket cigarretter, fem -cents hvardera, två flaskor gingerale, tio cents, -och den lilla påsen. -</p> - -<p> -Det blef trettio cents och mycket riktigt återstod -nitton och sjuttio. Han beslöt att bedja få -<a id="page-90" class="pagenum" title="90"></a> -återtaga sitt gamla rum, för en vecka till att -börja med, och betala två dollars i förskott. -Hugo rullade sedlarna, tian och femman, väl tillsammans -och stoppade dem i klockvästfickan, -skrapade samman silfret och stack det i högra -byxfickan, samt gömde brefvet inom de nötta -läderpärmar, hvilka skulle föreställa plånbok. -Därpå gick han ned. -</p> - -<p> -Värdinnan var förtviflad. Ostroem hade varit -borta hela natten och, nyss återkommen, genast -lagt sig att sofva. Han hade sett ut som ett -uppgräfdt lik i ansiktet och stinkte af mysk — -mistress Ostroem begrep nog, men vänta! Till -att börja med hade hon kört bort den unga städerskan, -hennes eget hem skulle åtminstone ej -vara ett dåligt hus. -</p> - -<p> -— Ja visst får mister Nårdling rummet. -Här skall man stöka och slita för ingenting — -nu måste jag göra en extra stark frukost åt -Ostroem, så att han ser ut som folk igen ... -</p> - -<p> -Gumman lät en lång följd af rasselljud uppstå -genom vilda manipulationer med lock, grytor, -pannor och spiselattiraljer. Det lät som en rad -af artillerisalfvor, och hon var så äktenskapligt -<a id="page-91" class="pagenum" title="91"></a> -upprörd, så köksröd och så blind från såväl inre -som yttre ugnslågor att hon knappast märkte de -två stora silfverdollrar, Nordling lagt på matsalsbordets -slagfält, då han flydde ur köket. -</p> - -<p> -Avenyen utanför låg blank, rak som ett streck, -och öfver den gråtorra asfalten rullade höstens -första löf. Alléernas träd sträckte i smalnande -perspektiv ända ned till floden, bakom hvilken -affärsstaden låg och öfver hvars guldunst summo -svarta, blå och hvita rökmoln. En neger skrek -något åt Hugo, och han klättrade upp på den -svarte skoputsarens stolplattform för att få skorna -borstade. -</p> - -<p> -— Fine morning, sar! -</p> - -<p> -Yllebindlarna flögo öfver Nordlings fötter. -De ormade sig kring häl, tåspets och hålfotens -sidinsväng och en svag kittling irriterade behagligt. -Hugo ögnade flyktigt igenom de stora rubrikerna -i Daily News andra morgonupplaga, som -negern räckt honom. Det var som vanligt mord, -eldsvådor, järnvägsolyckor och börspanik. Litet -våldtäkt med åtföljande lynchning, några nattliga -rån, ett par millionärdöttrars bortgiftande med -<a id="page-92" class="pagenum" title="92"></a> -europeiska adelsmän utan pängar, kapplöpningar, -prisboxningar och annonser, annonser, annonser. -</p> - -<p> -Vinden spelade genom träden, dansade med -fallande blad och lät tidningen fläkta. -</p> - -<p> -Skorna skeno som spegelglas, men alltjämt -ingned putsaren dem på nytt. Han var en ung -och vacker typ, med den kaffebruna teint som -första rasuppblandningen ger. Den lilla sportmössan -satt på ena örat, de stora, svarta ögonen -spelade lifligt åt alla håll, tändernas emalj porslinslyste. -Den röda skjortan var öppen på sjömansvis -öfver ett bredt och brunt bröst och han hvisslade -en munter cakewalk. -</p> - -<p> -Färdigt — och Hugo hoppade ned. Han -räckte sin nickelslant åt pojken, som i några -vana taktslag med viskborsten öfverfor hans rock. -Han kunde ej låta bli att le, då han såg in i de -svarta solögonen och negern log tillbaka. I nästa -sekund jigdansade denne ut midt på bulevarden, -sökande kunder, och Nordling hörde efter sig -hans glada och gällt musikaliska röst i yrkesropet: -</p> - -<p> -— Shine, sar! Shine, sar? -</p> - -<p> -Solen lyste blek öfver gatan. Luften var -sval. Bakom gallergrindarna till de likformiga -<a id="page-93" class="pagenum" title="93"></a> -husens hvita trappor skurade uppskörtade flickor -balustrader och dörrar. En och annan ridknekt, -rökande sin korta bulldoggspipa, sysslade med -sadlar och remtyg. Då och då växlades några -ord mellan de unga flickorna och deras fnissande -skratt ljöd öfver avenyen. Ibland föll ett gulnadt -blad, singlade genom luften och fastnade på -Hugos rockuppslag. -</p> - -<p> -Han gick och tänkte på sin dag. Det föreföll -honom i den rena och eggande luften som -andades han för första gången utan obehag. De -sista månadernas ångest och förslappning var -borta, han skulle nu lyfta sig öfver svårigheterna. -Först ville han göra upp dagens program. Redan -i dag skulle han gå till Frazer & Chalmer och -på nytt höra efter — det verkade bra att han -var ren och snygg. Men först skulle han äta -något. Och för resten en fridag — på Konstmuséet -var en Degasutställning och han hade aldrig förlorat -sitt medfödda intresse för konst. Denna -tanke förde med sig minnet af de unga artister, -han först råkat, men då den lilla reskassan var -slut, dragit sig ifrån. Äfven till dem kunde han -titta upp. Och så Ysaïl — han måste in till -<a id="page-94" class="pagenum" title="94"></a> -Wosslicks. — Låt mig se, sade han till sig själf, -jag har sextiofem cents i växel, de få gå i dag, -så blir det jämnt en dollar, och den måste räcka! -</p> - -<p> -Ju närmare han kom Dearbornbron, dess högre -steg larmet från stadens hjärta. Det var ett -surrande ljud och ett väldigt mummel, ett dån -som från en oerhörd ångmaskin. Det steg och -föll icke utan stod för hörseln som en jämnhög -mur i den höga luften. Endast växte liksom -hvarftals. Öfver floden låg ett topasgult töcken. -</p> - -<p> -Hugo passerade bron. Pojkar metade under -bjälklaget och uppe i sitt torn läste brovaktaren -en tidning. Rundt om tutade ilsket bogserare, -och små motorbåtar kilade som vattenraketer -mellan bojar och förankrade pråmar. En lukt -af rutten frukt och fisk kom från Water streets -saluhallar. -</p> - -<p> -Nordling hade först tänkt gå till något af -Kohlsaats lunchrooms, men han erinrade sig ett -ställe, där man fick en stor kopp kaffe och tre -nygräddade majskakor för fem cents. Han beslöt -att först af allt gå dit. -</p> - -<p> -Water street var en enda stor sammangyttring -af varuvagnar. Några dussin poliskonstaplar -<a id="page-95" class="pagenum" title="95"></a> -med svettströmmande ansikten under kaskarna -och högt lyftade battonger sökte förgäfves i en -ström af eder och förbannelser att reda ut härfvan. -Hugo kom lyckligt igenom. -</p> - -<p> -Han armbågade sig fram ett par kvarter, vek -in i en gränd och nådde Higgins lilla coffeehouse. -Rummet, källarlågt och fylldt af ånga som efter -en pannexplosion, var packadt af kunder. Hugo -ställde sig bakom en stol liksom de andra och -fick slutligen plats. En neger kastade fram kopp, -grädde och socker, en annan slängde ut de små -rykande bröden, som ännu fräste från ugnsplåten -och tycktes hoppa på tallriken. Det gällde att -äta fort för att bereda plats och Hugo nästan -skållade sig. Han erlade vid dörren sin tribut -för poletten från disken och knuffade sig ut. — -Ett nytt extrablad skreks ut öfverallt under rysliga -tjut. Det gällde en afrättning, en hängning -för en kvart sedan af en dubbelmördare, och -alla detaljerna funnos redan i fuktigt tryck, till -och med illustrerade. -</p> - -<p> -Nordling skyndade ned till Lake Front. -</p> - -<p> -Strandbulevarden bredde sig svartblå i skuggan -från de stora hotellen — Auditorium, annexet -<a id="page-96" class="pagenum" title="96"></a> -och alla klubbpalatsen. Långt bort aftecknade -sig den fula Kolumbusstatyn mot skelettviadukterna -till strandjärnvägarnas olika stationshallar -och midt på planen reste sig Konstmuseets -gråhvita byggnad med dorisk kolonnfasad, flankerad -af kolossala bronslejon. Röken från minuttågen -låg ut öfver Lake Michigans stålblå yta. -</p> - -<p> -Hugo vandrade länge omkring i den, trots -gratisentréen, så godt som folktomma Degasafdelningen. -De bonade golfven tröttade så småningom -och han gick långsamt sin väg, styrde -västerut mot Chalmerska fabriken. -</p> - -<p> -Men där fanns ännu ej plats. Han emottogs -emellertid med igenkännande och en särskild -anteckning gjordes angående en detaljkunskap. -På återvägen stannade han utanför börsen. Han -började blifva trött och fick infallet hvila några -minuter på detta dagdrifvarnas favoritgalleri. -</p> - -<p> -Genom den stora portalen hördes surret från -spekulationsvärldens jättebikupa. Telegrambud -och kontorspojkar strömmade oafbrutet upp och -ned i flygeltrapporna. Hugo gick två trappor -upp och in på friläktaren. -</p> - -<p> -Nere i salen rådde det vanliga vanvettslifvet, -<a id="page-97" class="pagenum" title="97"></a> -larmet, trängseln, förbistringen. Kring den stora -hveteplattformen, med trappor upp till, och som -sedan terrassformigt sänkte sig inåt som ned i en -dal, svärmade några hundra mäklare. Andra -hundratal väsnades kring majsborden, kring fläsk- och -bomullsringarna. Femhundra telegrafister -klickade ständigt iväg på sina apparater och i -fonden hamrade stenograferna på sina skrifmaskiner. -Golfvet var betäckt af sädesprofvernas -korn och af tusentals sönderrifna depescher och -noteringar. Vansinniga tjut hälsade hvarje fluktuation -i marknaden och buden för fallande eller -stigande vrålades fram som i orkanstorm. Alla, -millionärer, fraktmänniskor, bokhållare och springgossar, -voro i skjortärmarna, och luften var fylld -af damm, papperslappar och hvetekorn. De stora -båglampornas glober flämtade högt öfver den -hvirflande massans hufvuden, gonggonger ljödo -och elektriska signaler tändes och slocknade på -markeringsläktaren. Raden af olika anslagstaflor -belägrades af en svettdrypande hop mellanhänder, -och härs och tvärs kilade blixtsnabbt de små -expressbuden med sina blocknotes, hvars hvita -lappar kunde innehålla ett par krumelurer som -<a id="page-98" class="pagenum" title="98"></a> -betydde ruin eller förmögenheter. Stundom uppstod -en plötslig stillhet, en tystnad, som hämtade -hela denna väldiga maskin, hvars trådar räckte -världen rundt, andan. I nästa sekund bröt åter -helveteslarmet löst, rullade dånande och cyklonlikt -salen rundt, slog mot väggarna, steg mot -taket i oceanisk öfversvämning och kom byggnaden -att skälfva. Med förvridna anleten och -knutna händer störtade representanterna för -hausse och baisse i striden, och deras frenetiska -rop skallade som skeppsbrutnas i dödsångest. -Men kall och lugn bredvid the Boards president -stod den unge millionärsgosse som framkallat -denna storm, af hvilken han en gång skulle slukas, -och läste med nöje de sista underrättelserna -som sade att missväxten — alltså hungersnöden -— i Indien var i ständigt stigande. Och båglampornas -hvitgredelina ljus hoppade och hväste -öfver affärsvärldens Gehenna. -</p> - -<p> -Nordling stirrade hypnotiserad ned i den -kokande afgrunden. Han tyckte det liknade -hagelstormen, han nyligen upplefvat, och han -önskade han vore därnere i den tjutande skaran -med brinnande ögon och iskalla hjärnor, och -<a id="page-99" class="pagenum" title="99"></a> -dunkelt kände han att en gång kanske skulle på -något liknande sätt som dens, hans tid komma. -</p> - -<p> -En ringning, så häftig och skarp att den -öfverröstade tumultet, ljöd. Det var första varningssignalen -till att om en kvart dagens börs skulle -sluta. Den stora fondklockan visade ett. Hugo -trängde sig ut och formligen sopades utför trapporna. -Han flöt ihop med strömmen från första -våningen och hörde skriken småningom aftaga, -eka ned i porthallen, surra under dörrhvalfven -för att blifva till bikupsstim utanför huset och -slutligen dö bort, upplösas i La Salle streets gatubuller. -</p> - -<p> -Yr och törstig dref han ned mot gatans tunnel. -Han ville till Wosslicks källare. -</p> - -<p> -Han steg ned för trapporna i det lilla kurliknande -nedgångstornet. Tunnelns gångbana -löpte smal som ett rör och i skarp lutning längs -med kabelbanornas undervattenshvalf. Det var -så tyst och svalt därinne. Fukten rann från de -hvitkalkade väggarna och vattnet sipprade mellan -murstenarna, som hotade floden att bryta in och -begrafva den trafikpuls, människorna, icke nöjda -med gator och broar, djärfts draga under vattnets -<a id="page-100" class="pagenum" title="100"></a> -yta. De endast af nätverk omgifna kolspetsarna -på båglamporna kastade violetta och fantastiska -ljusfigurer öfver gången, och ett doft dån och en -svag vibrering varskodde oupphörligt annalkandet -af en kabelvagn. Klockorna ljödo förstämda, -skuggor och dagrar hoppade öfver de förbiilande -fönsterraderna. Efter släpvagnarna redo djärfva -bicykelryttare och tätt inpå dem gled ett nytt -kabelvindunder. — Och öfver vagnar och människor -gingo de stora skeppen. -</p> - -<p> -Wosslicks barrum var så godt som tomt. -Dunkel härskade redan därinne; endast genom -gallerfönstret föll blek eftermiddagssol. De tre -porträtten stirrade med oljetrycksstela ögon rätt ut -i luften och öfver Karl den Stores intåg kröpo härskaror -af flugor. Vid ett bord spelade tre sluskar -poker, och en ensam gäst, som såg ut som en -djurtämjare, rafflade tärning vid disken med the -bartender. Den lilla böhmiska kyparen hackade -is i en stor träbalja. Lokalen luktade fuktig -sågspån och surt öl. -</p> - -<p> -Nordling kastade en blick åt fribordet med -lunchvarorna. Som vanligt fanns den blandning -på ondt och godt, hvilken den amerikanske krögaren -<a id="page-101" class="pagenum" title="101"></a> -kan med ett glas öl bortskänka. Hugo -gick fram och fyllde sin tallrik med korf, bröd -och ost. Böhmaren serverade honom en bierkupa. -</p> - -<p> -— Schön tag, sade han. -</p> - -<p> -Hugo visste ej hur han skulle fråga efter -Ysaïl. -</p> - -<p> -— Har — har den där zigenerskan, eller -hvad hon är, varit här sedan stormkvällen, sade -han till sist. -</p> - -<p> -— Ten vackre flicke, no, hon är på teater. -</p> - -<p> -— På teatern, hvad, hvilken? -</p> - -<p> -— Trocadero, oh yes. -</p> - -<p> -Svensken kände godt till Trocadero. Det -var en stor varieté med servering, och en nöjeslokal, -som fascinerat honom som få och i början -ej tagit så litet af hans kassa. Till gengäld hade -den gifvit honom de bästa engelska språklektioner, -han erhållit. Likt alla landets dylika ställen -hade den dock äfven ett mycket billigt pris för -dem som så ville, och Hugo hade klar sin plan -för aftonen. — Jag har nu femtiofem cents kvar, -jag är ju rik, tänkte han. Jag äter middag för -tio, tar inträdet en timme efter föreställningens -<a id="page-102" class="pagenum" title="102"></a> -början — general admission — som är femton, -dricker så småningom tre glas öl och har då ändå -en nickel kvar till en ask cigarretter! -</p> - -<p> -Det var sent, då Nordling slutat sin tarfliga -måltid på en af sjömansbarackerna. Då han -kom ut, brann himlen i svafvel och koppar bakom -spannmålselevatorerna, medan bakom de stora -tredäckade Milwaukeefärjorna kröp upp ur sjön -en blekröd måne. Michigan var lugn, och på -nytt hade en indiansommarens värmevåg gjort -kvällen kvaf och varm. Moskiterna surrade. -</p> - -<p> -State street var ett eldhaf. Den torglikt breda -gatan sågs myllra af folk, af svarta hopar, kompakta -massor, ur hvilka individerna med svårighet -skildes. Stundom skymtade turkar, armenier, -syrier, negrer och kineser och en och annan -indian. De på vanligt europeiskt sätt klädda -sammanblandades, flöto så att säga i hvarandra -till en enda kosmopolitisk rashop. Trottoarernas -dubbelströmmar af höger- och vänsterpasserande -liknade fyra ofantliga ormar, som buktade åt -tvenne håll, stundom stannande, ibland snärjande, -men alltid strax åter glidande vidare. Körbanorna -voro packade med åkdon af alla slag och öfver -<a id="page-103" class="pagenum" title="103"></a> -kuskarnas rop och hjulens gnissel skreko automobilernas -trumpeter och ljödo spårvagnarnas -gonggonger. Från tvärgatornas luftbanor slogo -hvita rökhvirflar, pustade pistongerna och hvisslade -pipor. De tusen gatuförsäljarnas varuskrän -öfverröstades endast af extratidningarnas vilda -larmrop om brand, mord och sedlighetsskandaler. -Natt hade redan svept kring tjuguvåningshusens -öfversta fönsterrader — de ljusglimmande rutorna -liknade lanternor fästa vid en Jakobsstege, som -försvann i skyn. Från Masonic Temples takträdgård -trängde stundom vid ett vindsvep nedåt -några spridda toner af en souzamarsch. Men ur -alla butiker, de små, som kröpo ned i källare, -likaväl som de stora, hvilka borrade sig genom -sex våningar, och hvars oerhörda fönster förvandlade -husen till glaspalats, strålade ljus, hvars -reflexer från prismor, speglar, facetter och strålkastare -fördunklade de dubbla raderna af gatans -höga båglampor. Elektriska ljusskyltar utanför -restauranger, teatrar och hotell snurrade i form -af stjärnor, hjul och månar med alla upptänkliga -färger från hundratals glödlampor. Transparenta -skyltar i oändlighet, spända från hus till hus, -<a id="page-104" class="pagenum" title="104"></a> -gatan öfver och ned så långt blicken nådde, lyste -och skimrade. Gasramper, bildande manshöga -bokstäfver, klädde väggarna, annonserande allt, -från patentmedicin till sättet att frälsa själar, -och högt upp i luften fladdrade upplysta små -ballonger och drakar, hvars fladdrande vimplar -och svansar skreko ut artikeln för dagen. Apotekens -illuminerade fönster med de stora globerna -i regnbågsfärger täflade i glans med diamanthandlarnas, -hvars gallerförsedda skyltkvadrater -tycktes spruta eld. Alla krogdörrar stodo vidöppna -och deras spegelskifvor återkastade ljusen -från lokalernas kandelabrar. Äfven trottoarernas -asfalt glödde — långa sträckor var den -genombruten af smidesverk, hvars tjocka glas -genomsläppte ljus från underjordiska etablissemang. -Och här och där smällde fyrverkeripjäser, -stego raketer och svärmade eldflugor. Vid gatukorsningarna -kunde man se papperslanternorna -lysa i kineskvarteren uppe vid South Clark street. -</p> - -<p> -Vid van Buren street, som förde rakt ned -till Trocadero, hvars portalobelisker af eld lyste -mot sjöfonden, stannade Hugo. Trängseln var -här kompakt. Dels var det en dubbelstation för -<a id="page-105" class="pagenum" title="105"></a> -två avenyers luftbanor, dels hade de fyra hörnen -inkräktats af hvar sin gatucharlatan — en trollkonstnär, -en försäljare af patentmedicin, en dentist -som drog ut tänder midt på gatan och en -religiös helbrägdagörare. Dessutom hade frälsningsarmén -föranstaltat öppet möte med orkester -och en stor vagnsorgel och från alla dessa -hopens underhållare steg ett skrän som på en -marknad. Hvarje frånspänd kärra i de fyra hörnen -var förvandlad till estrad och omgifven af -facklor och höga stänger med brinnande tjärpytsar, -kring hvilka millioner moskiter dansade -dödsdans. Polisen brydde sig ej om att upprätthålla -mer än skenbar ordning, massan skötte -sig bäst själf. -</p> - -<p> -Hugo närmade sig varietén långsamt genom -att gå från pelare till pelare under luftbanans -brohvalf. Före honom gingo arm i arm en hel -rad, åtta, tio stycken, unga flickor. Några hade -the streetgirls små halmhattar öfver nästippen, -men de flesta voro barhufvade och deras tjocka -och svarta hår var uppfäst med granna kammar. -Den yttersta i ledet bar en korg på armen, handen -kokett och mjukt i sidan. Hon vände sig -<a id="page-106" class="pagenum" title="106"></a> -om, nickade åt Hugo och tog en liten ros ur -korgen. Han skakade på hufvudet: -</p> - -<p> -— Inga pängar! -</p> - -<p> -Då stack hon blomman i hans knapphål och -han räckte henne en cigarrett, som hon leende -tände på hans. -</p> - -<p> -Öfver porten flammade namnet Trocadero i -eldskrift. Planen var full af cabs, hyrvagnar och -automobiler. Rundt om stodo alla slags försäljare, -frukt-, lemonad- och konfektutbjudare. Vid -ett bord bröts ostron, vid en liten ugn stektes -kastanjer. Men äfven en rad af polska judar -från stadens ghetto med bockskägg under de krokiga -näsorna och korkskrufslockar framför öronen, -hvilka böjdes af hattarnas brätten, utbjödo på en -fruktansvärd blandning af engelska och yiddish -sina kramlådors kedjor och knappar. De olika -ropen drunknade emellertid i skriken från pojkarna, -som sålde den sista varietésången — nyss -sjungen på Trocadero. -</p> - -<p> -Nordling sköts sakta mot ingången. Han -sökte med blicken öfverfara de jättestora affischerna, -som täckte väggar och ställningar, men -färgerna voro för bjärta, belysningen för nyckfull -<a id="page-107" class="pagenum" title="107"></a> -och själfva plakaten så nära inpå och så oproportionerligt -stora att han ej kunde urskilja hvad -de skulle föreställa. Ej heller upptäckte han -några bokstäfver bildande Ysaïls namn. -</p> - -<p> -Några <a id="corr-6"></a>druckna sjömän krånglade i själfva -porten. Ett par frackklädda herrar skreko på en -bil, hvars chaufför var försvunnen. I närmaste -auto, en stor lyxtonneau, satt en stel, mycket -vacker och ung kvinna, betäckt af juveler. Hon -satt alldeles orörlig, ett underligt och fruset -leende kring den blodröda munnen. Hon liknade -en sminkad sfinx. -</p> - -<p> -Hugo slängde sina femton cents på disken -öfver kontrollhjulet, vreds rundt i apparatens metallarmar -och promenerade upp den mattbelagda -parkettgången. Han passerade några svängdörrar, -gick igenom foajén och sökte en plats under -vänsterläktaren. Den reserverade delen af parketten -var glest besatt, men kring borden bakom -rådde trängsel. Det var paus i programmet, men -en ungersk orkester spelade. -</p> - -<p> -Han såg sig omkring. -</p> - -<p> -Högerläktaren var, som vanligt, fylld af pråligt -klädda damer, alla unga. Deras extravaganta -<a id="page-108" class="pagenum" title="108"></a> -koafyrer och hattar lyste som en lång rabatt af -blommor. -</p> - -<p> -I en loge satt ensam en ung kvinna. Hon -var mycket mörk och vacker, en säregen skönhet, -som tydde på polsk eller spansk härkomst. -Det låg något förnämt i hennes sätt och det såg -ut som vore hon där för att göra studier. Hugo -hade nyligen läst George Sand på Newberrybiblioteket -och han döpte den främmande till Consuelo. -</p> - -<p> -Logen närmast scenen var fylld af herrar, -bland hvilka Nordling igenkände advokaten från -Wosslicks. Han satt med rynkade ögonbryn och -korslagda armar, ett åskmoln öfver neropannan. -— Hela öfre parterren var ett vimmel af folk -kring de små runda borden och kyparna hade -svårt få rum att servera. Öfver stränginstrumentens -fantastiska toner ljödo som revolverskott -biljardbollarnas smällar inne i de stora -spelsalarna en halftrappa ned. Och från baren -slungades som vid fyrverkeri kraschljuden af -krossis, glasskrammel, bricksmällar, kolsyrebubbel, -silfverklang och korkdetonationer. -</p> - -<p> -En negerpojke i uniform delade omkring programblad, -japanska annonssolfjädrar och små -<a id="page-109" class="pagenum" title="109"></a> -koppar med glace. Öfverallt i salen stodo lagerträd -och krukpalmer. Det var mycket varmt, -men de stora takfläktarna satte ett drag i gång, -som hvirflade om med tobaksröken och spridde -parfymdoften. -</p> - -<p> -Hugo studerade sitt program. Ysaïl skulle -komma i nästa afdelning. Hon hade en inhemsk -subrett och en negertrupp före sig. Hennes nummer -var ej särskildt framhäfdt med fetstil eller -inramning, där stod helt enkelt under namnet, -som Nordling nu för första gången såg stafvadt -— och som han föreställt sig det — »the beautiful -gypsy-songtress». Han rekvirerade ett glas öl. -</p> - -<p> -Ungrarna försvunno och teaterorkestern kom -in. Den ordnades hastigt, och så brusade en -marsch. -</p> - -<p> -Därpå subretten i en elegant budoarinteriör -med blåa sammetsgardiner och stora silfvervaser. -Hon var irländska, liten, välskapad och hette -Marguerite. Och hon sjöng om sig själf: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse3">She is fairer than the fairest,</p> - <p class="verse3">the neatest of the neat.</p> - <p class="verse3">She is rarer than the rarest</p> -<a id="page-110" class="pagenum" title="110"></a> - <p class="verse3">and the sweetest of the sweet.