diff options
Diffstat (limited to 'old/65344-0.txt')
| -rw-r--r-- | old/65344-0.txt | 6097 |
1 files changed, 0 insertions, 6097 deletions
diff --git a/old/65344-0.txt b/old/65344-0.txt deleted file mode 100644 index 0ba502b..0000000 --- a/old/65344-0.txt +++ /dev/null @@ -1,6097 +0,0 @@ -The Project Gutenberg eBook of Purpur, by Per Hallström - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and -most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms -of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you -will have to check the laws of the country where you are located before -using this eBook. - -Title: Purpur - Berättelser - -Author: Per Hallström - -Release Date: May 15, 2021 [eBook #65344] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -Produced by: Jens Sadowski, Gun-Britt Carlsson, and the Online Distributed - Proofreading Team at https://www.pgdp.net - -*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK PURPUR *** - - PER HALLSTRÖM - - - - - PURPUR - - - BERÄTTELSER - - ANDRA UPPLAGAN - - - STOCKHOLM - ALBERT BONNIERS FÖRLAG - - - STOCKHOLM - A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI, 1908. - - - - - Arsareth. - - -På bergen låg snön ännu kvar i smutsiga flak, längre ner kastagneskogar, -mörka och nakna ännu, längst ned i djupet staden. - -Det var bara en half dagsled från hafvet, men man skulle icke ha trott -det här, det borde redan vara vår helt nära, men hit in sken solen bara -sent och kort, och jorden var trögare än annorstädes. Det var bara -skyarnas slitenhet och brådskande fart, som visade att vintern var -öfver. - -Staden var trängd tillhopa i en kittel och hade bara sig själf att se -på. Det gjorde den också. Uppklängda på knotiga kullar och bergens våta -branter satte de mörkgråa husen armbågarna i hvarandras sidor, sträckte -sig med smala dystra gaflar och stirrade ned på hvarann i trumpet -högmod, ned mot flodens hålväg, öfver den till andra sidan, där en -liknande hop mötte deras blickar i trots. Öfver dem alla var kastellet -med rostbruna trätak och tinnarnas glesa utsprång likt tänder i en -gammal jättes mun. Men under dem alla var judestaden. - -Längst ned, där floden krökte under ett lågt hvalf, längst ned, dit -smutsen rann från alla sluttningar, där all stank sjönk hop, och bullret -strök öfver, och bergets skugga kväfde, en klunga af svarta, däfna tak -med mörknande brokiga klutar som vanskötta sår i hvart fönster, där låg -den, ett mål för allas hån, ett lägre för hvar och en att begabba, hur -lågt han än själf stod. - -Där sjuknade vattnet om sommaren, bubblade gulsvart och fläckigt af fett -och drog ned de bundna båtarna i dyn, och djurkroppar stannade där med -uppsvällda skinn och grinade med lossnande tänder. Där steg det under -flodtider öfver det gröna brotimret och röt i hvalfvet och slet i -ankarkedjor och svämmade in i källare och jagade ut kvidande människor -och djur och slickade trösklar och portar. Själfva den första snön som -föll var smutsig och fattig där. - -Där var kvaft af folk och trångt af buller och skrik; som i skamstock -satt den, hela stadsdelen med lemmarna klämda af brutalt våld och med -trötta, mörka blickar. - -Bleka män med svarta kappor, bleka kvinnor med svarta dok, på axeln -skulle de alla ha insydt ett märke, en gul heraldisk lilja, sådan som -brottslingar brändes med, att man äfven på kläderna skulle känna deras -stam. Icke nog därmed, för att skärpa skammen med hån och under skratt -ge slaget hade man gett det märket en form af klöf, likt ett spår af ett -djur. - -Där, i sina egna kvarter skulle de bära det som en ständig påminnelses -rop, och uppe i kristenstaden skulle de blotta sitt hufvud för hvar och -en, de mötte, och böja sig djupt för hvar blick som strök kall och -spotsk öfver dem. Om påsken skulle de hålla sig kvar där nere, krypa -undan där nere under hela den heliga veckan och, så godt de kunde, hålla -öronen igen för klockornas skri. Men en af menigheten, en i tur skulle -vara med i de kristnas kyrka och huka sig samman i skam, medan -uppståndelsens hymner stego, och på sin bleka kind ta ett slag till lön -för det förgångnas brott och bära märket hem till barn och fränder som -minne och varning. - -Nu var det snart påsk, tidig påsk, och luften låg tung och grå och hade -ej i sig en glimt af vår, och vattnet brusade snösvälldt och röt i hot, -som ville det rycka med sig deras usla hem, det lilla stycke mark, som -var deras allt. - -De fingo åtminstone lefva där, -- så långt man mindes, hade ingen -mördats bara för sin nations skull, annat än i okynne någon gång, -- de -fingo samla egendom där, om de kunde gömma den väl, de fingo äta sitt -bröd stående. De fingo dö i lugn där, och på en kulle nära hade de en -grafplats med stenar sträckta mot skyn så tätt som armar i en folkhop, -där de kunde slumra tysta och vänta på sin Messias. - -Man trodde, han skulle komma snart. - -Därute var det värre tider för israeliterna, och när de somnade om -natten, hade smärtan länge ropat emot dem ur mörkret. Hat bröt öfver dem -från alla håll. Hat och vedervilja från folken, hat och snikenhet från -förstarna som pressade blod och guld ur dem och sparde dem likt djur -till slakt. Från Rom, öfver hafvet slogo påfvegubbarnas heta -förbannelser emot dem och stungo med slipade ord, i söder morisk grymhet -som brände de sår, den slog, eller kristna soldathopar som mördade på -lek; i öster var allt förfäran och brand och skrik. - -Så måste han väl komma snart Messias, om han icke skulle komma för sent! - -Man bad om det på morgnarna, innan man gick ut till sina sysslor, och -när man tvått sina händer rena om kvällen, bad man åter om det. - -Icke att man kände sig värdig att ta mot honom, åh nej, men såg han ej, -Gud, hur de stötte sina pannor mot golfvet och vaggade i förtviflan, -hörde han ej, hur de ville göra allt, hvad han bjöd! Om de också -förstodo honom rätt? Åh, svårt och outgrundligt svårt var det, och hur -skulle de finna tid och ro att begrunda, eller ens tid och ro att bedja! -De måste släpa för sitt bröd och se att gömma sin styfver och veta att -huka undan hufvudet för slungade stenar, hur kunde de så fylla alla hans -bud! Men icke en stafvelse af bönerna eller en skugga af de fromma -bruken hade de släppt ur sina pinade hjärnor, -- det var väl allt som -verkligt lefde där, -- och så fingo de väl förtrösta om resten! - -Han måste komma, Messias, ty de behöfde honom så väl, han måste komma -och binda upp sin vingård, ty nu lågo blommorna i smutsen. Och han -skulle komma! Den vise Rabbi Ben Issa hade ju för många mansåldrar sedan -räknat ut hans ankomsttid, den tvåhundrafemtiosjätte måncykeln skulle -det vara i, det kunde icke vara i någon annan, man hade räknat fel -förut. Men Ben Issa var klok och räknade aldrig fel. Nu var den tiden -här snart, sade deras rabbin, sade alla rabbiner rundt omkring och sände -ordet till hvarann och skakade gråa hufvud som icke tordes tvifla på Ben -Issa, men icke heller helt tro på lidandets slut. Och öfver hela landet -lopp det förklädt och böjdt, segerbudet, smög in under låga portar och -stammade och ritade cirklar i sand och grubblade och stirrade vid -sabbatens släckta härdar. - -Det var sabbatskväll snart, och Rahel satt på bakgårdens tröskel mot -stranden och väntade att larmet bakom henne skulle falla ned med munnen -mot jord. - -Hon var trött vid det och trött vid att stängas inne och trött vid -vintern som dröjde och trött vid våren som närmade sig och intet skulle -ge henne. Den var icke för henne och hennes folk, våren. Den gaf ej, den -tog blott! Den kom med en glimt i dagern, med en klang i luften, den kom -med fröjd som ville kännas, med sång som ville sjungas, med prakt som -ville lysa och fladdra, med saknad som ville skrika -- den var icke för -dem! - -Hur skulle de ge som stodo med händerna bundna, hur skulle de glädjas -som hade ängslan öfver sig, och lysa som voro stängda i dunkel, hur -skulle de klaga som hade munnen låst af slag! - -Nej, stöda hufvud i händerna och stirra ned öfver sina knän och vagga -sin tysta, sjuka sorg och vyssa sin egen röst och somna och dö omsider, -det var det bästa! Tystnaden, det var allt som var något värdt. Och den -kom dock så sällan. - -Sammanfösta, hopade på hvarann, hade de att rystas för hvar skälfning i -massan, se hvarandras smärta och sjukdom, blott de vände sin blick utåt, -röra vid hvarandras sår, blott de flyttade en lem. - -Hvart trångt bekymmer blef trängre af att eka i allas öron, hvar torftig -glädje blef uslare af att klinga in i spruckna toner, där var ej luft -att andas som ej redan var kvalmig af suckar och prat. Och när natten -låg stor öfver ens hufvud, och man kunde känna sig ensam med sin själ, -då skalf allt af oro och af små och trötta drömmar. - -Ibland skar en följd af skrik igenom stillheten. Det var någon där -uppifrån som drog ner i judestaden på jakt efter nöje, det kunde bli -dödsskri och kall, stum förfäran att lyssna efter. Eller det var en -kvinna som födde ett nytt lif; det var det mest förfärande af allt. Då -tryckte Rahel händerna öfver sina brännande ögon, och tiden var svart -och tung och grym framför henne, och hon förstod ej, hvarför hon skulle -vara till. - -Och nu floden, floden! Hvad ville den, hvad steg den för, hvad brusade -den för och sjöd och skrek? Den lyfte båtarna upp och lät dem sjunka -igen, som af ett brösts lidelsefulla andetag, den hade med sig i sitt -lopp afslitna trädstammar och buskar som sträckte röda rötter ur djupet, -den blickade som vilda hvita ögon ur skum och mörker, den ropade -- var -det hån och hot? Förbi och förbi och förbi for den fram, ett vildt och -grymt djur med krusig man som tryckte sig fnysande ned under brons -svarta hvalf och vände sitt hufvud i böjningen och såg och såg. Och det -tycktes henne, att snart skulle allt vara slut, och floden vara öfver -allt, i språng skulle den kasta sig öfver dem och störta husen samman -för bogarnas stötar och sänka det tunga i dyn och hvirfla det lätta till -intet i sitt skum -- och det kunde vara så godt. - -Där hvisslade någon gällt som en roffågel uppåt floden, där sköt en båt -ned öfver, svart på blyfärgadt skum. En man stod upprätt i den, och hon -förstod af hans vink, att hon skulle vika åt sidan, att han skulle ta -språnget just där hon satt. Hon tryckte sig in mot dörrposten utan att -få tid att rysa för hans fara, han stötte åran mot en sten så hårdt att -träet brast; så sträcktes där tvenne svarta armar upp mot henne, ett -språng, och han var invid henne, öfver henne. - -Rahel hade ej sett hans ansikte, visste ej hvem han var; hon böjde sig -åt sidan och pekade ner på båten som tveksamt vände i det vägvilla -vattnet vid stranden. - -»Tag fast den», ropade hon, »annars får du den icke!» - -Då sträckte mannen ut sin fot och gaf relingen en spark, så att den -knäcktes inåt. Båten sköt ut i hvirfveln och kastades fram, den brast -sönder mot brohvalfvet, spanten skymtade och lyste fram som krossade -refben, så drogs den ner. - -Rahel såg häpen upp mot honom, där han rätade sin krökta kropp. Han var -blek, glansig af svett eller vatten, hans ögon voro stirrande, vilda. - -»Är du en af oss», sade hon. - -Han såg ej ens ned för att veta, af hvilka hon var en. »Nej», svarade -han. - -»Men din dräkt är judisk --» hon bröt af, tordes ej visa på det gula -märket vid axeln. »Du har varit i fara», började hon. - -Han såg ned på henne, hans röst var hård. - -»Ditt tal är judiskt», svarade han, »jag har icke varit i fara. Men jag -är af judisk börd, från grottorna kommer jag.» - -Rahel förstod. »Då är du en af _de sörjande öfver Sion_», sade hon och -ryste till för blotta namnet med alla dess sägner om grymma försakelser -och vild fromhet. »Då har du alltid lefvat däruppe bland stenarna och -fastat och bedt. Då har du aldrig varit här förr?» - -Han tycktes knappt höra på. Han skakade vattnet ur håret. - -»Nu är jag icke af dem», svarade han, »nu är det slut med sorg, nu är -det väntans och tigandes tid!» Och han sträckte sina lemmar med en -sällsam pröfvande åtbörd, det var som om han tvang ett skrik af jubel -tillbaka och kväfde en glimmande gnista i djupet af sin blick. - -Rahel förstod honom ej, förfärades öfver hans ansiktes växling. »Och -båten», stammade hon, »hvarför?» - -Han vände sig om och sträckte armen ut mot vattenhvirfveln så häftigt, -som ville han slunga henne däri. »Därför, att den bar mig hit, men -skulle ej bära mig dän, därför att min väg är ny, och bakom mig en mur!» -Så grep han hårdt hennes hand och slet henne upp från tröskeln. - -»Kom», sade han. »Hvem är du? Är det långt till ditt hem? För mig till -rabbinen!» - -»Jag är Rahel, och min far är Chaanan, rabbinen. Det är icke långt hem, -det är här.» - -Hon sträckte ut armarna och vaggade på midjan, trött, med blicken sänkt, -som om hon därigenom velat uttrycka, hur trångt och smått allting var, -men han såg ej mot henne. Han gick snabbt framåt med hufvudet lutadt och -läpparna slutna. - -Rahel följde efter, vid dörren i gången grep hon i hans kappa, och han -vände tyst och gick med henne in. - -Inför rabbinen stannade han och såg forskande, i knifhvassa glimt. Det -var en böjd man med skyggt skarpsynta ögon som stirrade sig in i -tankspridd blindhet och en mild och resignerad mun. Den främmande hade -strax förstått honom och sänkte sina ögonlock. - -»Jag heter Menahem», sade han. »Från grottorna kommer jag, kommer att -blifva här en tid. Jag vill ej bli din gäst, blott följa dig i templet -och se.» Och Rahel tyckte sig skymta hån och förakt i detta, att han ej -ville bli deras gäst; hennes hjärta krympte, och hon gick undan utan -afsked. - -Men när hon hörde hans steg på gatan, smög hon ut och följde till -templet, blott för att se hans min där och veta, hvilken han skulle -följa hem. Där var nästan tomt och helt kallt i kvinnornas låga gång, -män var där flera, och de små lamporna lyste svagt på gula ansikten, och -skuggorna kväfde hvarann på golfvet. - -Men den främmande bugade sig djupt i dörren fram mot altarskrinet med -Herrans lag, han mumlade länge och doft, och innan han ännu rest -hufvudet, ilade hans blickar skarpa och sökande kring. - -De voro alla lika, de männen där, de hade alla liksom en hands tvång -öfver sina skuldror; ingen var som han; de sågo alla ned, de voro mörka -och krökta som skuggor. Blott en stod rak, det var den blinde Ussia -- -kanske var det blott, emedan han ej såg, som han ej sänkte ögonen inför -sin Gud. Hans min var gåtfull, den kunde vara skratt såväl som gråt, om -man fick se hans blick. Mot honom såg hon äfven den främmande rikta sin -forskande uppmärksamhet, såg hans ansikte bli lugnt och fast. Tyst stod -han där under sången och offret, tyst och utan att söka eller se för sig -gick han sedan fram till den blinde, och det var honom, han följde ut. -Men Ussia var en hård och hånfull man, och det gjorde Rahel ondt, att -han var den utsedde. - -Och långt inpå natten stodo för henne alla den främmandes ord och den -gråa tunga skymningsdagern och vattenbruset som bar dem bort och -ständigt bort på nytt och båten som brast mot hvalfvets sten. - -De närmaste dagarna såg Rahel honom ej, men hon visste beständigt, att -han var där. Luften var fylld af hans närhet, den skalf som invid en -flamma. Där var oro i allt, stämmorna skälfde, minerna skälfde, själfva -murarnas hängkläden fläktade tveksammare än annars; luften var en -flämtande jakt af skuggor. Högt uppe stannade flyttfågelsvärmar och -vaggade dröjande på vingen. - -Rahels händer darrade, hennes röst trycktes ned i stumhet af känslors -öfvermått, och hon lyssnade och iakttog med hvar nerv i sin kropp. - -På gatorna var det ej mer som förr. Man gick ej tyst och fort förbi -hvarann till sysslorna, man såg in i hvarandras ansikten. Män stannade -och talade fort och lågt, och det blef hopar som följdes åt och fyllde -gränden så tätt, att de tycktes skola sprängas, de murkna, bruna husen. -Man glömde att mäta sitt kram och vakta sin bod. Af talet trängde sig -sällsamt klingande ord äfven in till henne, i häpna utrop från gatan, i -bekymrade rådslag inne hos rabbinen. - -I alla var namnet Menahem, det bar som en stormvind slitna genljud af -rykten med sig. - -Ett annat namn också, Messias! - -Den gamla sägnen, som hon och otaliga släkten före henne ständigt hört, -som varit inseglet på tusen års lidanden och mer, det gyllne drömskeppet -på haf af gråt, den glimmande gnistan som hölls vid lif af de döendes -sista hopp och lyste ur hopknäppta händer och sammansjunken sorg och -först rätt visade, hur mörkret låg svart och tungt omkring! - -Den gamla sägnen, som brukade sägas med så sällsam röst, röst af tro och -ändå icke tro, af lockelse och tvång att tro och ändå af bristande -hopplöshet. - -»Messias skall komma, skall komma så visst, som Gud lefver, skall komma -i morgon kanske, -- men jag skall vara död då! Hans härlighet skall lysa -som milda vårväders glans, -- men hvad det är tungt att slockna i -mörker! Hans hand skall upprätta; där han går fram, skall det vara som -ett sus i luften af böjda ax och blommor, där de resa sig efter vind, -- -men tungt, men tungt är det nu!» - -Så hade den burits, sägnen, från lif till lif, och hvar gång ett barn -blef födt, hade modern, när smärtans fullhet var öfver, och den var där -intill henne, den varma, mjuka skatten, i den första svimmande glädjen -skymtat ett hopp -- o, kanske att de ögonen skulle se det! Men strax -hade det åter flytt långt bort för tanken, att hade det varit så -bestämdt, då skulle hon helt visst ha gäldat barnets lycka med sitt lif. - -Nu hade den böjt sig ned öfver dem igen, sägnen. Kloka män hade räknat -ut, att det skulle vara nu ungefär, efter gamla profetior hade de -räknat, och kloka män trodde på sin räkning och suckade och undrade, om -de icke kunde ha blifvit förfalskade i någons hågkomst på ett århundrade -eller två, de profetiorna, innan de skrefvos upp. - -Och mot sägnen hade trötta blickar sett upp, likt barns mot en saga, när -sömnen redan hängt sig tung om förnimmelsen. - -Men nu var där annan ton i detta. - -Icke segerviss tro, långt därifrån, men oro, spörjande, tviflande, -hetsig oro. »Menahem säger, Menahem lofvar, Menahem har sett i drömmen, -Menahem har hört en röst ropa!» En ton af kamp och tvifvel, som man -bekämpar och betviflar det möjliga, men aldrig sagor. - -Menahem rörde upp de unga, han lockade med falskt glitter, han visste ej -mer än de alla visste, farlig var han, tokig var han, och hvad var det, -han ville? Kunde där ej väckas misstankar redan på afstånd, från staden -och kastellet däruppe, kunde det ej kännas på själfva luften, att här -hviskades farliga ting? Borde icke sägnen hållas tyst, var det icke -deras enda klokhet? - -Rahel förstod ej heller, hvad den främmande ville, och hon skalf vid -minnet af hans vilda, glansiga blick och de snabba rörelsernas vildhet, -och hon tänkte: förryckt, förryckt! -- men hon lockades jämnt af hans -namn. - -Då mötte hon honom en dag, när solen sken fram glimtvis i knippen af -ljus under slitna, blåmörka moln, och hon var vid floden igen. - -Han mumlade än dofva än skrällande skarpa ord och stirrade ned i -vattnet. Ibland kastade han hufvudet bakåt och log mot den hvita glansen -i svallet och mot något som lefde i hans syn, och hans ögon och tänder -glittrade kallt. Han såg henne och betraktade henne tyst och mörk. - -»Du kommer ofta hit, Rahel», sade han till sist. - -Rahels röst skälfde. »Det är blott här, man kan andas!» - -Han gick tätt intill henne och tog hennes hand, men icke till hälsning, -såg på den och höll den som en sak. Hans röst var hånfull och sträng. - -»För hvit, för hvit», sade han. »Därinne finnas händer som ej äro hvita, -trötta, svaga, blåa händer som ej ens orka att vrida sig i förtviflan. -För hvit din hand, för torrt ditt öga! Därinne finnas ögon som aldrig ha -sett för gråt. Du kan icke andas där, du kan icke gråta där, så vänder -du det ryggen! Du sitter och drömmer vid vattnet och längtar efter -purpurskor och röda blommor och rum, dit gråten icke hörs. Här skulle -komma en båt med skarlakanstält, den skulle du stiga ned i, uppför -floden skulle den glida, långt bort. Du skulle ingenting höra, du skulle -ligga och se med nacken i kudden, och mjukheten skulle kittla din hals, -och ingenting annat än purpur och sötma skulle finnas till! - -»Men nedåt bär strömmen, och nedåt rycker den allt, och ditt drömskepp -är krossadt för längese'n där i hvirfveln under det svarta. Se ut, om -här är luft för drömskepp! Järn är det i luften. Som glans af bilor och -spjut kommer ljuset. Din sorg och din glädje äro för små för floden. -Vänd om! Därinne finns det åtminstone sorg att snyfta med din sorg, där -passar den. Här är sorgen för stor.» - -Och han kastade hennes hand med en våldsamhet som gjorde ondt. - -Men Rahel drog ögonbrynen samman. - -»Därinne är sorgen för liten för mig. Jag söker icke glädje. Och du, -hvarför är då du här?» - -Han teg och tycktes ej höra hennes ord. Han rörde läpparna i takt och -lyssnade efter, hur stora bubblor brusto under ett bredt blad i -gräskanten. Men Rahel fortsatte: - -»Du är också trött, -- hvarför så icke jag? Du har sett deras sorg, hur -den böjer sin nacke bara, men ögat är tomt. De räkna slagen som slås, -men det stora och lilla är dem detsamma; det har blifvit dem en tröst -att räkna. De se ej in i något. De döfva hvarann med buller och höra ej -sitt eget skri. Här kan jag se, och här är sorgen stor, men icke ful.» - -Han böjde hennes hufvud intill sin axel utan att rubba sin blick och -pekade med andra handen utåt, där hvita glitter brunno. - -»Och här är glädjen stor», ropade han med extatisk röst, »se, en mur af -blanka spjut, af blanka spjut i marsch!» - -Och hon kände sitt öra döfvas af hans rösts dån, och hon lyftes upp och -bars och gungade för dess brus och darrade under hans arms rörelser, -fången, förfärad, men i jubel att vara fången. - -»Blanka spjut i marsch! Som en mur står vattnet och törs icke falla. Det -fladdrar af hår och kläder, och hästar gnägga och skälfva, men icke en -stämma skrämmes ur sin stolta segertystnad. Som pelare, så raka, hvar -och en, där går! - -»Det var ett folk som trälade och krossades och ingen dag såg. Det kom -en man och sträckte ut sin arm, och i själfva natten och djupet blef -väg. - -»Här är glädjen stor. Kan du känna den stor? - -»Kan du dansa som Mirjam i takt till trummans slag och slå fötterna -samman och händerna samman och sjunga: Låt oss prisa Herran! Ett härligt -dåd har han gjort! -- Kan du se hennes gråa hår? Det lyfts som lågor, -händernas knogar hvitna. Som pilar så skarpt skjuta tonerna mot höjden -och falla ner bakom henne och slungas upp och ständigt upp af nya röster -och bäras som ett band af purpur, ett fladdrande band på sträckta spjut -högt öfver allas hufvud. Det är segersången.» - -Från molnöppningen som blifvit trängre, men klarare, sköt nu en -solstråle fram, så gul under den mörka skifferfärgen, att allting -flammade af guld, och vattnet bar liksom gyllne musslor. - -Han släppte henne, vände sig mot henne och såg på henne, som han aldrig -förr brytt sig om att se. Hans ögon lyste, så att pupillerna och -teckningen i dem ej syntes; allt var brinnande glädje. - -Han fortsatte med snabba handrörelser mot henne, åtbörder af blixtens -hvassa kantighet. - -»Det kommer en man. Han kommer snart. Kanske är han här redan! Rabbi Ben -Issa har räknat ut det för tusen år se'n visst, då man väntade som nu -och skalf som nu af otålighet, men Issa var sorgsen och lugn och såg -klart. - -»Nu är tiden! Rabbi Ben Issa har räknat, och jag, Menahem har sett, har -känt, har hört. - -»Det har sjungit i min sömn. När jag fastat tre dagar, såg jag det. Det -kom framåt morgonen, då jag satt trött vid berget, och solen plötsligt -bröt in i mörkret, slet sönder molnen och såg på mig. - -»Det kom gestalter, de gledo snabbt förbi, orörliga, men med anletet -halft vändt, att se mot något, en tigande rad i veckiga kläder. Bakom -dem kom det. Jag var blind af solen, de skredo förbi mig som teckningar -af svart på dess skifva. Men _det_ var ej svart, det lyste som blod, det -svällde som en stor blomma. - -»Och hör du Rahel, den Messias som kommer, han är större än Moses. Ur -träldomen för han, men icke in i tusen års strid och brott. I tusen års -härlighet för han. - -»Det ligger bart som ett offeraltare, vårt land, våra fäder ha slaktats -där, och städerna ha brunnit. Där är hvitt och åldrigt af aska, där är -jordens gråa hjässa. - -»Men där skall spira större härlighet än förr. En Gud skall trampa -marken, den skall springa i blomning under hans steg. Och vi skola kyssa -vår jord i gråt, och den skall kyssa oss tillbaka i glädje, och rodnad -skall brinna på dess kind. Där skall vara evig frid och ingen, ingen -sorg. Ingen skall vara träl där.» - -Som han blickade in i sina syner, blef hans ansikte lugnt, och i hans -ögon liksom tecknades de gyllene linjerna af det land, han talade om. De -blefvo ännu lugnare, ännu större och hans röst fick en fjärran klang. - -»Det var vårt land. Men längre bort, ännu längre bort ligger landet för -de få, bakom röda floder, bakom glimmande berg ...» - -Han hejdade sig och tystnade, men hans ögon sågo ännu in i detta, medan -hans röst böt om tonen till en ringaktande mildhet. - -»Du skall nå dina fäders jord, du skall se Jordan, den skall drifva ditt -drömskepp mot din fot, och du skall icke finna det värdt att gå ett steg -för att nå det. Som ett band af guld skall den ligga, floden; du skall -se och intet annat vilja än se.» - -Rahel _såg_ den nu under hans ord och drömde öfver dess skönhet. Men det -fanns ett därbakom, vidare linjer, blåare luft. - -»Och du, och du?» frågade hon. - -Han skakade henne från sig kärft. - -»Är du icke nöjd att vara där? Kräfver du mera, kvinna, i din -nyfikenhet?» - -Hon rodnade af harm och svarade med ett skratt: - -»Du är icke mycket frikostig du, du vill göra dina drömmar dyrbara. Du -ger mig en, eller kanske knappt en half. Har du icke råd att ta af den -andra?» - -Men han brydde sig ej om att förstå hennes hån. Han såg på henne och -tycktes dock ej se henne, och de voro ej en dröm, hans ord. Det var där, -landet, den skulle komma, tiden. - -Rahel såg och såg och kände hela sitt väsen dricka in dess luft, kände -alla sina kraf sträcka starka vingar, lyckokraf med purpurvingar, andra -kraf med vida klara blickar. - -»Det landet», sade hon sakta, »är det blott vackert och ljuft? Är där -trångt af röster och ögonkast? Är luften lätt där, finns där intet som -snärjer med glädje och binder med sorg, finns där intet lågt? Ser ingen -bort långt öfver floden och längtar, när solen går upp?» - -Menahem såg in i hennes blick i vild triumf. - -»Det landet», -- han talade sakta som i ett tempel, men hvart ord var -stort af visshet -- »det i fjärran, Arsareth, lätt och kall är luften -där, nära är solen; långt är det där mellan människors steg, tyst är det -där. Där brinna törnena i aftonljus som för Mose syn, där stiger ingen -offerrök, där är Jehovas närhet i sin stora hvilande makt, där når -blicken långt från de gula bergen. - -»Men där är icke för kvinnor! - -»Men du, Rahel, törs du följa till det första, vill du vara med, kan du -dansa och sjunga som Mirjam och känna segerns fröjd, eller är du rädd -att lämna din vrå?» - -Rahel mötte fast hans blick. - -»Jag är rädd för att vara här», sade hon. »För ingenting annars!» - -Då skrattade Menahem gällt, skrämmande gällt och vände sig om och -sträckte båda armarna mot de mörka husen. Han talade högt, för att ge -sin triumf luft, men det var icke för Rahel, han talade, han tycktes ej -veta, att hon hörde honom. - -»En kvinna är den första som säger det», ropade han. Det var skymf i -hans ton. »En kvinna är den första, hvem har så hviskat det åt henne? - -»Någon af dem måste tänka så, någon af dem måste förstå. Kanhända tänka -de det alla, men tiga i list, för att pröfva mig! - -»Det är då icke utan hopp, efter till och med kvinnorna känna så!» - -Och med långa gungande steg gick han bort. - -Men Rahel grät öfver hans ord. Icke länge dock; snart satt hon med -ögonen torra och mörka och lyssnade till ekot af hans röst i sitt minne -och till vattnets brus och grubblade och längtade sig in i hans gåtfulla -värld. Till sist var hon glad och stolt öfver att det var hon som fått -känna svedan af hans hån och se glimten af hans syn. - -Dagen därpå såg hon intet af honom, men hon visste af hans närhet ännu -starkare än förr. - -Där kommo främlingar in i staden, flyktingar från andra sidan bergen -- -alltså hade där varit nya mord! Rahel såg en skymt af deras bleka, -håliga ansikten, hörde deras hostande stämma förtälja den gamla -historien om järn och bål och flyktens oerhörda lidanden. Den kunde -nalkas, faran, trodde de. - -Men det bars ej som vanligt nu, ryktet; man böjde ej ryggen bara. Det -var oro i luften, frågor och rådslag, -- Menahem. Och mot mörkningen -sjönk det ned i lugn, mer stilla än vanligt, men ett lugn, som bar på -hviskningar. - -Rahel var ej rädd. Hon förtröstade på främlingen, hela dagen hade hon -burit glädje med sig. Hon visste ej, hvad han skulle kunna bringa, men -hon visste säkert, att hans tro ej skulle bli förgäfves, och hon trodde -på honom. Hon drömde och drömde om igen hans ord och, som hon drömde, -förnam hon i dem en ny själ, en kall, sakta vind. Hon förstod ej än, -hvad det var, men hon visste, att hon skulle komma att göra det. - -Så stod hon om kvällen, fången i sin egen orörlighet, stirrande mot -ljusens spetsiga flammor, händerna nedsjunkna, läpparna åtskilda, -hörseln tom. - -Hon såg intet, tänkte intet, kände blott ensamheten stor och -förtrollande omkring sig, visste blott, att de tvänne lågorna brunno i -tystnad, sjönko sakta i tystnad, buro en rymd af tyst lycka. - -När Menahem stod i dörren, blef hon ej förvånad, rörde ej en min, vände -blott sitt hufvud mot honom i glans och ro. - -Han var upprörd som vanligt, våldsam i skuggornas lek öfver blickar och -anletsdrag. Han betraktade henne knappt och ville skynda förbi, så -stannade han helt nära. - -»Du Rahel», sade han. »I morgon är det passah.» - -Hon svarade ej, vände sig åter mot sina lågor och var fylld af lugn och -lycklig, att han såg henne så. - -»Om några dagar är det deras påsk däruppe. Nu vill jag tala vid -rabbinen, Rahel. Chiskija, som var i tur att vara med däruppe i deras -kyrka, han nekar nu. Det är jag som talt vid honom.» - -Det var skadeglädje i hans röst, men Rahel gitte ej att märka det, stod -orörlig, fången som förr och hörde hans ord blott på afstånd, utom sin -rymd. - -Då gick han fram till henne och skrattade tungt. - -»Det är allt hvad jag förmått! Det är också grunden till allt.» - -»Men tror du, Rahel, det var hans stolthet, jag kunde väcka? Det fanns -ingen. Hans rädsla väckte jag, jag ljög för honom. De ämnade bränna -honom sedan, sade jag. Då ville han icke. Och var icke just elden det -enda som kunnat två honom ren från en sådan skymf?» - -Han skrattade igen; hans ögon glödde i blått mörker. - -»Min grund är ändå lagd. Nu är det bara att bygga. Vacker byggnad bör -det bli, Rahel, präktigt timmer är det!» -- Han gick fram och åter, -vände som ett fångadt djur, mumlade och tänkte högt: - -»Det finns blott en själ här, och den är blind. Ussias är den. Du känner -Ussia? Han är död, han är lat och slö och ond, han är utsliten af -lifvet, utbränd. Det är falaska, som gör honom kall. - -»Men det finns en brännande punkt hos honom, den glimmar ännu, den lyser -och kan tända. Ussia kan hata. Hvad kan ni andra? Böja ryggen och le -ödmjukt. - -»Och vet du hvem han hatar? - -»Dem däruppe, allt intill de ofödda -- han skrattar, när någon är död -där, och deras klockor tjuta likt tuktade hundar. Er här nere, -- han -gitter ej ens se åt er nöd, mig, -- han skulle vilja trampa ut mig som -en brand. Men mest och tyngst och djupast hatar han Messias. - -»Och vet du hvarför han hatar honom? - -»Därför att vi ha vaggats till ro med det namnet, och inga basuner ha -väckt oss, därför att man har gråtit glädjetårar öfver det, haft det i -famn i sin sorg. Därför, att man har spejat om kvällarna, när himlen var -som rödast, och hoppats och skälft af hopp, och han har dock icke -kommit. Och allt uslare och lägre ha vi trampats, och unga blickar ha -blifvit gamla och tomma och skumma, och unga händer ha blifvit svaga och -trefvande, och unga hjärtan ha blifvit uselt kött, och allt det där har -skett så ofta, som skördar ha mognat! - -»Nu må han komma, säger Ussia, nu må han komma, den småsinte, räknande, -väntande gubben, nu må han komma och samla sitt folk! - -»Och Ussia vill bara lefva för att kunna möta honom en gång, för att -kunna säga: Hosianna, Davids son, rättvisans och segerns förste! Klappen -med händerna godt folk och fröjdens Gudi med gladsam röst! Men stampen -ej hårdt med fötterna, tagen Er i akt, väcken ej de döda upp ur mullen! - -»Det menar Ussia, det tänker han ofta på, men blott mig har han räknat -värdig att säga det till, eller kanske ej torts åt andra -- åh, -förfärlig är Ussia!» - -Han såg på Rahel för att iakttaga hennes fasa, men hon stod tyst leende -som förr. Intet hvad han sade, hann intill henne, hon hade luft af -glädje kring sig. - -Då gled hånet bort ur hans ansikte, hans röst piskade ej längre -långsamt, den blef snabb och hög och liksom bars af ekot från en inre -stämma. - -»Ussia är blind, han förstår intet.» - -»När _det_ kommer, då är icke fråga om när eller hur länge, då har intet -annat funnits. Då jämför ingen, då finns ej liknelse, då böjas alla -knän, och händer, som vägt, knytas hop i bön. Man ser ej, man vet ej. -Inför undret kan intet annat finnas -- kan köld finnas jämte flammor? - -»Men Ussias hat är stort. När han kommer, Messias, då skall han se på -Ussias glimmande hat, men icke skaka sitt hufvud en gång. Och under hans -blick skall den blinde Ussia bli seende, och i klarnande ljus skall han -förstå, att det var icke hat, det var kärlek, och som rösters sång skall -nuet lyfta hans tanke och svepa den in i jubel. - -»Som rösters sång, Rahel -- kan du höra, hur tystnaden håller andan och -väntar, kan du ana, hur nära det är allt?» - -Han kastade hufvudet bakåt. Kring hans glittrande tänder låg ett -extatiskt, stelnadt löje. - -Och för Rahels ögon var luften fylld af hvita vingslag, och som en -snäcka fylls med vatten och sjunker, var hennes hörsel fylld af oändlig -ro. - -»Allt kan jag ana», sade hon, men visste knappt, att det var sin egen -röst, hon hörde, visste knappt, att det var en röst. »Jag kan ana -tystnadens stora lycka. - -»Det är icke lifvet, det är bakom och ini, som slummerns visshet är i -drömmen. - -»Det är mer än stort och mer än lugn. Tid är där icke; långt, långt -borta eka dess droppars fall.» - -Menahem lyssnade spörjande, hängde vid hennes blick. - -»Sällsamt talar du Rahel. Dina ord kyla som en sakta vind. Anar du också -rätt?» - -Så skakade han harmset sitt hufvud. - -»Jag tog på allvar dina tomma kvinnodrömmar. Du anar ej segerns jubel, -Rahel, färglöshet ser du, du har ingen purpur i din syn! Stark och -förkrossande och upplyftande är den kommandes röst; svag är du. Jag har -spillt mina ord, det var icke heller för dig, jag sade dem!» - -Han gick vidare, men Rahel rycktes ej ur sitt lugn af hans ord. Blott -långsamt kände hon sin lycka sjunka ned omkring sig och var trött. Hon -drogs mot hans syner och stöttes tillbaka af hans förakt och grubblade -sig in i hans värld och längtade och fruktade mot det, han skulle -bringa. - -Så kom den, morgondagen. - -Sedan man varit till gudstjänst, samlades man att rådslå om Chiskijas -affall, och hvem som skulle gå i hans ställe, och all den dunkla -rörelse, som främlingen väckt. Man ville ej afhandla sin skymf där, i -templet, man blygdes för sin Gud; som det var helg, skulle man också -fira sin fest samman. - -Så trängde man sig in hos rabbinen i rum och gångar och slog förhängen -åt sidan, så att det skulle bli som _en_ plats, och så att många skulle -kunna höra och se. Och dit kommo de, gubbar och män och kvinnor, de -stodo tätt på trösklar och trappor, och nere på gården och gränderna -närmast var det skumt af folk som väntade. - -Den kvällen hade man lagt af sina svarta kappor med skammärket på, man -skulle ju också fira sin segers fest, man skulle vara fri och se och -tala fritt. Det var brokigt af lapp vid lapp under ljusens flämtande, -grönt och blått och saffransgult, men mest rödt, rödt som blef ljust -likt flammor på hufvor och axlar, och rödt som grumlades i skuggan och -tätnade till lefrad blod i hörnens mörker. - -Icke mycket rödt på anletena dock, icke myckens glans där! Tunga och -bleka och gula böjdes de, med ögonlocken halffällda af vana eller med -spejande, skarpa blickar, som nästan smärtade likt stygn, där de möttes -så nära. Man hade fört med sig påskalammen efter att ha tillredt dem -hemma och strukit bloden på portarna där -- nu glimmade de röda korsen -på tomma hus bara, där lyktor ströko förbi. - -Närmast borden stodo de äldsta lutade öfver faten redan, de skulle -förrätta den heliga måltiden för menigheten, eftersom utrymmet hindrade, -att alla togo del däri. De hade stafvar i händerna efter urgammalt bruk, -så hade Moses befallt den gång, då mordängeln strök förbi stum i den -svarta natten, och man hade befrielsens färd framför sig, men deras -darrande, mörka fingrar knötos så svagt om dem, deras skrynkliga, trötta -ansikten buro ej ett skimmer af hämndens glädje, rörelsen i deras -kroppar föll likt en låga, som krymper. Endast Ussia stod rak och -stelnad med de blinda blåa ögonen stirrande rätt ut. - -De kunde ha börjat när som helst, men tycktes oförmögna att ens skaka på -sig, de tänkte i famlande dunkel på rådslaget som skulle följa, de -väntade på något; alla visste, att det var Menahem. - -Men i hopen lupo nya rykten omkring. Nya förföljelser helt nära, ett -luftdrag blott, och elden var inne i deras vrå! Hvart skulle man vända -sig för att icke skrämmas af hot? Upp mot vårens stormdrifna, oroliga -himmel, ned mot den frusna, svarta mullen, ty rundt omkring var död. - -Och bortom allt detta, i norr, där man anade tyngre och trögare luft och -fuktig köld, där var det än värre. - -Bondhopar, förda af röfvare och dårar, som drogo mot det heliga landet -med en gås eller en get till vägvisare, vältade fram på måfå, och -tjutande i rå och grym extas, kastade de sig öfver städernas judar och -klubbade dem till döds. Då stego där skrik mot Messias, rådlösa vilsna -skrik, och där fanns intet hopp, och män stucko knifvar genom sin -blottade hals, och kvinnor bundo tunga stenar under brösten och störtade -sig i Rhen. Och de redan förfärliga ryktena blefvo än hemskare, -skymtande fram, som de gjorde, ur rymder, dem fantasien fyllde med -jättelika, oformliga skuggor. Det var knappt till att bära. Det hotade, -det kom närmare, det hade visshetens tyngd i sina krossande ljud. - -Då steg där en rörelse och ett sorl ur trappan och böljade in, Menahem -var där, var strax midt ibland dem. Den svarta kappan hade han kvar på -sig, och dess gula märke brände här i allas blickar, som om de aldrig -sett det förr. De hviskade och hotade och pekade, några ropade det lågt -till honom, men de flesta tego i oro, -- hvad menade han med detta? -Ussia lutade sig mot grannen, han hade förstått af sorlet. - -»Har han märket på», frågade han gällt. Sedan vid bekräftelsen, kiknande -af skratt: »Bra! Bra tänkt! Så skall det vara vid vår segers fest! Att -icke jag gjorde det! Att icke jag kan se det! Säg mig, har han det som -en stor gul klöf?» - -Menahems stämma steg öfver bullret. Han var midt framme i rummet, vid -bordet. - -»Ni se på min dräkt, som om aldrig en jude gått på er gata! - -»Ha Ni aldrig burit en kappa, godt folk? Ha Ni aldrig krupit in i den, -när Ni bugat Er? Ha Ni inte kännt brännmärket på axlarna, ha inte edra -hustrur fått gula liljor till gåfva på sin bröllopsdag, ha inte edra -mödrar sett på gula liljor, då Ni lågo ofödda i lifvet, bära Ni inte -alla svedan af gula liljor i ert innersta? - -»Tro Ni, att icke vår Gud har sett dem förr, tro Ni, att han rymmer från -bordet för trälmärket, som har ropat om er skam i hundrade år? - -»Jag säger Er, folk, från Er har han vändt sig i leda och förakt, från -trälens märke i ert hjärta på gator och torg, i handel och vandel, i -låga tankar och krypande blickar. - -»Nu, nu skulle det kunna flamma i hans syn som löftets lågor, om I -lyftaden det högt med ett skri: se, här är det, här ha vi burit det, här -kasta vi det och trampa vi det, här är vår skam slut, till din ära, -Gud!» - -Han lät kappan falla, allt som ropet vidgade bröstet, och axlarna drogos -tillbaka, så trampade han på den, där den låg. Det fanns icke en af dem -i rummet som sågo, som icke kände sig skakas af beundran och sorgsen -längtan vid hans ord, men intet öga brann af hopp ännu. - -Då lupo Menahems blickar snabba som eld omkring, han vägde i en blink -stunden på våg, så kastade han djärft sin största tärning. - -»Ni äro icke här för att fira passah-festen; det kunde hvar och en gjort -för sig och krupit tyst i sömn på. Ni äro här för att välja en man åt -dem däruppe, en man att skymfas i deras kyrka. Chiskija nekar, det veta -Ni. Är det någon af Er som godvilligt träder i stället? Du Mar-Isaak, du -Esra, du Petachja, du Chaanan, är det någon af Er som vill?» - -De tryckte sig alla samman, krypande i skam, det var som om hvart ropadt -namn tryckt ett hett järn i ägarens panna. Då fortsatte han långsamt och -fast: - -»Jag, Menahem, gör det, om Ni vilja. Jag tar på mig min kappa igen, jag -böjer hufvudet och går uppför backen, jag vänder min kind till, jag slår -icke igen, jag hör deras sång och ser deras gyckelspel och äter min egen -röst och ser ej upp till Gud. Jag bränns af deras vidriga andedräkt och -pressar läpparna hop, jag vänder kinden till och tar er skam. - -»Om Ni vilja det, om Ni vilja, -- säg ut!» - -De störtade fram mot honom i _en_ impuls, som om en lina sträckts rak -bakom dem. _Det_ kunde ej ske, _det_ fick ej ske, då vore allting slut! -De sträckte händerna ut mot honom. - -Och Menahem lockade och snärjde med blicken, men rörde sig ej. - -»Säg ut, om Ni det vilja!» - -Det blef ett rosslande skri som med möda slet sig löst och liksom -redlöst vacklade. »Nej, nej!» - -Då skrattade Menahem vildt i glädje, hans läppar lyste röda som blod, -hans ögon blixtrade, han rörde händerna, som om han besvor och band. - -»Och Ni vilja icke, Ni vilja icke, ingen af Er vill bära den skymfen?» - -»Nej! Nej!» - -»Ni äro trötta att buga, trötta att krypa. Ni vilja möta hot med trots, -Ni vilja sätta foten fast i marken, Ni vilja skaka håret ur synen, Ni -vilja känna luften spela och sjunga kring Er?» - -»O, om vi vilja!» - -Då lät han händerna falla och hela sin min falla, sträckte ut armarna i -famnande kärlek, log; -- hela hans själ var i hans ögon. - -»Så vet då, hvad jag vet! - -»Ni ha hört det alla, Ni ha sagt det alla, men ingen har känt och vetat. - -»Den är kommen, tiden, den brister ut som en blommande skog. -- Kanske -just nu! Kanske står den redan i prakt, men solen är icke uppe, och -ingen kan se det. Ut att se det, ut att känna det, ut att möta solen! - -»Så kasta vi vår dräkt och trampa den bakom oss, så skudda vi af oss -stoftet från vår mark, så lämna vi med snabba steg vår förnedrings land! - -»Det är icke här, han kommer, Messias, han smyger ej in under trånga -hvalf, han klappar icke på smutsiga dörrar, han ropar, det är vi, som -skola komma. - -»Han ropar i våra fäders land, hans rop är starkt, och timman är beredd -och aftalad, -- upp att höra, närmare, närmare! - -»Öfver alla mörka länder lyssna de nu, öppnas nu portar, eka nu hvalf af -steg, jubla nu vägarna under fötters dans. Det rinner mot Kanaan, det -väller från berg och hålor, det rinner samman, det flödar och svämmar, -det brusar mot Kanaan, det vältar mot Kanaan! - -»Det bär öfver fält och öknar, det skrämmer upp skogarna ur sömn, det -väcker rop ur mullen, det går genom floder och sjöar -- vattnet står -tornhögt och lyss -- det brister in öfver landet genom fyra portar, -norrut från Syriens pass, söderut, österut. Under kerubernas lyftade -gyllene basuner, framsträckta, närmade hvarann, bär det in, under -metallens klingande rop bär det fram. - -»Vi lyfta våra händer att skyla oss för glansen, att täppa våra öron -till -- det hjälper ej! Rymden är dallrande guld, klingande guld, den är -i oss och glittrar under ögonlocken och jublar i hörselhvalfven. - -»Och där är Messias! - -»Ni skälfva likt fåglar som breda vingarna ut, men icke töras falla. Det -är långt och svårt, tänka Ni. - -»Tro Ni då, att Messias skall stå ensam där i sitt gyllene land, tro Ni, -att basunerna skola ljuda och få igen blott ekot af sitt rop? - -»Det är passah, Ni fira, stafvar ha Ni i händerna, men den dagen ha Ni -glömt! - -»Se, sjufaldt mörkare är det nu, sjufaldt ljusare skall morgonen bli, -- -tro Ni då ej, att den ger vingar? - -»Nu draga vi ut, en ringa hop från Nérac, vi ila utför berget, vi kröka -med floden, där kommer en hop från Argonne, vi smälta i hvarann och -välta fram och växa; där är vägen från södra bergen, där är Ibarr och -Mangeac. Solen går upp, och vi äro många, allt är väg för oss, ingenting -är mur -- skulle väl Messias stå ensam och vänta? - -»Jag har sett honom, en morgon såg jag honom, när jag fastat i trenne -dagar. Hans kommande såg jag, alla ha Ni hört det, ha Ni ej också trott? -Och Ni ha hört, att rundt ikring är man nu redo, är man nu på väg. - -»Så kasta, hvad hvar och en har tungt, så tag hand i hand och kom! Vilja -Ni icke?» - -Om de ville? De voro alla hans. Men språnget ut i mörkret! - -Nu ringde det tungt genom luften därute, det var eldsläckningssignalen -från kyrkan. Man var beredd därpå, och hade bommat fönsterna tätt, men -instinktmässigt beredde sig många att släcka de ljus, som brunno. - -Då grep Menahem deras klenmodighet, som en falk sitt byte. - -»Låt deras bjällror skramla», ropade han, »detta är passah, hvad bry vi -oss om klockor! Detta är passah! Här brinna våra ljus som löftets -stjärnor. Hör, hur doft och svagt det ringer! En och en fara tonerna ut -och sjunka som trötta fåglar, mörkret tar dem, mörkret kväfver dem! Det -är något annat som susar genom staden; kunnen I känna, hur det stryker -utmed muren, kunnen I höra dess andedrags sugning och händernas -trefvande, kunnen I ana blickarnas förfärande djup? - -»Det är Herrans ängel. -- Ha Ni blod på edra dörrar, ha Ni bugat Er ned -för Jehovas väldighet? - -»Nu glider han uppför floden, den piskar i skum under hans fötter, och -vinden står honom mot och brottas. Han trampar den ned i vattnet, och -den dränks i bubblande, han gör ett kast med vingarna och skjuter ned, -han är öfver dem alla, mordängeln är där! - -»Så sträcken armarna mot höjden och gå och lämna hans vredes ort, bakom -Er tager Gud hämnden! Så dragen ut i natten med purpurkläder och plymer -och vidgade ögon mot öster, dragen ut med glädje och triumf, framför Er -bereder Gud Ert land!» - -Nu var folket omkring honom likt vatten, drifvet af vind, rest upp och -svällande -- skulle det falla tillbaka som dyning, eller ryckas fram i -stormflod? De trodde honom, deras ögon brunno, deras kinder brunno, -händerna knötos, och knäsenorna darrade, men vid nackhåret hängde -tyngder af tvekan. - -Då sprang Rahel fram, böjd och skälfvande som ett rö i storm, hennes -händer sträcktes famlande ut, hon var så spröd -- det var, som om hon -hölls upprätt af sin glänsande blick blott och hängde vid hans med -osynliga band. - -Hon ville sjunka ned och kyssa hans knän, hon kastade hufvudet bakåt med -pupillerna stela -- »Du, du, du!» -- hon kunde icke säga mer -- »Tag mig -med, tag oss alla med!» - -Och nu föll floden och brusade samman i jubel och larm, och han lyftades -högt. »Upp, upp! Tag oss alla med!» - -Menahem sträckte sin hand mot Rahel, stödde henne ett ögonblick och -lämnade henne. Hans seger var vunnen. Allt var hans. Nu bort, på stunden -bort! Voro de beredda? -- Ja, ja! Armarna mot himlen, blicken framåt, -sång i hjärtat, åstad, åstad! - -Blott spridas en stund likt en eld, som samlar styrka, -- fordon åt -sjuka och små, högtidsmycken åt Herran! -- så samman igen, -oemotståndliga, enade och snabba! - -Där ljödo röster till varning, de slogos ned. »Stanna Ni här att slaktas -och multna! Här är döden, här är skammen, stanne den som är klenmodig -och älskar att dö i förstockelse!» -- De ville det ej, de följde med, de -skakade sina stackars fruktande hufvud, de voro stumma af skräck och -längtan. - -Blott Ussi stod lugn och hånande. - -»Gå Ni», sade han, »jag följer ej! Men det fröjdar mig, att Ni gå ty -luften är sval och bra för en vandring. Jag väntar här på Messias, -kanske får han tid att komma hit, han känner ju vägen! Jag är trött och -sofver en stund. När Ni komma igen, skall väl någon vara här och säga: -välkomna!» - -Och de skydde honom som pest, de voro rädda att höra hans ord. - -Menahem visste ej därom, han bar maktens börda, gaf sitt mod och sin tro -i strömmar af ord. Han sände ut bud att samla alla och göra alla redo, -han beskref vägarna och nämnde de invigdes namn, som beredde folket i -grannstäderna, och mötesplatsernas namn. Han darrade af ifver och -glädje. - -Så voro de samlade alla, hela gatan var fylld af steg och hämmade -röster. Menahem ilade ut på trappan, hans röst flämtade; mot ett lås -hade han rifvet handen i blod. - -Som han stod där mellan tvänne facklor med den mörka hopen under sig och -natten framför sig, log han af triumf. Där i dunklet och kvalmet låg -deras förnedring som ett tomt skal, där multnade alla dåd af låghet och -skam, där ekade tomma kamrar bara under minnena af gråt och nöd. Det -drogs i djupet med den svällda flodens brus, det sträckte händer upp ur -hvirflarna och drogs ner och kväfdes och dog, det hade mörkrets eviga -insegel öfver sig. Bakom dem, bakom dem allt! - -Så ville han ge åt allt, hvad han tänkte och förnam, en enkel form, som -alla skulle fatta i en gemensam mäktig känslodarrning. Han sträckte sig -så lång han var och ritade med sina blödande fingrar ett jättestort kors -på dörren. - -Då gick där en rörelse genom hopen, och hufvuden böjdes under -fackelskenet, och alla förstodo. Det var afskedet från deras plågors -ort, det var försoningsoffret till vredens Gud, det var den röda -flammande triumfen, som väntade dagens sol för att lysa. - -Och Menahem gömde handen i kappan och sträckte den andra ut och pekade. - -»Där», sade han, »där är vägen till löftets land! Nu icke ett ord, icke -en blick tillbaka! Släpp mig blott genom Er till spetsen! Och så, ut i -mörkret!» - -Så drogo de ut ur staden. Murarna suckade af trampets genljud, hjulen -gnisslade, kring deras hufvud och skuldror vek mörkrets orörlighet -undan; där den svarta hopen skred fram, var det, som om jorden själf -rest sig i kamp mot natten, i kamp mot döden och böljade fram i en bred -våg. På himlen lyste blott tre stora stjärnor, matt, men så sällsamt -lugnt. De gingo utan ord, men i tystnaden slogo deras hjärtan i samma -slag, och de hörde och kände dess doft klappande takt. De gingo hand i -hand, de gladdes åt hvarandra, de stödde åldringarna, de sköto framför -sig vagnarna med barnen, några slogo armarna om hvarandras hals. - -Vägen var lätt, nedåt gick den, det var som vingar under hvar fot. Där -trädsnåren slutade, låg flodstranden brant på sidan och en öppen vidd, --- järnfärgadt stelt och stort allt! De drogo förbi. Kring de tre stora -stjärnorna kunde skönjas allt flera och flera. - -De voro ej längre rädda för upptäckt, de kunde tala högt, men de hade -intet att säga. De lutade blott hufvudena bakåt och andades djupt och -sågo rätt öfver sig den allt tunnare natten. I spetsen gick Menahem, -gick liksom ständigt stigande mot ett fjärran mål. Bland de främsta -efter honom var Rahel, hon såg blott på honom, och hon ändrade tyst sin -plats, så att hon ständigt hade en af de bleka, stora stjärnorna rätt -öfver hans hufvud, och hon skalf till af glädje hvar gång, den åter var -där. - -Där vägen krökte öfver floden, borde de kunna se sin stad. De vände -förströdt sina hufvud, men där var ingenting. Något svart bland de -svarta bergen, några brutna och vilda linjer, som lågo skarpare än -annars, emedan inga nakna träd voro däröfver -- det kunde vara klippor, -allt. - -Kanske var den borta helt och fanns ej längre, kanske hade den aldrig -varit annat än en pinodröm? - -Och öfver brons timmer dånade deras steg; i ett doft jubel, en rytande -triumf steg ljudets tunga fanfar och dog bort i smattrande tramp på -stenen. Under dem gled flodens tröga, mattgråa vatten, en bädd af dimma -och ovisst dunkel, framför dem stod en port af träd, två långa rader af -mörka stammar som rycktes med af farten och lyfte sina slingrande rötter -till marsch. - -Och Menahem talade i korta brutna satser, liksom glimt ur täta moln -- i -våldsamt stigande syner. De främsta hörde och drucko in hans ord, och -när hans röst sjönk till kort hvila, spredos de bakåt från mun till mun -och sorlade och lyftades högt. Det blef liksom strofer i en hymn, burna -och sammanknutna af musikens sträckta armar. - -Och Menahem talade: - -Deras land, gult i aftonsol, ett brinnande bål mellan bergspassens -vikande blåa murar! Han såg det, och han såg kerubernas spända kinder -och lysande blickar och ullhvita hår. Hvem vill vara den första att -känna deras svala kläder fläkta dammet från sin böjda panna, hvem vill, -hvem vill, hvem vill? - -Deras jord, deras jord, som lidit och suckat! När man kastade sig ned -och grep en handfull mull, då rann där blod ur, men den rann ljus och -ung nu och doftade som blommor. Hvem vill vara den första att lägga sina -slutna ögon emot honom och sofva sig sund på en natt, hvem vill, hvem -vill, hvem vill? - -Deras synd, deras tunga synd! På vägen den, under fötterna den! I -hålornas mörker flyr den, mot törnen slits den i stycken, i mörka -tjärnen och träsken drunknar den under gråt. Och bort ifrån den och bort -ifrån den och fram och fortare fram! - -Deras dag, deras första dag! Ljus intill yrsel och famnande glädje, -syskon som mötas och röster som domna i förvirring och ögon som se och -se och se! - -Framme i de första leden hade någon höjt ett slags fana, kommen, man -visste ej hvarifrån, ett fälttecken, med små klingande klockor; den -skymtade öfver massan som ett ting med vingar, ett sjungande ting. - -Och Menahem talade om Arsareth, rubinlandet, -- knappt hade de hört -namnet förr i den halfförglömda sägnen om Esdra, -- han talade i korta -ord, liksom i skri. - -Arsareth, rubinlandet, högt på bergets gula trappor -- stillhetens vida -luft! - -Hvad var det? Man förstod ej, men lifvades som af trumpeters klang af -ordets stolta ton. Ett under, ett under däri? - -Och fram gick tåget, och tunnare och klarare blef natten, nu sågo väl -tusen ljus dit ned! Och framåt gick det, uppför höjder, ned längs -frostljusa stigar, och timmarna rullade fram. - -Nu var där trenne vägar. Här skulle de möta den närmaste flocken, eller -höra dem nalkas eller ana deras jubel långt framåt. Men där kröp blott -en ensam man ur snåret. - -»Menahem», ropade han, »Menahem, vänd om! De vågade ej, de trodde ej, -- -här är krigsfolk ute, de ana något, de kunna draga hitåt ...» - -Då föll den sönder, deras spänstiga styrka, då brast klangen i deras -ord. Där blef spridda röster och rop, där blef tvifvel. - -»Vägen stängd! Och redan, redan nu! Hvad kände vi, hvad fruktade vi?» - -Men Menahem ropade: »De trodde ej, de tordes ej! Så blir sorgen deras! -Fram igen!» - -»Men vägen stängd, men krigsfolket?» - -Han spratt till som för en stöt och strålade upp i glädje. - -»Guds tecken, Guds tecken! Ett större under vill han göra med oss! Folk» --- han sträckte båda sina händer ut -- »ditåt, ditåt är vägen!» - -»Men det är hafvet, det är hafvet!» -- I rösternas tungt suckande sorl -var redan dess brus. - -Han ropade högre än. - -»Ditåt är vägen, där, där! Ha ni aldrig hört Mose namn? Ha Ni hört om -Esdras tåg, de tio stammarnas vandring, ha Ni hört om Arsareth och de -vida vattnens flod? - -»Folk, där är vägen!» - -Och han skyndade fram; brant var sluttningen, bredvid honom dansade och -vacklade den klingande fanan; i den ljusnande luften anades färgerna nu. -Ur snårets mörker sköt ett moln af fladdrande vingar upp, -- det var -flyttfåglar på väg hemåt, lärkor, under natten funno de sin väg! - -De följde honom, allt folket, åter ekade jorden af tramp. Närmast honom -väfdes åter de brinnande orden i hvarann. - -Men bakom var där tvifvel. Hvart bar det? Var det annat än hafvet där? -Hvad ville han, hvad visste han? - -Man var trött också, trött i knäna, trött i pannan -- hvad var det för -ord han sade? Kanhända hade han skepp där, hans blickar voro ju så -sällsamma, allt kunde ske! Kanhända var det förtviflan, han förde dem -mot, likagodt! Den voro de vana att bära, den var bakom dem också, -öfverallt! - -Och tyngre blefvo stegen, fast vägen bar nedåt, flera blefvo grupperna. - -Men Menahem visste det ej, han gick som förr, han talade ord som förr; -öfver hans hufvud klingade klockorna och lyste -- för Rahel -- en stor -flamliknande stjärna. Hon hade knappt hört afbrottet, knappt förstått. -Nu förstod hon af luftens sus, af stegens rytm, att det bar mot större -under, större tro, och hon kände sig ha den och var lugn och leende -glad. - -Och alltmera berusande stego Menahems syner! - -Arsareth i purpurglans! För större under, större mål! Arsareth och -storhetens tysta vidd. Under våra fötter allt! Som slitna kläder falla -från skuldran, som svepet fallar från blomman, bort med allt, som band! -Vår värld en syn från bergens torn af blåa, fjärran linjer och dallrande -ljus, vår bön en flamma, som stiger i stilla luft, vårt lif en sång! - -Och hans närmaste unga böjde sig fram mot hans ord och anade och ropade -dem högt med armarna om hvarandras halsar. Nu började ljuset bryta fram -ur luft och mark, snart skulle solen vara där! Det var färger i ljuset, -röda dukar, glitter af guld, fladdrande band och hår. Det var mera färg, -blått och grönt, det var siden, som slog för knänas stötar, det var -dansande fötter och röda läppar och ögons glitter. Öfver Menahems hufvud -var stjärnan borta, en döende hvit glans, en smältande flinga, -- men -fanan var purpurröd med ett glimmande märke i, hufvudet var stolt och -spänstigt lyft -- åh, hans hufvud! - -Det var ljus öfver dem därbakom också, men icke samma ljus. Ett hånande -klart ljus! Ett ljus, som smög sig in efter förkrympta, smutsiga -gestalter, dem färgerna skreko mot, ned öfver gula ansikten, öfver -munnars veck, som redan voro trötta till döds, öfver blickar som -stirrade i vilsenhet och hade gråten eller hånet nära. - -Men Menahem såg ej bakom sig, ej heller de, som voro närmast honom, -Rahel såg ej bakom sig. - -Rätt fram var där ett sken mellan täta snår och en sällsam, stor -luftning, en lätt köld. Rätt fram var där en molnvägg med flammor öfver -likt en tigerfläckig fäll. - -Det spridde sig och brann från flamma till flamma -- hur det blänkte, -baneret, hur det glittrade Menahems hår! Det smälte, det var en röd -rymd, det var solen. - -Mot det bländande hvalfvet vingar som glänste likt mörk metall, stora, -långsamma vingar ... - -De vandrande hejdade sig i hänförelse. »Se örnarna! Se, örnarna!» -- Så -störtade de framåt, nedåt. - -Då slog där emot dem en ny brand, nu först glödde det helt, -- hafvet i -lågor och svarta linjer himlen en öppen rymd af eld -- solen, Arsareth. -Arsareth! - -Men bakom dem ett skri af oro och nöd: Inga skepp, ingen stig, ingen -räddning, hafvet! - -Då sprang Menahem tillbaka, upp på en sten, handen ut mot vattnet. - -»Förlåtet är er rädslas skrik, men ha Ni då glömt, hvad tid det är? Är -det ej passah och samma nöd som då och samma Gud? - -»Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig och ängslades och djupen -stormade. - -»I hafvet var vägen din, och i stort vatten din stig, och därunder är nu -ditt fotspår. - -»Folk, folk, Mose folk, där är vägen, där är undret och befrielsen, där -är landet och segern och triumfen och tusen års aning och väntande dag. -Nu följ utan en tvekan, nu språnget ut i det okända, nu tron på en -allsmäktig Gud! - -»Bakom är oändlig sorg och skymf, framför Er oändlig glans. Hvem vill -vara den första, hvem vill, hvem vill? Där hans fot slår ned, blir -djupet banad stig. Fram!» - -Han sprang ned från stenen och längre ned, hans kinder lyste brinnande -röda, hans ögon glittrade vilda och stora. Där sprungo andra med, där -fladdrade hår, där lyftes armar, -- man såg dem ej, allt var eld! - -Då slog fasan som en flod öfver dem som stannade kvar, då skrek -förtviflan i deras öron. En dåre, en dåre var han, en ond ande, hvem -visste ... - -Mot döden lockade han, mot oändlig fasa dref han, och hur stark hade -icke hans makt varit! -- Bort, ögonen ifrån det, bort, fly! - -Och man förlamades af rädsla att dragas med och slog händerna mot -ansiktet och föll mot jorden eller vände om och sprang med skrämseln -jagande öfver sig. - -Där bakom ljöd det ett plask och ett skri, ett vildt skri af jubel eller -smärta, och skenet var gulare -- solen var helt uppe. Men få sågo sig -om, skräckslagna flydde de, krälade de uppför branter, kröpo de med -sargade knän och rifna händer tillbaka mot påskens skymf och Ussias -hälsning, kanske mot plågor och död. - -Men bland dem var icke Rahel. Tätt intill Menahem hade hon ilat fram, -med läpparna öppna; ett tiotal andra voro där heller ej. Man hade ej tid -att begråta dem, man flydde i rädsla för sitt lif. - -Och så hunno de hem och lefde samma lif som förr och trampades i skymf -och smuts och åto sitt bröd under suckan. Men i de stunder, då sorgen -gjorde sinnena stora, sågo de för sina ögon den nattens glädje och -berusande hopp, och hörseln fylldes af fötters tramp och segersångers -böljande ljud och klockors klang och vingars slag, och de hade för sig -hafvet, flammande rödt i morgonsol, och de visste ej, om det var lif -eller död däri. - -Så småningom blef det till en sägen, att de nått fram, de unga och -förtröstande som störtade sig ned. Icke till fädernas land, ty ingen -hade ju hört rykten därom, men till okända trakter, där all sorg är -fjärran och vidden stor, till Arsareth, det sällsamma sagolandet, -rubinlandet, som glänser och lockar i morgonljus. - - - - - Falken. - - -Renauds ögon togo färg af dagern, domnande matta och mörka i skymningen, -lysande, smältande guld, när solskenet svepte öfver hans hår och -sträckta hals, gnistrande i vidgade och krympta flammor, när de spejade -öfver fälten med blå dimma mot morgonrodnadens sneda ljus och hararnas -prassel i snåren och skrämda fåglar och gungande kvistar. - -En lat och stolt blick, reflex af förgylldt stål på hvilande dolkfäste, -af lyckoslant på zigenarflickans bruna bröst; lat och stolt var också -rytmen i hans nakna fötters gång, eller armarnas linje, när han lade sig -rak i hettan med händerna under nacken och hörde hornen jubla på afstånd -och marken darra för jägarnas ridt. - -Men, när det så blef tyst -- en underlig spänd tystnad, liksom sträckt -ut i ett spetsigt hvalf af orörlig väntan, med tvänne svarta, krympande -fläckar, som stego i kretsar högst uppe, -- då vände Renaud sig ditåt, -lutad på armbågen, med ögonen stora och läpparna halfslutna. Och när -punkterna stötte samman och föllo, den ena sviktande i veka bukter, den -andra skarp som ett spjut ständigt öfver, och den blåa luften åter klang -af röster, och ryttarna sprängde fram att se falk och häger sluta sin -strid, då sprang gossen nära. Och han skrek af fröjd, när falken lyftes, -ännu darrande af ifver, på sin herres handske, med vingarna hängande och -ögonen blinda under hufvan. - -Ofta följde han med till sire Enguerrands bakgård och såg falkenerarna -bada jaktfåglarnas gula fötter i metallskålar och torka dem -omsorgsfullt, som vore de furstebarn, med hvar sitt märkta kläde, och -smeka deras halsar, tills de slöto de nakna ögonlocken och drömde mot -vårdarens axel. - -Och Renaud skulle gärna gifvit tio år af sitt lif eller ett af sina tio -fingrar för att få hålla dem så, de stolta, tysta djuren, men de fingo -icke röras af hvem som helst, de voro ädla. De hade hvar sin handske, -sirad efter rang, hvar sin hufva med spetsmönster på, hvar sin särskilda -föda, och man talade med dem på ett sällsamt, ålderdomligt språk med -snirklad etikett. Renaud nästan rodnade, när han mötte deras stora ögon -med likgiltig, lättjefull hvila i, och mest för sire Enguerrands hvita -islandsfalk, som hade röd purpurhufva med guld, röd purpurhandske, en -rem med silfverbjällror om foten och en blick af trött förakt och -hjältesagors gula sol. - -De unga fåglarna, som ännu skälfde af raseri öfver fångenskapen och -drömde om fria jakter under hufvans natt och reste halsfjädrarna för att -skrika och tämdes med svält och mörker, dem fick han ibland lyfta ur -buren. Han fick visa dem dagern och se dem vackla med blinda ögon först -och klorna spända in i hans handled, lugnare sedan, när pupillerna -krympte, och nästan smeksamma, när han räckte dem en bit varmt, blodigt -kött, -- men dem höll han ej af, dem tröttnade han snart på, och han -lärde sig fort att se, att ingen hade islandsfalkens bröstmuskler af -stål och långa breda vingar och hvilande styrka. Men det var roligare än -något annat att se på, hur de öfvades till jakt efter kung Modus' visa -regler, när det gått om en tid, så att minnet af frihet värkt bort, och -de sutto där tunga och blinda och dåsade på sina pinnar. - -Först gällde det att vänja dem att flyga igen, men med snöre om foten, -tills de lärt sig att vid falkenerarens rop slå ned på den röda -klädesbulvanen med ett par stora hägervingar, som han svängde i luften -vid en rem i konstigt afmätta kretsar -- vackert var det att se! -- och -vid hvilken han bundit bröstet af en vaktel eller en del af en kyckling, -som falken sedan förtärde med raseriet öfver fångenskapen domnande i -blodtörst. Snart voro de så vana vid det, att de aldrig sträckte ut -snöret ens, att det aldrig glimtade till i deras ögon af vildhet; de -spejade genast lugnt mot lockbetet och stego blott för ordningens skull, -och emedan man väntade det af dem, uppåt i en krets för att så -lättjefullt och kokett skjuta nedåt i en vid svängning; och när de miste -snöret, tycktes de icke känna det. - -Nu var tiden inne att öfva dem till jakt, hvar på sitt byte, de mindre -på vaktlar, på rapphöns eller sparfvar, de större på harar eller hägrar -eller glador, de oädla gladorna som hade kråknatur till sina starka klor -och näbbar och aldrig kunde tämjas att äta vid ridderlig taffel. - -Först fingo de bulvaner, som liknade bytet, med ett stycke älsklingsföda -inuti att leta upp, sedan lemlästade kräk, som de kunde slå klorna i -genast och slita upp i halfväckt raseri, så allt svårare rof att fånga, -tills de lärde sig att åter njuta af jaktens tjusning. De gamla vilda -instinkterna vaknade igen i full styrka, men behärskade och förädlade, -så att de lugnt släppte det döende bytet efter en kort rusdryck af blod -och åto blott från sina sirade fat, utan ifver, som det passar sig för -riddares fåglar. - -Och deras ögon blefvo lata och stolta och togo färg af dagern, svarta -när hufvan lyftes af, ljusnande till smältande guld, när de stego i -solljuset, brinnande af gnistor öfver rofvets skrik. De lutade sig -smeksamt mot Renauds bruna hand, men ingen var som islandsfalken med -trött, konungsligt förakt i blicken, och han var led vid dem alla, -tryckte hårdhändt näbbarna till, när de ville leka, och kastade undan -dem vårdslöst och härmade gladans skri, så att de skälfde