2 files changed, 2061 insertions, 2441 deletions

diff --git a/56938-0.txt b/56938-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..ab21e91
--- /dev/null
+++ b/56938-0.txt
@@ -0,0 +1,2061 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 56938 ***
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+
+SKÄRGÅRDENS VÅR
+
+av
+
+Arvid Mörne
+
+
+
+
+
+Helsingfors,
+Holger Schildts Förlagsaktiebolag,
+1919.
+
+
+
+
+INNEHÃ…LL:
+
+Skärdårdens vår.
+
+  Morgonseglats.
+  I vettskålen.
+
+Strålande dagar.
+
+  LÃ¥ngt ute.
+  Det fattiga faret.
+  En strand.
+  Vindstilla.
+  Stormnatt i havsbandet.
+  Sommarns första dag.
+  Inomfjärds.
+  De forna skären.
+  Östersjövåren.
+
+Plundrare.
+
+En stig vid havet.
+
+SÃ¥nger tili hembygden.
+
+  En fura på mon.
+  Bygdens toner.
+    Landet vaknar.
+    Bondfiolen.
+    Visans veckor.
+    Ringdans efter slåttern.
+    När skötarna bärgas.
+    Sjömansvisan.
+  Nylands vapen.
+  Junimorgon i skären.
+
+Dikten och livet.
+
+  Meditationer.
+  Korallrevet.
+  Den gamla drömmen.
+  LÃ¥ngt till dag.
+  Den enda stigen.
+  Vågor på vidden.
+  I Granmoraskogen.
+  En nyårsdikt.
+  Tolv små dikter.
+
+En sång om kärleken.
+
+  Skymningstimmen.
+  Två liv.
+  Dimman över slätten.
+
+
+
+
+Skärgårdens vår
+
+
+
+Morgonseglats.
+
+
+    Jag seglar en morgon bland skären
+    i ekan, lagd på slör,
+    mot ljusa, oändliga mären,
+    som vidgas utanför.
+
+    Och jag varsnar en kobb, som kallar
+    av strandis stängt i sin ring,
+    fast havet majblått svallar
+    och jublar runt omkring.
+
+    Den är mig ond att möta,
+    men jag stävar ändå dithän.
+    I bukten: flarn från en sköta.
+    PÃ¥ land: bara grus och sten.
+
+    Men skrevan är full av violer,
+    löften i havets vår
+    om vekhet och mildhet och godhet,
+    där bränningen tornhögt slår.
+
+    En kobb, där intet kan leva,
+    som trängtar till lycka och sol,
+    bär i skrovliga stupet en skreva
+    och i skrevan en bård av viol.
+
+             Klåvskär, Åland, maj 1913.
+
+
+
+I vettskålen.
+
+
+    I.
+
+    Ett grågåsdrev drog susande förbi
+    i morgonskymlet. Vettarna vid stranden
+    för vågen krängde. Bleka vattenranden
+    kröp hop av köld -- en köld med vårdoft i.
+             Aó! Aó! Aó!
+    ljöd gudungsropet utmed dunkla stupen.
+    Det tystnade. Omkring mig natten teg.
+    Blott längst i söder steg
+    en ensam brännings ton ur djupen.
+
+    Men plötsligt sköt i pärlgrå skymlet fram
+    en vingad vigg. För pipan sam
+    vitmantlad, vårens furste, ejderhanen.
+    I vit och stormnattsvart och alggrön glans
+    han gled så stolt, som under fjällens krans
+    på kvällsröd sjö den vilda svanen.
+
+    Han smög allt närmare mot fjäderskrudarna
+    av fällda ådor, stoppade med hö
+    och vaggande sin arma ståt på viken.
+             Aó! Aó! Aó!
+    sjöng gudungsskaran brinnande för brudarna
+    på havets vidd och under molstill ö.
+    Ur rusig skymnings riken
+    han långsamt gled emot mitt skär -- att dö.
+
+
+    II.
+
+    Och skottet föll.
+                      På spänstigt sträckta vingar
+    flyr flock på flock av ädelt vilt till havs.
+    Omkring mig dalar tystnad lik en gravs
+    tidlösa ro. Kring bytet vattenringar
+    slå ut en gloria av blekhyllt måv.
+    En stund förgår. En bränning rullar dov.
+    En stund ännu. Från närmsta strandhälls klåv
+    albräckans rop kring havet klingar.
+
+    Jag rott min fångst i land och vilar, bidande
+    på nya byten, medan dagern, glidande
+    från öster, stryker havet med opal.
+    PÃ¥ gryningsbleka viken stimma grisslorna
+    och locka på varann som barn med visslorna
+    i lek på lindor mellan snår av al.
+
+    De tumla, dyka, skiljas åt och skocka sig.
+    De likna leksaksbåtar, där de flocka sig,
+    och hela flottan styr till havs på skämt.
+    Men locket stiger, där den sakta fjärmar sig,
+    med ton av visa, med en klang, som närmar sig
+    en fjärran silverklockas klara klämt.
+
+    Jag lyssnar, lyssnar. Icke näktergalarna
+    och icke trastarna i tysta dalarna
+    en sådan fjärrblå ton av längtan höjt.
+    Sin taltrast härma sommarnattspoeterna.
+    Men skärens vår mig skänker hemligheterna
+    han djupast dolt. De bo i grisslans flöjt.
+
+
+
+
+Strolande dagar.
+
+
+
+Vid arbetsbordet.
+
+
+    I vasen står en kvist av oxelrönn
+    med grönvit, mäktig blomflock, mörka blad.
+    En vårens krona över böckers rad
+    han skimrar. Runt kring stugan brusar sjön.
+
+    Och stormen sjunger, sjunger. Överstrött
+    med vita tuvor är mitt grönblå hav.
+    I faret lysa prickar fackelrött
+    mot skärens dok av mörkhyllt lav.
+
+
+
+LÃ¥ngt ute.
+
+
+    Brandgula kobbar! Sjöar blå,
+    störtande akter över!
+    Rikare strängar att dallra på
+    aldrig sången behöver.
+
+    Löddrets blommor på vågens kam
+    plockas av flygande byar.
+    På fästet, likt hjordar av betande lamm,
+    vandra ulliga skyar.
+
+    Kobbarna, täckta med brandgul lav,
+    stångas av svallet och döna,
+    men föröver vräker i kamp mitt hav
+    kring bådar, dunkel gröna,
+
+    och det bränner mot ören av snäckor och sand,
+    som Adria skummar mot Lido.
+    -- -- O visdom, bunden i böckers band,
+    du är gjord att läggas åsido!
+
+
+
+Det fattiga faret.
+
+
+    För stäven skiner ett kummel vitt.
+    En nordprick, cinnoberröd,
+    strör glans över vågornas tunga skritt
+    mot kusten, trädlös och död.
+
+    Hur lyser ej varje klick av färg
+    i detta fattiga far!
+    Mot stålgrå flada bland fånggrå bärg,
+    lik en ökenväg, det drar.
+
+    Men brisen fläcker en skygardin,
+    och solen målar en vik
+    i gnistrande, prunkande ultramarin,
+    som en sidenfanas flik.
+
+
+
+En strand.
+
+
+    Längs den vita stranden
+    vaggar skärens mattblå råg.
+    Snäckströdd bottensanden
+    skymlar under våg.
+
+    Ingen fot må stiga
+    hård på höterbäddens blom!
+    Strandens andar viga
+    här sin helgedom.
+
+    Ingen röst må skära
+    luftens glinder! Havets rymd
+    böljar nära, nära,
+    fast av disen skymd.
+
+    Ljusnar himlaranden,
+    ingen mast dess dallring stör.
+    Sunden mellan landen
+    ingen åra rör.
+
+    Ingen lugnet bräcker.
+    Ensam här sen tusen år
+    gamla vintern sträcker
+    famnen mot sin vår.
+
+
+
+
+Vindstilla.
+
+
+    Vindstilla, vindstilla!
+    Strö över synfältets rand
+    disen, som svinnande masterna höljer!
+    Sänk över kusten, som dyningen sköljer,
+    stämning från hägringens land!
+
+    Vindstilla, vindstilla!
+    Du är en vagga, som bär
+    havsdiktens kungsbarn på vilande mede.
+    Du är ett hägn och ett skyddande rede.
+    Andaktens altar du är.
+
+    Vindstilla, vindstilla,
+    virad kring glättade grund!
+    Före dig brisen och efter dig stormen!
+    Räck mig din degel! Den eviga formen
+    föds i en ljudlös sekund.
+
+
+
+Stormnatt i havsbandet.
+
+
+    Nordöver vräkande fjärd
+    skyar av stagsegelform
+    ila i svindlande färd.
+    Vidderna fräsa i storm.
+
+    Kvällningen stupar mot natt.
+    Ångarn från havsbandet styr
+    landåt, där fyr bakom fyr
+    blinkar ur rullande gatt.
+
+    Ångarn går trygg i sin träd.
+    Jakter i lä under land
+    leta en hamn och en strand.
+    Redlöst, bland skummande skred
+
+    vacklar ett fartyg på drift.
+    Gaddar och örar och grund
+    teckna långs bådlinjens rund
+    domen i rykande skrift.
+
+    Sprötet mot natthimlen sträcks.
+    Skyggt mellan sjöarnas bärg,
+    gulsiktigt blek i sin färg,
+    flämtar en fackla -- och släcks.
+
+
+
+Sommarns första dag.
+
+
+    I natt har sommarn vaknat. Än en vecka kvar
+    av maj -- den veckan räcker juni handen!
+    I natt har flöjeln svängt och undret skett,
+    det stora undret utmed himlaranden.
+
+    Där fäller dimman, tät som en ridå,
+    och bakom vecken allorna i troppar
+    från skären flykta. Men i strandens grå
+    och ärgigt gröna klyftor rägnet droppar.
+
+    Och lindan skjuter strån kring stugans knut,
+    och gräs i skrevan spirar kring violen,
+    och skärets fyra rönnar breda ut
+    de gröna skärmarna och bida solen.
+
+
+
+Inomfjärds.
+
+
+    Fem björkar, väl i lä för nordankåren,
+    kring döda stenrösmarker sprida våren
+    med stammars blänk och skärgrönt unglövsrägn.
+    Fem björkar, susande i var sitt hägn!
+
+    Men inomfjärds är sommar. Utmed väggarna
+    av höga landens klyftor blomma häggarna,
+    och enen, som på Klåvskär väver hätta
+    kring bärgens kammar, lysten att berätta
+    för varje bris sin långa levnads rön,
+    han hissar modigt flaggan, gul och grön,
+    på alla hymplar där och frömjöl ryker.
+
+    Och juninattens vinge stryker
+    med purpurfanet över mörka landen.
+    Styr dit, styr dit från havets dån!
+    I morgonsolens flöden skimrar stranden
+    med stänk av ersmässblom längs björkskogsranden,
+    med nyponstånd, som skymtas långt ifrån.
+
+
+
+De forna skären.
+
+
+    Jag drömmer mig bland svunnet fornt i skären,
+    tili tid, då skygga fåglar, återsedda
+    en gång på tio år, bak dessa bådar
+    sökt fridlyst lä var solvälsignad vår.
+    Praktejdrars röda kammar sköto lågor
+    bland bjärtgrönt gudungsblänk på fladans vågor,
+
+    och allan sjöng, som aldrig nu hon sjunger,
+    i isgångssvallet följd av allförrädarn,
+    och gråsälsskockar, havets boskapshjordar,
+    de mäktiga och råmande, i kvällens
+    blåbruna dunkel styrde in i fjärden.
+
+    Det hör allt hit, så visst som gamla släkter
+    och gamla gårdars loft med gamla dräkter
+    och gammalt gilles glam i morgonsolen
+    och gammal, gammal melodi på fjolen.
+
+    Förbytt är allt. Som långt i havet står
+    en hägring under rymder morgonhöga,
+    så skulla någon gång för minnets öga
+    de forna skären i sin flydda vår.
+
+
+
+Östersjövåren.
+
+
+    Jag älskar allt, som förenar
+    med livet mitt ishavsland:
+    ett drev av betande renar
+    vid blånande fjällets rand,
+    ett sjungande moln av allor,
+    som styr över nordens hav,
+    där isarna tornas till kallar
+    kring kobbar, i kåpor av lav.
+
+    Jag älskar östersjövåren,
+    när brakande isar gå opp
+    och splittras av solen och kåren
+    och frätas av rägnets dropp.
+    Hans blommor jag längtar att skåda
+    på en strand, dit led ej bär,
+    och hans algers krans kring en båda,
+    långt, långt från öar och skär.
+
+
+
+
+PLUNDRARE
+
+En dikt över sägenmotiv från Åland och Jurmo
+
+
+
+Plundrare.
+
+
+    I.
+
+    I spetsen gick de askgrå skärens bonde.
+    Man sade, att han sålt sin svarta själ
+    för år och dagar sedan åt Hin Onde
+    och fått i gengäld makt att träffa säl
+    i prick på längsta håll och träffa truten,
+    mot molnen ringlande, så den stöp ned
+    i höterns bruna bädd på fraggigt ed
+    med näbb i blod och vinge genomskjuten.
+
+    Hans växt var hög: tre alnar, fyra tum.
+    Men år av ensam id (och kanske grubbel
+    vid enslig skyttebådas bränningsbubbel)
+    har nattens rakhet böjt, gjort ryggen krum.
+    I skjul för skägget, eldrött, strävt som vildens,
+    låg blekt ett anlet, och förrädiskt blå
+    där brann en blick, ibland så ond som få,
+    men ofta from som kristusbildens.
+
+    Det blåste storm. Den grova sjön låg på.
+    I bondens fjät på bärgväg grå
+    steg ödmjukt fiskarn, nödväxt, hundögd, rädd
+    för nattens dater, van att jämt bli hädd
+    som kältring och för feghet hån få smaka.
+        Femhundra år tillbaka
+    var bonden härskeppsviking, fiskarn träl,
+    som pärtor spjälkte, ved på härdar lade.
+
+Ed = en smal landremsa, som förbinder två större områden.
+-- Näs används i sin egentliga betydelse av udde.
+
+    Och Tor vart död och Kristus född, ja väl.
+    Men hur det gått, höll bonden än sin häl
+    på fiskarns nacke, än hans härskarsjäl
+    bjöd lydnad för de bud han föresade.
+
+    Och efter fiskarn bondens drängar följde,
+    mot vädret stretande: två starka, grotta,
+    snabbhänta gråsälsjägare, som måtta
+    de grova huggen, dräpande i rappet.
+
+    Oktoberskymning långsamt stigen höljde.
+    På bärget stod en tall. I kronan stormen ven.
+    Då fiskarn gick förbi, han skalv vid klappet
+    från gren, som slog mot gren.
+
+    Längst ut vid skärets stup mot väster,
+    där havet sjöd i uddens bränningsfamn,
+    ett jättebål av sönderhuggna mäster
+    och gistna bord och bräckta spiror tronade
+    med en galjonsbild kastad högst på bråten.
+    När mörkret föll, när mullret dovast tonade
+    i bränningarnas hålor, tändes bålet.
+
+    Men långt på vidden vroks i stormnattsvrålet
+    ett skepp ur kurs. Man lopp till räddningsbåten.
+    Då ljöd en röst: "Var signat, Kristi namn!
+    Nu visar fyren, havets kyrka, målet.
+    Nu vänder skeppets bog från villostråten
+    mot blosset över vänlig, fridsvigd hamn."
+
+
+    II.
+
+    Tre värst från land en hög fregatt
+    till spillror maldes. Liken flöto
+    i ringar kring, där bränningarna bröto.
+    Mot stranden drev en kullvräkt båt, en ratt.
+
+    Det dagades. Emellan klippor skruvat,
+    låg, oskatt, akterskeppet än,
+    och där kajutan ner mot vattnet krängde,
+    en krans av eternell i fönstret hängde.
+
+    Längs vraket roddes bonden. Skyggt hans män
+    mot fönstret sågo, som om hämnden ruvat
+    bland evighetens blom.
+    Man äntrade. Kajutan tycktes tom,
+    men längst i tunga dunklet någon snyftade.
+    Det var en flicka, omkring tio år,
+    med lärftsvitt anlete och ramsvart hår,
+    som grät och kramade i vänstra handen
+    ett silverradband, men den högra lyftade
+    som till en smekning hon mot bondens skägg.
+    Han teg. Han bar sitt fynd till relingsranden.
+    Han bar det högt och teg. De andras blod
+    vart stelt som is. Men flickan låg blott,
+    som om hon lagts i säng av mor, och såg blott
+    mot bonden upp och sade: "Du är god".
+
+    Hans börda föll i havet. Men en vägg,
+    en vit, en himmelshög, flöt upp ur det.
+    Emellan vattnets plask och det, som följde,
+    minuten växte till en evighet.
+    Ett band av vålnads vita sjöröksöar
+    orkansnabbt vältes över dödsmärkt hav
+    mot vraket, som ett nålfint duggrägn höljde.
+
+    Från räcket bonden såg i djupets sjöar
+    så fridsällt ner, som hade i en grav
+    han blommor fällt, och blekt han log. Men skräck,
+    en måttlös, vettlös, grep hans män. 1 båten
+    de störtade och kapade med bilan
+    dess spända lina. Deras ögon gråten
+    begynte fylla, och dem tycktes vilan
+    i döden mindre hemsk än vrakets däck.
+
+    Vid deras själars speglar fläck vid fläck
+    i röda odådsnätter häftat fast
+    och frätt och tärt som rosten i en klinga.
+    Nu var det, som en gammal fjätter brast!
+    De grepo efter böner, funno inga.
+    Kring båten misten föll. Bakom dem ljöd
+    en bränning och en annan bröt framför dem.
+    Nu blir oktoberhavet deras död,
+    om ej ett helgons böner tala för dem!
+
+    Den morgonen vart nådens gärning övad
+    mot männen utan nåd, som bragts att gråta.