</p> - <p class="verse3">She is finer than the finest,</p> - <p class="verse3">of all the girls divinest,</p> - <p class="verse">she is my own, my royal highness Marguerite.</p> - <p class="verse">Yum — yum — yum — yum, make no mistake:</p> - <p class="verse">yum — yum — yum — yum, she takes the cake,</p> - <p class="verse">the roll, the bisçuit, and whatever else they make.</p> - <p class="verse">Why, boys, I say, she is out of sight,</p> - <p class="verse">I go to see her every night,</p> - <p class="verse">she is my own, my ducky darling Marguerite!</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Det var en jublande melodi, i hvilken de -dåraktiga orden flöto som pärlande champagneskum, -och hela publiken log och jublade med -och orkestern lät tonerna dansa som yra fjärilar. -Och den lilla irländskan slängde och skakade -och nickade med sitt lockiga hufvud och sträckte -ut de runda armarna, som ville hon famna hela -salongen, och hennes lilla röda mun, som hade -så brådtom med de snabba orden, putade ut -med fylliga läppar fulla af kyssar. Och i applåd- och -blomsterstormen blixtrade hennes blågrå ögon, -som om detta varit det förnämsta de skådat under -ett sextonårigt lif. Och de stora ridågardinerna -<a id="page-111" class="pagenum" title="111"></a> -böljade som vågsvall kring hennes lilla modellkropp. -</p> - -<p> -Därpå kommo negrerna. -</p> - -<p> -De gingo sin cake-walk i allt mer ökad takt och -under ständigt stigande ackompanjemang. Det var -ovillkorligt smittande, och de taktfasta handklappningarna -och banjoskrällarna ryckte åskådarna -med. Då orkestern brast fullt lös med pukor -och trumpeter, stämde alla in i refrängen: -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">Keep them golden gates wide open</p> - <p class="verse">— wide open, wide open —</p> - <p class="verse">Keep them gates ajar!</p> - <p class="verse">We want the streets be laid with carpets</p> - <p class="verse">— with carpets, with carpets —</p> - <p class="verse">and we don’t want any trolley-car ...</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -Under ett larm, som sopade genom salen -lik en stormvind, föll ridån för att genast höjas. -De svarta gestalterna i sina lysande dräkter vredo -sig som ormar, ansiktena strömmade af svett, -ögonens hvitor glänste som elfenbenskulor och alla -de akrobatiska dansstegen gjordes på nytt i furiöst -tempo. Högre, högre ljöd cake-walkens -febermelodi, och bastrummor, trianglar och mässingslock -<a id="page-112" class="pagenum" title="112"></a> -smällde. — Från scenlogen anförde -O’Neill med en stor pappersrulle hela publiken. -Han hade rest sig upp till full längd och hans -förfärliga röst ljöd öfver alla andras: -</p> - -<p> -— Sjung med — sjung med för satan! Stampa -— stampa — nå: -</p> - -<p> -— Keep them golden ... -</p> - -<p> -Han gestikulerade vildt. -</p> - -<p> -— Det menas himlen, skrek han — den -gyllene porten — haha ... -</p> - -<p> -Sång och musik brusade orkanlikt, väggarna -skälfde. -</p> - -<p> -Hugo såg efter sin George Sand-figur. Hon -hade gått. I hennes ställe satt där damen från -bilen utanför porten. En ung man i frack slog -i champagne åt henne. Hon stirrade stelt framför -sig, underligt leende, och hennes juveler glittrade -i kalciumljuset. Öfver henne hängde rabatten -af unga kvinnor och deras ansikten glödde -af vin. Bakom dem kom ledet af svarta frackar, -hvita skjortbröst och chapeau clacquer. Kvinnorna -sjöngo med. — De voro den stora stadens -Moloksoffer — bränslet. Och kvinnan i logen -liknade en sminkad sfinx. Dåren O’Neill anförde. -</p> - -<p> -<a id="page-113" class="pagenum" title="113"></a> -Salongen mörknade. Det blef tyst. Hugo -kände sitt hjärta häftigt klappa. Han glömde allt -— belägenhet, omgifning, det förgångna och det -kommande. — Nu, tänkte han, nu, just nu kommer -Ysaïl. Och jag lefver nu, nu, nu — just nu! -</p> - -<p> -Den svaga ringningen hördes inifrån. Kapellmästaren -fick sin elektriska signal och introduktionen -började. Därpå släcktes äfven i orkestern, -och på ledarens taktpinne tändes en liten glödlampa. -Den lyste och svängde rytmiskt af och -an i bågar som en eldfluga. Ridån höjde sig. -</p> - -<p> -Scendekorationen var en djungel i grönt månsken. -Ysaïl stod med sin gitarr midt på scenen -och i samma dräkt, endast tunnare och finare, -som om natten hos Wosslick. Kroppens former voro -fullt skönjbara genom tyget. Hon höjde de nakna -armarna och sjöng. -</p> - -<p> -Det var omöjligt urskilja orden. Hugo igenkände -melodien från stormkvällen. Det var en -stormsång — men utan ord. Ysaïl liknade en -staty och han trodde sig någon gång hafva sett -en egyptisk afbildning af gudinnan Pacht med -kattansiktet, som påminde om zigenerskan. Hon -stod med knäna tätt hoptryckta, rak, smärt, de -<a id="page-114" class="pagenum" title="114"></a> -unga brösten spända. Ögonen lyste elfenbensgula -under de tvärraka brynens svartränder. -</p> - -<p> -Ridån föll och den gick ej upp på nytt, då -endast matta applåder följde. Tydligen begrep -ingen prestationen. Från fondgalleriet hördes -till och med hyssningar. -</p> - -<p> -Hugo reste sig förvirrad och ond. Förstodo -då ej dessa åsnor att detta var något extra — -var vackert, var glimt af annan värld? Han såg -hotfullt upp mot läktaren, som ljusnade under -lampornas opaliserande pånyttfödelse. Då fick -han se sin George Sand-flicka, som kommit in i -dyrbar supékappa med hvitt pälsbräm och stannat -bort i logen. Hon applåderade ifrigt. — -Likaså O’Neill i scenlogen. Hugo smällde hop -händerna ett par kraftiga tag och armbågade sig -sedan ut. Från scenen hördes bakom ridån -bullret af ställningar som restes för en trupp -räckgymnaster. Orkestern stämde. -</p> - -<p> -Utkommen antastades Nordling af en tiggare. -Han hade inga ben och inga händer utan hasade -sig omkring på ett par brädlappar och med tillhjälp -af armbågarna. Hugo erinrade sig plötsligt -att han ännu hade tio cents kvar af dollarn, enär -<a id="page-115" class="pagenum" title="115"></a> -han ej druckit mer än ett glas öl. Han trefvade -efter tiggarens rockficka men kunde ej finna den. -Då öppnade krymplingen sin tandlösa mun och -höll den ljudlöst öppen. Nordling förstod och -stoppade i det svarta gapet den lilla silfverpänningen. -</p> - -<p> -Tiggaren hoppade bort. Hugo såg honom -försvinna inom en glasdörr till en grändhåla, där -dräggen fick ett stort glas sprit för billigt pris. -Genom den immiga rutan kunde han otydligt urskilja, -hur den stympade varelsen spottade ut -slanten på en pall och en karl i blått förkläde -därpå i stället hällde ett mått visky i den gapande -munnen. -</p> - -<h3 class="chapter" id="chapter-3-3"> -<a id="page-116" class="pagenum" title="116"></a> -<span class="line1">VI.</span><br /> -<span class="line2">Dörren.</span> -</h3> - -<p class="first"> -— Hvad skall jag göra nu? Nordling upprepade -rådvill frasen. Han brann af längtan att -träffa Ysaïl, men visste ej hur det skulle gå till. -</p> - -<p> -Borta på State street vällde alltjämt folkhoparna. -Blossen och ramperna lyste, och spridda -orgeltoner och sång fördes ned mot Trocadero. -Bakom huset hördes sjön sucka. -</p> - -<p> -En bil hvisslade förbi. Den lilla irländskan -satt bakom glasväggarna omgifven af herrar. Mellan -sig hade de en champagnekylare, ur hvilken -dubbelhalsar stucko upp. -</p> - -<p> -Då föll det honom in att se på det skrynklade -programmet. — Jo, mycket riktigt, zigenerskan -var tvungen deltaga i den lilla enaktsoperett, -som enligt bruket afslutade föreställningen. -<a id="page-117" class="pagenum" title="117"></a> -Det skulle dröja minst en timme innan hon kom -ut ur teatern. -</p> - -<p> -Han fick en idé. Hvarför ej gå upp till Academie -Julian-afdelningen? Han kände tidningstecknarna -och huset stod ju så godt som utanför. -Ett par steg bara och han vore där. -</p> - -<p> -Litet tvehågsen gick han fram till den stora -portalen. Atheneum Building, läste han. De -undrade nog, hvarför han så hastigt försvunnit -ur deras krets, de kunde ju ej veta orsaken, han -hade aldrig talat om sina svårigheter. Dumt för -resten, tänkte han. Kanske hade han annars -länge sedan haft plats som ritare någonstädes. -— Nå, han skulle gå upp i alla fall för att döda -timmen. -</p> - -<p> -Elevatorkorgen gled snabbt uppåt. I hvarje -våning lyste det — här var det Chicago, som om -nätterna fick arbeta på konstnärlig utveckling. -Öfverallt ateljéer och studios af alla slag, skolor, -klubbar, korrespondensbyråer. Ur en del dörrar -trängde ljudet af pianon, mandoliner och fioler. -Det var musikundervisning. Deklamerande uppfattades -på andra håll — där funnos teaterelevskolor -och recitationshallar. Genom några stora -<a id="page-118" class="pagenum" title="118"></a> -rutor uppsnappades i en blink raden af långa -ritbord, det var en nattlig arkitektskola. -</p> - -<p> -— Sextonde våningen, skrek hisspojken och -smällde upp gallerdörrarna. Hugo gick raskt -fram till en gardin, som täckte ingången till den -lilla amerikanska afdelningen af den berömda -parisskolan. -</p> - -<p> -Vaktmästaren mindes honom. Jo, det var -modellkväll — kvinnlig. Han följde en smal -gång och steg in i ett stort och högt rum. -</p> - -<p> -Skynken voro dragna för takfönstren, men -genom luckor och springor glimmade stjärnor på -den mörka natthimlen. Ljusramper löpte kring -väggarna, tätt under ateljétaket, skuggades af -bleckskärmar och funnos äfven särskildt koncentrerade -öfver modellplattformen. Denna träställning -var fyrkantig och af en half meters höjd. -Rundt omkring voro lägrade ett femtiotal elever. -De närmaste sutto på låga pallar med ritbrädena -stödda mot golfvet, bakom dem stodo andra vid -stafflier och de bortersta hade höga målarstolar -och spännramarna uppinnade till staffliernas högsta -höjd. En ung flicka poserade naken på tribunen -— fötterna inriktade på plankornas kritstreck, -<a id="page-119" class="pagenum" title="119"></a> -hvilka utvisade första posens ställning. Ljuset -föll öfver hennes unga kropp, som i öfverbelysningen -fick blåskuggor under bröst och i ljumskarna. -Benen tedde sig nästan violetta genom blodets -samlande nedåt under posen. Bakom henne -grinade ett skelett vid sin ställning och några -gipsafgjutningar af händer och fötter lyste hvita -mot väggens grå väfbeklädnad. -</p> - -<p> -Alla arbetade tysta. Endast kolens hvässande -mot sandpapperen hördes. En liten fransman -gled ljudlöst från staffli till staffli — men utan -att rätta något. Hans svarta ögon följde på sin -höjd pröfvande någon af de unga männens hastiga -jämförande måttagningar med stiftet öfver -modellens proportioner. Då han fick se Hugo, -nickade han och pekade mot ett hörn, där hopfällda -stafflin stodo i klunga och ritbräden voro -inskjutna i numrerade bås. — Nordling skakade -på hufvudet. -</p> - -<p> -Han betraktade flickan. Hon liknade den -irländska subretten, men var slankare. Hon såg -trött och blek ut; på ställningen, som var den -enkla med ena handen i sidan och motsatt fot -framskjuten, förstod han att det var en tjuguminuterspose. -<a id="page-120" class="pagenum" title="120"></a> -Hon darrade synbarligen och öfverkroppen -sviktade fram och tillbaka — Nordling -iakttog att skulderbladet var ibland från hans -synvinkel ett par decimeter ur grad med längdlinjen. -Han blef orolig och såg sig om efter tidtagaren. -Just som denne med klockan i hand -reste sig för att skrika »paus» föll flickan handlöst -framstupa. -</p> - -<p> -Det blef uppståndelse. Lyckligtvis hade en -student hunnit taga emot henne i fallet, hon -kunde annars lätt hafva spetsats mot något staffli. -Det var mycket varmt i rummet och skynkena -hissades undan och ett par fönster halades -upp. Den lilla modellen kvicknade till, hon svepte -lugnt om sig kappan som om ingenting händt och -satte sig bredvid plattformen för att hvila de tio -minuterna. — Eleverna gingo ut i galleriet för -att röka. -</p> - -<p> -Nordling såg förgäfves efter någon bekant. -Han hade ett underligt intryck af att här borde -han vara och gifva allt annat på båten. Så hade -det också varit under hela ingenjörskursen — -hans fantasi ville oupphörligt leda ögat på afvägar. -Skulle det aldrig blifva bättre? Men så -<a id="page-121" class="pagenum" title="121"></a> -mindes han spekulationerna med uppfinningen -och såg på en gång stora ytor betäckta af cirklar, -af kugghjul, af röda, blå och svarta traceringslinjer. -Och dock — hvad var detta trolljäkteri -efter zigenerskan väl annat än ett utslag -af denna konstnärsfantasi, som han förgäfves -sökte döda. Samtidigt kände han, att en gång -inne på den teoretiska vägen, skulle han järnhårdt -hålla sig till banan och låta allt annat frysa -bort. Och än en gång fick han förvissningen -om att denna på en gång efterlängtade och fruktade -stund snart skulle komma och drömmarna -för evigt vara förbi. -</p> - -<p> -Nordling åkte ned. — Träffar jag ej Ysaïl i -kväll, ser jag henne aldrig mer, sade han högt. -</p> - -<p> -— Hvad? sade hisspojken. -</p> - -<p> -— Eh — eh — gatan, mumlade Hugo. -</p> - -<p> -— All right, sir. -</p> - -<p> -Grindarna smällde, kablarna skallrade och -korgen sköt ned i hissnande fart. -</p> - -<p> -State streets folkström tycktes ha tilltagit. -Alla förlustelselokaler släppte ut sitt innehåll, -autos skreko och trumpetade på alla kanter. -Uppåt Clark brunno stora eldar och smällde skott -<a id="page-122" class="pagenum" title="122"></a> -som vid ett fjärde-juli-firande. Hugo skyndade -ned en gränd som ledde till sceningången på -Trocadero. -</p> - -<p> -Här stod en liten kö af herrar i halfkappor -och hög hatt. Några gamla kvinnor dröjde äfven. -Ett par negrer väntade med en kärra för att -forsla bort några koffertar och spelade under -tiden kort i ljuset från lampan öfver bakporten. -Dyningarna från Michigan hördes tydligt svalla -mot kajpålverket. -</p> - -<p> -På en gång kommo flera flickor, tydligen -statister, genom trägrinden i entréhallen. De omringades -genast af männen, men en gestalt i lång -gummikappa och med en lätt sjal öfver hufvudet -skilde sig snabbt från sällskapet och nästan sprang -uppåt gränden. Det var Ysaïl. Hugo skyndade -efter. -</p> - -<p> -Han hann henne utanför dörren till en liten -vinkällare, som låg undangömd och inklämd i en -mörk passage mellan höga och svarta varuhus. -En ensam lykta brann öfver skyltens snidade -Bacchus. -</p> - -<p> -— Ysaïl, flämtade han, Ysaïl — känner du -igen mig? -</p> - -<p> -<a id="page-123" class="pagenum" title="123"></a> -Hon vände. -</p> - -<p> -— Ja, svarade hon endast. -</p> - -<p> -— Jag har ej sett dig se’n hagelstormen. -Du sade jag skulle få söka dig hos Wosslick. -Jag har varit där, men du fanns ej. Nu såg jag -dig i kväll på Trocadero ... -</p> - -<p> -— Ah — nå, hvad tycka? Jag vara bra? -Vara vacker? Men amerikaner ej förstå. De -inte klappa mycket åt mig. -</p> - -<p> -— De äro idioter. Du var mycket vacker, -Ysaïl. Mycket, mycket, mycket vacker! — Kom, -låt oss dricka något, äta något. Hvarför ej gå -in här? -</p> - -<p> -— Har du pängar? -</p> - -<p> -— Ja visst — sedlar. -</p> - -<p> -Han log. -</p> - -<p> -— Det är bra — duktig gosse. -</p> - -<p> -I leendet och tonen låg något för Hugo obegripligt. -Det var eggande och berömmande — -hvad menade hon, hvad trodde hon? -</p> - -<p> -— Duktig gosse, upprepade zigenerskan, duktig -rysk gosse. -</p> - -<p> -Han njöt af hennes ord, ty de visade att hon -verkligen kom ihåg honom. -</p> - -<p> -<a id="page-124" class="pagenum" title="124"></a> -Nordling stötte upp dörren med foten och -en klocka larmade till. Det var ett helt litet -rum med vinfat kring väggarna, dunkelt upplyst -af en taklykta af venetianskt smide och tomt -på gäster. En gammal italienare med örnnäsa -och gråstubbadt hår kom fram. -</p> - -<p> -De satte sig i ett hörn. Ysaïl öppnade kappan. -Hennes bara barm blänkte brun i det gula -skenet. Kring halsen ringlade i tredubbla hvarf -kedjor af bernstenskulor och silfver- och kopparmynt. -</p> - -<p> -De fingo vin, frukter och en maccaronirätt -samt risbollar i curry. Ysaïl åt som en fågel -och hon knappast rörde vid vinet. Därpå började -hon röka. Hugo, som ej visste hvad han skulle -säga, betraktade henne oaflåtligt. Hon började -le — och så småningom, under det hennes gula -ögon drogos hop till smala, svarta streck, inom -hvilka en guldrand glänste, stannade detta leende, -blef ljufvare, varmare, mjukare. Nordling glömde -den gamla italienaren, han lutade sig öfver det -lilla träbordet, grep Ysaïl i axlarna och drog -hennes hufvud mot sitt. Hon spetsade sin mun -med de tunna violetta läpparna och kysste honom -<a id="page-125" class="pagenum" title="125"></a> -tvärs öfver bordet. Det kändes som ett hack af -en fågelnäbb. Men hennes guldögon hade för en -sekund blickat rakt in i hans och det var som hade -han sett ned i en förgylld bål, till randen fylld af -simmande madeira. -</p> - -<p> -Korgflaskan var endast halftömd, men Ysaïl -ville gå. Vinkällarens värd tog emot betalningen -utan att ändra en min. Han var van vid att se -underliga människor från Trocadero. -</p> - -<p> -Ysaïl ledde vägen. Hon tycktes känna till -folktomma passager. De vandrade genom gränder, -smala, svarta och öde. De stego nedför -trappor, kröpo efter flodens kajmurar som vattenråttor -och vattnet plaskade kring deras fötter. -De kommo under broar och viadukter och en -gång färdades de en lång stund under en trottoar. -Slutligen syntes norra delen af Clark street och -Ysaïl hejdade stegen. -</p> - -<p> -— Jag skulle gå till Wosslicks, sade hon, -men inte vilja. Du är med. Kom! -</p> - -<p> -Och de fortsatte västerut på en bred, men -illa träkubbslagd gata. De gingo i skuggan och -Ysaïl kramade hans hand hårdt. Då han ibland -<a id="page-126" class="pagenum" title="126"></a> -slog armen om hennes lif, kände han under kappan -hennes kropp slingra som en orm. -</p> - -<p> -Vid västra flodarmen stannade hon: -</p> - -<p> -— Nu gå! Snäll gosse. -</p> - -<p> -Hugo började tala högt. — Nej, han ville -icke gå. -</p> - -<p> -Zigenerskan tvekade. -</p> - -<p> -— Farlig trakt, sade hon. -</p> - -<p> -— Det bryr jag mig icke om. -</p> - -<p> -Ysaïl log. -</p> - -<p> -— Du känna farlig trakt? -</p> - -<p> -Han svarade utan betänkande: -</p> - -<p> -— Ja visst. Jag älskar den — den är min. -</p> - -<p> -— Ah! -</p> - -<p> -Och då tryckte hon sig plötslig tätt till honom -och gaf honom en följd af snabba kyssar, -fågelkyssar, hvilka liksom hackade hans läppar. -Men då han till sist höll henne fast och det började -susa i hans öron, bet hon honom och därpå -trefvade de vidare, hand i hand. -</p> - -<p> -Omgifningen blef ödslig. Förfallna hus och -kåkar lågo efter halft raserade gångbanor som -tycktes bestå af ruttnande broplankor. Grushögar -omväxlade med lergropar, och öfver lutande -<a id="page-127" class="pagenum" title="127"></a> -plank stucko upp knotiga och nakna träd. Belysningen -var en och annan gaslykta, hvars röda -ljus stirrade likt ett öga vid någon mörk och -ruskig knut. Skepnader gledo omkring som hyenor -och mellan ett par höga, öfvergifna spannmålselevatorer -skymtade linjen af prärien. Från -floden blåste en nattvind. -</p> - -<p> -Ysaïl stannade. -</p> - -<p> -— Tyst! hviskade hon. -</p> - -<p> -Därpå: -</p> - -<p> -— Hvissla! -</p> - -<p> -Hugo hvisslade. -</p> - -<p> -De lyssnade båda. Intet hördes. Om hvisslingen -varit en signal, hade den ej blifvit besvarad. -</p> - -<p> -— Så kom då, sade zigenerskan. -</p> - -<p> -De gingo ännu några steg och nu kunde -tydligt uppfattas prasslet från präriegräset och -präriehundarnas tjut. -</p> - -<p> -<a id="corr-7"></a>Flickan stannade utanför ett tvåvåningshus -af trä, omgifvet af ett sönderbrutet staket. Ingen -grind fanns, och då Nordling följde henne uppför -gången till trappan och därvid kom att blicka -tillbaka, såg han den stora staden aflägset resa -<a id="page-128" class="pagenum" title="128"></a> -sig högt mot skyn, som färgades röd af reflexen -från många tusen gators millioner ljus. -</p> - -<p> -Ysaïl öppnade porten och de trefvade uppför -en knakande och brant trappa. Därpå slog hon -upp en dörr och Hugo befann sig i ett rymligt -rum, på hvars midtelbord brann en nedskrufvad -lampa. Fönstren voro täckta af gardiner. -</p> - -<p> -Zigenerskan kastade af kappan. Rummet -var torftigt möbleradt och smutsigt. Möblerna -voro vanliga amerikanska gungstolar, ett par -soffor, ett skåp och bord. Men i fondväggen -var en stor, tillsluten skjutdörr med dubbla -skifvor. -</p> - -<p> -Flickan sträckte armarna högt öfver hufvudet -— samma gest som då hon började sjunga. De -voro smala, af utsökt form. I armhålorna syntes -den mörka skuggningen af svart hår, som glänste -i lampskenet. -</p> - -<p> -Hon log. -</p> - -<p> -— Är du nöjd? Ysaïl trött. Nu gå! -</p> - -<p> -— Skall jag gå tillbaka hela denna väg? -Får jag ej stanna? -</p> - -<p> -Hon skrattade lågt. -</p> - -<p> -<a id="page-129" class="pagenum" title="129"></a> -— Omöjligt. Inte nu. En annan gång — -kanske. Om du är duktig gosse och ger Ysaïl -vacker present — när du gör pängar. -</p> - -<p> -Hugo gick fram till dörren. Det föreföll -honom som rörde sig någon därinnanför. Ysaïl -sprang fram och bredde ut armarna. Hon stampade -med foten: -</p> - -<p> -— Gå — gå — gå. -</p> - -<p> -— Hvem bor där inne? -</p> - -<p> -— Consuelo. -</p> - -<p> -Nordling ryckte till. -</p> - -<p> -— Hvad, stammade han, Con — Consuelo? -</p> - -<p> -— Javisst. Consuelo och Miriam och Myrrha -och Ysaïl. -</p> - -<p> -Svensken stirrade. -</p> - -<p> -— Consuelo och Miriam och Myrrha och -Ysaïl, eftersade han förvirrad. -</p> - -<p> -— Ja, du skall få träffa dem allesamman -nästa gång. Men ingen är så vacker som Ysaïl. -</p> - -<p> -Hugo betraktade dörren. Det var en underlig -syn, en nattdröm. Den höga, dubbla dörren -och framför den flickan, fantastiskt klädd, halfnaken, -brun, med bredda armar, ögonen gnistrande -<a id="page-130" class="pagenum" title="130"></a> -likt bärnstenen och mynten på hennes -smala, djärft skurna hals. Han blef rädd. -</p> - -<p> -— Måste jag gå, Ysaïl? -</p> - -<p> -— Ja, ja. -</p> - -<p> -Hon tog sats som en katt och sprang rätt -på Hugo, slog armarna om honom och sköt -honom baklänges. Utifrån hördes långt bort en -hvissling. -</p> - -<p> -— Fort — du skall få många kyssar — -Ysaïl din — alltid hos Wosslick efter Trocadero -— fort — -</p> - -<p> -Hon talade ilsnabbt, tungan halkade på meningarna -och hon blandade in ord på ett främmande -språk. -</p> - -<p> -Hugo kysste henne hastigt och började famla -sig nedåt trappan. Det sista han såg, innan flickan -stängde, var ej Ysaïl utan den bakre dörren, -hvars tillskjutna halfvor sakta delades till en -smal springa, som lyste i eld och purpur. -</p> - -<p> -Utkommen började Nordling springa. Han -följde ingen väg utan sprang som en förföljd och -af instinkt österut. Hjärtat bultade, i tinningarna -hamrade det, mjälten högg, för hans ögon skymlade -skuggor och kring öronen fläktade som af -<a id="page-131" class="pagenum" title="131"></a> -läderlappsvingar. Han snubblade öfver träkubb -och skenor, han snafvade i gropar och spår. -Flämtande nådde han till sist Clark street. Då -vände han sig om. Tvärgatan, han kommit fram, -låg mörk och oändlig och det såg ut som formade -den sig längst bort till en hög och tillsluten dörr. -</p> - -<h2 class="part" id="part-4"> -<a id="page-133" class="pagenum" title="133"></a> -III. -</h2> - -<h3 class="chapter" id="chapter-4-1"> -<a id="page-135" class="pagenum" title="135"></a> -<span class="line1">VII.</span><br /> -<span class="line2">Sagan om lilla Lisa.