i oro, och -lämnade fågelgården med männens svordomar efter sig och det vida, bruna -fältet framför sig. - -Sire Enguerrand red hvar dag ut på jakt och oftast med den guldstickade -röda handsken på, ty endast islandsfalkens bjällerklingande flykt kunde -väcka sång i hans inre och komma honom att andas morgonens skarpa, lätta -luft med glädje, som drucke han ett lifvande vin. En dag hade falken -kastat hägern blödande i en sump bak ett skogssnår, där jägarn fann -honom och knäckte af hans hals, men falken själf var borta, antingen han -lockats af ett nytt rof eller skytt det bruna vattnet, eller af en nyck -låtit sig lyftas och ryckas med af blåsten, -- fåfängt sökte man, -fåfängt ropade man de vackraste namn, fåfängt lät man hornlåtarna studsa -mot hvar höjd. Sire Enguerrand slog öfverfalkenerarens darrande mun i -blod med den röda handsken och red hem i sträck öfver tufvorna med -läpparna ännu skarpare slutna och ögonlocken ännu dystrare sänkta öfver -loja pupiller, -- och falken fann man icke. - -Men Renaud fann den, snärjd in vid fotremmen i en nyponbuske, orörlig, -väntande hungersdöden med fast grepp om grenen, den ena vingen hängande, -den andra trotsigt lyft, det smala hufvudet hotfullt sträckt framåt med -ögonen spända och näbben hvass, -- vacker var han bland de blodigt röda -bären. Renauds hand darrade af ifver, när han löste remmen ur taggarna, -när bjällrorna skramlade om hans fingrar och ringen med sire Enguerrands -märke, och han skrek af glädje, när de hvassa klorna skuro in i hans -seniga arm, och den var hans, falken med det bredaste bröst och de -längsta vingar och de stoltaste ögon af brinnande guld. - -Den var så mycket mera hans, som han aldrig skulle kunna visa den för -någon, ty han visste, att stränga lagar skyddade riddarnas nöjen. I -skogen skulle han bygga en bur åt honom, tidigt på morgonen skulle han -smyga dit, innan fågeln skakat kölden af sig, på fälten skulle de följas -åt med spejande blickar bort mot hvitaktig rymd, de skulle få hvarann -kära, där de läto solljuset stiga och sjunka öfver sina hufvud och -vinden rycka deras tysta tankar med sig, och aldrig skulle falken sakna -sin röda handske eller sin pärlprydda hufvas tvång. Han band honom igen -och sprang ned mot tjärnen, snart kom han tillbaka med en stenad and, -och falken tog den, och Renauds hjärna domnade af berusning därvid, ty -det var tecknet på, att den ej föraktade honom, och att den ville vara -hans. - -Och hans blef den, den böjde sitt hufvud lyssnande framåt med vakna, -lugna ögon, när frostiga grenar knäcktes under hans steg i morgonens -tystnad, den sprang lätt ned ur buren och sträckte sig mot hans hand och -slog med vingarna som för att flyga, men den flög icke -- det var bara -en maning -- och så skyndade de ut till hedarnas sakta ljusnande vidder. - -Deras ögon spejade skarpa mot dunkelröd himmel. Svarta lågo kullar och -glesnande snår, och träden sofvo med grenarna tunga af tysta fåglar. Men -ljusare blef himmeln, flammande i guld och rödt, och blåa blefvo fältens -linjer, och ugglan strök tätt öfver marken, sökande sitt gömsle, och -dagfåglarna sträckte på sina vingar och pepo sakta af köld, och mörk -skar deras flykt in i glimmande luft. Men Renaud och hans falk gingo -snabbt förbi, ty det var sparfvar och trastar, icke rof för dem. Nere -mot träsken drogo redan hägrarnas skrin och långa vingslag sina vida -kretsar, där var deras byte. Där kastades falken uppåt med bröstet redan -spändt och vingarna färdiga att slå, och Renaud såg honom förgyllas af -sol, stod med blinda ögon och svindlande hjärna, medan fågeln krympte -mot det djupa blå, och hörde hur klangen af hans bjällror gäckade -hägrarnas rop. - -De snurrade som hjul i sin förfäran, än ville de skjuta ned till -stranden och gömma sina långa halsar och dumma, rädda hufvud med den -bakåtsträckta tofsen under mörka trädbangar, än sökte de i tvekande -ovisshet att stiga upp i skruflinje, förlitande sig på sina breda vingar -att hinna högre, än fienden kunde följa, och de sviktade som rön af -bleka hjärtans skrämsel. - -Men falken valde från början en af de starkare, en af dem, som genast -flögo mot höjden, ty han älskade att pröfva sin kraft och känna skarp, -lätt luft under vingarna, och han lyfte sig så snabbt och rakt, som hade -han kretsat kring en solstråle. Snart var han öfverst, mindre än en -sparf syntes han, men något i vingarnas hållning, i kroppens samlade -styrka kom en att ana hans ögons gnistrande vildhet och hans sträckta -klor, -- och med ens föll han, tung som stål, på rofvets värnlöst -uppåtvända hals, och de sjönko som en enda sten, knappast hvirflande en -vingbredd ens. Då sprang och simmade och vadade Renaud för att hinna -fort fram, innan den af stöten döfvade hägern hann att samla sig och i -förtviflans vildhet bruka sin hvassa näbb. Och falken gaf dödshugget -skarpt och snabbt och vände sina stora, redan lugnade ögon mot sin -herre, ty han älskade ej att sudla sina fjädrar med blod, och väntade -att få det varma hjärtat räckt till sig. - -Sedan flög han ej mera för dagen; när Renaud kastade honom och sprang -med ett lockrop, tog han blott ett par vingtag och satt åter på hans -axel med stolt kyla mot gossens skrattande ansikte; han tycktes förakta -all lek, och Renaud slutade snart därmed, och hans blick fick falkens -fjärrskådande allvar. Han fick den kärare, än han haft någonting, det -tycktes honom, den var hans egen själ, hans längtan med breda vingar och -segerviss blick. Men det var smärta i hans kärlek, dyster förkänsla af -en olycka, och han fruktade ibland, att fågeln skulle flyga från honom i -likgiltighet, försvinna i ett gäckande ljud af bjällror, och det skulle -bli som döden, så tomt. Eller det tycktes honom, den var äran, glänsande -af solljus mot blå luft, som hvilade ut till nya färder på hans skuldra, -och midt i hans glädje tryckte honom hans ringhet, och han vågade -knappast se på den, och det sved i hans hjärta, att den aldrig ville -dela hans fröjd, att aldrig dess blick ville smälta i värme mot hans, -och han flydde till drömmarnas vidder. - -Han lade sig ned midt på heden med röd ljung under sitt hufvud, och -molnen gledo förbi som människoöden, tunga och lätta, samlade inom fasta -linjer eller spridda i flykt, ständigt med vindens osynliga hand mot sin -skuldra, och buskarna lutade sina prasslande gyllene kvistar, och Renaud -berättade sagor för falken. - -Kung Artus var kommen igen, ur Bretagnerhafvet räcktes honom åter hans -svärd Excalibur, blått som natthimmel i köld, hans tolf riddare lyfte -sina tunga hufvud från stenbordet och skakade sömnen bort, marken sjöng -under deras steg. Gareth var med, furstesonen, som tog köksdrängens -kläder på och vände Lynettes klingande hån till kärlek. Renaud var också -med, var ädel född, och hästen dansade under honom, och falken, som nu -sof med hufvudet sänkt, satt högt på hans hand och sökte hans blick med -ögonen glänsande af glädje och hjältesagors gula sol. - -Men molnen gledo förbi som människoöden, drefvos mörka öfver hvarandra -till ett hvalf af jätteblock, där solstrålar föllo genom öppningarna, -bleka och skarpa som spjut, och falken drömde dystra drömmar af maktlös -vrede och vaknade med ett skrik. - -Snart fingo ströfvande gossar se sire Enguerrands fågel på Renauds hand, -riddarens drängar grepo honom och förde honom till slottet, och han frös -af köld, när falken togs från honom, orörlig och stolt som alltid, utan -en vändning af den krökta halsen eller en blick ur kalla, lugna ögon. -Man förde den till dess herre, men han hade ej en smekning ens för den -saknade gunstlingen som låtit sig beröras af oädla händer. Sire -Enguerrand blickade tyst ned på Renaud, och för hans tankar präglade sig -allt skarpare minnet af en gammal jaktlag från den tid, då ädlingens fot -låg stålskodd mot folkets nacke, och nöjena fladdrade oantastliga kring -hans skuldror, -- och hans ögonbryn slöto sig kring vissheten, att den -gamla lagen hade aldrig återkallats. Lagen bjöd, att den, som stal en -falk med en riddares märke om fotleden, skulle böta tolf sols silfver -eller sex uns kött från refbenen under näbben af en uthungrad roffågel. - -Och sire Enguerrand visste af Renauds fattigdom och såg på hans nakna, -bruna bröst, sträckte ut handen och rörde vid det med en pröfvande, -okänslig åtbörd. Så sände han bud till grannslottet, som lyfte spetsiga -tak öfver skogen, och bjöd senechallen och hans två döttrar att trenne -dagar därefter blifva hans gäster och se några falkar flyga, sedan de -med sin närvaro höjt allvaret af en tjufs bestraffning -- och de skulle -komma före gryningen. - -Renauds ögon hade vidgats af fängelsets mörker, de voro svarta och -orörliga, och pupillerna drogo sig blott långsamt ljusnande samman och -speglade österns slitna moln och stigande sol; bakom sire Enguerrand -fördes islandsfalken med klorna häftigt spända i handsken och hufvan -öfver vakna, hungriga blickar, som ej sett föda på trenne dagar. - -Men längre bakåt buktade sig en linje af färg, som flammade och brann; -sex ljusa hästar, blåa nästan i morgondagern, leddes af svenner, i -språng, röda sammetstäcken lyftes af deras krökta halsar, röd var -vagnen, som de drogo, och inne i den glänste guldet tungt öfver -senechallens döttrars späda bröst och smala armar. Sex tärnor redo efter -med hår blondt som korn och de spetsiga fötterna lekande under -kjortelfållen, sex jägare blåste toner, som tycktes dansa och svänga som -hjul ur de krumma hornens mynningar, slättens linjer dansade med och -sköto förbi hvarann i vinfärgadt töcken, medan molnen ofvanom hade -glänsande bårder som fjärilsvingar. - -De slöto sig i en halfkrets, plym vid plym, skuldra vid skuldra, kring -en buske, där fången bands. Hästarnas täcken slogo för vinden, rödt tog -djup i skuggan, tungt som hopplös trängtan, rödt brann i ljuset, lätt -som segerjubel, fröknarnas veka halsar böjde sig framåt ur vagnen, och -deras toppiga hufvor gingo i ett med axlarnas sluttande linjer. De voro -som hägrar, tyckte Renaud, och han nästan väntade att höra dem gifva -till gälla skrik, när hornlåtarna föllo som slungade stenar långt borta, -och allt blef tyst. Men när han såg dem tydligare, med deras tunna, raka -läppar och sällsamt drömmande ögon, som alltid riktades på något -oändligt fjärran i kylig extas, och de hvita, lata händerna i skötet och -dräkternas långa veck, då tycktes de honom underbart sköna som de -rikaste helgonbilder med domnande vaxljuslågor vid foten, och det -smärtade honom, att de skulle se honom bunden. Han lät blicken löpa -vidare, utmed tärnorna, -- skygga, nätta fåglar, som han velat skrämma -med en hvissling -- utmed drängarnas röda ansikten och nyfiket gapande -munnar, utmed den bruna slätten, där han sprungit sig trött och drömt -sig trött. - -Han visste hvad för ett öde, som väntade honom, men när islandsfalken -bars fram, och han förstod, att det var denne, som skulle utföra -straffet, då skrattade han i glädje, och hans hjärta bultade af -stolthet, liksom när de voro hans, fågeln och den långa soliga dagen och -fältet med lyssnande vindar och bugande höstgula träd. - -När falken skådat ljuset åter och vant sig att se, samlade han sin -styrka till flykt och väntade att svingas af bärarens arm, medan hans -blickar snabbt sökte rofvet i luften, -- de voro skarpa och vilda af -hunger och flammade som af gnistor, och de hade intet minne i sina djup, -de kände ingen igen. Men Renauds ögon stodo ängsligt spörjande på -fågelns och tårades af sorg att ej möta dem. De skulle ha speglat hans -dagars käcka längtan och hans förakt och hans drömmar på den röda -ljungen, men de väntade blott snålt på rof, grymt och kallt, som -människornas nyfikenhet eller skämtet på sire Enguerrands tunna läppar. -Han kände sorgen svida bittrare än förr och vände hufvudet åt sidan för -att finna sig själf igen, med ögonlocken slutna om fladdrande tankar. - -Han låg så, medan härolden läste upp lagen -- »tolf sols i silfver -- -- -sex uns kött vid hjärtat -- -- så skyddar sire Enguerrand ädlingarnes -nöjen» -- han såg ej upp, när huden rispades, för att blodlukten skulle -locka falken, och när den sänkte näbben i hans bröst, gaf han ej till -ett rop, skälfde blott, så att fågelns ögon flammade till i vrede, och -hans vingar spändes ut att slå. - -Och senechallens döttrar lutade fram sina hufvuden med en glimt af -intresse i de sällsamt drömmande ögonen, men de lyfte ej händerna ur -skötet, och deras dräkter lågo som förr i lugna veck, och hästarna fnöso -af blodlukten och stampade i frostig mark, så de röda täckena flämtade -mot morgonluftens blånande blekhet, men Renaud låg tyst och jägarna -stodo fåfängt med uppsvällda kinder och hornen till munnen, färdiga att -öfverrösta honom. - -Den första smärtan hade ryckt i hans finaste fibrer, det var som om -hjärtat skulle följa med, men sedan hade han domnat nästan i välbehag, i -svindlande dvala, och medan blodet gled varmt ur såret, och den hvassa -näbben slet i hans bröst, drömde Renaud sig in i sina drömmars höga blåa -luft, och han förstod allt, döden och äran, och han kände, hur den brann -och bländade, hjältesagornas gula sol. - -Och när sire Enguerrand trodde, att lagstadgans sex uns voro erlagda, -gaf han männen tecken att blåsa, och falken lyftes bort, mättad af blod -och med ögonen åter fyllda af lugn stolthet, och tåget satte sig i -rörelse än muntrare än förr ner mot vassen, som blänkte gul i fjärran; -men Renaud kunde man ej väcka, han hade drömt sig in i döden, och man -löste honom blott och lät honom ligga med röd ljung under hufvudet. - -Men islandsfalken fick aldrig sitta på sin herres hand, ty sire -Enguerrand älskade ej att dricka ur en bägare, där en annans läpp tryckt -sin kyss. - - - - - Adonia. - - -Abisag af Sunem drömde i Konung Davids famn. Med öppna ögon drömde hon. -Hon stirrade ut i mörkret. - -Mot hennes bröst låg gubbens hufvud och sof, det tunga hvita hufvudet, -hon kände dess sträfva skägg och matta anda; kring hennes lif låg hans -arm, mot hennes kropp hans kropp, mot hennes varma gyllene hud hans -blods domning. - -Hon låg som på en bädd af grodor och ormar, af mörkrets vämjeliga, kalla -djur, hon vämjdes vid sig själf. - -Men hon vred sig ej ifrån honom, ty till detta var hon hämtad dit, till -att värma kungen, hvars lemmar började stelna, till att le och leka för -honom, hvars ögon aldrig öppnades helt mera, till att skänka sitt blods -friskhet som ett bad öfver hans förvissning, till detta hade man utsett -henne som den skönaste af alla landets jungfrur. - -Och hon log i undergifvenhet, när man förde henne bort från Sunem, och -log och knäföll för konungen och värmde hans händer med sitt kyssande -och dansade för hans ro. - -Hennes dans var som skälfningen af ett träd, då kvällens heta vind -griper det, då örter och blommor rundt omkring skänka sin doft i -flammor, och marken bäfvar under den kommande åskans hot; i ängslan och -fröjd sträckas bladen, men roten binder vid mullen, och den svarta -luften glimmar af en blixt. Det var gråt i hennes dans och tryck af blod -mot hjärtat, det var längtan och oro i barmens flämtande andedrag och -förtviflan i hennes stelnande hvila. Ringarna kring hennes armleder -klirrade i en långsam rytm som besegrades vapen och korsades kylande -öfver hennes bröst, men sina ögon riktade hon i tillbedjan och skygghet -mot sin herre. - -Då ville konungen ha hennes smärta skuldror intill sig och leka med -hennes hals och ansiktet som sänktes mot mattan, och hans styfva fingrar -gledo i smekning mot hennes kind, medan blicken efter en vänlig glimt -blef tom igen, och läpparna rördes i meningslöst mummel. - -Men nu drömde Abisag, drömde sig fri, där mörkret flämtade omkring dem, -och lampans runda röda låga var som nattens ängsliga hjärta. - -På en afbruten klippa satt hon, famnad af sol, och stenens röda yta -brände mot hennes arm, fastän det var morgon ännu. Hon lutade sig bakåt, -så att solen strök öfver ögonfransarna, och såg två örnar, långsamt -kretsande kring hvarandra, lysande som ny brons mot det bjärta blå, hon -följde dem med välbehag, fastän hon visste, att deras skarpa lugna ögon -voro riktade nedåt. Hon hade gripit en sten, att skrämma dem med, om de -voro snikna efter hennes får. - -Då klang luften af glädje. Zuar stod på en klippa helt nära och ropade: -»Abisag, Abisag, stig upp och spring!» Hans rop studsade från bergen, -som snabba fåglar lyfte de sig. - -Och Abisag steg upp och sprang, framför henne årslammens hopp och de -tunga mödrarnas gång; i en däld mötte henne Zuar och kysste lutad hennes -kinder och skuldror och höll hennes hand, medan de hvita hjordarna -spridde sig in i hvarann. Hans kläder luktade timjan och isop och ullens -varma svett, hans hår låg i smala svarta flätor som hufvudfjädrarna på -en gam, hans hals lyste som guld, sin nacke kastade han bakåt och följde -med blicken örnarnas flykt. Hans röst smekte hennes kind och öra som -fladdrande dufvor. - -»Abisag», sade han, »Abisag, följ efter mig och spring!» - -De hoppade från sten till sten och nådde i en krets den högsta klippans -hjässa, där örnarna voro närmast. Då löste Zuar sitt bälte och grep en -sten och slungade. De visste, att den icke kunde nå de fjärran starka -djuren, men de fröjdades åt dess fart. Brant upp steg den och hven och -glänste i solen, och hvinande föll den. Och örnarna, som visste sig -vaktade, sträckte i några långa slag sina vingar och fortsatte öfver ett -annat berg sin hvirflande hvila. Då satte sig Zuar ned och drog Abisag -med sig och log och sjöng; som hvita stenar i en bäck glittrade hans -tänder under löjet, som sol i vattnet glittrade hans ögon. De talade om -sina får och visste att skilja dem åt, där deras ulliga ryggar skymtade -nedanför i snåren, de tvistade om sina lamms storlek, och deras röster -slingrade sig i hvarandra som bollarnas lopp under spelet, de lyste mot -hvarann som stjärna mot stjärna. Ibland böjde Zuar sig ned och kysste -Abisags knä. - -Ofta talade han om David, herdegossen, som med ett enda kast af sin -bruna arm slungade ner lyckans och ärans frukt, det ville också Zuar -göra, och hans drottning skulle heta Abisag. Och i dagens ljus skulle de -gå hand i hand, och hans harnesk skulle glänsa, och purpursidenet skulle -hviska och skratta om Abisags steg, och de gula mynten skulle skramla -kring hennes tinning, och bergens luft skulle bära deras rykte, och -örnarna skulle lyssnande vända sina hufvud. - -De voro nära hvarann hela dagen och hjälptes att hålla hjordarna samlade -och möttes med röster flämtande af jakten efter förrymda lamm och -skakade öfver hvarandras hufvud de låga trädens blekröda knoppblad och -gula regn af solfläckar. - -Så drömde Abisag af Sunem i Konung Davids famn och drömde vidare och -skalf af längtan och grät i mörkret. - -Konung David drömde icke mycket, men ofta var han vaken och stel, och -kölden kramade hans mörkådriga händer. Han tänkte icke mycket. Som ett -nött guldsmide låg hans ungdom för minnet, han kunde intet gripa däraf, -intet skönja, blott en orolig glans; det rörde honom föga, hvem som -efter honom skulle bli kung. - -Men därute var luften kvaf af rykten, Adonia, Haggiths son, traktade -efter kronan, samlade män i harnesk omkring sig och oroade gatornas folk -med sin prakt. Salomo teg, men prästerna talade framför honom och bugade -sig djupt, där han gick. Jehova teg och sög åt sig röken från bådas -offereldar. - -Adonia trängtade efter kronan som en törstig efter vatten; han lutade -sig till Joabs bröst och sade: »Käre, jag dör, om en annan än jag blir -kung!» - -Han åkte genom staden så fort, att kopparhjulen på hans vagn glänste -likt rullande eldklot, han jagade i oro och drack öknens hetta med -skälfvande näsborrar, han sof om natten på bergen med hörseln lätt vaken -i deras skarpa luft. Han hade vakter från Ghaza och Karien med grinande -lejonhufvud på knäskenor och sköldar och långa lansar i handen, och de -följde honom, hvart han gick. Han hade kvinnor med glimmande ögon och -bernstensgula halsar, men han fann intet lugn hos dem. Då gick han in -till David att få hans löfte om makten. - -Adonia hade långt vågigt hår, glansigt mörkt och tungt som svärtadt -silfver, det föll stort bakom hans skuldror, emedan han höll hufvudet -högt lyftadt; hans ansikte skalf som af skälfvande strängar, hans ögon -hade den molnströdda himlens skiftande och brännande ljus. De unga -älskade honom, de gamla, som sett lifvet, skakade sina hufvud efter -bugningen, när han ilat förbi och sågo tankfulla mot jorden. - -När han kom fram till Davids bädd, var Abisag i kammaren och tvänne -tjänare, men han märkte dem ej; han föll ned och tryckte sin panna mot -lejonhuden och slöt med båda armarna tätt om sitt bultande hjärta. - -»Hell Israels konung», sade han. »Måtte du lefva länge och se dina -fienders barn framför dig lika lågt, som deras fäder krupit! Måtte våren -värma ditt blod! Sänk din blick ned till din son, gif honom din -välsignelse! Den mäktige guden håller ständigt sin hand på din skuldra. - -»Se, vredgas icke, att jag talar därom. När dina senor mist sin styrka, -och folket gråter och sliter sitt hår, att deras hjälte är död, hvad -skall det svaras dem, hvilket ord af din vilja? Jag darrar inför dig i -fruktan, mitt hjärta är gallört mot dem, du hatar, jag lyser och glöder -mot dem, du älskar, genljudet af ditt namn vill jag stärka och ropa det -högt, att det aldrig dör. Gif mig din välsignelse!» - -Den gamle konungen rörde icke sin hand. Han tycktes knappt höra hvad som -taltes, ty där skönjdes ej förståelse i hans blick. Den blixtrade till i -stolthet vid synen af ett evigt fortsatt välde också efter döden, men -mattades strax, den log af list inför sonens ödmjuka ord men blef genast -tung och trött af sorg. Så märkte han Adonias hår, och hans ögon -vidgades och glimmade stirrande emot det. Hans läppar rördes i sällsamma -sväljande rörelser, och hans röst kom hes fram. »Absalom», hviskade han. -Det var ej glädje däri, ingen yrsel, han visste, att Absalom var död, -och hans tanke trefvade öfver döda sorger. Långsamt drogs hans ansikte -samman i gula veck och skrynklor, det var som om en gråt kämpat med -långa tyngande års höljen och kväfts under dem; det var medlidande i -hans skumma blick. - -Men Adonia såg ej upp och talade vidare. »Absaloms lif är förbannadt», -sade han. »Han reste sig i olydnad, hans vänner voro dina fiender, men -Adonias lust skall vara din lust, hans röst skall tala dina tankar. Hans -själ brinner af ditt blod.» - -Då stirrade David ut, bort öfver honom. - -»I konungsdalen», sade han, »reste han sig en stod af sten -- ack inga -söner funnos ju efter honom! Den står där ensam och hög, och hökarna -speja från den efter rof. Jag ville dit och se Absaloms sten!» - -Och hans tankar sjönko tillbaka i döda sorger, han hörde åter budskapet -om sonens fall, och under ekars svartgröna kronor såg han hans kropp -hänga. Det var mer än gråt i hans blick, det var mer än förtviflan, det -var dunkla djup af grym visshet och trött underkastelse. Han såg långt -bort, hans öra var stängdt af svunna tiders våg. - -Då reste sig Adonia, tung af misströstan, och släppte den lejontass, -hvars guld han lekt med -- med ens var det allt glömdt. - -Abisag var bredvid honom, Abisag var öfver honom, hennes skönhet famnade -om hans själ. Hon var snabb och skygg som dufvovingars fladdrande, -hennes mildhet svepte emot honom som doft från en blomma, hennes ögons -prakt lyste. - -De voro svarta med glimmande guld öfver, guld var där öfver hennes kind, -guldglans slocknade under hårets tyngd. Hennes blickar veko för hans, -men vändes ej bort, drogo sig inåt med hans själ efter sig. Hon bar en -purpurviolett dräkt, guldsnören knutna kring midjan med gyllene knoppar, -i form lika slutna cederkottar; färgen brann omkring henne med -solnedgångars glöd. - -Han visste, att hon var Abisag, ehuru han ej sett henne förr, och hans -vilja att äga henne flammade upp, med ens i låga. I hans trängtan efter -makten kom det en ny eggande önskan, starkare än den förra, genom sin -kraft bar den visshet med sig. Mot hans ögon slogo blodsvarta blixtar, -och han vacklade, nära att falla. Men han lät intet ana af hvad han -tänkte, ty ännu var hon konungens. - -Han bugade sig åter öfver lejonhuden vid Davids bädd. »Du bestämmer -allt», sade han, »du kan sträcka din hand ut och skapa mig stor, du kan -förinta mig under din fot. Du har ej velat tala, och Adonia går och -väntar i undergifvenhet. Hans lycka är trygg i dina händer.» - -Då såg åldringen rätt in i hans ögon, utan stränghet, med hjälplös sorg -såg han in i dem, som om han forskat i framtiden och vetat och beklagat -det oundvikligas makt. »Absalom», mumlade han igen, »Absalom!» - -Och Adonia gick med ögonlocken fällda och utan att vända sig mot Abisag, -men hans blick brann under fransen, och han andades skälfvande kammarens -luft för att ana hennes doft däri. - -Sedan var hon jämnt framför honom. Där flydde icke en skugga för hans -syn, som ej glödde i violett purpur, där lyste ej en solstråle, som ej -bar glans från hennes hy. Öfver hans läger brunno och lockade hennes -ögon, hans dröm stördes af sökande efter hennes röst. - -Hans jakt efter kronan blef ännu hetsigare än förr, ännu mer flammande -orolig; hans vänner sade: »Guldet, makten», han själf sade: »Makten och -Abisag, guldet och Abisag, solen och Abisag!» - -Hon var vinet som väntade efter en solig fest, hon var bäddens hvila och -drömmens lycka, hon var allt. Han kved af jämmer att icke kunna tala -henne till, hans ord sköto upp som yppiga blomskott, där hölster lyfter -bristande hölster och brunno som rökelse, där han hviskade dem för sig -själf, hans händer lekte med smycken och guld, han kväfdes af att intet -kunna yppa, intet kunna ge. - -Men när kronan var hans och allt, hvad kungshuset höll, då skulle Abisag -komma inför honom likt ett skyggt gyllenbrunt rå, och i en ström af guld -och glimmande skänker skulle hans kärlek regna öfver henne och be vid -hennes fot. - -När Adonias vänner sågo, att David intet beslöt, och att han slocknade -mer och mer, då rådde de Adonia att draga ut och offra vid Rogels brunn -på Soheleths sten: »Bjud de öfversta med dig och dina bröder, blott icke -Salomo, så göra vi dig till konung!» - -De drogo dit på morgonen, då solen sprang upp emot dem från bergen, röd -och skälfvande som ett blodigt och lefvande hjärta, de skrattade i -ljuset, och harnesken brunno, och dräkterna flammade i prakt mot -gryningens långa skuggor. Ab Jathar, prästen, tvådde sig i Rogels brunn -och drog sina kjortlar på; han lyste i gult och skärt och sköldens -stenar blixtrade. Så drog han uppför kullen och efter böljade skaran. -Tvänne tjänare förde vid dess nedtvingade hufvud fram en tjur som fnös -mot mullen och stampade i oro. - -Då böjde de hans hufvud bakåt, så att halsen spändes, och Ab Jathar grep -knifven och skar. I en slungad stråle, som luktade sött och varmt, bröt -bloden fram, och en präst fångade upp den i ett bronsfat, där den steg i -bubblande purpur till brädden. Som ett torn faller, när grunden gräfs -undan, sjönk djuret ned på sina kraftlösa knän, och jorden suckade under -dess tyngd. Ab Jathar tog blodet och hällde det i stenens grop, och alla -sågo på luftens sakta hvirflande rörelse, hur en ånga drogs uppåt och -steg högt, som om den dragits in af kraftiga andedrag. Det var Jehova, -som pröfvade Adonias offer och fann det godt, och Adonia spratt till af -glädje. - -Ab Jathar stack sin blottade arm ned i tjurens uppristade buk och grep -magens hinnor med deras gula fett, lade kakor af honung och mjöl därpå -och lyftade sin blodiga börda mot himlen. Hans ögon spändes ut med -krympande pupiller, hans munvinklar skälfde, pannan skälfde, men den -röda armen var orörlig, och han talade med rösten hög och sjungande likt -metalltubors sång: - -»Adonia, Davids son, Adonia, konungens son bringar offret af markens -fetma.» - -På stenen hade tjänarna lagt en trafve af kort ved, nu bredde Ab Jathar -sitt offer däröfver och tände bålet med en brand. En lång hungrig låga -steg genast, gul och rykande, ur det kådiga träet, slickade utefter -blodet och pekade rätt upp som ett finger i den tysta luften. - -Då spred sig ett sorl af jubel ikring, ty detta bådade godt, och Adonia -blickade segerviss bort mot stadens kullar. - -Nya offerdjur fördes fram, tjurar som darrade för slaktlukten, gumsar -som vände blodsprängda ögonhvitor utåt. Deras strupar rosslade och -bubblade vid dödshugget. Deras röda kroppar styckades konstfärdigt, så -att blodet blef kvar i huden, och icke en droppe föll på jorden; bålet -fräste af det fuktiga köttet, och från dess mörka lågor föll svart, -blankt sot. Luften var ljum af blod, salt af blod, kom näsborrarna att -vidgas och skälfva. Från den feta stenen sköt offerhögen uppåt lik en -jätteblomma af blod och lågor, i röken stod solen blodröd utan strålar. -Allas hjärnor grepos som af yrsel, luften vaggade och hvirflade, ögonen -glänste af hänförelse, läpparna skrattade i grymhet, och af stundens -jubel bars Adonias framtid likt ett baner, som lyftes af vind. Men ännu -en gång skalf Adonia af oro, när han bragte sitt sista offer. Det var -tvänne dufvor, de andra förstodo ej, hvarför han bragte dem, men det var -för Abisag och sig själf, för att hon skulle bli hans. - -När fåglarnas halsar vridits af, och de blågrå vingarna brutits, och de -kastades in i bålet, fladdrade de af det starka draget och nästan lyftes -brinnande, förtärdes, försvunno med ens. Det tycktes Adonia, att Jehova -tog dem med nåd, och han kunde knappast bära sin glädje. Nu var hon -hans, nu var allting hans. - -När bålet brunnit ned, samlades man nedanför kullen, där köttet af -offerdjuren redts till. Man åt och drack, och offringens vilda triumf -blef bullrande af glädje. - -Man nämnde Salomos namn och hånade honom under skratt och skymford, man -räknade offrens antal, aldrig hade _han_ bragt så många! Med lismande -och vackra ord sökte han vinna sin Gud, med rena kläder och tvagning; -hur skulle ej hans snåla läppar ha häpnat, om han bara sett så mycket -blod! Som en Herrens ark skred han fram, så försiktigt. En stentafla -hade han i bröstet i stället för hjärta. Han skulle vara här, Salomo, -och se, om han tordes vara kung för krigare, han, skökan Bath Sebas son, --- hon skulle vara här, den hyndan! Vid hennes hår skulle man gripa -henne, hon, Adonias fiende, och trycka hennes nos mot de blodiga -hudarna, hon, Urias blodiga änka, och hennes målade naglar skulle gräfva -i jorden af skam. - -Man var rusig af triumf och öfvermätt af föda, man skakade sina vapen -mot Edom och Syrien, mot Ammon och Tyrus och svor vid Adonias namn. Joab -steg fram och ropade ut honom till konung, och ur öppna munnar ropade -alla med. Det blef en hvirfvel af röster, som slungades uppåt och stötte -samman och studsade utåt, det blef en pelare af jubel och triumf som bar -himlen, och solens smältande och förblindande eld lyste Adonias ära. - -Han tog mot hyllningen med blicken lugn. Nu, när han hade det åtrådda -visst och nära att gripas, darrade ej längre hans händer af begär. Som -eld förenar sig med eld, enades hans väsen med makten, endast tanken på -Abisag kom hans strupe att sammansnöras af otålig åtrå och lockade -bilder att fladdra för hans syn. - -Då steg där ett skri öfver höjderna, likasom till svar på deras, och -några gälla toner ur pipor svingade högt upp och dansade i fröjd. Det -var kvinnoröster däri, mansröster, tusenden af stämmor, det måste vara -hela staden, som från ekande murar sände sin triumf utåt. Hvad kunde det -vara? Hade ryktet redan nått dit? - -Då sjönk det ett mummel och sorl och steg igen, och närmare kom det med -pipornas drillande kvitter, och ur skriet trängde ett ord, lyftes öfver -halft och dränktes igen, bröt fram gång på gång, tills det anades af -förnimmelsen, och bleknade läppar hviskade »Salomo» och »konung». - -Där kommo rykten, förvirrade hviskningar, motsägande rop. Från en klippa -tyckte sig några skönja hur fältet i fjärran böljade af viftande kläden -och sträckta armar -- så kom där ett bud: »Salomo är konung. Till David -har hon gått, Bath Seba och påmint honom om ett löfte, vid Gihon är -Salomo krönt med olja ur tabernaklet; han har suttit på Davids stol, -David har välsignat honom; det skall, I hörden, var folkets glädjerop.» - -Då spredos med ens Adonias vänner för vissheten, att intet var att göra, -och Adonia fruktade för sitt lif och gick att söka fristad i Herrans -tabernakel. - -Det låg en tung blå rök därinne, och lampornas sken från ljusastaken -trängde icke fram till tapeternas kerubim. Luften var hotfullt oviss, ty -man såg ej, hur stort rummet var, och fylld af rökverkets lukt, men från -brännofferaltaret därutanför trängde en äcklig dunst af brändt fett. - -Därinne stod arken, tryckt under nådastolens vingade gestalter, framför -glänste rökofferaltaret, och Adonia grep med händerna om dess horn för -att freda sitt lif; det var klibbigt af försoningsblodet och halkade -under hans grepp. Han stannade där, medan ett bud bragte Salomo hans -underkastelse. - -När hans ögon vant sig vid den täta luften, såg han rundt omkring sig -allt intill hörnen, väggarna voro mörka af rök, och här och där fanns -ett svart blodstänk. Kerubernas sällsamma långa ögon stirrade grymt och -kallt förbi honom, på nådastolen var också keruber som blickade kallt in -i hvarandras gyllene ansikten; han räddes och väntade sin död, men -rökelsens tunga doft stannade hans tankar. Han visste icke, hur länge -han stod där stel och kände det blodiga guldet kallt under sin hand, -hans ögon fjättrades allt fastare vid änglahufvudenas stirrande klot, -och hans fasa trefvade att samla sig till undran, hvad den bar på, deras -blick. - -Då såg han deras hufvud vända sig nedåt, och röken tätnade under -vingarna och genomlystes af ett torrt glödande sken, och i skenet brann -ett ljus, ett förblindande, uddigt ljus af hotfull, förfärande skapnad. -Adonia trodde sig se Jehova. - -Härarnas gud, som bräcker murar och trampar sönder kopparspjut likt rör, -öknarnas gud, hvars makt speglar sig i den brännande röda sandens -spegling, lagarnas gud. - -Och Adonia hörde hans röst. - -Den var stark och förfärande, den kom ej ur några läppar, ur något -bröst, den _var_ där, var öfver allt, klang hårdt och hånfullt och -vredt. Adonia var som en sträng, darrande och dränkt i ljudet. - -»Hvem är du att vara konung, hvem är du att bära mitt löfte? Din håg är -vek, dina händer famla. Att brinna af fåvitsk lust och trängta och gråta -och skakas af lidelsens grepp vid ditt bröst är du till. Att lysa och -fladdra i vinden som en purpurdräkt är du till, -- behöfver jag -purpurdräkter? -- att slitas och trampas i mullen som en purpurdräkt är -du till!» - -Den tystnade i förakt, och Adonia ville sänka sitt hufvud för Jehovas -åsyn, men hans nacke var stel, hans ögonlock lydde ej, fjättrad stod -han, brännande öppnades hans ögon för fasan. Han visste, att Gud var -hans ovän, och att han skulle förintas. - -Där kom ett bud från Salomo och ropade utanför tältet och förkunnade -konungens nåd och misstro. Barmhärtighet fick Adonia för det, som -brutits mot den förre Salomo, hotelse mot hvarje åtbörd, som kunde tydas -fientlig mot konungen Salomo. - -Men Adonia brydde sig föga därom, blott han fick fly från gudens -skräckfulla närhet, han drog sig bort baklänges med händerna stelt -framför sig och tankarna stela. När han kom ut, flydde han solen och -stängde sig i sin mörkaste kammare, att dölja sin skam och sin sorg. - -Snart slocknade David och dog, men Adonia visste det knappt och -tillbragte sina dagar och nätter, i domning och grämelse. - -Och Abisag af Sunem var fri från sin tjänaresyssla och försvann i hopen -af jungfrur och fann dagen tyngre än någonsin och bergen mer fjärran och -sörjde den börda, hon mist. Då slog det plötsligt Adonia, att nu kunde -Abisag bli hans. - -Förut hade han begraft äfven henne under spillrorna af sin ramlade -lycka, och hans minne hade blott haft en trög kvidan för hennes namn. Nu -glänste hon åter framför honom i all sin skönhet och sitt eggande jubel, -hon drog honom med sig fram i solen, hon väfde guldglans i hans rymd -igen. Åtrån brände hans själ. - -Han sprang spänstigt upp från bädden och andades åter luften med -lidelsens korta andedrag; den var sval mot aftonen och bar tung, söt -doft af hvita blommor. Han ville ha klädt sig som en brudgum i ljus, -guldstickad dräkt, så kom han ihåg, att det först gällde att i ödmjukhet -vinna konungens gåfva. Hans ansikte tog smidigt den min, det skulle ha -därför, hans tankar letade bedjande och hyllande ord, han njöt att få -krypa i stoftet och tigga sig till Abisag. - -Så tog han sin nöttaste kjortel på af svartrödt tyg, men under armodet -lyste hans glädje och hopp, och hans fötter dansade öfver marken. - -Han sökte Bath Seba för att genom hennes förbön vinna sitt mål, och gick -emot sin hatade fiende med leende vördnad och smickrande, glittrande -blickar. - -Hon betraktade honom misstroget. »Kommer du med frid», sade hon. - -Adonia böjde sig djupt för den afskydda och svarade: »ja, med frid -kommer jag. En bön har jag att göra.» - -Och därmed bröt öfver honom all hans sorg, allt hvad han mist, hans -grämelse och maktlöshet och hans längtan efter Abisag; hans händer lyfte -sig att slita sönder manteln och hufvudets hår, hans ansikte badade i -gråt, och hans röst skrek och kved. Han sjönk ned till hennes knän och -famlade efter stöd. - -»Se», klagade han, »riket var mitt, jag var den äldre, och jag höll det -i min hand, allas hjärtan slogo mot mig, jag skulle ha blifvit en stor -konung. Jag offrade vid Soheleths sten, och Jehova tog mitt offer, och -solen stod stilla öfver röken -- så blef din son konung, och allt blef -hans, Jehova ville det så. - -»Mitt blod blef saknad och smärta, och luften blef bitter; mitt bröst -brände, och om natten såg jag mitt lif upplösas. Allt I tagit från mig, -min tanke hade intet att hvila vid. Men gif mig Abisag af Sunem till -hustru, och jag skäll glömma allt -- o, skaka ej på hufvudet, säg -ingenting, men hör mig! -- Abisag är glömska från allt. Lyckan och -skrattet är hon, hon har aftonens glans öfver sin hy, hon har vinden -under sina fötter, hon leker som ett rå. Du har aldrig sett henne. Hon -böjer sin hals, och skuggan glimmar som guld, hennes ögon äro drömmar. -Gif mig Abisag, och jag skall glömma, att riket var mitt, och jag skall -välsigna Eder båda. Om jag hade blifvit kung, hur kunde jag då ha -blifvit hos Abisag jämt. Hon är gyllenbrun i mörkret, och hennes ögon -lysa af sig själfva. - -»O Bath Seba, du har sett henne, och du vet, att jag icke kan lefva utan -henne!» - -Han såg upp och fann i Bath Sebas blick undran och förakt och tvekande -ovisshet. Då kysste han hennes fötter och vätte dem med tårar och bad: - -»Du, du har älskat!» - -Han kunde ej säga mera, ej röra vid hennes blodiga rykte, som han så -ofta hånat och förbannat. Nu syntes hon honom blott ha handlat, som man -måste handla, ty hon hade ju älskat, och var det icke hennes hand, som -skulle gifva Abisag? Han fortsatte: - -»Jag önskar intet annat än Abisag. Hvad är det andra för mig? Allt gör -mig trött och min längtan gör mig trött; jag löses upp i gråt. Men ett -ord af dig lifvar upp mig igen, ett ord blir sång och spel och jubel.» - -Bath Seba betraktade honom och såg i sitt inre, och hennes förakt blef -afund. Sedan hon öfvervägt, lofvade hon: »Jag vill bedja konungen.» Och -hon gick. - -Adonia sprang upp med glädjens visshet öfver sig, han kunde ej bli -stående, han gick af och an, färdig att stöta mot murarna som en fångad -fågel i förväntansfullt jubel. - -Men Bath Seba nådde fram till Salomos tron. »Jag har en bön till dig», -sade hon. »Låt mig ej komma på skam!» Och Salomo tog mot henne -vördnadsfullt och lofvade det. - -Då framförde hon Adonias bud. »Gif honom Abisag», slutade hon. - -Redan vid Adonias namn flammade konungen till i upphetsning, ty han -fruktade för sin medtäflare ännu och hatade honom. Vid Abisags blixtrade -hans smala ögon af glädje och hans tankar letade snabbt, medan -anletsdragen togo vredens förstelning. När han lyftade sin arm med -dräktens tunga, långa veck och talade, bar hans stämma endast förfäran -öfver synden och härskarens straffande stränghet. - -»Abisag af Sunem», ropade han, »Abisag begär Adonia! Så må Gud fördärfva -den som vill kränka sin faders blygd. Detta har Adonia talat till sin -egen dom, mot Herrans lag har han syndat.» - -Hans smala ögon stodo riktade rätt fram och sjönko i hycklad sorg, ty -han ville icke möta någons blick, visste att det var lögn, det han sagt, -och att Abisag varit Davids tjänarinna blott. Han slutade i en ton, som -hvar och en förstod bära inseglets kalla visshet i sig: »Måtte Herren -förinta mig, om han ej talat detta mot sitt lif! Så visst som Herren -lefver, i dag skall Adonia dö.» - -Då gick Benaja, krigsöfversten ut, han drog svärdet, redan innan han -hunnit Adonia, och fingrarna trefvade kring fästet efter ett fast grepp. -»Du skall dö», sade han. - -Adonia spratt upp ur sin väntan, gick emot honom med löjet ännu icke -borta från läppen af det jubel, han väntade på och utan att förstå, hvad -Benaja sagt. Då stelnade hans ansikte i förfäran, och han stammade -otydligt sin fråga. Där kom intet svar. Benaja stötte honom svärdet i -strupen så hårdt, att det drogs med i fallet. - -Så dog Adonia som trott sig nära att bli konung och nära Abisag och nära -lyckan. - -Men Abisag af Sunem fick aldrig ens veta, att hon varit älskad, och hon -hörde intet om Adonias död. Hon sörjde, men icke öfver den som dött för -hennes skull. Hon visste, att hon aldrig skulle se sina berg igen, och -hon drömde allt mera matt, allt mera sällan om dem och om Zuar, där kom -som en dimma öfver allt, hvad hon kände och såg. Hon förstod, att hon -var dömd att åldras och kallna och blifva som en sten utanför -konungagubbens grift. - - - - - Biondello. - - -I en sal i Romancias land är det många ljus och mycket folk; vi se blott -en del däraf, ty vi stå under skuggan i en dörröppning bakom tvänne män. --- Mellan fönstrens skulpterade poster och takstöden, hvilka tyckas -förmå att bära sin börda genom kapitelernas svällande och blommande -kraft bara, ligger natten svart i de obeslöjade fönstren. Det är många -och vackra färger i dräkterna, men vi ha ej tid att se det, allas -blickar äro vända mot en ung man i malvaviolett som synes ämna -improvisera. - -Nu ser han rätt ut ifrån sig med ögonen så öppna, att hvitan glimmar -rundt kring pupillen, skrattar ett skälfvande tyst skratt som tycks -ligga nära gråt i sin hänförelse och talar: - - Lik vinets purpurglans, så lätt som eld, - I bägarens sköna, speglande rundel hälld, - Lik vinets kraft som verkar rikt och sött - Och väcker med lena händer din fröjd, som är trött, - Från tunga och kalla guldet smeker din gom, - Allt medan om lyftade hufvudet solsken slår, - Och rymden, den gyllene rymden brister i blom - För halfväckt blick under glimmande ögonhår, - -- Så tyckes mig kärlek ... - -Hans ögon börja _se_, ila snabbt kring kretsen. - - -- Nej intet mot kärlek är vin! - Se, bara vid ordet, hur ändras ej snabbt er min! - Se, bara vid ordet, blir ej ert leende mjukt, - I röda, linjestränga läppars par, - Och allt, hvad nyckfullt mörkt och kallt och sjukt - I minnet dröjde, på skälfvande vingar far. - Se, fläktar ej ljudet männens ögon i glans? - Hör, är det Er ej, som i luften en glädje fanns, - En själ, som sjunger, en jublande fågeldrill? - - Och för mitt tjusta öga flammar till - Den fest, jag ser, af guld och slipad sten - Och sammets döende färg och blickars sken, - Och sidens vattring, bärnsten, pärlors skatt - Och hvita pannor under hårets natt - Och skuggans arm bakom Er, svart som kol, - Och ringprydd hand på damaskeradt stål - Och anad rikedom af hals och barm ... - Och hvad som så gjort dess skönhet trefaldt varm, - Det var mitt ord, mitt vacklande, trånande ord. - - Så finnes det intet, intet att likna på jord - Vid kärlek. - - Gissen I nu, hvad den gäller min sång? - Om långa nätters vaka och dagars dröm, - Om längtans djupa kvidan och maktlösa språng, - Om sol som faller i bred och i glimmande ström - På glimmande blickar och läppar, dem yrsel närt ... - -- Om allt, hvad af lifvet ett klingande rim är värdt - Af lycka och sorg, af klagan och hopp och tröst, - Jag höjer i vajande rytmer för Er min röst. - -Nu sänker han blicken, och halft talande, halft sjungande, än sökande -orden under saktad ton, än gifvande sin stämma full klang och fångande -raderna i flockar fortsätter han: - - Den sköna Claribellas broders land - Låg tätt vid hafvet, mjukt uppå gulhvit sand, - Och lyfte sig käckt intill bergen med vallar och torn, - Så dristigt som morgonklangen ur jägarens horn, - Och hafvet bar buktiga rankor af purpurröd tång - Och glimmande snäckor mot stranden och mumlande sång, - Och fjärran ifrån man såg det på skiftande ström - Som ett sväfvande under af skyar, en solgjuten dröm, - Som lofvade mera än lycka -- och, var du där re'n, - Snart blommade blickens gjädje i muntrare sken, - Snart hviskade lågt ett luftdrag af domnande vind, - Att här han den skönsta hyllat och smekt hennes kind, - Snart smög öfver blommande häckar och murarnas krön - Din blick uti spanande oro och väntansfull bön, - Att skymta därbakom, bäddad som fågel i bo, - Den sällhet, du ej än ej funnit, men jämt gaf din tro, - Och snart, som skeppet sluts i lycklig hamn, - Din tanke slöts i Claribellas namn. - -De båda männen i dörren ha lyssnat förströdt; nu byta de sakta några ord -med hvarandra. - -»Det är ju ett riktigt gräddskumsparadis, det där», säger den ena som är -klädd i brunt och har en snabbt sökande blick, »hvarje ord smälter i -sött, -- han kan aldrig må väl af det! Har han månne en gång varit -lärkan i denna pastej, Piero Salviati?» - -Den andra håller en hvit ros vid stjälken och slår den mot knät, -räknande hvart blad, som faller. »Vi få se», svarar han, »tre, fyra ...» -Och improvisatören, som hämtat andan, fortsätter: - - Till detta land bar Biondellos gång. - -- Så brukar lyckan skänka då och då - Sin bästa gunst åt den som under sång - Ej hennes råd det minsta aktat på, - Men knutit all sin vishet med vårdslös hand - I lutans röda, fladdrande sidenband, - För hvarje fläkt att gunga, för hvart glas vin - Åt sidan slängd. Han kom med en sorglös min - Och dammig rock, och älskat han gjort så tidt, - Som rosenskördar bleknat från rödt till hvitt, - Så såg han Claribella -- - - Den som känt, - När gosseålderns stumhet länge tvungit - Hans röst med hvarje glöd som sakta brännt, -- - Har känt den vakna och i jubel sjungit, - Har lyfts af klarnad ton och från dess höjd - Sett lifvet djupt af kraft och rikt af fröjd -- - Den anar, hvad hans stora lycka var, - Men anar bara -- -- - -Den bruna herrn säger lågmäldt till den andra: - -»Han _har_ varit lärkan i pastejen. Jag kan märka det på hans -deklamation. Den glöd i känslan, hvarmed han suger på Biondellos namn -och figur, ägnar en äkta poet -- och dennes verser skramla ju bra nog -ibland -- endast åt sitt eget jag, när det har en kärlekstriumf att -skryta af.» - -Herrn med rosen ser eftertänksamt upp. »Ni tror det, Ser Luca?» säger -han. »Hvarifrån kommer han senast?» - -»Söderifrån, Neapel, vill jag minnas.» - -»Hm» -- han blickar begrundande nedåt, nickar i takt till rytmen, men -hör förströdt endast rimmen -- »hm, det första sammanträffandet, hör -jag, filosofi också, en smula Plato ur andra hand, vänstra hand -- ur -det där erfar man ingenting, det är blå luft som är sig lik öfverallt. -Han ger ju icke ett drag af hennes porträtt, bara själen. -- Men han -byter om metod. Där sjunger han sin första sång för henne, mera ryggrad -i den, hoppas jag! Låt oss höra efter, om den säger något!» - - I blåaste hafvet hon föddes - En morgon i plaskande brus, - När flammiga skyar förströddes - I bleknande purpurljus. - Af vindarnas smekning fraggad, - En hvirfvel sjönk och försvann, - Och, högt utaf vågor vaggad, - En glänsande bubbla brann. - - Den bar skiftning af kommande öden, - Den bar glitter af kommande år, - Den var svart utaf mörker, som döden, - Den var röd af de rödaste sår, - Den bar tjus utaf ögon som glimma - Och af lyckliga läppar som le, - Den bar sol från berusningens timma, - Den bar natt ifrån tusendens ve, - Den var lätt utaf längtan och trånad. - Den var tung af den svartaste mull, - Den var väfd utaf fladdrande spånad - Ifrån parcernas sländor af gull. - - Och den brast, liksom drömmen från natten - Brustit samman i morgonens brus, - Uti glimmande stänk utaf vatten, - Uti gnistrande skurar af ljus, - Och den sjönk med hvar skugga, den hyste, - Släcktes ut med hvar oro, den bar, - Och i regnbågeskimmer som lyste - Afrodite stod lysande kvar. - - Och hon log emot världar att glädja, - Och hon log emot sorger och harm; - Utaf droppar en skälfvande kedja - Slöt i glans hennes skuldror och barm. - Hon såg fram genom soliga tankar, - Hon såg ut öfver domnande hot, - På tritonernas skummiga mankar - Stod hon trygg med sin rosiga fot. - - Och hon böjde sig lätt, och hon räckte - Sina smekande armar mot land, - Där på dansande blått det sig sträckte, - Som af silfver ett glimmande band, - Och till lur slöt hon händerna samman - Ikring stämmans förtrollande klang, - Och ur hafvets och vindarnas gamman - Hennes maning i locktoner sprang. - - Där kom svar i ett jublande eko, - I en springflod af toner, den födt. - Det var djupt utaf smärtor, som veko, - Af den klaraste fröjd var det sprödt, - Det bar brus utaf blod, som förvillar - Under lidelsen tanke och syn, - Det bar dallring af lärkornas drillar - Från den luftigast glidande skyn. - - Och mot stammande röster af lycka - Och mot bäfvande, maktlösa ord - Bars hon fram för att lysa och smycka - Med sin pärlhvita skönhet vår jord, - Bars hon fram för att le och att smeka, - Hvad en ton blott med bojor belagt, - Afrodite, den segrande veka, - Den betagande kärlekens makt. - -Piero Salviati håller upp sin rosenstjälk som nu mist alla blad, slår -ännu takten med den, men ser på den och släpper den så. - -»Inte heller detta upplyste mycket», säger han, »ty inte kan det väl -vara Venus själf, han haft i knät! Men om alla, som trott sig om det, -varit hennes älskare, skulle hon ha haft ännu flera, än Homeros talar -om.» - -Den andra hör ej på honom, drar honom vid armen mot sig att se framåt. - -»Men det tar sig vackert ut, detta», säger han, »förträffligt! Hans -hufvud får pärlglans i ljusskenet, han bär det också väl -- och den -strimman öfver pannan! - -»Egentligen är det bakgrunden som gör allt. Så sällsamt rik den gråa -luften därute blir mot belysningen, så djup och blåmörk, violettsvart, -stor af hela grufvor af mörker, men med något väntande i sig, glimmande -i sig. - -»Han kunde aldrig ha ställt sig bättre än framför fönstret där. Det ger -relief och höjer hvar färg till dubbel styrka, på samma gång det vill -förtära allt -- något att taga vara på för mig, när jag målar prins -Ercole! En vacker gosse, den där! Skulle intet fint och vackert -fruntimmer ha kommit underfund med det? Åh, det är sant, det är ju det, -han sjunger om, -- så låt oss höra på då, fast jag föredrager att se -bara, isynnerhet under dessa improviseringar.» - -Piero Salviati vänder sig ifrån salen. - -»Nej, nej, Ser Luca», säger han, »inte se för ihållande! Det är i en -glimt, Ni skall se, om Ni skall tränga in i det; rörelsen är allt, för -ögat, som för tanken. Och låt oss icke höra länge heller! Vi äro ju icke -unga längre. Ingen kan begära af oss att vara med på hela den vackra -känslomaskeraden. Vi ha druckit så många glas vin på kärlek och bötat -för våra rus så många gånger, att vi inte tåla mer i den vägen. - -»Låt oss gå här af och an, äfven det här är ju en vacker sal och -förlorar intet på halfmörkret. Ser Ni pilastrarna där? Egyptisk marmor, -svart och hård som döden själf, och präktigt handterad! En glans ur -själfva svärtan. Låt oss gå här och då och då se en skymt af dem därute --- vacker samling! -- och höra då och då. Så gissa vi lika godt till -fabeln, om jag icke redan vet den. - -»Låt oss diskutera något, Afrodite till exempel, som de nu vilja göra -till en fru gudsmoder af ömhet och höghet, de ömma poeterna! Hon var -ändå en blind och larmande drifts gud, en skrattande och grym gud, -alltför häftig i sin lystnad för att kunna vara så hvit och mild, som de -säga ...» - -Ser Luca stannar tvärt. - -»Nej, icke allmänheter», säger han, »icke djupsinnigheter, Ni vet, att -det pratar man bara för att glädjas åt sin egen röst, men så griper man -intet. Här är också för tomt eko för skratt, och de väggarna där spegla -icke! Det som intresserar mig är han där, eller kanske den bakgrund, han -ställt sig så skickligt mot. Har Ni nu gissat, hvem hon är, om vi äro -öfverens om, hvem Biondello är?» - -»Måhända, och en rätt egen omständighet är det med henne, men därom i -sinom tid! Kanske sjunger han därute om den. -- Jag hade nyheter från -Neapel i dag. Ni har väl hört talas om don Ippolito, Carafa, hertigen af -Capua, en mycket smal och sträng herre af spansk familj, naturligtvis -påfvens. Han har en syster, donna Elena, som Ni nog också hört, blond -och mycket munter, icke torr alls, har varit gift med prins Scipio, -hvilken är mest beryktad af alla tre. Men icke heller detta gjorde henne -mindre munter och vacker. När han dog, kunde ingen märka skillnaden, hon -hade varit lika glad och skön förut. Hennes porträtt! Blond, som jag -sade -- men därute ger han just nu ett porträtt, låt oss se, om det -stämmer!» - -Sångaren sjunger nu och ackompagnerar sig på en luta, som förut låg på -bänken bredvid honom. - - I sol mot silkesgul gardin - I morgonvind hon står. - Hon badat uti gyllne vin - Sitt gyllenblonda hår, - En flod om hvita armar fälld, -- - Hon lyfter den med skratt, - Att den må dricka solens eld - Och solens glans ta fatt. - - Det gnistrar som ett nät af ljus -- - Jag kan ej skönja mer. - Det snärjer in mig som ett rus -- - O, månn hon ser, hon ser, - Mot haf och jord och linjer blå - Och morgondrömmars dans - Min kärlek uti glitter stå - Och blind af hennes glans? - -Piero Salviati upprepar sakta rimmet och lutar sig förströdt fram. - -»Den bakgrunden», säger han, »hur underligt djup! Hvad är det af? Alla -ljusen här, alla färgerna, liksom ett eko af färg, ett doft eko -- högst -eget!» - -Ser Luca hör ovilligt på. »Men hvad är det Ni gömmer? Säg det strax och -stör icke min vackra tafla!» - -»Det må komma i sinom tid, Ni skall icke fara sämre, än de därute. -Nåväl, där hade Ni porträttet! Blond, som Ni hörde förut, och munter, -äfven då hon icke sysslade med toiletten. Kom nu med ett par hvarf, han -är knappt i förstugan af sin dams gunst ännu, det är långt till det -intressanta. - -»Åh, mycket munter och bekymmerslös! En själ af vattenstänk och sol, -evig växling i evigt samma, skratt och klingande plask. Nå, blod också, -men icke mycket stolt. Det sägs, att hon älskade en kringströfvande -improvisatör. - -»Det är ju sällsamt! Ha poeter verkligen all den tur, de skryta med, -tror Ni? Det vore icke bara blindhet hos kärleken, det vore perversitet. -Det vore att söka fromhet hos präster och glädje hos komedianter; de ha -ju till yrke att sjunga om kärlek, poeterna, alltså ha de väl först och -främst skrämt _den_ på dörren. De enda äkta kärlekssånger, äro väl de, -som aldrig blifvit sjungna, af brist på tid och lust.» - -»Piero Salviati, antingen är Ni en pedant, eller också vet Ni inte den -historia, Ni börjat på. Hvarför alla dessa diskurser?» - -»Kanhända, emedan jag är en smula pedant, kanhända också, emedan jag -vill vara jämnsides med honom därute, ha ett öra mot honom, -- och Ni -vill väl inte, att jag skall begagna så många ord som han? Nå, hon lär -ha gett sin sångare allt, hvad hon hade att ge, och en vacker skatt var -det. Bara händerna värda fem sonetter hvar! Nu kan Ni höra själf, hur -han tog mot den!» - -Sångaren därute sjunger igen: - - Jag vandrat i världen vida - Mot skiftande, leende dag, - Och lutan skälft vid min sida - I takt efter hjärtats slag. - Om kärlek ofta jag sjungit, - Mitt jubel visorna bar, - Om kärlek ha rimmena klungit -- - Jag visste ej, hvad det var. - - Jag vandrat i världen vida - Med sol öfver leende min. - Mitt blod uti vågor strida - Har jäst och berusat som vin. - Och intet kände jag trycka, - Och intet att önska kvar. - Jag trodde mig rik utaf lycka, -- - Jag visste ej, hvad det var. - - Nu är jag lik själar som famla - I blindhet mot paradis - Och känna bakom sig det gamla - Försvinna i mattadt dis, - I bäfvande glädje dricka - Hvar sällhet med ovant sinn - Och drömmande, undrande blicka - I lysande rymder in. - -Ser Luca vänder sig snabbt mot sin kamrat. - -»Men hvarför ser Ni så strängt på den stackars sångaren», säger han. -»Han låter ärlig nog. Han har älskat.» - -Piero Salviati nickar. »Kanhända», svarar han. »Han säger så, och han -förefaller ärlig nog. Men det roar mig icke att höra honom. Låt oss gå -här igen! - -»Historien alltså! - -»De trodde förstås, de två, att ingen människa skulle se, att de sågo på -hvarandra, eller veta någonting, annat än kammarfrun som var lika -oåtkomlig för guld, eller dåligt lynne, eller pratsjuka, som alla -kammarfruar från evig tid. Man tror alltid så. En frisk människa tror -icke, att döden finns för alla, han är med på det i ord, men han tror -det icke. - -»Don Ippolito, han tror gärna hvad som helst, men _det_ hade han någon -svårighet att tro. Ni förstår, den spanska glödande torra stoltheten, -- -en salamander, den tror inte på vatten. - -»När han fick veta det, stötte han icke genast en dolk i sin man. Han är -het som svaveleld -- den ger inte stor låga -- och mycket metodisk. Han -lät inte ens fängsla honom, väntade på, Gud vet hvad, månskiftet, eller -Petrus martyrens dag, ville se med egna ögon. Ännu hade de tid, möttes -så tryggt, som någonsin, anade ingenting. -- Hör här!» - -De äro framme vid dörren igen och sångaren sjunger: - - Hur måste det brinna af rosor, hvart snår, - Fast mörker för blicken dem släckt! - Hur måste det glänsa, ditt doftande hår, - Fast nattens dok det täckt! - Af sånger skälfver högt mitt sinn, - Sånger af tystnad tvungna, - De vackraste sånger, drottningen min, - -- Om skrattet ditt, om famnen din, -- - Som aldrig skola bli sjungna. - - Så ligger i mörker den vackraste jord - För intet öga att se, - Så finner den högsta lycka ej ord, - Ej skyggaste ord att ge ... - -Piero Salviati drager sin vän bort och hviskar sakta: - -»Så finner den högsta fara ej ord, ej skyggaste ord att ge!» -- »Men jag -förstår mig ej på honom», fortsätter han, »han tycks njuta af hela -olyckan, eller vet han ingenting? Det har knappt fallit mig in förr, men -det måste ju vara så. Han stode väl annars icke här och sjöng, -- ett -hundradetal mil längre bort, det kunde så vara! - -»Till historien igen, den är snart slut, liksom sången därute förmodar -jag. - -»Don Ippolito ville icke bara döda _honom_, det kunde han ju gjort på -misstanke, men henne också. Då måste där vara bevis, handlingar för -familjerådet efteråt, det kunde annars blifvit obehagligt. Så lät han -försiktigt snärja en snara om dem, -- tycks icke ha räckt till ändå, -efter _han_ står därute, -- nå han är väl dödlig än! Alltnog det sista -mötet, de hade, där var don Ippolito icke långt borta. Hör på här! Äfven -vår sångare tycks ha en aning ditåt!» - -Medan de stanna, tränger sången in. - - Du skall ligga som smekning lätt mot min arm, - Det skall klinga som kvitter ditt skratt, - Du skall vara som lyckan själf, så varm! - -- Men jag hade en dröm i natt! -- - - Åh dröm, åh dröm! Och hvar finns den du? - Är den verklig än som vår kyss? - Och hvad var det, du drömde? -- Jag minns ej nu, - Men jag kände en rysning nyss. -- - - Den skall jagas och fly och dö bort af smek. - Hör! Natten är ljuf som en sång. - In, in i dess mörker! -- Men sanden skrek - Nu -- där -- under fötters gång! -- - - Det var fruktens fall från en bugnande gren, - Och nu kväfver jag rädslan din, - När din hörsel jag kväfver. -- Se, hårdt liksom sten, - Något svart som har smugit hit in. - - Se, fly, o fly! Se, de trefva på spår! - De veta ej, veta ej än! -- - Ja fly och blott smeka som tystast ditt hår - Till ett jäktande minne, där tvungen jag går, -- - Men jag kommer igen, igen! - -Ser Luca tar dröjande ett steg tillbaka och vänder sig mot kamraten. - -»Igen, igen», säger han, »kunde Ni se, hur han sträckte fram händerna -just vid de orden, som om hon redan var där inom synhåll? Nå, er -historia, hur var den? Är hon instängd någonstans, där trädgården är -säkrare, är det utsikt, att han får se henne igen?» - -Piero Salviati betraktar honom nästan förtrytsamt. - -»Har Ni aldrig hört talas om don Ippolito? Död är hon förstås!» - -»Död, åh, han vet det inte! Nu förstår jag er ovilja, men var säker på -det, han vet ingenting! Hvilken tok också att stå och sjunga om detta!» - -»Vanvettigt! Men han vet ingenting. Kanhända har han heller ingenting -annat att sjunga om, och man har bedt honom enträget. Jag börjar på att -tycka om honom nu. Som han står där mot fönstrets natt, är han ju -sublim! Så skall sången om lyckan låta! Så skall illusionen ställa sig. -Det är en naivitetens ironi i det där som är sällsynt rik!» - -»Och hur dog hon?» - -»Hur hon dog? Ni har väl hört talas om garote? Icke? Det är en sed, de -följa därnere, ha lärt den af arragoneserna. Det sägs, att man blir mer -och mer förtjust i den, ju mer man vänjer sig vid den. Den är nätt, -snygg, riktigt elegant och verkar snabbt -- just en sak för don -Ippolito! - -»Han kom in till henne en kväll, strax som hon kommit från bikt och -mässa och icke hade mera synd kvar, än som kunde hänga vid kjolfransen --- han ville icke hennes själ något ondt, don Ippolito, har ingenting -emot att bli i tillfälle att begagna sin broderliga myndighet däruppe -också; alltså måste hon frälsas. Han hade det mjukaste silkessnöre -hopveckladt i ena handen, så fint och lätt, att han kunde dölja det -genom att sluta fingrarna bara, men starkt -- i den andra handen hade -han en kort käpp. Jämn och slät, af vackert olivträ, men litet grof, så -att han skämdes att se den mellan sina fingrar, -- men den måste vara så -för att hålla, förstår Ni. - -»Han talar om för henne, att hon måste dö, efter som hans ära -- några -ord, ungefär hvad som behöfdes -- låter henne skymta snöret, så att hon -förstår, men gömmer käppen halft i ärmen, ty, som sagdt, han skämdes -litet för den. - -»Ni bör kanske veta, att min sagesman hört det af en som var där inne i -rummet, däraf alla detaljer. Don Ippolito ville ha vittnen, hade också -en tjänare med sig för det fall, att hon skulle behöfva hållas. - -»Det blef emellertid icke af nöden, ty hon lär ha varit en högsint dam, -utrustad med alla fullkomligheter -- bland annat den vackraste hals -- -jag vet icke, om han därinne nämnde det i sina rimmerier. Sedan hon -begärt och fått ett litet handkläde (till och med det hade han tänkt på -att taga med sig! Sannerligen en ärans man!) -- och höljt öfver sitt -ansikte med det, knöt don Ippolito snöret om halsen på henne, det var -ljust och märktes knappt. Bara litet rodnad af att det var trångt. Hvad -hon kan ha tänkt där bakom duken, och om hon grät eller inte, det vet -man föga, men jag har låtit mig berättas ... Men låt oss höra ett sista -tag! Det tycks vara slutsången. Man gör ett sakta buller, som tyder på -det!» - -Och han därute sjunger: - - Och när som vi mötas igen vi två, -- - Snart skall det bli, rätt snart -- - Vidaste rymden skall sjunga då, - Solen skall klinga klart, - Vinden skall stanna och hviska och le - Och smeksamt intill oss sig trycka. - Dagern skall glittrande guldstoft ge - Våra svindlande hufvud att smycka, - Och vi skola ej höra, vi skola ej se, - Vi skola stå blinda af lycka. - -»Nog nu, Piero Salviati», säger den ena af de båda herrarna, »tillbaks -nu och sluta Er historia, edra kontrastverkningar bli smärtsamma -nästan.» - -»Måhända! Nå -- jag har låtit mig berättas, att icke ett ljud hördes, -och att ingen fuktighet syntes på duken, och förmodar, att hela hennes -kraft gick åt till att brottas med hjärtat, och att hon var blek. -Emellertid går sådant där rätt fort. Don Ippolito står redan på sin -plats bakom henne, sticker in käppen under snöret och vrider några -hvarf. Hon lär knappt ha sprattlat, sjunkit först, när lifvet var borta, -och viljan borta. Så gick det till, och må vår stackars sångare därute, -som nu knäpper sitt sista ackompagnemang, bära berättelsen om det med -samma kraft, som hon bar gärningen. - -»Men så applådera då, var icke oartig, Ser Luca, han har gjort sitt -bästa och bör vara trött. Man är förtjust ikring honom -- inte -underligt, ty det varade väl länge!» - -Ser Luca slutar att applådera och säger eftertänksamt: - -»Sällsamt ändå det hela! Där står han, som hennes röda hjärta sprang upp -emot, bara hon hörde hans steg, där står han och ler och tror sig se -hennes hufvuds tillbedda pose öfver de där båda damernas redan nästan -förälskade ögon, där skryter han och drömmer och trånar, och under tiden -ligger hon -- olyckliga, lyckliga Biondello, som ingenting vet!» - -»Och under tiden spåra don Ippolitos hundar, kanhända ha de redan -lystrat till för hans röst!» - -»Ni tror då, att han icke är för stolt för detta, att han vill låtsas -om, att den mannen där har något att skaffa med hans ära?» - -»Han är stolt och styf som en stilett, don Ippolito. En sådan är gjord -att döda hvad som helst -- den smutsas icke af blod. Säkert rider det nu -någonstans på de mörka vägarna ett par handfasta karlar som sjunga -liderliga visor, när de äro muntra, svära när de äro törstiga, slåss, -när de äro rusiga, spela när de vädra guld, lyssna med spetsade öron -efter namnet Biondello och gripa åt bältet, bara de se sidenrosetten på -en luta, antingen de äro fulla eller nyktra. Och samma måne som _han_ -koketterar för med fuktiga blickar och en färdig ritornell på läppen, -stirrar bakom en mörk trädtopp med tvänne kalla, lysande ögon ned på de -två där.» - -»Vid sankta Luna, de kunna redan vara här! Jag kom litet efter Er andra, -och det tycktes mig, att jag såg ett mörkt hufvud dyka ned vid -portvaktstugans buske -- det kan vara mördarna som spårat honom hit?» - -»Det kan det, eller det kan vara en tjuf, som smyger efter att vrida -nacken af Ser Andreas fetaste påfågel ...» - -»Men borde han icke varnas?» - -»Då skulle jag berätta honom samma historia, som Er nyss. Vore det en -tjänst? Och hvarför? Skall han fly undan ekot af sina rim med blek -förfäran i synen, flacka om, tills han har glömt henne, och andras -kyssar ha gjort honom yr, dikta om sina sonetter med andra namn som -kanske inte passa in bland versfötterna, göra om hela rader och -fördärfva allt? Är det värdt så mycket? Det tycks mig bättre och -riktigare, om nu ödet så vill, att han får sig ett stål i hjärtat, medan -hon ännu är där varm. Att låta hennes minne få kallna, det vore dubbel -död, det skulle kyla stenen i det hvalf, där hon ligger, göra dunklet -gråare -- hvem vet, hvad en död känner? Det andra, om det blir så, det -vore som ett offer till henne, blixt öfver hennes sömn, eld öfver -hjärtat, rosor öfver hennes kalla mun. Det är svårt att tänka sig ett -rikt lif med ens som intet. Kanhända dröjer det någonstans, liksom en -ton efter sång väl dallrar långt efter, sedan vi förnummit dess sista -ljud -- någonstans en hvit kontur, ett töcken, en frysande blekhet -- -har Ni aldrig haft anledning att drömma så? Skulle man nu icke kunna -tänka sig, att ur en döende sångares hjärna