+    Och när de grubblat på sin räddnings gåta
+    på undret, som dem hinna lät en lövad
+    och fridfull vik med last av brott ombord,
+    de tänkt: Guds öga, evigt vaket,
+    oss skådade med barnets blick på vraket,
+    den enda gudens makt att allt förlåta
+    tog röst och talade med barnets ord.
+
+
+    III.
+
+    Förbi på vårblå havet flottan styrde.
+    Ett skepp föll av mot askgrå skärets hamn.
+    Kring branta stäven skummet yrde.
+    Dess pik bar flagg, dess reling kungens namn.
+
+    Mångpundigt ankar föll. En båt tog land.
+    Till gårds gick fogden, karsk, i blåa kappan.
+    Och knektar följde. Bonden stod på trappan.
+    Hans öga mätte havets fjärran rand.
+
+    Och det var vår. En oxel stod i blom.
+    I hamnen lyste skeppets segel.
+    PÃ¥ bron stod bonden, bidande sin dom
+    för mord och rån till död på stegel.
+
+    I stugan bytas pilvasst smidda ord,
+    och hullinglömska spörsmål fogden ställer. --
+    På sparren hänger över högbänksbord
+    ett radband i en krans av eterneller.
+
+    Det varsnar fogden: "Mig i handom giv
+    det helga bandet!" -- Bonden blek sig reser:
+    "Ej helga bandet får du för ditt liv,
+    i dödens väkt vid det min bön jag läser!"
+
+    "Du har det rövat, niding!" fogden slöt.
+    Tog bandet ned. Men då ur bondens öga
+    så avgrundshemsk den blåa viggen bröt
+    som ljungeld ur en natt, där molnen snöga.
+
+    "På detta skär sen tusen år min ätt
+    har bott och ryggås rest och jagat vida
+    och kölar sträckt och övat strandens rätt
+    och lagts i hög, som din, vid kungars sida.
+
+    Är niding jag, är niding du också!
+    Blott mörk och blodig bragd att härska lär oss.
+    Är stort ditt bo, är mäktigt mitt också!
+    Med svagas lik är gödd den grund, som bär oss.
+
+    Är niding konungen? Kring havets hörn
+    på rov han flyger under flagga brokig.
+    Är niding blåa himlens konungsörn,
+    som djupt i kidet sänker rovnäbb krokig?
+
+    Man tage konungen bak borgens vall!
+    Man kulans bly i örnens hjärta skicke,
+    när breda vingen sopar havets svall!
+    Man dräpe mig! Men niding är jag icke."
+
+    Och tystnad föll. -- -- "Jag känt av livets ve
+    långt mer än nog, och gärna mig beger jag
+    den gud, som härskar bortom det, att se.
+    När dödens port slås upp, förvisso ler jag.
+
+    Blott steglas ej jag vill och dras i träck
+    och multna på en brink och trås av sulor. --
+    Nu, fogde, mig tillbaka bandet räck,
+    mitt kära band med silverkulor!"
+
+
+
+
+
+En stig vid havet.
+
+
+
+En stig vid havet.
+
+
+    Med slipade, jämna hällar:
+    (en värstlång terrass mellan skog av tall
+    och havsvidd, som höstliga kvällar
+    gjort sträv och öde och kall)
+    står Måsbergakusten.
+
+              I söder,
+    långt i den mörknande cirkelns mitt,
+    en lysboj blinkar i rött och vitt,
+    och i öster, där havet i veckor stritt
+    med brotten, en ledfyr glöder.
+
+    Över klippor, där dyningen sackar
+    tillbaka i djupet från slipad rand
+    med bubblande porl, -- över klackar,
+    i flisor bitna av isens tand, --
+    över döda vågor av sand,
+    där potentillorna sänka
+    rottrådsnäten och blänka
+    med gula kronor i solens brand,
+    en gångstig leder. Där trampa
+    sen hundra, och mer än hundra, år
+    de tunga fötter, som klampa
+    på arbetsstråten var höst och vår.
+    Från byn till skötbåtshamnen!
+    Från skötbåtshamnen tillbaka hem!
+    SÃ¥ skapades stigen, men skaparnamnen
+    må här förtigas. Vem gläds åt dem?
+
+    Om stigen, som sådan, jag ordar.
+    En yngling med pensel, staffli och palett
+    har Måsbergakusten en vårdag besett,
+    och när fjärden från röd- till blåviolett
+    i kvällningen skiftar, fullbordar
+    han tavlan. Den fyller kravet,
+    som juryn ställer, och mer än det.
+    På höstsalongen som nummer ett
+    man prisar "En stig vid havet."
+
+    Den prisas för perspektivet,
+    som låter blickarna glida
+    mot himlarandens skyar
+    i rosa och alabaster,
+    den älskas för motivet:
+    idyllen sida vid sida
+    med havet, det episkt vida.
+    Men intet den skvallrar om livet
+    i gråa och fattiga byar,
+    om dem, som med stormarna strida
+    för några strömmingslaster.
+
+    Om dem vet duken ingenting.
+    Och sett med deras öga,
+    har horisontens vida ring
+    och molnets bana, måsens sving,
+    av färg och stämning föga.
+    Tre färger vet det ögat av:
+    den blå, som lovar bris från hav
+    och fångst i bärgad sköta; --
+    den grå, vår stugas fattigfärg
+    och mossans på vårt låga bärg
+    och stigens, som vi nöta; --
+    den svarta, över kistan bredd,
+    vår mödoköpta vilas bädd,
+    där domens dag vi möta.
+
+    Så låt min penna tolka
+    den fattiga stigen, vars glans blir blek
+    i verkligheten runt omkring,
+    och låt mig dikta om arma ting,
+    om stormens och vågens och isens lek
+    med kämpande fiskarbåtar!
+    Och låt mig stigen befolka
+    med dem, som trampat hans barr i nöd
+    för stuga och hem och dagligt bröd
+    och lyssnat i ångest till hav, som sjöd,
+    och till mistsirenens låtar!
+
+    En vår -- det var för längesen,
+    när oppåt landet lärkan slog
+    för skalder och artister,
+    föll kvälln över fjärden med blodrött sken,
+    och nordan fläktade bister.
+
+    Han ökar mot natten, han hastar
+    till havs genom fladar och strömmar och sund,
+    han viner, han piper, han kastar
+    sitt yr över synrandens kokande grund.
+
+    Tre skyttar, på pass vid råkens rand,
+    fly över skare, som skakar.
+    Det mullrar omkring dem, det brakar,
+    och isen skjuter i flakar
+    med dånande skott från land.
+
+    Fåfängt trängde en klockas förvirrade
+    klämt genom vårnattsdisen.
+    Fåfängt kvinnor med facklor irrade
+    borta på hemfjärdsisen.
+
+    Fåfängt på stigen i dagningen spejade,
+    gråtögd, en barnaskara.
+    Solskenet flödade. Byarna fejade
+    havet och fästet klara.
+
+    Men trenne kors vid stigen, just där gloppet
+    slår opp sin vida port mot havets blå
+    och vita tegar, minner om förloppet
+    av denna vårnatt. -- Lutande och grå,
+    de likna tiggarbarn, på post vid grinden,
+    där över heden dimman duggar tät.
+    Det vajar ingen minneskrans för vinden,
+    och ingen bokstav sirar hårda trät.
+
+    Jag lämnar korsen i rägnen
+    att rötas och multna med åren
+    och griper på nytt till skärgårdssägnen,
+    berättad en afton vid skötbåtsåren.
+
+    På den byiga olycksvåren
+    blev sommaren kall, och tidigt skullade
+    hösten kring himlarunden.
+    Strandvattnen stego, vågorna rullade
+    hotande in genom sunden.
+
+    En natt i oktober, när stormen körde
+    sin jätteharv genom sjöarna,
+    fjärran och klagande nödrop hörde
+    folket på yttersta öarna.
+    Kullstjälpt, en skötbåt med fjärdedagsdyningen
+    drev i en bränning och bräcktes.
+    Lotsen på vaktbärget såg den i gryningen,
+    där den av virvlarna täcktes.
+
+    Men nog med dramer!
+                        Till aftonrodden
+    ger fiskarn längs stigen i sakta mak,
+    ger akt på havet och vädergrodden
+    i väster och skyarnas seglande flak.
+    Hans rygg har tidigt böjt sig i kut,
+    och tidigt vid skot och vid åror
+    ha mödorna tagit hans kraft i tribut
+    och plöjt i hans panna fåror.
+    Han sörjer blott för en enda sak:
+    fångsten för morgondagen.
+
+    Han går ej till stämma med ryggen rak,
+    han rider ej häst genom hagen,
+    han håller ej gille med flagg över tak.
+    En bonde är konung och patriark.
+    En lots är herre vid ratten.
+    En fiskare bygger på andras mark
+    och strör över andras vatten
+    de sjunkande nätenas flarn av bark.
+
+    Han tycks mig mer än en individ.
+    En typ för ett kuvat släkte!
+    Så långt som tankarna räckte
+    bland strandbyggaröden i heden tid,
+
+    ser jag hans likar streta vid årorna,
+    plöja sig fram genom mistkallt hav,
+    trampa stigarna, rista skårorna
+    först av alla i runprydd stav,
+
+    yxorna slunga mot furulommarna
+    först i susande vildmarksdjup,
+    stugorna timra för efterkommarna
+    under mossiga bärgens stup.
+
+Lommen är rotändan av trädet.
+
+    Vi kommo i samspråk om skärgårdsöden
+    -- vad här jag förtalt och annat till. --
+    Man bävar väl ofta vid rodret i nöden,
+    när snöbyn rasar och kursen går vill,
+    när yret står tätt som en rappad vägg
+    för stäven, och vågorna isa suden,
+    och stänket fryser i hår och skägg,
+    och man hör av en bränning ljuden.
+
+    Man skulle haft skötarna opp, men hann ej
+    mänskan är långsam och stormen rapp.
+    Man kommer hem som fattiglapp.
+    Man tänker: jag säljer stugan till våren
+    och söker mig jord i bondens skog,
+    och svedjar och dikar och går bakom plog
+    och bygger torp med åren.
+    Man tänker så. Men -- man kan ej.
+
+    Vi nådde hamnen och skiljdes åt.
+    I skymningen såg jag länge hans båt
+    mot blygråa gattet, tills dagern svek,
+    och jag vandrade hem till byn.
+
+    Så gingo åren. En dag för min syn
+    steg plötsligt på nytt den gamla vyn
+    ur duken i ram av ek. -- --
+
+    Det var som om ramens begränsning vek
+    för ett vräkande hav, ett obeskrivet.
+    Och stilla på stranden blommade livet
+    på gänglig stängel med krona blek.
+    Det var som ur stigens många tusen
+    i sanden trampade mänskospår
+    små lågor fladdrat. Det var ej vår.
+    Det var höst, och i kojorna tändes ljusen.
+
+
+
+
+SÃ…NGER TILL HEMBYGDEN
+
+
+
+En fura på mon.
+
+
+    Den fura, som smyckar vår hembygds mo,
+    vårt heliga träd vi kalla.
+    Dess anblick gjuter i själen ro
+    och mod att strida och falla.
+    Dess stam av solen en genglans bär,
+    och vindarnas sånger tona
+    sitt eviga drapa från hav och skär
+    i dess blågrönt skiftande krona.
+
+    En skyrest fur är en kämpe, ställd
+    på post, där det strids om ett rike,
+    om ljus mot mörker, om rätt mot väld;
+    den är stolt och en hjältes like.
+    Hur mörk är de mumlande granarnas hord
+    på tåg från tinande tundra!
+    Hur dödsmärkt och bister och arm den jord,
+    vars blommande prakt de plundra!
+
+    Vi älska ej tuvornas duvkullsblomst
+    bland granar, symboler av döden.
+    Vi bedja om solens återkomst
+    i röda och segrande flöden.
+    På frysande marker, där skuggorna bo,
+    må glittrande strålrägn falla!
+    Den fura, som tronar på sol vid mo,
+    vårt heliga träd vi kalla.
+
+
+
+Till "Brage".
+
+Bygdens toner.
+
+
+Landet vaknar.
+
+    Det mörka landet, som ur natten höjer
+    sin vemodspanna mot den bleka solen,
+    det flyktigt leende, som flyktigt dröjer
+    i sköra sommarprakten, strödd kring polen,
+    det vintertysta, svept i millioner,
+    av stormar vräkta, vilsna flingors dok,
+    det mörka landet under främlingsok --
+    jag ser det vakna i ett stänk av toner.
+
+
+Bondfiolen.
+
+    En melodi ifrån bondfiolens strängar,
+    en av de halvt förglömda, muntra, gamla,
+    kan så som ingen spridda bygden samla
+    till glam, till dans på vårnattsljusa ängar.
+    Och som en kväll, när glöden dör på härden,
+    -- en vinterkväll med stämning som i sagan --
+    fiolen tolkar hjärtats fröjd och klagan,
+    så talar ingen annan röst i världen.
+
+
+Visans veckor.
+
+    Sådden är gjord, i lidren vila plogarna.
+    Borta på vägen slamrar stadsbudskärran.
+    Kvällen står ljus kring fälten och kring skogarna;
+    fjärran blir nära, nära blir ett fjärran.
+
+    Visan på läppen föds i såddens veckor,
+    visan om kärlek, hopp och trofast minne.
+    Göken han galar, hörs på långa sträckor.
+    Häggblommen faller. Visans tid är inne.
+
+
+
+Ringdans efter slåttern.
+
+    Nu är höet bärgat in och lyktad slåtteranden.
+    Runt kring röda gårdarna stå vida fälten tomma.
+    Nu är varje lada stinn. Nu rägnar bröd i handen.
+    På de bara snesarna ses bondens glädje blomma.
+    Och nu klingar ringdansvisan, ärvd från hedenhös,
+    över slagen linda sprakar hennes lusteld lös.
+    Ordena bli trånga.
+    Toner orden fånga.
+    Ringdanstoner, löftestoner ut i rymden strös.
+
+    Glammet utmed tågen sprids, och snart går byn till vila.
+    Stilla smyger dagningen emellan husens rösten.
+    Drängen fyller så och ho och låter tanken ila
+    över sommarns tröskel hän till flyttningen om hösten.
+    På sin bro står bonden som en kung på tingets sten,
+    mäter lugnt sitt rikes vidd, dess fält från ren till ren.
+    Kring hans slott, det röda,
+    mognar kärntung gröda,
+    och en bofink slår revelj på borggårdsalmens gren.
+
+
+När sköterna bärgas.
+
+    Hon sjunger i båten så glädjefull
+    i gryets ljusnande timma.
+    I aftonens visa var sorg och mull,
+    men morgonens toner glimma.
+    Han över svallarna
+    blytungt tåg
+    lyfter, och hallarna
+    bärgas ur våg,
+    och fjällen händerna rimma.
+
+    Första sköten var skimrigt vit,
+    och dubbelt tung var den andra
+    av silver, som lönar en fiskares slit.
+    I sommar stimmena vandra
+    in genom sundena.
+    Havet slår
+    varmt över grundena.
+    Fisket går
+    med fröjd, när man tyr till varandra.
+
+    Svällande segel på skötbåtsmast!
+    Stigande brus kring skären!
+    liar, som jaga i sträckande hast
+    strimmiga strömolnshären!
+    Fram över stänkande
+    böljestråt!
+    Fram med blänkande
+    last i båt
+    mot vaknande landamären!
+
+
+Sjömanvisan.
+
+    Men långt på Östersjön, där högsta vågen
+    har höjt en grönvit plym bland vreda toppar,
+    ett ensamt skepp det smäckra sprötet doppar
+    i sjöarna, och stänket yr kring tågen.
+    Ett ensamt skepp! En relingsgränsad värld,
+    emellan hav och himmel rolöst slungad,
+    från sjö till sjö mot mörkblå synrand gungad!
+    Ett ensamt skepp på enslig världshavsfärd!
+
+    Dess segel bada bugnande i glansen
+    av gränslös himmel, smekt av gränslöst hav.
+    Den käcka sjömansvisan lyfter av
+    allt kvalm, som ruvar i den gråa skansen.
+
+    Allt kvalm, som tynger, och allt agg, som sårar!
+    Vart gammalt kval, som sinnet har igen!
+    Som stänk mot bogen minnena av tårar
+    och avskedshandslag virvla bort i den.
+
+    Så stiger inget skepp ur vågens famn
+    som diktad stäv ur visans lätta bölja.
+    Så nämner ingen lönnligt dyrkat namn
+    som visan, klingande i fjärran hamn,
+    när gröna sammetsvågor dynen skölja.
+
+           *     *     *
+
+    Där hänger i en skärgårdskyrkas kor
+    en snidad brigg. När altarljusen tindra,
+    kajutans gula rutor stilla glindra.
+    Där inne någon vänlig ande bor.
+
+    I diktens kyrka, rest med torn och tinne
+    av drömmar, flyktade från tid och rum,
+    ett gyllne skepp i krans av snövitt skum
+    skall stråla som vår hembygds äreminne.
+
+
+
+
+Nylands vapen.
+
+Sång, tillägnad Porkala ungdomsförening.
+
+
+    Hell salta sjö! Hell havets stålgrå bölja,
+    som fosterbygden i sköldarna bär!
+    Hell hemmets kust, som vita kammar skölja!
+    Hell röda stugor på grönskande skär!
+    Hell hembygdsblänk från fyrars lågor!
+    Hell fjärdar, fädrens kämpastråt!
+    Hell strömmen med de egna vågor,
+    den gyllne båt, den gyllne båt!
+
+Nylands vapen: en båt av guld mellan två silverströmmar
+på blå botten. "Stark ström på egna vågor går genom havet"
+har fått burskap som nyländskt studentvalspråk.
+
+    Hugg in med klinga blank, där hugg behöves!
+    Du Nylands skara, ej vare du sämst!
+    Hugg in för ljusets sak, när folket söves!
+    Hugg in, hugg in och var djärvast och främst!
+    Giv detta svar på fega frågor:
+    framåt, vår unga flock, framåt!
+    Hell strömmen med de egna vågor,
+    den gyllne båt, den gyllne båt!