</span> -</h3> - -<p class="first"> -En mörk oktoberdag satt Hugo Nordling ensam -i fru Ostroems förmak. Han satt i orgelsoffan -och stirrade tungsint och trött in i den -svarta och tomma spiselöppningen, hvars hylla -var fylld med gräsligheter i gips, porslin, pappmassa -och till och med vax. -</p> - -<p> -Hela dagen hade han gått rundt till fabrikskontor, -ingenjörsverkstäder, smältverk, alla upptänkliga -mekaniska anstalter och maskinfaktorier. Han -hade åkt ut till Pullman, till Wagnerverkens afdelning, -till Deerings redskapsanläggning, till -Illinois Steel Co. Han hade besökt platser där -han aldrig förr varit, och hans sista dollar hade -gått åt enbart till spårvägsafgifter. Men det var -förgäfves. Den vanliga frasen om igenkommande -<a id="page-136" class="pagenum" title="136"></a> -hade upprepats öfverallt. Dock såg det ej ut att -blifva ondt om arbete under vintern. Men allt -berodde på presidentvalet. Segrade republikanerna, -kunde arbete påräknas öfverallt, ritare -skulle då behöfva engageras i det oändliga. Men -vunno demokraterna så skulle verken stängas. -</p> - -<p> -— Hvilket land — hvad skall jag taga mig -till! suckade Nordling. -</p> - -<p> -Nu kunde han ej påräkna få bo längre hos -Ostroems. Mister Ostroem hade fått en mystisk -anställning som någon sorts biljettförsäljare vid -ett kontor nere i staden. Hvad det var för ett -kontor, ville han dock ej yppa — det var strängeligen -förbjudet, sade han. Han påstod att det -var fråga om en uppfinning. — Sålde man då i -herrans namn biljetter till uppfinningen? — Well, -mja, det var just däri affären låg — men det -kunde ej yppas! Faktum var att han emellertid -hade godt om pängar. Hugo antog att han möjligen -sålde lotter på det förbjudna Louisiana -State Lotterys hemliga officin eller också gjorde -något ännu värre. -</p> - -<p> -Men med inkomsten, hvarifrån den nu än -kom, följde oberoende af hustrun. Och nu blef -<a id="page-137" class="pagenum" title="137"></a> -han än fullständigare den vackre hustyrannen. -En dag tillkännagaf han sålunda att en kvinnlig -kontorskamrat — ung och vacker, tillade han — ville -flytta till deras boardinghouse. Fru Ostroems -fasa gick utom alla gränser. Men mister -Ostroem förklarade, att uppläts det ej rum för -henne, så komme han att flytta. Om något, borde -man visa tacksamhet för att han nu sökt draga -betalande gäster till huset i stället för de logerare -utan anställning, som funnos där. — Det -gafs ingen pardon, Nordling måste flytta. Han -var för tillfället den enda, som var ur stånd -att betala, och hans lilla rum det enda, som kunde -tänkas ledigt. Dessutom låg det en våning högre -än herrns i huset. -</p> - -<p> -Andra ledsamheter funnos också. Den svenska -dansösens lilla flicka var mycket sjuk. Ljudet -af hennes hosta trängde om nätterna genom hela -huset och kom Hugo att stöna af medlidande och -smärta. Han visste intet grymmare än ett litet -barns lidanden, det var för honom det orättvisaste -i skapelsen. Hvad som helst annat kunde -han numera nog så kallblodigt uthärda, men till -och med gråten, en snyftning endast, från någon -<a id="page-138" class="pagenum" title="138"></a> -liten stapplande varelse var honom pinsam och -outhärdlig. Han hade försökt att sitta hos barnet -och berätta sagor, men som dagarna gingo och -det lilla bröstet rosslade och kämpade allt mera, -under det ögonen blefvo allt större och mer feberlysande -i ett litet hvitt anlete, vid hvars kallbleka -panna små guldlockar klibbade, måste han -afstå. När han såg de små aftärda händerna -vildt famla öfver det nötta täcket, hörde den -sönderslitande hostan och kände sin fasansfulla -hjälplöshet, blef han utom sig och måste springa -ut för att kväfva de eder och förbannelser, som -ville stiga till hans läppar. Och modern, den -stackars gatflickan, var i förtviflan. Långt ifrån -att önska barnets bortgång som det utan tvifvel -lyckligaste för dem bägge, såg det ut som var -lilla Lisas lif hennes eget lifsvillkor. Hon dansade -hvarje kväll hos Mc Vicker i Ali Baba och -de fyrtio röfvarna, men nu hände aldrig mer, -som förr, att några nachspiel följde på föreställningarna. -Hela natten satt hon vakande vid -lillans läger. -</p> - -<p> -Och en dag hade hon fått i sin sorg ett -hysteriskt anfall i matsalen. Det var då som -<a id="page-139" class="pagenum" title="139"></a> -mister Harden, amerikanaren och den förnämste -inackorderingen, hade sagt till den gråtande -mistress Ostroem — med fin ironi anspelande -på olika missförhållanden i huset: -</p> - -<p> -— Att det var ett fattighus och sjukhus, det -har jag länge haft klart för mig. Äfven att det -skall blifva en bordell. Men blir det dessutom -dårhus, skall jag bedja få flytta ... -</p> - -<p> -Hugo stirrade på salongens möbler. De sågo -ut som vanskapliga djur i skymningen. Draperiernas -bollar, plyschtrasor och spetsar liknade -svansar och slamsor på afdragna och till torkning -upphängda hudar. Nere i köket grälade gumman -med de nya pigorna. De svarade med att bedja -henne beskydda dem mot herrn. Han hade natten -förut sökt tränga in i deras rum. Nu blef -det orkan. Kopparlock skrällde stridsfanfarer -och dörrar smällde kanonskott. I stället för -krutrök trängde stekos från härsket flott upp genom -trappan och in i förmaket. Genom de tunna -väggarna hördes Lisas förfärliga hostanfall. -</p> - -<p> -Nordling lyssnade apatiskt. — Hvilket elände -det hela! Och så Ysaïl. Sedan Trocaderonatten -hade han ej sett henne. Ibland trodde han nästan -<a id="page-140" class="pagenum" title="140"></a> -att hon var ett hjärnspöke. Han hade gått flera -nätter ned till Wosslicks källare och där vid ett -glas öl ätit sin gratismåltid för kvällen. Men hon -fanns aldrig där. Ej heller på Trocadero. Hon -hade slutat utan vidare efter ett par dagars uppträdanden -och ej till någon yttrat hvart hon -skulle gå. Ingen visste något om henne. -</p> - -<p> -— Hvem är hon? tänkte Nordling för hundrade -gången. Och han sökte analysera sitt intryck -af henne. -</p> - -<p> -— Älskade han henne? Ja, nej, jo, nej! -Men han kände en fullkomligt vanvettig passion -växa inom sig och slå som blåheta vågor rundt -om honom, när han riktigt tänkte på henne. Hon -var inkarnationen af allt kvinnligt mystiskt, han -kunde tänka sig, och samtidigt det mest fantastiskt -konstnärliga, han någonsin drömt. Det var i -detta det låg: mystiken, kvinnan. Men hvad -skulle till exempel ett förhållande dem emellan -utvecklas till? Äfven under bästa förutsättning, -att han hade inkomster, pänningar, kunde de ju -icke gifta sig. Ej heller till älskarinna dugde -denna sällsamma nattfjäril — de kunde ju knappt -talas vid på samma språk. Och i hennes uppträdande -<a id="page-141" class="pagenum" title="141"></a> -låg lika mycken plötslig köld som glimtar -af impulsiv hetta. Och för resten — hvar -var hon nu? Han skulle troligen aldrig mer se -henne. -</p> - -<p> -Än en gång såg han i detalj scenerna vid -deras två, på det hela så korta sammanträffanden. -Hur hon kommit under åskbyn som en stormsvala -och blåst in bland de olyckliges och förkastades -hop, hur han följt henne i natten och hur den -hemlighetsfulla dörren gäckat hans förhoppningar. -</p> - -<p> -— Hon blef till en symbol och i det öfverspända -tillstånd, Nordling genom de sista månadernas -umbäranden kommit till, var han böjd att tro -det hela en profetisk dröm, en fantasi. -</p> - -<p> -— Hon är en uppenbarelse, en hallucination -— och jag, jag äter för litet ... -</p> - -<p> -Dörren till förmaket kastades upp och värdinnan -kom in. Hennes gumkinder voro blossande -röda, den lilla näsan het som ett spiselkol och -ögonen rödgråtna. Några grå testar flaxade under -den svarta och flottiga hårrosetten. -</p> - -<p> -— Å, herre gud, mister Nårdling, oj, oj, oj, -— nu dör miss Mauds unge, och människan ä’ -<a id="page-142" class="pagenum" title="142"></a> -ju inte hemma — och mister Harden, oj, oj, oj -— och Ostroem, det eländet, tänker gå! -</p> - -<p> -Hugo blef genast vaken. Ysaïlfantasierna -försvunno som skyar i stark blåst; här var endast -Chicago, staden utan sagor, men med verklighetshistorierna -präntade på hvarje dagssida — och -mycket starkare och underbarare och grymmare -än barndomsbibliotekets illustrerade häftesskatt. -</p> - -<p> -Han reste sig ur orgeln. -</p> - -<p> -— En doktor — har ni inte inte — -</p> - -<p> -— Jo, certainly, jo, men doktor Frick är -inte hemma, ska man ta en amerikan? -</p> - -<p> -— Naturligtvis, för all del, mistress Ostroem ... -</p> - -<p> -Gumman skrek några befallningar nedåt trappan. -En dörr smällde i källarvåningen. -</p> - -<p> -— När jag kom in så låg det lilla kräket -och var alldeles blå i ansiktet — hon kväfs bestämdt — -</p> - -<p> -Hugo afbröt. Han kallsvettades af vanmäktigt -medlidande och förtviflan. -</p> - -<p> -— Snälla fru Ostroem, säg ej mer! Om jag -skulle springa ner till Mc Vickers? -</p> - -<p> -— Yes, yes — men först ska’ väl mister -<a id="page-143" class="pagenum" title="143"></a> -Nårdling höra hvad doktor Smith säger — han -bor i hörnet af Chestnut och Dearborn — -</p> - -<p> -— Ja, visst, javisst — certainly. -</p> - -<p> -Det ringde. -</p> - -<p> -Hugo skyndade ut och slog upp dörren åt -gatan. På trappan balanserade en orakad och -halfsluskig, svartklädd figur. Han bar i handen -en aflång, nött läderväska. Han lallade: -</p> - -<p> -— As — as — as long as — as there’s — -life — hick! — you know, there is — there’s -hope — hick! — you know ... -</p> - -<p> -Det var doktor Smith. -</p> - -<p> -Han låtsades springa uppför trappan, men -halkade tillbaka. Uppkommen, tog han ett snedsteg. -Han luktade karbol och visky. -</p> - -<p> -— Excuse me, stammade han, men business -is business. Jag känner ej detta hus. Hvem — -hvem är det som skall betala mina tjänster? -</p> - -<p> -Nordling skakade som i frossa. -</p> - -<p> -— Doktor, sade han, vi äga detta hus. -</p> - -<p> -— För all del — jaså. Well, ni förstår, jag -har i två hela år, sir, fått läsa på min examen, -två års studier, sir, innan jag fick graden i mitt -college i Wisconsin ... Det är lång tid för en -<a id="page-144" class="pagenum" title="144"></a> -fattig man. Förut var jag bara simpel barberare. -Men det är arbete, sir, som skapar det grandiosa i -vår nation, sir. Vår stolta örn skall alltid breda -sina vingar öfver ett stjärnströdt — nej, jag menar -öfver ett folk af fria söner, sir. Jag tar -endast fem dollars, sir. Det är ju bara ett -litet barn. Annars är jag kirurg, sir, kirurg och -specialist i veneriska sjukdomar ... -</p> - -<p> -Hugo ryste. Han öfvervägde om han skulle -släppa in den druckne charlatanen eller slunga -honom i gatan. Men fru Ostroem kom ut och -bad nigande doktorn stiga in. -</p> - -<p> -Han trängde fram till sängen, där lilla Lajsa -låg döende. Hennes ögon hade ingen blick längre -— de liknade en slocknad fågels. De små bleka -läpparna voro halföppna. Hårets gula slingor -voro fuktiga af svett och lågo som brutna stjälkar -på det grådaskiga örngottsvaret. -</p> - -<p> -Doktor Smith fläkte upp täcket och blottade -den utmärglade lilla kroppen. Hugo tyckte sig -bevittna ett våldtäktsförsök. Fru Ostroem började -snyfta. I dörren trängdes pigorna. -</p> - -<p> -— Finns det någon visky? frågade läkaren. -</p> - -<p> -— Hvad till? sade Nordling skarpt. -</p> - -<p> -<a id="page-145" class="pagenum" title="145"></a> -— Hvad till? Till att ge det lilla liket förstås -och äfven gnida det med. Så länge det finns -lif, finns hopp. -</p> - -<p> -Han öppnade sitt läderfodral. Det innehöll -saxar, tänger, lancetter och knifvar. De voro -otvättade. På en del funnos blodstänk, andra -sågo ut som öfverdragna med en hinna af var, -några voro rostiga. -</p> - -<p> -Det flammade rödt för Hugos ögon. Han -slog igen locket till väskan med en smäll. -</p> - -<p> -— Gå ut, sade han, pekande på dörren, gå -ut. Ni är drucken. -</p> - -<p> -— Sir, skrek Smith, är ni galen? Ni, ni -— ni svensk! Förbannade svensk — -</p> - -<p> -Nordlings hjärna glödde. Han rusade på -amerikanaren, fattade honom i strupen och körde -honom baklänges genom dörren, ut i farstun, ut -på trappan. Där kastade han honom handlöst -utför stentrappstegen. -</p> - -<p> -Smith låg på trottoaren. Nordling sparkade -ned instrumentlådan. Därpå ilade han ned. -</p> - -<p> -Doktorn hade ej skadat sig. Hans ögon sprutade -skräck och tungan lallade: -</p> - -<p> -— Så länge det finns lif ... -</p> - -<p> -<a id="page-146" class="pagenum" title="146"></a> -Svensken visste ej mer hvad han gjorde. -Han grep på nytt Smith i strupen, ryckte upp -honom och höll honom mot ett kastanjeträd, pressande -hufvudet hårdt mot stammen. -</p> - -<p> -— Ni är ingen doktor, hväste han, ni är en -humbug, ni är en mördare! -</p> - -<p> -Han skakade honom våldsamt. Han kände -en jättes krafter växa i sina muskler. Gnisslande -med tänderna röt han: -</p> - -<p> -— Akta er, jag skall i morgon anmäla er — -jag känner dussintals läkare. -</p> - -<p> -— Släpp mig, rosslade Smith. — Släpp mig -för guds skull — jag ber er om ursäkt — jag är -en fattig man — jag är specialist — -</p> - -<p> -Hugo släppte honom. Smith raglade i väg. -På trottoaren låg fodralet. -</p> - -<p> -— Hej, ropade Nordling, kom tillbaka. -</p> - -<p> -Doktorn låtsade ej höra. -</p> - -<p> -Då sprang svensken med en ed efter honom. -Han grep honom i axlarna. Smith blef hvit i -ansiktet af förskräckelse: -</p> - -<p> -— Jesus människa, ni tänker väl ej mörda -mig? -</p> - -<p> -<a id="page-147" class="pagenum" title="147"></a> -— Gå tillbaka! Tag upp fodralet och tag -det med er! -</p> - -<p> -Smith lydde hundundergifvet. Därpå gjorde -han en stor krok öfver gatan och försvann i -skymningen. -</p> - -<p> -Nordling stod som bedöfvad ett ögonblick. -Han kunde ej tänka klart. Så fick han höra fru -Ostroems gråt och pigornas jämmer från trappan. -Han gick fram. -</p> - -<p> -— Mistress Ostroem, sade han lugnt, var ej -rädd — det blir intet obehagligt. Nu går jag -ned och hämtar miss Maud. -</p> - -<p> -Han vände och gick fram till Clark street. -Han var åter alldeles lugn, ehuru det kändes -som kröp det af myror inom hufvudskålen. Utbrottet -hade varit en naturlig reaktion, mindre -gällande Smith än hela den hungerperiod, det -nya landet låtit honom genomgå. Han smålog: -</p> - -<p> -— Jag håller på att bli amerikanare. -</p> - -<p> -Då han kommit fram till hörnet, där dadelförsäljaren -stod vid sin kärra, kom han ihåg, att -han ej hade några pängar. Men han kunde ej -förmå sig att gå tillbaka och låna af gumman. -</p> - -<p> -<a id="page-148" class="pagenum" title="148"></a> -— Jag får gå ned, resonerade han, gå -raskt i stället för att åka. -</p> - -<p> -Och han började halfspringa. -</p> - -<p> -Han nådde bron, utan att hafva uppfattat -husen och folket omkring sig. Han fortsatte brådskande -in i staden. Vid hörnet af Monroe street -vände han till vänster. Där låg Mc Vickers stora -teater. De elektriska ljusskyltarna strålade öfver -kolossala affischer med färglysande scener ur -pantomimen Ali Baba och de fyrtio röfvarna. -</p> - -<p> -Han gick in i närmaste gränd. Där borde -sceningången finnas. Långt bort brann en glödlampa. -Kulisser lågo hopfällda på en långkärra, -som stod utanför en tämligen bred sidoport. Hugo -steg in. Ingen syntes. Han gick uppför en brant -stigande gång, upplyst af gaslågor, som brunno -orangeröda inom ståltrådsnät, och kom till en -gård. Ett par glasdörrar ledde dit ut. Han stötte -upp den ena och ett häftigt drag uppstod, som -med en smäll åter klämde igen svängdörren. -Nordling hörde steg och vände sig om. Då såg -han en liten svart skinndörr glappa på sina gångjärn -alldeles bredvid sig. Han klämde sig in -och befann sig nu vid scenuppgången. En bred -<a id="page-149" class="pagenum" title="149"></a> -trappa förde med några steg upp till klädloger -och scengolf. -</p> - -<p> -Nordling tvekade. Ridån måste nyss ha fallit -för någon akt, ty handklappsstormen aftog och -orkestern började spela mellanaktsmusik. Hugo -beslöt våga försöket. -</p> - -<p> -Han steg långsamt uppför den breda trappan. -Skrattande och fnissande flickröster hördes ofvanför -hans hufvud. En ny, kort trappa syntes innanför -en dörr. Han såg nu, att han befann sig på -en sorts plattform af trä och ville gå vidare. -</p> - -<p> -Men han motades vid ingången af en karl i -solkig frack och byxor, fläckade af fuktig sågspån. -Det groteska i mannens klädsel ökades af -att hans trubbiga näsa var rödsminkad — den -glänste som cinnober — och att i stället för -stärkskjorta visades en vanlig brungrå ylletröja -inom västens urringning. -</p> - -<p> -— Hvad vill ni? skrek karlen — det hördes -på hans uttal att han var irländare — här kommer -ingen in. Eller ä’ ni fotografen? -</p> - -<p> -Hugo stirrade uppåt trappan. Bakom den -lille löjlige mannens rygg vällde en bred ljusflod, -ej olik månsken. Den sneddade det dammtjocka -<a id="page-150" class="pagenum" title="150"></a> -dunklet i en skarp vinkel, ungefär från axeln till -golfytan, en meter från fötterna, där den slog -cirkel. Äfven träställningen utanför scendörren -belystes delvis af denna glänsande kaskad. Underliga -apparater af nickel och mässing skeno i -ljuset som nypolerade. En del liknade kranar, -andra häfstänger. Vanliga tåg och tåg af stål, -linor, rep och smala kablar linjerade upp dörramens -interiörrektangel. -</p> - -<p> -— Nå, satan, förbannelse, hva’ i alla — -brusade figuren allt häftigare. -</p> - -<p> -— Jag skulle — jag <a id="corr-8"></a>skulle vilja träffa Maud. -</p> - -<p> -— Maud? Mauda er långt in i — -</p> - -<p> -— Nej stopp, vänta litet. -</p> - -<p> -Hugo äntrade uppför stegen. -</p> - -<p> -— Hör på, sade han, jag är hennes — hennes -vän, förstår ni? Vi bo på samma ställe. Nu -håller hennes barn på att dö. -</p> - -<p> -Irländaren tog ett steg <a id="corr-9"></a>tillbaka, kanske inför -Nordlings resligare växt, måhända för allvaret -i hans röst — men mest såg det ut som om han -trott sig se en dåre. -</p> - -<p> -— Hvilken Maud menar ni? frågade han i -förändrad ton. -</p> - -<p> -<a id="page-151" class="pagenum" title="151"></a> -Hugo teg. — Ja, hvad hette hon väl, den -svenska gatflickan, som om kvällarna dansade -bland hundra andra olycksbarn — och förmodligen -i bortersta ledet — under ett tillfälligt engagemang -för några cents för aftonen, vid en -lysande teater långt ut i västerns hufvudstad? -Maud, hade hon ju sagt till honom den där sagokvällen, -men gamla mistress Ostroem kallade -henne Lisa. Svenska Lisa — hvarför inte? -</p> - -<p> -Högt sade han: -</p> - -<p> -— Hon kallas visst Maud, men — -</p> - -<p> -Den lille mannen afbröt: -</p> - -<p> -— Här finns bara en Maud: Maud Williams, -sångerskan. Och henne kan det väl ej vara? -</p> - -<p> -Han log, dock ej elakt, i det hans blick öfverfor -Hugos slitna dräkt. -</p> - -<p> -Nordling rodnade ofrivilligt. -</p> - -<p> -— Nej, naturligtvis inte. Men — hon heter -också Lisa? -</p> - -<p> -Irländaren skakade på hufvudet: -</p> - -<p> -— Vet inte ... -</p> - -<p> -— Hon ä’ bara figurantska — för tillfället -— hon ä’ svenska — -</p> - -<p> -— Ah! -</p> - -<p> -<a id="page-152" class="pagenum" title="152"></a> -Det kom ett nytt uttryck i det clownliknande -ansiktet. Det var ett uttryck af resignation och -smärta, men ett uttryck utan våldsam öfverdrift, -liksom hade äfven detta minspel tillhört de nötta -och inlärda grimaserna. Men då Hugo litet förvånad -vidgade ögonen, försvann under hans blick -den förstående glimten och samma liknöjda, på -en gång slappa och hårda anlete som förut mötte -honom. -</p> - -<p> -— Svenskan, fortsatte aktören, jaså svenskan. -Ja, käre vän, hon — hon är borta. -</p> - -<p> -— Är hon borta? -</p> - -<p> -På nytt kom detta outgrundliga i ansiktets -apmask. Och när nu Nordling såg på honom, -igenkände han plötsligt uttrycket. Det var ej den -kalla reflexen från kalciumljusets bländpelare, -det var ej heller återskenet af någon sympatikänsla -eller en inre värmevåg, som färgade för -minuten masken midt emot honom med äktare -smink. Nej — det var samma flyktiga min af -grubbel, ångest och broderssökande, som han -iakttagit i zigenerskans mörka anlete stormkvällen -på krogen vid Clark street och i den buttre poliskonstapelns -uppsyn ett ögonblick under månskensnatten -<a id="page-153" class="pagenum" title="153"></a> -utanför den sömnlöse millionärens -villa vid Michigansjön. Denna plötsliga uppenbarelse -af hjälplöshet inför någon stor gåta, famlandet -efter en likes hand i mörkret — detta -något, som ej anletsdragen mäktade dölja, hur -stelnade de än för öfrigt voro. -</p> - -<p> -Hans reflexioner varade endast några sekunder, -liksom den andres minspel var lika öfvergående. -Det hväste till öfver deras hufvuden -och ljuset skiftade, mörknade, strålade därefter -med förnyad styrka och föll åter som förut, endast -en hårsmån rubbadt från första läget, slående -en cirkelrund hvitfläck på golfvets dammiga -tiljor. -</p> - -<p> -— Ja, ja, sade irländaren, hon är borta. — -Jag själf har ju intet med detta att skaffa — -jag är bara en low comedian, en akrobat, som -slår volter i apkostym — liksom hon var en -dancing-girl. Nå, hon sa’ att hon kom från the -Royal Opera in Stockholm — well, well. Men -låt oss säga att hon ej kunde något — nej, verkligen, -ingenting kunde hon. Så blef det gräl i -kväll, pantomimen går ej längre som den skulle -och vår stagemanager är brutal. Veckans lön -<a id="page-154" class="pagenum" title="154"></a> -hade svenskan redan fått i förskott, dessutom -var det ett par plikter, hon och en tio stycken -till fingo gå. Good bye! Nå —? -</p> - -<p> -Han slog ut med händerna, höjde på axlarna -och knep ihop med ögonen. -</p> - -<p> -— Ja, sade Hugo, jag känner knappt flickan -och jag är ej hennes älskare. Men, som sagdt, -hennes lilla barn är döende ... -</p> - -<p> -Han stod och tänkte på uttrycket »bara en -dancing-girl». Och det födde en idéassociation. -Han mindes Degasutställningen uppe på the Art -Institute, där bland de sällsynta verken äfven -en del af mästarens kolstudier hopbragts. Det -var en helt liten teckning — en flicka, knotig, -mager, utsvulten, öfvertränerad; en dansös, men -beröfvad rampens glansljus, pudrets och tuschens -fernissa, paljetternas skimmer. Flämtande böjde -hon sig ned i kulissvrån och snörde hop skornas -korsband kring smalbenet. Hur ful, hur kantig, -hur trött hon var med hvassa armbågar och -stela, osköna vador. En grändunge ur rännstenssmutsen -— en ... Only a dancing-girl. -</p> - -<p> -En elektrisk klocka ringde, skarpt, så att de -båda ryckte till. Nästan samtidigt hördes en gäll -<a id="page-155" class="pagenum" title="155"></a> -stämma ropa något, därpå ljödo kraftiga flatslag -i händerna och en van, befallande röst yttrade -en lång ramsa i myndig kommandoton. Den -tycktes komma från alldeles öfver deras hufvuden. -</p> - -<p> -Aktören rätade upp sig. -</p> - -<p> -— Jo, jo, sade han, o yes, jag förstår. -</p> - -<p> -Han nickade. -</p> - -<p> -Nordling såg, hur på ömse sidor om den -rödsminkade näsan runno tårar. Och han hörde -clownen hviska, hest och underligt: -</p> - -<p> -— Jag var också en gång — länge se’n -— Dublin — kär i en danserska. Ja, ja, jag -lefde på henne — då. Poor girl, död nu. Hon -hette Maggie. -</p> - -<p> -— Han tror mig ej, mumlade Hugo. -</p> - -<p> -Högt sade han: -</p> - -<p> -— Nå, tack då, adjö. -</p> - -<p> -— Måste klä mig, skrek irländaren i sin förra -ton, apa — kullerbyttor — -</p> - -<p> -Och han försvann midt genom den snedstrålande -ljusfloden, hvilken tycktes insuga, förtära, -bränna upp hans skugga. -</p> - -<p> -Då Nordling gick ned den brant sluttande -gången, hvars gaslågor inom sina metalltrådsglober -<a id="page-156" class="pagenum" title="156"></a> -fladdrade för draget från gården, uppstämde -orkestern därinne en skrällande souzamarsch. -Tonerna ekade ut i gränden, som nu -var mörkblå. Man hörde egentligen endast rytmens -poängtering från skallande bastubor, trummor -och lock. -</p> - -<p> -Trött vandrade Hugo hemåt. Det var en -kylig kväll, men med klar himmel — vinden -kom från norr och molnen hade drifvits ut öfver -Michigan. Stjärnorna brunno kallt och klart. -Det skulle bestämdt blifva tidig vinter. -</p> - -<p> -Hugo frös