flyger hans soliga, -bräckliga fantasi, hans minne och hopp mot denna skuggbild, smälter -samman med den, flammar upp den, varm af lif, bringar den att en sista -gång skälfva af den spröda musik som kallas kärlekslycka? - -»Men hvad är det för buller där ute, bryta de opp?» - -»Bara ett bud till någon, till vår sångare. Han står alldeles berusad af -glädje, han tar afsked. -- Det är försåtet kanske, försåtet!» - -»Det få vi strax veta. Spela nu icke försyn! Ni skulle bara fuska bort -en lyckad dikt!» - -»Må vara, men kom ut ur mörkret, här ryser man. Ni har jäktat upp -fantasien med ert prat och ert skuggspel.» - -De gå in till de andra, sångaren har redan försvunnit, de ställa sig vid -fönstret, tala och deltaga i berömmet öfver honom, men lyssna hela tiden -och speja då och då utåt. Då hörs där ett skrik, det blir larm utanför. - -Piero Salviati lutar sig till Ser Luca. »Såg Ni», säger han. - -»Jag såg allt. Han kom vaggande och gnolande, tror jag. Vid -portvaktarstugan sträckte mörkret sig pilsnabbt ut, det var som armar, -polyper, det nådde honom fort som en blixt, det var icke hans, skriket; -han fick icke tid.» - -»Lycklige Biondello, ingenting fick han veta. Tycks det ej också Er, att -af hela denna historia om lyckan var slutet det minst olyckliga och -hemska?» - - - - - Carneola. - - -Detta är historien om, hur Raymund Lullius blef den man, hvars rykte -spriddes med förstelnande storhet öfver den kristna världen, den man, -till hvilken resande foro långt ifrån, för att begära råd af honom att -bota såren på sina själar, -- och de stodo där häpna under hans ögons -dödslika lugn, halft bäfvande för hans tankelifs skymtande gåta, halft -medlidsamma, föraktligt medlidsamma öfver hans frivilliga armod. Det är -historien, sådan som den målade sig för honom i nätternas vakna syner -under de första åren af hans eremitlif, sådan den brann i lidandets ännu -ej slocknade bål med färg af rosor som fattas af lågor, med doft af -rökelse och svart mull, med ljud af gråt och flämtande, djupa ord -- och -allt med himlens stålblå kyla och stjärnglimtande vidder bakom. Det är -också historien om en kvinna. -- - -Carneola hette hon, blicken ur hennes ögon hade något af svarta fjärilar -fladdrande öfver brokig glädje; hennes läppar slöto sig aldrig helt, när -hon tystnat, de skälfde som öfver ett tillbakahållet ord, ett ord som -skulle ha vändt skrattet i gråt; sina händer knäppte hon gärna samman i -hvila, och de lyste smala och blåhvita mot skötets purpursammet. - -Hon bar en dräkt med underklädningen slutande tätt till den vackert -framåtböjda halsen, fastän de icke längre brukades så, öfverstycket -lämnade sidorna fria med midjans och höfternas härliga linjer och hölls -samman öfver bröstet af ett spänne med en röd sten i, spelande i ljuset -som en droppe af den heliga kalkens blod. Öfver pannan hade hon en svart -duk med guldrand, glänsande fram, där hårfästet hvälfde sin båge, och -smygande undan i vecken intill kinden. - -Och omkring henne lyste och log det lilla konungariket Majorkas -muntraste glädje, stirrande i sysslolöshet mot blå luft mellan trädens -löfmassor, hvilka ännu liksom buro formen af skaparehandens bjudande -åtbörd, dåsande i ro inom höga trädgårdsmurar, så hvita och varma af -sol, att vinden, som kretsade för nära intill dem, hvirflades upp och -spriddes som rök öfver krönens blommande refvor. Bakom sträckte slottets -runda torn sina vaksamma hufvud framåt med de spetsiga mössorna på och -blickade ut öfver hafvets ljusa blåa siden -- annars var det en vinklig -massa af sirade portar och taklister som togo färg af gammalt guld i -middagsdagern, ett palats sådant ett jättebarn skulle ha byggt af -snäckor och glittrande flisor under lek vid stranden. - -Och man lekte därinne. Citterspelet drog som en ring af bristande -bubblor kring hufvud som lutades samman till löjen och hviskningar; -jonglörernas förgyllda klot tycktes vara de rätta mätarna för tiden, där -de kastades upp och föllo ned och bollades upp igen af snabba händer. -När vinden ibland tog styrka och växte och tryckte sin blåsande mun -intill murarna, var det bara i skämtande hot, liksom att varna: dröjen -kvar därinne, I barn, värmen er i hvarandras blickar, trycken hvarandras -händer, stannen alltid kvar! - -Det fanns ingen fiende att föra krig med på öarna, just intet villebråd -att jaga heller. Men man skulle ha falkar som andra, och man lärde dem -därför att snappa upp fladdermöss som skrämdes ur gömslena och sköto -fram, blinda af ljus, i vändningar, så spetsiga som piskslag, eller man -släppte ut dufvor och roade sig med att se deras skära fötter tryckta -intill kroppen, deras mjuka vingar smekande luften och deras blåa -skuggor på marken, när de sökte skydd intill fågelhusen. Eller man lät -sig snärjas i kärlek, väfvas in i flyende eller fångade drömmar, i -växlande små sorger och triumfer, liksom man fann nöje i sångernas -konstfullt flätade rim, med här och där en klang af vacker smärta. - -Så blef Raymon förälskad i Carneola en afton, då han var led på sin -senaste härskarinnas gång; en smula för bråd och för tung var den, och -aldrig bar hennes gestalt denna linjernas hvila som kan samla hela -landskapets förväntansfulla lycka i en bild, mejsla den mot himlens -guldrand under dräktens på måfå fallande veck. - -Men Carneola stod _så_, lutad mot en trappas baluster; där Raymon satt, -ett stycke från hennes fot, såg han kinden med dess bernstensfärgade -skuggor och hufvuddukens vackra fall stå skarpt tecknade mot den rand af -aftonrodnadens orange, som dör i isgrönt, och han kunde icke förstå, -huru han någonsin velat se efter något annat än detta mörka dok, där -guldstickningen lyste matt som bården på en sammetsfjäril. - -Svarta fjärilar, nu förstod han uttrycket i hennes blick. -- Längtan? -- -Den var för djup för längtan. -- Sorg? -- Aldrig hade hon klagat. Månne -det icke var ensamhetskänsla blott och medvetande, att i denna hop af -svagvingade väsen fanns ingen som kunde hålla jämn flykt med hennes själ -ut öfver lidelsens purpurhaf? Men det kunde Raymon, bara för en stund -hade han lekt med de lekande, ung och nyss sluppen från böckerna hade -det roat honom att dansa och känna banden fladdra om sig. Men det var -annat stoff i honom, och nu tryckte han sin hand knuten mot den varma -jorden och lofvade sig, att med den kvinnan skulle han skåda lyckans -vidaste horisont. - -Hon var ung, men flera år hade hennes make varit död, man kunde icke -fatta hvarför hon ännu bar änkedoket, ty hon kunde ej ha älskat honom så -djupt. Man kunde ej heller förklara hennes ögons slutenhet, ty där -skrattet var muntrast, där allt var lifligast, dit drogs hon med, och -där vinkade hennes hand och klang hennes röst, men med en spröd -sjunkande slutton, som om hennes inre öra lyssnat efter dess eko. »Hon -söker kväfva sitt samvete med sidenband», sade några, -- men hvad skulle -då ha bringat hennes samvete i kamp? I biktstolen följde prästens -välsignelse så snabbt på frasandet af hennes klädning, när hon böjde -knä, som myrtengrenen reser sig efter vindens stöt, och aldrig hade -någon sett en ond rodnad på hennes kind eller afund darrande kring -hennes mun. - -Men Raymon trodde sig hafva löst gåtan. Kärleken var det, hon lyssnade -efter, den stora kärleken, tvänne väsens stigande färd genom allt -ljusare, lättare luft, -- omöjligt att säga hvilkens vingar det var som -buro den stunden eller den -- tvänne röda munnars dryck sida vid sida ur -glädjens rymliga skål. Och han bjöd henne sin tro och sin kraft, det var -icke ohinnligt fjärran, det hon sökte -- tätt invid henne var det, med -kinden intill hennes svarta dok. - -»Kärleken är undret», sade han, »tro blott, och det är där i oförklarlig -storhet, böjdt öfver din hjässa. Tro blott, och din fot skall sväfva -ännu lättare än nu, vingarna finnas redan, hopfällda i din lilla, -spetsiga sko. Tro blott, och allt det, du vill finna hos en man, det -blommar hos mig, redan hör jag palmernas susning öfver oss!» - -Hon lyfte sina knäppta händer litet, så att fingrarne snuddade vid -bröstets spänne och skakade sakta sitt hufvud. -- »Men döden finns!» - -»Och är det så säkert? För oss, som vi äro nu? Nej, den finns icke. Vi -veta icke af den. Om vi älska, kan den icke finnas, ty då känna vi, att -döden och smärtan, de ligga djupt under våra fötter, så långt bort som -en brusten dröm, inom tidens ring, i den värld, som icke är -verklighetens.» - -Då glänste det till i Carneolas ögon, och spännets röda sten kastade -glitter öfver hennes hand, det var som hennes inre fyllts af mysteriets -klarhet, liksom mörker skälfvande fylls af en blixt. Men så var det -borta, och hennes fingrar slöto sig spändt och smärtfullt, som en -förtviflad sluter dem. - -»Nu trodde jag på undret», hviskade hon, »men min blick drogs mot såren -och icke mot glorian, och jag kan blott förnimma, att _de_ äro -verkliga.» - -Och Raymon tordes icke rycka till sig hennes hand, fastän han kände i -smärtblandadt jubel, att hon var hans, att hon trodde på honom, om icke -på kärleken, eller att just den kom henne att lida djupare. Han kunde -icke sörja däröfver, men han letade hennes tankar, letade dem otåligt -men viss om seger, och hvar morgon somnade han först, då solljuset brann -öfver hans hufvudgärd, somnade lycklig, med den stora händelserika dagen -framför sig. - -En natt var det fest i slottet, och man dansade fackeldansen. - -Musiken stod i mörkret, och det var, som om tonerna fått kropp och -fladdrade in mot de svängda lågornas skimmer. Fiolernas bristande fröjd -och hornlåtarnas vida vingslag och flöjternas eggande vemod och trummans -barska maning, det var, som om de alla hade ilat med i de dansandes -slingrande led, som om de hade ropat: »fly, fly, se, när som helst -stryper draget lågan, denna värld är tidens och växlingens, smärtans och -längtans, men vi lyfta förhänget till en annan, till kärlekens, fly med -oss, fly!» Nyss hade där varit så mycket ljus, som hundra vaxljus kunde -bära på sina spetsar, nu var där blott flämtande sken af rödt öfver röda -kinder, växande skuggor öfver vidgade ögon. Raymons och Carneolas händer -slöto sig fast samman vid hvart möte, och löste, nästan fruktande, sitt -tag, och deras hjärtan voro lyckligare än någonsin, ty de kände, att -denna lek talade visdom, jagade bort alla hindrande tankar och slöt dem -tillhopa som skrämda barn, att möta ljuset med vakna, leende ögon sedan. - -Innan musiken ännu domnat i hvila, och medan ljusen började föras in, -hviskade Carneola till svar på Raymons fråga; -- »Ja, tag mig! Aldrig -skiljas! Låt oss fly härifrån!» -- I den klarnande belysningen såg han -hennes blick glänsa af lycka, hennes mun darra af förväntan, det var som -om hon lyfts af jubel, men förtviflan ännu hängt tung vid foten. - -Han lämnade henne och irrade ikring i gångar och gemak med blodet -dansande i takt till den åter klingande musiken, med en rymd af -flammande ljus inom sig -- så förnam hans skärpta hörsel hennes steg på -trappan, och han hann upp henne, när hon nått sin kammare. En bönstol -var där med en helgonbild och lampljus öfver kjortelns röda veck, annars -intet annat ljus än månens köld i fönstrets färgade glas. Han lade sin -panna i Carneolas knä och gaf ord åt sina jublande tankar: -- undret, -undret! -- han tryckte hennes händer mot sina ögon och sträckte upp sina -armar, så att de slöto in hennes smärta gestalt. -- »Nu är all din -tvekan skymd, utestängd!» - -Carneola lutade sin mun tätt till hans hår, -- »Ja, och om också döden -vore oss nära ... Är du viss på ditt under?» - -Raymon lyfte upp sin blick och ryste öfver hennes spörjande ton, men -hennes kärlek strömmade ner öfver honom med berusande makt. - -»Ja», sade han fast, »kärleken är allt, det andra är villa. Kärleken är -lyckan, samma arm famnar båda. Det andra är utanför, det kommer aldrig -in.» - -Carneola tryckte på hans panna en kyss, hvars värme brände som feber, -hon gjorde sig fri, reste sig vacklande, och gick några steg fram mot -lampan. Hennes tanke var spänd till yrsel, hon sjöng till musiken som -ännu dansade och lockade på afstånd, hon bröt af med hälft obegripliga -ord, och hennes händer lyfte sig mot bröstet, darrande och hvita, och -löste spännet med den röda stenen, -- som en bloddroppe glänste den i -fallet. - --- »Jag tror på undret, tror på undret» -- hennes röst var späd som en -klang af tunt glas -- hon vek undan klädningen från sin vackra böjda -hals, vek undan den från bröstet och blickade nedåt, som om hon väntat -att se något onämnbart, oändligt befriande. Så stelnade hennes anlete -plötsligt, stelnade i ödslig förtviflan, med ögonen fjärrskådande och -djupa af den djupaste sorg. - --- »Se», sade hon -- och Raymon såg, såg någonting förfärande, frätande --- »se hvad jag bär!» - -Raymon kände sitt hufvud tomt, tomt som djupet under hans fötter; sorg, -fasa, oändlig bitterhet och en kväljande känsla af vämjelse kommo honom -att svindla, men han hörde dock, hur hon fortsatte. - --- »Jag såg det komma för flera år sedan, jag har vaggat döden i famn, -jag har velat kasta honom, fly honom, jag har bedt till Gud om under, -jag har sökt glömma det därute, jag har lekt, jag har skrattat. Det bet -sig allt djupare in; jämnt kände, jämnt såg jag det. Jag älskade dig, -älskar dig ännu, jag trodde, jag visste inte, jag kände det som ett -under nyss, Gud är kärleken, säga de, och jag tänkte -- tror du på under -nu, Raymon?» - -Raymon böjde sitt hufvud, han kände gråten trycka, och medlidandet, och -något förfärande kallt därjämte. - --- »Vår Gud är smärtornas Gud, Carneola.» - -Hon talade med ett förtvifladt, mörkrädt barns kvidande. - --- »Jag har vetat det, vetat det alltid, men det har skrämt mig, och jag -har flytt honom. Jag har lekt som de andra, jag har sagt efter deras -ord, jag har trott dem i sömnen, allt har varit en dröm. Detta är -verkligheten. Bär icke du ett sådant sår, bära de det icke alla, är det -icke därför, de spela så där? Hör hur det gråter vid dörren!» - -Raymon tordes ej se upp, han grät öfver allting, tycktes det honom, när -han grät öfver henne, hon var för stor för hans blick. Då kom hon intill -honom och kved som en hungrande. - --- »Kan du stanna hos mig ändå, kan du älska mig? Jag har längtat efter -din kärlek, ännu dör jag icke. Jag är rädd för ensamheten, och jag var -så lycklig nyss. Jag kan icke lefva utan kärlek!» - -Men Raymon såg den känsla, som nyss fyllt honom, så liten, så trampad -under det obevekligas fot, att han ej ens skulle velat, om han kunnat -det, att lyfta upp den. När han som barn funnit sårade fåglar, hade han -känt det så, fast svagare, han hade ej velat se på dem, brådskat att ge -dem nådehugget. - --- »Jag kan gråta med dig», sade han sakta. - -Hans tonfall bragte henne åter till sig själf, som kallt stål mot den -värkande pannan. Hon höljde öfver barmen igen och gick mot dörren, -vinkande honom att följa. - --- »Farväl», sade hon med något af sin vanliga sköna stolthet i den -gest, hvarmed hon räckte handen till kyss, och hennes ögon drogo hans -blickar in i svarta rymder, större än han någonsin anat. - -Därutanför fladdrade musiken emot dem, de logo sorgset mot hvarann, och -så, med detta leende kring munnens skälfning och med blickens svarta -fjärilar drunknande i ett haf af sorg, kom Carneolas bild för Raymons -syn, hvar gång hennes namn ljöd för örat, hvar gång han tänkte på en -kvinna. -- -- -- - -Och han såg henne aldrig mer, sporde aldrig om hennes öde; redan samma -natt lämnade han Majorkas matt glimmande ljus bakom sig och styrde ut -mot den stålblå rymden af haf och luft. - -Han förstod allt, han hade sett igenom glädjens svek och skönhetens, -lifvet hade han velat kyssa, och det hade vikit likt en skugga för hans -hand, men stor och oändlig var smärtan. - -Den var sanningen, den var gudomens röst, den ensam ljög icke, -- och -lyss! var det icke skrämseln från sagornas dikter blott som gjorde henne -skydd, bar hon icke viddernas skönhet i sin uppenbarelse? - -Smärtan, det var droppen som stänkts på naturens bröst, för att vänja de -klagande barnen att rycka sin mun därifrån, att törstigt taga mot -själens föda, att växa sig starka för evighetens lif. - -Fåfängt var det att trefva efter kärlek eller misskundsamhet härnere, -att göra människohjärtats sökande rop till en gudomens löfte. När en -fågelunge sträcker sitt duniga hufvud öfver bokanten, och ser, att under -det blåa hvalf, som var allt, hvad han hittills känt, ligger en jord, -som brinner i ljus, då vet han ej, att i det ögonblicket bryter sig ut -ur skalet höken som skall växa stark och vild under moderns fläckiga -bröst och som en gång skall tysta det skrämda pipet i hans strupe. - -När ynglingen ser ned från gossvärldens drömmar och rena luft på lifvet -som lockar, då är redan den olycka i rörelse som skall träffa hans panna -likt en slungad sten. Ty oändligt tillbaka går händelsernas kedja, från -tidernas gräns slingra sig sorgens svarta trådar in i alla de brokiga -som tvinnas af ödets händer, och allt från början är det bestämdt när -och hur de skola möta hvarann. - -Men utanför är Gud, är sanningen, där alla begär, allt hopp har slocknat -som gnistor i sjön, och själen endast känner sig själf, ty dess storhet -sluter alltet inne. - -Så drog Raymon till klostrens murar och till böckerna och till heliga -mäns samtal för att utforska om någon annan förstått detta, och han fann -blickar som stundom djupnade i det lugn, han sökte och ord som tycktes -likna spridda ekon af hans tankar; men han flydde de kyrkor som lyfte -mot himlen hvalf liksom af sträckta armar och lofsånger, heta af -önskningar. - -Och Raymon talade föga, men hans hand var ständigt färdig till gärning, -han bad aldrig, men alla visste, att han var nära Gud. - - - - - Drömmen om saligheten. - - -När Elsbeth vaknade, var kammaren ännu blå af drömmarnas luft. - -Hon visste ej, hvad hon drömt, men öfver hennes hufvud dröjde kvar -liksom en slöja af kylig klarhet, hvad som mötte hennes blick fick -simmande, glidande, ovissa konturer, dem hon mera kände än såg, och -färgerna blefvo lysande bleka. Också kring sitt bröst förnam hon -drömmens tyngd, och fötternas steg och armarnas rörelser blefvo -dröjande, som om de smekts och hejdats af vatten. I det smala fönstret -stod himlen blåhvit med döda stjärnor och den lättaste, tunnaste skära -uppe i hvalfvets båge -- var det månen? var det ett sällsamt moln bara? --- nedtill sträckte en kastagnes krona sin breda rundning i kall grönska -som glänste i grått. När den kyliga dagern där flöt ner öfver hennes -kropps matta, gulvarma hud och smärta linjer, föll det henne i minnet, -hvad det var för en dag; hennes bröllopsdag var det, och hon rodnade -till inför sina långa lämmars nakenhet och trädde åt sidan, där skuggan -tog henne, och klädde sig tyst. - -Så gick hon nedför den smala trappan, där stegen spökade efteråt, och en -fuktig köld, som luktade bittert, sipprade fram ur stenarnas hvita -fogar; när hon vändt ett hvarf kring sin utsträckta hand, var hon nere, --- en tryckning mot dörrens trä, där låg trädgården, sjunkande ned mot -bäcken och blek i morgonljus. - -Det steg dimma från vattnet, som osynligt risslade i sten och säf och -sprang som snabba fötter, i lätta dok gled den fram öfver daggvått gräs -och mörka buskar, och den lyfte trädens kronor och tycktes kunna bära -dem bort i sin vaggning. Men solen var uppe, och öfver däldens hvita -töckenmur flöt ljuset in mellan häckar och snår, och som en bägare -fylles med vin, blef rymden fylld af en mystisk dager, ojordiskt ren och -hvit kring dimmans buktande, hvita armar. - -Det var drömmen igen, med halfslutna ögon gick Elsbeth in i den, och -långsamt rörde sig hennes fötter, och långsamt sjönko hennes armar, och -den våta sanden gaf blott ett hviskande läte, där hon steg. - -Det var kallt. Som ett fuktigt band låg luften om pannen. Allt som hon -gick fram, såg hon nya blommor vid sin fot, men hon visste knappt af, -att hon gick; det tycktes henne hvar gång, hon såg, att det evigt varit -så, att deras lugna ögon alltid hade stått så mot hennes; de kommo som -tankar, glimmande fram, man vet ej hur, gömda, man vet ej hvar. - -Där stodo tulpaner och lyste som bleka flammor med de långa bladen och -stjälkarna blåaktiga af dagg, där trängdes nejlikor i flockar och -andades mot hvarann sin kryddstarka doft, mörka till purpursvart, ljusa -till skärt och gulhvitt; som ur brinnande rökelsekar steg lukten upp, -men blef frisk och tunn, innan den slog mot Elsbeths kind. -- Där lyfte -sig höga liljor, så sällsamt ensamma, med en min, som om intet annat -fanns, som om intet annat kunde finnas, än deras hvita kalkar med -purpurskriften i. - -Och Elsbeth drog förbi. In mellan malvor kom hon som lutade sig ut mot -hvarann och spände mattskära spetshvalf öfver hennes hufvud. Som hon -gick där med sina späda skuldror och bröst och höfternas rundning, -innesluten af armarnas fallande vekhet och händer som knäpptes i båge, -och med kjortelns gula bård smygande in i de mörka vecken, tycktes hon -ej lefvande; hon var lik en målning af ett helgon mot en rosig fond, som -blekts af långa tiders ljus. Hon tycktes känna så själf, hennes hufvud -var sakta framåtböjdt, och munnens tankfulla leende gaf ökadt djup åt -ögonens grubblande blick, hon stirrade rätt ut mot en punkt helt nära i -den tomma luften. - -Hon gick och tänkte på den gamla legenden om Sultans dotter som vandrade -i sin faders trädgård och såg blommorna lysa i dagg och undrade, hvem -som låtit dem växa så och bli så glada, hvem som var så mäktig och blid --- till hans rike ville hon komma, i hans trädgård ville hon vara. Och -om natten ropade det vid hennes fönster: »stå upp och kom!» -- och när -hon sprang ur bädden och såg, stod där en yngling i gyllne sken och -böjde leende sitt hufvud mot henne under den svarta natten. Med snabba -händer låste hon dörren upp och bugade sig djupt med sina hvita armar i -kors. »Hvem är du? Du är vackrare och härligare än någon, jag sett!» -- -»Jag är blommornas mästare», svarade han, »jag har kommit att hämta dig, -emedan jag har dig kär, och emedan du tänkte på mig.» -- »Men hur långt, -hur långt är det dit, jag skall?» -- »I evigheten är det och tusen mil -längre än. En krans af röda blommor får du till brudsmycke där.» -- »O, -har du dem redan i händerna, du har ju röda rosor däri, och ditt hjärta, -hur är det så rödt, hur kan jag se det i din barm?» -- »För dig är mitt -hjärta så rödt, och för dig händernas rosor, ty jag bröt dem i -kärleksdöd, när jag vann dig. Knäpp nu kjorteln på och kom, min brud, -min blomma, ty det hastar!» - -Och utan ett afsked från någon, med blicken stirrande i onämnbar lycka, -tagande mot undrets skatt, som blomman tar mot regn, drog Sultans dotter -bort. - -Elsbeth undrade, hurudana de blommor sågo ut, dem hon fick smeka -däruppe. - -Långa och smärta måste de vara, -- där skakar dem ju heller ingen vind --- upp till bröst och kind måste de nå och tankfulla böja sina kalkar, -och ljuset mellan stjälkarna måste lysa blått och blekt, och när man -blickar öfver dem, skymmer ingen den andra; i underbar tydlighet stå de -öfver hvarann, stjärna vid stjärna och bilda liksom en skrift att läsa -och grubbla öfver. - -Färgerna och kronornas former? - -Åh, djupblå rosor med den innersta bladkransen röd, bildad liksom af -hvassa, tunga spikar, skära liljor, hvars flikar teckna ett kors, ljusa -purpurvioletta flammor, mattgula stafvar eller facklor, böjda som -palmblad, guldgröna stjärnor, leende vända mot solen, -- annars intet -grönt -- och purpur och hvitt, slingrande sig in i hvarann som flätade -band. - -Ingen doft där, endast tystnad och ljus och steg som mötas och ögon som -hälsa och kylig, sällsam underluft. - -Hur det kändes att vara brud där, hans brud? - -Åh, armarna sträckta uppåt i extas, knäna böjda, pannan mot hvita -mantelveck, barmen fylld af bönens vällust, tankarna brinnande som bleka -lågor. - -Och Elsbeth tryckte sina smala händer mot ansiktet och njöt af kölden -mot ögonlocken och gick fram under malvornas hvalf, röda hvalf, hvita -hvalf, -- och darrade af glädje, när daggen i tunga droppar glimmande -föll ned i hennes hår. - -Då hörde hon ett första ljud, ty hon hade ej gett akt på sparfvarnas pip -mellan päronträdens små blanka frukter, -- början af en sång var det som -sjönk igen, på andra sidan bäcken, bakom dimman, där klostret låg. Den -hade sjunkit som i rädsla, som om det varit en hemlig tanke som tagit -röst och skrämts af att luften bar den för långt, men den steg igen, -började om på nytt i trots, klagande som barnslig, harmsen gråt, -skrattande som barnsligt gäckeri: - - I klostret dricker man vatten till mat, - Har inte ett band på dräkten, - Får aldrig sträcka sig, dåsig och lat - En stund i morgonväkten; - Beständigt man sitt samvet bär - I grofva linnetröjan, - Och endast smärtan håller kär, - Håller kär. - Den flicka, som tar slöjan. - - Jag dricker gärna vin till mat, - Har gärna rödt i dräkten; - Min tanke gycklar yr och lat - En stund i morgonväkten. - Så tung, så tung jag rädslan bär, - Där hjärtat slår under tröjan -- - Ack funnes det någon, som hölle mig kär, - Hölle mig kär - Och ryckte mig undan slöjan! - -Det var en gammal känd smädevisa mot nunnorna, och det var snickarens -Grethe, som sjöng, -- det hördes på hur tonerna drogos ut långa med -darrande skratt i, -- den stackars Grethe, som nu var ensam och fattig, -och blef novis, emedan hon hade en släkting där i klostret som ville -hjälpa henne och ingen utanför som kunde skaffa henne en man, men inte -alls, emedan hon längtade dit. Tonerna kommo ojämnt, då och då sjönko de -ned, som när en spänd lina sänks, som fåglar flögo och tryckte de sig -ned. Hon var rädd att höras, men ville det ändå, ville reta någon, hvars -makt hon hatade och böjdes under. Det var väl en af systrarna, som nyss -gifvit henne en skrapa, för att hon gäspat under andakten. - -Elsbeth kunde så väl se den stackars Grethe framför sig, den svarta -dräkten som slängde för hennes vårdslösa gång, det röda ansiktet, nästan -så rödt och klart som ett ljust körsbär, med läppar som trumpna putade -ut, för att hon icke fick sofva, och för att ingen skulle få kyssa dem -någonsin -- en stygg och dålig flicka måste hon vara för att tänka så, -när hon skulle bli nunna! - -Hur skulle hon, Grethe känna det, om det vore hennes brölloppsdag i dag? - -Var det nu icke ljuft att se fram mot, detta som kom alla flickors -hjärtan att darra till, som de drömde om och hviskade om och rodnade -öfver, var det icke något af samma fröjd, som hon anade nyss, den -himmelska saligheten? - -O nej, det vore ju hädelse! Annan luft i det, annat ljus! Lugnt, -oändligt klart och glidande ljus, som bar en och bar hvarje ens längtan -med! Ett ögonblick steg hennes tanke dit igen, sträckte sig som en lång -låga i stilla luft, men under sig hörde hon ännu genljud af Grethes -tonfall och skymtade lekande bilder, och utan att hon visste af det, var -hon inne i det. - -Och hon rodnade mot tanken på ensamhet med Meinhardt och mot detta -underliga ord, kärlek, som ingen talade ut på samma sätt som andra ord, -och som tycktes så likt på underförstådda ting, som ett skolrum på -barnhufvuden, hufvuden med alla slags uttryck, skälmaktiga, listiga, -andaktsfulla, nyfikna, oskyldiga, hufvuden som råa och lystna -djurmasker, hufvuden som kerubers! Hon visste väl i ord, hvad det var, -men det var ju så litet, det måste rymma mycket mera! - -Och hon stirrade med drömmande ögon och en smula smärtfylld ömhet om -munnen bort mot moderskapet med dess obeskrifligt ljufva omsorger mot -kvidande och leende hjälplöshet och mot all dess varma glädje. - -En del talade om kärlek före brölloppet, hon förstod det ej; det tycktes -henne, den skulle komma med sakramentet. Hon kände ju intet för -Meinhardt, som ej andra ord räckte till för. Vänlig och god hade han -varit mot henne, alltsedan han begärde henne, och hon blef skänkt åt -honom, tyst hade han suttit bredvid henne i den höga bänken och hjälpt -henne med små tjänster under arbetet, eller då och då följt henne med en -lång blick, när han talade om yrkessaker eller gemensamma -borgareintressen med fadern, och hon gick ut och in i sysslor, och -katten lekte med hennes långa klädnings fåll. - -Men ändå lockades hon mot honom nu, och skälfde litet för honom, och det -var inte så enkelt allt och så lugnt, som hon trott, och i hennes minne -kom ord efter ord en gammal växelsång mellan Jungfrun och Kärleken, som -de unga männen brukade reta flickorna med. De halfsjöngo den på ett -snabbt glidande sätt med tonvikt nästan bara på de långa rimmen, den -första hälften i falsett, den senare i gäckande klang, och i slutet på -båda tog kören upp den sista raden: - - Säg kärlek, du med mun i skratt, - Säg, hvarför jämnt du mig förföljer! - Jag spinner, trälar dag och natt, - I skummast gömda vrå mig döljer. - Jag ser knappt mer än hvart jag går, - På kvälln min blick med täcket höljer - Och speglar nästan blott mitt hår -- - Säg, hvarför jämt du mig förföljer! - - Det skall jag gärna utan skämt, - Det skall jag visst, om du mig frågar. -- - Din blick åt sidan spanar jämnt, - Din kind i röda skyar lågar. - Hvad allt du gör, du gör på tok. - Kring pannan håret yrt sig vågar. -- - Ditt hjärta, hvad där skrefs för bok, - Jag säger strax -- om du mig frågar. - -Och omkring henne hade dimman smält, öfver den stackars Grethes kloster -stod solen och bet i skiffertakets ås, från nejlikorna steg doften redan -stark, och trädens blanka blad glimmade. Elsbeth gick tillbaka igen, ty -hon visste, att nu voro de uppe därinne. En sista gång sökte hon -tillbaka mot den förnimmelse, hon haft, men kunde ej finna den helt. Hon -kände oro i hjärtat, var icke ledsen, men ej heller glad, och det -tycktes henne, att hon mist något där under malvornas glesa hvalf, att -något flydde med bäckens snabba steg och lyfte sig upp med de sista -flikarna af dimmans kyliga hvithet. - -Litet senare profvade hon sin brölloppsståt, icke slöjan och klädningen, -ty det skulle ha bringat olycka, men kronan och halssmycket. - -Hon höll upp spegeln med båda händerna och såg. - -Den var liten och dunkel, och hon skönjde blott sitt ansikte, sällsamt -blekt, och ögonen som stirrade och blefvo sorgsna och den tunga spetsiga -kronan och spännet under hakan med stenar som döende eld -- ikring det -allt låg en mörk, obestämd rymd och vaggade mot förgyllningens glans, -när hennes händer skälfde. Det hela var så overkligt, en matt, -framtrollad syn, som tycktes kunna bäras bort af mörkret. - -Hon såg kronans glimmande sirater lösas upp i skuggorna, likt växter som -vissna, och det var henne sällsamt, att den kunde kännas så tung, och de -skrattande rösterna i rummet slogo dämpade mot hennes hörsel som röster -i en dröm, hvilkas ord hon ej förnam. - -Elsbeth tänkte på den himmelska kronan, så lätt och strålande ljus, och -som varar i evighet. - -Hvad var detta, hon såg? I morgon bar hon det ej längre, och det låg i -en kista att vänta på en annan släkt. En gång blott bars det i hvart -lif, och munterhet sorlade omkring det, och musiken klang, och ljus -fladdrade. Så hade hennes mor burit det, och nu var hon grå, så hade -andra burit det förr, som lågo kalla i jorden nu. Och glädjen hade -domnat, trött vid sin egen röst, och musiken hade tystnat, när porten -föll igen efter de bortdragande, och ljusen hade släckts -- hvar var det -allt nu? Var den värd att tömma, denna dryck som blef så kall mot -läppen, innan bägaren sjönk? - -Fort lade hon det från sig allt och gick att bedja om ljus hos Maria, -himladrottningen och kvinnan. - -Vid stadsporten, helt nära, var hennes käraste kapell, där i det trånga -rummet mellan muren och en hög, mörk trappgafvel, dit ljuset kom i en -stråle helt uppifrån, afskuret af tinnarnas hörn, där var bilden i en -nisch. - -En gammal liten gudsmoder, som suttit i skymningen så länge, att hennes -ansikte blifvit blekt, och de hvita händerna lågo tunga i skötet, -- af -den ständiga skuggan hade hennes kläder hållit sig oblekta och granna -som på den första dagen nästan, men där kom sällan ljus nog att få deras -prakt i blomning. Men när det kom, i ett knippe just för henne, en -strimma med mörker på båda sidor om, ett sken, som smög in i hvalfvet -bakom hennes lätt böjda hufvud och skapade liksom en gyllene rymd där, -medan det knappt vågade att röra vid hennes krona och håret, som delades -öfver pannan -- hvad hon då var härlig! Det ljuset fick också något af -trappa i sin form, blef liksom en stege för snabba böner att glida -uppefter. Och gudsmodern satt likadan, i ljus och dunkel med sin smala -mystiska blick rätt ut och sina stränga läppars leende, hennes dröm var -långt borta, alltid den samma, hennes dröm var om det enda, som är värdt -att drömma om, -- salighetens mysterium. - -Elsbeth böjde knä framför henne och bad sina vanliga böner. Först -tycktes henne orden kalla och liflösa som radbandets kulor under hennes -fingrar, sedan, ju flera gånger hon tog dem om och om igen, desto -snabbare blefvo de. Som stänk i en vattenstråle stego de och flöto -glimmande samman och regnade mot gudamoderns barm. Till sist kunde hon -öppna sitt hjärta och finna ord för sin tvekande oro som icke kunde bli -till frågor, så skygg var den, endast till ett sökande efter bilder, -nya, allt efter som hennes känsla andades på dem. - -Hon bad till jungfrun, som blommorna bugade sig för i purpurglans, medan -vinden höll stilla, och en röst af makt och klang gled genom rymden, och -allt lyssnade. - -Och Maria stod lutad inför undrets skräck, i skuggan innanför porten -stod hon blek, och hennes mörka ögon vidgades och stelnade mot den -höghet, som skulle blifva hennes. Ned för hennes fötter föll som döende -blad allt, hvad hon väntat och först nu såg, att hon