+
+    Den vita fanan med vår hembygds tecken --
+    där striden ståndar för fädernesland,
+    hon blåser ut. Sydvästen jämnar vecken,
+    och båten glimmar i solskenets brand.
+    Då spännas viljor och förmågor.
+    Oss följe genom livet åt
+    den starka ström med egna vågor,
+    den gyllne båt, den gyllne båt!
+
+
+
+Junimorgon i skären.
+
+
+    Den bundna sången spränger bojorna,
+    och det blir dag kring fjärdarna och sunden.
+    Hur röken ringlar ljus från kojorna!
+    Hur solen glittrar över klibbalslunden!
+    Som bokars lövprakt i en jylländsk dal
+    du snudda ser mot Bältets juniblånad,
+    så viras kransarna av djupgrön al
+    kring Nylands hav i sommarns gryningsmånad.
+
+    Kom upp på bärget! Kumlets vita rund,
+    hur hög den välves över skärens riken!
+    Hur bjärt i gryet blänka fjärran sund!
+    Hur grynnor glimma långt i Finska viken!
+    I luften larm av måsars morgonkör
+    och tärnors gälla, skriande diskanter!
+    Och solen stiger och sydvästen kör
+    med unga böljors spann mot näsets branter.
+
+
+    Men in mot land den första båten ror
+    med fångst ombord. På fjärden andra följa.
+    Det dunklar blått, det lyser pärlemor
+    från nätens strömmingsskatt och viddens bölja.
+    Ett rägn av fjäll på toft och bord och spant,
+    en jämn, sydvästlig morgonsjö mot suden
+    är fiskelyckans granna underpant,
+    när skärens sommar ler i högtidsskruden.
+
+
+
+
+DIKTEN OCH LIVET
+
+
+
+Meditationer.
+
+
+    Hur skalden längtar, att den svaga handen,
+    som pennan för,
+    titanens vore, vilken svingar branden
+    och flammor strör
+    kring de förslavade och mörka landen!
+
+    Att dikta är att lida. Lida är
+    ej att i egen själ mot mörkren spana.
+    Det är att se, hur varje mänska bär
+    kring ännet skuggan, vilkens djup vi ana,
+    när jorden höljer den oss mest var kär.
+
+           *     *     *
+
+    Nu viner stormen och solen sår
+    i rymden sitt flammande säde.
+    Det våras i dungar och videsnår.
+    I spirande broddar en susning går.
+    Men du, o människoande, står
+    alltjämt i ditt svarta träde.
+
+        När gryr din vår?
+
+    Och skyarna ösa sin rikedom,
+    sitt silverrägn, över fältens rund.
+    Du kala, tvinande lund,
+    när springer din gren i blom?
+
+
+
+Korallrevet.
+
+
+    Brusande rev av korall,
+    ring, I ett världshav kastad,
+    klyvande sjöarnas svall,
+    med bländande pärlor lastad --
+    ensamt, som aldrig en dyn,
+    aldrig en klippa vid stranden!
+    Trista och glimmande syn,
+    smyckande himlaranden!
+
+    Brusande rev, med din palm
+    visar du väg genom havet!
+    Hägrar i middagens kvalm,
+    halvt i din dyning begravet.
+    Skälver i vitnande trots,
+    när stormens förtöjningar lossats,
+    och kämpande skepp förgåtts,
+    och bävande hjärtan krossats.
+
+    Brusande rev av korall,
+    ensamt som du är mitt hjärta
+    efter sin härlighets fall,
+    bortom sitt världshav av smärta!
+    Solen vid banan är smidd.
+    Skeppet har hamnen att fly till.
+    Brusande rev, på din vidd
+    äger du intet att ty till!
+
+           *     *     *
+
+    Men när violblä kvällnings vinge snuddar
+    vid västerns bryn,
+    ett kolmörkt hav emellan silveruddar
+    står fram ur skyn.
+
+    Där glider _Skeppet_ över dunklets spegel,
+    som bris ej stör.
+    Ej rörs en år. Ej glimmar vitt ett segel.
+    Men _Skeppets_ för
+
+    bär _Korsets_ bild. 1 prakt dess lågor brinna,
+    dess gnistor dö.
+    Förgäves höjer _Duvan_ att dem hinna
+    sin vinges snö.
+
+    Förgäves slungar _Molnet_ att dem hölja
+    sin slöjas svall,
+    ty _Korsets_ fyra strålefloder skölja
+    kring vidden all.
+
+    Ur svarta spegeln sticka _Valens_ barder
+    och _Skyttens_ pil
+    och _Skorpionens_ gadd bak milliarder
+    av tomma mil.
+
+    Den svarta spegeln, o hur stilla bär den
+    sin last av ljus!
+    Mitt öde rev, min andes hem i världen,
+    vad vill ditt brus?
+
+           *     *     *
+
+    Havets olivgröna siden
+    frasar mot strändernas ör.
+    Kuvad i stormmånadsstriden,
+    vågen på vidderna dör.
+    Ångarn, den grå triumfatorn,
+    där han ur synlinjen dök,
+    sprängande väg mot ekvatorn,
+    textar sitt avsked i rök.
+
+    Virvlande, solkiga flagor
+    draga vid kolvarnas takt
+    över en synrand av sagor,
+    över en himmel av prakt
+    strecken, de svarta, som skära
+    världar av skönhet itu.
+    Drömmande rev, huru nära
+    skönhetens urgrund är du!
+
+    Dyningen bubblande skurar
+    din rand -- men korallernas slott
+    strålar med milshöga murar,
+    trollgrönt och sagoblått.
+    Svalarna bada i lågor.
+    Facklor lysa dess vall
+    djupt under sorlande vågor
+    och frasande dyningssvall.
+
+           *     *     *
+
+    Drivande strömolnsfjunen
+    flyga så högt, tindra så vitt,
+    speglas så mjukt i lagunen,
+    som vaggar i revets mitt.
+
+    Gråhyllt bleka och trista,
+    -- fångar på marsch, slagna i järn --
+    dess böljor vandra. De brista
+    som dödsdömt svall i en tjärn.
+
+    Djupt i mitt väsen bunden,
+    brister som de, en våg, en ton.
+    Kring haven och himlarunden
+    jag söker mitt land, min zon.
+
+
+
+Den gamla drömmen.
+
+
+    Jag drömmer mig en stuga, timrad mellan tallars stammar,
+    ej långt från hav, ej långt från fjäll med molnbehängda kammar.
+    Jag ville tro, att pappret, lagt på svalens furubord,
+    blev fyllt av nattens visa språk och gryets purpurord.
+
+    Jag ville tro, att böljans ton i bränningen vid stranden
+    kan sjunga i min rytm engång, att snön vid jökelranden
+    kan lysa i mitt rim -- --
+
+    Min dröm, han tar en sällsam riktning!
+    Ej rörs en våg i fruset hav! Ej böljar isad diktning!
+    Men över kustens bård av snö strös löven, frostförbrända.
+    Mot nord, mot storm, mot yr, mot natt sig årets dagar vända.
+
+
+
+LÃ¥ngt till dag.
+
+
+    Kring min stolta hembygds jord
+    sångens nät jag spunnit,
+    men min diktnings lycko-ord
+    har jag aldrig funnit.
+    Jag har sträckt för djärvt mitt stag,
+    lättat ankarflyet
+    alltför arla, fruktar jag.
+    Ännu dröjer gryet.
+
+    Ej på länge solens ur
+    bådar dag för skären.
+    Ännu gömmer dimmans mur
+    fjärran grundbarriären.
+    Än för nattlig nordans fläkt
+    vajar björkens hänge,
+    Hon skall komma, dagens väkt.
+    Men hon dröjer -- länge.
+
+
+
+Den enda stigen.
+
+
+    Det går en stig, en enda, ner i lugnets dal,
+    där friden lisar hjärtat, som din blick en snövit tinne.
+    Det finns i livet blott en vän, som ej är fal,
+    vars hand ger tröst, vars själ är godhet innerst inne.
+
+    Det är din moder ej. Emellan höst och vår
+    bär vägen genom gröna sommarveckor.
+    Men mellan dig och en, som snart ur livet går,
+    hur djupa klyft, hur vida ökensträckor!
+
+    Det är ej hon du över allt har kär,
+    din maka ej och ej din älskarinna.
+    Vid altaret du står allena, när
+    med höga lågor dina böner brinna.
+
+    Och minst det är den vän, som dig med handslag mött
+    i en förtrolig stund och som du träffar gärna.
+    Man hör varandras ord och fattar dem förstrött,
+    som från ett däck man ser en glimt av en lanterna.
+
+    Din väg till lugnets dal går fram, där fjärdens flik
+    står blå mot jord, som gula löven höstar.
+    I stilla blicken ur en djupögd vik,
+    där bor den enda makt, som tröstar.
+
+
+
+Vågor på vidden.
+
+
+    Fåfängt grubblar du vid årens
+    gråa flod på mänskovårens
+    snabba vissning. Tingens rot
+    når ej en tanke, når ej grubbel.
+    Livet är en böljas bubbel,
+    lyst av morgonsolens klot.
+
+    Låt blott havets vågor glida!
+    Lär att ingenting förbida
+    av en dags, en levnads flykt!
+    Före dig ha många tusen
+    släktled skådat stjärneljusen
+    från den kust, där bo du byggt.
+
+    Efter dig skall bölja brusa,
+    bränning mullra, vindsång susa
+    över strån i strandens ör.
+    Som i vita sanden spåren
+    ljudlöst glättas ut av kåren,
+    tidens fläkt ditt verk förströr.
+
+    Livet -- det var bruset, språnget
+    från ett namnlöst, mörkt förgånget
+    mot en solig synrands svall,
+    vågens språng mot viddens under,
+    följt i bristningens sekunder
+    av miljarder likars fall.
+
+
+
+I Granmoraskogen.
+
+
+    I Granmoraskogen, i granars rund,
+    en ensam vildros blommar
+    som ett irrbloss, tänt på en fattig grund
+    över sagornas rikedomar.
+
+    I viken, där byars och skurars brus
+    drev fisken från lockande agnen,
+    där dallrar i mojnande höstnattens ljus
+    Lyran och Karlavagnen.
+
+    Och min dikt, som tonade brusten och grå
+    under jagande skyars vimmel,
+    har fångat ett stjärnskott sist ändå
+    på klarnad septemberhimmel.
+
+
+
+En nyårsdikt.
+
+
+    Så ha vi nyår. Den väg vi gå
+    är brant som stigen i alpen,
+    där han ur skogarnas famn vill nå
+    den bara, svindlande stalpen.
+    Hur är den stigen ej vemodsvit
+    som askan av brev, som brunnit!
+    Och dock -- han bär genom molnen,
+    vi blott i vår längtan hunnit.
+
+    Så ha vi nyår. En ny spiral
+    av vägen är lagd till rygga,
+    som leder upp ur vår barndoms dal,
+    ur ängden, där mänskor bygga.
+    Jag ser dem plöja sin teg och så
+    och harva och skördar skära.
+    Hur fjärran, fjärran! Och fästets blå
+    oändlighet -- hur nära!
+
+
+
+Tolv små dikter
+
+
+    Såg du de glimmande fjäten
+    tvärs över äng, snett genom by?
+    Såg du de glimmande fjäten
+    under ett tindrande ny?
+
+    Hörde du dallrande strängar
+    klinga i fjärran och klinga helt när?
+    Varandets hemliga strängar,
+    det ljusa i allt som är!
+
+    Flora har kommit, och spåren
+    de glimma, de sprida sig tusendefalt.
+    Flora har kommit, och våren
+    blommar i alla och allt.
+
+           *     *     *
+
+    Hur sällan till min fjärd, som vaggar tonlöst kall
+    emellan skärens stup och gloppens bråda svall,
+    ett ensamt, vägvillt segel hinner!
+    Hur sällan i den rymd, vars valv vårt öde sträckt
+    till gräns för tankens färd i livets korta väkt,
+    ett stjärnfalls gyllne fåra brinner!
+
+    I dag står världen full av glans från hav, från sky.
+    Mot fjärran synrands blänk de vita seglen fly,
+    som 1 en saga svanar lyfta.
+    Det skimrar i min själ en sällhetsfylld minut,
+    en korad stund, som då ett vildrosstånd slår ut
+    sin första blom i bärgets klyfta.
+
+           *     *     *
+
+    Finådrat vita dina fötter stiga
+    i böljestänk på atlasgröna hällen.
+    Kring skären klara morgontimmar tiga.
+
+    Din nakenhet, vars glans du själv blott såg,
+    slår ut sin unga kalk, och mot den höjas
+    med brus allt sveks symboler, våg bak våg.
+
+    O, strandlös brånads hav skall inom kort
+    slå ring kring dig och lottlös kärleks vårar
+    i dina lemmars skimmer vissna bort!
+
+           *     *     *
+
+    Linjen har ord för allt,
+    språket är armt.
+    Linjen din flickgestalt
+    smekande varmt
+    fäster på vita blad.
+    Linjen din gåta ger.
+    Ordet skall vittra ner,
+    dött på sin rad.
+
+           *     *     *
+
+    Vad var min dikt? Av skärens lök
+    en bård, i skrevan spirad,
+    en lätt girland av ångbåtsrök,
+    längs öde synrand virad,
+    en våd på någon enslig strand
+    av dyninglöddrets rosor,
+    en stiltjestrimma, sträckt från land
+    mot skeppens fjärran kosor.
+
+    Och vad var jag, att så mitt liv
+    du kunde solbelöna?
+    Nu sväll, min duk, och stäven driv
+    i skum på sjöar gröna!
+    I stilla dröm från båtens bett
+    du ser, hur skären glida
+    förbi, förbi. Jag ser blott ett:
+    min lycka vid din sida.
+
+           *     *     *
+
+    O, du säger, din skönhet flyr
+    dag för dag!
+    Mörk över Styx en julle styr.
+    Du och jag
+    sitta på toften,
+    höljas av disen,
+    lyssna till eviga glömskans
+    täta, jämna, suckande böljeslag.
+    Glömd blir jag som min dikt av falnande
+    solgångsglans.
+    Glömd blir du som din fägrings vissnande
+    törnroskrans.
+    Glömskan besegrar
+    minnet av tonerna.
+    Glömskan kuvar dig.
+    Glömskan begraver dig.
+    Dag skall komma, då ingen
+    vet, att engång din strålande skönhet fanns.
+
+
+           *     *     *
+
+    Allt vackert vill jag minnas,
+    jag vill låta det glittra
+    som mellan furustammarna
+    ett blånande hav,
+    förgätande den bittra
+    och vrånga dom vår dröm du gav.
+
+    Men aftonglöd pä kammarna
+    av skyrest alp av skuggor nås,
+    och stjärnorna i dammarna
+    bland svarta moln förgås,
+    och vad jag svept i toners dräkt,
+    var havsblå syn, var solljum fläkt
+    från gömda sund bland skären,
+    de sälla landamären,
+    i vilkas lä vi rott,
+    blir jord i jord och multnar såsom frön, som aldrig grott.
+
+           *     *     *
+
+    Sätt vackra lögner hop!
+    Låt gökens ömma rop
+    ett löfte föreställa!
+    LÃ¥t trastens drill, som sprang
+    med gränslös lyckas klang
+    ur skogens fred, som dess fullbordan gälla!
+
+    När kvällen skrider tom,
+    sätt ängens ersmässblom:
+    de röda vivorna, i vas på bordet!
+    Och dröm: på stigens strå
+    nu trampa fötter små,
+    och snart vårt möte verklighet är vordet.
+
+    Så sjöng min dikt. Min själ,
+    vars svall har sagt farväl
+    åt lyckans kuster sedan år tillbaka,
+    låg stilla -- lik ett sund,
+    som speglar blomvit lund
+    och skära purpurmoln i nattens vaka.
+
+           *     *     *
+
+    Spanande kretsar en ensam lom.
+    Vidden är tom.
+    Sökande svävar min ensamma båt.
+    Vågens gråt
+    snyftar i natt mot stäven.
+
+    Spridde ej våren där uppe i land
+    lövdoft kring strand,
+    smög ej bland löven en blommande stig,
+    trampad av dig, --
+    det sloge så tungt ej mot stäven!
+
+           *     *     *
+
+    Säg, minns du, vi möttes en gång, vi två,
+    i smyg på din hemgårds mark?
+    Två bäckar, som ila mot slättens blå
+    genom samma vajande park,
+    två stigar i doftande vildmarksvärld,
+    som smyga tillhopa i en,
+    två speglande vikar av samma fjärd
+    i sommaraftonens sken.
+
+    Och minns du, vi växlade loven och tro
+    och byggde vår dröm om varann
+    så högt, som på svindlande fästets bro
+    den glimmande månen brann?
+    Du minns det. Vi se våra svärmande år
+    som skyar av vemod och sorg,
+    som falnande rosor i gulnande snår
+    kring vår lyckas grusade borg.
+
+           *     *     *
+
+    Längesen de tystnat,
+    mina veka toner.
+    VÃ¥rens anemoner
+    blommat sista gången,
+    forsen under spången
+    inga silversträngar äger kvar.
+    Men jag lever, lyssnar
+    jämt till nya lutor,
+    ser i nya rutor
+    vita händer ansa
+    rosorna, som kransa
+    lyckans port. -- Dit in jag aldrig drar.
+
+           *     *     *
+
+    Vindlös är natten.
+         Öde ligger vägen.
+    Tala jag ville,
+         men till vem, till vem?
+    MÃ¥nljuset faller
+         som i någon sägen,
+    som på blomrabatten
+         kring ditt vita hem.
+
+    MÃ¥nljuset faller.
+         Hela rymdens tystnad
+    dalar kring vägen,
+         där mitt steg dör bort.
+    Tala jag ville
+         ord om hjärtats lystnad
+    dess förbrunna lycka,
+         falnad inom kort.
+
+    Dig vill jag minnas.
+         Minnas, om jag kan det!
+    Du, som jag älskat,
+         bor du i min själ?