vid tanken. -</p> - -<p> -— Om jag ej inom fjorton dagar har arbete, -vandrar jag ut på landsbygden och se’n får det -gå hur det vill. Det blir naturligtvis döden. -</p> - -<p> -Öfver bron. Den långa gatan upp. Utanför -Wosslicks hejdade han sig, men fortsatte genast. -Han hade så när fallit för frestelsen att gå in -och bedja att på kredit få dricka visky. -</p> - -<p> -— Om nu O’Neill ville komma, tänkte han, -så skulle jag supa mig full med honom, så full -att vi båda blefvo lika tokiga. -</p> - -<p> -Ändtligen Chestnut street. Han smög fram -till huset. Matsalsfönstren lyste, det var fullt -<a id="page-157" class="pagenum" title="157"></a> -med gäster. Han såg upp mot porten: jo, mycket -riktigt, där satt redan fäst vid vredet en liten -krans med stor rosett och långa band. De voro -hvita, till tecken af att ett barn dött. Hugo -undrade om de ej snart skulle få sätta dit äfven -ett par långa, svarta florsband, utmärkande att -en fullvuxen, att modern följt efter. -</p> - -<p> -— Hvar kan hon vara? -</p> - -<p> -Han upprepade halfhögt frågan i tamburen, -där det var mörkt. -</p> - -<p> -Då kom gamla fru Åström fram. Hugo såg -i det svaga ljuset från gatans lykta att hon var -svartklädd. Han blef rörd. -</p> - -<p> -Gumman snyftade: -</p> - -<p> -— Hon har varit här, stackars människa. -Stackars, stackars flicka, det är nog inte roligt. -Nu ä’ hon så ensam, liten. Och det blir nog -bara elände nu. Hon grät inte — var inte det -underligt? Hon bara stod och såg på det lilla -liket, vet mister Nårdling. Så gaf hon mej tio -dollars och så gick hon rätt ut. Men efter tio -minuter kom Linn, the undertaker, han som har -begrafningsbyrån, vet ja’, på Clark street och -satte upp bandet, di brukar, på dörr’n. Då hade -<a id="page-158" class="pagenum" title="158"></a> -hon varit inne och sagt till om ekkista, och allt. -Och betalt, och allt. Herre gud, ja. Bara hon -nu inte går och gör sig något illa. -</p> - -<p> -Från köket skreks något. Soppan var slut -och fru Ostroem måste ned. -</p> - -<p> -Hugo gick upp på sitt lilla rum. Han ville -ej äta. Ville ingenting. Utan att kläda af sig -lade han sig raklång på sängen och stirrade upp -i mörkret. Ett nätskuggverk från fönstret dansade -på det gipsstrukna taket. Det liknade fladdrande -svarta fjärilar på ljus botten. Grändlyktan kastade -öfver bakgården, genom det gamla trädet vid -planket, detta ljusspel. Hugo stirrade och stirrade. -</p> - -<p> -Och han önskade att han som lilla Lajsa -i rummet inunder nu varit riktigt borta. -</p> - -<p class="tb"> -* *<br />* -</p> - -<p class="noindent"> -Men svenska Lisa, den lilla danserskan, gick -ensam ned en yttergata som förde till flodmynningen. -</p> - -<p> -Hon kände sig trött intill döden och hennes -hufvud tycktes henne tomt. Och dock låg ett -leende kring läpparna, öfver hvilka ännu smink -<a id="page-159" class="pagenum" title="159"></a> -och puder voro fästa. Hennes ögon sågo rakt -fram, och pupillerna liknade två orörliga punkter. -</p> - -<p> -Då hon kom fram till det höga kajverket, -som här löpte i höjd med flodbroarnas räcken, -uppsökte hon en plats hvar hon kunde stiga ned -för de sluttande sidorna. Hon fann en smal -öppning bakom ett stort varuhus, och försiktigt -klifvande nedför branten och hållande sig i de -stora pålar, som likt master stucko upp ur -sanden, tandande hela bäddens kam, ända ned -till vattenytan, nådde hon sjön. -</p> - -<p> -Solen hade gått ned, det var mörkt. Stora -skybankar stodo upptornade öfver Michigan -bakom hamnpiren, hvars röda fyrljus blänkte mot -den svartblå väggen. Men strimmor af gult och -rödt satte inslag i molnen längre västerut. Och -från yttersta kajudden, på andra sidan flodarmen, -där de stora handelshusen, fruktbasarerna och -fiskkvarteren lågo, strömmade bländande elektriskt -ljus. -</p> - -<p> -Lisa gick ned till vattnet. Hon gick ut i -vattnet. Det skvalpade öfver hennes skor. -</p> - -<p> -Hon stod mellan två kolpråmar. Vattnet, -oljigt och dyigt, gungade all slags orenlighet. -<a id="page-160" class="pagenum" title="160"></a> -Det var allt upptänkligt, från döda råttor till -skalen af apelsiner och bananer. Det var korkar, -spån, papper och allt som en stor stad dagligen -ger ifrån sig. -</p> - -<p> -Men Lisa kände ej stanken, märkte icke -orenligheten, det bortkastade och förbrukade -affallet och skräpet, som floden vaggade. Hon -tänkte på en saga. -</p> - -<p> -Det var sagan om lilla Lisa. Hon som flöt -utomlands på ett stort näckrosblad och träffade -alla de stygga och fula paddorna i lifvet och -som fick skälfva af köld och digna af trötthet -och hunger. Men som till sist kom till prinsens -slott och fick hvita vingar och drog in i all sköns -härlighet. -</p> - -<p> -Danserskan gick längre ut. Vattnet nådde -henne öfver höfterna, det började draga nedåt i -kjolarna. -</p> - -<p> -Från Rush streets katolska kyrka, Notre -Dame, ringde plötsligt klockor. Ljusen från -hallarna nådde nu tvärs öfver floden klart och -tydligt gatflickan. -</p> - -<p> -Och i deras spel förvandlades allt. Vattnet -lyste som smaragd. Bananasskalen blefvo till -<a id="page-161" class="pagenum" title="161"></a> -guldglänsande båtar, hela flottiljer, som drefvo -ut att möta prinsessan. Himlen flammade i solnedgång, -fyrens ljus lyste som en stjärna och -smala silfverband tycktes fläta sig öfver vattnet -för att emottaga den väntade. -</p> - -<p> -Hon knäppte händerna, tryckte dem hårdt -mot bröstet, slöt ögonen och lät sig falla framstupa. -</p> - -<p> -Det smutsiga vattnets vidgande ringar skimrade -i regnbågens färger, vredos till förgätmigejkransar, -inom hvilka små armar vinkade och -barnaögon tindrade; alla stjärnor strålade, alla -ljus lyste och alla klockor klungo och spelade -den kväll, lilla Lisa gick in i sin sagas himmelrike. -</p> - -<h3 class="chapter" id="chapter-4-2"> -<a id="page-162" class="pagenum" title="162"></a> -<span class="line1">VIII.</span><br /> -<span class="line2">En historia om hösten.</span> -</h3> - -<p class="first"> -Det var i slutet af oktober. -</p> - -<p> -Hugo Nordling hade i öfver en veckas tid -logerat hos en bekant, en snickare, den man, -som delgifvit honom nyheten om det sista pänningebrefvet. -</p> - -<p> -Han hette Mattson. Det var en enkel karl, -men med de förutsättningar för sitt goda uppehälle, -som det nya landet fordrade i yrkesskicklighet, -arbetsamhet, sparsamhet och ordentlighet. -Han hade varit tio år i den stora staden, ständigt -knogande, aldrig utan arbete, men ändock ej -ägande förmågan att höja sig öfver de tio tusen -kamraterna. Sålunda var han ej sin egen, hade -aldrig kunnat börja ens den anspråkslösaste lilla -verkstad. På de stora fabriker, där han arbetat, -<a id="page-163" class="pagenum" title="163"></a> -hade han aldrig stigit till någon slags förman. -Ej heller hade han gift sig och följaktligen ej -skaffat eget hus på egen grund. Men han hade -alltid varit väl aflönad och hans sparbanksbok i -Illinois Trust and Savings Bank var på insättningssidorna -välfödd. -</p> - -<p> -Hugo hade lärt känna honom på inackorderingsstället. -De hade haft rum bredvid hvarandra -och språkat tillsammans om kvällarna vid pipan -och lagerölet. Hugo tyckte om honom på det -vis, en sådan natur alltid gör: som en pålitlig -och god man, visserligen djupt underlägsen i -andliga ting, men med sund och praktisk blick -på omgifning och världens enklare vägar. Mattson -såg upp till Nordling, viss om att han en gång -skulle blifva något för svenskarna mycket hedrande -bland de nackstyfva yankeeborna, som han -aldrig lärde sig blifva kamrat med — endast -arbetsdjur åt. Hur det var, hade Mattson aldrig -glömt sitt land, han längtade hemligt tillbaka till -sin bygd där han tänkte sig — så gick drömmen -— en gång få köpa ett litet ställe, en bättre -bondgård, ja, en liten herrgård. — Och nu var -drömmen färdig, om ett par veckor skulle han -<a id="page-164" class="pagenum" title="164"></a> -vara öfver på den andra sidan med späckad -plånbok — öfver, för att aldrig mer fara på det -stora vattnet. -</p> - -<p> -Mattson hade det sista halfåret bott i Lake -View, långt norr upp. Han hade haft en liten -våning och eget hushåll. Då Hugo beslutat, som -en sista planka, att uppsöka snickaren, hade han -genast fått en soffa i salen att ligga på och därjämte -själffallet inbjudits deltaga i alla måltider. -Mattson hade förbättrat dessa betydligt, han var -glad få inför Nordling utveckla sina hemkomstplaner. -</p> - -<p> -Det var ej roliga samtal för Hugo. Han -kände sig som en hund vid smulorna från den -rike mannens bord. Han försökte emellertid -gifva alla de råd och upplysningar han kunde -om det lämnade fosterlandet. Och så hade dagarna -gått — i dag skulle Mattson resa. De -stora höstexkursionerna med lägre biljettpris hade -just börjat och Mattson köpt sin steeragepassage. -Ty det kunde ej falla honom in att ens nu sikta -så högt som till en andra-klassfärd. -</p> - -<p> -En natt till skulle Hugo ligga kvar. Sedan -<a id="page-165" class="pagenum" title="165"></a> -var alltsammans uthyrdt och möblerna sålda till -en tysk snickarmästare. -</p> - -<p> -De sutto alla tre vid den nyss slutade måltiden. -Kofferten och en lår voro nedsända. -En sista omgång fatöl var efterskickad och nya -cigarrer tända. Tysken sade något om Vaterland -och att han tänkte resa hem om fem år med -hustru och barn för att visa dem Berlin, kejsaren -och Grossvater och Grossmutter. Och, tillade han, -dricka ett sådant öl, som endast Deutschland -bryggde. -</p> - -<p> -— Sverige är mycket vackert, sade Mattson. -Och Stockholm är en af världens vackraste städer — det -vet ni väl, mister Schultze? -</p> - -<p> -Schultze nickade och bolmade. -</p> - -<p> -— Ja, ja, gewiss. -</p> - -<p> -— Det är annat än Chicago. -</p> - -<p> -Hugo satt tyst. Hvad sade de? Hur skulle -det bli? -</p> - -<p> -— Och, sade tysken, när tänker mister Nordling -resa hem? -</p> - -<p> -Ja, när? Han skulle aldrig mer se sitt -gamla land. Men i öronen låg ännu ljuden af -tyskens fem år och han svarade i ett stelt leende: -</p> - -<p> -<a id="page-166" class="pagenum" title="166"></a> -— Om fem år. -</p> - -<p> -— So, vi fare då på samme dampfer, man -får mycket bättre mat på tyska linjerna ... -</p> - -<p> -Hushållerskan, en gammal smålandsgumma, -hvars barn, två söner, omkommit genom olyckshändelse -vid brobyggnad, och nu fick försörja -sig på gamla dagar i stället för den hvila, till -hvilken hon efterskickats, kom med ölet i en -handkanna. Mattson blåste af fradgan och serverade. -</p> - -<p> -— Skål för Sverige, sade han. -</p> - -<p> -De drucko. -</p> - -<p> -Glasen fylldes med de sista dropparna och -Schultze reste sig. -</p> - -<p> -— Skål för gamla Tyskland, sade han. -</p> - -<p> -De drucko. -</p> - -<p> -Nordling tittade i kannan. Det fanns ej något -kvar till en skål för Amerika. -</p> - -<p> -Det var tid att gå ned till stationen. Tysken -tog afsked, Hugo skulle följa sin värd. -</p> - -<p> -Kabelvagnen rusade genom gatorna. Förbi -den stora parken, ned Clark, in i tunneln. Upp -igen mellan de höga husen, hvars toppar redan -sveptes i ett svafvelgult töcken. Genom vindlande -<a id="page-167" class="pagenum" title="167"></a> -passager, där folk trängdes och lyktor började -flamma. Det sorlade omkring dem, stadens lungor -flämtade. Vid hörnen blåste oktobervind, hvirflande -om med smuts, spillning, stickor och strån. -Ändtligen lyste järnvägshallens stora fönster. -Järn- och glaskupolen liknade en ofantlig ostkupa. -</p> - -<p> -Vid alla perronger stodo ångande tåg. De -bevakade gallergrindarna släppte långsamt igenom -den ringlande strömmen af resande — mest -hemåtvändande invandrare. Svindlande högt upp -under glastaken, där ångmassor simmade som -skyar, hängde stora glober, hvars intensiva ljus -utsände hvita strålknippen som från solar. Det -ekade rundt om af hvisslingar, af klockringningar, -af hammarslag, af röster och tramp från tusen -fötter. -</p> - -<p> -Vid en upphöjning, belamrad af koffertar af -alla slag, stannade Hugo och snickaren. Stapeln -af resgods reste sig öfver dem som ett hus. -</p> - -<p> -De hade god tid. Nordling visste ej hvad -han skulle säga. Det förekom honom som skulle -han själf aldrig få lämna staden — äfven i lyckligt -fall, med arbete och pänningar, skulle ej landet -vidare släppa honom. Han var död för den där -<a id="page-168" class="pagenum" title="168"></a> -andra sidan, dit Mattson och alla rundt omkring -gingo. Han tyckte sig se, hur han i framtiden -ofta följde hemresande vänner ned till en station -och där tryckte deras händer och sade: -</p> - -<p> -— Farväl — hälsa det gamla landet. -</p> - -<p> -Liksom man bjuder en döende afsked på -väg till något imaginärt, något som man i barndomen -visste finnas, men sedan förlorat tron på, -tappat bort. -</p> - -<p> -På en godskärra satt en sjöman. Han var -brun som en kaka tuggtobak och hade blåa -tuschskepp och ankaren på händerna och armlederna. -I handen höll han en liten kardus i -stanniolomslag och med indigofärgad etikett. Den -föreställde en sjöman, som stod på ett ben bredvid -en tågrulle och svängde sin mössa i skeppsdans. -Tobakens namn lästes öfver: Sailor Boy. -Ett knyte stod bredvid kärran. Ur karlens ficka -hängde en lång ostindisk näsduk i granna färger. -</p> - -<p> -— Hej, sade han, kom hit, boys, och tag -en bit. Tugga och var glad, ty nu segla vi tillbaka -till Old England! Tillbaka till merry old -England. Home, you know. -</p> - -<p> -Och han började sjunga med skroflig röst -<a id="page-169" class="pagenum" title="169"></a> -någon sjömanssång, som handlade om hem och -älskad kust och fosterland och stormar och strid -och försvar och hjärtan som alltid skulle klappa -för dear old England. -</p> - -<p> -— Adjö, sade Nordling plötsligt. — Jag kan -ej stå här längre. Tack, Mattson och — och -hälsa Sverige. -</p> - -<p> -Han gick raskt sin väg utan att se sig om. -Det kändes som krympte hjärtat våldsamt samman, -som kramadt af en fruktansvärd hand. Och därpå -fylldes bröstet med något hett — bestämdt skulle -det sprängas och hjärtat brista. -</p> - -<p> -— Nu är sista förtöjningen kastad, sade han. -Han sade om frasen flera gånger, men visste ej -hvarför. Utkommen på trappan kände han att -det regnade, graniten var svart af regn. Det var -kallt och kändes skönt. Han gick rakt fram med -ansiktet uppåtvändt, höstregnet sköljde som strida -tårar öfver kinderna. En spårvagn stannade. -Han klättrade upp och den rullade vidare. Först -i tunneln märkte han att det händelsevis varit -ett nordsidans kabeltåg, som han gått upp i. -Det kunde lika gärna hafva varit västsidans linje, -ty han brydde sig för stunden ej om hvad han -<a id="page-170" class="pagenum" title="170"></a> -gjorde. Han hade icke ens pängar till afgift för -färden. Då konduktören kom fram, såg han upp -och sade endast: -</p> - -<p> -— Jag har inga pängar. Jag är utan arbete. -Jag är mycket trött. Låt mig åka upp till Lake -View. -</p> - -<p> -Konduktören såg på honom ett ögonblick, -svarade ingenting, men gick därefter tillbaka till -sin plattform. Vagnen for vidare i regnet. -</p> - -<p> -Nordling återvann småningom sin behärskning. -Han tänkte på konduktörens medgifvande -och tyckte strax att det på nytt bedrägligt ljusnat -omkring honom. Denne främmande karl hade -utan vidare kunnat brutalt kasta af honom, men -i stället — ah, människorna här voro dock ej -så farliga, endast de togos på rätt vis. Kunde -han blott få minsta lilla inkomst. -</p> - -<p> -Det drog svalt från vagnens öppna framsida. -Takets läderstroppar fläktade bakåt för vinden. -Den stora lyktan på motorvagnen var tänd, ljuset -skar dimman i triangelform. Butikfönstren, fullklistrade -med valupprop, började tändas. -</p> - -<p> -Vid hörnet af Chicago avenue steg Hugo af. -Han ville se om något bref möjligtvis kommit -<a id="page-171" class="pagenum" title="171"></a> -till Ostroems. Då han hoppade ned, vände han -sig till konduktören, som redan drog i klocksträngen, -signalerande till föraren att fortsätta. -</p> - -<p> -— Tack för er hygglighet! -</p> - -<p> -Konduktören, skramlande med sin pänningväska, -svarade endast, utan att vända på hufvudet: -</p> - -<p> -— All right. -</p> - -<p> -Vagnen försvann i den tätnande dimman, de -bakre taklantärnorna lyste som två runda ögon -och luftledningens koppartrådar hväste och sjöngo -länge öfver Nordlings hufvud. Då ett nytt stort -searchlight dök upp öfver spåren, klyfvande töcknet -i trekantsljus, gick ändtligen Hugo. -</p> - -<p> -Det fanns intet bref. Han stannade ej för -att träffa någon utan vandrade modfälld vidare. -</p> - -<p> -Som han gick, fick han hastigt känslan af -att någon följde efter honom. Tvärgatan var -smal, trädplanterad och hade broläggning öfver -trottoarerna. Den var dimhöljd och folktom. -Steg i takt med hans egna ljödo, då han lyssnade, -bakom honom. -</p> - -<p> -Han stannade. -</p> - -<p> -Långt bort i det gulgråa, sväfvande dunklet -<a id="page-172" class="pagenum" title="172"></a> -stannade då också en svart gestalt. Den såg -liten och undersätsig ut. -</p> - -<p> -Nordling fortsatte några steg och vände se’n -plötsligt. Mannen bakom hade börjat gå men -sprang nu åt sidan och doldes af ett träd. -</p> - -<p> -Hugo väntade länge. Därpå gick han långsamt -tillbaka. Ingen syntes. -</p> - -<p> -Han gick ut midt på gatan och väntade, ögon -och öron skärpta. Han trodde sig slutligen se -en mörk figur krypa efter en tegelmur till vänster. -</p> - -<p> -Nordling var ej rädd. I stället befann han -sig i ett sorts galghumör; tanken på den sorgliga -situation, i hvilken han befann sig, gjorde honom -oförvägen och det föreföll honom tragikomiskt -att en rånare gjorde sig besvär att leka hans -skugga. Men vid det att ordet skugga drog genom -hans hjärna, föll det honom in att det mycket -väl kunde vara en Pinkertonman eller någon -annan privatdetektiv som »skuggade» honom. Han -togs kanske för rånare. -</p> - -<p> -En förbittring som den, hvilken förmått honom -att halft strypa stackars doktor Smith för ett -par veckor sedan, sjöd oväntadt i hans ådror. Det -blef rödt för ögonen och hamrade i bakhufvudet. -<a id="page-173" class="pagenum" title="173"></a> -Med ett par språng var han öfver på vänstertrottoaren -och grep en hukande gestalt i nacken. -Det var en liten karl i topphatt på ett krusigt -hufvud och med ringar i öronen. Han blef utan -tvifvel dödligt förskräckt, men yttrade ej ett ord, -endast kröp ännu mer samman som en katt eller -igelkott. Plötsligt gjorde han sig fri med ett -snabbt grepp, flög åt sidan och sprang därefter -nedåt gatan. Han sprang oerhördt fort och var -snart försvunnen i dimman, men Hugo tyckte -sig, vid den hastiga tvärvändningen under hans -händer, ha sett ett par vilda, svarta ögon och -en dubbel rad af stora knappar, som blänkte -likt silfvermynt på en sammetsjacka. Och ett -rödt skärp hade lyst till. I en blink såg han -för sig Ysaïls bild och på en gång var han åter -inkastad i trollkretsen af mystik. Det var en af -zigenarna — hvar fanns Ysaïl? -</p> - -<p> -All trötthet och modlöshet var borta. Kunde -han blott finna äfventyrsflickan, skulle han aldrig -mer slappna till. I morgon skulle han söka öfver -hela västsidan. Hon var blomman, som fick honom -att glömma omgifningen — när han nu -tänkte efter, föreföll det fabelaktigt att han de -<a id="page-174" class="pagenum" title="174"></a> -två sista månaderna kunnat flyta med utan att -dragas i djupet. Och han ville placera detta -faktum inom det gåtfullas område, Ysaïl hade -gifvit gatdrifvarlifvet dess skimmer, ett skimmer -som värmt och tändt hans fantasi och som -skulle till sist få honom att haka sig fast vid en -af ekrarna i Den Nyckfullas hjul. -</p> - -<p> -— Jag blir ju poetisk, log Hugo för sig -själf. -</p> - -<p> -Och han mindes sin dagbok, den lunta papper -med alla nedkastade intryck, som han i ett par -års tid roat sig med att fylla. Det hade varit -hans föresats att troget gifva åt dessa blad de -öden, hans färd skulle skänka. Hvilka äfventyr -hade han ej trott sig kunna komma att anteckna. -Början hade också gjorts — det var -soliga sidor, fulla af förhoppningar, undren som -den nya världen visade ett par vidgade och iakttagande -ögon. Men nu var det länge sedan han -rört vid papperen. Han skulle nog aldrig våga -bläddra och titta i dem. Det var med dem som -med hans teckning utom fackritningen. Fantasi -och drömbilder, som han nödvändigt måste -slunga. Det fanns en hägring kvar, som han -<a id="page-175" class="pagenum" title="175"></a> -alltid skulle spara på, hans uppfinning. För -ögonblicket tordes han ej tänka på den, men -på den var han monoman. Men allt annat skulle -kastas, förtöjningar, som måste lossas likt det -band, han känt brista, då han följt snickaren ned -till stationen. Känslan af att han aldrig skulle -återvända till en fosterjord. -</p> - -<p> -Det ljöd musik. Hugo stod utanför ett kapell. -I dimman syntes de smala, gotiska fönstren -orangefärgade. -</p> - -<p> -Det var en liten svensk kyrka. Han steg in. -</p> - -<p> -— Det blir slutet på i dag, sade han. En -aftonmässa öfver alla de dumma drömmarna -hemifrån. -</p> - -<p> -Det var en helt liten sal, och blott på de -främsta bänkarna sutto några människor. De -flesta voro gamla gummor, och Hugo såg att de -hade näsdukarna hopvikta och lagda på psalmböckerna, -som de brukat i det gamla landets -bondkyrkor. Några äldre män sutto där också -med tofvigt och grånadt hakskägg. Ingen ungdom -syntes. Då och då hostade någon af de -skröpliga åhörarna och det ekade bort i vrårna. -Nordling satte sig vid dörren. -</p> - -<p> -<a id="page-176" class="pagenum" title="176"></a> -En mager man spelade på en liten kammarorgel -framme vid det blygsamma altaret. Han -var förmodligen också predikanten, men just nu -spelade han och sjöng. Det var en gammal välkänd -Sankeymelodi, som Hugo kom i håg se’n -barndomen. Darrande stämmor hjälpte till och -föllo in i refrängen. -</p> - -<p class="unwrap"> -— På den andra sidan floden —<br /> -sjöng mannen vid orgeln. -</p> - -<p class="unwrap"> -— — andra sidan floden —<br /> -sjöngo de gamla efter. -</p> - -<p class="unwrap"> -— Vi skall mötas i himlen en gång,<br /> -hördes prästens röst. -</p> - -<p> -Och de gamla gubbarna och gummorna -sjöngo med sina darrande och spruckna röster: -</p> - -<p class="unwrap"> -— Vi skall mötas i himlen en gång. -</p> - -<p> -De upprepade denna refräng som en tröstande -försäkran och den lilla orgeln brusade -högre, sången steg och ljöd helgjutnare, det gaf -återljud i det skumma templet. -</p> - -<p> -På nytt dämpades orgeltonerna och den spelande -tog om med uppåtvändt anlete: -</p> - -<p class="unwrap"> -— På den andra ...