väntat; som en -urvuxen klädning sjönk hennes lif som skulle ha blifvit, och hon ryste -af köld inför det anade nya, och hennes armar stodo sträckta som i -förlamning, halft afvärjande, halft mottagande. Men jublet glimmade och -glänste i luften, det flöt ned öfver henne från alla håll, och medan -tårarna sprungo varma ur hennes ögon, visste hon, att hon bar evighetens -fröjd. Och nu var den allas, alla kunde känna denna bebådelse, hur -ödmjuka och ringa de än voro mot henne, furstedottern, till alla ljöd -undrets röst, blott de lyssnande böjde sig, för alla stod valet: här -eller däruppe! - --- Och se henne nu här, se hennes blick och hennes mun! Var där ej -ringaktande ömkan med dem som _kunde_ tveka, stirrade hon ej på -evighetens glädje, tills ögat blef hårdt? - -Men hon blef ju länge kvar, Maria, och jordens lif lefde hon igenom. -Elsbeth bad till modern med barnet och Sankt Josef och himlens änglar -omkring som i lek pröfvade den allmakt som skulle flamma i miraklernas -luft och lysa i afglans kring martyrers döda hufvud. För barnets alla -behof sörjde de, af snö blef socker och mjöl, af dikets vatten under -isflaken den ljummaste mjölk, af spånet, som Josef slöjdade, en sked af -elfenben och rubiner -- allt detta bara för att skaffa den lille välling -utan besvär. Och Maria log mot allt detta, som hvardagens små händelser, -jämförda med det stora undret, att där, i famnen på henne, rymdes ett -mål för all hennes kärlek, och hon var helt kvinna, och öfver hennes -axel myste Sankta Annas gråa hufvud. - -Elsbeth bad och bad igen. När vissheten redan var henne nära, och lifvet -blommade rikt för hennes blick, klamrade hon sig dröjande fast vid -gudinnans knän och njöt af att väcka åter sina tvifvel för att åter få -bedja om ljus. - -Hon bad till himladrottningen, och hennes ord flätade in i sig -stjärnornas glans och fingo långa, klara ljud, hon bad till jungfrun och -smekte sig nästan in till hennes barnsliga barm och kind, hon vände åter -till strängare syner, och hon kände sig bäfva inför känslornas växling -och njöt däraf. - -Till sist var stenen ljum under hennes kyss, och det trånga rummets -dunkel skiftade i hvita flammor, och det tycktes henne, där fläktade af -vingslag, och hon kunde icke tänka, att hon någonsin skulle resa sig och -gå därifrån -- hon drack sin bön som vin och lutade sig bakåt i extas. - -Då ljödo steg i gången. Flickröster öfverlade något och skrämdes af att -där icke var tomt, så fattade de mod igen, stannade helt nära och -sjöngo. - -Det var barn som skulle tacka Maria, för att hon gjort, hvad de bedt om -och uppfyllt deras önskan, den de knappast tordts önska, -- någon fest, -de skulle få komma med på. Sången var icke riktigt för dem, de hade valt -den bara därför, att hennes namn var i den, och för att den slutade med -tacksamhet: - - Maria stod uti kvällsljuset blind, - Den vackra jungfru och brud, - Och stödde mot kammarens port sin kind. - -- »Jag ville så gärna se Gud! - - »Hans makt uti busken på Horeb var, - När Mose till sändning han bjöd, -- - Jag törs icke se den förtärande klar; - Då sjönke af fruktan jag död!» - - Där växte ett törne vid jungfruns fot, - Ej ringaste knopp där fanns, -- - Då brann det i blomning från topp och till rot - Och skalf uti doft och i glans. - - Maria stod tyst i tillbedjande böjd, - Af rosornas rödt var hon röd. -- - Så tacke vi Gud för hvar blommande fröjd, - Hans allmakt de ödmjuka bjöd! - -Och med de sista orden frasade deras kläder, och armarna föllo ned, och -innan genljudet dött bort, voro de försvunna i hoppande språng. - -Men för Elsbeth voro deras ord som ett svar, icke det hon bedt om, icke -full visshet, ty oro fyllde henne ännu, men ändå ett svar, som hon hade -att gå med. - -Och i det hon reste sig upp, fann hon denna ovisshet ljuf och gick, med -blickarna förlorande sig in i den, och ville ständigt gå så. - -När hon kom hem, var där trångt af buller och bestyr. Ur trädgården -kommo väninnor med hela fånget fullt af blommor upp till de röda -kinderna, på gårdsplanen reste snickare upp svarta spiror, i förstugan -låg hunden, trött och flämtande af upphetsning, och däruppe väntade -beskäftiga händer att kläda henne. Hon lät sig tagas och lydde hvart -ord, hon hörde, men talade knappt, förstod knappt. Det hela var henne -ännu som en dröm, den hon såg in i och förlorade sig i, till sist utan -att skönja annat, än själfva det ovissa, sällsamma dunklet däri. - -Så var hon färdig. I styfva veck föll sidenet ned omkring henne, det -hade ett mönster af gyllene blommor eller stjärnor mot purpurviolett -grund, hon var blek däraf; uppe vid den smala halsen glänste spännet som -ett sår. Slöjan var tung af silfversömnaden på det hvita tyget och stod -ut i rundning som vingar bakom hennes hufvud, den spetsiga kronan var -tyngst af allt. Den var vacker som en drottningkrona, alltför vacker, -alltför rik öfver hennes bleka läppar och inåtvända blick och smala -panna, krönen böjde sig taggiga inåt, -- men hur de glänste i solen! - -Hur allting glimmade och sjöng, där hon gick, de spetsiga röda skorna -öfver gatans blåa skuggor, det frasande sidenets vinfärg, de svaga -händerna midt däri! Det blef brokigt af folk, hvar hon skred fram. På -trapporna böjde sig kvinnor efter henne med handen till pannan för -solens skull, i gränder och portar sorlade det som bäck i dammöppning, -och ljusa barnhufvud i röda och blåa hättor spredos ut och följde, där -hon gått förbi, som om någon strött stora blommor efter henne. Från hvar -gafvel och hvart burspråk föllo knippen af ljus ned öfver henne och -täflade om att bjärtast sluta hennes prakt inne. - -Och klockorna ringde så muntert klart, som om de burits ut ur sina loft -och svingades fritt mot himlens ljusa blå, medan Elsbeth gick att vigas. -Och nu lät hon sig ryckas med af glädjen, fann blott kronan litet tung, -men log med lätt öppnade läppar mot hälsande röster, och hennes kinder -blefvo röda af den ifver som stojade tätt invid henne. Den kunde komma, -lyckan, den var redan öfver henne i vindens sus om örat, i de dunstlätta -flammorna af hvitt mot luftens blå, den var redan i henne själf och log -om läppen och gjorde bröstet fritt och stort. - -Så tog henne den gråa kyrkans köld med skuggor som stödde hvarandra och -sträckte armarna uppåt, med orgelspel i flykt under hvalfven och -fönstrens begrundande helgon; öfver tröskeln flöt i plötslig stumhet det -granna tåget och släcktes som af en pust. Under midtelskeppet skred det -fram, krossadt till obetydlighet under dess höjd, det var, som om ett -stoft af blågrå aska lagt sig öfver allt, som glänst och brunnit därute. -I ett kapell under bilden af en vek Sankt Sebastian mötte brudgummen och -hans följe. - -Och den kom icke, den kärlek, hon väntat följa med sakramentet, den hann -henne ej, fast hon tyckte sig skönja den stå där med smeksamt sträckta -händer, bunden som Sankt Sebastian, den blef matt, -- där var annat -mellan dem. - -Där var drömmen igen. En vemodig kylig klarhet, lik den, som är om -oupphinnliga minnen, var om allt, hon såg, kom och försvann och var där -ändå och hade varit där jämnt. Det var, som om tiden sjunkit ner i hvila -och öste på lek ur hand i hand och tillbaks igen sin eviga flod. Och -blott i att se och förstå detta var lyckan. Därute hade man en glimt af -den, ett löje, en snuddande hand vid axeln, här var hela hennes blick i -ens egen, och hvad man tänkte och såg fick den intensiva, helt fattade -verklighet, som blott drömmens bilder ha ibland, där de lysa emot en så -sällsamt klart bland allt det böljande och dunkla. - -När hon kom ut igen, hand i hand med Meinhardt, var hon lugn som aldrig -förr, lycklig öfver den stillhet, hon lyssnade till inom sig, viss om, -att något skulle hända snart, att allt det, hon var i, skulle lösas upp -och förtona och smälta i ljus. Innan kvällen föll, skulle det ske, i -kall klarhet skulle det komma, och det skulle vara vemodigt och -betagande stort som en vacker död. - -Och där hon skred fram under spel och skratt som möttes och blefvo till -ett hvalf af flätade händer liksom i danser, var hon blek och blid, -alldeles tyst, men leende, så att få märkte, hur bristande svag hon -syntes. - -Endast hennes släkting Conrad förstod det helt, och sökte hennes blick, -men fann den blott flyende in i sig själf, och gissade grubblande efter -hennes tankar, som det var hans vana att grubbla. Han var präst, Conrad, -men hans tro gick ensamma vägar, och han talade föga och _såg_ gärna. - -På gårdsplanen var där dukadt till festen på långa bord i vinklar, öfver -dem ett tält af brokigt randadt tyg och blomsterrankor i hängande bågar, -i midten var där ett par trappsteg högre, och där var brudfolkets plats. - -Där blef sorlande och gladt, klang af silfver och musik och glans af -metall under vinets strålar och starka färgers rop mot hvarann och -skratt och glidande solljus. Bakom sammanböjda hufvud sprungo gossar i -röda dräkter med armarna krökta under fatens tyngd, från mun till mun -fladdrade snabba ord, ända ned på kvinnornas höga mössor snuddade -blomrankornas bukter, allt var bundet som i kedjor af glädje. - -Elsbeth log med, men hennes ögon riktades tid efter annan sökande ut och -stannade i djupnande visshet; äfven här var den, drömmen. I tältstödens -svarta pelare var den och gaf dofva rop; de sträckte sig emellan -gästerna och skiljde skratt från skratt, de delade af synkretsen i fält, -där ljuset sjönk gulnadt in på alla de tröttsamt glada färgerna och -sjönk och drog dem med. I musiken trängde då och då förnimbart, -kroppsligt igenom den djupa moll, på hvilken all dess munterhet rörde -sig som dans på svart jord. - -Något skulle komma, något skulle trampa där på planens skrikande sand -och krossa tungt de små blomsterbäddarnas rutor med röda och hvita -tusenskönor. Allt det där, det log och var vackert, men hon var ej däri, -hon drömde i lättare, kallare luft. Där var det redan, något mörkt! Nej, -bara flickor var det, fyra flickor som stodo vid gallergrinden och gömde -händerna i hvarann. De voro blyga för så mycket folk och så mycken ståt, -och de sköto hvarandra framför sig, omsider voro de inne, deras grofva -skor skämdes för det buller, de gjorde, de ställde sig i rad, med ljuset -från hufvud till hufvud, och sjöngo. - -Det var flickor från en by där nära, de gingo att på häfdvunnet sätt -tigga gåfvor till sommarens kyrkoprocession. - -Och de sjöngo i klara tonfall, medan musiken teg: - - Gud signe alla därinne - Och hvarje fattig själ! - Hafven Guds moder i minne - Och allas ert högsta väl! - - Guds moder i Sponheims kyrka, - I solsken och ståt skall hon gå. - Den passar ej henne, vi dyrka, - Den krona, hon har på. - - I fjor re'n vi slöjan ha lappat, - Ej passar den, sliten och grå - De kinder, dem Gud har klappat, - Den slöja, hon har på. - - Vi tigga en skärf af er vinning, - Vi samla till klädning ny, - En krona för hennes tinning, - En slöja om hennes hy. - - Den skilling, som nu vi bedje, - Är liten och ringa -- märk! - Men själarnas eviga glädje, - Den är Guds moders verk. - -Då bröto tårarna fram ur Elsbeths ögon. - -Stackars Gudsmoder i den lilla bruna kyrkan, i ett halfmörkt hörn, så -långt in, att hon bara kunde speja öfver den trekant med solljus, som -faller på golfvet från dörren, stackars Gudsmoder i sliten dräkt som -blygs att bäras fram därute i dagern och inte kan glädjas mot sin fest! - -Hon reste sig och sprang ned från sin tron och ilade fram till flickorna -med snabba språng. Där lyfte hon med båda händer sin krona och slöja -från pannan och gaf dem, -- de togo dem med tvekande och rädda fingrar. -Men Elsbeth rätade upp sitt hufvud, fri från tyngd, vinden var sval om -öronen, och den sjöng. Och så gick hon långsamt tillbaka med det mjuka -håret bart i solen, och ögonen glimmande, och kinderna skära; alla -häpnade öfver hur vacker hon var. - -Hon var så lycklig, att hjärtat gjorde ondt af slagens häftighet, och -hon ryste mellan skuldrorna, och hennes knän blefvo tunga. Hon visste, -att hon skulle få en gåfva igen, men det gjorde henne detsamma hvad, hon -var glad att ha gladt Gudsmoder. Hon snuddade knappt i tanken vid hvad -de skulle mena, de andra, vid hur morgondagen skulle bedöma hennes -obetänksamma frikostighet, hon visste, att det ingen morgondag skulle -bli, att allt var _nu_. - -Och man tänkte ej heller ut sina tankar omkring henne, såg blott i -häpnad på hennes strålande lugn och greps af hennes extas. Och man teg -eller talade sakta, likgiltiga, förströdda ord. Det var, som om alla -väntade, att där, mellan de svarta pelarna skulle plötsligt någon komma, -någon främmande med mystiskt förstelnande blick. - -Musiken tog till att spela igen, men det var blott långsamt, som oron -vek, och icke längre bort, än bakom skuldrorna helt nära, färdig att -böja sig fram tätt intill hvar kind och se. - -Men Elsbeth tänkte och tänkte i dallrande lycka. Nu kunde det komma. Nu -hade hon skänkt bort sin tunga krona, allt jordiskt hade hon lyft af sig -och gifvit bort utan en saknad -- hon visste, att nu skulle kärleken -icke nå hennes knän en gång. - -När allt ännu hade sin vackraste glans, var det, hon skänkte det bort -- -lågo ej blommorna röda på faten och andades, som om de lefde ännu? När -det stod rikt och varmt och rusande och sträckte ur alla händer sina -gåfvor mot hennes famn, då hade hon tagit det, utan att ens se därpå, -och låtit det falla i tiggares förkläden. - -Ty hon visste, att det var allt, hon gaf, nu var där en flod bakom -henne, och det, hon nu förnam liksom i susning för sinnena, det var på -andra sidan. - -Men det var vackert allt! - -Den lättaste jordiska glädje var i hennes själ, och ändå bleknade den -för aningen om det som skulle komma, liksom ljuslågor blekna i solsken, -intill det blott är deras skugga, man ser. - -Där, öfver henne! Hvad kom det, hvad bar det, hur skulle hennes ögon -rymma allt ljus? - -Blommornas mästare skulle vara där och undrens guldskimmer och den -hänryckning som icke kan nämnas kärlek, icke lycka, som spränger hvart -glittrande ord, liksom såpbubblor sprängas i sol. - -Men stackars dem därnere med deras brutna blommor! Hur sjukt allt mellan -de svarta pelarna, hur gult ljuset, hur den snyftar, musiken och kryper -intill bordet som en tiggande hund! De veta ej, hvad lycka är, de -skratta och ropa ett namn, men ingen svarar, och de skratta igen och -trycka sig i rädsla samman, och ikring dem dör ljuset ut. - -Stackars Meinhardt också! Nu älskade hon honom kanske, åtminstone hade -hon velat gråta helt kort öfver hans hufvud hans gråt, tänka hans tanke, -känna hans saknad. Hur den skulle bli, sorgen efter henne? Bitter, åh -nej, men sorg ändå -- men tänk hvilken glädje var hennes! - -Det fläktade i luften af kommande ting, det glänste, och det brann; icke -ens med en snuddande flik af dräkten fick hon sjunka ned i det, hon -skulle lämna. Låta sig tagas blott, utan saknad! Men att gissa deras -saknad, deras ord ... - -Och medan hennes känslor brottades med hvarandra, tyckte hon sig höra -ord i den musik, som spann ut sig i kvällen, hörde en visa, som hon ofta -hört, men sjungen af en så sällsamt tunn och fjärran röst, liksom klang -från den grönaktigt klara himlen längst borta. - -Och hon vaggades länge af dessa ord: - - Min döda brud i himmelrik - Går gladt på jungfruns banor. - Ett fladdrande siden är hon lik, - Som lyser i sol på fanor. - I hennes blick med syskonro - Ser in hvar djupögd stjärna. - Hvar plikt af kärlek och af tro - Förrättar hon så gärna. - - Invid Marias bleka kind - Hon strålar blek af lycka. - Hvart minne af kärlek, som famlat blind, - Hon låtit ur hjärtat rycka. - Som röda, döda rosenblad - De fallit ett i sender, - Och barmens sår, hon kyler glad - Med korsadt sträckta händer. - - Mot höjden med Marias sång - Som springflod hennes stiger. - Krystalliskt klara hvalfvets gång - Blir still, och klangen tiger. - Så djup och klar är hennes röst - Som trasts, i solen vaknad. - Där darrar ej i hennes bröst - En enda sträng af saknad. - - Intill Marias mjuka famn - Med lycklig mun hon somnar. - Hvar dröm med orosdjupa namn - Vid jungfruns fötter domnar. - Från jorden djupsta smärtas skrik - Blir tunt som glans ur stjärna. - Min döda brud i himmelrik - Har glömt det -- ack så gärna! - -Hvad var det, hon skulle ha glömt, åh hvad fanns det att glömma, hvad -fanns det bakom, -- framför var allt! Och hon drömde sig djupare in i -det, och hennes tankar spunnos allt finare och mer bristande spröda, -hennes själ brann af längtan, och blommornas kvällsstarka doft vältade -sig fram och tog henne. - -Då stannade gästerna af i sitt oroliga tal, och det sista ordet föll -emellan dem, och musiken stannade af och föll stumt. Alla stirrade på -Elsbeths ansikte som blef så blekt under det gula ljuset, alla kände sin -ängslan springa fram som en kall fläkt, -- de störtade alla upp, när hon -föll bakåt i svimning, och stannade stela i sin rörelse, när de visste, -att hon var död. - -Hon var kväfd i famnen på extatisk lycka, som dödat genom sin -intensitet; som kristaller kunna brista i stycken af en ton, så fin och -stark, att dallringen däraf löser upp deras sköra och klara form, hade -hennes lif brustit. Af mysteriets vin hade hon druckit och stelnat af -dess köld. - -Öfverstarkt hade hon fattat och känt den kärleksglädje, som drömmes, -- -den glädje, som bjöds henne, den hade hon gått ifrån, som man svarar nej -till en alltför fattig fest, och det var ändå jordens största, men som -hon skulle funnit matt och grof. Hon hade lefvat sig så djupt in i det, -som aningen famlar efter, att hon lyftades i det, med blodets kraf hade -hon låtit det väfva sig samman, som puppan i fjärilen hade hon dött. - -Nu låg de närmastes oro böjd öfver henne, och där ljöd gråt, men icke -stark. - -De andra sågo blott och tyckte, att de aldrig sett döende solljus så -glänsande som nu öfver Elsbeths bröllop, de sörjde ej, ty de trodde bara -att nu hade den kommit, den gäst, de väntat på, och den köld, de känt, -var bara köld ur hennes kläder. Ty de tänkte, att Elsbeth var lyftad vid -himladrottningens hand till tack för hennes stora fromma gåfva och -hennes tårar af skam, när hon gaf, och några trodde sig ha sett -Gudsmoderns djupa, ständigt underfyllda blick en kort sekund där under -blomsterrankan. Och de afundades Elsbeth hennes lott. - -Men Conrad, mystikern tänkte ej så. Han såg på hennes ansikte, och i -vecken kring munnen och ögonens blinda blick fann han ett uttryck som af -den högsta kärleksextas, en spasm af öfverstor lycka. - -»Hon har dött», tänkte han, »emedan hon af jordisk glädje och jordiska -begär velat bygga en bro till evigheten. Hennes fantasi har varit stark -nog att nå så högt, att hon ej kunde komma tillbaka, hon svindlade, då -hon såg ned. Då brast det vid jorden i stället för däruppe, som för -andra. - -»Hon var lycklig, när hon dog, ty hon visste ej, att det var en lögn, -hon stod på. Den enda salighet, som kan tänkas, är lugn och dödslik ro --- så kom hon ej ens till dörren af den ort, hon ständigt drömde om, var -på orätt väg allt från början. Men tusenden drömma samma dröm och se den -sudlas i smuts och slås i stycken och tro på den ändå, i gråt och ånger -och tuktade sinnens flykt för olyckan är deras aning till -- få ha haft -den så skön, som hon. Och är den synd, och skulle man tänka, att synden -botas i skärseld, då passar för denna intet värre straff än den -solljusets eld som bleker rosenblad, tills de hvitna.» - -Så böjde han sig ned, äfven han, för Elsbeths lycka och lät sin blick -samla allt till ett minne. Hennes bleka hufvud öfver klädningens prakt -och alla färgerna ikring, flammande upp i en sista djup glans för det -sista låga solljuset, medan från bäcken den lättaste dimma började lyfta -sig ur skuggan och lofvade att snart famna allt, när mörkret var där. - -Han såg åskådarnas glänsande ögon, vidgade af undran och deras kinder, -bleka af rysning och glädje inför mysteriet, och blommorna under deras -fötter och deras famlande händers oro, och han tänkte: - -»Nu brinner i alla den feber, som sträckt henne till jord.» - - - - - Miraklet. - - - I. - - En bondstuga. Mathieu står i den halföppna dörren. Det är höst - och snart skymning. - - Jeanne. - - (Springer upp från en bänk och går af och an under bestyr, pratar - oafbrutet.) - -Nå, du är där ändå, var det inte det, jag visste, trots allt! Jag har -väntat, tills jag tyckte, att det knäppte i allting, tills jag trodde, -att ingenting i världen skulle kunna ske, inte ens att jag skulle kunna -resa mig upp, eller sparka toffeln af foten, eller röra ett finger, så -orörligt och omöjligt var det. - -Jag har krafsat om i glöderna, men de ville inte spraka, och då spottade -jag på dem, -- tvi för såna tydor! -- jag har jagat katten från fälln, -för att hon inte spann hit främmande, jag har stirrat i dörren, tills -jag tyckte, att busken vid vägkröken rörde sig och var du i en stor -toppig mössa. Men det gör detsamma nu, du skall strax se, hvad jag har --- allt möjligt godt, må du tro! Kliat i högra ögat har det gjort -oupphörligt, så jag visste ändå, att jag skulle få roligt, men jag blef -så otålig och virrig, att jag tyckte, det var det vänstra ibland, och -att det var gråt, det betydde i stället. Gubben är borta, borta länge, -det gick förträffligt! Han gick till kvarn, och då narra' jag honom. Han -skulle vakta säckarna, sa' jag, för själ och pina, sa' jag, att inte -mjölnarn tullar mer än efter lag och samvete och lägenhet, nu ligger han -där i natt och fryser och blir alldeles grå af bekymmer och mjöl -- då -har du det bättre du! - -Din skälm, din lilla gemena skälm, ser du, vin får du också! Jag skulle -kunna dansa kring dig, så glad är jag att ha dig här hela natten, men -jag har så brådt att få i ordning åt dig. Ett sånt vin, så godt, åh hå -hå, hvad vi ska skratta och ha roligt; när jag får en half kopp blir jag -vild alldeles! Hvad vi ska' skratta åt gubben, din elaking, det är för -att du är så elak, som jag tycker om dig! Du får inte gå hem alls, du -ska' stanna här, alltid lurar vi gubben, hva, vi två, vi lurar honom upp -på taket som en tupp, så ta vi dä'n stegen, där sitter han och blir hes, -medan du tar hans höna. - -Men hvarför tar du mig inte, och hvarför skrattar du inte? Hu, så hemskt -och grått bakom dig! Stäng dörrn, jag fryser om ryggen, mellan axlarna, -hu, hvad har du för min? Hvad är det som har händt? Fram ur mörkret! -Hvad är det? - - Mathieu. - -Det är slut med mig. - - Jeanne. - -Slut? Kommer du inte mer, är du ond på mig? Eller vet nå'n? Åh, kommer -du inte mer? Vet hon af det, vet hon af det? - - Mathieu. - -Så tig en gång! Om jag kommer hit eller inte, och om käringar hänger sig -om halsen på mig eller sitter i hörn och grinar, och om Margot får veta, -hvad hon har för mor och blir svartsjuk eller inte, det är visst att -sladdra och skrika om! Det är _slut med mig_, hör du, jag skall ut i -fält. - - Jeanne. - -I fält! Hvad för fält? Åh, lek inte med mig! - - Mathieu. - -I fält, i krig skall jag, begriper du? Dö skall jag, piskas fram med -skällsord och slag, hånas, tills jag ser munter och tapper ut. Hackas -sönder skall jag, harfvas och vältas som en torfva, hästar skall stampa -på mig, mörkret skall krossa mig. Jag skall multna och jäsa under en hop -af kroppar och ruttna och ältas samman med den som bet den sista -lifsgnistan ur mig, djupt i en stinkande grop skall jag ruttna, och -ingen annan svarting än korpen skall ta offer på min begrafning, o, o, -o! - -Och om _det_ vore nog, och om det komme strax! Men först skall jag leka, -klättra som en fluga på murar och kokas i beck och olja och dränkas i -grafven, där vattnet är tungt och svart af lik, tills det knappt bubblar -längre, när en sjunker. Jag skall dö, jag skall dö! Och så veta det hela -tiden, och fösas fram och lockas och se munter och tapper ut! -- -Begriper du nu? - - Jeanne. - -Men hvarför? Hvem skall du ... - - Mathieu. - -Jag, jag! Hvarför? -- Vet jag, hvilken djäfvul som drifver dem att spela -käglor med oss, och bryr jag mig om det? Fogden har tagit mig därför, -att han tycker, att jag har kött att hacka i, han blir min kägelkung, -och grefven blir väl hans. Om fan tar oss alla, får han ställa opp oss -efter rang och höra sig för hos grefven, hvad vi ha gjort och skulle -göra, för själfva vet vi inte -- så får han ställa opp oss i bataljon -och rulla sitt eldhufvud på oss, det blir nog mig, det träffar först. - -Men hör du, min skatt, du skall hjälpa mig fri du, annars är allt slut! -Sätt dig här, på bänken här -- orkar jag bära allt! -- igen med mun, hör -du, här är ju ingen som nyper dig! Sitt still och hör på och slå i, så -fort jag smäller koppen i bordet! - -Jag kan köpa Tony-Robert för aderton piggsvin, guldecuerna med piggsvin -på, begriper du! Han har alltid skrattat åt dåliga skämt, han kommer att -skratta med halsen, när hufv'et är af, men den satan är dyr, två fick -jag pruta, inte mera, och jag har bara sex, jag. Nu är det du, som skall -skaffa mig resten. - - Jeanne. - -Resten? Hur mycket är det? Tretton, tolf, tolf! Men hur skall jag ... - - Mathieu. - -»Hur» -- i natt skall du skaffa dem. - - Jeanne. - -Ja visst, ja visst! Du kan inte få dö för mig. Men hur, säg? - - Mathieu. - -Tiden är för kort för hyckel och gyckel, sluta upp med det där! Har du -pengarna på dig, så ta fram utan vidare, annars får du stjäla. - - Jeanne. - -Åh, men det är ju synd ... - - Mathieu. - -Hååh, vi ha väl syndat med hvarann förut! Låna då, låna skall du. Smakar -det, hvad? Satans hyckleri! Skratta vill du, men inte låta kittla dig -under armarna för anständighetens skull! Sluta upp, säger jag! Jag ska' -pinas, jag, och träla och svettas blod och knackas ihjäl, du ska' sitta -hemma, du och dra' förklä't öfver hufv'et och sucka ett par tag och -gråta i famn på Margot och sucka igen: sådant är lifvet! -- och få dig -en annan älskande måg, när året är om, men det skall inte ske, det svär -jag dig! Ska' jag dö, ska' det vara slut med skrattet också! Ingen ska' -skratta, ingen ska' smila, när jag inte har några läppar till skratt ... -Bara de döda ska' grina ... - - Jeanne. - -Jo, jo visst, jag skall stjäla! Allt, hvad du vill, skall jag stjäla. Du -får inte se så blodigt på mig! Drick vin, hör du! Det går alldeles rundt -i mitt hufvud, och jag kan inte se, men du får visa mig, gripa kan jag -och ge, ge kan jag! Visst skall jag stjäla, -- hvad gör det! -- allt -hvad du vill, monstransen ur koret, kalken, jungfruns krans, om du vill. -Du får inte dö! - - Mathieu. - -Jo, nu hittar du också på omöjligheter! Är det falskhet eller dumhet! -Hör på! Svärfars pengar ska' du ta, ska' jag ha i natt. - - Jeanne. - -Åh, jag vet inte, vet inte, hvar de finns! - - Mathieu. - -Så sök, nosa, vädra! Här skall jag ha dem, här i handen, innan det är -kväll, innan det är mörkt, hör du! Men du vet, din giriga häxa, du gör -dig till, du vet, men jag svär dig, att, får jag inte min lösen i natt, -går jag och ger oss an, båda två. - - Jeanne. - -Men ge mig då tid, ge mig tid, svär inte än! Jag skall leta och spåra, -jag skall gräfva med naglarna, jag skall lyssna efter det. O, hvarför är -han inte hemma, jag kunde ha bedt, jag kunde ha tiggt, jag kunde ha -listat ur honom, hvar det är, men nu har jag själf, jag själf narrat -honom bort! Hör! Om jag går och trampar så här, med klacken, tror du -inte, man kan märka då, om det är en grop under? Hör, hör så tomt! O, -jag vet inte, om det är i rummet ens, om han har något ens ... Det ekar -så doft, hvar jag än går, det är helvetet under! Men hör, kom och hör -här, fort, böj dig här! Slit upp plankan, den här, den här, åh, här är -det, himmelens Gud! Alltihop skall du ha, allt, hvad du vill, får du, -och skall göra med det, hvad du vill, och du går inte bort, och du -håller af mig för det! Jag skall hitta på, hitta på en hel historia om -pengarna, du skall höra, strax skall jag göra det, strax, -- en lustig -historia. Du skall stanna här och skratta här och vara så glad! Nå fort! -Nu får du upp den! Hu, hvad var det, som pep och glimmade till i det -svarta, det brann som gnistor, det var ... - - Mathieu. - -Ingenting var det där! En råtta var det, som pep; har du inte gift åt -råttorna, hva'? Du har! Så ge dem gift då, ge dem gift! - - (Ser på henne med drucken misstro.) - -Satans list! Du leker med mig, du narrar mig, du visste, att det bara -var en tom grop! Du ska' dö, din häxa, du ska' brinna som torrved, du -ska' få skratta dig till döds du, när elden kittlar dig. Jag skall ge -oss an, det svär jag, i kväll, genast, finns här ingen som hör! Du har -glömt, du, hvad straff man får för synder som dina, hva'? Begriper du, -hvad jag säger? Det är pålen och elden det, min alltför ömma svärmor! - - Jeanne. - -Nämn det inte, tyst, lek inte! Din synd är väl lika stor! Du vill väl -inte döda dig själf! - - Mathieu. - -Och om jag dör för bödelns hand som har lärt yrket eller för en stackars -klåpares som jag själf, det kvittar mig väl lika! Nej bättre, bättre är -det, mycket bekvämare! Bara att lägga hufvudet på blocket, liksom när -man somnar, så här, och sluta ögonen för alltihop! Där är ingen som -piskar mig fram, ingen som slår, och rundt omkring gråter man öfver mig, -tycker synd om mig och ber för min själ. Jag går till himlen jag, det är -bättre det! - - Jeanne. - -Men när jag inte vet, inte kan! Hvarför är du så grym? - - Mathieu - l5286:(fortsätter). - -För jag slipper med bila och block, jag, som kommer själfmant och biktar -och ångrar och gråter -- det blir lustigare, ju mer jag tänker på det! -Ditt vin, det skall jag säga dig, är det enda ärliga med dig! -- Jag -slipper med blocket, men du, du ska' flamma och krökas som en -salamander, du ska' skina så grant som prinsessan i solslottet, som -sol'n om kväll'n ska' du se ut. Men folk ska' förbanna dig och spotta i -elden, men inte en endaste liten udd ska' bli släckt af _det_, ha, ha! -Hvarenda en skall krypa och hviska och slicka och stinga och slå ihop -som en krona om hufv'et på dig, hvarenda en skall gnaga och gnaga sig -fet och fräta och sluka och stanna evinnerligt. - - Jeanne. - -Men jag kan ju inte, jag letar och trefvar; du ser ju, ser du inte, hur -händerna skakar? Du gör, så allting hvirflar för mig, så jag ingenting -vet. Och aldrig har jag hört, hvar pengarna finns ... Jag svider som ett -enda sår, när du talar så där! O, visst har jag syndat och vetat och -syndat ändå, för jag kunde inte, för du var så vacker och glad då också --- nu är du grym, nu är du vild af rus, drick inte mer! - - (Hon slår omkull kruset.) - - Mathieu. - -Din häxa, din häxa, du ska' brinna! Tag hit nytt, eller jag går med -detsamma! Tag hit nytt! Först ska' jag dricka så mycket, jag vill, sen -ska' jag ångra mig och dö. Ser du, jag tänker på min själ jag, men du -- -kan också så gärna låta bli; det gagnar inte, ur elden tar de ingen, är -rädda att bränna sina fingrar, änglarna! Hit med vinet! Likafullt går -jag, vid Kristi sår svär jag, vid sankt Boniface och sankt Mahound, vid -min själ, som jag lekt bort med dig, att jag går i denna kväll! Men -först ska' jag ha min dryck, min dryck, hör du, min sista dryck vin! - - Jeanne - l5335:(stirrar nedåt). - -Hur det kryper som blod öfver tiljan! Sådant vin, sådant vin! »Hans -sista dryck», hvem sade det? Någon annan sade det, inte han själf ... - - Mathieu. - -Nå! - - Jeanne. - -Du ser ju, att jag går! - - (Hon lyfter en källarlucka och försvinner långsamt nedför stegen; - under tiden sitter Mathieu med handen mot tinningen, hufvudet - nedlutadt, mumlar och ritar med foten i det spillda vinet. Jeanne - kommer efter en lång stund störtande upp och slår igen luckan med - en skräll. Hon står kvar i mörkret mellan denna och rummets - bortersta hörn, där det står en kista, ställer kruset på kistan - och förblir orörlig.) - - Mathieu - l5361:(fortfarande nedlutad). - -Hur var det? Var det länge du dröjde, eller gick du nyss? Du var trilsk, -ditt leda djur, du har dröjt länge, och här har jag väntat och törstat. -Men det hjälper dig inte, du! Slå nu i fort och upp till rand' på -koppen, så räcker det nog, för jag måste strax gå. - - Jeanne. - -Det blef lerigt, kruset, jag måste torka det, blef lerigt bara af, att -jag måste ställa det på marken, förstår du, så här, just så här! - - (Bönfallande.) - -Käre, o lek inte så grymt, o drick inte mer, du får ångra hvad du gör -annars, tänk inte så vildt! - - (Lågt och häftigt.) - -Det var svart därnere som mull, men det brast sönder och blef flammor, -allt det svarta, det gungade och föll och föll. Och det svällde af stön -och rop och hviskningar, och det kved under fötterna på mig, och det -steg uppåt och kramade om knäna och skrek och höll mig öfver bröstet och -tog andan af mig, och det grät, det var något, som grät i nöd -- och jag -kan inte, kan inte lida att dö! - - (Hotande.) - -Där var en röst också, först hörde jag den här och sprang, men den var -efter och, när jag lutade mig, var den invid örat -- akta dig! - - (Bedjande igen.) - -Men du menar det ju inte, säg du gör det inte! - - Mathieu - l5407:(ser upp igen). - -Såå, pratar och grinar och smilar du evinnerligt, du? Hvad var det, du -pratade om? Var det lerigt? Tag hit det ändå, tvärt, jag skall gå, jag -måste skynda. - - Jeanne - l5416:(springer bort till kistan). - -Som du väljer. Du skall få ditt vin. - - (Hon öppnar kistan, letar fatt en duk och sysslar ett par - ögonblick där, bär så fram kruset fort, håller det långt ifrån - sig.) - - Mathieu. - -Det var vinsten och drägg i det, det var surt, nej beskt var det, det -var äckligt, tvi! Din häxa, ditt troll, du har fördärfvat det för mig, -du har blandat något i, du unnar mig inte min sista glädje. - - (Brister i gråt). - -O, inte ens det sista, jag bad om, fick jag! Det skulle ha gjort mig så -godt, och jag är så ledsen, så ledsen, så ledsen; jag skulle