+    Du är alltför fjärran.
+         Här är döda landet.
+    Av din stämma minns jag
+         blott ett armt farväl.
+
+    Kanske den klingar
+         än i några dikter -- --
+    Vindlös är natten.
+         Tomt är rymdens sken.
+    Tala jag ville -- --
+         Döda världars vikter
+    pressa mitt hjärta
+         mot en bädd av sten.
+
+
+
+
+En SÅNG OM KÄRLEKEN
+
+
+
+Skymningstimmen.
+
+
+    På dynens ås låg fiskarbyns hotell,
+    i två mils krets det enda natthärbärget.
+    För trappan, lik en målning i pastell,
+    en grupp av buskar stod, med dynblom kransad.
+    En trädgård i sitt slag, -- av stormen ansad --
+    vars murgrönsslinga är det gråa snärjet,
+    vars ros är röd konvolvelblom, som putar
+    ur mjällvit pudersand lik mandelstrutar
+    på julgransbordet mellan bomullsvåder.
+    Längst ut på stupet käckt en blomsteråder
+    av gullgul väppling lyste. -- Nedanför
+    låg slätten.
+                 Men mot dynens andra brant
+    det salta havet sina sjöar kör
+    och bryter larmande och grellt och grant.
+
+    Nu föll den första skymningen på plagen.
+    En kylig kåre blåste opp i väster.
+    För trappan körde bondbyns ekipagen:
+    karosser, vurstar. Dagens skörd av gäster
+    till trammen fraktades. Kring dyrfen, stranden,
+    föll tystnad djup. Blott ebben sjöd i sanden.
+
+    Och kvällens blåa portar slogos opp
+    för lätta dagrars svävande baner.
+    Det rosenröda från ett dynbärgs topp
+    i sakta glidning sjönk mot havet ner.
+    Det silvergråa över himlaranden
+    sig bredde likt en trånsjuk dikt, som sänder
+    sin längtans svalor ut mot drömmens länder.
+    Men hastigt höjdes över kust, som sov
+    med blomsterrevor doftande på dynen
+    och musselslingor utmed vattenbrynen,
+    den ljumma nordsjökvällns baner av måv.
+
+    O färg, förtrollande, försåtligt fager!
+    O alla aftondagrars aftondager!
+    Vad du är olik hemlandskvällens klarhet,
+    där allt är vithyllt, livlös underbarhet!
+    En stelnad, genomskinlig rymd av snö
+    med dis av frost kring molnets purpurö
+    är aftonhimmeln där. Han fryser, speglar
+    en jord, som kastat glädjens masker av,
+    och utan ankar grund din längtan seglar
+    i jäktad oro på hans vithets hav.
+
+    Måvdunklet är en florfin trollridå.
+    Bakom den flydda år i blomning stå.
+    Vi minnas händelser med solglans i
+    och våra hjärtans vackra hemligheter
+    och strofer våra ungdomsårs poeter
+    ha bräddat med en evig poesi.
+    Måvdunklet är en tjuserska, som hastar
+    med snabba fjät till dagens vilorum.
+    När bort hon flyktat, ljus kring havet kastar
+    blott ebbens fräsande girland av skum.
+
+
+
+Två liv.
+
+
+    Och dunklet gled längs dynerna och hann
+    hotell verandans bräm av vildvinssnärjen.
+    Mot träbarriären lutad, stod en man
+    av blond och nordisk typ. Hans röst i färgen
+    var lyckligt ljus. Han hade just bemött
+    med en replik sin följeslagarinna
+    och bidde svaret.
+
+    Hon.
+
+    Jag är trött, trött, trött
+    på dessa aftnar med sitt skymningsfall,
+    som lovar, vad det inte hålla kan.
+    Jag reser söderut.
+
+    Han.
+
+                      Jag norrut.
+
+    Hon.
+
+                                  Gott!
+    så skiljas vi i dag i alla fall.
+
+    Han.
+
+    Du har mig ganska grundligt missförstått.
+    Hör på: från dig, vid gud, jag skiljes ej!
+    Jag slog blott an din egen rebusstil.
+    Ditt nej, du vet, är ja, ditt ja är nej.
+    Om alla jordens vägar, mil för mil,
+    du satte hop och på den gatan gick
+    ditt hela liv mot ständigt nya länder,
+    jag följde dig ändå.
+
+    Hon.
+
+                         O, sluta, hör mig,
+    och tro mig nu: du aldrig lyckliggör mig!
+    Jag trott mig älska dig -- ett ögonblick.
+    Jag trott mig älska många. Du har rätt:
+    jag kunde gå mitt hela liv kring jorden
+    på spaning efter soln jag aldrig fick.
+    När först vi möttes, var jag vårligt lätt
+    till sinnes. Ångarn bar oss bort från norden
+    med rökens vimplar över havet flygande
+    och skrovet timme efter timme smygande
+    i sjöarna, som om dess stäv av stål
+    sin fåra plöjt mot något hemligt mål.
+
+    Och målet, det var du! Vårt mötes första stunder
+    och vandringen mot plagens skymningsunder!
+    Det var den första lyckovägens slag,
+    den första natten på vår första dag.
+
+    Han.
+
+    Och nu? Mot andra mål? Lik böljan, fångar
+    du stjärnans bild och mot den nästa flyr.
+    Lik stigen över ökenhavets döda,
+    förbrända dyningar, du ständigt styr
+    mot nya vidders nya solnedgångar,
+    allt mera snabba och allt mera röda.
+    Men aldrig skall din sällhets kust du nå.
+    Din kvinnosjäl dig kuvar sist ändå.
+    I varje kvinnas längtan susar hägnet,
+    det hemomgärdande, med gyllenrägnet.
+    Ett hem, där ditt bekymmer anförtros
+    åt en, blott en, -- där lågan smyckar veden
+    med dina drömmars kronor, -- fönstrets ros
+    strör doft av frid -- säg, bor ej där ett eden?
+
+    Hon.
+
+    För mig är detta eden luft, lik hägringen.
+    Bli orden verklighet -- då flyktar fägringen.
+    I himlarna är eden. En och var,
+    som blott har vingen, själens vinge, kvar,
+    kan någon strand av någon himmel hinna.
+    Tro blott, att allt, som är och blir och var,
+    vart skapat av en vis och allgod far,
+    och strax i altarljusens lågor brinna
+    ditt edens solar! Strö blott ut ditt liv
+    som plockad blom till blåstens tidsfördriv
+    och tro på slösandets lycksalighet!
+    Bränn dina skepp! Var vandringsman, poet,
+    och fattig, biltog! Var en stavkarls like!
+    Drick ödets skål på brädden av ett dike,
+    och kring dess pölar blommar edens rike!
+
+    Han.
+
+    Du glömt vårt samtals utgångspunkt. Nåväl!
+    Just dig blev skänkt en flyktbenådad själ.
+    En prunkande kaskad av gnistor är den,
+    ett fall av blommor, mörka, vällusttunga,
+    och dock ibland så vit som bortom fjärden
+    den unga häggens första blomsterklunga.
+    Din själ en lustgård är.
+
+    Hon.
+
+                             Min själ är död.
+    Dess hägring blott du såg. Nu, låt mig tala!
+    Du ser, hur snårens granna blomblad dala
+    i mina lätta fjät, och tror mig gå
+    mot någon synrand, lockande och röd,
+    mot något fagert fjärrans älskogslycka.
+    Du sagt jag lekt med dig. Det var ej lek.
+    Du sagt jag svikit dig. Det var ej svek.
+    O, att du kunde tro mig och förstå:
+    ditt liv, men aldrig mitt, skall kärlek smycka!
+    Må vara -- kärlek spirar upp, som gräsen
+    i ljumma rägn, hos milda kvinnoväsen.
+
+    Men den, vars själ blev skapt för striden, gärningen,
+    som på ett enda kast med lyckotärnängen
+    satt in sitt vara och går fram längs stupet,
+    som hänger över molnens tåg i djupet,
+    han kan blott älska, när med fot i dans
+    han fjället når, där morgongryet skänker
+    sitt röda vin i rymdens skål, som blänker,
+    och världen strålar i hans segrars glans.
+
+    Mig blev ett kall, ett rikt, ett enda, givet.
+    Jag ville sjunga mig igenom livet.
+    Som skalden diktar och som målarn målar,
+    jag ville sjunga solar, stjärnor, strålar,
+    och rägnets härlighet, när färg vid färg
+    dess båge stryker över fjärran bärg.
+    Jag ville sjunga om den vita staden,
+    min stad vid nynnande, smaragdgrön flod,
+    och eldflugsstrimmad natt med gräsen, bladen,
+    i dallring, vignens susning i mitt blod.
+    Jag sjöng. Min sång -- var aldrig -- svek och sken.
+
+    Hur månget diktord är ej bjäfs, som pryder,
+    ty ordets tysta väsen sällan tyder
+    en man. Han löser ut dess själ i luft,
+    blå, tindrande och kall som hans förnuft.
+    Han sovrar språkets glosor, en för en.
+    Hans vers är ädelsten vid ädelsten,
+    den outgrundligt rika vid den tomma.
+    Men i en kvinnas sång dess världar blomma.
+
+    Han.
+
+    Jag tror du gör ett diktords ande fri.
+
+    Hon.
+
+    Min gärnings dag är slocknad och förbi.
+    Så vemodsvekt blir ordet på min tunga,
+    ej bittert mer, när gammalt féeri
+    i minnet spökar. Allt blir skymning bara.
+    Nu har jag föga mera att förklara.
+    Jag kunde leva, när min ton var fri.
+    Jag kunde älska, när jag kunde sjunga,
+    nu -- icke mer.
+                    Helt visst, jag håller av dig.
+    För varje fattigt skiljemynt jag gav dig
+    du skänkt mig guld, rent, härligt guld, i byte
+    Jag ser det för mig, som man ser ett smycke
+    man längtat äga sedan många år.
+    Man dras till det som till ett ungdomstycke,
+    en gammal dröm, som ej ur hågen går.
+    Men när ens anlet, tärt av spleenens sår,
+    i spegeln röjer själens dolda lyte,
+    då vet man -- --
+
+    Han.
+
+    -- Du för mörkt, för tröstlöst målar! --
+
+    Hon.
+
+    -- -- då vet jag, att kring smyckets gyllne nålar
+    jag aldrig, aldrig vira vill mitt hår.
+
+    Han.
+
+    Förtvivlat syns mig livet, när dess botten
+    ur ytans glada vågor sticker fram --
+    så sorgligt meningslöst som mellan brotten
+    den svarta banken med sitt vrak i slam.
+    Dock, kraftens ursymbol är gröna havet
+    och kraft vår livsnerv. Ej din kraft är all,
+    fastän du sveks på dina solårs kall
+    och spanar vid var aftonskymnings fall
+    dit ut, där ditt Atlantis vart begravet.
+
+    Ditt hopp är bräckt. Din tro, den ljusa, unga,
+    man slagit har till blods med nävar tunga.
+    Du drev i livet ut med lätta vindarna,
+    och skärgrönt unglövssvaj i vägkantslindarna
+    dig hälsade, och dig var ljuvt att gå.
+    Och sen -- jag skildrar fritt -- --
+
+    Hon.
+
+                                       Och sen?
+
+
+    Han.
+
+                                                Förstå
+    din sång var kanske för de vises skrå
+    en svårlärd sak. Man vill ju passa på,
+    att ej nån biväg vilseför adepten.
+    Man vara vill till hands att stänga grindarna,
+    ibland, förstås, att öppna dem också,
+    i fall prestanda stämma med recepten.
+
+    Hon.
+
+    O, låt mig slippa säga, när och var
+    och hur min konstnärsväg i kärret bar!
+    Du stod ej vid min banas branta stup.
+    Du anar ej min livsförtvivlans djup.
+    Du tror jag äger kraft. Det är ej fallet.
+    För mig var kallet kraften, kraften kallet.
+    Ett mannaverk kan brännas ner på bål
+    och födas om som eldförstörda skogen,
+    som spirar fram ur brända stubbars kol
+    och blir, med åren, åter blomningsmogen.
+    Jag är ett träd blott vid en enslig älv,
+    på stupet fallet. Ej jag sår mig själv.
+    Men långsamt grönskan flyr, vill gärna skona,
+    och fåglar sjunga i min döda krona.
+
+    Han.
+
+    Vad det blir mörkt. Vi se knappt mer varandra.
+    Mot livets gräns av frost ditt tal mig för.
+    I dina spår allt tyngre blir att vandra.
+    Inom mig någonting för evigt dör.
+
+    Hon.
+
+    Det är din kärlek. Jag ej döda vill.
+    Jag vill dig älska, men jag kan ej, kan ej.
+    Blott dagen med dess sol hör kärlek till
+    och nattens blå med molnet, stjärnan, nyet.
+    och aftonskymningen och morgongryet
+    med dimmorna, med dagg och fågeldrill.
+    Jag är en vandrerska, som stilla glider
+    i egen skuggvärld bortom dygnets tider.
+    Jag bär en ros, och ung och purpurröd
+    den doftar i min hand, fast jag är död.
+
+
+
+Dimman över slätten.
+
+
+    Ur dikena gled morgondimman kall.
+    Längs vägens kant av ler låg slättens landskap
+    och drömde, obekymrat om sitt grannskap
+    med girigt hav, som sjöd bak dynens vall.
+    Det vaknade, helt långsamt, till sin dag
+    av sol och blåst och vita långfärdsskyar
+    och sävlig arbetsid i gamla byar,
+    där tiden flyr vid sus av kvarnvingsslag.
+
+    Ännu blott här och där en liten fläck
+    av slätten steg ur morgonväktens dis
+    i grå belysning fram: en landsvägshäck,
+    en kyrkas torn, en bondgårds frontespis.
+    Allt annat var ett dugghav utan gränser,
+    bakom vars tomhet ingen synrand glänser.
+
+    Längs vägen skred en man. -- Som fjärlar kretsa
+    en afton kring en facklas bloss i ringar,
+    allt trängre, trängre, och till dödsflykt hetsa
+    i eldens trollglans sina skira vingar,
+    hans tankar irrade kring samma punkt
+    sen många dar:
+
+                   "Hon stod mig mera nära
+    än någon annan kvinna. 1 mitt blod
+    sjöng hennes blod; -- i mina drömmar slingrades
+    de tunga rankorna, med blommor skära,
+    av hennes drömmar; -- höll jag hennes hand,
+    brast vart bekymmers moln itu och skingrades.
+    Det flöt från den en ström av levnadsmod
+    i min. Kring henne blev det gamla ungt.
+    Och hennes själ, där ödet, bärgskredstungt,
+    så tidigt härjat, där de djupa såren
+    så länge blött, mig tjusade ändå
+    som stilla aftonvidder, dunkelblå,
+    som unga björkars blänk och svaj i våren.
+
+    Det där är minnen nu. Framåt alltså!
+    Framåt? Mot vad? Jag kunde gärna stanna,
+    där nu jag står, med dugget kring min panna.
+    Det lättar snart -- ger plats åt sol och bris --
+    är här igen med skymningstimmens dis.
+    Vart än min levnads kosa ställs, jag går
+    mot samma horisont, och samma dagrar
+    av stål blå arbetsdag och kväll, som trår
+    till gamla stigars överväxta spår,
+    omkring mig sväva. Månader bli år,
+    och åren bli ett liv, och glömskan lagrar
+    omkring dess afton sina branta dyner
+    av trist, grå sand. -- --
+
+    Jag tänkt ibland:
+    symboler äro ungdomsårens syner.
+    I dem vart landskap har sin egen färg,
+    sin slöja med en hemlighet bakom.
+    I dem var kalkvit stig i gröna bärg
+    blir äventyret, som vi drömma om.
+
+    En gång på Östersjön sig dimman lägrade
+    i skeppets fåra, men för stäven hägrade
+    en ö, lik ett Morgana, född av gryningen.
+    Dess fyr i havet stod, som stöpt ur dyningen,
+    och bredvid den en kvarn och sist i raden
+    ett lummigt träd. Man kunde ana bladen
+    i kronans mäktiga och runda hatt.
+    Ett ögonblick -- och så vart bilden matt
+    och slocknade. Mitt hjärta snördes hop.
+    Så vackert och så tomt! Så nära, nära,
+    och dock långt bort, dit inga kölar bära!
+    Ett löftesland, likt det i sommarkvällen
+    vi skapa oss, när fjärden slår mot hällen
+    och djupt i skogens fred hörs gökens rop!
+
+    Vad livet skänkte mig, vad mitt jag kallar,
+    allt, allt är hägringar och drömmar blott.
+    Jag byggt med sjörökstorn och töckenvallar
+    på havets böljegrund min lyckas slott.
+    Jag lämnat bakom mig så många stränder,
+    så många vägar, slingrande längs dem.
+    Var fattig stig ur trädens dunkel länder
+    till sist till något solomstrålat hem,
+    men jag har aldrig dröjt vid stigens sida.
+    Jag skyndat fram, blott fram, på banor vida,
+    mot slättens, öknens, havets perspektiv.
+    Jag trott på kraftens seger i mitt liv,
+    och tomhet famnar jag.
+
+                           O, livets, dödens,
+    vårt varas mål är våra kärleksödens!
+    Av dem vi styras till vår sista dag,
+    och de allena skriva kraftens lag."
+
+
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Skärgårdens vår, by Arvid Mörne
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 56938 ***
diff --git a/56938-8.txt b/56938-8.txt
deleted file mode 100644
index fd8b976..0000000
--- a/56938-8.txt
+++ /dev/null
@@ -1,2441 +0,0 @@
-The Project Gutenberg EBook of Skärgårdens vår, by Arvid Mörne
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
-other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-whatsoever.  You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
-the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
-www.gutenberg.org.  If you are not located in the United States, you'll have
-to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
-
-
-
-Title: Skärgårdens vår
-
-Author: Arvid Mörne
-
-Release Date: April 8, 2018 [EBook #56938]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: ISO-8859-1
-
-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKÄRGÅRDENS VÅR ***
-
-
-
-
-Produced by Jari Koivisto
-
-
-
-
-
-
-
-
-SKÄRGÅRDENS VÅR
-
-av
-
-Arvid Mörne
-
-
-
-
-
-Helsingfors,
-Holger Schildts Förlagsaktiebolag,
-1919.