<br /> -Församlingen sjöng med. -</p> - -<p> -<a id="page-177" class="pagenum" title="177"></a> -Hugo smög ut. Han längtade upp till de -tomma rummen i Lake View. Det var en lång -vandring, men han kände att han kunde gå fort. -Dörren slöts tyst bakom honom och han lämnade -på tå den lilla svenska kyrkan vid den -fattiga gatan, där en handfull skuggor i den -mörka höstnatten beredde sig till en sista resa -öfver okända djup. -</p> - -<p> -Han gick raskt, och på en timme nådde han -Mattsons bostad. Nyckeln fanns öfver panelen, -som vanligt. Han steg in. -</p> - -<p> -Hushållerskan hade gått. Då han tändt -gasen, såg han, att hon på ett bord satt fram -tallrik, glas, knif och gaffel, som till kvällsdukning, -men ingen mat. Han undersökte skafferiet, -men där fanns endast en bit degig och kall äppelpaj. -Han letade efter något att dricka, men -intet fanns. Då han ätit pajsegmentet sköljde -han ned maten med ett glas vatten från vattenledningen. -Därpå tittade han in i det lilla sofrummet. -— Jo, det var bäddadt. Fanns månne -tobak? — Verkligen, i en bleckburk låg en bottensats. -Han skrapade omsorgsfullt ihop smulorna -och fyllde sin gamla majspipa. Den blef -<a id="page-178" class="pagenum" title="178"></a> -nästan full. Girigt dragande blossen gick han -fram och tillbaka i de tomma rummen. Och -hans reflexioner formade sig till en sista dagbokssida. -</p> - -<p> -Han erinrade sig en sista gång alla umbäranden -och missräkningar. Det blef ett kapitel -om svält, om gradvist nedsjunkande i liknöjdhet -och om utplånande af en del känslor, han lärt -sig att kalla goda. Men det blef också rikt på -nya erfarenheter, på räknande med nya, förut -dolda krafter och oanade möjligheter. Hvarje -dag hade varit ett äfventyr — när han nu denna -höstnatt öfverblickade dem, såg han rad läggas -till rad af upplefvelser, som förut skulle tyckts -honom diktade. Men det var fortfarande vemod -öfver det mesta och han kunde ej tillbakahålla -en suck vid tanken på den ungdomsperiod, som -nu gick till ända. Det tycktes honom, som vore -lifvets höst redan nära, som tillhörde han hösten, -vore ett höstens barn. Till och med Ysaïl, som -skymtat förbi någon natt af den stora stadens -nätter, bar bild af höstblomma. — Skrefve jag -nu, sade han, och skulle fylla de många blanka -sidorna i min stackars dagbok med en historia -<a id="page-179" class="pagenum" title="179"></a> -om början af mitt lif — ah, hvad är det jag -säger, om början af slutet på mitt lif här ute, -så skulle det blifva en sammanfattning af det -hela, som kunde kallas en höstens historia. -</p> - -<p> -Lifvad af tanken gick han fortare, rökhvirflarna -slogo volter bakom ryggen. -</p> - -<p> -— Hvarför inte? Jag tar papper och penna -och skrifver, nu sofver jag i alla fall ej på ett -par timmar. -</p> - -<p> -Och leende gjorde han sig i ordning vid det -stora matsalsbordet. Det låg på en hylla några -ark papper bredvid bläckhorn, pännor och ett -par böcker. Han bredde ut en gammal tidning, -som underlag och slätade ut de hvita arken. -Han satte sig. -</p> - -<p> -En rad af bilder drog förbi. -</p> - -<p> -Där var hundra små vyer från enkla matställen, -nattkaféerna på hjul, kroghålor, härbärgenas -spisningsställen. Scener från gatan på -alla dygnets timmar, från pantlåneställena, från -parkernas undangömdaste soffor. Wosslicks källare, -Ysaïls ruckliga hus, månskensfloden öfver -millionärsvillorna vid sjön, fabrikskontor, O’Neills -bleka ansikte med svarta ormlockar, varietébilder, -<a id="page-180" class="pagenum" title="180"></a> -poliskaskar och tusende typer från trottoaren. -Danserskans döende barn, humbugsdoktorn, -mistress Ostroems förgråtna spiselanlete. -Tjufven som ej förrådde en kamrat — ah, där -var det. Så djupt sjunken hade han aldrig känt -sig som då, det kunde godt vara en allmän -spegelbild af hans lif denna hemska höst. -</p> - -<p> -Det hade händt nyligen vid en af hans förtviflade -irrfärder efter arbete. En afton befann -han sig på Wabash avenue, där den är som -bredast och värst. Och där — -</p> - -<p> -Hugo såg hela uppträdet som på en kinenomatografduk. — Ja -visst, hvarför ej. -</p> - -<p> -En historia om hösten kunde sidorna heta. -En historia om hans höstlif. -</p> - -<p> -Och gripen af ämnet föreställde sig den arbetslöse -svensken att han berättade episoden för -någon, som sedan i sin tur beskref den. Så liflig -var hans inbillning att orden under pennan -fingo lefvande flykt, och han skildrade, glömsk -af situationen, fotografiskt och likväl fantasibemängdt. -Han såg sig själf bortglömd, död i -främlingslandet och den imaginära åhöraren däremot -<a id="page-181" class="pagenum" title="181"></a> -välbehållen hemma och berättande med -öfverlägset och samtidigt medlidsamt tonfall. -</p> - -<p> -Hugo Nordling skref. Pipan slocknade och -lades bort. Gasen brann öfver hans hufvud med -ett svagt fräsande ljud. Detta skref han: -</p> - -<p> -En dag så där i oktober, när höstens regn -slår mot min ruta och skymningen stiger tidigare -än vanligt kring lyktornas ljus, tänker jag hvarje -år på en god vän, jag en gång hade, och som -nu troligen ej längre finnes till. Jag säger troligen, -ty jag lämnade honom i en världsdel, -för hvilken han var lika litet anpassad som -fisken för fågelns element, och jag har aldrig -hört något från honom sedan den dag, vi -skildes. -</p> - -<p> -Han berättade mig en gång följande: -</p> - -<p> -En höstkväll, då han vandrade fram längs -en af regnet uppblött aveny, grubblande öfver -hvar han skulle få nattlogis och ett mål mat, -hejdades han vid hörnet af en tvärgata af en -individ, än mer sluskig än han själf. Detta ville -säga mycket, ty han hade i nära sex månaders -tid fört den mest tänkbart problematiska existens, -efter det den lilla pänningsumma, han -<a id="page-182" class="pagenum" title="182"></a> -medfört vid sitt emigrerande, i det främmande -landet hastigt smält bort. -</p> - -<p> -Den i trasor höljda figur, som med en armrörelse -fått honom att stanna, tilltalade honom -på följande sätt: -</p> - -<p> -— Ni fryser — hva’? Ni ä’ hungrig? Inte -sant — ni vet ej hvar ni ska’ ligga i natt? -</p> - -<p> -Min vän betraktade i det kalla skenet af en -båglampa den som sålunda hånade hans öfvergifna -belägenhet. Det var en mager och svartmuskig -typ, med ett par rödbruna hängmustascher -öfver blåbleka läppar. Då han talade, visade -hans öfre tandrad en lucka, och då han -var ung och för öfrigt hade friska tänder, verkade -det som hade ett par blifvit utslagna i ett -slagsmål. Hans ena öga var dessutom svullet -och blånaden blodsprängd, och hans annars aristokratiska -och bleka anlete här och där skråmadt. -Han tillade: -</p> - -<p> -— Och inga vänner förstås ... -</p> - -<p> -Och liksom för att kröna sin ofinkänsliga -intervju skrattade han kort, lågt och bittert. -</p> - -<p> -Stum, och med en känsla af repulsiv skräck, -betraktade min vän nattvandraren. -</p> - -<p> -<a id="page-183" class="pagenum" title="183"></a> -— Ja, fortsatte denne, fattig, det vill säga -utan pängar, och hungrig, det vill säga utstött, -utom lagen — främmande land kanske också, -det vill säga alldeles hjälplös — hvad tänker ni -— hahaha — egentligen ta’ er till? -</p> - -<p> -Då min vän ville skynda förbi, grep honom -nattskuggan i rocken: -</p> - -<p> -— Hör på — inte hoppar man i sjön. Hur -skulle en varm visky med peppar och ingefära -smaka en så’n här höstkväll, då det är för vått -till och med för hundarna att sofva på asfalten? -</p> - -<p> -Strax bredvid brann en röd kroglykta. Under -lästes i transparenta bokstäfver på en bågskylt -öfver portalen: Visky, porter, öl. Och två -små emaljskyltar på ömse sidor ingången upplyste -i feta, svarta bokstäfver om att: Varma -korfvar serveras gratis till hvarje glas. -</p> - -<p> -Jag anför nu min väns egna ord: -</p> - -<p> -— Innan jag hunnit svara, hade den okände -halft dragit, halft knuffat mig fram till kafédörren. -Den gick upp, och i en dimmig lokal, -hvarest den varma luften gungade i gråblå rökböljor, -svagt genombrutna af några citronfärgade -gaslågors fladdrande sken, skönjde jag en massa -<a id="page-184" class="pagenum" title="184"></a> -gestalter hukade kring nedspilda bord och sysslande -med solkiga kort. Längst bort löpte en -disk, vid hvilken några mänskliga trasor hängde, -och väggarna voro täckta af mångfärgade affischer, -annonserande boxningskamper och kapplöpningar. -</p> - -<p> -Vi sutto i ett hörn, hastigare än jag hunnit -tänka. Och två rykande toddar stodo emellan -oss. Jag drack. Det brände som eld. — Nu -har jag sjunkit så lågt jag kan, minnes jag det -flög genom mitt trötta och förtviflade hufvud, -jag sitter här på bekostnad af en buse, midt -bland samhällets afskum och drägg! -</p> - -<p> -Som om hade han läst min tysta tanke, sade -nu min följeslagare: -</p> - -<p> -— Seså, hvad är det för pjunk! Tror ni -inte också jag varit fin karl — jo gubevars! I -bank till och med. Än se’n? Hvad är det för -något för resten att ha suttit i en bank? Nej, -min käre herr svensk eller tysk eller hvad ni är -för något, när vi ha kommit så här långt, så -gäller det sekunden och sekundens behof. Hör på! -</p> - -<p> -Och han omtalade för mig att han hittat en -klocka, en dyrbar pjäs, ett guldur, dubbelboetteradt, -<a id="page-185" class="pagenum" title="185"></a> -besatt med diamanter och med en tjock -och tung guldkedja till, vid hvilken hängde berlocker -af olika ädelstenar. Han sade detta i -låg, hes och hviskande ton, och under det våta -hattbrättet glödde hans ögon som ett rofdjurs, -under det ångan från våra toddyglas steg i spiraler, -bakom hvilka hans hvita ansikte med de -blodiga såren spöklikt skymtade. -</p> - -<p> -Jag satt där slö och förintad och lyssnade -till hans cyniska anmärkningar. På två dagar -hade jag ej förtärt mer än några koppar kaffe -och litet bröd vid någon ambulatorisk kafévagn. -Den varma spriten bedöfvade, redan efter första -klunken befann jag mig i ett lätt rus och jag -önskade få sjunka ned på golfvet och somna in -för alltid. De ruskiga gestalterna omkring mig -skrämde mig ej, fastmer kände jag mig som en -deras kamrat, och i det surr och den rök som -fyllde krogrummet, tyckte jag mig för första -gången på länge andas friare och tryggare. Någon -satte ett fat rykande korfvar och en senapskopp -på vårt bord. Jag började glupskt äta, -under det mina ögon tårades af tacksamhet. -</p> - -<p> -Men snart rycktes jag ur min dvala. Min -<a id="page-186" class="pagenum" title="186"></a> -bordskamrat räckte ut sin hand, fattade min -axel och ruskade mig hårdt. -</p> - -<p> -— Somnar du, idiot? Om en kvart stängs -judhålan och du får bara stirra på de tre kulorna -... Laga dig i väg med det samma, så får -du se’n stoppa i dig bättre saker än hundkött i -korfskinn. -</p> - -<p> -Jag såg stelt på min bekantskap. Jag förstod -ej ett ord af hvad han sade. Naturligtvis -hade han förut utvecklat ett förslag, men jag -hade ej hört det. -</p> - -<p> -Under förbannelser och svordomar tog han -nu på nytt i största korthet om sin plan, hvilken -helt enkelt var den, att jag skulle pantsätta -den hittade klockan i närmaste lånekontor, hvilket -som skylt, enligt landets sed, öfver dörren -bar tre förgyllda kulor. Själf kunde han ej göra -det, emedan han riskerade att ögonblickligen -arresteras som tjuf, då han var en ökänd poliskund. -Mitt utseende var emellertid fördömdt -hederligt, för att ej säga dumt, och därför anförtrodde -han mig också klenoden — en sak, -som han ej ville göra åt hvem som helst. Nu -skulle jag raska på, ta hvad som bjöds af juden -<a id="page-187" class="pagenum" title="187"></a> -den gamle, knepige polacken, och därpå skynda -tillbaka till krogen. En tredjedel af pängarna -skulle blifva mina. -</p> - -<p> -Jag reste mig. Klockan med kedja och allt -hvilade redan i min ficka. Ej för ett ögonblick -tvekade jag att göra som tjufven bedt mig. Det -förekom mig helt naturligt att jag skulle hjälpa -honom, liksom att jag skulle betalas därför. I -det ögonblicket tror jag att alla moraliska begrepp, -som tiotals års omsorgsfull uppfostran -präntat i mig, försvunno som dun för vinden. -Min förtviflade belägenhet, hungern som ref i -mina inälfvor, spriten, som brände min hjärna, -och min nattbekantskaps magnetiserande ögon -förenade sig till något hotfullt, till ett dunkelt -medvetande, ur hvilket framgick en befallning, -som jag måste lyda. Jag tog några vilda snedsteg, -som ej uppmärksammades i trängseln och -sorlet, nådde dörren och skuffades ut. -</p> - -<p> -Våt och kall låg gatan där med höstens dis -mellan husen. Avenyens träd sträckte sina aflöfvade -grenar likt af svält utmagrade och nakna -armar mot den tunga skyn. Aflägset hörde jag -hafvet stormvräka och vinden hvisslade kring -<a id="page-188" class="pagenum" title="188"></a> -knutarna. De flämtande ljusen och skuggorna -från trädgrenarna, dem blåsten satte i ständig -viftning, regnets isande kyla, förstärkt af nordlig -vind, den breda, men redan folktomma gatan, -mörkret — allt, till och med luckorna för -stängda butiker och verkstäder, hvilka jag tyckte -symboliserade hopplösheten för den arbetslöse -och utestängde, talade till mig höstens fruktansvärda -språk, hviskningarna om det förestående -slutet, vintern och döden. Men om nattluften -kom mina trötta lemmar att rysa, kylde den -likväl ej mitt sinnes brand och skingrade icke -för ens bråkdelen af en sekund mina förvirrade -intryck. Jag sprang fram mot närmaste hörn, -där pantlånekontorets skyltkulor glindrade högt -öfver dörren, och där för länge sedan mina egna -få dyrbarheter från fädernehemmet hamnat. -Regn och vissna löf yrde i blåsten kring mitt -hufvud. -</p> - -<p> -Vid tvärgatan måste jag stanna. En polisvagn -svängde just om, gonggongen skrällde, hästarna -sträckte i galopp och konstaplarna med -dragna battonger och revolvrar hade svårt hålla -sig fast på sätena. Men jag skänkte ingen uppmärksamhet -<a id="page-189" class="pagenum" title="189"></a> -åt den vanliga synen utan skyndade -in i den lilla trånga butiken, just som den gamle -juden ämnade regla dörren. -</p> - -<p> -I närmaste afskrankning vid disken gick jag in. -Korgdörren slöt sig bakom mig och helt lugnt -lade jag klockan framför mig. Hur hade jag ej -vid mina första besök, fylld af skam, först ångestfullt -i timmar vandrat utanför den afskydda -lokalen, därefter som en strykrädd hund smugit -genom dörren och slutligen med bultande hjärta, -ömsom rodnande och bleknande, likt en brottsling -dragit fram min konfiramationsklocka eller -silfverkuvertet efter min mor. Men nu stod jag -kall och nästan småleende inför den hukande -gestalten, som girigt med vana händer undersökte -den stulna panten. -</p> - -<p> -Det blef en kort affär. Några sedlar, representerande -ej ens sjättedelen af verkliga värdet, -trycktes i min hand för uret, tillsammans med -det kvitto, på hvilket samma falska namn, jag -förut brukat uppgifva, också nu stod. Jag gick -långsamt ut. -</p> - -<p> -Jag glömmer aldrig den häpnad, som bemäktigade -sig mig i nästa minut. Ej så mycket -<a id="page-190" class="pagenum" title="190"></a> -af att trottoaren var fylld med folk, fattigt folk -och trasigt folk — ty sådan var stadsdelen — folk -af alla nationer, barhufvade, smutsiga, med -ansiktena plöjda af sorgens och umbärandets -fåror. Ej heller af att polisvagnen stannat utanför -den krog, jag nyss lämnat, och att konstaplarna -spärrat ingången, ty dylika hastiga razzior -hände när som helst i kvarteret. Nej, hvad som -naglade mig fast i smutsen på gångbanan, fängslade -hela min gestalt, och kom mig att med -spärrade ögon dricka hvad jag såg, var ett hvitt -och blodskråmadt ansikte, hvars ägare med handklofvade -händer skuffades ut ur krogen och -kastades upp i vagnen. Och egentligen ej heller -det, utan att detta ansikte vändes mot mig med -tysta, igenkännande ögon, som tydligt sade: var -lugn — tag pängarna och njut dem, icke förråder -jag en kamrat. Icke en rörelse gjorde -han, icke en rörelse gjorde jag, och vagnen rullade -bort, körd i galopp, under massans skrän, -hvisslingar och några kastade småstenar. — Han -hade rånat en herre, sorlade man omkring mig, -slagit honom sanslös och tagit hans dyrbara -klocka. Nå än sedan, mumlades det, han var -<a id="page-191" class="pagenum" title="191"></a> -känd som en hygglig karl i alla fall — han, min -kamrat. Och käre vän, i det ögonblicket tyckte -jag det själf ... -</p> - -<p> -Hvad jag sedan gjorde, ja — men hvarför -icke. När jag vände mig om, stod, huttrande -under en påkastad sjal, en bararmad och vacker, -men svulten, mager och sminkad ung flicka -strax bakom mig. En asfaltblomma, ett höstbarn -som vi alla, tjufven, jag och de andra. — De -pängar, jag hade, räckte i tre dagar. -</p> - -<p> -Detta berättade mig, som sagdt, en vän, jag -en gång hade. Han berättade det en höst, och det -har alltid förekommit mig, som var det en historia -om hösten. Det vill säga, om den opoetiska -delen af hösten, om den höst, som, oberoende af -ålder, finnes i lifvet. Regnets och nattskuggornas -höst, hvilken lyckligtvis ej är till för alla. -Men jag påminner mig den alltid så där en kuslig -dag i oktober. -</p> - -<p> -Om min vän har jag aldrig sedan sport -ett ord. -</p> - -<p> -Då Hugo skrifvit de sista orden, brast han i -gråt. Det förekom honom, som hade någon från -det hvita papperet uttalat dem med hög och tydlig -<a id="page-192" class="pagenum" title="192"></a> -röst. Det ännu ej torkade bläcket lyste svart -mot det hvita, och han tyckte sig stirra på sitt -eget liktal. Han kastade pennan och var färdig -skrynkla samman bladen. Men på en gång öfverväldigad -af trötthet sjönko armarna ned och -han kände sig färdig att somna med hufvudet på -bordet. Han steg likväl upp och raglade in i -sofrummet. För trött att kläda af sig somnade -han, utsträckt snedt öfver sängen, som hade han -stupat. Gasen brann öfver bordet i ytterrummet -och lågan flämtade stundom till, som hade någon -andats på den. -</p> - -<h3 class="chapter" id="chapter-4-3"> -<a id="page-193" class="pagenum" title="193"></a> -<span class="line1">IX.</span><br /> -<span class="line2">Den inre dörren.</span> -</h3> - -<p class="first"> -— Knackade det? -</p> - -<p> -Hugo vred sig på bädden, ryste af morgonkylan, -men somnade ånyo. Hans andetag blefvo -åter jämna. -</p> - -<p> -— Knackade det? -</p> - -<p> -Han vände sig tungt öfver på annan sida, -sjönk djupare i slummer. -</p> - -<p> -Han drömde en underlig och förvirrad dröm. -Han drömde att han var i Sverige, men åter -måste resa till Amerika, och det var plågsamt. Men -han hade en bra plats i Amerika och ingen i Sverige. -Dock, respängar fattades och det var också -pinsamt. Så drömde han i en sorts fortsättning -af första drömmen att han var i Amerika, i -New York, och platsen liknade en blandning af -<a id="page-194" class="pagenum" title="194"></a> -Gustaf Adolfs torg i Stockholm och Battery Park -med Broadways mynning i New York. Men nu -var han utan anställning i det nya landet och -hade intet fäste i det gamla. En stor båt skulle -strax gå, den låg midt för Akvariet, och ginge -han ombord, skulle allt bli bra, men han hade -inga pängar. Så drömde han att han var på båten, -men han visste ej om den gick till Amerika eller -till Sverige. Var det nu så, att den verkligen for -dit, blef det olyckligt ändå, ty där hade han -ingen plats och inga pängar, men i Amerika fanns -anställning och guld, bara han kom dit. Så drömde -han att han var där igen och skulle aldrig se -Sverige mer, fast han längtade efter det och i -drömmen sökte säga sig själf: detta är bara en -dröm. Och plötsligt var han instängd i en trång -kajuta och bultade förtviflad på dörren. Han -bultade, bultade ... -</p> - -<p> -— Knackade det? -</p> - -<p> -Nordling slog upp ögonen men slöt dem åter -genast. Jo, det knackade — han lyssnade, ännu -halft i dvala. Då knackade det tydligt, tre gånger, -försiktigt, undersökande. Hugo reste sig upp på -armbågen. -</p> - -<p> -<a id="page-195" class="pagenum" title="195"></a> -I ytterrummet brann gaslågan, till storlek, -form och färg en citron. Utanför fönstren, hvilka -saknade gardiner, stod dimmgrå morgongryning. -Norra pelarbanans första tåg rasslade förbi i -jämnhöjd med taket, rutorna skakade sakta, hvita -ångslingor flögo mot dem som fåglar. Det var -kallt, järnspiseln gapade svart och tom med öppnad -lucka. Vattenledningens kran droppade. -Skafferidörren stod på glänt, i springan satt en -råtta. -</p> - -<p> -Hugo stirrade på ytterdörren. Låskolfven -vreds långsamt först åt vänster, därpå till höger. -Så ruskades dörren tyst och pröfvande. Paus. -Därpå ett svagt gnisslande ljud — någon sköt -en dyrk i låset och började bända åt alla sidor. -</p> - -<p> -I ett nu var Nordling klarvaken. Han drog -af skorna och tassade ut i strumplästerna. Han -önskade lifligt att nu ha hos sig sin präktiga -belgiska revolver, men den var ju länge sedan -en förfallen pant i en sådan där liten bod med -tre kulors skylt. Vid spiseln stod en eldtång, -krokig och sotig. Han tog den och rätade litet -på den. Därpå smög han bakom dörren och -hukade sig ned något — tången i höger hand, -<a id="page-196" class="pagenum" title="196"></a> -halft höjd till slag. Ett ögonblick tänkte han -släcka gasen, men besinnade sig: ljusförändringen -kunde röjas utifrån genom nyckelhålet. -Hugo stod andlös, väntande, beredd till språng. -</p> - -<p> -Den falska nyckeln vreds och vändes. Det -var ett helt vanligt lås, men dyrkningen tycktes -misslyckas. Det blef åter en paus, hvarunder -Nordling hörde sitt hjärta slå. -</p> - -<p> -Så sköts ett smalt järn mellan dörrkanten -och ramen. Och nu började låsskrufvarna -lossna. Om några sekunder skulle låset ge -vika. Hugo väntade ej längre. Han sträckte ut -handen, vred snabbt om nyckeln och flängde upp -dörren. -</p> - -<p> -Den gick inåt. En liten karl tumlade in och -tappade några dyrkar och ett litet bräckjärn. -Han rätade upp sig och tog ej till flykten. I -stället log han. Det var zigenaren från föregående -kväll. -</p> - -<p> -— God vän, sade han, god kamrat, måste -träffa god kamrat. Hvarför du ej öppna, när god -vän knacka? -</p> - -<p> -Då han såg Hugos attityd med tången, sträckte -han ut båda armarna och sade bevekande: -</p> - -<p> -<a id="page-197" class="pagenum" title="197"></a> -— Komma från Ysaïl. Ja, hafva mycket -god hälsning från Ysaïl ... -</p> - -<p> -Hugo kastade eldtången och såg stum på -sin besökare. Han förstod intet. -</p> - -<p> -— God vän, god kamrat, babblade denne. -</p> - -<p> -Men hans ögon flögo spanande omkring rummet. -De irrade som svarta insekter sökande -byte. -</p> - -<p> -— Hvad vill du? brast plötsligt Hugo ut i -barsk ton och gick den lilla svartmuskige karlen -inpå lifvet. -</p> - -<p> -Han skrattade, blottande alla sina hvita tänder. -Fingrande på mynten i sin rock sade han: -</p> - -<p> -— Du komma nu till Ysaïl. Jag ej vara -säker i går på gatan om det vara du. Ha följt -dig hela halfva dagen i går. Ja, säkert. Från -järnväg och upp Clark. Åka kabel. Stiga af — följa -dig. Men du skrämma mig, tro du ville -döda mig. Ja. Nu du ej öppna. Jag tänka: -han tänka polis nu komma och taga honom. Så -jag försöka öppna dörr — som du bruka ... -</p> - -<p> -Zigenaren skrattade lågt och underförstående. -</p> - -<p> -— Som du bruka, upprepade han. -</p> - -<p> -<a id="page-198" class="pagenum" title="198"></a> -Skall jag gå till Ysaïl, frågade Hugo, ignorerande -karlens mening, hvilken han blott till hälften -fattade. -</p> - -<p> -— Ja, ja, nu. Jag gå med och visa. Du -taga något vackert med, liten gåfva till Ysaïl, -liten present. Har du inte? -</p> - -<p> -— Inte nu — men snart. -</p> - -<p> -— Ah! Ja, du snart göra stor present? -</p> - -<p> -— Ja, mycket snart. Snart få mycket fin -plats, få bra arbete — du förstå? -</p> - -<p> -Omedvetet talade Nordling samma abrupta -och ofullkomliga engelska som zigenaren. Till -och med hans starka brytning imiterade han. -</p> - -<p> -Zigenaren skrattade och klappade händerna. -Han nickade med hufvudet, ögonen tindrade. -</p> - -<p> -— Ja, ja, du vara duktig gosse, Ysaïl berätta. -God vän, god kamrat. Vi akta dig för polis. -Ha, vi lura polis bra — du inte veta än ... -</p> - -<p> -Nordling såg sig omkring. Han måste ändå -lämna rummen, tysken skulle flytta in strax på -morgonen, innan han gick till sin verkstad. Men -Hugo öfvervägde om det var rådligt gå med denne -gynnare, som rent af tycktes taga honom för någon -rånare och inbrottstjuf. Han såg arken på bordet -<a id="page-199" class="pagenum" title="199"></a> -och kunde ej hjälpa att le. — Tjuf, ja, hvem -vet, tänkte han, kanske jag till sist blir en vanlig -Chicagobof. En gång förut togs jag ju för -kamrat — -</p> - -<p> -Så skrynklade han samman hvad han skrifvit -kvällen förut och stoppade papperen i spiseln. -Ingen skulle läsa dem. -</p> - -<p> -— Stark, du vara mycket stor och stark, -myste zigenaren — Ysaïl tycka om stor och stark -gosse. Och du vara ljus. Ysaïl tycka om ljusa -gossar från Ryssland ... -</p> - -<p> -Hugo drog på sig kängorna. Så tog han -hatten. Han torkade sig hastigt med en våt -handduk i ansiktet, angelägen om att så fort -som möjligt komma i väg. Den andre samlade -hop sina dyrkar och de gingo ut. Hugo låste -dörren och lade nyckeln öfver panelen. De spår, -som syntes efter järnet, skulle ej märkas i den -skumma farstun. -</p> - -<p> -De väntade en stund i dimman, tills ett genomgående -kabeltåg anlände. De togo plats längst -fram bakom föraren. Zigenaren rullade en cigarrett -och betalade på Hugos tillsägelse konduktören. -</p> - -<p> -<a id="page-200" class="pagenum" title="200"></a> -— Du får dubbelt en annan gång, sade han. -</p> - -<p> -Zigenaren endast log. -</p> - -<p> -Hugo satt tyst under färden ned till staden. -Det hela föreföll honom främmande och omöjligt. -När de kommo upp ur tunneln funderade han -på att hoppa af. Men då framställde sig frågan: -hvad skall jag ändå se’n göra? Bättre följa med -på vinst och förlust och se hvad det blir till. -</p> - -<p> -Och han föreställde sig Ysaïl i sin vackra -och vällustiga dräkt inne i purpurrummet. -</p> - -<p> -Vid ett hörn, där den stora spåröglan knutades, -bytte de om vagn och foro ned i västsidans -tunnel. Hugo sökte följa vägen, han fann att de -en lång stund åkte uppåt Milwaukee avenue, den -västra stadsdelens hufvudpulsåder. Men se’n -kommo svängningar in på bigator, hvars krångliga -namn han förgäfves sökte i hastigheten <a id="corr-10"></a>dechiffrera -på hörnlyktornas namnplåtar. Sangamon -street, trodde han sig sålunda läsa på en. -West Madison på en annan. Slutligen stego de -af och gingo därefter till fots längre västerut. -Prärien började skymta. Efter några krokar hit -och dit kring ruckel och öfver afskrädestomter stodo -de utanför Ysaïls hus, Hugo igenkände staketet. -</p> - -<p> -<a id="page-201" class="pagenum" title="201"></a> -— Gå upp, hviskade zigenaren, jag gå igen. -Ysaïl vänta. -</p> - -<p> -Och han aflägsnade sig verkligen hastigt och -försvann bakom ett lider, ur hvars plankrämnor -gammal halm stack ut. -</p> - -<p> -Hugo dröjde. Bottenvåningens dammiga rutor -tittade sömnigt på honom, som otvättade och -smutsiga ögon, öfver hvilka okammadt och testigt -hår hängde. Fönstren, spräckta här och -där, hade inga gardiner, man såg rakt in, -rummen voro tomma, med trasiga tapeter, som -stycktals hängde i trasor, fulla af fuktfläckar. -Mossa och strån viftade för vinden kring fönsterkarmarna. -</p> - -<p> -Då blicken nådde öfre våningen, såg han -bakom fönsterglaset öfver porten Ysaïls vackra -ansikte. De stora, glänsande ögonen, inramade -i tunga svarta flätor, i hvilka glaspärlor virats, -sågo under fällda lock leende ned på honom. -Bakom de lätt öppna mörka läpparna skymtade -de små skarpa tändernas rad, hvit som hos ett -rofdjur. -</p> - -<p> -Utan vidare betänkligheter öppnade Nordling -porthalfvan och gick in. Den slog tungt igen -<a id="page-202" class="pagenum" title="202"></a> -efter honom, så huset skakade och rostiga riglar -skrällde. Gångens dörrar halföppnades af luftdraget -och visade de nakna rummen med upprifna -golf, bristande takläggning och kalkfylld -atmosfär. Trappan knarrade under hans steg, -men där uppe stod Ysaïl i öfverbelysning och -sträckte sina ljusomflutna nakna och runda bronsarmar -mot honom. -</p> - -<p> -— Du komma. Så snäll. Och du hafva -vacker present åt Ysaïl — inte sant? -</p> - -<p> -Hon lät Hugo kyssa sig. Med slutna ögon -besvarade hon äfven hans kyssar, men till sist -bet hon till i en fågelhackskyss, vred sig lös ur -hans armar och ilade in. -</p> - -<p> -— Hu, kallt. Kom in och du få något godt. -</p> - -<p> -Hugo gick in och stängde dörren. Det -stora rummet visade en ruskig bild i det grå -morgonljuset. Gungstolarna voro dammiga och -med flottiga eller tobaksbruna fingermärken på -ekytans polering. Golfvet var svart af smuts -och bordets duk var tidningspapper, på hvilket -stora oljefläckar från den slarfvigt fyllda -lampan med spräckt kupa kartritat sjöar. I -fönstren lågo döda flugor, det såg ut som -<a id="page-203" class="pagenum" title="203"></a> -högar med korinter. — Men från fonddörrens -springa lyste mellan dubbelskifvorna liksom -förra gången rummet innanför i purpur och -guld. -</p> - -<p> -Och nu gick zigenerskan fram till dörren, -sköt med ena handen upp dörrhalfvan och bjöd -honom med en graciös armrörelse att stiga in. -</p> - -<p> -Nordling tog några steg fram. -</p> - -<p> -Där inne var ett helt litet rum utan fönster. -Tak och väggar voro behängda med draperier i -orientaliska mönster, vid de fyra hörnen hade -de sneddats så att rummet på sätt och vis blef -åttkantigt som det låga rökbord, hvilket stod i -dess midt. Golfvet hade flera mattor, den ena -ofvanpå den andra, smyrna och orientaliska, om -äkta eller imiterade var omöjligt att afgöra. En -låg divan löpte rundt åttkanten, på draperierna -hängde cittror, elfenbensinlagda gitarrer och dolkar, -kroksablar och halsband af mynt, falska stenar -och stora glaspärlor. Från taket hängde på -metallkedjor en stor skålformad lampa, eller -rättare kupa, genombruten af galler och smidesverk -samt besatt med stora, facettslipade olika -färgade glasbitar. Skenet från denna lampa öfver -<a id="page-204" class="pagenum" title="204"></a> -de öfvervägande röda gardinerna och divanens -gula öfverkast gaf det purpur- och guldskimmer -åt rummet, som förut väckt Hugos nyfikenhet. -Några stora skålar af hamrad, gul metall stodo -på bordet. De voro fyllda med konfekt och cigarretter. -</p> - -<p> -Ysaïl sköt till dörren och drog därefter för -draperiet. Därpå sjönk hon ned på divanen och -tecknade åt Hugo att sätta sig på andra sidan -bordet. Han ville i stället komma närmare henne, -men hon drog samman de fina svarta bågbrynen. -</p> - -<p> -— Nej, måste lyda, annars inte få vara hos -Ysaïl. Säg att Ysaïl bor vackert? -</p> - -<p> -Hugo satte sig. -</p> - -<p> -— Javisst bor du vackert. Jag har aldrig -sett något så vackert. Jag har sökt efter dig, -men ej hittat. Hvarför slutade du på Trocadero? -</p> - -<p> -— Trött. Vi tala om annat, inte fråga om -Ysaïl. Vill du ha kaffe eller dricka sorbet? -</p> - -<p> -— Sorbet? Nej tack, får jag kaffe. -</p> - -<p> -— Ja, rök cigarretter. Var snäll. Ysaïl snart -komma. -</p> - -<p> -<a id="page-205" class="pagenum" title="205"></a> -Hon reste sig och Hugo såg att hennes bara -små bruna fötter voro stuckna i ett par miniatyrtofflor -af rödt läder med små guldfransarbeten -kring kanterna. Den korta kjolen, som slutade -strax nedom knäna, var paljetterad, men många -af paljetterna voro borta och endast guldtrådarna -lyste kvar. Lifvet liknade en öppen och -rundskuren jacka af svart sammet och under -slingrade en röd gördel kring den smidiga midjan. -Håret hängde i fyra tjocka flätor och den -enda prydnaden var banden af glaspärlor. Då -hon försvann i ytterrummets dagsljus, syntes det -att dräkten var sliten och dammig som en gammal -kostym ur en teatergarderob. -</p> - -<p> -Men det lilla gömda fågelboet i rucklet -nära västerns prärie var i stället så mycket mer -bedårande. Färgprakten stördes ej af någon -obarmhärtig höstdager, det dämpade ljuset från -takets skimrande lampa förgyllde i stället mattor -och väggprydnader. Nordling tände en cigarrett, -och den doftade som någon österländsk och -mystisk parfym, och dess smala, ringlande spiral -steg ljusblå rätt upp mot takdraperiet likt offerröken -från silfverskålarna i en moské under halfmånens -<a id="page-206" class="pagenum" title="206"></a> -tecken eller från ormkopparna på altaret -i en lianomslingrad Rhaddapagod. -</p> - -<p> -Ysaïl kom tillbaka med två små blå porslinsaskar -och två smala bägare i tulaarbete. Därpå -lagade hon kaffet på arabiskt sätt, tände ett -litet spritkök och serverade slutligen den tjocka, -sumpiga drycken i de små bägarna. Men -den heta och svarta vätskan var stark och god, -Hugo hade aldrig smakat så godt kaffe. Han -hade gärna sett att den åtföljts af bröd, ty hans -mage började svida af hunger, men han ville ej -erkänna det. Och efter en liten stund gick -hungerkänslan, döfvad af det starka kaffet, öfver. -Vid en cigarrett kände han sig helt mätt. Ysaïl -låg på rygg på mattan och lutade hufvudet mot -divankanten. Hon rökte långsamt, ögonen som -vanligt nästan slutna, så att de svarta fransarna -bildade ett fylligt tuschstreck, flätorna ringlande -som svarta ormar på ömse sidor den obetäckta -halsens runda båge. -</p> - -<p> -Nordling kände en lättjefull domning smyga -öfver sig. Han betraktade genom röken Ysaïl -och skulle gärna velat ha henne bredvid sig, -men han kom sig ej för att säga något. Ej -<a id="page-207" class="pagenum" title="207"></a> -heller ville han flytta sig, han tyckte han kunde -ligga på detta sätt i all evighet och endast betrakta -zigenerskans gåtfulla ansikte, belyst af -rummets trollampel. Han var nära att sluta -ögonen, cigarrettstumpen hade rullat från hans -fingrar och hans hufvud sjönk djupare bakåt, då -han hörde Ysaïls beslöjade stämma: -</p> - -<p> -— Hvarför har ej gosse vacker present? -Hvarför du ej göra något? Inte lyckas bra nu? -</p> - -<p> -— Ysaïl, sade Nordling, plötsligt vaken, hvad -tror du jag gör? -</p> - -<p> -Hon skrattade sitt låga, porlande skratt: -</p> - -<p> -— Ysaïl nog veta, nog förstå. Ysaïl ej -dum. -</p> - -<p> -— Hör på: jag gör ingenting. Jag har intet -arbete nu, men jag får snart. Och då blir jag -en stor man, en fin man — förstår du mig? — -och förtjänar mycket pängar. Då skall jag hyra -en vacker våning nere vid sjön på östra sidan -och du skall komma och hälsa på mig. Jag -skall köpa dig en vacker ring med en riktig -diamant i och du skall få en ny dräkt från en -fransk skräddare och en stor hatt och du skall -gå med mig på teatern. Och vi skola ofta äta -<a id="page-208" class="pagenum" title="208"></a> -ute på franska restauranger och på Bismarck och -hos Henricis och på Tonsetti. Vi — -</p> - -<p> -Hon afbröt: -</p> - -<p> -— Hvad arbete? Hvad arbete du mena? -</p> - -<p> -— Jag vet ej om du förstår — jag är ingenjör -— jag tänker emellertid på en uppfinning, -som skall göra mig rik, det är med maskiner, -ja, du kan ej begripa det, det hjälper ej att jag -förklarar ... -</p> - -<p> -— Hvad uppfinning? -</p> - -<p> -— Ack, det är en maskin som skall lasta -säd. Förstår du? — majs och korn och råg -och hvete, som kommer i stora båtar och se’n -tas upp och lägges i stora magasin, i de stora -elevatorerna, du vet, som stå nere vid floden. -</p> - -<p> -Hon nickade ifrigt, men hennes ansikte hade -fått ett mörkt och missnöjdt uttryck. Hon satte -sig upp och fäste ögonen fullt på honom. -</p> - -<p> -— Säg, sade hon långsamt, när får du den -uppfinning — när får du alla de pängar, de -många pängar för uppfinning din? -</p> - -<p> -— Å, det kan ske snart, vänta litet, nästa -gång jag kommer hit, skall jag ha plats. Och -<a id="page-209" class="pagenum" title="209"></a> -jag skall säkert, säkert, ha allt med till dig som -jag då förtjänat ... -</p> - -<p> -Han menade hvad han sade. I sitt hjärta -kände han sig rörd vid tanken på hur denna -främmande halfvilda flicka tagit sig an en okänd -gatans nattfågel. Det skulle han aldrig glömma, -och hans första veckopänning skulle gå till en -liten <a id="corr-11"></a>minnessak, om än aldrig så ringa, åt -Ysaïl. -</p> - -<p> -Men zigenerskans ansikte var en gåta. Mer -än någonsin liknade det en mask, en skön mask, -gjuten i brons. De svarta ögonbrynens bågar -hade något hotfullt i sina mot näsroten dragna -hvälfningar, de tunga, så att säga stelnade locken -läto ögats emalj simma röd under de djupt fällda -gardinerna och mungipornas vinklingar syntes -hånande; den låga pannan, öfver hvilken det -blåsvarta hårets ormflätor delades för att sedan -snudda vid ögonbrynen och fullständigt täcka -öronen, tycktes dölja dunkla Cleopatratankar. -Munnens sammanpressade streck var blårödt, obevekligt -och grymt. -</p> - -<p> -— Hör, sade hon, jag ej förstå så mycket, -men — men jag förut trodde du vara en gosse -<a id="page-210" class="pagenum" title="210"></a> -som våra. Du säga så, då vi första gången träffas. -Hvarför? — Nå, Ysaïl icke veta, ah, Ysaïl tycka -om dig ändå. Lofvar du komma snart igen med -vacker present och många pängar, så skall Ysaïl -alltid tycka om, alltid älska dig? -</p> - -<p> -Hennes ansikte växlade, det var nu fullt af -ljuf rörelse, ögonen trånade, munnen lofvade, -rösten flöt honungslen och de runda armarna -lindades lidelsefullt kring divanens sjalar. Hon -snodde de gula styckena till kuddar och tryckte -dem därefter till barmen, naggande med sina -spetsiga och hvita tänder i deras franskanter, -under det de bärnstensskiftande ögonen sågo -upp på Hugo genom hårets glesa ridå. -</p> - -<p> -Han famlade efter hennes kropp, men hon -kröp undan, reste sig i ett språng och stod -rak vid ingångens draperier med fingret på -munnen. -</p> - -<p> -— Tyst, vänta — rök cigarrett — Ysaïl -komma strax tillbaka. -</p> - -<p> -Hon var ute, innan Hugo hunnit komma fullt -upp och han hörde blott prasslet af gardinerna -och därefter hur dörrhalfvorna skötos till och, -tyckte han, en nyckel vreds om. Då han kände -<a id="page-211" class="pagenum" title="211"></a> -på dörren bakom purpurtyget, fann han också -att den var stängd och han var för tillfället fånge, -inlåst i Ysaïls åttkantsrum. -</p> - -<p> -Men den smula oro, han genast kände, försvann -snart vid tanken på hur vacker Ysaïl nyss -varit. Han lade sig raklång på zigenerskans plats -på divanen, hvilken bibehållit värmen af hennes -nacke och den sällsamma doften af hennes hår, -och tände en cigarrett. -</p> - -<p> -På nytt höll en domning på att smyga fjättrar -öfver hans sinnen, när hviskande röster nådde -hans öra. Så svag var förnimmelsen, att han -först trodde sig drömma, men då höjdes en manlig -stämma, som han tyckte sig igenkänna, och -Nordling satte sig upp. Han lyssnade skarpt. -— Riktigt, tre, om ej fyra röster blandades till -ett lågt och ifrigt samtal alldeles i hans närhet. -Och en af stämmorna bar tonljuden af Ysaïls -musikaliska röst. Han hörde tydligt de gurglande -vokalerna, som liknade källporl, och de -hväsande konsonanterna hvilka ljödo som säfsus -och vindsmek. -</p> - -<p> -Men de talande befunno sig ej i ytterrummet. -Ljuden kommo från motsatt håll — -<a id="page-212" class="pagenum" title="212"></a> -det måste finnas ett rum innanför purpurkammaren. -</p> - -<p> -Försiktigt reste sig Nordling. Han trefvade -med handen på bortre väggens draperier. Det -första var en röd matta med smala, blå och gröna -inslag i form af trianglar och ovaler, men under -hängde en tunn hvit silkessjal med breda, ljusgula -bårder. Den löpte på ringar, hvilka måste -vara tygöfverklädda, ty de rasslade ej. Han fann -en snodd och då han försiktigt drog i den, gick -gardinen ljudlöst åt sidan, blottande en liten svart -dörr. Och nu hördes rösterna tydligt. Hugo -närmade örat. -</p> - -<p> -Han kunde ej uppfatta ett enda ord. De -talade på ett främmande språk. Af allt att döma -blefvo de plötsligt ense, ty de tycktes alla eftersäga -samma ord och därefter skiljas. Ordet lät -som ett upprepande af stafvelserna zi-ska. -</p> - -<p> -Hugo fick brådt draga för gardinen och ordna -mattan. Sedan lade han sig ned på divanen -och fortsatte röka. Upptäckten af ännu en innersta -dörr förbryllade honom visserligen, men -hvad hade han väl att frukta? Detta folk, som -han ju ej visste hvad det kom från, vare sig de -<a id="page-213" class="pagenum" title="213"></a> -nu vore zigenare eller något annat, hade naturligtvis -sina egna, främmande sedvänjor. Och -han var ju tydligen alldeles för fattig och obetydlig, -ännu åtminstone, för att kunna, om han -ville tänka sig det värsta, vara utsedd till ett -plundringsoffer? Han skulle emellertid gå Ysaïl -inpå lifvet med ett par frågor. -</p> - -<p> -Låset knäppte. I nästa sekund var flickan -inne. Hon satte sig lugnt på sin förra plats, -alldeles ofvan Hugos hufvud och tog ett par -sockrade <a id="corr-12"></a>dadlar ur skålen. Nordling sträckte -handen efter sötsakerna och fick fatt i en liten -oval tingest, som såg ut som en rosenröd mandel. -Han smakade den, den var äckligt söt och -kvalmigt parfymerad, så att han måste gömma -den i sin näsduk. Därpå satt han upp. -</p> - -<p> -— Säg, Ysaïl, sade han oförberedt, hvar äro -de där andra flickorna, Consuelo och hvad de -hette, som skulle bo härinne — kanske de bo -bakom den där lilla svarta dörren under röda -mattan? -</p> - -<p> -Han pekade mot fonden. -</p> - -<p> -Zigenerskan visade ingen förvåning. Hon -skrattade och nickade muntert. -</p> - -<p> -<a id="page-214" class="pagenum" title="214"></a> -— Hvarför du fråga efter andra flickor, när -du har Ysaïl? sade hon endast. -</p> - -<p> -Hugo vidblef: -</p> - -<p> -— Men den där dörren? -</p> - -<p> -Hon ryckte på axlarna och drog missnöjdt -ned mungiporna. -</p> - -<p> -— Det också är Ysaïls rum. Jag sofva där -inne, men du aldrig få komma dit, när du alltid -fråga efter andra ... -</p> - -<p> -Hon kastade upp benen på divanen, tände -en cigarrett och tillade: -</p> - -<p> -— Det ej finnas några andra flickor — bara -Ysaïl. Jag endast säga så för att narra dig. -</p> - -<p> -— Och hvarifrån kommer du — är du zigenerska -— hvilka äro de andra — hvem är han -som hämtade mig — hvad vilja ni mig? Berätta, -Ysaïl! -</p> - -<p> -— O, så många frågor! Jag tycka om dig, -du vara stark och ljus gosse från Ryssland och -Ysaïl tycka om dig — är det ej nog? Hvarför -fråga så mycket, hvarför alltid vilja veta? Ah, -man skall aldrig fråga — folk alltid ha bättre, -då de ej veta allt! Om jag få vackert halsband, -Ysaïl ej dum och fråga: hvarifrån komma vackert -<a id="page-215" class="pagenum" title="215"></a> -halsband — hvem gjorde vackert halsband — -berätta om vackert halsband! Ysaïl tiga och -taga emot gåfvan och vara mycket glad och -mycket, mycket tacksam. Man skall icke fråga, -icke veta ... -</p> - -<p> -Hon talade med en obeskrifligt lustig och -intagande min, spärrande upp sina stora och -vackra ögon vid vissa vändningar och grimaserande -med munnen, som gjorde de smala läpparna -piruetter. Nordling betraktade henne förtjust. -Hon fortsatte: -</p> - -<p> -— Du vara lik en stor gosse i Ryssland. -</p> - -<p> -— Såå — har du då varit där — kommer -du från Ryssland? -</p> - -<p> -— Ah, dessa dumma frågor! Ysaïl icke -veta. Skall jag sjunga och spela för dig? -</p> - -<p> -Hur gärna Hugo än annars skulle hafva -velat höra den underliga flickan, trodde han sig -likväl denna gång för nära gåtans lösning, om -han fortsatte fordra svar på sina frågor. Han -vidtog därför: -</p> - -<p> -— Nej, nej, inte nu, sedan. Om du berättar -om dig något, så lofvar jag att ej komma hit -<a id="page-216" class="pagenum" title="216"></a> -förr än jag har mycket saker med åt dig och -har mycket pängar också ... -</p> - -<p> -Ysaïl skrattade. Det var det låga skrattet -med underklangen af bitterhet i. Och hennes -ögon hade en nyans af förakt i blicken. Hon -lät hufvudet falla bakåt och korsade de små fötterna, -hvarvid de röda tofflorna föllo af. Hon -tände en ny cigarrett och sade mellan rökpustarna: -</p> - -<p> -— Så, jag vill berätta då och hvad jag berätta -skall heta: Ysaïl icke veta. -</p> - -<p> -Hon vred sig mot honom på sidan, drog -upp fötterna under paljettkjolen och stödd på -armbågen, med handen djupt in under de svarta -flätorna, talade hon, blicken skådande långt i -fjärran: -</p> - -<p> -— Stort torg vid vacker hamn med blått, -blått, blått vatten. Många skepp med gula segel, -med röda segel, med blåa segel, med röda och -blåa och gula segel. Och på torget hvita tält -öfver långa bord, där alla köpa och sälja. Många -vackra saker, o, så vackra! Skålar och mattor -och krukor och halsband och vapen och flickor. -Ja, flickor. Unga, vackra, nakna flickor. Och -Ysaïl litet barn då. Någon köpa Ysaïl ... -</p> - -<p> -<a id="page-217" class="pagenum" title="217"></a> -Men hvad han heta, och hvad staden heta -och hvad stadens land heta — Ysaïl icke veta. -</p> - -<p> -Ysaïl fara på häst, Ysaïl fara på skepp, -Ysaïl bo i stort vackert hus, alldeles hvitt, med -många höga, smala hvita torn. En vacker kanal -flyta förbi och spegla alla hvita, höga tornen. -Ysaïl leka i trädgårdar, som växa på taken och -se många vackra flickor dansa. En gammal -man röka vattenpipa, när månen gått upp och -kanalen är svart, under det vackra, hvita huset. -Många tjänare slå i sorbet och vifta stora blad -och några spela och sjunga sagor. -</p> - -<p> -Där Ysaïl växa upp och heta Ysaïl, kallas -Ysaïl, men hvarifrån Ysaïl först komma, hvad -Ysaïl först heta — Ysaïl icke veta. -</p> - -<p> -Och sedan — ack, Ysaïl kan ej säga. Hon -vandra i skog, hon vandra öfver stepp, öfver -berg. Ysaïl dansa på torg i stora städer, hon -dansa i skog vid eld, som brinner i natten. Ysaïl -träffa vacker gosse med långa, gula lockar, Ysaïl -hålla mycket af honom och han dansa med -Ysaïl. Men vacker, ljus gosse gå en natt från -Ysaïl och Ysaïl är ensam med fattiga män, som -vandra i skog, öfver stepp, öfver berg. Sedan -<a id="page-218" class="pagenum" title="218"></a> -Ysaïl fara på största skepp långt bort — fara -hit. Och möta dig. Ysaïl tänka på första gosse -och hålla mycket af dig ... Ysaïl dansa på Trocadero, -blifva trött, ligga ensam här och röka -cigarrett. -</p> - -<p> -Ysaïl ofta längta. Men hvad Ysaïl längta -efter — Ysaïl icke veta. -</p> - -<p> -Du säga att du en dag gifva Ysaïl vacker -present. Ysaïl skall blifva mycket glad. Du -kanske sedan blifva stor man, rik man och du -snart glömma Ysaïl. Hon skall fara på skepp, -fara på vagn, fara till många länder. Och hon -skall dansa och sjunga och träffa många vackra -gossar och få många vackra presenter. Men en -gång skall hon fara till ett stort lands största -stad och alltid stanna där. -</p> - -<p> -Men när det blifva och hvad den stadens -land heta, dit Ysaïl en gång gå — Ysaïl icke -veta. -</p> - -<p> -Hon tystnade och vände sig om på ryggen, -slutande ögonen. Nordling hade betagen lyssnat. -Han tyckte sig aldrig ha hört något så naivt -vackert och alla hans misstankar flyktade. Minnet -af hennes sång i Wosslicks källare dök upp -<a id="page-219" class="pagenum" title="219"></a> -och han frågade, i det han reste sig och gick -öfver till zigenerskans plats: -</p> - -<p> -— Säg, Ysaïl, är det detta du säger då du -sjunger till den lilla gitarren? -</p> - -<p> -Ysaïl slog upp ögonen och hviskade med -dunkel och drucken blick: -</p> - -<p> -— Ja, jag sjunga det på mitt språk. -</p> - -<p> -— Och ditt språk — hvad är ditt språk? -</p> - -<p> -Han knäföll vid divanen och tog fatt i de -tunga flätorna. -</p> - -<p> -Men hon log endast och skakade på hufvudet. -</p> - -<p> -— Ysaïl icke veta, sade hon. -</p> - -<p> -Därpå sträckte hon vällustigt sin ormkropp, -sköt armarna under nacken och slöt ögonen fast. -</p> - -<p class="tb"> -* *<br />* -</p> - -<p class="noindent"> -En timme därefter gick Hugo Nordling sin -väg. I ytterrummet stod hans vägvisare, mannen -med mynten i jackan. -</p> - -<p> -Han log hemskt. Hugo hade ej förr sett -detta leende, det liknade ett rofdjurs grin, en -vargs, en gams grin. -</p> - -<p> -<a id="page-220" class="pagenum" title="220"></a> -— Kom, sade han, jag visa dig till kabeltåg. -Jag veta, att du ej just nu hafva pängar. Du -taga detta. Du sedan hjälpa oss. -</p> - -<p> -Och han räckte den förvånade svensken en -tiodollarssedel, hopvikt, skrynklig, tummad och -till ytterlighet smutsig. -</p> - -<p> -Nöden har ingen lag och Hugo stoppade på -sig sedeln. Han kom sig ej för att tacka utan -mumlade endast: -</p> - -<p> -— Vänta, vänta — du skall få tillbaka allt -— allt. -</p> - -<p> -Utanför huset var gråkall höst. Långt bort -öfver kvarterets ruckel reste sig i dimman affärsstadens -skyskraparhus, som jättelika och -oformliga fästningstorn, sammanbundna med väldiga -vallar. Kyrkspirornas spetsar doldes i de -låga molnen och allt efter som de båda männen -gingo, tätnade dimman. Den lurade tjockare i -hvarje grändmynning och när de nådde en hufvudgata, -i hvars midt löpte kabelns dubbla trerännsspår, -hade lyktor tändts. -</p> - -<p> -— Du snart komma, var det sista Hugo -hörde ur ett rödaktigt töcken, när han svingade -sig upp på en skakande platform. -</p> - -<p> -<a id="page-221" class="pagenum" title="221"></a> -Han tyckte sig åka i ett sagoland och i -hans hjärna tumlade två tankar: Ysaïl, pängar -— pängar, Ysaïl. -</p> - -<p> -Men också något annat rördes under hvirfveltankarna. -Hvad det var, kunde Hugo ej klargöra -för sig. Ibland tycktes det taga fast form -och blifva som dämpade hviskningar till en sorts -entonig melodi i takt med vagnens monotona -dunkande öfver skenskarfvarna. Men därpå upplöstes -det likt cigarrettröken under smideslampan -i Ysaïls rum, och då kändes det som något -oroande och hotande, något som väntade likt det -dolda och okända bakom en hemlighetsfull, -stängd och svart dörr. -</p> - -<p> -Kabeltåget rullade framåt i dimman på sin -färd genom de milslånga gatorna. -</p> - -<h2 class="part" id="part-5"> -<a id="page-223" class="pagenum" title="223"></a> -VI. -</h2> - -<h3 class="chapter" id="chapter-5-1"> -<a id="page-225" class="pagenum" title="225"></a> -<span class="line1">X.</span><br /> -<span class="line2">Arbete.</span> -</h3> - -<p class="first"> -Hugo slet med skälfvande fingrar upp det -lilla hvita, enkla och aflånga kuvertet, hvars -firmastämpel i vänsterhörnet på en gång blygsamt -och medvetet i små typer bar blott två namn: -Frazer & Chalmer. Högerhörnets kaminröda tvåcentsfrimärke -med Washingtons bild var afstämpladt -Chicago, mottagningsdagens morgon. Den -maskinskrifna adressen var nära på korrekt, endast -slutbokstafven, g, saknades i namnet Nordling. -</p> - -<p> -Memorandalappen var till halfva sin storlek -öfversållad med medaljer kring en vy af firmans -väldiga fabriker. I rödt tryck annonserades dessutom -verkets sista artikel, en nyuppfunnen kopplingsskruf, -och den var afbildad i pregnanttryck -på guldgrund. Slutligen följde i en lång spalt -<a id="page-226" class="pagenum" title="226"></a> -namnen på samtliga officianter inom det stora -kompaniet. -</p> - -<p> -Själfva brefvet var maskinskrifvet och lydde: -</p> - -<div class="letter italic"> -<p class="adr"> -Mr H. Nordlin, City. -</p> - -<p class="noindent"> -Please call at once at our offices as above -in regard to matter, previously mentioned. Ask -for mr Hall. -</p> - -<p class="sign"> -Yours truly<br /> -Frazer & Chalmer,<br /> -pr. K. -</p> - -</div> - -<p class="noindent"> -Gång efter annan genomläste svensken den -korta skrifvelsen, som innehöll för honom nyckeln -till framtiden. Han slukade orden, han präntade -i sig hvarje stafvelse, hvart skiljetecken, papperets -format, tryck, egendomligheter, vattenstämpeln, -till och med det lätta sudd som kvarlämnats -öfver skrifmaskinens djupblå bläck efter kopieringen. -Han lärde sig namnen på listan öfver -de presiderande styrelsemedlemmarna i bolaget, -hans hjärna fotograferade i minnet för evig tid -den betydelsefulla lappens hela utseende in i -minsta detalj, kuvertet, frimärket, de taggade -kanterna efter konvolutets febrila uppfläkning. -Och med ett leende, som tycktes stelna till en -<a id="page-227" class="pagenum" title="227"></a> -mask öfver hela ansiktet, satt Hugo Nordling -på en köksstol nere hos fru Ostroem länge stramt -stirrande och höll det öppnade brefvet rakt utsträckt -framför sig, oviss om han borde gråta -eller skratta. -</p> - -<p> -Så hade då till sist lyckan skiftat och tillfället -kommit. Hans fantasi ville skena i väg i -det oändliga i takt med hans klappande hjärta, -och han tyckte sig höra rullande guldmynts rassel -mellan hvinet från jättefabrikers remmade svänghjul. -Men lika hastigt efterträddes lyckoglädjen -af en strupsammansnörande ångest, och han sade -till sig själf att det hela var endast en chimär, -den vacklande grunden för en korthusbyggnad. -Han skulle ej kunna gå dit förr än i morgon, -då han först nu på kvällen fått brefvet, och då -skulle det kanske vara för sent! Eller ock ville -de blott fråga om något — det sades ju ej ett -ord om arbete i det afmätta meddelandet. Men -— matter, previously mentioned, det kunde dock -endast betyda en sak: den förut afhandlade frågan, -det vill säga arbete! Och på nytt klang -och jublade det inom panna och pulsar. -</p> - -<p> -Slutligen steg han upp. Den känsla af yrsel, -<a id="page-228" class="pagenum" title="228"></a> -som bemäktigat sig honom, fanns ännu kvar och -i ett lätt rus af väntande framgångar sprang han -uppför trapporna. Presidentvalet var för länge -sedan undanstökadt, republikanerna hade ånyo -vunnit, den förre presidenten var återvald och -alla spådde landet en lysande affärsframtid. — -Helt säkert, mumlade Hugo, skall detta blifva -till något, helvetet är öfver för denna gång och -nu gäller det att skapa det jordiska himmelriket, -hvilket nog i alla fall har silfver- och sedelväggar! -</p> - -<p> -Han mötte den förnämsta hyresgästen, amerikanaren -mr Harden, som kom ut från badrummet -i tredje våningen. De stötte nästan ihop och -Hugo tog ett steg baklänges, i det han på sin -ledigaste engelska lät följande mening rinna som -vatten öfver läpparna. -</p> - -<p> -— Excuse me — är i brådska — glad nyhet. -Har just fått en ytterst förmånlig plats ... -</p> - -<p> -Amerikanen sken upp. -</p> - -<p> -— Såå. Glad att höra det. Hvilken bransch? -</p> - -<p> -— Ingenjör. -</p> - -<p> -— Mycket bra — men hvilken firma? -</p> - -<p> -Hugo sade långsamt, betonande hvarje stafvelse: -</p> - -<p> -<a id="page-229" class="pagenum" title="229"></a> -— Frazer & Chalmer. -</p> - -<p> -Mr Harden blef förvånadt och betydelsefullt -allvarlig. Han höjde ögonbrynen, spände blickarna -uppriktigt mot svensken och sträckte ut sin hand: -</p> - -<p> -— Gratulerar er, unge man — gratulerar er -af allt mitt hjärta. Ni är en son af John Ericsson -— af hm — af John Ericssons land, menar jag. -Och sådana äro alltid välkomna hos oss, de göra -Amerika heder. De hjälpa försvara — likt Ericsson -— vår ärorika örn, och stjärnbaneret skall -— skall — stjärnbaneret skall alltid svaja öfver -deras hufvuden. Vill ni gå med och ta en cocktail? -</p> - -<p> -Mr Harden hade talat med af rörelse och -djup mening vibrerande stämma, Hugo tyckte sig -se tårar glänsa i hans järnbruna ögon. Han -blef själf nästan rörd. Visserligen tyckte han -sig för ej så länge sedan ha hört ungefär samma -godtköpsfraser i ett annat och obehagligt sammanhang, -men det gjorde detsamma, ty nu hade -han arbete. Han tryckte hårdt Hardens hand och -svarade: -</p> - -<p> -— Tack, mr Harden, jag värderar sådana -ord högre än om de kommo från en landsman -— de — de äro endast afundsjuka. -</p> - -<p> -<a id="page-230" class="pagenum" title="230"></a> -Han visste ej hvarför han egentligen gaf -denna obehöfliga karaktäristik — orden lades -honom mot hans vilja af någon inre makt i -munnen. -</p> - -<p> -— Naturligtvis går jag gärna med, tillade han. -</p> - -<p> -Han kände sig smickrad, men tänkte samtidigt -tyst: -</p> - -<p> -— Du skulle ej vara så förekommande, om -jag fortfarande vore utan arbete, din yankeeräf! -</p> - -<p> -Och så gingo amerikanen och svenskamerikanen -ned till en bar och drucko visky. -</p> - -<p> -Därinne stodo ett par svenskar. Hugo betraktade -dem medlidsamt, nästan med förakt och -ansträngde sig att gifva den amerikanska betoningen -åt sitt språk, och han fick anledning att -omtala firman Frazer & Chalmer ett par gånger. -Då de lämnade det lilla kaféet, kände han sig -stolt och lycklig öfver sitt sällskap. Han tyckte -sig ha genomgått en hemlig gradrecipiering och -blifvit upptagen i en medborgarorden, han var -ej längre arbetslös, ej svensk, han var amerikan. -— Han hade fått arbete. -</p> - -<p> -Följande morgon var Nordling tidigt uppe. -Han tog en kall dusch och lät raka och klippa -<a id="page-231" class="pagenum" title="231"></a> -sig innan första frukosten. Barberaren fick höra -några ord om den nya anställningen och äfven -till den svarte skoputsaren, den hvisslande negerpojken -i hörnet af Dearborn avenue, gafs en -vink om Frazer & Chalmer. Gamla fru Ostroem -sken af välvilja, också mister Ostroem myste -och begagnade tillfället att tillskansa sig en femma -af sin hustru. — Det väckte stort uppseende hos -samtliga inackorderingar och pigor att se hur -påfallande kordialt mr Harden hälsade Nordling -just som de tunna pannkakorna med maplesirap -serverades. -</p> - -<p> -Men då Hugo stod utanför portalen till -kontorshuset öfver på västra malmen och lyssnade -till dånet från ugnar, hjul och hammare inom -fabriksområdet, kände han sig som en liten pojke -inför sitt första skolbesök, och det var ej utan -att hans hjärta klappade i förfäran som de stora -bälgarna, pistongerna och vidundren inne i de -skakande glas- och järnbyggnaderna på andra -sidan verkstadsmuren. Därinne arbetade hundratals -sotiga kroppar under hvisselpipors hvin, -kättingars rassel, vinschars skärande jämmer i -skenet af flammande härdars intensivaste hvitglöd. -<a id="page-232" class="pagenum" title="232"></a> -Muskler knötos till stora, hårda bollar och lemmar -vredos, vändes, sträcktes och krymptes samman -vid alla slags bänkar, sågar, maskiner, saxar -och fruktansvärda knifvar. Ångan fräste och -vatten rann, kolstybb yrde och metaller forsade, -plåtar böjdes och stora lastvagnar rullade på -smala spår öfver och under jord. De stora båglamporna -svängde och flämtade som lågande solar -och alla människor sprungo i vild brådska kring -sina göromål. Men inne på kontoren sutto fina -unga män böjda öfver böcker och räknade och -skrefvo och i ännu en annan fil af ljusa rum -ritade hundra unga ritare stora, hvita ark fulla -af tuschens svartaste och underligaste geometriska -krumelurer, dem sedan de tusen armarna skulle -mekaniskt följa vid sina tunga och flåsande hammare, -hjul, tänger och smältformar. Och dit in -skulle lilla svensken Hugo Nordling och bli stor. -</p> - -<p> -Han drog djupt efter andan, rätade upp sig -och steg beslutsamt in genom de stora glas- och -bronsdörrarna. -</p> - -<p> -En livréklädd portvakt häjdade honom: -</p> - -<p> -— Hvarthän? -</p> - -<p> -Nordling kramade brefvet i sin ficka. -</p> - -<p> -<a id="page-233" class="pagenum" title="233"></a> -— Mr Hall, sade han. -</p> - -<p> -Portierens ton nyanserades litet respektfullare: -</p> - -<p> -— Mr Hall? Well, sir, femte dörren till -vänster, den här högergången ... -</p> - -<p> -Han slog med handen nedåt en korridor som -vid semaforsignalering. Hugo följde anvisningen. -Då han efter en nervös knackning öppnade en -mahognydörr, såg han i skarpt ljus i ett högt -och smalt rum en mager, svartklädd herre med -indianprofil sitta vid en elegant pulpet. Elektriska -ringledningar funnos ett helt batteri af på en -särskild liten polerad skifva, hvars emaljknappar -lyste som skrifmaskinstangenter. Herr Hall pekade -på en stol, svängde sin egen så att ljuset -föll bakifrån och sade därpå helt kort: -</p> - -<p> -— Ni önskar —? -</p> - -<p> -Hugo sträckte fram sitt bref. -</p> - -<p> -— Så, godt. Nåväl, mister Northing, ni är -välkommen. Ni har tur. I går var ni bestämd -för en sextiodollarsplats, en kopistplats i blåtrycksrummet -bland fyrtio andra kopister. I dag får -ni af en händelse sättas in i ett specialrum, där -ni blir ensam med en till och er månadslön är -hundra dollars. Och hvilken kamrat se’n — unge -<a id="page-234" class="pagenum" title="234"></a> -Bullard, ende sonen till Bullard i Philadelphia. -Om ni är klok, sir, så blir ni god vän med honom. -Ni förstår — mycket god vän ... -</p> - -<p> -Amerikanen log och sköt en listig blick ur -sina svarta ögon. Nordling log tillbaka, han -kände sig yr och lycklig. -</p> - -<p> -— Vi vet, fortsatte Hall, edra rekommendationer -— men de betyda intet. Jag är öfvertygad -om att ni reder er, och, hur var det, -hade ni ej vissa planer — en uppfinning — en -ny idé? -</p> - -<p> -Hugo rodnade af glädje, de kommo således -ihåg hans utläggningar, vid de föregående, fruktlösa -besöken. -</p> - -<p> -— Jo, stammade han, jo — jovisst, jag har -i åratal grubblat på en uppfinning. -</p> - -<p> -Mister Hall log ännu vänligare: -</p> - -<p> -— Hur var det nu, var det på elektroteknikens -område? -</p> - -<p> -— Nej, en elevator, en spannmålsele — -</p> - -<p> -— Javisst, javisst ja. Er store landsman, -John Ericsson, som vi amerikaner alltid skola -minnas och erkänna, kommer ni kanske att täfla -med. Nå, det blir en senare fråga. Emellertid -<a id="page-235" class="pagenum" title="235"></a> -— välkommen hit och var viss att stjärnbaneret -och vår stolta örn alltid med glädje hälsar hvilken -främmande son som helst, som vill sätta in -sina krafter i — i, låt oss säga — deras lands -storhet. -</p> - -<p> -Hall svängde stolen tillbaka och räckte brådskande -sin hand åt svensken. -</p> - -<p> -Hugo reste sig. -</p> - -<p> -— Förlåt, sade han, skall jag — -</p> - -<p> -— Ja, ni skall stanna med det samma. Det -är sant, vi ha för vana att, om så önskas, utbetala -första månadens — men endast första! — -lön i förskott. Allt annat drages per vecka och -i efterskott. Dessutom afsättes dels denna första -månads lön, dels ännu hundra dollars med tio -dollars i månaden, så att ni, om ni skulle önska -lämna oss om något år, då har tvåhundra dollars -innestående. Förstår? -</p> - -<p> -— Ja visst, jag tackar — -</p> - -<p> -Amerikanen talade nu fort och affärsmässigt: -</p> - -<p> -— Behöfs ej. Gå ned till assisterande kassören -och hälsa från mig — jag varskor honom -nu: -</p> - -<p> -<a id="page-236" class="pagenum" title="236"></a> -Han tryckte två gånger på en ledningsknapp. -</p> - -<p> -— Så där! -</p> - -<p> -— Förlåt, ännu en sak — skulle — skulle -jag ej uppvakta någon af cheferna — herr -Frazer eller — -</p> - -<p> -Hall skrattade. -</p> - -<p> -— Nej min unge vän: Frazer är död och -Chalmer bor i New York, jag har själf aldrig -sett någondera af dem. De ha ingen aning -om er ... -</p> - -<p> -Och han vände sig brådt mot sin pulpet och -började lyfta på brefbuntar. -</p> - -<p> -Hugo gjorde en liten bugning och gick. -</p> - -<p> -Nere i det stora kontoret, som liknade en -bank, fick han sina pänningar. Då han kände -den lilla rullen frasande sedlar tryckta i västfickan -ryste han af välbehag. Och när han hunnit -hälsa unge Bullard, som väntade honom i ett -ljust och luftigt ateljérum, och funnit att den -blifvande kamraten var en fin, vacker och leende -ung man, kände han lust att gråta af tacksamhet. -De förhörde med några enkla frågor hvarandras -kunskaper och funno hastigt ut att de skulle -sympatisera förträffligt. Hugo fick i uppdrag af -<a id="page-237" class="pagenum" title="237"></a> -öfveringenjören, som var tysk och i största hast -passerade på en flygande rond, att taga ihop -med genomskärningen till ett nytt järnvägshjul. -Han konstaterade att han med lätthet förstod -de knapphändiga orderna och en känsla af obeskriflig -trygghet fyllde hans bröst. Inom hans -tinningar sjöng det och brusade — arbete! arbete! -arbete! -</p> - -<p> -En gäll hvissling skar luften. Den räckte -fulla fem minuter och tycktes till sist blifva så -intensiv att örhinnorna värkte. Andra hvisslingar -stämde i, längre bort, gällare, svagare, kortare, -längre. Alla den stora västsidans stora fabriker -blåste lunchtimme. De olika fabrikshusens maskinbuller -afstannade så småningom. Hammardån, -hjulrullande, motorernas stönande andhämtningar -upphörde. Det blef jämförelsevis stilla i luften, -som nyss vibrerat af tusen malmstämmors -skrin, hväsande och surr och klang. Klockan -var tolf. -</p> - -<p> -Gnolande en vals drog Bullard af sig lösärmarna -af vaxduk. I ett hörn af rummet var -en marmortoalett med slipad spegelglasskifva och -kallt och varmt vatten. Han fyllde den lilla runda -<a id="page-238" class="pagenum" title="238"></a> -bassängen från de lysande nickelkranarna och -den utvalda tvålen spred en svag mandeldoft i -rummet. Det lilla toalettskåpets linnehanddukar -lyste, nystrukna och färska, som hvitaste snö. -</p> - -<p> -Hugo stod vid ett af de stora fällfönstren. -Solen föll in öfver värmeledningens glänsande -galler och ute i det ljusa diset aftecknade sig -långt bort öfver fabriksbyggnader, vinschar, kranbalkar -och broskelett Auditoriumteaterns väldiga -fyrkant. Det fula och massiva tornet såg ut som -en aflägsen jätte, hvilken stod kapprak vakt mot -Michigansjöns blanka spegel. -</p> - -<p> -— Vi gå ut och äta tillsammans, sade Bullard, -så kan jag sedan visa er hvar jag brukar -köpa mina ritgrejor. Det är hos Abbott på -Madison street. -</p> - -<p> -Alltjämt gnolande kammade han sitt lockiga, -midtelbenade hår. Slutligen färdig tände han en -cigarrett och drog Hugo ut. -</p> - -<p> -— Vi ha en timme på oss, kom låt oss ta’ -ett tåg ... -</p> - -<p> -Nere på gården ringlade en bred svart folkorm. -Det var arbetarna, som gingo till frukost. -De kommo massvis ur komplexens inre, men -<a id="page-239" class="pagenum" title="239"></a> -ordnade sig sedan på led, ty de måste gå genom -en tidtagningsmaskin vid utgången. -</p> - -<p> -— Det där slippa vi, sade Bullard muntert. -</p> - -<p> -Och Hugo Nordling log ett gladt och redan -litet öfverlägset leende. — Ty han hade ändtligen, -ändtligen arbete! -</p> - -<h3 class="chapter" id="chapter-5-2"> -<a id="page-240" class="pagenum" title="240"></a> -<span class="line1">XI.</span><br /> -<span class="line2">Den innersta dörren.</span> -</h3> - -<p class="first"> -En decemberafton kom ingenjör Nordling -från City under norra flodarmen genom den -dubbla kabeltunneln. Han hade nyss skilts från -ingenjör Bullard och var på väg hemåt. De hade -ätit middag nere i staden och tömt en flaska -rödvin, och denna ovanliga dryck hade hetsat upp -Hugo, så att han föredrog att promenera i stället -för en ståplats i de öfverfyllda tågvagnarna, som -oafbrutet, bildande en enda lång kedja, doft rasslande, -rullade förbi honom. -</p> - -<p> -Det var en egendomligt mild vinterkväll. På -förmiddagen hade den första snön fallit, men -som vanligt hade vädret kastat om och nu var -det ljum tö. En i ljusskenet nästan saffransgul -modd täckte körbanan, och spåren lyste -<a id="page-241" class="pagenum" title="241"></a> -våta och blanka gatan upp. Bakom svängbrons -höga stolpar, bakom spannmålstornen, kajvaruhusen -och frukthallarna brann blodröd kvällshimmel. -</p> - -<p> -Men ur tunnelmynningen sköt tåg efter tåg. -De breda banden ringlade långsamt ur det svarta, -gapande hvalfröret, svängde upp på Clark street och -försvunno långsamt mot mörkret kring parkfonden. -Vagn efter vagn gled förbi, fick belysning -af någon hörnlykta eller skyltruta och visade -då raderna af bleka arbetaransikten, som trötta -tätt trycktes mot hvarandra, skuldra vid skuldra, -näsa mot nacke. Slokhattarna skuggade likgiltiga, -hårda, slappa, stelt stirrande anleten. De unga -fabriksflickornas österländska drag sågo lidande -ut i det osäkra skimret och männens breda axlar, -kraftiga nackmuskler eller ock hvita, lungsotshärjade -och tärda ansikten blefvo till typer som ej -tycktes höra till mänsklig ras, endast imitera -den. På detta sätt sammanpackade, i kompakta -massor, hvilka forslades fram, en lefvande last, -vagn efter vagn i ett oändligt, aldrig slutande -tåg, kunde de tros vara några fulländade maskiner, -hvars arbetande delar bragts till hvila och -<a id="page-242" class="pagenum" title="242"></a> -som något konstruktörsgeni roat sig med gifva -människogestaltens former. -</p> - -<p> -Klockan slog sju i Notre Dames hvita torn -och trafiken blef oerhörd. De stora lastvagnarna -körde upp i gränder och tvärgator för att utvänta -kroppsarbetarnas hemtåg. Kuskar och packkarlar -gingo in på närmaste krog och utefter -trottoarkanterna stöddes bicyklar i hundratal. -Endast automobilerna tutade alltjämt otåligt efter -plats. -</p> - -<p> -Hugo hade stannat vid hörnet af Ontario -street. Han betraktade frånvarande ett halft -dussin poliskonstaplar, som med battongerna förgäfves -bemödade sig bereda genomgångar för -människofloden. -</p> - -<p> -En af dessa poliser föreföll Nordling bekant, -men han kunde ej minnas hvar han sett honom. -Han såg ut att som de andra vara irländare, -men i hans buttra uppsyn låg något godt, något -sträft och så att säga korrekt godmodigt. — Jag -har sett honom förut, tänkte Hugo och följde hans -mera humana knuffningar med battongen. — Gud -vet om jag ej rent af talat med honom ... Och -vid tanken ryste Nordling lätt ty den upprullade -<a id="page-243" class="pagenum" title="243"></a> -för hans inre syn hela svältperioden före hans -anställning. -</p> - -<p> -Nu hade han varit öfver en månad hos Frazer -& Chalmer och allt hade gått på bästa sätt, -han var hemvan där, hans arbete uppskattades, -Bullard var hans bästa vän, redan var han inbjuden -till hans Philadelphiahem. Och bakåt -ville ej Hugo tänka i onödan — han tyckte sig -därvid blifva räddare nu, då allt var väl öfver än -då krisen faktiskt pågått. -</p> - -<p> -Som han emellertid lyfte blicken för att fortsätta -framåt, träffade den Wosslicks stora källarskylt, -och en här af minnen stormade på honom. -</p> - -<p> -— Hvar fanns Ysaïl? -</p> - -<p> -Ett par dagar efter det han börjat på fabriken -hade han en söndagsmorgon farit ut till -Ysaïls hus. Han hade haft nya kläder från topp -till tå, en sjöskumspipa till zigenaren, som lånat -honom pängar, och en liten ring åt Ysaïl. Men -zigenerskan hade ej varit hemma och hela emottagandet -hade varit så underligt och förläget att -Nordling ej gjort om besöket. Visserligen hade -mannen enträget bedt honom, men samtidigt -skelat och sneglat så otäckt och lömskt under -<a id="page-244" class="pagenum" title="244"></a> -lugg, att Hugo fått bestämd afsmak för vidare -umgänge. — Han hörde ej längre hop med dem. -</p> - -<p> -Men nu — nu, hvar fanns Ysaïl? Om han -blott finge en enda gång till trycka henne intill -sig, nu då han var säker, var på solsidan och -skulle kunna njuta utan att tigga. Han erinrade -sig plötsligt att hon ju ej ens visste hvad han -hette — hon hade aldrig frågat. Ja, hvilken -underlig tös, hon frågade aldrig, det var ju nästan -overkligt ... -</p> - -<p> -Trottoarens folkström började nu åter vaja -och svänga framåt. Kabeltågen rullade alltjämt -förbi, men ej fullt så tätt. Vagnarna glesnade, -passagerarna började uppblandas med butikbiträden. -Hugo fick en knuff af någon, han sneddade -gatan och gick in till Wosslicks. Då han öppnade -svängdörren och mekaniskt lyfte blicken -mot gatfonden, såg han hur kabeltågens släpvagnar, -hvars violetta och röda ögon blinkade -efterst, slukades af vintermörkret. -</p> - -<p> -Salen var sig lik. I det töckniga ljuset från -pelarnas lampor skymtade den förfärliga oljemålningen -öfver Karl den Stores intåg, och de tre flugsmutsade -porträtten öfver hvar sin dörr sågo stelt -<a id="page-245" class="pagenum" title="245"></a> -och melankoliskt ned på samlingen af slarfvigt -klädda kroggäster. Matbordet i sitt hörn doftade -som en kloak och bland de trasiga resterna på -flottiga brickor och i nedspillda karotter blänkte -gaslågan under korffatet. Den lilla böhmiska -kyparen höll på att sågspåna det fuktiga golfvet. -</p> - -<p> -Hugo blef stående vid diskhörnet. Han tyckte -på en gång att stolarna voro för smutsiga att -sitta på, borden för klibbiga, människorna för -sluskiga, hela lokalen för ruskig att för honom -kännas vid. De som rörde sig därinne voro -främmande ansikten, nya för dagen kanske, men -de voro ändå alla samma nattyper, samma lifvets -skuggfigurer som han sett förut. -</p> - -<p> -Och längst bort stod O’Neill. Advokatens -ansikte var pussigt och spöklikt hvitt. Hans -svarta ögon under de uppsvällda locken stirrade -dystra på hyllans glas. Bredvid honom, inom -disken, stod Wosslick. Han var ännu fetare än -förr och tycktes knappt orka draga blossen ur -den cigarr, som hängde mellan hans blåröda -läppar. -</p> - -<p> -— Får jag ett glas öl, sade Hugo. -</p> - -<p> -Nu kom böhmaren fram. Han kände ej igen -<a id="page-246" class="pagenum" title="246"></a> -Nordling. Doppande sina nedspånade röda armar -i en balja isvatten, som stod under en tunna, -torkade han dem därefter på sitt fläckiga förkläde. -I det samma ljöd ett skri genom rummet. -</p> - -<p> -Det kom från O’Neill. Han hade stigit fram -på golfvet och kastat nerohufvudet tillbaka, snigellockarna -klibbade som af svett vid hans bleka -och vackra panna. -</p> - -<p> -— Nu får den mensch ein anfall igen, mumlade -den lilla vaktmästaren, pass man blott på ... -</p> - -<p> -— O’Neill, sluddrade värden och slog med -handen slött i diskskifvan. — O’Neill, sä — säger -jag, nu får det vara slu — va — vara slut, -säger jag på det här. Gå och skrik nå’n annan -stans ... -</p> - -<p> -Wosslick vände trumpen sin rygg åt gästen. -</p> - -<p> -Men O’Neill hörde ej. Hans ögon började -plötsligt lysa med ett skimmer som hos sig långsamt -tändande glödlampor. Han intog position -som en talare, slog ut med handen och röt: -</p> - -<p> -— Gentlemen, lyssna! Ja, det är slut, jag -har ej vidare att tillägga. Men jag böjer mig ej -för juryns beslut, jag respekterar ej, jag resignerar -ej. Jag går min väg, det är allt. Se hit! -</p> - -<p> -<a id="page-247" class="pagenum" title="247"></a> -Snabbt drog han en liten flaska ur fickan, -satte den till munnen och skrek: -</p> - -<p> -— Skål, kamrater — nu går advokaten James -Francis O’Neill ... -</p> - -<p> -Han tömde det lilla glaskärlet som därefter -krossades mot golfvet, då han lät det falla. Själf -stod han upprätt några sekunder, under det att -hans ansikte fruktansvärdt förvreds och ett hest -vrål steg från hans läppar. Därpå störtade han -handlöst omkull. -</p> - -<p> -En ögonblicklig förvirring följde. Hugo tappade -sitt ölglas, fradgan stänkte på hans benkläder. -Wosslick såg ut som om han träffats af -slag. Han höll sig med båda händerna i disken -och stammade tillintetgjord: -</p> - -<p> -— Man kommer att stänga min bar — herre -gud, jag blir ruinerad — mina herrar, ni äro vittnen -att det var själfmord — jag kunde ej hjälpa -det — mina fiender skola säga — — — -</p> - -<p> -Men ingen lyssnade till värden. Alla trängdes -kring den olycklige advokaten. Någon tog upp -den sönderslagna flaskan. Bitarna kvarhöllos af -etiketten, som var röd, och på hvilken lästes under -en dödskalle och ordet Poison: Carbolic <a id="corr-13"></a>acid. -</p> - -<p> -<a id="page-248" class="pagenum" title="248"></a> -Genast skreko flera stämmor om hvarandra: -</p> - -<p> -— Han har tagit gift — en har tagit karbolsyra -— spring efter polis — doktor — gift — karbolsyra ... -</p> - -<p> -Men O’Neills kvidan hade tystnat. Då han -fallit omkull, hade han vältrat sig öfver på ryggen -och efter det benen krampaktigt sammandragits, -hade de börjat trumma mot golfvet i snabb takt -som trumhvirflar. Men snart hade fötterna upphört -med de hemska ljuden och efter några -sparkningar låg han orörlig, stel, död. Liket var -fläckadt af sågspån, det såg ut som hade imperatorsgestalten -dragits ut från en arena. -</p> - -<p> -Hugo vågade ej se på den döendes ansikte. -Han kände sig sjuk och matt, och ännu en gång -upplefde han i denna lokal känslan af att genomgå -en dröm. De omkringståendes prat om -advokatens egendomligheter, hans hastiga sortie -och om Wosslick och polisen, föreföll som ord -utan mening, hvilka klingade fjärran och ofattbart. -Helt maskinmässigt fann Nordling ett glas -i sin hand, han tömde det och fann att det var -visky, men han kunde ej förstå att han begärt -<a id="page-249" class="pagenum" title="249"></a> -det. Då de andra tackade förstod han att värden -bjudit på detta graföl. -</p> - -<p> -Nordling sträckte på sig och såg sig omkring. -Alla diskuterade fortfarande själfmordet. Han -gick långsamt mot dörren, stannade en stund, -men då ingen märkte hans aflägsnande eller bad -honom stanna, öppnade han raskt och gick ut. -I detsamma stod zigenerskan framför honom. -</p> - -<p> -Vinet, ölet och viskyn kom hans blod att -sjuda. Han tyckte att ett tunt flor, skärt och -gult, låg öfver gatan, framför husen, för de redan -julsmyckade butikernas eklärerade grannlåtsfönster. -Ysaïl fäste sina mörkgula ögon på honom -och log. -</p> - -<p> -Ett ögonblick dök ansiktet af den gamle höfdingen, -eller hvad han var, upp tätt bakom Ysaïls -skuldra. Men äfven han log, så de hvita tänderna -blottades och blixtrade under hans mongoliska -mustasch, och zigenerskan sade några -ord på det främmande språket och båda skrattade. -Så försvann han som genom en fallucka, -och Hugo måste också skratta, då han tog Ysaïls -arm under sin och de gingo ned i en bigränd. -Mörker uppslukade dem, han hörde blott polisvagnens -<a id="page-250" class="pagenum" title="250"></a> -gonggong skrälla och såg en skymt af -den svarta begrafningsvagnens täcklåda, som i -karriär vek om ett hörn, följd af en springande -folkhop. Därpå voro de djupt inne i gränden. -</p> - -<p> -— Ysaïl, hvart gå vi? -</p> - -<p> -Hon svarade, i det hon ökade stegen: -</p> - -<p> -— Hem till mig. Du minnas dörren? -</p> - -<p> -Hugos hjärta klappade hårdt. -</p> - -<p> -— Ja, sade han ifrigt, den innersta dörren. -Hvad mer? -</p> - -<p> -— Så du komma med Ysaïl. I morgon jag -fara bort. -</p> - -<p> -Men Hugo, som kände sig i det ökade stadiet -af ett rus, aktade ej därpå. Han ville stanna -flickan och upprepade gång efter annan: -</p> - -<p> -— Så hör då, Ysaïl — stanna, lyssna, vi gå -ej hem till dig, kom med mig — vi gå ned -i sta’n, på en teater, på ett hotell, vi skola -supera — -</p> - -<p> -Men hon drog honom i armen: -</p> - -<p> -— Var ej dum — kom ... -</p> - -<p> -De veko kring hörn, gingo öfver gårdar, -genom lutande portgångar. Stundom snafvade -Nordling. -</p> - -<p> -<a id="page-251" class="pagenum" title="251"></a> -Han fortsatte att bevekande mumla: -</p> - -<p> -— Så hör — jag har pängar — mycket, -mycket pängar. -</p> - -<p> -Hon skrattade sitt låga ormskratt: -</p> - -<p> -— Har du? Då Ysaïl glad! Har du nu -gjort den uppfinning? -</p> - -<p> -— Ja, ja, ja — mycket, mycket pängar. -</p> - -<p> -Och plötsligt stannade han, uppgifven af -trötthet och slog sina armar kring henne. -</p> - -<p> -— Jag går ej längre, förklarade han. -</p> - -<p> -— Se så, nu äro vi här — se! -</p> - -<p> -Och verkligen, Hugo trodde sig igenkänna -det gamla rucklet. I mörkret reste sig ett lågt -hus med ett staket utanför. Marken var uppblött -och gyttjig. -</p> - -<p> -Han hörde Ysaïls röst före sig: -</p> - -<p> -— Kom — här är Ysaïl. -</p> - -<p> -Ett ljussken slog en bred flamma i natten -och rektangeln var en dörr. Därpå knarrade -trappan under hans steg, en ny dörr och han -famlade sig igenom ett svart rum, där han stötte -mot bord och stolar, ännu en dörr och mjuka -mattor kändes under fötterna likt gungande tufvor -i kärr. Ett draperi drogs undan — en sista -<a id="page-252" class="pagenum" title="252"></a> -dörr och Hugo stod i en liten kammare, hvars -väggar voro filt- och mattbelysta. Han visste ej -hvarifrån belysningen kom, men skenet var hafsgrönt, -och då han sjönk ned, märkte han att han -satt på en låg och bred säng, fylld af brokiga -kuddar, sjalar och präktigt färgade täcken. Och -Ysaïl kröp tätt intill honom, slog sina nakna -armar kring hans hals, bet honom i kinderna -och kramade honom, som ville hon kväfva -honom. -</p> - -<p> -Ett ögonblick förekom det Nordling som visade -sig midt på väggen zigenarens grinande -ansikte, men det försvann genast. Han såg Ysaïl -resa sig och räcka honom en metallbägare. -</p> - -<p> -— Drick, sade hon. -</p> - -<p> -Hugo ville skjuta bort drycken. Den luktade -parfym och kväljde honom därför. Men flickan -blef ond. Hon stampade med sin lilla fot och -rynkade ögonbrynen. I detsamma kastade hon -af sin jacka och Hugo såg henne nu stående -alldeles rak, med hårdt lindad gördel kring de -smidiga höfterna, endast en armslängd ifrån sig. -Han famlade efter broschen af slipade glasbitar, -som fäste gördeln. -</p> - -<p> -<a id="page-253" class="pagenum" title="253"></a> -— Drick först, sade hon. -</p> - -<p> -Då drack han. -</p> - -<p> -Dryckens kvalm försvann, den var i stället -isande och förklarande, och nu såg han att -Ysaïls kammare inom den innersta dörren ej -var liten utan ett stort långt galleri. Taket, som -var hvälfdt som en dôm och hade utskärningar -likt moriska arabesker, var öfversålladt af -ljusblå stjärnor, femuddade, i en oändlig rad, -och kanterna voro rubinröda som vin eller -blod. Från dessa stjärnor kom också ljuset -och det var ej längre hafsgrönt utan blått, -som himlens eter. Och kring väggarna stodo -smala pelare, lindade med band, likt barberarnas -skyltpålar, och de vredo sig omkring sig -själfva så att spiralerna löpte uppåt, mot stjärntaket. -Men mellan pelarna föllo i motsatt riktning, -det vill säga mot golfvet, vackert färgade -vattenströmmar, som flöto ut öfver det marmorrutade -golfvet, hvars sneda, svarta, röda och -hvita kvadrater tycktes hoppa i hvarandra. -Längst bort böljade tjocka sidendraperier likt solbelysta -kvällsmoln i storm. — Men Ysaïl var försvunnen. -</p> - -<p> -<a id="page-254" class="pagenum" title="254"></a> -Det gjorde dock ingenting. Det var så vackert -och underbart att ligga där och se på detta -kaos af krypande, svängande, hvirflande och bugande -ränder, strömmar, växlande takfält och -stjärnytor. Ibland blefvo de till trianglar, som -kröpo in i hvarandra, ibland till roterande cirklar, -ibland till en enda massa af fallande facetter i -prismats färger, likt glasbitarna i en leksakskikare. -Och slutligen föreföll det Hugo som sväfvade -han själf, och han tyckte sig se O’Neills -ansikte, men ej dödt, utan lefvande, och mister -Ostroems ansikte och den grinande zigenarens -korplugg. Han såg en flod af ansikten, ett haf af -ansikten, de passerade förbi som arbetaretåget på -Clark street. Och alltsammans, ansikten, stjärnor, -moln, pelare, Ysaïls kammare, hennes egen vaga -drömbild, det blåa ljuset och den röda gördeln, stadens -mörka gränder, af hvilka han oförmodadt -såg en perspektivisk rad, allt, färger, lif och rörelse, -slocknade i ett nu och det blef ogenomtränglig -natt. — Han kände en stelnande förnimmelse som -frystes hans kropp till is. -</p> - -<p class="tb"> -* *<br />* -</p> - -<p class="noindent"> -<a id="page-255" class="pagenum" title="255"></a> -En hvit vårdag vaknade ingenjör Hugo Nordling -fullständigt och klart till medvetande. Det -var i en säng på allmän sal i Alexian Brothers -Hospital. -</p> - -<p> -Och så småningom berättade man honom att -en gråkall vintermorgon hade ett par privata -polismän från Pinkertons, som händelsevis snokade -igenom stadens värsta utkant, funnit en så -godt som naken man på prärien. De hade trott -honom död af ett krossår i nacken, men han -hade lefvat upp, tack vare en konstitution, som -måste blifvit förberedande grundlagd af generationer -bönder i ett härdande nordiskt klimat. -</p> - -<p> -Där Hugo låg i den stora salen under en -anslagstafla, liknade han med sin kloroformluktande -hufvudbindel en sårad soldat. Bullard sade -det åt honom, då han besökte honom och meddelade -att firman hade plats öppen för honom, om -han raskade på med att krya till sig. -</p> - -<p> -Nordling tänkte på liknelsen och tyckte att -den ej var så oäfven. Han hade stupat på okändt -fält, men först efter en strid, som redligen varat -i många och långa månader. -</p> - -<p> -Då han en ljum eftermiddag gick ifrån lasarettet, -<a id="page-256" class="pagenum" title="256"></a> -kände han att han nu först riktigt vaknade -till en ny värld med nytt lif och endast vakna -intressen. Det fanns ej längre sagor och drömmar, -och skulle någonsin fantasien tagas i anspråk -af hans ritarhjärna, så skulle den dock vara af -så pass substantiell natur, att den kunde omsättas -i klingande valuta. -</p> - -<p> -Detta meddelade han sin vän Bullard följande -dag, då de båda stodo lutade öfver vinkelborden -uppe i det ljusa ateljérummet. Och Bullard tyckte -det var förståndigt sagdt och båda lyssnade lika -förnöjda — halft andäktigt, halft lockade att takthvissla — till -maskinernas buller nere ifrån gården, -hvilket kom rutorna att sakta dallra som då -tonerna vibrerande genomströmma en kyrkas -orgelpipor. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Den inledda polisundersökningen angående -ett mordiskt öfverfall efter narkotisk bedöfning, -samt rån, med mera, på en ung ingenjör, gaf intet -resultat. Detta beroende på de sväfvande uppgifter, -den unge mannen kunde meddela. Icke -ens huset, enligt hans påstående beläget i något -af de ökända, ruskiga kvarteren på andra sidan -<a id="page-257" class="pagenum" title="257"></a> -af nordvästra flodarmen, var han i stånd att utpeka. -Hvad beträffar de zigenare, han sökte -gifva en beskrifning af, så voro de likaledes -omöjliga att uppspåra. -</p> - -<h3 class="chapter" id="chapter-5-3"> -<a id="page-258" class="pagenum" title="258"></a> -<span class="line1">XII.</span><br /> -<span class="line2">— — — — — — — — — — —</span> -</h3> - -<p class="first"> -Långt efteråt, då Hugo lämnat såväl Frazer -& Chalmer, som den stora staden, många år -efteråt, då han gjort och länge sedan sålt sin -uppfinning och var gift och hade barn och hette -Hugo Northing (H. Northing Esq. of the firm -Northing, Bullard & Bullard, Iron and Steel -Works, Pittsburg, Penn.) — tänkte han ibland -på Ysaïl. -</p> - -<p> -Han mindes också den hårda perioden, då -han saknade lya och kula och icke visste hvar han -skulle luta sitt hufvud, och fastän han undvek -att tänka för mycket tillbaka, sammanväfdes -alltid, när det dock skedde, denna tid på ett -underbart sätt med Ysaïl. -</p> - -<p> -Det kunde hända, att när fru Northing — <em>née</em> -Bullard — någon sommar låg i London eller vid -<a id="page-259" class="pagenum" title="259"></a> -Rivieran, herr Northing efter ett herrsamkväm -gick ut och satte sig på sin hustrappa och i den -tropiska sommarnatten tänkte öfver sitt lifs öden. -</p> - -<p> -Så underligt kunde då hans tankar gå, att -han oförmärkt suckade djupt. Där han satt ensam -och tyst framför sitt präktiga parkavenyhus -af huggen brunsten, skulle man ha svårt att -förstå, hvarför han suckade. Det är ej heller -troligt, att han ens själf riktigt fattade det. Möjligen -trodde han det bero på att han med hvarje -år blef tvungen att arbeta allt trägnare — det -var nu en gång så, att det arbetet grep sin man -allt fastare — och att järnmarknadens spännande -timmar på aktiebörsen tillsammans med -spekulationerna vid ritbrädet tärde en del på -hans nerver. Men hur som helst, i nattens stilla -timmar tänkte han på hvad han gärna ville -kalla kamptiden. -</p> - -<p> -Då kunde han med nästan ett litet leende -erinra sig den stora stadens långa gator. Den -stora staden, som lefde på människors blod, -svett och hjärnmassa, som slukade millioner offer -och som tog till fånga dem, som strömmade dit, -fängslade dem inom sina granitmurar för alltid, -<a id="page-260" class="pagenum" title="260"></a> -kramade dem, trampade på dem, dödade dem — som -födde vansinniga hopp hos tusen och lät ett -par för dryg betalning nå tinnarna, när deras -hår redan tunnats af och blicken och hjärtat -blifvit okänsliga. Men som trots allt, dock var -den stora staden, där nuets underverk föddes -och lefde. -</p> - -<p> -Han log trött, då han mindes de långa nätterna, -de vilda feberdrömmarna, de förtviflade -tankarna, nattens skuggor, gatans människor, -grändens faror och hungerns fasor. Hans öga -skådade fjärran bakåt, inåt, nedåt, när han kom -ihåg de skälfvande figurer, som, i evig kretsgång -kring det tunga lifshjulet, befolkat hans värld -den tiden. Han letade efter deras namn och -anletsdrag och hans visste ej alltid om han gissade -rätt, där han satt på sin stentrappa ensam -i natten, ty han hade för länge sedan bannlyst -dessa skuggor ur sitt minne. -</p> - -<p> -Också ännu längre tillbaka vandrade hans -tankar, och de kretsade för någon kort halftimme -kring det lilla stackars landet uppe i norr, från -hvilket han för alltid vandrat bort. Men där -hade han ännu mindre beröringspunkter, det var -<a id="page-261" class="pagenum" title="261"></a> -som efter en organisk operation — en bortskuren -lem, hvilken ersatts af en mycket starkare, -om ock konstgjord. Nej, det lönade ej mycket, -att grubbla på, de som en gång tänkt på lille -Hugo Nordling och hoppats i stilla glädje att -han skulle blifva en duktig man, de voro döda -och borta och de hade ej fått tid vänta och höra -om hans utveckling. Och ingen annan heller troligtvis, -annat än möjligen genom dunkla och lösa -rykten, ty han umgicks aldrig med landsmän. -</p> - -<p> -Men märkvärdigast var, att någon enstaka -gång, någon sällsynt, ljum och enslig nattstund, -kunde mister Northings tysta suck stiga af annan -orsak. Äfven den hade han svårt att för sig -klargöra innebörden af, men han kände dock -att den rörde sig öfver, hade sitt ursprung i hans -äktenskap. -</p> - -<p> -Ty hur lyckligt allt gestaltat sig för honom -här i lifvet, var det äfven här något han hungrade -efter. Det lilla ordet kärlek behöfde ej -ovillkorligen ha gemenskap med ordet hustru, -men med kvinna skulle det väl i alla fall i hvar -mans lif någon gång sammankopplas. — Och -det hade det nog ej i herr Northings. -</p> - -<p> -<a id="page-262" class="pagenum" title="262"></a> -Dessa underliga tankar voro emellertid så -sällsamma och utom den sfär, Hugo Northing -rörde sig i, att han halft af feghet ej vågade -pejla deras djup. Det var som hade han likt -mannen i spökhistorien fruktat att få se under -kistlocket sitt eget förebrående jag. -</p> - -<p> -Då kunde visionen af Ysaïl stiga upp. Och -plötsligt, som ett stjärnskott i natten, trodde han -sig se hennes fina och grymma anlete afteckna -sig mot den stora stadens nattbelysta bakgrund. -Och åren därborta stego upp ur glömskans graf, -i hungersvepningar, i tårdukar, i det tysta släpets -och motgångarnas svarta dräkter. -</p> - -<p> -Så småningom sammanblandades hennes -namn med de åren, blef ett begrepp för dem. -Det var som hade kamptiden smultit in, gått -upp i dessa fem bokstäfver, och ibland förekom -det honom, som hade hon varit något overkligt. -Allt efter som år lades till år bleknade bilden af -Ysaïl och slutligen stod hon i hans minne endast -som en produktion af hans hjärna, och han -trodde ej längre att han någonsin träffat henne. -Hon blef ett namn, som han någon gång förvånad -mumlade. Och då han riktigt tänkte efter, -<a id="page-263" class="pagenum" title="263"></a> -tycktes det honom, som hade han ju aldrig kunnat -möta en sådan kvinna. -</p> - -<p> -— Hur, sade han till sig själf, skulle det -gått till? Hon är på sin höjd en bild af den -stora stadens nattsida — ej mer. Jag, som inte, -vare sig utom eller inom mitt äktenskap, tycker, -känner mig ha verkligt ägt en Ysaïls syster, en -af hennes olagligt eller lagligt fallna systrar, hur -skulle jag ha kunnat ägt Ysaïl ... -</p> - -<p> -Och han upprepade för sig själf, ensam i -den tysta och balsamiska natten, på stentrappan -till sitt rika och tomma granithus: -</p> - -<p> -— Hon skymtade sporadiskt en gång — i -den stora staden — hon var den stora staden — -gatan, natten, Ysaïl — — — -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Så blef hon en svältens fantasi, en hungerdröm. -</p> - -<div class="centerpic end"> -<img src="images/end.jpg" alt="" /></div> - - -<div class="trnote"> -<p id="trnote" class="transnote"><b>Noteringar:</b></p> - -<p> -Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal -uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter): -</p> - - -<ul> - -<li> -... ännu hördes ej <span class="underline">gongongen</span> från kabelbolagets ...<br /> -... ännu hördes ej <a href="#corr-0"><span class="underline">gonggongen</span></a> från kabelbolagets ...<br /> -</li> - -<li> -... som så godt som hvad som <span class="underline">hälst</span>, ...<br /> -... som så godt som hvad som <a href="#corr-1"><span class="underline">helst</span></a>, ...<br /> -</li> - -<li> -... ögon. <span class="underline">Gongongerna</span> ringde, häfstängerna ...<br /> -... ögon. <a href="#corr-2"><span class="underline">Gonggongerna</span></a> ringde, häfstängerna ...<br /> -</li> - -<li> -... selleristjälkar, <span class="underline">pepparot</span>, och ett par skedar af ...<br /> -... selleristjälkar, <a href="#corr-3"><span class="underline">pepparrot</span></a>, och ett par skedar af ...<br /> -</li> - -<li> -... och en gubbe i <span class="underline">pyamas</span> blef synlig. ...<br /> -... och en gubbe i <a href="#corr-4"><span class="underline">pyjamas</span></a> blef synlig. ...<br /> -</li> - -<li> -... Men då <span class="underline">kan</span> kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, ...<br /> -... Men då <a href="#corr-5"><span class="underline">han</span></a> kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, ...<br /> -</li> - -<li> -... Några <span class="underline">drucka</span> sjömän krånglade i själfva ...<br /> -... Några <a href="#corr-6"><span class="underline">druckna</span></a> sjömän krånglade i själfva ...<br /> -</li> - -<li> -... <span class="underline">Fickan</span> stannade utanför ett tvåvåningshus ...<br /> -... <a href="#corr-7"><span class="underline">Flickan</span></a> stannade utanför ett tvåvåningshus ...<br /> -</li> - -<li> -... — Jag skulle — jag <span class="underline">skulla</span> vilja träffa Maud. ...<br /> -... — Jag skulle — jag <a href="#corr-8"><span class="underline">skulle</span></a> vilja träffa Maud. ...<br /> -</li> - -<li> -... Irländaren tog ett steg <span class="underline">tilllbaka</span>, kanske inför ...<br /> -... Irländaren tog ett steg <a href="#corr-9"><span class="underline">tillbaka</span></a>, kanske inför ...<br /> -</li> - -<li> -... namn han förgäfves sökte i hastigheten <span class="underline">dechiffera</span> ...<br /> -... namn han förgäfves sökte i hastigheten <a href="#corr-10"><span class="underline">dechiffrera</span></a> ...<br /> -</li> - -<li> -... liten <span class="underline">minnnessak</span>, om än aldrig så ringa, åt ...<br /> -... liten <a href="#corr-11"><span class="underline">minnessak</span></a>, om än aldrig så ringa, åt ...<br /> -</li> - -<li> -... sockrade <span class="underline">daddlar</span> ur skålen. Nordling sträckte ...<br /> -... sockrade <a href="#corr-12"><span class="underline">dadlar</span></a> ur skålen. Nordling sträckte ...<br /> -</li> - -<li> -... en dödskalle och ordet Poison: Carbolic <span class="underline">accid</span>. ...<br /> -... en dödskalle och ordet Poison: Carbolic <a href="#corr-13"><span class="underline">acid</span></a>. ...<br /> -</li> -</ul> -</div> - - - - - - - - - -<pre> - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Ysaïl, by Henning Berger - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK YSAÏL *** - -***** This file should be named 55524-h.htm or 55524-h.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/5/5/2/55524/ - -Produced by Gun-Britt Carlsson, Lars-Håkan Svensson, Jens -Sadowski, and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - - - -</pre> - -</body> -</html> diff --git a/old/55524-h/images/cover-page.jpg b/old/55524-h/images/cover-page.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index 6c9ae75..0000000 --- a/old/55524-h/images/cover-page.jpg +++ /dev/null diff --git a/old/55524-h/images/end.jpg b/old/55524-h/images/end.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index 0a138bf..0000000 --- a/old/55524-h/images/end.jpg +++ /dev/null diff --git a/old/55524-h/images/logo.jpg b/old/55524-h/images/logo.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index f5dfa42..0000000 --- a/old/55524-h/images/logo.jpg +++ /dev/null |