ha druckit -och glömt och blifvit glad en stund. Tror du, att det är så roligt att -dö, du? Nu har jag ingenting, och allt är så grått, och jag är så rädd -för döden -- o, inte en klunk vin en gång! - - Jeanne - l5444:(gråter också). - -Ge mig det! Förlåt! Tag hit, jag skall skaffa annat, drick det inte, -kanhända är det inte försent! - - Mathieu. - -Nej, nej, det du ville ge mig, det dricker jag! - - (Läppjar igen, brister på nytt i gråt.) - -O, inte en glädje har jag vetat af, inte en enda, inte en enda! Gått -vill har jag och gått vill och frågat efter vägen, och ingen har vetat -alls! Vårt lif är bara till för gråt! Nu ser jag det, allt, nu vet jag -det, allt! - - (Stirrar ut för sig.) - -Mitt lif, mina år, se, som barn, som barn! I skymning, som barn i -skymning med brinnande stickor i händerna ... de svänger kring i kretsar -och dansar och skrattar, i skymningen. Skrattet glimmar till, där skenet -flämtar, och munnar och tänder och ögon lysa, och så slockna stickorna, -och mörkret blir allt tyngre och stelare ... -- jag tycker, det var just -nyss, jag lekte så, och nu är jag trött och vill somna, och jag har inte -min säng. - - Jeanne - l5476:(griper fatt i honom i ångest). - -Det var gift i vinet. - - Mathieu. - -I allt, i allt var det gift. Det är ju det, jag säger. - - Jeanne. - -Det var gift, du drack, råttgift! Jag ville rädda mig, jag såg ingen -råd, du hotade så svårt, -- jag hällde det i nyss, vid kistan. - - Mathieu - l5494:(spritter till, rösten hård och trång igen). - -Så är du förbannad, du, så är du evinnerligt dömd! Du ska' flaxa, som -fågeln på limspöt, och klibbigt och kallt ska' det snärja dig, och din -blick ska' stå stel som på ett lik. Du ska' inte få luft till ett rop, -du ska' inte få en droppe att läska dig med, här slår jag kruset i golf! -Inte en droppe drägg ens ska' du ha, ingenting, ingenting! - - Jeanne - l5506:(ser stelt på skärfvorna, ser längre bort med stirrande - blick). - -Det och det och allt har jag visst drömt! -- Då skulle det ske, då fanns -det ingen väg! Då är jag obevekligt dömd! - - Mathieu. - -Och om du slipper att brinna här genom ditt gemena dåd, i helvetet -kommer du ändå, var du så viss! Bikta dig, det kan du aldrig, aldrig får -du absolution, det går inte, inte värdt att försöka ens, mässa, det får -du aldrig höra! Evinnerligt ska' det fräta dig, det ska' tynga dig -knakande ned och pressa dig i sömnen, du skall skälfva, när du somnar -och spritta till, när du vaknar, din blick skall bli som en vargs. Du -ska' brinna ändå till slut, det har inte hjälpt dig, du ska' brinna i -evighet! Jag ska' se dig ibland, jag ska' ropa på dig ibland ... din -djäfvul, det är du, som skulle svida, inte jag, det var du, det var hon, -hon som står där och smälter hop med väggen, hor har hon begått, mord -har hon begått, grå är hon, men röd skall hon bli, det är hon, som har -gjort det. Jag drack bara, så här, så här höll jag, -- åh, kruset hade -hon också sönder -- jag drack, då var där gift i, och det visste jag -inte, rådde inte för det. Nå'n hade lagt det där, i vinet! Det är -hemskt, det gråa, det suger en i sig -- vore det bara ljust -- hvem -skulle då synda? - - Jeanne - l5539:(har ej hört, ser fortfarande stelt ned). - -Och mässan, mässan! Aldrig får jag höra den mer! Bikt, åh omöjligt, -aldrig! Mitt lif är förspilldt, mitt lif är förspilldt! - - (Slår händerna hop öfver hufvudet, springer ut.) - - - II. - - Fram mot skymningen en vinterdag. Bruna fält med isflak och här - och där en strimma naken jord. En väg rätt fram med vissna - blomstånd vid sidan och, långt emellan, nakna träd. Längst bort - en kyrka, liten och grå mot den gråa himmeln, tryckt ned i lugn - och halft skymd af dungar, på båda sidor om vägen, nära - kyrkan, tvänne popplar med något löf kvar, så att de teckna sig - mörkt och skarpt. På vägen kommer Jeanne långsamt gående, ofta - korsande den, som om hon sökte att komma ut på andra stigar. Hon - är grå och smutsig, flera år ha gått sedan sist, och hon ser rätt - gammal ut. Hela tiden går hon, och hon talar och tänker: - - Kyrkan, åh kyrkan, åh tordes jag blott! - Se'n jag såg den sist, har ett år väl gått, - Det var här, jag vände och kunde ej mer -- - Kan jag nu? -- Åh, bara så tornet jag ser! - Bara tornet med spiran som lyfter sig skön, - Liksom armar med händerna sträckta i bön ... - På knä, på knä ligger kyrkan för Gud - Och ropar vår synd uti klockornas ljud, - Men nu är hon tyst, ej en hviskning af hot -- - Tänk att bara få smyga intill hennes fot, - Tänk att trycka sig tätt intill klädningens rand! -- - Men då skulle det lösa sig, tystnadens band, - Och klockorna kasta sig vildt under dån, - Och genljuden välta sig fjärran ifrån, - Och himmelen själf skulle doft klämta med, - Ty jag får inte, kan ej ens önska mig fred. -- - Men att se den, att bara så sakta gå, - Tills den vigda jorden jag nästan kan nå, - Så tyst och så lätt som ett ingenting, - Och bara ett endaste hvarf gå kring - Och tröskeln se och porten på glänt - Och fönstren, som alla så väl jag känt, -- - Fast helt svarta nu, medan dagern dör -- - Och det lugna mörkret därinnanför! - Åh, bara från stängslet, ej närmare gå! - Om bara jag tordes, tordes ändå! - Så kallt, så skärande kallt, som det är! - Det är aldrig så kallt som på fältet här, - En vind här ... den smyger från asparnas mo, - Ligger stilla på isen och rufvar i bo, - Men han hör, hur den andas, man känner hvar fläkt - Hur den suger och suger sig genom ens dräkt, - Det är mera än köld, det är hat däri. -- - Åh, stackars vind, som i hat skall förbli! - - (Hon stannar och ser ned för sig.) - - Och tänk på den gamle, jag vårdade sist! - Han var alldeles grå utaf sorg och brist, - Hans anlet var stelt, och hans blick var som is, - Jag tror nästan, han glömt, hur det käns vid en spis - Och alla de vänliga ord, som man har, -- - Se'n hans dotter körde på dörren sin far - Och långt förut, kanske långt förut. - Han var mera än död, han var alldeles slut. - Han hade glömt bort om en tjänst att be, - Han hade ej annat än hat att ge, - Och han gitte knappt mumla, men såg och såg -- - När jag gaf honom skötsel nu, där han låg, - Då sade han hvasst: du vill skaffa dig godt - Hos den rike däruppe, nu hycklar du blott! -- - Och han trodde det ständigt så, och han dog ... - - (Hon går omedvetet vidare och skakar på sig.) - - För mig, för mig, jo det hjälpte mig nog! - Det vore just värdt för mig att ta fatt - Och samla till lösen en kärleksskatt! - O, svag som min andedräkts hvirflande rök - Mot luftens köld vore hvarje försök, - Ej tusen års bot vägde upp mitt brott! -- - Men stackars hans ögon som brusto i grått, - Så vilsna, så vilsna, och ingenting lärt! - - Hur är det ej ändå så vackert och kärt - Det fältet, så armt i sitt vissnade strå, - Och alarnas grenar med frosten på - Och isens blåsvarta, blänkande flak - Och himlens täta och disiga tak! - Det är jorden, den bär mig, jag älskar den jämnt. - - (Böjer sig hastigt ned.) - - Se, se, så när, att min fot den klämt! - Är du död? Har du svultit och frusit ihjäl? -- - Den är alldeles kall och alldeles stel. - Se, se lilla pälsen, så svart och så fin, - Små fötter och klor och så sorglig en min - Med de halföppna ögonnes glans som är spräckt! - Se, Gud har ju skapt den och gifvit den dräkt, - Och åt lifvet den gladts och har sprungit så fritt, - Lilla röda hjärtat har klappat som mitt. - Bara råtta, -- ett under, ett under ändå! -- - Kanhända att lifvet kan vakna och slå. - Jag skall lägga den här. - - (Stoppar den in i barmen.) - - Så hårdt och så tungt - Är lifvet, det trampar och krossar så lugnt, - Som om känsel och ängslan och fasa ej fanns. - Nu tränger ur molnen en järnhvit glans, - Och hvar fåra glimmar så frostigt klart. - Till natten blir det nog vackert snart, - Och himlen blir djupblå och alldeles ren, - Och det klingar af köld under stjärnornas sken, - Och ingen vet, hvad som stelnar därvid. - - O, all den oändliga smärta och strid, - Som jag sett, o, sorg som ej ryms i en röst, - Men i stumhet trycker och sargar ett bröst, - Och blickar, så tunga och svarta som jord, - Och klanglösa, sällsamma, mörkrädda ord - Som liksom för egna steg rycka till, - Och hatet och harmen som städse gå vill! -- - Det har funnits glädje och finns kanske än, - Men det tycks mig, att sorgen förintar den, - Liksom dagen förintar den dröm, som han väckt, - Liksom vatten förintar den eld, som det släckt, -- - Och att glädjen likt solsken sitt glitter drar - Öfver orörda djupen, där sorgen finns kvar. - Se, döden först, hvem har honom flytt? - Och synden, hur kommer han ständigt på nytt - Och trampar som fötter på nattfrusen sjö - Hvart lugn som förgätit det ordet: att dö. -- - Och ingen förtjänar väl salighets skatt, - Men ingen, o ingen, fördömelsens natt! - Jag har flickor känt, som sitt barn ha dränkt, -- - Men hvad fasa och skräck, förr'n de sådant ens tänkt! - Jag har flickor känt som sitt barn ha dränkt, -- - Hvilka stackars förvirrade lif, de fört! -- - Och om också ej nå'nsin de ånger känt, - Hvilken gnistrande oro i blickarna brännt! - Som vargar de svultit och drifvits i brott, -- - Och jag själf, o, förtjänar jag lidandets lott? - Jo jag, jo, jag! - - (Vägen framåt kommer prästen, hans mörka kappa står tung och - skarp mot luften mellan popplarna. Jeanne ser honom ej och hör ej - isen brista under hans steg. Han blickar forskande mot henne; då - han är nära, talar han:) - - Se Jeanne, se Jeanne Guibour? Jo visst! - Så kom du, Jeanne, du kom till sist. - - Jeanne - l5708:(brister i gråt). - - Herr Nicholas ... - - Prästen. - - Jag väntat så, - Jag väntat. Många rykten gå - Ännu om dig, se'n du försvann, - Och blodigt tunga rykten, Jeanne. - - Jeanne. - - Ej tunga nog att målet nå, - Ej mörka nog. - - Prästen. - - Jag tänkte så! - Då är det blod som tynger ner - Din frusna skuldra? - - Jeanne. - - Mycket mer, - Herr Nicholas, ej ord förslå - Att säga allt ... - - Prästen. - - Jag tänkte så! - Då är det svek och djuriskt brott - Som slipprig gjort den stig, du gått - Med dödstrött fot och fuktig kind, -- - Då har du stirrat blicken blind - I sinnets svarta djup och ser - Ej glimt till räddning? - - Jeanne. - - Mycket mer, - Herr Nicholas, det ordet där, - Det »räddning», tomt som vind det är. - Det tycks mig, ej ens ordet finns ... - - Prästen. - - I ständig nöd ditt brott du minns? - - Jeanne. - - Till minsta steg och röst och min, - Till minsta falska löjes grin. -- - Jag visste intet, bara dref - För tid och storm, men klart det blef, - Och klart jag såg -- för sent -- och ser. - - Prästen. - - Då har du tryckts i ånger ner - Så lågt som lägsta kryp i jord? - - Jeanne. - - Så lågt! (l5773:sakta) Ack ånger, än ett ord, - Jag sett till bottnen helt -- jag tror ... - - Prästen - l5778:(hör henne ej.) - - Så höj du blicken, Jeanne Guibour! - Ett under, under är dig när, - Och, om du vill, så högt det bär, - Som böjd du var. Se, ångerns gråt, - Den är som regn att glädjas åt, - Är till att glittra skönt i ljus, - Och hvalfvet till Gudfaders hus - Är bygdt af sådant stoff. Se hit! - Jo, du _har_ ångrat. Ej så hvit - Du lyste annars, ej så klar - En blick ditt ögas smärta bar. -- - Så hör, så hör! Du vet det, Jeanne, - Att han, hvars blod för hvarje man - Och hvarje kvinna varmt har stänkt, - I kyrkans lyfta händer skänkt - Sin nåd, det visste du, ej sant? - Men fanns där plats vid bordets kant, - Du tänkte -- skall ej hvarje gäst - Dra åt sig manteln som för pest, - När sådant brott bärs fram som ditt. -- - Nej, Jeanne. Så hör och andas fritt! - Bär du, så som ditt brott var tungt, - Så mycken ånger fram, och lugnt - Du hoppas kan, bär du blott tro, - Och lätt du lyfts till fröjd och ro, - När nog du lidit, lyfts mot höjd, - Af smärta blek och blek af fröjd. - Så kom till bikten, Jeanne Guibour! - - Jeanne - l5812:(har lyssnat i stilla tjusning, men lyssnat som på en dröm, - och hela tiden burit den tanke, hon stannat vid först. Med högre - röst:) - - Det ordet, ånger -- hör, jag tror, - Jag vet -- en annan stig det bär, -- - När djupast i dess djup man är, - Då är den slut. - - Prästen. - - Din ånger slut? - - Jeanne. - - Då vidgar allt sig gränslöst ut. - I frostig klarhet rymden käns -- - Jag vet ej hur -- då finns ej gräns. - - Prästen. - - Din ånger slut? -- Du famlar svag. - - Jeanne. - - Jo, slut. -- Det var ej jag, ej jag, - Som bröt. Det dref och band och höll. -- - Kan stenen ångra, att den föll? -- - Jo då, -- nu är jag icke mer - Mig själf, men allt hvad ögat ser - Af sorg, och hjärtat anar till. -- - Åh, ord! Min tanke löper vill. - Det är först nu, jag ser det klart, - Först nu jag vet, och underbart - Min egen röst mig skrämmer än, - Men jag har drömt det längese'n - Och ändå längtat, längtar nu - Till kyrkan ... - - Prästen. - - Jeanne, hör på mig du, - Och häda ej i yrsel! Hör: - Ditt minne ej dig fasa gör? - Du skyr, du ångrar ingenting? - - Jeanne. - - Jo, blodig synd. -- Men se Er kring! - Är icke luften tung af gråt, - Står smärtan ej vid hvarje stråt? -- - Hvad är väl jag att dröja vid - Ens för mig själf en flyktig tid? - Medlidande jag känner blott - Vid min och allas arma lott. - Hvad är väl jag att akta på? - Hvad är väl jag att misskund få, - När _det_ och _det_ är böjdt i nöd? -- - Och så blef ångern still och död -- - Jag vet ej, hur min tanke bar ... - - Prästen. - - Men Jeanne, men Jeanne, din blick är klar. - Jag ej förstår. -- Men hör mig, Jeanne! - Du tror på den, hvars hjärtblod rann - För dig i nöd, och vet och tror, - Att sällhet finnes, där han bor. - - Jeanne. - - Jag tror och vet, hans hjärta sved, - Jag tror och vet blott, att han led, - Jag lider med i allt hans kval, - Men sällhet -- nej. - - Prästen. - - Ett sällsamt tal! -- - Men han är guddom, guddom Jeanne! - - Jeanne. - - Men djupt i hjärtat hvarje man - Och hvarje kvinna smärtan bär, - Och kring oss lider allt, som är -- - - (Stirrar ut för sig.) - - O ja, jag vet, de sjöngo så, - Och sant det var, men ack ändå - Ej till för mig och ej bestämdt -- - Men hur jag längtar, längtar jämt - Till sådan sång! Att höra blott - En mässa! -- Säg mig, om mitt brott - För alltid, alltid stängt mig ut! -- - Jag vet ej hur, men tror, till slut - Den skulle skänka annan ro, - Än den jag har. - - Prästen. - - Du måste tro, - Du måste ångra ännu, Jeanne! - - Jeanne. - - Å, tro -- men jag som bara kan - I smärta känna! - - Prästen. - - Genom bikt - Går vägen, genom bönens plikt. - - Jeanne. - - Men för mig själf jag intet ber. - Blott mässan ... - - Prästen. - - Intet hopp jag ger. -- - Jag vet ej alls, jag ej förstår. - - (Vänder sig om utan den välsignelse, hon omedvetet böjt sig mot.) - - Jeanne. - - Men det är sant -- för mig. -- Han går! - Åh, han har gått, och allt är slut. - - (Brister i gråt.) - - Nu är jag ensam som förut, - Och ingen mässa, ingen sång! - Ej se genom dörren in en gång! - Jag skulle ha vetat, om rätt jag har, - Jag skulle ha frågat och tiggt mig kvar. - Ej glömma jag kan, hvad jag lidit mig till, - Men kanske jag märkt, att jag bara gått vill, - Om jag hört deras sång, att jag nära stod, - Bara dörren mig öppnats. -- Så hett är mitt blod. - Hvad jag talte, jag vet knappt. Så sällsamt det löd, - Men var mitt ändå. - - (Ser ned i barmen.) - - Se han var inte död! - Se, han rör sig! Åh, blott litet äta nu! - Se här mitt bröd, du skall få det du - - (Böjer sig ned.) - - Och en grop i mull och en klädningsflik, - Så är du för vintern bärgad och rik. - - (Ser upp och märker, hvar hon är.) - - Se, så nära kyrkan! Så vacker hon är, - Så innerligt fridfull och lugn och kär! - Mot himmelen sträfvar det, tornet, blott. -- - De ha inte en tanke för straff och för brott, - De klockorna nu. -- Om jag tordes mig fram! -- - Därinne, så drömmande allvarsam - Var dagern där, och Gudsmodern så huld - Och leende blek under glorians guld, - Och i koret sonen, så mild i sin död, - Och Sankt Josef med kalken, af blod så röd, - Och prästens röst och förlåtelsens fred, - Öfver böjda hufvuden flödande ned! - Af guldblommigt siden var prästens rock, - Som en sol var monstransen med gyllene lock, - Och så vackert, så vackert det glimmade allt! - I det vackraste fönstret var Jungfruns gestalt. - På ett moln hon satt, hennes spetsiga fot - I guldsko var stödd på ett hvilande klot. - Hennes mantel var purpur med slingrande band, - Något gyllene glänste uti hennes hand, - Hon hade sitt barn på knä't så tryggt, - Och ett hvalf öfver hufvudet stjärnorna byggt. - Sankt Johannes, den lille, sig lutade fram - Emot Jesus med korsstafven stödd mot ett lam. - Och en krans utaf blommor i handen han bjöd, - Så sällsamma blommor, med glans så röd, - Liksom rosor af blod med de hvassaste blad ... - På ett fönster vid sidan, där lyste en rad - Af hvita män uti veckig dräkt; - Så sällsamt de händerna uppåt sträckt, - Och kantiga stenar de höllo däri, -- - Kring öppnade munnar låg stelnadt ett skri. - Framför dem en kvinna stod blickande skyggt, - Sina händer hon knäppta mot bröstet tryckt, - Hennes klädning var mörk som förtviflan och nöd, - Och i midten stod Jesus och lydnad bjöd. - Till hvad? -- Jag vet ej. Så sträng såg han ut, - Där var tungor på glorian, hvassa som spjut. -- - De sade, att kvinnan förnekade Gud - I synd och nu jagades bort på hans bud -- - O, så ginge det mig, när dit in jag gått. - - (Vänder om.) - - Så förfärande, svindlande stort är mitt brott. - Som en giftig växt för min syn det sig ter. - I den feta mull skjuter roten ner - Med trefvande fingrar, så het som en brand, - Skörlefnaden, djäfvulens kolsvarta hand, - Och mullen är lättsinn och glömska och flärd, - Och af falskhetens glittrande regn är den närd, - Och stjälken är stolthet som reser sig spröd, - Och den svartröda blomman är fasa och död, - Och frukten, frukten -- o, bitter att få! - - (Ser upp igen.) - - Så dyster himlen, så stelnande grå! - Så naken jorden, så skrämd och så tryckt, - Förlamad de svarta fåglarnas flykt, - Och allt, som har lif, uti dvala lagdt - Under tunga drömmars tvingande makt, - Eller irrande, spårande, klagande gällt, - Med glimmande, isgröna ögon af svält, - Med flåsande svalg och med indragen buk - Och mot rofvet krypande sakta på huk. -- - O, offer och bödel, hvad är deras lif? - För kölden och hungern ett tidsfördrif. -- - Och det föds, och det dör, blir dag och blir natt ... - - (Böjer sig ned.) - - Och ändå så skönt! Hvilken glittrande skatt! - Se, bara den vissnade tistelns blad, - Så hvita af nålar, rad intill rad, - En mystisk ros utaf frost så ren! -- - Se, glänser den ej med ett sällsamt sken? - Se, kölden själf vill skapa och ge, - I skönhet och skälfvande finhet sig te! - Så vackert, så vackert, se allt är Gud! - - (Med hög röst, liksom fylld af seende visshet:) - - Jag har brutit i synd emot hvarje hans bud. - Jag har störtat en själ i fördömelsens brand. -- - På mig hvar skuld med sin krossande hand, - På mig hvart mörker från namnlöst svek, - På mig hvar följd af min blodiga lek! -- - Och dock kan det tyckas mig, allt förgår, - Och mitt hjärta blir fylldt till dess innersta vrår, - Ej af synd, ej af skuld, ej af ånger ens, - Men en smältande känsla som icke har gräns. -- - Är den Gud? -- Den är ändlös och stor liksom Gud. -- - Är den bön? -- Men den finner så sällsamma ljud. -- - Är den vilsen, min bön, när jag bara kan be: - Måtte intet lefvande stoft lida ve! - - Då glimmar det till från marken, liksom om ett sken legat gömdt - däri och brustit fram i en skälfning. När hon, yr och svindlande - därunder, vänder sig om, kommer där en man på vägen till kyrkan, - han är helt nära, hon vet icke, hvarifrån han kommit; plötsligt - är han där. Hans dräkt är som den djupa skyn bakom. Det är, som - om han tagit en flik af den och svept om sig; i långa veck faller - den om hans smärta kropp ned till fötterna som tyckas glida fram - öfver den frusna vägen. Hans ansikte är lysande hvitt. Hans - kinder och läppar äro skägglösa som ett barns, hans mun är - öppen som till ett leende, men han ler icke, och hans ögon äro - allvarliga och djupa. De stå riktade mot henne utan att blinka - eller skälfva det ringaste, uttrycket blir däraf sällsamt - ojordiskt, tycks innehålla evig klarhet, en evighet större än - stjärnors. Han talar, och hans röst har i sin jämna, klara höjd - något af samma evighet: - - En mässa vill du höra. Kom! - - Jeanne. - - O nej, o knappt ens jag drömt därom! - Jag ville blott kyssa kyrkans sten - Och falla på knä, där en gång jag var ren, - Och se dit in, o, då vore jag nöjd. -- - En mässa, det vore ju salighets höjd! - Det ordet en gång för mitt öra klang - Med ljud af en sträng som för alltid sprang -- - Jag! Aldrig, aldrig i evighet! - - Mannen. - - Din synd, din tanke, allt jag vet. -- - Så kom! Vi följas med hvarann! - - Jeanne. - - Din hand är kall, du bleke man, - Men kyler ej. Hvem är du, säg! - - Mannen. - - Den som går med dig på din väg. -- - Vänd blicken inåt! Det är där, - Det gäller. Se, hvem själf du är! - - Jeanne. - - O, knappt jag vet det, vet det mer. - En rymd, en rymd i glans jag ser. - Det fallit något tungt och svart, - Det jublar, drifver, -- vet ej hvart, -- - Det gryr, det stiger underbart. - Jag vet, jag går mot något klart, - Mot stora, sanningsdjupa ting. - - Mannen. - - Så höj din blick och se dig kring! - - Då reser sig framför dem kyrkans kor, och alla dess fönster glöda, - Det gnistrar i blått, det glimmar i gult, det brinner i purpurn röda, - Det hvita blir rent som himmelens väg högst upp under frostnattens - hvälfning, - Och stjärnorna öfver Marias tron se framåt utan en skälfning, - Och leendet öfver Marias mun, i allt, i allt det lyser. - Och ned öfver markens nakna vidd som hvit utaf frostkorn fryser, - Där väfva sig strålarna in i hvarann, och långt, som skenet räcker, - Af underblommor en lysande flock orörlig sig uppåt sträcker. - - Jeanne. - - Så ljust, o aldrig det förr väl händt! - Man måtte väl tusen vaxljus ha tändt! - Är väl fullt af mänskor -- och jag dit in? -- - Se, se, nu fattar jag dess sinn, - Det fönstret där och kvinnans brott, -- - De visste det icke -- se, nåd har hon fått! - Se, handen hans, se blicken hans! - Förbarmande endast har sådan glans! -- - De visste det icke, de hädade blott. -- - O, stackars alla de blindas brott! -- - Se, misskund, misskund blott är Gud! - Så kom, jag anar mässans ljud! - - Mannen. - - Nej icke dit, ej mänskoting! - Nej större, högre -- se dig kring! - - De tunga molnen ha slutit nu tillsamman i glidande flykt sig, - Oändligt vidt, oändligt högt en blåsvart hvälfning har byggt sig, - Är djup af rullande tiders djup, som rymden stor är dess resning. -- - Det lättnar dit uppåt, och stjärnors ljus stå bleka i skyarnas glesning. - En våg, en flod af smältande guld på murarnas mörker brinner, - Och purpurgyllent och rödviolett i blåaste skuggor försvinner, - Och pelarliknande massor stå fram, där ljus mot mörker sig brutit. - Därframme har koret växt upp emot skyn och högt till dess hvalf sig - slutit - Och glimmar i lugn och lyser i prakt från sockel till smärtaste tinne, - Och därifrån kommer den, ljusets flod, och solen själf är därinne. - - Dess röda flamma är mild och stor, mot blicken vidgas i glöd den, - Är klar af seende ögons glans och varm som af hjärtblodets flöden. - Den lefver, växer, blad efter blad ur glimmande knoppen skjuter, - En underblomma, en mystisk ros i svartnande purpur sig sluter - I krans om solens flämtande rund, och Jeanne är i undran fången; - Hon tänker ej, -- sänker ej blickens fröjd, - Hon står stel utaf häpnad och bakåt böjd - Och känner, men hör ej sången. - - Ty det sjunger ur klingande strupar - Under solens rytmiska brand, - Och sången lyfts upp och fördjupar - Sig långt under skyarnas rand. - Invid muren en rad utaf gossar - I dräkter af purpur där står. - På kinderna rodnaden blossar, - Och blicken är klar som en tår. - Deras vågiga lockar falla - Längs det lyftade anletets ro, - Och korsvis knäppa de alla - Sina händer om sångernas bo. - Som en frans af spetsiga lågor - I jämnhöjd bärs deras kör - Och stiger och sjunker i vågor -- - Hon förnimmer den, Jeanne, och hon hör: - - Så fjärran sväfvar himlens hus. - Stig sång, sträck vingen ut! - Åh, hvita, hvita, hvita ljus - Skola möta en gång till slut! - Mot blick som vidgad skådar - Skall lysa blickars krets, - Och sången i tunna trådar - Lyftas mot hvalfvets spets. - - Jeanne. - - Mitt språk, mitt eget språk, som går - Mot Gud -- åh, mässan jag förstår - Hvart ord! Tack! Tack! - - (Sången igen:) - - Af bön och längtan, kedjor bind, - Sträck ut din famn, o tro! -- - Åh, sakta, sakta, sakta vind - Skall vyssa hvart namn till ro! - Af lifvets natt skall du minnas - Ej vikande skugga ens; - Och intet annat skall finnas, - Än glädje utan gräns. - - Jeanne - l6240:(ser stum mot jorden, känner foten tung, och sinnet tungt. - Då höjer sig en röst bakom henne, det är mannens som förde henne - dit; hon vet det, men hennes hjärta spritter till i igenkännande, - som vore det sin egen röst, hon hörde i en dröm, och hon hör): - - Vi arma, hur skola vi känna oändliga glädjen, säg -- - Med famlande händer i mörker hur finna vår väg? - Vår dag är ett nät af skuggor, af ljusets flykt och dess bäfvan, - Som blinda rötter i mullen vårt hjärtas kamp och trefvan, - Ett flarn, som för floden stiger och bärs och sjunker i kvaf, - Vårt lif -- och ett fjärran under, det hopp, man oss gaf! - - Jeanne - l6251:(hviskar sakta:) - - Det, det var mitt, mitt språk hvart ord -- - Det kom ur själfva vår svarta jord. - - Kören - l6258:(därframme, skrämdt bortdöende:) - - O, borta vår vackra, vackra dröm, -- - Vi kunna ej längre se! - I händerna ögon och anlet göm! - Oss sluter allt trängre ve. - En luftning oss undan drifver - Som vallmons blekröda blad, - Och hopplös begrundan förblifver - Under pelarnas brinnande rad. - - (Då brister där fram en sång ur murar och mark, ur hela rymden. - Som ett regn, ett mäktigt regn af röster är det). - - Ej se, ej syn är befriande, - Ej aning om fjärran tröst. - Lyss, lyss till dit inres siande - Och djupa, förlossande röst! - Ur lidandes smärta den föddes, - Medlidandes smärta den bär -- - Den frälsning, det hopp som föröddes, - I din egen känsla det är! - - Jeanne - l6285:(i hänförd förvirring) - - Mitt, mitt, jag visste det, hörde dess brus, -- - Men nu brister det fram i så sällsamt ljus, -- - Mitt det också, men först nu är det mitt! - Se koret, koret, det lyser i hvitt! - Han är här, härinne, ej bild det var, - Han själf, -- han ensam, ensam är kvar! - - (Och det sjunger bakom henne, det är ledsvennen som sjunger:) - - Här bär jag din synd, här bär jag ditt brott, - Jag bär dina minnen, Jeanne Guibour! - Det är tunga, tunga stenar blott, -- - Ej lif i dem längre gror. - Här lägger jag ner den börda, du bar - I ständigt trängre, trängre skam, -- - Det är mull mot mull, det är något som _var_, -- - Men du, gå längre, längre fram! - - (Och öfver henne röster:) - - Du bär, du bär ett förlossande - Och djupt och allvetande ting. - Se, känn, huru skenet, blossande, - I purpur, dig sluter omkring! - Ur stumt, ur stumt förbidande - Har det brutit sig fram likt ett skri, - Sin egen frälsning, medlidande - Med all världens vishet uti! - - Jeanne - l6320:(i yrsel) - - Jag lyftes mildt, knappt rör sig min fot. - Jag är lätt, så lätt, och klar min röst. - Jag vet icke hvad, jag har tagit emot, -- - All världens sorg och all världens tröst! - Att gråta är ljuft, är ljuft som en skänk -- - Åh, hela mitt lif en brusten länk! - Det är icke jag som böjer mig ner, - Det är allt som lefver, det ser, o, det ser! - - Ledsvennen - l6333:(tar henne vid handen och reser henne) - - Så bringa vi mässe-offret, Jeanne - För alla lidande släkten här! - I hjärtat var elden som glödde och brann, - Och rökverk andedräkten bär -- - Den stiger i luftens köld mot hans fot, - Och han böjer sig, böjer sig, tar den emot! - - Jeanne. - - Mig helt jag ger och allt och allt - Som tog i min sökande tanke gestalt. - Hans egen nöd jag i aning bär -- - Jag själf, hvar är _jag_, -- _se allt_ är här! - - Ledsvennen. - - Så lyfter jag monstransen, Jeanne -- - Hör sång, hör klang i sakta vind! - Så röd och varm är glansen, Jeanne -- - Så se och se och se dig blind! - - Jeanne. - - O solen, solen själf det är! - Den blöder. -- Annars borta allt! - Åh, se hans sträckta arm, som bär! - Den mörka skyn har hans gestalt; -- - Och korets hvita, hvita gud, - Han log -- han är försvunnen nu. -- - Här är så ensamt, hörs ej ljud, - Och glansen är förbrunnen nu; - Den dröjer blott i skimmer kvar - På hvalf, som mörkret brister ur, -- - De glida -- skyar blott det var, - Och trång och mörk är kyrkans mur. - - (Vänder sig om långsamt, leende.) - - Nu har jag mässan, mässan hört, - Till målet har min längtan fört, - Och allt, och allt har jag förstått, -- - Nu har jag min ro för evigt fått! - - (Går framåt.) - - Nu är mig lika, hvart jag går, - Som dag min timme, som dag mitt år! - Jag lyss och jag lyss till min visshets ljud: - Medlidandets värme är allt, är Gud! - - (Sökande tillbaka i minnet.) - - Så mycket nyss jag förnimma fick. - Där var sång för min hörsel, ljus för min blick, - Gestalter, änglar, -- jag finner ej ord! - Ej svagaste skugga de sänkte på jord, - Deras öga var lugnt som ett ljus och klart, - Och allt var lysande underbart, - Och ändå var allt, alltsammans mitt -- - Jag kanske det skapat i drömmen fritt! - - (Brister ut i visshet.) - - Ja, om det, om det nu också fanns - Jag tigger ej, längtar ej upp till dess glans. - Den kära, lidande jorden är vår, - Den är här, vår glädje, här våra sår, - Fullkomningen här och _vår_ evighet -- - Åh, ana ej alla det? Jag, jag _vet_! - De, de däruppe, ej helt de förstå - Medlidandets vishet, de dröjde ej då, - Då vore de här, och de lede som vi. - Ur tårar födes den blick som är fri, - Och kall är lyckan, hur lätt och hur hvit, - Och går vägen därifrån, ej dit. - - (Hon går vidare.) - - - - - Rosengiftet. - - -När Maurice kom in i kabinettet, höll Mutine på att genom dragning i den -sidenfodrade jalusien jaga en bred solfläck upp mot fönstrets hörn och -stänga in den där; madame ville bara se en strimma af luft åt andra -sidan, där dess glans icke var så stark, bara pärlfärg öfver bleknadt -blått. Madame själf höll hufvudet lätt lyftadt från stolens rygg, emedan -hon var trött af att hvila det, och såg upp mot honom med en blick som -bara gaf intryck af matt blågrå genomskinlighet, men ingenting annat, -och hennes svar på hans hälsning var bara en aning till rörelse af -ögonlocken och ett leende, så svagt som stoftet från en snuddande -fjärilsvinge. - -För att ej störa hennes läppars hvila, vände han sig med en frågande -åtbörd mot Mutine, som just skrämde den sista gula strålen från sin -runda kind och halft vände sig om. »Grefvinnan har vapeur», svarade hon -med något af den friskas medlidsamhet, märkte det själf och rodnade af -förlägenhet och gick fort mot dörren, vaggande i sina lösa skor. - -Han riktade sin tveksamhet mot madame, färdig att buga sitt farväl. »Men -ni lät ju släppa in mig!» sade han. - -»Denna ...?» - -Långsamt lät hon hufvudet trycka sig in i det ljusa sidenet för att -kunna svara, och munnens trötta linjer liksom visade från sig hvart -taladt ord, affärdade det som en tjänare, den hon ej ville se snart -igen; hon undvek nervöst ängsligt att säga samma ett två gånger. - -»Det dumma namnet, ingenting uttrycker det, annat än obestämdhet, och -hvar sjuklig stämning har sin särskilda rymd af sådan. Min för stunden -är som ett bristande af tankarnas garn, ett domnande af hvarje intryck -ned från smärta, men icke helt, bara ett snuddande med det mjukaste -fingrets yttersta nerv och så förintelse i tomhet. Det är sorg, hvilken -intet har att gråta för, glädje som är döfstum, tusen lytta förnimmelser -är det, och de krypa i blindhet öfver mitt medvetande, liksom mörka -ofödda fjärilar öfver blommor, ty man säger ju att det är detta de bli -till -- icke sant -- larfverna? Men Ni skall dröja och tala till mig, -och allt, som jag hittar ett ord vid dess tröga vinge, svarar jag -- om -väder eller vind, och glömmer på det viset att lyssna till allt det -andra som aldrig blir till ljud. Om Ni har försökt att påminna Er en -dröm, då inte den minsta brokiga flik af den finns kvar, så kanske Ni -kan ana Er till, hur jag känner det, men gör det inte, ty man slipper -aldrig fri därifrån! Men Ni skall tala om vackra, lätta ting. Icke för -skarp åskådlighet! -- den är som stenen mot hjärnan, -- men gamla goda -vändningar af orden, dem man känner så väl som porslinets rundningar på -servisen och icke blir alltför trött vid ändå.» - -Maurice log. »Ett spinnargöra vill Ni ge mig, och hvad Ni vill, att jag -skall spinna, är egentligen rummets halfdager här, och rocken får -knappast höras. Nåväl, jag samlar mina lätta blånor. - -»Därute är det klart solsken, det finns alltså icke till för oss, icke -heller min blidt muntra morgon med förväntan på denna stund. Men Ni -själf är det lättaste och vackraste, jag kan finna, och det ämnet bör -icke vara för nytt för Er, och den beundran, min tanke kan forma, bör -icke kunna stöta Er genom konturernas ovanlighet, ty tusen ha beundrat -Er och sagt det på alla de tusen möjliga sätten, men alltför trött blir -Ni aldrig af sådant. - -»Jag sitter alltså och ser på en kind och haka, mjuka i linjen som det -yttersta bladet af en daggsluten ros -- icke rosor? Icke det ordet? Ack, -men det faller en på läppen lika visst, som ordet röd om er mun. Må gå, -men då öfverger jag ert mjuka hufvud åt sidenets guldreflexer och -oförtjänt tystnad och talar om er dräkt i stället. - -»Först och främst klär den Er, men, ack mitt fattiga språk, hur skall -jag kunna gripa dess färg? Purpur, violett purpur med ett visst -metalliskt glitter i, eller kanske icke metalliskt, glans af vatten i -stället! Har Ni någon gång tänkt Er en solnedgång, sedd