-
-
-
-
-INNEHÅLL:
-
-Skärdårdens vår.
-
-  Morgonseglats.
-  I vettskålen.
-
-Strålande dagar.
-
-  Långt ute.
-  Det fattiga faret.
-  En strand.
-  Vindstilla.
-  Stormnatt i havsbandet.
-  Sommarns första dag.
-  Inomfjärds.
-  De forna skären.
-  Östersjövåren.
-
-Plundrare.
-
-En stig vid havet.
-
-Sånger tili hembygden.
-
-  En fura på mon.
-  Bygdens toner.
-    Landet vaknar.
-    Bondfiolen.
-    Visans veckor.
-    Ringdans efter slåttern.
-    När skötarna bärgas.
-    Sjömansvisan.
-  Nylands vapen.
-  Junimorgon i skären.
-
-Dikten och livet.
-
-  Meditationer.
-  Korallrevet.
-  Den gamla drömmen.
-  Långt till dag.
-  Den enda stigen.
-  Vågor på vidden.
-  I Granmoraskogen.
-  En nyårsdikt.
-  Tolv små dikter.
-
-En sång om kärleken.
-
-  Skymningstimmen.
-  Två liv.
-  Dimman över slätten.
-
-
-
-
-Skärgårdens vår
-
-
-
-Morgonseglats.
-
-
-    Jag seglar en morgon bland skären
-    i ekan, lagd på slör,
-    mot ljusa, oändliga mären,
-    som vidgas utanför.
-
-    Och jag varsnar en kobb, som kallar
-    av strandis stängt i sin ring,
-    fast havet majblått svallar
-    och jublar runt omkring.
-
-    Den är mig ond att möta,
-    men jag stävar ändå dithän.
-    I bukten: flarn från en sköta.
-    På land: bara grus och sten.
-
-    Men skrevan är full av violer,
-    löften i havets vår
-    om vekhet och mildhet och godhet,
-    där bränningen tornhögt slår.
-
-    En kobb, där intet kan leva,
-    som trängtar till lycka och sol,
-    bär i skrovliga stupet en skreva
-    och i skrevan en bård av viol.
-
-             Klåvskär, Åland, maj 1913.
-
-
-
-I vettskålen.
-
-
-    I.
-
-    Ett grågåsdrev drog susande förbi
-    i morgonskymlet. Vettarna vid stranden
-    för vågen krängde. Bleka vattenranden
-    kröp hop av köld -- en köld med vårdoft i.
-             Aó! Aó! Aó!
-    ljöd gudungsropet utmed dunkla stupen.
-    Det tystnade. Omkring mig natten teg.
-    Blott längst i söder steg
-    en ensam brännings ton ur djupen.
-
-    Men plötsligt sköt i pärlgrå skymlet fram
-    en vingad vigg. För pipan sam
-    vitmantlad, vårens furste, ejderhanen.
-    I vit och stormnattsvart och alggrön glans
-    han gled så stolt, som under fjällens krans
-    på kvällsröd sjö den vilda svanen.
-
-    Han smög allt närmare mot fjäderskrudarna
-    av fällda ådor, stoppade med hö
-    och vaggande sin arma ståt på viken.
-             Aó! Aó! Aó!
-    sjöng gudungsskaran brinnande för brudarna
-    på havets vidd och under molstill ö.
-    Ur rusig skymnings riken
-    han långsamt gled emot mitt skär -- att dö.
-
-
-    II.
-
-    Och skottet föll.
-                      På spänstigt sträckta vingar
-    flyr flock på flock av ädelt vilt till havs.
-    Omkring mig dalar tystnad lik en gravs
-    tidlösa ro. Kring bytet vattenringar
-    slå ut en gloria av blekhyllt måv.
-    En stund förgår. En bränning rullar dov.
-    En stund ännu. Från närmsta strandhälls klåv
-    albräckans rop kring havet klingar.
-
-    Jag rott min fångst i land och vilar, bidande
-    på nya byten, medan dagern, glidande
-    från öster, stryker havet med opal.
-    På gryningsbleka viken stimma grisslorna
-    och locka på varann som barn med visslorna
-    i lek på lindor mellan snår av al.
-
-    De tumla, dyka, skiljas åt och skocka sig.
-    De likna leksaksbåtar, där de flocka sig,
-    och hela flottan styr till havs på skämt.
-    Men locket stiger, där den sakta fjärmar sig,
-    med ton av visa, med en klang, som närmar sig
-    en fjärran silverklockas klara klämt.
-
-    Jag lyssnar, lyssnar. Icke näktergalarna
-    och icke trastarna i tysta dalarna
-    en sådan fjärrblå ton av längtan höjt.
-    Sin taltrast härma sommarnattspoeterna.
-    Men skärens vår mig skänker hemligheterna
-    han djupast dolt. De bo i grisslans flöjt.
-
-
-
-
-Strolande dagar.
-
-
-
-Vid arbetsbordet.
-
-
-    I vasen står en kvist av oxelrönn
-    med grönvit, mäktig blomflock, mörka blad.
-    En vårens krona över böckers rad
-    han skimrar. Runt kring stugan brusar sjön.
-
-    Och stormen sjunger, sjunger. Överstrött
-    med vita tuvor är mitt grönblå hav.
-    I faret lysa prickar fackelrött
-    mot skärens dok av mörkhyllt lav.
-
-
-
-Långt ute.
-
-
-    Brandgula kobbar! Sjöar blå,
-    störtande akter över!
-    Rikare strängar att dallra på
-    aldrig sången behöver.
-
-    Löddrets blommor på vågens kam
-    plockas av flygande byar.
-    På fästet, likt hjordar av betande lamm,
-    vandra ulliga skyar.
-
-    Kobbarna, täckta med brandgul lav,
-    stångas av svallet och döna,
-    men föröver vräker i kamp mitt hav
-    kring bådar, dunkel gröna,
-
-    och det bränner mot ören av snäckor och sand,
-    som Adria skummar mot Lido.
-    -- -- O visdom, bunden i böckers band,
-    du är gjord att läggas åsido!
-
-
-
-Det fattiga faret.
-
-
-    För stäven skiner ett kummel vitt.
-    En nordprick, cinnoberröd,
-    strör glans över vågornas tunga skritt
-    mot kusten, trädlös och död.
-
-    Hur lyser ej varje klick av färg
-    i detta fattiga far!
-    Mot stålgrå flada bland fånggrå bärg,
-    lik en ökenväg, det drar.
-
-    Men brisen fläcker en skygardin,
-    och solen målar en vik
-    i gnistrande, prunkande ultramarin,
-    som en sidenfanas flik.
-
-
-
-En strand.
-
-
-    Längs den vita stranden
-    vaggar skärens mattblå råg.
-    Snäckströdd bottensanden
-    skymlar under våg.
-
-    Ingen fot må stiga
-    hård på höterbäddens blom!
-    Strandens andar viga
-    här sin helgedom.
-
-    Ingen röst må skära
-    luftens glinder! Havets rymd
-    böljar nära, nära,
-    fast av disen skymd.
-
-    Ljusnar himlaranden,
-    ingen mast dess dallring stör.
-    Sunden mellan landen
-    ingen åra rör.
-
-    Ingen lugnet bräcker.
-    Ensam här sen tusen år
-    gamla vintern sträcker
-    famnen mot sin vår.
-
-
-
-
-Vindstilla.
-
-
-    Vindstilla, vindstilla!
-    Strö över synfältets rand
-    disen, som svinnande masterna höljer!
-    Sänk över kusten, som dyningen sköljer,
-    stämning från hägringens land!
-
-    Vindstilla, vindstilla!
-    Du är en vagga, som bär
-    havsdiktens kungsbarn på vilande mede.
-    Du är ett hägn och ett skyddande rede.
-    Andaktens altar du är.
-
-    Vindstilla, vindstilla,
-    virad kring glättade grund!
-    Före dig brisen och efter dig stormen!
-    Räck mig din degel! Den eviga formen
-    föds i en ljudlös sekund.
-
-
-
-Stormnatt i havsbandet.
-
-
-    Nordöver vräkande fjärd
-    skyar av stagsegelform
-    ila i svindlande färd.
-    Vidderna fräsa i storm.
-
-    Kvällningen stupar mot natt.
-    Ångarn från havsbandet styr
-    landåt, där fyr bakom fyr
-    blinkar ur rullande gatt.
-
-    Ångarn går trygg i sin träd.
-    Jakter i lä under land
-    leta en hamn och en strand.
-    Redlöst, bland skummande skred
-
-    vacklar ett fartyg på drift.
-    Gaddar och örar och grund
-    teckna långs bådlinjens rund
-    domen i rykande skrift.
-
-    Sprötet mot natthimlen sträcks.
-    Skyggt mellan sjöarnas bärg,
-    gulsiktigt blek i sin färg,
-    flämtar en fackla -- och släcks.
-
-
-
-Sommarns första dag.
-
-
-    I natt har sommarn vaknat. Än en vecka kvar
-    av maj -- den veckan räcker juni handen!
-    I natt har flöjeln svängt och undret skett,
-    det stora undret utmed himlaranden.
-
-    Där fäller dimman, tät som en ridå,
-    och bakom vecken allorna i troppar
-    från skären flykta. Men i strandens grå
-    och ärgigt gröna klyftor rägnet droppar.
-
-    Och lindan skjuter strån kring stugans knut,
-    och gräs i skrevan spirar kring violen,
-    och skärets fyra rönnar breda ut
-    de gröna skärmarna och bida solen.
-
-
-
-Inomfjärds.
-
-
-    Fem björkar, väl i lä för nordankåren,
-    kring döda stenrösmarker sprida våren
-    med stammars blänk och skärgrönt unglövsrägn.
-    Fem björkar, susande i var sitt hägn!
-
-    Men inomfjärds är sommar. Utmed väggarna
-    av höga landens klyftor blomma häggarna,
-    och enen, som på Klåvskär väver hätta
-    kring bärgens kammar, lysten att berätta
-    för varje bris sin långa levnads rön,
-    han hissar modigt flaggan, gul och grön,
-    på alla hymplar där och frömjöl ryker.
-
-    Och juninattens vinge stryker
-    med purpurfanet över mörka landen.
-    Styr dit, styr dit från havets dån!
-    I morgonsolens flöden skimrar stranden
-    med stänk av ersmässblom längs björkskogsranden,
-    med nyponstånd, som skymtas långt ifrån.
-
-
-
-De forna skären.
-
-
-    Jag drömmer mig bland svunnet fornt i skären,
-    tili tid, då skygga fåglar, återsedda
-    en gång på tio år, bak dessa bådar
-    sökt fridlyst lä var solvälsignad vår.
-    Praktejdrars röda kammar sköto lågor
-    bland bjärtgrönt gudungsblänk på fladans vågor,
-
-    och allan sjöng, som aldrig nu hon sjunger,
-    i isgångssvallet följd av allförrädarn,
-    och gråsälsskockar, havets boskapshjordar,
-    de mäktiga och råmande, i kvällens
-    blåbruna dunkel styrde in i fjärden.
-
-    Det hör allt hit, så visst som gamla släkter
-    och gamla gårdars loft med gamla dräkter
-    och gammalt gilles glam i morgonsolen
-    och gammal, gammal melodi på fjolen.
-
-    Förbytt är allt. Som långt i havet står
-    en hägring under rymder morgonhöga,
-    så skulla någon gång för minnets öga
-    de forna skären i sin flydda vår.
-
-
-
-Östersjövåren.
-
-
-    Jag älskar allt, som förenar
-    med livet mitt ishavsland:
-    ett drev av betande renar
-    vid blånande fjällets rand,
-    ett sjungande moln av allor,
-    som styr över nordens hav,
-    där isarna tornas till kallar
-    kring kobbar, i kåpor av lav.
-
-    Jag älskar östersjövåren,
-    när brakande isar gå opp
-    och splittras av solen och kåren
-    och frätas av rägnets dropp.
-    Hans blommor jag längtar att skåda
-    på en strand, dit led ej bär,
-    och hans algers krans kring en båda,
-    långt, långt från öar och skär.
-
-
-
-
-PLUNDRARE
-
-En dikt över sägenmotiv från Åland och Jurmo
-
-
-
-Plundrare.
-
-
-    I.
-
-    I spetsen gick de askgrå skärens bonde.
-    Man sade, att han sålt sin svarta själ
-    för år och dagar sedan åt Hin Onde
-    och fått i gengäld makt att träffa säl
-    i prick på längsta håll och träffa truten,
-    mot molnen ringlande, så den stöp ned
-    i höterns bruna bädd på fraggigt ed
-    med näbb i blod och vinge genomskjuten.
-
-    Hans växt var hög: tre alnar, fyra tum.
-    Men år av ensam id (och kanske grubbel
-    vid enslig skyttebådas bränningsbubbel)
-    har nattens rakhet böjt, gjort ryggen krum.
-    I skjul för skägget, eldrött, strävt som vildens,
-    låg blekt ett anlet, och förrädiskt blå
-    där brann en blick, ibland så ond som få,
-    men ofta from som kristusbildens.
-
-    Det blåste storm. Den grova sjön låg på.
-    I bondens fjät på bärgväg grå
-    steg ödmjukt fiskarn, nödväxt, hundögd, rädd
-    för nattens dater, van att jämt bli hädd
-    som kältring och för feghet hån få smaka.
-        Femhundra år tillbaka
-    var bonden härskeppsviking, fiskarn träl,
-    som pärtor spjälkte, ved på härdar lade.
-
-Ed = en smal landremsa, som förbinder två större områden.
--- Näs används i sin egentliga betydelse av udde.
-
-    Och Tor vart död och Kristus född, ja väl.
-    Men hur det gått, höll bonden än sin häl
-    på fiskarns nacke, än hans härskarsjäl
-    bjöd lydnad för de bud han föresade.
-
-    Och efter fiskarn bondens drängar följde,
-    mot vädret stretande: två starka, grotta,
-    snabbhänta gråsälsjägare, som måtta
-    de grova huggen, dräpande i rappet.
-
-    Oktoberskymning långsamt stigen höljde.
-    På bärget stod en tall. I kronan stormen ven.
-    Då fiskarn gick förbi, han skalv vid klappet
-    från gren, som slog mot gren.
-
-    Längst ut vid skärets stup mot väster,
-    där havet sjöd i uddens bränningsfamn,
-    ett jättebål av sönderhuggna mäster
-    och gistna bord och bräckta spiror tronade
-    med en galjonsbild kastad högst på bråten.
-    När mörkret föll, när mullret dovast tonade
-    i bränningarnas hålor, tändes bålet.
-
-    Men långt på vidden vroks i stormnattsvrålet
-    ett skepp ur kurs. Man lopp till räddningsbåten.
-    Då ljöd en röst: "Var signat, Kristi namn!
-    Nu visar fyren, havets kyrka, målet.
-    Nu vänder skeppets bog från villostråten
-    mot blosset över vänlig, fridsvigd hamn."
-
-
-    II.
-
-    Tre värst från land en hög fregatt
-    till spillror maldes. Liken flöto
-    i ringar kring, där bränningarna bröto.
-    Mot stranden drev en kullvräkt båt, en ratt.
-
-    Det dagades. Emellan klippor skruvat,
-    låg, oskatt, akterskeppet än,
-    och där kajutan ner mot vattnet krängde,
-    en krans av eternell i fönstret hängde.
-
-    Längs vraket roddes bonden. Skyggt hans män
-    mot fönstret sågo, som om hämnden ruvat
-    bland evighetens blom.
-    Man äntrade. Kajutan tycktes tom,
-    men längst i tunga dunklet någon snyftade.
-    Det var en flicka, omkring tio år,
-    med lärftsvitt anlete och ramsvart hår,
-    som grät och kramade i vänstra handen
-    ett silverradband, men den högra lyftade
-    som till en smekning hon mot bondens skägg.
-    Han teg. Han bar sitt fynd till relingsranden.
-    Han bar det högt och teg. De andras blod
-    vart stelt som is. Men flickan låg blott,
-    som om hon lagts i säng av mor, och såg blott
-    mot bonden upp och sade: "Du är god".
-
-    Hans börda föll i havet. Men en vägg,
-    en vit, en himmelshög, flöt upp ur det.
-    Emellan vattnets plask och det, som följde,
-    minuten växte till en evighet.
-    Ett band av vålnads vita sjöröksöar
-    orkansnabbt vältes över dödsmärkt hav
-    mot vraket, som ett nålfint duggrägn höljde.
-
-    Från räcket bonden såg i djupets sjöar
-    så fridsällt ner, som hade i en grav
-    han blommor fällt, och blekt han log. Men skräck,
-    en måttlös, vettlös, grep hans män. 1 båten
-    de störtade och kapade med bilan
-    dess spända lina. Deras ögon gråten
-    begynte fylla, och dem tycktes vilan
-    i döden mindre hemsk än vrakets däck.
-
-    Vid deras själars speglar fläck vid fläck
-    i röda odådsnätter häftat fast
-    och frätt och tärt som rosten i en klinga.
-    Nu var det, som en gammal fjätter brast!
-    De grepo efter böner, funno inga.
-    Kring båten misten föll. Bakom dem ljöd
-    en bränning och en annan bröt framför dem.
-    Nu blir oktoberhavet deras död,
-    om ej ett helgons böner tala för dem!
-
-    Den morgonen vart nådens gärning övad
-    mot männen utan nåd, som bragts att gråta.
-    Och när de grubblat på sin räddnings gåta
-    på undret, som dem hinna lät en lövad
-    och fridfull vik med last av brott ombord,
-    de tänkt: Guds öga, evigt vaket,
-    oss skådade med barnets blick på vraket,
-    den enda gudens makt att allt förlåta
-    tog röst och talade med barnets ord.
-
-
-    III.
-
-    Förbi på vårblå havet flottan styrde.
-    Ett skepp föll av mot askgrå skärets hamn.
-    Kring branta stäven skummet yrde.
-    Dess pik bar flagg, dess reling kungens namn.
-
-    Mångpundigt ankar föll. En båt tog land.
-    Till gårds gick fogden, karsk, i blåa kappan.
-    Och knektar följde. Bonden stod på trappan.
-    Hans öga mätte havets fjärran rand.
-
-    Och det var vår. En oxel stod i blom.
-    I hamnen lyste skeppets segel.
-    På bron stod bonden, bidande sin dom
-    för mord och rån till död på stegel.
-
-    I stugan bytas pilvasst smidda ord,
-    och hullinglömska spörsmål fogden ställer. --
-    På sparren hänger över högbänksbord
-    ett radband i en krans av eterneller.
-
-    Det varsnar fogden: "Mig i handom giv
-    det helga bandet!" -- Bonden blek sig reser:
-    "Ej helga bandet får du för ditt liv,
-    i dödens väkt vid det min bön jag läser!"
-
-    "Du har det rövat, niding!" fogden slöt.
-    Tog bandet ned. Men då ur bondens öga
-    så avgrundshemsk den blåa viggen bröt
-    som ljungeld ur en natt, där molnen snöga.
-
-    "På detta skär sen tusen år min ätt
-    har bott och ryggås rest och jagat vida
-    och kölar sträckt och övat strandens rätt
-    och lagts i hög, som din, vid kungars sida.
-
-    Är niding jag, är niding du också!
-    Blott mörk och blodig bragd att härska lär oss.
-    Är stort ditt bo, är mäktigt mitt också!
-    Med svagas lik är gödd den grund, som bär oss.
-
-    Är niding konungen? Kring havets hörn
-    på rov han flyger under flagga brokig.
-    Är niding blåa himlens konungsörn,
-    som djupt i kidet sänker rovnäbb krokig?
-
-    Man tage konungen bak borgens vall!
-    Man kulans bly i örnens hjärta skicke,
-    när breda vingen sopar havets svall!
-    Man dräpe mig! Men niding är jag icke."
-
-    Och tystnad föll. -- -- "Jag känt av livets ve
-    långt mer än nog, och gärna mig beger jag
-    den gud, som härskar bortom det, att se.
-    När dödens port slås upp, förvisso ler jag.
-
-    Blott steglas ej jag vill och dras i träck
-    och multna på en brink och trås av sulor. --
-    Nu, fogde, mig tillbaka bandet räck,
-    mitt kära band med silverkulor!"
-
-
-
-
-
-En stig vid havet.
-
-
-
-En stig vid havet.
-
-
-    Med slipade, jämna hällar:
-    (en värstlång terrass mellan skog av tall
-    och havsvidd, som höstliga kvällar
-    gjort sträv och öde och kall)
-    står Måsbergakusten.
-
-              I söder,
-    långt i den mörknande cirkelns mitt,
-    en lysboj blinkar i rött och vitt,
-    och i öster, där havet i veckor stritt
-    med brotten, en ledfyr glöder.
-
-    Över klippor, där dyningen sackar
-    tillbaka i djupet från slipad rand
-    med bubblande porl, -- över klackar,
-    i flisor bitna av isens tand, --
-    över döda vågor av sand,
-    där potentillorna sänka
-    rottrådsnäten och blänka
-    med gula kronor i solens brand,
-    en gångstig leder. Där trampa
-    sen hundra, och mer än hundra, år
-    de tunga fötter, som klampa
-    på arbetsstråten var höst och vår.
-    Från byn till skötbåtshamnen!
-    Från skötbåtshamnen tillbaka hem!
-    Så skapades stigen, men skaparnamnen
-    må här förtigas. Vem gläds åt dem?
-
-    Om stigen, som sådan, jag ordar.
-    En yngling med pensel, staffli och palett
-    har Måsbergakusten en vårdag besett,
-    och när fjärden från röd- till blåviolett
-    i kvällningen skiftar, fullbordar
-    han tavlan. Den fyller kravet,
-    som juryn ställer, och mer än det.
-    På höstsalongen som nummer ett
-    man prisar "En stig vid havet."
-
-    Den prisas för perspektivet,
-    som låter blickarna glida
-    mot himlarandens skyar
-    i rosa och alabaster,
-    den älskas för motivet:
-    idyllen sida vid sida
-    med havet, det episkt vida.
-    Men intet den skvallrar om livet
-    i gråa och fattiga byar,
-    om dem, som med stormarna strida
-    för några strömmingslaster.
-
-    Om dem vet duken ingenting.
-    Och sett med deras öga,
-    har horisontens vida ring
-    och molnets bana, måsens sving,
-    av färg och stämning föga.
-    Tre färger vet det ögat av:
-    den blå, som lovar bris från hav
-    och fångst i bärgad sköta; --
-    den grå, vår stugas fattigfärg
-    och mossans på vårt låga bärg
-    och stigens, som vi nöta; --
-    den svarta, över kistan bredd,
-    vår mödoköpta vilas bädd,
-    där domens dag vi möta.
-
-    Så låt min penna tolka
-    den fattiga stigen, vars glans blir blek
-    i verkligheten runt omkring,
-    och låt mig dikta om arma ting,
-    om stormens och vågens och isens lek
-    med kämpande fiskarbåtar!
-    Och låt mig stigen befolka
-    med dem, som trampat hans barr i nöd
-    för stuga och hem och dagligt bröd
-    och lyssnat i ångest till hav, som sjöd,
-    och till mistsirenens låtar!
-
-    En vår -- det var för längesen,
-    när oppåt landet lärkan slog
-    för skalder och artister,
-    föll kvälln över fjärden med blodrött sken,
-    och nordan fläktade bister.
-
-    Han ökar mot natten, han hastar
-    till havs genom fladar och strömmar och sund,
-    han viner, han piper, han kastar
-    sitt yr över synrandens kokande grund.
-
-    Tre skyttar, på pass vid råkens rand,
-    fly över skare, som skakar.
-    Det mullrar omkring dem, det brakar,
-    och isen skjuter i flakar
-    med dånande skott från land.
-
-    Fåfängt trängde en klockas förvirrade
-    klämt genom vårnattsdisen.
-    Fåfängt kvinnor med facklor irrade
-    borta på hemfjärdsisen.
-
-    Fåfängt på stigen i dagningen spejade,
-    gråtögd, en barnaskara.
-    Solskenet flödade. Byarna fejade
-    havet och fästet klara.
-
-    Men trenne kors vid stigen, just där gloppet
-    slår opp sin vida port mot havets blå
-    och vita tegar, minner om förloppet
-    av denna vårnatt. -- Lutande och grå,
-    de likna tiggarbarn, på post vid grinden,
-    där över heden dimman duggar tät.
-    Det vajar ingen minneskrans för vinden,
-    och ingen bokstav sirar hårda trät.
-
-    Jag lämnar korsen i rägnen
-    att rötas och multna med åren
-    och griper på nytt till skärgårdssägnen,
-    berättad en afton vid skötbåtsåren.
-
-    På den byiga olycksvåren
-    blev sommaren kall, och tidigt skullade
-    hösten kring himlarunden.
-    Strandvattnen stego, vågorna rullade
-    hotande in genom sunden.
-
-    En natt i oktober, när stormen körde
-    sin jätteharv genom sjöarna,
-    fjärran och klagande nödrop hörde
-    folket på yttersta öarna.
-    Kullstjälpt, en skötbåt med fjärdedagsdyningen
-    drev i en bränning och bräcktes.
-    Lotsen på vaktbärget såg den i gryningen,
-    där den av virvlarna täcktes.
-
-    Men nog med dramer!
-                        Till aftonrodden
-    ger fiskarn längs stigen i sakta mak,
-    ger akt på havet och vädergrodden
-    i väster och skyarnas seglande flak.
-    Hans rygg har tidigt böjt sig i kut,
-    och tidigt vid skot och vid åror
-    ha mödorna tagit hans kraft i tribut
-    och plöjt i hans panna fåror.
-    Han sörjer blott för en enda sak:
-    fångsten för morgondagen.
-
-    Han går ej till stämma med ryggen rak,
-    han rider ej häst genom hagen,
-    han håller ej gille med flagg över tak.
-    En bonde är konung och patriark.
-    En lots är herre vid ratten.
-    En fiskare bygger på andras mark
-    och strör över andras vatten
-    de sjunkande nätenas flarn av bark.
-
-    Han tycks mig mer än en individ.
-    En typ för ett kuvat släkte!
-    Så långt som tankarna räckte
-    bland strandbyggaröden i heden tid,
-
-    ser jag hans likar streta vid årorna,
-    plöja sig fram genom mistkallt hav,
-    trampa stigarna, rista skårorna
-    först av alla i runprydd stav,
-
-    yxorna slunga mot furulommarna
-    först i susande vildmarksdjup,
-    stugorna timra för efterkommarna
-    under mossiga bärgens stup.
-
-Lommen är rotändan av trädet.
-
-    Vi kommo i samspråk om skärgårdsöden
-    -- vad här jag förtalt och annat till. --
-    Man bävar väl ofta vid rodret i nöden,
-    när snöbyn rasar och kursen går vill,
-    när yret står tätt som en rappad vägg
-    för stäven, och vågorna isa suden,
-    och stänket fryser i hår och skägg,
-    och man hör av en bränning ljuden.
-
-    Man skulle haft skötarna opp, men hann ej
-    mänskan är långsam och stormen rapp.
-    Man kommer hem som fattiglapp.
-    Man tänker: jag säljer stugan till våren
-    och söker mig jord i bondens skog,
-    och svedjar och dikar och går bakom plog
-    och bygger torp med åren.
-    Man tänker så. Men -- man kan ej.
-
-    Vi nådde hamnen och skiljdes åt.
-    I skymningen såg jag länge hans båt
-    mot blygråa gattet, tills dagern svek,
-    och jag vandrade hem till byn.
-
-    Så gingo åren. En dag för min syn
-    steg plötsligt på nytt den gamla vyn
-    ur duken i ram av ek. -- --
-
-    Det var som om ramens begränsning vek
-    för ett vräkande hav, ett obeskrivet.
-    Och stilla på stranden blommade livet
-    på gänglig stängel med krona blek.
-    Det var som ur stigens många tusen
-    i sanden trampade mänskospår
-    små lågor fladdrat. Det var ej vår.
-    Det var höst, och i kojorna tändes ljusen.
-
-
-
-
-SÅNGER TILL HEMBYGDEN
-
-
-
-En fura på mon.
-
-
-    Den fura, som smyckar vår hembygds mo,
-    vårt heliga träd vi kalla.
-    Dess anblick gjuter i själen ro
-    och mod att strida och falla.
-    Dess stam av solen en genglans bär,
-    och vindarnas sånger tona
-    sitt eviga drapa från hav och skär
-    i dess blågrönt skiftande krona.
-
-    En skyrest fur är en kämpe, ställd
-    på post, där det strids om ett rike,
-    om ljus mot mörker, om rätt mot väld;
-    den är stolt och en hjältes like.
-    Hur mörk är de mumlande granarnas hord
-    på tåg från tinande tundra!
-    Hur dödsmärkt och bister och arm den jord,
-    vars blommande prakt de plundra!
-
-    Vi älska ej tuvornas duvkullsblomst
-    bland granar, symboler av döden.
-    Vi bedja om solens återkomst
-    i röda och segrande flöden.
-    På frysande marker, där skuggorna bo,
-    må glittrande strålrägn falla!
-    Den fura, som tronar på sol vid mo,
-    vårt heliga träd vi kalla.
-
-
-
-Till "Brage".
-
-Bygdens toner.
-
-
-Landet vaknar.
-
-    Det mörka landet, som ur natten höjer
-    sin vemodspanna mot den bleka solen,
-    det flyktigt leende, som flyktigt dröjer
-    i sköra sommarprakten, strödd kring polen,
-    det vintertysta, svept i millioner,
-    av stormar vräkta, vilsna flingors dok,
-    det mörka landet under främlingsok --
-    jag ser det vakna i ett stänk av toner.
-
-
-Bondfiolen.
-
-    En melodi ifrån bondfiolens strängar,
-    en av de halvt förglömda, muntra, gamla,
-    kan så som ingen spridda bygden samla
-    till glam, till dans på vårnattsljusa ängar.
-    Och som en kväll, när glöden dör på härden,
-    -- en vinterkväll med stämning som i sagan --
-    fiolen tolkar hjärtats fröjd och klagan,
-    så talar ingen annan röst i världen.
-
-
-Visans veckor.
-
-    Sådden är gjord, i lidren vila plogarna.
-    Borta på vägen slamrar stadsbudskärran.
-    Kvällen står ljus kring fälten och kring skogarna;
-    fjärran blir nära, nära blir ett fjärran.
-
-    Visan på läppen föds i såddens veckor,
-    visan om kärlek, hopp och trofast minne.
-    Göken han galar, hörs på långa sträckor.
-    Häggblommen faller. Visans tid är inne.
-
-
-
-Ringdans efter slåttern.
-
-    Nu är höet bärgat in och lyktad slåtteranden.
-    Runt kring röda gårdarna stå vida fälten tomma.
-    Nu är varje lada stinn. Nu rägnar bröd i handen.
-    På de bara snesarna ses bondens glädje blomma.
-    Och nu klingar ringdansvisan, ärvd från hedenhös,
-    över slagen linda sprakar hennes lusteld lös.
-    Ordena bli trånga.
-    Toner orden fånga.
-    Ringdanstoner, löftestoner ut i rymden strös.
-
-    Glammet utmed tågen sprids, och snart går byn till vila.
-    Stilla smyger dagningen emellan husens rösten.
-    Drängen fyller så och ho och låter tanken ila
-    över sommarns tröskel hän till flyttningen om hösten.
-    På sin bro står bonden som en kung på tingets sten,
-    mäter lugnt sitt rikes vidd, dess fält från ren till ren.
-    Kring hans slott, det röda,
-    mognar kärntung gröda,
-    och en bofink slår revelj på borggårdsalmens gren.
-
-
-När sköterna bärgas.
-
-    Hon sjunger i båten så glädjefull
-    i gryets ljusnande timma.
-    I aftonens visa var sorg och mull,
-    men morgonens toner glimma.
-    Han över svallarna
-    blytungt tåg
-    lyfter, och hallarna
-    bärgas ur våg,
-    och fjällen händerna rimma.
-
-    Första sköten var skimrigt vit,
-    och dubbelt tung var den andra
-    av silver, som lönar en fiskares slit.
-    I sommar stimmena vandra
-    in genom sundena.
-    Havet slår
-    varmt över grundena.
-    Fisket går
-    med fröjd, när man tyr till varandra.
-
-    Svällande segel på skötbåtsmast!
-    Stigande brus kring skären!
-    liar, som jaga i sträckande hast
-    strimmiga strömolnshären!
-    Fram över stänkande
-    böljestråt!
-    Fram med blänkande
-    last i båt
-    mot vaknande landamären!
-
-
-Sjömanvisan.
-
-    Men långt på Östersjön, där högsta vågen
-    har höjt en grönvit plym bland vreda toppar,
-    ett ensamt skepp det smäckra sprötet doppar
-    i sjöarna, och stänket yr kring tågen.
-    Ett ensamt skepp! En relingsgränsad värld,
-    emellan hav och himmel rolöst slungad,
-    från sjö till sjö mot mörkblå synrand gungad!
-    Ett ensamt skepp på enslig världshavsfärd!
-
-    Dess segel bada bugnande i glansen
-    av gränslös himmel, smekt av gränslöst hav.
-    Den käcka sjömansvisan lyfter av
-    allt kvalm, som ruvar i den gråa skansen.
-
-    Allt kvalm, som tynger, och allt agg, som sårar!
-    Vart gammalt kval, som sinnet har igen!
-    Som stänk mot bogen minnena av tårar
-    och avskedshandslag virvla bort i den.
-
-    Så stiger inget skepp ur vågens famn
-    som diktad stäv ur visans lätta bölja.
-    Så nämner ingen lönnligt dyrkat namn
-    som visan, klingande i fjärran hamn,
-    när gröna sammetsvågor dynen skölja.
-
-           *     *     *
-
-    Där hänger i en skärgårdskyrkas kor
-    en snidad brigg. När altarljusen tindra,
-    kajutans gula rutor stilla glindra.
-    Där inne någon vänlig ande bor.
-
-    I diktens kyrka, rest med torn och tinne
-    av drömmar, flyktade från tid och rum,
-    ett gyllne skepp i krans av snövitt skum
-    skall stråla som vår hembygds äreminne.
-
-
-
-
-Nylands vapen.
-
-Sång, tillägnad Porkala ungdomsförening.
-
-
-    Hell salta sjö! Hell havets stålgrå bölja,
-    som fosterbygden i sköldarna bär!
-    Hell hemmets kust, som vita kammar skölja!
-    Hell röda stugor på grönskande skär!
-    Hell hembygdsblänk från fyrars lågor!
-    Hell fjärdar, fädrens kämpastråt!
-    Hell strömmen med de egna vågor,
-    den gyllne båt, den gyllne båt!
-
-Nylands vapen: en båt av guld mellan två silverströmmar
-på blå botten. "Stark ström på egna vågor går genom havet"
-har fått burskap som nyländskt studentvalspråk.
-
-    Hugg in med klinga blank, där hugg behöves!
-    Du Nylands skara, ej vare du sämst!
-    Hugg in för ljusets sak, när folket söves!
-    Hugg in, hugg in och var djärvast och främst!
-    Giv detta svar på fega frågor:
-    framåt, vår unga flock, framåt!
-    Hell strömmen med de egna vågor,
-    den gyllne båt, den gyllne båt!
-
-    Den vita fanan med vår hembygds tecken --
-    där striden ståndar för fädernesland,
-    hon blåser ut. Sydvästen jämnar vecken,
-    och båten glimmar i solskenets brand.
-    Då spännas viljor och förmågor.
-    Oss följe genom livet åt
-    den starka ström med egna vågor,
-    den gyllne båt, den gyllne båt!
-
-
-
-Junimorgon i skären.
-
-
-    Den bundna sången spränger bojorna,
-    och det blir dag kring fjärdarna och sunden.
-    Hur röken ringlar ljus från kojorna!
-    Hur solen glittrar över klibbalslunden!
-    Som bokars lövprakt i en jylländsk dal
-    du snudda ser mot Bältets juniblånad,
-    så viras kransarna av djupgrön al
-    kring Nylands hav i sommarns gryningsmånad.
-
-    Kom upp på bärget! Kumlets vita rund,
-    hur hög den välves över skärens riken!
-    Hur bjärt i gryet blänka fjärran sund!
-    Hur grynnor glimma långt i Finska viken!
-    I luften larm av måsars morgonkör
-    och tärnors gälla, skriande diskanter!
-    Och solen stiger och sydvästen kör
-    med unga böljors spann mot näsets branter.
-
-
-    Men in mot land den första båten ror
-    med fångst ombord. På fjärden andra följa.
-    Det dunklar blått, det lyser pärlemor
-    från nätens strömmingsskatt och viddens bölja.
-    Ett rägn av fjäll på toft och bord och spant,
-    en jämn, sydvästlig morgonsjö mot suden
-    är fiskelyckans granna underpant,
-    när skärens sommar ler i högtidsskruden.
-
-
-
-
-DIKTEN OCH LIVET
-
-
-
-Meditationer.
-
-
-    Hur skalden längtar, att den svaga handen,
-    som pennan för,
-    titanens vore, vilken svingar branden
-    och flammor strör
-    kring de förslavade och mörka landen!
-
-    Att dikta är att lida. Lida är
-    ej att i egen själ mot mörkren spana.
-    Det är att se, hur varje mänska bär
-    kring ännet skuggan, vilkens djup vi ana,
-    när jorden höljer den oss mest var kär.
-
-           *     *     *
-
-    Nu viner stormen och solen sår
-    i rymden sitt flammande säde.
-    Det våras i dungar och videsnår.
-    I spirande broddar en susning går.
-    Men du, o människoande, står
-    alltjämt i ditt svarta träde.
-
-        När gryr din vår?
-
-    Och skyarna ösa sin rikedom,
-    sitt silverrägn, över fältens rund.
-    Du kala, tvinande lund,
-    när springer din gren i blom?
-
-
-
-Korallrevet.
-
-
-    Brusande rev av korall,
-    ring, I ett världshav kastad,
-    klyvande sjöarnas svall,
-    med bländande pärlor lastad --
-    ensamt, som aldrig en dyn,
-    aldrig en klippa vid stranden!
-    Trista och glimmande syn,
-    smyckande himlaranden!
-
-    Brusande rev, med din palm
-    visar du väg genom havet!
-    Hägrar i middagens kvalm,
-    halvt i din dyning begravet.
-    Skälver i vitnande trots,
-    när stormens förtöjningar lossats,
-    och kämpande skepp förgåtts,
-    och bävande hjärtan krossats.
-
-    Brusande rev av korall,
-    ensamt som du är mitt hjärta
-    efter sin härlighets fall,
-    bortom sitt världshav av smärta!
-    Solen vid banan är smidd.
-    Skeppet har hamnen att fly till.
-    Brusande rev, på din vidd
-    äger du intet att ty till!
-
-           *     *     *
-
-    Men när violblä kvällnings vinge snuddar
-    vid västerns bryn,
-    ett kolmörkt hav emellan silveruddar
-    står fram ur skyn.
-
-    Där glider _Skeppet_ över dunklets spegel,
-    som bris ej stör.
-    Ej rörs en år. Ej glimmar vitt ett segel.
-    Men _Skeppets_ för
-
-    bär _Korsets_ bild. 1 prakt dess lågor brinna,
-    dess gnistor dö.
-    Förgäves höjer _Duvan_ att dem hinna
-    sin vinges snö.
-
-    Förgäves slungar _Molnet_ att dem hölja
-    sin slöjas svall,
-    ty _Korsets_ fyra strålefloder skölja
-    kring vidden all.
-
-    Ur svarta spegeln sticka _Valens_ barder
-    och _Skyttens_ pil
-    och _Skorpionens_ gadd bak milliarder
-    av tomma mil.
-
-    Den svarta spegeln, o hur stilla bär den
-    sin last av ljus!
-    Mitt öde rev, min andes hem i världen,
-    vad vill ditt brus?
-
-           *     *     *
-
-    Havets olivgröna siden
-    frasar mot strändernas ör.
-    Kuvad i stormmånadsstriden,
-    vågen på vidderna dör.
-    Ångarn, den grå triumfatorn,
-    där han ur synlinjen dök,
-    sprängande väg mot ekvatorn,
-    textar sitt avsked i rök.
-
-    Virvlande, solkiga flagor
-    draga vid kolvarnas takt
-    över en synrand av sagor,
-    över en himmel av prakt
-    strecken, de svarta, som skära
-    världar av skönhet itu.
-    Drömmande rev, huru nära
-    skönhetens urgrund är du!
-
-    Dyningen bubblande skurar
-    din rand -- men korallernas slott
-    strålar med milshöga murar,
-    trollgrönt och sagoblått.
-    Svalarna bada i lågor.
-    Facklor lysa dess vall
-    djupt under sorlande vågor
-    och frasande dyningssvall.
-
-           *     *     *
-
-    Drivande strömolnsfjunen
-    flyga så högt, tindra så vitt,
-    speglas så mjukt i lagunen,
-    som vaggar i revets mitt.
-
-    Gråhyllt bleka och trista,
-    -- fångar på marsch, slagna i järn --
-    dess böljor vandra. De brista
-    som dödsdömt svall i en tjärn.
-
-    Djupt i mitt väsen bunden,
-    brister som de, en våg, en ton.
-    Kring haven och himlarunden
-    jag söker mitt land, min zon.
-
-
-
-Den gamla drömmen.
-
-
-    Jag drömmer mig en stuga, timrad mellan tallars stammar,
-    ej långt från hav, ej långt från fjäll med molnbehängda kammar.
-    Jag ville tro, att pappret, lagt på svalens furubord,
-    blev fyllt av nattens visa språk och gryets purpurord.
-
-    Jag ville tro, att böljans ton i bränningen vid stranden
-    kan sjunga i min rytm engång, att snön vid jökelranden
-    kan lysa i mitt rim -- --
-
-    Min dröm, han tar en sällsam riktning!
-    Ej rörs en våg i fruset hav! Ej böljar isad diktning!
-    Men över kustens bård av snö strös löven, frostförbrända.
-    Mot nord, mot storm, mot yr, mot natt sig årets dagar vända.
-
-
-
-Långt till dag.
-
-
-    Kring min stolta hembygds jord
-    sångens nät jag spunnit,
-    men min diktnings lycko-ord
-    har jag aldrig funnit.
-    Jag har sträckt för djärvt mitt stag,
-    lättat ankarflyet
-    alltför arla, fruktar jag.
-    Ännu dröjer gryet.
-
-    Ej på länge solens ur
-    bådar dag för skären.
-    Ännu gömmer dimmans mur
-    fjärran grundbarriären.
-    Än för nattlig nordans fläkt
-    vajar björkens hänge,
-    Hon skall komma, dagens väkt.
-    Men hon dröjer -- länge.
-
-
-
-Den enda stigen.
-
-
-    Det går en stig, en enda, ner i lugnets dal,
-    där friden lisar hjärtat, som din blick en snövit tinne.
-    Det finns i livet blott en vän, som ej är fal,
-    vars hand ger tröst, vars själ är godhet innerst inne.
-
-    Det är din moder ej. Emellan höst och vår
-    bär vägen genom gröna sommarveckor.
-    Men mellan dig och en, som snart ur livet går,
-    hur djupa klyft, hur vida ökensträckor!
-
-    Det är ej hon du över allt har kär,
-    din maka ej och ej din älskarinna.
-    Vid altaret du står allena, när
-    med höga lågor dina böner brinna.
-
-    Och minst det är den vän, som dig med handslag mött
-    i en förtrolig stund och som du träffar gärna.
-    Man hör varandras ord och fattar dem förstrött,
-    som från ett däck man ser en glimt av en lanterna.
-
-    Din väg till lugnets dal går fram, där fjärdens flik
-    står blå mot jord, som gula löven höstar.
-    I stilla blicken ur en djupögd vik,
-    där bor den enda makt, som tröstar.
-
-
-
-Vågor på vidden.
-
-
-    Fåfängt grubblar du vid årens
-    gråa flod på mänskovårens
-    snabba vissning. Tingens rot
-    når ej en tanke, når ej grubbel.
-    Livet är en böljas bubbel,
-    lyst av morgonsolens klot.
-
-    Låt blott havets vågor glida!
-    Lär att ingenting förbida
-    av en dags, en levnads flykt!
-    Före dig ha många tusen
-    släktled skådat stjärneljusen
-    från den kust, där bo du byggt.
-
-    Efter dig skall bölja brusa,
-    bränning mullra, vindsång susa
-    över strån i strandens ör.
-    Som i vita sanden spåren
-    ljudlöst glättas ut av kåren,
-    tidens fläkt ditt verk förströr.
-
-    Livet -- det var bruset, språnget
-    från ett namnlöst, mörkt förgånget
-    mot en solig synrands svall,
-    vågens språng mot viddens under,
-    följt i bristningens sekunder
-    av miljarder likars fall.
-
-
-
-I Granmoraskogen.
-
-
-    I Granmoraskogen, i granars rund,
-    en ensam vildros blommar
-    som ett irrbloss, tänt på en fattig grund
-    över sagornas rikedomar.
-
-    I viken, där byars och skurars brus
-    drev fisken från lockande agnen,
-    där dallrar i mojnande höstnattens ljus
-    Lyran och Karlavagnen.
-
-    Och min dikt, som tonade brusten och grå
-    under jagande skyars vimmel,
-    har fångat ett stjärnskott sist ändå
-    på klarnad septemberhimmel.
-
-
-
-En nyårsdikt.
-
-
-    Så ha vi nyår. Den väg vi gå
-    är brant som stigen i alpen,
-    där han ur skogarnas famn vill nå
-    den bara, svindlande stalpen.
-    Hur är den stigen ej vemodsvit
-    som askan av brev, som brunnit!
-    Och dock -- han bär genom molnen,
-    vi blott i vår längtan hunnit.
-
-    Så ha vi nyår. En ny spiral
-    av vägen är lagd till rygga,
-    som leder upp ur vår barndoms dal,
-    ur ängden, där mänskor bygga.
-    Jag ser dem plöja sin teg och så
-    och harva och skördar skära.
-    Hur fjärran, fjärran! Och fästets blå
-    oändlighet -- hur nära!
-
-
-
-Tolv små dikter
-
-
-    Såg du de glimmande fjäten
-    tvärs över äng, snett genom by?
-    Såg du de glimmande fjäten
-    under ett tindrande ny?
-
-    Hörde du dallrande strängar
-    klinga i fjärran och klinga helt när?
-    Varandets hemliga strängar,
-    det ljusa i allt som är!
-
-    Flora har kommit, och spåren
-    de glimma, de sprida sig tusendefalt.
-    Flora har kommit, och våren
-    blommar i alla och allt.
-
-           *     *     *
-
-    Hur sällan till min fjärd, som vaggar tonlöst kall
-    emellan skärens stup och gloppens bråda svall,
-    ett ensamt, vägvillt segel hinner!
-    Hur sällan i den rymd, vars valv vårt öde sträckt
-    till gräns för tankens färd i livets korta väkt,
-    ett stjärnfalls gyllne fåra brinner!
-
-    I dag står världen full av glans från hav, från sky.
-    Mot fjärran synrands blänk de vita seglen fly,
-    som 1 en saga svanar lyfta.
-    Det skimrar i min själ en sällhetsfylld minut,
-    en korad stund, som då ett vildrosstånd slår ut
-    sin första blom i bärgets klyfta.
-
-           *     *     *
-
-    Finådrat vita dina fötter stiga
-    i böljestänk på atlasgröna hällen.
-    Kring skären klara morgontimmar tiga.
-
-    Din nakenhet, vars glans du själv blott såg,
-    slår ut sin unga kalk, och mot den höjas
-    med brus allt sveks symboler, våg bak våg.
-
-    O, strandlös brånads hav skall inom kort
-    slå ring kring dig och lottlös kärleks vårar
-    i dina lemmars skimmer vissna bort!
-
-           *     *     *
-
-    Linjen har ord för allt,
-    språket är armt.
-    Linjen din flickgestalt
-    smekande varmt
-    fäster på vita blad.
-    Linjen din gåta ger.
-    Ordet skall vittra ner,
-    dött på sin rad.
-
-           *     *     *
-
-    Vad var min dikt? Av skärens lök
-    en bård, i skrevan spirad,
-    en lätt girland av ångbåtsrök,
-    längs öde synrand virad,
-    en våd på någon enslig strand
-    av dyninglöddrets rosor,
-    en stiltjestrimma, sträckt från land
-    mot skeppens fjärran kosor.
-
-    Och vad var jag, att så mitt liv
-    du kunde solbelöna?
-    Nu sväll, min duk, och stäven driv
-    i skum på sjöar gröna!
-    I stilla dröm från båtens bett
-    du ser, hur skären glida
-    förbi, förbi. Jag ser blott ett:
-    min lycka vid din sida.
-
-           *     *     *
-
-    O, du säger, din skönhet flyr
-    dag för dag!
-    Mörk över Styx en julle styr.
-    Du och jag
-    sitta på toften,
-    höljas av disen,
-    lyssna till eviga glömskans
-    täta, jämna, suckande böljeslag.
-    Glömd blir jag som min dikt av falnande
-    solgångsglans.
-    Glömd blir du som din fägrings vissnande
-    törnroskrans.
-    Glömskan besegrar
-    minnet av tonerna.
-    Glömskan kuvar dig.
-    Glömskan begraver dig.
-    Dag skall komma, då ingen
-    vet, att engång din strålande skönhet fanns.
-
-
-           *     *     *
-
-    Allt vackert vill jag minnas,
-    jag vill låta det glittra
-    som mellan furustammarna
-    ett blånande hav,
-    förgätande den bittra
-    och vrånga dom vår dröm du gav.
-
-    Men aftonglöd pä kammarna
-    av skyrest alp av skuggor nås,
-    och stjärnorna i dammarna
-    bland svarta moln förgås,
-    och vad jag svept i toners dräkt,
-    var havsblå syn, var solljum fläkt
-    från gömda sund bland skären,
-    de sälla landamären,
-    i vilkas lä vi rott,
-    blir jord i jord och multnar såsom frön, som aldrig grott.
-
-           *     *     *
-
-    Sätt vackra lögner hop!
-    Låt gökens ömma rop
-    ett löfte föreställa!
-    Låt trastens drill, som sprang
-    med gränslös lyckas klang
-    ur skogens fred, som dess fullbordan gälla!
-
-    När kvällen skrider tom,
-    sätt ängens ersmässblom:
-    de röda vivorna, i vas på bordet!
-    Och dröm: på stigens strå
-    nu trampa fötter små,
-    och snart vårt möte verklighet är vordet.
-
-    Så sjöng min dikt. Min själ,
-    vars svall har sagt farväl
-    åt lyckans kuster sedan år tillbaka,
-    låg stilla -- lik ett sund,
-    som speglar blomvit lund
-    och skära purpurmoln i nattens vaka.
-
-           *     *     *
-
-    Spanande kretsar en ensam lom.
-    Vidden är tom.
-    Sökande svävar min ensamma båt.
-    Vågens gråt
-    snyftar i natt mot stäven.
-
-    Spridde ej våren där uppe i land
-    lövdoft kring strand,
-    smög ej bland löven en blommande stig,
-    trampad av dig, --
-    det sloge så tungt ej mot stäven!
-
-           *     *     *
-
-    Säg, minns du, vi möttes en gång, vi två,
-    i smyg på din hemgårds mark?
-    Två bäckar, som ila mot slättens blå
-    genom samma vajande park,
-    två stigar i doftande vildmarksvärld,
-    som smyga tillhopa i en,
-    två speglande vikar av samma fjärd
-    i sommaraftonens sken.
-
-    Och minns du, vi växlade loven och tro
-    och byggde vår dröm om varann
-    så högt, som på svindlande fästets bro
-    den glimmande månen brann?
-    Du minns det. Vi se våra svärmande år
-    som skyar av vemod och sorg,
-    som falnande rosor i gulnande snår
-    kring vår lyckas grusade borg.
-
-           *     *     *
-
-    Längesen de tystnat,
-    mina veka toner.
-    Vårens anemoner
-    blommat sista gången,
-    forsen under spången
-    inga silversträngar äger kvar.
-    Men jag lever, lyssnar
-    jämt till nya lutor,
-    ser i nya rutor
-    vita händer ansa
-    rosorna, som kransa
-    lyckans port. -- Dit in jag aldrig drar.
-
-           *     *     *
-
-    Vindlös är natten.
-         Öde ligger vägen.
-    Tala jag ville,
-         men till vem, till vem?
-    Månljuset faller
-         som i någon sägen,
-    som på blomrabatten
-         kring ditt vita hem.
-
-    Månljuset faller.
-         Hela rymdens tystnad
-    dalar kring vägen,
-         där mitt steg dör bort.
-    Tala jag ville
-         ord om hjärtats lystnad
-    dess förbrunna lycka,
-         falnad inom kort.
-
-    Dig vill jag minnas.
-         Minnas, om jag kan det!
-    Du, som jag älskat,
-         bor du i min själ?
-    Du är alltför fjärran.
-         Här är döda landet.
-    Av din stämma minns jag
-         blott ett armt farväl.
-
-    Kanske den klingar
-         än i några dikter -- --
-    Vindlös är natten.
-         Tomt är rymdens sken.
-    Tala jag ville -- --
-         Döda världars vikter
-    pressa mitt hjärta
-         mot en bädd av sten.
-
-
-
-
-En SÅNG OM KÄRLEKEN
-
-
-
-Skymningstimmen.
-
-
-    På dynens ås låg fiskarbyns hotell,
-    i två mils krets det enda natthärbärget.
-    För trappan, lik en målning i pastell,
-    en grupp av buskar stod, med dynblom kransad.
-    En trädgård i sitt slag, -- av stormen ansad --
-    vars murgrönsslinga är det gråa snärjet,
-    vars ros är röd konvolvelblom, som putar
-    ur mjällvit pudersand lik mandelstrutar
-    på julgransbordet mellan bomullsvåder.
-    Längst ut på stupet käckt en blomsteråder
-    av gullgul väppling lyste. -- Nedanför
-    låg slätten.
-                 Men mot dynens andra brant
-    det salta havet sina sjöar kör
-    och bryter larmande och grellt och grant.
-
-    Nu föll den första skymningen på plagen.
-    En kylig kåre blåste opp i väster.
-    För trappan körde bondbyns ekipagen:
-    karosser, vurstar. Dagens skörd av gäster
-    till trammen fraktades. Kring dyrfen, stranden,
-    föll tystnad djup. Blott ebben sjöd i sanden.
-
-    Och kvällens blåa portar slogos opp
-    för lätta dagrars svävande baner.
-    Det rosenröda från ett dynbärgs topp
-    i sakta glidning sjönk mot havet ner.
-    Det silvergråa över himlaranden
-    sig bredde likt en trånsjuk dikt, som sänder
-    sin längtans svalor ut mot drömmens länder.
-    Men hastigt höjdes över kust, som sov
-    med blomsterrevor doftande på dynen
-    och musselslingor utmed vattenbrynen,
-    den ljumma nordsjökvällns baner av måv.
-
-    O färg, förtrollande, försåtligt fager!
-    O alla aftondagrars aftondager!
-    Vad du är olik hemlandskvällens klarhet,
-    där allt är vithyllt, livlös underbarhet!
-    En stelnad, genomskinlig rymd av snö
-    med dis av frost kring molnets purpurö
-    är aftonhimmeln där. Han fryser, speglar
-    en jord, som kastat glädjens masker av,
-    och utan ankar grund din längtan seglar
-    i jäktad oro på hans vithets hav.
-
-    Måvdunklet är en florfin trollridå.
-    Bakom den flydda år i blomning stå.
-    Vi minnas händelser med solglans i
-    och våra hjärtans vackra hemligheter
-    och strofer våra ungdomsårs poeter
-    ha bräddat med en evig poesi.
-    Måvdunklet är en tjuserska, som hastar
-    med snabba fjät till dagens vilorum.
-    När bort hon flyktat, ljus kring havet kastar
-    blott ebbens fräsande girland av skum.
-
-
-
-Två liv.
-
-
-    Och dunklet gled längs dynerna och hann
-    hotell verandans bräm av vildvinssnärjen.
-    Mot träbarriären lutad, stod en man
-    av blond och nordisk typ. Hans röst i färgen
-    var lyckligt ljus. Han hade just bemött
-    med en replik sin följeslagarinna
-    och bidde svaret.
-
-    Hon.
-
-    Jag är trött, trött, trött
-    på dessa aftnar med sitt skymningsfall,
-    som lovar, vad det inte hålla kan.
-    Jag reser söderut.
-
-    Han.
-
-                      Jag norrut.
-
-    Hon.
-
-                                  Gott!
-    så skiljas vi i dag i alla fall.
-
-    Han.
-
-    Du har mig ganska grundligt missförstått.
-    Hör på: från dig, vid gud, jag skiljes ej!
-    Jag slog blott an din egen rebusstil.
-    Ditt nej, du vet, är ja, ditt ja är nej.
-    Om alla jordens vägar, mil för mil,
-    du satte hop och på den gatan gick
-    ditt hela liv mot ständigt nya länder,
-    jag följde dig ändå.
-
-    Hon.
-
-                         O, sluta, hör mig,
-    och tro mig nu: du aldrig lyckliggör mig!
-    Jag trott mig älska dig -- ett ögonblick.
-    Jag trott mig älska många. Du har rätt:
-    jag kunde gå mitt hela liv kring jorden
-    på spaning efter soln jag aldrig fick.
-    När först vi möttes, var jag vårligt lätt
-    till sinnes. Ångarn bar oss bort från norden
-    med rökens vimplar över havet flygande
-    och skrovet timme efter timme smygande
-    i sjöarna, som om dess stäv av stål
-    sin fåra plöjt mot något hemligt mål.
-
-    Och målet, det var du! Vårt mötes första stunder
-    och vandringen mot plagens skymningsunder!
-    Det var den första lyckovägens slag,
-    den första natten på vår första dag.
-
-    Han.
-
-    Och nu? Mot andra mål? Lik böljan, fångar
-    du stjärnans bild och mot den nästa flyr.
-    Lik stigen över ökenhavets döda,
-    förbrända dyningar, du ständigt styr
-    mot nya vidders nya solnedgångar,
-    allt mera snabba och allt mera röda.
-    Men aldrig skall din sällhets kust du nå.
-    Din kvinnosjäl dig kuvar sist ändå.
-    I varje kvinnas längtan susar hägnet,
-    det hemomgärdande, med gyllenrägnet.
-    Ett hem, där ditt bekymmer anförtros
-    åt en, blott en, -- där lågan smyckar veden
-    med dina drömmars kronor, -- fönstrets ros
-    strör doft av frid -- säg, bor ej där ett eden?
-
-    Hon.
-
-    För mig är detta eden luft, lik hägringen.
-    Bli orden verklighet -- då flyktar fägringen.
-    I himlarna är eden. En och var,
-    som blott har vingen, själens vinge, kvar,
-    kan någon strand av någon himmel hinna.
-    Tro blott, att allt, som är och blir och var,
-    vart skapat av en vis och allgod far,
-    och strax i altarljusens lågor brinna
-    ditt edens solar! Strö blott ut ditt liv
-    som plockad blom till blåstens tidsfördriv
-    och tro på slösandets lycksalighet!
-    Bränn dina skepp! Var vandringsman, poet,
-    och fattig, biltog! Var en stavkarls like!
-    Drick ödets skål på brädden av ett dike,
-    och kring dess pölar blommar edens rike!
-
-    Han.
-
-    Du glömt vårt samtals utgångspunkt. Nåväl!
-    Just dig blev skänkt en flyktbenådad själ.
-    En prunkande kaskad av gnistor är den,
-    ett fall av blommor, mörka, vällusttunga,
-    och dock ibland så vit som bortom fjärden
-    den unga häggens första blomsterklunga.
-    Din själ en lustgård är.
-
-    Hon.
-
-                             Min själ är död.
-    Dess hägring blott du såg. Nu, låt mig tala!
-    Du ser, hur snårens granna blomblad dala
-    i mina lätta fjät, och tror mig gå
-    mot någon synrand, lockande och röd,
-    mot något fagert fjärrans älskogslycka.
-    Du sagt jag lekt med dig. Det var ej lek.
-    Du sagt jag svikit dig. Det var ej svek.
-    O, att du kunde tro mig och förstå:
-    ditt liv, men aldrig mitt, skall kärlek smycka!
-    Må vara -- kärlek spirar upp, som gräsen
-    i ljumma rägn, hos milda kvinnoväsen.
-
-    Men den, vars själ blev skapt för striden, gärningen,
-    som på ett enda kast med lyckotärnängen
-    satt in sitt vara och går fram längs stupet,
-    som hänger över molnens tåg i djupet,
-    han kan blott älska, när med fot i dans
-    han fjället når, där morgongryet skänker
-    sitt röda vin i rymdens skål, som blänker,
-    och världen strålar i hans segrars glans.
-
-    Mig blev ett kall, ett rikt, ett enda, givet.
-    Jag ville sjunga mig igenom livet.
-    Som skalden diktar och som målarn målar,
-    jag ville sjunga solar, stjärnor, strålar,
-    och rägnets härlighet, när färg vid färg
-    dess båge stryker över fjärran bärg.
-    Jag ville sjunga om den vita staden,
-    min stad vid nynnande, smaragdgrön flod,
-    och eldflugsstrimmad natt med gräsen, bladen,
-    i dallring, vignens susning i mitt blod.
-    Jag sjöng. Min sång -- var aldrig -- svek och sken.
-
-    Hur månget diktord är ej bjäfs, som pryder,
-    ty ordets tysta väsen sällan tyder
-    en man. Han löser ut dess själ i luft,
-    blå, tindrande och kall som hans förnuft.
-    Han sovrar språkets glosor, en för en.
-    Hans vers är ädelsten vid ädelsten,
-    den outgrundligt rika vid den tomma.
-    Men i en kvinnas sång dess världar blomma.
-
-    Han.
-
-    Jag tror du gör ett diktords ande fri.
-
-    Hon.
-
-    Min gärnings dag är slocknad och förbi.
-    Så vemodsvekt blir ordet på min tunga,
-    ej bittert mer, när gammalt féeri
-    i minnet spökar. Allt blir skymning bara.
-    Nu har jag föga mera att förklara.
-    Jag kunde leva, när min ton var fri.
-    Jag kunde älska, när jag kunde sjunga,
-    nu -- icke mer.
-                    Helt visst, jag håller av dig.
-    För varje fattigt skiljemynt jag gav dig
-    du skänkt mig guld, rent, härligt guld, i byte
-    Jag ser det för mig, som man ser ett smycke
-    man längtat äga sedan många år.
-    Man dras till det som till ett ungdomstycke,
-    en gammal dröm, som ej ur hågen går.
-    Men när ens anlet, tärt av spleenens sår,
-    i spegeln röjer själens dolda lyte,
-    då vet man -- --
-
-    Han.
-
-    -- Du för mörkt, för tröstlöst målar! --
-
-    Hon.
-
-    -- -- då vet jag, att kring smyckets gyllne nålar
-    jag aldrig, aldrig vira vill mitt hår.
-
-    Han.
-
-    Förtvivlat syns mig livet, när dess botten
-    ur ytans glada vågor sticker fram --
-    så sorgligt meningslöst som mellan brotten
-    den svarta banken med sitt vrak i slam.
-    Dock, kraftens ursymbol är gröna havet
-    och kraft vår livsnerv. Ej din kraft är all,
-    fastän du sveks på dina solårs kall
-    och spanar vid var aftonskymnings fall
-    dit ut, där ditt Atlantis vart begravet.
-
-    Ditt hopp är bräckt. Din tro, den ljusa, unga,
-    man slagit har till blods med nävar tunga.
-    Du drev i livet ut med lätta vindarna,
-    och skärgrönt unglövssvaj i vägkantslindarna
-    dig hälsade, och dig var ljuvt att gå.
-    Och sen -- jag skildrar fritt -- --
-
-    Hon.
-
-                                       Och sen?
-
-
-    Han.
-
-                                                Förstå
-    din sång var kanske för de vises skrå
-    en svårlärd sak. Man vill ju passa på,
-    att ej nån biväg vilseför adepten.
-    Man vara vill till hands att stänga grindarna,
-    ibland, förstås, att öppna dem också,
-    i fall prestanda stämma med recepten.
-
-    Hon.
-
-    O, låt mig slippa säga, när och var
-    och hur min konstnärsväg i kärret bar!
-    Du stod ej vid min banas branta stup.
-    Du anar ej min livsförtvivlans djup.
-    Du tror jag äger kraft. Det är ej fallet.
-    För mig var kallet kraften, kraften kallet.
-    Ett mannaverk kan brännas ner på bål
-    och födas om som eldförstörda skogen,
-    som spirar fram ur brända stubbars kol
-    och blir, med åren, åter blomningsmogen.
-    Jag är ett träd blott vid en enslig älv,
-    på stupet fallet. Ej jag sår mig själv.
-    Men långsamt grönskan flyr, vill gärna skona,
-    och fåglar sjunga i min döda krona.
-
-    Han.
-
-    Vad det blir mörkt. Vi se knappt mer varandra.
-    Mot livets gräns av frost ditt tal mig för.
-    I dina spår allt tyngre blir att vandra.
-    Inom mig någonting för evigt dör.
-
-    Hon.
-
-    Det är din kärlek. Jag ej döda vill.
-    Jag vill dig älska, men jag kan ej, kan ej.
-    Blott dagen med dess sol hör kärlek till
-    och nattens blå med molnet, stjärnan, nyet.
-    och aftonskymningen och morgongryet
-    med dimmorna, med dagg och fågeldrill.
-    Jag är en vandrerska, som stilla glider
-    i egen skuggvärld bortom dygnets tider.
-    Jag bär en ros, och ung och purpurröd
-    den doftar i min hand, fast jag är död.
-
-
-
-Dimman över slätten.
-
-
-    Ur dikena gled morgondimman kall.
-    Längs vägens kant av ler låg slättens landskap
-    och drömde, obekymrat om sitt grannskap
-    med girigt hav, som sjöd bak dynens vall.
-    Det vaknade, helt långsamt, till sin dag
-    av sol och blåst och vita långfärdsskyar
-    och sävlig arbetsid i gamla byar,
-    där tiden flyr vid sus av kvarnvingsslag.
-
-    Ännu blott här och där en liten fläck
-    av slätten steg ur morgonväktens dis
-    i grå belysning fram: en landsvägshäck,
-    en kyrkas torn, en bondgårds frontespis.
-    Allt annat var ett dugghav utan gränser,
-    bakom vars tomhet ingen synrand glänser.
-
-    Längs vägen skred en man. -- Som fjärlar kretsa
-    en afton kring en facklas bloss i ringar,
-    allt trängre, trängre, och till dödsflykt hetsa
-    i eldens trollglans sina skira vingar,
-    hans tankar irrade kring samma punkt
-    sen många dar:
-
-                   "Hon stod mig mera nära
-    än någon annan kvinna. 1 mitt blod
-    sjöng hennes blod; -- i mina drömmar slingrades
-    de tunga rankorna, med blommor skära,
-    av hennes drömmar; -- höll jag hennes hand,
-    brast vart bekymmers moln itu och skingrades.
-    Det flöt från den en ström av levnadsmod
-    i min. Kring henne blev det gamla ungt.
-    Och hennes själ, där ödet, bärgskredstungt,
-    så tidigt härjat, där de djupa såren
-    så länge blött, mig tjusade ändå
-    som stilla aftonvidder, dunkelblå,
-    som unga björkars blänk och svaj i våren.
-
-    Det där är minnen nu. Framåt alltså!
-    Framåt? Mot vad? Jag kunde gärna stanna,
-    där nu jag står, med dugget kring min panna.
-    Det lättar snart -- ger plats åt sol och bris --
-    är här igen med skymningstimmens dis.
-    Vart än min levnads kosa ställs, jag går
-    mot samma horisont, och samma dagrar
-    av stål blå arbetsdag och kväll, som trår
-    till gamla stigars överväxta spår,
-    omkring mig sväva. Månader bli år,
-    och åren bli ett liv, och glömskan lagrar
-    omkring dess afton sina branta dyner
-    av trist, grå sand. -- --
-
-    Jag tänkt ibland:
-    symboler äro ungdomsårens syner.
-    I dem vart landskap har sin egen färg,
-    sin slöja med en hemlighet bakom.
-    I dem var kalkvit stig i gröna bärg
-    blir äventyret, som vi drömma om.
-
-    En gång på Östersjön sig dimman lägrade
-    i skeppets fåra, men för stäven hägrade
-    en ö, lik ett Morgana, född av gryningen.
-    Dess fyr i havet stod, som stöpt ur dyningen,
-    och bredvid den en kvarn och sist i raden
-    ett lummigt träd. Man kunde ana bladen
-    i kronans mäktiga och runda hatt.
-    Ett ögonblick -- och så vart bilden matt
-    och slocknade. Mitt hjärta snördes hop.
-    Så vackert och så tomt! Så nära, nära,
-    och dock långt bort, dit inga kölar bära!
-    Ett löftesland, likt det i sommarkvällen
-    vi skapa oss, när fjärden slår mot hällen
-    och djupt i skogens fred hörs gökens rop!
-
-    Vad livet skänkte mig, vad mitt jag kallar,
-    allt, allt är hägringar och drömmar blott.
-    Jag byggt med sjörökstorn och töckenvallar
-    på havets böljegrund min lyckas slott.
-    Jag lämnat bakom mig så många stränder,
-    så många vägar, slingrande längs dem.
-    Var fattig stig ur trädens dunkel länder
-    till sist till något solomstrålat hem,
-    men jag har aldrig dröjt vid stigens sida.
-    Jag skyndat fram, blott fram, på banor vida,
-    mot slättens, öknens, havets perspektiv.
-    Jag trott på kraftens seger i mitt liv,
-    och tomhet famnar jag.
-
-                           O, livets, dödens,
-    vårt varas mål är våra kärleksödens!
-    Av dem vi styras till vår sista dag,
-    och de allena skriva kraftens lag."
-
-
-
-
-
-
-
-
-End of the Project Gutenberg EBook of Skärgårdens vår, by Arvid Mörne
-
-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKÄRGÅRDENS VÅR ***
-
-***** This file should be named 56938-8.txt or 56938-8.zip *****
-This and all associated files of various formats will be found in:
-        http://www.gutenberg.org/5/6/9/3/56938/
-
-Produced by Jari Koivisto
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
-  This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
-  most other parts of the world at no cost and with almost no
-  restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
-  under the terms of the Project Gutenberg License included with this
-  eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
-  United States, you'll have to check the laws of the country where you
-  are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
-  the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
-  you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
-  to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
-  agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
-  within 60 days following each date on which you prepare (or are
-  legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
-  payments should be clearly marked as such and sent to the Project
-  Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
-  Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
-  Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
-  you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
-  does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
-  License. You must require such a user to return or destroy all
-  copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
-  all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
-  works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
-  any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
-  electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
-  receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
-  distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
-    Dr. Gregory B. Newby
-    Chief Executive and Director
-    gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-