från -hafsbottnen, från de mörka, skälfvande snåren där, en flod af död, af -storhet och djup genom vågornas täta, gröna köld -- Ni kunde skratta åt -min liknelse? Sådan purpur är det i alla fall, och liksom skimmer af -snäckor eller pärlor, af de bräckligaste sköna saker lysa edra armar och -er hals fram ur dunklet, och Ni blir som en varelse från en afskild, -otillgänglig, stelnad och döende skön värld ... Men hvarför så tragisk -toilett, när det tröttar Er att ens höra talas om den? I edra -garderobers mörker prassla och hviska ju otaliga af dessa lustiga rober, -gratiösa i själfva sin vårdslösa strutform, hvilka ännu i sidenets -utpösning behålla kvar något af det sista skratt och sista dansande steg -som fläktade ut dem, mattblåa, skära, guldbruna, dufvobröst, -persikoblomma, hvad vet jag? Lika många färger som nyanserna i edra -lynnen. Hvarför har Ni icke en af dem? De skulle bära med sig som en -svag och lockande parfym rester af munterhet, de gladaste spöken från -vaxljuslysta salonger. Om Ni tänker Er dem tala därinne, hvad skulle det -kunna vara för språk? Vers, inte sant? Inte alexandriner, inte visdom, -därtill fordras det långa hvalfiskben och hakar att knäppa upp och till -för cesuren, allt som den stigande känslan fordrar mer eller mindre -luft; därtill fordras det mera pedantisk styfhet, än en sidenrobe kan ha -samvete till. Quatrainer, lätta, lekande quatrainer, som snafva öfver -hvarandras små fötter och halka och falla i klingande munterhet! Hvad -skulle de tala om annat, än hur herr d'Aymé senast fick sin förberedda -komplimang för tidigt till världen och fick svälja med egen mun sitt -dyraste barn likt en storknande Kronos', eller hvem skulle de vara kära -i, om inte Narcissus vid fontänen, Narcissus, hvars hjärta är det enda, -man kan tänka sig vara af sten, ty hans pose är sötare än socker, och -han tycks suga på sig själf. Så släpp fram en af dem ur mörkret, låt -allt det där skratta och hviska och frasa, behåll Ert hår, som Ni har -det, à la nature, eller är det »sentiment», förlåt -- släpp också ut Er -lilla apa, den som är misantrop och ironiker, och låt den bita i sin -egen svans. Låt oss tända ljusen på byrån där som i sin bukighet har ett -så ovanligt starkt tycke af att vara klädd i krinolin. Det är vårt -auditorium och så hålla vi salong! -- Men min dyraste väninna, det vet -Ni ju, att Ni icke behöfver känna Er road af mina dumma ord, vill Ni af -artighet ej afbryta mig, så gör det af människokärlek och antyd med ett -ord eller krökningen af ett litet finger hvad Ni befaller, eller jag -smälter bort i rummets trista förstämning till ett salongens Echo, en -röst bara, en tårdränkt gäspning i en näsduk, de moderna myternas mest -tragiska figur.» - -Madame skrattade sakta, tog upp en liten näsduk ur stolen bredvid sig -och räckte honom den. - -»Om Ni känner det så, så tag denna! Jag har intet behof af den, så länge -Ni är här. Men jag tillstår, att dessa sidentyger för närvarande icke -intressera mig mycket. Emellertid kan jag tala nu, en smula kanske -- -blif bara icke öfvermodig öfver Er kur -- och skall berätta Er, antyda -för Er, hur jag blef sjuk senast, hur det är -- en hel spindelväf. - -»Jag ligger här i tvungen stillhet, eller jag ligger någon annanstans, -och tystnaden droppar öfver mig, och när jag sätter fingret mot -pendylens visare, så le figurerna mot mig i oförsynt bekymmerslöshet, -och tiden fortfar att flöda öfver mig; jag blir dränkt i den som en -svamp, och allt omkring mig tränger sig på mig, jag känner och ser med -hvar fingerspets. - -»Se Er nu kring! Den stackars byrån och sekretären och gravyrerna och -tyget och kornischerna, allt sammans! Det pinar ut mig som en ihållande -hög ton. Där finns omväxling, menar Ni, lek och tusen nycker, men ser Ni -då icke, hvad allt går ut på? Ornamenter, som kyssa sig själfva, äta sig -själfva, förinta sig själfva! Mjuka, runda linjer, som snärja hop sig -och bli borta, katt som sofver nystformigt eller spinner, apa, som biter -sin svans -- när det skall vara muntert. Vackert, menar Ni, åh ja visst, --- Ni behöfver ingenting säga om min smak, den är känd, -- men det pinar -ju lifvet ur en! Ni förstår väl, att jag icke menar möblerna, men de -ligga ju närmast, och bakom är allt det andra likadant, människor, ord, -mitt hela lif! - -»All denna subtilitet, denna finhet trycker mig. Jag har hört sägas, att -luften är tunnare högst uppe, och att den, som kommer upp på bergen, -känner bloden trycka sin hjärna; så ungefär förnimmer jag, tyngd af -tomhet. Tänk Er luften däruppe, så blå, så ljust blå och vid, men edra -ögon se svarta ringer i den och domna trötta, och edra knän bli veka, -där det måste vara härligast att gå. Så är det med oss! - -»Vi födas upp under tusen kalla omsorger, vi läras behärska vår kropp, -som en konstnär ett ädelt, sprödt instrument, vi spinna våra tankar till -bristande finhet, och af alla lifvets grofva ting se vi nästan bara det -damm som mattar våra speglar. Vi kvinnor nämligen, Ni komma utifrån och -ha dammet med Er. - -»Men Ni ha annat med Er, det bärs af Er som reflexer af ljus, som -vindens friskhet, skogens lukt, om Ni också ej själfva känt det, bära -med Er glitter af stora, gula solar och vidder under sträckta moln, -genklang af sällsamma, manande röster och doft larm af strid. - -»Hör på mig! Ni vet, hur mitt lif varit. Barndomen, upptagen af omsorgen -att öfva in oss i rytmen till det poem vi skola bli. Hufvudet förstår -det inte, hjärtat ännu mindre, bara fötter och händer och hals, hela -kroppen gripes af takten och förstår och dansar med. Äktenskapet sedan, -som slungar oss in likt fjäderbollar på salongernas glatta golf att -studsa där och kastas i förvirring från intryck till intryck, hela tiden -med leende min, tills vi ha förstått äfven detta, äro inne i det, och -vårt poem är färdigt. Då först äro vi mogna för kärleken, äktenskapet -var bara förspelet, Amor som portvakt, litet grof och alltför rättfram. -Där fanns ej det innehåll som skulle passa att fylla våra spröda och -vackert formade lif. Jag blef icke mor och skulle väl knappt haft styrka -till det, blef icke kär, annat än som de andra, och kunde väl icke ha -fått tid till mer. -- Så sorgeåret, svart som insidan af ett skrin, -svarta slöjor och dok öfver allt, svarta rosetter på toiletten, sorgens -koketteri, litet gammalmodigt och tryckande, kring en sorg som aldrig -hunnit bli vuxen. Änketiden sedan, först vid hofvet, så här. Framför mig -en park som sakta glider ned mot en damm utan flöde, kring mig de här -sakerna, inom mig ingenting! - -»Den religion, de lärde oss, stämde de in till en blå halfton i vårt -lifs tafla, mattade den till pastellfärg; man vill, att den skall finnas -för att ge ett visst lugn, en helhet, men man tror inte på den. - -»Men, när man är trött att se oss le, eller inte orkar söka de få -kvickheter som erfordras till det, eller icke finner våra tänder vackra -nog längre, då räcker man oss på fraser som bricka en bok därutifrån, -ett skri från lifvet, en klut ännu varm af blod, och man vill, att vi på -något sällsamt sätt skola göra detta till vårt, utan att rubba en krusad -lock i frisyren, eller visa en trött min vid edra artigheter, eller -förlora ett puderkorn af den öfning i ädla idrotter, som bär oss genom -sällskapet. Och det är ändå de bättre af Er som göra så; för de andra -finnas ju ej heller böckerna till. Ni har bragt mig »Emile», och Ni är -förvånad öfver att se mig allvarsam och sjuk. - -»Jag läste den i går, i förrgår, åh, en hel passionsvecka! Jag har -hunnit till den plansch, där Orfeus med sitt spel har förvridit den -naturliga ställningen på all världens djur och människor, och själfva -kaninerna bukta sig under känslan af skapelsens gudomlighet, jag är inne -i den savoyardiska prästens trosbekännelse och bekänner, att jag tror, -att jag icke kan komma ut ur den. Men Ni måtte väl inse, hur mödosamt -det är för ett stackars hufvud, öfver hvilket ständigt hänger ett -Damokles-ämbar, fylldt med vapeur, att bäras under klättring på dessa -tankestegar! Hur tröttsamt är icke redan det föregående! - -»Denne man som måste ständigt spela komedi eller tragedi för barnet, för -att uppfostra det till en sann och naturlig människa, dessa erfarenheter -som måste uppställas i perspektiv efter ordning, numrerade i en -konstgjord öken, där det minsta språng öfver ett led fördärfvar spelet! - -»Om man kan tänka sig, att Emile någonsin blir annat än ett ur som -alltid visar rätt, hur skall urmakaren bli, guvernören, filosofen, Jean -Jacques? Kan det finnas en lifsgnista kvar hos honom, när han linjerat -upp Emiles och Sophies kärleksjournal -- Ni ser att jag bläddrat också! --- och sedan, Emile den andre, som Emile den förste skall bli Jean -Jacques för, och sedan den tredje, fjärde, trettiosjunde! Blir det inte -en snörrät rad af ljus i mörkret, af de förträffligaste ljus, och hvart -och ett slocknar i pipan, när det följandes låga blir färdig att lysa! -Men så Ni missförstår mig nu! Ni skrattar, som om Ni trodde, att med -dessa frivoliteter vore boken slut för mig. O nej, det är ju just, för -att jag beundrar, tillber, dyrkar Jean Jacques snille, som detta gör mig -så ondt, det jag pratar öfver! - -»Här föds ett hjärta till världen och växer stort och rödt, här komma -två ögon som _se_, här kommer en hjärna som icke stannar vid ord, men -fattar ting, här kommer ändtligen en _man_, som icke låter sin -egenkärlek locka sig att af lifvets allvar få ämne till en kvickhet och -tillfälle att skörda ett smickrande skratt, denna sällsamma uppfinning -af små människor! - -»Här kommer en sådan man, och han kämpar titaniskt mot alla de blinda, -och nästan hvarje hans hugg träffar, men han faller, fast han icke vet -det, faller af trötthet -- det finns för mycket att döda. Han har rätt, -i allt har han rätt, det är vi, som ha orätt, och vi se det, men vi orka -intet annat, vi fatta med hjärtat, vi fatta med hjärnan, -- men händerna -som intet gjort, men läpparna som bara vant sig att skratta! - -»Och har Ni hört underströmmen i denna bok, har Ni förstått, vet Ni -hvart det bär, känner Ni dammväggarna skälfva! - -»Dessa ord, människa, mänsklig, sanning, hur nytt, hvilken hotande klang -i dem, hvilket lif! Människor! Men hvad äro då vi? Ord, lek, manerer, -stil, skummets krusiga linjer i en vattenflod. Har Ni sett ett fall på -vintern? Den fragga, som bildas, har frusit till och drifvit likt -musslor mot stranden, den hopas där, den ligger där stel, alla flödets -sköraste infall ha stelnat, -- för ett barn ser det ut som fast snö att -gå på. - -»Men den stiger, floden, och sväller, och den skall rycka ned dessa -bräckliga ting och krossa dessa bubblor, och de skola icke finnas, en -solstråle smälter dem; blott ständigt döende skall det ständigt födas, -skummet, en försvinnande lek skall det vara som bara skymtar. -Människofloden kommer, människofloden sväller, där är djup af hot, där -är jubel af kraft, där är rödt af blod och af hopp. Där är kanske lifvet --- tänk att dö, utan att ha fått lefva! - -»Har Ni icke också känt denna uppslitande kamp i vårt väsen, dualismen i -tvänne bildningar? - -»Vår hjärna, den blir mer och mer aristokratisk, den tål intet plumpt, -den vämjes vid det raka, den skrattar åt allt dogmatiskt, logikens -kedjor har den löst upp i länkar och fördrar dem på sin höjd som -armband, tviflet är vår knähund. En sak kan vara så, det är egendomligt -och lustigt nog, -- den kan också vara så, det är möjligen mindre -lustigt, -- det troliga är, att den icke är någondera delen. Det säkra -är, att vår subtila tankeflykt är vackrare, ju mera den liknar -fjärilens, oberäknelig, nyckfull, från tusen olika håll, efter tusen -bukter rörande vid samma blomma och utan att tynga ner ens det ljusaste -blad, med vingarnas skälfning smekande sig intill hvar linje. Andra ha -före oss i stirrande allvar dragit upp allmänbegreppen, ritat ut -snillrika kurvor, hvilka kunna pluggas i skolbarn, vi lösa upp kurvorna -i smålinjer som icke kunna läras, hvar och en har sin touche därför, -kanske finare eller gröfre än en annans, men lika berättigad i sin -personliga egendomlighet. - -»Och under allt detta smälter godt i ondt till en mjuk clair-obscure, -rätt och orätt gunga upp och ner på en vippbräda, dygd och last befinnas -stå i det mest invecklade familjeförhållande till hvarandra och säga -ömsesidigt onkel, allt är intressant, allt ger stoff till en kvickhet -eller till ett frågetecken. - -»Men hjärtats bildning har också förfinats. Den måste följa efter, man -kan låta bli att lyssna till den, man kan låta egoismen vända ryggen åt -den, eller smaken förstumma dess röst med en parfymerad näsduk, den är -där ändå. Och hjärtats bildning är demokratisk, mer och mer, den måste -vara så, den består ju bara i, att värmen breder sig längre och längre, -öfver allt flera. - -»Men hvilkendera principen, tror Ni, segrar, den, som slår i blodets -slag och brinner från hjärta till hjärta, enkel, fattlig för alla, -omätlig som ett element, eller den andra som spinner in hvar och en af -oss i sitt särskilda nyanserade silke, ristar kring hvar och en af oss -sitt sällsamt snirklade pentagram, fjättrar oss och skapar kring hvar -och en af oss lekbilden af en värld, medan den första i en fläkt, ett -andedrag ger oss innehållet. - -»Det finns två vägar att gå. Den ena bär utåt, från en själf ut i -vidderna. Det kan tyckas vara att utplåna sig själf att gå den, men det -är inte så, ingenting utplånas, ingenting förgås däruti -- är det inte -samma väppling som år efter år doftar vid ängskanten? - -»Den andra bär inåt och uppåt i spiral, kretsande kring sig själf, det -_skulle bli_ ett torn, det _blir_ ett svarfveriarbete, en leksak. Nu -skall Ni höra, när jag först förstod det där. Det var i vintras. Jag var -med, jag också, och hörde föredrag, såg experimenter, en abbé --, -någonting! Han hade en lätt hand och kittlade oss på det behagfullaste -sätt med vetenskapens isnålar. Så var där ett försök att bränna diamant, -lösa upp den till intet, ingenting som syntes, diamanten som är det -fastaste och oförgängligaste ting, vi trott på, modets odödlighetslära, -slipad i facetter, blixtrande fram öfver bröstens andedrag och hårets -lockar! Han hade en så hexaktig, förtrollande apparat, pustar och kol -och glas och klolika järn, hans hvita händer foro fram och tillbaka -öfver det där med värdig beskäftighet, manschettkråset darrade -- det -var ett svårt experiment. Vi sutto lutade i krets omkring, vi hade intet -ljus, för att kunna se diamanten väl och se hur den förtärdes. Där var -bara svagt rödt sken som glimmade på våra pannor och våra smycken och -hans händer med en blixtrande ring. Offret, en rätt liten sten, låg i en -glasballong, tror jag, och såg på oss i matta små glimt, frostlika, -rysande glimt. - -»Så var han färdig, och ett »gif akt» kom hela kretsen att luta sig mera -fram och vaja, och tyger frasade, och ögon lyste, och tänder lyste under -läppar som höllo andan. Det var någon slags luft, han släppte dit, så -var där eld i diamanten, en liten bländande låga, en uppflammande -klarhet, -- så mörker. Ingenting kvar, intighet, intighet! Där var -skratt och sorl af förtjusning, och det frasade i mörkret, och fötter -slogo mot golfvet, men jag var stel. Jag hade sett, hur den där lilla -lågan, som slocknade i intet, kom våra smycken att släckas, dödade hvar -glans i ögon, i tyger, i allt, kom hårets puder att synas dödt som aska, -lyste i en död krets; intighetens pust var där, där fanns ej annat. Och -den blef där hela kvällen, och den följde mig hem, och den är här, och -den finns i sidenets kyla och stenarnas klarhet, och den vajar öfver -hvar stiliserad blomma på min tapet. Vi lekte med den gnista, som skall -förtära oss, där är utbrunnen diamant i våra blickar. - -»Och att tänka på den dag, då själfva solen åter blir varmare af att -speglas i människors ögon, och att veta, att man icke är med!» - -Maurice kände, att han måste säga något, förstod, att det måste vara -något han verkligen menade, icke en vacker leksak som skulle ha skorrat -mot stämningen, -- men han var rädd att säga för mycket. - -»Åter», citerade han »ja visst, det är ju så han menar, Rousseau! -Paradiset, inte längre mellan Gihon, Pison, Hiddekel och Prath, men -mellan Missouri och Mississippi eller Senegal och Gambia eller några -andra vatten som aldrig vanhelgats af tvål. Men, om nu Rousseaus -urmänniska skulle befinnas vara urmakarlärling från en präsbyterskola i -Genève, om vi med all vår stil vore mindre stiliserade, än han, det är -en öppen fråga, -- om Ni vill. Och om den flod, Ni talade om först, vore -till bara för skummets fina och spröda linjer, bara för fallets lek -- -det står ofta en brokig regnbåge däröfver. - -»Om personlighetens själfulla återspegling af världen vore lika mycket -värd, som världen själf med dess massa och tyngd -- om det vore lifvet -själft som söker sitt slut i en skarpt och fint präglad stil, liksom -epigrammet finner sitt i udden? ...» - -Han släppte tråden, det roade honom ej att taga upp den, och han kände, -att hans ord flögo ut i rummet bara. - -Madame såg långt bort, talade långt bort. - -»O nej, men det lefver allt, det har mening för sitt lif; allt vill -lycka. Se, jag själf, hur längtar icke jag efter lycka! - -»Jag gick ut i morse med hjärtat stort af allt det där, jag rörde vid, --- af Jean Jacques. Jag lutade mig mot dörrposten och drack luftens -friskhet, med tårarna nära att brista fram, och solljuset var mig en -öfverstor och oförtjänt skänk. Jag gick fram mot rosenbosquén, den -stora, där Ni improviserade den lilla nätta dikten om prins Amadoux, som -inte var ämnad att skratta åt alls. -- Om prins Amadoux hade kommit nu, -i stället för annars, och talat om något annat än om Amadoux, hvem vet!» - -Maurice afbröt med en handrörelse, som bad om ursäkt. - -»Men det kan icke vara så dåligt med Er», sade han. »Ni gör mig glad af -den mest oegoistiska glädje. Elakhetens lilla blåa låga brinner ännu hos -Er, alltså få änglavingarna ännu en tid gömma sig i ert siden. Men den -sveder mig grymt, er elakhet, Ni är alltför raffinerad! Att visa den -stackars herr Räf inte ens drufvorna, dem han inte når, utan bara deras -spegling i det förflutnas sjö som flyr, bara han andas på dem, och det -fast Ni vet att, han inte _kan_ trösta sig med att förklara dem sura, -och efter att med er trötthet ha på förhand afväpnat hvarje hans -möjlighet att plädera sin sak!» - -Hon såg på honom med en kort blick af misstro och en smula medlidande -som genast tröttnade. - -»Herr Räf får resignera, han får klaga öfver drufvornas falskhet och -sätta sin egen trohet till kontrast och fånga sig en ny hvit höna, -- -hvilken i ordningen lämnar jag åt honom själf att afgöra. Men jag -fortsätter: - -»Jag gick med båda händerna sammanknäppta, icke af andakt, fastän jag -kände mig lyckligare och bättre än annars, men emedan jag måste hejda -min lust att verka och skapa, tills jag gjort mitt val -- så rik var -jag! Jag såg och såg, jag vet icke allt, hvad jag visste, jag kände sus -af vingar kring öronen. - -»Jag ville vara med i detta som kommer, jag ville arbeta, jag valde -bland flera planer, än jag hade fingrar till. Jag skulle ha skola här, -jag skulle ha Jean Jacques, jag skulle ge penningar till böcker, till -resor, jag skulle resa själf, jag skulle lära själf, ack, det är svårt -att ens komma ihåg nu! Så kom jag som jag visst redan sagt, till -rosenbosquén. Där måste jag hvila mig, jag kände mig matt af att luften -var så tunn och frisk.» - -Hon höll upp med ett leende, som var mera sorgset än gäckande. »Rosorna -där voro också så vackra ...» Maurice ville få henne att hålla upp, hon -såg så trött ut, icke endast kroppsligt, -- men denna gråblå blick, som -vatten! - -Han grep fatt i detta ord, rosor, såg för sin blick bosquén med alla -dess färger och på den krumma bänken en liten spröd figur som borde -sofva; han ville gripa med båda händerna af de lätta bladen och hölja -henne därmed och stänga allting annat ute. - -»Rosor», sade han, »åh rosor! När Ni säger det ordet, får det en så -sällsam suggestiv makt. Det ligger i er stämmas mjuka böjningar; hvart -ord, Ni säger är ett finformadt buckligt rosenblad. - -»_Det_ var just de lätta, vackra väsen, jag ville tala om nyss, det är -just de spöken, man kan göra historier om, att fylla er konstgjorda -kvällsskymning. Men Ni hejdade mig då, förlåt -- nå, nu har Ni själf -varslat in dem, nu är skulden er, och skulden är förresten alltid er, -att man tänker på rosor i er närhet. - -»Känner Ni många? Visst, icke sant? Jag känner tusen, har hört deras -historier, förstår deras lynnen och nycker och drömmar, har hört deras -namn hviskade i mitt öra. Icke de vanliga namnen efter hertigar och -kardinaler och abbéer, och hvad nu deras beskyddare månde heta, men -nätta, lätta egennamn, Mariette och Suzette och Chloris och Ninon och -Rosette och den mörkhyade, muntra Laurette, deras smeknamn, som bara de -närmaste bekanta få veta. - -»Ni förstår mig ju? Ni känner det också på detta sätt? Hvar ros är ett -väsen för sig, en personlighet som kunde ha mycket att berätta, om det -icke vore onödigt, ty man ser hela historien bara på deras min. De äro -så förfinade, så sprödt eleganta, så subtilt stilmättade, men ändå så -omedelbara och enkla. - -»De gula, tänk på de gula! Med smala, litet tunga hufvud, bladen -sammanslutna och smärta, bara för att de yttersta flikarnas abandon -skall vara så mycket mera tjusande. Och deras doft, åh, deras söta, -hemlighetsfulla tunga doft, som man tycker sig dricka vid inandningen. -Det är ur dem, hvilkas blad nedåt gå öfver i brunaktigt skärt. En del -andra, ljusare, ha den litet syrlig, litet sträf, med lukt af regn och -fuktig jord, men så lätt! De ha bladen litet skrynklade, det är något af -flickaktig magerhet öfver dem -- men så muntra tankar de ha, ironi och -skratt, bara för skrattets skull, ironien! - -»Och de hvita, svällande vida, som vallmo eller pion! En lätt krydda i -deras doft, något narkotiskt! Det hvitas raffinement är doldast och -farligast af allt! - -»Och detta i så sunda former, i linjer så lugna och stora, linjer af -amfora, ofläckad marmor -- hvilken mystère i hvarje ros! - -»De skära, dem har ni kanske varit förtroligare med förr än nu; åh, så -yra hufvud! De stöda sig hur som helst, hvila hvar som helst, de se ut, -hvart det faller sig, ur friska, ljufva anleten och le lika godt mot -allt. Hvart deras blad är hvit glans, om Ni ser efter, det skära är som -ett sken däröfver, af blod som kommer och går. Ur det haf, där Venus -föddes en morgon, kommo de till, väsen af pärlemor och morgonrodnad. -Deras doft är munter, ingenting annat, sorglöst och slösande glad, söt, -men så lätt och frisk! - -»Och de mörka, hvad de nu ha för färg -- det är så svårt att säga! Rödt -intill violett och brunt, rödt upp till den grellaste fanfar, som bryts -af helt stumt, rödt i de innerligaste förtoningar, rödt ned till blått -och svart. Passionsrosor, syndiga systrar, heliga, flammande, utbrunna -sinnen. Rosor, födda att bladas af genom sin egen svällande lifskraft, -dödens märke redan i knoppens spets, blå skugga, där dagen bryter -ljuset, svart pest i det innersta hjärtats hjärta! Eller också så sunda, -så sällsamt sunda, blickande ut mot Er med stora, mörka, obekymrade -ögon, badande nästan trotsigt i sol, men de känna ej trots, de känna -ingenting sammansatt eller sjukt. Det är solen själf som ser sig själf -ur dem, deras lif är kort, mätt som ett lif, men oändligt långt, mätt -som en blick mot den, hvars glans är för stark för andra att uthärda mer -än i en blink. - -»Men alla de tusen, de hvita och skära och gula och purpurljusa och -purpurmörka, så fulländadt sköna inom sig själfva, så fullödigt stora -konstverk som intet af människohänder, hvar och en värld för sig, där -längtan funnit sin gräns! Där är stilens triumf! De sätta ej frö, men de -lefva genom naturens lagar -- hvad är också till utan dem? -- de äro -formade genom människotankars famlande försök, men i deras seger är den -dolda naturidéns triumf. Och, emedan de äro konst, men icke nytta, äro -de därför mindre öfverlägsna sitt proletariat, nyponrosorna, täcka, -friska väsen, de också, men så fattiga, så kortlifvade i sin blomning, -så ensartade i sin form, med frukten nästan genast svällande under de -lösa bladen, med framtiden nästan genast pockande mot skönhetens »nu»? --- »Drömde Ni ingenting af det där, när ni såg ut öfver dem, där i -bosquén, var där inte rikare med dagg öfver dem, än öfver annat, var där -inte mera sol öfver dem? Stilens utveckling är icke tragedi, det hela -vet icke af tragedier, i delen och begränsningen lefver det tragiska. -Stilens utveckling är sig själf nog, är sitt eget apoteos; i besegrandet -genom högre utvecklingsformer går den under, men det som är utom och -nedanför har ingen domsrätt öfver den. - -»Tänkte Ni icke något af det där, kände Ni icke er egen skönhet le af -glädje öfver sig själf, drömde ni ingenting?» - -Madame hade länge haft ögonen slutna mot bilder som drogo förbi, hon -öppnade dem ej heller nu, när hon svarade: - -»Jag drömde om hela rosen som ett väsen, med stam och blad och blinda -rötter, allt skönt, i fulländadt jämnmått, den hvita amforan utan -narkotisk doft, den djupa purpurn utan dödens märke.» - -Hon öppnade halft sina ögonlock liksom hvita, trötta vingar. »Och tack -för ert försök, men det var som en blomsterhyllning öfver en död. Jag -var som i domning, jag kände bara de tunga våta bladens börda. Ni skall -strax fatta, hvarför det tog mig så. - -»Ser Ni, jag var i rosenbosquén, och jag drömde ... Det där, Ni hörde. -Det, jag ville göra, och det, jag ville veta, och det, jag ville tänka -och känna. Jag kunde ju icke göra det genast, det vill säga, kunde nog, -men ville njuta af förväntningen först -- så föll det mig in, att hvad -jag kunde göra nu, det var att ta mig af dem där, rosorna. De voro så -törstiga och tunga, och jag höll af dem. - -»Så började jag mitt arbete. Det var icke långt till fontänen, och bara -den late Narcissus kunde se, om jag bar mig tafatt åt, och han såg bara -på sig själf. Vill Ni tro mig? Som jag gick där, blef detta till ett -hjältedåd, början på allt var det, invigningen, den lysande triumfbågen -öfver vägens gula band. Efter den segern kunde jag binda mig en krans af -lager -- och rosor med, förstås -- och taga itu med hvad som helst. - -»Det var kyligt och friskt om händerna, litet tungt just i skuldran, men -det var förtjusande allt. Jag vattnade och sjöng, och vattnet sjöng, och -jag lutade mig öfver dem, och de voro så tacksamma, och det glittrade så -vackert i bladen. Men solen var het, härlig och stor, men åh, så het! -Och så doften, doften! Tung som vin, het som vin, skarp som gift och med -något hviskande, smygande i sig. Skulle jag icke ens duga till att -vattna rosor! - -»Jag badade pannan i vatten och svindlade af välbehag och bar och gick. -Men så brast det för mig, och _det_ var öfver mig, som Ni fann mig i. -Det var nog inte många rosor, jag vattnat. Men jag låg på bänken, -slagen; det flammade rödt för ögonen, uddigt rödt, det hviskade och -gäckade och ringde och hotade mot min hörsel. Det var midt i min domning -en punkt i hjärnan som tänkte så klart och skarpt, det gjorde ondt -- -det föll så mycket rosor kring mig också.» - -Hon höll upp med samma tomma, sjuka blick som först. - -»Men det var ju en tillfällighet», sade Maurice, »i morgon är det öfver, -i morgon gör Ni, hvad Ni vill.» Hon rörde läpparna till ett »nej», men -gaf det ej ens ljud. - -»Jag är mera än dödssjuk», sade hon så, »fast det bara är vapeur, jag -har, och fast det kanske är öfver i morgon, och fast det kan hända, att -jag har den igen och igen ett år från nu.» - -»Ser Ni, den vanlige dödssjuke, han dör, men det är bara han, som dör, -ikring honom är lifvet lika starkt, kraften är kvar. Hos mig är det -lifvet själft som är sjukt. Det har odlats som en af edra gula rosor, de -med ironien i doften, koketta skrynklade, icke fula, tvärtom. Men i den -formen är lifvet dödt, och det där smittar; närmast omkring är allting -sjukt af samma sjuka. Det är ett släktes sjuka, det är kanske mer, det -är kanske skönhetens och förfiningens sjuka. Men icke triumf! Efteråt -kommer där kanske en fyr med öppna, djupa ögon, en Jean Jacques, med -skönhetstörst också i sitt stora hjärta och stark nog att icke behöfva -en enda mask från komedien, en Emile den sublime, och så säger han efter -en blick mot våra minnen, att vårt sköna var fult, och han har ett annat -ideal. -- Och kanske bär det också dödens märke i knoppen.» - -Maurice kastade en snabb, liffull blick på henne, men vände den strax i -missmod bort. - -»Den skulle kunna botas, er sjuka», sade han mjukt, »men jag kan knappt -antyda räddningen -- nu är Ni ju så svag! Det är hårdare, än Ni tror, -att finna sitt lifs lyckligaste tillfälle glida sig ur händerna, emedan -det är för sprödt att gripa i. Men er skugglikt flyktande tanke på -Amadoux, ert behof att dela er lycka, när Ni var rik, där var medlet att -ha rikedomen kvar. Däri är lycka, utan det är allt tragiskt. Och nu är -äfven Amadoux tragisk, men han kunde säga -- åh, han kan tiga ...» - -Hon såg fullt och helt på honom. - -»Jag _får_ säga mera? O, så vänd då bort er tanke från pedantiska -grubblerier. Hvad som är och hvad som blir, och hur det är och blir, -hvad gör det? Men hvad som sjunger och jublar och ler i allt och är det -enda verkliga i hela illusionen, det rosiga ansiktet bakom masken, hvad -är det annat, än kärleken? När Venus satt vid stranden, tog hon upp en -snäcka och höll den intill sitt rosiga öra och lyssnade till hafvets sus -och tidernas sus därinne, och hennes fina förnimmelse förstod allt däri, -fångade allt i det ljudet. Men hon log hela tiden: hvad gör det mig? -Likaså evig är jag och min skönhet! Och, när hon hört en stund, blåste -hon på lek i snäckan, och det blef en klingande ton som fladdrande -dansade ut i luften. Och den tonen är kanske det enda riktigt sanna, -liksom det är det skönaste af allt, och den har klingat igen i det -vackraste, som sjungits, och allt det oändligt mycket vackrare som icke -sjungits men hviskats och skrattats och jublats från läppar nära -hvarandra.» - -Hon såg bort igen, och han tystnade. - -»Nej, Amadoux», sade hon, »plymen räddar icke hjälmen. När man en gång -sett skeptiskt på en lek, då är den leken slut, har man sett djupt, kan -man icke dröja vid ytan igen. Den lifslust, Ni behöfver att binda er -rosenkrans med, kan ha spunnits ut i så subtil förfining, att den -brustit -- där ligga så rosorna. Men jag är trött, luften är så tunn, -hvart ord faller som bly däri, nu måste Ni gå!» - -Maurice bugade sig ned och kysste hennes hand, den såg helt skör ut i -sin pärlemoraktiga hvithet, låg där matt och viljelös som en snäcka, den -tidvattnet lämnat död i sanden. - - - - - INNEHÅLL: - - - Arsareth sid. 3 - Falken » 50 - Adonia » 64 - Biondello » 85 - Carneola » 107 - Drömmen om saligheten » 119 - Miraklet » 147 - Rosengiftet » 188 - - - - - Noteringar: - - -Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett -fåtal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare rättelser är som -följande (innan/efter): - - [s. 52]: - ... krymte, och nästan smeksamma, när han räckte ... - ... krympte, och nästan smeksamma, när han räckte ... - - [s. 81]: - ... mitt lif upplösas. Allt han I tagit från mig, min ... - ... mitt lif upplösas. Allt I tagit från mig, min ... - - [s. 158]: - ... att det är så roligt att dö, du? Nu har jag ingeningenting, ... - ... att det är så roligt att dö, du? Nu har jag ingenting, ... - - [s. 187]: - ... Och kall är lyckan, hur lätt och och hur hvit, ... - ... Och kall är lyckan, hur lätt och hur hvit, ... - -*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK PURPUR *** - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the -United States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for an eBook, except by following -the terms of the trademark license, including paying royalties for use -of the Project Gutenberg trademark. If you do not charge anything for -copies of this eBook, complying with the trademark license is very -easy. You may use this eBook for nearly any purpose such as creation -of derivative works, reports, performances and research. Project -Gutenberg eBooks may be modified and printed and given away--you may -do practically ANYTHING in the United States with eBooks not protected -by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the trademark -license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country other than the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you will have to check the laws of the country where - you are located before using this eBook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm website -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that: - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from the Project Gutenberg Literary Archive Foundation, the manager of -the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the Foundation as set -forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non-profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's business office is located at 809 North 1500 West, -Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up -to date contact information can be found at the Foundation's website -and official page at www.gutenberg.org/contact - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without -widespread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine-readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our website which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This website includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |