Initial commitHEADmain

10 files changed, 19599 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..d7b82bc
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,4 @@
+*.txt text eol=lf
+*.htm text eol=lf
+*.html text eol=lf
+*.md text eol=lf
diff --git a/75504-0.txt b/75504-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..300a355
--- /dev/null
+++ b/75504-0.txt
@@ -0,0 +1,8510 @@
+
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75504 ***
+
+
+
+
+
+Noteringar:
+
+Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
+bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.
+
+Italics är markerad _på det här sättet_.
+
+
+
+
+[Illustration: Star figure]
+
+
+
+
+[Illustration: cover picture]
+
+
+
+
+[Illustration: Portrait]
+
+
+
+
+GUSTAF FRÖDING
+
+SKILDRAD AF
+
+_IDA BÄCKMANN_
+
+[Illustration: Decorative figure]
+
+
+GÖTEBORG 1913
+WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
+(i distribution)
+
+
+
+
+[Illustration: Small-sign]
+
+
+WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
+GÖTEBORG 1913
+
+
+
+
+_FÖRETAL._
+
+
+_Då jag nu för allmänheten framlägger min skildring af Gustaf Fröding,
+sker det på önskan af några för hans diktning intresserade, hvilka
+uppmanat mig att samla mina minnen af honom till en hel bild åt dem,
+hvars älsklingsskald han är. Det är denna uppmaning jag sökt följa,
+och mitt syfte har därvid alltjämt varit att återge honom, sådan
+han framstod för mig i ord och handling den tid våra vägar gingo
+tillsammans. Däremot har jag ej velat lämna någon lefnadsteckning och
+ej ansett mig befogad att skildra hans lif före vårt sammanträffande
+i Norge år 1895 eller efter år 1904, då vi skildes åt genom
+omständigheter, öfver hvilka hvarken Gustaf Fröding eller jag kunde
+råda._
+
+  _Säffle, september 1913._
+
+                                                       _Ida Bäckmann._
+
+
+
+
+I.
+
+
+
+
+När jag såg Gustaf Fröding för första gången, kan jag ej med bestämdhet
+uppge, blott att det var vid mina besök i Karlstad på väg till eller
+från den skola i Stockholm, där jag studerade. Min äldsta syster var
+då anställd i stadens konservativa tidning, och Gustaf Fröding i den
+radikala.
+
+Vid denna tiden hade han i Karlstad långt större ryktbarhet som rumlare
+än som skald, och min syster ansåg som en högst förtjänstfull gärning,
+att hon vid ett tillfälle afrådt sin principal att ge vika för fru
+Frödings böner om anställning för hennes son i Nya Wermlands Tidningen.
+
+När jag däremot såg Gustaf Fröding så, att han sedan aldrig lämnade
+mina tankar, var då jag som nyblifven student satt helt nära honom i
+Stadsträdgården i Karlstad. Jag befann mig i sällskap med min syster,
+hennes trolofvade Hugo B. — en god vän till Gustaf Fröding och den,
+som förmedlat vår bekantskap — samt några aflägsnare anhöriga. Gustaf
+Fröding hade vid sitt bord ett par sorgklädda damer, kusiner sade man
+mig.
+
+Hans blick for öfver till oss och mötte min. Hur länge han såg på
+mig, vet jag ej, jag kände mig insvept i ett blåaktigt skimmer, som
+lyste upp allt omkring mig och förblef från det ögonblicket en klen
+aflyssnare till samtalet vid mitt bord.
+
+Hugo B. märkte min distraktion, och mina försök att kufva den längtan,
+jag kände att åter och åter möta dessa underbara ögon måtte ha varit
+synnerligen misslyckade, eftersom han fann sig föranlåten erinra, det
+min nya värdighet förbjöd mig till och med att retas med Gustaf Fröding.
+
+En blick från min syster framkallade isande tystnad, och allas våra
+förenade ansträngningar voro af nöden för att åter blåsa lif i
+munterheten.
+
+Från den stunden kände jag mig rebellisk, då alla talade om Gustaf
+Fröding som en människa, redan allt för långt nere, för att man ens
+skulle kunna ta honom med i räkningen. Jag trodde ej deras tal, jag
+kände dem, som förde det på läpparne, och visste, att Gustaf Fröding
+ofta fick bära skulden för dåliga gärningar, som de själfva föröfvat.
+
+Fasan nådde sin kulmen, då han enligt deras utsago på en enda natt
+svirat upp de 600 kronor, han skulle ha erhållit som honorar för sin
+bok »Guitarr och Dragharmonika».
+
+I sällskap med min bästa vän befann jag mig inne på Nya
+Wermlandstidningens redaktion, då händelsen där drastiskt relaterades
+af deltagare i orgierna.
+
+Harmen kokade inom mig vid att höra dem på detta sätt tala om en
+kamrat. Så snart jag blef herre öfver min stämma, sade jag: »Jag skall
+uppsöka Gustaf Fröding och låta honom veta, hur opålitliga hans vänner
+äro och be att få bli hans verkliga vän».
+
+Den oryggliga beslutsamhet, som gaf prägel åt mina ord, kom åhörarne
+att bestörta se på hvarandra. Min kamrat drog mig skyndsamt ut ur
+lokalen.
+
+»Jag tror, att du kommer att stå vid dina ord», sade hon uppmuntrande,
+»och jag tror, att alla därinne frukta detsamma».
+
+Jag drog en suck af lättnad att vara utom synhåll för dem och af
+förskräckelse för mig själf.
+
+Min kamrat och jag reste till S., och Gustaf Fröding, efter hvad jag
+hörde, till en nervanstalt i Tyskland.
+
+Händelserna fogade det så, att ett löfte till en döende tvang mig att
+skjuta tanken på Gustaf Fröding i bakgrunden, och de upplysningar om
+honom, jag då och då lyckades uppbringa genom Hugo B., voro alltid
+afgifna med stor tvekan och ytterligt obestämda.
+
+Efter en tidrymd af nästan två år löstes jag från ofvannämnda
+förpliktelser, och reste då till Karlstad i akt och mening att
+förskaffa mig tillförlitliga upplysningar om Gustaf Frödings
+vistelseort samt därefter uppsöka honom. Mina försök kröntes med ringa
+framgång. Att han lämnat Karlstad syntes otvifvelaktigt, men alla mina
+källor till kunskap om honom voro grumlade af min systers inflytande.
+Somliga trodde, att han fortfarande vistades i Tyskland, andra att han
+befann sig i Sandefjord, andra åter i Schweiz, och jag stod rådvill.
+
+Bevekt af min nedslagenhet sade sig Hugo B. vilja trotsa min syster
+och så fort sig göra lät söka skaffa mig säkra underrättelser. Jag
+tackade, men kände mig högst oviss, om han skulle hålla sitt löfte, då
+han ej längre stod inför åsynen af min sorg.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Jag hade lofvat en af mina vänner att medfölja henne och hennes
+trolofvade på en resa och tillfrågades vid min återkomst från Karlstad,
+om jag hade något emot att infria detta löfte med Kristiania till mål.
+Som det var mig likgiltigt, hvad jag gjorde och hvart vi foro, då vägen
+ändå ej förde till Gustaf Fröding, samtyckte jag. I Kristiania föll
+det mig en dag in, att vi borde resa uppför Mjösen till Lillehammer.
+Samma kväll vi ankommo dit, gaf ett sällskap från Karl Johansteatern
+stor föreställning i en lada, och på min ifriga begäran uppdrogo vi
+åt hotellportieren att skaffa biljetter. Denne mötte oss en stund
+därefter utanför teaterladan under förklaring, att de tre biljetter han
+medförde, voro de allra sista som funnos. Två af platserna voro bredvid
+hvarandra — den tredje långt bort på en annan sida samt med numret 13.
+
+Föreställningen hade redan börjat, och vi måste skynda in. Att skilja
+de förlofvade var ej tänkbart, hvarför jag resolut tog olycksnumret
+och uppsökte min plats. Mina grannar intresserade mig ej, och jag
+koncentrerade hela min uppmärksamhet på scenen. Någonting i min högra
+grannes sätt att föra handen uppöfver pannan kom mig att se på honom.
+Jag drog en djup suck och vände mig bort. — »Är det väl», tänkte jag,
+»för att öka eller minska plågan i att längta efter den man ej kan
+få se, som gudarne låta ens inbillning forma dragen af denne i en
+fullkomligt främmande mans ansikte?» — Utan att jag kunde hindra det,
+sökte mina ögon ånyo min granne. Han riktade långsamt blicken mot mig,
+och jag såg in i ett par trötta ögon.
+
+Åter trodde jag mig vara en lekboll för inbillningen och vände mig mot
+scenen. Jag sökte en stund följa, hvad som här försiggick, men insåg
+snart nog det lönlösa i att bekämpa den makt, som tvang mitt ansikte
+att vrida sig i riktning mot min sidokamrat. Något kom äfven honom att
+vända sig mot mig, och länge, länge möttes våra ögon i en undrande,
+spörjande blick.
+
+»Jag vet, att det faktiskt strider mot det, jag faktiskt vet», tänkte
+jag, »men jag vill låtsas tro, att det är han och glädja mig däråt, som
+om han verkligen sutte här bredvid mig. Dock är det kanske klokast att
+nu ej längre betrakta honom, törhända blir då illusionen starkare och
+varaktigare», och tacksam för den lycka ödet skänkte mig, hur bräcklig
+och chimärisk den än var, riktade jag mitt ansikte och mina tankar ännu
+en gång mot scenen.
+
+Det blef mellanakt. Jag såg därunder ej ens i smyg på hans ansikte, jag
+njöt att tänka mig det, sådant jag helst önskade. En person närmade sig
+och tilltalade honom på norska. Han svarade på samma språk och det så
+korrekt, att jag drog en djup suck af missräkning. Jag hade ej ens för
+mig själf velat tillstå, hur mycket jag dock i själfva verket trott på
+hvad jag intalat mig vara en inbillning, nu — ja, nu kunde jag ju ej
+fasthålla den längre .... nu gjorde det mig alldeles detsamma, hur han
+såg ut.
+
+Jag kände mig nästan hatfullt stämd mot honom, då jag än en gång
+vände mig mot hans plats. Han såg mig länge rakt in i ögonen, och jag
+trodde mig märka, att det blixtrade till något underbart blått i hans
+blick. Jag bet samman läpparne, det var, som skulle denne främling
+håna min längtan efter en, som låg sjuk nere i Görlitz, och som af en
+tillfälligheternas lek fått något drag gemensamt med honom. Jag kände,
+hur tårarne hotade att tränga fram — att jag ej kunde få se den jag
+ständigt bar i mina tankar, det var något, jag lärt mig uthärda, men
+jag kunde då väl åtminstone bli förskonad från att behöfva känna mitt
+hjärta plågsamt bulta vid åsynen af första bästa främling med dystra
+ögon bakom en pince-nez.
+
+»Är det inte ....?» ljöd en släpande, klanglös röst.
+
+»Ja, är det inte ....?» upprepade jag, nästan som i en dröm.
+
+Åter fästes våra ögon på ridån, som i detsamma gick upp, men sekunden
+därefter fixerade vi ånyo hvarandra.
+
+»Är det inte lilla Ida Bäckmann?» sade han, och stämman föreföll
+klangfullare.
+
+»Jo», svarade jag sakta, liksom rädd för min egen stämma. »Är det inte
+också Gustaf Fröding?»
+
+»Jo», medgaf han.
+
+Det var, som hade de spelande rätt att kräfva min uppmärksamhet för
+scenen. Jag visste knappast, hvar jag var — om i en lycklig dröm, ur
+hvilken jag snart skulle vakna, eller i en situation jag diktat för
+att trösta mig. Jag sökte följa, hvad som spelades, men mitt hjärta
+upprepade alltjämt och i obeskriflig glädje hvarje hans ord och hvarje
+tonfall i hans stämma.
+
+Åter möttes våra ögon länge och under tystnad. Något måste sägas, och
+slutligen tog jag mod till mig.
+
+»Hur har Gustaf Fröding kommit hit?»
+
+»Jag bor här», blef svaret.
+
+En lång paus, under hvilken vi följde spelets gång.
+
+Åter möttes våra ögon, åter skulle något sägas — denna gång tog han
+till ordet.
+
+»Hur har lilla Ida Bäckmann kommit hit?»
+
+»Åh, jag har rest hit», sade jag litet mera säker och log mot honom.
+
+Nästa paus blef ej fullt så lång.
+
+»Längtar ni hem?» undrade jag, ur stånd att få fram något annat.
+
+»Åh nej, inte precis nu», sade han, och ögonen började spela bakom
+pince-nezen.
+
+Paus.
+
+»Längtar lilla Ida Bäckmann hem?» frågade han.
+
+»Åh, nej, inte precis nu», svarade jag med ett litet försök att härma
+hans släpande röst.
+
+Han brast i skratt. »Nej, hvarför sitta här och anstränga oss med denna
+tråkiga pjes, då vi kunna ha större glädje att gå ut och tala med
+hvarandra», sade han och reste sig upp.
+
+Buren af en stor lycka följde jag honom.
+
+Jag hörde nu, att han kommit från Tyskland tämligen frisk, arbetat
+litet då och då i Karlstadstidningen, men blifvit sjuk igen, och att
+han för närvarande vårdades på nervanstalten Suttestad af en skicklig
+norsk läkare.
+
+Jag fick ej fram något af allt, det jag dessa år gömt inom mig för att
+säga honom, det var mig nog och öfvernog att se hans ansikte och lyssna
+till hans ord. Föga förstod jag väl då, att han därunder ofta ej tänkte
+på till hvem han talade, utan blott var glad åt den omväxling han
+fått i en ny åhörare, hvilken allt ibland gaf honom svar, så oväntadt
+lustiga, att han rycktes ur sin plågsamma tankegång.
+
+Han följde mig till hotellet, och när jag berättade mina reskamrater,
+hvad som händt, blefvo de nästan andaktsfullt förundrade.
+
+Själf tog jag, hvad som bjöds mig utan någon som helst reflexion.
+Gustaf Fröding och jag företogo dagligen långa promenader, och från
+hvar och en af dessa återkom jag allt mer undrande och beundrande.
+
+»Jag skulle önska, att jag vore född på månen», sade han en dag helt
+plötsligt.
+
+»Hvarför?» utbrast jag bestört.
+
+»Därför att jag då ej hade några jordiska släktförbindelser, som
+plågade mig», svarade han bittert. »Nu tycker sig hvar och en af mina
+släktingar ha rätt att förfoga och bestämma öfver mig, och jag är ej
+säker på att ej också blodsbandet medger dem denna rätt».
+
+»Trifs ni då ej med dem?» frågade jag.
+
+»Trifs», — han skrattade skärande. »Jag afskyr dem. Åh nej», rättade
+han sig, »de äro mig i grund och botten lika likgiltiga som alla
+andra människor. Vi hysa intet intresse för hvarandra, äfven när vi
+tro oss göra det. Allt är lek och inbillning och har som sådant sitt
+berättigande, men till en spång öfver ett verkligt ondt duger det ej».
+
+»På mig kan Gustaf Fröding alltid lita», sade jag och räckte honom min
+hand.
+
+Han höll den länge i sin och kysste den.
+
+»Hon är så morsk hon, lilla Ida Bäckmann, så munter och frimodig — hon
+har ingen aning om hur usel och skuldbelastad den man är, som håller
+hennes hand i sin. Hon har något i sig af barnet, som obekymradt leker
+vid en afgrund. .... Lilla Ida Bäckmann skall aldrig ens vilja tala
+till en så otäck karl som jag, hon skall hålla sig till sådant hyggligt
+manfolk som — — och hela den snälla familjen på Ö».
+
+Jag suckade tungt. Han släppte min hand och fortfor att förehålla mig,
+hur klokt jag gjorde, om jag med vedervilja vände mig bort från honom —
+klokt för min skull och klokt för hans skull. För min skull, emedan jag
+förr eller senare skulle nödgas se, hvad jag nu ej hade blick för, och
+för hans skull, emedan han ej hade lust att lära sig tro på en människa
+för att sedan få uppge denna tro.
+
+Jag suckade ännu en gång. Jag visste, att allt hvad han sade var sant
+för honom, och jag kunde ju ej begära, att han skulle sätta sig in i,
+hur jag kände och såg det.
+
+»Är det någon, som hör hvad jag säger och förstår det?» sade han och
+såg mig med växlande ångest och trots in i ögonen.
+
+Jag teg alltjämt och mötte oafvändt hans blick.
+
+»Hvarför säger ni ingenting?» fortfor han irriteradt.
+
+Mitt lynne slog plötsligt om i en munterhet, som kom hvarje nerv att
+spela.
+
+»För att jag tänker», svarade jag med karrikerad högtidlighet, »och när
+jag tänker, så erinrar jag mig, att jag därhemma har en råtthund, som
+heter Snobbi och som i skicklighet ej ligger ett uns efter råtthunden
+hos Ibsens frejdade Raattejomfrue. Hvad säger ni, om jag återvände
+till er med Snobbi för att låta henne jaga ut alla stygga tankar i ert
+sinne. Snobbi brinner af verksamhetsbegär, och hos er är visst utsikt
+till durabelt arbete för henne».
+
+Han storskrattade. »Godt jag går in på det, lilla Ida Bäckmann», sade
+han, då han slutligen kunde tala, »och jag tycker mig redan känna
+Snobbi på jaktstråten».
+
+Några dagar därefter skildes vi med öfverenskommelse att brefväxla, och
+jag reste, yr i hufvudet af allt, som händt, och längtande att i ro få
+tänka på det.
+
+
+
+
+Gustaf Fröding skref till mig allt som oftast, och hans bref innehöllo
+en blandning af hopp och tvifvel, af bitterhet och ömhet, af skämt och
+allvar. Några månader efter vårt sammanträffande flyttade jag från
+Värmland till Skåne, och ehuru skilsmessan från mina anhöriga till en
+viss grad smärtade mig, kände jag dock samtidigt en stark glädje vid
+tanken på att nu i ensamhet få söka göra mig värdig att bli den vän,
+jag önskade vara för honom.
+
+Några timmar efter ankomsten till min nya vistelseort skyndade jag
+till postkontoret för att se, om Gustaf Fröding tänkt på att skicka
+mig en hälsning till Skåne. Mitt hjärta besvärade mig betydligt, medan
+posttjänstemannen genomletade brefhögen. »Fanns där kanske intet?»
+undrade jag. Jo, allra underst låg ett stort, blått kuvert med norskt
+frimärke.
+
+Det gick mig, som alla andra i min situation, jag måste betvinga mig
+för att ej rycka brefvet ifrån honom, medan han med en långsamhet,
+hvartill jag ditintills ej sett motstycke, granskade adressen.
+
+Ändtligen hade jag det i min hand och skyndade ut på heden bort till
+den högsta kullen, på hvars sluttning jag sjönk ned och bröt kuvertet.
+Utmattad af sinnesrörelse förmådde jag ej se mer än öfverskriften »Min
+kära lilla Ida Bäckmann» och underskriften, »Er trofaste vän Gustaf
+Fröding».
+
+Intet af de lidelsefullt ömma ord han någon gång sedermera haft för
+mig, har kommit hela min varelse att så vibrera af glädje som dessa.
+Hvad hans bref föröfrigt innehöll? Mest skämt med en svag underton
+af allvar. »Vi Gustaf Fröding», hette det i en högstämd tirad,
+»hälse å Vår gård Suttestad i konungariket Gudbrandsdalen lilla Ida
+Bäckmann välkommen till Skåningarnes land, och må hon en gång i tidens
+fullbordan lika klarögd och muntertungad dra ut därifrån, som hon drog
+därin».
+
+Inga onda aningar skuggade den glädtighet, hans ton då anslog i mitt
+sinne. Hade jag kunnat se in i framtiden, skulle jag ryggat tillbaka
+för den dag hans ord frammanade. Den dagen var skämtet förstummadt på
+Gustaf Frödings tunga, och mina ögon sågo blott natt och mörker.
+
+Några dagar därefter erhöll jag ånyo ett bref.
+
+                       Lillehammar, Suttestad, Norge den 1 sept. 95.
+
+  Hvem som får lyckan? Jag vet ej riktigt, men att söka den på må
+  och få utan att veta, hur den ser ut, eller hur man skall bära
+  sig åt för att få den, är väl lika galet som att hoppa i sjön
+  för att simma, innan man vet, att man kan det. Man får väl först
+  tänka ut, hur man hälst vill ha det om icke i lifvet så i drömmen
+  och fantasien. Kanske är det så i det eviga lifvet också, att man
+  får det mått af lycka, som man kan skapa sig med sin nedärfda
+  skaparkraft — och förmodligen är just det måttet af lycka, hvad
+  man orkar bära. Det som är mer tynger och spränger en, det som är
+  mindre lämnar tomrum efter sig.
+
+  I denna världen får man visst det allt för lilla — hvad detta
+  ständiga missförhållande mellan vill och kan, mellan önskar och
+  har, skall tjäna till begriper jag icke — såvida det icke är för
+  att känna efter hur mycket svält och köld en tål. Kanske är det
+  också för att stärka aptiten till den goda måltiden i himmelen.
+  Det finns de, som afstå från frukosten för att kunna äta så
+  mycket bastantare till middagen. Men somliga stackare, som ej
+  veta, om de skola få någon middag, äta af alla krafter frukost
+  äfven om den är dålig.
+
+  Detta är hvad jag har att säga om lyckan och ätandet, och Ni får
+  nöja Er med detta denna gången. En annan gång kanske jag kan
+  finna på något finare och genialare.
+
+                                                       Er vän
+                                                   _Gustaf Fröding_.
+
+
+
+
+I den lilla ort, dit jag förflyttats, utgjorde prästen, läkaren och jag
+spetsarne i bildningsnivån. Den första tiden öfverhopades jag därför
+med besök af människor, som — troligast af nyfikenhet — önskade höra
+min tanke om lifvets andliga värden. Fylld af det komiska i situationen
+och drifven törhända äfven af lust att retas, lät jag somliga af dessa
+spörjsmål gå för vidare besvarande till Norge.
+
+Gustaf Frödings svar på en dylik skrifvelse lydde:
+
+                                     Lillehammer Suttestad Norge 95.
+
+  Ni vill ha mig att besvara frågor som ett konversationslexikon,
+  men jag duger icke till det. Känsla och fantasi? Känsla det är
+  något som drifver en att kyssa eller slå örfilar. Fantasi är
+  något som berättar sagor för en, när en hvilar sig — mera vet
+  jag inte. Hvarför tänker man så sällan på döden? Därför att man
+  är sysselsatt med att äta och dricka, hålla skola eller skrifva
+  tidningar. Orkar man inte hålla skola eller tidning samt har
+  dålig aptit kommer nog dödstanken, jag har själf pröfvat det. Få
+  vi göra räkenskap för alla fåfänga ord vi yttrat? Ja.
+
+  Säg frun, att hon i alla fall inte gör för många fåfängliga
+  frågor. Icke konung Salomo i all sin vishet kan besvara dem alla.
+
+  Detta är litet kort och godt, men för ögonblicket kan jag icke
+  åstadkomma bättre.
+
+                                                        Er vän
+                                                   _Gustaf Fröding_.
+
+Jag tillbringade en glad höst i sällskap med mina tankar och mitt
+arbete. Några veckor före jul, får jag ett mycket egendomligt bref från
+Gustaf Fröding. Han säger sig däri ej kunna ytterligare skrifva till
+mig, han känner sig ur stånd att vara någons vän, han måste gå sin väg
+ensam, han var dömd därtill och — »hvad Gud åtskilt, skall människor ej
+sammanfoga».
+
+Jag skref tillbaka, att för sina handlingar fick han ju bära ansvaret
+liksom jag för mina. Hvad Gud sammanfogat och åtskilt, det dristade jag
+mig ej att afgöra. Mina händer kunde jag tillsvidare dock ej hindra
+från att skrifva till honom, och mina tankar ej att följa honom, ej
+heller kväfva mina önskningar att någon gång bli i stånd att mildra ett
+ondt för honom.
+
+En tid därefter fick jag några rader, skrifna med ojämn handstil. Af
+dessa minns jag bäst slutorden: »Alla gå de mot ljuset, jag ensam går
+mot mörkret, men lilla Ida Bäckmann vänder sig om och säger, ’Stackars,
+stackars Gustaf Fröding!’»
+
+I den sorg jag kände öfver hans sinnestillstånd, voro dessa ord till en
+stor tröst för mig. De läto mig ana, att han var medveten om hvad jag
+önskade vara för honom och äfven att han ej alldeles ville skaka detta
+medvetande ifrån sig.
+
+De följande brefven innehöllo hätska, obegripliga utfall mot mig, och
+jag grubblade förgäfves öfver hvad som möjligen kunde ligga till grund
+för dem.
+
+Julen tillbringade jag i mitt föräldrahem, men vågade ej delge Hugo
+B., hvad som tyngde mitt sinne. Den anpart af munterhet man fordrade
+af mig, måste jag ju ge, och jag var rädd att få den anfrätt, om jag
+komme att tala om mig själf. Hugo skulle törhända också då känna sig
+förpliktad att ge förmaningar, hvilket kunde leda till ledsamheter oss
+emellan.
+
+Det kändes som en stor lättnad att åter vara ensam i Skåne och ej
+behöfva känna tvånget att behärska sitt ansikte.
+
+
+
+
+En dag får jag ett bref, dateradt Suttestad febr. 96.
+
+  »Nog trodde jag ibland», skref han, »att det var Er mening att
+  reta mig, och jag var ibland försmädlig och otålig tillbaka. Ni
+  har väl hatat mig af någon orsak och kanske ibland haft medkänsla
+  — när nu medkänslan fått öfvertaget, så är det ju bra igen.
+  Möjligen kunde vi bli riktigt goda vänner om vi råkades.
+
+  Jag är sjuk till själen af visioner och grubbel öfver himmel och
+  helvete och yttersta dom och allt och vet icke, hur jag skall
+  komma ur det, — ibland litet hoppfullare, ibland litet mera
+  förtviflad, ibland likgiltig.
+
+                                                        Er vän
+                                                   _Gustaf Fröding_.
+
+  Vänd!
+
+  Sedan jag skref det där på andra sidan har jag haft en svärm
+  idéer af lycka och harmoni här i världen — absolut frihet bara
+  reglerad af förnuft och kärlek, så där ni förstår och hufvudsaken
+  att verka _lif_ omkring sig, man må äljes begynna hur som hälst.
+  Kanske går denna min förhoppning itu igen — då får ni få fatt i
+  något hoppfullt att ge mig igen, så blir det växelverkan af lif
+  ser ni! — Farväl lilla Ida Bäckmann.
+
+                                                             _D. S._
+
+Det dröjde därefter länge, innan jag erhöll vidare underrättelser, och
+drifven till ett slags förtviflan skref jag till Hugo B. och bad honom
+hjälpa mig att få veta något om Gustaf Fröding.
+
+Hans svar upplyste mig, att Fröding strax före jul blifvit sinnessjuk,
+och detta tidtals så svårt, att han måst vaktas. Några år senare fick
+jag höra, att läkaren i Suttestad måst inspärra Fröding i ett mörkt rum
+för att hindra honom att begå själfmord, och att denne i sin förvirring
+ansåg mig som upphof till detta behandlingssätt. Denna tvångstanke
+följde honom länge, och det var den, som drifvit honom att skrifva det
+första underliga brefvet till mig. Åratal därefter dök den åter upp
+under ett par af hans depressionstillstånd, och han förebrådde mig då
+häftigt den grymhet, jag i Norge satt i scen mot honom.
+
+Så snart Gustaf Frödings tillstånd medgaf en förflyttning, fördes han
+af ett par vänner till Stockholm. Till en början bodde han på hotell
+Continental, men som han behärskades af den fixa idén att gå naken
+omkring i korridorerna — han plågades af kläder — flyttade man honom
+till Serafimerlasarettet.
+
+Där nådde honom mitt bref, och därifrån fick jag också mottaga ett
+glädtigt svar. »Jag är rätt bra på bättringen och snart utskrifven»,
+meddelade han en gång i april. »Det är icke roligt än, men tör bli
+bättre framåt sommaren, och då skall jag bli glad som ni. Serafimen är
+eljest en rätt hygglig inrättning. Jag håller på att skrifva dåliga
+vers åt Bonnier».
+
+Jag samtalade denna tid rätt ofta med honom per telefon, och han
+klagade skämtsamt öfver rysligheten att ha kommit in i grötlandet utan
+att känna det förlösande ord, som ägde makt att hejda grötströmmen,
+från att kväll och morgon flöda öfver honom. Ville jag komma på besök,
+var jag mycket välkommen.
+
+Förr än skolan slutat, kunde jag dock ej lemna Skåne, och han
+telefonerade, att detta kanske mest vore att beklaga för min skull,
+emedan han efter den första juni skulle bo på Utö tillsammans med sin
+farliga syster Cecilia. »Hon har förfärliga svarta ögon samt en tunga
+skarp som en toledoklinga och giftig som en skallerormsgadd», utlät han
+sig. Det vore ställdt utom allt tvifvel, att hon ej lik sagans varulf
+skulle sluka mig i en enda munsbit.
+
+Jag bad om en litet mera mildrad beskrifning.
+
+Han skrattade. »Kanske går det bättre än man tror», medgaf han, »hon
+kan vara ganska hygglig, men jag har ibland en förkänsla af att hon
+kommer att bli grym mot denna lilla Ida Bäckmann».
+
+Hvilken massa penitenser ålade jag mig ej i hopp att blidka det öde,
+som syntes vilja föra mig i Cecilias väg!
+
+Min intimaste vän, som vid denna tid vistades hos mig, sökte dagligen
+genom uppmuntrande ord förjaga min ängslan för det förestående
+sammanträffandet.
+
+»Hur tacksamt bör hon ej komma dig till mötes», menade hon, »du
+behöfver ej säga något särskildt och ej göra något särskildt för att
+vinna henne — blott vara dig själf».
+
+Till en början åhörde jag henne belåtet troende, men slutligen väckte
+hennes ord en känsla af harm hos mig.
+
+»Hvad vet väl du om Cecilia, och hvad hon tycker?» utbröt jag. »Du är
+ju så totalt förblindad af din tillgifvenhet för mig, att du tror, det
+alla människor skola se mig med dina ensidiga ögon!»
+
+Min vän lät ordflödet stilla gå öfver sig. »Om jag ändå visste, hvad
+han sagt till henne om mig!» fortfor jag och flyttade mig närmare min
+kamrat.
+
+»Kanske att han skickat dig dikten: ’Mät mig ej med mått, men vät mig
+med tårar’ ....»
+
+»Nej», afbröt jag, »snarare att han skrifvit »Lille Karl-Johan» om
+mig till straff för min ohöflighet mot hans älskade doktor Peterson i
+Suttestad».
+
+»Vill du, att jag följer med dig till Utö?» frågade hon.
+
+Jag svarade afböjande, emedan det sannolikt skulle irritera mig att
+till allt annat äfven känna hennes ängslan.
+
+
+
+
+Dagen efter skolafslutningen reste jag till Stockholm. Det väckte ett
+rätt starkt motstånd hos en del af mina vänner, då jag nämnde min
+afsikt att fara till Utö. Deras betänkligheter rubbade ej ett ögonblick
+mitt beslut, men jag medgaf, att det för Cecilias skull såge bättre ut,
+om någon af dem följde mig och för att möjliggöra detta, uppsköt jag
+resan en vecka. Som emellertid ett hinder i sista stund uppstod för
+mitt ressällskap, gaf jag mig i väg ensam och rätt belåten med denna
+ödets skickelse.
+
+Jag hade ej underrättat om min ankomst, men blef likväl besviken att
+ej finna honom nere vid bryggan. Hur skulle jag väl med bibehållna
+själskrafter gå igenom mönstringen inför Cecilia i hans frånvaro?
+
+Gustaf Fröding hade gifvit mig en mycket utförlig beskrifning på
+»Slottet», där han sade sig residera tillsammans med sin syster,
+hvarför jag utan svårighet fann den. Med steg, än dansande af glädje
+vid tanken på att de förde mig till honom, än dröjande och osäkra vid
+erinringen att de samtidigt ledde till den så hemskt utmålade Cecilia,
+gick jag vägen fram.
+
+Slutligen nådde jag en byggnad, som motsvarade beskrifningen på
+»Slottet». I en stol på verandan och med ryggen vänd mot mig satt en
+person och läste. Vid ljudet af mina steg, då jag beträdde trappan,
+kände jag, hur skenet från ett par glimmande svarta ögon for öfver mig.
+
+Jag stelnade till af fasa. — Det kunde ej vara någon annan än Cecilia.
+Med en röst, som förvånade mig själf genom dess fasthet, sade jag: »Ni
+är förmodligen fröken Fröding, jag är Ida Bäckmann och söker er bror».
+
+»Jaså», sade hon förbindligt, men reserveradt. »Min bror har åtskilliga
+gånger varit nere vid båten för att möta fröken Bäckmann. Han sade sig
+skola gå äfven i dag, men har förmodligen missräknat sig på tiden. Vill
+ni ej sitta ned?»
+
+Jag tog plats så långt bort ifrån henne som möjligt och mumlade
+invärtes: »Hvarför kan inte Gustaf Fröding komma! Ser hon på mig en
+gång till, kommer jag att krokna och kolna som en upp och nedpåvänd
+brinnande tändsticka».
+
+Hvad vi talade om, minns jag ej, men tror, att vi trefvade oss fram
+till gemensamma bekanta. Jag var ej medveten om att upprepade gånger ha
+sett utåt vägen, förrän hon litet ironiskt anmärkte: »Han är alldeles
+säkert snart här».
+
+Gustaf Frödings ankomst räddade mig ur den pinsamma förlägenhet, hvari
+hennes ord försatt mig. Så fort jag kunde göra det obemärkt, drog jag
+honom undan och hviskade: »Stå framför mig hela tiden, så att hon inte
+kan se mig. Jag tål inte vid hennes ögon, de äro så brännande, att de
+skulle kunna smälta den eviga snön».
+
+»Är ni rädd?» frågade han road.
+
+»Nej», protesterade jag, »inte nu, blott då jag var ensam med henne,
+men jag vill helst, att hon inte ser mig».
+
+En stund därefter framkom Cecilia med den något spetsiga förmodan, att
+jag otvifvelaktigt vore väl bevandrad i Marlitska romandiktningen.
+
+»Min verksamhet som lärarinna lägger tyvärr allt för starkt beslag på
+min tid, för att jag skulle bli i tillfälle att dela er smak för den
+litteraturriktning han eller hon representerar», svarade jag och såg
+trohjärtadt på henne.
+
+Gustaf Fröding skrattade högt, och Cecilia smålog. Vi talade sedan om
+lord Byron, — en skald Fröding älskat kanske mer för hans personlighet
+än för hans diktning. Själf beundrade jag öfvermåttan hans uthållighet
+att fördra fysisk smärta och hans lust att idka sport trots sitt lyte.
+»Men hvad som sedan mina tidiga barnaår mest fängslat mig», slutade
+jag, »det är hans vackra lockiga hår».
+
+»Han låg hvarje natt i pappiljotter, hans hår var sträft som spik»,
+anmärkte Gustaf Fröding torrt.
+
+»Är det sant?» utbrast jag bestört.
+
+Han nickade.
+
+»Inte är väl det någon så svår missgärning», utlät sig Cecilia och
+tillfogade med rätt mycken udd i tonen, »fröken krusar helt visst själf
+håret ibland».
+
+Den afsiktliga elakheten stack mig. Jag ryckte hastigt af mig hatten,
+for med handen genom mitt yfviga kortklippta hår och svarade raskt:
+»Inte har jag gjort det hitintills, men måhända kommer detta höga
+föredöme att locka mig».
+
+Än en gång skrattade Gustaf Fröding, och än en gång smålog Cecilia,
+men denna gång såg jag, att både hennes leende och hennes ögon voro
+sällsynt vackra.
+
+Gustaf Fröding promenerade fram och tillbaka på verandan. »Att krusa
+håret är ingenting orätt, och att Byron låg i pappiljotter om nätterna
+bör ej förringa hans värde», återtog han, »det oriktiga häri, det som
+gjorde fröken Bäckmann upprorisk, det var hennes antagande, att han
+utgaf dessa lockar för naturliga. Kanske gjorde han det ej, kanske sade
+han: ’Mina damer, de lockar, som tjusa er och väcka er beundran, äro ej
+en gåfva af min Herre och Skapare, de ha ett vida större värde, de äro
+mina egna händers verk!’»
+
+Detta löjliga antagande lockade oss i muntert skratt.
+
+Gustaf Fröding föreslog en promenad till hafvet, och som Cecilia för
+sin astmas skull hade svårt att gå, åtföljde jag honom ensam.
+
+Jag hade nog helst velat tala om Cecilia, men orden dogo, innan de
+hunnit öfver läpparne. Vi talade, vill jag minnas, hufvudsakligast om
+Moses och hans smartness att tillegna sig egypternas djupa bildning
+samt de socialistiska idéer, efter hvilka han grundadt det israelitiska
+samhället.
+
+Som Moses alltid varit en af mina älsklingsfigurer i historien,
+försvarade jag honom ifrigt — »han är så mänsklig», förfäktade jag,
+»i sina fel och i sina dygder och så stor i sin känsla för det
+genstörtiga folket, som nästan alltid lönade hans kärlek med att
+förkasta honom ....»
+
+En sky for öfver Gustaf Frödings ansikte, och i hans ögon kom återigen
+det underliga blåaktiga skenet, då han forskande fäste dem på mig.
+
+Jag tystnade.
+
+»Tala vidare!» uppmanade han kort.
+
+Litet ängslig lydde jag. »Minns ni, hur klart Moses inom sig förnam
+kallelsen att bli sitt folks förlossare, hur känsligt hans öra var
+för den äkta klangen i rösten, som kallade honom, men hur otålig han
+samtidigt kände sig att få visa israeliterna den mission Jehova gifvit
+honom att utföra med afseende på dem och deras fiender. Stackars
+Moses, — han fick dyrt plikta, för att han gaf sig ut i ogjordt väder,
+hans folk misstrodde honom, då han slog ihjäl egyptiern, som tvistade
+med en af dem, och själf måste han fly bort — ej endast från sina
+storhetsdrömmar, utan också från hem och släkt för att i fyrtio år
+vistas i öknen som en obetydlig herde. Under dessa fyrtio år lärde
+han sig ödmjukhet och fann sig nu så ringa i sina egna ögon, att han
+på den uppmaning från Jehova, som en gång fyllt hela hans varelse med
+tjusning, gaf svaret: Herre hvem är jag, att jag skall förlossa ditt
+folk Israel!»
+
+Åter tystnade jag — det låg något af fjärrblick i Gustaf Frödings ögon,
+som kom de ord, jag uttalat, att ljuda tomma och ihåliga. Hvem var
+dessutom jag, att jag skulle utlägga skriftens ord för denne, som tänkt
+och grubblat i åratal öfver det, som blott stundvis lekte mig i hågen
+och satte min fantasi i rörelse.
+
+»Om Moses slog ihjäl egyptiern, så var det väl den handling, som syntes
+honom den enda riktiga», sade Gustaf Fröding eftersinnande. »Man måste
+tala och måste handla, då någonting inom en kräfver det».
+
+»Det är sant, men ibland låter man sin egen röst nedtysta Guds stämma»,
+invände jag. »Har ni någongång tänkt på det där bibelordet: Om I stilla
+voren, så vorde Eder hulpet. Jag undrar, om det inte också är så, hur
+orimligt det än kan synas en — just att vara stilla».
+
+Gustaf Frödings blick hvilade begrundande på mig. »Hur kan det månne
+komma sig», fortfor jag, halft generad, »att det känns nästan äckligt
+att ha på allvar citerat ett bibelspråk, fast detta språk är både
+vackert och uttrycksfullt?»
+
+Han skrattade. »Förmodligen därför att rymderna ännu genljuda af de
+falska tonfall, med hvilka det af millioner uttalats», förmodade han.
+»Kan ni till exempel säga Herren Jesus utan att därvid få en besk smak
+i munnen? Det har samma orsak».
+
+Vi tego en stund, plötsligt utbrast han: »Åh, hvad ni skall komma att
+afsky, det jag skrifvit!»
+
+»Hur kan den, som skrifvit ’Fadervädel’, bli istånd att skrifva något,
+som väcker mitt misshag?» skämtade jag.
+
+»Ja, inte sant», hånade han, »genom dylikt marknadsskrammel gör man sig
+väl förtjänt af en plats i Olympen».
+
+»Det torde dock ej vara alldeles värdelöst att skrifva något, som
+kommer människor att skratta», invände jag.
+
+»Kanske — jag vill åtminstone försöka tro det», sade han, hvarpå vi
+återvände till Cecilia.
+
+Jag skulle resa med kvällbåten, och både hon och Gustaf Fröding följde
+mig till bryggan.
+
+»Välkommen tillbaka!» sade Cecilia vid afskedet, och dessa ord lyste
+mig lik blänkfyrar i den natt, som föll öfver mitt sinne, då jag lämnat
+dem.
+
+»Om lilla Ida Bäckmann själf har stark lust att återvända, önskar jag,
+att hon måtte göra det», hade Gustaf Fröding sagt.
+
+»Hjälper ni mig väl då, om Cecilia blir svår?» hade jag frågat.
+
+»Det vill jag inte utfästa mig till, helst som jag ofta behöfver hjälp
+själf, men känner jag rätt den lilla nåden framför mig, är hon nog
+kapabel att hjälpa både sig och mig», blef svaret.
+
+
+
+
+Man väntade mig hem, och jag insåg, att jag måste resa. Det gällde nu
+att finna en utväg till möjlighet att återvända utan strid med mina
+anhöriga. Medan min hjärna som ifrigast arbetade härpå, erhöll jag
+inbjudan från en af mina vänner, som bodde i närheten af Stockholm,
+att tillbringa sex veckor i hennes hem. Som hon samtidigt behöfde
+min hjälp, tillät mina föräldrar mig resa, och därmed löstes alla
+svårigheter för färderna till Utö.
+
+Äfven nu — trots den mur af mörker och dysterhet, omkring hvilken
+minnet af Gustaf Fröding slingrar sig i mitt sinne — står min vistelse
+på Utö kringstrålad af ett oförvanskligt lyckoskimmer.
+
+Ej så, att jag från mina besök där alltid medförde ett gladt intryck,
+åh nej, det hände allt ibland, att jag fick minnas, hur han gick
+grubblande och dyster utan att tala till mig mer än det allra
+oundgängligaste. Stilla satt jag dessa dagar bredvid Cecilia och såg
+nu oförfärad in i hennes ögon, hvilka näst Gustaf Frödings tycktes mig
+de vackraste i världen. De uppmuntrade mig till frimodiga yttranden om
+allt mellan himmel och jord, men instinktivt afhöll jag mig från att
+tala om hennes bror eller om något, som rörde honom och mig gemensamt.
+Ej heller diskuterade vi religion, hon saknade hvarje slags antydning
+till religiös känsla, och bibelns färgmättade figurer, hvilka Gustaf
+Fröding och jag med så mycken njutning skärskådade, lämnade henne
+oberörd. Hon åhörde visserligen ibland rätt road våra resonnemang i
+bibliska ämnen, men hennes bristande kännedom, om det vi afhandlade,
+hindrade henne att göra inlägg. Dag för dag lärde jag mig att hålla
+allt innerligare af henne, och min svärmiska tillgifvenhet fann nästan
+alltid något nytt älskvärdt drag i hennes väsen. Hon talade ofta om en
+gift god vän i Stockholm, den enda hon tycktes ägna särskild vänskap,
+och jag ertappade mig med att önska till Gud, att denna måtte dö, så
+att Cecilias hjärta kunde rymma en smula ömhet äfven för mig.
+
+»Kan du se, hvem fröken Bäckmann påminner om?» frågade hon en dag sin
+bror.
+
+Han granskade mig genom pince-nezen, där jag låg på »Slottets»
+stentrappa och sökte skydda mig mot solen med hans »röfvarhatt».
+
+»En ligapojke af värsta välta», sade han efter moget öfvervägande.
+
+Vi skrattade, och Cecilia fäste därefter hans uppmärksamhet på
+en i hennes ögon befintlig likhet mellan mig och en faunfigur i
+Nationalmuseet.
+
+Än en gång foro hans ögon mönstrande öfver mig. »Åh ja», medgaf han,
+»det torde ligga något i hennes väsen af hemlig urkraft i förening med
+pojkaktig uppsluppenhet».
+
+Det föll mig ej ett ögonblick in att känna mig sårad öfver det sätt,
+hvarpå de afhandlade mitt utseende och väsen. De hade redan hunnit
+lära mig att vilja se igenom det triviala samhällsförhänge, som döljer
+individen, och sträfva efter att finna ut den i de former den framgått
+ur den ursprungliga skaparhanden. D. v. s. de människor vi af en eller
+annan anledning funno oss föranlåtna att beakta, de andra drogo förbi
+utan att göra något märkbart intryck på ögats näthinna.
+
+
+
+
+Gustaf Fröding förde aldrig mer talet på de dikter han hade under
+arbete, och själf tänkte jag mycket sällan på dem såsom ett hotande
+stängsel oss emellan. Kort efter mitt första besök på Utö hade jag
+skrifvit några frågor till honom för att få klarhet i hvad som möjligen
+kunde ge honom anledning att tro mig utan förståelse och sympati för de
+bebådade dikterna. Svaret lydde:
+
+                                                  Utö slott juni 96.
+
+  Om jag offrar mitt begär efter alkohol för att få bättre mage,
+  är det ett helt naturligt och förnuftigt offer äfter min mening.
+  Om jag kan simma och hoppar i sjön för att frälsa en drunknandes
+  lif och därunder förlorar mitt eget är det också ett berättigadt
+  offer. Men om någon t. ex. offrar sitt lif, därför att han
+  tror, att en vredgad Gud förlåter andras skuld därför att detta
+  offer sker, tror jag, att han tror galet, likaså de andra, som
+  tro sin skuld borta genom en annans själfuppoffring. Den enda
+  betydelse en själfuppoffring kan ha såsom försonande skuld för
+  andra än själfuppoffraren är väl att den är ett föredöme, som
+  uppmuntrar och visar, hur en själfhjälpande och annanhjälpande
+  bragd går till. Uppfattningen af Kristi lidande och död såsom en
+  betalning af Guds fordran hos de andra människorna förefaller
+  mig obegriplig och allt för krass. Om min skuld är t. ex.
+  feghet, blir jag icke modigare, därför att en annan gjort en
+  hjältegärning, men möjligen därför att jag kan lära mig göra
+  äfter det en annan gjort före. Detta är för ögonblicket (jag är
+  litet matt i tankegången) min mening om offer.
+
+  Hvad beträffar hjälpen att försona synder, som ni talar om,
+  kan jag mycket väl tänka mig, att en sådan kan fås i ett annat
+  lif såväl som i detta — sådant sker förmodligen hvar dag, den
+  kloke råder den mindre kloke, den starke tar i ett tag för att
+  hjälpa den svagare med bördan. Man kan ju tänka sig en mäktig
+  hjälpare sådan som Kristus med många medhjälpare såsom alla hans
+  äfterföljare, hvilka oupphörligt äro sysselsatta med detta slags
+  bistånd — men den där rentvagningen i en annans blod förstår jag
+  inte. Att skaparen af allt, godt som ondt, själf vill hjälpa
+  till att ställa allt tillrätta, hvars upphof han är, tyckes mig
+  absolut nödvändigt att tänka sig. ’C’est son metier’, sade Heine
+  på sin dödsbädd. Emellertid är frågan om Guds tillvaro och väsen
+  ännu mycket oklar för mig — har Gud enbart skapat det goda, hur
+  har då det onda kommit till? — har han skapat det onda, hur kan
+  han då vara god? Äller är det onda ett godt? Äller är det två
+  skapare, en ond och en god?
+
+  Att det kräfves årtusenden att ingå i fullkomlighetens tillstånd
+  anser jag rätt rimligt och icke obehagligt häller — det är skönt
+  att segra och gå framåt.
+
+  Nu har jag svarat tror jag på edra frågor på mitt vis — så godt
+  jag kan i det dåsiga eftermiddagstillstånd, som jag befinner mig
+  i. (En dålig satsfogning framkallad af nämnda tillstånd).
+
+  Det var sannt — »att se det löjliga i en sak utan att håna» —
+  jajamen hvad det går an, hur skulle man annars kunna hålla så
+  mycket af originaler, hos hvilka de löjligheter man skrattar
+  åt, äro själfva _quinta essentia_ af deras älskvärdhet. Det
+  finns t. ex. folk, som kan finna välbehag i att deras vänner
+  skoja med dem, men det kräfves smak och verklig vänskap för att
+  icke gränsen skall öfverskridas, där det sårande tar vid. Hån
+  och begabberi kan föröfrigt möjligen äfven det vara rätt, när
+  man vill ha bort något oberättigadt, men därvid kräfves nog en
+  samvetsransakning för att icke bli orättvis och onödigt plågsam.
+  Allting t. o. m. mord kan möjligen vara rätt på något sätt —
+  men jag vill icke ge mig längre »jenseits des bösen und guten»
+  för närvarande. Ni kunde ta mig på orden och det vill jag inte.
+  Dessutom vill jag inte predika vishet för er. Sådant räknar man
+  väl hälst ut själf.
+
+  Min syster hälsar så rysligt mycket och tackar för brefvet.
+
+                                                        Er vän
+                                                   _Gustaf Fröding_,
+                                                     Slottsherre.
+
+Särskildt upplysande om det jag önskade veta, fann jag ej hans bref,
+men eftersom han icke tycktes rädd att vidröra återlösningsproblemet,
+kunde det ej vara om detta, hans dikter rörde sig. Kanske hade han
+gjort någon hädisk framställning af profeterna? Jag kände mig ej
+orolig, jag skulle nog förstå, hvad han menade — och han kunde ej mena
+annat än godt — samt hålla fast vid det jag älskade och äfven vid
+honom, om han än aldrig så skickligt förvrängde mina ideal.
+
+
+
+
+En dag som etsat sig fast i min erinring från vistelsen på Utö, är
+Gustaf Frödings födelsedag. Han hade till en början med välbehag
+upptagit våra bemödanden att göra den så festlig som möjligt och ifrigt
+uppmanat mig att äta ihjäl mig på tårtor o. d., men plötsligt slog hans
+stämning om i dysterhet.
+
+»Är det roligt att ha blifvit 36 år?» frågade jag.
+
+»Ack, det har jag varit långt, långt innan jag blef det efter årtalet i
+kyrkoböckerna», sade han, och hans läppar darrade nervöst. »Jag är en
+gammal man, mätt af ålder och lefnad. Ser ni, — då man stiger ned till
+helvetet, bli minuterna till år ....»
+
+»Kan ni då inte också stiga upp till himmelen, där åren helt säkert bli
+till minuter?» föreslog jag.
+
+»Kanske — kanske kan jag det en dag — hvem vet? Jag måste först pröfva
+och se, hur det går att komma upp på jorden och lefva det normala
+lifvet där ..... Skall jag väl kunna det? Har jag måhända ej redan allt
+för mycket försyndat mig mot detsamma?»
+
+Jag halflåg i en hvilstol med händerna sammanknäppta under nacken och
+såg länge oafvändt på honom. Han satt med hufvudet nedböjt, och ögonen
+dystert blickande framför sig. Då och då ryckte det kring läpparne, och
+han gned sig nervöst öfver den kala hjässan.
+
+Hans kval brände mig, och jag såg oron, som förtärde honom, dallra i de
+smala, nervösa händerna, så oskickliga till allt jordiskt och liksom
+enkom skapade att gripa om strängar.
+
+»Undrar om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud tänker på att det i dag är
+Gustaf Frödings födelsedag?» anmärkte jag omsider.
+
+»Det skulle vara synnerligen opassande af Honom att glömma något
+sådant», svarade han med en lustig glimt i ögat. »Seraferna sjunga
+säkerligen just nu: ’Ä du mä på dä’».
+
+Jag skrattade, och äfven Gustaf Frödings skratt hade en klang af äkta
+munterhet.
+
+Vi fortsatte att utbreda oss om arrangemangerna i himmelen, och detta
+gaf mig anledning att fråga, hur han som barn brukade fira denna dag i
+sitt eget hem.
+
+»I mitt eget hem», sade han, och ånyo bröt bitterheten fram starkare
+än någonsin. »Jag har aldrig haft ett hem. I Kristinehamn bodde vi
+visserligen i en gård, som vi gåfvo detta namn, men förstugudörren var
+alltid riglad på insidan och nyckeln uttagen. Knackade någon på och
+ville in, tittade vi först efter bakom gardinen, hvem det var, innan vi
+öppnade».
+
+Jag vågade ej fråga mer, hågkomsterna från barndomen tycktes i hans
+nuvarande sinnesstämning endast vara en källa till lidande. Jag visste,
+att hans mor afgudat honom, och att hans far så lifligt intresserat sig
+för hans uppfostran, att han själf undervisat honom och till täflan
+upptagit en jämnårig gosse.
+
+Efter en stunds tystnad sade han: »Ja, snart blir väl också denna lilla
+Ida Bäckmann en sådan där öfverlägsen kvinna som Cecilia, och som det
+är min skyldighet att ligga på näsan för i alla mina lifsdagar».
+
+Han suckade och såg på mig med en anstrykning af skälmaktighet.
+
+»Gud gifve edra ord profetisk innebörd!» önskade jag.
+
+Han låtsades ej om mitt inpass, utan fortsatte: »Under hela min
+barndoms- och ungdomstid fick jag så starkt inpräntat begreppet om
+kvinnans, enkannerligen Cecilias stolta existensberättigande och min
+egen förödmjukande betydelselöshet, att det sedan aldrig helt släppt
+sitt tag, ej ens i de stunder, då jag känner makten af min kallelse».
+Han teg en stund och fortsatte därpå. »Jag var som barn en lättrogen
+stackare och ett lättfånget byte för mina systrars upptågslust. Under
+denna min eländes tid hade jag fattat stark tillgifvenhet för en
+trasdocka — förmodligen drogs jag till henne af det likartade i våra
+villkor — och afhånades härför vid hvarje tillfälle. En dag hade de
+klämt dockan långt in i en af dessa långsmala kakelugnar, som voro
+gängse den tiden, och hotade att osa ihjäl henne. Ville jag rädda
+henne, stode det mig fritt, men då måste jag krypa in i kakelugnen,
+något som de, med kännedom om min paniska förskräckelse för det långa,
+svarta skorstensröret därinne, aldrig trodde, att jag skulle fördrista
+mig till. Nå — dum som jag var, trodde jag, att den stackars dockan
+skulle pinas af röken, mindes, hur det sved, då jag själf fick sådan i
+halsen och gaf mig slutligen darrande af skräck in efter henne.
+
+Mina systrars skratt förstummades emellertid, när det sedermera visade
+sig, att jag blifvit fastsittande och ej kunde komma loss, förrän man
+hämtat folk att bryta undan stenarne. Efter mycket arbete fann man mig
+slutligen, stel af fasa med min misshandlade vän, tätt sluten till mitt
+hjärta ............. Det där låter känslofullt, inte sant?» hånade han.
+»Gifvetsvis kan jag ej i detalj minnas denna episod», tog han åter vid,
+»men den har ofta anförts som bevis på bristande reflektionsförmåga och
+verklighetssinne hos mig — eller med andra ord — på min häpnadsväckande
+enfald».
+
+Jag hade uppmärksamt åhört honom och var glad att se, det hans sinne så
+småningom kom i jämnvikt. Det blef tid för oss att supera, och därefter
+bragte honom posten ett korrektur från Bonnier. Gustaf Fröding och
+jag gingo ensamma nedåt hafvet, och han stod just i begrepp att räkna
+korrekturarken, då jag fick infallet att snappa till mig ett par af dem.
+
+»Ni får ej läsa dem», ropade han, då jag skyndade ifrån honom, och
+ehuru detta ingalunda varit min afsikt, vinkade jag dock nu litet
+retsamt åt honom med korrekturet. I några hastiga språng hade han
+hunnit upp mig och grep hårdt om den hand, hvari jag höll dem.
+
+»Läs ej något af detta, ni får ej, jag förbjuder det, det passar sig
+ej, det är gift!» Hämtade han, alldeles blek och med svetten pärlande
+från pannan.
+
+Jag blef i hast allvarlig och räckte honom papperen.
+
+»Se här tag dem tillbaka», sade jag stillsamt, »jag har ingen lust att
+göra det, som vållar er obehag».
+
+Han grep dem och gömde dem ifrigt i sin ficka. »Det här är inte alls
+någon läsning för sådana små flickor som Ida Bäckmann», sade han därpå
+med ett ömkligt försök till skämt.
+
+Jag bjöd till att ej känna mig sårad af hans ton och sätt. Vi hade nyss
+talat om Kristi gudom, och jag hade sagt, att det antagligen skulle
+kännas rätt bortkommet för mig, om jag förlorade tron därpå. Kanske
+handlade dikterna om något sådant, eller kanske hade han skrifvit ondt
+om Moses eller David.
+
+»Snart kommer Ida Bäckmann att afsky mig», sade han efter en stunds
+tystnad.
+
+Tårarne rusade upp i mina ögon. »Aldrig!» utbrast jag.
+
+»Hon kommer att tänka på mig som på en pestsmittad».
+
+»Aldrig!» upprepade jag och svalde gråten.
+
+»Hon kommer att låtsas, som om hon aldrig känt mig».
+
+»Aldrig, aldrig, aldrig!» betygade jag långsamt och eftertryckligt.
+
+»Hon gör rätt däri», fortfor han, utan att fästa något afseende vid
+mina ord, »jag skulle hånskratta åt henne, om hon handlade annorlunda».
+
+»Det är högst sannolikt att ni blir i tillfälle därtill», utbröt jag
+harmsen. »Jag kommer inte att handla annorlunda mot er, än jag sagt och
+hör sen! Hur vis och förfaren ni än tror er vara, mig känner ni ej, och
+mina handlingar ta sig friheten trotsa er spådomskonst!»
+
+»Bravo lilla Ida Bäckmann! Hon är verkligen en helgjuten bild af den
+förkroppsligade ilskan», sade han skrattande. »Just så skall ögonen
+gnistra och håret spraka. Profetens hvita skägg krökte sig, då hans
+sinne upprördes, och precis så gör hennes röda hår».
+
+»Ni vet mycket väl, att det inte är mer rödt än ert är gredelint», sade
+jag, fortfarande i jäsning.
+
+»Något litet mer, men vi skola ej tala därom, i fall det är ömtåligt»,
+medlade han med ett så lustigt tonfall, att det tvang mig i skratt.
+
+
+
+
+Omsider kom den dag, då jag måste återvända till skolan. Gustaf Fröding
+hade en stund dragit sig tillbaka till sitt rum, och Cecilia sade sig
+ha något särskildt att säga mig, hvarför hon föreslog, att vi skulle
+göra en promenad i den närbelägna skogen.
+
+»Först och främst», sade hon, »vill jag säga er, att det snart stundar
+en tid, då namnet Fröding kommer att få en missljudande klang och att
+ni gör bäst i att ta afstånd från oss».
+
+»Har ni då så svårt att fördra mig bredvid er?» frågade jag sorgset och
+smög min hand in i hennes.
+
+Cecilias fina fingrar slöto sig omkring mina så innerligt ömt, att en
+glädjevåg satte mitt inre i gungning.
+
+»Jag talar uteslutande med tanke på er», fortfor hon. »Det fordras en
+hög grad af själsstyrka att hädanefter hålla fast vid oss. Ni kommer
+att djupt bedröfva edra anhöriga och vänner, ja, de komma kanske att
+fordra af er den kloka handling, jag nu föreslår. Tänk på, att ni kan
+bli nödgad att ställas i valet mellan dem och oss».
+
+Ej ett ögonblick for den tanken igenom mig, att jag borde be henne
+förklara, hvad hon menade. Något så oerhördt djärft som att ens önska
+veta mer, än hon fann lämpligt meddela, ingick den tiden ej ens i min
+föreställning. Jag tog hennes ord för godt, och vågade ej se på henne,
+då jag tänkte mig möjligheten att bli skild från alla de andra, för
+hvilka mitt sinne var varmt. Men skulle jag göra ett val — om det ej
+fanns någon utväg att undslippa det — då lyste hans ansikte så starkt
+emot mig, att jag knappast såg något annat i hela världen än just det.
+
+»Det är sant, att många band binda mig vid människor, helt olika er»,
+sade jag, »men intet af dem gör mig dock tveksam .... jag kan ej lämna
+er».
+
+Hon tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig gång på gång.
+
+»Nå så räknar jag dig då som en af de våra», sade hon, »och du skall ej
+behöfva gå i större oro öfver det, som händer, än nödigt är. Jag skall
+skrifva till dig så ofta som möjligt om Gustaf».
+
+Jag förde tacksamt hennes hand till mina läppar.
+
+
+
+
+Gustaf Fröding hade tillbringat september månad med Cecilia ute på
+Sandhamn, där han sammanträffat med den nygifte Heidenstam samt
+Engström, Acke Andersson m. fl. De sades ha fört ett mycket stormigt
+lif, åt hvilket Gustaf Fröding liksom på trots hängifvit sig, men
+med det resultat att han inom kort försjönk i en hypokondri, som kom
+allmänheten att anse honom sinnesrubbad. Man berättade bland annat, att
+han ibland lagt sig tvärs öfver den allmänna promenadvägen och ej rört
+sig ens en tum åt sidan för att lämna plats för trafikanterna.
+
+En af mina vänner, som samtidigt vistades där, berättade, det
+medlidandet med den tungsinte Fröding som hade slungats in i detta
+ystra sällskap var allmänt, och man läste, fortfor hon, en sådan
+blandning af kval och bittert trots i hans ansikte, där han låg och
+stängde vägen, att harmen öfver det oförsynta i hans tilltag dog bort.
+
+Själf har han sedermera gifvit mig den förklaringen, att han under
+Sandhamnsvistelsen sökt vara glad med de glada för att se, om det fanns
+något äkta i glädjen, men skrattet hade synts honom ihåligt och skämtet
+utan raison d’etre, och slutligen hade han blifvit så trött att bära
+upp allt detta, att han lagt sig ned på första bästa plats och så
+likgiltig för människorna, att han ej iddes lyfta ett finger för dem.
+
+Det for igenom mig, att Cecilia handlat mindre välbetänkt genom att
+föra honom tillsammans med detta kotteri, men nästa ögonblick gjorde
+jag mig de skarpaste förebråelser; dylika tankar måste, menade jag,
+endast härröra från ömklig afund att själf ej ha fått vara med.
+
+Från Gustaf Fröding hade jag ett kort bref, dateradt sept. Sandhamn 96:
+
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+  — — — — — — — — — — —
+
+  Som ni ser är jag nu på Sandhamn och lefver röfvare med
+  Heidenstam och hans följe. Olga (det är hennes nåd) är så
+  förtvifladt söt och snäll och rar att jag börjar bli olyckligt
+  kär i henne.
+
+  — — — — — — — — — — — —
+
+  Något vänexemplar af Stänk och Flikar får ni inte än — de äro för
+  fula och det brukas inte sända fula böcker till unga damer.
+
+  — — — — — — — — —
+
+                                                        Er vän
+                                                   _Gustaf Fröding._
+
+Enligt meddelande från Cecilia vistades Gustaf Fröding allt fortfarande
+på Sandhamn. Han föreföll nervös och nedslagen samt ojämn till lynnet
+och var sömnlös om nätterna — allt symptomer till att en kris var
+förestående. Hvarje försök att förmå honom lämna Sandhamn stötte på
+ihärdigt motstånd. En stark dosis kloral gaf honom emellertid under två
+nätter sömn och återställde hans nerver i sådant skick, att man började
+hoppas, det faran för denna gång var öfverstånden. Läkarne hade visat
+sig betänksamma vid att ge honom denna starka dosis kloral, hvilken ju
+kunde skada hans fysik och föröfrigt äfven förkorta hans lif, men synas
+ha böjt sig för nödvändigheten af ett kraftigt ingripande i ett fall
+som detta, då mycket stod på spel. Gustaf Fröding hade därefter kunnat
+förmås att resa till Uppsala till sin syster, som under tiden ordnat
+deras gemensamma hem.
+
+Några dagar efter det diktsamlingen Stänk och Flikar utkommit, får jag
+åtskilliga bref från Stockholm, hvilka alla tala mildt och varsamt
+till mig, som ville de mildra en stor sorg. Jag förstod, att de afsågo
+Gustaf Fröding, men då jag genom samtidiga underrättelser från Uppsala
+visste honom vara frisk, lade jag dem ej på sinnet. Slutligen skickade
+man mig tidningar, hvari han utpekades som en rå och liderlig sälle
+och hans diktsamling som brottsligt cynisk. Beskyllningen tycktes mig
+ej kunna träffa honom hvarken som människa eller poet och vållade mig
+därför ingen smärta. Sorg öfver människornas kortsynthet och okunnighet
+hade jag ej tid att känna, så länge jag kunde glädja mig åt att Gustaf
+Fröding var frisk. Då jag läste om »Kungssorg på svenska parnassen»
+kände jag mig till och med lätt smickrad å hans vägnar.
+
+Själf tycktes han, måhända påverkad af Cecilia, vara ämnad att skicka
+mig sin bok, men ändrade sig strax därpå och bad mig vänta med att läsa
+den.
+
+Från Cecilia erhöll jag ett bref, som ryckte lugnet ur mitt sinne.
+Hennes bror var visserligen ej nervös, sade hon, men så klen, att
+han nyligen varit nära att svimma vid middagsbordet. De gingo nu och
+väntade på tryckfrihetsåtal och annat bråk. Hon uppmanade mig, att då
+jag skref till Gustaf Fröding ej nämna något om hans hälsa, förrän han
+själf gjorde det. Det var nödvändigt, att han höll modet uppe just nu
+och ej tviflade på sig själf i något hänseende.
+
+För att förströ honom och samtidigt få en afledare för min oro skref
+jag följande bref:
+
+                                                 Den 7:de okt. 1896.
+
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+  Just som prästen, doktorn och jag — samhällets tre stödjepelare —
+  fröjdade oss åt att så där slumpvis ha råkats i den förstnämndes
+  studerkammare, så — — — — — —
+
+  Emellertid stack just någon i det ögonblicket »Nya
+  Kristianstadsbladet» i min hand och utpekade en recension af
+  Frödings nya diktsamling. Jag gjorde en lätt ursäkt för mitt
+  sällskap och gick in i ett annat rum för att läsa. Jag är nästan
+  litet nyfiken på Er bok, begriper Ni väl.
+
+  Af tidningen fick jag ej mycket veta, blott att Ni är alldeles
+  förfärligt stor och vår mest orginelle skald. Det var ingenting
+  nytt för mig åtminstone.
+
+  Då detta sker på det torra trädet, hvad skall då ej ske på det
+  friska? Det vill på världsligt språk säga: Då man prisar Er
+  härnere, hvad skall man inte då säga däruppe — — — — —
+
+  Ni lofvade skicka mig boken. Var då så beskedlig och gör det
+  snart, innan jag hinner få allt för väl reda på, hvad jag skall
+  tycka om den.
+
+  Ni blir väl kanske så stor nu, att man svindlar, då man ser upp
+  till Er. Det var inte alldeles så jag menade, men kaminoset här
+  kväljer mig så hemskt, att pennan slinker i förväg, och tankarne
+  komma knallande en stund efter. Har Ni kamin? Det är mycket
+  trefligare med brasa. Då jag tänker på Er därborta i Uppsala,
+  kommer det öfver mig något af den landsförvistes hemlängtan. När
+  Ni blir kung, så förbjud kaminer är Ni snäll, och om det skulle
+  dröja mer än ett år, innan Ni blir det, så skrif en visa emot
+  dem. Men jag säger som den där, som ville beställa beväringsvisan
+  af Er. Ni minns väl? Jag är så rädd, att jag skälfver, när jag
+  skickar af det här brefvet, och det är min gränslösa fruktan
+  för Er som gör det så osammanhängande. — — — men låt för en
+  gångs skull nåd gå för rätt, stränge Herre. Det är med flit jag
+  skrifver stort h. Jag vore färdig att skrifva hvartenda ord med
+  stor bokstaf, hur krångligt det än är, om jag blott därigenom
+  kunde böja Ert hjärta till mildhet och öfverseende. Låt mig ej
+  länge vänta på boken nu. Kom ihåg, hvad Ni lofvat.
+
+                                                          Er _I. B._
+
+Just som detta bref afgått, anlände från Cecilia meddelandet, att
+man väckt åtal mot ett par af dikterna och att hennes bror råkat i
+ett svårt depressionstillstånd. Det som tycktes ha berört honom mest
+pinsamt var, att den som brottsligt sedeslös åtalade dikten utgifvits
+i särtryck och såldes bland smutslitteraturen. Cecilia uppmanade mig
+att med anledning af det inträffade skrifva till honom något, som kunde
+hindra honom att hänge sig åt grubbel öfver den andel, han möjligen
+hade i att människorna dels frivolt njöto af dikten, dels smutskastade
+den.
+
+Jag bjöd till att lyda henne och skref:
+
+                                                   Den 10 okt. 1896.
+
+  — — — — — Jag såg af dagens tidning, att man konfiskerat boken.
+  Hvad jag tänkte? Jo, »Herre, tillräkna dem icke denna synd!» Jag
+  har ju ej läst den, men jag vet, att Ni ej kan skrifva något,
+  som människorna ej ha godt af att läsa. De ha någon skärfva i
+  ögat och någon tagg i sinnet, som gör att de se vrångt och känna
+  styggt. Däri ligger det.
+
+  Ni som är det finaste som finns, hur skulle Ni kunna mena något
+  ofint! Ingen i världen kan förmå mig att ens för bråkdelen af en
+  sekund lämna rum för skuggan af en tanke ditåt. Deras omdöme är
+  mig totalt likgiltigt i och för sig; det är ju så vanligt, att
+  store män födas för tidigt, men jag är ej riktigt säker på att Ni
+  kommer ihåg det just nu. Det måste väl vara så kan jag tro, för
+  att de ej skola omtöcknas af den rökelse en omogen samtid skulle
+  tända omkring dem.
+
+  Åh, hvad Ni skall växa er stor och stark på detta, större än
+  någon i något annat land! Ni är tillräckligt god för att vara
+  värd det, och tillräckligt ödmjuk för att kunna göra det. Jag
+  ligger öfver min Gud — Ni vet Han, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud
+  med böner, att Han låter sitt ansiktes ljus lysa öfver Er, så att
+  Ni må kunna se och förstå.
+
+  Ni vill alltså ej skicka mig boken. Ja, det får vara då, det är
+  väl ej meningen att man skall få allt hvad man vill. Jag skall ej
+  tala med Er mer i dag. Ni är kanhända trött — — — — — — —
+
+  Jag undrar, om någon känner så mycken glädje öfver någons
+  tillvaro, som jag öfver Er.
+
+                                                             _I. B._
+
+
+
+
+Gustaf Fröding blef allt sämre i den mån den sedliga animositeten mot
+hans dikter växte. Tidningarna meddelade äfven, att de prostituerade
+kvinnorna samlat sig utanför det hotell han bodde, då han för
+rättegångens skull vistades i Stockholm, och att de bringat honom
+storartade ovationer. Detta skulle emellertid enligt Cecilias ord, ha
+varit nästan helt och hållet uppdiktat.
+
+Från mina anhöriga kommo bref, som fyllde mig med harm och sorg. Min
+närmaste vän däremot skref:
+
+    »Och konungen skall fatta mod
+    Ty många äro, som med honom lida
+    Och han är vis och är af hjärtat god
+    Och har en själ, som skapades att strida».
+
+samt: »Jag vet nog, att du tänker på det, men jag vill säga dig, att
+jag också gör det».
+
+Jag kunde aldrig få ur mina tankar, hur han hånande förutsagt, att jag
+en dag i förakt och sedlig harm skulle vända honom ryggen, och hvad jag
+då svarat.
+
+»Skall jag fråga honom, om han vill förlofva sig med mig denna svåra
+tid?» skref jag till Cecilia. »Det torde kunna visa både honom själf
+och de andra, att jag tror på honom. Jag håller honom mycket kär, det
+vet du, och skulle jag välja mellan honom och alla andra, som stå mig
+nära genom släkt eller vänskap, skulle hans vågskål falla ned så tungt,
+att de andra, som slungades upp i luften, behöfde åratal för att hinna
+ned igen. Men det oaktadt är det något högst opersonligt — nej inte det
+— jag vet ej, hur jag skall få ord för det — kanske icke fysiskt är
+bättre? Nej, det är lika dåligt. Hitta på något lämpligare ord själf
+är du snäll. Jag menar, att jag ej behöfver tala med honom eller ens
+vistas i hans närhet för att känna mig lycklig genom honom. — — — —»
+
+       *       *       *       *       *
+
+Hon var den sista människa på jorden, skref hon i sitt svar, att vilja
+inverka på människor i angelägenheter af det slag, mitt bref åsyftade.
+Denna angelägenhet var en känslosak, men af så stor räckvidd i det
+praktiska lifvet, att endast hennes bror och jag kunde afgöra, hvad
+vi ville riskera eller ej. Men att fatta ett beslut i ögonblickets
+entusiasm vore något helt annat än att bära konsekvenserna — alla de
+tusen små vedervärdigheter, som det dagliga lifvet bjuder en i kontakt
+med andra människor. Och dessutom kunde det hända, att det som jag
+tänkte skulle närma mig till honom, komme att hindrande ställa sig
+emellan oss.
+
+Min oförmåga att reda ut halten af mina känslor för hennes bror, sökte
+hon afhjälpa genom att säga mig, det hvarje känsla, som är äkta, har
+just det mått af fysiska och psysiska beståndsdelar, som gör, att den
+kan kallas så. En öfverdrift åt endera sidan — och den blir osund och
+osedlig. Den kvinna, som kände sig förnedrad i stället för höjd af den
+känsla, hon hyste för en man, hade säkerligen någon kroppslig eller
+andlig skavank.
+
+Men kärleken i alla former vore dock den starkaste af alla makter och
+föraktade kloka föresatser. En tillgifvenhet, som intet fordrade, torde
+ej finnas på vår planet, och när krafvet på ersättning så ej fylldes,
+stode man där ensam med den stora missräkningen, ångrade offret och
+fylldes af missunsamhet mot lifsglädjen hos andra.
+
+Ej alltid går det så illa, tröstade hon, men lidande bringar det
+förvisso. I hvarje fall hade hvar och en rättighet att göra med sig
+själf efter godtfinnande, ja, äfven rätten att fördärfva sig själf
+tillerkände hon en människa, då det skedde efter mogen öfverläggning.
+
+Omkring dem var bråkigt, men hennes bror var nu så utanför allt utom
+sina egna idéer, att han ej stördes däraf.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Detta bref var mig rätt svårfattligt. Hur skall man kunna afgöra, om
+ens känsla innehåller just det godkända måttet af andliga och fysiska
+beståndsdelar? Hvem äger väl ett profrör, i hvilket jag kan afläsa
+halten af det, som med längtans alla trådar knyter mig vid Gustaf
+Fröding. Månne ej blott den, som skapat mig — den som nedlagt känslan
+för honom i mitt hjärta, den som länkat min väg i oro, pina och glädje
+in i hans?
+
+Efter en dags öfvertänkande skref jag:
+
+                                                        — okt. 1896.
+
+  Kära Cecilia.
+
+  — — — — Ja, om du gåfve mig en million, och jag är hemfallen åt
+  penningbegär, skulle jag ändå ej kunna ge dig ett tillförlitligt
+  svar på om min känsla för din bror är hvad du menar med äkta. Jag
+  kan ej bedöma den saken själf. — — — —
+
+  Enligt gängse skick och bruk skall man ju fästa en sådan
+  förfärligt stor vikt vid att den person man håller af skall
+  måla skäppan full åt en tillbaka. I detta fall emanciperar jag
+  mig, jag är fullkomligt nöjd som det är. Kanhända beror det på
+  kännedomen om, att han ingenting har att ge. Jag tror, att om han
+  kunde hysa en stadigvarande varm känsla för en annan och denna
+  andra vore inom räckhåll, jag skulle kunna tvinga mig till att ej
+  tänka med och för honom så som jag nu gör. Jag vet det ej, det är
+  förresten en tanke, som först nu rann upp i min hjärna. — — — —
+
+  Då jag ville och vill binda mig vid honom, så är det ett beslut,
+  som jag allt fortfarande håller på. Jag visste, redan då jag
+  skref till dig allt hvad det skulle föra med sig, har läst och
+  hört det mer än en gång.
+
+  Men du — mycket som ser tungt ut för en annan, är lätt för den
+  som bär det. Jag har hållit af honom rätt länge och har haft
+  tillfälle att känna, om det är något jag kan skaka af mig. Det är
+  ej mig det är fråga om. Jag är klar, men ej han. Han skall kanske
+  ta det som ett slags offer å min sida, och det vore det inte
+  alls; då det är något man håller af, blir det ordet oanvändbart.
+
+  Han skulle ta det så, därför att han ej har något att ge mig som
+  gengåfva. Jag ville ha min ställning till honom sådan att jag,
+  om någonting inträffar, kan utan att man tycker sig ha rätt och
+  plikt att hindra det, göra lejda händer öfverflödiga. Det är ju
+  klart att det efter utgifvandet af dessa hans dikter blir svårare
+  för mig att resa till honom, ehuru jag naturligtvis kommer att
+  göra det i hvilket fall som helst.
+
+  — — — — Jag vet ej när jag skrifver till honom, men att jag gör
+  det är jag öfvertygad om. Jag gör nästan alltid hvad jag vill,
+  såvida jag ej direkt vet, att jag därmed plågar den jag håller
+  mycket af.   — — — —
+
+  — — — — — — — — — —
+
+                                                         din _I. B._
+
+Rättegången fortsatte och med den äfven fasan hos en stor del af
+publiken öfver Frödings sedeslösa diktning. Mitt sinne var i stor
+ängslan för honom, och ett bref från Uppsala ökade än ytterligare min
+oro.
+
+Gustaf Fröding hade ej åtföljt sin syster till Uppsala då sessionen
+var slut, utan kvarstannat i Stockholm och varit osynlig för sina
+vänner. Om han nu ej sparade sig, utan blefve sjuk och försummade nästa
+sammanträde, hade man att vänta ny uppståndelse.
+
+Cecilia uppmanade mig enträget, att innan jag fattade något förhastadt
+beslut rörande hennes bror läsa dennes senaste dikter. Inte hvem som
+helst kunde se sanning och nakenhet i ögonen och ändå lefva. Och den,
+som stode Gustaf Fröding nära, måste vara beredd på idel strid, oro
+och stor isolering. Hon slutade brefvet med den förmodan, att min
+brefväxling med hennes bror och henne helt visst ej räknades mig till
+rättfärdighet på respektabla ställen, men genom varningen på skogsvägen
+sista dagen af min Utövistelse hade hon ju beredt mig på hvad som
+skulle komma. I denna sak fick jag handla, som jag själf fann för godt,
+hon ansåg ej för sin skyldighet att hindra mig. — — — —
+
+       *       *       *       *       *
+
+Några dagar därefter lät hon mig veta, att han kommit till Uppsala.
+Hans tillstånd var då mycket betänkligt, och han hade ej velat
+återvända hem utan hade tagit in på ett hotell, där hans sjukdom
+förvärrades. Omsider hade hon fått honom att flytta in i sitt rum och
+hoppades, att han nu var på bättringsvägen. Men ännu var han mycket
+klen och låg i en sorts dvala, afbruten af hetsiga sinnestillstånd.
+Några bref hade han ej kunnat läsa — mitt låg obrutet bland en mängd
+andra som hon lagt undan, för att de ej skulle försvinna i villervallan.
+
+Den inträffade krisen var den, som hotat redan på Sandhamn, men som han
+under denna oroliga tid genom en stor viljeansträngning hållit tillbaka
+för att ansvaret i tryckfrihetsmålet ej skulle falla på andra. I samma
+ögonblick Bonnier var skild från målet, voro Gustaf Frödings krafter
+uttömda, och det föreföll, som allt då gjorde honom detsamma.
+
+Jag dröjde en dag och fann sedan lämpligast att afsända det bref,
+som någon vecka legat färdigt. Kanske kunde det åtminstone för ett
+ögonblick rycka upp honom ur den dvala, hvari han försjunkit. Han måste
+till hvarje pris visa sig inför rätten på den utsatta dagen. Om ej,
+skulle man törhända ta den sjukdom, som hindrat honom att infinna sig,
+till förevändning att stämpla hans dikter som framsprungna ur vanvett.
+Och då han afsett dem till att säga människorna något för deras
+frälsning betydelsefullt, hur skulle ej detta sedan för all framtid
+fräta på hans sinne!
+
+Hans svar kom omgående. Tänk, att jag vågade något sådant som att
+koppla mitt namn vid hans dessa tider? undrade han. Det var så lustigt
+morskt, och fastän det visserligen var outförbart, gladde han sig dock
+åt den lilla krabat, han hade nere i Skåne.
+
+Jag kände mig öfver all beskrifning glad åt den ljusning i hans sinne,
+dessa rader läto mig ana. Kanske skulle han återvinna kraft och mod,
+innan den ödesdigra lördagen randades. Ett bref från Uppsala styrkte
+mig i denna förhoppning.
+
+Han är nu bättre på alla vis hette det, men helt säkert förestode
+stora svårigheter vid att förmå honom att stiga upp, så att han var
+redo att försvara sig vid rätten, så klen och ointresserad af allt,
+som han likväl ännu visade sig vara. Ett meddelande följande dag ökade
+min glädje med att säga mig att hans förbättring alltjämt fortskred,
+han låg visserligen till sängs och var fortfarande mycket matt, men
+hade rökt en cigarr, hvilket man tog som ett godt tecken, då han de
+föregående dagarne ej ens haft smak för denna njutning.
+
+Inuti detta meddelande låg utan någon som helst motivering följande
+urklipp ur en tidning.
+
+    Troer Du at Du fatter en Digteres Bryst?
+    Der svulmer det mer end i Bølgens Gang,
+    Der findes jo Kilden til hver en Sang,
+    Der voxer Blomster med evig Duft,
+    Der brænder det ud den kjølende Luft,
+    Der kjæmpe Aander i Længsel og Lyst,
+    De kjæmpe med Døden dybt i hans Bryst.
+
+En sändning filtar och diverse, som Cecilia beställt från Skåne, råkade
+dessa kritiska dagar ankomma till Uppsala. Af en ren händelse tilldrog
+den sig Gustaf Frödings uppmärksamhet, och han anhöll i ganska olämplig
+ton, att jag per omgående skulle skicka honom räkning på sändningens
+innehåll.
+
+Kraftigt återgäldande andan i hans bref, upplyste jag honom, att jag ej
+handlade med omskrifna varor och att dessa voro en affär mellan Cecilia
+och leverantörerna.
+
+Cecilia förmanade mig med anledning häraf att aldrig ta det så hetsigt
+med honom. Hur kunde jag tro, att jag någonsin skulle kunnat hålla
+ut i hans närhet, menade hon, om jag lade vid mig alla ögonblickliga
+stämningar, som flyga genom honom. Hon hade ju många gånger sagt mig,
+att han ej alls var lätt att lefva tillsammans med. Just nu var han
+totalt öfverretad och kunde blott med möda förmås att sysselsätta sig
+med rättegången.
+
+Hon sände mig hans försvarsskrift till rätten. Till henne kunde jag
+skrifva när och hur jag ville; gent emot henne var ingenting förändrat,
+men glad var hon, att ingenting blifvit uppgjordt mellan G. och mig,
+det hade, ansåg hon, blott blifvit en fortsatt pina för mig, då jag ju
+ännu ej var nog tränad.
+
+Sista Stockholmsresan hade varit ganska pröfvande. G. hade legat till
+sängs och endast stigit upp för att visa sig vid rätten, hvarpå han
+rest till Uppsala, där han åter genast lagt sig till sängs.
+
+I nästa meddelande erfor jag, att äfven den senaste Stockholmsresan
+gått bra, men att dessa pröfvande resor ännu ej voro slut, utan hotade
+att fortsätta en lång tid framåt. G. försatte de i ett miserabelt
+humör, och han skref sannolikt bref till höger och vänster och stötte
+sig med folk, alldeles som han gjort med mig. Stämningen mot G. i
+Stockholm och Uppsala var den allra vänligaste i alla läger utom de
+religiösas, och komme han att fällas af juryn, blefve det förmodligen
+stor skandal.
+
+Någon vecka därefter just då jurymålen utfallit frikännande,
+underrättades jag, att Gustaf Fröding försvunnit på det vanliga viset.
+Han hade vägrat att åtfölja sin syster hem och ej ens gifvit sig tid
+att afvakta juryns dom, ja — visste kanske ännu ej, hur den utfallit.
+Man vågade ej uppsöka honom, han skulle då säkerligen resa längre bort
+eller begå någon exentricitet.
+
+Den enda lättnaden i all den ångest dessa meddelanden framkallade var,
+att jag därtill ej behöfde känna mitt sinne svida af sorg öfver min
+bristande fördragsamhet med hans öfverretade lynne. Den saken var dess
+bättre redan utagerad, och jag hade sedan dess då och då haft bref från
+honom, hållna i den gamla vänliga tonen. Men det bref, däri han bad om
+förlåtelse för de sårande ordalag han användt, kom mig att så blygas
+öfver det småsinne, jag lagt i dagen, att jag ej ansåg mig värd att
+behålla det, utan genast kastade det på elden.
+
+Länge behöfde jag ej gå i ovisshetens pina, redan efter två dagar
+lugnades jag med att Gustaf Fröding befann sig i sitt hem. Han var
+fortfarande dålig, och de häftiga svängningarne i lynnet voro inga goda
+tecken, — än öfvermod och retlighet, än nedslagenhet och själfplågande
+föreställningar. För tillfället låg han till sängs, och man hade sökt
+skaffa honom ro medels morfin och kloral. Han hade nervskakningar och
+andnöd samt led af hvad han kallade tomhet i hjärnan. Mitt bref hade
+han läst i ett par repriser och skrattat åt något, jag berättat däri.
+
+I det bref jag ett par dagar därefter erhöll från Gustaf Fröding,
+tycktes hans sinne på nytt marteras af den åtalade dikten. Att denna
+utgifvits i särtryck och sålts bland smutslitteraturen föreföll honom
+som ett grymt gyckel af den, som vid diktens koncipierande sändt
+sångens genius ned till honom och därvid ingifvit honom en stark
+förnimmelse af renhet och sundhet.
+
+»För tillfället håller jag på att experimentera med mig själf i det
+erotiska» slutade han, »och vet ännu hvarken höger eller vänster».
+
+Dessa ord oroade mig en smula, då jag med anledning af dem fruktade,
+att han åter skulle ge sig ut på riskabla äfventyr i Stockholm.
+
+Ett bref från Cecilia släckte mina farhågor med afseende härpå. G. var
+rätt kry, skref hon, men led alltjämt af mattighet och gick nästan
+alltid till sängs vid sextiden på kvällen. Ett bref några dagar senare
+berättar, att han stigit upp och äfven i det närmaste återvunnit sin
+jämnvikt till själen.
+
+
+
+
+Då julferierna inträffade reste jag till Åmål öfver de första
+helgdagarne, och efter ett kort besök hos min närmaste vän fortsatte
+jag till Uppsala. Gustaf Fröding mötte mig, och de dagar, som nu
+följde, hade knappt någon skuggsida. Han skämtade från morgon till
+sena kvällen utom de stunder vi idkade, hvad han benämnde gemensamma
+litteraturbetraktelser.
+
+Han visade sig som en förträfflig lärare och fördjupade mina tämligen
+grunda insikter i detta ämne. Det var under denna tid, han lärde mig
+älska Heine, hvars gyckel och ironimättade poesi jag ditintills föga
+uppskattat. Gustaf Frödings röst, som i dagligt tal lät släpande och
+entonig, fick då han deklamerade den allra härligaste klang.
+
+Cecilia var Goethedyrkare och föraktade vårt Heinesvärmeri, men vi
+skrattade åt hennes förakt och läste om och om igen »Donna Clara».
+Heines Harzreisebref var oss också en källa till stor förnöjelse, och
+när vi tröttnat på dem, gingo vi till Lenaus smekande naturdikter eller
+kastade oss öfver Aarestrup. Om sina egna arbeten talade han sällan —
+blott en gång nämnde han den åtalade dikten. »Jag vet, att jag kan göra
+den bättre en annan gång», sade han, »och då skall ni få läsa den, men
+ej förr».
+
+Den spänstighet och det lefnadsmod han visade fyllde mig med stor
+fröjd. Hans glädtighet var så sprudlande, att den nästan hvarje dag
+tvingade honom till nya skälmstycken mot mig. Cecilia däremot tycktes
+han ej våga sig på.
+
+Under våra halsbrytande lärdomstäflingar upptäckte jag mig äga ett
+starkt försprång i geografiska kunskaper, och då han en dag slutat
+en längre föreläsning i litteratur, under hvilken han med låtsad
+skrytsamhet påpekat sin öfverlägsenhet i detta ämne, begärde jag ordet
+för att i någon mån söka utfylla hans beklagliga brist på kännedom om
+våra upptäcktsresande.
+
+Han åhörde mig aktningsfullt och frågade sedan, hvad jag visste om
+detaljerna vid upptäckten af Grönland.
+
+Jag fann det rådligast att ej simulera någon som helst kunskap härom,
+och min okunnighetsbekännelse mottogs med retsam försmädlighet. I en
+ton så säker, att den betog mig all kritik, började han därpå namngifva
+de vikingar, som färdats dit och skildrade liffullt och ledigt deras
+bedrifter.
+
+»Hvad hette Grönlands dåvarande höfding?» inföll jag ifrigt.
+
+»Hundmane Skatrötäggson», svarade han utan att blinka.
+
+Detta vanvettiga namn sprängde med ens den kedja af lögner, hvari han
+hållit min uppmärksamhet fången.
+
+»Nu narras han Gustaf Fröding!» utbrast jag både retad och road. »Det
+är osanning alltsammans från början till slut, och det är minst sagdt
+skamligt!»
+
+»I sådana ordalag adresserar man sig ej till en skald af Guds nåde
+och »Enkel upplaga af Vår Herre» äfven om han blifvit åtalad för fult
+skrifsätt», förmanade han. »En skald narras aldrig, han diktar — han
+far aldrig med lögn, han far med fantasi. Kom ihåg det, lilla Ida
+Bäckmann, och bjud till att hysa respekt för skön konst, äfven då den
+antar motbjudande former!»
+
+Hans själfironi afväpnade min harm, och jag lät honom flera dagar njuta
+af den godtrogenhet, hvarmed jag åhört Grönlandsäfventyret.
+
+
+
+
+Jag reste ned till Skåne, vintern förgick, och så kom våren 1897.
+Underrättelserna från Uppsala hade varit relativt goda. Min oro, att
+Gustaf Fröding skulle känna sig plågsamt berörd af några uppläsningar,
+som höllos för insamlande af medel till ett minnesmärke öfver honom,
+lugnade han genom att skrifva:
+
+  »— — — — — jag är ej ond på N. L. heller, fast hon redan börjar
+  tänka på minnesmärke efter mig. I tidningen Fyris var det redan
+  i höstas tal om »kungssorg» efter mig, så att jag är van vid att
+  vara afliden, och det var ju i alla fall hyggligt af fr. L. att
+  slå ett slag för mig. — — — —»
+
+Från Cecilia erhöll jag i början af mars ett bref, som gaf mig
+åtskilligt att tänka på. Gustaf Fröding hade rakat skägget af sig,
+skref hon, och gick omkring och yfdes öfver att han såg ung ut. Hans
+tillstånd hade nu så förbättrats, att hon ofta gick och bar på den
+tanken, att han kanske skulle bli alldeles frisk. Det är klart, menade
+hon, att han borde gifta sig och att han behöfde en hustru på alla
+sätt, men utom det att han själf ej alls ville eller kunde tåla någon
+sorts band, så återstode också den etiska sidan af saken, om det vore
+rätt för en familj med ett sådant arf som hans att fortplanta sig
+vidare. Det kunde man ej ha hjärta till mot sina ofödda barn, och
+detta skäl vore helt säkert det för G. afgörande.
+
+Dessutom funnes väl den kvinna ej skapad, som skulle kunna uthärda ett
+samlif med honom. Han var mild och rättvis, vänlig och finkänslig, men
+han kände detsamma för en människa han aldrig sett, ja, för den som
+lefvat för tusen år sedan som för sina närmaste, och så pass trodde
+hon sig känna kvinnorna, att hon visste, det ej ens den allra bästa
+skulle finna sig däri. Och ju mer hon hölle af honom, desto olyckligare
+skulle hon bli. Att han likväl hade behof af en sådan kvinnlig ömhet,
+därom var hon öfvertygad, äfvensom att han själf kände, att han
+ingenting hade att ge igen samt att detta var orsaken till mycket af
+hans lidande. I alla fall gjorde han rätt, tyckte hon, fast man ju
+ibland kunde önska, att det vore annorlunda. Dock stode formerna för
+förhållandet mellan man och kvinna nu för tiden på så vacklande grund,
+att den hade det lugnast, som var ensam. Men detta borde ej hindra en,
+som var ung och frisk att ge sig i leken, menade hon.
+
+Hennes ord tycktes mig den ena stunden syfta på något särskildt och
+den andra blott röra sig i mera allmänna ordalag. Sedan jag betänkt
+mig några dagar, skref jag ett svar, hvilket hon skänkte sitt gillande
+för det förnuftiga sätt, hvarpå jag enligt hennes åsikt uppfattat
+äktenskapet.
+
+
+
+
+Så snart mina ferier började, skulle jag resa till Uppsala och motsåg
+detta med stor glädje. Cecilia, som en längre tid varit klen, ämnade
+sig i början af juni till Stockholm för att rådfråga läkare, hvarför
+det blef öfverenskommet, att vi skulle mötas i hufvudstaden och sedan
+följas åt till Uppsala. Den rådande hettan hade emellertid gjort henne
+orolig för Gustaf Fröding och oviss, huruvida hon ens för några dagar
+kunde lämna honom.
+
+I Stockholm mötte mig underrättelsen, att Gustaf Fröding sedan några
+dagar försvunnit och att man ingenting kunde veta om utsikterna för den
+närmaste framtiden. Kände jag det lugnare att vistas i Uppsala, skulle
+jag komma, men jag fick bereda mig på allehanda och stålsätta mina
+nerver.
+
+Cecilias ansikte bar sitt vanliga lugn, då hon följande dag mötte mig
+vid stationen i Uppsala. Hon åtföljdes af ett ungt skaldeämne, som
+förärade oss hvar sin bukett hvitsippor. Var min glädje öfver gåfvan
+synnerligen lam, var dock hennes desto lifligare, och det väckte min
+förundran, att hon under närvarande förhållanden ägde känslor till
+öfvers för sådant.
+
+»Ännu har jag ej funnit honom», sade hon omsider, sedan vi en lång
+stund konverserat i likgiltiga ämnen. »Han for först till Stockholm
+och låg där på flera illa renommerade ställen, men jag har säkra
+underrättelser, att han redan rest därifrån och hit».
+
+»Har du haft polisen i rörelse?» frågade jag, förvånad att min stämma
+ljöd lika lugn som hennes.
+
+»En god vän har hjälpt mig», sade hon undvikande.
+
+Redan samma kväll meddelade man oss, att Gustaf Fröding vistades på
+hotell Svea. Han hade uppgifvit sig vara kandidat, men ingen hade
+kommit att fästa sig vid hans namn. Han hade hela tiden legat inne på
+sitt rum, och först för några timmar sedan hade man gissat, hvem han
+var.
+
+Cecilia ville ej, att vi skulle besöka honom förr än nästa dag. Hon var
+för trött, sade hon.
+
+Morgonen grydde, och det blef middag, innan Cecilia fann lämpligt
+att gå till hotellet. Hans spritbegär hade upphört, och han var
+fullständigt redig, men så utmattad, att han blott med största
+svårighet kunde sitta uppe. Endast Cecilia fick komma in i hans rum,
+och han ville ej på några villkor tillåta mig att se honom. Han var
+alldeles för ful, sade han. Emellertid lofvade han slutligen att
+återvända hem, hvilket lämpligast skulle ordnas så, att vi gingo i
+förväg, hvarefter hans vän K. sedermera afhämtade honom.
+
+Cecilia lät mig tillse, att hans rum blef i allra bästa skick, och nu
+väntade vi blott på vagnen. Skulle väl K. få honom med sig, eller månne
+han ändrade sig i sista stund? Hvad än Cecilia tänkte härom, förblef
+hennes ansikte lugnt, och hon lyssnade rätt road till de beskrifningar
+från Skåne, hvarmed jag utfyllde väntetiden. Omsider hördes bullret
+af vagnshjul, och en droska stannade utanför vår port. Jag lämnade
+fönstret, där jag tills nu stått — jag vågade ej bli frestad att se på
+honom, då han steg ur vagnen.
+
+Till min sista stund skall jag minnas ljudet af hans tunga steg och
+det slocknande i hans stämma, då han talade med sin vän. Jag skyndade
+in i mitt rum, ifall han möjligen skulle pinas af att veta mig vara i
+närgränsande.
+
+Om några minuter inträdde Cecilia, och vi växlade ett leende. Jag
+förstod, att det betydde: »Hvilken stor lycka för oss båda är det
+ej att nu åter ha honom hemma!» och lyssnade sedan ifrigt till de
+anordningar hon föreslog för natten.
+
+»Jag är för trött och kan ej mer, därför får du vaka i natt», sade hon,
+»men akta dig väl, att han ej får se dig — det kunde då hända, att han
+gjorde sig själf något ondt».
+
+»Om jag hör, att han går ut, skall jag då följa efter honom?» frågade
+jag.
+
+»Nej, du skall blott gå in och väcka mig — och nu godnatt!»
+
+Hon kysste mig ömt, och jag var ensam.
+
+Mellan mitt rum och Gustaf Frödings låg förmaket och mellan mitt
+och Cecilias matsalen, hvilken liksom Gustafs rum ledde direkt till
+tamburen. Jag lade mig fullt påklädd ofvanpå min säng, men vågade ej
+somna, ty nästan hvarje ögonblick inbillade jag mig, att jag hörde
+honom gå ut genom tamburdörren. Cecilia hade tillsagt, att denna ej
+fick reglas, emedan det kunde reta honom, och helt säkert hvar femte
+minut smög jag mig fram till mellandörren för att uppfånga ljudet af
+hans andehämtning. Slutligen hittade jag på att lägga säkerhetskedjan
+för låset, hvilken anordning ej blott lät mig tydligare höra, om
+han skulle gå sin väg, utan äfven gjorde det möjligt för mig att
+kontrollera, om han var inne, ifall min ängslan skulle komma mig
+att misstro min hörsel. De närmast följande minuterna efter detta
+arrangemang voro relativt lugna, men snart råkade jag ut för oron,
+att han kanske försökte döda sig inne i sitt rum. Jag svepte en filt
+omkring mig och lade mig utanför hans dörr.
+
+Den lugna, jämna andehämtningen därinifrån kändes välgörande att lyssna
+till, och min fantasi sysslade oafbrutet med hans glädje att vid
+uppvaknandet se sig hemma. Sprit fanns ingen till hands, men Cecilia
+hade lagt fram sömnpulver, för den händelse han ej skulle få ro, och
+jag fröjdade mig åt att det kanske ej skulle behöfva anlitas. Plötsligt
+hörde jag Gustaf Fröding resa sig upp. Som en vind flög jag in i mitt
+rum och gömde mig i de långa sänggardinerna. Jag hörde honom öppna
+dörren till förmaket, och snart var han inne hos mig. Hans steg ljödo
+så tunga, att jag tyckte hela huset gungade.
+
+»Hon var här, jag kände det alldeles bestämdt», mumlade han.
+
+Gardinerna voro lyckligtvis ogenomskinliga, och jag stod vid sängfoten,
+inrullad i vecken af dem. Genom en liten rispa kunde jag se honom,
+och i sin långa nattrock med rep om lifvet föreföll han mig som en
+botgörande gigant.
+
+»Lilla Ida Bäckmann!», sade han vekt, — »det enda riktigt goda jag
+kunde göra vore att befria henne från lifvet. Hon skulle ej vägra att
+dö, det förstod jag, då jag i julas läste Byrons Jephta för henne».
+
+Jag lyssnade andlöst. Var det väl detta, som låg under Cecilias ord,
+att finge han se mig, kunde han göra sig något illa? Ej så att jag
+fruktade, det han ens skulle kröka ett hår på mitt hufvud, men han
+skulle kanske sedan låta det gå ut öfver _sig_, att hans kraft ej
+räckte till att utföra, hvad hans godhet mot mig ingaf honom.
+
+Han lyssnade, liksom väntade han, att jag skulle svara honom, och för
+hvarje ögonblick stegrades min fruktan, att gardinen skulle skakas af
+mitt hjärtas slag och röja mig.
+
+»Besynnerligt», sade han därpå, »jag måtte ha misstagit mig. Hon är ej
+här — inte tror jag, att hon rest bort, kanske bor hon på ett hotell.
+Lika godt ...» — han tog sömnpulvret, som stod på förmaksbordet, och
+gick in i sitt rum.
+
+Följande dag fördes han till akademiska sjukhuset, emedan Cecilia ej
+ansåg sig kunna vårda honom hemma.
+
+
+
+
+Under en veckas tid fick jag sitta i korridoren utanför hans dörr de
+stunder, Cecilia besökte honom på sjukhuset, emedan han enligt hennes
+utsago ännu ej ville tillåta mig att se honom. Min dag svängde kring
+dessa besökstider, visserligen berättade ej Cecilia mycket från dem,
+och ej heller besvärade jag henne med ingående frågor, men jag fick
+likväl då vistas under samma tak som han, se dörren som ledde till hans
+rum och sköterskorna, som vårdade honom. Hemma talade vi sällan direkt
+om honom, men väl om hans dikter och diktkonsten i allmänhet. Blott en
+enda gång häntydde Cecilia på mina känslor för hennes bror.
+
+»Jag skulle aldrig stå ut med att ha dig i min närhet, om du ej vore,
+sådan du är», sade hon. »Scener och tårar är outhärdligt. Du sysslar
+med handarbete åt Gustaf och småskämtar». Hon smekte mitt hår, och jag
+drog hennes hand till mina läppar.
+
+»Kan scener med tårar och svimningar ge något som helst uttryck för en
+sorg som vår?» undrade jag.
+
+»Nej, men jag var till en början ej säker på att du fattat den så»,
+sade hon, hvarpå vi öfvergingo att tala om annat.
+
+En rödhårig sköterska hade fattat särskildt intresse för mig och tog
+sig för att utfylla min väntetid med att visa mig nyintagna sjuka.
+Rädd för Gustaf Frödings skull att stöta mig med henne, vågade jag ej
+afböja denna inbjudan, hur osmakligt det än förekom mig att antaga den.
+En dag medan jag väntade på Cecilia, kom hon fram och började tala om
+hvarjehanda, slutligen sade hon: »Det är bra synd om fröken Fröding,
+att hon skall ha en sådan bror».
+
+»Det tror jag inte, hon tycker själf», svarade jag litet stelt.
+
+»Det gör mig allt för ondt om henne, för att jag skulle vilja låta det
+komma till hennes öron», fortfor hon, »men han är så rå och cynisk, att
+man rent af blygs att beskrifva det, och man har mycket svårt att få
+en nattsköterska, som vill underkasta sig vidrigheterna att vaka inne
+hos honom. Han försöker gripa tag i en, ser ni, och säger alla möjliga
+otäckheter åt en — själf är jag rädd för honom som för den Onde».
+
+I detsamma öppnades dörren, och Cecilia kom ut. Jag sprang emot henne
+och grep hårdt hennes hand.
+
+Hon betraktade mig oroligt. »Har den rödhåriga åter visat dig en
+fosforsförgiftad?» frågade hon. »Du har alldeles för svaga nerver att
+se sådant».
+
+»Nej, nej», sade jag och sökte tala lugnt. »Kanske kom jag att tänka
+på, hvad hon visade mig i går, då jag nu återsåg henne, och det kom
+öfver mig en plötslig och mycket stark längtan efter dig».
+
+Hon smålog och menade mig vara bland det mera impulsiva, hon påträffat.
+
+Kosta hvad det ville, skulle jag förtiga för Cecilia den rödhårigas
+ord. Det var nog, att jag plågades af dem — för en förödmjukelse kunde
+jag väl skona henne, om jag riktigt stålsatte min vilja.
+
+Hela vägen hem rufvade jag på hur jag skulle komma in till Gustaf
+Fröding, och i allt hvad jag sade och gjorde, hörde jag gnyet af denna
+önskan. Det träffade sig redan samma eftermiddag så lyckligt, att
+Cecilia kände sig för trött för det sedvanliga aftonbesöket, och som
+hennes bror behöfde något i linneväg för natten, bad hon mig bära det
+till sjukhuset och lämna det till sköterskan.
+
+Jag sände en tacksamhetens suck till Gud. Jag skulle aldrig vågat
+föreslå Cecilia att få gå in i hans rum, hur viktigt jag nu än tyckte
+det var att komma till tals med honom, utan hade tigande måst vänta,
+tills hon ansett det lämpligt. En sköterska kunde jag obesväradt be att
+bli insläppt, och det vore väl föga antagligt, att hon skulle vägra.
+
+Jag tänkte stilla öfver detta, medan Cecilia slog in paketet, men
+aktade mig att låta någon särskild ifver förmärkas.
+
+»Du behöfver ej skynda dig tillbaka», sade hon vid afskedet, »jag är
+trött och tänker sofva länge».
+
+Jag tillryggalade raskt vägen till sjukhuset. Det mötte intet hinder
+att bli insläppt till honom, och litet anfådd stängde jag dörren bakom
+mig. Hans ögon hade ett underligt uttryck, ondskefullt och förtvifladt,
+och aldrig hvarken förr eller senare har jag sett ett leende likt det,
+som nu förvred hans läppar.
+
+»Är det du, lilla Ida Bäckmann, som på detta sätt glider in i
+Demiurgens borg?» sade han. »Kom fram till mig, då nu gudarne en gång
+skickat dig hit».
+
+Han mätte mig från hufvud till fot med en blodsprängd blick. »Åh, ja i
+sitt slag inte så illa», utlät han sig kritiskt.
+
+Jag böjde mig fram och strök honom öfver pannan. »Gustaf, hör mig!» bad
+jag.
+
+Hans läppar skälfde, och han tog min hand. »Är du ej rädd för mig?
+Springer du ej undan, förstår du då, ser du då inte, att jag är farlig?»
+
+»Gustaf», sade jag brådskande, »är det något förfärligt, som rör sig
+inom dig och tvingar sig fram på din tunga — något som låter syndigt
+och förskräckligt — säg det till mig nu strax, säg på en gång så mycket
+du kan få fram, men säg det _blott till mig_ och låt det gå fort ...
+någon kan snart komma, och den kan bli rädd för ditt tal».
+
+»Törs du kyssa mig?» sade han.
+
+Jag böjde mig ned och kysste honom.
+
+»O, du norrskenets dotter med en isbjörn till fader!» suckade han och
+granskade mig på en armslängds afstånd. »Förstår du, att detta namn
+passar dig bäst af alla?» Han såg gäckande på mig.
+
+»Nej, men jag tror dig gärna, och det låter vackert, då du säger det»,
+sade jag.
+
+»Ja, svalt åtminstone», fortfor han skrattande. »Ser du denna skråma på
+handen?» han pekade på en repa. — »Vet du, hur jag fått den? Jo, jag
+försökte gripa fatt i den rödhåriga, jag ville känna på hennes armar,
+men hon slet sig lös, och jag rispade mig på en nål i hennes förkläde.
+Nå — du blir ju inte ens en gång röd, och dina ögon bli hvarken
+eldsprutande eller svarta! Hvad skall jag väl tänka om din moral, lilla
+Ida Bäckmann?»
+
+»Du, Gustaf — säg nu med en gång något riktigt fult, så är det öfver,
+tills de komma in med din kvällsmat», vidhöll jag utan att akta på hans
+inpass.
+
+Han lade handen öfver ögonen, tog så åter bort den och såg på mig.
+
+»Så frimodig du står där och så liten!» sade han vekt. »Tror du väl,
+att du kan höra det — och sedan glömma? Men sitt då här, och låt mig se
+dig i ögonen, så att jag märker, om jag skulle skada dig».
+
+Jag satte mig ned på sängkanten och knäppte mina händer omkring hans
+arm. Åter glänste det till något hädiskt i hans ögon, och jag bad till
+Gud att nu kunna vara just sådan, Gustaf Fröding behöfde mig.
+
+»Har du vackra armar, välskapadt bröst och präktiga ben?» sade han.
+
+Under bråkdelen af en sekund kände jag ett hart när oöfverkomligt begär
+att skratta, men lyckades kväfva det.
+
+»Jag kan tyvärr ej lämna dig något svar härpå», sade jag, »det är
+något, som jag aldrig kommit att tänka öfver».
+
+»Hmn», sade han, och det hånfullt trotsiga draget kring hans läppar
+försvann. »Jaså, du har aldrig tänkt öfver det. Ser du», — och nu
+följde en detaljerad beskrifning på hur kvinnans kropp borde vara
+beskaffad för att anses välskapad. »Är din kropp månne sådan?» slutade
+han.
+
+»Det har aldrig någon talat till mig som du nu», sade jag, halft
+ursäktande, »jag har aldrig reflekterat öfver mig själf i den
+riktningen och står svarslös af ren okunnighet».
+
+Den motvilja mot själfva ämnet, som antagligen skymtade fram i min ton,
+kom honom att småle.
+
+»Det är helt naturligt, att du skall finna mitt tal och mina frågor
+en smula otillbörliga», medgaf han, »men det är kanske blott en vana,
+att de förefalla så. För min del är jag så grundligt uppledsen att
+höra talas om en människas vackra ögon, hår, läppar etc. samt hennes
+charmanta hufvud och goda hjärta, att det är mig en verklig lisa att få
+tala om lungor, njurar, tarmar o. s. v. Hvarför kan man inte ha rätt
+att uppställa samma fordran på skönhet hos dessa organ som exempelvis
+hos ögonen?»
+
+»Jo, däri kan du nog ha rätt», bekräftade jag. »Låt oss då i stället
+tala om vår stora, vackra, bruna lefver — och lungorna sedan!» Jag teg
+ett ögonblick eftersinnande. »Räck genast ut tungan Gustaf», fortfor
+jag lifligt, »jag vill se, om jag finner den tillräckligt skön för att
+med bibehållen själfaktning kunna fortsätta att hålla af dig!»
+
+Han lutade sig mot kuddarne under det hjärtligaste skratt. »Jag skulle
+inte vilja sälja dig för den allra blankaste speciedaler», förklarade
+han, och blicken, som nu hvilade på mig, var fri och klar.
+
+»Jag fruktar, att jag måste gå», sade jag. »Cecilia kunde bli missnöjd,
+om jag stannar längre».
+
+»Är hon elak mot dig?» frågade han.
+
+»Nej, — inte precis ...» sade jag, undrande öfver att tungan svek mig,
+då jag ville säga honom, att hon var det kärleksfullaste på jorden.
+»Vet du», fortfor jag listigt, »jag skulle tycka, det vore mycket
+snällt af dig, om du ibland läte mig komma hit .... hon kan lätt nog
+bli trött på mig».
+
+»Det ligger i hennes förmåga att vara mycket elak, och jag skall ta dig
+hit till mig», sade han beskyddande, i det han fumligt hjälpte mig med
+ytterkläderna. »I morgon kommer du, inte sant?»
+
+Jag nickade gladt och dansade hem.
+
+Cecilia gjorde ingen som helst anmärkning, då jag berättade henne, att
+jag varit inne hos Gustaf, hon frågade blott, om hans ögonhvita var gul
+och blodsprängd.
+
+»Hur har han varit i natt?» frågade jag helt tyst hans andra sköterska,
+då vi dagen därpå besökte sjukhuset — den rödhåriga afskydde jag
+alltför mycket för att kunna tilltala henne.
+
+»Underbart lugn och stilla», svarade hon, och tacksam mot allt i hela
+universum följde jag Cecilia in i hans rum. Gustaf Frödings ögon
+glittrade mot mig bakom pince-nezen, och samtalet mellan oss alla tre
+blef synnerligen lifligt.
+
+»Jag väntar dig i afton», sade han till mig, då vi reste oss upp för
+att lämna honom.
+
+
+
+
+Dagarne förgingo, och hans förbättring fortskred. Cecilia åtföljde mig
+i regeln blott vid förmiddagsbesöket, under eftermiddagen voro Gustaf
+Fröding och jag merendels ensamma.
+
+En dag promenerade vi omkring i sjukhusets korridorer, och som han ännu
+var ganska matt, hade han till stöd lagt sin arm omkring mina axlar. Vi
+voro inbegripna i muntert samtal och mötte därunder en af läkarne, som
+leende stannade framför oss.
+
+»Hvem är det väl jag ser?» skämtade han.
+
+»Konung Salomo .....» presenterade jag.
+
+»Stödd på en af de Midianiters döttrar», ifyllde Gustaf Fröding pompöst.
+
+»Ni tyckas känna till konsten att vara lyckliga», utbrast doktorn, och
+rädd för verkan af dessa ord på Fröding, skyndade jag att gå vidare.
+
+       *       *       *       *       *
+
+»Hvad tänker du på konung Salomo?» frågade jag, då han en afton länge
+fixerat mig.
+
+»På att när allt kommer omkring, du kanhända en dag ej blir rädd att
+gifta dig med mig, o Zulamit», förklarade han.
+
+»Det vet du nog, att jag inte blir», sade jag leende.
+
+»Ser du, jag kan nog spara och nog förtjäna pängar och behöfver ej
+alls ha det så storslaget, som Cecilia ordnat det», sade han. »Och hvad
+dig beträffar, lilla norrsken, så hänger du ju ej heller mycket vid
+detta jordiska».
+
+»Åh nej», svarade jag, »vi två kunna mycket väl leka, att vi äga det,
+som tilläfventyrs skulle fattas oss. Nu till exempel leker jag, att jag
+har kallt sodavatten».
+
+Gustaf Fröding ringde. »Var god och tag in en flaska seltsers!» bad han
+den inträdande sköterskan.
+
+Jag nändes ej göra någon invändning, hans glädje att kunna ge mig, det
+jag önskade, var därtill allt för stor.
+
+»Om mina inkomster skulle tryta», fortfor han därpå, »så tör jag kunna
+skrifva visor, som du får sjunga ....»
+
+»Blott du står bredvid och vefvar positiv så .....»
+
+»Det är själfklart», afbröt han skrattande. »Ett fint positiv ska vi ha
+med dansande dockor — — —» Han såg på mig, och ögonen tindrade.
+
+»Ja, och så finns ju Snobbi», gick jag på allt mer och mer upplifvad.
+»Hon är en öfverdängare i alla konster en hund med vårdad uppfostran
+kan prestera. Hon kan sälja visorna».
+
+»Hon skall sitta bredvid i ’Sittvackertställning’ med en hatt i mun och
+ta upp pängar ....»
+
+»Men hon måste ha ett plakat på bröstet».
+
+»Visst skall hon ha det — och därpå skall stå: Goda allmänhet köp den
+stackars poetens visor!»
+
+Jag var ej nöjd med stiliseringen, och som han dessutom envisades
+att vilja underteckna uppropet med: »I största möjliga ringaktning
+Snobbi, Gustaf Fröding, Ida Bäckmann», höll det hela på att utmynna
+i en allvarlig skism. En sköterska inträdde emellertid snart med hans
+kvällsvard, och striden afblåstes.
+
+       *       *       *       *       *
+
+»Berättar du för Cecilia allt, hvad jag talar med dig om?» frågade han
+en dag plötsligt.
+
+»Nej, hon har hvarken begärt, och jag ej heller afgifvit någon
+redogörelse», svarade jag.
+
+»Cecilia är mycket fördomsfri», fortfor han och började anföra exempel
+härpå. Jag hade gått fram till fönstret och såg utåt parken, hela tiden
+han talade.
+
+»Kom tillbaka hit, så skall jag berätta dig något annat», bad han.
+
+Jag lydde. »Vet du», började han, »jag har legat här och tänkt och
+grubblat och kommit till det sannolikhetsresultatet, att orsaken till
+det dikten verkade raka motsatsen af hvad jag åsyftade, är den, att jag
+grep i det rena med besmittade händer. Jag skall säga det en gång till,
+men jag skall dessförinnan ha renat och helgat mig. Från och med måndag
+nästa vecka ämnar jag under tre år framåt hvarken förtära sprit eller
+tobak. Efter denna tidrymd är, antar jag, följderna af mina missbruk
+med dessa båda stimulansmedel i det närmaste häfda och min hjärna
+törhända klar nog att arbeta, som jag vill».
+
+Jag tryckte hans hand mot mitt hjärta. »Gud skall ge dig kraft att
+tydligare förnimma hans röst» sade jag.
+
+»Felet hos oss ligger i fördöljandet, smusslandet och smygandet med
+den största af de gåfvor, Gud gifvit människorna», fortfor han, »den
+nämligen att skänka andra varelser lif. Domen kom också öfver oss: ’Du
+är i synd född’. Att tala om hithörande ting stämplas som fräckhet, och
+då ämnet dryftas, förändra människorna sitt ansiktsuttryck till ett
+lystet djurs och sin röst och sitt skratt till hemsk oigenkännlighet.
+Inte du», afbröt han sig — »du lyssnar nödtvungen till mig, och dina
+stackars läppar darra så pinadt, att jag skulle tiga, om jag ej måste
+tala inför dig».
+
+»Åh, nog vet du, hur glad jag är, att du delger mig det, som
+sysselsätter dina tankar», sade jag. »Nästan alltid tycker jag, att
+det ligger en djup och påtaglig sanning i hvad du säger, men finner
+det också lika påtagligt och följdriktigt, att människorna reste sig
+upp för att stena dig, då du angrep dem i deras sårbaraste punkt utan
+att samtidigt stöta i moralbasun. Hur kunde du också tänka dig, att
+du med en gång skulle finna ord att väcka dem ur en mångtusenårig
+förblindelse. Minns du ej, hur Kristus, ansatt af fariseerna att ge
+svar i hithörande ämne, böjde sig ned och skref i sanden?»
+
+»Nej, jag har ej stannat inför begrundandet af detta», medgaf han,
+»och det torde ligga något synnerligen betydelsefullt just däri. Jag
+gick för hastigt tillväga, jag var för ifrig — och dock hade jag gått i
+grubbel och pina häröfver, ända sedan jag var fjorton år».
+
+       *       *       *       *       *
+
+»Du förstår väl», yttrade Cecilia en gång, »att det ej kan bli fråga om
+något giftermål mellan dig och Gustaf. Det vore allt för samvetslöst
+mot edra ofödda barn».
+
+»Det vore så», sade jag, och därmed var den angelägenheten afhandlad.
+
+»En sak vill jag också be dig om», sade hon sedan, »och det är, att
+du aldrig blandar mig in i dina och Gustafs tvister. Jag vet intet
+tröttsammare än att höra sådant och kanske bli uppfordrad att vara
+skiljedomare».
+
+Jag brast i skratt. Ingenting låg väl så fjärran från min tanke som
+detta.
+
+
+
+
+Gustaf Frödings förbättring hade nu fortskridit så, att han kunde
+vistas uppe hela dagarne och äfven företa kortare promenader i parken.
+Därunder brukade han allt som oftast improvisera legender om träd,
+buskar och stenar, och när hans inbillning tröttnade, tog min vid.
+Våra dagar fylldes af en stor rikedom på glädje. Han hade nu tagit
+sig för att låta sin fantasi omskapa sjukhusets trädgård till parker
+vid de slott, kring hvilka Walter Scotts berättelser knöto sig. Han
+framtrollade illusoriskt platsen, där Maria Stuart haft möte med sina
+älskare, Lochleven, där hon hållits fången samt de romantiska försöken
+till hennes befrielse. Hans Shakespearsfantasier vunno ej samma
+genklang hos mig på grund af min bristande förståelse för denne skald.
+
+En dag sutto vi inne på hans rum och betraktade ett stort träd, hvars
+grenar nästan snuddade vid fönstret. Fåglarne kvittrade, och solen
+sken. Gustaf Fröding satt bakåtböjd, försjunken i lyssnande och jag på
+golfvet bredvid honom med hufvudet mot hans knä.
+
+»Hör du, hvad det är som fåglarne sjunga?» frågade han plötsligt.
+
+Jag skakade på hufvudet. »Hör riktigt noga efter!» bad han.
+
+»Jag kan ej uppfatta något särskildt i det», tillstod jag nedslagen.
+
+»En hel vecka igenom ha de kvittrat! ’Tror du, att Kristus är Guds
+son?’ Det var, som skulle de ha talat till hvarandra — en annan fågel
+har svarat ....»
+
+»Nåå», sade jag ifrigt.
+
+Ett bittert leende for öfver hans läppar. »Han har svarat med att
+upprepa samma fråga .... Några dagar», fortfor han, »trodde jag, att
+Gud ville ge mig en uppenbarelse och fröjdade mig däråt, men en solig
+morgonstund började fågeln sjunga: ’Känner du Krestin?’ och då förstod
+jag, att jag varit utsatt för ett narrspel». Hans blick mötte min med
+en glimt af humor, och tungsinnet upplöstes i ett lekande skratt.
+
+Någon tid därefter fann jag honom vid mitt inträde i rummet mycket
+nedstämd och slog mig tyst ned bredvid honom.
+
+»Jag tycker mycket synd om dig», sade han plötsligt.
+
+»Kanske förtjänar jag ej ditt medlidande?» svarade jag och log mot
+honom.
+
+»Tror du, att du kan förlåta mig allting?» frågade han ångestfullt.
+
+»Mina anlag peka utprägladt åt det hållet», replikerade jag och
+lyckades ännu bibehålla en anstrykning af skälmaktighet i tonen.
+
+»Äfven det, att jag drar skam öfver dig?» fortfor han.
+
+Jag lade tigande min hand i hans, och det for en ljusning öfver det
+stackars plågade ansiktet.
+
+»Ser du», fortfor han, »jag har en gång begått ett nesligt brott, som
+jag ännu ej försonat, och jag ämnar, så snart jag blir frisk, anmäla
+mig till aftjänande af straff. Det gör mig ondt om dig, då jag tänker
+på alla detaljer, som komma till offentligheten. Det rör sig om en ung
+flicka, som vi spärrat in i ett rum i Karlstad».
+
+»Ni voro alltså flera?» insköt jag, öfvertygad att om ett brott
+verkligen förelåg, han påtog sig en annans ogärning.
+
+Han nickade. »Länge, länge har erinringen härom sofvit inne i mig; i
+natt fördes mina tankar hän till hur rädd den rödhåriga varit för mig,
+och det rann mig i sinnet, att hon på något hemlighetsfullt sätt stod i
+telepatisk rapport med denna andra och att jag måste godtgöra».
+
+»Vet du, hvart denna andra tagit vägen?» frågade jag.
+
+»Nej», bekände han, och såg hjälplöst på mig.
+
+»Då får du vänta med din angifvelse, tills vi funnit henne», förklarade
+jag med en stämma, hvars lugn kom som en oväntad gudsgåfva. »Lagen är
+ej sådan, att någon kan straffas för ett obestyrkt brott. Jag skall
+skrifva till Hugo B. om saken, han bör förstå den, och tills du får
+meddelande från honom, är bäst, att du ej företar dig något i denna
+angelägenhet».
+
+Han såg lättad ut och började tala om annat.
+
+Flera dagar grubblade jag öfver hur jag skulle komma till tals med
+Cecilia om denna historia, men råkade sedan glömma den, helst som den
+tycktes totalt bortryckt ur hans sinne. En afton då samtalet föll på
+Gustaf Frödings benägenhet att hänföra till sig själf skulden för allt
+det onda, som skedde i världen, bestyrkte Cecilia detta med att anföra,
+hur han en kväll under vinterns lopp kommit in i hennes rum utan att ge
+sig tid att aflägga ytterkläder och galoscher.
+
+»Då han promenerat några slag fram och tillbaka i rummet», fortfor hon,
+»meddelade han mig, att han varit uppe hos polismästaren och bekänt ett
+brott han begått mot en ung flicka. Det skulle ha skett i Karlstad,
+innan han första gången for till Tyskland. Han har upprepade gånger
+fantiserat om detta. Åtskilliga ungherrar skulle ha lockat in flickan
+....»
+
+Jag gjorde en åtbörd, att jag ej förmådde höra fortsättningen. — »Säg
+mig, hvad polismästaren sagt med anledning af Gustafs bekännelse» bad
+jag.
+
+»Han tyckes helt lugnt ha lyssnat till honom och därefter yttrat, att
+han längre fram skulle låta höra af sig. Emellertid gick Gustaf ännu en
+stund omkring i galoscher, ytterrock och stormhatt, väntande på polis
+med häktningsorder. ’De komma under inga förhållanden att redan i dag
+införpassa dig i häktet’, sade jag. ’Enligt laga ordning måste de först
+skrifva till Karlstad för att söka vittnen o. d.’ Min bestämda ton
+imponerade på honom, han gick in i sitt rum, klädde af sig och somnade
+snart från sina kval».
+
+»Har du hört något om detta från Karlstad?» frågade jag, då jag blef
+herre öfver min stämma.
+
+»Ingen vet något därom, och ingen tror, att det har någon verklighet
+till grund».
+
+»Kanske är det en vision», tänkte jag.
+
+
+
+
+Det närmade sig midsommar, och Gustaf Fröding hade lofvat att flytta
+hem till oss midsommarafton. Han och jag företogo långa promenader i
+parken, och det fröjdade mig öfver all beskrifning, att vår samvaro
+snart ej skulle inskränka sig till några få af dagens timmar och att
+jag då skulle få delta i alla hans måltider. Dagligen medförde jag
+kakor och lemonad åt honom, och när jag ytterst samvetsgrant delat det
+oss emellan, förtärde han begärligt sin andel. Ensam hade han ej smak
+för något.
+
+»Har det ingått i ditt medvetande, att kärleken är ett slags vanvett?»
+sade han en dag, medan vi stodo vid det öppna fönstret i hans rum och
+beundrade parkens alla träd.
+
+Jag vände mig mot honom och smålog.
+
+Han tog mitt hufvud mellan sina händer och betraktade mig länge.
+
+»Håller du mig riktigt mycket kär, lilla Ida Bäckmann?» frågade han.
+
+»Ja, och det vet du», svarade jag.
+
+Hans ögon glänste till, och han lyfte mig hastigt upp i fönsternischen.
+
+»Är din känsla äkta, så kastar du dig ned härifrån», sade han med en
+röst, där hån, trots och förtviflan kämpade om öfvertaget.
+
+»Är du då säker på, att det också är om mig, det står skrifvet: ’Och
+han skall gifva sina änglar befallning om dig, att de skola bära dig på
+sina händer, att du icke skall stöta din fot emot stenen’», citerade
+jag med karrikerad högtidlighet.
+
+Hans uttryck förändrades, och det leende, som nu förjagade dysterheten
+i hans ansikte, kom mitt hjärta att nästan sprängas af glädje.
+
+»Säker kan man ju aldrig vara, äfven om det synes ha aldrig så stora
+sannolikheter för sig», medgaf han och lyfte varsamt ned mig. »Hur
+kände du dig till mods? Var du rädd?» frågade han några ögonblick
+därefter, och granskade mig på nytt.
+
+»Jag är allt för blygsam och anspråkslös att mer än antyda, hvem jag
+tyckte mig likna», skämtade jag och tillade på hans undrande blick —
+»antydningen ligger i citatets sammanhang».
+
+»Du tar då åtminstone till så det förslår», sade han skrattande. »Är
+du aldrig slaf under förbannelsemanin att experimentera?» fortfor han
+därpå.
+
+»Joodå», försäkrade jag, »och noga sett är ju nästan hvarje ögonblick
+af vårt lif ett experiment med döden».
+
+»Det kan du möjligen ha rätt i», svarade han, och vårt samtal länkades
+ögonblicket därpå till andra ämnen.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Gustaf Fröding hade slutat att röka och skickat insändare härom till
+tidningarne. Han ville genom att offentliggöra sitt beslut försöka
+hjälpa andra nikotinförgiftade att hvar för sig möjligen kunna följa
+hans exempel samt bar som tecken på sin nikotinafhållsamhet en
+gul rosett. Med anledning af tillkännagifvandet, mottog han många
+sympatiskrifvelser, hvilka han dock med en suck lade åt sidan, ingen af
+dem var hållen i den ton han önskade.
+
+Under denna tid mottog Cecilia besök af G. G. med fru. Jag hade aldrig
+förr sammanträffat med någon ur bohèmen, och Cecilia iakttog road
+min häpna min vid fr. G:s språk och skildringar. Slutligen fann hon
+rådligast att aflägsna mig i ett ärende till sin bror. Snart kommo de
+alla efter dit, och då fru G. återigen började beskrifva familjen S.
+och förhållanden i denna, hviskade Gustaf Fröding till mig, att jag
+skulle gå ned i trädgården och vänta på honom där.
+
+»Jag ville skona dig», förklarade han sedan. »Hon är sjuk — morfinist —
+och vet nog ej, hvad hon säger. Jag plågar själf ofta andra och hörde
+därför tåligt på, men för dig fanns intet som helst skäl att pinas».
+
+Ej alltid visade sig Gustaf Fröding kärleksfull och god. Det hände,
+att han många gånger om dagen var ända till ytterlighet retsam, och
+hans ansikte lyste af en glittrande glädje, då han lyckats bringa det
+därhän, att mina ögon ljungade af förtrytelse.
+
+»Vågar du reta någon af dina systrar så som mig?» frågade jag en gång.
+
+»Nej, det skulle aldrig falla mig in. Jag vågar öfverhufvudtaget ej
+reta någon enda människa mer än dig, och förresten skulle det inte
+vara något nöje för mig», tillade han.
+
+»Det vet du väl ej, förr än du försökt», invände jag.
+
+»Jag ids inte försöka», sade han, och så föll ämnet den gången.
+
+
+
+
+Tidigt på midsommarafton hade jag skaffat björkar, och en bukett
+blåklint, — de enda blommor Gustaf Fröding fördrog, — stod på hans
+skrifbord.
+
+Vid tolftiden infann jag mig hos honom, strålande glad och beskref allt
+jag uträttat, och hur festligt jag smyckat rummen till hans ankomst. Då
+jag fantiserade en svensk flagga öfver trappuppgången, afbröt han min
+ordström med att fråga. »Du måtte väl ej ha uraktlåtit att arrangera
+sång af folkskolebarn?»
+
+Jag kvarblef hos honom tills klockan half två, då jag skyndade hem
+för att hämta Cecilia till middagen, hvilken vi vanligtsvis intogo på
+restaurangen Rullan. »När kommer du alltså?» frågade jag vid afskedet.
+
+»Klockan sex har jag sagt för väl hundrade gången», svarade han.
+
+»Tänkte möjligen du skulle finna det enformigt att alltid säga sex och
+ändra dig till en tidigare timma», suckade jag. »Det är långt från två
+till sex, och jag har varit van att se dig klockan fyra», tillade jag
+bedjande.
+
+»Det går inte, det passar sig inte förr, och du får lära dig vänta», —
+han mildrade de beska orden med att pressa mitt ansikte mot sitt bröst.
+
+»Godt, i den konsten torde jag kanhända behöfva fullkomna mig» erkände
+jag leende, gjorde mig lös från honom och gick.
+
+»Du får komma väl i håg», förmanade Cecilia, medan vi intogo vår
+middag, »att när vi äro tillsammans med Gustaf, får du ej visa mig den
+minsta vänlighet, nej, inte ens sitta nära mig. Han kunde då falla på
+den tanken, att han är öfverflödig hemma och att vi ha mera trefnad
+utan honom».
+
+»Får jag inte ens som vanligt sitta på en pall bredvid dig i ditt rum,
+medan du hvilar dig?» frågade jag nedslagen.
+
+»Åh jo», sade hon leende, »det torde väl kunna gå an».
+
+Under hvarjehanda förevändningar lockade jag Cecilia att kvardröja vid
+kaffet längre än vanligt, för att jag ej skulle få så lång väntetid
+hemma. Klockan slog fyra, när vi gingo in genom vår port, och detta
+föranledde henne till anmärkningen, att vi i dag voro en timme senare
+än vanligt. Jag följde henne direkt in i hennes rum och slog mig ned
+där, oupphörligt seende på klockan, som jag höll gömd i mitt knä.
+Klockan half fem kunde jag åtminstone unna mig nöjet att göra ett
+slag in i hans rum, ifall jag möjligen skulle vilja ändra något.
+Småsjungande öppnade jag dörren dit in — och hvem satt i skrifstolen,
+om ej han själf!
+
+»Gustaf! Du här! Redan!» utbrast jag, alldeles vild af fröjd.
+
+Han sköt mig vredgad undan. »Låt bli att hyckla glädje, du känner ändå
+ingen!» hånade han. »Du håller ej af mig — ej det ringaste — du blott
+leker allt detta, för att det faller dig in, för att det roar dig. Här
+har jag nu setat och väntat på dig sedan klockan tre, då du mycket väl
+kunnat vara tillbaka. Dina ögon se så trovärdiga ut, när de ljuga som
+mest, och jag var enfaldig nog att tro dem».
+
+»Men Gustaf då —» invände jag alldeles lamslagen, — »det är ej ett
+ögonblick, som förgått sedan vi skildes, hvilket ej varit fylldt af
+längtan efter dig. Jag förmådde Cecilia att stanna längre ute, blott
+därför att jag skulle få kortare död tid härhemma».
+
+»Du öfverträffar dig själf i konsten att narras med smak», sade han
+föraktfullt. »Hade du hållit något af mig, skulle du gått direkt in i
+mitt rum, men du hade naturligtvis roligare med Cecilia. Och så har jag
+i veckor legat i den dumma inbillningen, att du längtade att se mig här
+och kommit hit tidigare än jag sagt för att förkorta din längtan. Och —
+så .. ja ... så behöfs det inte — du är ute och roar dig. Nu skall jag
+gå — Adjö med dig!»
+
+»Gå inte!» bad jag, »hvarför skall du gå? Det är mer än hjärtlöst af
+dig!»
+
+Han hånlog. »Hvart går du?» fortfor jag, då han gick mot dörren.
+
+»Till sjuksköterskorna, om du vill veta det», sade han elakt.
+
+»När kommer du tillbaka?»
+
+»Aldrig!»
+
+»Får jag komma till dig?»
+
+»Nej, det får du inte, jag har ingen lust att se dig mer».
+
+»Kanske jag dock att se dig!» brusade jag upp i harm och sorg.
+
+»Jag förbjuder dig att någonsin komma! Adjö!»
+
+Han satte hatten med en smäll på hufvudet och rusade ned för trapporna.
+
+»Gustaf!» ropade jag bedjande och böjde mig öfver trappräcket, men han
+brydde sig ej ens om att se upp.
+
+Jag satt stilla en lång stund. Detta var alltså slutet, och jag som
+gladt mig åt denna dag så utan gräns och mått! Snart började det
+göra mig ondt äfven om honom. Det var tydligt, att hans sinne också
+varit fylldt af glada förhoppningar beträffande sitt mottagande vid
+hemkomsten, och så hade det resulterat i att han funnit alla rummen öde
+och Cecilia och mig, fröjdande oss åt lifvet på egen hand. Ju mer jag
+tänkte på honom och hur han måste se det, ju mer försvann min harm, och
+jag bad Gud om hjälp att finna något sätt att göra Gustaf Fröding glad
+igen.
+
+Vid sextiden kom Cecilia ut från sitt rum.
+
+»Gustaf har redan varit här och .. ja .. och gått».
+
+»Jaså» svarade hon oberörd. »När kom han?»
+
+»Klockan tre, han hade ej beräknat, att vi då skulle vara ute».
+
+»Nämnde han, när han skulle komma tillbaka?»
+
+»Han uppgaf ingen bestämd tid», sade jag, och en tår föll ned på det
+arbete jag hade för händer.
+
+Jag vet ej, om Cecilia märkte det, vi började tala om annat, alldeles
+som om ingenting händt. Då klockan blef half sju, sade hon:
+
+»Du kanske skulle gå bort till Gustaf med en vackrare gul rosett, än
+den han fick i går. Se här, jag har fäst en säkerhetsnål i den, och ni
+kunna nog hjälpas åt att krångla fast den på hans krage».
+
+Jag grep ifrigt rosetten, kysste Cecilia många gånger och skyndade till
+sjukhuset.
+
+Varsamt stack jag först in hufvudet genom hans dörr, drog det hastigt
+tillbaka och placerade ena foten i lätt viftande på tröskeln. Jag hörde
+ett kväft skratt från bädden, hvilket gaf mig mod att slå upp dörren
+och låta mig hel och hållen komma till synes.
+
+»Hvad du har dröjt länge!» sade han. »Jag väntade, att du skulle vara
+här redan klockan sex».
+
+»Cecilia ville sy den här rosetten först», svarade jag och steg
+försiktigt närmare.
+
+»Kom hit, skall jag säga dig något!» uppmanade han och granskade mig
+genom pince-nezen.
+
+Jag lydde. »Du ser så lycklig ut, att jag vill ha ditt ansikte nära
+mitt», sade han. »Hör nu på hvad jag säger och lägg det sedan på
+minnet! Jag håller ej af dig, för att du är ...» — och han räknade upp
+några egenskaper, som han delvis fantiserat sig till, — »utan för att
+du är _världens löjligaste människa_». Jag skrattade. »Det torde för
+öfrigt vara en af de värdefullaste egenskaper en människa kan äga»,
+tillade han efter något begrundande. »Det är en annan sak, jag också
+vill säga dig», tog han ånyo vid, sedan vi gjort en liten utflykt
+i bibliska historien, »och det är, att jag helst skulle se, det du
+undveke att nyttja benämningen Gud. Du och jag mena något vida högre
+och mäktigare med det väsen vi kalla så, än hvad detta ord numera
+anger. Om det ej vore så långt och ovigt skulle jag föreslå, att du
+sade Alljaget. Jag brukar nämna honom så i mina tankar, och jag har
+funderat ut ett helt filosofiskt system, som jag en dag skall skrifva
+ned åt dig». (Han gjorde äfven så, och boken utkom sedermera under
+titeln »Jagmedvetandet»). »Det är en skymf mot den Helige Ande att ge
+honom ett förnedrande namn. Man har ej rätt att slarfva med benämningar
+och ord, betänk det! Jag vågar nästan påstå, att mycket ondt skulle
+vara ogjordt, om man ej af lättja blandat ihop begreppen. Allt skall gå
+efter system, det duger ej att handla hållningslöst, och det ges inga
+småsaker».
+
+Läkaren, iförd lång hvit linnerock inträdde. »Jag skall ej störa», sade
+han »jag ser, att herr Fröding har glädjen af en god väns sällskap».
+
+Han bugade sig artigt och aflägsnade sig.
+
+»Han tycktes i oss se David och ....»
+
+»Goliat», afbröt jag.
+
+»Nej du, Jonathan», rättade han leende. »Det är ej heller alldeles
+oriktigt. — Ibland är du mig nog tämligen likgiltig, men ibland skulle
+jag på dig kunna tilllämpa Davids ord om sin allra bästa vän. ’Kostbar
+var mig din kärlek, mera värd än kvinnokärlek’».
+
+
+
+
+När jag midsommarafton skildes från Gustaf Fröding, lofvade han att
+nästa dag klockan nio vara hemma hos oss. Redan klockan sju var jag
+färdigklädd och uppkrupen i fönsternischen för att se, när han skulle
+svänga in på Bangårdsgatan. Hur han lyckats komma förbi mitt spanande
+öga är mig oförklarligt, och jag greps af en nästan öfvernaturlig
+skräck, då han helt plötsligt lyfte mig ur den lifsfarliga ställning
+jag intog.
+
+Den dag som följde hör till de egendomligare i mitt lif. Han började
+tala med mig klockan half tio och fortsatte med korta afbrott till
+klockan elfva på kvällen. Mest rörde sig samtalet kring Pauli lära om
+rättfärdiggörelsen, men då och då vek han in på Goethe, och en gång
+förvånade och roade han mig med att midt i allt detta läsa Heidenstams
+dikt Don Juan och S:t Per.
+
+»Jag är ännu yr i hufvudet», förklarade jag för Cecilia följande
+morgon. »Hela gårdagen kändes det, som hade jag setat i en slänggunga».
+
+»Det är inte lätt att sällskapa med skalder, nu kan du få känna på»,
+skämtade hon.
+
+Cecilia hade vid mitt första besök i Uppsala berättat, att Gustaf och
+en af hans skaldevänner rätt flitigt uppvaktade en cigarrflicka; han
+hade äfven en gång tagit henne med upp på sitt rum för att visa henne
+för Cecilia och höra hennes omdöme om flickans utseende. »Det vore
+något för dig att måla», hade han sagt. Äfven inför mig hade han ett
+par gånger fört henne på tal och alltid med stor aktning. Han hade till
+och med köpt en bok till present åt henne, men efter hvad jag kunnat
+förstå, varit för lat att lämna henne den. Hon hade följt honom på
+hans eskapad till Stockholm och äfven besökt honom på ett af de sämre
+hotellen där, sedan dess hade han dock hvarken sett eller hört talas om
+henne.
+
+»Hon var grann», sade han nu en dag, »mycket grannare än du, — ja, du
+tål inte vid att jämföras med henne».
+
+»Är det då nödvändigt?» insköt jag på väg att bli förargad, men
+samtidigt ur stånd att tillbakahålla ett leende åt den uppsyn, hvarmed
+han betraktade mig.
+
+»Nej, det vore det inte, om jag ej kände olägenheten att pinas af
+samvetskval, ej blott hvar gång jag ser på en annan kvinna, utan
+äfven hvar gång jag tänker på en sådan, sedan ... ja, sedan jag helt
+plötsligt fann dig sittande bredvid mig» ...... han höll upp, och
+allvaret utväxlades i sprudlande skalkaktighet, ...... »rödhårig och
+uppnäst».
+
+»Du vet mycket väl, att jag hvarken är det ena eller det andra»,
+tillrättavisade jag, bekämpande den förtrytelse han så gärna tände i
+mitt sinne. »Hvad dina samvetskval beträffar, så äro de onödiga för
+min skull, jag menar», fortfor jag fogligt, »att det ej på något vis
+öfverensstämmer med mina önskningar att vara ett band, som gör dig
+plågsamt ofri».
+
+I Gustaf Frödings ögon lästes en misstänksam förvåning, och jag hade
+sannolikt fått smälta en synnerligen uddig sarkasm, om ej Cecilias
+inträde i rummet gifvit samtalet en annan vändning.
+
+I medio af juli skulle hon resa till en god vän, och då jag ej kunde bo
+ensam med Gustaf Fröding, beslöt jag lämna Uppsala samtidigt med henne.
+
+Hans lynne var denna tid mycket skiftande, och det ingick nästan i hans
+dagliga vanor att upplysa mig om hur litet jag i själfva verket brydde
+mig om honom. »Du är barnsligt oskyldig i fråga om erotik», förklarade
+han, »eller rättare embryotiskt ouppväckt, och jag fruktar, att du
+aldrig kan vakna. Din hand är sval, dina läppar visserligen mjuka, men
+som ett barns, du är ...»
+
+»Norrskenets dotter med en isbjörn till fader, har du själf sagt»,
+afbröt jag.
+
+Han skrattade. »Nå, hvad mig beträffar», tog han åter vid, »så är jag
+på andra sidan, utbrunnen, genomtröskad och bortslängd».
+
+Jag såg på honom och teg, det var föröfrigt ingenting att säga, ville
+han, att det skulle kännas så en stund, måste jag ju respektera det. Af
+erfarenhet visste jag, att det hade en öfvergång.
+
+»Kanske», började han ånyo, »är det en rätt förtjänstfull egenskap att
+vara så passionslös som du. — Dock hölle du mig verkligt kär, skulle
+du begå en galenskap för min skull. Du skulle bli hänsynslös och
+furieartad!»
+
+»Nå ... och du ... hur skulle du bete dig då?» frågade jag intresserad.
+Han betraktade mig en lång stund.
+
+»Det är ej alldeles otroligt, att jag skulle komma att afsky dig»,
+erkände han slutligen.
+
+En annan gång när han vid analysen af mina känslor för sig funnit dem
+totalt värdelösa, tog jag allvarligt till orda mot honom.
+
+»Det är förmätet af dig», menade jag, »att tro dig kunna intränga i
+mitt känslolif och lägga måttstock på hvad som rör sig därinne. Hur
+månne du själf skulle känna dig till mods, om en annan liksom med våld
+ville tvinga dig att omvärdera det, som finns inom dig? Mina känslor
+äro min egen egendom och ej din. Öfver dem understår du dig ej att
+befalla hvarken hit eller dit, och _våga_ dig ej att etikettera dem!
+Känn själf hur du vill för mig, det blir din sak, — och jag skall ej
+mästra dig, — men låt mig behålla mitt i fred!»
+
+Jag gick fram och tillbaka på golfvet och kände ej utan
+tillfredsställelse, hur mitt hår sprakade, då jag enligt min vana förde
+händerna igenom det. Allt ibland kastade jag en förstulen blick på
+Gustaf Fröding, som satt med sänkt hufvud.
+
+»Det du nu sagt är sant och riktigt», svarade han slutligen saktmodigt.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Hur jag skulle ta emot honom, då vi varit skilda en stund, försatte mig
+nästan alltid i spänd ängslan, sprang jag glad upp, då han inträdde,
+kunde han säga, att min glädje pinade honom, emedan den gjorde honom
+ofri, satt jag däremot oberörd, knotade han öfver att ingen brydde sig
+om honom, att han var öfverflödig hemma, att alla tröttnat på honom etc.
+
+»Du är så våldsamt måttlös», sade jag en gång, »du fordrar det
+orimligaste och jämsides med detta ingenting».
+
+»Det är sant», svarade han, »jag nöjer mig ej med mindre än en
+känsla, som kan rymma alla andra kvinnors kärlek. Ett vanligt mått
+af kvinnokärlek» — han ryckte på axlarne — »det kan vara godt nog åt
+andra, som ej förstå att begära bättre, men det är platt ingenting för
+mig. Jag skulle helst vilja ha alla kvinnor för egen del, om jag blott
+visste, hvad jag skulle göra med dem sedan».
+
+Han befann sig i sitt öfversittarstadium, och jag lyssnade med en
+ödmjukhet, som afväpnade honom.
+
+»Kanske jag en dag kan lära dig, hur man rätteligen skall älska»,
+tillade han yttermera med en uppmuntrande nick.
+
+Jag steg upp och neg.
+
+»Du är omöjlig att resonnera med», utfor han i skämtsam förtrytelse att
+ha blifvit kastad ur stämningen, »du är som ett fladdrande irrbloss,
+rätt som man ser dig dansa midt framför sig, svänger du rundt långt
+bort i fjärran. För tillfället är du mest lik ett troll, som tittar
+fram bakom en sten. Törhända vet du inte ens, hur du skall tilltala en
+man sådan som mig?»
+
+»H. H. K. — det är uttydt Hans Himmelska Klarhet», rabblade jag, »själf
+låter jag mig kallas Hennes Härlighet».
+
+»Det sista frågar jag ej alls efter», svarade han, lade med en
+oefterhärmlig åtbörd af höghet armarne i kors öfver bröstet och såg ned
+på mig.
+
+
+
+
+Så grydde den dag vi skulle resa — Gustaf lyfte mig upp i sitt knä
+och kysste mig, medan Cecilia stod bredvid. Därpå följde han oss till
+stationen, men ville ej kvarstanna, tills tåget gick, utan bjöd oss ett
+kort farväl och aflägsnade sig. Skulle väl våningen nu förefalla honom
+tom och ödslig, och skulle han månne länge framhärda i sin föresats
+att från och med vår afresa söka lefva på de femtio öre om dagen, han
+betraktade som sin normalinkomst?
+
+Vi satte oss tillrätta i kupén, och Cecilias blick hvilade så full af
+djup ömhet och förståelse på mig, att det svidande i min längtan, efter
+den vi kvarlämnat, försvann. Jag smög min hand in i hennes, och hon
+behöll den hos sig.
+
+I Stockholm vistades vi några dagar tillsammans, hvarpå jag reste till
+min intimaste vän.
+
+Från Stockholm afsände jag följande bref:
+
+                                                Stockholm juli 1897.
+
+  Du — Gustaf — Cecilia reste i morse till Grisslehamn, och jag
+  följde henne till båten, doktorn kunde ingenting göra vid henne
+  nu, tror jag, utan hon skulle komma tillbaka om en vecka eller
+  så. Det är så förfärligt folktomt tycker jag sedan jag blifvit
+  ensam. I kväll reser jag till mina landtgods för att utröna om
+  det är ännu ensligare där. Man känner sig som gäst och främling
+  bland de öfriga, då man en längre tid dvalts i ’Demiurgens
+  borg’. För att förströ mig tittar jag då och då i »Napoleon
+  och kvinnorna» och känner en hälsosam förargelse öfver karlens
+  partiskhet, som skrifvit boken, kunde jag lita på hans ord
+  skulle jag däraf dra den slutsatsen att nyckeln till Napoleons
+  framgångar var den forsande ström af erotik, som ständigt porlade
+  inom honom.
+
+  Emellertid hvad jag än tycker, så hindrar den här usla afbrutna
+  pennan mig att tala om det, den sågar på papperet.
+
+  Glöm ej fotografierna hos Osti. Jag skrifver vidare på Ö. Cecilia
+  tyckte, att — var söt. Jag tycker att du är det finaste som
+  finns, för du är fin, Gustaf, det är just hvad du är.
+
+                                                       din tillgifna
+                                                          _I. B._
+
+Till Ö. erhöll jag ett bref, däri han humoristiskt beskrifver sin
+känsla af allenahärskare och det ej alltid tillfredsställande sätt,
+hvarpå han genomför sitt 50-öres program. Omkring en vecka därefter får
+jag ånyo ett bref, och i detta söker han klargöra för mig ohållbarheten
+i mina känslor för honom samt det bankruttläge, i hvilket hans eget
+själs- och känslolif befunne sig. Han tror sig på något sätt ha skadat
+mig och ber ödmjukt om förlåtelse.
+
+Redan då var jag allt för van vid dessa hans lynneskastningar för att
+lägga dem mycket hårdt vid mig för egen del, men jag förstod, att
+känslan af skuld gent emot mig tryckte honom och att jag måste finna
+ett sätt dra ut denna plåga ur hans sjuka sinne. Samma eftermiddag
+skref jag följande bref:
+
+                                                       Ö. juli 1897.
+
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+  Jag trodde aldrig att du höll af mig annorlunda än som man
+  möjligen håller af en liten kattunge, en hundvalp eller något
+  annat oskäligt kreatur, så där »til Lyst». Om du händelsevis
+  erinrar dig det, sade jag en gång: »När du kysser mig, Gustaf,
+  gäller det inte mig Ida B—n utan hela kvinnokönet». »Åhjo»,
+  svarade du långsamt, »något för din person känner jag för
+  ögonblicket».
+
+  Jag missförstod ej detta yttrande, jag känner dig bättre än du
+  själf tror. Du har ofta sagt mig, att du vill ha alla kvinnor,
+  sedan jag lärt känna dig tycker jag ej att detta är något
+  underligt tal. Det är klart, att en är dig för litet; hur
+  impulsiv och mångsidig denna än kunde vara blir den enformig och
+  ger dig ej nödig omväxling. Skulle man än kunna skaffa dig all
+  världens kvinnokärlek, blefve den dig dock i längden för svag. Du
+  är ur stånd att känna så där särskildt för en, skulle du en gång
+  till igen kunna det, vore det kanhända ett steg nedåt; att känna
+  lika för alla är det högsta å ena sidan, då man känner som Gud
+  och det lägsta å andra sidan då man känner som Djäfvulen d. v. s.
+  det kanske är så. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+  Jag vet mycket väl hvad jag vill och lika väl, hvad jag gör trots
+  min vidtbekanta (skall vara mångomordade) oberäknelighet, det vet
+  du också, hur sjuk och utpinad du än kan vara.
+
+  Du har ej gjort mig något ondt tvärtom — behöfver ej ångra något
+  och har ingenting att be om förlåtelse för. Kunde jag förströ dig
+  en stund har jag ju gjort något godt, och du låter mig ju ej ens
+  behålla den tillfredsställelsen om du skall öda tid med att ångra
+  och sådant där.
+
+  Jag visste, hurudan du var, innan jag gick in till dig. Cecilia
+  hade ej sagt mig det, det var någon annan. Men jag höll dig
+  mycket kär, Gustaf, därför gjorde jag det. Ansvaret om det behöfs
+  något drabbar mig, ej dig.
+
+  — — — — — — — — — — — —
+
+  Brefvet har legat några dagar, vi ha nu den 23. Andjakt, åska och
+  främmande samt namnsdag i morgon. Elin, syster min, och Hugo B.
+  komma hit för att hämta mig i afton, men jag följer ej med. — — —
+  — — —
+
+  Tack för kortet, om du ändå hade skickat ett till. — —
+
+  Cecilia fick jag bref ifrån förliden lördag, hon lät kry. Jag
+  drömmer om dig nästan hvarenda natt och det är lifvadt. Krusbären
+  äro mogna så där tämligen.
+
+                                               Din tillgifna _I. B._
+
+       *       *       *       *       *
+
+                                                     Åmål aug. 1897.
+
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+  Jag kämpar en fruktlös kamp mot den hord af flugor, som svärma
+  omkring mig, och hade jag något förstånd förut, så förbrukas det
+  nu här. Jag vill allt upp till dig nu vet du, det är ej riktigt
+  naturligt att lärjungen är så långt ifrån sin mästare. Jag tyckte
+  ej om att tåget gick längre bort ifrån dig, då jag lämnade Ö. Jag
+  kom förresten hit i går kväll. — — — — —
+
+  Apropos idéer så skall du tro att K. var dyrbar. Hon förmanade
+  mig och sade, att om jag afgudar dig så, som hon antar att jag
+  gör, så tar Gud och gör något styggt med dig. — — — — — — — —
+  — »Man får ej hålla af någon, så att man ger upp sig själf och
+  glömmer att man är en individ, som måste utvecklas på fri grund»,
+  sade hon.
+
+  Jag fnyste föraktligt. Sådant där strunt! Man resonerar ej, man
+  hinner ej tänka på sig själf som individ, man mäter ej med mått,
+  du vet så här: — — — — — — Man ger lika lätt och naturligt som
+  Åmålsån lämnar sitt vatten till Vänern. Skulle man inte göra det
+  ledde det till onaturligheter. — — — — — — — Alltsammans kom
+  sig af att vi talade om lyckan och saligheten. Jag trodde, att
+  saligheten bestod i att man kunde känna tillfredsställd längtan
+  utan att det blef enformigt. S. — du känner henne nog, hon är
+  från Kr. — — — — trodde att saligheten bestod däri att man fick
+  älska något fullkomligt.
+
+  »Så-å, då kan man bli salig redan här på jorden», sade jag gladt.
+
+  »Hvem har väl något fullkomligt att älska?» undrade de.
+
+  »Det har jag och det är ej något utan någon!» (sade jag).
+
+  Det blef ganska tyst, jag vet ej hvad de andra tänkte, men K.
+  tänkte på dig. Jag menade hvad jag sade, fast det ej lönade
+  mödan att förklara det för K. Du är fullkomlig i styrka och
+  fullkomlig i svaghet, Gustaf. Du är den snällaste som finns och
+  den elakaste som finns. — Åh, Gustaf, jag ville så gärna komma
+  till dig, — — — — — — Hvar är du nu? Hvad gör du? Jag är här, gör
+  ingenting och tänker ingenting göra. D. v. s. så tillvida gör jag
+  någonting att jag längtar efter dig, och denna sysselsättning
+  kommer jag antagligen att fortsätta med. — — —
+
+  Du — åh var snäll och tala om ifall du hört något från Cecilia.
+  Du vet, att jag bor i Åmål.
+
+                                                       Din tillgifna
+                                                          _I. B._
+
+Bekanta, som besökt Gustaf Fröding i Uppsala under denna tid, berättade
+mig sedermera, att han då förefallit mycket dyster och grubblande
+samt ovårdad till sitt yttre. Hans svar på mitt bref lät dock ej ana
+detta tillstånd. Mina senaste bref hade, skref han, synts honom rätt
+förnuftiga, och han förklarade sig tämligen nöjd med de framsteg i
+lefnadsvishet jag gjort under hans ledning.
+
+Nästa bref jag skref till honom var från Västergötland och dateradt den
+21 aug. 1897.
+
+  Liksom fader Abraham drager jag från tjäll till tjäll
+  ihågkommandes dock, att det i morgon är din höga födelsedag och
+  tänkandes, att denna skrifvelse då kommer i dina händer, knäpper
+  jag i tankarne samman mina egna och ber Gud beskydda och bevara
+  ditt lif för skada, farlighet och allt ondt både till kropp och
+  själ, gods, heder och ära m. m.
+
+  Jag vet, att du ej tycker att det onda är ondt, och det kan jag
+  ungefär förstå, men jag vill i alla fall önska, att Han toge
+  bort ifrån dig sådant som till sina verkningar i detta lifvet
+  förefaller förstörande, åtminstone så länge att du en tid finge
+  erfara, hvilken njutning det är att vara frisk. Hur som helst
+  blir det som det blir, men ingen kan förbjuda en att önska och
+  ingen hindra en att hoppas, att ens begär skall kunnigt varda och
+  kanhända finna nåd inför den som makten hafver.
+
+  Jag har läst kvinnospegeln för att fullkomna mig i alla dygder
+  och bli till en ögnalust. Hur jag lyckats förbjuder min
+  blygsamhet att omtala.
+
+  I morgon — »när» — såsom skalden så målande säger — »kvällen
+  kommer och bjuder hvila» — rycker jag upp mitt tält och sadlar
+  mina åsnor samt drager mot söder till vedermödornas stad — till
+  plågans läger. Något skall man ha för sina synder och jag har
+  mitt liksom andra sitt. — — — —
+
+  Här är vackert som i paradisets lustgård och vi — MRS L. och jag
+  — äta af trädens frukt. Vi akta oss väl för sådan styggelse som
+  kunskapens eller lifvets träd utan hålla oss i stället till ett
+  blott magförstörande plommonträd. Jag tänker i morgon äta mig
+  genomsjuk till din ära.
+
+  Ja, i alla fall så .. Gud välsigne dig och gifve dig Abrahams
+  välsignelse! Jag menar det i dess fulla betydelse.
+
+                                                     din tillgifna
+                                                     _Ida Bäckmann._
+
+Bref till Gustaf Fröding från mig skrifvit den 18 okt. 1897.
+
+  Du har tilläfventyrs af tidningarne sett, att vi i bokstaflig
+  mening haft det hett om öronen härnere. Vet du det var styggt,
+  riktigt styggt alltsammans, och nu önskar jag blott att man hade
+  mycket penningar till att skaffa alla dessa husvilla mat och
+  kläder. Deras tobak brann upp och den skulle de lefva af hela
+  vintern. Naturligtvis skulle de inte tugga den, utan sälja den.
+  Jag simmar inte i medlidandets tårar, mina känslor spela ingen
+  som helst roll här, men mitt förstånd säger mig att någonting
+  måste göras. X är för lat och jag — ja, här förekommer ett af de
+  sparsamma tillfällen då jag kan säga, att jag är för ung.
+
+  En gång, då jag var alldeles rysligt ung, slog jag mig på
+  filantropi, och det blef ett bakslag, så att jag har ondt än.
+  »Bort det att du skulle låta den rättfärdige lida med den
+  orättfärdige», sade som du minns Abraham till Gud, men under det
+  jag funderar går tiden. Nå, inte för det jag vill hålla igen den
+  »Lass gehen» men det är inte oblandat löjligt att slå kana utför
+  uppskjutna företag. — Det var en stilig ordlek! —
+
+  — — — — — — — — —
+
+  Emellertid skulle jag inte ha någonting emot att några ögonblick
+  genomfaras af en sådan där varm medkänsla, som kommer en att
+  lossna i alla fogar och bringar hela ens person i kokning. Blott
+  för att känna, hur det skulle kännas. Om jag så visst kunde gråta
+  när jag ville, som jag kan låta bli, när jag inte vill. Här
+  sitter jag torrögd och du kan inte tro hur vådligt olämpligt det
+  är.
+
+  För att nu återgå till eldsvådan, så har du den för dig, om
+  du tänker dig den, sådan som du som barn tänkte dig Sodom och
+  Gomorras ömkeliga slut. Lots hustru det var jag, Lot själf fanns
+  inte, inte heller har jag minne af några englar, men väl af
+  syndiga människor, som talade med syndig tunga syndiga ord.
+
+  Du skall vara beskedlig och hälsa Cecilia, att intet ondt har
+  vederfarits mig. — — — —
+
+                                                       din tillgifna
+                                                          _I. B._
+
+  P. S. Du skall nu inte säga, att jag hoppar hit och dit i min
+  beskrifning, såvida du är rättvis kan du se att bibelcitat och
+  sådant är hämtadt ur Sodoms historia.
+
+
+
+
+Hösten 1897 förgick, och det blef vinter. I Uppsala var sig allt
+ungefär likt, och det enda som vållade mig oro, var Cecilias häntydan
+på hopade ekonomiska svårigheter. Under julferierna skulle jag som
+vanligt vistas ett par dagar hos Gustaf Fröding och Cecilia, och jag
+motsåg denna tid med en glädje, som tände lif och lust öfver allt
+omkring mig.
+
+Jag hade lofvat att tillbringa några dagar före jul med en god vän och
+skulle inträffa i Åmål först på själfva julafton. Under dessa dagar
+erhåller jag ett bref från Cecilia, däri hon säger, att hennes bror
+kommit in i en period af nedslagenhet och hade samvetskval för min
+skull. Det vore därför bäst, att jag på en tid ej besökte dem, man
+kunde aldrig förutse, hvad som då kunde hända.
+
+Bokstäfverna dansade rundt för mig, och orden de bildade, ville jag ej
+förstå.
+
+Bredvid mig stod en man från Afrika på tillfälligt besök i Sverige.
+Aldrig har jag läst djupare medkänsla i en människas blick än i hans,
+då den nu hvilade på mig. Därför betviflade jag ej heller hans ord, då
+han sedermera sade, att det blifvit hans lifs enda, stora önskan att
+kunna lindra det öde, hvartill jag dömt mig, och sådan var han, det
+kände jag, att detta syfte skulle stå för honom ända in i hans sista
+stund.
+
+Bedöfvad af hvad som händt, reste jag hem och skref nyårsafton ett bref
+till Gustaf Fröding, däri jag bönföll att få se honom. Natten till
+nyårsdagen dog min far af slaganfall, och följande dag får jag bref
+från Gustaf Fröding, att jag kunde komma till honom. Sorg hade jag
+dessa dagar ej förmått känna, något litet kunde jag nu känna glädje.
+Det dröjde ännu ett par veckor, innan jag blef i tillfälle att resa
+till Uppsala, och först när han lyfte mig upp i sitt knä och beskref,
+hur grekerna tänkte sig döden, fick mitt sinne ro att sörja min far.
+
+Gustaf Fröding fick under denna tid infallet att föra mig från den ena
+predikolokalen till den andra i hopp att låta mig känna något af den
+Helige Andes närvaro och få sorgen i mitt sinne stillad.
+
+Efter några dagars vistelse i Uppsala måste jag återvända till Skåne,
+hvilket skedde med tyngre sinne än vanligt.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Gustaf Fröding fortsatte äfven efter min afresa sina besök i kapell och
+missionshus samt skickade mig omsider nedanstående bref.
+
+                               Uppsala, Bangårdsgatan 9, 20 jan. 98.
+
+    M. K. Ida.
+
+  Härmed en uppsats om mina besök i kapellen. Jag hoppas den vinner
+  ditt gillande — äfven ogillande gillas.
+
+  Om jag var besynnerlig sist, hade det sina orsaker, men var icke
+  af ovilja mot dig ....
+
+Uppsatsen innehöll en kort jämförelse mellan statskyrkan och sekterna.
+Baptismen, säger han, tyckes i sin predikan lägga an på det praktiska
+lifvet, under det den lutherska missionen mera lägger an på den helige
+andes verkningar.
+
+Jag gjorde själf ett försök, berättar han, att känna den helige
+andes verkningar och har länge undrat, hvad som menas med »helig
+ande», men aldrig fått fullt klart för mig hvad det är. Månne det är
+sanningens ande eller renhetens eller kärlekens ande — eller menas
+därmed »lefvande kraft?» Är det månne samma lefvande kraft, som
+alltid uppträder när stora gärningar beslutas och utföras, kanske är
+skillnaden mindre än man tror mellan den lefvande kraft som med ett
+åskväders dån föll öfver apostlarne i Jerusalem, och den som fyllde den
+första revolutionens unge fransmän, när de sjungande marseilläsen och
+uppfyllda af fosterlands- och frihetskärlekens entusiasm tågade till
+gränsen att offra sitt lif för fosterlandet och friheten. Kanske har
+till och med Heinrich Heine rätt, när han kallar sig en »den helige
+andes räddare», och kanske är den helige ande tillstädes lika mycket
+vid en bal, där alla äro enade i samma stämning af att njuta och bereda
+hvarandra lycka, som vid en bönesammankomst med samma enande stämning.
+Öfver allt där lif är starkt tillstädes är måhända också det som kallas
+»helig ande» tillstädes.
+
+Efter några sympatiska ord om baptisternas sångkör klandrar han
+predikantens sökta metod att ur bröllopet i Kana läsa fram, det Kristus
+genom sin närvaro vid detta ville visa, att kommande släkters bröllop
+borde vara sådana, att han där kunde vara gäst.
+
+Han slutar med sitt intryck af söndagsskolan, så äkta Frödingskt, att
+jag måste småle.
+
+Jag känner icke söndagsskolornas beskaffenhet, säger han, och vet
+därför icke, i hvilken mån de äro lyckobringande eller ej, men det
+tycktes mig som barnen sågo allt utom lyckliga ut, hvilket ingaf mig
+en misstanke, att något för dem oändamålsenligt förefinnes i skolans
+anordning och väsen. Kanske är plågan större än nyttan af dylika
+söndagsskolor? Kanske är det något i dem af pliktskyldiga känslor
+och påtvungen tro och förtidiga spörsmål, hvilket verkar tyngande på
+bröstet och pinande på hjärnan. Möjligen hafva de något af rätt, som
+vilja lära barnen att vänja sig vid lidanden, men månne det icke finnes
+mycket påtvingadt lidande, som är onödigt.
+
+Mitt svar lydde:
+
+                                                   den 22 jan. 1898.
+
+  Den Helige Ande — Gustaf — det är Hugsvalaren, den som skall lära
+  och påminna oss allt. Jag tror ej att den är tillstädes öfverallt
+  där lif är starkt tillstädes, men däremot där det förekommer
+  styrkande och ej tröttande glädje. Föröfrigt går jag in på den
+  Helige Andes närvaro och verkan hos den första revolutionens unge
+  fransmän. Kan man bli entusiastisk för något ondt? Eljes skulle
+  jag vilja kalla den Helige Ande för entusiasm.
+
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+  Du — jag tror, att det var den Helige Ande, som öfverskyggade
+  Moses, då han bad: »Herre förlåt dem deras synd, hvarom icke
+  stryk äfven mig ut ur din bok». Men det var den ohelige Anden,
+  som dref honom att i öfvermodig stolthet slå ihjäl egyptiern.
+
+  Att du inte tycker om Moses! Jag har hållit honom synnerligen
+  kär, därför att han ibland liknat dig. Er ställning är ungefär
+  densamma, dock hoppas jag innerligt, att du får se mer än skymten
+  af det land, dit du vill föra ditt folk.
+
+  Innan jag fick ditt bref, tänkte jag skrifva och be dig om
+  förlåtelse för att jag pinade dig sista dagen. Det kom sig af att
+  jag längtade att känna något mer än det konventionella, jag menar
+  något som verkligen kommer inifrån.
+
+                                                       din tillgifna
+                                                         _Ida B—n._
+
+       *       *       *       *       *
+
+                               Uppsala, Bangårdsgatan 9, 24 jan. 98.
+
+    M. K. Ida!
+
+  Icke är jag lik Moses. Jag orkar inte. Jag kan endast säga kanske
+  om allting. Jag säger därför om dina »känslor inifrån» att det
+  kanske är bäst att icke söka känna dylika, så kanske de komma
+  af sig själfva. Föröfrigt tyckte jag att det ändå var något af
+  känslor inifrån i dig.
+
+                                                     din gode vän
+                                                   _Gustaf Fröding._
+
+
+
+
+                                                Den 5:te febr. 1898.
+
+    Käre Gustaf!
+
+  Det där om blodet står litet hvarstans i Moseböckerna och i de
+  andra böckerna med förresten.
+
+(Gustaf Frödings fråga, som jag i detta bref besvarar, härrör från ett
+föregående, däri jag kommit att nämna bibelns lära om blodets betydelse
+vid offren.)
+
+  Det som då speciellt föll mig i minnet står i 3 Mos. 17 v. 11,
+  och så har Paulus talat om det hos Ebreerna tror jag. Det är
+  vackert, inte sant?
+
+  Men Gustaf, inte ditt blod mer än det som gått. Du har ju gifvit
+  ditt blod droppe för droppe. Åh jag minns, då jag tyckte, att du
+  svettades blod.
+
+  Det är praktfullt allt det där om offret, jag har läst det
+  mycket dessa dagar. Alla folk offra ju till sina gudar. Skulle
+  man väl offra, om man ej kände, att man hade en skuld att liksom
+  godtgöra, för hvilken man väl själf var ansvarig. — — — — — — —
+  — — — Nej jag skulle ej tala om det nu, när jag gör det oredigt,
+  men jag ser Kristi lif så enkelt, sant och harmoniskt för mig och
+  så kommer jag ihåg något som Augustinus sade — nej nu glömde jag
+  det igen. David säger detsamma kortare: »Endast i Gud har min
+  själ sin ro».
+
+  Om jag är illa sjuk?
+
+  Nej för att vara sjuk, är jag mycket bra sjuk, — — — — — — — Om
+  du vore frisk, Gustaf, så — ja, så ville jag också gärna bli det.
+
+                                                       Din tillgifna
+                                                          _I. B._
+
+       *       *       *       *       *
+
+                                                — den 14 febr. 1898.
+
+  Tack för din bok, Gustaf, jag håller nu på att smälta den. I
+  lördags redan började jag läsa den. Det flöt tillsammans för mig,
+  jag skakade på hufvudkudden, lade mig tillrätta och tänkte.
+
+    Forskaan mig, mine Herrer, dog
+    for Videnskab og Videnskab,
+    for Darwin og for Spencer,
+    I vrøvler om med Lidenskab.
+
+    Jeg hænger med Beundring ved
+    Enhver navnkunnig Vismands Mund
+    Saalænge jeg har Ungdom,
+    er glad og frejdig, stærk og sund.
+    Men ligger jeg i Askehob
+    forpint og nøgen, fuld av Saar
+    forgaar mig Lysten meget snart
+    til høj Belæring for min Aand
+    jeg trænger til en Hjælper
+    der løser mig av Smertens Baand
+    en mægtig og en varsom Haand
+    der plejer mig med Lidenskab
+    og lœger mine Vunder —
+    det gjør dog ingen Videnskab.
+
+  Jag vet ej hur andra känna det, men mig föreföll din bok som det
+  kraftigaste extrakt ur dig själf jag någonsin läst. På ett par
+  ställen hade du satt litet lätta ord, men eljes måste jag läsa om
+  hvarje mening många gånger, innan jag kunde taga den till mig.
+  Det beror kanske på att min hjärna är så trött. — — — — — — — —
+
+  Jag tror att jag förstår hvad du menar, och jag kan gå in på det
+  utan att lämna min Gud. Han kan vara en sådan där högre monad,
+  som vill ge impuls åt dem som nedsjunkit i det där embryotiska
+  tillståndet. Han blir ej mindre därför.
+
+  Det är ett par saker till, som jag skall tänka på litet mer,
+  innan jag talar om dem. Jag tycker om att tänka på det som kommer
+  från dig.
+
+                                                         Din _I. B._
+
+       *       *       *       *       *
+
+                                                          Mars 1898.
+
+    Käre Gustaf!
+
+  Jag är så väldigt full af skoj, inte öfver något särskildt och
+  inte öfver något allmänt utan ändå. Jag har tänkt, att jag skulle
+  bli sublim som en af Ibsenskvinnorna, jag tycker jag känner på
+  mig, att jag har de nödiga förutsättningarne, och vill du blott
+  säga mig, hvem af dem du tycker mest om, så skall jag genast
+  ikläda mig min nya skepelse.
+
+  Jag har pinats själf och plågat andra ganska mycket sedan jag
+  sist skref till dig. Hvad vill man göra, det ligger något af
+  inkvisitorisk tortyr öfver allt då och då.
+
+  Jo, jag tänkte på hvad du skref om gudarne. Det plågade mig, att
+  de också kunde dö, och det var så tröttsamt att aldrig kunna
+  tänka sig ett slut på utvecklingen. Det blef något så jäktande
+  och rastlöst, att jag kved invärtes. Det behöfver ju ej alls vara
+  så, men jag tyckte så då. Och så tänkte jag det, att om vi äro
+  gudar, så kunna ju alla våra tankar ta lif och bilda en värld,
+  som vi själfva styra, alldeles som Gud styr denna världen, som
+  blifvit till genom hans tankeverksamhet.
+
+  Det var en härlig tanke, då jag förde den till dig, men för egen
+  del fann jag den ej så särdeles treflig. Jag tror att jag helst
+  vill gå upp i dig, jag afstår så rysligt gärna från att vara en
+  fri, skapande individ. Hur skulle jag kunna vara det? Det blefve
+  blott skoj.
+
+  — — — — — — — — — —
+
+  Är du ond nu, och tycker du att jag skrifvit dumt?
+
+  — — — — — — — —
+
+                                                         Din _I. B._
+
+
+
+
+Hos Gustaf Fröding spårade man i april månad tydliga tecken till
+försämring. Hans bref till mig voro visserligen ej orediga, men
+grubblande öfver hans egen och människosläktets orenhet och öfver vägen
+till förlossning ur synden. Han behärskades äfven af idén att vilja
+härda sig mot sig själf d. v. s. att utföra allt, som innerst var
+honom motbjudande. I följd häraf hände det stundom, att han plötsligt
+spärrade vägen för människor i stället för att låta dem passera o. d.
+
+Mitt hjärta sved för honom i allt detta, och man stod så totalt
+hjälplös ifråga om att lindra hans kval. Man betydde just ingenting mer
+för honom än ett ögonblicks förströelse, han såg förbi en mot det stora
+hela — det förtappade människosläktet.
+
+Cecilia anspeglade allt mer och mer på tillspetsade ekonomiska
+svårigheter och antydde, att hushållet inom en rätt snar framtid kanske
+måste upplösas.
+
+Min vän i Afrika skref regelbundet, och hans bref beredde mig stor
+glädje. Han delade troget mina bekymmer för Gustaf Fröding, dock trots
+de ansatser han gjorde att dölja det, förstod jag dock, att han blott
+sörjde öfver min sorg och att Fröding ej intresserade honom annat än
+i den mån det rörde mig personligen. Detta var visserligen naturligt
+från hans ståndpunkt, men berörde mig icke desto mindre stundom ganska
+pinsamt, andra ögonblick åter då underrättelserna från Uppsala sargade
+sönder allt, som ville leka inom mig, stal jag mig till ett temporärt
+skydd i styrkan af hans osjälfviska känsla för mig.
+
+       *       *       *       *       *
+
+En tid förflöt. Gustaf Fröding hade nu kommit därhän, att han i akt och
+mening att härda sig mot svindel promenerade på fönsterblecken till
+tredje våningen. Äfven tvang honom hans experimentmani till hvarjehanda
+andra vågstycken.
+
+I början på juni reste jag till Uppsala, och Cecilia hade då redan fört
+honom till Akademiska sjukhuset. Sista dagen af min vistelse i Uppsala
+träffade jag honom.
+
+»Ser du», sade han, och blicken var så full af kval, att jag
+krampaktigt måste hålla mig fast i hela min känsla för honom för att
+kunna möta den med ett leende — »det är så med oss människor, att vi
+nog alla gå med Nessosskjortan på oss, fast många ej bära den närmast
+kroppen som jag — och kanske ibland du. — Man vill bli kvitt lifvet,
+men man har ej mod att ta steget ut. Jag är feg .... Jag törs själf ej
+döda mig, jag vill vältra ansvaret på en annan. För någon tid sedan
+gick jag på gatan. Framför mig såg jag två spensliga ynglingar och vid
+sidan af dessa en stor, stark man, som suttit i fängelse, därför att
+han råkat slå ihjäl en människa. Alla dessa önskade påtagligen gå i
+fred; min önskan var också att ej ofreda dem. Men hvarför handla enligt
+sin önskan, då man äger makt att handla emot den? Jag måttade ett slag
+åt en af dem, men tänkte i nästa ögonblick: ’Han är för klent byggd för
+att våga slå igen. Jag skall smyga mig bakom den jag är mest rädd för
+och ge den slaget, därigenom uppnår jag en större seger för mig själf’.
+Jag gjorde så och dunkade till honom rätt kraftigt. Han vände sig om,
+lyfte på hatten och — smålog.
+
+Det var en tvåfaldigt brottslig handling jag begick, utom det att jag
+störde honom. Jag närde, det förstår jag nu, den hemliga önskan, att
+han skulle döda mig ... — som det är ett brott att ej ha tålamod med
+lifvet, ha vi där det första — därtill ville jag fresta honom att
+föröfva illgärningen — där kommer det andra. Han räddade sig och mig —
+kanske genom den dystra erinringen, att han en gång förut i hastigt mod
+dödat».
+
+Han skrattade ett af sina tysta bittra skratt.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Från Uppsala reste jag till Åmål, och mottog där några bref från Gustaf
+Fröding. De voro hållna i lugnare ton, men rörde sig alltjämt om
+spörsmålet godt och ondt. Ett af dem besvarade jag sålunda.
+
+                                                   Den 13 juli 1898.
+
+  Jag fick ditt bref hit i går — tack! — — — — —
+
+  Jag menade sist det, att Gud som du vet, skapade oss goda — »Han
+  såg på det han gjorde och si det var allt ganska godt». Det onda
+  fanns i världen före oss, men ej som ett frö, hvilket växte af
+  sig själf, utan som en kraft hvilken kunde ingjutas hos hvarje
+  individ särskildt. — — —
+
+  Jag kommer väl till större klarhet sedan, då jag orkar tänka mera
+  sammanhängande. Må den kraft, som verkar helande öfverskygga dig,
+  det blir, uttryckt på gammalt manér: Gud välsigne dig — —. Inte
+  tror jag just det hjälper det jag ber, jag har ingen anledning
+  att stå väl den här tiden.
+
+                                                         din _I. B._
+
+I slutet af aug. reste jag ned till Skåne och erhöll en kort tid
+därefter bref från Cecilia, däri hon delger mig, att hennes tillgångar
+voro uttömda och att hon, om pängar ej kunde anskaffas, såge sig
+nödsakad att lämna Gustaf åt — annat håll.
+
+Efter en lång promenad längs hafsstranden skref jag till en god vän
+och meddelade innehållet i Cecilias bref. Per omgående fick jag en
+penningsumma och en förmaning att ej vara orolig, hon hade vidtalat
+några af sina vänner att lämna tillfälligt understöd.
+
+Då jag om ett par dagar höll dessa människors gåfvor i mina händer —
+gåfvor till Gustaf Fröding från personer jag aldrig sett och aldrig
+kunde vedergälla, kände jag mig böjd som under ett järnok. Snart skulle
+de tröttna att ge, kanske skulle jag då behöfva vända mig till andra,
+och — värst af allt — jag komme att få bära ansvaret för hur dessa
+medel användes. Tanken på olikheten i ens syn på penningen frampressade
+kallsvetten på min panna.
+
+Jag satt och tänkte, tills kvällen föll på, jag tänkte hela den långa
+natten igenom, och klockan tolf följande dag lade jag två bref på
+posten. Det ena med penningar till Cecilia jämte löftet om ytterligare
+penninghjälp, det andra till Afrika, och i hvilket jag kastade all min
+ekonomiska sorg på axlar, som voro villiga att bära den samt lofvade å
+min sida att för alltid flytta ned till detta fjärran land.
+
+
+
+
+Så snart jag kunde, delgaf jag Cecilia, att jag beslutat flytta ned
+till Afrika för alltid. Hon visade ingen öfverraskning och sade sig
+vilja under höstens lopp komma till Skåne för att besöka mig och några
+släktingar.
+
+Gustaf Fröding gick i grubbel öfver sin ställning till det onda inom
+sig och till världens synder. I början af september skickade han mig
+några bekännelser rörande könsfrågan, och hvilka han omedelbart därpå
+införde i en del tidningar. Han undrade, om dessa bekännelser gjorde
+mig sorg, och jag svarade honom med följande bref.
+
+                                                   den 11 sept. 1898
+
+    Käre Gustaf!
+
+  Tack för det du sände mig.
+
+  Det fanns ögonblick, då jag önskade, att du hade någon som kunde
+  skydda dig mot dig själf. Åh, Gustaf hvilka lidanden, hvilka,
+  hårda orättvisa beskyllningar drar du ej öfver dig själf! Dock
+  hvar och en personlighet måste gå sin egen väg och göra hvad han
+  anser rätt och riktigt. — — — — jag tänkte på Arnold Winkelried
+  hur han också blottade sitt bröst och lika modigt som du samlade
+  spjutspetsarne och tryckte dem in i sin kropp för att bana väg åt
+  de sina genom fiendernas led. Så är jag glad åt att Gud känner
+  dig bättre än du själf och att han kan skydda dig för att
+  stenas, om han ser, att du ej absolut behöfver det. Du — vet du
+  hvad jag var så glad åt trots allt? Jo, att du aflade din ödmjuka
+  bekännelse med en värdighet, som visade att människan ej blott
+  är skapad af jordens stoft, utan att Guds heliga ande finns hos
+  henne.
+
+  — — — — — — Hälsa Cecilia
+
+                                                         din _I. B._
+
+Per omgående skickade han mig några utkast han gjort öfver förhållandet
+mellan godt och ondt. Min mening därom gaf jag honom väl knappast genom
+följande bref, men däremot kanske de tankar det väckte till lif hos mig.
+
+                                                   den 14 sept. 1898
+
+    Käre Gustaf!
+
+  Det där om könsfrågan ligger jag litet utanför dels på grund af
+  min uppfostran och dels i följd af min natur. Är den så viktig
+  för alla? — — — —
+
+  Frågan om godt och ondt tar däremot hela mitt intresse. Vet du,
+  att emellan det att jag ej liksom Job förbannat min födelsestund,
+  kan det komma öfver mig en slags tjusning att jag kommit till med
+  alla dessa möjligheter till utveckling och med mitt öde i mina
+  egna händer. Det var ett slugt drag af Gud att ge oss fri vilja,
+  enär ansvaret hindrar den medvetne att begå öfverilningar. Och så
+  detta att han förstår allt och därför förlåter allt gör det lätt
+  för mig, om jag råkar komma ihåg det under tyngden. — — — — (Det
+  var egentligen denna enda mening jag ville att han skulle ta till
+  sig, fast jag ej vågade säga den i direkt hänvändelse.)
+
+  Det jag stannade för i skapelsehistorien var att Gud tog kvinnan
+  ur mannens hjärta och att första afsikten därmed var att hon
+  skulle vara honom till en hjälp. Jag hade aldrig förr tänkt på
+  att förbindelsen mellan man och kvinna var så innerlig — — — — —
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+  Du — detta gör ju äktenskapet obeskrifligt heligt inte sant?
+  Hvarför vill då Paulus att man hellre skall vara ogift, — — — —
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — Det kom öfver mig en sådan
+  önskan att du kunde träffa någon kvinna, som liksom vore tagen
+  ur ditt hjärta och som kunde vara dig till hjälp. Då skulle du
+  kanske finna ro. Jag reste långt bort, jag kan nog önska det, men
+  ännu kan jag ej se det. — — — — — — — —
+
+                                                         din _I. B._
+
+Cecilia besökte mig i medio af november, tillbringade några dagar hos
+släktingar och återvände därpå till mig. För att Gustaf Fröding ej
+skulle känna sig ensam under hennes Skånevistelse skref jag mycket
+ofta till honom och skildrade mig som värdinna för Cecilia. En af hans
+beundrare i Lund hade med Cecilia skickat honom en bok om Dante, och
+med anledning af mina egna studier i detta exemplar skref jag följande:
+
+                                                    den 27 nov. 1898
+
+    Käre Gustaf!
+
+  Cecilia är här, men vill resa. Jag grät först publikt, men det
+  hjälpte inte, nu gråter jag privat för jag kan inte låta bli,
+  det är så förfärligt att tänka sig ensam här sedan hon rest.
+
+  Jag läser Dante — den Dante som du fått af W — och det var mig
+  ett öfverlif att känna kärlek. — — — — — — Jag undrade, när jag
+  läste det, hur jag skulle känna det, om du kände så för mig, men
+  jag tror ej att jag skulle kunna låta bli att skratta. Det är
+  löjligt att som Dante inte kunna sofva (af bara kärlek) utan irra
+  omkring som en fridlös ande och känna lokalt ondt i bröstet för
+  en annans skull, då denna andra har det bra.
+
+  Jag har nog varit vaken för din skull mången natt, — — — — — —
+  men då har du varit sjuk, eljes kan jag inte känna igen ett enda
+  symptom. Kärleken skall väl kännas på samma sätt hos en man som
+  hos en kvinna. Tänk om du skulle ha rätt i att jag aldrig känt
+  kärleken.
+
+  Cecilia hälsar dig — hon har kommit ned nu. Jag hälsar dig också.
+  — — — — —
+
+                                                         din _I. B._
+
+Det kändes tungt, då Cecilia måste resa, ehuru jag nogsamt insåg, att
+hennes plats var i Uppsala hos sin bror. Afskedet grep äfven henne.
+»Du bör gifvetvis stanna hos de dina öfver juldagarne», sade hon, »men
+sedan kommer du ju till Uppsala. Du får själf säga Gustaf det som rör
+dig .... och .... Afrika, jag vill ej göra det», tillade hon som svar
+på en fråga jag aldrig skulle kunnat framställa.
+
+Jag ryste till och vände mig bort. Det måste ju ske en gång, men ännu
+var det några veckor dit, och den stunden förmådde jag ej tänka mig,
+förr än den kom.
+
+Om några ögonblick var mitt hjärta åter stilla, och det ansikte
+jag lyfte mot Cecilia blott prägladt af sorg öfver den tillfälliga
+skilsmässan från henne.
+
+
+
+
+Det blef jul, efter beräkning min sista i föräldrahemmet. Ingen
+gjorde någon antydan härom, och själf vidrörde jag aldrig ämnet. En
+dag fann jag likväl min mor studerande Afrikas karta, och när hon
+glädjestrålande utpekade den trakt, där jag skulle bo, sade jag med en
+klang af förebråelse i rösten: »Det blir många tusentals mil af land
+och vatten, som då skilja mig från er».
+
+»Ja», svarade hon, »men — också från honom».
+
+Från Cecilia hade jag haft bref julafton och ämnade resa till Uppsala
+nyårsdagen. Den 27:de dec. vaknade jag tidigt på morgonen af en
+olidlig ångest och bäfvade för hvad dagen skulle bringa mig. Redan vid
+åttatiden medförde posten ett bref från Cecilia, hvilket meddelade,
+det Gustaf Frödings tillstånd blifvit så förvärradt, att hon sett sig
+nödsakad att föregående dag frakta honom till hospitalet. Hon hade
+lyckats erhålla friplats åt honom där och tillfogade, att han komme i
+åtnjutande af den bästa vård, som någonstädes stode honom till buds.
+
+Det var, som skulle jag infångats i ett nät af kval och sänkas allt
+djupare och djupare i bubblande mörker. Jag brottades med min hjärna
+för att bringa den till tystnad, men förgäfves — bilderna af honom och
+hans nuvarande omgifning skreko gällt emot mig, och jag kände mig som
+en fördömd bland de fördömda ... Han hade fått friplats, skref Cecilia,
+utan tvifvel för att uppmuntra mig med en ljusning i de ekonomiska
+bekymren .... det var för sent nu — — —
+
+Ett ljusskimmer skar plötsligt genom mörkret — tanken på den man, hvars
+ömhet för mig tycktes stark nog till och med att unna mig döden, då han
+insåg, att jag ej förmådde lefva, banade sig fram till mitt hjärta och
+tände lifvet på nytt. — De sista raderna i hans senaste bref skötos
+fram som i eldskrift: »God bye darling, if an honnest will goes for
+anything at all, it shall not be for very long». Kanske är han snart
+här för att frälsa mig ur denna vånda, tänkte jag, och med hvilken
+glädje och tacksamhet skall jag ej följa honom!
+
+En timma därefter erhöll jag ett telegrafbud med underrättelse från
+Afrika.
+
+»Han är redan här!» trodde jag i ett slags jubel.
+
+»Han är död — har dött af sumpfeber», meddelade man.
+
+Jag stelnade, och mitt medvetande förflyttades liksom utanför mig —
+allt som händt föreföll mig med ens naturligt och väntadt, det enda
+obegripliga var, att jag lefde. Då man ville förmå mig att tala, kunde
+jag därför blott säga: »Slå ihjäl mig!»
+
+Efter nyårsdagen reste jag till Cecilia. När mitt hufvud hvilade i
+hennes knä, fann jag en smula lindring; ingens hand var som hennes och
+ingens stämma så rogifvande. Med fin instinkt hade hon låtit mig flytta
+in i sin brors rum och satt nu vid min bädd, som hon förut suttit vid
+hans. Hon skaffade mig den starkaste dosis sömnmedel, som var möjlig
+att uppbringa, och omsider lyckades jag falla i några timmars dvala.
+
+Anande, att den största trösten för mig vore att se honom, beställde
+hon en släde och följde mig till hospitalet.
+
+Massiva dörrar, tunga lås, rasslandet af nycklar, dystra trappor, och
+en atmosfer af hemskhet var det intryck, i hvilket jag släpade mig
+fram. Cecilia gick först in genom den dörr man öppnade — jag lutade
+mig mot dörrposten. Om några minuter kallade hon mig till sig. Jag tog
+ett par steg framåt — gallerfönstret förskräckte mig och fastnaglade
+mina steg. Men närmare måste jag — och där — i en bädd midt på golfvet
+— alldeles som om han stått lik — låg någon, som jag förstod skulle
+vara Gustaf Fröding. Hans ansikte var blåblekt och liflöst, jag såg,
+hur hans händer rörde sig, men blicken var borta. Vettskrämd ville jag
+vända, dock dref mig min längtan oemotståndligt framåt. Slutligen föllo
+hans ögon på mig, och omkring hans mun lekte skuggan af ett leende. Jag
+smög min hand in i hans, och han omslöt mina fingrar.
+
+»Jag är här hos dig ett par ögonblick», hviskade jag.
+
+»Ja, det ser nästan så ut, du», sade han, och de skälfvande läpparne
+ville ännu en gång småle.
+
+Cecilia stod ett stycke ifrån oss i samtal med en vårdare. Gustaf reste
+upp hufvudet och hviskade: »Lilla Ida Bäckmann, kan du ej slå ihjäl
+mig!»
+
+»Nej, men kan du inte slå ihjäl mig!» hviskade jag tillbaka.
+
+»Jag försökte döda mig på vägen hit», fortfor han, »jag reste mig upp
+i droskan och tänkte kasta mig baklänges ur den, men var för sen i
+vändningarne, man fattade mig om armarne och höll mig fast, sedermera
+har jag pröfvat att slå hufvudet mot väggen, så att det skulle spricka,
+men jag har ej tillräcklig kraft — kanske kunde det lyckas, om jag
+finge stå på en byrå, och slunga mig mot väggen».
+
+»Gör inte det!» bad jag, men rösten kväfde mig, och jag kände mig sakna
+rätt att säga någonting.
+
+»Jag bor i ditt rum och läser dina böcker», fortfor jag efter några
+ögonblick.
+
+»Du skall läsa bibeln och Heine — jag skickade dig i höstas Nya
+testamentet, har du det hos dig, eljes står en fullständig bibel i
+bokhyllan».
+
+Cecilia vinkade åt mig, att vi skulle gå, hon märkte törhända, att jag
+knappast förmådde hålla mig upprätt. Jag böjde mig ned och såg in i
+hans ansikte — vi logo mot hvarandra i hopplös dödslängtan, och stödd
+af Cecilia nådde jag släden.
+
+— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+Någon tid därefter lämnade jag Sverige och reste omsider till Afrika.
+
+
+
+
+II.
+
+
+
+
+Innan jag lämnade Sverige, hade Cecilia lofvat gifva mig underrättelser
+om Gustaf Frödings tillstånd, i den mån hon själf erhöll dylika, och
+detta löfte höll hon oryggligt.
+
+Hans tillstånd var som förra gången, säger hon i juni. De få nu
+vaka öfver honom dag och natt, hvilket de en tid ej behöfde. Detta
+vakande såg han nog synnerligen ogärna, men under förhanden varande
+omständigheter, kunde det ej underlåtas.
+
+I augusti fick jag underrättelse, att han var alldeles oredig; vid
+ett besök, min sagesman aflagt, hade han talat utan afbrott samt
+osammanhängande och ej känt igen sin omgifning.
+
+Cecilia tycktes frukta för min säkerhet i Sydafrika, där stämningen
+då var ganska upphetsad genom det hotande kriget mellan England och
+Transvaal, och förmanade mig enträget att ej ge mig ut i fältslag och
+ej låta skjuta ihjäl mig.
+
+Kriget och oroligheter i samband därmed kostade åtskilliga af mina
+sidokamrater lifvet, men själf gick jag skottfri och återvände omsider
+till Sverige.
+
+Gustaf Frödings tillstånd var ungefär oförändradt med växlingar af
+sämre och bättre perioder. Cecilia hade flyttat från Uppsala och
+bosatte sig först i Sigtuna, sedan i Tumba och slutligen i Södertelge.
+Vid min återkomst från Afrika fick jag mitt skolarbete förlagdt till
+Stockholm, hvilket gaf mig fördelen att nästan hvarje vecka kunna
+tillbringa någon dag med Cecilia.
+
+Min önskan att se Gustaf Fröding kunde ej bifallas, han själf motsatte
+sig mitt besök, sade man. Någon gång skall han väl ändra sig, tänkte
+jag och afvaktade tåligt tiden. Emellertid hade jag, utestängd från
+honom, ingen användning för mina ferier i Sverige, utan tillbringade
+dem merendels utomlands. Jag hade hört, att han läste tidningar, och
+omsider vaknade jag för tanken att genom dessa nå honom. Cecilia
+gillade min plan, och jag träffade aftal med redaktör v. Z. att lämna
+korrespondenser till Dagens Nyheter.
+
+Det blef min största fröjd att skrifva dessa. Jag visste, hvad han
+skulle tänka vid nästan hvarje ord och såg leendet kring hans läppar,
+då han upptäckte, hur glädjen i mig ej var död, utan glittrade lika
+frisk som förr, blott jag kom till tals med honom. Jag reste, dit jag
+anade, att det roade honom och såg situationer och förhållanden i det
+ljus, att de verkade upplifvande, utan att därvid förlora något af den
+vederhäftighet han kräfde.
+
+Så förgingo ett par år. Cecilia besökte honom då och då, och hennes
+återkomst från dessa Uppsalafärder försatte mig alltid i spänning. Hon
+tycktes mig aldrig vackrare, än när hon steg ur kupén och räckte mig
+den hand, hvarmed hon kanske blott för några timmar sedan tryckt sin
+brors. Däremot var jag nästan sjukligt rädd, att hon skulle börja tala
+om honom, och för att förhindra det framkastade jag ifrigt en mängd
+frågor om annat. — Kanske närde jag ett hemligt hopp, att hon skulle
+bringa mig budet det min förvisning var upphäfd och fruktade för den
+stund, då detta måste ryckas upp ur mitt hjärta — kanske marterade det
+mig äfven att få underrättelser från honom i andra hand —. När hon
+lagt sig till ro på hotellrummet, hvarken kunde eller ville jag längre
+hindra henne att tala, och så småningom upphörde orden att falla som
+piskrapp.
+
+
+
+
+Våren 1902 beslöt jag att resa till Ryssland. Om detta land hade Gustaf
+Fröding nästan ingenting läst, och dessutom visste jag, att han önskade
+höra Tolstoys åsikt i frågor, öfver hvilka han själf länge grubblat.
+Cecilia hade blifvit kroppsligt klen, och detta bidrog utan tvifvel
+till hennes motvilja för denna färd. »Man hör så mycket afskräckande
+därifrån», sade hon, »och dessutom kan jag ej förglömma, det min
+farfar aldrig kunde säga ’ryssen’, utan att det alltid måste heta ’den
+förbannade ryssen’».
+
+Vi skrattade, och hvad hon än ytterligare kände af ängslan, lade hon
+den dock aldrig mer i dagen, sedan hon märkt, att min håg stod att resa
+just dit.
+
+Då jag vistats i Ryssland någon månad, får jag ett bref från Cecilia,
+däri hon uttalar sin sorg öfver att under dessa år ej ha lyckats
+förskaffa mig tillåtelse att se Gustaf Fröding; hon skulle göra ännu
+ett försök, skref hon, men förmådde därefter ej mer.
+
+Brefvet grep mig djupt. Jag hade aldrig med ett ord beklagat mig,
+och hon aldrig fällt något yttrande, hvaraf jag kunnat ana, att min
+situation pinade henne. Jag hade antagit, att hon fordrade, att jag
+stilla skulle foga mig i hvad som tillsvidare ej kunde ändras. Hennes
+sjukdom, det förstod jag, hade nu tärt på hennes nerver och urståndsatt
+henne att dölja sin medkänsla för mig.
+
+Så snart jag blef herre öfver min rörelse, skref jag och bad henne ej
+lägga på sinnet, att Gustaf vägrade se mig. Jag hade ej tänkt mig det
+som hennes skyldighet att utverka hans samtycke att låta mig besöka
+honom. Den omsorgen skulle jag ta i egna händer, och kanske skulle jag
+en dag lyckas bli insläppt.
+
+Det dröjde ej heller många månader, innan jag stod vid det åtrådda
+målet. En bekant lyckades intressera hospitalsläkaren doktor K.
+för mig, och efter en del underhandlingar reste jag till Uppsala,
+medförande en bok från Cecilia till hennes bror. Nämnde läkare var den
+dagen jourhafvande, och utan att på förhand underrätta Gustaf Fröding
+infördes jag i hans rum.
+
+Då dörren stängts bakom mig, såg jag genom de vågor af ängslan
+och fröjd, hvilka kastade mig upp och ned som ett flarn, blott en
+jättegestalt med yfvigt hvitt hår och böljande hvitt skägg. Han satt
+i sängen med korslagda ben och händerna hopknäppta i knät. Hans blick
+flammade till, då han varseblef mig, han slöt ögonen under en sekund
+och fäste dem åter på mig i undran, glädje och misstänksamhet.
+
+»Är du lefvande — ja, är du också blott en syn, så kom fram till mig!»
+bad han.
+
+Jag lydde darrande. »Jag skulle hälsa från Cecilia och lämna dig den
+här boken», sade jag, nästan stupande öfver orden, samt räckte honom
+Troels Lunds Livsbelysningar.
+
+Han smålog. »Tänk, du har ju rent af ett ärende», sade han med en
+skämtsam klang i rösten, »och det från Cecilia».
+
+»Ja», svarade jag tonlöst, men därmed var det också slut med min
+själfbehärskning, jag kröp upp i en närstående soffa och gömde mitt
+ansikte i händerna.
+
+En stund var det alldeles tyst i rummet. »Det är ju du lifslefvande
+lilla norrsken?» frågade han därpå sakta.
+
+»Lifslefvande», bedyrade jag och såg försiktigt på honom genom
+fingrarne.
+
+»Hvarför sitter du då så hopkrupen därborta?» fortfor han.
+
+»För det jag trodde, att du i vrede öfver min dristighet förvandlat
+dig till necken och ville skrämma mig ut ur rummet», skämtade jag med
+återvunnen jämnvikt.
+
+Han skrattade muntert, och jag gick fram till honom.
+
+»Dina händer skälfva ju lika våldsamt, som då vi skildes», sade han
+vekt. »Ha de kanhända darrat hela tiden?»
+
+»Mer och mindre», bekräftade jag, så sorgmodigt jag kunde i all den
+glädje, hvarmed den närvarande situationen fyllde och omspann mig.
+
+»Det var längesedan, jag kunde hålla i någons hand, utan att därvid
+förnimma på en gång fruktan och äckel», fortfor han. »Människorna ha
+synts mig som höljda i slem och krälande om hvarandra i en stinkande
+pöl. Vid beröringen har jag klibbat vid dem och de vid mig och att se
+dem, vare sig i verkligheten eller i syner, vållar mig stor vånda».
+
+I hans stämma förtonade ett kval så brännande, att mina ögon började
+svida.
+
+»Blir din pina kanske för ögonblicket något mindre, om jag nu lämnar
+dig?» frågade jag med kväfd röst och reste mig upp för att gå.
+
+Han betraktade mig forskande. »Är du rädd att stanna, skall jag
+ej kvarhålla dig», sade han. »Eljes vill jag säga, att jag har en
+sensation af torr, ren hafssand, då du sitter bredvid mig; det torde ej
+vara omöjligt, att denna känsla småningom vidgas till att omfatta hela
+mänskligheten, och kanske slippa vi slutligen att vämjas vid hvarandra
+den och jag. — Hafssand är, ser du, det renaste, som finns, den kommer
+ur berget, sköljes af vågen och torkas af solen».
+
+Han såg mig in i ögonen, och hans uppsyn ljusnade.
+
+»Det är därför, det ständigt leker och glittrar kring dig», fortfor
+han. »Man hör på rytmen, hur bergens, hafvens och solens andar dansa i
+hvarje din rörelse».
+
+»Han diktar», tänkte jag jublande. »Hvem vet, om ej kanske här i
+afskildheten hans mäktigaste skapelser mognat inom honom och nu blott
+afvakta tillfälle att ta synlig form?»
+
+»Hvarför har du ej tillåtit mig att besöka dig?» frågade jag.
+
+»Tillåtit», upprepade han, »Jag har ju väntat dig hela tiden och bedt
+till gudarne, att du skulle komma. Men på mitt ord kunde du ej slippa
+in, jag förmår ej göra dig annat än ondt — till det goda jag vill göra
+dig, är jag vanmäktig. Är din känsla nog stark, skapar den sig själf
+utvägar, resonerade jag, och då vågar jag ta emot dig, då går det i din
+kraft».
+
+Det föll som fjäll från mina ögon — hela hans handlingssätt blef med
+ens klart för mig, och i outsäglig lycka knäppte jag mina händer om
+hans.
+
+»Dock hade jag ej väntat dig genom dörren», fortfor han skälmaktigt,
+»nej inflygande genom fönstret eller nedflaxande genom skorstenen — det
+är den väg man afvaktar en sådan som dig».
+
+Jag gick fram till kakelugnen. »Godt jag ser, att du åtminstone i någon
+mån velat underlätta det för mig», sade jag tillfredsställd, »du har
+behållit spjellet öppet».
+
+Vi öfvergingo därpå att tala om de studier, jag gjort i Heines
+diktning. För närvarande fann han gycklet hos denne författare en smula
+poserande; jag måste försöka med Swineburn, äfven han gäckades, men
+genom gäckeriet gick en snyftning af medkänsla.
+
+En blick på klockan visade, att jag måste gå — det dugde ej att vara
+ohörsam, om jag skulle våga hoppas att få återvända. En glimt af
+misstänksamhet sköt fram ur hans ögon, då jag kontrollerade tiden,
+därpå sänkte han hufvudet mot bröstet, och jag måste vira hans skägg
+kring mina fingrar för att förmå honom att småleende se på mig.
+
+»När kommer du tillbaka?» frågade han.
+
+»I morgon med Cecilia, om hon och du tillåta», svarade jag.
+
+»Du kan komma en stund äfven i afton, om du vill», sade han. »Tag
+Swineburn med dig, så läsa vi Erotion».
+
+Jag kunde knappt tala för glädje, då jag kom ned och skulle redogöra
+för mina bekanta, hur besöket aflupit, och läkarne funno, att det
+betydligt upplifvat honom.
+
+Gustaf Fröding vidrörde ej heller vid vårt nästa sammanträffande min
+resa till Afrika, och hvad som vållat denna. Det var, som hade knappast
+fyra dagar och ej öfver fyra år förflutit, sedan vi skildes, och som
+hade det längsta afståndet oss emellan blott varit Uppsala-Stockholm.
+
+Då Cecilia ankom, deltog hon lifligt i min glädje. Vi stannade ett par
+dagar i Uppsala, och som hon sista dagen var för trött att medfölja
+till hospitalet, tillbringade jag den förmiddagen ensam med Gustaf
+Fröding.
+
+Det kändes litet svårt att säga honom farväl, och jag gömde mitt
+ansikte i hans långa skägg, för att han ej skulle se, hur omöjligt det
+nu var för mig att småle mot honom. Hvem vet, man kunde ju ännu en gång
+utestänga mig ...
+
+Han strök sakta mitt hår. »Nästa vecka är du här igen och .......»
+
+»Du ser väl till, att skorstensvägen då är klar», afbröt jag och lyfte
+med ett leende mitt ansikte mot honom.
+
+»Jag måste, om jag ej vill riskera att få kakelugnen öfver mig»,
+skämtade han, och det nyss allvarstyngda ansiktet tindrade af
+skalkaktighet.
+
+Det var uppgjort, att jag skulle möta Cecilia vid stationen; hon var
+redan före mig där och inne i kupén, och för första gången i mitt
+lif glömde jag att känna samvetsagg öfver att ha förorsakat henne
+irritation. Då vi passerade hospitalet, förmådde jag ej återhålla mina
+tårar, och hon drog mig sakta intill sig.
+
+»Åh, visst är jag bara glad», snyftade jag, då hon uttryckte sin
+förvåning öfver att jag nu kunde gråta, »men jag har ju sedan ett par
+dagar left mig in med Gustaf och hans sätt att se tillvaron och ....
+ja, .. ännu har jag litet svårt att öfvervinna det underliga att bli
+utsläppt i en värld, där alla äro honom så helt olika. Jag står nästan
+främmande för det, som nyss var mig bekant, och människorna deras
+tal och deras syn på tingen, gör mig så beklämd, att det knappast är
+möjligt att uthärda det».
+
+Hon tröstade mig ömt, och jag lyckades tämligen snart behärska min
+sinnerörelse, men intrycket, som föranledde den, har aldrig kunnat dö.
+
+
+
+
+Den följande tiden besökte jag honom regelbundet hvarje lördag och
+söndag. »Det är en melodi, som alltjämt sjunger i mig», sade han
+en dag. »Den rör sig om skaparens ord till hvarje föremål i dess
+skapelsestund. Till granitklippan hör jag honom säga: ’Stå — grå — stå
+— grå —’. Det är en hel följd af rytmer, men ännu kan jag ej träffa
+orden till dem. Längre fram blir jag säkert friskare och då — kanske».
+
+»Hör du honom också tala till skogen?» frågade jag.
+
+»Ja, till björkarne och tallarne».
+
+»Jag längtar att få höra den dikten färdig».
+
+Han log svårmodigt. »Färdig blir aldrig en dikt med mig som diktare.
+— Ovännen sår ogräs bland hvetet — med andra ord, den blir uppblandad
+med skryt, skrymteri och falskhet. Jag skall anskaffa mina egna dikter
+och genomtröska dem med själfanklagelsens slaga, när detta är gjort,
+skall du få se, hur mycket äkta som återstår. Törhända blott ett
+sönderbråkadt skelett, från hvilket man helst vänder bort tanken och
+blicken».
+
+»Hvilken nytta afser du med detta förfaringssätt?» återtog jag.
+
+»Att en gång bli den rätte mannen för det rätta ordet», svarade han.
+
+Mitt hjärta slog af obändig fröjd. Hoppet lefde alltså ännu i
+hans själ, trots det tungsinne, som behärskade den, och med hoppet
+obegränsade möjligheter till hans drömmars fullbordan.
+
+»Jag har ofta lyckovisioner om klippor», fortfor han. »Det ligger något
+förtroendefullt öfver granitklippan. Man kan stödja sig mot den utan
+risk att falla; människorna äro däremot oberäkneliga, det finns ingen
+man kan lita sig till».
+
+»Du har mig», sade jag.
+
+Han smålog vemodigt. »Du är skaldens svala marmortrappa, lutad mot dig
+drömmer och diktar han».
+
+»Är då ej marmorn lika oryggligt säker som graniten?» frågade jag.
+
+»Ej trappan som klippan; en skärfva kan brytas ur, den lossar i fogarne
+— man störtar ned och fördärfvas».
+
+»Frammanar du nu ej en möjlighet utan realitetsbas?» invände jag.
+
+»Nej, men ett fall på millionen, och det kan bli mitt.
+
+Jag skall dessutom säga dig något, som aldrig helt lämnat mina tankar»,
+fortfor han, »en spåkvinna har en gång läst i min hand och förutsagt
+mig en lång och ensam ålderdom».
+
+Jag betraktade honom eftertänksamt.
+
+»Du ser helt djupsinnig ut», anmärkte han, »hvart gå väl dina tankar?»
+
+»Till en gammal bok, i hvilken det lär ha förekommit ett problem
+så lydande: Hur lång tid tar det för en piga att se en elefant?
+Skulle man månne ej som en slags undersats till detta kunna sätta
+uträkningsexemplet: Hur lång tid tar det för Gustaf Frödings spåkvinna
+att upptäcka lilla Ida Bäckmann?»
+
+Han skrattade. »Törhända afläste hon mitt öde för hastigt ...?» Han
+slöt sin hand om min, och jag mötte i allvar hans tvifvelsjuka,
+pröfvande blick.
+
+
+
+
+Mina ferier började. Jag hade tänkt tillbringa dem i Holland och
+Frankrike, men ville nu långt hellre stanna hos Gustaf Fröding, om
+han önskade det. Innan jag frågade härom beslöt jag rådföra mig med
+Cecilia. Hon var af den bestämda åsikten, att jag borde fullfölja
+mina ursprungliga resplaner, det blefve, menade hon, mycket roligare
+både för honom och mig att råkas, då jag medförde friska intryck från
+kulturländerna.
+
+»Jag lämnar dig på ett par månader», sade jag därför till honom.
+»Jag ämnar studera några experiment att bilda en lycklig värld, som
+hålla på att utföras i närheten af Haag. Experimentledarne sägas vara
+professorer, läkare o. d».
+
+Han betraktade mig forskande.
+
+»Jag skall studera det riktigt noggrant», försäkrade jag, »och lofvar,
+att du skall få se det lika klart och tydligt, som om du själf varit
+med ..... Få se, om du kommer att gilla metoden ...?» undrade jag,
+ängslig öfver att han alltjämt teg.
+
+»Kanske kommer jag att af idel afundsjuka häckla och smäda den», antog
+han med ett svagt leende.
+
+Jag utvecklade därpå, hvad jag för flera månader sedan genom
+tidningarne hört om dessa människor och att de sades lefva för att
+fullkomna bibelordet: Du skall älska din nästa som dig själf.
+
+Han lyssnade och visade sig slutligen en smula intresserad. »Det är
+törhända olämpligt för dig att sitta så här instängd som jag», anmärkte
+han, »din natur kanske hungrar efter resor?»
+
+»Jag ville nog helst stanna hos dig, men jag tror, att jag bör resa»,
+sade jag, tänkande på Cecilias ord.
+
+»Ja», medgaf han och förde samtalet öfver till andra ämnen.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Bref från mig till Gustaf Fröding (brefvet saknar datum, men bör vara
+skrifvet i medio af juni 1903).
+
+  Käre Gustaf!
+
+  Här har du en bok från Cecilia. Jag har läst den och kan inte
+  förstå, hur hon kan tycka att den är bra. På sina ställen går
+  den ju an och är rätt lustig. Nej, jag bryr mig inte om den. Det
+  skall bli mycket roligt att se dig igen, sedan jag gjort mitt
+  härnadståg i sommar.
+
+  Först reser jag till Å. sedan till Karlstad för att recensera
+  utställningen och sedan — dit vinden för mig.
+
+  Du kan ej tro, Gustaf, hur tröttsamt det är att vistas midt i
+  bland människorna, ännu mer tröttsamt än att som du lefva utanför
+  dem. Jag önskar, att du kunde ta mig till dig, sedan du tänkt
+  ut någon bra uppehållsort. Käre Gustaf var icke för sträng, då
+  du håller domedag öfver dig — glöm ej (resten af brefvet är
+  afrifven).
+
+
+
+
+Mina resplaner ändrades. Påfven Leo XIII sjuknade nämligen till döds,
+och som jag gärna ville bevista en påflig begrafning, tog jag vägen
+till Holland öfver Rom, ett beslut, som framkallade stor munterhet hos
+Gustaf Fröding.
+
+I Rom sammanträffade jag med ett holländskt journalist- och
+konstnärspar. Hos dem hörde jag talas om doktor van Eeden, en berömd
+nervläkare, som sades ha gjort underkurer i sinnessjukdomar, och till
+bekräftelse på sina ord namngaf man ett flertal ryktbara personer
+han botat. Han var därtill strängt upptagen af litterära och sociala
+arbeten, fortsatte man, och måste fördenskull afvisa alla besökande,
+som ej i mycket viktiga fall behöfde hans hjälp. Då jag nämnde, att det
+låg mig särdeles om hjärtat att träffa honom, fick jag af min värdinna
+ett bref till doktor van Eedens hustru, hvilken var hennes barndomsvän,
+och däri hon bad denna förhjälpa mig till det jag önskade.
+
+Från Holland skref jag följande bref till Gustaf Fröding:
+
+                                     Blaricum, Holland aug. 20 1903.
+
+  I år är det här jag får sitta och vara glad åt den dag, då du
+  föddes, och du må säga hvad du vill om denna din dag, men du
+  får ej förmena mig att tacka någon — jag vet ej hvem — jo, jag
+  vet, men jag har intet passande namn för Honom, för att du fått
+  synligt lefvande lif, för att jag kan skrifva ditt namn och veta
+  att du skall hålla det i din hand, och för att jag kan lefva i
+  den tanken, att allt hvad jag ser och känner här, kan jag inom
+  kort få säga dig och höra din mening om.
+
+  Du vet ju, att människohjärtats uppsåt är ondt allt ifrån
+  ungdomen, och om man äfven lånar sig ett nytt och rent hjärta,
+  kan man dock ej behålla det mer än en liten stund.
+
+  Jag har sett många människor här, för hvilka jag hyser beundran,
+  de ha ej stannat på halfva vägen, men de ha krossats just som
+  de trott sig ha hunnit målet. Du skulle höra dem beskrifva det
+  Gudsrike de skulle skapa här på jorden åt människorna! Det gick
+  med dem som med människorna, som byggde Babels torn. Herren Gud
+  förbistrade deras tungomål, så att den ene ej förstod, hvad den
+  andre sade.
+
+  Farväl käre, käre Gustaf — jag längtar att få tala med dig om
+  allt detta.
+
+                                                  Alltid din _I. B._
+
+Doktor van Eeden blef varmt intresserad af min beskrifning på Gustaf
+Fröding och lofvade, att för så vidt man önskade det, ta honom i sitt
+hus och under sin vård. Han trodde sig ha erfarenhet om den sortens
+sjukdom och hade äfven i ett par fall fått makt öfver den.
+
+
+
+
+Lycklig vid tanken på de möjligheter till hälsobot för Gustaf Fröding,
+som jag medförde, återvände jag till Sverige. Då jag för Cecilia
+utvecklade förslaget om van Eeden som läkare åt hennes bror, fick jag
+intrycket, att hon ej fann det oantagligt, och hon lofvade att göra
+efterfrågningar för att få mina upplysningar styrkta.
+
+»Nå, —?» sade jag förväntansfullt, då jag åter stod inför Gustaf
+Fröding. »Har du varit nöjd med mig?»
+
+Han granskade mig road. »Du ser ut, som hade du ännu litet kvar af
+storeuropeiskt stoft under dina skosulor. Det är bra för dig att resa»,
+förklarade han.
+
+»Som du ser, återvänder jag dock alltid till dig», sade jag och smög
+min hand in i hans.
+
+»Ja, du är profetens hvita korp, som bringar honom tidender från alla
+världar», sade han med en anstrykning af ömhet och strök undan mitt
+hår, som fallit ned i pannan. »Min lilla hvita korp», upprepade han
+därpå sakta.
+
+»Bröd och kött har jag också medfört, alldeles som vore du Elia vid
+bäcken Kidron», skämtade jag och dukade upp mina förråd af smörgåsar
+från staden.
+
+»Jag fruktar nästan, att profeten vid Kidron har skäl att med afund
+se ned på anordningarne för mig», utlät han sig, och den måltid vi
+nu intogo kryddades med det ystraste skämt. Jag talade så godt som
+oafbrutet, uppmuntrad af ett glitter i Gustaf Frödings ögon.
+
+»Jag har gillat allt, hvad du har skrifvit», förklarade han, »men långt
+mer än påfvens död och begrafning och allt det andra, intresserade
+mig den lilla resenärens forskningsäfventyr efter det påfliga liket i
+Vatikanen».
+
+»Kände du dig ängslig?» frågade jag.
+
+»Kanske var det ej så alldeles fritt ett par dagar», medgaf han, »men
+snart genomträngdes jag af den förvissningen, att du reder dig i alla
+väder».
+
+Då mitt skolarbete började, besökte jag Gustaf Fröding i regeln
+hvarannan lördag och kvarstannade öfver måndagen, ibland äfven hvarje
+vecka, allt eftersom jag vågade för risken att ej trötta honom.
+Till hvarje besök måste jag inhämta öfverläkarens tillstånd, och
+möjligheten, att detta skulle förvägras, försatte mig alltid i pinsam
+oro.
+
+Gustaf Fröding önskade hvarje vecka underrättelse, när jag härnäst
+skulle besöka honom, så att han visste, hvad han hade att vänta.
+Man sade mig, att öfverläkaren måste läsa all korrespondens till
+patienterna, och för att bespara Gustaf Fröding förödmjukelsen att
+erhålla öppnade bref använde jag mig af brefkort. I stiliseringen »o.
+G. v. kommer jag etc.» fann han stor njutning, ty som öfverläkaren vid
+denna tid var en doktor Göransson, uttydde han det till »Om Göransson
+vill».
+
+Efter någon vecka fann han brefkort blott lämpliga som meddelanden till
+skräddare o. d., och jag hade då den stundom kinkiga uppgiften att
+affatta sådana bref, där hvarje ord var riktadt exklusivt till honom
+och samtidigt ett offentligt dokument.
+
+
+
+
+Bref till Gustaf Fröding.
+
+                       Stockholm Lilla Vattugatan 28, sept. 18 1903.
+
+  Här är korpen, men hvar är profeten? Månne vid bäcken Kidron,
+  bedjande för det förvillade egendomsfolket? Eller har han dragit
+  ut i öknen, förföljd af Baalsprofeterna? Det blir korpens sak att
+  ta reda på, då han blir flygfärdig igen.
+
+  För du skall tro, att jag mår illa nu, käre Gustaf — jag har fått
+  en snufva som kommer min hjärtlösa omgifning att gapskratta, men
+  jag skall reta dem med att snart bli bra igen. Jag har nu fått
+  boken om van Eedens läror från honom, men jag kan ej läsa den
+  ännu, jag tar den med mig till dig då jag kommer. Om du är konung
+  Salomo, kan du ej undgå att känna och erkänna visheten i den. Och
+  Gustaf, tänk du — tänk om han funnit vägen till yttre lycka!
+
+  Den 19. — Jag är nästan sämre i dag vet du, men jag har den
+  tillfredsställelsen att min omgifning befinner sig nästan i samma
+  tillstånd. Hur gärna hade jag ej velat besöka dig i dag, men
+  doktorn föreställde mig, hur samhällsvådlig jag för närvarande
+  är. Jag träffade K. L. utanför min port — han såg trygg och
+  själfsäker ut som Adams samvete före syndafallet. Jag hoppas
+  några baciller från min näsa rotade sig fast i honom, de skola
+  ge honom ett mera tidsenligt utseende. Jag läser Livsbelysningar,
+  men somnar vid hvar femte sida och drömmer maraktiga drömmar. Jag
+  tycker, att jag söker fånga min religiösa känsla hvilken ibland
+  låter som den vackraste klockklang, en sådan där som bär en ut i
+  oändligheter af något ljust — ibland låter den som då man slår på
+  en sprucken slef. D. v. s. det senare har jag aldrig gjort någon
+  gång, men jag kan mycket väl föreställa mig, hur det låter.
+
+  I öfrigt funderar jag litet på den där Jeanne d’Arc, om hon var
+  så att säga af Gudi eller icke.
+
+  Tycker du ej, att hon var rolig med sin kvinnliga rädsla? Den
+  förefaller att vara äkta. Jag blef särskildt intresserad af henne
+  genom att påfven på sitt yttersta sysselsatte sig med hennes
+  kanonisering och så genom afbildningarne jag såg i Panteon.
+
+  Du — Gustaf — nu måste jag lägga mig, och jag måste dricka
+  konjak, det känns som skulle jag lossna i hvarenda fog och
+  hufvudet är som en sådan där sned byrålåda, som inte går in. Au
+  revoir.
+
+  Böckerna du vill ha kommer Cecilia med på tisdag. Hon lär komma
+  hit i morgon, men det är nog för smittans skull bäst, att hon ej
+  ser mig.
+
+                                                  alltid din _I. B._
+
+
+
+
+Allt eftersom veckorna gingo blef Gustaf Fröding frimodigare och
+gladare, och redan då jag öppnade dörren, lyste hans ansikte af
+skalkaktighet, så att hela rummet skimrade och sken.
+
+»Lämna nu fram din anmärkningsbok, och låt mig se, om du varit snäll
+och höflig hela veckan», var den gängse uppmaningen, medan jag befriade
+mig från ytterkläderna. Hans min och ton var så uppstyltadt viktiga,
+att bådas vår munterhet kom i stark jäsning.
+
+I mera lifliga än direkt verklighetstrogna färger skildrade jag därpå
+mina senaste bedrifter i Stockholm, och han sade sig kunna försäkra
+mig, att intet försatte honom i en så angenäm sinnesförfattning som en
+måttfull lögnaktighet.
+
+»Och du — hvad har du gjort under veckans lopp?» råkade jag en gång
+fråga.
+
+»Varit litet fnåskig, förstås», sade han med ett oefterhärmligt leende.
+
+Då jag häpen såg på honom fortsatte han — »Nå, hvad annars? Det är ju
+rent af min skyldighet efter interneringen».
+
+»Ja, när hvar och en sin syssla sköter, då går det väl ehvad oss
+möter», citerade jag med en högtidlighet, som maskerade min rädsla.
+
+Han skrattade, och jag kände, att vi åter seglade i lugnt vatten.
+
+Med rätt stort intresse följde han mitt undervisningssystem i den skola
+jag arbetade. »Är det för min eller för sakens skull, du hjälper mig,
+då jag ber dig om råd?» frågade jag en gång.
+
+»Törhända för båda», svarade han. »För din skull öfvervinner
+jag min lättja att rikta tankarne därpå, eljes ligger mig nog
+undervisningskonsten i blodet, då ju både min far och morfar — i
+synnerhet den senare — voro framstående pedagoger. Jag föreställer
+mig», fortfor han, »att läraren ej bör uppträda som inpluggaren och
+mataren, utan snarare som örtagårdsmästaren, hvars hufvuduppgift är att
+låta de uppspirande själarne komma i åtnjutande af sol och luft».
+
+»Hur fann du dina lärare under skoltiden?» frågade jag.
+
+»Från min egen skoltid minns jag bäst serenaderna», sade han
+eftersinnande.
+
+»Sjöng du?» frågade jag öfverraskad.
+
+»Ja, falskt, jag kunde nog ibland hitta, men aldrig hålla tonen.
+Dock om det gällde, kunde jag parodiera, och det var nästan lika
+uppskattadt».
+
+»Men gällde väl det vid serenaderna?»
+
+»Nej, där gällde så mycket mer min stora kappa, hvars fickor voro
+ett förträffligt förvaringsrum för våra punschflaskor. Själf var jag
+mest att betrakta som ett bihang till denna. Hvad beträffar mina
+lärare, så intresserade de sig föga för mig, håglös och oordentlig,
+som jag var. Ofta försummade jag att begagna lexika vid skrifningarne
+utan fabricerade själf ord, hvilket renderade mig mer eller mindre
+aktningslöst ovett. Det särskilda intresse en lärare sökte visa mig,
+slog mycket illa ut. Mannen ifråga hade öfverraskat mig, under det
+jag spelade kort, drack punsch och rökte. Hvar och en af dessa oarter
+ansågs ju i och för sig synnerligen lastbar. Alla tre, bedrifna af en
+syndare på en gång, verkade därför så storartadt, att han i häpenheten
+rent af skonade mig från anmärkning och beslöt rädda mig ur fördärfvet
+genom att affordra mig löftet att hädanefter föra ett rökfritt,
+punschfritt och kortfritt lif. Jag höll detta till en tid, men fann
+snart tvånget olidligt och bröt det. Drifven af samvetskval anmälde jag
+det, äfvensom att jag ej vidare ville vara bunden af någon som helst
+öfverenskommelse i den riktningen. Flera af lärarne funno mitt beteende
+vanvördigt och röstade för nedsänkt sedebetyg. Rektor Walinder däremot
+anade, att skälet låg djupare än i trots och öfversitteri. Han talade
+med mig och visade stor förståelse för min ställning till frågan».
+
+»Men hur kunde du med de klena kunskaper, du antyder, reda dig i
+studentexamen?» frågade jag.
+
+»Det gick också på skrufvar. Måhända inverkade det i någon män på
+censorer och lärare, att jag var biskop Aghards dotterson. Betänkligast
+var min ställning i matematik, och läraren behöfde anlita hela sin
+frågeskicklighet för att undvika mitt fall. På examensfesten ansåg
+jag därför som min skyldighet att adressera några tacksamma ord till
+honom, men de föllo ej i god jord. Han fann det tydligen mera förenligt
+med sin lärarevärdighet att framstå som rättvis än som medlidsam».
+
+»Hur utföllo dina skrifningar?»
+
+»Tämligen, — i svenskan hade jag valt ämnet ’Slaget vid Lund’, och
+framställningen vann gillande trots det jag begått ett sådant fel som
+att låta konungen säga: ’Min krona hängde på Nils _Brahes_ värjspets’.
+Denna namnförväxling mellan Brahe och Bielke berodde antagligen på
+mina barnaårs svärmeri för gula brigadens hjälte. Min veneration har
+sedermera sträckt sig till hela ätten och den myndige grefven, som
+skapat ordstäfvet ’i grefvens tid’, har gång på gång satt min fantasi i
+rytm. En tid hade han som rival den käcke gamle Hans Wachtmeister, som
+djärft slog på klingan mot hertig Fredrik, då han befarade försåt mot
+gossekonungen. Det var ämne för skalder, skulle jag tro». Han tystnade.
+»När jag började skrifva ett drömackord», fortfor han därpå, »låg mig i
+tankarne en historisk exposé, men som du ser, kan jag blott börja».
+
+»Du har tiden för dig, och snart kommer hågen att fortsätta».
+
+»Hågen har jag kanske, men jag saknar viljan och kraften».
+
+»De komma med förbättringen af din hälsa. Snart få vi nog upplefva
+en ny ’snillets lek med historien’, som du kallade Heidenstams
+Karolinerna, men din ställning inom poesien kräfver, att du tar lärdom
+af svagheterna i dessa».
+
+Han log. »Om det blott hände något», knotade han nästa ögonblick.
+»Tiden är färglös och våra gamla ätter dådlösa».
+
+»Minns du, när du kallade en seg, urlakad skummjölksost, som stod på
+frukostbordet, för ätten B.?»
+
+Hans ögon glittrade. »Nog minns jag det», sade han, »men månne ej
+uttrycket var inspireradt af dig?»
+
+»Något händer likväl nu för tiden», fortfor jag. »Så till exempel antar
+Stockholms borgmästare inbjudan att närvara vid celebrerandet af St.
+Petersburgs grundläggning».
+
+»Jag kan förstå att han gjorde det, och jag respekterar, att han
+förmådde det», sade Gustaf Fröding allvarligt.
+
+»Jag fruktar, att jag ej riktigt kan följa din tankegång», bekände jag.
+
+»Då jag betraktar hans resa», förklarade han, »kan jag ej se den ur
+annan synpunkt än den, att han ville visa, det både han och hans
+fädernesland hunnit den utvecklingsgrad, att de utan en darrning på
+handen kunna tömma förödmjukelsens kalk i botten».
+
+Jag smålog misstroget, och samtalet gled in på andra ämnen.
+
+
+
+
+Gustaf Fröding åhörde ej utan intresse, hvad jag hade att berätta
+från Holland. Jag beskref doktor van Eedens rykte som läkare och hans
+sociala teorier samt inlät mig på hvarför dessa ännu ej kunnat omsättas
+i praktiken. Vid ett tillfälle, då Gustaf Fröding klagade öfver att
+blott halfva hans hjärna fungerade, nämnde jag liksom i förbigående
+lämpligheten att i detta fall konsultera van Eeden som läkare. Han
+svarade undvikande och bytte samtalsämne. En svåger till van Eeden, en
+holländsk svensktalande skald, var emellertid då sysselsatt med att
+öfversätta några af Frödings dikter, och detta gaf mig anledning att
+allt ibland återuppta ämnet.
+
+Sedan Gustaf Fröding fått sig tillsändt ett exemplar af sina egna
+dikter, hade han börjat bearbeta dessa och höll, hvad han kallade
+domedag öfver dem. Knappast någon dikt fann han fri från falska
+bitoner, hvilka, som han sade, gjorde honom pinsamt generad för sig
+själf, och så godt som vid hvarje dikt nedkastade han försmädliga
+anteckningar om sina nuvarande känslor inför densamma.
+
+För att grundligt tukta sig, läste han högt några af dikterna, men
+fångades därvid till den grad af formskönheten i dem, att han glömde
+hånet.
+
+Han läste dikten Predikaren. »Sjuhundra äro hustrurna .....»
+
+Jag satt uppkrupen på ett bord bakom honom, och han stödde sin arm mot
+mitt knä. Hans röst hade aldrig tyckts mig klangfullare, och ej heller
+österländingen i hans natur trädt mera i förgrunden.
+
+Då han slutat, såg han upp mot mig, och ett leende tvang sig fram på
+hans läppar.
+
+»Hvi ler du konung Salomo?» citerade jag.
+
+»Därför att du genomskådat mig, o Zulamit. När jag nu läser ’Upp till
+Salem’», fortfor han, »vet jag, att det endast är din närvaro, som
+kommer mig att finna den äkta .... men ..»
+
+»Du njuter likväl för ögonblicket af att känna det så», afbröt jag.
+
+»Ja», medgaf han och läste: »Si, mitt hjärta det längtar i dalen öfver
+bergen, där kungsörnen for — — —»
+
+       *       *       *       *       *
+
+Bref till Gustaf Fröding:
+
+  Käre Gustaf!
+
+  Sedan jag skrifvit brefkortet till dig, fick jag mig tillsändt
+  inneliggande bref och öfversättning.
+
+  Jag läser nu utan mycken svårighet holländska. M. och jag läste
+  d. v. s. jag läste och han hörde skrattande på. Det lät, menade
+  han, som någon slags fornsvenska.
+
+  Försök att läsa dikten högt för dig själf, eljes har du ingen
+  aning om, hur den tar sig ut.
+
+  Naturligtvis har jag ännu ej svarat dem. Jag ville först gärna
+  veta, hvad du tycker. Kan du inte skrifva i kanten på det lilla
+  häftet, hvad du tycker är vackert och hvad du tycker är fult? Jag
+  skall göra detsamma på mitt, och så byter vi. Då jag skickar dig
+  mina randanmärkningar, får du äfven allt, som är nödvändigt, för
+  att afskicka ditt.
+
+  I öfrigt, Gustaf — upphöra mina fötter aldrig att trampa den väg,
+  som bär »Upp till Salem».
+
+                                                         Din _I. B._
+
+
+
+
+En dag då han skarpt klandrat mig i alla former — utan och innan — och
+stämplat hvarje mitt yttrande som oäkta, satte jag mig litet trött i
+fönstret och såg utåt parken.
+
+»Kan naturen skänka dig någon tröst?» frågade han ironiskt, då
+tystnaden slutligen blef honom tryckande.
+
+»Nej, men skulle inte du möjligen kunna göra det?» undrade jag nyfiket
+och gick fram till honom.
+
+»Det skulle förutsätta medlidande, och det vore härvidlag en svaghet»,
+sade han. »Minns du, hur den romerske kejsaren befallde en slaf att
+stå bakom honom i triumfvagnen och hviska: ’Herre kom ihåg att du är
+dödlig!’ På samma sätt borde hvarje människa åtföljas af en Mefisto,
+som hviskade beska sanningar i hennes öron och vande henne att betrakta
+tingen från båda ändar. Hur mycket nyttigare vore det ej för land och
+folk, om kungen nu som i gamla dagar hölle sig med en hofnarr, från
+hvars läppar han finge höra uppriktigheten om också blott i form af
+skämt. Hvad tror du?»
+
+»Jag tror, att jag inte vill vara hofnarren», sade jag bestämdt.
+
+Han smålog och strök mig öfver håret. »Jag har börjat en dagbok»,
+fortfor han, »däri jag låter en vis man, en slags Faust, tala och en
+Mefisto gissla de tankar, som uttalats». — Han visade mig en tjock
+anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar. — »Jag har hunnit en trettio
+à fyratio sidor och ämnade gå igenom det med dig, men det ligger väl
+mycket oäkta äfven i Mefistos tonfall, och därför gitter jag ej läsa
+det för dig. Jag skall arbeta om det, kanske kan jag göra det bättre,
+och då skall du få höra det».
+
+»Är det en ny idé hos dig, att vi alla behöfva skuggas af en
+sanningstolkare?»
+
+»Nej, jag har hyst den ganska länge, ehuru den på olika tider växlar
+plats, än träder den i för- än i bakgrunden, men alltid har en dylik
+Mefisto synts mig mycket betydelsefull. Det förefaller mig, som skulle
+Goethe stundom kallat en sådan till hjälp för att nå tingens botten».
+
+»Kan man öfverhufvud taget nå en botten i de frågor, hvarpå du liksom
+Goethe spänt tankeenergien?» undrade jag.
+
+Han såg hastigt på mig och rynkade ögonbrynen. »Nej, det har du
+törhända rätt i», medgaf han, »men Goethe har hunnit på andra sidan de
+gränser, där människotanken hissnar. Mig fattas ej önskan, men kraft
+och framför allt mod att löpa linan ut». Han teg en stund. »När du
+tänker», fortfor han lifligt, »tänker du med bilder eller med ord?»
+
+»Jag tänker ju så litet, och ännu mindre reflekterar jag öfver
+tillvägagångssättet därvid», bekände jag, »men jag föreställer mig,
+att bilden kommer först och att orden emanera från denna».
+
+»Jag betjänar mig för tankeslut blott af bild», förklarade han, »satser
+ta längre tid och äro svårare att kvarhålla. Genom träning och noga
+aktgifvande att ej förirra mig till felslut bör jag kunna tränga ganska
+långt ned».
+
+»Helt säkert», trodde jag, »men du måste anteckna några
+tankeslutpunkter, så att du har en bas att bygga vidare på, om du
+skulle tröttna».
+
+»Du har kanske rätt», medgaf han, »men hur lockande det än är, att ge
+tanken vingar och spännkraft, känns det dock gagnlöst, man kommer i
+alla fall blott att säga: ’Dessa ord härröra från en, som sitter på
+dårhus’».
+
+»Du är ej bunden att sitta här, du kan få komma ut härifrån, när du
+vill!» sade jag ifrigt.
+
+»Det skulle i så fall blott förändra omdömet till: ’från en som suttit
+på dårhus’. Jag är en märkt man, sedan jag intogs här, och märket är
+inbrändt. Ett ombyte af vistelseort utplånar därvidlag ingenting»,
+slutade han bittert.
+
+»Kunde du blott aflägga någon slags akademisk examen, då du komme
+ut, så försvunne alla betänkligheter», återtog jag efter en stunds
+funderande. »Du känner ju svenskarnes auktoritetsveneration. Den
+obetydligaste uppsats, skrifven af en akademisk fackman, beaktas och
+glorifieras, under det viktiga frågor behandlade på det mest glänsande
+sätt af lekmannen vanligen ringaktas och undertryckas. Nog har du väl
+kunskaper för en disputation?»
+
+»Kunskapsmåttet torde jag sannolikt kunna fylla», menade han, hvarpå vi
+gledo in i betraktelser öfver det akademiska lifvet på hans Uppsalatid.
+
+
+
+
+Nästa gång vi träffades fann jag honom synnerligen upprymd. Han hade
+sysslat med några böcker jag skaffat honom från Kungliga biblioteket,
+behandlande kinesiska förhållanden och plägseder och hälsade mig på
+kinesiskt vis: »God dag, min vördade mormors mor, du ser ut, som om du
+vore tusen år, och kanske är du blott trettio!»
+
+Jag svarade i samma anda och då vi lekt nog på kinesiska, yttrade han:
+
+»Jag talade vid doktor Lundborg om mina studier, och han menade
+det ej omöjligt, att jag med framlämnande af en afhandling och
+utan disputation skulle kunna erhålla doktorsgrad vid något tyskt
+universitet. Beträffande vistelseort för mig, om jag lämnar hospitalet
+....»
+
+»Så menade han Holland lämpligt ...», afbröt jag.
+
+»Det är sant», medgaf han, »men eljes vore Skottland fördelaktigt,
+bland annat genom sina gedigna bibliotek».
+
+»Ja, och därifrån härstammar ju äfven din älskade Burns», insköt jag.
+
+»Vet du väl, att du på senare tider börjat likna honom», sade Gustaf
+Fröding, och hans ögon fingo en underbar glans, då de fästes på mig.
+
+»Nej, och inte kan jag heller förstå det», erkände jag, »men jag är
+glad däröfver, eftersom du tycker om hans ansikte. — Någon nämnde också
+Athen som en lämplig studieort för dig».
+
+»I så fall skulle vi bo på en af de grekiska öarne», sade han och
+sträckte sig efter kartboken.
+
+Medan vi beskådade Arkipelagen, rann mig en dikt af Tegnér i minnet,
+och jag frågade, om det ej var om dessa öar Fritiof kvad: »Här vi
+skulle ha bott etc.».
+
+»Jo, och vill du kanske med citatet antyda din afsikt att låta mig lik
+hjälten sucka, ’men den hårda i Norden förblef’», frågade han med en
+blandning af skalkaktighet och ironi.
+
+»Du är just lik en, som suckar», anmärkte jag skrattande. »Minns du,
+hur du på Utö föreslog till högläsning boken ’När riddar Ulf suckar’ i
+hopp om att få en smula svalka de hetaste sommardagarne. — — — Men för
+att återgå till Tegnér, förmodar jag, att det är en för långt drifven
+själfunderskattning, då han anser sig misslyckad som skald».
+
+»Nej, däri har han alldeles rätt», svarade Gustaf Fröding. »Han är
+poetiskt vältalig, men når sällan längre. Ej heller är han originell.
+Hans vackraste dikter äro inspirerade af andra skalder. Så t. ex.
+har sången ’Fritiofs lycka’ på sina ställen rönt stark inverkan af
+Shakespears Romeo och Julia. Om du jämför Ingeborgs ’Tyst, det är
+lärkan’ etc. med Julias ord till Romeo, kan du själf öfvertyga dig
+därom. Också Runeberg är ganska ofta snarare ordkonstnär än poet. Tänk
+dig blott en vers sådan som: ’Ser du den lille mannen där på älfvens
+strand’ — ger det ej nästan uteslutande intryck af teatergester och
+deklamationstonfall?»
+
+Jag smålog. »Har du glömt, hur betagen du blef i en Runebergsdikt, som
+vi nyligen läste?» påminde jag.
+
+»Du menar Seidis bref till sultanen», svarade han. »Åh, nej, det är
+ett mästerstycke af poesi. Du borde tillägna dig den stilen, när du
+skrifver till mig», skämtade han. »Hör du rytmen och klangen och känner
+du färgdoften i detta? ’Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig
+blanda’. När jag blir frisk, kommer jag kanske att skrifva något lika
+vackert och då ....»
+
+»Blir du invald i Svenska Akademin», ifyllde jag högtidligt.
+
+»Ofelbart, jag började redan tidigt meritera mig därför genom min
+stolta ungdomsbravad att kasta Akademiens hedersgåfva i den politiska
+offerhärden», utlät han sig.
+
+Jag teg eftertänksamt.
+
+»Grubblar du på, hur du skall kunna undvika att stämpla det anförda som
+öfvermodig dumdristighet», undrade han gäckande.
+
+»Nej, jag funderar blott, hvar du skall placera mig, när du gör ditt
+inträde i akademien», förklarade jag.
+
+»Jag är nästan öfvertygad, att jag har dig hängande under frackskörten,
+och mitt första åliggande blir ingalunda att tala öfver poesi, utan
+tvärtom att för de höga fäderna förklara min funktion som introducerare
+af kvinnan i Svenska Akademien».
+
+»Det blir säkert praktfullt», antog jag. »Blott jag ej blir blyg och
+börjar gråta, när alla de gamla gubbarne stirra på mig».
+
+»Då gömmer jag dig i mitt yfviga skägg», sade han och klappade mig
+beskyddande på hufvudet.
+
+
+
+
+De dagar jag vistades hos Gustaf Fröding, önskade han, att vi skulle
+äta middag tillsammans och för att kunna göra honom till viljes häri,
+måste jag dela hans matportion med honom, en anordning som aldrig
+förfelade att ge uppslag till nytt skämt.
+
+»Du och jag likna ett par råttor, som stulit sig in i statens
+skafferi», suckade han en middag och gnagde af alla krafter på en hård
+brödbit.
+
+»Snick-snack är du obstinat, skall jag bita dig med min hvita tand!»
+citerade jag.
+
+»Det är rätt Tummelisa, varna dig själf du, ingen vet bättre än jag,
+hur väl du i detta hänseende tarfvar varning», sade han med en gillande
+nick.
+
+Just som jag skulle opponera mig mot denna tydning af mina ord, kom en
+vansinnig infarande, ryckte till sig ett brödstycke och försvann lika
+hastigt, som han kommit.
+
+»Hu, jag tror jag blef rädd!» ryste jag.
+
+»Låter man honom hållas, är han nog ej farlig», tröstade mig Gustaf
+Fröding, »men hade du tagit brödet från honom, kunde det kanske händt,
+att han gifvit dig ett slag. Förmodligen anser han sin egen mat
+förgiftad och tillägnar sig därför från andras portioner».
+
+»Skulle du försvara mig, om någon af patienterna komme in och anföllo
+oss?» frågade jag.
+
+»Nej, det skulle jag inte, jag saknar mod», svarade han. »Men det är
+möjligt, att jag skulle ropa åt dig att krypa under sängen, så att jag
+blefve tillgänglig för honom först. Kanske vore hans krafter något
+uttömda, när turen slutligen komme till dig».
+
+»Har det händt, att de sinnessjuke här öfverfallit dig?» frågade jag
+vidare.
+
+»Jag vill minnas, att det inträffat ett par gånger», svarade han.
+»En gaf mig en rätt kraftig stöt i magen och en annan slog mig öfver
+ögonen, så att pince-nezen gick sönder, men ingendera gången blef jag
+allvarligt skadad».
+
+»Men du kände dig väl ändå hemsk till mods?» antog jag.
+
+»Kanske — men litet mer eller mindre betyder föga».
+
+»Jag undrar», fortsatte han, »om en psykiater ej egentligen borde ha
+varit sinnessjuk för att fullt förstå denna sjukdoms natur. Jag har
+varit ganska intresserad af många patienter här på anstalten, och hade
+jag ej hyst motvilja att opåkallad blanda mig i andras angelägenheter,
+skulle jag gärna velat hjälpa i ett och annat fall».
+
+»Förmodligen vore det mycket värdefullt, om du som känner hur din
+hjärna fungerar som sjuk, skulle vilja nedkasta dina iakttagelser öfver
+dig själf på papperet», sade jag. »Andra patienter kunna ej göra det,
+emedan de sakna förmåga att klargöra sitt tillstånd».
+
+»Anser du, att jag kunde gagna någon därmed, vill jag gärna göra det»,
+lofvade han »kanske vinner jag samtidigt äfven det att komma till ett
+djupare vetande om mig själf».
+
+Doktor Lundberg inträdde i detsamma, och jag delgaf honom det förslag
+jag gjort Gustaf Fröding. Han fann det förträffligt, om det blott ej
+tröttade honom.
+
+En tid ägnade han sig med rätt stort intresse häråt, men slutligen
+fann jag anteckningsboken bortlagd, och på min fråga hvad det betydde,
+svarade han sorgset: »Jag kan inte mer du, det är ej lätt att ligga på
+dissekeringsbordet och själf föra knifven».
+
+Det stack till i mig, att jag föreslagit något, som vållat honom pina,
+och jag gömde mitt ansikte i händerna.
+
+»Nu måste jag hitta på någon annan sysselsättning», skämtade han,
+»exempelvis att skrifva ett vackert poem och för detta köpa en ny blå
+fjäderskrud åt min hvita korp».
+
+»Hur är det väl med profetens egna kläder?» undrade jag. »Har du
+verkligen hjärta att längre låta dem hänga människotomma?» — Jag slog
+upp dörren till klädskåpet. — »Känner du ej, hur de lida af att aldrig
+få fylla sitt ändamål?»
+
+»Nej, det gör jag inte», protesterade han, »jag afskyr dem. Kan man
+tänka sig något fulare än en människa, iförd ett par sådana benfodral?
+Man är som stympad i dem. Dessutom äro de för trånga åt mig, och du
+fordrar väl ej, att jag skall se ut som en förvuxen Trossnäsbeväring i
+kronans kläder?»
+
+»Vi kunna beställa nya», föreslog jag. »Vill du blott låta Hedrén komma
+hit ut, tar han nog mått af dig. Du har ju ingenting att sätta på dig,
+tills du skall lämna anstalten».
+
+»För det första så kanske jag ej alls skall ut härifrån, och för det
+andra så» — han tystnade och betraktade mig gäckande — »ja, så om du
+nödvändigt vill, så kan du möjligen få skicka hit ’hedren själf’»,
+tillfogade han.
+
+»Inte vill jag, om du har en afgjord antipati därför», sade jag
+ångerköpt.
+
+»Jag märker, att du vill drifva det därhän, att det slutligen blir jag,
+som bönfaller dig att skicka Hedrén till mig», anmärkte han sarkastiskt.
+
+»Si, jag är blott stoft och aska, men du Herre ransakar hjärtan och
+känner njurar, för dig är ingenting fördoldt», tillstod jag ödmjukt.
+
+»Det är nog, det är nog!» han viftade med handen till tecken på sin nåd.
+
+Jag var mycket lycklig öfver detta halfva löfte att få beställa en
+kostym åt honom och meddelade det såväl till Cecilia som till läkaren.
+Innan man kunde flytta honom från hospitalet, måste han nämligen först
+någon tid vänja sig att vistas uppe och iförd kläder.
+
+En och annan gång kunde jag förmå honom att i nattrock promenera
+omkring i rummet, men han föregaf sig därvid få yrsel och kväljningar
+samt att ej kunna beräkna afståndet för stegen, hvarför jag upphörde
+att påyrka promenaderna. För att göra mig en stor glädje hände det dock
+någon gång, att han låtsades ta en rundtur med mig genom städer, som
+aldrig existerat.
+
+Mina berättelser från Afrika, hvarmed jag då underhöll honom,
+gengäldade han merendels med skrytsamma skildringar om sin kamrat
+Jakob Hedenius morbrors bedrifter i Kap och en värmländing Anderssons
+äfventyr som afgudabild i Indien.
+
+
+
+
+En afton då jag kom in i hans rum, märkte jag, att något händt, fast
+han sökte dölja det för mig.
+
+»Har du sofvit dåligt i natt?» frågade jag.
+
+»Det gör jag alltid», lät det undvikande.
+
+»Har du drömt något som plågar dig?» fortfor jag och satte mig på
+sängkanten bredvid honom.
+
+»Nej, men råttorna sprungo i natt upp i min bädd, och jag har ännu kvar
+den pinsamma skräckkänslan efter dem .... Jag har väntat på dig för att
+få den förjagad», kom det slutligen.
+
+»Blef du biten?» frågade jag rysande.
+
+»Inte nu, men för något år sedan vaknade jag vid att de gnagde mig på
+ena benet. Jag tänkte då, att jag till straff för mina svåra synder
+hade fått mig förelagt att bli uppäten af dessa motbjudande djur och
+kända mig tveksam, om jag ens hade rätt att skaka dem af mig».
+
+»Att du inte snarare tänkte på, hur längtansfullt Tom Sawyer motsåg,
+att en råtta skulle bita negern i foten för att få blod till de
+inskriptioner, hvarmed hvarje anständig fånge måste förse sin cell»,
+sade jag och lyckades småle.
+
+Han skrattade. »Det borde jag kanske hellre gjort», medgaf han. »Med
+en tändsticka doppad i såret på min tå, skall jag nästa gång pränta
+öfver sängen: ’Här försmäktade Hans Stormäktiga Genomstungna Majestät,
+Konungen på Svenska Parnassen, Diktens Svarta Svan, nedhalkad från sin
+tron och åtföljd endast af en liten snöhvit korp’».
+
+»Härligt, storartadt!» betygade jag, »men tror du inte, att det skulle
+verka synnerligen effektfullt äfven med en fras sådan som: ’Naturlig
+Son af den Lysande Guden Apollo’».
+
+Hans ögon glänste till. »Det är helt säkert klokast att öfverlämna
+inskriptionen åt dig», sade han, »och härnäst jag blir biten, skall
+jag med aldrig svikande påpasslighet söka hålla såret öppet, tills du
+hinner hit».
+
+»Jag skall tala vid doktor Lundborg», sade jag, »så kan du vara
+förvissad, att du får råtthålen tätade».
+
+»Han har så mycket extra besvär för mig ändå», invände Gustaf Fröding.
+»För en tid sedan köpte han mig en tandborste, något som jag ej ägt,
+sedan jag kom hit. — Så alldeles säkert är det ej, att jag begagnar den
+hela veckan, men alltid i början och slutet», tillfogade han med en
+skälmsk blick på mig.
+
+Hans ansikte hade återfått sitt lugna uttryck, och jag lade för honom
+några kriaböcker jag medfört och som han hjälpte mig att korrigera.
+En tillstyrd ordvändning förde oss in i ett samtal om språkliga
+svårigheter och gaf mig anledning att fråga, om han kunde rimma på
+hvilket ord som helst.
+
+»Var säker på det!» sade han och nickade öfverlägset åt mig.
+
+»Försök då med Åmål», föreslog jag retsamt.
+
+Han betraktade mig, tindrande af upptågslust, ruskade mig i håret och
+skanderade:
+
+    ’Nog är ett mål bra, men bättre två-mål,
+    Nog är Säffle bra, men bättre Åmål’.
+
+»Bravo!» ropade jag förtjust. »Jag utkorar dig att skrifva vers till
+svåger Wilhelms födelsedag och rimma på gasklocka».
+
+»Det blir ju ett rim som en cirkuskullerbytta», sade han skrattande.
+
+»Du menar ....?» frågade jag.
+
+»Att dess quinta essentia ligger i ett afsiktligt groteskt
+misslyckande».
+
+Jag betraktade honom en stund under tystnad. »Om man nu stängde mig ute
+från dig, skulle du då ej göra något för att hjälpa mig in igen?» sade
+jag dröjande.
+
+»Du vet ju, att jag är vanmäktig, beröfvar man mig en glädje, har jag
+ingen rätt att återfordra den».
+
+»Men skulle du då ej kunna göra _någonting?_» fortfor jag och kämpade
+med de frambrytande tårarne.
+
+»Jo, jag skulle sätta mig vid fönstret och låta mitt skägg växa ut
+genom väggen ända ned till marken, så att du kunde sno dig ett rep af
+det och klättra upp till mig».
+
+Hans ansikte blef vid dessa ord skimrande vackert. Våra blickar möttes,
+därpå lutade vi oss öfver den uppslagna bibeln, och med andaktsfull
+röst läste han: ’Min vän är min och jag är hans’ — — — — — — — — — — —
+— — — — — — — — — — — — — —
+
+
+
+
+Endast ett bref från mig finns bevarat för höstmånaderna 1903.
+
+Det lyder:
+
+                                       Stockholm den 4:de dec. 1903.
+
+    Käre Gustaf!
+
+  Jag mår bra, hur mår du? Föröfrigt mår jag inte bra,
+  kriarättningen angriper mina magnerver och orsakar mig s. k.
+  fysisk plåga. Du minns blindtarmen som jag klagade öfver hos dig.
+  Nå det var blott en tvångsföreställning, som du bibringat mig
+  genom att tala om drufkärnorna.
+
+  Emellertid vill jag med dessa rader säga dig, att du antagligen
+  blir beröfvad den stora glädjen att se mig på söndag, emedan
+  skrifböcker och kväljningar kedja mig vid staden. Fullt viss
+  kan du ej vara. Det är möjligt, att jag arbetar mig igenom
+  skrifboksberget och trotsar kväljningarne, rycker till mig några
+  långa strån ur ditt skägg, tvinnat ett rep och klättrar ned på
+  det till ditt Nirvana.
+
+  Farväl, farväl! Lef väl, lef väl, och öfva dig, så att du kan
+  föra en bildad konversation med mig, då jag kommer. Tråka inte ut
+  dig med anekdoter och tal om Lydia Wahlström, dansande sig till
+  rösträtt inför de församlade riksdagsfäderna.
+
+  Åh, Gustaf, om det ändå gåfves mig någon möjlighet för mig att
+  komma på söndag.
+
+                                                          Alltid din
+                                                            _I. B._
+
+
+
+
+Veckorna före jul påstod han sig för sina ögons skull ej kunna läsa,
+utan sysselsatte sig i stället med geometriska uppgifter och hade hela
+pappersark fullklottrade med vinklar. Några anteckningar visade, att
+han sökte lösa problemet om vinkelns tredelning.
+
+»Din hand darrar mer än eljes, när du håller det där papperet»,
+anmärkte han. »Är du ledsen öfver mitt val af problem?»
+
+»Om det förströr dig, kan jag ju blott vara glad däråt», sade jag.
+
+Han betraktade mig en stund; plötsligt började det leka kring hans mun,
+och ögonen spelade. »Är du rädd att tillstå, hvad du tänker», frågade
+han och drog mig närmare intill sig. »Tror du ej jag ser, att du hört
+detta problem betecknas som det paranojeometriska?» Han skrattade. »Du
+skall ej oroa dig», fortfor han, »jag är ej sämre, men det omöjliga
+har alltid haft en stark lockelse för mig. Hade jag ett laboratorium,
+skulle jag experimentera med uppfinningar eller söka göra guld, men nu
+har jag inga andra resurser än papper och penna och måste därför välja
+detta olösta problem».
+
+Kort därpå såg jag i bokhandeln ett arbete af en professor rörande
+vinkelns tredelning och förskaffade mig det genast.
+
+»Se här, nu ser du, att äfven höglärda professorer vid
+bildningsanstalterna behandla detta problem», sade jag triumferande och
+räckte honom boken.
+
+»Gifvetvis kommer man en dag att kunna lösa det», trodde han, »ehuru
+jag misstänker, att det ej blir en universitetsstuderad lärd, utan
+kanske en sinnessjuk lekman, som finner lösningen».
+
+Det närmade sig jul, och jag skulle resa till mitt hem. Jag hade
+frågat Gustaf Fröding, om han önskade, att jag skulle kvarstanna hos
+honom, men han antog, att den sorg min mor skulle känna vid att sakna
+mig, kanske ej kunde utjämnas med hans glädje att behålla mig. Julen
+betydde för honom intet, för henne däremot var den fylld af minnen och
+traditioner, menade han. Kunde jag dessutom återvända om fjorton dagar,
+störde ju ej min frånvaro honom i hans vanor.
+
+Dagarne före jul, tillbringade jag i Uppsala och afreste till Åmål den
+23 december. Jag hade lackat in diverse julklappar, till hvilka jag
+skrifvit vers på det omöjligaste blandspråk och tvang honom att afge
+ett högtidligt löfte att ej bryta dem förr än klockan sex på julafton.
+
+»Nå, lämna mig nu dina paket», sade jag med låtsat allvar, »jag svär
+att inte se på dem, förr än jag kommer hem».
+
+Han gjorde en beklagande gest och citerade: ’Den arme Fritiof mer arm
+än de, har ingenting att den trogna ge’.
+
+»Om fem minuter kommer vakten för att hämta mig», sade jag och
+hopsamlade mina tillhörigheter.
+
+»Vill du stryka med din hand öfver böckerna och allt som finns härinne,
+innan du går», bad han.
+
+Jag nickade. »Snart är jag hos dig igen», sade jag, då vårdarens steg
+hördes, »och jag längtar redan att få skrifva till dig från Åmål».
+
+Jag ordnade hans kvällsvard, kastade en sista blick på den nedböjda
+gestalten i sängen och lämnade rummet med motsträfviga steg.
+
+
+
+
+                                              Åmål den 26 dec. 1903.
+
+  Du käre Gustaf, du kunde gärna ha önskat mig en god resa, så hade
+  ej det inträffat som nu inträffade, och det som inträffade var
+  något gräsligt.
+
+  En annan gång gör du nog inte så, när du vet hvilka följder det
+  drar med sig.
+
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+  Du har naturligtvis julefrid du, så länge jag är borta, men hvad
+  mig beträffar, är jag i djup saknad af sådan. Min store bror
+  lämnar oss ej ett ögonblicks ro; under det jag sitter här och
+  försöker skrifva läser han »Fäderneslandet».
+
+  Jag har ej heller auktoritet nog att säga ifrån: »Högläsning
+  förbjuden», kvinnans plikt är hos honom som hos dig att ödmjukt
+  böja sig och lyda.
+
+  I morgon skola vi släpas till Karlstad till — — — —, sedan resa
+  vi till Trollhättan och jag antar att jag söndag eller måndag
+  skall få mottaga din uppriktiga komplimang öfver mina vackra
+  verser, såvida du ej förblindas af afund öfver min lätthet att
+  finna rim. Det är mitt arf på mödernet. Mamma rimmade julafton
+  fint till gröten — — — —.
+
+  Som du ser äro vi både bildade och begåfvade här i staden, och
+  det kan du komma i håg nästa gång du gör en vers om Åmål.
+
+  Jag önskar så mycket, att allt som är plågsamt måtte göra så
+  långa omvägar, innan det kommer till dig, att det förlorat sin
+  rätta kraft d. v. s. för så vidt jag ej också räknas dit.
+
+  Gustaf — åh du vet nog, att jag på botten af allt hvad jag
+  känner, blott vill, att du skall ha det som lindrar, men min
+  önskan att se och höra dig ja, vara hos dig, är en murbräcka, som
+  oaflåtligt krossar det som ställer sig i vägen för den. Därför
+  kan jag också säga
+
+                                                          alltid din
+                                                            _I. B._
+
+
+
+
+Jag reste från Åmål direkt till Uppsala, där jag stannade, tills
+skolarbetet började.
+
+»Har du saknat mig?» frågade jag, då jag åter satt bredvid honom.
+
+»Jag vet ej», svarade han, »men jag fick en stark glädjeförnimmelse,
+i detsamma du trädde inom dörren». Han teg en stund. »Är du ännu lika
+rädd för patienterna här?» fortfor han.
+
+»Nog har jag allt fortfarande en förfärligt stark hjärtklappning, hvar
+gång jag passerar korridorerna», tillstod jag.
+
+»Tänker du ej då så här? ’Jag utsätter mig hellre för denna skräck, än
+jag afstår från att se Gustaf Fröding’», frågade han.
+
+»Jag hinner ej tänka någonting, jag bara går, det fortaste jag kan, och
+får en känsla af obeskriflig trygghet, då jag fattar om låsvredet till
+din dörr».
+
+Han smålog. »Du tänker nog omedvetet i den riktning, jag antydde»,
+fortfor han, »fast du ej ger dig tid att särskilja dina tankar och
+motiv. Ett val föreligger vid hvarje handling, ehuru väljandet går så
+snabbt, att vi ej alltid aktgifva därpå».
+
+»Väljer du medvetet eller omedvetet?» undrade jag.
+
+»Skulle tro, att jag oftast gör det medvetet. Mellan dig och mig
+föreligger häri en stor olikhet. Du har hela världen att studera och
+ditt aktgifvande på andra människor skymmer för dig tillvägagångssättet
+i ditt eget tankelif. Jag däremot har som observationsmaterial blott
+mig — och möjligen dig — däraf min detaljkunskap».
+
+»Har du varit mycket plågad af röster, medan jag varit borta?» undrade
+jag.
+
+»När du är här, skingras de ju alltid, eller rättare då jag
+sysselsätter mig med dig, ger jag ej akt på dem. Jag tror dock
+knappast, att de plågat mig mer än vanligt, och dessutom skall du ej
+oroa dig härför, då jag ej är särskildt dålig, vänjer jag mig vid dem
+ungefär som vid gatbuller».
+
+»Har du haft dessa röstförnimmelser länge?» fortfor jag, »och finns det
+ingen hjälp mot dem?»
+
+»Jag hade dem redan på den tiden jag arbetade i Karlstad, och jag
+förmodar, att jag ej kan undgå att plågas af dem hela lifvet igenom.
+Sannolikt är det ett organ i hjärnan, som ligger naket och därför
+fungerar ohöljdt».
+
+       *       *       *       *       *
+
+Ett stort ärr på min hand tilldrog sig en gång hans uppmärksamhet, och
+jag måste redogöra för hur det uppkommit.
+
+»Se här», sade han, då jag slutat, och räckte fram sin handlofve, »kan
+jag också framvisa ärr, men bakom dem ligger en helt annan historia än
+den, som är knuten till ärret på din hand». Han sänkte dystert sitt
+hufvud och tycktes knappast längre lägga märke till min närvaro.
+
+»Hade jag blott aldrig känt mig fyllas af öfvermänsklig makt och kraft,
+skulle jag kanske varit mer osårbar», återtog han omsider. »Det är det
+gäckeri ofvanifrån, för hvilket jag stundom är utsatt, som vållar mig
+den största smärtan och förödmjukelsen. Det jag nu tänker på, hände för
+flera år sedan. Då — liksom nu — låg jag till sängs, hvilket då liksom
+nu tycktes besvära läkarne långt mer än mig. Utsatt för tvång iförde
+jag mig kläder och hoppades bli befriad från ytterligare kraf. Men så
+en vacker dag inträder öfverläkaren S—s och befaller mig medfölja de
+andra patienterna på jordarbete.
+
+Jag vägrade .... han såg ut att ämna genomföra sitt program med mig
+....» — han teg några ögonblick, och det ryckte smärtsamt kring hans
+mun. — »En är en, och då han därtill är ensam mot alla, är hans
+ställning hopplös ....» — Han tystnade äter, och jag smög sakta min
+hand in i hans.
+
+»Jag slog sönder en spegel», fortfor han, »skar mig med glasbitarne
+öfver handleden i hopp att träffa pulsådern .... skrapade kvicksilfret
+af glaset och stack det i såret för att få det förgiftadt .... jag
+ville ej .... jag kunde ej uthärda denna skymf .... Jag trodde mig dock
+korad till något bättre och högre än att af en dårhusläkare fösas ihop
+med dårar för att gräfva upp jorden!» — — — — — — — — — — — — — — — — —
+— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+Han hade dragit min hand mot sitt bröst, och jag kände, hur våldsamt
+hans hjärta slog vid detta minne.
+
+»Jag bar mig för oskickligt åt för att lyckas i mitt förehafvande»,
+slutade han, »men vann åtminstone det, att man tillsvidare afstått från
+att med våld tvinga mig i ett arbete, som synes mig strida mot min
+värdighet».
+
+Mitt sinne sjöd af harm öfver den brutalitet, som tycktes ha blifvit
+föröfvad mot honom.
+
+»Du skulle ropat till Gud att nedsända millioner bältdjur att gräfva
+i ditt ställe», sade jag med ett försök till skämt. »Till det äro de
+skapade, men din gärning är vida skild från deras, och det skulle du
+tuktat den oförsynte med att påvisa».
+
+Han skrattade. »Vi hade då fått historien om Elia och piltarne
+upprepad, fast med nödig variation. Har du sett ett bältdjur?» tillade
+han. »Jag undrar, hur de se ut».
+
+»Jag har ej sett dem», svarade jag, »men vet, att de ha en benhård hud,
+just en sådan du behöfver i ditt umgänge med människorna».
+
+»Det är ju möjligt, att jag borde föredra den», medgaf han, »ehuru
+Herakles lejonhud mera tilltalar mig. Och du — hvilket skyddsmedel är
+det väl, du begagnar?»
+
+Jag löste leende af mig en lejonklo, som sammanhöll min halsduk. »Jag
+visar klorna», sade jag.
+
+»Det duger», försäkrade han upprymd. »Jag förmodar, du ej gör dig
+samvete af att inbilla dina medmänniskor, det lejonen i Sydafrika
+trafva omkring med dylika rubinprydda klor».
+
+»Jag brukar framdra det som ett bevis på landets sagolika rikedomar»,
+bekände jag.
+
+Vi kommo därpå att tala om drottningen af Saba, som enligt en
+Kimberleylegend skulle härstamma just från den trakten, och vårt
+föregående samtal undanskymdes.
+
+
+
+
+Gustaf Fröding hade alldeles lagt åsido sina geometriska experiment och
+ägnade sig åt memoarlitteraturen. Då och då återupptogo vi frågan om
+hans studier och förflyttning från hospitalet. Mitt tal om van Eeden
+afböjde han fortfarande, och då han en gång gjorde det mera retsamt än
+vanligt samt hånfullt begärde att få veta, hvilka egenskaper denne ägde
+att framför andra förstå honom, förklarade jag vredgad mitt tålamod
+uttömdt och att det var sista gången jag inlät mig på detta ämne. »Är
+det väl något så onaturligt i min förmodan, att van Eeden, läkare,
+skald och filosof med rykte som nått de flesta kulturländer, bör ha
+goda förutsättningar att förstå dig», slutade jag.
+
+»Är han skald?» inföll Gustaf Fröding, »det har jag aldrig förstått,
+det förändrar saken. Du har blott talat om hans sociala planer, hvilka
+delvis ligga utom min intressesfer».
+
+Blidkad redogjorde jag nu för hans författarskap. »K. följer kanhända
+med dig som ressällskap på vägen», sade jag. »Jag har talat med honom
+därom, och han har ej ställt sig alldeles afvisande. Doktor Lundborg
+reser, som du vet, snart till Holland för att studera sinnessjukvården
+där, och då kunde han ju undersöka om van Eedens hem lämpar sig för
+dig».
+
+»Det kanske han kunde», medgaf han.
+
+»Från Holland är ej långt till Tyskland, och doktor van Eeden kan råda
+dig i allt, som rör dina studier», fortfor jag.
+
+»Möjligen har han också själf ett stort bibliotek», förmodade han.
+
+»Han tillhör en gammal släkt, så att det är högst antagligt», sade jag.
+
+
+
+
+Bref från mig till Gustaf Fröding:
+
+                                         Stockholm den 18 jan. 1904.
+
+  Jag hoppas, käre Gustaf, att du ej måtte känna tomheten efter mig
+  så som jag efter dig. Du mumsar Momsen och låter din hvita korp
+  flaxa hvart nödtvånget drifver den. Måtte Momsen icke förnöja dig
+  allt för mycket! Jag kan inte säga att jag för närvarande tycker
+  det är så trefligt att du har det roligare än jag.
+
+  För ögonblicket är jag blott »Grace eller Hemmets solsken», och
+  det är endast då jag är »Elise eller Kvinnan i sin fullkomlighet»
+  som jag behöfver känna ädelt.
+
+  Du Gustaf — jag hoppas, att du läste om de där N-strålarne och
+  inte slarfvade öfver dem. Jag har något att säga dig om dem, då
+  jag kommer.
+
+  Cecilia reste här förbi i fredags. Jag var nere på stationen en
+  liten stund men måste gå på fest för — — —
+
+  _Jag_ var festens prydnad, åtminstone i eget tycke. Alla tre — —
+  — tryckte mig turvis till sitt hjärta under kärleksfulla ord. Det
+  kan jag aldrig erinra mig, att du gjort, men kanske upplefver jag
+  det vid ditt 75-års jubileum.
+
+  Ingen dristade sig att fråga efter dig mer än fröken S. L—d —
+  du vet — — —. Hon sade någonting så vackert om dig, att jag
+  fick samma känsla, att vi nu burits igenom allt ondt, som grep
+  tag i mig, då fröken Beck häromdagen sjöng ditt Drömackord. Om
+  och om igen tvang publiken henne att sjunga »Segern är vunnen».
+  Stenhammar ackompagnerade mästerligt. Rosenfeldts melodi till
+  Inga lill tilltalade mig ej.
+
+  Det är möjligt att jag ej ens nästa söndag kommer till Uppsala.
+  Fröken v. K. reser på tisdag och hon är som en tårpil, blott hon
+  tänker på att vara skild från mig en dag. Skulle önska, att du
+  liknade henne i detta. Antagligen får jag väl följa henne till
+  Södertelge till Cecilia.
+
+  Jag hälsar dig så mycket, mycket. — Det blir krig — mellan Japan
+  och Ryssland förstås.
+
+                                                          Alltid din
+                                                            _I. B._
+
+
+
+
+Cecilia träffade jag numera sällan. Vi hade väntat, att hon skulle ha
+besökt oss någon gång under julen, men af en eller annan orsak hade
+hon låtit oss vänta förgäfves. Då jag förebrådde henne, menade hon,
+att vi nog ändå ej saknat henne, hvilket var en alldeles grundfalsk
+uppfattning. Hon smålog misstroget då jag sade detta och yttrade något,
+som tydde på att när jag nu hade Gustaf, behöfde jag ej henne.
+
+Hon tycktes belåten med att han reflekterade på Holland och föreföll
+gilla mitt förslag, att doktor Lundborg skulle undersöka lämpligheten
+af van Eedens hem som eventuell vistelseort. Hon frågade, om där fanns
+tillfälle till bad och tillgång till sköterska, hvilka frågor jag
+bejakade. Själf var hon ej stark nog att följa med, ensam kunde jag
+icke resa med honom, men kunde vi, såsom jag ställde i utsikt, få K.
+och någon af läkarne som sällskap, borde det nog gå. Jag minns ej, om
+jag bad henne tala med förmyndaren om saken, men var öfvertygad att
+broderns hälsa låg henne så om hjärtat, att hon ej skulle dröja därmed.
+
+För att kunna tillbringa söndagen i Uppsala följde jag under en
+veckodag den i brefvet nämnda fröken v. K. — en ryska — på hennes
+afskedsvisit till Södertelge. Cecilia hade flyttat i en ny våning, och
+jag kände mig först något främmande för denna. Själf var hon mycket
+trött och mottog oss liggande på sin soffa, men strålande vacker och
+älskvärd som vanligt. Omsider blef det tid för oss att återvända till
+Stockholm. Jag hade svårt att skiljas från henne, och kände en häftig
+motvilja mot ryskan, för hvars skull vi måst tala liksom genom ett
+galler. Då jag hunnit nedför trappan, vände jag mig om och fann Cecilia
+stå lutad öfver räcket. Hennes ögon lyste mot mig som svarta solar —
+jag tog trappan i ett par språng och slog mina armar om hennes hals.
+Hon smålog och kysste mig ömt. Ögonblicket därpå lämnade jag hennes
+bostad, föga anande att jag aldrig mer skulle beträda den.
+
+
+
+
+Doktor Lundborg, Gustaf Fröding och jag samtalade allt emellanåt om van
+Eeden och den tillämnade vistelsen i Holland. »Jag känner mig som en
+stor elefant med en liten varelse på min nacke, som sticker mig i örat
+åt det håll hon önskar jag skall gå», yttrade Gustaf Fröding en dag.
+Doktorn skrattade.
+
+»Du misskänner dig alldeles», sade jag, då vi åter voro ensamma, »det
+är du som är den viljestarke, och det är din viljas gissel, som drifver
+oss fram i den riktning, du önskar. Hvad har väl jag förmått? — Se hur
+obegagnade dina kläder hänga och tänk på hur sällan du ens bjuder till
+att vistas uppe i nattrock».
+
+Jag fortfor en stund att ytterligare förehålla honom en mängd andra
+fall, där hans vilja behållit valplatsen, och hans ögon kisade hela
+tiden mot mig bakom pince-nezen.
+
+Innan jag hunnit säga, allt hvad jag hade på hjärtat, räckte han med
+skolpojksaktigt underdånig min upp handen till tecken, att han ville
+tala. Jag såg på honom under lätt rynkade ögonbryn.
+
+»Fröken, fröken», viftade han litet ifrigare.
+
+»Nå, Gustaf Fröding», sade jag och nickade åt honom.
+
+»Diktar du månne ej om mig efter Fryxells svartmålning af Karl XII?»
+frågade han.
+
+»Nej, men när du säger det, finner jag, att din envishet har ett starkt
+släkttycke med hans», svarade jag, hvarefter vi båda brusto i skratt.
+
+
+
+
+En fransk läkare och vetenskapsman vistades i Uppsala och hade erhållit
+tillstånd att bese hospitalet. Som han antagligen gärna ville träffa
+en så intressant patient som Gustaf Fröding, hade man frågat denne,
+om han hade något emot att följande dag mottaga besök af honom.
+Gustaf Fröding sade sig ingenting ha att invända, men bad mig komma
+tidigt, så att han ej behöfde vara ensam under receptionen. »Att
+beskådas som ett underligt djur, insatt i en cell, är ingalunda en
+välbehagsförnimmelse», förklarade han, »dessutom har han mera valuta,
+om han samtidigt får se dig, då du ju faktiskt är ändå konstigare».
+
+Jag hade ej tillåtelse att vistas i Gustaf Frödings rum under läkarens
+morgonrond, men beslöt att för denna gång öfverskrida förbudet och
+därefter förklara mig. Vid tiotiden nästa morgon stod jag därför hos
+honom, och hela hans ansikte sken af skalkaktighet. »För sent», ropade
+han, »du har gått miste om att bli affotograferad i hans hjärna och
+antecknad i hans anteckningsbok!»
+
+»Hur lät din franska?» frågade jag.
+
+»Det hade tagit mig hela morgonen att snickra ihop frasen: ’Comment
+vous portez vous monsieur’, och just när jag skulle begagna den,
+försvann fransmannen».
+
+»Hur såg han ut?» frågade jag.
+
+»Det iddes jag ej undersöka».
+
+»Satt du kanske och såg ned hela tiden?»
+
+»Jag tror det, men ’hela tiden’ inskränkte sig till halftannat
+ögonblick, hvilket dock för en smart lärd torde vara nog till en sakrik
+afhandling i tre delar om skalden Gustaf Fröding på dårhuset».
+
+Han hånlog. »Kan du säga mig», utbröt han hetsigt, »hvad som är
+driffjädern till att du trotsar alla vidrigheter och kommer hit. Svara
+mig långsamt och med eftertanke och servera mig inga fraser».
+
+»Törhända känslan, att du behöfver ett värdigt föremål för dina
+sarkasmer», föreslog jag efter en stunds öfvervägande. »Men vill du nu
+som jag, äta vi frukost; i min ifver att närvara vid mottagningen för
+fransmannen, blef jag nödsakad att gå fastande från staden».
+
+Jag dukade upp mina medförda förråd, och under måltidens gång försvann
+hans misstämning.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Till hospitalets bibliotek hade förskaffats en del nyare historiska
+arbeten, däribland ett par om England, hvilka skänkte Gustaf Fröding
+stort nöje.
+
+»Har du saknat mig mycket under veckan?» frågade jag en gång under
+denna tid.
+
+»Måste tyvärr erkänna, att jag varit för upptagen af andra damer
+för att ha haft tillfälle att tänka på dig. Jag menar de engelska
+drottningarne», tillade han, då jag förvånad betraktade honom.
+
+»Åh — hå!» sade jag skrattande.
+
+»Maria Stuart är ingalunda en föraktlig rival», påvisade han.
+
+»Du kan väl ej mena, att jag skall bli svartsjuk på en kvinna, som
+lefde för flera hundra år sedan», invände jag.
+
+»Inte vill jag uppmana dig därtill, men inte vill jag heller afråda»,
+återtog han, »hon torde vara lika verklig i det närvarande som du, men
+....»
+
+»Hon kommer ej till dig med mat», afbröt jag.
+
+»Nej, däri har du gifvit ett försteg», medgaf han.
+
+Vi började därpå resonera om hennes förhållande till sina män och
+älskare och gåfvo oss i färd med att studera, hvad läroböcker och
+källskrifter haft att förmäla om henne. Äfven Anna Boleyn var länge
+föremål för vårt intresse, och Gustaf Fröding tycktes luta åt den
+åsikten, att hennes gemål endast handlat af konungslig skyddsplikt mot
+tronföljden, då han lät afrätta henne.
+
+
+
+
+Doktor Lundborg skulle om några veckor anträda sin beramade resa till
+Holland, och jag frågade per telefon Cecilia, om hon rådgjort med
+förmyndaren om förslaget van Eeden. Det vore i så fall lämpligt, att
+denne gåfve doktor Lundborg i uppdrag att göra efterforskningar, menade
+jag.
+
+När jag hörde, att så ej hade skett och att hon ej visste, när hon
+skulle komma till Stockholm, föreslog jag att själf få tala med
+förmyndaren, då han ju helst borde träffa doktor Lundborg före dennes
+afresa. Jag fick den uppfattningen, att hon gillade förslaget, och
+några dagar därefter besökte jag honom. Vi hade redan ett par gånger
+flyktigt sammanträffat, den första för många år sedan, då jag medföljt
+Cecilia upp på hans kontor och i förbigående blifvit presenterad af
+henne och den andra på en resa till Uppsala.
+
+Han mottog mig snäft och sade sig ha andra planer för Gustaf Fröding än
+Holland samt att han tänkt, det någon läkare skulle medfölja honom. Jag
+nämnde då, att doktor Lundborg möjligen skulle kunna göra det äfvensom
+Frödings vän K., men intet af detta tycktes göra det intryck på honom,
+att han fann det värdt en reflektion. Hvad mig beträffar, ansåg han sig
+ej kunna tillråda, att jag reste med, då han ej visste mer om mig »än
+att jag var ett fruntimmer, som var tokig i Fröding och ville följa
+honom».
+
+I första ögonblicket kände jag ett våldsamt begär att skratta, det lät
+precis som en röst från någon skvallerkonselj, men i nästa tog harmen
+öfverhanden, och jag svarade mig ha hyst den förmodan, att fröken
+Fröding varit i stånd att lämna något utförligare upplysningar om mig.
+
+»Hon har sagt, att ni är mycket exalterad», förklarade han.
+
+»Jaså», svarade jag och tänkte, att min ställning såväl till henne som
+till hennes bror dock torde ha gifvit henne goda skäl att ej låta detta
+uttryck gälla som det för mig uttömmande.
+
+»Hur har ni det er emellan, ni och Fröding?» fortfor han. »Äro ni
+förlofvade?»
+
+Jag betvang min känsla af föraktfull motvilja att svara honom. Om jag
+nu tege, kunde han rikta samma fråga till Gustaf Fröding och därigenom
+störa den glädje mina besök beredde honom. Kanske skulle då äfven
+ångesten att på något sätt ha bundit mig åter väckas till lif i hans
+ömtåliga sinne. Detta måste förhindras, och jag måste svara, men hvad?
+Hade det gällt mina egna känslor, skulle det varit en lätt sak, men att
+kräfva räkenskap för dessa låg utanför den frågandes befogenhet ....
+Öfver Gustaf Frödings känslor för mig hade jag däremot ej ens gjort
+några sannolikhetsberäkningar.
+
+»Förlofvade kan man väl knappast kalla oss», svarade jag slutligen —
+»de känslor Gustaf Fröding hyser för mig, äro väl närmast att förlikna
+vid hvad han skulle känna för en yngre bror, som han själf fostrat».
+
+För att ej låta märka, hur djupt hans beteende sårat mig, utväxlade jag
+några konventionella fraser med honom rörande gemensamma bekanta och
+lämnade sedan hans lokal.
+
+Ljungande af harm skref jag följande dag ett bref till Cecilia, hvari
+jag relaterade hennes förtroendemans samtal med mig och menade, att
+jag haft rätt att vänta, det han vetat så mycket om mig, att han ej
+uppträdt direkt förolämpande.
+
+Mitt förtroende till Cecilia hade efter samtalet med förmyndaren fått
+en betänklig stöt. Ej nog med att hon tycktes ha undanhållit honom alla
+upplysningar, som kunnat ge mig en aktad ställning i hans ögon, utan
+hon hade äfven förtegat för mig _deras_ planer om förflyttning för
+Gustaf Fröding, under det hon skenbart gått in på lämpligheten af de
+arrangement jag föreslog. Den läkare, förmyndaren nämnde, som utsedd
+till ressällskap åt Fröding, var honom ytterst osympatisk, och han
+motsåg med glädje dennes förflyttning från hospitalet.
+
+
+
+
+Cecilias svar kom mycket snart. Länge hade hon tänkt tala vid mig
+om mitt förhållande till hennes bror, hans närmaste framtid o. s.
+v., men ditintills hade det ej lämpat sig, då vi endera suttit på en
+järnvägsstation eller också haft obehöriga åhörare. Kanhända hade också
+en annan känsla tillkommit, nämligen att hon unnade mig den lycka jag
+för en kort tid kunde äga, innan jag åter komme i kontakt med lifvets
+hårda realiteter.
+
+Mitt förhållande till Gustaf Fröding sade hon sig ej ha missuppfattat,
+hon skulle då ej kunnat hysa den vänskap för mig, som hon gjorde och
+skulle ej låtit mig komma dem så nära. Hon trodde, att min kärlek till
+honom var en stark och äkta känsla. Däremot hade hon alltid ansett, att
+G. ej brytt sig om mig annat än på ett rent vänskapligt sätt, något
+som jag också själf i mitt bref till henne sagt, att hon städse sökt
+framhålla för mig.
+
+Hon hörde nu till sin stora förvåning, att vi voro förlofvade och
+försäkrade, att det i så fall ej kunde komma i fråga, att hon skulle
+lägga sig i våra enskilda angelägenheter. Dock tyckte hon sig ha haft
+rätt till vårt förtroende i denna sak, så nära som hon stått sin bror
+och mig alla dessa år. För sin del ansåg hon det orätt af honom att
+ingå giftermål och att föga utsikt funnes för ett lyckligt äktenskap,
+som ju fordrade hälsa och friska krafter. Men skulle så olyckligt vara,
+så hellre mig än någon annan. Endast kontrahenterna själfva kunde ta
+risken att från eller tillråda. Hon skulle per bref underrätta sina
+systrar om detta; G. själf komme hon ju snart att träffa personligen.
+
+Det var fullkomligt sant, att både G:s förmyndare och hon ansåge det
+olämpligt, att jag ensam reste ut med honom — hade hon kunnat följa
+med, hade det varit en annan sak — och orsaken härtill var, att jag ej
+skulle kunna reda mig ensam i alla svårigheter. Att jag däremot skulle
+få råka honom så mycket jag ville därute, hade ingen satt sig emot.
+
+Hon kunde omöjligt tro, sade hon, att förmyndaren förolämpat mig.
+Jag måtte alldeles ha missförstått honom. Då han talat vid henne om
+mitt förhållande till G. hvilket ju var så ovanligt, att det väckte
+uppmärksamhet, och hon visste ju ej då af någon förlofning, hade hon
+framhållit, att jag var en gammal vän till G., och att alltsammans
+var hvad hon kallade oskyldigt. Som en förklaring på att ett sådant
+förhållande kunde existera, hade hon sagt, att G. och jag ju båda voro
+excentriska personligheter med mera fantasi än folk i allmänhet och ej
+finge bedömas efter vanlig måttstock.
+
+Om någon exaltation å min sida visste hon sig ej ha talat, men mindes
+ej, hur hon lagt sina ord och i hvad sammanhang. Hon sade sig ej kunna
+tro, det förmyndaren ej skulle känna till mig, då min svåger var hans
+vän, hvilket han också nämnt.
+
+Att hon ej hade samma uppfattning af G. som jag var nog sant. Hennes
+grundade sig på 43-årig bekantskap och därvid ständigt återkommande
+fenomen i hans sinnesstämning, men ingalunda på någon utsago af mig
+eller doktorerna. Det fanns dessutom många omständigheter i hans lif,
+som jag ej hade reda på och därför ej kunde ta med i beräkningen.
+
+Så länge han emellertid var så hjälplös, kunde hon ej annat göra
+än endast ta hänsyn till hvad som för honom var bäst, äfven om hon
+därvidlag skulle råka att stöta sig med mig eller andra. Behöfde hon
+välja mellan honom och mig, kunde jag nog tänka, hur valet utfölle.
+Blefve jag hans hustru, finge jag själf ta hela ansvaret, och hon
+skulle då ej hindra mig i någonting. Ju förr jag kunde göra det
+alldeles klart med G. desto bättre.
+
+Hon tillrådde mig, att i denna sak rådföra mig med en namngifven
+god vän, som kände mig sedan min skoltid. Denna var mig uppriktigt
+tillgifven och därtill opartisk, sade hon. Men skulle G. och jag
+finna, att vi förhastat oss, så kunde vi väl som förut råkas på ett
+vänskapligt sätt, fast ej på samma sätt som i förra fallet, utan med
+någon inskränkning. För sin egen del brydde hon sig ej om folks mening
+och frågade ej efter skandal, men hvad som härvidlag blefve följden,
+nämligen att allt tadel skulle falla på G., och han komme att anses som
+en förbrytare och förförare, hvilket han aldrig varit och ej heller
+var, det ville hon gärna hindra. Hon bad mig försöka att tänka mig in i
+G:s ställning och hvad som kunde vara bäst och nyttigast för honom samt
+blunda för hvad som gjorde min lycka. Hon visste, att jag kunde det, om
+jag ville.
+
+
+
+
+Min häpnad öfver innehållet i hennes svar trotsar all beskrifning. Hvad
+som i mitt bref gifvit henne anledning att tro mig ha tillkännagifvit
+någon slags förlofning med hennes bror var mig en fullständig gåta, då
+jag genom att citera mitt uttalande till förmyndaren tvärtom markerat
+motsatsen. Hon hade tydligen i sin upphetsning förbisett det verkliga
+innehållet i mitt bref, för det hennes fantasi fruktat. Likaledes måtte
+det ha undgått henne, att hvarje gång vi talat om Frödings förflyttning
+till Holland, jag föreslagit K. och doktor Lundborg som medhjälpare.
+Att resa ensam med honom hade aldrig ens tangerat min tanke. Vidare
+syntes det mig långsökt, att förmyndaren genom sin bekantskap med min
+svåger, som bodde i Karlstad och som jag ytterst sällan träffat — min
+syster var sedan två år tillbaka gift med hofrättsnotarien B. — skulle
+varit i tillfälle att erhålla ingående kännedom om mig, och jag lade
+bort brefvet i känslan af min oförmåga att fatta, om hon menade allt
+hvad hon sade eller blott en del, och om det hon icke menade, hade
+någon annan betydelse än som ett försvar för henne själf.
+
+Jag fruktar, att jag ej tillbörligt smält det fogliga och resonabla,
+som onekligen äfven fanns i brefvet, då jag per omgående skyndade att
+befria henne ur den villfare se med afseende på min ställning till
+Gustaf Fröding, hvari hon intrasslat sig.
+
+I sitt svar försäkrade hon sig ej ha någon lust att skilja mig och
+Gustaf Fröding åt, och känslor och tycken sade hon sig ej ha någon som
+helst fordran på att få kritisera. Det vore ju det privataste af allt
+privat. Det var blott de rent yttre förhållandena, som måste gestaltas
+så, att de ej blefve till skada och obehag för G. och mig. Förr hade
+hon alltid gått emellan, men nu var hon för klen och själstrött och
+saknade både håg och förmåga. Hon kunde yttra sin mening, men ägde ej
+energi att bråka åt höger eller vänster.
+
+Uppträdet hos förmyndaren hade berört henne pinsamt och var henne
+alldeles oförklarligt. Han hade alltid visat sig ytterst hänsynsfull
+och dessutom gemytlig och treflig att ha att göra med. Hon undrade,
+om jag var säker på att han förolämpat mig. Hon hade ofta sett mig
+förolämpad för rakt ingenting, och jag var själf ej sällan hänsynslös.
+Var jag säker på att det ej var jag, som började?
+
+I hvarje fall hade mitt första bref gjort ett mycket obehagligt intryck
+på henne, mest därför, sade hon, att hon fått en misstanke om att jag
+gått bakom hennes rygg och bearbetat G. under mina besök i Uppsala. Hon
+hade redan skickat mitt bref till en af sina systrar, så att hon kunde
+ej se, hvad som vållat missuppfattningen, men det var alldeles nog, att
+jag nu sagt, hvad jag menat. Bland de fel hon funnit hos mig, hade hon
+ditintills ej upptäckt hvarken bakslughet eller beräkning, snarare
+led jag af allt för stor öppenhjärtighet. Emellertid känner man ju
+hvarann i själfva verket så litet, att man ej kan vara alldeles säker,
+och då hon därtill oupphörligt tutats full af varningar, hade detta
+väl äfven i någon mån inverkat på hennes, som hon sade, omisstänksamma
+sinne. Hon hade i alla fall tänkt tala med mig och be mig vara litet
+mera försiktig i mina yttranden om G. och i hans och min samvaro, men
+afhållits därifrån, emedan hon tyckt det vara synd att komma med några
+missljud, och inte heller hade hon brytt sig synnerligen mycket om
+hvad folk säger. Hvad hon fruktade var, att det skulle gå därhän, att
+man öfverfölle hennes bror, och vore det än aldrig så obefogadt och
+lögnaktigt, så kunde det ändå störa honom i hans tillfrisknande. Det
+var först i julas hon fått reda på att några rykten voro i svang. En
+bekant hade råkat henne på gatan och gratulerat henne till att G. nu
+vore så frisk, att han kunde tänka på att gifta sig. »Fästmön bor ju
+hos honom på hospitalet», hade man sagt.
+
+Hon hade blott kunnat försäkra, att det var lögn och stora sjöormen,
+och hade ej tänkt på det vidare. Emellertid hade ryktet envist hållit i
+sig med olika variationer såsom »fästmö, älskarinna och fruntimmer, som
+han har hos sig på hospitalet». Hon angaf värmländingar, som i denna
+sak bäst underrättade. Hon hade ingenting nämnt om dessa rykten till
+förmyndaren eller systrarne, men fann det klart, att hvad som angick G.
+var af så stort intresse, att det fort skulle sprida sig.
+
+— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+Af detta bref fattade jag hufvudsakligast, att hon misstänkt mig för
+bakslughet och citerat grundlösa rykten, afsedda att kasta ett ovärdigt
+skimmer öfver min ställning till hennes bror. Det föreföll mig högst
+märkligt, att Cecilia i den djupa afskildhet, hvari hon lefde, skulle
+»tutas full» af dylika ryktessmidare, helst hon var en person, inför
+hvilken lömskt förtal borde gripa till flykten. Ju mer jag grubblade
+däröfver, ju sannolikare tycktes det mig, att själfva kringflygandet
+af nämnda rykten vore att förlägga till samma kategori som »den stora
+sjöormen» och att hon troligen drömt dem. Men eftersom de nu delgifvits
+mig, måste jag ju i hvarje fall räkna med dem och tillse, att såväl
+Gustaf Fröding som det läroverk, där jag arbetade, skyddades för det
+onda, de kunde vålla.
+
+För att få hjälp vände jag mig till den af mina vänner, Cecilia
+utpekat som lämplig. Hon åtog sig att, så fort det behöfdes, ordna min
+ställning till skolan och skref därpå ett bref till Gustaf Frödings
+läkare, docenten Lundborg, relaterade de af Cecilia citerade ryktena
+samt utbad sig hans råd, huruvida mina besök på hospitalet skulle
+fortsättas eller afbrytas.
+
+
+
+
+Bref från mig till Gustaf Fröding.
+
+                         Stockholm Tegnérgatan 14 den 19 febr. 1904.
+
+  Jag minns ej, om jag sade dig, att jag denna söndag stannar i
+  Stockholm och att du först nästa lördag eller söndag har det
+  nöjet att se mig inträda i ditt gemak, käre Gustaf. Maria Stuart
+  och Elisabet hålla dig ju sällskap i min frånvaro och jag hoppas,
+  att äfven detta kvinnliga element måtte verka godt på dig.
+
+  Stockholmsluften verkar däremot ej alls godt på min hosta — — — —
+
+  Här sänder jag dig ett kort, som jag erhöll från fru van Eeden.
+  Hon har en mycket svårläst stil, men jag tycker mig förstå — —
+  att hennes svåger, som är gift med den svensktalande systern
+  jag berättat dig om, har öfversatt en af dina dikter och ämnar
+  fortsätta.
+
+  Naturligtvis skickar jag den begärda boken, vi kunna ej hindra
+  människor att öfversätta dig.
+
+  Från Moskva har jag också haft bref i dag. Där råder stor
+  upphetsning, och det är nästan lifsfarligt att gå ut på gatorna.
+  »Gut und Blut dem Kaiser». Han själf lär sitta i Vinterpalatset
+  och gråta bittra tårar. Han säges aldrig ha velat kriget. Jag
+  skall ta med mig brefvet, då jag kommer skall du få läsa det
+  själf.
+
+  Jag har försport g.... åh, du kan inte tro, hvilken hosta jag
+  har, jag tror det är kikhosta.
+
+  Jo, jag har försport genom doktor S. att — lär vara betänkt på
+  att söka upp dig nästa söndag. Hoppas du ej blir — — Du är så fin
+  nu, just som du är. Ingen jag ser härute i världen är så fin som
+  du.
+
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+  Jag har fått många goda saker hemifrån. Wilhelm har skrifvit en
+  rysligt dum vers på en papperskaramell.
+
+  I veckotal kommer han nu att gå och njuta af att han varit kvick.
+  Gustaf — du måste hjälpa mig att ge honom det igen på hans
+  födelsadag den 17 mars. Om vi kunde finna något rim på gasklocka.
+
+  Det är en vecka tills jag får se dig och för mig är det många
+  dagar. En hälsning till dig från mig.
+
+                                                          alltid din
+                                                            _I. B._
+
+
+
+
+Cecilia hade samma dag skrifvit ett bref till mig, hvari hon sade sig
+vilja tillmötesgå min önskan, att i det som rörde min ställning till
+hennes bror vända sig till dennes afdelningsläkare, docenten Lundborg.
+
+Och jag kunde vara viss om, försäkrade hon, att hon skulle tala med
+honom utan förutfattad mening, så som man resonerar med en läkare. Om
+jag hade undrat på tonen i hennes bref, så var den helt och hållet
+framkallad af tonen i mitt första bref. Hon visste sig aldrig ha haft
+en tanke på att »skilja» mig och G. utan hade alltid menat, att han och
+jag skulle råkas, som vi hitintills gjort, och om mina besök hos honom
+nu senaste tiden hade hon ej tänkt annat, än att vi blott för stundens
+nöje utbytte tankar och skämtade. Hade hon missförstått detta? frågade
+hon. Hon erkände, att hon ett ögonblick misstänkt mig att ha bearbetat
+honom i riktning att få allt mer och mer inflytande på honom och
+slutligen få honom helt och hållet för mig själf. Detta skulle hon ha
+kallat bakslugt eller något liknande. Men hon förklarade sig nu ej tro
+det, det skulle varit så stick i stäf mot hennes föregående uppfattning
+af mig, och utan bevis för motsatsen komme hon ej att frångå den.
+
+Sedan hon sist skref till mig, hade hon haft bref från förmyndaren, som
+å sin sida var lika förolämpad som jag. Han ansåg, att jag ej tagit
+hänsyn till hans ställning som G:s förmyndare och som den där äger
+rätt att bestämma om hans angelägenheter. Han behöfde hvarken rådföra
+sig med henne, mig eller någon annan och hade blott att svara för
+förmyndarkammaren i Uppsala. Att han rådförde sig med henne och oftast
+rättade sig efter hennes mening var idel hänsynsfullhet.
+
+Detta hade jag ej insett, menade han. Emellertid lämnade han åt henne —
+förutsatt, att hon _toge allt ansvar på sig_ — att ställa med G:s resa
+och där deras åsikter kunde afvika följa hennes. Hon skulle ingenting
+bestämma, förrän hon talat vid doktor Lundborg och de andra läkarne.
+Hon komme endast att ta hänsyn till G:s bästa, och kunde hon ej finna
+öfvertygande skäl å någondera sidan, skulle hon alldeles afsäga sig
+förtroendet, och förmyndaren finge då rådgöra med hennes systrar eller
+med hennes kusin Carl Agard eller handla oberoende, alldeles som han
+ville.
+
+Angående de rykten, hon nämnt i sitt förra bref samt en del därmed
+sammanhängande, så ansåg hon sig frikallad att alls beröra detta eller
+något liknande oss emellan, sedan jag i dagens bref sagt mig ej fästa
+ringaste afseende vid dem. Hvad som därvidlag behöfde sägas, kunde hon
+afhandla med doktor Lundborg, efter jag skänkt honom mitt förtroende.
+Hon yttrade sin glädje öfver mitt val af rådgifvare i Stockholm och
+sade sig lita på denne persons rättskaffenhet och sunda omdöme samt
+betygade än en gång, att hon ej hyste något misstroende till min
+ärlighet och öppenhet blott i viss mån till mitt omdöme. Och det var
+ju blott mänskligt, ansåg hon, att hvad man mycket önskar, det vill man
+gärna anse klokt och välbetänkt.
+
+       *       *       *       *       *
+
+I mitt svar till Cecilia bad jag henne vänta med något afgörande vis à
+vis brodern, tills den nyutnämnde öfverläkaren vid hospitalet tillträdt
+sin befattning, hvilket skulle ske om någon månad.
+
+Detta sade hon sig i nästa bref så mycket hellre vilja lofva, som det
+hela tiden varit hennes afsikt, och G. ändå ej kunde resa, förrän det
+blef varmt i luften. Hon förhastade sig ej i allmänhet försäkrade hon,
+och allra minst då saken gällde hennes bror.
+
+Det hade varit något mystiskt, en oklar punkt i min ställning i
+hela denna fråga, men hon var öfvertygad, att den berodde på ett
+missförstånd, som kunde utklaras och var därför glad att få tala öppet
+med doktor Lundborg.
+
+Det vore bäst, menade hon, att nu ej vidare orda härom. Man kunde så
+lätt komma att strida om småsaker i stället för att se i stort, men jag
+skulle vara lugn, att fast hon i första rummet tänkte på sin bror, hade
+hon i andra också en tanke för mig.
+
+Det efterlängtade svaret från doktor Lundborg kom och lydde.
+
+                                       Uppsala hospital den 24.2 04.
+
+  — — —
+
+  Med anledning af Edert bref ber jag få uttala som min
+  uppfattning, att Fröken Ida Bäckmann utöfvat och utöfvar ett
+  synnerligen godt inflytande på Herr Gustaf Fröding.
+
+  Han har blifvit gladare och mera tillgänglig än förr. Det lider
+  knappast något tvifvel, att icke hon åstadkommit mycket härvidlag.
+
+  Det skulle vara en stor missräkning för Herr Fröding, om hon icke
+  vidare komme hit. Därför bör hon komma som hon brukat.
+
+                                              Med utmärkt högaktning
+                                              Eder _Dr H. Lundborg._
+
+
+
+
+När jag åter stod inför Gustaf Fröding betraktade han mig forskande
+genom pince-nezen. »Har du varit sjuk?» frågade han, »vecken mellan
+dina ögon ha blifvit djupare».
+
+»Sjuk, säger rent för litet», svarade jag leende, »det har nästan varit
+lifvet till låns; dock som skriften säger, sjukdomen var icke till döds
+utan .... ja, du känner citatets fortsättning».
+
+»Ditt tal klingar grandiost ehuru ej alldeles otroligt», förklarade
+han, »men fortsätter du att citera bibeln, känner jag mig uppfordrad
+att sjunga: ’O vill du gå med till Kanaan’». Hans ansikte fick ett
+salvelsefullt uttryck och rösten en darrande, tunn klang.
+
+Jag sjönk skrattande ned på en stol, jag visste knappast något
+roligare, än när han återgaf bönemötena i Kristinehamn.
+
+»Hur mår Maria Stuart?» frågade jag därpå.
+
+»Hon har stigit ned i sina fäders graf, hon fann mig ej nog
+temperamentfull».
+
+»Då har du säkerligen ej gjort ditt allra bästa», förebrådde jag. »Det
+är, kan jag förstå, din olycksaliga lättja och håglöshet, som ställt
+till ofog mellan dig och den högättade dam, du skänkt din gunst».
+
+»För andra gången i dag framkallar du bilden af min far», utbrast han.
+»Hur ofta förde han ej ordet håglös på läpparne, då det gällde mig. ’Du
+måste skaffa dig mera håg’, lät det. Liksom man skaffar sig håg själf.
+Det är väl något, som bör vara medfödt. Kan du kanske gå ut och köpa
+ett kvarter Frödingsvilja åt mig?» slutade han sarkastiskt.
+
+»Hvem vet, om det skulle vara så omöjligt att uppbringa, exempelvis på
+apoteket ’Svarta Svanen’», skämtade jag. »Men för att nu återgå till
+din far, så menade han törhända, att man kan förslöa och förinta sin
+håg».
+
+»Jag vet ej, jag tror, att _hans håg_ låg åt att predika för mig och
+föra strafftal på tungan, alldeles som hans ’bröder i Waldenström’».
+Jag läser för tillfället Adelskölds memoarer, däri han talar om min far
+....»
+
+»Jag har läst, att han kallar honom ’den bildsköne Ferdinand Fröding’»,
+afbröt jag. »Har du något minne af denna skönhet?»
+
+»Ja, den gjorde alltjämt ett visst intryck på mig, hur härjad den än
+slutligen blef. Adelsköld talar om hans kompositioner, men han tyckes
+ej veta, att det finns en hel opera komponerad af min far. Jag vill
+minnas, att någon har den i sitt förvar, fast jag ej kan erinra mig
+hvem. Hans röst har jag också hört prisas», fortfor han, »men för mitt
+minne står klarast de släpande andliga sånger han sjöng, och som voro
+mig förhatliga».
+
+Vid mitt nästa besök underrättade oss en af betjäningen att »Herr
+Frödings syster åkt upp till hospitalet». Jag förstod, att hon besökte
+doktor Lundborg, och att hon ej skulle komma in till sin bror, då hon
+visste, att jag befann mig hos honom. Han tycktes ifrigt vänta henne,
+och frågade den återinträdande vårdaren, om han sett rätt, hvilket
+denne försäkrade.
+
+»Längtar du efter henne?» frågade jag.
+
+»Jag vet just ej, men jag finner det märkvärdigt, att hon ej besöker
+mig, då hon är här på hospitalets område. Längtar du efter henne?»
+
+»Kanske», svarade jag, och tårarna stego mig i ögonen. Han drog mig
+tröstande intill sig.
+
+Redan samma kväll måste jag resa till Stockholm, men hörde sedermera
+af doktor Lundborg, att han framhållit för Cecilia nödvändigheten att
+begagna sig af det gynnsamma inflytande jag utöfvade på patienten.
+
+
+
+
+Mina förtrogna intalade mig, att Cecilia nu skulle skrifva ett tacksamt
+bref till mig med anledning af hvad jag gjorde för hennes bror, hvars
+tillvaro på hospitalet ditintills varit glädjelös, och att förmyndaren
+skulle skynda att söka ursäkta sitt i vårt tycke olämpliga beteende.
+
+Förmyndaren lät ej med ett ord höra af sig, men från Cecilia mottog jag
+kort därpå ett bref.
+
+Sedan hon talat med doktor Lundborg, sade hon, föreföll henne mitt
+förhållande i vår skism angående Gustaf Frödings behandling betydligt
+mindre gåtfullt än förut. Doktor Lundborgs åsikt var för henne lika
+oväntad som ny och egendomlig. Han hade nämligen yttrat, att mitt
+inflytande på Gustaf Fröding blifvit så stort, att han troligen ej
+skulle kunna förmås till något utan min mellankomst. Doktor Lundborg
+tycktes också anse detta som en synnerligen fördelaktig omständighet
+och ej förenad med någon slags olägenhet af något slag.
+
+Dessutom var hans uppfattning af Gustaf Fröding, hans
+sinnesbeskaffenhet och karaktär en annan än hennes. Man kunde ju,
+medgaf hon, på ett kort samtal ej bilda sig någon riktig uppfattning
+af en person sådan som doktor Lundborg och bad mig därför skaffa henne
+några af hans skrifter, för att hon skulle kunna bilda sig ett omdöme
+om hans teorier beträffande sinnessjukdomar och deras orsaker.
+
+För egen del hade hon alltid ansett, att Gustaf Fröding, så vidt
+möjligt, då han nu komme att lämna hospitalet borde skyddas för alla
+erotiska inflytanden och förvecklingar äfven, som hon uttryckte sig,
+sådana som voro af mycket oskyldig art. Att det längre fram, då han
+blefve bättre, kanske vore omöjligt, insåge hon ju, men då finge han
+själf ta risken. Hitintills hade hon ej haft den ringaste oro för mig.
+Hon hade tänkt, att förhållandet fortfarande varit sådant, jag själf
+alltid sett det och att jag funne mig däri utan några illusioner.
+Först efter mitt besök hos förmyndaren och min motvilja att lämna
+Gustaf Fröding ens på en kortare tid ensam åt en annans vård, hade hon
+börjat tänka sig en förändring i hans och min ställning till hvarandra.
+Denna förändring skulle hon, om den förefunnes, anse som en olycka.
+Emellertid ville hon ej göra mig ansvarig för, om detta skulle vara
+händelsen. Med den kännedom hon hade om doktor Lundborgs åsikter, måste
+jag, sade hon, tro hvad jag så gärna önskade. Hon för sin del kunde
+emellertid ej frångå sin uppfattning, som stöddes af doktor Göransson
+och professor Öhrvall. Då nu de båda hospitalsläkarnes åsikter voro
+vidt skilda, ansåg hon bäst, att såsom hon förut sagt, invänta
+professor S. låta honom någon tid sköta G. och sedan ge sitt utlåtande.
+Han var ju opartisk, hvilket hon ej kunde säga om sig själf, då hon ju
+hade en förutfattad mening.
+
+Hon hade i alla händelser tänkt resa till Uppsala i början af april
+och kunde då tala med både den ene och den andre. Ingen ansåg det hasta
+med hennes brors förflyttning från hospitalet. Jag hade i mitt bref
+nämnt något om att man ej kunde behandla honom som en otillräknelig
+person, och ej handla utan att höra hans åsikt. Jag hade väl ej kunnat
+tänka, att det skulle komma ifråga, och ej heller hade det varit
+förmyndarens mening. Det enda hon velat hade blott varit, att han ej
+onödigtvis skulle oroas.
+
+Men då nu frågan kommit till en kris och ovissheten var så stor, ansåg
+hon, att han gifvetsvis borde få full klarhet om de olika meningarne
+och själf afgöra. Hon visste, hur svårt det var för honom att fatta ett
+beslut, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ju ej
+hjälpas, förklarade hon.
+
+Nu skulle hon slå sig till ro och ej vidare tänka på detta, det verkade
+blott upphetsande, utan att lämna resultat. Hon bad mig äfven vara lugn
+och söka klargöra min ståndpunkt samt därvid ha i tankarne ej blott den
+närvarande utan äfven den kommande tiden. Själf hade hon alltid tänkt
+sig, att det skulle förbli som det varit, tills vi alla voro gamla och
+grå eller döda och borta. Men lifvet visade sig ej tåla stillestånd.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Den ovilja hon kände öfver doktor Lundborgs åsikt, skymtade alltför
+tydligt fram i brefvet, för att det skulle kunna skänka mig någon
+glädje, dessutom väckte det min harm, att hon tagit en af asylläkarnes
+fruar till sin förtrogna i den meningsskiljaktighet, som uppstått. Jag
+hade endast invigt doktor Lundborg däri, då jag ansåg det ligga utom
+de andras befogenhet att veta något om saken. Min känsla för Cecilias
+förhårdnade, och jag ville ej ens för mig själf erkänna den häftiga
+sorg mina desillusioner med afseende på henne vållade mig. Till något
+så klokt som att besöka henne för att bilägga missförståndet kunde jag
+ej förmå mig; det var som skulle jag sky att återse henne, sedan jag
+gjort den upptäckten, att hon var behäftad med mänskliga svagheter.
+
+Min rådgifverska ansåg å sin sida ett besök i Södertelge olämpligt, det
+skulle bli resultatlöst för saken och blott trötta mig.
+
+
+
+
+Jag hade gått mycket snabbt från stationen till hospitalet, det var
+något jag ville be Gustaf Fröding om, och som han genast måste göra,
+för att det ej skulle bli bortglömt.
+
+»God afton, o Konung Ahasverus!» hälsade jag och blef ödmjukt stående
+vid dörren.
+
+Som seden bjöd vid detta tilltal, räckte han mig cermoniöst sin
+blyertspenna.
+
+Jag rörde vid udden och tog den plats han anvisade mig.
+
+»Hvad fattas dig, Drottning Ester? Hvad är din bön, den vare dig
+beviljad och hvad din begäran? Gällde det ock hälften af riket, så
+skall den uppfyllas», citerade han med djupt allvar.
+
+»Om det så täckes Konungen, och jag hafver funnit nåd inför honom, och
+det synes Konungen vara görligt och jag är honom välbehaglig, så må en
+skrifvelse utfärdas .....» — jag gjorde en välberäknad paus — »med en
+födelsedagsvers åt min svåger, däri vi rimma på gasklocka».
+
+»Må ske», sade han leende.
+
+Jag fick fram papper och grep blyertsen.
+
+»Jag har sagt gasklocka, första rimmet var alltså mitt», påskyndade
+jag, »nu är det din tur!»
+
+»I extas bocka», sade han blixtsnabbt, »nu är det din!»
+
+»Trasdocka», försökte jag, men slog ögonblickligen armarna om hans hals
+för att få tröst vid tanken på de ledsamheter, till hvilka detta rim
+kunde ge anledning, om det olämpligt råkade i familjens händer.
+
+»Hvar har jag min oförfärade drottning Ester?» frågade han och strök
+undan mitt hår för att bättre kunna se mig.
+
+»Hon gick, just som vi började skalda», suckade jag, »och nu är
+det bara Ida Bäckmann — du vet hon, som skref så makalösa julrim.
+Föresten», fortfor jag triumferande — »antag att vi sätta gasklocka i
+midten, så är det ditt rim, som fattas».
+
+»Tyvärr väntade jag blott, att du skulle vrida det därhän», suckade
+han, »skrif nu, så skall jag diktera!»
+
+    »O, Wilhelm, då för din gestalt af gasklocka
+    Du ser oss i dag i extas bocka,
+    Vill af rörelse sig din bas i din hals stocka!»
+
+Han tystnade, och hans blick mötte glittrande min.
+
+»Sjufaldt bättre gratulation finns då bestämt inte?» gissade jag.
+
+»Jag vet ej, men sämre får man nog leta efter», bedyrade han.
+
+Han betraktade mig länge under djup tystnad. »Hvad du dock leker allra
+bäst», återtog han slutligen, — »det är Delila med mig som Simson. Du
+lurar högst behändigt ut hemligheten af min styrka».
+
+»Din styrka —» afbröt jag förvånad.
+
+»Åh, ja, se ej så gäckande på mitt kala hufvud», förmanade han, »ditt
+eget visar starka ansatser att om .... tjugu år följa efter».
+
+»Tyst», insköt jag brådskande, »talar du om det, kan jag vara
+flintskallig redan i morgon, och min hjässa mogen för din plan att
+uppdelas i fält för täflande plafondmålare .... Din styrka», upprepade
+jag eftersinnande — »den ligger ju i din apati ....!»
+
+»Riktigt Delila, och det är den du stjäl ifrån mig».
+
+— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+
+
+
+Bref till Gustaf Fröding:
+
+                                           Stockholm Tegnérgatan 14.
+
+    Käre Gustaf.
+
+  Du kan ej tro en sådan hög med skrifböcker jag har framför mig,
+  och det ser hopplöst ut att komma till dig med lexikonet, som jag
+  tänkt.
+
+  Inte heller vet jag hvar Karlfeldt bor, jag kunde eljes skicka
+  upp det till honom. Jag har ryktesvis hört, att han ämnar sig
+  till Uppsala någon dag i nästa vecka. Det ser ut, som om jag ej
+  skulle få något bud till dig, förrän jag kommer själf söndag
+  åtta dagar. Hoppas du har piskan (den af Nietsche anbefallda) i
+  ordning då och begagnar den som en gentleman. Jag tycker om att
+  höra klatschandet af den, då det kommer från din hand förstås.
+
+  I öfrigt vill jag säga, att vi ha ännu kallare här än du i
+  Uppsala, och jag söker förgäfves erinra mig, hvad Nietsche säger
+  om Entzückung und Kälte.
+
+  Här skickar jag dig samtidigt, hvad George Brandes sade om van
+  Eedens »Lille Johannes». Om du ville lägga den tidningen i en
+  låda tills jag kommer vore bra, jag ville om möjligt sedan skicka
+  den till van E.
+
+  Jag beflitar mig med läsning af Lifsbelysningar och finner däri
+  starka stöd för mina eld- och vattenteorier.
+
+  En hälsning till dig från
+
+                                                              _Mig._
+
+
+
+
+I Uppsala gick allt sin gilla gång. Jag försökte hålla Gustaf Fröding
+helt utanför det, som marterade mig, och fick den uppfattningen, att
+jag äfven lyckades häri. Då och då gjorde han visserligen en anmärkning
+om hur betänkligt jag magrade och hur darrningen i mina händer tilltog,
+men tycktes godta min förklaring, att allt detta var symptom till den
+annalkande våren.
+
+Det mest lifaktiga hos honom denna tid var dock hans retsamhet, och
+nästan alla mina ord och gärningar voro föremål för hånfull kritik.
+
+»När jag ser mig i spegeln», yttrade han en dag, »ser jag blott dig».
+
+Jag skrattade. »Minns du», frågade jag, »hur du förr hade många speglar
+och gick från den ene till den andre för att beskåda dig? Då jag en
+gång begärde att få veta, hvarför du gjorde så, svarade du: För att se,
+hur den väl kan se ut, som du håller så mycket af».
+
+»Det var blott delvis sanning», förklarade han, »jag tänkte mest på
+hur onaturligt härjadt mitt ansikte blifvit och hoppades vid hvarje
+ny blick i spegeln finna, att jag misstagit mig, och att det ägde den
+manliga skönhet och energi jag eftertrådde».
+
+»Jag tycker, att du är vacker, som du är — mycket vacker», sade jag
+allvarsamt.
+
+»Jag har aldrig frågat efter din smak och aldrig tilltrott dig äga
+någon», snäste han.
+
+Jag gick bort till fönstret, och det blef tyst under flera minuter.
+
+»Hörde du, att jag blott ser din bild i mitt öga, då jag ser mig i
+spegeln», sade han omsider.
+
+»Ja, och jag hörde också, att du fann, hvad du såg afskyvärdt», svarade
+jag kort.
+
+»Vill du, att jag skall stiga upp och falla på knä för dig», fortfor
+han ironiskt.
+
+»Gärna, om du hade kläder på dig, men högst ogärna i det du nu för
+tillfället är iförd», sade jag, ur stånd att bibehålla mitt allvar vid
+tanken på realiserandet af hans förslag.
+
+»Kom hit, får du se mina ritningar», bad han.
+
+Jag lydde.
+
+»Det är du, och det är du, och det är du», tillkännagaf han. »Så
+snart jag fattar en penna och skall teckna, blir det du, som med
+tillbakakastadt hufvud lyssnar till mig».
+
+»Kunde du ej försöka dig på att teckna Maria Stuart?» föreslog jag.
+
+»Det har visat sig omöjligt. Hon har gått ned i grafven, och du lefver
+bredvid mig».
+
+Han öfvergick därpå att tala om skalden Schelleys
+äktenskapsförhållanden, därpå kommo vi till lord Byrons och slutligen
+till Goethes.
+
+»Skulle du kunna finna dig i att vara en Goethes Eckermann?» frågade
+han. »Det skulle aldrig jag. Jag kan ej lida att vara den andre».
+
+»Vore du Goethe, blefve jag gärna Eckermann», svarade jag.
+
+»Så stor blir jag aldrig, ehuru jag stundom i min vilja glidit framom
+honom, ja, det har gått ända därhän, att jag ibland tyckt mig upptäcka
+svagheter äfven hos denne diktens oupphinnelige heros. Det är dagar»,
+fortfor han, »då det känns, som ville jag ha all ära i världen för egen
+del, jag hyser då ej blott afund mot Goethe, Heine, Nietsche och andra
+spetsar, äfven mot våra egna mot Lagerlöf, Heidenstam, Karlfeldt m.
+fl. känner jag en missunnsamhet, som gör, att jag stundom ej rättvist
+bedömer deras arbeten. Och — kan du tro det — jag erfar till och med en
+slags afundsjuka nedåt, då man berömmer dem, som i diktning stå under
+mig». Han betraktade mig några ögonblick, smålog därpå vemodigt och
+sade: »Icke nog härmed, det har händt, att det kan komma en tagg i mig,
+då jag läser något du skrifvit eller hör dig säga något, som du finner
+bättre ord för än jag».
+
+»Det beror på din vana att söka alla slags rottrådar till hvarje om än
+aldrig så flyktig stämning, som tangerar dig», sade jag, »och har intet
+gemensamt med din verkliga natur. Du lider af själfgisslingsmani och
+söker likt och olikt efter spön».
+
+»Det är möjligt, att du ej har alldeles orätt», medgaf han i tvekande
+ton.
+
+Han betraktade mig därefter med en blick, som jag ej kunde tyda.
+
+»Plågar dig min fula halsduk?» frågade jag och ville lösa den af mig.
+
+»Låt den sitta!» bad han. »Den blir vacker då du bär den».
+
+
+
+
+Bref till Gustaf Fröding (skrifvet på skärt biljettpapper).
+
+                                                Stockholm mars 1904.
+
+  Du bör beundra mitt fina papper, inte sant — käre Gustaf. Jo,
+  det är så att söndagen förgår i för dig af mig ostörd ro, och i
+  för mig af dig — något annat. Så kommer en dag, som heter Maria
+  Bebådelsedag, och då kommer jag o. G. v. bebådande vårens ankomst
+  — snyggt klädd skall du se o. g. v. (Gustaf Fröding och jag hade
+  träffat öfverenskommelse att låta stora G. betyda Göransson och
+  lilla g. Gud, emedan den förre beträffande oss var för tillfället
+  mäktigast). Jag sköter nu min peruk, rädd för perukmakarens
+  profetia. Wilhelms födelsedag har längesedan varit, nu får jag
+  gömma min improvisation till hans namnsdag. Jag skall höra fru
+  Monrad om söndag. Hon lär ha sjungit din Fylgia så, att det isade
+  Stenhammar i knävecken. Jag skall gå till S. endera dagen, han
+  har skickat bud med sin svägerska, att han väntar mig.
+
+  Tycker du ej, att det här papperet påminner om Seidis bref till
+  sultanen? Jag skulle nog låtit innehållet få samma höga fina
+  form, men ser du, det är så, ser du, att det är någonting, som
+  hindrar mig, fast rakt inte förmåga, närmast »lokale forhold».
+
+  Du — Goethes Najad — har haft mitt hela fulla medlidande.
+  Knappast tror jag dock, att han pröfvade henne i nio år. Jag är
+  glad, att du har Goethe till omväxling med Momsen. Hoppas du
+  hunnit igenom den, tills jag kommer, så att vi ej bli rivaler.
+
+                                                          Alltid din
+                                                            _I. B._
+
+Gustaf Frödings förbättring fortskred lugnt och jämnt. När jag vid mitt
+besök närmast före påsk förklarade, att jag tänkte tillbringa hela
+friveckan hos honom, lyste det till i hans ansikte, han slog samman
+händerna och utbrast med en min och en ton, som illusoriskt återgaf en
+bekymrad husmor. ’Du store tid, hva ska ja väl kunne hette på te roge
+denne främmaten mä’.
+
+                               Stockholm Tegnérgatan 14, april 1904.
+
+  Hvad du nu tror, att jag vill säga dig i detta bref är icke
+  öfverensstämmande med verkliga förhållandet. O. g. o. G. v.
+  kommer jag nämligen på torsdagsförmiddag, som jag hade den
+  glädjen att säga dig, då vi skildes sist. Jag har något att säga
+  dig, men du får ge dig till tåls, tills det kommer af sig själf.
+
+  Du — Gustaf — det är palmsöndag i dag, och solen skiner så
+  välsignadt på mitt gleshåriga hufvud. Jag kunde ha varit hos dig
+  både i dag och i morgon om jag ej fruktat, att det skulle bli för
+  ansträngande för dig. Nu sitter jag här och har för afsikt att
+  skrifva ihop något om Selma Lagerlöfs öfversättarinna.
+
+  Men vare sig jag läser eller skrifver, kommer ändå alltid ditt
+  stora profethufvud mellan raderna, jag hör din röst, än retsam,
+  än trött, än med en skiftning af vekhet, men för mig ändå
+  alltid den vackraste röst, som finns. Om jag ändå vore den där
+  sagopojken, som alltid fick bukt med trollen, hur skulle jag då
+  ej dra i härnad mot »spöksällskapet», som förbittrar din tillvaro
+  och förlamar din arbetskraft. Du är ändå bra litet död, blott
+  slagen i bojor, och du har vuxit dig så stor i din fångenskap.
+
+  Dock var det ej detta jag skulle säga dig — det var något
+  vackert, som den norske målaren yttrade i sin föreläsning, då han
+  talade om sin färd genom det sotiga fabriksdistriktet i Belgien.
+  Han sade, att ur de tusentals skorstenarne där, bolmade i natten
+  fram tjock, svart rök, bemängd med eld, liknande blodvågor i
+  storm. Du kan ej tro, så träffande denna liknelse är. Jag skäms,
+  att jag ej funnit den själf, då jag ju ändå så ofta sett, just
+  det han beskref.
+
+  Om du kan komma åt, så läs hvad H. D. skrifvit om folkskolan och
+  läroverksfrågan. Du skall ej mena, att ämnet ej intresserar dig,
+  han är erkändt genialisk på sitt område, och han är ödmjuk som du
+  själf. Vi äro vänner han och jag ända sedan jag låg i linda. Jag
+  tror, att det är hans stora tillgifvenhet för mig som gör, att —
+  — — låter mig gå min egen väg och min väg till dig.
+
+  Ha det nu så godt och läs Momsen, jag skäms litet för det där
+  jag sade, att jag tyckte det var bra att veta, att du låg i din
+  säng, och dock är det en god portion sanning i det.
+
+  Lokala och litterära nyheter har jag inga. Det som för närvarande
+  gör mesta intrycket på mig är det välsignadt vackra vädret.
+
+                                                          Alltid din
+                                                            _I. B._
+
+
+
+
+För att mina besök ej skulle trötta Gustaf Fröding, brukade jag
+merendels göra ett afbrott i dem mellan 3–4 och tillbringa denna tid
+hos bekanta på hospitalet.
+
+Vid ett af mina följande besök kom jag att dröja något längre än
+vanligt, och han mottog mig tvär och butter. Förgäfves sökte jag bringa
+det ena samtalsämnet efter det andra å bane, men afspisades städse
+med: »Hvarken du eller jag finna nöje att tala därom». Slutligen blef
+jag trött, höljde öfver mig hans nattrock och lade mig på soffan. Jag
+kände, hur sömnen ville smyga sig öfver mig, men förstod, att detta
+i hans nuvarande sinnesstämning skulle såra, hvarför jag alltjämt
+försökte leta ut något, som kunde roa honom.
+
+»Hur likgiltig är jag dig ej», afbröt han mig slutligen. »Du känner
+ingen längtan att sitta i min närhet, utan trifs med det afstånd, som
+är oss emellan».
+
+»Jag trodde du själf önskade det så, du föreföll alldeles uttråkad af
+mig», svarade jag. »Nog vet du väl, att jag helst sitter bredvid dig».
+
+Jag reste mig upp, hängde nattrocken tillbaka och skulle just ta plats
+på stolen vid hans säng, då han sade:
+
+»Ordna böckerna bakom mig och lägg sedan mitt linne i lådorna, men vänd
+dig ej om och se ej på mig».
+
+Som jag var van vid hans kommenderingar, fäste jag mig ej särskildt
+därvid, utan sökte göra honom till nöjes. Jag småsjöng gladt hela tiden
+och utbad mig då och då hans råd. Han gaf dem genast, men i mycket kärf
+ton.
+
+»Är du trött? Vill du kanske, att jag skall gå?» frågade jag.
+
+»Nej, jag vill, att du blir, just där du är, och att du fortfar att
+skämta», sade han.
+
+Jag lydde. Då jag granskade hans linne, fann jag en skjorta, som synes
+mig obrukbar, och lade undan den.
+
+»Jag förmodar du tänker föreslå, att den skall skänkas till någon
+fattig», antog han hånfullt. »De fattige skola naturligtvis blott ha
+det, som är förstördt och aldrig anses värdiga nytt och helt».
+
+»Öfver dina tillhörigheter kan jag ej bestämma, men jag skulle tro,
+att om plagget ändras till en mindre person, kan det sättas i brukbart
+skick», sade jag lugnt och skyndade att byta samtalsämne.
+
+»Jag hör vakten», sade han efter en stund, »när du nu går, så håll dig
+så långt borta från mig som möjligt, se ej på mig och räck mig ej din
+hand till afsked».
+
+Jag följde noga hans instruktioner. Jag tänkte, att han åter fått ett
+anfall af de nervryckningar, som plågat honom långfredagen, och att han
+ville förskona mig från att se dem.
+
+
+
+
+Följande dag strålade hans ögon ett muntert välkommen mot mig, redan då
+jag hade dörren på glänt.
+
+»Darf man heute anrühren?» frågade jag.
+
+»Man darf», sade han och tog mitt hufvud mellan sina händer.
+
+»Du håller en afsyning med mitt ansikte, som hade du ej sett det på
+åratal?» skämtade jag.
+
+»Vet du väl bestämmelsen på det tidsmått, som för mig ligger, emellan
+det jag såg dig försvinna i går och ser dig återvända i dag?» frågade
+han.
+
+Jag teg. Han drog djupt efter andan och fortfor: »Skulle det hända sig
+så, att jag någon gång råkar bli obehaglig för dig, så häll vatten
+öfver mig och ropa på vakten».
+
+»Hvad menar du?» frågade jag bestört.
+
+»I går medan du hvilade dig på soffan, kom det öfver mig en djurisk
+lust, ett slags raseri att slita kläderna af dig och våldta dig. Jag
+ville ej låta dig gå, som du minns, därför att det tycktes mig lättare
+att bekämpa denna onda lust under inflytande af en del af ditt väsen.
+Det blef mera kraft i min bön till gudarne att skydda dig mot mig, då
+jag samtidigt hörde din röst. Jag har aldrig förr känt denna drift gent
+emot dig, och jag tror ej, att den återkommer. Är du rädd?»
+
+Jag smålog. »Aldrig för dig, men jag kan ju ej undgå att känna smärta
+öfver hvad du lidit för min skull».
+
+»Det var med mycken tvekan jag gjorde denna bekännelse», fortfor han,
+»jag fruktade, att du med afsky skulle vända mig ryggen och springa».
+
+»Det fruktade du nog blott i ditt sinne, men ej i ditt hjärta», svarade
+jag.
+
+Vi kommo in på ämnet om soldaternas grymma beteende mot kvinnor vid
+Magdeburgs belägring och därifrån på krigskonsten.
+
+»Ett modernt krig borde kunna ordnas så, att blodsutgjutelse blefve
+onödig», menade Gustaf Fröding. »Härförarne skulle vara uppfinnare och
+öfverbjuda hvars andra i att uttänka medel att hindra fienden nalkas.
+Man kunde exempelvis göra marken magnetisk, så att de vid en gifven
+punkt voro ur stånd att flytta sig från stället, eller man kunde
+bespruta dem med ett pulver, som förhindrade dem att bruka sina ögon
+o. d. Minns du»; fortfor han, »hur en svensk fältherre en gång räddade
+sin amunitionslösa här genom att kommendera fram en skrattsalfva.
+Fienden trodde sig genom härens munterhet lockad i bakhåll och flydde.
+Uppfinningsrikhet kunde äfven i forna tider ersätta vapen».
+
+Vi togo kartan och sökte följa ryssarnes frammarsch mot japanerna.
+
+»Det ligger en dragning af längtan i din röst, vill du till
+krigsskådeplatsen?»
+
+»Om du vore befälhafvare, och jag finge följa dig som adjutant»,
+svarade jag »eljest har det ingen lockelse för mig».
+
+Han log vemodigt. »Jag har länge tänkt tala med dig om framtiden och
+ofta gjort häntydningar därpå, men endera har du ej förstått det, eller
+har du föresatt dig låta mig gå till Canossa».
+
+»Uttryck dig tydligare», bad jag oroligt, »jag har ingen aning om hvad
+du menar».
+
+»Jag menar, att vi ej i evighet kunna fortsätta så, som vi nu ha det.
+Vill du bli min hustru, då jag tillfrisknat?»
+
+»Hvad skall väl Cecilia säga?» var min första tanke, och litet
+afvisande svarade jag därför:
+
+»Jag vill inte heta Fröding».
+
+»Så får jag väl kalla mig Bäckmann då», sade han undfallande, »våra
+barn låta vi välja mellan de båda namnen».
+
+Jag skrattade åt denna kuriösa kompromiss, och äfven han smålog. »Jag
+har ej gjort dig denna fråga utan att först länge ha pröfvat dig»,
+fortfor han. »Allt som drog mig till dig, har jag plockat sönder för
+att se, om det var värdt att älska, och allt som stött mig bort ifrån
+dig har jag gisslat, tills jag funnit det älskvärda däri jag sökt».
+
+»Har detta legat till grund för all din hårdhet mot mig»? frågade jag
+bestört.
+
+»Man får ej begagna vekliga medel, då man vill ha fram den sanning,
+hvarpå man skall lefva evinnerligen», sade han högtidligt.
+
+»Hvem skulle trott, att just du var så metodisk», suckade jag, »tyvärr
+kan jag ej som den hängde säga, att första timmen i galgen var värst. —
+Låt oss nu läsa Nietsche über die Frauen!» Då jag fått boken, böjde jag
+mig ned öfver honom och frågade: »Har Nietsche varit din förebild, då
+det gällt mig?»
+
+Han höjde hufvudet, och hans ögon blixtrade.
+
+»Jag är själf förebild», sade han.
+
+
+
+
+Som vanligt inrapporterade jag för min rådgifvare allt, hvad som
+tilldragit sig emellan Gustaf Fröding och mig. Hon tillrådde mig på det
+bestämdaste, att innan jag förnyade mitt besök hos honom delge läkaren
+den förändring i hans känslor, som kommit till synes. Min ängslan, att
+den kunde vara skadlig för honom lugnade hon med att så ej behöfde vara
+förhållandet, utan kanske tvärtom, men att det i hvarje fall vore min
+plikt att inberätta det.
+
+Det kom öfver mig en stark längtan att resa till Cecilia och säga henne
+allt. Hon hade väl först af alla rätt att få veta det. Men hur skulle
+jag väl kunna se henne, efter de misstankar hon haft om mig och den
+kyliga hållning hon iakttagit efter sitt besök hos doktor Lundborg? Jag
+kämpade hela natten med denna önskan, och under en af rasterna i skolan
+satte jag mig i telefonförbindelse med henne. Hennes röst lät mycket
+afvisande, då hon frågade, hvad jag önskade, och detta var nog att göra
+mitt sinne hårdt. Iskallt svarade jag mig ha något att tala med henne
+om, och att jag möjligen komme att resa till henne på eftermiddagen.
+
+»Är det något viktigt, kan du ju komma», sade hon nätt och jämt
+höfligt. Jag beräknade ej omöjligheten för henne att se, hur
+söndersliten och förbi jag stod där, ropande till henne ur djup nöd,
+och svarade därför fylld af vrede och harm, »Jag tror ej, att jag
+kommer».
+
+»Jaså», svarade hon, och därmed var samtalet slut.
+
+Det räknades som en klok gärning, att jag ej farit till Cecilia. I sitt
+upphetsade tillstånd kunde hon ställt till oreda, och dessutom skulle
+en dylik resa tärt på de krafter, jag för Gustaf Frödings skull ej hade
+råd att undvara.
+
+Som ett ytterligare skäl framhöll man äfven, att det som förefallit ej
+var något att delge andra än läkaren, förr än man fick se, om det var
+mer än ett ögonblicks infall hos Fröding.
+
+Samtalet med doktor Lundborg, hvilket jag skriftligen utbedt mig, blef
+ej på långt när så pinsamt, som jag väntat. Han tycktes redan af Gustaf
+Fröding själf ha fått kunskap om hvad jag hade att säga och menade, att
+i hans känslor för mig kunde ligga en sporre till mera vilja hos honom
+att bli frisk. Det var tydligt, att en afsevärd förbättring inträdt,
+och finge denna fortgå ostörd, kunde man vänta sig ett mycket godt
+resultat. Med lätta steg skyndade jag till den, som väntade mig.
+
+»Åh, Gustaf!» utbrast jag jublande — »min kärlek till dig vållar dig
+intet ondt, — jag känner mig ryckt ur helvetiska marter».
+
+»Hur skulle väl något, som kommer från dig till mig kunna verka annat
+än godt, det är otänkbart», sade han.
+
+Jag lade mitt hufvud mot hans bröst och kände, hur hans ögon strålade,
+medan de oafvändt betraktade mig.
+
+»Att vara lycklig och göra lycklig, det är att vara Gud», sade han
+slutligen.
+
+— — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+
+
+
+Gustaf Frödings lust för läsning började i någon mån aftaga. Hans
+tankar dvaldes helst vid den framtid han drömde för oss båda, och jag
+lyssnade därtill, som man lyssnar till en underbar saga.
+
+»Noga sedt är mitt giftermål med dig en messallience», sade han en dag,
+»jag tillhör en mycket äldre familj».
+
+»Åh strunt», svarade jag. »Din farfars far var enligt din utsago
+soldat, min farfar, farfarsfar och farfarsfarfar ha alla varit förmögna
+bönder, törhända var din farfarsfar soldat på min farfarsfars egendom».
+
+»Jag menade ej precis i den meningen», invände han saktmodigt.
+»Fröding, ser du, härstammar från guden Frö, och jag är hans ättling».
+
+»Bäckmann är det samma som Necken», förklarade jag i min tur, »min
+stamfar hade redan hunnit bli en myt, innan din kom till».
+
+Han skrattade länge. »Nu behöfver jag aldrig mer känna ängslan för din
+väg genom lifvet, du klarar briljant situationerna. Jag har talat med
+läkarne om vår framtid», fortfor han, »och de anse det möjligt, att jag
+kan bli frisk nog att gifta mig med dig. Jag gjorde mig underrättad om
+deras mening, innan jag sade något till dig».
+
+»Månne du ej bör vänta att bestämma dig, tills du blir friskare?»
+frågade jag med Cecilias bref i mina tankar. »Hvad tror du väl, att
+människorna skola säga om mig, annat än att jag tvingat mig på dig och
+hindrat dig att göra ett val. Du lefver ju här i afskildhet och ser
+ingen annan kvinna än mig. Vänta, tills du kommer ut och har tillfälle
+att välja. Världen är full af kvinnor, hvem vet, om du då fasthåller
+känslan för mig».
+
+Han teg en stund, därpå sade han. »Du var dock den enda, som kom till
+mig, och det skall i evighet ställa dig främst bland alla. Om det är
+sant, att tacksamhet föder kärlek ....»
+
+»Ja, så står det i Mignon. ’Hon kunde icke tro i barnslig oskuldsyra,
+att tacksamhetens glöd blef kärlek innan kort’», citerade jag.
+
+Han gjorde ett fruktlöst försök att bibehålla sitt allvar, och vi
+öfvergingo sedan att tala om Goethes starka medkänsla för den verkliga
+Mignon.
+
+
+
+
+Tiden gick, och Gustaf Frödings förbättring fortskred. Öfverläkaren,
+professor S., tycktes dela doktor Lundborgs åsikt om behandlingen
+och yttrade sedermera till mig någon gång i maj, att det allra bästa
+vore, om man möjligen kunde få Fröding boende någonstans i närheten
+af Uppsala, så att han kunde erhålla läkarevård från hospitalet samt
+ansåg, att jag borde flytta med honom dit. Han föreslog Linnés Hammarby
+och erbjöd sig att höra efter, om rum där vore disponibla.
+
+Jag tackade, men ville helst innan dess rådgöra med min förtrogna i
+Stockholm; dessutom vore det väl föga troligt, att förmyndaren skulle
+gå in på denna anordning.
+
+Professorn menade, att denne säkerligen ej komme att visa sig obenägen
+härför, hvaraf jag slöt, att han redan antydt för honom planer i denna
+riktning.
+
+I afvaktan på händelsernas utveckling, lyssnade jag intresseradt,
+men ganska passivt till Gustaf Frödings tal om den förestående
+förflyttningen.
+
+»Jag hoppas, att ditt rykte ej blir lidande af att du bor på samma
+ställe som jag och tar vård om mig», yttrade han en dag, »men
+antagligen anser man mig för sjuk att kunna lefva i något slags
+konkubinat. Dessutom skall det väl ej dröja så länge, tills vi kunna
+gifta oss», fortfor han.
+
+»Kan du då försörja mig så snart?» frågade jag leende.
+
+»Nej, men du kan försörja mig, och det är bättre; de penningar, som
+komma från dig ha ett renare ursprung. Jag har alltid samvetskval för
+de pengar jag skinnar allmänheten på med mina dåliga dikter».
+
+»Jag föreställer mig, att allmänheten är den, som blir minst skinnad
+och du mest», sade jag och försökte byta samtalsämne.
+
+»Om din tveksamhet för ett giftermål med mig härleder sig af fruktan
+för ärftligt vansinne i min familj», tog han åter vid, »så kan du låta
+den fara. Min mor var öfverbegåfvad, men ej sinnessjuk — min far ej
+heller, blott lynnessjuk — hypokonder. Hvad mig beträffar så .... är
+jag visserligen intagen på hospital, men .....» han smålog sorgset, och
+jag slog mina armar omkring hans hals.
+
+»Har du underrättat din mor?» frågade han en stund därefter.
+
+»Jag ville vänta därmed, tills du blir friskare», sade jag och gick
+fram till fönstret.
+
+»Kom tillbaka hit», bad han, »tror du inte, att jag kan se ditt
+ansikte, hvar du än står, om jag vill? Du skall ej behöfva göra din mor
+en sorg, som jag kan bespara dig, och jag har därför hela tiden tänkt,
+att vi skola prästviga oss. Kanske kunna vi få använda det engelska
+formuläret, det synes mig vackrare. — Du skall få se, att allt går
+bra», fortfor han uppmuntrande. »Din svåger var en gång min bäste vän,
+och om jag också ej är så vacker som han, kunna vi ju berätta din mor,
+att när jag var liten, kunde ingen dam gå förbi mig utan att kyssa
+mig, så söt var jag».
+
+Han såg mig skälmaktigt in i ögonen, och vi skrattade båda.
+
+»Du behöfver ej alls ha någon beröring med min familj», återtog jag,
+»dina krafter räcka ej till härför».
+
+»Nej, kanske det», medgaf han.
+
+
+
+
+Jag hade skyndat från Stockholm till Uppsala, och föregående dagars
+oro och pina hade tröttat mig till den grad, att när jag nådde Gustaf
+Fröding, och mitt öra förnam ljudet af hans hjärtas slag, var jag så
+förbi, att jag somnade. Han hade lagt sin arm omkring mina axlar som
+stöd, och under min slummer hade jag vridit mig så, att mitt hufvud
+hvilade mot denna. Efter en liten stund vaknade jag vid skenet från
+hans ögon.
+
+»Vet du, hvad jag tänkt på?» frågade han.
+
+»På profetens Natans berättelse om den fattige mannens enda lilla
+lamm», gissade jag.
+
+»Inte den här gången, nu har jag tänkt på Selma Lagerlöfs eremit.
+Du minns, han som kunde hålla sina händer upplyftade till fäste för
+fågelboet». Han tystnade, och svårmodet i hans blick växte. »Detta
+förmådde han af kärlek till några varelser, som hvarken gjort honom
+godt eller ondt — och jag — jag kände kraften i arm svika, då jag höll
+den till skydd omkring den, jag främst af allt skapadt känner mig manad
+att skona och värna! .... Jag tänkte på allt du gjort för mig och
+ödmjukade mig inför Gud för att få något af den Lagerlöfska eremitens
+kraft att ej röra mig, utan låta dig ostörd njuta den ro du så väl
+behöfver ....»
+
+Mina ögon fylldes med tårar, och jag ville resa mig upp för att lämna
+honom armen fri.
+
+»Låt den vara», uppmanade han och höll mig kvar, »den smärtan är kanske
+den ädlaste jag känt. Tror du», fortsatte han, »att Selma Lagerlöf
+själf skulle kunna göra som eremiten?»
+
+»Om hon lefver i sin diktning, bör hon kunna det, men du minns väl ditt
+och —:s tvifvel på att så var förhållandet», svarade jag, ängslig att
+han skulle råka i grubbel om en möjlig underlägsenhet vis à vis henne.
+
+»Jag tror, att vi hade orätt, eller att hon åtminstone i det här fallet
+skulle kunna göra det», återtog han. »Dikten skulle eljes ej verka så
+starkt på mig. Törhända har hon, som jag nu, känt dallringen af smärta
+i hvarje nerv, smekt den med lisan att i inbillningen låta den värkande
+lemmen ändra ställning, darrat för sin svaghet, men hämtat styrka i
+ömheten för den det gällt».
+
+Han tog mitt hufvud mellan sina händer och såg på mig. »Ack, du lilla
+Ida Bäckmann», utbröt han förtvifladt, »knappast kunde jag hålla min
+arm i samma ställning en halftimma för din skull, då en stackars
+enfaldig eremit var i stånd att kvarhålla den flera månader för några
+små fåglar».
+
+»Men Gustaf, förstår du då ej, att munken hade tränat sig», sade jag i
+stigande oro.
+
+Han log mot mig. »Det har du rätt uti», sade han lugnad.
+
+Sedan jag ytterligare fått diskutera möjligheterna för obegränsningen
+i Selma Lagerlöfs förmåga af osjälfvisk ömhet allt med anslutning till
+eremiten, fick jag honom att öfvergå till ett annat ämne.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Följande dag hade jag lämnat honom ensam något längre än den fastslagna
+tiden. Då jag inträdde i hans rum, låtsades han ej se mig, utan låg
+omsorgsfullt insvept i sin filt och stirrade ut genom fönstret.
+
+»Märker du ej, att jag är här?» frågade jag.
+
+Han gaf intet svar.
+
+Jag ropade på honom ännu ett par gånger, men han förblef orörlig i
+samma ställning.
+
+»Gustaf Fröding är ute på promenad», upplyste han mig slutligen
+förbindligt.
+
+»Aha ....» sade jag. »Vågar man kanske slå sig ned och invänta hans
+återkomst?»
+
+»Var så god», uppmanade han.
+
+En lång tystnad uppstod. »Hur skall väl det här utveckla sig?» undrade
+jag, på en gång skrattlysten och ängslig.
+
+»Jag har läst en mycket intressant bok», kom det slutligen.
+
+Jag teg afvaktande.
+
+»Den handlar om en fransk författare, hemfallen under manin att älska
+sin hustru och blindt förlita sig på hennes trohet».
+
+»En lycklig man med andra ord», insköt jag.
+
+»Men hon bedrog honom», fortfor han utan att akta på mitt inpass, »och
+vet du, hur han då förfor med henne?»
+
+»Dräpte henne», föreslog jag mildt.
+
+»Nej, han gick mycket mera raffineradt tillväga än så — han ignorerade
+henne. När hon fanns i rummet, såg han henne ej, när hon talade, var
+det som ingen yttrat ett ord, hon var som luft — alldeles som du för
+mig nu».
+
+»På hvad sätt har jag bedragit dig?» frågade jag.
+
+»Genom att i femton minuter ha låtit mig förgäfves vänta på din
+återkomst», upplyste han.
+
+»Utan att vara direkt ohöflig kunde jag ej lämna mitt värdfolk en
+sekund förr», sade jag, »och bör ej möjligen den förskräckelse jag
+erfor, vid att se dig alldeles stel ligga på magen och stirra ut genom
+fönstret, vara straff nog för en ofrivillig förseelse».
+
+»Kanske —» medgaf han, »helst som min natur har böjelse att vara nådig.
+Men du skall komma ihåg en sak», fortfor han, och ögonen glänste bakom
+pincenezen. »När du blir retad, kryper du in i klädskåpet, och jag
+måste sitta här ensam och snopen, tills jag kunnat blidka dig. Jag
+däremot får ej rum där och har ingen annan utväg att beteckna, det jag
+försvunnit, än att kasta mig på magen».
+
+Jag lofvade att lägga detta på minnet, och vi återtogo vår afbrutna
+läsning.
+
+
+
+
+Vi voro inne i maj. Dr. Lundborg skulle företa sin andra studieresa
+till Holland, och då jag afhämtade det sedvanliga skriftliga
+meddelandet om tillåtelse att besöka Gustaf Fröding, önskade jag honom
+samtidigt lycklig resa.
+
+»Han är en smula exalterad i dag», sade doktorn, då han räckte mig
+»lappen».
+
+»Har han haft något besök under veckan?» frågade jag.
+
+»Ja, systern har varit här».
+
+Vid mitt inträde i rummet satt Gustaf Fröding i sängen med en filt
+virad omkring sig. Hans ansikte var upphettadt, och hans röst hade en
+klang, som var mig främmande.
+
+»Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan
+gjort hor med henne i sitt hjärta», citerade han. »Cecilia har varit
+här», tillade han omedelbart, »och jag berättade henne, att vi ämna
+gifta oss. Vill du veta, hvad hon tyckte därom?»
+
+»Nej», svarade jag kort.
+
+»Är hon elak emot dig?» fortfor han.
+
+»Det ligger vid Gud inte i hennes förmåga», sade jag och såg honom
+skrattande in i ögonen.
+
+»Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter spetsen af
+sitt goda svärd mot nornans bröst .....» deklamerade han. Ett plågadt
+uttryck for öfver hans ansikte. »Jag har de senaste dagarne varit som
+besatt af Tegnérider», tog han åter vid. »En skald som jag, bör ej
+citera utan nyskapa. — Jag vill ej citera, men rösterna tvinga mig».
+
+»Skulle då ett vackert citat vara ett brott mot din sångmö?» undrade
+jag.
+
+»Jag frågar ej därefter, blott efter dig just nu. Kärleken mellan man
+och kvinna är välbehagsförnimmelse och tjusning. Tjusningen kommer
+och går, men dess bas ömheten är konstant. Erfar du några andra slags
+förnimmelser än dessa, då du sitter här hos mig?»
+
+»Nej, gör du?» frågade jag.
+
+»Inte då du är här, din närvaro skingrar och lugnar, men då jag är
+ensam, därför längtar jag efter den tid, då du aldrig mer lämnar mig.
+Jag har dessa sista dagar blifvit rädd, att mina tankar orena dig, när
+du är skild från mig, och Paulus har bestraffat mig med ordet: Hvilken
+som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor
+med henne i sitt hjärta».
+
+»Men eftersom vi skola gifta oss, när du blir frisk, ser du ju i mig
+din hustru, och Pauli strafftal saknar alltså tillämpning på dig»,
+sökte jag lugna honom.
+
+Han drog ett andedrag af lättnad. »Det är sant», sade han. »Vidare har
+jag läst bibelns lag: En man skall öfvergifva sin fader och sin moder
+och blifva när sin hustru. — Jag är beredd att för din skull lämna min
+släkt och bryta dess kraf på mig».
+
+Hvad hade väl Cecilia sagt, som så upprört honom? undrade jag och sökte
+på allt sätt få hans tankeriktning ändrad. Med hjälp af några medförda
+planscher lyckades jag slutligen inveckla honom i ett historiskt
+resonemang.
+
+
+
+
+                                         Tegnérgat. 14, maj 12 1904.
+
+    Herr und Gebieter!
+
+  Det är Kristi Flygare i dag som religiöst folk säger. Hvad mig
+  beträffar flyger jag ej alls, jag efterapar dig och ligger i
+  sängen.
+
+  Jag förkylde mig hos min kamrat — — — — som du vet göra vi
+  Åmåliter ett streck i almanackan vid någon rubbning i vårt
+  hälsotillstånd, därför kan jag säga dig, att det var natten
+  mellan den 7–8 maj. Hon hade tagit ut innanfönstren, och jag
+  låg som i en talltopp. Du skulle se din hvita korp nu — ruggig
+  och slokvingad och hes — och jag fruktar, att du ej vore så
+  barmhertig som Noak, då han räckte ut handen ur arken och tog
+  korpen in till sig. Dr. S. var just nu inne och undersökte mig.
+  För att lugna din smittofruktan bad jag henne ta lungorna riktigt
+  grundligt. Det gjorde hon och förklarade dem präktiga — det lilla
+  som nu hördes i dem, var blott en följd af förkylningen. Hon
+  säger, att jag egentligen har jättekrafter, då man tänker på att
+  jag i skolan utför två personers arbete. Nu hör du det! Kan du
+  åstadkomma någon beundran för mig så håll ej inne med den, jag
+  behöfver uppmuntran.
+
+  I öfrigt är jag vid godt humör och önskar jag kunde skicka dig
+  några af de fantasier, som komma timmarne att rulla hän i något
+  som nästan liknar lycka. Jag träffade K. A. F., en yngling,
+  som en gång varit uppe hos dig i och för en Geijersfest. Han
+  karaktäriserade dig och Karlfeldt så lustigt. Du skall få höra då
+  jag kommer.
+
+  Hvad kriget beträffar — ’Kamrat är du ej ännu trött af slagen?’
+
+  Jag slår vad om att om du nu hade så du kunde, skulle du skicka
+  mig ett urklipp.
+
+  Jag kan nästan känna allt hvad du tänker för hvarje ord jag
+  skrifver. Jag har många besökande. De tycka det är lustigt att
+  sitta här. Jag ser ut som en sjuk katt.
+
+  I morgon går jag i skolan, och då jag ej behöfver frukta att föra
+  förkylningsbaciller till dig, kommer jag flaxande.
+
+                                                         din _I. B._
+
+
+
+
+»Jag tyckte ej om, att du skref ’Kristi Flygare’», sade han, då jag
+nästa gång visade mig.
+
+»Jag anade det, när pennan formade bokstäfverna», svarade jag, »men då
+det nu en gång kom att stå där, fick det stå».
+
+»Det har allt ibland händt mig på samma sätt», tröstade han, »man vill
+ej häda, och dock hädar man».
+
+Han teg en stund och betraktade mig därunder med en allvarligt
+pröfvande blick. »Under den gångna veckan», sade han därpå, »har jag
+kommit till den slutsatsen, att jag bör be dig om något, som helt visst
+blir dig mycket tungt, ja, kanske rent af omöjligt. Men jag känner det
+som ett kraf på mig själf att bönfalla dig försöka».
+
+»Du vet, att jag är redo till allt, som kan gagna dig», svarade jag.
+
+»Stundom kommer jag under guden Priapus makt», fortfor han, »och allt
+hvad jag ser, blir då besudlat. Så har händt mångfaldiga gånger i mitt
+lif. Det är, som skulle då all otuktssynd, som finns i världen ta sin
+stråkväg genom mig. Jag känner, hur det nu börjar sin gamla gång,
+och jag har tänkt, att om jag finge säga till dig hvad jag ser och
+förnimmer och därunder ha min blick riktad in i ditt ögondjup, skulle
+det aldrig mer återkomma till mig med sin besmittade betydelse. Tror
+du dig stark nog att kunna lyssna?»
+
+»Visst vill jag höra, om du bör tala, men jag måste först veta, om det
+är nyttigt för dig, och det kan endast läkaren afgöra».
+
+Han smålog tviflande. »Kan det göra dig lugnare, bör du fråga, jag vill
+ej undanhålla dig något, som bereder dig lättnad».
+
+Jag uppsökte genast professor S., hvilken menade, att jag borde göra
+Gustaf Fröding till viljes och lofvade att längre fram på dagen själf
+besöka honom.
+
+»Sätt dig på sängkanten och lägg dina händer i mina», bad han, då jag
+återkom, »men kyss mig först, hvem vet, om du sedan någonsin mer kan
+göra det utan rysning. Jag har förnimmelsen af att jag lutar mitt
+ansikte mot en blommande skogstufva, då jag känner beröringen af dina
+läppar».
+
+Han tystnade och stödde sig mot sänggafveln.
+
+»Gud hjälpe mig», tänkte jag i ångest, då jag såg, hur hans drag
+förändrades, och ögonen miste det strålande i sin glans.
+
+Han började tala med en röst, som kom än stötvis, än lik en fors, men
+alltid klanglös. Orden voro hemska och berörde laster, hvars tillvaro
+jag förut ej anat. Jag fördes till en värld midt i bland oss, men där
+allt skapadt var neddraget i slemmig synd, och där allt, som rörde sig,
+var en yttring af otukt. Jag såg den ohyggliga pina det vållade honom
+att genomlefva allt detta, och mitt hjärta ropade till Gud om befrielse
+för honom.
+
+»Vi Priapusdyrkare ha ett hemligt tecken. Jag skall lära dig det,
+så att du kan känna igen oss», fortfor han, och det kom ett stänk
+af elakhet i rösten då han beskref det för mig. »Men allt måste
+döljas, och det är just däri retelsen ligger. Man behöfver blott
+göra en antydan till en gest, och gärningen dallrar igenom en».
+Därefter började han ånyo beskrifva ohyggliga dåd, hvilka frampressade
+kallsvetten på hans panna. Sakta aftorkade jag den med min näsduk, och
+han förde min hand till sina läppar.
+
+»Frimodigheten lämnar aldrig din blick», sade han, och rösten fick åter
+klang. »Hur gärna skulle jag ej skona dig för detta!»
+
+»Jag kan nog hålla ut ännu en stund, om så behöfs», svarade jag, »och
+du skall ej ängsla dig för min skull».
+
+»Jag har tänkt», fortfor han, »att när all denna vidriga synd en gång
+skyr mig, skall jag med din hjälp kanske finna Vasen Tjusning».
+
+»Vasen Tjusning?» upprepade jag, fångad af det magiska i själfva orden.
+
+»Kristian Eriksson har försökt modellera den», fortfor han. »Jag har
+sett afbildningar däraf i en tidskrift och har sedan dess ofta haft
+visioner af den enda äkta Vasen Tjusning. Det är den vi måste söka,
+tills vi finna, du och jag ... det är den, som skall ge oss lösningen
+till människornas befrielse ur guden Priapus våld ......
+
+Jag har ej kommit längre än till aningar», fortfor han vid min önskan
+att få höra mera om den underbara vasen. »Jag har förstått att vi
+närmat oss den genom den outsägliga ljufhet, som genombäfvat oss.
+Jag har sett reflexen af dess strålar i ditt hår, och hvarje steg i
+riktning mot ljuskällan har fördubblat vår lyckokänsla. Allt hvad vi
+därunder mött på vår väg har förlänats en underbar skönhet äfven ett
+torrt, förtrampat löf ... Och när vi så omsider nå fram till den — —
+— då ändtligen skola de toner lösgöras, som fångna i skräck och vånda
+längta efter rytm och klang till sången.....»
+
+Han tystnade och tycktes lyssna efter något.
+
+»Hvilken sång?» frågade jag, rädd att lyckoaningarna veko undan.
+
+»Sången som skall befria människorna ...... Du vet, hur jag en gång tog
+miste ...»
+
+Han försjönk i grubbel.
+
+»Gud, gif mig renhet!» utbrast han plötsligt lidelsefullt, fattade
+därpå mina händer och bönföll: »Hjälp mig att bli ren inför din Gud!»
+
+Han slöt ögonen och var några minuter därefter åter ett rof för hemska
+röster.
+
+
+
+
+Då jag följande dag inträdde till Gustaf Fröding, betraktade han mig
+med djup ångest. »Stackars barn, hur har du väl haft det?» sade han.
+»Har du förföljts af de syner, jag tvungits att frammana för dig, och
+har väl din själ blifvit anfrätt af det onda?»
+
+»Var lugn nu, skall du få höra, hur det gått», svarade jag och slog
+mig leende ned bredvid honom. »Det är sant, att jag kände mig en smula
+kvalmig vid den sista persen, oaktadt jag då och då tänkte mig framåt
+till sökandet af Vasen Tjusning. När jag kom hem till min kamrat,
+serverades det ål till kvällen — nå jag åt ..... och ... ja ... kom i
+rätt våldsamma kräkningar, och allt som satt kvar af olust i kropp och
+själ följde ålen ... adjö! borta! Var det ej en förträfflig anordning?»
+
+Han skrattade. »Det kan ej bestridas», sade han »och du ser onekligen
+kry ut, ja, hvad mer är — oskadd».
+
+Dagen förflöt ungefär som den föregående, hans ångest, då jag gick, var
+kanske en nyans starkare, och det kändes mycket mera tungt än någonsin
+förut att lämna honom. I Stockholm var jag nära att duka under för
+intrycket af hvad jag upplefvat och måste genom morfininjektion bringas
+till ro och glömska.
+
+                                            Tegnérgatan 14 maj 1904.
+
+  Du käre Gustaf — mina tankar fara till dig många gånger, många
+  gånger i timmen, ofta med oro, oftast med hopp att du nu har det
+  lugnare. Det sved i mig öfver nödvändigheten, som tvang mig att
+  gå, och jag ser med glädje mot den stund, då intet klockslag
+  stänger en dörr mellan mig och dig.
+
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+  Kunde jag nu också blott finna Vasen Tjusning och låna något af
+  dess glans, tills jag träder fram för dig, skulle mörkret och
+  pinan vika ifrån dig, och den lycka du glimtvis anar som full
+  verklighet bli din. Den vasen är väl ej omöjlig att finna, blott
+  du har tålamod med mig.
+
+  Om jag har lyckokänslan kvar?
+
+  Jo — den kommer upp från något fördolt källsprång, alldeles som
+  en sådan där bubbla, som du ser oemotståndligt banar sig väg till
+  ytan. Jag känner den ej alltid, och ofta kommer den oväntadt,
+  men jag vet, äfven då det kännes svårt, att den finnes gömd
+  någonstans inne i mig.
+
+  Jag tror ej jag kan komma till dig på söndag. — Åh, Gustaf om du
+  visste, hur det känns att skrifva det — fjorton dagar förefalla
+  mig som en lång skilsmessa.
+
+  Mina studentkamrater ha kommit från när och fjärran, och efter 15
+  år skola vi på söndag åter mötas. Hoppas, att de må finna större
+  nöje däri än jag.
+
+  Jag tror inte, att du tycker om det här brefvet. Jag kan ej säga
+  hvarför — kanske tycker du ej om att jag talat så mycket om mina
+  känslor för dig. Man skall öfverhufvudtaget ej tala om sådant —
+  det är Vasen Tjusning som man gömmer i sin lönnkammare och som du
+  stundom får se en skymt af i ögondjupet. — — — — — — — —
+
+                                                  alltid din _I. B._
+
+       *       *       *       *       *
+
+Den söndag jag tillbragte med mina studentkamrater, hade Cecilia
+Fröding sökt mig i min bostad. På förfrågan sade hon sig ej ha någon
+särskild hälsning till mig; hennes ärende rörde brodern, men hon kunde
+äfven afhandla det med hospitalsläkarne.
+
+Nästa gång jag råkade Gustaf Fröding, sade han: »Cecilia har varit här,
+och jag uppbyggde henne med de fantasier, som nu spela i mig. Cyniska
+råheter trillade ur mig som ärter».
+
+»Stackars Cecilia», undföll det mig.
+
+»Åh, hon är mycket mera van vid dylikt tal än du», tröstade han,
+»och tar sig det ej så när .... Hur är det med dig? Vågar jag väl
+fortfarande lägga på dig bördan af de synder, som tynga mig? Du vet
+ju», tillade han, och rösten blef en annan, »att jag är den elektriska
+apparat, genom hvilken världens synder tala. Som min hustru är det din
+skyldighet att afläsa hvad den säger».
+
+Jag nickade, men betogs af ängslan, att detta stadium ännu fortfor. Om
+blott doktor Lundborg varit hemma, skulle jag känt mig lugnare. Han
+hade med glädje skänkt oss sin lediga tid, och det förtroende Gustaf
+Fröding hyste till hans välvilja mot oss, skulle gjort honom fullt
+öppen och mottaglig för hjälp.
+
+Hans fantasier skilde sig denna gång något till innehållet, men ej
+till arten från hans föregående. De kretsade kring perversiteter och
+blodskam. Den ena stunden bönföll han mig om förlåtelse för dylika
+brott, och den andra bedyrade han heligt, att han aldrig begått dem.
+
+»När du kommer tillbaka nästa gång, skall du få se, att allt är öfver»,
+trodde han, då det onda ändtligen släppte honom, »och jag behöfver ej
+mer pina dig».
+
+       *       *       *       *       *
+
+Från Stockholm skref jag till professor S., delgaf, vill jag minnas,
+hur jag funnit Gustaf Frödings hälsotillstånd och bad att med några
+rader få veta, om tecken till förbättring visat sig. Till Gustaf själf
+skref jag följande bref.
+
+                                        Tegnérgatan 14, juni 2 1904.
+
+  Jag höll på att skrifva April, men jag är så vimmelkantig af alla
+  möjliga skrifverier för skolan, att det kan ursäktas. Min sista
+  skrifbokshög ligger framför mig, och tanken på att det är den
+  sista fyller mig — om inte med tjusning så dock med rätt mycken
+  fröjd.
+
+  Jag är rätt besvärlig i skolan, jag vill inte arbeta utan vill
+  drifva skoj med allesamman, och — är med tanke på alla upptåg
+  jag har haft för mig särskildt glad, att det i morgon är sista
+  läsdagen.
+
+  Jag är för trött att kunna ta allt på allvar. På lördag är
+  afslutningsdagen. Söndagen packar jag ned mina tillhörigheter
+  och måndag står jag som ett tändt ljus hos dig — antagligen vid
+  2-tiden. Jag skall ordna litet med den festmåltid vi skola
+  intaga med anledning af din höga namnsdag — det är Gustafsdagen —
+
+  Hela vägen till Lidingön i går — H. B. ligger i reumatisk feber
+  och jag blef med anledning däraf utkommenderad — funderade jag på
+  rim till ett namnsdagspoem åt dig, Svarta svan — urban — men ser
+  du jag kan ej få något på hvita korp. K. höll på att köra öfver
+  mig i en backe där, men tack vare min vighet, lyckades jag hoppa
+  upp på stängslet vid vägen. Han åkte velociped och påstod sig
+  vara mycket dålig.
+
+  Som velocipedryttare ja — det medgaf jag, och eftersom han var i
+  så dyster stämning, ville jag ej be honom om hjälp i min rimnöd.
+
+  — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
+
+  Jag ville — åh så gärna — att det redan vore måndag. — — — — — —
+  — — — — — —
+
+                                                  alltid din _I. B_.
+
+
+
+
+Då jag stod färdig att gå till skolafslutningen, bragte mig posten ett
+bref från professor S. Det var hållet i en snäft förebrående ton och
+sade mig, att han nu fått en något ändrad uppfattning af min ställning
+till Gustaf Fröding. Det hade kommit »smuts på liljans dagg».
+
+Lyckligtvis träffade jag i skolan min rådgifvare och kunde lämna henne
+brefvet.
+
+Då jag blef fri från de förpliktelser min tjänst ålade mig,
+sammanträffade vi ånyo.
+
+»Du skall ej återvända till Uppsala», förklarade hon, »du skall resa
+långt bort».
+
+»Jag har tänkt så .... och jag tror, att jag bör se kriget», sade jag,
+»du vet, att jag känner en fältläkare. Det skall nog gå bra. Jag kan
+vara färdig på tisdag, på måndag har jag lofvat vara i Uppsala — ett
+löfte till honom har jag aldrig svikit — men jag stannar blott ett par
+minuter. Jag vill, att han skall minnas, det han kan lita på mitt ord,
+oberoende af hur han själf varit».
+
+»Jag såge helst, att detta besök besparades dig», sade hon, »men jag
+förstår ditt kraf på dig själf för hans skull».
+
+»Tror du, att han talat nedsättande om mig till professorn?» frågade
+jag och ryckte till vid att höra mig uttala en tanke, som hela tiden
+sågat sönder allt annat i mitt sinne.
+
+»Med vett och vilja aldrig», försäkrade hon, »jag förstår ej brefvet,
+men känner blott, att du för närvarande ej bör ha något som helst
+samarbete med den, som skrifvit det. Du står skyddslös och rättslös».
+
+På hennes uppmaning skref jag med aftonposten till professorn.
+Jag sade, att hans bref ytterst pinsamt berört mig, och att jag
+visserligen, såsom jag uppgifvit, skulle återvända till Uppsala
+följande måndag, men blott för att säga farväl. Mycket hade jag
+förlåtit Gustaf Fröding, men hade ännu ej pröfvat, hur jag skulle känna
+det, om något yttrande från honom gifvit anledning till innehållet
+i professorns bref. Måndag förmiddag skulle jag infinna mig på hans
+mottagning.
+
+Stel invärtes stod jag framför honom; en del anstalter för resan voro
+redan vidtagna, och om några timmar skulle jag åter vara i Stockholm
+för att afsluta dem.
+
+Professorn skyndade att beklaga det intryck hans bref gjort. Gustaf
+Fröding hade ej personligen gifvit anledning till det citat han
+användt, ej heller något i mitt uppförande. Han hade, framgick det,
+haft ett strängt bref från fröken Fröding, hvilket tycktes ha lärt
+honom att se saken i ett annat ljus.
+
+Då jag vidhöll mitt beslut att resa, menade han detta vara orätt, och
+att jag för Frödings skull borde stanna.
+
+Jag var för söndersliten för att kunna känna ens den svagaste glimt
+af glädje vid hans ord, som ju dock fritogo Gustaf, och beslutet att
+resa hade kostat mig så stor kraftansträngning, att all vilja att ändra
+det låg i dvala. Först när han sade sig ha trott, att mitt mål alltid
+varit Frödings bästa, yttrade jag: »Är det bäst för honom, att jag
+stannar, gör jag det».
+
+Cecilia hade på det bestämdaste tillsagt professorn, att mina besök ej
+fingo utsträckas till mer än ett par timmar, dessutom satte hon som
+villkor, att jag måste tillse, det inga ömhetsbetygelser finge utbytas
+oss emellan.
+
+»Jag skall bjuda till att följa föreskrifterna», lofvade jag, »men
+fruktar, att en allt för påtaglig förändring i mitt sätt kan verka
+irriterande på honom».
+
+Professorn medgaf det, och alltjämt som förstelnad gick jag upp till
+Gustaf Fröding.
+
+Han hade ej väntat mig på flera timmar och lyste till af öfverraskning
+och glädje. »Välkommen gratulant!» sade han.
+
+Jag neg och hälsade honom med en skämtsam tirad, hvarpå jag dukade upp
+den utlofvade festmåltiden.
+
+»Hvarför uraktlåter du att hälsa på mig?» frågade han.
+
+»Neg jag då ej därborta vid dörren, så djupt jag bara tordes för att
+ej rubba maten i väskan?» svarade jag och lyckades småle. »Fordrar du
+kanske, att jag på Zulukaffervis skulle kastat mig på näsan och krupit
+fram till dig? Ser du inte, att jag är en hvit kvinna?»
+
+Han skrattade. »Du har ej kysst mig i dag lilla Ida Bäckmann», sade han
+sorgset, »och dock är det min namnsdag».
+
+»Kanske är det idel vördnad, som så kommit mig att bryta häfdvunnen sed
+....»
+
+Han såg misstänksamt på mig, och rädd för ett utbrott böjde jag mig ned
+och kysste honom.
+
+»Snart blir jag frisk, skall du se», sade han, »och då behöfver du ej
+skälfva så, när dina händer fatta om mitt hufvud. Jag vill göra allt
+för att tillfriskna, blott du ej lämnar mig».
+
+»Vill du också sätta på dig kläderna och följa mig ut på en promenad nu
+— genast?» frågade jag ifrigt.
+
+»Ja, om du kysser mig».
+
+»När du är färdig, inte förr», sade jag och skyndade att lägga fram
+kläderna.
+
+»Hjälp mig Gud att skingra hans önskan efter det, som nu är förbjudet!»
+bad jag i stigande ängslan. Aldrig förr hade jag märkt, att
+ömhetsbetygelser varit något behof för honom. Det var, som skulle han
+af hemliga makter drifvas att fordra dem, och som först med förbudet
+lockelsen skulle börja.
+
+Snart var han färdig, och min uppriktiga beundran för hans stolta,
+spänstiga gestalt fångade honom så, att han glömde affordra mig mitt
+löfte. Han tog min arm, och vi gingo ned i parken.
+
+»Känner du luften, och ser du träden och himlen och gräset på marken?»
+sade jag jublande.
+
+»Jag ser blott dig och känner, att jag gjort dig en glädje, men själf
+blir jag ej glad, förr än jag åter ligger i min säng», svarade han.
+
+Vi skulle fortsätta ned till professorns bostad men då vi kommo till en
+öppen plats, började kallsvetten sippra från hans panna, och jag måste
+följa honom i en sidogång.
+
+Som han ej varit ute på många år, ville jag ej påyrka, att vi skulle
+kvarblifva i parken mer än en timma.
+
+
+
+
+                                        Tisdagen den 7:de Juni 1904
+
+  Professor Herr Frey Svenson.
+
+  Gustaf är stundtals mycket bättre, men om jag ej hindrar honom,
+  vill han gärna komma tillbaka i de gamla tagen.
+
+  (Professorn hade nu ansett bäst, att han så mycket som möjligt
+  hindrades från att tala om den synd, från hvilken han ville bli
+  befriad, och när han bad mig lyssna, måste jag försöka leda hans
+  uppmärksamhet på annat.)
+
+  I går fick jag honom helt oväntadt att kläda på sig, och vårt
+  mål var då att gå ned och se på professorns lilla gosse, men så
+  vågade Gustaf ej gå öfver den öppna platsen. Han hörde hela tiden
+  röster, under det vi voro ute, och därför gick jag snart upp
+  med honom igen. Han blef mycket missnöjd, när jag vid femtiden
+  tänkte gå, och när han tog alldeles falska motiv till denna min
+  handling, sade jag honom, att Cecilia önskat att mina besök
+  skulle inskränka sig till några få timmar dagligen.
+
+  »Jag vet ej, hvad rätt hon har att bestämma öfver dig och mig»,
+  sade han. Nej, det visste inte jag heller, men fick honom att
+  brista i hjärtligt skratt genom att beskrifva, hur jag skulle
+  betett mig, om hon muntligen sagt mig detta.
+
+  Förändringen i mitt sätt gent emot honom trädde väl ej så mycket
+  fram i går, jag har försökt göra det så litet påfallande som
+  möjligt. Men i dag — ja, i dag måste jag säga honom en del af
+  sanningen.
+
+  »Så länge du är så här dålig, verkar det irriterande på dig,
+  läkarne önska det ej, och själf inser jag, att det ej är fullt
+  rätt. När du blir frisk, blir det annorlunda».
+
+  »Det är hårdt att sätta en barrière emellan oss», sade han.
+
+  »Den är ju ej så hög, jag får ju sitta här bredvid dig, du får
+  luta ditt hufvud mot min axel, som du är van, du får blott ej
+  göra något eller säga något som verkar erotiskt irriterande på
+  dig. Låt oss leka, att vi äro Erik XIV och Karin Månsdotter i
+  fängelset».
+
+  Han skrattade litet. »Det är en ledsam lek», sade han sedan.
+
+  Jag hade ej rustat mig att vara mer än öfver en dag och
+  reser nu till Stockholm på några dagar för att ordna om mina
+  tillhörigheter. Jag har sagt Gustaf detta. Torsdag eller Fredag
+  är jag tillbaka. I dag kommer jag blott att vara hos honom ett
+  par timmar.
+
+  Jag vet ej, om de där besöken hos N. äro så bra just. Han
+  talade något, som gjorde mig förskräckt. Dock har han sagt
+  saker beträffande mig, som saknat all grund, och det torde vara
+  händelsen äfven här.
+
+  Förlåt brefvet — (menas förmodligen stilen) jag sitter vid ovant
+  bord med ovan penna.
+
+                                          Er tillgifna och tacksamma
+                                               _Ida Bäckmann_.
+
+
+
+
+Efter min återkomst från Stockholm, träffade jag med professorn
+aftalet, att hvarje dag nedskrifva det hufvudsakligaste af hvad som
+tilldragit sig mellan Gustaf Fröding och mig. Det var ett tungt kraf,
+men målet gällde hans hälsa. Af dessa bref finnas följande i behåll.
+
+                                           Uppsala den 10 juni 1904.
+
+  Jag skref också något i går kväll, men jag vill, att professorn
+  skall läsa detta först, det är något jag måste tala om.
+
+  Jag kom strax före två i dag. Gustaf låg i sitt rum; han hade
+  varit uppe hos N. men påstod, att han sett mig, då jag kom, och
+  gått ned. Jag hade med mig några bilder från Gammal-Svenskby och
+  hans egna dikter, men han var dock föga intresserad och till sist
+  frågade jag, om han kanske hellre ville återvända till N.
+
+  »Nej, jag vill helst vara, där du är», svarade han.
+
+  »Godt», sade jag och satte mig i fönstret för att läsa
+  Göteborgstidningen. Jag hade väl suttit en stund, sökande i
+  spalterna efter något, som kunde intressera honom, då han kom
+  fram till mig. Jag lade ned tidningen och räckte ut min hand mot
+  honom. Han såg svårmodigt på mig.
+
+  »Hvad tjänar det till att du spelar komedi med mig», sade han,
+  »du håller ej det ringaste af mig, du vill ej rädda mig ur kvalen
+  — du längtar blott att komma ifrån mig. Vet du af, att du ej
+  kysst mig i dag?»
+
+  »Verboten», sade jag i tanke att kunna slå bort det med skämt.
+
+  »Förbudet kommer ifrån dig själf», sade han, »det är du som
+  hittat på det, emedan du känner vedervilja för mig. Dock försöker
+  jag vara dig till nöjes».
+
+  »Gå och lägg dig», sade jag, halft sorgsen, halft harmsen. Han
+  lydde.
+
+  »Om du öfverhufvudtaget förstode, hvad det vill säga att hålla af
+  en människa, skulle du inse, att jag måste vara mot dig, sådan
+  jag är», fortfor jag.
+
+  Jag tog upp tidningen och sökte åter läsa en stund. Jag såg dock
+  oupphörligt, huru hans händer foro öfver hjässan — slutligen
+  kunde jag ej uthärda det längre, utan hoppade ned ur fönstret och
+  lade mitt hufvud mot hans hand. Han strök mig med den andra sakta
+  öfver håret.
+
+  »Ser du», sade han, »jag hade tänkt mig, att jag skulle få säga
+  dig allt mörkt och klibbigt, som pinar mig, att då det gått
+  igenom dig, det skulle stå för mig som befriadt och renadt. Jag
+  ville säga högt alla dessa hemliga ord och därunder se in i dina
+  ögon för att få bort den besudlande betydelsen i dem — jag ville
+  kyssa dig för att få ett nytt tankelif och lyckokänsla att ge den
+  näring». Han såg på mig med den där fjärrblicken — så drog han
+  mitt hufvud intill sig och kysste mig.
+
+  Jag kunde ha gjort motstånd, men det stod i det ögonblicket för
+  mig, att det hade varit orätt.
+
+  »Jag måste säga professorn detta», sade jag. Något i min röst
+  grep honom säkert. »Måste du», sade han ... »så skall jag aldrig
+  mer pina dig, stackars liten, — jag känner mig lycklig nu och
+  tror på dig. Det måste vara Cecilias fel allt detta. Jag skall ej
+  säga något hårdt åt henne, men jag skall be, att hon ej ofredar
+  dig och mig med sin härsklystnad».
+
+  Jag skrattade, och så kommo vi öfverens om att hennes
+  handlingssätt möjligen kan ha sin rot i något som skall
+  föreställa välvilja. Man hypnotiserar sig så lätt själf och tror
+  sig gå Guds vägar, då man blott går sina egna.
+
+  »Vet du, hvad kärlek är?» frågade han plötsligt.
+
+  »Nå, låt höra!» svarade jag.
+
+  »Det är en välbehagsförnimmelse, som en man och en kvinna skänka
+  hvarandra, stundom starkare, stundom svagare ....»
+
+  »Jag vill ej förneka, att hvad mig beträffar, förnimmelsen skulle
+  bli starkare, om du toge på dig kläderna och följde med ut», sade
+  jag och lade fram hans hvita kostym.
+
+  Han skakade skrattande på hufvudet. »Det måste också vara två
+  egoismers samstämmighet. Är du snäll, följer jag kanske med dig
+  ut och åker en dag».
+
+  Vi talade sedan om ryska tiggare, det är en af dem, som mycket
+  roar honom. Själf var jag ohyggligt trött, och strax efter
+  tre gick jag till Dr. K:s för att hvila mig litet. »Kärleken
+  öfvervinner allt», säga mig rösterna, yttrade han, då jag
+  skulle gå. Jag kvarblef hos K:s till 10 minuter öfver 5. Han
+  hade väntat och till min glädje läst något litet. Vi talade om
+  Gammal-Svenskby och kommo på något sätt öfver till Zanzibar och
+  en fest för sultaninnan där, som jag bevistat.
+
+  Ingenting i världen har gjort ett sådant intryck på mig som
+  bajaderernas dans utanför hennes fönster, och jag beskref den i
+  korta drag för honom. Lord B. hade en arabisk tjänare ombord —
+  hans dans påminde något om denna, och jag lärde mig den dansen
+  af honom. Jag brukade rätt ofta härma honom inne i salongen på
+  aftnarne, då tiden blef enformig och vi behöfde förströelse.
+
+  »Du kan inte dansa», sade Gustaf, »men kanske kan jag en gång
+  lära dig».
+
+  »Tack», sade jag öfverlägset, tog ett par danssteg som araben och
+  hoppade sedan upp i fönstret. Det var just intet utrymme mellan
+  sängen och fönstret, och jag hade gärna velat visa honom den
+  dans, som med så sällsam trollmakt grep oss alla därute. Minnet
+  af den verkade också nu starkt, och jag satt en stund försjunken
+  i denna period af mitt lif, då Gustafs röst ryckte mig därur.
+
+  »Vet du, hvart du nu ledt mig?» sade han. — »Jo, till Vasen
+  Tjusning!»
+
+  Jag gick ögonblickligen fram till honom. »Vasen Tjusning»,
+  upprepade jag och kände den underbara verkan blotta orden
+  framkallade. — (Jag skall tala om den en annan gång).
+
+  »Din gratie dödade allt djuriskt hos mig», fortfor Gustaf. »Jag
+  såg din själ i all dess stolthet och mjukhet, — min egen själ
+  lyftes af din högt från jorden upp i himlarne. Jag kände för
+  första gången lyckan i att etiskt älska någon. Samtidigt blef jag
+  rädd, men så såg jag åter din själ» — — och han beskref den. Jag
+  förstod, att det var sin egen själ han sett, sådan den verkligen
+  är — — — — — — — — — — — — — — —. Jag talade om mina egna intryck
+  af dansen, då jag såg den, och trodde att jag känt något af
+  Mohameds hänryckning, då han stod inför Den Eviges tron.
+
+  »Vet du af, att du är trolsk?» sade Gustaf.
+
+  »Vi stå nu inför Vasen Tjusning, eljes erinrar jag mig nog, hur
+  du sagt, att jag är som ett troll, som tittar fram bakom en sten,
+  som Astri i Astrakanien, som ’Norrskenets dotter med en isbjörn
+  till fader’ — du har varit frikostig med namn».
+
+  »Jag minns ej dessa, och intet synes mig passa, men jag vill
+  skrifva ett poem om den dansen».
+
+  Han lade sig ned på kudden och strök sig öfver ögonen. »Gör
+  något, så att jag märker, att vi äro på jorden», bad han.
+
+  Jag började sjunga: »Och akta er för jäntor». Då jag slutat
+  första versen sade han. »Tag någon annan, den är vedervärdig. Kom
+  ihåg, att vi stå inför Vasen Tjusning!»
+
+  Jag sjöng då med låg röst en gammal visa, och just i detsamma
+  inträdde Ni och de andra läkarne. Då Ni gått, började vi tala om
+  hans dikt »Balen», och hur denna tillkommit, och så måste jag gå.
+
+  Jag vore mycket tacksam, om professorn någon gång ville tala
+  med Gustaf om att den barrière som kommit oss emellan, ej beror
+  på någon förändring i mina känslor för honom, och att det ej
+  är _mig_ utan honom som Ni vill skydda. Han tror att det är
+  smittofruktan. Det vill säga, i dag har han ej talat om det,
+  men i går. Han har nu lofvat att tro på mig och lyda alla
+  föreskrifter. Jag är själf mycket trött — liksom söndersargad. Om
+  jag vore uthvilad skulle allt gå lättare.
+
+  Jag är ej säker på, att jag svikit Ert förtroende, men likväl
+  pinar det mig (som om jag gjort det).
+
+  Er _Ida Bäckmann_.
+
+
+
+
+                              Lördags afton kl. 6 (den 11 juni 1904)
+
+  Jag har nyss kommit från hospitalet. Dagen har varit den lugnaste
+  af alla, blott en och annan gång har hörts en röst, men ingen
+  af otreflig art. Jag satt så jublande glad och tänkte få ge
+  de bästa nyheter, men så när jag tog på mig och gick bröt han
+  häftigt ut om att jag var trolös mot honom och om barrièren som
+  kommit emellan oss. Att än en gång bryta ned den vill jag ej och
+  jag gick. Jag vet nu ej hvad som är bäst, han förebrådde mig min
+  skenhelighet att ej vilja höra på honom och min hast att gå ifrån
+  honom. Jag går ej till honom i morgon och ej på måndag, förrän
+  jag talat med professorn. Kanske är det bättre, att jag en tid
+  uteblir. Det är svårt att veta, hvad som är rätt och rättast.
+
+                                                  Er _Ida Bäckmann_.
+
+       *       *       *       *       *
+
+                                          Måndagen den 13 juni 1904.
+
+  Han såg ej så mycket bättre ut i dag, då jag kom in. Ögonen voro
+  blodsprängda, och blicken borta.
+
+  »God dag Saul!» sade jag.
+
+  »Hur är det med dig? Jag trodde du gått i Fyrisån», sade han.
+  »Du får förlåta mig, att jag var hård och orättvis emot dig,
+  den onde anden kom öfver mig». Han betraktade mig granskande —
+  »föröfrigt ser du ej alls bra ut i dag, snarare mycket ful».
+
+  Jag brast i skratt. »Jag vet det», sade jag, »men jag är desto
+  snällare».
+
+  »Godt», sade han, »det tör vara en rätt förtjänstfull egenskap.
+  Är du den jag hoppas på, låter du ingen barrière vara emellan
+  oss, jag måste tala och du måste höra, om jag skall komma ur
+  eländet».
+
+  »Tala hvad du vill, jag skall höra», svarade jag.
+
+  »Och om jag ser det plågade draget kring din mun?»
+
+  »Det skall du slippa att se, jag skall tänka på det resultat vi
+  vänta oss». Hans fantasi gick mindre ofta än jag väntat i de
+  gamla plågsamma spåren, och historien med flickan halkade han
+  tämligen lätt öfver — — — — —. Slutligen tog jag mig för att å
+  hans vägnar svara rösterna, och då kommo vi in på monadläran.
+
+  »Ser du», sade han, och såväl tonfall som ögon blefvo hans, »jag
+  hade tänkt mig att det till slut skulle bli en centralhjärna, som
+  reglerar hela jorden, omöjligt är ej heller, att det redan är så.
+  Denna förnimmer telepatiskt, hvad vi behöfva och ger oss det. Vi
+  skulle kunna kalla denna centralhjärna för jordanden. Å sin sida
+  påverkades denna af solanden och denna af centralsolanden o. s.
+  v.».
+
+  »Tror du, att denna centralhjärna eller jordande är
+  personifierad, eller tror du, att den blott verkar som en osynlig
+  kraft?» frågade jag.
+
+  »Jag har haft åtskilliga funderingar om detta», sade han. »Jag
+  tror, att den är personlig och att det är den som för ögonblicket
+  har den största intelligensen. Där råder anarki, än följa
+  människorna den ena, än den andra ledaren. Vissa ögonblick har
+  jag tyckt mig själf haft ledningen».
+
+  »Men tror du verkligen, att en människohjärna så kan uppfatta och
+  leda hela mänskligheten?»
+
+  »I detalj naturligtvis inte och inte direkt, utan medels andra —
+  jag påverkar dig, och du i din ordning andra o. s. v.».
+
+  »Du tycks alltså hålla den där kedjeteorien för sannolik?»
+
+  »Att vi olösligt höra ihop — ja, den förefaller rätt sannolik
+  .... Älsken Edra ovänner står det». — Han försjönk i grubbel. —
+  »Man kan ej älska genom ett beslut, eller hvad tror du?» fortfor
+  han.
+
+  »Nej», svarade jag, »men man kan göra rättvisa åt en människas
+  goda egenskaper, i hvilket förhållande hon än personligen står
+  till en». Jag tänkte själf med en smula samvetskval på Cecilia.
+
+  Jag skyndade mig att åter ta upp idén om centralhjärnan, och han
+  förklarade och bemötte. Så kom maten in. Det var så godt som
+  omöjligt, att förmå honom äta. Han tog en enda köttbit, åt ett
+  stycke bröd och drack ett glas isdricka. Jag måste försöka att ta
+  med mig något åt honom, jag har varit för trött och osäker för
+  att kunna göra något extra dessa dagar.
+
+  »Vill du läsa Jesu Bergspredikan för mig», bad han.
+
+  Jag gjorde så. »Bibelns Kristus var ej en sådan centralhjärna,
+  men kanske den Kristus jag tänkt mig. Vet du en gång inbillade
+  jag mig, att jag var Kristus. Jag tyckte, att jag ville gå upp i
+  honom, men ändå ej förlora mitt personliga jag. Därför upprepade
+  jag: _Jag Gustaf Fröding_ är Kristus. Men just som jag låg där
+  och skulle suggera mig till detta, kom en handlande från» —
+  han nämnde ett ställe — »inhoppandes i rummet och ropade helt
+  gladt: ’Jag är Jesus Kristus’. Då förstod jag, att det var min
+  sinnessjukdom, som ingifvit mig den tanken».
+
+  Han skrattade åt sig själf.
+
+  »Tror du på bönhörelsen?» frågade han därpå.
+
+  »Åh, ja — stundom, men jag fruktar, att mina böner äro allt för
+  oresonliga för att bli hörda».
+
+  »Dina böner dikteras af din frimodighet», sade han leende. »Jag
+  känner mig stå under någon slags högre ledning, och jag ber till
+  denna. _Om jag utan att det blir till pina eller skada för någon
+  annan kan få det jag åstundar, så gif mig det!_»
+
+  Tårarne kommo mig i ögonen — ingenting kan bättre uttrycka Gustaf
+  Frödings skaplynne än just denna bön.
+
+  Vi talade en stund ytterligare om bibeltexter, och så gick jag
+  till K:s ett ärende. Då jag kom tillbaka var han åter i sällskap
+  med rösterna, som nu talade jämförelsevis oskyldiga dumheter. Jag
+  fick slutligen en sväng på dem genom att tala om B:s och härma
+  honom. Gustaf kom in på sitt älsklingsämne om »mindkurer», och så
+  var klockan 6, och jag gick en nyans mera hoppfull än då jag kom.
+
+                                                     _Ida Bäckmann._
+
+
+
+
+                                               Tisdagen den 14 juni.
+
+  Då jag i dag kom in till Gustaf, trodde jag, att de svåra tiderna
+  voro öfver.
+
+  Han hälsade mig skämtsamt och sade, att han i dag ej skulle
+  säga något, som jag fann otrefligt. »Jag blir så hårdt straffad
+  därför», sade han.
+
+  »Blir du —? Hur då?» frågade jag.
+
+  »Du går».
+
+  »Jag är ju ej internerad här», sade jag skrattande.
+
+  Vi talade om färger. Jag var klädd i en blus af persiskt siden
+  och beskref, hur alla färger därnere verkade starkt som sång.
+  Han berättade, att han tyckt sig höra sol- och månskenet sjunga.
+  Så kommo vi att tala om djuren och deras språk och han sade att
+  »Torr» vårt Tor och latinarnes terror var ett gemensamt uttryck
+  för förskräckelse. Därefter talade vi om Jezibel och Jehu, och
+  allt emellan komma rösterna, men ej särskildt starka. De talade
+  blott om Kristi liknöjdhet för människornas kärlek och en hel del
+  meningslösa saker.
+
+  Maten jag medförde åt honom åt han med mycket välbehag, ehuru
+  rösterna inte ens då lämnade honom i fred, utan påstodo, att jag
+  ville ha en del af hvad han åt.
+
+  Vi talade sedan om Åmål, och jag frågade, om han ville följa med
+  hem.
+
+  »Inte nu — en annan gång», sade han och berättade så om
+  borgmästaren i Å., Hadar Sandström, och om min svåger etc.
+
+  Jag stod framför honom och beskref en lustig fanjunkare, som lärt
+  mig exercera och han tycktes road. Sedan satte jag mig i fönstret
+  och såg ut, då jag plötsligt får se honom kasta sig upp och ned i
+  sängen.
+
+  »Du har befallt mig hoppa», sade han.
+
+  »Har jag —? Du misstar dig», sade jag, lade ned honom och svepte
+  om honom filten.
+
+  »Ja, en röst kom och sade, att du ville det ...... Gå inte», bad
+  han, då jag tog på mig kappan, »jag lofvar dig att ej göra så
+  mer. Stanna och drick kaffe med mig!»
+
+  Klockan var nästan half fem. Skötaren kom in med kaffet, och
+  knappt hade han gått, förrän Gustaf reser sig upp och hoppar
+  tvärs öfver sänggafveln.
+
+  »Gustaf, hur kan du göra så!» sade jag och förde honom åter i
+  säng.
+
+  Han tog mina båda händer i sina. »Förlåt mig», bönföll han, »det
+  är ej rätt att hoppa så oklädd, då du är inne, men jag fick
+  befallning. Jag tyckte du sade, att jag skulle pröfva mitt mod».
+
+  »Du skall väl ej utbilda dig till ekvilibrist», sade jag, »någon
+  annan kan jag ej inse behöfver mod att hoppa».
+
+  »Jag har försökt detta ofta», återtog han.
+
+  »Men detta är sista gången», afgjorde jag. »Du får ej göra det
+  mera».
+
+  »Nej, det är ej sannolikt, att jag gör det, det är dumt», erkände
+  han.
+
+  Vi talade så om olika slag af mod, om Karl XII:s halsstarrighet
+  och dumdristighet, om Goethe, som gaf sig ut i kulregnet, och när
+  jag fann honom något lugnare lämnade jag honom.
+
+  Jag tillsade en af betjäningen att nämna för jourhafvande doktorn
+  Gustafs tilltag. Gustaf var stundom försmädlig, stundom rörande
+  öm mot mig. »Jag tror, att du vill mig väl — jag lyder dig», sade
+  han.
+
+  Efter detta skulle jag ej våga gå ensam ut med honom, så länge
+  han är så här dålig. Han var ej ovillig att gå ut i dag. Han sade
+  nog mycket vackert i dag om tro och hopp, men jag har glömt allt
+  för denna min fruktan, att han på något sätt skall kunna skada
+  sig. Hans gifna ord kan man ej lita på.
+
+                                                  Er _Ida Bäckmann_.
+
+Hur är det väl möjligt, att hoppas så fast som jag gör — och likväl gör
+jag det.
+
+
+
+
+                                          Onsdagen den 15 juni 1904.
+
+  Gustaf är som professorn vet en sådan där hvarannandagsmänniska.
+  Hur lugn stod han inte nu framför mig och bad om hjälp att knäppa
+  en knapp. Jag skulle kunnat tro, att jag drömt scenen i går.
+  Men det dröjde ej länge, innan jag fick klart för mig, att den
+  verkligen ägt rum. Jag började tala om Armfelt, och i sardonisk
+  ton inföll han då, att denne antagligen tagit mig till mönster
+  för sitt sätt att bära håret.
+
+  Jag skrattade och förde talet på hertig Carl och Reuterholm.
+
+  »Det är ej alls sagt, att hertig Carl var feg», sade han,
+  »det finns så många olika slags mod, man tör bedöma människor
+  orättvist».
+
+  »Ja, han hör till en af historiens strykpojkar», sade jag. »Det
+  är föröfrigt svårt att afgöra, hvad som är modigt och hvad som
+  är fegt, det beror alldeles af omständigheterna. Jag har funnit
+  Adolf Fredrik vid ett par tillfällen lika modig som Karl XII».
+
+  »Den toffelhjälten», sade han föraktligt. »Han lät sig behärskas
+  — han liksom ...» — han teg, men jag förstod hvad han menade,
+  och oaktadt min oro för ett utbrott hade jag svårt att se fullt
+  allvarsam ut.
+
+  »Ja, hon frestade honom till mycket», tillstod jag.
+
+  »Kvinnan skall vara sin man underdånig, vet du det?» frågade han.
+
+  »Ja, efter syndafallet blef det ju lagen — och ändå minns du ju,
+  att hon ej bröt direkt mot Guds bud, utan mot hvad mannen sagt
+  vara Guds bud».
+
+  »Ja, se kvinnan har ett så enfaldigt hjärta, att hon tror allt,
+  såväl hvad ormen som hvad mannen säger», förklarade han.
+
+  Nu brusto vi båda i skratt.
+
+  »Man skall hata sin hustru för att vara en rätt Kristi lärjunge»,
+  började han åter.
+
+  »Så-å — är det detta du öfvar dig på?» frågade jag.
+
+  »Kanske — det som är älskvärdt hos dig, kan jag ej hata, men jag
+  kan ej glömma det, att du tvingade mig att hoppa i går».
+
+  »Gustaf! Hur kan du säga något sådant? Hvilken glädje skulle
+  jag väl ha att se dig göra klownkonster? Lämna det till dem,
+  som ha det till yrke. Du är skalden och tänkaren — du gör blott
+  tankegymnastik».
+
+  Han tycktes nöjd, för hur länge vet jag ej. Vi talade så om
+  hertig Carls son Carl Löwenhjelm och Hadar Sandströms släktskap
+  med denne. Han nämnde sin mors telepatiska förnimmelse af
+  Karlstads brand och talade om sin far, som alltid förebrådde
+  honom hans håglöshet. »Liksom man skulle kunna ge sig själf håg»,
+  sade han förbittrad.
+
+  Jag såg tidningen svänga af och an i hans händer — det är alltid
+  ett tecken att något pinar honom och skyndade att tala om
+  Liljebjörns porträtt af den bildsköne Ferdinand Fröding.
+
+  Då stormen var afvänd, tidningen nedlagd och blicken lugn,
+  kände jag, att jag ej hade kraft nog att än en gång skära genom
+  bränningarne. Jag tog min hatt för att gå.
+
+  »Nej, nej, du får ej, jag vill att du stannar!» sade han bedjande.
+
+  Jag lydde och motiverade min afsikt att gå med att jag ej hade
+  någon mat med mig åt honom, hvarför jag tänkt promenera till
+  staden och köpa, något som också varit min mening samtidigt med
+  att få en stunds hvila.
+
+  Han talade litet med mig om en min artikel i G. H. T. och hur han
+  själf, då han var tidningsman, beundrade allt hvad han skref och
+  tyckte om att höra Hellberg läsa det.
+
+  Jag läste därefter för honom om Wiksell och hur H. B. i hög grad
+  gillat honom. »Undrar om W. sade därom som du den där gången
+  portiéren på Saltsjöbaden lät dig få ett rum, trots det hotellet
+  var öfverfullt, när han hörde, att du var den Gustaf Fröding, som
+  skrifvit Mister Johansson».
+
+  »Hvad sade jag då?» frågade han.
+
+  »Under smädelsen och grinet björnen dansar gladt omkring, men vid
+  bifall utaf svinet — — — —»
+
+  »Ja, jag minns nu», sade han. »Jag tycker ej om det pris jag får
+  för Vallarelåt och dylika».
+
+  »Det är en vacker låt och för oss klingar den fulltonig».
+
+  »Allt det där liknar en örn med fjärilsvingar», sade han.
+
+  »Då är det i sanning enastående vackert — tänk dig ett par
+  skimrande vingar på en örnkropp — hur mjukt han lägger dem
+  tillsamman, hur han i ett nu breder ut dem så att man bländas af
+  färgprakten och hur han utan detta skarpa hvinande kan sänka sig
+  upp och ned».
+
+  »Ja, du har rätt», sade han, »fjärilarne äro vackra, men de ha
+  ful kropp och dumma ögon». Och så kommo vi in på tal om olika
+  djurarter.
+
+  Då två och en half timma förflutit utan störande röster — blott
+  vid middagstiden, då han tyckte sig höra en befallning från
+  mig, att han skulle slå isdrickan i tvättfatet, hvilket jag
+  förhindrade — vågade jag ej hoppas mer af de återstående timmarne
+  och ville ej i dag ha något bedröfligt att skrifva. Med detsamma
+  han såg, att jag räckte ut min hand efter hatten, började
+  rösterna sitt gamla vanliga, att jag ej vill vara hos honom,
+  emedan jag upphört att hålla af honom m. m.
+
+  Jag tror, att jag behöfver hvila mig några veckor — tröttheten
+  från skolarbetet och från allt hvad jag haft dessutom gör sig
+  gällande, och får jag tillbaka hela min forna spänstighet skall
+  jag kanhända bättre kunna manövrera oss igenom alla dessa röster.
+  Jag skall förbereda Gustaf, att jag reser söndag eller måndag.
+  Om han vet, att jag kommer tillbaka, finner han sig nog utan
+  skada i det. Jag tror, att man nu har hela den gamla skalan
+  att gå igenom, och om några månader är han väl apatisk. Jag
+  vet ej, hvad jag anser plågsammast dessa häftiga, nästan vilda
+  utbrott eller de andra hemska rösterna. Jag undrar, om ej för
+  Gustaf själf de förra äro pinsammast. Jag glömmer aldrig det där
+  uttrycket af förtviflad beslutsamhet hos honom, då han hoppade ur
+  sängen.
+
+  Jag har hela tiden tänkt resa hem till Åmål en månad, men hade
+  gärna velat se Gustaf lugnare först.
+
+                                                  Er _Ida Bäckmann_.
+
+Jag har glömt alla lustiga ord Gustaf skapade i dag om patridiotism och
+den prostestantiska statsreligionen i Sverige.
+
+
+
+
+                                         Torsdagen den 16 juni 1904.
+
+  Ja, jag ville egentligen börja från slutet för att få befrielse
+  från det, som plågar mig, men det är ju ej alls det som är
+  meningen med dessa bref, och därför får jag väl försöka göra mig
+  värdig Gustafs nådiga omdöme nyss om ordning och reda i mina
+  skrifverier.
+
+  Jag har varit på hospitalet i dag från 2-½6 utan att vi besvärats
+  af röster vare sig af det ena eller det andra slaget. Nå, jag
+  hakar mig ej fast vid något bedrägligt hopp, jag konstaterar
+  blott ett gladt faktum.
+
+  Gustaf skulle gå upp till N. och läsa högt för honom, då jag kom
+  in. Tänk — det som är en sådan pina för honom eljes! Men N. kan
+  dåligt se, sade han, och ingen annan vill göra det.
+
+  »Gå du en stund», sade jag, »jag går under tiden ett ärende till
+  K:s».
+
+  »Nej, jag är hellre med dig», sade han, »jag skall blott säga
+  till honom, att han ej väntar».
+
+  Jag stod vid fönstret, då han återkom. Han lyfte upp mig på armen
+  och bar mig ett par slag fram och tillbaka på golfvet. Det är
+  en gammal vana hos honom, då han är vid godt lynne, eller också
+  brukar han lyfta mig upp på ett bord eller en byrå.
+
+  »Så—å Salomo, du bär Zulamit ett stycke genom öknen», sade jag,
+  då han varsamt satte ned mig i soffan.
+
+  »Stackars liten, du är nästan skrämmande lätt», sade han.
+
+  »Jag tänker också resa hem några veckor för att göda upp mig,
+  skall du skrifva till mig under tiden?»
+
+  »Ja, gör i ordning kuvert och papper — det kan väl hända, mina
+  sinnesstämningar växla, så att jag ej kan ge något bestämt löfte.
+  Och du?»
+
+  »Du vet, att jag skrifver ofta, om jag också stundom har den
+  känslan, att din misstänksamhet plockar bort betydelsen i hvarje
+  ord».
+
+  Innan jag hann hindra det, hade han kysst mig.
+
+  »Du får ej göra så», sade jag halft rädd, halft förtretad.
+  »Professorn har förbjudit det».
+
+  »Inte har han förbjudit mig», invände han, »och jag har aldrig
+  gått in på ett sådant villkor som att ej kyssa dig».
+
+  »Ja, men jag har gått in på det, och jag tycker ej det skulle
+  vara något nöje för dig, då du vet, att jag ej är med om att du
+  gör det».
+
+  »Åh, nej, det kan du ha rätt i. Vill du säga mig, hvad man
+  angifvit för skäl för detta förbud?»
+
+  »Detsamma jag sagt dig upprepade gånger förut. Det är ej nyttigt
+  för dig».
+
+  »Paulus sade: ’Allt är mig tillåtet, men allt är mig icke
+  nyttigt’. Jag kan vända om satsen och få den att passa in på
+  mig», fortfor han, och ögonen glittrade bakom pincenezen. »Jag
+  begriper förresten ej Paulus, men det gjorde inte Petrus heller».
+
+  Vi promenerade under tiden fram och tillbaka på golfvet — han
+  ville försöka bli mager. Då jag föreslog honom att ta kläder
+  på sig, påminde han mig, att jag i mitt julrim sagt honom vara
+  ’keinen Byxendichter’ och denna äretitel ville han behålla. Han
+  försökte öfvertyga mig om att Greklands främste filosofer gått
+  klädda just som han, och så lämnade vi den frågan.
+
+  »Det där sanningskrafvet, du» — sade han, »är ett förtärande på
+  samma gång som ett renande kraf».
+
+  »Jag är ej säker på, att det är berättigadt», sade jag. »Jag
+  talade därom med mina jämnåriga vänner, och vi kommo öfverens
+  om, att vi nog i nödfall kunde narras, blott vi ärligt erkände
+  för oss själfva — den gången sade jag en osanning — då slapp man
+  åtminstone humbuga inför sig själf».
+
+  »Ja», sade han, »det ligger någonting i det där. Jag tycker ej om
+  budet: ’Varen fullkomlige’».
+
+  »Jag antar det menas, att man skall sätta idealet högt», undslapp
+  det mig. Jag betogs i samma ögonblick af förskräckelse — ordet
+  ideal utgör hans afsky. Han märkte det dock ej, upptagen som han
+  var af sina egna tankar.
+
+  »Föröfrigt», sade han, »kan det menas futurum: I skolen vara
+  fullkomlige».
+
+  »Det står dock ej så», invände jag.
+
+  »Jo, i grundtexten. Jag håller det ej omöjligt, att vi en gång
+  kunna nå en grad af fullkomlighet, men det där, att vi skola bli
+  gudar, det synes mig otänkbart. Om Gud är det, som uppfyller
+  allt, finns det väl blott en Gud».
+
+  »Skulle ej oändligheterna kunna rymma mera. Skulle det ej för
+  hvarje Gud, kunna uppstå en ny oändlighet?»
+
+  »Inte om man fasthåller vid hvad ordet oändlighet i sig själf
+  betyder, men olyckan är, att man slarfvar till språket, så att
+  det blir en förbistring värre än Babylons. Ser du, det där
+  uttrycket Guds barn», fortfor han och tog upp ett ämne, som vi
+  nyss nedlagt, »det betyder ej att vi äro Gudar, — ej ens att vi
+  skola bli det. — Är jag väl densamme som min far, är det ens
+  sannolikt, att jag en gång blir det? Nej, det betyder blott, att
+  det är något gudomligt i oss».
+
+  Så kom maten. Han behärskas fortfarande af nycken att ej äta den
+  och förtär blott, hvad jag medför åt honom.
+
+  »Hur har du fått den orientaliskt gulbruna färgen, konung
+  Salomo?» frågade jag, då han satt där, insvept i cigarrökmoln.
+
+  »Däraf att jag aldrig tvättar mig, o Drottning af Saba», svarade
+  han och tillade med en granskande blick på mig. »Jag tror, att
+  drottningen af Saba var ljushårig och blåögd».
+
+  »Enda likheten är nog, att vi båda gjort äfventyrliga färder för
+  att få höra Salomos visdom», menade jag.
+
+  »Min framställning af konung Salomo är ej alls bra», sade han.
+  »Det är litet af mig själf och litet af Henrich Heine, min
+  fantasi har ej kraft nog att skapa en äkta Salomo. I allt hvad
+  jag skrifvit är intet uppleft, blott uttänkt och det duger ej för
+  en lyriker — det är falskt. Jag har i hela mitt lif längtat att
+  erfara en lyckokänsla — —»
+
+  »Och har du aldrig känt någon?» sade jag, då han teg.
+
+  »Jo, då du kysst mig ........»
+
+  »Godt jag skall gå till Kungs och be att få kyssa dig på din
+  födelsedag». Han skrattade litet och jag förde talet på Jägar
+  Malm och den äkta stämning, som fanns i denna.
+
+  »Du —» sade han sedan, »om jag ligger så här ett år och blir
+  uppassad af dig tör jag kanske kunna göra fruktbärande, hvad jag
+  genomtänkt denna tid. Men jag vill ej, att man skall kunna göra
+  felslut i hvad jag sagt, såsom man kan göra med Rydberg och de
+  öfriga filosoferna jag läst».
+
+  »Jag tycker, att om man ser ett fel, skulle man väl kunna rätta
+  det öfver allt där det behöfs äfven i resultatet, men ej förkasta
+  allt som du gör, så fort något strider mot hvad du kallar
+  logiskt. Dock kan jag ju ingen matematik, och det är väl därför
+  jag ser saken så».
+
+  Tre timmar voro nu förflutna, och jag ville gå. Han tiggde mig
+  kvar, men så sitter jag där med dåligt samvete för Cecilias
+  skull. Gustaf känner min oro och misstyder den, och när jag skall
+  gå igen, bryter hans misstänksamhet ut.
+
+  Han var ej häftig, och jag borde väl ha känt mig glad, då jag
+  hörde, hvad han ansåg det betyda för sig, om jag höll af honom,
+  men jag kände mig stå bakbunden, då det gällde att bevisa honom,
+  att han kunde tro mig.
+
+  Jag hade nästan tänkt dela upp tiden så, att jag i morgon utan
+  att vara där för mycket kan stanna, tills han äter kväll, då är
+  han van att jag går, kanske skall det då mindre irritera honom.
+  Dock med Gustaf vet man ingenting, han är oberäkneligare än någon.
+
+                                                  Er _Ida Bäckmann_.
+
+
+
+
+När jag följande dag besökte Gustaf Fröding, var hans blick hetsig, och
+hans stämma hade en främmande klang.
+
+»Hur länge har du varit hos professorn i dag?» frågade han.
+
+»Kanske fem minuter», sade jag.
+
+»Det är då för att få se honom dessa fem minuter, som du sedan pinar
+dig med att kvarstanna hos mig», fortfor han förbittrad. »Jag är
+förevändningen. När han i dag lämnat mig, steg jag upp och såg mig i
+spegeln. Mitt ansikte är vidrigt jämfördt med hans. Jag klandrar dig
+ej».
+
+Han teg en stund. »Jag sade honom i dag, att jag kysst dig mot din
+vilja», återtog han, »och han såg mycket besynnerlig ut».
+
+Jag satte mig tigande ned bredvid honom. Med dessa misstankar hade han,
+alltsedan Cecilias förordningar utkommo, plågat sig och mig, och inga
+medel stodo mig till buds att bevisa honom deras grundlöshet. Skenet
+var emot mig, genom alla förbud, hvarmed jag kringgärdats.
+
+Snart började rösterna tala. Många af dem ställde sig sympatiska till
+min kamp om honom, andra hånade den och sökte stärka hans misstro.
+Jag låg på knä vid sängen med mitt ansikte i hans händer. Slutligen
+började rösterna tala om hans diktarkall. Han hade tjänat Priapus
+istället för Apollon, sade de, och om han också ej helt velat det, hade
+han dock med ett stänk af vilja varit med därom.
+
+Som jag allt ibland framgångsrikt tagit mig för att svara dem, gjorde
+jag äfven nu försök att föra hans talan, men det var gagnlöst. Allt
+hårdare och skarpare föllo orden, allt mer förpinadt blef hans ansikte
+och allt stelare och liflösare hans händer. Blott en gång hörde jag
+hans egen röst. »_Har jag förvisats från ditt ansikte, o Gud_», sade
+den, »_så låt mig dock behålla kraft att lägga min kallelse i händer,
+som du renat, och låt denna aflyssna dina ord med sitt öra mot ditt
+hjärta och sina armar omkring människosläktet_».
+
+Röster af hån och begabberi aflöste därpå hvarandra. Gustaf Fröding
+sänkte sitt hufvud mot bröstet. Jag såg honom göra våldsamma
+ansträngningar för att hejda de ord, som piskade sig fram öfver hans
+läppar, och hans ansikte var dödsblekt.
+
+»Gustaf!» ropade jag ångestfullt.
+
+Han hörde mig ej, och strömmen af röster afbröts ej ens för en sekund.
+
+»Gustaf!» ropade jag än en gång, slog mina armar omkring hans hals och
+drog hans hufvud mot mitt bröst.
+
+Ej en min, ej en rörelse gaf tillkänna, att han märkte det.
+
+Följande ögonblickets ingifvelse, reste jag mig upp, knackade på hans
+panna och ropade helt gladt: »Är Gustaf Fröding hemma? Det är Ida
+Bäckmann, som vill tala vid honom!»
+
+Det blef tyst ..... Ett leende dref sakta bort pinan ur hans ansikte,
+och hans ögon fästes strålande på mig.
+
+»Här är jag lilla Ida Bäckmann ..... Men säg, hvad kan hon då vilja
+mig?» frågade han skälmaktigt.
+
+»Ja, hvad tror du själf profet?» undrade jag.
+
+»Jag tror ej blott längre — jag vet, att du älskar mig», sade han,
+för första gången om mig användande det ord han utdömt. »Gud gaf mig
+förvissningen därom», tillfogade han, »och då detta förbrukade ord
+knöts af Honom till dig, återfick det sin ursprungliga och heliga
+betydelse».
+
+Han tystnade, och hans blick lämnade mig ej en sekund.
+
+»Nu är jag ej längre rädd för döden och domen», återtog han, »när jag
+ser dig och hör din röst ropa mitt namn, då förstår jag, att Guds
+rättfärdighet och Guds kärlek flöda ur samma källa».
+
+»Du hörde mig alltså — kanske äfven när jag ropade första gången?»
+
+Han smålog. »Din röst nådde mig ej, men jag såg den i fjärran och anade
+den. Skall hon väl lyckas kasta den så långt ned, att jag kan gripa den
+och komma upp?» tänkte jag. »Konsten är att finna det rätta sänklodet.
+Du fann det och därför ...»
+
+»Har jag dig nu här, och du får aldrig mer lämna mig ensam i ett sådant
+hemskt sällskap», afbröt jag och flyttade mig närmare honom.
+
+Han lade sin arm omkring mina axlar, och skenet från hans ögon
+förjagade den ångest, som ännu fanns kvar i mitt sinne.
+
+»Du och jag», sade han, »äro två skeppsbrutna, som fastbundits vid en
+planka och nu glida fram öfver lycksalighetens vågor».
+
+Han hade åtskilliga gånger förut liknat mig vid Sigyn och sig vid den
+fjättrade Loke. Denna liknelse kom åter för honom, då han än en gång
+ville skildra verkan af min stämma nyss. Utan nämnvärd ansträngning
+lyckades jag omsider förmå hans fantasi att lämna tragiken i vårt läge
+och från Loke spela in i de andra mytologiska gudomligheterna.
+
+
+
+
+Vid vårt nästa sammanträffande började han själf förlöjliga sin
+svartsjuka mot professorn och de andra läkarne och ångrade, att han
+plågat oss båda därmed.
+
+»Jag grämer mig öfver allt som skilt oss åt, ej minst öfver alla år som
+gått, och under hvilka vi ej fått vara lyckliga tillsammans, du och
+jag», klagade han. »Jag vill ej blott ha den lycka, som bjudes nu, jag
+vill ha minnet af den som varit och hoppet om den, som väntar oss».
+
+Jag smålog. »Professorn har i dag som ett bevis på din likgiltighet
+för mig anfört, att du besvarat frågan, om man kunde förlita sig på
+varaktigheten af dina känslor för mig med: ’Jag vet inte’», sade jag.
+
+Han medgaf, att hans svar fallit så.
+
+»Hur länge tror du dig då kunna bygga på dem?» undrade jag.
+
+Han besinnade sig en stund. »Är du nöjd med hundra år?» sade han
+vädjande. »Kanske kommer jag sedan att under en sextio år hålla af
+någon annan, men jag återvänder därpå till dig igen».
+
+Jag skrattade och förklarade mig ej önska hvarken honom själf eller
+hans känslor för mig annorlunda. Det lönade sig ej ens antyda, att
+bristen på förståelse hos dem, som frågade honom, helt säkert komme att
+bringa sorg öfver den hans ord afsågo att skydda.
+
+En stund därefter lät han mig förstå, att orsaken till hans undvikande
+svar äfven låg i att han funnit alla frågor rörande sitt förhållande
+till mig otillbörliga, och jag måste bönfalla honom att för min skull
+ge ett svar, som ej kunde vantolkas, när han blefve tillfrågad, hur
+snart jag skulle återvända till honom från Åmål.
+
+Vi hade kommit in i ett intressant samtal om telepatiska förnimmelser,
+då han helt plötsligt säger: »Du nedskrifver sedan någon tid dina besök
+hos mig».
+
+»Ja», svarade jag, »jag lämnar hvarje dag en skriftlig redogörelse för
+dem till professorn».
+
+»När skrifver du dessa?» frågade han skarpt.
+
+»På aftonen då jag kommer hem, och på morgonen lägger jag dem i hans
+breflåda. Vi trodde båda, att han bättre skulle kunna förstå din
+sjukdom och råda bot för den, om jag på detta sätt hjälpte honom».
+
+Han hånlog. »Det är bref af din hand han önskar, och så blir jag
+förevändningen. Jag förbjuder dig att skrifva!»
+
+»Det förbjuder sig själft, då det är dig obehagligt», afgjorde jag.
+
+»Du är skenhelig», bröt han åter ut, »det är blott barmhertighet och
+kristlig kärlek du hyser för mig».
+
+Jag teg. »Du ser ut som en martyr. Kan du inte också låna dig en
+helgongloria för att få bilden fulländad», fortfor han sardoniskt.
+
+»Det skulle i så fall vara Jeanne d’Arcs, den är alldeles obegagnad,
+och du behöfver sålunda ej frukta, att någon helgonsmitta vidlåder mig,
+när det behagar dig att befria mitt hufvud från vanprydnaden», sade
+jag retligt.
+
+Ett leende lekte kring hans läppar, och hans uppsyn ljusnade. »Förlåt
+mig!» bad han. »Jag vet, att jag har orätt, då jag misstror dig, men
+orden födas på mina läppar, utan att mitt hjärta är delaktigt däri».
+
+Han drog mitt ansikte intill sitt och kysste mig. »Var inte rädd, lilla
+Ida Bäckmann», hviskade han, då tårarne skymde mina ögon, »jag vet hvad
+du tvingas att säga, men .... bröt jag också emot mänskors lagar — ack,
+mot gudars bröt jag ej».
+
+Jag svalde leende gråten, och han räckte mig en bok att läsa för honom
+ur.
+
+       *       *       *       *       *
+
+Följande dag visade sig en märkbar förbättring hos Gustaf Fröding.
+
+»De onda tiderna äro nu öfver», sade han, »men blott för denna gång.
+Jag tror knappast, att du helt löst mig från det onda — någon har
+hindrat dig, eller också var jag återigen ute i ogjordt väder. När
+ingen längre har något att bestämma öfver dig och mig — när du en gång
+blir min hustru och intet klockslag skiljer oss åt, blir kanske allt
+annorlunda. Vill du skänka mig ytterligare två dagar, kan du sedan resa
+med lugn, och tre veckor äro väl nog för dig. Ger du mig så dessa två
+dagar, har jag 19 dagar kvar. För dig blir så mycket som fyller och
+förströr, — då du gått, blir jag ensam».
+
+Han talade med afbrott, och då jag såg, att tanken på en skilsmässa
+pinade honom, erbjöd jag mig att stanna.
+
+»Nej, nej», sade han, »det skulle döda dig, och det är viktigt för oss
+båda, att du snart blir stark. Tror du då ej, att minnet af dig skall
+hjälpa mig öfver den kvalfulla ensamheten. Jag skall känna, hur dina
+händer rört vid föremålen här, hur dina ögon hvilat på dem, och de
+skola tala om all den kärlek till mig, som lefver i dig ....»
+
+»och växer och blir större dag för dag», ifyllde jag.
+
+»Jag tror dig, och jag lägger med tillförsikt mig själf och den
+kallelse Gud gifvit mig i dina små darrande händer» — han grep dem och
+förde dem till sina läppar. — »Visserligen skälfva de stundom våldsamt
+starkt», fortfor han, »men de släppa likväl aldrig taget».
+
+
+
+
+Jag satt på golfvet vid hans säng, och han höll med sina båda
+händer min hand hårdt tryckt mot sitt bröst. Vi hade talat om de
+plågsamma rösterna, som förlamade hans arbetskraft och gjorde hans
+lif helvetiskt, vi hade talat om Zulamit och Salomo, om Mahatma och
+Vahatma, och vi hade talat om den där arabdansen, genom hvilken han
+tyckt sig med gudomlig kraft upplyftad öfver jorden.
+
+»När hörde du rösterna första gången?» frågade jag.
+
+»I Karlstad för omkring tio år sedan. Jag satt på Stadshotellet och
+rökte en cigarr. Jag hade lagt ned handen på bordet och höll cigarren
+mellan fingrarne. Plötsligt slogs den ur min hand. Jag tog upp den, och
+ånyo skedde detsamma».
+
+»Blef du ej rädd?» frågade jag.
+
+»Nej, jag trodde det möjligen var någon andebefallning från min far,
+att jag ej skulle få röka. Ser du, jag var från barndomen van vid
+spiritistiska fenomen; ofta hade jag sett min mor skrifva spiritistisk
+skrift och äfven hört henne förutsäga kommande händelser. Nå, jag lydde
+befallningen och lade bort cigarren.
+
+En stund därefter kände jag, hur en osynlig kraft lyfte mig högt, högt
+upp. En förfärlig ångest grep mig och jag höll mig med all kraft kvar
+vid bordet. Samtidigt ingöts hos mig en sådan styrka, att jag tyckte
+mig kunna lyfta och krossa, om så hade varit, ett skyhögt berg. —
+Hotellägarinnan märkte, att jag såg besynnerlig ut, och jag bad henne
+hjälpa mig in i ett rum, där jag kunde få vara ensam. Jag ville ej,
+att de öfriga gästerna skulle bli skrämda vid åsynen af mig. Så fort
+jag kunde, gick jag till min bostad. Då jag befann mig där, kände jag
+ånyo samma öfvernaturliga makt omkring och uti mig. Jag hade lagt mig
+på soffan, men någon tvang mig att resa mig upp, och jag hörde en röst
+som oupphörligt sade: ’Gud är rättfärdig, Gud är rättfärdig!’ För
+hvarje gång kände jag strömmen af en öfvernaturlig kraft genombrusa
+mig, och blott genom en oerhörd viljeansträngning kunde jag fasthålla
+min varelse vid jorden. Åh, den skräck jag då kände! Jag liksom förnam,
+att Gud utvalt mig till sitt redskap. ’Min kraft skall fullkomnas i din
+svaghet’, hörde jag, och i sanning jag kände mig vara den uslaste, den
+svagaste och den ovärdigaste i hela skapelsen». Han sänkte hufvudet mot
+bröstet.
+
+»Och sedan dess, började du studera bibeln?» insköt jag och lutade mitt
+ansikte mot hans knä.
+
+»Ja, från den tiden sökte jag genom forskningar i denna utgrunda
+meningen med alla de syner och röster, som omgåfvo mig. Att jag ej
+förmådde bära det», fortfor han förtvifladt och tog mitt hufvud mellan
+sina händer, »månne ej det blir deras ansvar, som valde ett allt för
+bräckligt redskap!»
+
+»Din historia har en viss likhet med Mohameds», sade jag. »Minns du,
+eller skall jag berätta?»
+
+»Jag har nog glömt, berätta du», sade han. Jag gjorde det.
+
+»Du är ännu ej 44 år», fortfor jag därpå. »Mohamed drog ut i öknen och
+förberedde sig på sitt kall — du har inneslutit dig i detta kloster.
+Ett långt lif ligger framför dig. Ännu kan du bli Guds sändebud — — —»
+
+Jag såg på honom, ängslig att möta hans på en gång sorgsna och bittra
+leende.
+
+Hans ögon mätte djupet af mina med den fjärrglans som är så egendomlig
+för honom.
+
+»Kanske du», sade han, »har jag, under det jag legat här och tänkt,
+uträttat lika mycket som de, hvilka gräfva i jorden eller sy kläder.
+När jag en gång får kraft — när jag fått ligga här ett år eller så,
+under det du passar upp och förströr mig, då kanske jag har något att
+säga människorna, som är dem tjänligt att höra. Om jag också ej skulle
+kunna göra det klart för dem, kunde mina ord kanske åtminstone leda dem
+in på rätta spåret».
+
+»Jag är öfvertygad om att du en gång skall göra det», sade jag. »Ofta
+komma dina ord en förlåt att remna i de tempel jag byggt. Jag ser och
+känner glimtar af ljuset. Så skall det gå med hela mänskligheten, då du
+en gång talar till den».
+
+»Kanhända», sade han.
+
+»Men alla dessa röster, jag ibland hör — dessa stundom dumma, stundom
+ohyggliga och osannfärdiga röster, hur vill du förklara dem?» fortfor
+jag.
+
+»Vet du ej, att utefter en telefontråd löpa många olika röster, mitt
+öra är känsligt för dem alla».
+
+
+
+
+När jag dagen därefter inträdde i professorns mottagningsrum, märkte
+jag genast, att han hade något plågsamt att meddela.
+
+»Herr Frödings tillstånd har på sista tiden försämrats», började han.
+
+»Han har varit mycket dålig, men de allra sista dagarne har en märkbar
+förbättring inträffat, hvilket ni nog helt säkert märkt», svarade jag.
+
+»Ja», medgaf han, »i går och i dag har han varit bättre. Det har varit
+bref från fröken Fröding», fortfor han. Jag böjde på hufvudet, det hade
+jag förstått hela tiden. »Hon önskar, att edra besök hos hennes bror
+tillsvidare skola afbrytas, och eftersom ni ändå ämnade resa till ert
+hem i dagarne, så får detta bli ert afskedsbesök».
+
+Jag svarade, att det gifvetvis ej blef mig annat öfrigt än lyda, men
+ansåg nu å min sida, att denna skilsmessa skulle vålla Gustaf Frödings
+hälsa stor skada. Efter mycken kamp under de vidrigaste förhållanden
+hade jag slutligen lyckats få honom lugn, men hans sinne tålte ej
+ytterligare besvikelser.
+
+Professorn sade sig genom samtal med Gustaf Fröding ha fått det
+intryck, att denne ställde sig tämligen likgiltig gent emot mig och han
+hade aldrig hört honom yttra en önskan att ha mig i sin närhet.
+
+Trots situationens allvar kunde jag knappt återhålla ett småleende.
+Gustaf var gifvetvis ej lätt att förstå, men — — —
+
+»Han lofvade mig i går, att han skulle försöka göra klart för er, hvad
+han önskade med afseende på mig», sade jag. »Har han ingenting sagt?»
+
+»Jo, han sade i dag ganska bestämdt: Jag vill att fröken Bäckmann
+kommer tillbaka till mig», erkände professorn.
+
+Vi utbytte därpå några afskedsfraser och som i en mardröm gick jag
+uppför sandgången till den flygel, där Gustaf Fröding bodde.
+
+Hur glad väntade han mig ej denna dag; vi skulle fortsätta våra
+forskningar i Goethe för att se, i hvilka sammanhang han talat om
+Öfvermänniskan.
+
+Jag öppnade dörren, och Gustaf sträckte sina båda händer mot mig.
+
+Vid första ögonkastet lät han dem sjunka, hans blick miste sin glans,
+och hans röst hade en skälfning af kval, då han sade.
+
+»Min hvita korp, jag hör, hur dina vingar slå mot något hårdt».
+
+Han drog mig intill sig och lade mitt hufvud mot sitt bröst. Jag grät
+stilla.
+
+»Stackars liten!» sade han och torkade ömt tårarne från mitt ansikte.
+»Jag hade nyss en förnimmelse af att så skulle ske. Gråt ej för min
+skull! Håller han dig mycket kär, kan han ej neka dig, om du ber honom
+att någon gång få besöka mig. Jag skall nöja mig med så litet. Blott
+att du sitter här, och jag får hålla din hand i min och tala till dig».
+
+»Åh, Gustaf, sluta upp med detta tal!» utbröt jag. »Du vet, att det för
+mig ej finns någon annan än du i hela världen».
+
+»Jag såg honom i natt», fortfor han, »och jag kan ej finna annat än du
+gör rätt i att föredra honom. Han var reslig och vacker. Du har sagt,
+att du ej vill heta Fröding — jag förstår, att du vill ha ett namn med
+ståtligare klang att ge i arf åt dina barn — och jag förebrår dig ej.
+Han såg ut att vilja göra dig lycklig .... Du har ju stundom varit
+lycklig med mig här? Inte sant? Du vill väl då be honom att allt ibland
+få besöka mig! Jag svär att ej göra något mot dig, som kan förnärma
+honom».
+
+Jag ryckte mig lös och ställde mig framför honom. »Din fantasi
+vilseleder dig», afgjorde jag myndigt. »Cecilia har förordnat, att mina
+besök hos dig för en tid skola upphöra, och smärtan öfver att en dag
+tidigare än jag beräknat behöfva säga dig farväl på .... på kanske en
+månad, kom mig att förlora själfbehärskningen. Ingen annan har haft med
+denna sak att göra. Och — så länge en tanke födes i min hjärna och en
+önskan i mitt hjärta, knyta de sig endast omkring dig. Jag vet, att du
+vet det, när misstron ej förblindar dig».
+
+Hans ögon ljungade. »Svär, att det du säger är sant!» Han räckte mig
+psalmboken han skänkt mig.
+
+»Jag svär det», sade jag och slöt mina händer om hans och boken.
+
+»Du vet hvad jag skrifvit häri under ditt och mitt namn», fortfor han.
+»Lofva mig nu vid den kärlek du hyser till mig och din mor, att du
+aldrig upphör att söka återvända till mig».
+
+»Det lofvar jag».
+
+»Hurudan jag än tvingas att visa mig mot dig ....»
+
+»Hurudan du än kommer att visa dig mot mig», upprepade jag.
+
+»och aldrig glömma, hvad jag hoppas af dig för mitt diktarkall ....»
+
+»och aldrig glömma, hvad du hoppas af mig för ditt diktarkall».
+
+»Godt nu litar jag på att du blir trofast mot mig», sade han, och
+ansiktet lyste.
+
+Motståndslöst lät jag honom lyfta mig upp ur min knäböjande ställning.
+
+»Lägg ditt hufvud här och hör mitt hjärtas slag!» bad han. »Jag vill,
+att du skall minnas, hvad det säger, när man nu sliter dig ifrån mig».
+
+Några minuter förgingo .... och ännu några ....
+
+Rasslandet af nycklar och ljudet af annalkande steg skar genom
+tystnaden.
+
+Han sänkte hufvudet mot bröstet, och hans hand slöt sig om min i ett
+järngrepp.
+
+»Jag måste gå — du hör — det är vakten, som kommer för att afhämta mig
+....»
+
+»Jag följer dig till dörren», sade han och reste sig upp.
+
+Jag hade lagt min hand på låsvredet, då han tog mitt ansikte mellan
+sina händer för att kyssa det.
+
+»O, misskundsamhet, hvar finns du!» kved jag, tänkande på hur Cecilia
+skulle ta min oförmåga att nu hindra honom därifrån till förevändning
+att för alltid stänga hans dörr för mig.
+
+»Här finns den — lilla Ida Bäckmann», sade han tröstande. »Aldrig mer
+skall du pinas af att mina läppar besudla dig».
+
+Jag ville säga något, men fick ej fram ett ljud. Jag kunde blott knäppa
+samman händerna och se på honom. Hans ögon flammade till af en nästan
+bländande glans ... så böjde han sig ned till mig, och de ord han
+hviskade inristades i mitt hjärta.
+
+I samma ögonblick inträdde en af betjäningen, och lik en dödsdömd
+följde jag denne.
+
+
+
+
+I Stockholm möttes jag af ett bref från Cecilia. Jag hade ej kraft att
+läsa det, utan återsände det oöppnadt och bad, tror jag, att få veta
+dess innehåll längre fram, då jag blifvit litet starkare.
+
+Jag hade vistats i Åmål ungefär en vecka, när jag erhåller ett bref
+från professor S. Han säger däri, att han på grund af omständigheter,
+öfver hvilka han ej helt är herre, och som han ej anser sig ha rätt att
+delge mig, måste be mig undvika allt närmande till Gustaf Fröding. Han
+säger vidare, att han ej utan direkt tvång skulle haft mod att afbryta
+detta umgänge, af hvilket Fröding haft så stor glädje, men att han dock
+anser det som det enda riktiga. Han medger, att hans erfarenhet endast
+räknar tre månader och därför möjligen kan anses kort, men han styrkes
+i sin uppfattning af sina kollegor.
+
+(Dr. Lundborg, den läkare som hufvudsakligast haft Gustaf Fröding om
+hand, hade i denna sak aldrig blifvit rådfrågad. Dr. L. tjänstgjorde
+antagligen just då vid den med hospitalet sammanbunda asylen.)
+
+Professorn säger vidare, att Gustaf Fröding med stort lugn finner
+sig i förhållandet, att han anser det bäst för mig, och att han på
+professorn fråga, om han längtar efter mig, städse svarar nekande. En
+gång hade han sagt direkt: »Jag vill icke, att hon kommer hit», och på
+professorns förvånade fråga tillagt: »Det var en röst, som sade det».
+
+Brefskrifvaren skyndar sig därefter försäkra, att han ej säger detta,
+därför att jag skall tro, att han underskattar de känslor Fröding kan
+hysa för mig, utan blott för att relatera förhållandena sådana de
+framstått under hans mestadels rätt kortvariga besök. Han slutar med
+upplysningen, att det efter min afresa tillkommit orsaker att skilja
+oss åt, hvars tillvaro han då icke kände och således ej kunde relatera.
+
+I mitt svar anhöll jag få veta, om man tänkte skilja oss åt för alltid,
+och om det nya, som tillstött var att härleda till mig eller till
+Gustaf Fröding.
+
+Per omgående underrättade han mig, att han ej hade en aning om huruvida
+man hade för afsikt att _för alltid_ skilja mig och Fröding. En för
+honom kategoriskt bjudande nödvändighet, icke kommande från mig och
+icke från Fröding, hade endast tvingat honom att tillsvidare — tills
+denna nödvändighet försvann — något som icke berodde af honom, neka mig
+tillåtelse att besöka Fröding.
+
+Han sade sig föregående dag ha afsändt ett bref från Fröding till mig
+och ville äfven ge mig tillfälle att nå honom med ett svar. Huruvida
+Fröding och jag fortfarande finge brefväxla, kunde han ej säga.
+
+Brefvet från Gustaf Fröding hade följande lydelse:
+
+  Uppsala, Centralhospital
+
+  Till Ida
+
+  Jag önskar som jag tror uppriktigt, att du må vara och förblifva
+  lycklig och framgent allt lyckligare. Chariten och om man skall
+  tala kristianskt, jag tänker här möjligen på änglabilder jag
+  sett, det allvarsamt fromma barnaansiktet jag en gång sett hos
+  dig, behåller jag i erinringen som en glimt af lyckan och såsom
+  en jag icke förtjänat. Jag skrifvet litet oredigt, ty jag lider
+  af språkförbistring och logikomani.
+
+                                                           _Gustaf._
+
+Hvilken våldsam ansträngning detta bref kostat honom, därom vittnade
+ej minst pikturen. Hur många gånger hade väl rösterna afhånat hans ord
+och utdömt betydelsen af dem! Jag såg hans kamp för att få det skrifvet
+lika tydligt, som om jag själf varit närvarande.
+
+Mitt svar lydde.
+
+  Det tycks ha blifvit syndaflod igen, och din hvita korp är dömd
+  att flyga fram och åter, tills vattnet sjunkit.
+
+  _Du_ — och endast du i hela världen har gjort mig lycklig,
+  lyckligare än någon annan människa jag sett, känt eller hört
+  talas om. Lycklig är jag allt fortfarande i hoppet att få återse
+  dig, och lyckligare blir jag då detta hopp en gång förverkligas.
+
+  Långt mer än de löften jag afgaf, då misstanken grep dig, binder
+  mig den okufliga känsla för dig, som växt in i mig och blifvit
+  min tillvaros ryggrad. Minns du, då du för en kort tid sedan
+  läste:
+
+  »_Kärleken är stark såsom döden, dess nitälskan är hård som
+  dödsriket; dess glöd är en eldsglöd, en Herrans låga. Starka
+  vatten kunna icke släcka kärlek, och strömmar ej förkväfva den_».
+
+  Du hade lagt din arm om min hals, och jag lutade min kind mot
+  din. Jag kände mig själf vara en enda lofsång till Gudarne, som
+  gifvit mig dig och därmed förmågan att älska. Om du erinrar dig
+  denna stund och tänker på dessa ord ibland, skall förvisso suset
+  af din hvita korps vingar nå ditt öra.
+
+                                                  alltid din _I. B._
+
+
+
+
+                             Pris Kr. 5:50.
+
+[Illustration: Small-sign]
+
+                  WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
+                             GÖTEBORG 1913
+
+
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75504 ***
diff --git a/75504-h/75504-h.htm b/75504-h/75504-h.htm
new file mode 100644
index 0000000..3b81e4d
--- /dev/null
+++ b/75504-h/75504-h.htm
@@ -0,0 +1,11072 @@
+<!DOCTYPE html>
+<html lang="sv">
+<head>
+    <meta charset="UTF-8">
+    <title>
+      Gustaf Fröding | Project Gutenberg
+    </title>
+    <link rel="icon" href="images/cover.jpg" type="image/x-cover">
+    <style>
+
+body {
+    margin-left: 10%;
+    margin-right: 10%;
+     }
+
+ /* Headings  */
+
+h1 {
+    font-size:2.5em;
+    text-align: center; clear: both; 
+    text-indent: 0em; 
+    font-weight: bold;
+    margin-top: 2em; margin-bottom: 0em;
+    page-break-before: always;
+   }
+h2 {
+    font-size:1.5em;
+    text-align: center; clear: both; 
+    text-indent: 0em; 
+    font-weight: bold;
+    margin-top: 1em; margin-bottom: 0.5em;
+   page-break-before: always;
+   page-break-after: always;
+   }
+h3 {
+    font-size:1.2em;
+    text-align: center; clear: both; 
+    text-indent: 0em; 
+    font-weight: bold;
+    margin-top: 1em; margin-bottom: 0.5em;
+    page-break-before: always;
+   }
+
+.keep-nu-validator-happy { }
+
+/* Margins + indents */
+
+.mt0 {margin-top: 0em;}
+.mt1 {margin-top: 1em;}
+.mt2 {margin-top: 2em;}
+.mt4 {margin-top: 4em;}
+.ml1 {margin-left: 1em;}
+.mr05 {margin-right: 0.5em;}
+.mr1 {margin-right: 1em;}
+.mr2 {margin-right: 2em;}
+.mb2 {margin-bottom: 2em;}
+.mb4 {margin-bottom: 4em;}
+
+.noind { text-indent: 0em; }
+
+.hang {                  /*Hanging indent */
+    margin-left: 2em;
+    text-indent: 0em;
+    page-break-before: avoid;
+        }
+
+/* Alignments */
+
+.center   {text-align: center;}
+.right    {text-align: right; margin-right: 1em; margin-bottom: 1em;}
+
+/* Paragraphs and blocks */
+
+p {
+    margin-top: .40em;
+    text-align: justify;
+    margin-bottom: .30em;
+    text-indent: 2em;
+    font-size: 100%;
+  }
+
+.blockquot 
+{
+    margin-left: 5%;
+    margin-right: 5%;
+    margin-bottom: 2em; margin-top: 1em;
+}
+
+/* Lines */
+
+hr.chap {width: 65%; margin-left: 17.5%; margin-right: 17.5%;}
+hr.spacious  { margin-top: 2em; margin-bottom: 1em;}
+
+@media print { hr.chap {display: none; visibility: hidden;} }
+
+/* Containers */
+
+div.chapter {page-break-before: always;}
+
+ /* page numbers */
+
+.pagenum { /* uncomment the next line for invisible page numbers */
+    /*  visibility: hidden;  */
+    position: absolute;
+    left: 92%;
+    font-size: small;
+    text-align: right;
+    font-style: normal;
+    font-weight: normal;
+    font-variant: normal;
+    text-indent: 0;
+}
+
+/* Transcriber's notes */
+
+.transnote {background-color: #E6E6FA;
+    color: black;
+    font-size: 80%;
+    padding:1.5em;
+    margin:auto;
+    width: 90%;
+    margin-bottom:5em;
+    text-align: center;
+ }
+.transnote p {text-indent: 0em; margin-bottom:1em;font-size: 1.2em;}
+
+.transhead  {      /* transnote header */
+    margin-top: 0.5em;
+    margin-bottom: 0.1em;
+    text-indent: 0.0em;
+    text-align: center;  
+    font-size: 1.5em;
+    font-weight: bold;
+             }
+
+/* Poetry */
+
+/* centered poetry */
+.poetry-container {display: flex; justify-content: center;}
+.poetry-container {text-align: center;}
+.poetry           {text-align: left; margin-left: 5%; margin-right: 5%;}
+.poetry .stanza   {margin: .5em auto;}
+.poetry .verse    {text-indent: -3em; padding-left: 3em;}
+
+/* Poetry indents */
+.poetry .indent0 {text-indent: -3em;}
+
+/* Images */
+
+img {
+    max-width: 100%;
+    height: auto;
+}
+
+.figcenter {
+    margin: auto;
+    text-align: center;
+    page-break-inside: avoid;
+/*  border: 1px solid grey;  */
+    padding: 5px;
+    max-width: 100%;
+}
+
+/* image sizes */
+
+.w5 {width: 2em;}
+.x-ebookmaker .w5{ width: 10%; margin: auto 45%; }
+
+.wcross {width: 4em;}
+.x-ebookmaker .wcross { width: 10%; margin: auto 45%; }
+
+.coverpicture  {width: 60%; margin-top: 2em;}
+
+/* Drop caps */
+
+p.drop-cap {
+  text-indent: 0em;
+}
+.x-ebookmaker p.drop-cap {
+  text-indent: 2em;
+}
+p.drop-cap:first-letter
+{
+  float: left; 
+  margin: 0.15em 0.1em 0em 0em;
+  font-size: 310%;
+  line-height: .7em;
+}
+.x-ebookmaker  p.drop-cap:first-letter
+{
+  float: none; 
+  margin: 0;
+  font-size: 100%;
+}
+
+    </style>
+</head>
+
+
+<body>
+<div style='text-align:center'>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75504 ***</div>
+
+<!-- Transcribers note -->
+
+<div class="transnote">
+
+<p class="transhead">Noteringar:</p>
+
+<p>Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
+bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.</p>
+</div>
+
+<!-- Cover pictures -->
+
+<div class="chapter">
+<figure class="figcenter coverpicture mt1">
+  <img alt="Star figure" src="images/star.jpg">
+</figure>
+</div>
+
+<div class="chapter">
+<figure class="figcenter coverpicture">
+  <img alt="Cover picture" src="images/cover.jpg">
+</figure>
+</div>
+
+<div class="chapter">
+<figure class="figcenter coverpicture">
+  <img alt="Portrait" src="images/portrait.jpg">
+</figure>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+</div>
+
+<div class="chapter">
+<h1>GUSTAF FRÖDING</h1>
+
+<p class="center noind">SKILDRAD AF</p>
+
+<p class="center noind"><i>IDA BÄCKMANN</i></p>
+
+
+<figure class="figcenter wcross">
+  <img alt="Decorative figure" src="images/figure-t.jpg">
+</figure>
+
+</div>
+
+<p class="center noind mt2 mb2">GÖTEBORG 1913
+WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
+(i distribution)</p>
+
+
+<figure class="figcenter w5">
+  <img alt="Small-sign" src="images/small-sign.jpg">
+</figure>
+
+
+<p class="center noind mt0">WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.
+GÖTEBORG 1913
+</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+
+<!-- FÖRETAL -->
+
+<div class="chapter">
+<h2 id="F_RETAL"><i>FÖRETAL.</i></h2>
+</div>
+
+<p><i>Då jag nu för allmänheten framlägger min skildring af
+Gustaf Fröding, sker det på önskan af några för hans
+diktning intresserade, hvilka uppmanat mig att samla mina
+minnen af honom till en hel bild åt dem, hvars älsklingsskald
+han är. Det är denna uppmaning jag sökt följa, och mitt
+syfte har därvid alltjämt varit att återge honom, sådan han
+framstod för mig i ord och handling den tid våra vägar
+gingo tillsammans. Däremot har jag ej velat lämna någon
+lefnadsteckning och ej ansett mig befogad att skildra hans
+lif före vårt sammanträffande i Norge år 1895 eller efter
+år 1904, då vi skildes åt genom omständigheter, öfver hvilka
+hvarken Gustaf Fröding eller jag kunde råda.</i></p>
+
+<p><i>Säffle, september 1913.</i></p>
+
+<p class="right">
+<i>Ida Bäckmann.</i>
+</p>
+
+<div class="chapter mt4">
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+<h2 id="I">I.</h2>
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+</div>
+
+
+<div class="chapter mt4">
+
+<h3 title="1">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+</div>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_1">[s. 1]</span></p>
+<p class="drop-cap">När jag såg Gustaf Fröding för första gången, kan
+jag ej med bestämdhet uppge, blott att det var vid
+mina besök i Karlstad på väg till eller från den skola i
+Stockholm, där jag studerade. Min äldsta syster var då
+anställd i stadens konservativa tidning, och Gustaf Fröding
+i den radikala.</p>
+
+
+<p>Vid denna tiden hade han i Karlstad långt större
+ryktbarhet som rumlare än som skald, och min syster
+ansåg som en högst förtjänstfull gärning, att hon vid
+ett tillfälle afrådt sin principal att ge vika för fru Frödings
+böner om anställning för hennes son i Nya
+Wermlands Tidningen.</p>
+
+<p>När jag däremot såg Gustaf Fröding så, att han
+sedan aldrig lämnade mina tankar, var då jag som
+nyblifven student satt helt nära honom i Stadsträdgården
+i Karlstad. Jag befann mig i sällskap med
+min syster, hennes trolofvade Hugo B. — en god vän
+till Gustaf Fröding och den, som förmedlat vår bekantskap
+— samt några aflägsnare anhöriga. Gustaf Fröding
+hade vid sitt bord ett par sorgklädda damer, kusiner
+sade man mig.</p>
+
+<p>Hans blick for öfver till oss och mötte min. Hur
+länge han såg på mig, vet jag ej, jag kände mig insvept
+i ett blåaktigt skimmer, som lyste upp allt omkring mig
+<span class="pagenum" id="Sid_2">[s. 2]</span>
+och förblef från det ögonblicket en klen aflyssnare till
+samtalet vid mitt bord.</p>
+
+<p>Hugo B. märkte min distraktion, och mina försök att
+kufva den längtan, jag kände att åter och åter möta
+dessa underbara ögon måtte ha varit synnerligen misslyckade,
+eftersom han fann sig föranlåten erinra, det
+min nya värdighet förbjöd mig till och med att retas
+med Gustaf Fröding.</p>
+
+<p>En blick från min syster framkallade isande tystnad,
+och allas våra förenade ansträngningar voro af nöden
+för att åter blåsa lif i munterheten.</p>
+
+<p>Från den stunden kände jag mig rebellisk, då alla
+talade om Gustaf Fröding som en människa, redan allt
+för långt nere, för att man ens skulle kunna ta honom
+med i räkningen. Jag trodde ej deras tal, jag kände
+dem, som förde det på läpparne, och visste, att Gustaf
+Fröding ofta fick bära skulden för dåliga gärningar,
+som de själfva föröfvat.</p>
+
+<p>Fasan nådde sin kulmen, då han enligt deras utsago
+på en enda natt svirat upp de 600 kronor, han
+skulle ha erhållit som honorar för sin bok »Guitarr och
+Dragharmonika».</p>
+
+<p>I sällskap med min bästa vän befann jag mig inne
+på Nya Wermlandstidningens redaktion, då händelsen
+där drastiskt relaterades af deltagare i orgierna.</p>
+
+<p>Harmen kokade inom mig vid att höra dem på detta
+sätt tala om en kamrat. Så snart jag blef herre öfver min
+stämma, sade jag: »Jag skall uppsöka Gustaf Fröding<span class="pagenum" id="Sid_3">[s. 3]</span>
+och låta honom veta, hur opålitliga hans vänner äro och
+be att få bli hans verkliga vän».</p>
+
+<p>Den oryggliga beslutsamhet, som gaf prägel åt mina
+ord, kom åhörarne att bestörta se på hvarandra. Min
+kamrat drog mig skyndsamt ut ur lokalen.</p>
+
+<p>»Jag tror, att du kommer att stå vid dina ord», sade
+hon uppmuntrande, »och jag tror, att alla därinne frukta
+detsamma».</p>
+
+<p>Jag drog en suck af lättnad att vara utom synhåll
+för dem och af förskräckelse för mig själf.</p>
+
+<p>Min kamrat och jag reste till S., och Gustaf Fröding,
+efter hvad jag hörde, till en nervanstalt i Tyskland.</p>
+
+<p>Händelserna fogade det så, att ett löfte till en döende
+tvang mig att skjuta tanken på Gustaf Fröding i
+bakgrunden, och de upplysningar om honom, jag då
+och då lyckades uppbringa genom Hugo B., voro alltid
+afgifna med stor tvekan och ytterligt obestämda.</p>
+
+<p>Efter en tidrymd af nästan två år löstes jag från ofvannämnda
+förpliktelser, och reste då till Karlstad i akt
+och mening att förskaffa mig tillförlitliga upplysningar
+om Gustaf Frödings vistelseort samt därefter uppsöka
+honom. Mina försök kröntes med ringa framgång. Att
+han lämnat Karlstad syntes otvifvelaktigt, men alla
+mina källor till kunskap om honom voro grumlade af
+min systers inflytande. Somliga trodde, att han fortfarande
+vistades i Tyskland, andra att han befann sig i
+Sandefjord, andra åter i Schweiz, och jag stod rådvill.</p>
+
+<p>Bevekt af min nedslagenhet sade sig Hugo B. vilja
+trotsa min syster och så fort sig göra lät söka skaffa
+<span class="pagenum" id="Sid_4">[s. 4]</span>
+mig säkra underrättelser. Jag tackade, men kände mig
+högst oviss, om han skulle hålla sitt löfte, då han ej
+längre stod inför åsynen af min sorg.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Jag hade lofvat en af mina vänner att medfölja
+henne och hennes trolofvade på en resa och tillfrågades
+vid min återkomst från Karlstad, om jag hade
+något emot att infria detta löfte med Kristiania till
+mål. Som det var mig likgiltigt, hvad jag gjorde och
+hvart vi foro, då vägen ändå ej förde till Gustaf Fröding,
+samtyckte jag. I Kristiania föll det mig en dag
+in, att vi borde resa uppför Mjösen till Lillehammer.
+Samma kväll vi ankommo dit, gaf ett sällskap från Karl
+Johansteatern stor föreställning i en lada, och på min
+ifriga begäran uppdrogo vi åt hotellportieren att skaffa
+biljetter. Denne mötte oss en stund därefter utanför
+teaterladan under förklaring, att de tre biljetter han medförde,
+voro de allra sista som funnos. Två af platserna
+voro bredvid hvarandra — den tredje långt bort på en
+annan sida samt med numret 13.</p>
+
+<p>Föreställningen hade redan börjat, och vi måste skynda
+in. Att skilja de förlofvade var ej tänkbart, hvarför
+jag resolut tog olycksnumret och uppsökte min plats.
+Mina grannar intresserade mig ej, och jag koncentrerade
+hela min uppmärksamhet på scenen. Någonting i min
+högra grannes sätt att föra handen uppöfver pannan kom
+mig att se på honom. Jag drog en djup suck och vände
+mig bort. — »Är det väl», tänkte jag, »för att öka eller<span class="pagenum" id="Sid_5">[s. 5]</span>
+minska plågan i att längta efter den man ej kan få
+se, som gudarne låta ens inbillning forma dragen
+af denne i en fullkomligt främmande mans ansikte?»
+— Utan att jag kunde hindra det, sökte mina
+ögon ånyo min granne. Han riktade långsamt blicken
+mot mig, och jag såg in i ett par trötta ögon.</p>
+
+<p>Åter trodde jag mig vara en lekboll för inbillningen
+och vände mig mot scenen. Jag sökte en stund följa,
+hvad som här försiggick, men insåg snart nog det
+lönlösa i att bekämpa den makt, som tvang mitt ansikte
+att vrida sig i riktning mot min sidokamrat. Något
+kom äfven honom att vända sig mot mig, och länge,
+länge möttes våra ögon i en undrande, spörjande
+blick.</p>
+
+<p>»Jag vet, att det faktiskt strider mot det, jag faktiskt
+vet», tänkte jag, »men jag vill låtsas tro, att det är han
+och glädja mig däråt, som om han verkligen sutte här
+bredvid mig. Dock är det kanske klokast att nu ej
+längre betrakta honom, törhända blir då illusionen
+starkare och varaktigare», och tacksam för den lycka
+ödet skänkte mig, hur bräcklig och chimärisk den än
+var, riktade jag mitt ansikte och mina tankar ännu en
+gång mot scenen.</p>
+
+<p>Det blef mellanakt. Jag såg därunder ej ens i smyg
+på hans ansikte, jag njöt att tänka mig det, sådant jag
+helst önskade. En person närmade sig och tilltalade
+honom på norska. Han svarade på samma språk och
+det så korrekt, att jag drog en djup suck af missräkning.
+Jag hade ej ens för mig själf velat tillstå, hur<span class="pagenum" id="Sid_6">[s. 6]</span>
+mycket jag dock i själfva verket trott på hvad jag intalat
+mig vara en inbillning, nu — ja, nu kunde jag ju ej fasthålla
+den längre .... nu gjorde det mig alldeles detsamma,
+hur han såg ut.</p>
+
+<p>Jag kände mig nästan hatfullt stämd mot honom, då
+jag än en gång vände mig mot hans plats. Han såg
+mig länge rakt in i ögonen, och jag trodde mig märka,
+att det blixtrade till något underbart blått i hans blick.
+Jag bet samman läpparne, det var, som skulle denne
+främling håna min längtan efter en, som låg sjuk
+nere i Görlitz, och som af en tillfälligheternas lek fått
+något drag gemensamt med honom. Jag kände, hur tårarne
+hotade att tränga fram — att jag ej kunde få se
+den jag ständigt bar i mina tankar, det var något, jag
+lärt mig uthärda, men jag kunde då väl åtminstone bli
+förskonad från att behöfva känna mitt hjärta plågsamt
+bulta vid åsynen af första bästa främling med dystra
+ögon bakom en pince-nez.</p>
+
+<p>»Är det inte ....?» ljöd en släpande, klanglös röst.</p>
+
+<p>»Ja, är det inte ....?» upprepade jag, nästan som i
+en dröm.</p>
+
+<p>Åter fästes våra ögon på ridån, som i detsamma gick
+upp, men sekunden därefter fixerade vi ånyo hvarandra.</p>
+
+<p>»Är det inte lilla Ida Bäckmann?» sade han, och
+stämman föreföll klangfullare.</p>
+
+<p>»Jo», svarade jag sakta, liksom rädd för min egen
+stämma. »Är det inte också Gustaf Fröding?»</p>
+
+<p>»Jo», medgaf han.</p>
+
+<p>Det var, som hade de spelande rätt att kräfva min<span class="pagenum" id="Sid_7">[s. 7]</span>
+uppmärksamhet för scenen. Jag visste knappast, hvar
+jag var — om i en lycklig dröm, ur hvilken jag snart
+skulle vakna, eller i en situation jag diktat för att trösta
+mig. Jag sökte följa, hvad som spelades, men mitt hjärta
+upprepade alltjämt och i obeskriflig glädje hvarje hans
+ord och hvarje tonfall i hans stämma.</p>
+
+<p>Åter möttes våra ögon länge och under tystnad. Något
+måste sägas, och slutligen tog jag mod till mig.</p>
+
+<p>»Hur har Gustaf Fröding kommit hit?»</p>
+
+<p>»Jag bor här», blef svaret.</p>
+
+<p>En lång paus, under hvilken vi följde spelets gång.</p>
+
+<p>Åter möttes våra ögon, åter skulle något sägas — denna
+gång tog han till ordet.</p>
+
+<p>»Hur har lilla Ida Bäckmann kommit hit?»</p>
+
+<p>»Åh, jag har rest hit», sade jag litet mera säker och
+log mot honom.</p>
+
+<p>Nästa paus blef ej fullt så lång.</p>
+
+<p>»Längtar ni hem?» undrade jag, ur stånd att få fram
+något annat.</p>
+
+<p>»Åh nej, inte precis nu», sade han, och ögonen började
+spela bakom pince-nezen.</p>
+
+<p>Paus.</p>
+
+<p>»Längtar lilla Ida Bäckmann hem?» frågade han.</p>
+
+<p>»Åh, nej, inte precis nu», svarade jag med ett litet
+försök att härma hans släpande röst.</p>
+
+<p>Han brast i skratt. »Nej, hvarför sitta här och anstränga
+oss med denna tråkiga pjes, då vi kunna ha
+större glädje att gå ut och tala med hvarandra», sade
+han och reste sig upp.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_8">[s. 8]</span></p>
+
+<p>Buren af en stor lycka följde jag honom.</p>
+
+<p>Jag hörde nu, att han kommit från Tyskland tämligen
+frisk, arbetat litet då och då i Karlstadstidningen, men
+blifvit sjuk igen, och att han för närvarande vårdades
+på nervanstalten Suttestad af en skicklig norsk läkare.</p>
+
+<p>Jag fick ej fram något af allt, det jag dessa år gömt
+inom mig för att säga honom, det var mig nog och
+öfvernog att se hans ansikte och lyssna till hans ord.
+Föga förstod jag väl då, att han därunder ofta ej tänkte
+på till hvem han talade, utan blott var glad åt den omväxling
+han fått i en ny åhörare, hvilken allt ibland gaf
+honom svar, så oväntadt lustiga, att han rycktes ur sin
+plågsamma tankegång.</p>
+
+<p>Han följde mig till hotellet, och när jag berättade
+mina reskamrater, hvad som händt, blefvo de nästan andaktsfullt
+förundrade.</p>
+
+<p>Själf tog jag, hvad som bjöds mig utan någon som
+helst reflexion. Gustaf Fröding och jag företogo dagligen
+långa promenader, och från hvar och en af dessa
+återkom jag allt mer undrande och beundrande.</p>
+
+<p>»Jag skulle önska, att jag vore född på månen», sade
+han en dag helt plötsligt.</p>
+
+<p>»Hvarför?» utbrast jag bestört.</p>
+
+<p>»Därför att jag då ej hade några jordiska släktförbindelser,
+som plågade mig», svarade han bittert. »Nu
+tycker sig hvar och en af mina släktingar ha rätt att
+förfoga och bestämma öfver mig, och jag är ej säker
+på att ej också blodsbandet medger dem denna rätt».</p>
+
+<p>»Trifs ni då ej med dem?» frågade jag.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_9">[s. 9]</span></p>
+
+<p>»Trifs», — han skrattade skärande. »Jag afskyr dem.
+Åh nej», rättade han sig, »de äro mig i grund och botten
+lika likgiltiga som alla andra människor. Vi hysa
+intet intresse för hvarandra, äfven när vi tro oss göra
+det. Allt är lek och inbillning och har som sådant sitt
+berättigande, men till en spång öfver ett verkligt ondt
+duger det ej».</p>
+
+<p>»På mig kan Gustaf Fröding alltid lita», sade jag och
+räckte honom min hand.</p>
+
+<p>Han höll den länge i sin och kysste den.</p>
+
+<p>»Hon är så morsk hon, lilla Ida Bäckmann, så munter
+och frimodig — hon har ingen aning om hur usel och
+skuldbelastad den man är, som håller hennes hand i sin.
+Hon har något i sig af barnet, som obekymradt leker
+vid en afgrund. .... Lilla Ida Bäckmann skall aldrig ens
+vilja tala till en så otäck karl som jag, hon skall hålla
+sig till sådant hyggligt manfolk som — — och hela den
+snälla familjen på Ö».</p>
+
+<p>Jag suckade tungt. Han släppte min hand och fortfor
+att förehålla mig, hur klokt jag gjorde, om jag med
+vedervilja vände mig bort från honom — klokt för min
+skull och klokt för hans skull. För min skull, emedan
+jag förr eller senare skulle nödgas se, hvad jag nu ej
+hade blick för, och för hans skull, emedan han ej hade
+lust att lära sig tro på en människa för att sedan få
+uppge denna tro.</p>
+
+<p>Jag suckade ännu en gång. Jag visste, att allt hvad han
+sade var sant för honom, och jag kunde ju ej begära,
+att han skulle sätta sig in i, hur jag kände och såg det.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_10">[s. 10]</span></p>
+
+<p>»Är det någon, som hör hvad jag säger och förstår
+det?» sade han och såg mig med växlande ångest och
+trots in i ögonen.</p>
+
+<p>Jag teg alltjämt och mötte oafvändt hans blick.</p>
+
+<p>»Hvarför säger ni ingenting?» fortfor han irriteradt.</p>
+
+<p>Mitt lynne slog plötsligt om i en munterhet, som kom
+hvarje nerv att spela.</p>
+
+<p>»För att jag tänker», svarade jag med karrikerad högtidlighet,
+»och när jag tänker, så erinrar jag mig, att
+jag därhemma har en råtthund, som heter Snobbi och
+som i skicklighet ej ligger ett uns efter råtthunden hos
+Ibsens frejdade Raattejomfrue. Hvad säger ni, om jag
+återvände till er med Snobbi för att låta henne jaga ut
+alla stygga tankar i ert sinne. Snobbi brinner af verksamhetsbegär,
+och hos er är visst utsikt till durabelt
+arbete för henne».</p>
+
+<p>Han storskrattade. »Godt jag går in på det, lilla Ida
+Bäckmann», sade han, då han slutligen kunde tala, »och
+jag tycker mig redan känna Snobbi på jaktstråten».</p>
+
+<p>Några dagar därefter skildes vi med öfverenskommelse
+att brefväxla, och jag reste, yr i hufvudet af allt, som
+händt, och längtande att i ro få tänka på det.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="2">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_11">[s. 11]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">
+Gustaf Fröding skref till mig allt som oftast, och
+hans bref innehöllo en blandning af hopp och
+tvifvel, af bitterhet och ömhet, af skämt och allvar.
+Några månader efter vårt sammanträffande flyttade jag
+från Värmland till Skåne, och ehuru skilsmessan från
+mina anhöriga till en viss grad smärtade mig, kände
+jag dock samtidigt en stark glädje vid tanken på att nu
+i ensamhet få söka göra mig värdig att bli den vän, jag
+önskade vara för honom.</p>
+</div>
+
+<p>Några timmar efter ankomsten till min nya vistelseort
+skyndade jag till postkontoret för att se, om Gustaf
+Fröding tänkt på att skicka mig en hälsning till Skåne.
+Mitt hjärta besvärade mig betydligt, medan posttjänstemannen
+genomletade brefhögen. »Fanns där kanske
+intet?» undrade jag. Jo, allra underst låg ett stort, blått
+kuvert med norskt frimärke.</p>
+
+<p>Det gick mig, som alla andra i min situation, jag
+måste betvinga mig för att ej rycka brefvet ifrån honom,
+medan han med en långsamhet, hvartill jag ditintills
+ej sett motstycke, granskade adressen.</p>
+
+<p>Ändtligen hade jag det i min hand och skyndade ut
+på heden bort till den högsta kullen, på hvars sluttning
+jag sjönk ned och bröt kuvertet. Utmattad af sinnesrörelse
+förmådde jag ej se mer än öfverskriften »Min<span class="pagenum" id="Sid_12">[s. 12]</span>
+kära lilla Ida Bäckmann» och underskriften, »Er trofaste
+vän Gustaf Fröding».</p>
+
+<p>Intet af de lidelsefullt ömma ord han någon gång
+sedermera haft för mig, har kommit hela min varelse
+att så vibrera af glädje som dessa. Hvad hans bref
+föröfrigt innehöll? Mest skämt med en svag underton
+af allvar. »Vi Gustaf Fröding», hette det i en högstämd
+tirad, »hälse å Vår gård Suttestad i konungariket Gudbrandsdalen
+lilla Ida Bäckmann välkommen till Skåningarnes
+land, och må hon en gång i tidens fullbordan
+lika klarögd och muntertungad dra ut därifrån, som
+hon drog därin».</p>
+
+<p>Inga onda aningar skuggade den glädtighet, hans ton
+då anslog i mitt sinne. Hade jag kunnat se in i framtiden,
+skulle jag ryggat tillbaka för den dag hans ord
+frammanade. Den dagen var skämtet förstummadt på
+Gustaf Frödings tunga, och mina ögon sågo blott natt
+och mörker.</p>
+
+<p>Några dagar därefter erhöll jag ånyo ett bref.</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Lillehammar, Suttestad, Norge den 1 sept. 95.
+</p>
+
+<p>Hvem som får lyckan? Jag vet ej riktigt, men att söka
+den på må och få utan att veta, hur den ser ut, eller hur
+man skall bära sig åt för att få den, är väl lika galet som
+att hoppa i sjön för att simma, innan man vet, att man
+kan det. Man får väl först tänka ut, hur man hälst vill
+ha det om icke i lifvet så i drömmen och fantasien. Kanske
+är det så i det eviga lifvet också, att man får det mått
+af lycka, som man kan skapa sig med sin nedärfda skaparkraft
+<span class="pagenum" id="Sid_13">[s. 13]</span>
+— och förmodligen är just det måttet af lycka, hvad
+man orkar bära. Det som är mer tynger och spränger
+en, det som är mindre lämnar tomrum efter sig.</p>
+
+<p>I denna världen får man visst det allt för lilla — hvad
+detta ständiga missförhållande mellan vill och kan, mellan
+önskar och har, skall tjäna till begriper jag icke — såvida
+det icke är för att känna efter hur mycket svält och köld
+en tål. Kanske är det också för att stärka aptiten till den
+goda måltiden i himmelen. Det finns de, som afstå från
+frukosten för att kunna äta så mycket bastantare till middagen.
+Men somliga stackare, som ej veta, om de skola
+få någon middag, äta af alla krafter frukost äfven om den
+är dålig.</p>
+
+<p>Detta är hvad jag har att säga om lyckan och ätandet,
+och Ni får nöja Er med detta denna gången. En annan
+gång kanske jag kan finna på något finare och genialare.</p>
+
+<p class="right">
+<span class="mr2">Er vän</span><br>
+<i>Gustaf Fröding</i>.
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="3">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_14">[s. 14]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">I den lilla ort, dit jag förflyttats, utgjorde prästen,
+läkaren och jag spetsarne i bildningsnivån. Den
+första tiden öfverhopades jag därför med besök af människor,
+som — troligast af nyfikenhet — önskade höra
+min tanke om lifvets andliga värden. Fylld af det
+komiska i situationen och drifven törhända äfven af
+lust att retas, lät jag somliga af dessa spörjsmål gå för
+vidare besvarande till Norge.</p>
+</div>
+
+<p>Gustaf Frödings svar på en dylik skrifvelse lydde:</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Lillehammer Suttestad Norge 95.
+</p>
+
+<p>Ni vill ha mig att besvara frågor som ett konversationslexikon,
+men jag duger icke till det. Känsla och fantasi?
+Känsla det är något som drifver en att kyssa eller slå örfilar.
+Fantasi är något som berättar sagor för en, när en
+hvilar sig — mera vet jag inte. Hvarför tänker man så
+sällan på döden? Därför att man är sysselsatt med att
+äta och dricka, hålla skola eller skrifva tidningar. Orkar
+man inte hålla skola eller tidning samt har dålig aptit
+kommer nog dödstanken, jag har själf pröfvat det. Få
+vi göra räkenskap för alla fåfänga ord vi yttrat? Ja.</p>
+
+<p>Säg frun, att hon i alla fall inte gör för många fåfängliga
+frågor. Icke konung Salomo i all sin vishet kan besvara
+dem alla.</p>
+
+<p>Detta är litet kort och godt, men för ögonblicket kan
+jag icke åstadkomma bättre.</p>
+
+<p class="right">
+<span class="mr2">Er vän</span><br>
+<i>Gustaf Fröding</i>.
+</p>
+</div>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_15">[s. 15]</span></p>
+
+<p>Jag tillbringade en glad höst i sällskap med mina
+tankar och mitt arbete. Några veckor före jul, får jag
+ett mycket egendomligt bref från Gustaf Fröding. Han
+säger sig däri ej kunna ytterligare skrifva till mig, han
+känner sig ur stånd att vara någons vän, han måste gå
+sin väg ensam, han var dömd därtill och — »hvad Gud
+åtskilt, skall människor ej sammanfoga».</p>
+
+<p>Jag skref tillbaka, att för sina handlingar fick han ju
+bära ansvaret liksom jag för mina. Hvad Gud sammanfogat
+och åtskilt, det dristade jag mig ej att afgöra.
+Mina händer kunde jag tillsvidare dock ej hindra från
+att skrifva till honom, och mina tankar ej att följa honom,
+ej heller kväfva mina önskningar att någon gång
+bli i stånd att mildra ett ondt för honom.</p>
+
+<p>En tid därefter fick jag några rader, skrifna med ojämn
+handstil. Af dessa minns jag bäst slutorden: »Alla
+gå de mot ljuset, jag ensam går mot mörkret, men lilla
+Ida Bäckmann vänder sig om och säger, ’Stackars,
+stackars Gustaf Fröding!’»</p>
+
+<p>I den sorg jag kände öfver hans sinnestillstånd, voro
+dessa ord till en stor tröst för mig. De läto mig ana,
+att han var medveten om hvad jag önskade vara för
+honom och äfven att han ej alldeles ville skaka detta
+medvetande ifrån sig.</p>
+
+<p>De följande brefven innehöllo hätska, obegripliga utfall
+mot mig, och jag grubblade förgäfves öfver hvad
+som möjligen kunde ligga till grund för dem.</p>
+
+<p>Julen tillbringade jag i mitt föräldrahem, men vågade
+ej delge Hugo B., hvad som tyngde mitt sinne.<span class="pagenum" id="Sid_16">[s. 16]</span>
+Den anpart af munterhet man fordrade af mig, måste
+jag ju ge, och jag var rädd att få den anfrätt, om jag
+komme att tala om mig själf. Hugo skulle törhända
+också då känna sig förpliktad att ge förmaningar, hvilket
+kunde leda till ledsamheter oss emellan.</p>
+
+<p>Det kändes som en stor lättnad att åter vara ensam
+i Skåne och ej behöfva känna tvånget att behärska
+sitt ansikte.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="4">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p>En dag får jag ett bref, dateradt Suttestad febr. 96.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_17">[s. 17]</span></p>
+
+</div>
+
+
+<div class="blockquot">
+
+<p>»Nog trodde jag ibland», skref han, »att det var Er
+mening att reta mig, och jag var ibland försmädlig och
+otålig tillbaka. Ni har väl hatat mig af någon orsak och
+kanske ibland haft medkänsla — när nu medkänslan fått
+öfvertaget, så är det ju bra igen. Möjligen kunde vi bli
+riktigt goda vänner om vi råkades.</p>
+
+<p>Jag är sjuk till själen af visioner och grubbel öfver himmel
+och helvete och yttersta dom och allt och vet icke,
+hur jag skall komma ur det, — ibland litet hoppfullare,
+ibland litet mera förtviflad, ibland likgiltig.</p>
+
+<p class="right">
+<span  class="mr2">Er vän</span><br>
+<i>Gustaf Fröding</i>.
+</p>
+
+<p>Vänd!</p>
+
+<p>Sedan jag skref det där på andra sidan har jag haft en
+svärm idéer af lycka och harmoni här i världen — absolut
+frihet bara reglerad af förnuft och kärlek, så där ni förstår
+och hufvudsaken att verka <i>lif</i> omkring sig, man må
+äljes begynna hur som hälst. Kanske går denna min förhoppning
+itu igen — då får ni få fatt i något hoppfullt att
+ge mig igen, så blir det växelverkan af lif ser ni! — Farväl
+lilla Ida Bäckmann.</p>
+
+<p class="right">
+<i>D. S.</i>
+</p>
+</div>
+
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_18">[s. 18]</span></p>
+
+<p>Det dröjde därefter länge, innan jag erhöll vidare
+underrättelser, och drifven till ett slags förtviflan skref
+jag till Hugo B. och bad honom hjälpa mig att få veta
+något om Gustaf Fröding.</p>
+
+<p>Hans svar upplyste mig, att Fröding strax före jul
+blifvit sinnessjuk, och detta tidtals så svårt, att han måst
+vaktas. Några år senare fick jag höra, att läkaren i Suttestad
+måst inspärra Fröding i ett mörkt rum för att
+hindra honom att begå själfmord, och att denne i sin
+förvirring ansåg mig som upphof till detta behandlingssätt.
+Denna tvångstanke följde honom länge, och det
+var den, som drifvit honom att skrifva det första underliga
+brefvet till mig. Åratal därefter dök den åter upp
+under ett par af hans depressionstillstånd, och han förebrådde
+mig då häftigt den grymhet, jag i Norge satt i
+scen mot honom.</p>
+
+<p>Så snart Gustaf Frödings tillstånd medgaf en förflyttning,
+fördes han af ett par vänner till Stockholm. Till
+en början bodde han på hotell Continental, men som
+han behärskades af den fixa idén att gå naken omkring
+i korridorerna — han plågades af kläder — flyttade man
+honom till Serafimerlasarettet.</p>
+
+<p>Där nådde honom mitt bref, och därifrån fick jag
+också mottaga ett glädtigt svar. »Jag är rätt bra på
+bättringen och snart utskrifven», meddelade han en gång
+i april. »Det är icke roligt än, men tör bli bättre framåt
+sommaren, och då skall jag bli glad som ni. Serafimen
+är eljest en rätt hygglig inrättning. Jag håller på att
+skrifva dåliga vers åt Bonnier».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_19">[s. 19]</span></p>
+
+<p>Jag samtalade denna tid rätt ofta med honom per telefon,
+och han klagade skämtsamt öfver rysligheten att
+ha kommit in i grötlandet utan att känna det förlösande
+ord, som ägde makt att hejda grötströmmen, från att
+kväll och morgon flöda öfver honom. Ville jag komma
+på besök, var jag mycket välkommen.</p>
+
+<p>Förr än skolan slutat, kunde jag dock ej lemna Skåne,
+och han telefonerade, att detta kanske mest vore att beklaga
+för min skull, emedan han efter den första juni skulle
+bo på Utö tillsammans med sin farliga syster Cecilia.
+»Hon har förfärliga svarta ögon samt en tunga skarp som
+en toledoklinga och giftig som en skallerormsgadd», utlät
+han sig. Det vore ställdt utom allt tvifvel, att hon ej
+lik sagans varulf skulle sluka mig i en enda munsbit.</p>
+
+<p>Jag bad om en litet mera mildrad beskrifning.</p>
+
+<p>Han skrattade. »Kanske går det bättre än man tror»,
+medgaf han, »hon kan vara ganska hygglig, men jag
+har ibland en förkänsla af att hon kommer att bli grym
+mot denna lilla Ida Bäckmann».</p>
+
+<p>Hvilken massa penitenser ålade jag mig ej i hopp att
+blidka det öde, som syntes vilja föra mig i Cecilias väg!</p>
+
+<p>Min intimaste vän, som vid denna tid vistades hos
+mig, sökte dagligen genom uppmuntrande ord förjaga
+min ängslan för det förestående sammanträffandet.</p>
+
+<p>»Hur tacksamt bör hon ej komma dig till mötes»,
+menade hon, »du behöfver ej säga något särskildt och
+ej göra något särskildt för att vinna henne — blott vara
+dig själf».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_20">[s. 20]</span></p>
+
+<p>Till en början åhörde jag henne belåtet troende, men
+slutligen väckte hennes ord en känsla af harm hos mig.</p>
+
+<p>»Hvad vet väl du om Cecilia, och hvad hon tycker?»
+utbröt jag. »Du är ju så totalt förblindad af din tillgifvenhet
+för mig, att du tror, det alla människor skola
+se mig med dina ensidiga ögon!»</p>
+
+<p>Min vän lät ordflödet stilla gå öfver sig. »Om jag
+ändå visste, hvad han sagt till henne om mig!» fortfor
+jag och flyttade mig närmare min kamrat.</p>
+
+<p>»Kanske att han skickat dig dikten: ’Mät mig ej med
+mått, men vät mig med tårar’ ....»</p>
+
+<p>»Nej», afbröt jag, »snarare att han skrifvit »Lille Karl-Johan»
+om mig till straff för min ohöflighet mot hans
+älskade doktor Peterson i Suttestad».</p>
+
+<p>»Vill du, att jag följer med dig till Utö?» frågade
+hon.</p>
+
+<p>Jag svarade afböjande, emedan det sannolikt skulle
+irritera mig att till allt annat äfven känna hennes ängslan.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="5">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_21">[s. 21]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Dagen efter skolafslutningen reste jag till Stockholm.
+Det väckte ett rätt starkt motstånd hos en del af
+mina vänner, då jag nämnde min afsikt att fara till Utö.
+Deras betänkligheter rubbade ej ett ögonblick mitt beslut,
+men jag medgaf, att det för Cecilias skull såge
+bättre ut, om någon af dem följde mig och för att möjliggöra
+detta, uppsköt jag resan en vecka. Som emellertid
+ett hinder i sista stund uppstod för mitt ressällskap,
+gaf jag mig i väg ensam och rätt belåten med denna
+ödets skickelse.</p>
+</div>
+
+<p>Jag hade ej underrättat om min ankomst, men blef
+likväl besviken att ej finna honom nere vid bryggan.
+Hur skulle jag väl med bibehållna själskrafter gå igenom
+mönstringen inför Cecilia i hans frånvaro?</p>
+
+<p>Gustaf Fröding hade gifvit mig en mycket utförlig
+beskrifning på »Slottet», där han sade sig residera tillsammans
+med sin syster, hvarför jag utan svårighet fann
+den. Med steg, än dansande af glädje vid tanken på
+att de förde mig till honom, än dröjande och osäkra
+vid erinringen att de samtidigt ledde till den så hemskt
+utmålade Cecilia, gick jag vägen fram.</p>
+
+<p>Slutligen nådde jag en byggnad, som motsvarade beskrifningen
+på »Slottet». I en stol på verandan och
+med ryggen vänd mot mig satt en person och läste.
+<span class="pagenum" id="Sid_22">[s. 22]</span>
+Vid ljudet af mina steg, då jag beträdde trappan, kände
+jag, hur skenet från ett par glimmande svarta ögon for
+öfver mig.</p>
+
+<p>Jag stelnade till af fasa. — Det kunde ej vara någon
+annan än Cecilia. Med en röst, som förvånade mig
+själf genom dess fasthet, sade jag: »Ni är förmodligen
+fröken Fröding, jag är Ida Bäckmann och söker er bror».</p>
+
+<p>»Jaså», sade hon förbindligt, men reserveradt. »Min
+bror har åtskilliga gånger varit nere vid båten för att
+möta fröken Bäckmann. Han sade sig skola gå äfven
+i dag, men har förmodligen missräknat sig på tiden.
+Vill ni ej sitta ned?»</p>
+
+<p>Jag tog plats så långt bort ifrån henne som möjligt
+och mumlade invärtes: »Hvarför kan inte Gustaf Fröding
+komma! Ser hon på mig en gång till, kommer
+jag att krokna och kolna som en upp och nedpåvänd
+brinnande tändsticka».</p>
+
+<p>Hvad vi talade om, minns jag ej, men tror, att vi
+trefvade oss fram till gemensamma bekanta. Jag var ej
+medveten om att upprepade gånger ha sett utåt vägen,
+förrän hon litet ironiskt anmärkte: »Han är alldeles
+säkert snart här».</p>
+
+<p>Gustaf Frödings ankomst räddade mig ur den pinsamma
+förlägenhet, hvari hennes ord försatt mig. Så
+fort jag kunde göra det obemärkt, drog jag honom undan
+och hviskade: »Stå framför mig hela tiden, så att
+hon inte kan se mig. Jag tål inte vid hennes ögon, de
+äro så brännande, att de skulle kunna smälta den eviga
+snön».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_23">[s. 23]</span></p>
+
+<p>»Är ni rädd?» frågade han road.</p>
+
+<p>»Nej», protesterade jag, »inte nu, blott då jag var ensam
+med henne, men jag vill helst, att hon inte ser
+mig».</p>
+
+<p>En stund därefter framkom Cecilia med den något
+spetsiga förmodan, att jag otvifvelaktigt vore väl bevandrad
+i Marlitska romandiktningen.</p>
+
+<p>»Min verksamhet som lärarinna lägger tyvärr allt för
+starkt beslag på min tid, för att jag skulle bli i tillfälle
+att dela er smak för den litteraturriktning han eller hon
+representerar», svarade jag och såg trohjärtadt på henne.</p>
+
+<p>Gustaf Fröding skrattade högt, och Cecilia smålog.
+Vi talade sedan om lord Byron, — en skald Fröding älskat
+kanske mer för hans personlighet än för hans diktning.
+Själf beundrade jag öfvermåttan hans uthållighet att
+fördra fysisk smärta och hans lust att idka sport trots
+sitt lyte. »Men hvad som sedan mina tidiga barnaår
+mest fängslat mig», slutade jag, »det är hans vackra
+lockiga hår».</p>
+
+<p>»Han låg hvarje natt i pappiljotter, hans hår var sträft
+som spik», anmärkte Gustaf Fröding torrt.</p>
+
+<p>»Är det sant?» utbrast jag bestört.</p>
+
+<p>Han nickade.</p>
+
+<p>»Inte är väl det någon så svår missgärning», utlät
+sig Cecilia och tillfogade med rätt mycken udd i tonen,
+»fröken krusar helt visst själf håret ibland».</p>
+
+<p>Den afsiktliga elakheten stack mig. Jag ryckte hastigt
+af mig hatten, for med handen genom mitt yfviga kortklippta
+hår och svarade raskt: »Inte har jag gjort det
+<span class="pagenum" id="Sid_24">[s. 24]</span>
+hitintills, men måhända kommer detta höga föredöme
+att locka mig».</p>
+
+<p>Än en gång skrattade Gustaf Fröding, och än en gång
+smålog Cecilia, men denna gång såg jag, att både
+hennes leende och hennes ögon voro sällsynt vackra.</p>
+
+<p>Gustaf Fröding promenerade fram och tillbaka på
+verandan. »Att krusa håret är ingenting orätt, och att
+Byron låg i pappiljotter om nätterna bör ej förringa
+hans värde», återtog han, »det oriktiga häri, det som
+gjorde fröken Bäckmann upprorisk, det var hennes antagande,
+att han utgaf dessa lockar för naturliga. Kanske
+gjorde han det ej, kanske sade han: ’Mina damer,
+de lockar, som tjusa er och väcka er beundran, äro ej
+en gåfva af min Herre och Skapare, de ha ett vida
+större värde, de äro mina egna händers verk!’»</p>
+
+<p>Detta löjliga antagande lockade oss i muntert skratt.</p>
+
+<p>Gustaf Fröding föreslog en promenad till hafvet,
+och som Cecilia för sin astmas skull hade svårt att gå,
+åtföljde jag honom ensam.</p>
+
+<p>Jag hade nog helst velat tala om Cecilia, men orden
+dogo, innan de hunnit öfver läpparne. Vi talade, vill
+jag minnas, hufvudsakligast om Moses och hans smartness
+att tillegna sig egypternas djupa bildning samt de
+socialistiska idéer, efter hvilka han grundadt det israelitiska
+samhället.</p>
+
+<p>Som Moses alltid varit en af mina älsklingsfigurer i
+historien, försvarade jag honom ifrigt — »han är så mänsklig»,
+förfäktade jag, »i sina fel och i sina dygder och så
+<span class="pagenum" id="Sid_25">[s. 25]</span>
+stor i sin känsla för det genstörtiga folket, som nästan
+alltid lönade hans kärlek med att förkasta honom ....»</p>
+
+<p>En sky for öfver Gustaf Frödings ansikte, och i hans
+ögon kom återigen det underliga blåaktiga skenet, då
+han forskande fäste dem på mig.</p>
+
+<p>Jag tystnade.</p>
+
+<p>»Tala vidare!» uppmanade han kort.</p>
+
+<p>Litet ängslig lydde jag. »Minns ni, hur klart Moses
+inom sig förnam kallelsen att bli sitt folks förlossare,
+hur känsligt hans öra var för den äkta klangen i rösten,
+som kallade honom, men hur otålig han samtidigt kände
+sig att få visa israeliterna den mission Jehova gifvit
+honom att utföra med afseende på dem och deras fiender.
+Stackars Moses, — han fick dyrt plikta, för att han
+gaf sig ut i ogjordt väder, hans folk misstrodde honom,
+då han slog ihjäl egyptiern, som tvistade med en af
+dem, och själf måste han fly bort — ej endast från sina
+storhetsdrömmar, utan också från hem och släkt för att
+i fyrtio år vistas i öknen som en obetydlig herde. Under
+dessa fyrtio år lärde han sig ödmjukhet och fann
+sig nu så ringa i sina egna ögon, att han på den uppmaning
+från Jehova, som en gång fyllt hela hans varelse
+med tjusning, gaf svaret: Herre hvem är jag, att
+jag skall förlossa ditt folk Israel!»</p>
+
+<p>Åter tystnade jag — det låg något af fjärrblick i Gustaf
+Frödings ögon, som kom de ord, jag uttalat, att ljuda
+tomma och ihåliga. Hvem var dessutom jag, att jag
+skulle utlägga skriftens ord för denne, som tänkt och
+<span class="pagenum" id="Sid_26">[s. 26]</span>
+grubblat i åratal öfver det, som blott stundvis lekte mig
+i hågen och satte min fantasi i rörelse.</p>
+
+<p>»Om Moses slog ihjäl egyptiern, så var det väl den
+handling, som syntes honom den enda riktiga», sade
+Gustaf Fröding eftersinnande. »Man måste tala och
+måste handla, då någonting inom en kräfver det».</p>
+
+<p>»Det är sant, men ibland låter man sin egen röst
+nedtysta Guds stämma», invände jag. »Har ni någongång
+tänkt på det där bibelordet: Om I stilla voren,
+så vorde Eder hulpet. Jag undrar, om det inte också
+är så, hur orimligt det än kan synas en — just att
+vara stilla».</p>
+
+<p>Gustaf Frödings blick hvilade begrundande på mig.
+»Hur kan det månne komma sig», fortfor jag, halft
+generad, »att det känns nästan äckligt att ha på allvar
+citerat ett bibelspråk, fast detta språk är både vackert
+och uttrycksfullt?»</p>
+
+<p>Han skrattade. »Förmodligen därför att rymderna
+ännu genljuda af de falska tonfall, med hvilka det af
+millioner uttalats», förmodade han. »Kan ni till exempel
+säga Herren Jesus utan att därvid få en besk smak i
+munnen? Det har samma orsak».</p>
+
+<p>Vi tego en stund, plötsligt utbrast han: »Åh, hvad
+ni skall komma att afsky, det jag skrifvit!»</p>
+
+<p>»Hur kan den, som skrifvit ’Fadervädel’, bli istånd att
+skrifva något, som väcker mitt misshag?» skämtade jag.</p>
+
+<p>»Ja, inte sant», hånade han, »genom dylikt marknadsskrammel
+gör man sig väl förtjänt af en plats i Olympen».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_27">[s. 27]</span></p>
+
+<p>»Det torde dock ej vara alldeles värdelöst att skrifva
+något, som kommer människor att skratta», invände jag.</p>
+
+<p>»Kanske — jag vill åtminstone försöka tro det», sade
+han, hvarpå vi återvände till Cecilia.</p>
+
+<p>Jag skulle resa med kvällbåten, och både hon och
+Gustaf Fröding följde mig till bryggan.</p>
+
+<p>»Välkommen tillbaka!» sade Cecilia vid afskedet, och
+dessa ord lyste mig lik blänkfyrar i den natt, som föll
+öfver mitt sinne, då jag lämnat dem.</p>
+
+<p>»Om lilla Ida Bäckmann själf har stark lust att återvända,
+önskar jag, att hon måtte göra det», hade Gustaf
+Fröding sagt.</p>
+
+<p>»Hjälper ni mig väl då, om Cecilia blir svår?» hade
+jag frågat.</p>
+
+<p>»Det vill jag inte utfästa mig till, helst som jag ofta
+behöfver hjälp själf, men känner jag rätt den lilla nåden
+framför mig, är hon nog kapabel att hjälpa både sig
+och mig», blef svaret.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="6">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_28">[s. 28]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Man väntade mig hem, och jag insåg, att jag
+måste resa. Det gällde nu att finna en utväg
+till möjlighet att återvända utan strid med mina anhöriga.
+Medan min hjärna som ifrigast arbetade härpå,
+erhöll jag inbjudan från en af mina vänner, som
+bodde i närheten af Stockholm, att tillbringa sex veckor
+i hennes hem. Som hon samtidigt behöfde min hjälp,
+tillät mina föräldrar mig resa, och därmed löstes alla
+svårigheter för färderna till Utö.</p>
+</div>
+
+<p>Äfven nu — trots den mur af mörker och dysterhet,
+omkring hvilken minnet af Gustaf Fröding slingrar sig
+i mitt sinne — står min vistelse på Utö kringstrålad af
+ett oförvanskligt lyckoskimmer.</p>
+
+<p>Ej så, att jag från mina besök där alltid medförde
+ett gladt intryck, åh nej, det hände allt ibland, att jag
+fick minnas, hur han gick grubblande och dyster utan
+att tala till mig mer än det allra oundgängligaste.
+Stilla satt jag dessa dagar bredvid Cecilia och såg nu
+oförfärad in i hennes ögon, hvilka näst Gustaf Frödings
+tycktes mig de vackraste i världen. De uppmuntrade
+mig till frimodiga yttranden om allt mellan
+himmel och jord, men instinktivt afhöll jag mig från
+att tala om hennes bror eller om något, som rörde honom
+och mig gemensamt. Ej heller diskuterade vi religion,
+<span class="pagenum" id="Sid_29">[s. 29]</span>
+hon saknade hvarje slags antydning till religiös
+känsla, och bibelns färgmättade figurer, hvilka Gustaf
+Fröding och jag med så mycken njutning skärskådade,
+lämnade henne oberörd. Hon åhörde visserligen ibland
+rätt road våra resonnemang i bibliska ämnen, men
+hennes bristande kännedom, om det vi afhandlade,
+hindrade henne att göra inlägg. Dag för dag lärde jag
+mig att hålla allt innerligare af henne, och min svärmiska
+tillgifvenhet fann nästan alltid något nytt älskvärdt
+drag i hennes väsen. Hon talade ofta om en gift
+god vän i Stockholm, den enda hon tycktes ägna särskild
+vänskap, och jag ertappade mig med att önska
+till Gud, att denna måtte dö, så att Cecilias hjärta
+kunde rymma en smula ömhet äfven för mig.</p>
+
+<p>»Kan du se, hvem fröken Bäckmann påminner om?»
+frågade hon en dag sin bror.</p>
+
+<p>Han granskade mig genom pince-nezen, där jag låg
+på »Slottets» stentrappa och sökte skydda mig mot solen
+med hans »röfvarhatt».</p>
+
+<p>»En ligapojke af värsta välta», sade han efter moget
+öfvervägande.</p>
+
+<p>Vi skrattade, och Cecilia fäste därefter hans uppmärksamhet
+på en i hennes ögon befintlig likhet mellan mig
+och en faunfigur i Nationalmuseet.</p>
+
+<p>Än en gång foro hans ögon mönstrande öfver mig.
+»Åh ja», medgaf han, »det torde ligga något i hennes
+väsen af hemlig urkraft i förening med pojkaktig uppsluppenhet».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_30">[s. 30]</span></p>
+
+<p>Det föll mig ej ett ögonblick in att känna mig sårad
+öfver det sätt, hvarpå de afhandlade mitt utseende och
+väsen. De hade redan hunnit lära mig att vilja se igenom
+det triviala samhällsförhänge, som döljer individen, och
+sträfva efter att finna ut den i de former den framgått ur
+den ursprungliga skaparhanden. D. v. s. de människor
+vi af en eller annan anledning funno oss föranlåtna att
+beakta, de andra drogo förbi utan att göra något märkbart
+intryck på ögats näthinna.</p>
+
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="7">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_31">[s. 31]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Gustaf Fröding förde aldrig mer talet på de dikter
+han hade under arbete, och själf tänkte jag mycket
+sällan på dem såsom ett hotande stängsel oss emellan.
+Kort efter mitt första besök på Utö hade jag skrifvit
+några frågor till honom för att få klarhet i hvad som
+möjligen kunde ge honom anledning att tro mig utan
+förståelse och sympati för de bebådade dikterna. Svaret
+lydde:</p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Utö slott juni 96.
+</p>
+
+<p>Om jag offrar mitt begär efter alkohol för att få bättre
+mage, är det ett helt naturligt och förnuftigt offer äfter
+min mening. Om jag kan simma och hoppar i sjön för
+att frälsa en drunknandes lif och därunder förlorar mitt
+eget är det också ett berättigadt offer. Men om någon
+t. ex. offrar sitt lif, därför att han tror, att en vredgad
+Gud förlåter andras skuld därför att detta offer sker, tror
+jag, att han tror galet, likaså de andra, som tro sin skuld
+borta genom en annans själfuppoffring. Den enda betydelse
+en själfuppoffring kan ha såsom försonande skuld
+för andra än själfuppoffraren är väl att den är ett föredöme,
+som uppmuntrar och visar, hur en själfhjälpande
+och annanhjälpande bragd går till. Uppfattningen af Kristi
+lidande och död såsom en betalning af Guds fordran hos<span class="pagenum" id="Sid_32">[s. 32]</span>
+de andra människorna förefaller mig obegriplig och allt
+för krass. Om min skuld är t. ex. feghet, blir jag icke
+modigare, därför att en annan gjort en hjältegärning, men
+möjligen därför att jag kan lära mig göra äfter det en annan
+gjort före. Detta är för ögonblicket (jag är litet matt
+i tankegången) min mening om offer.</p>
+
+<p>Hvad beträffar hjälpen att försona synder, som ni talar
+om, kan jag mycket väl tänka mig, att en sådan kan fås
+i ett annat lif såväl som i detta — sådant sker förmodligen
+hvar dag, den kloke råder den mindre kloke, den
+starke tar i ett tag för att hjälpa den svagare med bördan.
+Man kan ju tänka sig en mäktig hjälpare sådan som
+Kristus med många medhjälpare såsom alla hans äfterföljare,
+hvilka oupphörligt äro sysselsatta med detta slags
+bistånd — men den där rentvagningen i en annans blod
+förstår jag inte. Att skaparen af allt, godt som ondt,
+själf vill hjälpa till att ställa allt tillrätta, hvars upphof han
+är, tyckes mig absolut nödvändigt att tänka sig. ’C’est
+son metier’, sade Heine på sin dödsbädd. Emellertid är
+frågan om Guds tillvaro och väsen ännu mycket oklar
+för mig — har Gud enbart skapat det goda, hur har då
+det onda kommit till? — har han skapat det onda, hur
+kan han då vara god? Äller är det onda ett godt? Äller
+är det två skapare, en ond och en god?</p>
+
+<p>Att det kräfves årtusenden att ingå i fullkomlighetens
+tillstånd anser jag rätt rimligt och icke obehagligt häller
+— det är skönt att segra och gå framåt.</p>
+
+<p>Nu har jag svarat tror jag på edra frågor på mitt
+vis — så godt jag kan i det dåsiga eftermiddagstillstånd,<span class="pagenum" id="Sid_33">[s. 33]</span>
+som jag befinner mig i. (En dålig satsfogning framkallad
+af nämnda tillstånd).</p>
+
+<p>Det var sannt — »att se det löjliga i en sak utan
+att håna» — jajamen hvad det går an, hur skulle man
+annars kunna hålla så mycket af originaler, hos hvilka de
+löjligheter man skrattar åt, äro själfva <i>quinta essentia</i> af
+deras älskvärdhet. Det finns t. ex. folk, som kan finna
+välbehag i att deras vänner skoja med dem, men det kräfves
+smak och verklig vänskap för att icke gränsen skall
+öfverskridas, där det sårande tar vid. Hån och begabberi
+kan föröfrigt möjligen äfven det vara rätt, när man vill
+ha bort något oberättigadt, men därvid kräfves nog en
+samvetsransakning för att icke bli orättvis och onödigt
+plågsam. Allting t. o. m. mord kan möjligen vara rätt på
+något sätt — men jag vill icke ge mig längre »jenseits des
+bösen und guten» för närvarande. Ni kunde ta mig på
+orden och det vill jag inte. Dessutom vill jag inte predika
+vishet för er. Sådant räknar man väl hälst ut själf.</p>
+
+<p>Min syster hälsar så rysligt mycket och tackar för brefvet.</p>
+
+<p class="right">
+<span  class="mr2">Er vän</span><br>
+<i>Gustaf Fröding</i>,<br>
+<span class="mr05">Slottsherre.</span>
+</p>
+</div>
+
+<p>Särskildt upplysande om det jag önskade veta, fann
+jag ej hans bref, men eftersom han icke tycktes rädd
+att vidröra återlösningsproblemet, kunde det ej vara om
+detta, hans dikter rörde sig. Kanske hade han gjort
+<span class="pagenum" id="Sid_34">[s. 34]</span>
+någon hädisk framställning af profeterna? Jag kände
+mig ej orolig, jag skulle nog förstå, hvad han menade
+— och han kunde ej mena annat än godt — samt hålla
+fast vid det jag älskade och äfven vid honom, om han
+än aldrig så skickligt förvrängde mina ideal.</p>
+
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="8">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_35">[s. 35]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">En dag som etsat sig fast i min erinring från vistelsen
+på Utö, är Gustaf Frödings födelsedag. Han hade
+till en början med välbehag upptagit våra bemödanden
+att göra den så festlig som möjligt och ifrigt uppmanat
+mig att äta ihjäl mig på tårtor o. d., men plötsligt slog
+hans stämning om i dysterhet.</p>
+</div>
+
+<p>»Är det roligt att ha blifvit 36 år?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Ack, det har jag varit långt, långt innan jag blef det
+efter årtalet i kyrkoböckerna», sade han, och hans läppar
+darrade nervöst. »Jag är en gammal man, mätt af ålder
+och lefnad. Ser ni, — då man stiger ned till helvetet,
+bli minuterna till år ....»</p>
+
+<p>»Kan ni då inte också stiga upp till himmelen, där
+åren helt säkert bli till minuter?» föreslog jag.</p>
+
+<p>»Kanske — kanske kan jag det en dag — hvem vet?
+Jag måste först pröfva och se, hur det går att komma
+upp på jorden och lefva det normala lifvet där .....
+Skall jag väl kunna det? Har jag måhända ej redan
+allt för mycket försyndat mig mot detsamma?»</p>
+
+<p>Jag halflåg i en hvilstol med händerna sammanknäppta
+under nacken och såg länge oafvändt på honom. Han
+satt med hufvudet nedböjt, och ögonen dystert blickande
+framför sig. Då och då ryckte det kring läpparne,
+och han gned sig nervöst öfver den kala hjässan.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_36">[s. 36]</span></p>
+
+<p>Hans kval brände mig, och jag såg oron, som förtärde
+honom, dallra i de smala, nervösa händerna, så
+oskickliga till allt jordiskt och liksom enkom skapade
+att gripa om strängar.</p>
+
+<p>»Undrar om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud tänker
+på att det i dag är Gustaf Frödings födelsedag?» anmärkte
+jag omsider.</p>
+
+<p>»Det skulle vara synnerligen opassande af Honom att
+glömma något sådant», svarade han med en lustig glimt
+i ögat. »Seraferna sjunga säkerligen just nu: ’Ä du mä
+på dä’».</p>
+
+<p>Jag skrattade, och äfven Gustaf Frödings skratt hade
+en klang af äkta munterhet.</p>
+
+<p>Vi fortsatte att utbreda oss om arrangemangerna i himmelen,
+och detta gaf mig anledning att fråga, hur han
+som barn brukade fira denna dag i sitt eget hem.</p>
+
+<p>»I mitt eget hem», sade han, och ånyo bröt bitterheten
+fram starkare än någonsin. »Jag har aldrig haft ett
+hem. I Kristinehamn bodde vi visserligen i en gård,
+som vi gåfvo detta namn, men förstugudörren var alltid
+riglad på insidan och nyckeln uttagen. Knackade
+någon på och ville in, tittade vi först efter bakom gardinen,
+hvem det var, innan vi öppnade».</p>
+
+<p>Jag vågade ej fråga mer, hågkomsterna från barndomen
+tycktes i hans nuvarande sinnesstämning endast vara
+en källa till lidande. Jag visste, att hans mor afgudat
+honom, och att hans far så lifligt intresserat sig för hans
+uppfostran, att han själf undervisat honom och till täflan
+upptagit en jämnårig gosse.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_37">[s. 37]</span></p>
+
+<p>Efter en stunds tystnad sade han: »Ja, snart blir väl
+också denna lilla Ida Bäckmann en sådan där öfverlägsen
+kvinna som Cecilia, och som det är min skyldighet att
+ligga på näsan för i alla mina lifsdagar».</p>
+
+<p>Han suckade och såg på mig med en anstrykning af
+skälmaktighet.</p>
+
+<p>»Gud gifve edra ord profetisk innebörd!» önskade
+jag.</p>
+
+<p>Han låtsades ej om mitt inpass, utan fortsatte: »Under
+hela min barndoms- och ungdomstid fick jag så starkt
+inpräntat begreppet om kvinnans, enkannerligen Cecilias
+stolta existensberättigande och min egen förödmjukande
+betydelselöshet, att det sedan aldrig helt släppt sitt tag,
+ej ens i de stunder, då jag känner makten af min kallelse».
+Han teg en stund och fortsatte därpå. »Jag var
+som barn en lättrogen stackare och ett lättfånget byte
+för mina systrars upptågslust. Under denna min eländes
+tid hade jag fattat stark tillgifvenhet för en trasdocka
+— förmodligen drogs jag till henne af det likartade
+i våra villkor — och afhånades härför vid hvarje
+tillfälle. En dag hade de klämt dockan långt in i en
+af dessa långsmala kakelugnar, som voro gängse den tiden,
+och hotade att osa ihjäl henne. Ville jag rädda
+henne, stode det mig fritt, men då måste jag krypa in
+i kakelugnen, något som de, med kännedom om min
+paniska förskräckelse för det långa, svarta skorstensröret
+därinne, aldrig trodde, att jag skulle fördrista mig till.
+Nå — dum som jag var, trodde jag, att den stackars
+dockan skulle pinas af röken, mindes, hur det sved, då<span class="pagenum" id="Sid_38">[s. 38]</span>
+jag själf fick sådan i halsen och gaf mig slutligen darrande
+af skräck in efter henne.</p>
+
+<p>Mina systrars skratt förstummades emellertid, när det
+sedermera visade sig, att jag blifvit fastsittande och ej
+kunde komma loss, förrän man hämtat folk att bryta
+undan stenarne. Efter mycket arbete fann man mig slutligen,
+stel af fasa med min misshandlade vän, tätt sluten
+till mitt hjärta ............. Det där låter känslofullt,
+inte sant?» hånade han. »Gifvetsvis kan jag ej i detalj
+minnas denna episod», tog han åter vid, »men den har
+ofta anförts som bevis på bristande reflektionsförmåga
+och verklighetssinne hos mig — eller med andra ord —
+på min häpnadsväckande enfald».</p>
+
+<p>Jag hade uppmärksamt åhört honom och var glad att
+se, det hans sinne så småningom kom i jämnvikt. Det
+blef tid för oss att supera, och därefter bragte honom
+posten ett korrektur från Bonnier. Gustaf Fröding och
+jag gingo ensamma nedåt hafvet, och han stod just i
+begrepp att räkna korrekturarken, då jag fick infallet att
+snappa till mig ett par af dem.</p>
+
+<p>»Ni får ej läsa dem», ropade han, då jag skyndade
+ifrån honom, och ehuru detta ingalunda varit min afsikt,
+vinkade jag dock nu litet retsamt åt honom med korrekturet.
+I några hastiga språng hade han hunnit upp
+mig och grep hårdt om den hand, hvari jag höll dem.</p>
+
+<p>»Läs ej något af detta, ni får ej, jag förbjuder det, det
+passar sig ej, det är gift!» Hämtade han, alldeles blek
+och med svetten pärlande från pannan.</p>
+
+<p>Jag blef i hast allvarlig och räckte honom papperen.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_39">[s. 39]</span></p>
+
+<p>»Se här tag dem tillbaka», sade jag stillsamt, »jag har
+ingen lust att göra det, som vållar er obehag».</p>
+
+<p>Han grep dem och gömde dem ifrigt i sin ficka.
+»Det här är inte alls någon läsning för sådana små
+flickor som Ida Bäckmann», sade han därpå med ett
+ömkligt försök till skämt.</p>
+
+<p>Jag bjöd till att ej känna mig sårad af hans ton och
+sätt. Vi hade nyss talat om Kristi gudom, och jag hade
+sagt, att det antagligen skulle kännas rätt bortkommet
+för mig, om jag förlorade tron därpå. Kanske handlade
+dikterna om något sådant, eller kanske hade han
+skrifvit ondt om Moses eller David.</p>
+
+<p>»Snart kommer Ida Bäckmann att afsky mig», sade
+han efter en stunds tystnad.</p>
+
+<p>Tårarne rusade upp i mina ögon. »Aldrig!» utbrast jag.</p>
+
+<p>»Hon kommer att tänka på mig som på en pestsmittad».</p>
+
+<p>»Aldrig!» upprepade jag och svalde gråten.</p>
+
+<p>»Hon kommer att låtsas, som om hon aldrig känt
+mig».</p>
+
+<p>»Aldrig, aldrig, aldrig!» betygade jag långsamt och
+eftertryckligt.</p>
+
+<p>»Hon gör rätt däri», fortfor han, utan att fästa något
+afseende vid mina ord, »jag skulle hånskratta åt henne,
+om hon handlade annorlunda».</p>
+
+<p>»Det är högst sannolikt att ni blir i tillfälle därtill»,
+utbröt jag harmsen. »Jag kommer inte att handla annorlunda
+mot er, än jag sagt och hör sen! Hur vis och
+förfaren ni än tror er vara, mig känner ni ej, och mina
+handlingar ta sig friheten trotsa er spådomskonst!»</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_40">[s. 40]</span></p>
+
+<p>»Bravo lilla Ida Bäckmann! Hon är verkligen en helgjuten
+bild af den förkroppsligade ilskan», sade han
+skrattande. »Just så skall ögonen gnistra och håret spraka.
+Profetens hvita skägg krökte sig, då hans sinne upprördes,
+och precis så gör hennes röda hår».</p>
+
+<p>»Ni vet mycket väl, att det inte är mer rödt än ert
+är gredelint», sade jag, fortfarande i jäsning.</p>
+
+<p>»Något litet mer, men vi skola ej tala därom, i fall det
+är ömtåligt», medlade han med ett så lustigt tonfall,
+att det tvang mig i skratt.</p>
+
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="9">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_41">[s. 41]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Omsider kom den dag, då jag måste återvända till
+skolan. Gustaf Fröding hade en stund dragit sig
+tillbaka till sitt rum, och Cecilia sade sig ha något särskildt
+att säga mig, hvarför hon föreslog, att vi skulle
+göra en promenad i den närbelägna skogen.</p>
+</div>
+
+<p>»Först och främst», sade hon, »vill jag säga er, att
+det snart stundar en tid, då namnet Fröding kommer
+att få en missljudande klang och att ni gör bäst i att
+ta afstånd från oss».</p>
+
+<p>»Har ni då så svårt att fördra mig bredvid er?» frågade
+jag sorgset och smög min hand in i hennes.</p>
+
+<p>Cecilias fina fingrar slöto sig omkring mina så innerligt
+ömt, att en glädjevåg satte mitt inre i gungning.</p>
+
+<p>»Jag talar uteslutande med tanke på er», fortfor hon.
+»Det fordras en hög grad af själsstyrka att hädanefter
+hålla fast vid oss. Ni kommer att djupt bedröfva edra
+anhöriga och vänner, ja, de komma kanske att fordra af
+er den kloka handling, jag nu föreslår. Tänk på, att ni
+kan bli nödgad att ställas i valet mellan dem och oss».</p>
+
+<p>Ej ett ögonblick for den tanken igenom mig, att jag
+borde be henne förklara, hvad hon menade. Något så
+oerhördt djärft som att ens önska veta mer, än hon
+fann lämpligt meddela, ingick den tiden ej ens i min
+föreställning. Jag tog hennes ord för godt, och vågade
+<span class="pagenum" id="Sid_42">[s. 42]</span>
+ej se på henne, då jag tänkte mig möjligheten att bli
+skild från alla de andra, för hvilka mitt sinne var varmt.
+Men skulle jag göra ett val — om det ej fanns någon
+utväg att undslippa det — då lyste hans ansikte så
+starkt emot mig, att jag knappast såg något annat i
+hela världen än just det.</p>
+
+<p>»Det är sant, att många band binda mig vid människor,
+helt olika er», sade jag, »men intet af dem gör
+mig dock tveksam .... jag kan ej lämna er».</p>
+
+<p>Hon tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste
+mig gång på gång.</p>
+
+<p>»Nå så räknar jag dig då som en af de våra», sade
+hon, »och du skall ej behöfva gå i större oro öfver
+det, som händer, än nödigt är. Jag skall skrifva till dig
+så ofta som möjligt om Gustaf».</p>
+
+<p>Jag förde tacksamt hennes hand till mina läppar.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="10">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_43">[s. 43]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Gustaf Fröding hade tillbringat september månad
+med Cecilia ute på Sandhamn, där han sammanträffat
+med den nygifte Heidenstam samt Engström,
+Acke Andersson m. fl. De sades ha fört ett mycket
+stormigt lif, åt hvilket Gustaf Fröding liksom på trots
+hängifvit sig, men med det resultat att han inom kort
+försjönk i en hypokondri, som kom allmänheten att
+anse honom sinnesrubbad. Man berättade bland annat,
+att han ibland lagt sig tvärs öfver den allmänna promenadvägen
+och ej rört sig ens en tum åt sidan för att
+lämna plats för trafikanterna.</p>
+</div>
+
+<p>En af mina vänner, som samtidigt vistades där, berättade,
+det medlidandet med den tungsinte Fröding som
+hade slungats in i detta ystra sällskap var allmänt, och
+man läste, fortfor hon, en sådan blandning af kval och
+bittert trots i hans ansikte, där han låg och stängde
+vägen, att harmen öfver det oförsynta i hans tilltag
+dog bort.</p>
+
+<p>Själf har han sedermera gifvit mig den förklaringen,
+att han under Sandhamnsvistelsen sökt vara glad med
+de glada för att se, om det fanns något äkta i glädjen,
+men skrattet hade synts honom ihåligt och skämtet
+utan raison d’etre, och slutligen hade han blifvit så
+trött att bära upp allt detta, att han lagt sig ned på
+<span class="pagenum" id="Sid_44">[s. 44]</span>
+första bästa plats och så likgiltig för människorna, att
+han ej iddes lyfta ett finger för dem.</p>
+
+<p>Det for igenom mig, att Cecilia handlat mindre välbetänkt
+genom att föra honom tillsammans med detta
+kotteri, men nästa ögonblick gjorde jag mig de skarpaste
+förebråelser; dylika tankar måste, menade jag,
+endast härröra från ömklig afund att själf ej ha fått
+vara med.</p>
+
+<p>Från Gustaf Fröding hade jag ett kort bref, dateradt
+sept. Sandhamn 96:</p>
+
+<div class="blockquot">
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p>Som ni ser är jag nu på Sandhamn och lefver röfvare
+med Heidenstam och hans följe. Olga (det är hennes nåd)
+är så förtvifladt söt och snäll och rar att jag börjar bli
+olyckligt kär i henne.</p>
+
+<p>— — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p>Något vänexemplar af Stänk och Flikar får ni inte än
+— de äro för fula och det brukas inte sända fula böcker
+till unga damer.</p>
+
+<p>— — — — — — — — —</p>
+
+<p class="right">
+<span  class="mr2">Er vän</span><br>
+<i>Gustaf Fröding.</i>
+</p>
+</div>
+
+<p>Enligt meddelande från Cecilia vistades Gustaf Fröding
+allt fortfarande på Sandhamn. Han föreföll nervös
+och nedslagen samt ojämn till lynnet och var sömnlös
+om nätterna — allt symptomer till att en kris var förestående.
+<span class="pagenum" id="Sid_45">[s. 45]</span>
+Hvarje försök att förmå honom lämna Sandhamn
+stötte på ihärdigt motstånd. En stark dosis kloral
+gaf honom emellertid under två nätter sömn och återställde
+hans nerver i sådant skick, att man började hoppas,
+det faran för denna gång var öfverstånden. Läkarne
+hade visat sig betänksamma vid att ge honom denna
+starka dosis kloral, hvilken ju kunde skada hans fysik
+och föröfrigt äfven förkorta hans lif, men synas ha
+böjt sig för nödvändigheten af ett kraftigt ingripande
+i ett fall som detta, då mycket stod på spel. Gustaf
+Fröding hade därefter kunnat förmås att resa till Uppsala
+till sin syster, som under tiden ordnat deras gemensamma
+hem.</p>
+
+<p>Några dagar efter det diktsamlingen Stänk och Flikar
+utkommit, får jag åtskilliga bref från Stockholm, hvilka
+alla tala mildt och varsamt till mig, som ville de mildra
+en stor sorg. Jag förstod, att de afsågo Gustaf Fröding,
+men då jag genom samtidiga underrättelser från Uppsala
+visste honom vara frisk, lade jag dem ej på sinnet.
+Slutligen skickade man mig tidningar, hvari han utpekades
+som en rå och liderlig sälle och hans diktsamling
+som brottsligt cynisk. Beskyllningen tycktes mig ej
+kunna träffa honom hvarken som människa eller poet
+och vållade mig därför ingen smärta. Sorg öfver människornas
+kortsynthet och okunnighet hade jag ej tid
+att känna, så länge jag kunde glädja mig åt att Gustaf
+Fröding var frisk. Då jag läste om »Kungssorg på
+svenska parnassen» kände jag mig till och med lätt
+smickrad å hans vägnar.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_46">[s. 46]</span></p>
+
+<p>Själf tycktes han, måhända påverkad af Cecilia, vara
+ämnad att skicka mig sin bok, men ändrade sig strax
+därpå och bad mig vänta med att läsa den.</p>
+
+<p>Från Cecilia erhöll jag ett bref, som ryckte lugnet ur
+mitt sinne. Hennes bror var visserligen ej nervös, sade
+hon, men så klen, att han nyligen varit nära att svimma
+vid middagsbordet. De gingo nu och väntade på tryckfrihetsåtal
+och annat bråk. Hon uppmanade mig, att
+då jag skref till Gustaf Fröding ej nämna något om
+hans hälsa, förrän han själf gjorde det. Det var nödvändigt,
+att han höll modet uppe just nu och ej tviflade
+på sig själf i något hänseende.</p>
+
+<p>För att förströ honom och samtidigt få en afledare
+för min oro skref jag följande bref:</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Den 7:de okt. 1896.
+</p>
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p>Just som prästen, doktorn och jag — samhällets tre stödjepelare
+— fröjdade oss åt att så där slumpvis ha råkats i
+den förstnämndes studerkammare, så — — — — — —</p>
+
+<p>Emellertid stack just någon i det ögonblicket »Nya Kristianstadsbladet»
+i min hand och utpekade en recension
+af Frödings nya diktsamling. Jag gjorde en lätt ursäkt
+för mitt sällskap och gick in i ett annat rum för att läsa.
+Jag är nästan litet nyfiken på Er bok, begriper Ni väl.</p>
+
+<p>Af tidningen fick jag ej mycket veta, blott att Ni är
+alldeles förfärligt stor och vår mest orginelle skald. Det
+var ingenting nytt för mig åtminstone.</p>
+
+<p>Då detta sker på det torra trädet, hvad skall då ej ske<span class="pagenum" id="Sid_47">[s. 47]</span>
+på det friska? Det vill på världsligt språk säga: Då man
+prisar Er härnere, hvad skall man inte då säga däruppe
+— — — — —</p>
+
+<p>Ni lofvade skicka mig boken. Var då så beskedlig och
+gör det snart, innan jag hinner få allt för väl reda på,
+hvad jag skall tycka om den.</p>
+
+<p>Ni blir väl kanske så stor nu, att man svindlar, då man
+ser upp till Er. Det var inte alldeles så jag menade, men
+kaminoset här kväljer mig så hemskt, att pennan slinker i
+förväg, och tankarne komma knallande en stund efter.
+Har Ni kamin? Det är mycket trefligare med brasa. Då
+jag tänker på Er därborta i Uppsala, kommer det öfver
+mig något af den landsförvistes hemlängtan. När Ni blir
+kung, så förbjud kaminer är Ni snäll, och om det skulle
+dröja mer än ett år, innan Ni blir det, så skrif en visa
+emot dem. Men jag säger som den där, som ville beställa
+beväringsvisan af Er. Ni minns väl? Jag är så rädd, att
+jag skälfver, när jag skickar af det här brefvet, och det
+är min gränslösa fruktan för Er som gör det så osammanhängande.
+— — — men låt för en gångs skull nåd gå för
+rätt, stränge Herre. Det är med flit jag skrifver stort h.
+Jag vore färdig att skrifva hvartenda ord med stor bokstaf,
+hur krångligt det än är, om jag blott därigenom
+kunde böja Ert hjärta till mildhet och öfverseende. Låt
+mig ej länge vänta på boken nu. Kom ihåg, hvad Ni
+lofvat.</p>
+
+<p class="right">
+Er <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+<p>Just som detta bref afgått, anlände från Cecilia meddelandet,
+att man väckt åtal mot ett par af dikterna och<span class="pagenum" id="Sid_48">[s. 48]</span>
+att hennes bror råkat i ett svårt depressionstillstånd. Det
+som tycktes ha berört honom mest pinsamt var, att den
+som brottsligt sedeslös åtalade dikten utgifvits i särtryck
+och såldes bland smutslitteraturen. Cecilia uppmanade
+mig att med anledning af det inträffade skrifva till
+honom något, som kunde hindra honom att hänge sig
+åt grubbel öfver den andel, han möjligen hade i att
+människorna dels frivolt njöto af dikten, dels smutskastade
+den.</p>
+
+<p>Jag bjöd till att lyda henne och skref:</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Den 10 okt. 1896.
+</p>
+
+<p>— — — — — Jag såg af dagens tidning, att man konfiskerat
+boken. Hvad jag tänkte? Jo, »Herre, tillräkna
+dem icke denna synd!» Jag har ju ej läst den, men jag
+vet, att Ni ej kan skrifva något, som människorna ej ha
+godt af att läsa. De ha någon skärfva i ögat och någon
+tagg i sinnet, som gör att de se vrångt och känna styggt.
+Däri ligger det.</p>
+
+<p>Ni som är det finaste som finns, hur skulle Ni kunna
+mena något ofint! Ingen i världen kan förmå mig att ens
+för bråkdelen af en sekund lämna rum för skuggan af en
+tanke ditåt. Deras omdöme är mig totalt likgiltigt i och
+för sig; det är ju så vanligt, att store män födas för tidigt,
+men jag är ej riktigt säker på att Ni kommer ihåg det just
+nu. Det måste väl vara så kan jag tro, för att de ej skola
+omtöcknas af den rökelse en omogen samtid skulle tända
+omkring dem.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_49">[s. 49]</span></p>
+
+<p>Åh, hvad Ni skall växa er stor och stark på detta,
+större än någon i något annat land! Ni är tillräckligt
+god för att vara värd det, och tillräckligt ödmjuk för att
+kunna göra det. Jag ligger öfver min Gud — Ni vet
+Han, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud med böner, att
+Han låter sitt ansiktes ljus lysa öfver Er, så att Ni må
+kunna se och förstå.</p>
+
+<p>Ni vill alltså ej skicka mig boken. Ja, det får vara då,
+det är väl ej meningen att man skall få allt hvad man
+vill. Jag skall ej tala med Er mer i dag. Ni är kanhända
+trött — — — — — — —</p>
+
+<p>Jag undrar, om någon känner så mycken glädje öfver
+någons tillvaro, som jag öfver Er.</p>
+
+<p class="right">
+<i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="11">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_50">[s. 50]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Gustaf Fröding blef allt sämre i den mån den sedliga
+animositeten mot hans dikter växte. Tidningarna
+meddelade äfven, att de prostituerade kvinnorna samlat
+sig utanför det hotell han bodde, då han för rättegångens
+skull vistades i Stockholm, och att de bringat honom
+storartade ovationer. Detta skulle emellertid enligt
+Cecilias ord, ha varit nästan helt och hållet uppdiktat.</p>
+</div>
+
+<p>Från mina anhöriga kommo bref, som fyllde mig med
+harm och sorg. Min närmaste vän däremot skref:</p>
+
+<div class="poetry-container">
+<div class="poetry">
+  <div class="stanza">
+    <div class="verse indent0">»Och konungen skall fatta mod</div>
+    <div class="verse indent0">Ty många äro, som med honom lida</div>
+    <div class="verse indent0">Och han är vis och är af hjärtat god</div>
+    <div class="verse indent0">Och har en själ, som skapades att strida».</div>
+  </div>
+</div>
+</div>
+
+<p>samt: »Jag vet nog, att du tänker på det, men jag vill
+säga dig, att jag också gör det».</p>
+
+<p>Jag kunde aldrig få ur mina tankar, hur han hånande
+förutsagt, att jag en dag i förakt och sedlig harm skulle
+vända honom ryggen, och hvad jag då svarat.</p>
+
+<p>»Skall jag fråga honom, om han vill förlofva sig med
+mig denna svåra tid?» skref jag till Cecilia. »Det
+torde kunna visa både honom själf och de andra, att
+jag tror på honom. Jag håller honom mycket kär, det<span class="pagenum" id="Sid_51">[s. 51]</span>
+vet du, och skulle jag välja mellan honom och alla andra,
+som stå mig nära genom släkt eller vänskap, skulle hans
+vågskål falla ned så tungt, att de andra, som slungades
+upp i luften, behöfde åratal för att hinna ned igen.
+Men det oaktadt är det något högst opersonligt — nej
+inte det — jag vet ej, hur jag skall få ord för det —
+kanske icke fysiskt är bättre? Nej, det är lika dåligt.
+Hitta på något lämpligare ord själf är du snäll. Jag
+menar, att jag ej behöfver tala med honom eller ens vistas
+i hans närhet för att känna mig lycklig genom honom.
+— — — —»</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Hon var den sista människa på jorden, skref hon i
+sitt svar, att vilja inverka på människor i angelägenheter
+af det slag, mitt bref åsyftade. Denna angelägenhet var
+en känslosak, men af så stor räckvidd i det praktiska
+lifvet, att endast hennes bror och jag kunde afgöra, hvad
+vi ville riskera eller ej. Men att fatta ett beslut i ögonblickets
+entusiasm vore något helt annat än att bära konsekvenserna
+— alla de tusen små vedervärdigheter, som
+det dagliga lifvet bjuder en i kontakt med andra människor.
+Och dessutom kunde det hända, att det som
+jag tänkte skulle närma mig till honom, komme att hindrande
+ställa sig emellan oss.</p>
+
+<p>Min oförmåga att reda ut halten af mina känslor för
+hennes bror, sökte hon afhjälpa genom att säga mig,
+det hvarje känsla, som är äkta, har just det mått af fysiska
+och psysiska beståndsdelar, som gör, att den kan
+kallas så. En öfverdrift åt endera sidan — och den blir<span class="pagenum" id="Sid_52">[s. 52]</span>
+osund och osedlig. Den kvinna, som kände sig förnedrad
+i stället för höjd af den känsla, hon hyste för
+en man, hade säkerligen någon kroppslig eller andlig
+skavank.</p>
+
+<p>Men kärleken i alla former vore dock den starkaste
+af alla makter och föraktade kloka föresatser. En
+tillgifvenhet, som intet fordrade, torde ej finnas på
+vår planet, och när krafvet på ersättning så ej fylldes,
+stode man där ensam med den stora missräkningen, ångrade
+offret och fylldes af missunsamhet mot lifsglädjen
+hos andra.</p>
+
+<p>Ej alltid går det så illa, tröstade hon, men lidande
+bringar det förvisso. I hvarje fall hade hvar och en
+rättighet att göra med sig själf efter godtfinnande, ja,
+äfven rätten att fördärfva sig själf tillerkände hon en
+människa, då det skedde efter mogen öfverläggning.</p>
+
+<p>Omkring dem var bråkigt, men hennes bror var nu
+så utanför allt utom sina egna idéer, att han ej stördes
+däraf.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Detta bref var mig rätt svårfattligt. Hur skall man
+kunna afgöra, om ens känsla innehåller just det godkända
+måttet af andliga och fysiska beståndsdelar? Hvem
+äger väl ett profrör, i hvilket jag kan afläsa halten af
+det, som med längtans alla trådar knyter mig vid Gustaf
+Fröding. Månne ej blott den, som skapat mig — den
+som nedlagt känslan för honom i mitt hjärta, den som
+länkat min väg i oro, pina och glädje in i hans?</p>
+
+<p>Efter en dags öfvertänkande skref jag:</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_53">[s. 53]</span></p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+— okt. 1896.
+</p>
+
+<p class="ml1">Kära Cecilia.</p>
+
+<p>— — — — Ja, om du gåfve mig en million, och jag
+är hemfallen åt penningbegär, skulle jag ändå ej kunna ge
+dig ett tillförlitligt svar på om min känsla för din bror
+är hvad du menar med äkta. Jag kan ej bedöma den
+saken själf. — — — —</p>
+
+<p>Enligt gängse skick och bruk skall man ju fästa en sådan
+förfärligt stor vikt vid att den person man håller af skall
+måla skäppan full åt en tillbaka. I detta fall emanciperar
+jag mig, jag är fullkomligt nöjd som det är. Kanhända
+beror det på kännedomen om, att han ingenting har att
+ge. Jag tror, att om han kunde hysa en stadigvarande
+varm känsla för en annan och denna andra vore inom
+räckhåll, jag skulle kunna tvinga mig till att ej tänka med
+och för honom så som jag nu gör. Jag vet det ej, det
+är förresten en tanke, som först nu rann upp i min hjärna.
+— — — —</p>
+
+<p>Då jag ville och vill binda mig vid honom, så är det
+ett beslut, som jag allt fortfarande håller på. Jag visste,
+redan då jag skref till dig allt hvad det skulle föra med
+sig, har läst och hört det mer än en gång.</p>
+
+<p>Men du — mycket som ser tungt ut för en annan, är
+lätt för den som bär det. Jag har hållit af honom rätt
+länge och har haft tillfälle att känna, om det är något jag
+kan skaka af mig. Det är ej mig det är fråga om. Jag
+är klar, men ej han. Han skall kanske ta det som ett
+slags offer å min sida, och det vore det inte alls; då det
+är något man håller af, blir det ordet oanvändbart.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_54">[s. 54]</span></p>
+
+<p>Han skulle ta det så, därför att han ej har något att
+ge mig som gengåfva. Jag ville ha min ställning till honom
+sådan att jag, om någonting inträffar, kan utan att
+man tycker sig ha rätt och plikt att hindra det, göra lejda
+händer öfverflödiga. Det är ju klart att det efter utgifvandet
+af dessa hans dikter blir svårare för mig att resa
+till honom, ehuru jag naturligtvis kommer att göra det i
+hvilket fall som helst.</p>
+
+<p>— — — — Jag vet ej när jag skrifver till honom, men
+att jag gör det är jag öfvertygad om. Jag gör nästan alltid
+hvad jag vill, såvida jag ej direkt vet, att jag därmed
+plågar den jag håller mycket af. — — — —</p>
+<p>— — — — — — — — — —</p>
+
+<p class="right">
+din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+<p>Rättegången fortsatte och med den äfven fasan hos
+en stor del af publiken öfver Frödings sedeslösa diktning.
+Mitt sinne var i stor ängslan för honom, och ett
+bref från Uppsala ökade än ytterligare min oro.</p>
+
+<p>Gustaf Fröding hade ej åtföljt sin syster till Uppsala
+då sessionen var slut, utan kvarstannat i Stockholm och
+varit osynlig för sina vänner. Om han nu ej sparade
+sig, utan blefve sjuk och försummade nästa sammanträde,
+hade man att vänta ny uppståndelse.</p>
+
+<p>Cecilia uppmanade mig enträget, att innan jag fattade
+något förhastadt beslut rörande hennes bror läsa dennes
+senaste dikter. Inte hvem som helst kunde se sanning
+och nakenhet i ögonen och ändå lefva. Och den, som
+stode Gustaf Fröding nära, måste vara beredd på idel
+<span class="pagenum" id="Sid_55">[s. 55]</span>
+strid, oro och stor isolering. Hon slutade brefvet med
+den förmodan, att min brefväxling med hennes bror och
+henne helt visst ej räknades mig till rättfärdighet på
+respektabla ställen, men genom varningen på skogsvägen
+sista dagen af min Utövistelse hade hon ju beredt mig
+på hvad som skulle komma. I denna sak fick jag handla,
+som jag själf fann för godt, hon ansåg ej för sin skyldighet
+att hindra mig. — — — —</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Några dagar därefter lät hon mig veta, att han kommit
+till Uppsala. Hans tillstånd var då mycket betänkligt,
+och han hade ej velat återvända hem utan hade
+tagit in på ett hotell, där hans sjukdom förvärrades.
+Omsider hade hon fått honom att flytta in i sitt
+rum och hoppades, att han nu var på bättringsvägen.
+Men ännu var han mycket klen och låg i en sorts dvala,
+afbruten af hetsiga sinnestillstånd. Några bref hade
+han ej kunnat läsa — mitt låg obrutet bland en mängd
+andra som hon lagt undan, för att de ej skulle försvinna
+i villervallan.</p>
+
+<p>Den inträffade krisen var den, som hotat redan på
+Sandhamn, men som han under denna oroliga tid genom
+en stor viljeansträngning hållit tillbaka för att ansvaret
+i tryckfrihetsmålet ej skulle falla på andra. I samma
+ögonblick Bonnier var skild från målet, voro Gustaf
+Frödings krafter uttömda, och det föreföll, som allt då
+gjorde honom detsamma.</p>
+
+<p>Jag dröjde en dag och fann sedan lämpligast att
+afsända det bref, som någon vecka legat färdigt. Kanske
+<span class="pagenum" id="Sid_56">[s. 56]</span>
+kunde det åtminstone för ett ögonblick rycka
+upp honom ur den dvala, hvari han försjunkit. Han
+måste till hvarje pris visa sig inför rätten på den utsatta
+dagen. Om ej, skulle man törhända ta den sjukdom,
+som hindrat honom att infinna sig, till förevändning
+att stämpla hans dikter som framsprungna ur
+vanvett. Och då han afsett dem till att säga människorna
+något för deras frälsning betydelsefullt, hur skulle
+ej detta sedan för all framtid fräta på hans sinne!</p>
+
+<p>Hans svar kom omgående. Tänk, att jag vågade något
+sådant som att koppla mitt namn vid hans dessa
+tider? undrade han. Det var så lustigt morskt, och
+fastän det visserligen var outförbart, gladde han sig
+dock åt den lilla krabat, han hade nere i Skåne.</p>
+
+<p>Jag kände mig öfver all beskrifning glad åt den ljusning
+i hans sinne, dessa rader läto mig ana. Kanske
+skulle han återvinna kraft och mod, innan den ödesdigra
+lördagen randades. Ett bref från Uppsala styrkte mig
+i denna förhoppning.</p>
+
+<p>Han är nu bättre på alla vis hette det, men helt säkert
+förestode stora svårigheter vid att förmå honom
+att stiga upp, så att han var redo att försvara sig vid
+rätten, så klen och ointresserad af allt, som han likväl
+ännu visade sig vara. Ett meddelande följande dag
+ökade min glädje med att säga mig att hans förbättring
+alltjämt fortskred, han låg visserligen till sängs och var
+fortfarande mycket matt, men hade rökt en cigarr, hvilket
+man tog som ett godt tecken, då han de föregående
+dagarne ej ens haft smak för denna njutning.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_57">[s. 57]</span></p>
+
+<p>Inuti detta meddelande låg utan någon som helst
+motivering följande urklipp ur en tidning.</p>
+
+<div class="poetry-container">
+<div class="poetry">
+  <div class="stanza">
+    <div class="verse indent0">Troer Du at Du fatter en Digteres Bryst?</div>
+    <div class="verse indent0">Der svulmer det mer end i Bølgens Gang,</div>
+    <div class="verse indent0">Der findes jo Kilden til hver en Sang,</div>
+    <div class="verse indent0">Der voxer Blomster med evig Duft,</div>
+    <div class="verse indent0">Der brænder det ud den kjølende Luft,</div>
+    <div class="verse indent0">Der kjæmpe Aander i Længsel og Lyst,</div>
+    <div class="verse indent0">De kjæmpe med Døden dybt i hans Bryst.</div>
+  </div>
+</div>
+</div>
+
+<p>En sändning filtar och diverse, som Cecilia beställt
+från Skåne, råkade dessa kritiska dagar ankomma till
+Uppsala. Af en ren händelse tilldrog den sig Gustaf
+Frödings uppmärksamhet, och han anhöll i ganska
+olämplig ton, att jag per omgående skulle skicka honom
+räkning på sändningens innehåll.</p>
+
+<p>Kraftigt återgäldande andan i hans bref, upplyste jag
+honom, att jag ej handlade med omskrifna varor och
+att dessa voro en affär mellan Cecilia och leverantörerna.</p>
+
+<p>Cecilia förmanade mig med anledning häraf att aldrig
+ta det så hetsigt med honom. Hur kunde jag tro, att
+jag någonsin skulle kunnat hålla ut i hans närhet, menade
+hon, om jag lade vid mig alla ögonblickliga stämningar,
+som flyga genom honom. Hon hade ju många
+gånger sagt mig, att han ej alls var lätt att lefva tillsammans
+med. Just nu var han totalt öfverretad och
+kunde blott med möda förmås att sysselsätta sig med
+rättegången.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_58">[s. 58]</span></p>
+
+<p>Hon sände mig hans försvarsskrift till rätten. Till
+henne kunde jag skrifva när och hur jag ville; gent
+emot henne var ingenting förändrat, men glad var hon,
+att ingenting blifvit uppgjordt mellan G. och mig, det
+hade, ansåg hon, blott blifvit en fortsatt pina för mig,
+då jag ju ännu ej var nog tränad.</p>
+
+<p>Sista Stockholmsresan hade varit ganska pröfvande.
+G. hade legat till sängs och endast stigit upp för att
+visa sig vid rätten, hvarpå han rest till Uppsala, där han
+åter genast lagt sig till sängs.</p>
+
+<p>I nästa meddelande erfor jag, att äfven den senaste
+Stockholmsresan gått bra, men att dessa pröfvande resor
+ännu ej voro slut, utan hotade att fortsätta en lång
+tid framåt. G. försatte de i ett miserabelt humör, och
+han skref sannolikt bref till höger och vänster och
+stötte sig med folk, alldeles som han gjort med mig.
+Stämningen mot G. i Stockholm och Uppsala var den
+allra vänligaste i alla läger utom de religiösas, och komme
+han att fällas af juryn, blefve det förmodligen stor
+skandal.</p>
+
+<p>Någon vecka därefter just då jurymålen utfallit frikännande,
+underrättades jag, att Gustaf Fröding försvunnit
+på det vanliga viset. Han hade vägrat att åtfölja
+sin syster hem och ej ens gifvit sig tid att afvakta
+juryns dom, ja — visste kanske ännu ej, hur den utfallit.
+Man vågade ej uppsöka honom, han skulle då
+säkerligen resa längre bort eller begå någon exentricitet.</p>
+
+<p>Den enda lättnaden i all den ångest dessa meddelanden
+framkallade var, att jag därtill ej behöfde känna
+<span class="pagenum" id="Sid_59">[s. 59]</span>
+mitt sinne svida af sorg öfver min bristande fördragsamhet
+med hans öfverretade lynne. Den saken var
+dess bättre redan utagerad, och jag hade sedan dess
+då och då haft bref från honom, hållna i den gamla
+vänliga tonen. Men det bref, däri han bad om förlåtelse
+för de sårande ordalag han användt, kom mig
+att så blygas öfver det småsinne, jag lagt i dagen, att
+jag ej ansåg mig värd att behålla det, utan genast
+kastade det på elden.</p>
+
+<p>Länge behöfde jag ej gå i ovisshetens pina, redan
+efter två dagar lugnades jag med att Gustaf Fröding
+befann sig i sitt hem. Han var fortfarande dålig, och
+de häftiga svängningarne i lynnet voro inga goda tecken,
+— än öfvermod och retlighet, än nedslagenhet och själfplågande
+föreställningar. För tillfället låg han till sängs,
+och man hade sökt skaffa honom ro medels morfin och
+kloral. Han hade nervskakningar och andnöd samt led
+af hvad han kallade tomhet i hjärnan. Mitt bref hade
+han läst i ett par repriser och skrattat åt något, jag
+berättat däri.</p>
+
+<p>I det bref jag ett par dagar därefter erhöll från Gustaf
+Fröding, tycktes hans sinne på nytt marteras af den
+åtalade dikten. Att denna utgifvits i särtryck och sålts
+bland smutslitteraturen föreföll honom som ett grymt
+gyckel af den, som vid diktens koncipierande sändt sångens
+genius ned till honom och därvid ingifvit honom en
+stark förnimmelse af renhet och sundhet.</p>
+
+<p>»För tillfället håller jag på att experimentera med mig
+<span class="pagenum" id="Sid_60">[s. 60]</span>
+själf i det erotiska» slutade han, »och vet ännu hvarken
+höger eller vänster».</p>
+
+<p>Dessa ord oroade mig en smula, då jag med anledning
+af dem fruktade, att han åter skulle ge sig ut på riskabla
+äfventyr i Stockholm.</p>
+
+<p>Ett bref från Cecilia släckte mina farhågor med afseende
+härpå. G. var rätt kry, skref hon, men led alltjämt
+af mattighet och gick nästan alltid till sängs vid
+sextiden på kvällen. Ett bref några dagar senare berättar,
+att han stigit upp och äfven i det närmaste återvunnit
+sin jämnvikt till själen.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="12">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_61">[s. 61]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Då julferierna inträffade reste jag till Åmål öfver de
+första helgdagarne, och efter ett kort besök hos
+min närmaste vän fortsatte jag till Uppsala. Gustaf
+Fröding mötte mig, och de dagar, som nu följde, hade
+knappt någon skuggsida. Han skämtade från morgon
+till sena kvällen utom de stunder vi idkade, hvad han
+benämnde gemensamma litteraturbetraktelser.</p>
+</div>
+
+<p>Han visade sig som en förträfflig lärare och fördjupade
+mina tämligen grunda insikter i detta ämne. Det
+var under denna tid, han lärde mig älska Heine, hvars
+gyckel och ironimättade poesi jag ditintills föga uppskattat.
+Gustaf Frödings röst, som i dagligt tal lät
+släpande och entonig, fick då han deklamerade den
+allra härligaste klang.</p>
+
+<p>Cecilia var Goethedyrkare och föraktade vårt Heinesvärmeri,
+men vi skrattade åt hennes förakt och läste
+om och om igen »Donna Clara». Heines Harzreisebref
+var oss också en källa till stor förnöjelse, och när vi
+tröttnat på dem, gingo vi till Lenaus smekande naturdikter
+eller kastade oss öfver Aarestrup. Om sina egna
+arbeten talade han sällan — blott en gång nämnde han
+den åtalade dikten. »Jag vet, att jag kan göra den
+bättre en annan gång», sade han, »och då skall ni få
+läsa den, men ej förr».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_62">[s. 62]</span></p>
+
+<p>Den spänstighet och det lefnadsmod han visade fyllde
+mig med stor fröjd. Hans glädtighet var så sprudlande,
+att den nästan hvarje dag tvingade honom till nya
+skälmstycken mot mig. Cecilia däremot tycktes han ej
+våga sig på.</p>
+
+<p>Under våra halsbrytande lärdomstäflingar upptäckte
+jag mig äga ett starkt försprång i geografiska kunskaper,
+och då han en dag slutat en längre föreläsning i litteratur,
+under hvilken han med låtsad skrytsamhet påpekat
+sin öfverlägsenhet i detta ämne, begärde jag ordet för
+att i någon mån söka utfylla hans beklagliga brist på
+kännedom om våra upptäcktsresande.</p>
+
+<p>Han åhörde mig aktningsfullt och frågade sedan, hvad
+jag visste om detaljerna vid upptäckten af Grönland.</p>
+
+<p>Jag fann det rådligast att ej simulera någon som helst
+kunskap härom, och min okunnighetsbekännelse mottogs
+med retsam försmädlighet. I en ton så säker, att den
+betog mig all kritik, började han därpå namngifva de
+vikingar, som färdats dit och skildrade liffullt och ledigt
+deras bedrifter.</p>
+
+<p>»Hvad hette Grönlands dåvarande höfding?» inföll
+jag ifrigt.</p>
+
+<p>»Hundmane Skatrötäggson», svarade han utan att
+blinka.</p>
+
+<p>Detta vanvettiga namn sprängde med ens den kedja
+af lögner, hvari han hållit min uppmärksamhet fången.</p>
+
+<p>»Nu narras han Gustaf Fröding!» utbrast jag både
+retad och road. »Det är osanning alltsammans från
+början till slut, och det är minst sagdt skamligt!»</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_63">[s. 63]</span></p>
+
+<p>»I sådana ordalag adresserar man sig ej till en skald
+af Guds nåde och »Enkel upplaga af Vår Herre» äfven
+om han blifvit åtalad för fult skrifsätt», förmanade
+han. »En skald narras aldrig, han diktar — han far
+aldrig med lögn, han far med fantasi. Kom ihåg det,
+lilla Ida Bäckmann, och bjud till att hysa respekt för
+skön konst, äfven då den antar motbjudande former!»</p>
+
+<p>Hans själfironi afväpnade min harm, och jag lät honom
+flera dagar njuta af den godtrogenhet, hvarmed
+jag åhört Grönlandsäfventyret.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="13">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_64">[s. 64]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Jag reste ned till Skåne, vintern förgick, och så kom
+våren 1897. Underrättelserna från Uppsala hade varit
+relativt goda. Min oro, att Gustaf Fröding skulle känna
+sig plågsamt berörd af några uppläsningar, som höllos
+för insamlande af medel till ett minnesmärke öfver honom,
+lugnade han genom att skrifva:</p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+
+<p>»— — — — — jag är ej ond på N. L. heller, fast hon
+redan börjar tänka på minnesmärke efter mig. I tidningen
+Fyris var det redan i höstas tal om »kungssorg» efter mig,
+så att jag är van vid att vara afliden, och det var ju i alla
+fall hyggligt af fr. L. att slå ett slag för mig. — — — —»</p>
+</div>
+
+<p>Från Cecilia erhöll jag i början af mars ett bref, som
+gaf mig åtskilligt att tänka på. Gustaf Fröding hade
+rakat skägget af sig, skref hon, och gick omkring och
+yfdes öfver att han såg ung ut. Hans tillstånd hade
+nu så förbättrats, att hon ofta gick och bar på den
+tanken, att han kanske skulle bli alldeles frisk. Det är
+klart, menade hon, att han borde gifta sig och att han
+behöfde en hustru på alla sätt, men utom det att han
+själf ej alls ville eller kunde tåla någon sorts band, så
+återstode också den etiska sidan af saken, om det vore
+rätt för en familj med ett sådant arf som hans att fortplanta
+sig vidare. Det kunde man ej ha hjärta till mot<span class="pagenum" id="Sid_65">[s. 65]</span>
+sina ofödda barn, och detta skäl vore helt säkert det
+för G. afgörande.</p>
+
+<p>Dessutom funnes väl den kvinna ej skapad, som
+skulle kunna uthärda ett samlif med honom. Han var
+mild och rättvis, vänlig och finkänslig, men han kände
+detsamma för en människa han aldrig sett, ja, för den
+som lefvat för tusen år sedan som för sina närmaste,
+och så pass trodde hon sig känna kvinnorna, att hon
+visste, det ej ens den allra bästa skulle finna sig däri.
+Och ju mer hon hölle af honom, desto olyckligare
+skulle hon bli. Att han likväl hade behof af en sådan
+kvinnlig ömhet, därom var hon öfvertygad, äfvensom
+att han själf kände, att han ingenting hade att ge igen
+samt att detta var orsaken till mycket af hans lidande.
+I alla fall gjorde han rätt, tyckte hon, fast man ju ibland
+kunde önska, att det vore annorlunda. Dock stode
+formerna för förhållandet mellan man och kvinna nu
+för tiden på så vacklande grund, att den hade det lugnast,
+som var ensam. Men detta borde ej hindra en,
+som var ung och frisk att ge sig i leken, menade hon.</p>
+
+<p>Hennes ord tycktes mig den ena stunden syfta på något
+särskildt och den andra blott röra sig i mera allmänna
+ordalag. Sedan jag betänkt mig några dagar, skref jag
+ett svar, hvilket hon skänkte sitt gillande för det förnuftiga
+sätt, hvarpå jag enligt hennes åsikt uppfattat
+äktenskapet.</p>
+
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="14">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_66">[s. 66]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Så snart mina ferier började, skulle jag resa till Uppsala
+och motsåg detta med stor glädje. Cecilia, som
+en längre tid varit klen, ämnade sig i början af juni
+till Stockholm för att rådfråga läkare, hvarför det blef
+öfverenskommet, att vi skulle mötas i hufvudstaden och
+sedan följas åt till Uppsala. Den rådande hettan hade
+emellertid gjort henne orolig för Gustaf Fröding och
+oviss, huruvida hon ens för några dagar kunde lämna
+honom.</p>
+</div>
+
+<p>I Stockholm mötte mig underrättelsen, att Gustaf Fröding
+sedan några dagar försvunnit och att man ingenting
+kunde veta om utsikterna för den närmaste framtiden.
+Kände jag det lugnare att vistas i Uppsala, skulle
+jag komma, men jag fick bereda mig på allehanda och
+stålsätta mina nerver.</p>
+
+<p>Cecilias ansikte bar sitt vanliga lugn, då hon följande
+dag mötte mig vid stationen i Uppsala. Hon åtföljdes
+af ett ungt skaldeämne, som förärade oss hvar sin bukett
+hvitsippor. Var min glädje öfver gåfvan synnerligen
+lam, var dock hennes desto lifligare, och det väckte
+min förundran, att hon under närvarande förhållanden
+ägde känslor till öfvers för sådant.</p>
+
+<p>»Ännu har jag ej funnit honom», sade hon omsider,
+sedan vi en lång stund konverserat i likgiltiga ämnen.
+<span class="pagenum" id="Sid_67">[s. 67]</span>
+»Han for först till Stockholm och låg där på flera illa
+renommerade ställen, men jag har säkra underrättelser,
+att han redan rest därifrån och hit».</p>
+
+<p>»Har du haft polisen i rörelse?» frågade jag, förvånad
+att min stämma ljöd lika lugn som hennes.</p>
+
+<p>»En god vän har hjälpt mig», sade hon undvikande.</p>
+
+<p>Redan samma kväll meddelade man oss, att Gustaf
+Fröding vistades på hotell Svea. Han hade uppgifvit
+sig vara kandidat, men ingen hade kommit att fästa sig
+vid hans namn. Han hade hela tiden legat inne på sitt
+rum, och först för några timmar sedan hade man gissat,
+hvem han var.</p>
+
+<p>Cecilia ville ej, att vi skulle besöka honom förr än
+nästa dag. Hon var för trött, sade hon.</p>
+
+<p>Morgonen grydde, och det blef middag, innan Cecilia
+fann lämpligt att gå till hotellet. Hans spritbegär hade
+upphört, och han var fullständigt redig, men så utmattad,
+att han blott med största svårighet kunde sitta uppe.
+Endast Cecilia fick komma in i hans rum, och han ville
+ej på några villkor tillåta mig att se honom. Han var
+alldeles för ful, sade han. Emellertid lofvade han slutligen
+att återvända hem, hvilket lämpligast skulle ordnas
+så, att vi gingo i förväg, hvarefter hans vän K. sedermera
+afhämtade honom.</p>
+
+<p>Cecilia lät mig tillse, att hans rum blef i allra bästa
+skick, och nu väntade vi blott på vagnen. Skulle väl
+K. få honom med sig, eller månne han ändrade sig i
+sista stund? Hvad än Cecilia tänkte härom, förblef
+hennes ansikte lugnt, och hon lyssnade rätt road till de<span class="pagenum" id="Sid_68">[s. 68]</span>
+beskrifningar från Skåne, hvarmed jag utfyllde väntetiden.
+Omsider hördes bullret af vagnshjul, och en
+droska stannade utanför vår port. Jag lämnade fönstret,
+där jag tills nu stått — jag vågade ej bli frestad att se
+på honom, då han steg ur vagnen.</p>
+
+<p>Till min sista stund skall jag minnas ljudet af hans
+tunga steg och det slocknande i hans stämma, då han
+talade med sin vän. Jag skyndade in i mitt rum, ifall
+han möjligen skulle pinas af att veta mig vara i närgränsande.</p>
+
+<p>Om några minuter inträdde Cecilia, och vi växlade
+ett leende. Jag förstod, att det betydde: »Hvilken stor
+lycka för oss båda är det ej att nu åter ha honom hemma!»
+och lyssnade sedan ifrigt till de anordningar hon
+föreslog för natten.</p>
+
+<p>»Jag är för trött och kan ej mer, därför får du vaka
+i natt», sade hon, »men akta dig väl, att han ej får se
+dig — det kunde då hända, att han gjorde sig själf
+något ondt».</p>
+
+<p>»Om jag hör, att han går ut, skall jag då följa efter
+honom?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Nej, du skall blott gå in och väcka mig — och nu
+godnatt!»</p>
+
+<p>Hon kysste mig ömt, och jag var ensam.</p>
+
+<p>Mellan mitt rum och Gustaf Frödings låg förmaket
+och mellan mitt och Cecilias matsalen, hvilken liksom
+Gustafs rum ledde direkt till tamburen. Jag lade mig
+fullt påklädd ofvanpå min säng, men vågade ej somna,<span class="pagenum" id="Sid_69">[s. 69]</span>
+ty nästan hvarje ögonblick inbillade jag mig, att jag
+hörde honom gå ut genom tamburdörren. Cecilia hade
+tillsagt, att denna ej fick reglas, emedan det kunde reta
+honom, och helt säkert hvar femte minut smög jag mig
+fram till mellandörren för att uppfånga ljudet af hans
+andehämtning. Slutligen hittade jag på att lägga säkerhetskedjan
+för låset, hvilken anordning ej blott lät mig
+tydligare höra, om han skulle gå sin väg, utan äfven
+gjorde det möjligt för mig att kontrollera, om han var
+inne, ifall min ängslan skulle komma mig att misstro
+min hörsel. De närmast följande minuterna efter detta
+arrangemang voro relativt lugna, men snart råkade jag
+ut för oron, att han kanske försökte döda sig inne i
+sitt rum. Jag svepte en filt omkring mig och lade mig
+utanför hans dörr.</p>
+
+<p>Den lugna, jämna andehämtningen därinifrån kändes
+välgörande att lyssna till, och min fantasi sysslade oafbrutet
+med hans glädje att vid uppvaknandet se sig
+hemma. Sprit fanns ingen till hands, men Cecilia hade
+lagt fram sömnpulver, för den händelse han ej skulle
+få ro, och jag fröjdade mig åt att det kanske ej skulle
+behöfva anlitas. Plötsligt hörde jag Gustaf Fröding
+resa sig upp. Som en vind flög jag in i mitt rum och
+gömde mig i de långa sänggardinerna. Jag hörde honom
+öppna dörren till förmaket, och snart var han inne
+hos mig. Hans steg ljödo så tunga, att jag tyckte hela
+huset gungade.</p>
+
+<p>»Hon var här, jag kände det alldeles bestämdt», mumlade
+han.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_70">[s. 70]</span></p>
+
+<p>Gardinerna voro lyckligtvis ogenomskinliga, och jag
+stod vid sängfoten, inrullad i vecken af dem. Genom
+en liten rispa kunde jag se honom, och i sin långa nattrock
+med rep om lifvet föreföll han mig som en botgörande
+gigant.</p>
+
+<p>»Lilla Ida Bäckmann!», sade han vekt, — »det enda
+riktigt goda jag kunde göra vore att befria henne från
+lifvet. Hon skulle ej vägra att dö, det förstod jag, då
+jag i julas läste Byrons Jephta för henne».</p>
+
+<p>Jag lyssnade andlöst. Var det väl detta, som låg under
+Cecilias ord, att finge han se mig, kunde han göra
+sig något illa? Ej så att jag fruktade, det han ens skulle
+kröka ett hår på mitt hufvud, men han skulle kanske
+sedan låta det gå ut öfver <i>sig</i>, att hans kraft ej räckte
+till att utföra, hvad hans godhet mot mig ingaf honom.</p>
+
+<p>Han lyssnade, liksom väntade han, att jag skulle svara
+honom, och för hvarje ögonblick stegrades min fruktan,
+att gardinen skulle skakas af mitt hjärtas slag och
+röja mig.</p>
+
+<p>»Besynnerligt», sade han därpå, »jag måtte ha misstagit
+mig. Hon är ej här — inte tror jag, att hon rest
+bort, kanske bor hon på ett hotell. Lika godt ...» —
+han tog sömnpulvret, som stod på förmaksbordet, och
+gick in i sitt rum.</p>
+
+<p>Följande dag fördes han till akademiska sjukhuset,
+emedan Cecilia ej ansåg sig kunna vårda honom hemma.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="15">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_71">[s. 71]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Under en veckas tid fick jag sitta i korridoren utanför
+hans dörr de stunder, Cecilia besökte honom
+på sjukhuset, emedan han enligt hennes utsago ännu ej
+ville tillåta mig att se honom. Min dag svängde kring
+dessa besökstider, visserligen berättade ej Cecilia mycket
+från dem, och ej heller besvärade jag henne med ingående
+frågor, men jag fick likväl då vistas under
+samma tak som han, se dörren som ledde till hans rum
+och sköterskorna, som vårdade honom. Hemma talade
+vi sällan direkt om honom, men väl om hans dikter
+och diktkonsten i allmänhet. Blott en enda gång häntydde
+Cecilia på mina känslor för hennes bror.</p>
+</div>
+
+<p>»Jag skulle aldrig stå ut med att ha dig i min närhet,
+om du ej vore, sådan du är», sade hon. »Scener och
+tårar är outhärdligt. Du sysslar med handarbete åt
+Gustaf och småskämtar». Hon smekte mitt hår, och
+jag drog hennes hand till mina läppar.</p>
+
+<p>»Kan scener med tårar och svimningar ge något som
+helst uttryck för en sorg som vår?» undrade jag.</p>
+
+<p>»Nej, men jag var till en början ej säker på att du
+fattat den så», sade hon, hvarpå vi öfvergingo att tala
+om annat.</p>
+
+<p>En rödhårig sköterska hade fattat särskildt intresse
+för mig och tog sig för att utfylla min väntetid med
+<span class="pagenum" id="Sid_72">[s. 72]</span>
+att visa mig nyintagna sjuka. Rädd för Gustaf Frödings
+skull att stöta mig med henne, vågade jag ej afböja
+denna inbjudan, hur osmakligt det än förekom
+mig att antaga den. En dag medan jag väntade på
+Cecilia, kom hon fram och började tala om hvarjehanda,
+slutligen sade hon: »Det är bra synd om fröken Fröding,
+att hon skall ha en sådan bror».</p>
+
+<p>»Det tror jag inte, hon tycker själf», svarade jag litet stelt.</p>
+
+<p>»Det gör mig allt för ondt om henne, för att jag
+skulle vilja låta det komma till hennes öron», fortfor
+hon, »men han är så rå och cynisk, att man rent af
+blygs att beskrifva det, och man har mycket svårt
+att få en nattsköterska, som vill underkasta sig vidrigheterna
+att vaka inne hos honom. Han försöker gripa
+tag i en, ser ni, och säger alla möjliga otäckheter åt
+en — själf är jag rädd för honom som för den Onde».</p>
+
+<p>I detsamma öppnades dörren, och Cecilia kom ut.
+Jag sprang emot henne och grep hårdt hennes hand.</p>
+
+<p>Hon betraktade mig oroligt. »Har den rödhåriga
+åter visat dig en fosforsförgiftad?» frågade hon. »Du
+har alldeles för svaga nerver att se sådant».</p>
+
+<p>»Nej, nej», sade jag och sökte tala lugnt. »Kanske
+kom jag att tänka på, hvad hon visade mig i går, då
+jag nu återsåg henne, och det kom öfver mig en plötslig
+och mycket stark längtan efter dig».</p>
+
+<p>Hon smålog och menade mig vara bland det mera
+impulsiva, hon påträffat.</p>
+
+<p>Kosta hvad det ville, skulle jag förtiga för Cecilia
+den rödhårigas ord. Det var nog, att jag plågades af
+<span class="pagenum" id="Sid_73">[s. 73]</span>
+dem — för en förödmjukelse kunde jag väl skona henne,
+om jag riktigt stålsatte min vilja.</p>
+
+<p>Hela vägen hem rufvade jag på hur jag skulle komma
+in till Gustaf Fröding, och i allt hvad jag sade och
+gjorde, hörde jag gnyet af denna önskan. Det träffade
+sig redan samma eftermiddag så lyckligt, att Cecilia
+kände sig för trött för det sedvanliga aftonbesöket, och
+som hennes bror behöfde något i linneväg för natten,
+bad hon mig bära det till sjukhuset och lämna det till
+sköterskan.</p>
+
+<p>Jag sände en tacksamhetens suck till Gud. Jag skulle
+aldrig vågat föreslå Cecilia att få gå in i hans rum, hur
+viktigt jag nu än tyckte det var att komma till tals med
+honom, utan hade tigande måst vänta, tills hon ansett
+det lämpligt. En sköterska kunde jag obesväradt be
+att bli insläppt, och det vore väl föga antagligt, att hon
+skulle vägra.</p>
+
+<p>Jag tänkte stilla öfver detta, medan Cecilia slog in
+paketet, men aktade mig att låta någon särskild ifver
+förmärkas.</p>
+
+<p>»Du behöfver ej skynda dig tillbaka», sade hon vid
+afskedet, »jag är trött och tänker sofva länge».</p>
+
+<p>Jag tillryggalade raskt vägen till sjukhuset. Det mötte
+intet hinder att bli insläppt till honom, och litet anfådd
+stängde jag dörren bakom mig. Hans ögon hade ett
+underligt uttryck, ondskefullt och förtvifladt, och aldrig
+hvarken förr eller senare har jag sett ett leende likt
+det, som nu förvred hans läppar.</p>
+
+<p>»Är det du, lilla Ida Bäckmann, som på detta sätt
+<span class="pagenum" id="Sid_74">[s. 74]</span>
+glider in i Demiurgens borg?» sade han. »Kom fram
+till mig, då nu gudarne en gång skickat dig hit».</p>
+
+<p>Han mätte mig från hufvud till fot med en blodsprängd
+blick. »Åh, ja i sitt slag inte så illa», utlät han
+sig kritiskt.</p>
+
+<p>Jag böjde mig fram och strök honom öfver pannan.
+»Gustaf, hör mig!» bad jag.</p>
+
+<p>Hans läppar skälfde, och han tog min hand. »Är du
+ej rädd för mig? Springer du ej undan, förstår du då,
+ser du då inte, att jag är farlig?»</p>
+
+<p>»Gustaf», sade jag brådskande, »är det något förfärligt,
+som rör sig inom dig och tvingar sig fram på din
+tunga — något som låter syndigt och förskräckligt — säg
+det till mig nu strax, säg på en gång så mycket du kan få
+fram, men säg det <i>blott till mig</i> och låt det gå fort ...
+någon kan snart komma, och den kan bli rädd för ditt
+tal».</p>
+
+<p>»Törs du kyssa mig?» sade han.</p>
+
+<p>Jag böjde mig ned och kysste honom.</p>
+
+<p>»O, du norrskenets dotter med en isbjörn till fader!»
+suckade han och granskade mig på en armslängds afstånd.
+»Förstår du, att detta namn passar dig bäst af
+alla?» Han såg gäckande på mig.</p>
+
+<p>»Nej, men jag tror dig gärna, och det låter vackert,
+då du säger det», sade jag.</p>
+
+<p>»Ja, svalt åtminstone», fortfor han skrattande. »Ser
+du denna skråma på handen?» han pekade på en repa.
+— »Vet du, hur jag fått den? Jo, jag försökte gripa fatt
+i den rödhåriga, jag ville känna på hennes armar, men
+<span class="pagenum" id="Sid_75">[s. 75]</span>
+hon slet sig lös, och jag rispade mig på en nål i hennes
+förkläde. Nå — du blir ju inte ens en gång röd, och
+dina ögon bli hvarken eldsprutande eller svarta! Hvad
+skall jag väl tänka om din moral, lilla Ida Bäckmann?»</p>
+
+<p>»Du, Gustaf — säg nu med en gång något riktigt
+fult, så är det öfver, tills de komma in med din kvällsmat»,
+vidhöll jag utan att akta på hans inpass.</p>
+
+<p>Han lade handen öfver ögonen, tog så åter bort den
+och såg på mig.</p>
+
+<p>»Så frimodig du står där och så liten!» sade han
+vekt. »Tror du väl, att du kan höra det — och sedan
+glömma? Men sitt då här, och låt mig se dig i ögonen,
+så att jag märker, om jag skulle skada dig».</p>
+
+<p>Jag satte mig ned på sängkanten och knäppte mina
+händer omkring hans arm. Åter glänste det till något
+hädiskt i hans ögon, och jag bad till Gud att nu kunna
+vara just sådan, Gustaf Fröding behöfde mig.</p>
+
+<p>»Har du vackra armar, välskapadt bröst och präktiga
+ben?» sade han.</p>
+
+<p>Under bråkdelen af en sekund kände jag ett hart när
+oöfverkomligt begär att skratta, men lyckades kväfva det.</p>
+
+<p>»Jag kan tyvärr ej lämna dig något svar härpå», sade
+jag, »det är något, som jag aldrig kommit att tänka öfver».</p>
+
+<p>»Hmn», sade han, och det hånfullt trotsiga draget
+kring hans läppar försvann. »Jaså, du har aldrig tänkt
+öfver det. Ser du», — och nu följde en detaljerad beskrifning
+på hur kvinnans kropp borde vara beskaffad
+för att anses välskapad. »Är din kropp månne sådan?»
+slutade han.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_76">[s. 76]</span></p>
+
+<p>»Det har aldrig någon talat till mig som du nu»,
+sade jag, halft ursäktande, »jag har aldrig reflekterat
+öfver mig själf i den riktningen och står svarslös af ren
+okunnighet».</p>
+
+<p>Den motvilja mot själfva ämnet, som antagligen skymtade
+fram i min ton, kom honom att småle.</p>
+
+<p>»Det är helt naturligt, att du skall finna mitt tal och
+mina frågor en smula otillbörliga», medgaf han, »men
+det är kanske blott en vana, att de förefalla så. För
+min del är jag så grundligt uppledsen att höra talas om
+en människas vackra ögon, hår, läppar etc. samt hennes
+charmanta hufvud och goda hjärta, att det är mig en
+verklig lisa att få tala om lungor, njurar, tarmar o. s. v.
+Hvarför kan man inte ha rätt att uppställa samma fordran
+på skönhet hos dessa organ som exempelvis hos
+ögonen?»</p>
+
+<p>»Jo, däri kan du nog ha rätt», bekräftade jag. »Låt
+oss då i stället tala om vår stora, vackra, bruna lefver
+— och lungorna sedan!» Jag teg ett ögonblick eftersinnande.
+»Räck genast ut tungan Gustaf», fortfor jag
+lifligt, »jag vill se, om jag finner den tillräckligt skön
+för att med bibehållen själfaktning kunna fortsätta att
+hålla af dig!»</p>
+
+<p>Han lutade sig mot kuddarne under det hjärtligaste
+skratt. »Jag skulle inte vilja sälja dig för den allra blankaste
+speciedaler», förklarade han, och blicken, som nu
+hvilade på mig, var fri och klar.</p>
+
+<p>»Jag fruktar, att jag måste gå», sade jag. »Cecilia
+kunde bli missnöjd, om jag stannar längre».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_77">[s. 77]</span></p>
+
+<p>»Är hon elak mot dig?» frågade han.</p>
+
+<p>»Nej, — inte precis ...» sade jag, undrande öfver att
+tungan svek mig, då jag ville säga honom, att hon var
+det kärleksfullaste på jorden. »Vet du», fortfor jag listigt,
+»jag skulle tycka, det vore mycket snällt af dig, om
+du ibland läte mig komma hit .... hon kan lätt nog
+bli trött på mig».</p>
+
+<p>»Det ligger i hennes förmåga att vara mycket elak,
+och jag skall ta dig hit till mig», sade han beskyddande,
+i det han fumligt hjälpte mig med ytterkläderna. »I morgon
+kommer du, inte sant?»</p>
+
+<p>Jag nickade gladt och dansade hem.</p>
+
+<p>Cecilia gjorde ingen som helst anmärkning, då jag
+berättade henne, att jag varit inne hos Gustaf, hon frågade
+blott, om hans ögonhvita var gul och blodsprängd.</p>
+
+<p>»Hur har han varit i natt?» frågade jag helt tyst hans
+andra sköterska, då vi dagen därpå besökte sjukhuset
+— den rödhåriga afskydde jag alltför mycket för att
+kunna tilltala henne.</p>
+
+<p>»Underbart lugn och stilla», svarade hon, och tacksam
+mot allt i hela universum följde jag Cecilia in i
+hans rum. Gustaf Frödings ögon glittrade mot mig
+bakom pince-nezen, och samtalet mellan oss alla tre blef
+synnerligen lifligt.</p>
+
+<p>»Jag väntar dig i afton», sade han till mig, då vi reste
+oss upp för att lämna honom.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="16">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_78">[s. 78]</span></p>
+
+<p>Dagarne förgingo, och hans förbättring fortskred.
+Cecilia åtföljde mig i regeln blott vid förmiddagsbesöket,
+under eftermiddagen voro Gustaf Fröding och
+jag merendels ensamma.</p>
+</div>
+
+<p>En dag promenerade vi omkring i sjukhusets korridorer,
+och som han ännu var ganska matt, hade han
+till stöd lagt sin arm omkring mina axlar. Vi voro inbegripna
+i muntert samtal och mötte därunder en af
+läkarne, som leende stannade framför oss.</p>
+
+<p>»Hvem är det väl jag ser?» skämtade han.</p>
+
+<p>»Konung Salomo .....» presenterade jag.</p>
+
+<p>»Stödd på en af de Midianiters döttrar», ifyllde
+Gustaf Fröding pompöst.</p>
+
+<p>»Ni tyckas känna till konsten att vara lyckliga», utbrast
+doktorn, och rädd för verkan af dessa ord på
+Fröding, skyndade jag att gå vidare.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>»Hvad tänker du på konung Salomo?» frågade jag,
+då han en afton länge fixerat mig.</p>
+
+<p>»På att när allt kommer omkring, du kanhända en
+dag ej blir rädd att gifta dig med mig, o Zulamit»,
+förklarade han.</p>
+
+<p>»Det vet du nog, att jag inte blir», sade jag leende.</p>
+
+<p>»Ser du, jag kan nog spara och nog förtjäna pängar<span class="pagenum" id="Sid_79">[s. 79]</span>
+och behöfver ej alls ha det så storslaget, som Cecilia
+ordnat det», sade han. »Och hvad dig beträffar, lilla
+norrsken, så hänger du ju ej heller mycket vid detta
+jordiska».</p>
+
+<p>»Åh nej», svarade jag, »vi två kunna mycket väl leka,
+att vi äga det, som tilläfventyrs skulle fattas oss. Nu
+till exempel leker jag, att jag har kallt sodavatten».</p>
+
+<p>Gustaf Fröding ringde. »Var god och tag in en flaska
+seltsers!» bad han den inträdande sköterskan.</p>
+
+<p>Jag nändes ej göra någon invändning, hans glädje
+att kunna ge mig, det jag önskade, var därtill allt för stor.</p>
+
+<p>»Om mina inkomster skulle tryta», fortfor han därpå,
+»så tör jag kunna skrifva visor, som du får sjunga ....»</p>
+
+<p>»Blott du står bredvid och vefvar positiv så .....»</p>
+
+<p>»Det är själfklart», afbröt han skrattande. »Ett fint
+positiv ska vi ha med dansande dockor — — —» Han
+såg på mig, och ögonen tindrade.</p>
+
+<p>»Ja, och så finns ju Snobbi», gick jag på allt mer
+och mer upplifvad. »Hon är en öfverdängare i alla
+konster en hund med vårdad uppfostran kan prestera.
+Hon kan sälja visorna».</p>
+
+<p>»Hon skall sitta bredvid i ’Sittvackertställning’ med
+en hatt i mun och ta upp pängar ....»</p>
+
+<p>»Men hon måste ha ett plakat på bröstet».</p>
+
+<p>»Visst skall hon ha det — och därpå skall stå: Goda
+allmänhet köp den stackars poetens visor!»</p>
+
+<p>Jag var ej nöjd med stiliseringen, och som han dessutom
+envisades att vilja underteckna uppropet med:
+»I största möjliga ringaktning Snobbi, Gustaf Fröding,<span class="pagenum" id="Sid_80">[s. 80]</span>
+Ida Bäckmann», höll det hela på att utmynna i en allvarlig
+skism. En sköterska inträdde emellertid snart
+med hans kvällsvard, och striden afblåstes.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>»Berättar du för Cecilia allt, hvad jag talar med dig
+om?» frågade han en dag plötsligt.</p>
+
+<p>»Nej, hon har hvarken begärt, och jag ej heller afgifvit
+någon redogörelse», svarade jag.</p>
+
+<p>»Cecilia är mycket fördomsfri», fortfor han och började
+anföra exempel härpå. Jag hade gått fram till
+fönstret och såg utåt parken, hela tiden han talade.</p>
+
+<p>»Kom tillbaka hit, så skall jag berätta dig något annat»,
+bad han.</p>
+
+<p>Jag lydde. »Vet du», började han, »jag har legat här
+och tänkt och grubblat och kommit till det sannolikhetsresultatet,
+att orsaken till det dikten verkade raka
+motsatsen af hvad jag åsyftade, är den, att jag grep i
+det rena med besmittade händer. Jag skall säga det en
+gång till, men jag skall dessförinnan ha renat och helgat
+mig. Från och med måndag nästa vecka ämnar jag
+under tre år framåt hvarken förtära sprit eller tobak.
+Efter denna tidrymd är, antar jag, följderna af mina
+missbruk med dessa båda stimulansmedel i det närmaste
+häfda och min hjärna törhända klar nog att arbeta,
+som jag vill».</p>
+
+<p>Jag tryckte hans hand mot mitt hjärta. »Gud skall
+ge dig kraft att tydligare förnimma hans röst» sade jag.</p>
+
+<p>»Felet hos oss ligger i fördöljandet, smusslandet och
+smygandet med den största af de gåfvor, Gud gifvit<span class="pagenum" id="Sid_81">[s. 81]</span>
+människorna», fortfor han, »den nämligen att skänka
+andra varelser lif. Domen kom också öfver oss: ’Du
+är i synd född’. Att tala om hithörande ting stämplas
+som fräckhet, och då ämnet dryftas, förändra människorna
+sitt ansiktsuttryck till ett lystet djurs och sin
+röst och sitt skratt till hemsk oigenkännlighet. Inte
+du», afbröt han sig — »du lyssnar nödtvungen till mig,
+och dina stackars läppar darra så pinadt, att jag skulle
+tiga, om jag ej måste tala inför dig».</p>
+
+<p>»Åh, nog vet du, hur glad jag är, att du delger mig
+det, som sysselsätter dina tankar», sade jag. »Nästan
+alltid tycker jag, att det ligger en djup och påtaglig
+sanning i hvad du säger, men finner det också lika påtagligt
+och följdriktigt, att människorna reste sig upp
+för att stena dig, då du angrep dem i deras sårbaraste
+punkt utan att samtidigt stöta i moralbasun. Hur kunde
+du också tänka dig, att du med en gång skulle finna
+ord att väcka dem ur en mångtusenårig förblindelse.
+Minns du ej, hur Kristus, ansatt af fariseerna att ge svar
+i hithörande ämne, böjde sig ned och skref i sanden?»</p>
+
+<p>»Nej, jag har ej stannat inför begrundandet af detta»,
+medgaf han, »och det torde ligga något synnerligen
+betydelsefullt just däri. Jag gick för hastigt tillväga,
+jag var för ifrig — och dock hade jag gått i grubbel
+och pina häröfver, ända sedan jag var fjorton år».</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>»Du förstår väl», yttrade Cecilia en gång, »att det ej
+kan bli fråga om något giftermål mellan dig och Gustaf.
+Det vore allt för samvetslöst mot edra ofödda barn».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_82">[s. 82]</span></p>
+
+<p>»Det vore så», sade jag, och därmed var den angelägenheten
+afhandlad.</p>
+
+<p>»En sak vill jag också be dig om», sade hon sedan,
+»och det är, att du aldrig blandar mig in i dina och
+Gustafs tvister. Jag vet intet tröttsammare än att höra
+sådant och kanske bli uppfordrad att vara skiljedomare».</p>
+
+<p>Jag brast i skratt. Ingenting låg väl så fjärran från
+min tanke som detta.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="17">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_83">[s. 83]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Gustaf Frödings förbättring hade nu fortskridit så,
+att han kunde vistas uppe hela dagarne och äfven
+företa kortare promenader i parken. Därunder brukade
+han allt som oftast improvisera legender om träd, buskar
+och stenar, och när hans inbillning tröttnade, tog
+min vid. Våra dagar fylldes af en stor rikedom på
+glädje. Han hade nu tagit sig för att låta sin fantasi
+omskapa sjukhusets trädgård till parker vid de slott,
+kring hvilka Walter Scotts berättelser knöto sig. Han
+framtrollade illusoriskt platsen, där Maria Stuart haft
+möte med sina älskare, Lochleven, där hon hållits fången
+samt de romantiska försöken till hennes befrielse. Hans
+Shakespearsfantasier vunno ej samma genklang hos
+mig på grund af min bristande förståelse för denne
+skald.</p>
+</div>
+
+<p>En dag sutto vi inne på hans rum och betraktade ett
+stort träd, hvars grenar nästan snuddade vid fönstret.
+Fåglarne kvittrade, och solen sken. Gustaf Fröding satt
+bakåtböjd, försjunken i lyssnande och jag på golfvet
+bredvid honom med hufvudet mot hans knä.</p>
+
+<p>»Hör du, hvad det är som fåglarne sjunga?» frågade
+han plötsligt.</p>
+
+<p>Jag skakade på hufvudet. »Hör riktigt noga efter!»
+bad han.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_84">[s. 84]</span></p>
+
+<p>»Jag kan ej uppfatta något särskildt i det», tillstod
+jag nedslagen.</p>
+
+<p>»En hel vecka igenom ha de kvittrat! ’Tror du, att
+Kristus är Guds son?’ Det var, som skulle de ha talat
+till hvarandra — en annan fågel har svarat ....»</p>
+
+<p>»Nåå», sade jag ifrigt.</p>
+
+<p>Ett bittert leende for öfver hans läppar. »Han har
+svarat med att upprepa samma fråga .... Några dagar»,
+fortfor han, »trodde jag, att Gud ville ge mig en uppenbarelse
+och fröjdade mig däråt, men en solig morgonstund
+började fågeln sjunga: ’Känner du Krestin?’ och
+då förstod jag, att jag varit utsatt för ett narrspel».
+Hans blick mötte min med en glimt af humor, och tungsinnet
+upplöstes i ett lekande skratt.</p>
+
+<p>Någon tid därefter fann jag honom vid mitt inträde
+i rummet mycket nedstämd och slog mig tyst ned bredvid
+honom.</p>
+
+<p>»Jag tycker mycket synd om dig», sade han plötsligt.</p>
+
+<p>»Kanske förtjänar jag ej ditt medlidande?» svarade
+jag och log mot honom.</p>
+
+<p>»Tror du, att du kan förlåta mig allting?» frågade han
+ångestfullt.</p>
+
+<p>»Mina anlag peka utprägladt åt det hållet», replikerade
+jag och lyckades ännu bibehålla en anstrykning
+af skälmaktighet i tonen.</p>
+
+<p>»Äfven det, att jag drar skam öfver dig?» fortfor
+han.</p>
+
+<p>Jag lade tigande min hand i hans, och det for en
+ljusning öfver det stackars plågade ansiktet.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_85">[s. 85]</span></p>
+
+<p>»Ser du», fortfor han, »jag har en gång begått ett
+nesligt brott, som jag ännu ej försonat, och jag ämnar,
+så snart jag blir frisk, anmäla mig till aftjänande af
+straff. Det gör mig ondt om dig, då jag tänker på alla
+detaljer, som komma till offentligheten. Det rör sig om
+en ung flicka, som vi spärrat in i ett rum i Karlstad».</p>
+
+<p>»Ni voro alltså flera?» insköt jag, öfvertygad att om
+ett brott verkligen förelåg, han påtog sig en annans
+ogärning.</p>
+
+<p>Han nickade. »Länge, länge har erinringen härom
+sofvit inne i mig; i natt fördes mina tankar hän till hur
+rädd den rödhåriga varit för mig, och det rann mig i sinnet,
+att hon på något hemlighetsfullt sätt stod i telepatisk
+rapport med denna andra och att jag måste godtgöra».</p>
+
+<p>»Vet du, hvart denna andra tagit vägen?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Nej», bekände han, och såg hjälplöst på mig.</p>
+
+<p>»Då får du vänta med din angifvelse, tills vi funnit
+henne», förklarade jag med en stämma, hvars lugn kom
+som en oväntad gudsgåfva. »Lagen är ej sådan, att
+någon kan straffas för ett obestyrkt brott. Jag skall
+skrifva till Hugo B. om saken, han bör förstå den,
+och tills du får meddelande från honom, är bäst, att du
+ej företar dig något i denna angelägenhet».</p>
+
+<p>Han såg lättad ut och började tala om annat.</p>
+
+<p>Flera dagar grubblade jag öfver hur jag skulle komma
+till tals med Cecilia om denna historia, men råkade
+sedan glömma den, helst som den tycktes totalt bortryckt
+ur hans sinne. En afton då samtalet föll på
+Gustaf Frödings benägenhet att hänföra till sig själf
+<span class="pagenum" id="Sid_86">[s. 86]</span>
+skulden för allt det onda, som skedde i världen, bestyrkte
+Cecilia detta med att anföra, hur han en kväll
+under vinterns lopp kommit in i hennes rum utan att
+ge sig tid att aflägga ytterkläder och galoscher.</p>
+
+<p>»Då han promenerat några slag fram och tillbaka i
+rummet», fortfor hon, »meddelade han mig, att han varit
+uppe hos polismästaren och bekänt ett brott han begått
+mot en ung flicka. Det skulle ha skett i Karlstad,
+innan han första gången for till Tyskland. Han har
+upprepade gånger fantiserat om detta. Åtskilliga ungherrar
+skulle ha lockat in flickan ....»</p>
+
+<p>Jag gjorde en åtbörd, att jag ej förmådde höra fortsättningen.
+— »Säg mig, hvad polismästaren sagt med
+anledning af Gustafs bekännelse» bad jag.</p>
+
+<p>»Han tyckes helt lugnt ha lyssnat till honom och därefter
+yttrat, att han längre fram skulle låta höra af sig. Emellertid
+gick Gustaf ännu en stund omkring i galoscher,
+ytterrock och stormhatt, väntande på polis med häktningsorder.
+’De komma under inga förhållanden att
+redan i dag införpassa dig i häktet’, sade jag. ’Enligt
+laga ordning måste de först skrifva till Karlstad för att
+söka vittnen o. d.’ Min bestämda ton imponerade på
+honom, han gick in i sitt rum, klädde af sig och somnade
+snart från sina kval».</p>
+
+<p>»Har du hört något om detta från Karlstad?» frågade
+jag, då jag blef herre öfver min stämma.</p>
+
+<p>»Ingen vet något därom, och ingen tror, att det har
+någon verklighet till grund».</p>
+
+<p>»Kanske är det en vision», tänkte jag.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="18">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_87">[s. 87]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Det närmade sig midsommar, och Gustaf Fröding
+hade lofvat att flytta hem till oss midsommarafton.
+Han och jag företogo långa promenader i parken,
+och det fröjdade mig öfver all beskrifning, att
+vår samvaro snart ej skulle inskränka sig till några få
+af dagens timmar och att jag då skulle få delta i alla
+hans måltider. Dagligen medförde jag kakor och lemonad
+åt honom, och när jag ytterst samvetsgrant delat
+det oss emellan, förtärde han begärligt sin andel. Ensam
+hade han ej smak för något.</p>
+</div>
+
+<p>»Har det ingått i ditt medvetande, att kärleken är ett
+slags vanvett?» sade han en dag, medan vi stodo vid det
+öppna fönstret i hans rum och beundrade parkens alla träd.</p>
+
+<p>Jag vände mig mot honom och smålog.</p>
+
+<p>Han tog mitt hufvud mellan sina händer och betraktade
+mig länge.</p>
+
+<p>»Håller du mig riktigt mycket kär, lilla Ida Bäckmann?»
+frågade han.</p>
+
+<p>»Ja, och det vet du», svarade jag.</p>
+
+<p>Hans ögon glänste till, och han lyfte mig hastigt
+upp i fönsternischen.</p>
+
+<p>»Är din känsla äkta, så kastar du dig ned härifrån»,
+sade han med en röst, där hån, trots och förtviflan kämpade
+om öfvertaget.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_88">[s. 88]</span></p>
+
+<p>»Är du då säker på, att det också är om mig, det
+står skrifvet: ’Och han skall gifva sina änglar befallning
+om dig, att de skola bära dig på sina händer, att du
+icke skall stöta din fot emot stenen’», citerade jag med
+karrikerad högtidlighet.</p>
+
+<p>Hans uttryck förändrades, och det leende, som nu
+förjagade dysterheten i hans ansikte, kom mitt hjärta
+att nästan sprängas af glädje.</p>
+
+<p>»Säker kan man ju aldrig vara, äfven om det synes
+ha aldrig så stora sannolikheter för sig», medgaf han
+och lyfte varsamt ned mig. »Hur kände du dig till
+mods? Var du rädd?» frågade han några ögonblick
+därefter, och granskade mig på nytt.</p>
+
+<p>»Jag är allt för blygsam och anspråkslös att mer än
+antyda, hvem jag tyckte mig likna», skämtade jag och
+tillade på hans undrande blick — »antydningen ligger i
+citatets sammanhang».</p>
+
+<p>»Du tar då åtminstone till så det förslår», sade han
+skrattande. »Är du aldrig slaf under förbannelsemanin
+att experimentera?» fortfor han därpå.</p>
+
+<p>»Joodå», försäkrade jag, »och noga sett är ju nästan
+hvarje ögonblick af vårt lif ett experiment med
+döden».</p>
+
+<p>»Det kan du möjligen ha rätt i», svarade han, och
+vårt samtal länkades ögonblicket därpå till andra ämnen.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Gustaf Fröding hade slutat att röka och skickat insändare
+härom till tidningarne. Han ville genom att offentliggöra
+<span class="pagenum" id="Sid_89">[s. 89]</span>
+sitt beslut försöka hjälpa andra nikotinförgiftade
+att hvar för sig möjligen kunna följa hans exempel
+samt bar som tecken på sin nikotinafhållsamhet en gul
+rosett. Med anledning af tillkännagifvandet, mottog
+han många sympatiskrifvelser, hvilka han dock med en
+suck lade åt sidan, ingen af dem var hållen i den ton
+han önskade.</p>
+
+<p>Under denna tid mottog Cecilia besök af G. G. med
+fru. Jag hade aldrig förr sammanträffat med någon ur
+bohèmen, och Cecilia iakttog road min häpna min vid
+fr. G:s språk och skildringar. Slutligen fann hon rådligast
+att aflägsna mig i ett ärende till sin bror. Snart
+kommo de alla efter dit, och då fru G. återigen började
+beskrifva familjen S. och förhållanden i denna, hviskade
+Gustaf Fröding till mig, att jag skulle gå ned i
+trädgården och vänta på honom där.</p>
+
+<p>»Jag ville skona dig», förklarade han sedan. »Hon
+är sjuk — morfinist — och vet nog ej, hvad hon säger.
+Jag plågar själf ofta andra och hörde därför tåligt på,
+men för dig fanns intet som helst skäl att pinas».</p>
+
+<p>Ej alltid visade sig Gustaf Fröding kärleksfull och
+god. Det hände, att han många gånger om dagen var
+ända till ytterlighet retsam, och hans ansikte lyste af
+en glittrande glädje, då han lyckats bringa det därhän,
+att mina ögon ljungade af förtrytelse.</p>
+
+<p>»Vågar du reta någon af dina systrar så som mig?»
+frågade jag en gång.</p>
+
+<p>»Nej, det skulle aldrig falla mig in. Jag vågar öfverhufvudtaget
+ej reta någon enda människa mer än dig,<span class="pagenum" id="Sid_90">[s. 90]</span>
+och förresten skulle det inte vara något nöje för mig»,
+tillade han.</p>
+
+<p>»Det vet du väl ej, förr än du försökt», invände jag.</p>
+
+<p>»Jag ids inte försöka», sade han, och så föll ämnet
+den gången.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="19">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_91">[s. 91]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Tidigt på midsommarafton hade jag skaffat björkar,
+och en bukett blåklint, — de enda blommor Gustaf
+Fröding fördrog, — stod på hans skrifbord.</p>
+</div>
+
+<p>Vid tolftiden infann jag mig hos honom, strålande
+glad och beskref allt jag uträttat, och hur festligt jag
+smyckat rummen till hans ankomst. Då jag fantiserade
+en svensk flagga öfver trappuppgången, afbröt han min
+ordström med att fråga. »Du måtte väl ej ha uraktlåtit
+att arrangera sång af folkskolebarn?»</p>
+
+<p>Jag kvarblef hos honom tills klockan half två, då jag
+skyndade hem för att hämta Cecilia till middagen, hvilken
+vi vanligtsvis intogo på restaurangen Rullan. »När
+kommer du alltså?» frågade jag vid afskedet.</p>
+
+<p>»Klockan sex har jag sagt för väl hundrade gången»,
+svarade han.</p>
+
+<p>»Tänkte möjligen du skulle finna det enformigt att
+alltid säga sex och ändra dig till en tidigare timma»,
+suckade jag. »Det är långt från två till sex, och jag har
+varit van att se dig klockan fyra», tillade jag bedjande.</p>
+
+<p>»Det går inte, det passar sig inte förr, och du får lära dig
+vänta», — han mildrade de beska orden med att pressa mitt
+ansikte mot sitt bröst.</p>
+
+<p>»Godt, i den konsten torde jag kanhända behöfva fullkomna
+mig» erkände jag leende, gjorde mig lös från honom
+och gick.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_92">[s. 92]</span></p>
+
+<p>»Du får komma väl i håg», förmanade Cecilia, medan
+vi intogo vår middag, »att när vi äro tillsammans med
+Gustaf, får du ej visa mig den minsta vänlighet, nej, inte
+ens sitta nära mig. Han kunde då falla på den tanken,
+att han är öfverflödig hemma och att vi ha mera trefnad
+utan honom».</p>
+
+<p>»Får jag inte ens som vanligt sitta på en pall bredvid
+dig i ditt rum, medan du hvilar dig?» frågade jag nedslagen.</p>
+
+<p>»Åh jo», sade hon leende, »det torde väl kunna gå an».</p>
+
+<p>Under hvarjehanda förevändningar lockade jag Cecilia
+att kvardröja vid kaffet längre än vanligt, för att jag ej
+skulle få så lång väntetid hemma. Klockan slog fyra,
+när vi gingo in genom vår port, och detta föranledde henne
+till anmärkningen, att vi i dag voro en timme senare än
+vanligt. Jag följde henne direkt in i hennes rum och
+slog mig ned där, oupphörligt seende på klockan, som
+jag höll gömd i mitt knä. Klockan half fem kunde jag
+åtminstone unna mig nöjet att göra ett slag in i hans
+rum, ifall jag möjligen skulle vilja ändra något. Småsjungande
+öppnade jag dörren dit in — och hvem satt i
+skrifstolen, om ej han själf!</p>
+
+<p>»Gustaf! Du här! Redan!» utbrast jag, alldeles vild
+af fröjd.</p>
+
+<p>Han sköt mig vredgad undan. »Låt bli att hyckla
+glädje, du känner ändå ingen!» hånade han. »Du håller
+ej af mig — ej det ringaste — du blott leker allt detta,
+för att det faller dig in, för att det roar dig. Här har
+jag nu setat och väntat på dig sedan klockan tre, då du<span class="pagenum" id="Sid_93">[s. 93]</span>
+mycket väl kunnat vara tillbaka. Dina ögon se så trovärdiga
+ut, när de ljuga som mest, och jag var enfaldig
+nog att tro dem».</p>
+
+<p>»Men Gustaf då —» invände jag alldeles lamslagen,
+— »det är ej ett ögonblick, som förgått sedan vi skildes,
+hvilket ej varit fylldt af längtan efter dig. Jag förmådde
+Cecilia att stanna längre ute, blott därför att jag skulle
+få kortare död tid härhemma».</p>
+
+<p>»Du öfverträffar dig själf i konsten att narras med
+smak», sade han föraktfullt. »Hade du hållit något af
+mig, skulle du gått direkt in i mitt rum, men du hade
+naturligtvis roligare med Cecilia. Och så har jag i veckor
+legat i den dumma inbillningen, att du längtade att
+se mig här och kommit hit tidigare än jag sagt för att
+förkorta din längtan. Och — så .. ja ... så behöfs det
+inte — du är ute och roar dig. Nu skall jag gå — Adjö
+med dig!»</p>
+
+<p>»Gå inte!» bad jag, »hvarför skall du gå? Det är
+mer än hjärtlöst af dig!»</p>
+
+<p>Han hånlog. »Hvart går du?» fortfor jag, då han gick
+mot dörren.</p>
+
+<p>»Till sjuksköterskorna, om du vill veta det», sade
+han elakt.</p>
+
+<p>»När kommer du tillbaka?»</p>
+
+<p>»Aldrig!»</p>
+
+<p>»Får jag komma till dig?»</p>
+
+<p>»Nej, det får du inte, jag har ingen lust att se dig mer».</p>
+
+<p>»Kanske jag dock att se dig!» brusade jag upp i harm
+och sorg.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_94">[s. 94]</span></p>
+
+<p>»Jag förbjuder dig att någonsin komma! Adjö!»</p>
+
+<p>Han satte hatten med en smäll på hufvudet och rusade
+ned för trapporna.</p>
+
+<p>»Gustaf!» ropade jag bedjande och böjde mig öfver
+trappräcket, men han brydde sig ej ens om att se upp.</p>
+
+<p>Jag satt stilla en lång stund. Detta var alltså slutet,
+och jag som gladt mig åt denna dag så utan gräns och
+mått! Snart började det göra mig ondt äfven om honom.
+Det var tydligt, att hans sinne också varit fylldt af
+glada förhoppningar beträffande sitt mottagande vid hemkomsten,
+och så hade det resulterat i att han funnit alla
+rummen öde och Cecilia och mig, fröjdande oss åt lifvet
+på egen hand. Ju mer jag tänkte på honom och hur
+han måste se det, ju mer försvann min harm, och jag bad
+Gud om hjälp att finna något sätt att göra Gustaf
+Fröding glad igen.</p>
+
+<p>Vid sextiden kom Cecilia ut från sitt rum.</p>
+
+<p>»Gustaf har redan varit här och .. ja .. och gått».</p>
+
+<p>»Jaså» svarade hon oberörd. »När kom han?»</p>
+
+<p>»Klockan tre, han hade ej beräknat, att vi då skulle
+vara ute».</p>
+
+<p>»Nämnde han, när han skulle komma tillbaka?»</p>
+
+<p>»Han uppgaf ingen bestämd tid», sade jag, och en tår
+föll ned på det arbete jag hade för händer.</p>
+
+<p>Jag vet ej, om Cecilia märkte det, vi började tala om
+annat, alldeles som om ingenting händt. Då klockan
+blef half sju, sade hon:</p>
+
+<p>»Du kanske skulle gå bort till Gustaf med en vackrare
+gul rosett, än den han fick i går. Se här, jag har<span class="pagenum" id="Sid_95">[s. 95]</span>
+fäst en säkerhetsnål i den, och ni kunna nog hjälpas åt
+att krångla fast den på hans krage».</p>
+
+<p>Jag grep ifrigt rosetten, kysste Cecilia många gånger
+och skyndade till sjukhuset.</p>
+
+<p>Varsamt stack jag först in hufvudet genom hans dörr,
+drog det hastigt tillbaka och placerade ena foten i lätt
+viftande på tröskeln. Jag hörde ett kväft skratt från
+bädden, hvilket gaf mig mod att slå upp dörren och
+låta mig hel och hållen komma till synes.</p>
+
+<p>»Hvad du har dröjt länge!» sade han. »Jag väntade,
+att du skulle vara här redan klockan sex».</p>
+
+<p>»Cecilia ville sy den här rosetten först», svarade jag
+och steg försiktigt närmare.</p>
+
+<p>»Kom hit, skall jag säga dig något!» uppmanade han
+och granskade mig genom pince-nezen.</p>
+
+<p>Jag lydde. »Du ser så lycklig ut, att jag vill ha ditt
+ansikte nära mitt», sade han. »Hör nu på hvad jag
+säger och lägg det sedan på minnet! Jag håller ej af
+dig, för att du är ...» — och han räknade upp några egenskaper,
+som han delvis fantiserat sig till, — »utan för
+att du är <i>världens löjligaste människa</i>». Jag skrattade.
+»Det torde för öfrigt vara en af de värdefullaste egenskaper
+en människa kan äga», tillade han efter något
+begrundande. »Det är en annan sak, jag också vill säga
+dig», tog han ånyo vid, sedan vi gjort en liten utflykt
+i bibliska historien, »och det är, att jag helst skulle se,
+det du undveke att nyttja benämningen Gud. Du och
+jag mena något vida högre och mäktigare med det väsen
+vi kalla så, än hvad detta ord numera anger. Om det<span class="pagenum" id="Sid_96">[s. 96]</span>
+ej vore så långt och ovigt skulle jag föreslå, att du sade
+Alljaget. Jag brukar nämna honom så i mina tankar,
+och jag har funderat ut ett helt filosofiskt system, som
+jag en dag skall skrifva ned åt dig». (Han gjorde äfven
+så, och boken utkom sedermera under titeln »Jagmedvetandet»).
+»Det är en skymf mot den Helige Ande
+att ge honom ett förnedrande namn. Man har ej rätt
+att slarfva med benämningar och ord, betänk det! Jag
+vågar nästan påstå, att mycket ondt skulle vara ogjordt,
+om man ej af lättja blandat ihop begreppen. Allt skall
+gå efter system, det duger ej att handla hållningslöst,
+och det ges inga småsaker».</p>
+
+<p>Läkaren, iförd lång hvit linnerock inträdde. »Jag skall
+ej störa», sade han »jag ser, att herr Fröding har glädjen
+af en god väns sällskap».</p>
+
+<p>Han bugade sig artigt och aflägsnade sig.</p>
+
+<p>»Han tycktes i oss se David och ....»</p>
+
+<p>»Goliat», afbröt jag.</p>
+
+<p>»Nej du, Jonathan», rättade han leende. »Det är ej
+heller alldeles oriktigt. — Ibland är du mig nog tämligen
+likgiltig, men ibland skulle jag på dig kunna tilllämpa
+Davids ord om sin allra bästa vän. ’Kostbar var
+mig din kärlek, mera värd än kvinnokärlek’».</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="20">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_97">[s. 97]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">När jag midsommarafton skildes från Gustaf Fröding,
+lofvade han att nästa dag klockan nio vara hemma
+hos oss. Redan klockan sju var jag färdigklädd och uppkrupen
+i fönsternischen för att se, när han skulle svänga
+in på Bangårdsgatan. Hur han lyckats komma förbi
+mitt spanande öga är mig oförklarligt, och jag greps af
+en nästan öfvernaturlig skräck, då han helt plötsligt
+lyfte mig ur den lifsfarliga ställning jag intog.</p>
+</div>
+
+<p>Den dag som följde hör till de egendomligare i mitt
+lif. Han började tala med mig klockan half tio och
+fortsatte med korta afbrott till klockan elfva på kvällen.
+Mest rörde sig samtalet kring Pauli lära om rättfärdiggörelsen,
+men då och då vek han in på Goethe, och
+en gång förvånade och roade han mig med att midt i
+allt detta läsa Heidenstams dikt Don Juan och S:t Per.</p>
+
+<p>»Jag är ännu yr i hufvudet», förklarade jag för Cecilia
+följande morgon. »Hela gårdagen kändes det, som
+hade jag setat i en slänggunga».</p>
+
+<p>»Det är inte lätt att sällskapa med skalder, nu kan
+du få känna på», skämtade hon.</p>
+
+<p>Cecilia hade vid mitt första besök i Uppsala berättat,
+att Gustaf och en af hans skaldevänner rätt flitigt uppvaktade
+en cigarrflicka; han hade äfven en gång tagit
+henne med upp på sitt rum för att visa henne för Cecilia<span class="pagenum" id="Sid_98">[s. 98]</span>
+och höra hennes omdöme om flickans utseende.
+»Det vore något för dig att måla», hade han sagt. Äfven
+inför mig hade han ett par gånger fört henne på
+tal och alltid med stor aktning. Han hade till och med
+köpt en bok till present åt henne, men efter hvad jag
+kunnat förstå, varit för lat att lämna henne den. Hon
+hade följt honom på hans eskapad till Stockholm och
+äfven besökt honom på ett af de sämre hotellen där,
+sedan dess hade han dock hvarken sett eller hört talas
+om henne.</p>
+
+<p>»Hon var grann», sade han nu en dag, »mycket grannare
+än du, — ja, du tål inte vid att jämföras med henne».</p>
+
+<p>»Är det då nödvändigt?» insköt jag på väg att bli förargad,
+men samtidigt ur stånd att tillbakahålla ett leende
+åt den uppsyn, hvarmed han betraktade mig.</p>
+
+<p>»Nej, det vore det inte, om jag ej kände olägenheten
+att pinas af samvetskval, ej blott hvar gång jag ser på
+en annan kvinna, utan äfven hvar gång jag tänker på
+en sådan, sedan ... ja, sedan jag helt plötsligt fann dig
+sittande bredvid mig» ...... han höll upp, och allvaret
+utväxlades i sprudlande skalkaktighet, ...... »rödhårig
+och uppnäst».</p>
+
+<p>»Du vet mycket väl, att jag hvarken är det ena eller
+det andra», tillrättavisade jag, bekämpande den förtrytelse
+han så gärna tände i mitt sinne. »Hvad dina
+samvetskval beträffar, så äro de onödiga för min skull,
+jag menar», fortfor jag fogligt, »att det ej på något vis
+öfverensstämmer med mina önskningar att vara ett band,
+som gör dig plågsamt ofri».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_99">[s. 99]</span></p>
+
+<p>I Gustaf Frödings ögon lästes en misstänksam förvåning,
+och jag hade sannolikt fått smälta en synnerligen
+uddig sarkasm, om ej Cecilias inträde i rummet gifvit
+samtalet en annan vändning.</p>
+
+<p>I medio af juli skulle hon resa till en god vän, och
+då jag ej kunde bo ensam med Gustaf Fröding, beslöt
+jag lämna Uppsala samtidigt med henne.</p>
+
+<p>Hans lynne var denna tid mycket skiftande, och det
+ingick nästan i hans dagliga vanor att upplysa mig om
+hur litet jag i själfva verket brydde mig om honom.
+»Du är barnsligt oskyldig i fråga om erotik», förklarade
+han, »eller rättare embryotiskt ouppväckt, och jag
+fruktar, att du aldrig kan vakna. Din hand är sval,
+dina läppar visserligen mjuka, men som ett barns, du
+är ...»</p>
+
+<p>»Norrskenets dotter med en isbjörn till fader, har du
+själf sagt», afbröt jag.</p>
+
+<p>Han skrattade. »Nå, hvad mig beträffar», tog han
+åter vid, »så är jag på andra sidan, utbrunnen, genomtröskad
+och bortslängd».</p>
+
+<p>Jag såg på honom och teg, det var föröfrigt ingenting
+att säga, ville han, att det skulle kännas så en stund,
+måste jag ju respektera det. Af erfarenhet visste jag,
+att det hade en öfvergång.</p>
+
+<p>»Kanske», började han ånyo, »är det en rätt förtjänstfull
+egenskap att vara så passionslös som du. — Dock
+hölle du mig verkligt kär, skulle du begå en galenskap
+för min skull. Du skulle bli hänsynslös och furieartad!»</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_100">[s. 100]</span></p>
+
+<p>»Nå ... och du ... hur skulle du bete dig då?» frågade
+jag intresserad. Han betraktade mig en lång stund.</p>
+
+<p>»Det är ej alldeles otroligt, att jag skulle komma att
+afsky dig», erkände han slutligen.</p>
+
+<p>En annan gång när han vid analysen af mina känslor
+för sig funnit dem totalt värdelösa, tog jag allvarligt
+till orda mot honom.</p>
+
+<p>»Det är förmätet af dig», menade jag, »att tro dig
+kunna intränga i mitt känslolif och lägga måttstock
+på hvad som rör sig därinne. Hur månne du själf skulle
+känna dig till mods, om en annan liksom med våld
+ville tvinga dig att omvärdera det, som finns inom dig?
+Mina känslor äro min egen egendom och ej din. Öfver
+dem understår du dig ej att befalla hvarken hit eller
+dit, och <i>våga</i> dig ej att etikettera dem! Känn själf hur du
+vill för mig, det blir din sak, — och jag skall ej mästra
+dig, — men låt mig behålla mitt i fred!»</p>
+
+<p>Jag gick fram och tillbaka på golfvet och kände ej
+utan tillfredsställelse, hur mitt hår sprakade, då jag enligt
+min vana förde händerna igenom det. Allt ibland
+kastade jag en förstulen blick på Gustaf Fröding, som
+satt med sänkt hufvud.</p>
+
+<p>»Det du nu sagt är sant och riktigt», svarade han
+slutligen saktmodigt.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Hur jag skulle ta emot honom, då vi varit skilda en
+stund, försatte mig nästan alltid i spänd ängslan, sprang<span class="pagenum" id="Sid_101">[s. 101]</span>
+jag glad upp, då han inträdde, kunde han säga, att min
+glädje pinade honom, emedan den gjorde honom ofri,
+satt jag däremot oberörd, knotade han öfver att ingen
+brydde sig om honom, att han var öfverflödig hemma,
+att alla tröttnat på honom etc.</p>
+
+<p>»Du är så våldsamt måttlös», sade jag en gång, »du
+fordrar det orimligaste och jämsides med detta ingenting».</p>
+
+<p>»Det är sant», svarade han, »jag nöjer mig ej med
+mindre än en känsla, som kan rymma alla andra kvinnors
+kärlek. Ett vanligt mått af kvinnokärlek» — han ryckte på
+axlarne — »det kan vara godt nog åt andra, som ej förstå
+att begära bättre, men det är platt ingenting för mig.
+Jag skulle helst vilja ha alla kvinnor för egen del,
+om jag blott visste, hvad jag skulle göra med dem
+sedan».</p>
+
+<p>Han befann sig i sitt öfversittarstadium, och jag lyssnade
+med en ödmjukhet, som afväpnade honom.</p>
+
+<p>»Kanske jag en dag kan lära dig, hur man rätteligen
+skall älska», tillade han yttermera med en uppmuntrande
+nick.</p>
+
+<p>Jag steg upp och neg.</p>
+
+<p>»Du är omöjlig att resonnera med», utfor han i
+skämtsam förtrytelse att ha blifvit kastad ur stämningen,
+»du är som ett fladdrande irrbloss, rätt som man ser
+dig dansa midt framför sig, svänger du rundt långt bort
+i fjärran. För tillfället är du mest lik ett troll, som
+tittar fram bakom en sten. Törhända vet du inte ens,
+hur du skall tilltala en man sådan som mig?»</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_102">[s. 102]</span></p>
+
+<p>»H. H. K. — det är uttydt Hans Himmelska Klarhet»,
+rabblade jag, »själf låter jag mig kallas Hennes
+Härlighet».</p>
+
+<p>»Det sista frågar jag ej alls efter», svarade han, lade
+med en oefterhärmlig åtbörd af höghet armarne i kors
+öfver bröstet och såg ned på mig.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="21">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_103">[s. 103]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Så grydde den dag vi skulle resa — Gustaf lyfte mig
+upp i sitt knä och kysste mig, medan Cecilia stod
+bredvid. Därpå följde han oss till stationen, men ville
+ej kvarstanna, tills tåget gick, utan bjöd oss ett kort
+farväl och aflägsnade sig. Skulle väl våningen nu förefalla
+honom tom och ödslig, och skulle han månne
+länge framhärda i sin föresats att från och med vår afresa
+söka lefva på de femtio öre om dagen, han betraktade
+som sin normalinkomst?</p>
+</div>
+
+<p>Vi satte oss tillrätta i kupén, och Cecilias blick hvilade
+så full af djup ömhet och förståelse på mig, att det
+svidande i min längtan, efter den vi kvarlämnat, försvann.
+Jag smög min hand in i hennes, och hon behöll
+den hos sig.</p>
+
+<p>I Stockholm vistades vi några dagar tillsammans,
+hvarpå jag reste till min intimaste vän.</p>
+
+<p>Från Stockholm afsände jag följande bref:</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Stockholm juli 1897.
+</p>
+
+<p>Du — Gustaf — Cecilia reste i morse till Grisslehamn,
+och jag följde henne till båten, doktorn kunde ingenting
+göra vid henne nu, tror jag, utan hon skulle komma tillbaka
+om en vecka eller så. Det är så förfärligt folktomt
+tycker jag sedan jag blifvit ensam. I kväll reser jag till<span class="pagenum" id="Sid_104">[s. 104]</span>
+mina landtgods för att utröna om det är ännu ensligare
+där. Man känner sig som gäst och främling bland de
+öfriga, då man en längre tid dvalts i ’Demiurgens borg’.
+För att förströ mig tittar jag då och då i »Napoleon och
+kvinnorna» och känner en hälsosam förargelse öfver karlens
+partiskhet, som skrifvit boken, kunde jag lita på hans
+ord skulle jag däraf dra den slutsatsen att nyckeln till
+Napoleons framgångar var den forsande ström af erotik,
+som ständigt porlade inom honom.</p>
+
+<p>Emellertid hvad jag än tycker, så hindrar den här usla
+afbrutna pennan mig att tala om det, den sågar på papperet.</p>
+
+<p>Glöm ej fotografierna hos Osti. Jag skrifver vidare på
+Ö. Cecilia tyckte, att — var söt. Jag tycker att du är
+det finaste som finns, för du är fin, Gustaf, det är just
+hvad du är.</p>
+
+<p class="right">
+din tillgifna<br>
+<span class="mr1"><i>I. B.</i></span>
+</p>
+</div>
+
+<p>Till Ö. erhöll jag ett bref, däri han humoristiskt beskrifver
+sin känsla af allenahärskare och det ej alltid
+tillfredsställande sätt, hvarpå han genomför sitt 50-öres
+program. Omkring en vecka därefter får jag ånyo ett
+bref, och i detta söker han klargöra för mig ohållbarheten
+i mina känslor för honom samt det bankruttläge,
+i hvilket hans eget själs- och känslolif befunne sig.
+Han tror sig på något sätt ha skadat mig och ber ödmjukt
+om förlåtelse.</p>
+
+<p>Redan då var jag allt för van vid dessa hans lynneskastningar
+för att lägga dem mycket hårdt vid mig för
+<span class="pagenum" id="Sid_105">[s. 105]</span>
+egen del, men jag förstod, att känslan af skuld gent
+emot mig tryckte honom och att jag måste finna ett
+sätt dra ut denna plåga ur hans sjuka sinne. Samma
+eftermiddag skref jag följande bref:</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Ö. juli 1897.
+</p>
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —<br>
+— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p>Jag trodde aldrig att du höll af mig annorlunda än som
+man möjligen håller af en liten kattunge, en hundvalp
+eller något annat oskäligt kreatur, så där »til Lyst». Om
+du händelsevis erinrar dig det, sade jag en gång: »När
+du kysser mig, Gustaf, gäller det inte mig Ida B—n utan
+hela kvinnokönet». »Åhjo», svarade du långsamt, »något
+för din person känner jag för ögonblicket».</p>
+
+<p>Jag missförstod ej detta yttrande, jag känner dig bättre än
+du själf tror. Du har ofta sagt mig, att du vill ha alla
+kvinnor, sedan jag lärt känna dig tycker jag ej att detta
+är något underligt tal. Det är klart, att en är dig för
+litet; hur impulsiv och mångsidig denna än kunde vara
+blir den enformig och ger dig ej nödig omväxling. Skulle
+man än kunna skaffa dig all världens kvinnokärlek, blefve
+den dig dock i längden för svag. Du är ur stånd att
+känna så där särskildt för en, skulle du en gång till igen
+kunna det, vore det kanhända ett steg nedåt; att känna
+lika för alla är det högsta å ena sidan, då man känner
+som Gud och det lägsta å andra sidan då man känner
+som Djäfvulen d. v. s. det kanske är så. — — — — —
+— — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_106">[s. 106]</span></p>
+
+<p>Jag vet mycket väl hvad jag vill och lika väl, hvad jag
+gör trots min vidtbekanta (skall vara mångomordade) oberäknelighet,
+det vet du också, hur sjuk och utpinad du
+än kan vara.</p>
+
+<p>Du har ej gjort mig något ondt tvärtom — behöfver
+ej ångra något och har ingenting att be om förlåtelse för.
+Kunde jag förströ dig en stund har jag ju gjort något
+godt, och du låter mig ju ej ens behålla den tillfredsställelsen
+om du skall öda tid med att ångra och sådant där.</p>
+
+<p>Jag visste, hurudan du var, innan jag gick in till dig.
+Cecilia hade ej sagt mig det, det var någon annan. Men
+jag höll dig mycket kär, Gustaf, därför gjorde jag det.
+Ansvaret om det behöfs något drabbar mig, ej dig.</p>
+
+<p>— — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p>Brefvet har legat några dagar, vi ha nu den 23. Andjakt,
+åska och främmande samt namnsdag i morgon. Elin, syster
+min, och Hugo B. komma hit för att hämta mig i afton,
+men jag följer ej med. — — — — — —</p>
+
+<p>Tack för kortet, om du ändå hade skickat ett till. — —</p>
+
+<p>Cecilia fick jag bref ifrån förliden lördag, hon lät kry.
+Jag drömmer om dig nästan hvarenda natt och det är
+lifvadt. Krusbären äro mogna så där tämligen.</p>
+
+<p class="right">
+Din tillgifna <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Åmål aug. 1897.
+</p>
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —<br>
+— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p>Jag kämpar en fruktlös kamp mot den hord af flugor,
+som svärma omkring mig, och hade jag något förstånd<span class="pagenum" id="Sid_107">[s. 107]</span>
+förut, så förbrukas det nu här. Jag vill allt upp till dig
+nu vet du, det är ej riktigt naturligt att lärjungen är så
+långt ifrån sin mästare. Jag tyckte ej om att tåget gick
+längre bort ifrån dig, då jag lämnade Ö. Jag kom förresten
+hit i går kväll. — — — — —</p>
+
+<p>Apropos idéer så skall du tro att K. var dyrbar. Hon
+förmanade mig och sade, att om jag afgudar dig så, som
+hon antar att jag gör, så tar Gud och gör något styggt
+med dig. — — — — — — — — — »Man får ej hålla af
+någon, så att man ger upp sig själf och glömmer att man
+är en individ, som måste utvecklas på fri grund», sade
+hon.</p>
+
+<p>Jag fnyste föraktligt. Sådant där strunt! Man resonerar
+ej, man hinner ej tänka på sig själf som individ, man
+mäter ej med mått, du vet så här: — — — — — — Man
+ger lika lätt och naturligt som Åmålsån lämnar sitt vatten
+till Vänern. Skulle man inte göra det ledde det till onaturligheter.
+— — — — — — — Alltsammans kom sig af att vi
+talade om lyckan och saligheten. Jag trodde, att saligheten
+bestod i att man kunde känna tillfredsställd längtan
+utan att det blef enformigt. S. — du känner henne nog,
+hon är från Kr. — — — — trodde att saligheten bestod
+däri att man fick älska något fullkomligt.</p>
+
+<p>»Så-å, då kan man bli salig redan här på jorden», sade
+jag gladt.</p>
+
+<p>»Hvem har väl något fullkomligt att älska?» undrade de.</p>
+
+<p>»Det har jag och det är ej något utan någon!» (sade jag).</p>
+
+<p>Det blef ganska tyst, jag vet ej hvad de andra tänkte,
+men K. tänkte på dig. Jag menade hvad jag sade, fast<span class="pagenum" id="Sid_108">[s. 108]</span>
+det ej lönade mödan att förklara det för K. Du är fullkomlig
+i styrka och fullkomlig i svaghet, Gustaf. Du är
+den snällaste som finns och den elakaste som finns. — Åh,
+Gustaf, jag ville så gärna komma till dig, — — — — — —
+Hvar är du nu? Hvad gör du? Jag är här, gör ingenting
+och tänker ingenting göra. D. v. s. så tillvida gör
+jag någonting att jag längtar efter dig, och denna sysselsättning
+kommer jag antagligen att fortsätta med. — — —</p>
+
+<p>Du — åh var snäll och tala om ifall du hört något
+från Cecilia. Du vet, att jag bor i Åmål.</p>
+
+<p class="right">
+Din tillgifna<br>
+<span  class="mr1"><i>I. B.</i></span>
+</p>
+</div>
+
+<p>Bekanta, som besökt Gustaf Fröding i Uppsala under
+denna tid, berättade mig sedermera, att han då förefallit
+mycket dyster och grubblande samt ovårdad till sitt yttre.
+Hans svar på mitt bref lät dock ej ana detta tillstånd.
+Mina senaste bref hade, skref han, synts honom rätt
+förnuftiga, och han förklarade sig tämligen nöjd med
+de framsteg i lefnadsvishet jag gjort under hans ledning.</p>
+
+<p>Nästa bref jag skref till honom var från Västergötland
+och dateradt den 21 aug. 1897.</p>
+
+<div class="blockquot">
+
+<p>Liksom fader Abraham drager jag från tjäll till tjäll ihågkommandes
+dock, att det i morgon är din höga födelsedag
+och tänkandes, att denna skrifvelse då kommer i dina händer,
+knäpper jag i tankarne samman mina egna och ber
+Gud beskydda och bevara ditt lif för skada, farlighet och
+allt ondt både till kropp och själ, gods, heder och ära m. m.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_109">[s. 109]</span></p>
+
+<p>Jag vet, att du ej tycker att det onda är ondt, och det
+kan jag ungefär förstå, men jag vill i alla fall önska, att
+Han toge bort ifrån dig sådant som till sina verkningar i
+detta lifvet förefaller förstörande, åtminstone så länge att
+du en tid finge erfara, hvilken njutning det är att vara frisk.
+Hur som helst blir det som det blir, men ingen kan förbjuda
+en att önska och ingen hindra en att hoppas, att ens
+begär skall kunnigt varda och kanhända finna nåd inför
+den som makten hafver.</p>
+
+<p>Jag har läst kvinnospegeln för att fullkomna mig i alla
+dygder och bli till en ögnalust. Hur jag lyckats förbjuder
+min blygsamhet att omtala.</p>
+
+<p>I morgon — »när» — såsom skalden så målande säger
+— »kvällen kommer och bjuder hvila» — rycker jag upp
+mitt tält och sadlar mina åsnor samt drager mot söder till
+vedermödornas stad — till plågans läger. Något skall man
+ha för sina synder och jag har mitt liksom andra sitt. —
+— — —</p>
+
+<p>Här är vackert som i paradisets lustgård och vi — MRS
+L. och jag — äta af trädens frukt. Vi akta oss väl för sådan
+styggelse som kunskapens eller lifvets träd utan hålla oss i
+stället till ett blott magförstörande plommonträd. Jag tänker
+i morgon äta mig genomsjuk till din ära.</p>
+
+<p>Ja, i alla fall så .. Gud välsigne dig och gifve dig Abrahams
+välsignelse! Jag menar det i dess fulla betydelse.</p>
+
+<p class="right">
+<span class="mr1">din tillgifna</span><br>
+<i>Ida Bäckmann.</i>
+</p>
+</div>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_110">[s. 110]</span></p>
+
+<p>Bref till Gustaf Fröding från mig skrifvit den 18
+okt. 1897.</p>
+
+<div class="blockquot">
+
+<p>Du har tilläfventyrs af tidningarne sett, att vi i bokstaflig
+mening haft det hett om öronen härnere. Vet du det var
+styggt, riktigt styggt alltsammans, och nu önskar jag blott
+att man hade mycket penningar till att skaffa alla dessa
+husvilla mat och kläder. Deras tobak brann upp och den
+skulle de lefva af hela vintern. Naturligtvis skulle de inte
+tugga den, utan sälja den. Jag simmar inte i medlidandets
+tårar, mina känslor spela ingen som helst roll här, men mitt
+förstånd säger mig att någonting måste göras. X är för
+lat och jag — ja, här förekommer ett af de sparsamma tillfällen
+då jag kan säga, att jag är för ung.</p>
+
+<p>En gång, då jag var alldeles rysligt ung, slog jag mig
+på filantropi, och det blef ett bakslag, så att jag har ondt
+än. »Bort det att du skulle låta den rättfärdige lida med
+den orättfärdige», sade som du minns Abraham till Gud,
+men under det jag funderar går tiden. Nå, inte för det
+jag vill hålla igen den »Lass gehen» men det är inte oblandat
+löjligt att slå kana utför uppskjutna företag. — Det var
+en stilig ordlek! —</p>
+
+<p>— — — — — — — — —</p>
+
+<p>Emellertid skulle jag inte ha någonting emot att några
+ögonblick genomfaras af en sådan där varm medkänsla, som
+kommer en att lossna i alla fogar och bringar hela ens person
+i kokning. Blott för att känna, hur det skulle kännas.
+Om jag så visst kunde gråta när jag ville, som jag kan låta
+bli, när jag inte vill. Här sitter jag torrögd och du kan
+inte tro hur vådligt olämpligt det är.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_111">[s. 111]</span></p>
+
+<p>För att nu återgå till eldsvådan, så har du den för dig,
+om du tänker dig den, sådan som du som barn tänkte dig
+Sodom och Gomorras ömkeliga slut. Lots hustru det var
+jag, Lot själf fanns inte, inte heller har jag minne af några
+englar, men väl af syndiga människor, som talade med syndig
+tunga syndiga ord.</p>
+
+<p>Du skall vara beskedlig och hälsa Cecilia, att intet ondt
+har vederfarits mig. — — — —</p>
+
+<p class="right">
+din tillgifna<br>
+<span  class="mr1"><i>I. B.</i></span>
+</p>
+
+<p>P. S. Du skall nu inte säga, att jag hoppar hit och dit
+i min beskrifning, såvida du är rättvis kan du se att bibelcitat
+och sådant är hämtadt ur Sodoms historia.</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="22">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_112">[s. 112]</span></p>
+</div>
+
+<p class="drop-cap">Hösten 1897 förgick, och det blef vinter. I Uppsala
+var sig allt ungefär likt, och det enda som vållade
+mig oro, var Cecilias häntydan på hopade ekonomiska
+svårigheter. Under julferierna skulle jag som vanligt
+vistas ett par dagar hos Gustaf Fröding och Cecilia,
+och jag motsåg denna tid med en glädje, som tände lif
+och lust öfver allt omkring mig.</p>
+
+<p>Jag hade lofvat att tillbringa några dagar före jul med
+en god vän och skulle inträffa i Åmål först på själfva
+julafton. Under dessa dagar erhåller jag ett bref från
+Cecilia, däri hon säger, att hennes bror kommit in i en
+period af nedslagenhet och hade samvetskval för min
+skull. Det vore därför bäst, att jag på en tid ej besökte
+dem, man kunde aldrig förutse, hvad som då
+kunde hända.</p>
+
+<p>Bokstäfverna dansade rundt för mig, och orden de
+bildade, ville jag ej förstå.</p>
+
+<p>Bredvid mig stod en man från Afrika på tillfälligt
+besök i Sverige. Aldrig har jag läst djupare medkänsla
+i en människas blick än i hans, då den nu hvilade på
+mig. Därför betviflade jag ej heller hans ord, då han
+sedermera sade, att det blifvit hans lifs enda, stora önskan
+att kunna lindra det öde, hvartill jag dömt mig, och
+sådan var han, det kände jag, att detta syfte skulle stå
+för honom ända in i hans sista stund.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_113">[s. 113]</span></p>
+
+<p>Bedöfvad af hvad som händt, reste jag hem och skref
+nyårsafton ett bref till Gustaf Fröding, däri jag bönföll
+att få se honom. Natten till nyårsdagen dog min far
+af slaganfall, och följande dag får jag bref från Gustaf
+Fröding, att jag kunde komma till honom. Sorg hade
+jag dessa dagar ej förmått känna, något litet kunde jag
+nu känna glädje. Det dröjde ännu ett par veckor, innan
+jag blef i tillfälle att resa till Uppsala, och först när han
+lyfte mig upp i sitt knä och beskref, hur grekerna tänkte
+sig döden, fick mitt sinne ro att sörja min far.</p>
+
+<p>Gustaf Fröding fick under denna tid infallet att föra
+mig från den ena predikolokalen till den andra i hopp
+att låta mig känna något af den Helige Andes närvaro
+och få sorgen i mitt sinne stillad.</p>
+
+<p>Efter några dagars vistelse i Uppsala måste jag återvända
+till Skåne, hvilket skedde med tyngre sinne än
+vanligt.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Gustaf Fröding fortsatte äfven efter min afresa sina
+besök i kapell och missionshus samt skickade mig omsider
+nedanstående bref.</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Uppsala, Bangårdsgatan 9, 20 jan. 98.</p>
+
+<p class="ml1">M. K. Ida.
+</p>
+
+<p>Härmed en uppsats om mina besök i kapellen. Jag hoppas
+den vinner ditt gillande — äfven ogillande gillas.</p>
+
+<p>Om jag var besynnerlig sist, hade det sina orsaker, men
+var icke af ovilja mot dig ....</p>
+</div>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_114">[s. 114]</span></p>
+
+<p>Uppsatsen innehöll en kort jämförelse mellan statskyrkan
+och sekterna. Baptismen, säger han, tyckes i sin
+predikan lägga an på det praktiska lifvet, under det den
+lutherska missionen mera lägger an på den helige andes
+verkningar.</p>
+
+<p>Jag gjorde själf ett försök, berättar han, att känna den
+helige andes verkningar och har länge undrat, hvad som
+menas med »helig ande», men aldrig fått fullt klart för
+mig hvad det är. Månne det är sanningens ande eller
+renhetens eller kärlekens ande — eller menas därmed
+»lefvande kraft?» Är det månne samma lefvande kraft,
+som alltid uppträder när stora gärningar beslutas och
+utföras, kanske är skillnaden mindre än man tror mellan
+den lefvande kraft som med ett åskväders dån föll öfver
+apostlarne i Jerusalem, och den som fyllde den första
+revolutionens unge fransmän, när de sjungande marseilläsen
+och uppfyllda af fosterlands- och frihetskärlekens
+entusiasm tågade till gränsen att offra sitt lif för fosterlandet
+och friheten. Kanske har till och med Heinrich
+Heine rätt, när han kallar sig en »den helige andes räddare»,
+och kanske är den helige ande tillstädes lika mycket
+vid en bal, där alla äro enade i samma stämning
+af att njuta och bereda hvarandra lycka, som vid en
+bönesammankomst med samma enande stämning. Öfver
+allt där lif är starkt tillstädes är måhända också det som
+kallas »helig ande» tillstädes.</p>
+
+<p>Efter några sympatiska ord om baptisternas sångkör
+klandrar han predikantens sökta metod att ur bröllopet
+i Kana läsa fram, det Kristus genom sin närvaro vid<span class="pagenum" id="Sid_115">[s. 115]</span>
+detta ville visa, att kommande släkters bröllop borde
+vara sådana, att han där kunde vara gäst.</p>
+
+<p>Han slutar med sitt intryck af söndagsskolan, så äkta
+Frödingskt, att jag måste småle.</p>
+
+<p>Jag känner icke söndagsskolornas beskaffenhet, säger
+han, och vet därför icke, i hvilken mån de äro lyckobringande
+eller ej, men det tycktes mig som barnen sågo
+allt utom lyckliga ut, hvilket ingaf mig en misstanke,
+att något för dem oändamålsenligt förefinnes i skolans
+anordning och väsen. Kanske är plågan större än nyttan
+af dylika söndagsskolor? Kanske är det något i
+dem af pliktskyldiga känslor och påtvungen tro och förtidiga
+spörsmål, hvilket verkar tyngande på bröstet och
+pinande på hjärnan. Möjligen hafva de något af rätt,
+som vilja lära barnen att vänja sig vid lidanden, men
+månne det icke finnes mycket påtvingadt lidande, som
+är onödigt.</p>
+
+<p>Mitt svar lydde:</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+den 22 jan. 1898.
+</p>
+
+<p>Den Helige Ande — Gustaf — det är Hugsvalaren, den
+som skall lära och påminna oss allt. Jag tror ej att den
+är tillstädes öfverallt där lif är starkt tillstädes, men däremot
+där det förekommer styrkande och ej tröttande glädje.
+Föröfrigt går jag in på den Helige Andes närvaro och
+verkan hos den första revolutionens unge fransmän. Kan
+man bli entusiastisk för något ondt? Eljes skulle jag vilja
+kalla den Helige Ande för entusiasm.</p>
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —<br>
+— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_116">[s. 116]</span></p>
+
+<p>Du — jag tror, att det var den Helige Ande, som öfverskyggade
+Moses, då han bad: »Herre förlåt dem deras
+synd, hvarom icke stryk äfven mig ut ur din bok». Men
+det var den ohelige Anden, som dref honom att i öfvermodig
+stolthet slå ihjäl egyptiern.</p>
+
+<p>Att du inte tycker om Moses! Jag har hållit honom
+synnerligen kär, därför att han ibland liknat dig. Er ställning
+är ungefär densamma, dock hoppas jag innerligt, att
+du får se mer än skymten af det land, dit du vill föra
+ditt folk.</p>
+
+<p>Innan jag fick ditt bref, tänkte jag skrifva och be dig
+om förlåtelse för att jag pinade dig sista dagen. Det kom
+sig af att jag längtade att känna något mer än det konventionella,
+jag menar något som verkligen kommer inifrån.</p>
+
+<p class="right">
+<span>din tillgifna</span><br>
+<i>Ida B—n.</i>
+</p>
+</div>
+
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Uppsala, Bangårdsgatan 9, 24 jan. 98.</p>
+<p class="ml1">M. K. Ida!
+</p>
+
+<p>Icke är jag lik Moses. Jag orkar inte. Jag kan endast
+säga kanske om allting. Jag säger därför om dina »känslor
+inifrån» att det kanske är bäst att icke söka känna dylika,
+så kanske de komma af sig själfva. Föröfrigt tyckte jag
+att det ändå var något af känslor inifrån i dig.</p>
+
+<p class="right">
+<span  class="mr05">din gode vän</span><br>
+<i>Gustaf Fröding.</i>
+</p>
+</div>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_117">[s. 117]</span></p>
+
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="23">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Den 5:te febr. 1898.
+</p>
+
+<p class="ml1">Käre Gustaf!
+</p>
+
+<p>Det där om blodet står litet hvarstans i Moseböckerna
+och i de andra böckerna med förresten.</p>
+</div>
+
+<p>(Gustaf Frödings fråga, som jag i detta bref besvarar,
+härrör från ett föregående, däri jag kommit att nämna
+bibelns lära om blodets betydelse vid offren.)</p>
+
+<div class="blockquot">
+
+<p>Det som då speciellt föll mig i minnet står i 3 Mos.
+17 v. 11, och så har Paulus talat om det hos Ebreerna
+tror jag. Det är vackert, inte sant?</p>
+
+<p>Men Gustaf, inte ditt blod mer än det som gått. Du
+har ju gifvit ditt blod droppe för droppe. Åh jag minns,
+då jag tyckte, att du svettades blod.</p>
+
+<p>Det är praktfullt allt det där om offret, jag har läst det
+mycket dessa dagar. Alla folk offra ju till sina gudar.
+Skulle man väl offra, om man ej kände, att man hade en
+skuld att liksom godtgöra, för hvilken man väl själf var
+ansvarig. — — — — — — — — — — Nej jag skulle ej
+tala om det nu, när jag gör det oredigt, men jag ser
+Kristi lif så enkelt, sant och harmoniskt för mig och så
+kommer jag ihåg något som Augustinus sade — nej nu
+glömde jag det igen. David säger detsamma kortare:
+»Endast i Gud har min själ sin ro».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_118">[s. 118]</span></p>
+
+<p>Om jag är illa sjuk?</p>
+
+<p>Nej för att vara sjuk, är jag mycket bra sjuk, — — —
+— — — — Om du vore frisk, Gustaf, så — ja, så ville
+jag också gärna bli det.</p>
+
+<p class="right">
+Din tillgifna<br>
+<span  class="mr1"><i>I. B.</i></span>
+</p>
+</div>
+
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+— den 14 febr. 1898.
+</p>
+
+<p>Tack för din bok, Gustaf, jag håller nu på att smälta
+den. I lördags redan började jag läsa den. Det flöt tillsammans
+för mig, jag skakade på hufvudkudden, lade mig
+tillrätta och tänkte.</p>
+
+<div class="poetry-container">
+<div class="poetry">
+  <div class="stanza">
+    <div class="verse indent0">Forskaan mig, mine Herrer, dog</div>
+    <div class="verse indent0">for Videnskab og Videnskab,</div>
+    <div class="verse indent0">for Darwin og for Spencer,</div>
+    <div class="verse indent0">I vrøvler om med Lidenskab.</div>
+  </div>
+  <div class="stanza">
+    <div class="verse indent0">Jeg hænger med Beundring ved</div>
+    <div class="verse indent0">Enhver navnkunnig Vismands Mund</div>
+    <div class="verse indent0">Saalænge jeg har Ungdom,</div>
+    <div class="verse indent0">er glad og frejdig, stærk og sund.</div>
+    <div class="verse indent0">Men ligger jeg i Askehob</div>
+    <div class="verse indent0">forpint og nøgen, fuld av Saar</div>
+    <div class="verse indent0">forgaar mig Lysten meget snart</div>
+    <div class="verse indent0">til høj Belæring for min Aand</div>
+    <div class="verse indent0">jeg trænger til en Hjælper</div>
+    <div class="verse indent0">der løser mig av Smertens Baand</div>
+    <div class="verse indent0">en mægtig og en varsom Haand</div><span class="pagenum" id="Sid_119">[s. 119]</span>
+    <div class="verse indent0">der plejer mig med Lidenskab</div>
+    <div class="verse indent0">og lœger mine Vunder —</div>
+    <div class="verse indent0">det gjør dog ingen Videnskab.</div>
+  </div>
+</div>
+</div>
+
+<p>Jag vet ej hur andra känna det, men mig föreföll din
+bok som det kraftigaste extrakt ur dig själf jag någonsin
+läst. På ett par ställen hade du satt litet lätta ord, men
+eljes måste jag läsa om hvarje mening många gånger, innan
+jag kunde taga den till mig. Det beror kanske på att
+min hjärna är så trött. — — — — — — — —</p>
+
+<p>Jag tror att jag förstår hvad du menar, och jag kan gå
+in på det utan att lämna min Gud. Han kan vara en
+sådan där högre monad, som vill ge impuls åt dem som
+nedsjunkit i det där embryotiska tillståndet. Han blir ej
+mindre därför.</p>
+
+<p>Det är ett par saker till, som jag skall tänka på litet
+mer, innan jag talar om dem. Jag tycker om att tänka
+på det som kommer från dig.</p>
+
+<p class="right">
+Din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Mars 1898.
+</p>
+
+<p class="ml1">Käre Gustaf!</p>
+
+<p>Jag är så väldigt full af skoj, inte öfver något särskildt
+och inte öfver något allmänt utan ändå. Jag har tänkt,
+att jag skulle bli sublim som en af Ibsenskvinnorna, jag
+tycker jag känner på mig, att jag har de nödiga förutsättningarne,
+och vill du blott säga mig, hvem af dem du
+tycker mest om, så skall jag genast ikläda mig min nya
+skepelse.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_120">[s. 120]</span></p>
+
+<p>Jag har pinats själf och plågat andra ganska mycket
+sedan jag sist skref till dig. Hvad vill man göra, det
+ligger något af inkvisitorisk tortyr öfver allt då och då.</p>
+
+<p>Jo, jag tänkte på hvad du skref om gudarne. Det plågade
+mig, att de också kunde dö, och det var så tröttsamt
+att aldrig kunna tänka sig ett slut på utvecklingen. Det
+blef något så jäktande och rastlöst, att jag kved invärtes.
+Det behöfver ju ej alls vara så, men jag tyckte så då.
+Och så tänkte jag det, att om vi äro gudar, så kunna ju
+alla våra tankar ta lif och bilda en värld, som vi själfva
+styra, alldeles som Gud styr denna världen, som blifvit
+till genom hans tankeverksamhet.</p>
+
+<p>Det var en härlig tanke, då jag förde den till dig, men
+för egen del fann jag den ej så särdeles treflig. Jag tror
+att jag helst vill gå upp i dig, jag afstår så rysligt gärna
+från att vara en fri, skapande individ. Hur skulle jag
+kunna vara det? Det blefve blott skoj.</p>
+
+<p>— — — — — — — — — —</p>
+
+<p>Är du ond nu, och tycker du att jag skrifvit dumt?</p>
+
+<p>— — — — — — — —</p>
+
+<p class="right">
+Din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="24">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_121">[s. 121]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Hos Gustaf Fröding spårade man i april månad tydliga
+tecken till försämring. Hans bref till mig voro
+visserligen ej orediga, men grubblande öfver hans egen
+och människosläktets orenhet och öfver vägen till förlossning
+ur synden. Han behärskades äfven af idén
+att vilja härda sig mot sig själf d. v. s. att utföra allt,
+som innerst var honom motbjudande. I följd häraf
+hände det stundom, att han plötsligt spärrade vägen
+för människor i stället för att låta dem passera o. d.</p>
+</div>
+
+<p>Mitt hjärta sved för honom i allt detta, och man stod
+så totalt hjälplös ifråga om att lindra hans kval. Man
+betydde just ingenting mer för honom än ett ögonblicks
+förströelse, han såg förbi en mot det stora hela — det
+förtappade människosläktet.</p>
+
+<p>Cecilia anspeglade allt mer och mer på tillspetsade
+ekonomiska svårigheter och antydde, att hushållet inom
+en rätt snar framtid kanske måste upplösas.</p>
+
+<p>Min vän i Afrika skref regelbundet, och hans bref
+beredde mig stor glädje. Han delade troget mina bekymmer
+för Gustaf Fröding, dock trots de ansatser han
+gjorde att dölja det, förstod jag dock, att han blott
+sörjde öfver min sorg och att Fröding ej intresserade
+honom annat än i den mån det rörde mig personligen.
+Detta var visserligen naturligt från hans ståndpunkt,<span class="pagenum" id="Sid_122">[s. 122]</span>
+men berörde mig icke desto mindre stundom ganska
+pinsamt, andra ögonblick åter då underrättelserna från
+Uppsala sargade sönder allt, som ville leka inom mig,
+stal jag mig till ett temporärt skydd i styrkan af hans
+osjälfviska känsla för mig.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>En tid förflöt. Gustaf Fröding hade nu kommit därhän,
+att han i akt och mening att härda sig mot svindel
+promenerade på fönsterblecken till tredje våningen. Äfven
+tvang honom hans experimentmani till hvarjehanda
+andra vågstycken.</p>
+
+<p>I början på juni reste jag till Uppsala, och Cecilia
+hade då redan fört honom till Akademiska sjukhuset.
+Sista dagen af min vistelse i Uppsala träffade jag honom.</p>
+
+<p>»Ser du», sade han, och blicken var så full af kval,
+att jag krampaktigt måste hålla mig fast i hela min
+känsla för honom för att kunna möta den med ett
+leende — »det är så med oss människor, att vi nog alla
+gå med Nessosskjortan på oss, fast många ej bära den
+närmast kroppen som jag — och kanske ibland du. — Man
+vill bli kvitt lifvet, men man har ej mod att ta steget
+ut. Jag är feg .... Jag törs själf ej döda mig, jag vill
+vältra ansvaret på en annan. För någon tid sedan gick
+jag på gatan. Framför mig såg jag två spensliga ynglingar
+och vid sidan af dessa en stor, stark man, som
+suttit i fängelse, därför att han råkat slå ihjäl en människa.
+Alla dessa önskade påtagligen gå i fred; min
+önskan var också att ej ofreda dem. Men hvarför handla
+enligt sin önskan, då man äger makt att handla emot
+<span class="pagenum" id="Sid_123">[s. 123]</span>
+den? Jag måttade ett slag åt en af dem, men tänkte
+i nästa ögonblick: ’Han är för klent byggd för att
+våga slå igen. Jag skall smyga mig bakom den jag är
+mest rädd för och ge den slaget, därigenom uppnår jag
+en större seger för mig själf’. Jag gjorde så och dunkade
+till honom rätt kraftigt. Han vände sig om, lyfte
+på hatten och — smålog.</p>
+
+<p>Det var en tvåfaldigt brottslig handling jag begick,
+utom det att jag störde honom. Jag närde, det förstår
+jag nu, den hemliga önskan, att han skulle döda mig ...
+— som det är ett brott att ej ha tålamod med lifvet,
+ha vi där det första — därtill ville jag fresta honom
+att föröfva illgärningen — där kommer det andra. Han
+räddade sig och mig — kanske genom den dystra erinringen,
+att han en gång förut i hastigt mod dödat».</p>
+
+<p>Han skrattade ett af sina tysta bittra skratt.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Från Uppsala reste jag till Åmål, och mottog där
+några bref från Gustaf Fröding. De voro hållna i
+lugnare ton, men rörde sig alltjämt om spörsmålet godt
+och ondt. Ett af dem besvarade jag sålunda.</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Den 13 juli 1898.
+</p>
+
+<p>Jag fick ditt bref hit i går — tack! — — — — —</p>
+
+<p>Jag menade sist det, att Gud som du vet, skapade oss
+goda — »Han såg på det han gjorde och si det var allt
+ganska godt». Det onda fanns i världen före oss, men
+ej som ett frö, hvilket växte af sig själf, utan som en kraft
+hvilken kunde ingjutas hos hvarje individ särskildt. — — —</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_124">[s. 124]</span></p>
+
+<p>Jag kommer väl till större klarhet sedan, då jag orkar
+tänka mera sammanhängande. Må den kraft, som verkar
+helande öfverskygga dig, det blir, uttryckt på gammalt
+manér: Gud välsigne dig — —. Inte tror jag just det
+hjälper det jag ber, jag har ingen anledning att stå väl
+den här tiden.</p>
+
+<p class="right">
+din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+<p>I slutet af aug. reste jag ned till Skåne och erhöll
+en kort tid därefter bref från Cecilia, däri hon delger
+mig, att hennes tillgångar voro uttömda och att hon, om
+pängar ej kunde anskaffas, såge sig nödsakad att lämna
+Gustaf åt — annat håll.</p>
+
+<p>Efter en lång promenad längs hafsstranden skref jag
+till en god vän och meddelade innehållet i Cecilias bref.
+Per omgående fick jag en penningsumma och en förmaning
+att ej vara orolig, hon hade vidtalat några af
+sina vänner att lämna tillfälligt understöd.</p>
+
+<p>Då jag om ett par dagar höll dessa människors gåfvor
+i mina händer — gåfvor till Gustaf Fröding från
+personer jag aldrig sett och aldrig kunde vedergälla,
+kände jag mig böjd som under ett järnok. Snart skulle
+de tröttna att ge, kanske skulle jag då behöfva vända
+mig till andra, och — värst af allt — jag komme att få bära
+ansvaret för hur dessa medel användes. Tanken på
+olikheten i ens syn på penningen frampressade kallsvetten
+på min panna.</p>
+
+<p>Jag satt och tänkte, tills kvällen föll på, jag tänkte
+hela den långa natten igenom, och klockan tolf följande<span class="pagenum" id="Sid_125">[s. 125]</span>
+dag lade jag två bref på posten. Det ena med penningar
+till Cecilia jämte löftet om ytterligare penninghjälp,
+det andra till Afrika, och i hvilket jag kastade
+all min ekonomiska sorg på axlar, som voro villiga
+att bära den samt lofvade å min sida att för alltid flytta
+ned till detta fjärran land.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="25">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_126">[s. 126]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Så snart jag kunde, delgaf jag Cecilia, att jag beslutat
+flytta ned till Afrika för alltid. Hon visade ingen
+öfverraskning och sade sig vilja under höstens lopp
+komma till Skåne för att besöka mig och några släktingar.</p>
+</div>
+
+<p>Gustaf Fröding gick i grubbel öfver sin ställning till
+det onda inom sig och till världens synder. I början af
+september skickade han mig några bekännelser rörande
+könsfrågan, och hvilka han omedelbart därpå införde i en
+del tidningar. Han undrade, om dessa bekännelser gjorde
+mig sorg, och jag svarade honom med följande bref.</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+den 11 sept. 1898
+</p>
+
+<p class="ml1">Käre Gustaf!</p>
+
+<p>Tack för det du sände mig.</p>
+
+<p>Det fanns ögonblick, då jag önskade, att du hade någon
+som kunde skydda dig mot dig själf. Åh, Gustaf hvilka
+lidanden, hvilka, hårda orättvisa beskyllningar drar du ej
+öfver dig själf! Dock hvar och en personlighet måste gå
+sin egen väg och göra hvad han anser rätt och riktigt. —
+— — — jag tänkte på Arnold Winkelried hur han också
+blottade sitt bröst och lika modigt som du samlade spjutspetsarne
+och tryckte dem in i sin kropp för att bana väg
+åt de sina genom fiendernas led. Så är jag glad åt att
+Gud känner dig bättre än du själf och att han kan skydda<span class="pagenum" id="Sid_127">[s. 127]</span>
+dig för att stenas, om han ser, att du ej absolut behöfver
+det. Du — vet du hvad jag var så glad åt trots allt? Jo,
+att du aflade din ödmjuka bekännelse med en värdighet,
+som visade att människan ej blott är skapad af jordens stoft,
+utan att Guds heliga ande finns hos henne.</p>
+
+<p>— — — — — — Hälsa Cecilia</p>
+
+<p class="right">
+din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+<p>Per omgående skickade han mig några utkast han gjort
+öfver förhållandet mellan godt och ondt. Min mening
+därom gaf jag honom väl knappast genom följande bref,
+men däremot kanske de tankar det väckte till lif hos mig.</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+den 14 sept. 1898</p>
+
+<p class="ml1">Käre Gustaf!</p>
+
+<p>Det där om könsfrågan ligger jag litet utanför dels på
+grund af min uppfostran och dels i följd af min natur.
+Är den så viktig för alla? — — — —</p>
+
+<p>Frågan om godt och ondt tar däremot hela mitt intresse.
+Vet du, att emellan det att jag ej liksom Job förbannat min
+födelsestund, kan det komma öfver mig en slags tjusning
+att jag kommit till med alla dessa möjligheter till utveckling
+och med mitt öde i mina egna händer. Det var ett
+slugt drag af Gud att ge oss fri vilja, enär ansvaret hindrar
+den medvetne att begå öfverilningar. Och så detta att
+han förstår allt och därför förlåter allt gör det lätt för mig,
+om jag råkar komma ihåg det under tyngden. — — — —
+(Det var egentligen denna enda mening jag ville att han
+skulle ta till sig, fast jag ej vågade säga den i direkt hänvändelse.)</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_128">[s. 128]</span></p>
+
+<p>Det jag stannade för i skapelsehistorien var att Gud tog
+kvinnan ur mannens hjärta och att första afsikten därmed
+var att hon skulle vara honom till en hjälp. Jag hade aldrig
+förr tänkt på att förbindelsen mellan man och kvinna var
+så innerlig — — — — — — — — — — — — — — — —
+— — — — — — — — —</p>
+
+<p>Du — detta gör ju äktenskapet obeskrifligt heligt inte
+sant? Hvarför vill då Paulus att man hellre skall vara
+ogift, — — — — — — — — — — — — — — — — —
+— — — — — Det kom öfver mig en sådan önskan att du
+kunde träffa någon kvinna, som liksom vore tagen ur ditt
+hjärta och som kunde vara dig till hjälp. Då skulle du
+kanske finna ro. Jag reste långt bort, jag kan nog önska
+det, men ännu kan jag ej se det. — — — — — — — —</p>
+
+<p class="right">
+din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+<p>Cecilia besökte mig i medio af november, tillbringade
+några dagar hos släktingar och återvände därpå till mig.
+För att Gustaf Fröding ej skulle känna sig ensam under
+hennes Skånevistelse skref jag mycket ofta till honom
+och skildrade mig som värdinna för Cecilia. En af hans
+beundrare i Lund hade med Cecilia skickat honom en
+bok om Dante, och med anledning af mina egna studier
+i detta exemplar skref jag följande:</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+den 27 nov. 1898</p>
+<p class="ml1">Käre Gustaf!
+</p>
+
+<p>Cecilia är här, men vill resa. Jag grät först publikt, men
+det hjälpte inte, nu gråter jag privat för jag kan inte låta<span class="pagenum" id="Sid_129">[s. 129]</span>
+bli, det är så förfärligt att tänka sig ensam här sedan
+hon rest.</p>
+
+<p>Jag läser Dante — den Dante som du fått af W — och
+det var mig ett öfverlif att känna kärlek. — — — — — —
+Jag undrade, när jag läste det, hur jag skulle känna det,
+om du kände så för mig, men jag tror ej att jag skulle
+kunna låta bli att skratta. Det är löjligt att som Dante
+inte kunna sofva (af bara kärlek) utan irra omkring som
+en fridlös ande och känna lokalt ondt i bröstet för en annans
+skull, då denna andra har det bra.</p>
+
+<p>Jag har nog varit vaken för din skull mången natt, —
+— — — — — men då har du varit sjuk, eljes kan jag inte
+känna igen ett enda symptom. Kärleken skall väl kännas
+på samma sätt hos en man som hos en kvinna. Tänk om
+du skulle ha rätt i att jag aldrig känt kärleken.</p>
+
+<p>Cecilia hälsar dig — hon har kommit ned nu. Jag hälsar
+dig också. — — — — —</p>
+
+<p class="right">
+din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+<p>Det kändes tungt, då Cecilia måste resa, ehuru jag
+nogsamt insåg, att hennes plats var i Uppsala hos sin
+bror. Afskedet grep äfven henne. »Du bör gifvetvis
+stanna hos de dina öfver juldagarne», sade hon, »men
+sedan kommer du ju till Uppsala. Du får själf säga
+Gustaf det som rör dig .... och .... Afrika, jag vill ej
+göra det», tillade hon som svar på en fråga jag aldrig
+skulle kunnat framställa.</p>
+
+<p>Jag ryste till och vände mig bort. Det måste ju ske<span class="pagenum" id="Sid_130">[s. 130]</span>
+en gång, men ännu var det några veckor dit, och den
+stunden förmådde jag ej tänka mig, förr än den kom.</p>
+
+<p>Om några ögonblick var mitt hjärta åter stilla, och
+det ansikte jag lyfte mot Cecilia blott prägladt af sorg
+öfver den tillfälliga skilsmässan från henne.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="26">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_131">[s. 131]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Det blef jul, efter beräkning min sista i föräldrahemmet.
+Ingen gjorde någon antydan härom, och
+själf vidrörde jag aldrig ämnet. En dag fann jag likväl
+min mor studerande Afrikas karta, och när hon glädjestrålande
+utpekade den trakt, där jag skulle bo, sade
+jag med en klang af förebråelse i rösten: »Det blir
+många tusentals mil af land och vatten, som då skilja
+mig från er».</p>
+</div>
+
+<p>»Ja», svarade hon, »men — också från honom».</p>
+
+<p>Från Cecilia hade jag haft bref julafton och ämnade
+resa till Uppsala nyårsdagen. Den 27:de dec. vaknade
+jag tidigt på morgonen af en olidlig ångest och bäfvade
+för hvad dagen skulle bringa mig. Redan vid åttatiden
+medförde posten ett bref från Cecilia, hvilket meddelade,
+det Gustaf Frödings tillstånd blifvit så förvärradt, att
+hon sett sig nödsakad att föregående dag frakta honom
+till hospitalet. Hon hade lyckats erhålla friplats åt honom
+där och tillfogade, att han komme i åtnjutande af den
+bästa vård, som någonstädes stode honom till buds.</p>
+
+<p>Det var, som skulle jag infångats i ett nät af kval
+och sänkas allt djupare och djupare i bubblande mörker.
+Jag brottades med min hjärna för att bringa den
+till tystnad, men förgäfves — bilderna af honom och
+hans nuvarande omgifning skreko gällt emot mig, och
+<span class="pagenum" id="Sid_132">[s. 132]</span>
+jag kände mig som en fördömd bland de fördömda ...
+Han hade fått friplats, skref Cecilia, utan tvifvel för
+att uppmuntra mig med en ljusning i de ekonomiska
+bekymren .... det var för sent nu — — —</p>
+
+<p>Ett ljusskimmer skar plötsligt genom mörkret — tanken
+på den man, hvars ömhet för mig tycktes stark
+nog till och med att unna mig döden, då han insåg,
+att jag ej förmådde lefva, banade sig fram till mitt hjärta
+och tände lifvet på nytt. — De sista raderna i hans senaste
+bref skötos fram som i eldskrift: »God bye darling, if
+an honnest will goes for anything at all, it shall not
+be for very long». Kanske är han snart här för att
+frälsa mig ur denna vånda, tänkte jag, och med hvilken
+glädje och tacksamhet skall jag ej följa honom!</p>
+
+<p>En timma därefter erhöll jag ett telegrafbud med
+underrättelse från Afrika.</p>
+
+<p>»Han är redan här!» trodde jag i ett slags jubel.</p>
+
+<p>»Han är död — har dött af sumpfeber», meddelade
+man.</p>
+
+<p>Jag stelnade, och mitt medvetande förflyttades liksom
+utanför mig — allt som händt föreföll mig med ens naturligt
+och väntadt, det enda obegripliga var, att jag
+lefde. Då man ville förmå mig att tala, kunde jag
+därför blott säga: »Slå ihjäl mig!»</p>
+
+<p>Efter nyårsdagen reste jag till Cecilia. När mitt hufvud
+hvilade i hennes knä, fann jag en smula lindring;
+ingens hand var som hennes och ingens stämma så rogifvande.
+Med fin instinkt hade hon låtit mig flytta
+in i sin brors rum och satt nu vid min bädd, som hon<span class="pagenum" id="Sid_133">[s. 133]</span>
+förut suttit vid hans. Hon skaffade mig den starkaste
+dosis sömnmedel, som var möjlig att uppbringa, och
+omsider lyckades jag falla i några timmars dvala.</p>
+
+<p>Anande, att den största trösten för mig vore att se honom,
+beställde hon en släde och följde mig till hospitalet.</p>
+
+<p>Massiva dörrar, tunga lås, rasslandet af nycklar, dystra
+trappor, och en atmosfer af hemskhet var det intryck,
+i hvilket jag släpade mig fram. Cecilia gick först in
+genom den dörr man öppnade — jag lutade mig mot
+dörrposten. Om några minuter kallade hon mig till sig.
+Jag tog ett par steg framåt — gallerfönstret förskräckte
+mig och fastnaglade mina steg. Men närmare måste jag
+— och där — i en bädd midt på golfvet — alldeles som
+om han stått lik — låg någon, som jag förstod skulle
+vara Gustaf Fröding. Hans ansikte var blåblekt och
+liflöst, jag såg, hur hans händer rörde sig, men blicken
+var borta. Vettskrämd ville jag vända, dock dref mig
+min längtan oemotståndligt framåt. Slutligen föllo hans
+ögon på mig, och omkring hans mun lekte skuggan af
+ett leende. Jag smög min hand in i hans, och han
+omslöt mina fingrar.</p>
+
+<p>»Jag är här hos dig ett par ögonblick», hviskade jag.</p>
+
+<p>»Ja, det ser nästan så ut, du», sade han, och de skälfvande
+läpparne ville ännu en gång småle.</p>
+
+<p>Cecilia stod ett stycke ifrån oss i samtal med en vårdare.
+Gustaf reste upp hufvudet och hviskade: »Lilla
+Ida Bäckmann, kan du ej slå ihjäl mig!»</p>
+
+<p>»Nej, men kan du inte slå ihjäl mig!» hviskade jag
+tillbaka.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_134">[s. 134]</span></p>
+
+<p>»Jag försökte döda mig på vägen hit», fortfor han,
+»jag reste mig upp i droskan och tänkte kasta mig baklänges
+ur den, men var för sen i vändningarne, man
+fattade mig om armarne och höll mig fast, sedermera
+har jag pröfvat att slå hufvudet mot väggen, så att det
+skulle spricka, men jag har ej tillräcklig kraft — kanske
+kunde det lyckas, om jag finge stå på en byrå, och
+slunga mig mot väggen».</p>
+
+<p>»Gör inte det!» bad jag, men rösten kväfde mig, och
+jag kände mig sakna rätt att säga någonting.</p>
+
+<p>»Jag bor i ditt rum och läser dina böcker», fortfor
+jag efter några ögonblick.</p>
+
+<p>»Du skall läsa bibeln och Heine — jag skickade dig
+i höstas Nya testamentet, har du det hos dig, eljes står
+en fullständig bibel i bokhyllan».</p>
+
+<p>Cecilia vinkade åt mig, att vi skulle gå, hon märkte
+törhända, att jag knappast förmådde hålla mig upprätt.
+Jag böjde mig ned och såg in i hans ansikte — vi logo
+mot hvarandra i hopplös dödslängtan, och stödd af
+Cecilia nådde jag släden.</p>
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p>Någon tid därefter lämnade jag Sverige och reste
+omsider till Afrika.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_135">[s. 135]</span></p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4 mb4">
+
+<h2 id="II">II.</h2>
+
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="1">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p class="drop-cap">Innan jag lämnade Sverige, hade Cecilia lofvat gifva
+mig underrättelser om Gustaf Frödings tillstånd, i den
+mån hon själf erhöll dylika, och detta löfte höll hon
+oryggligt.</p>
+</div>
+
+<p>Hans tillstånd var som förra gången, säger hon i juni.
+De få nu vaka öfver honom dag och natt, hvilket de
+en tid ej behöfde. Detta vakande såg han nog synnerligen
+ogärna, men under förhanden varande omständigheter,
+kunde det ej underlåtas.</p>
+
+<p>I augusti fick jag underrättelse, att han var alldeles
+oredig; vid ett besök, min sagesman aflagt, hade han
+talat utan afbrott samt osammanhängande och ej känt
+igen sin omgifning.</p>
+
+<p>Cecilia tycktes frukta för min säkerhet i Sydafrika,
+där stämningen då var ganska upphetsad genom det
+hotande kriget mellan England och Transvaal, och förmanade
+mig enträget att ej ge mig ut i fältslag och ej
+låta skjuta ihjäl mig.</p>
+
+<p>Kriget och oroligheter i samband därmed kostade
+åtskilliga af mina sidokamrater lifvet, men själf gick jag
+skottfri och återvände omsider till Sverige.</p>
+
+<p>Gustaf Frödings tillstånd var ungefär oförändradt
+med växlingar af sämre och bättre perioder. Cecilia
+hade flyttat från Uppsala och bosatte sig först i Sigtuna,<span class="pagenum" id="Sid_138">[s. 138]</span>
+sedan i Tumba och slutligen i Södertelge. Vid min
+återkomst från Afrika fick jag mitt skolarbete förlagdt
+till Stockholm, hvilket gaf mig fördelen att nästan hvarje
+vecka kunna tillbringa någon dag med Cecilia.</p>
+
+<p>Min önskan att se Gustaf Fröding kunde ej bifallas,
+han själf motsatte sig mitt besök, sade man. Någon
+gång skall han väl ändra sig, tänkte jag och afvaktade
+tåligt tiden. Emellertid hade jag, utestängd från honom,
+ingen användning för mina ferier i Sverige, utan tillbringade
+dem merendels utomlands. Jag hade hört, att
+han läste tidningar, och omsider vaknade jag för tanken
+att genom dessa nå honom. Cecilia gillade min plan,
+och jag träffade aftal med redaktör v. Z. att lämna
+korrespondenser till Dagens Nyheter.</p>
+
+<p>Det blef min största fröjd att skrifva dessa. Jag visste,
+hvad han skulle tänka vid nästan hvarje ord och såg
+leendet kring hans läppar, då han upptäckte, hur glädjen
+i mig ej var död, utan glittrade lika frisk som förr,
+blott jag kom till tals med honom. Jag reste, dit jag
+anade, att det roade honom och såg situationer och
+förhållanden i det ljus, att de verkade upplifvande,
+utan att därvid förlora något af den vederhäftighet han
+kräfde.</p>
+
+<p>Så förgingo ett par år. Cecilia besökte honom då
+och då, och hennes återkomst från dessa Uppsalafärder
+försatte mig alltid i spänning. Hon tycktes mig aldrig
+vackrare, än när hon steg ur kupén och räckte mig den
+hand, hvarmed hon kanske blott för några timmar sedan
+tryckt sin brors. Däremot var jag nästan sjukligt<span class="pagenum" id="Sid_139">[s. 139]</span>
+rädd, att hon skulle börja tala om honom, och för att
+förhindra det framkastade jag ifrigt en mängd frågor
+om annat. — Kanske närde jag ett hemligt hopp, att
+hon skulle bringa mig budet det min förvisning var
+upphäfd och fruktade för den stund, då detta måste
+ryckas upp ur mitt hjärta — kanske marterade det mig
+äfven att få underrättelser från honom i andra hand —.
+När hon lagt sig till ro på hotellrummet, hvarken kunde
+eller ville jag längre hindra henne att tala, och så småningom
+upphörde orden att falla som piskrapp.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="2">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_140">[s. 140]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Våren 1902 beslöt jag att resa till Ryssland. Om detta
+land hade Gustaf Fröding nästan ingenting läst,
+och dessutom visste jag, att han önskade höra Tolstoys
+åsikt i frågor, öfver hvilka han själf länge grubblat.
+Cecilia hade blifvit kroppsligt klen, och detta bidrog
+utan tvifvel till hennes motvilja för denna färd. »Man
+hör så mycket afskräckande därifrån», sade hon, »och
+dessutom kan jag ej förglömma, det min farfar aldrig
+kunde säga ’ryssen’, utan att det alltid måste heta ’den
+förbannade ryssen’».</p>
+</div>
+
+<p>Vi skrattade, och hvad hon än ytterligare kände af
+ängslan, lade hon den dock aldrig mer i dagen, sedan
+hon märkt, att min håg stod att resa just dit.</p>
+
+<p>Då jag vistats i Ryssland någon månad, får jag ett
+bref från Cecilia, däri hon uttalar sin sorg öfver att
+under dessa år ej ha lyckats förskaffa mig tillåtelse att
+se Gustaf Fröding; hon skulle göra ännu ett försök,
+skref hon, men förmådde därefter ej mer.</p>
+
+<p>Brefvet grep mig djupt. Jag hade aldrig med ett ord
+beklagat mig, och hon aldrig fällt något yttrande, hvaraf
+jag kunnat ana, att min situation pinade henne. Jag
+hade antagit, att hon fordrade, att jag stilla skulle foga
+mig i hvad som tillsvidare ej kunde ändras. Hennes
+sjukdom, det förstod jag, hade nu tärt på hennes nerver
+och urståndsatt henne att dölja sin medkänsla för mig.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_141">[s. 141]</span></p>
+
+<p>Så snart jag blef herre öfver min rörelse, skref jag
+och bad henne ej lägga på sinnet, att Gustaf vägrade
+se mig. Jag hade ej tänkt mig det som hennes skyldighet
+att utverka hans samtycke att låta mig besöka
+honom. Den omsorgen skulle jag ta i egna händer, och
+kanske skulle jag en dag lyckas bli insläppt.</p>
+
+<p>Det dröjde ej heller många månader, innan jag stod
+vid det åtrådda målet. En bekant lyckades intressera
+hospitalsläkaren doktor K. för mig, och efter en del
+underhandlingar reste jag till Uppsala, medförande en
+bok från Cecilia till hennes bror. Nämnde läkare var
+den dagen jourhafvande, och utan att på förhand underrätta
+Gustaf Fröding infördes jag i hans rum.</p>
+
+<p>Då dörren stängts bakom mig, såg jag genom de vågor
+af ängslan och fröjd, hvilka kastade mig upp och
+ned som ett flarn, blott en jättegestalt med yfvigt hvitt
+hår och böljande hvitt skägg. Han satt i sängen med
+korslagda ben och händerna hopknäppta i knät. Hans
+blick flammade till, då han varseblef mig, han slöt ögonen
+under en sekund och fäste dem åter på mig i undran,
+glädje och misstänksamhet.</p>
+
+<p>»Är du lefvande — ja, är du också blott en syn, så
+kom fram till mig!» bad han.</p>
+
+<p>Jag lydde darrande. »Jag skulle hälsa från Cecilia
+och lämna dig den här boken», sade jag, nästan stupande
+öfver orden, samt räckte honom Troels Lunds Livsbelysningar.</p>
+
+<p>Han smålog. »Tänk, du har ju rent af ett ärende»,<span class="pagenum" id="Sid_142">[s. 142]</span>
+sade han med en skämtsam klang i rösten, »och det
+från Cecilia».</p>
+
+<p>»Ja», svarade jag tonlöst, men därmed var det också
+slut med min själfbehärskning, jag kröp upp i en närstående
+soffa och gömde mitt ansikte i händerna.</p>
+
+<p>En stund var det alldeles tyst i rummet. »Det är ju
+du lifslefvande lilla norrsken?» frågade han därpå sakta.</p>
+
+<p>»Lifslefvande», bedyrade jag och såg försiktigt på honom
+genom fingrarne.</p>
+
+<p>»Hvarför sitter du då så hopkrupen därborta?»
+fortfor han.</p>
+
+<p>»För det jag trodde, att du i vrede öfver min dristighet
+förvandlat dig till necken och ville skrämma mig ut
+ur rummet», skämtade jag med återvunnen jämnvikt.</p>
+
+<p>Han skrattade muntert, och jag gick fram till honom.</p>
+
+<p>»Dina händer skälfva ju lika våldsamt, som då vi skildes»,
+sade han vekt. »Ha de kanhända darrat hela tiden?»</p>
+
+<p>»Mer och mindre», bekräftade jag, så sorgmodigt jag
+kunde i all den glädje, hvarmed den närvarande situationen
+fyllde och omspann mig.</p>
+
+<p>»Det var längesedan, jag kunde hålla i någons hand,
+utan att därvid förnimma på en gång fruktan och äckel»,
+fortfor han. »Människorna ha synts mig som höljda i
+slem och krälande om hvarandra i en stinkande pöl.
+Vid beröringen har jag klibbat vid dem och de vid mig
+och att se dem, vare sig i verkligheten eller i syner, vållar
+mig stor vånda».</p>
+
+<p>I hans stämma förtonade ett kval så brännande, att
+mina ögon började svida.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_143">[s. 143]</span></p>
+
+<p>»Blir din pina kanske för ögonblicket något mindre,
+om jag nu lämnar dig?» frågade jag med kväfd röst
+och reste mig upp för att gå.</p>
+
+<p>Han betraktade mig forskande. »Är du rädd att
+stanna, skall jag ej kvarhålla dig», sade han. »Eljes vill
+jag säga, att jag har en sensation af torr, ren hafssand,
+då du sitter bredvid mig; det torde ej vara omöjligt,
+att denna känsla småningom vidgas till att omfatta hela
+mänskligheten, och kanske slippa vi slutligen att vämjas
+vid hvarandra den och jag. — Hafssand är, ser du, det
+renaste, som finns, den kommer ur berget, sköljes af
+vågen och torkas af solen».</p>
+
+<p>Han såg mig in i ögonen, och hans uppsyn ljusnade.</p>
+
+<p>»Det är därför, det ständigt leker och glittrar kring
+dig», fortfor han. »Man hör på rytmen, hur bergens,
+hafvens och solens andar dansa i hvarje din rörelse».</p>
+
+<p>»Han diktar», tänkte jag jublande. »Hvem vet, om
+ej kanske här i afskildheten hans mäktigaste skapelser
+mognat inom honom och nu blott afvakta tillfälle att
+ta synlig form?»</p>
+
+<p>»Hvarför har du ej tillåtit mig att besöka dig?» frågade
+jag.</p>
+
+<p>»Tillåtit», upprepade han, »Jag har ju väntat dig hela
+tiden och bedt till gudarne, att du skulle komma. Men
+på mitt ord kunde du ej slippa in, jag förmår ej göra
+dig annat än ondt — till det goda jag vill göra dig,
+är jag vanmäktig. Är din känsla nog stark, skapar den
+sig själf utvägar, resonerade jag, och då vågar jag ta
+emot dig, då går det i din kraft».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_144">[s. 144]</span></p>
+
+<p>Det föll som fjäll från mina ögon — hela hans handlingssätt
+blef med ens klart för mig, och i outsäglig
+lycka knäppte jag mina händer om hans.</p>
+
+<p>»Dock hade jag ej väntat dig genom dörren», fortfor
+han skälmaktigt, »nej inflygande genom fönstret eller
+nedflaxande genom skorstenen — det är den väg man
+afvaktar en sådan som dig».</p>
+
+<p>Jag gick fram till kakelugnen. »Godt jag ser, att du
+åtminstone i någon mån velat underlätta det för mig»,
+sade jag tillfredsställd, »du har behållit spjellet öppet».</p>
+
+<p>Vi öfvergingo därpå att tala om de studier, jag gjort
+i Heines diktning. För närvarande fann han gycklet hos
+denne författare en smula poserande; jag måste försöka
+med Swineburn, äfven han gäckades, men genom gäckeriet
+gick en snyftning af medkänsla.</p>
+
+<p>En blick på klockan visade, att jag måste gå —
+det dugde ej att vara ohörsam, om jag skulle våga
+hoppas att få återvända. En glimt af misstänksamhet
+sköt fram ur hans ögon, då jag kontrollerade tiden, därpå
+sänkte han hufvudet mot bröstet, och jag måste vira hans
+skägg kring mina fingrar för att förmå honom att småleende
+se på mig.</p>
+
+<p>»När kommer du tillbaka?» frågade han.</p>
+
+<p>»I morgon med Cecilia, om hon och du tillåta», svarade
+jag.</p>
+
+<p>»Du kan komma en stund äfven i afton, om du vill»,
+sade han. »Tag Swineburn med dig, så läsa vi Erotion».</p>
+
+<p>Jag kunde knappt tala för glädje, då jag kom ned<span class="pagenum" id="Sid_145">[s. 145]</span>
+och skulle redogöra för mina bekanta, hur besöket aflupit,
+och läkarne funno, att det betydligt upplifvat honom.</p>
+
+<p>Gustaf Fröding vidrörde ej heller vid vårt nästa sammanträffande
+min resa till Afrika, och hvad som vållat
+denna. Det var, som hade knappast fyra dagar och ej
+öfver fyra år förflutit, sedan vi skildes, och som hade
+det längsta afståndet oss emellan blott varit Uppsala-Stockholm.</p>
+
+<p>Då Cecilia ankom, deltog hon lifligt i min glädje. Vi
+stannade ett par dagar i Uppsala, och som hon sista
+dagen var för trött att medfölja till hospitalet, tillbringade
+jag den förmiddagen ensam med Gustaf Fröding.</p>
+
+<p>Det kändes litet svårt att säga honom farväl, och jag
+gömde mitt ansikte i hans långa skägg, för att han ej
+skulle se, hur omöjligt det nu var för mig att småle mot
+honom. Hvem vet, man kunde ju ännu en gång utestänga
+mig ...</p>
+
+<p>Han strök sakta mitt hår. »Nästa vecka är du här
+igen och .......»</p>
+
+<p>»Du ser väl till, att skorstensvägen då är klar», afbröt
+jag och lyfte med ett leende mitt ansikte mot honom.</p>
+
+<p>»Jag måste, om jag ej vill riskera att få kakelugnen
+öfver mig», skämtade han, och det nyss allvarstyngda
+ansiktet tindrade af skalkaktighet.</p>
+
+<p>Det var uppgjort, att jag skulle möta Cecilia vid stationen;
+hon var redan före mig där och inne i kupén,
+och för första gången i mitt lif glömde jag att känna
+samvetsagg öfver att ha förorsakat henne irritation. Då<span class="pagenum" id="Sid_146">[s. 146]</span>
+vi passerade hospitalet, förmådde jag ej återhålla mina
+tårar, och hon drog mig sakta intill sig.</p>
+
+<p>»Åh, visst är jag bara glad», snyftade jag, då hon uttryckte
+sin förvåning öfver att jag nu kunde gråta, »men
+jag har ju sedan ett par dagar left mig in med Gustaf
+och hans sätt att se tillvaron och .... ja, .. ännu har jag
+litet svårt att öfvervinna det underliga att bli utsläppt i
+en värld, där alla äro honom så helt olika. Jag står nästan
+främmande för det, som nyss var mig bekant, och människorna
+deras tal och deras syn på tingen, gör mig så
+beklämd, att det knappast är möjligt att uthärda det».</p>
+
+<p>Hon tröstade mig ömt, och jag lyckades tämligen snart
+behärska min sinnerörelse, men intrycket, som föranledde
+den, har aldrig kunnat dö.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="3">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_147">[s. 147]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Den följande tiden besökte jag honom regelbundet
+hvarje lördag och söndag. »Det är en melodi,
+som alltjämt sjunger i mig», sade han en dag. »Den
+rör sig om skaparens ord till hvarje föremål i dess
+skapelsestund. Till granitklippan hör jag honom säga:
+’Stå — grå — stå — grå —’. Det är en hel följd af
+rytmer, men ännu kan jag ej träffa orden till dem.
+Längre fram blir jag säkert friskare och då — kanske».</p>
+</div>
+
+<p>»Hör du honom också tala till skogen?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Ja, till björkarne och tallarne».</p>
+
+<p>»Jag längtar att få höra den dikten färdig».</p>
+
+<p>Han log svårmodigt. »Färdig blir aldrig en dikt med
+mig som diktare. — Ovännen sår ogräs bland hvetet —
+med andra ord, den blir uppblandad med skryt, skrymteri
+och falskhet. Jag skall anskaffa mina egna dikter
+och genomtröska dem med själfanklagelsens slaga, när
+detta är gjort, skall du få se, hur mycket äkta som
+återstår. Törhända blott ett sönderbråkadt skelett, från
+hvilket man helst vänder bort tanken och blicken».</p>
+
+<p>»Hvilken nytta afser du med detta förfaringssätt?»
+återtog jag.</p>
+
+<p>»Att en gång bli den rätte mannen för det rätta
+ordet», svarade han.</p>
+
+<p>Mitt hjärta slog af obändig fröjd. Hoppet lefde alltså<span class="pagenum" id="Sid_148">[s. 148]</span>
+ännu i hans själ, trots det tungsinne, som behärskade
+den, och med hoppet obegränsade möjligheter till hans
+drömmars fullbordan.</p>
+
+<p>»Jag har ofta lyckovisioner om klippor», fortfor han.
+»Det ligger något förtroendefullt öfver granitklippan.
+Man kan stödja sig mot den utan risk att falla; människorna
+äro däremot oberäkneliga, det finns ingen man
+kan lita sig till».</p>
+
+<p>»Du har mig», sade jag.</p>
+
+<p>Han smålog vemodigt. »Du är skaldens svala marmortrappa,
+lutad mot dig drömmer och diktar han».</p>
+
+<p>»Är då ej marmorn lika oryggligt säker som graniten?»
+frågade jag.</p>
+
+<p>»Ej trappan som klippan; en skärfva kan brytas ur,
+den lossar i fogarne — man störtar ned och fördärfvas».</p>
+
+<p>»Frammanar du nu ej en möjlighet utan realitetsbas?»
+invände jag.</p>
+
+<p>»Nej, men ett fall på millionen, och det kan bli mitt.</p>
+
+<p>Jag skall dessutom säga dig något, som aldrig helt
+lämnat mina tankar», fortfor han, »en spåkvinna har en
+gång läst i min hand och förutsagt mig en lång och
+ensam ålderdom».</p>
+
+<p>Jag betraktade honom eftertänksamt.</p>
+
+<p>»Du ser helt djupsinnig ut», anmärkte han, »hvart gå
+väl dina tankar?»</p>
+
+<p>»Till en gammal bok, i hvilken det lär ha förekommit
+ett problem så lydande: Hur lång tid tar det för
+en piga att se en elefant? Skulle man månne ej som
+en slags undersats till detta kunna sätta uträkningsexemplet:<span class="pagenum" id="Sid_149">[s. 149]</span>
+Hur lång tid tar det för Gustaf Frödings
+spåkvinna att upptäcka lilla Ida Bäckmann?»</p>
+
+<p>Han skrattade. »Törhända afläste hon mitt öde för
+hastigt ...?» Han slöt sin hand om min, och jag mötte
+i allvar hans tvifvelsjuka, pröfvande blick.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="4">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_150">[s. 150]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Mina ferier började. Jag hade tänkt tillbringa dem
+i Holland och Frankrike, men ville nu långt
+hellre stanna hos Gustaf Fröding, om han önskade det.
+Innan jag frågade härom beslöt jag rådföra mig med
+Cecilia. Hon var af den bestämda åsikten, att jag
+borde fullfölja mina ursprungliga resplaner, det blefve,
+menade hon, mycket roligare både för honom och mig
+att råkas, då jag medförde friska intryck från kulturländerna.
+</p>
+</div>
+
+<p>»Jag lämnar dig på ett par månader», sade jag därför
+till honom. »Jag ämnar studera några experiment att
+bilda en lycklig värld, som hålla på att utföras i närheten
+af Haag. Experimentledarne sägas vara professorer,
+läkare o. d».</p>
+
+<p>Han betraktade mig forskande.</p>
+
+<p>»Jag skall studera det riktigt noggrant», försäkrade
+jag, »och lofvar, att du skall få se det lika klart och
+tydligt, som om du själf varit med ..... Få se, om du
+kommer att gilla metoden ...?» undrade jag, ängslig
+öfver att han alltjämt teg.</p>
+
+<p>»Kanske kommer jag att af idel afundsjuka häckla
+och smäda den», antog han med ett svagt leende.</p>
+
+<p>Jag utvecklade därpå, hvad jag för flera månader sedan
+genom tidningarne hört om dessa människor och<span class="pagenum" id="Sid_151">[s. 151]</span>
+att de sades lefva för att fullkomna bibelordet: Du
+skall älska din nästa som dig själf.</p>
+
+<p>Han lyssnade och visade sig slutligen en smula intresserad.
+»Det är törhända olämpligt för dig att sitta
+så här instängd som jag», anmärkte han, »din natur
+kanske hungrar efter resor?»</p>
+
+<p>»Jag ville nog helst stanna hos dig, men jag tror, att
+jag bör resa», sade jag, tänkande på Cecilias ord.</p>
+
+<p>»Ja», medgaf han och förde samtalet öfver till andra
+ämnen.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Bref från mig till Gustaf Fröding (brefvet saknar
+datum, men bör vara skrifvet i medio af juni 1903).</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="ml1">
+Käre Gustaf!
+</p>
+
+<p>Här har du en bok från Cecilia. Jag har läst den och
+kan inte förstå, hur hon kan tycka att den är bra. På
+sina ställen går den ju an och är rätt lustig. Nej, jag
+bryr mig inte om den. Det skall bli mycket roligt att se
+dig igen, sedan jag gjort mitt härnadståg i sommar.</p>
+
+<p>Först reser jag till Å. sedan till Karlstad för att recensera
+utställningen och sedan — dit vinden för mig.</p>
+
+<p>Du kan ej tro, Gustaf, hur tröttsamt det är att vistas
+midt i bland människorna, ännu mer tröttsamt än att som
+du lefva utanför dem. Jag önskar, att du kunde ta mig
+till dig, sedan du tänkt ut någon bra uppehållsort. Käre
+Gustaf var icke för sträng, då du håller domedag öfver
+dig — glöm ej (resten af brefvet är afrifven).</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="5">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_152">[s. 152]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Mina resplaner ändrades. Påfven Leo XIII sjuknade
+nämligen till döds, och som jag gärna ville bevista
+en påflig begrafning, tog jag vägen till Holland
+öfver Rom, ett beslut, som framkallade stor munterhet
+hos Gustaf Fröding.</p>
+</div>
+
+<p>I Rom sammanträffade jag med ett holländskt journalist-
+och konstnärspar. Hos dem hörde jag talas om
+doktor van Eeden, en berömd nervläkare, som sades ha
+gjort underkurer i sinnessjukdomar, och till bekräftelse
+på sina ord namngaf man ett flertal ryktbara personer
+han botat. Han var därtill strängt upptagen af litterära
+och sociala arbeten, fortsatte man, och måste fördenskull
+afvisa alla besökande, som ej i mycket viktiga fall behöfde
+hans hjälp. Då jag nämnde, att det låg mig särdeles
+om hjärtat att träffa honom, fick jag af min värdinna
+ett bref till doktor van Eedens hustru, hvilken
+var hennes barndomsvän, och däri hon bad denna förhjälpa
+mig till det jag önskade.</p>
+
+<p>Från Holland skref jag följande bref till Gustaf
+Fröding:</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Blaricum, Holland aug. 20 1903.
+</p>
+
+<p>I år är det här jag får sitta och vara glad åt den dag,
+då du föddes, och du må säga hvad du vill om denna
+din dag, men du får ej förmena mig att tacka någon —<span class="pagenum" id="Sid_153">[s. 153]</span>
+jag vet ej hvem — jo, jag vet, men jag har intet passande
+namn för Honom, för att du fått synligt lefvande lif, för
+att jag kan skrifva ditt namn och veta att du skall hålla
+det i din hand, och för att jag kan lefva i den tanken, att
+allt hvad jag ser och känner här, kan jag inom kort få
+säga dig och höra din mening om.</p>
+
+<p>Du vet ju, att människohjärtats uppsåt är ondt allt ifrån
+ungdomen, och om man äfven lånar sig ett nytt och rent
+hjärta, kan man dock ej behålla det mer än en liten stund.</p>
+
+<p>Jag har sett många människor här, för hvilka jag hyser
+beundran, de ha ej stannat på halfva vägen, men de ha
+krossats just som de trott sig ha hunnit målet. Du skulle
+höra dem beskrifva det Gudsrike de skulle skapa här på
+jorden åt människorna! Det gick med dem som med människorna,
+som byggde Babels torn. Herren Gud förbistrade
+deras tungomål, så att den ene ej förstod, hvad den andre
+sade.</p>
+
+<p>Farväl käre, käre Gustaf — jag längtar att få tala med
+dig om allt detta.</p>
+
+<p class="right">
+Alltid din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+<p>Doktor van Eeden blef varmt intresserad af min beskrifning
+på Gustaf Fröding och lofvade, att för så vidt
+man önskade det, ta honom i sitt hus och under sin
+vård. Han trodde sig ha erfarenhet om den sortens
+sjukdom och hade äfven i ett par fall fått makt öfver
+den.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="6">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_154">[s. 154]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Lycklig vid tanken på de möjligheter till hälsobot för
+Gustaf Fröding, som jag medförde, återvände jag
+till Sverige. Då jag för Cecilia utvecklade förslaget om
+van Eeden som läkare åt hennes bror, fick jag intrycket,
+att hon ej fann det oantagligt, och hon lofvade att göra
+efterfrågningar för att få mina upplysningar styrkta.</p>
+</div>
+
+<p>»Nå, —?» sade jag förväntansfullt, då jag åter
+stod inför Gustaf Fröding. »Har du varit nöjd med
+mig?»</p>
+
+<p>Han granskade mig road. »Du ser ut, som hade
+du ännu litet kvar af storeuropeiskt stoft under dina
+skosulor. Det är bra för dig att resa», förklarade
+han.</p>
+
+<p>»Som du ser, återvänder jag dock alltid till dig», sade
+jag och smög min hand in i hans.</p>
+
+<p>»Ja, du är profetens hvita korp, som bringar honom
+tidender från alla världar», sade han med en anstrykning
+af ömhet och strök undan mitt hår, som fallit ned i
+pannan. »Min lilla hvita korp», upprepade han därpå
+sakta.</p>
+
+<p>»Bröd och kött har jag också medfört, alldeles som
+vore du Elia vid bäcken Kidron», skämtade jag och dukade
+upp mina förråd af smörgåsar från staden.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_155">[s. 155]</span></p>
+
+<p>»Jag fruktar nästan, att profeten vid Kidron har skäl
+att med afund se ned på anordningarne för mig», utlät
+han sig, och den måltid vi nu intogo kryddades med
+det ystraste skämt. Jag talade så godt som oafbrutet,
+uppmuntrad af ett glitter i Gustaf Frödings ögon.</p>
+
+<p>»Jag har gillat allt, hvad du har skrifvit», förklarade
+han, »men långt mer än påfvens död och begrafning
+och allt det andra, intresserade mig den lilla resenärens
+forskningsäfventyr efter det påfliga liket i Vatikanen».</p>
+
+<p>»Kände du dig ängslig?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Kanske var det ej så alldeles fritt ett par dagar»,
+medgaf han, »men snart genomträngdes jag af den förvissningen,
+att du reder dig i alla väder».</p>
+
+<p>Då mitt skolarbete började, besökte jag Gustaf Fröding
+i regeln hvarannan lördag och kvarstannade öfver
+måndagen, ibland äfven hvarje vecka, allt eftersom jag
+vågade för risken att ej trötta honom. Till hvarje besök
+måste jag inhämta öfverläkarens tillstånd, och möjligheten,
+att detta skulle förvägras, försatte mig alltid i pinsam
+oro.</p>
+
+<p>Gustaf Fröding önskade hvarje vecka underrättelse, när
+jag härnäst skulle besöka honom, så att han visste, hvad
+han hade att vänta. Man sade mig, att öfverläkaren
+måste läsa all korrespondens till patienterna, och för att
+bespara Gustaf Fröding förödmjukelsen att erhålla öppnade
+bref använde jag mig af brefkort. I stiliseringen
+»o. G. v. kommer jag etc.» fann han stor njutning, ty
+som öfverläkaren vid denna tid var en doktor Göransson,
+uttydde han det till »Om Göransson vill».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_156">[s. 156]</span></p>
+
+<p>Efter någon vecka fann han brefkort blott lämpliga
+som meddelanden till skräddare o. d., och jag hade då
+den stundom kinkiga uppgiften att affatta sådana bref,
+där hvarje ord var riktadt exklusivt till honom och samtidigt
+ett offentligt dokument.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="7">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_157">[s. 157]</span></p>
+
+<p>Bref till Gustaf Fröding.</p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Stockholm Lilla Vattugatan 28, sept. 18 1903.
+</p>
+
+<p>Här är korpen, men hvar är profeten? Månne vid
+bäcken Kidron, bedjande för det förvillade egendomsfolket?
+Eller har han dragit ut i öknen, förföljd af Baalsprofeterna?
+Det blir korpens sak att ta reda på, då han
+blir flygfärdig igen.</p>
+
+<p>För du skall tro, att jag mår illa nu, käre Gustaf —
+jag har fått en snufva som kommer min hjärtlösa omgifning
+att gapskratta, men jag skall reta dem med att snart
+bli bra igen. Jag har nu fått boken om van Eedens läror
+från honom, men jag kan ej läsa den ännu, jag tar den
+med mig till dig då jag kommer. Om du är konung Salomo,
+kan du ej undgå att känna och erkänna visheten i
+den. Och Gustaf, tänk du — tänk om han funnit vägen
+till yttre lycka!</p>
+
+<p>Den 19. — Jag är nästan sämre i dag vet du, men jag
+har den tillfredsställelsen att min omgifning befinner sig
+nästan i samma tillstånd. Hur gärna hade jag ej velat
+besöka dig i dag, men doktorn föreställde mig, hur samhällsvådlig
+jag för närvarande är. Jag träffade K. L. utanför
+min port — han såg trygg och själfsäker ut som Adams
+samvete före syndafallet. Jag hoppas några baciller från<span class="pagenum" id="Sid_158">[s. 158]</span>
+min näsa rotade sig fast i honom, de skola ge honom ett
+mera tidsenligt utseende. Jag läser Livsbelysningar, men
+somnar vid hvar femte sida och drömmer maraktiga drömmar.
+Jag tycker, att jag söker fånga min religiösa känsla
+hvilken ibland låter som den vackraste klockklang, en
+sådan där som bär en ut i oändligheter af något ljust —
+ibland låter den som då man slår på en sprucken slef.
+D. v. s. det senare har jag aldrig gjort någon gång, men
+jag kan mycket väl föreställa mig, hur det låter.</p>
+
+<p>I öfrigt funderar jag litet på den där Jeanne d’Arc, om
+hon var så att säga af Gudi eller icke.</p>
+
+<p>Tycker du ej, att hon var rolig med sin kvinnliga rädsla?
+Den förefaller att vara äkta. Jag blef särskildt intresserad
+af henne genom att påfven på sitt yttersta sysselsatte sig
+med hennes kanonisering och så genom afbildningarne jag
+såg i Panteon.</p>
+
+<p>Du — Gustaf — nu måste jag lägga mig, och jag måste
+dricka konjak, det känns som skulle jag lossna i hvarenda
+fog och hufvudet är som en sådan där sned byrålåda,
+som inte går in. Au revoir.</p>
+
+<p>Böckerna du vill ha kommer Cecilia med på tisdag.
+Hon lär komma hit i morgon, men det är nog för smittans
+skull bäst, att hon ej ser mig.</p>
+
+<p class="right">
+alltid din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="8">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_159">[s. 159]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Allt eftersom veckorna gingo blef Gustaf Fröding
+frimodigare och gladare, och redan då jag öppnade
+dörren, lyste hans ansikte af skalkaktighet, så att
+hela rummet skimrade och sken.</p>
+</div>
+
+<p>»Lämna nu fram din anmärkningsbok, och låt mig
+se, om du varit snäll och höflig hela veckan», var den
+gängse uppmaningen, medan jag befriade mig från
+ytterkläderna. Hans min och ton var så uppstyltadt viktiga,
+att bådas vår munterhet kom i stark jäsning.</p>
+
+<p>I mera lifliga än direkt verklighetstrogna färger skildrade
+jag därpå mina senaste bedrifter i Stockholm,
+och han sade sig kunna försäkra mig, att intet försatte
+honom i en så angenäm sinnesförfattning som en måttfull
+lögnaktighet.</p>
+
+<p>»Och du — hvad har du gjort under veckans lopp?»
+råkade jag en gång fråga.</p>
+
+<p>»Varit litet fnåskig, förstås», sade han med ett oefterhärmligt
+leende.</p>
+
+<p>Då jag häpen såg på honom fortsatte han — »Nå,
+hvad annars? Det är ju rent af min skyldighet efter
+interneringen».</p>
+
+<p>»Ja, när hvar och en sin syssla sköter, då går det väl
+ehvad oss möter», citerade jag med en högtidlighet,
+som maskerade min rädsla.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_160">[s. 160]</span></p>
+
+<p>Han skrattade, och jag kände, att vi åter seglade i
+lugnt vatten.</p>
+
+<p>Med rätt stort intresse följde han mitt undervisningssystem
+i den skola jag arbetade. »Är det för min eller
+för sakens skull, du hjälper mig, då jag ber dig om
+råd?» frågade jag en gång.</p>
+
+<p>»Törhända för båda», svarade han. »För din skull
+öfvervinner jag min lättja att rikta tankarne därpå, eljes
+ligger mig nog undervisningskonsten i blodet, då ju
+både min far och morfar — i synnerhet den senare —
+voro framstående pedagoger. Jag föreställer mig», fortfor
+han, »att läraren ej bör uppträda som inpluggaren
+och mataren, utan snarare som örtagårdsmästaren, hvars
+hufvuduppgift är att låta de uppspirande själarne komma
+i åtnjutande af sol och luft».</p>
+
+<p>»Hur fann du dina lärare under skoltiden?» frågade
+jag.</p>
+
+<p>»Från min egen skoltid minns jag bäst serenaderna»,
+sade han eftersinnande.</p>
+
+<p>»Sjöng du?» frågade jag öfverraskad.</p>
+
+<p>»Ja, falskt, jag kunde nog ibland hitta, men aldrig
+hålla tonen. Dock om det gällde, kunde jag parodiera,
+och det var nästan lika uppskattadt».</p>
+
+<p>»Men gällde väl det vid serenaderna?»</p>
+
+<p>»Nej, där gällde så mycket mer min stora kappa,
+hvars fickor voro ett förträffligt förvaringsrum för våra
+punschflaskor. Själf var jag mest att betrakta som ett
+bihang till denna. Hvad beträffar mina lärare, så intresserade
+de sig föga för mig, håglös och oordentlig,<span class="pagenum" id="Sid_161">[s. 161]</span>
+som jag var. Ofta försummade jag att begagna lexika
+vid skrifningarne utan fabricerade själf ord, hvilket
+renderade mig mer eller mindre aktningslöst ovett. Det
+särskilda intresse en lärare sökte visa mig, slog mycket
+illa ut. Mannen ifråga hade öfverraskat mig, under
+det jag spelade kort, drack punsch och rökte. Hvar
+och en af dessa oarter ansågs ju i och för sig synnerligen
+lastbar. Alla tre, bedrifna af en syndare på en
+gång, verkade därför så storartadt, att han i häpenheten
+rent af skonade mig från anmärkning och beslöt rädda
+mig ur fördärfvet genom att affordra mig löftet att
+hädanefter föra ett rökfritt, punschfritt och kortfritt lif.
+Jag höll detta till en tid, men fann snart tvånget olidligt
+och bröt det. Drifven af samvetskval anmälde jag
+det, äfvensom att jag ej vidare ville vara bunden af
+någon som helst öfverenskommelse i den riktningen.
+Flera af lärarne funno mitt beteende vanvördigt och
+röstade för nedsänkt sedebetyg. Rektor Walinder däremot
+anade, att skälet låg djupare än i trots och öfversitteri.
+Han talade med mig och visade stor förståelse
+för min ställning till frågan».</p>
+
+<p>»Men hur kunde du med de klena kunskaper, du
+antyder, reda dig i studentexamen?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Det gick också på skrufvar. Måhända inverkade det
+i någon män på censorer och lärare, att jag var biskop
+Aghards dotterson. Betänkligast var min ställning i matematik,
+och läraren behöfde anlita hela sin frågeskicklighet
+för att undvika mitt fall. På examensfesten ansåg jag
+därför som min skyldighet att adressera några tacksamma<span class="pagenum" id="Sid_162">[s. 162]</span>
+ord till honom, men de föllo ej i god jord. Han fann
+det tydligen mera förenligt med sin lärarevärdighet att
+framstå som rättvis än som medlidsam».</p>
+
+<p>»Hur utföllo dina skrifningar?»</p>
+
+<p>»Tämligen, — i svenskan hade jag valt ämnet ’Slaget
+vid Lund’, och framställningen vann gillande trots det
+jag begått ett sådant fel som att låta konungen säga:
+’Min krona hängde på Nils <i>Brahes</i> värjspets’. Denna
+namnförväxling mellan Brahe och Bielke berodde antagligen
+på mina barnaårs svärmeri för gula brigadens
+hjälte. Min veneration har sedermera sträckt sig till
+hela ätten och den myndige grefven, som skapat ordstäfvet
+’i grefvens tid’, har gång på gång satt min
+fantasi i rytm. En tid hade han som rival den käcke
+gamle Hans Wachtmeister, som djärft slog på klingan
+mot hertig Fredrik, då han befarade försåt mot gossekonungen.
+Det var ämne för skalder, skulle jag tro».
+Han tystnade. »När jag började skrifva ett drömackord»,
+fortfor han därpå, »låg mig i tankarne en historisk exposé,
+men som du ser, kan jag blott börja».</p>
+
+<p>»Du har tiden för dig, och snart kommer hågen att
+fortsätta».</p>
+
+<p>»Hågen har jag kanske, men jag saknar viljan och
+kraften».</p>
+
+<p>»De komma med förbättringen af din hälsa. Snart
+få vi nog upplefva en ny ’snillets lek med historien’,
+som du kallade Heidenstams Karolinerna, men din ställning
+inom poesien kräfver, att du tar lärdom af svagheterna
+i dessa».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_163">[s. 163]</span></p>
+
+<p>Han log. »Om det blott hände något», knotade han
+nästa ögonblick. »Tiden är färglös och våra gamla
+ätter dådlösa».</p>
+
+<p>»Minns du, när du kallade en seg, urlakad skummjölksost,
+som stod på frukostbordet, för ätten B.?»</p>
+
+<p>Hans ögon glittrade. »Nog minns jag det», sade han,
+»men månne ej uttrycket var inspireradt af dig?»</p>
+
+<p>»Något händer likväl nu för tiden», fortfor jag. »Så
+till exempel antar Stockholms borgmästare inbjudan att
+närvara vid celebrerandet af St. Petersburgs grundläggning».</p>
+
+<p>»Jag kan förstå att han gjorde det, och jag respekterar,
+att han förmådde det», sade Gustaf Fröding allvarligt.</p>
+
+<p>»Jag fruktar, att jag ej riktigt kan följa din tankegång»,
+bekände jag.</p>
+
+<p>»Då jag betraktar hans resa», förklarade han, »kan
+jag ej se den ur annan synpunkt än den, att han ville
+visa, det både han och hans fädernesland hunnit den
+utvecklingsgrad, att de utan en darrning på handen
+kunna tömma förödmjukelsens kalk i botten».</p>
+
+<p>Jag smålog misstroget, och samtalet gled in på andra
+ämnen.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="9">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_164">[s. 164]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Gustaf Fröding åhörde ej utan intresse, hvad jag
+hade att berätta från Holland. Jag beskref doktor
+van Eedens rykte som läkare och hans sociala teorier
+samt inlät mig på hvarför dessa ännu ej kunnat omsättas
+i praktiken. Vid ett tillfälle, då Gustaf Fröding
+klagade öfver att blott halfva hans hjärna fungerade,
+nämnde jag liksom i förbigående lämpligheten att i
+detta fall konsultera van Eeden som läkare. Han svarade
+undvikande och bytte samtalsämne. En svåger till
+van Eeden, en holländsk svensktalande skald, var emellertid
+då sysselsatt med att öfversätta några af Frödings
+dikter, och detta gaf mig anledning att allt ibland återuppta
+ämnet.</p>
+</div>
+
+<p>Sedan Gustaf Fröding fått sig tillsändt ett exemplar
+af sina egna dikter, hade han börjat bearbeta dessa och
+höll, hvad han kallade domedag öfver dem. Knappast
+någon dikt fann han fri från falska bitoner, hvilka, som
+han sade, gjorde honom pinsamt generad för sig själf,
+och så godt som vid hvarje dikt nedkastade han försmädliga
+anteckningar om sina nuvarande känslor inför
+densamma.</p>
+
+<p>För att grundligt tukta sig, läste han högt några af
+dikterna, men fångades därvid till den grad af formskönheten
+i dem, att han glömde hånet.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_165">[s. 165]</span></p>
+
+<p>Han läste dikten Predikaren. »Sjuhundra äro hustrurna
+.....»</p>
+
+<p>Jag satt uppkrupen på ett bord bakom honom, och
+han stödde sin arm mot mitt knä. Hans röst hade
+aldrig tyckts mig klangfullare, och ej heller österländingen
+i hans natur trädt mera i förgrunden.</p>
+
+<p>Då han slutat, såg han upp mot mig, och ett leende
+tvang sig fram på hans läppar.</p>
+
+<p>»Hvi ler du konung Salomo?» citerade jag.</p>
+
+<p>»Därför att du genomskådat mig, o Zulamit. När
+jag nu läser ’Upp till Salem’», fortfor han, »vet jag, att
+det endast är din närvaro, som kommer mig att finna
+den äkta .... men ..»</p>
+
+<p>»Du njuter likväl för ögonblicket af att känna det
+så», afbröt jag.</p>
+
+<p>»Ja», medgaf han och läste: »Si, mitt hjärta det längtar
+i dalen öfver bergen, där kungsörnen for — — —»</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Bref till Gustaf Fröding:</p>
+
+
+<div class="blockquot">
+<p class="ml1">
+Käre Gustaf!
+</p>
+
+<p>Sedan jag skrifvit brefkortet till dig, fick jag mig tillsändt
+inneliggande bref och öfversättning.</p>
+
+<p>Jag läser nu utan mycken svårighet holländska. M. och
+jag läste d. v. s. jag läste och han hörde skrattande på.
+Det lät, menade han, som någon slags fornsvenska.</p>
+
+<p>Försök att läsa dikten högt för dig själf, eljes har du
+ingen aning om, hur den tar sig ut.</p>
+
+<p>Naturligtvis har jag ännu ej svarat dem. Jag ville först<span class="pagenum" id="Sid_166">[s. 166]</span>
+gärna veta, hvad du tycker. Kan du inte skrifva i kanten
+på det lilla häftet, hvad du tycker är vackert och hvad
+du tycker är fult? Jag skall göra detsamma på mitt, och
+så byter vi. Då jag skickar dig mina randanmärkningar,
+får du äfven allt, som är nödvändigt, för att afskicka ditt.</p>
+
+<p>I öfrigt, Gustaf — upphöra mina fötter aldrig att trampa
+den väg, som bär »Upp till Salem».</p>
+
+<p class="right">
+Din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="10">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_167">[s. 167]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">En dag då han skarpt klandrat mig i alla former —
+utan och innan — och stämplat hvarje mitt yttrande
+som oäkta, satte jag mig litet trött i fönstret och såg
+utåt parken.</p>
+</div>
+
+<p>»Kan naturen skänka dig någon tröst?» frågade
+han ironiskt, då tystnaden slutligen blef honom tryckande.</p>
+
+<p>»Nej, men skulle inte du möjligen kunna göra det?»
+undrade jag nyfiket och gick fram till honom.</p>
+
+<p>»Det skulle förutsätta medlidande, och det vore härvidlag
+en svaghet», sade han. »Minns du, hur den romerske
+kejsaren befallde en slaf att stå bakom honom
+i triumfvagnen och hviska: ’Herre kom ihåg att du är
+dödlig!’ På samma sätt borde hvarje människa åtföljas
+af en Mefisto, som hviskade beska sanningar i hennes
+öron och vande henne att betrakta tingen från båda
+ändar. Hur mycket nyttigare vore det ej för land och
+folk, om kungen nu som i gamla dagar hölle sig med
+en hofnarr, från hvars läppar han finge höra uppriktigheten
+om också blott i form af skämt. Hvad tror
+du?»</p>
+
+<p>»Jag tror, att jag inte vill vara hofnarren», sade jag
+bestämdt.</p>
+
+<p>Han smålog och strök mig öfver håret. »Jag har börjat<span class="pagenum" id="Sid_168">[s. 168]</span>
+en dagbok», fortfor han, »däri jag låter en vis man,
+en slags Faust, tala och en Mefisto gissla de tankar, som
+uttalats». — Han visade mig en tjock anteckningsbok
+med svarta vaxdukspärmar. — »Jag har hunnit en trettio
+à fyratio sidor och ämnade gå igenom det med dig,
+men det ligger väl mycket oäkta äfven i Mefistos tonfall,
+och därför gitter jag ej läsa det för dig. Jag skall
+arbeta om det, kanske kan jag göra det bättre, och då
+skall du få höra det».</p>
+
+<p>»Är det en ny idé hos dig, att vi alla behöfva skuggas
+af en sanningstolkare?»</p>
+
+<p>»Nej, jag har hyst den ganska länge, ehuru den på
+olika tider växlar plats, än träder den i för- än i bakgrunden,
+men alltid har en dylik Mefisto synts mig
+mycket betydelsefull. Det förefaller mig, som skulle
+Goethe stundom kallat en sådan till hjälp för att nå
+tingens botten».</p>
+
+<p>»Kan man öfverhufvud taget nå en botten i de frågor,
+hvarpå du liksom Goethe spänt tankeenergien?» undrade
+jag.</p>
+
+<p>Han såg hastigt på mig och rynkade ögonbrynen.
+»Nej, det har du törhända rätt i», medgaf han, »men
+Goethe har hunnit på andra sidan de gränser, där människotanken
+hissnar. Mig fattas ej önskan, men kraft
+och framför allt mod att löpa linan ut». Han teg en
+stund. »När du tänker», fortfor han lifligt, »tänker du
+med bilder eller med ord?»</p>
+
+<p>»Jag tänker ju så litet, och ännu mindre reflekterar
+jag öfver tillvägagångssättet därvid», bekände jag, »men<span class="pagenum" id="Sid_169">[s. 169]</span>
+jag föreställer mig, att bilden kommer först och att orden
+emanera från denna».</p>
+
+<p>»Jag betjänar mig för tankeslut blott af bild»,
+förklarade han, »satser ta längre tid och äro svårare
+att kvarhålla. Genom träning och noga aktgifvande
+att ej förirra mig till felslut bör jag kunna tränga ganska
+långt ned».</p>
+
+<p>»Helt säkert», trodde jag, »men du måste anteckna
+några tankeslutpunkter, så att du har en bas att bygga
+vidare på, om du skulle tröttna».</p>
+
+<p>»Du har kanske rätt», medgaf han, »men hur lockande
+det än är, att ge tanken vingar och spännkraft,
+känns det dock gagnlöst, man kommer i alla fall blott
+att säga: ’Dessa ord härröra från en, som sitter på
+dårhus’».</p>
+
+<p>»Du är ej bunden att sitta här, du kan få komma
+ut härifrån, när du vill!» sade jag ifrigt.</p>
+
+<p>»Det skulle i så fall blott förändra omdömet till:
+’från en som suttit på dårhus’. Jag är en märkt man,
+sedan jag intogs här, och märket är inbrändt. Ett ombyte
+af vistelseort utplånar därvidlag ingenting», slutade
+han bittert.</p>
+
+<p>»Kunde du blott aflägga någon slags akademisk examen,
+då du komme ut, så försvunne alla betänkligheter»,
+återtog jag efter en stunds funderande. »Du
+känner ju svenskarnes auktoritetsveneration. Den obetydligaste
+uppsats, skrifven af en akademisk fackman,
+beaktas och glorifieras, under det viktiga frågor behandlade
+på det mest glänsande sätt af lekmannen vanligen<span class="pagenum" id="Sid_170">[s. 170]</span>
+ringaktas och undertryckas. Nog har du väl kunskaper
+för en disputation?»</p>
+
+<p>»Kunskapsmåttet torde jag sannolikt kunna fylla»,
+menade han, hvarpå vi gledo in i betraktelser öfver det
+akademiska lifvet på hans Uppsalatid.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="11">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_171">[s. 171]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Nästa gång vi träffades fann jag honom synnerligen
+upprymd. Han hade sysslat med några böcker
+jag skaffat honom från Kungliga biblioteket, behandlande
+kinesiska förhållanden och plägseder och hälsade
+mig på kinesiskt vis: »God dag, min vördade mormors
+mor, du ser ut, som om du vore tusen år, och kanske
+är du blott trettio!»</p>
+</div>
+
+<p>Jag svarade i samma anda och då vi lekt nog på
+kinesiska, yttrade han:</p>
+
+<p>»Jag talade vid doktor Lundborg om mina studier,
+och han menade det ej omöjligt, att jag med framlämnande
+af en afhandling och utan disputation skulle
+kunna erhålla doktorsgrad vid något tyskt universitet.
+Beträffande vistelseort för mig, om jag lämnar hospitalet
+....»</p>
+
+<p>»Så menade han Holland lämpligt ...», afbröt jag.</p>
+
+<p>»Det är sant», medgaf han, »men eljes vore Skottland
+fördelaktigt, bland annat genom sina gedigna bibliotek».</p>
+
+<p>»Ja, och därifrån härstammar ju äfven din älskade
+Burns», insköt jag.</p>
+
+<p>»Vet du väl, att du på senare tider börjat likna honom»,
+sade Gustaf Fröding, och hans ögon fingo en
+underbar glans, då de fästes på mig.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_172">[s. 172]</span></p>
+
+<p>»Nej, och inte kan jag heller förstå det», erkände
+jag, »men jag är glad däröfver, eftersom du tycker om
+hans ansikte. — Någon nämnde också Athen som en
+lämplig studieort för dig».</p>
+
+<p>»I så fall skulle vi bo på en af de grekiska öarne»,
+sade han och sträckte sig efter kartboken.</p>
+
+<p>Medan vi beskådade Arkipelagen, rann mig en dikt
+af Tegnér i minnet, och jag frågade, om det ej var om
+dessa öar Fritiof kvad: »Här vi skulle ha bott etc.».</p>
+
+<p>»Jo, och vill du kanske med citatet antyda din afsikt
+att låta mig lik hjälten sucka, ’men den hårda i
+Norden förblef’», frågade han med en blandning af
+skalkaktighet och ironi.</p>
+
+<p>»Du är just lik en, som suckar», anmärkte jag skrattande.
+»Minns du, hur du på Utö föreslog till högläsning
+boken ’När riddar Ulf suckar’ i hopp om att
+få en smula svalka de hetaste sommardagarne. — — —
+Men för att återgå till Tegnér, förmodar jag, att det är
+en för långt drifven själfunderskattning, då han anser
+sig misslyckad som skald».</p>
+
+<p>»Nej, däri har han alldeles rätt», svarade Gustaf Fröding.
+»Han är poetiskt vältalig, men når sällan längre.
+Ej heller är han originell. Hans vackraste dikter äro
+inspirerade af andra skalder. Så t. ex. har sången
+’Fritiofs lycka’ på sina ställen rönt stark inverkan af
+Shakespears Romeo och Julia. Om du jämför Ingeborgs
+’Tyst, det är lärkan’ etc. med Julias ord till Romeo,
+kan du själf öfvertyga dig därom. Också Runeberg
+är ganska ofta snarare ordkonstnär än poet. Tänk<span class="pagenum" id="Sid_173">[s. 173]</span>
+dig blott en vers sådan som: ’Ser du den lille mannen
+där på älfvens strand’ — ger det ej nästan uteslutande
+intryck af teatergester och deklamationstonfall?»</p>
+
+<p>Jag smålog. »Har du glömt, hur betagen du blef i en
+Runebergsdikt, som vi nyligen läste?» påminde jag.</p>
+
+<p>»Du menar Seidis bref till sultanen», svarade han.
+»Åh, nej, det är ett mästerstycke af poesi. Du borde
+tillägna dig den stilen, när du skrifver till mig», skämtade
+han. »Hör du rytmen och klangen och känner du
+färgdoften i detta? ’Dyre, låt med rosens anda Seidis
+tysta suck sig blanda’. När jag blir frisk, kommer jag
+kanske att skrifva något lika vackert och då ....»</p>
+
+<p>»Blir du invald i Svenska Akademin», ifyllde jag
+högtidligt.</p>
+
+<p>»Ofelbart, jag började redan tidigt meritera mig därför
+genom min stolta ungdomsbravad att kasta Akademiens
+hedersgåfva i den politiska offerhärden», utlät
+han sig.</p>
+
+<p>Jag teg eftertänksamt.</p>
+
+<p>»Grubblar du på, hur du skall kunna undvika att
+stämpla det anförda som öfvermodig dumdristighet»,
+undrade han gäckande.</p>
+
+<p>»Nej, jag funderar blott, hvar du skall placera mig,
+när du gör ditt inträde i akademien», förklarade jag.</p>
+
+<p>»Jag är nästan öfvertygad, att jag har dig hängande
+under frackskörten, och mitt första åliggande blir ingalunda
+att tala öfver poesi, utan tvärtom att för de höga
+fäderna förklara min funktion som introducerare af
+kvinnan i Svenska Akademien».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_174">[s. 174]</span></p>
+
+<p>»Det blir säkert praktfullt», antog jag. »Blott jag ej
+blir blyg och börjar gråta, när alla de gamla gubbarne
+stirra på mig».</p>
+
+<p>»Då gömmer jag dig i mitt yfviga skägg», sade han
+och klappade mig beskyddande på hufvudet.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="12">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_175">[s. 175]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">De dagar jag vistades hos Gustaf Fröding, önskade
+han, att vi skulle äta middag tillsammans och för
+att kunna göra honom till viljes häri, måste jag dela
+hans matportion med honom, en anordning som aldrig
+förfelade att ge uppslag till nytt skämt.</p>
+</div>
+
+<p>»Du och jag likna ett par råttor, som stulit sig in i
+statens skafferi», suckade han en middag och gnagde af
+alla krafter på en hård brödbit.</p>
+
+<p>»Snick-snack är du obstinat, skall jag bita dig med
+min hvita tand!» citerade jag.</p>
+
+<p>»Det är rätt Tummelisa, varna dig själf du, ingen vet
+bättre än jag, hur väl du i detta hänseende tarfvar varning»,
+sade han med en gillande nick.</p>
+
+<p>Just som jag skulle opponera mig mot denna tydning
+af mina ord, kom en vansinnig infarande, ryckte till
+sig ett brödstycke och försvann lika hastigt, som han
+kommit.</p>
+
+<p>»Hu, jag tror jag blef rädd!» ryste jag.</p>
+
+<p>»Låter man honom hållas, är han nog ej farlig», tröstade
+mig Gustaf Fröding, »men hade du tagit brödet
+från honom, kunde det kanske händt, att han gifvit
+dig ett slag. Förmodligen anser han sin egen mat förgiftad
+och tillägnar sig därför från andras portioner».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_176">[s. 176]</span></p>
+
+<p>»Skulle du försvara mig, om någon af patienterna
+komme in och anföllo oss?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Nej, det skulle jag inte, jag saknar mod», svarade
+han. »Men det är möjligt, att jag skulle ropa åt dig
+att krypa under sängen, så att jag blefve tillgänglig för
+honom först. Kanske vore hans krafter något uttömda,
+när turen slutligen komme till dig».</p>
+
+<p>»Har det händt, att de sinnessjuke här öfverfallit dig?»
+frågade jag vidare.</p>
+
+<p>»Jag vill minnas, att det inträffat ett par gånger», svarade
+han. »En gaf mig en rätt kraftig stöt i magen och
+en annan slog mig öfver ögonen, så att pince-nezen gick
+sönder, men ingendera gången blef jag allvarligt skadad».</p>
+
+<p>»Men du kände dig väl ändå hemsk till mods?» antog
+jag.</p>
+
+<p>»Kanske — men litet mer eller mindre betyder föga».</p>
+
+<p>»Jag undrar», fortsatte han, »om en psykiater ej egentligen
+borde ha varit sinnessjuk för att fullt förstå denna
+sjukdoms natur. Jag har varit ganska intresserad af
+många patienter här på anstalten, och hade jag ej hyst
+motvilja att opåkallad blanda mig i andras angelägenheter,
+skulle jag gärna velat hjälpa i ett och annat fall».</p>
+
+<p>»Förmodligen vore det mycket värdefullt, om du som
+känner hur din hjärna fungerar som sjuk, skulle vilja
+nedkasta dina iakttagelser öfver dig själf på papperet»,
+sade jag. »Andra patienter kunna ej göra det, emedan
+de sakna förmåga att klargöra sitt tillstånd».</p>
+
+<p>»Anser du, att jag kunde gagna någon därmed, vill
+jag gärna göra det», lofvade han »kanske vinner jag<span class="pagenum" id="Sid_177">[s. 177]</span>
+samtidigt äfven det att komma till ett djupare vetande
+om mig själf».</p>
+
+<p>Doktor Lundberg inträdde i detsamma, och jag delgaf
+honom det förslag jag gjort Gustaf Fröding. Han fann
+det förträffligt, om det blott ej tröttade honom.</p>
+
+<p>En tid ägnade han sig med rätt stort intresse häråt,
+men slutligen fann jag anteckningsboken bortlagd, och
+på min fråga hvad det betydde, svarade han sorgset:
+»Jag kan inte mer du, det är ej lätt att ligga på dissekeringsbordet
+och själf föra knifven».</p>
+
+<p>Det stack till i mig, att jag föreslagit något, som vållat
+honom pina, och jag gömde mitt ansikte i händerna.</p>
+
+<p>»Nu måste jag hitta på någon annan sysselsättning»,
+skämtade han, »exempelvis att skrifva ett vackert poem
+och för detta köpa en ny blå fjäderskrud åt min hvita
+korp».</p>
+
+<p>»Hur är det väl med profetens egna kläder?» undrade
+jag. »Har du verkligen hjärta att längre låta dem hänga
+människotomma?» — Jag slog upp dörren till klädskåpet.
+— »Känner du ej, hur de lida af att aldrig få
+fylla sitt ändamål?»</p>
+
+<p>»Nej, det gör jag inte», protesterade han, »jag afskyr
+dem. Kan man tänka sig något fulare än en människa,
+iförd ett par sådana benfodral? Man är som stympad
+i dem. Dessutom äro de för trånga åt mig, och du
+fordrar väl ej, att jag skall se ut som en förvuxen Trossnäsbeväring
+i kronans kläder?»</p>
+
+<p>»Vi kunna beställa nya», föreslog jag. »Vill du blott
+låta Hedrén komma hit ut, tar han nog mått af dig.<span class="pagenum" id="Sid_178">[s. 178]</span>
+Du har ju ingenting att sätta på dig, tills du skall lämna
+anstalten».</p>
+
+<p>»För det första så kanske jag ej alls skall ut härifrån,
+och för det andra så» — han tystnade och betraktade
+mig gäckande — »ja, så om du nödvändigt vill, så kan
+du möjligen få skicka hit ’hedren själf’», tillfogade han.</p>
+
+<p>»Inte vill jag, om du har en afgjord antipati därför»,
+sade jag ångerköpt.</p>
+
+<p>»Jag märker, att du vill drifva det därhän, att det slutligen
+blir jag, som bönfaller dig att skicka Hedrén till
+mig», anmärkte han sarkastiskt.</p>
+
+<p>»Si, jag är blott stoft och aska, men du Herre ransakar
+hjärtan och känner njurar, för dig är ingenting
+fördoldt», tillstod jag ödmjukt.</p>
+
+<p>»Det är nog, det är nog!» han viftade med handen
+till tecken på sin nåd.</p>
+
+<p>Jag var mycket lycklig öfver detta halfva löfte att få
+beställa en kostym åt honom och meddelade det såväl
+till Cecilia som till läkaren. Innan man kunde flytta
+honom från hospitalet, måste han nämligen först någon
+tid vänja sig att vistas uppe och iförd kläder.</p>
+
+<p>En och annan gång kunde jag förmå honom att i
+nattrock promenera omkring i rummet, men han föregaf
+sig därvid få yrsel och kväljningar samt att ej kunna
+beräkna afståndet för stegen, hvarför jag upphörde att
+påyrka promenaderna. För att göra mig en stor glädje
+hände det dock någon gång, att han låtsades ta en
+rundtur med mig genom städer, som aldrig existerat.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_179">[s. 179]</span></p>
+
+<p>Mina berättelser från Afrika, hvarmed jag då underhöll
+honom, gengäldade han merendels med skrytsamma skildringar
+om sin kamrat Jakob Hedenius morbrors bedrifter
+i Kap och en värmländing Anderssons äfventyr som
+afgudabild i Indien.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="13">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_180">[s. 180]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">En afton då jag kom in i hans rum, märkte jag,
+att något händt, fast han sökte dölja det för
+mig.</p>
+</div>
+
+<p>»Har du sofvit dåligt i natt?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Det gör jag alltid», lät det undvikande.</p>
+
+<p>»Har du drömt något som plågar dig?» fortfor jag
+och satte mig på sängkanten bredvid honom.</p>
+
+<p>»Nej, men råttorna sprungo i natt upp i min bädd,
+och jag har ännu kvar den pinsamma skräckkänslan
+efter dem .... Jag har väntat på dig för att få den förjagad»,
+kom det slutligen.</p>
+
+<p>»Blef du biten?» frågade jag rysande.</p>
+
+<p>»Inte nu, men för något år sedan vaknade jag vid
+att de gnagde mig på ena benet. Jag tänkte då, att
+jag till straff för mina svåra synder hade fått mig förelagt
+att bli uppäten af dessa motbjudande djur och
+kända mig tveksam, om jag ens hade rätt att skaka
+dem af mig».</p>
+
+<p>»Att du inte snarare tänkte på, hur längtansfullt Tom
+Sawyer motsåg, att en råtta skulle bita negern i foten
+för att få blod till de inskriptioner, hvarmed hvarje
+anständig fånge måste förse sin cell», sade jag och lyckades
+småle.</p>
+
+<p>Han skrattade. »Det borde jag kanske hellre gjort»,
+<span class="pagenum" id="Sid_181">[s. 181]</span>
+medgaf han. »Med en tändsticka doppad i såret på
+min tå, skall jag nästa gång pränta öfver sängen: ’Här
+försmäktade Hans Stormäktiga Genomstungna Majestät,
+Konungen på Svenska Parnassen, Diktens Svarta Svan,
+nedhalkad från sin tron och åtföljd endast af en liten
+snöhvit korp’».</p>
+
+<p>»Härligt, storartadt!» betygade jag, »men tror du
+inte, att det skulle verka synnerligen effektfullt äfven
+med en fras sådan som: ’Naturlig Son af den Lysande
+Guden Apollo’».</p>
+
+<p>Hans ögon glänste till. »Det är helt säkert klokast
+att öfverlämna inskriptionen åt dig», sade han, »och
+härnäst jag blir biten, skall jag med aldrig svikande
+påpasslighet söka hålla såret öppet, tills du hinner
+hit».</p>
+
+<p>»Jag skall tala vid doktor Lundborg», sade jag, »så
+kan du vara förvissad, att du får råtthålen tätade».</p>
+
+<p>»Han har så mycket extra besvär för mig ändå», invände
+Gustaf Fröding. »För en tid sedan köpte han
+mig en tandborste, något som jag ej ägt, sedan jag
+kom hit. — Så alldeles säkert är det ej, att jag begagnar
+den hela veckan, men alltid i början och slutet», tillfogade
+han med en skälmsk blick på mig.</p>
+
+<p>Hans ansikte hade återfått sitt lugna uttryck, och jag
+lade för honom några kriaböcker jag medfört och som
+han hjälpte mig att korrigera. En tillstyrd ordvändning
+förde oss in i ett samtal om språkliga svårigheter och
+gaf mig anledning att fråga, om han kunde rimma på
+hvilket ord som helst.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_182">[s. 182]</span></p>
+
+<p>»Var säker på det!» sade han och nickade öfverlägset
+åt mig.</p>
+
+<p>»Försök då med Åmål», föreslog jag retsamt.</p>
+
+<p>Han betraktade mig, tindrande af upptågslust, ruskade
+mig i håret och skanderade:</p>
+
+<div class="poetry-container">
+<div class="poetry">
+  <div class="stanza">
+    <div class="verse indent0">’Nog är ett mål bra, men bättre två-mål,</div>
+    <div class="verse indent0">Nog är Säffle bra, men bättre Åmål’.</div>
+  </div>
+</div>
+</div>
+
+<p>»Bravo!» ropade jag förtjust. »Jag utkorar dig att
+skrifva vers till svåger Wilhelms födelsedag och rimma
+på gasklocka».</p>
+
+<p>»Det blir ju ett rim som en cirkuskullerbytta», sade
+han skrattande.</p>
+
+<p>»Du menar ....?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Att dess quinta essentia ligger i ett afsiktligt groteskt
+misslyckande».</p>
+
+<p>Jag betraktade honom en stund under tystnad.
+»Om man nu stängde mig ute från dig, skulle du
+då ej göra något för att hjälpa mig in igen?» sade jag
+dröjande.</p>
+
+<p>»Du vet ju, att jag är vanmäktig, beröfvar man mig
+en glädje, har jag ingen rätt att återfordra den».</p>
+
+<p>»Men skulle du då ej kunna göra <i>någonting?</i>»
+fortfor jag och kämpade med de frambrytande tårarne.</p>
+
+<p>»Jo, jag skulle sätta mig vid fönstret och låta mitt
+skägg växa ut genom väggen ända ned till marken, så
+att du kunde sno dig ett rep af det och klättra upp
+till mig».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_183">[s. 183]</span></p>
+
+<p>Hans ansikte blef vid dessa ord skimrande vackert.
+Våra blickar möttes, därpå lutade vi oss öfver den uppslagna
+bibeln, och med andaktsfull röst läste han: ’Min
+vän är min och jag är hans’ — — — — — — — — —
+— — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="14">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_184">[s. 184]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Endast ett bref från mig finns bevarat för höstmånaderna
+1903.</p>
+</div>
+
+<p>Det lyder:</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Stockholm den 4:de dec. 1903.
+</p>
+
+<p class="ml1">
+Käre Gustaf!
+</p>
+
+<p>Jag mår bra, hur mår du? Föröfrigt mår jag inte bra,
+kriarättningen angriper mina magnerver och orsakar mig
+s. k. fysisk plåga. Du minns blindtarmen som jag klagade
+öfver hos dig. Nå det var blott en tvångsföreställning,
+som du bibringat mig genom att tala om drufkärnorna.</p>
+
+<p>Emellertid vill jag med dessa rader säga dig, att du
+antagligen blir beröfvad den stora glädjen att se mig på
+söndag, emedan skrifböcker och kväljningar kedja mig vid
+staden. Fullt viss kan du ej vara. Det är möjligt, att jag
+arbetar mig igenom skrifboksberget och trotsar kväljningarne,
+rycker till mig några långa strån ur ditt skägg,
+tvinnat ett rep och klättrar ned på det till ditt Nirvana.</p>
+
+<p>Farväl, farväl! Lef väl, lef väl, och öfva dig, så att
+du kan föra en bildad konversation med mig, då jag
+kommer. Tråka inte ut dig med anekdoter och tal om<span class="pagenum" id="Sid_185">[s. 185]</span>
+Lydia Wahlström, dansande sig till rösträtt inför de församlade
+riksdagsfäderna.</p>
+
+<p>Åh, Gustaf, om det ändå gåfves mig någon möjlighet
+för mig att komma på söndag.</p>
+
+<p class="right">
+Alltid din<br>
+<span class="mr1"><i>I. B.</i></span>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="15">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_186">[s. 186]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Veckorna före jul påstod han sig för sina ögons skull
+ej kunna läsa, utan sysselsatte sig i stället med geometriska
+uppgifter och hade hela pappersark fullklottrade
+med vinklar. Några anteckningar visade, att han
+sökte lösa problemet om vinkelns tredelning.</p>
+</div>
+
+<p>»Din hand darrar mer än eljes, när du håller det där
+papperet», anmärkte han. »Är du ledsen öfver mitt
+val af problem?»</p>
+
+<p>»Om det förströr dig, kan jag ju blott vara glad
+däråt», sade jag.</p>
+
+<p>Han betraktade mig en stund; plötsligt började det
+leka kring hans mun, och ögonen spelade. »Är du
+rädd att tillstå, hvad du tänker», frågade han och drog
+mig närmare intill sig. »Tror du ej jag ser, att du hört
+detta problem betecknas som det paranojeometriska?»
+Han skrattade. »Du skall ej oroa dig», fortfor han,
+»jag är ej sämre, men det omöjliga har alltid haft en
+stark lockelse för mig. Hade jag ett laboratorium,
+skulle jag experimentera med uppfinningar eller söka
+göra guld, men nu har jag inga andra resurser än papper
+och penna och måste därför välja detta olösta problem».</p>
+
+<p>Kort därpå såg jag i bokhandeln ett arbete af en
+professor rörande vinkelns tredelning och förskaffade
+mig det genast.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_187">[s. 187]</span></p>
+
+<p>»Se här, nu ser du, att äfven höglärda professorer
+vid bildningsanstalterna behandla detta problem», sade
+jag triumferande och räckte honom boken.</p>
+
+<p>»Gifvetvis kommer man en dag att kunna lösa det»,
+trodde han, »ehuru jag misstänker, att det ej blir en
+universitetsstuderad lärd, utan kanske en sinnessjuk lekman,
+som finner lösningen».</p>
+
+<p>Det närmade sig jul, och jag skulle resa till mitt
+hem. Jag hade frågat Gustaf Fröding, om han önskade,
+att jag skulle kvarstanna hos honom, men han antog,
+att den sorg min mor skulle känna vid att sakna
+mig, kanske ej kunde utjämnas med hans glädje att
+behålla mig. Julen betydde för honom intet, för henne
+däremot var den fylld af minnen och traditioner,
+menade han. Kunde jag dessutom återvända om
+fjorton dagar, störde ju ej min frånvaro honom i hans
+vanor.</p>
+
+<p>Dagarne före jul, tillbringade jag i Uppsala och
+afreste till Åmål den 23 december. Jag hade lackat in
+diverse julklappar, till hvilka jag skrifvit vers på det
+omöjligaste blandspråk och tvang honom att afge ett
+högtidligt löfte att ej bryta dem förr än klockan sex
+på julafton.</p>
+
+<p>»Nå, lämna mig nu dina paket», sade jag med låtsat
+allvar, »jag svär att inte se på dem, förr än jag kommer
+hem».</p>
+
+<p>Han gjorde en beklagande gest och citerade: ’Den
+arme Fritiof mer arm än de, har ingenting att den
+trogna ge’.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_188">[s. 188]</span></p>
+
+<p>»Om fem minuter kommer vakten för att hämta mig»,
+sade jag och hopsamlade mina tillhörigheter.</p>
+
+<p>»Vill du stryka med din hand öfver böckerna och
+allt som finns härinne, innan du går», bad han.</p>
+
+<p>Jag nickade. »Snart är jag hos dig igen», sade jag,
+då vårdarens steg hördes, »och jag längtar redan att få
+skrifva till dig från Åmål».</p>
+
+<p>Jag ordnade hans kvällsvard, kastade en sista blick
+på den nedböjda gestalten i sängen och lämnade rummet
+med motsträfviga steg.</p>
+
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="16">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_189">[s. 189]</span></p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Åmål den 26 dec. 1903.
+</p>
+
+<p>Du käre Gustaf, du kunde gärna ha önskat mig en god
+resa, så hade ej det inträffat som nu inträffade, och det
+som inträffade var något gräsligt.</p>
+
+<p>En annan gång gör du nog inte så, när du vet hvilka
+följder det drar med sig.</p>
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p>Du har naturligtvis julefrid du, så länge jag är borta,
+men hvad mig beträffar, är jag i djup saknad af sådan.
+Min store bror lämnar oss ej ett ögonblicks ro; under det
+jag sitter här och försöker skrifva läser han »Fäderneslandet».</p>
+
+<p>Jag har ej heller auktoritet nog att säga ifrån: »Högläsning
+förbjuden», kvinnans plikt är hos honom som hos
+dig att ödmjukt böja sig och lyda.</p>
+
+<p>I morgon skola vi släpas till Karlstad till — — — —,
+sedan resa vi till Trollhättan och jag antar att jag söndag
+eller måndag skall få mottaga din uppriktiga komplimang
+öfver mina vackra verser, såvida du ej förblindas af afund
+öfver min lätthet att finna rim. Det är mitt arf på mödernet.
+Mamma rimmade julafton fint till gröten — — — —.</p>
+
+<p>Som du ser äro vi både bildade och begåfvade här i
+staden, och det kan du komma i håg nästa gång du gör
+en vers om Åmål.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_190">[s. 190]</span></p>
+
+<p>Jag önskar så mycket, att allt som är plågsamt måtte
+göra så långa omvägar, innan det kommer till dig, att det
+förlorat sin rätta kraft d. v. s. för så vidt jag ej också
+räknas dit.</p>
+
+<p>Gustaf — åh du vet nog, att jag på botten af allt hvad
+jag känner, blott vill, att du skall ha det som lindrar, men
+min önskan att se och höra dig ja, vara hos dig, är en
+murbräcka, som oaflåtligt krossar det som ställer sig i vägen
+för den. Därför kan jag också säga</p>
+
+<p class="right">
+alltid din<br>
+<span class="mr1"><i>I. B.</i></span>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="17">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_191">[s. 191]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Jag reste från Åmål direkt till Uppsala, där jag stannade,
+tills skolarbetet började.</p>
+</div>
+
+<p>»Har du saknat mig?» frågade jag, då jag åter satt
+bredvid honom.</p>
+
+<p>»Jag vet ej», svarade han, »men jag fick en stark glädjeförnimmelse,
+i detsamma du trädde inom dörren». Han
+teg en stund. »Är du ännu lika rädd för patienterna
+här?» fortfor han.</p>
+
+<p>»Nog har jag allt fortfarande en förfärligt stark hjärtklappning,
+hvar gång jag passerar korridorerna», tillstod
+jag.</p>
+
+<p>»Tänker du ej då så här? ’Jag utsätter mig hellre
+för denna skräck, än jag afstår från att se Gustaf Fröding’»,
+frågade han.</p>
+
+<p>»Jag hinner ej tänka någonting, jag bara går, det fortaste
+jag kan, och får en känsla af obeskriflig trygghet,
+då jag fattar om låsvredet till din dörr».</p>
+
+<p>Han smålog. »Du tänker nog omedvetet i den riktning,
+jag antydde», fortfor han, »fast du ej ger dig tid
+att särskilja dina tankar och motiv. Ett val föreligger
+vid hvarje handling, ehuru väljandet går så snabbt, att
+vi ej alltid aktgifva därpå».</p>
+
+<p>»Väljer du medvetet eller omedvetet?» undrade jag.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_192">[s. 192]</span></p>
+
+<p>»Skulle tro, att jag oftast gör det medvetet. Mellan
+dig och mig föreligger häri en stor olikhet. Du har hela
+världen att studera och ditt aktgifvande på andra människor
+skymmer för dig tillvägagångssättet i ditt eget
+tankelif. Jag däremot har som observationsmaterial blott
+mig — och möjligen dig — däraf min detaljkunskap».</p>
+
+<p>»Har du varit mycket plågad af röster, medan jag
+varit borta?» undrade jag.</p>
+
+<p>»När du är här, skingras de ju alltid, eller rättare då
+jag sysselsätter mig med dig, ger jag ej akt på dem. Jag
+tror dock knappast, att de plågat mig mer än vanligt,
+och dessutom skall du ej oroa dig härför, då jag ej är
+särskildt dålig, vänjer jag mig vid dem ungefär som vid
+gatbuller».</p>
+
+<p>»Har du haft dessa röstförnimmelser länge?» fortfor
+jag, »och finns det ingen hjälp mot dem?»</p>
+
+<p>»Jag hade dem redan på den tiden jag arbetade i Karlstad,
+och jag förmodar, att jag ej kan undgå att plågas
+af dem hela lifvet igenom. Sannolikt är det ett organ
+i hjärnan, som ligger naket och därför fungerar ohöljdt».</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Ett stort ärr på min hand tilldrog sig en gång hans
+uppmärksamhet, och jag måste redogöra för hur det
+uppkommit.</p>
+
+<p>»Se här», sade han, då jag slutat, och räckte fram sin
+handlofve, »kan jag också framvisa ärr, men bakom dem
+ligger en helt annan historia än den, som är knuten till
+<span class="pagenum" id="Sid_193">[s. 193]</span>
+ärret på din hand». Han sänkte dystert sitt hufvud och
+tycktes knappast längre lägga märke till min närvaro.</p>
+
+<p>»Hade jag blott aldrig känt mig fyllas af öfvermänsklig
+makt och kraft, skulle jag kanske varit mer osårbar»,
+återtog han omsider. »Det är det gäckeri ofvanifrån,
+för hvilket jag stundom är utsatt, som vållar mig den
+största smärtan och förödmjukelsen. Det jag nu tänker
+på, hände för flera år sedan. Då — liksom nu — låg
+jag till sängs, hvilket då liksom nu tycktes besvära läkarne
+långt mer än mig. Utsatt för tvång iförde jag
+mig kläder och hoppades bli befriad från ytterligare
+kraf. Men så en vacker dag inträder öfverläkaren S—s
+och befaller mig medfölja de andra patienterna på jordarbete.</p>
+
+<p>Jag vägrade .... han såg ut att ämna genomföra sitt
+program med mig ....» — han teg några ögonblick, och
+det ryckte smärtsamt kring hans mun. — »En är en, och
+då han därtill är ensam mot alla, är hans ställning hopplös
+....» — Han tystnade äter, och jag smög sakta min
+hand in i hans.</p>
+
+<p>»Jag slog sönder en spegel», fortfor han, »skar mig
+med glasbitarne öfver handleden i hopp att träffa pulsådern
+.... skrapade kvicksilfret af glaset och stack det
+i såret för att få det förgiftadt .... jag ville ej .... jag
+kunde ej uthärda denna skymf .... Jag trodde mig dock
+korad till något bättre och högre än att af en dårhusläkare
+fösas ihop med dårar för att gräfva upp
+jorden!» — — — — — — — — — — — — — — — — —
+— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_194">[s. 194]</span></p>
+
+<p>Han hade dragit min hand mot sitt bröst, och jag
+kände, hur våldsamt hans hjärta slog vid detta minne.</p>
+
+<p>»Jag bar mig för oskickligt åt för att lyckas i mitt
+förehafvande», slutade han, »men vann åtminstone
+det, att man tillsvidare afstått från att med våld tvinga
+mig i ett arbete, som synes mig strida mot min värdighet».</p>
+
+<p>Mitt sinne sjöd af harm öfver den brutalitet, som
+tycktes ha blifvit föröfvad mot honom.</p>
+
+<p>»Du skulle ropat till Gud att nedsända millioner bältdjur
+att gräfva i ditt ställe», sade jag med ett försök
+till skämt. »Till det äro de skapade, men din gärning
+är vida skild från deras, och det skulle du tuktat den
+oförsynte med att påvisa».</p>
+
+<p>Han skrattade. »Vi hade då fått historien om Elia
+och piltarne upprepad, fast med nödig variation. Har
+du sett ett bältdjur?» tillade han. »Jag undrar, hur
+de se ut».</p>
+
+<p>»Jag har ej sett dem», svarade jag, »men vet, att de
+ha en benhård hud, just en sådan du behöfver i ditt
+umgänge med människorna».</p>
+
+<p>»Det är ju möjligt, att jag borde föredra den», medgaf
+han, »ehuru Herakles lejonhud mera tilltalar mig.
+Och du — hvilket skyddsmedel är det väl, du begagnar?»</p>
+
+<p>Jag löste leende af mig en lejonklo, som sammanhöll
+min halsduk. »Jag visar klorna», sade jag.</p>
+
+<p>»Det duger», försäkrade han upprymd. »Jag förmodar,
+du ej gör dig samvete af att inbilla dina medmänniskor,<span class="pagenum" id="Sid_195">[s. 195]</span>
+det lejonen i Sydafrika trafva omkring med dylika
+rubinprydda klor».</p>
+
+<p>»Jag brukar framdra det som ett bevis på landets
+sagolika rikedomar», bekände jag.</p>
+
+<p>Vi kommo därpå att tala om drottningen af Saba,
+som enligt en Kimberleylegend skulle härstamma just
+från den trakten, och vårt föregående samtal undanskymdes.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="18">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_196">[s. 196]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Gustaf Fröding hade alldeles lagt åsido sina geometriska
+experiment och ägnade sig åt memoarlitteraturen.
+Då och då återupptogo vi frågan om hans studier
+och förflyttning från hospitalet. Mitt tal om van
+Eeden afböjde han fortfarande, och då han en gång
+gjorde det mera retsamt än vanligt samt hånfullt begärde
+att få veta, hvilka egenskaper denne ägde att
+framför andra förstå honom, förklarade jag vredgad mitt
+tålamod uttömdt och att det var sista gången jag inlät mig
+på detta ämne. »Är det väl något så onaturligt i min
+förmodan, att van Eeden, läkare, skald och filosof med
+rykte som nått de flesta kulturländer, bör ha goda förutsättningar
+att förstå dig», slutade jag.</p>
+</div>
+
+<p>»Är han skald?» inföll Gustaf Fröding, »det har jag
+aldrig förstått, det förändrar saken. Du har blott talat
+om hans sociala planer, hvilka delvis ligga utom min
+intressesfer».</p>
+
+<p>Blidkad redogjorde jag nu för hans författarskap.
+»K. följer kanhända med dig som ressällskap på vägen»,
+sade jag. »Jag har talat med honom därom, och han
+har ej ställt sig alldeles afvisande. Doktor Lundborg
+reser, som du vet, snart till Holland för att studera
+sinnessjukvården där, och då kunde han ju undersöka
+om van Eedens hem lämpar sig för dig».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_197">[s. 197]</span></p>
+
+<p>»Det kanske han kunde», medgaf han.</p>
+
+<p>»Från Holland är ej långt till Tyskland, och doktor
+van Eeden kan råda dig i allt, som rör dina studier»,
+fortfor jag.</p>
+
+<p>»Möjligen har han också själf ett stort bibliotek»,
+förmodade han.</p>
+
+<p>»Han tillhör en gammal släkt, så att det är högst antagligt»,
+sade jag.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="19">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_198">[s. 198]</span></p>
+
+<p>Bref från mig till Gustaf Fröding:</p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Stockholm den 18 jan. 1904.
+</p>
+
+<p>Jag hoppas, käre Gustaf, att du ej måtte känna tomheten
+efter mig så som jag efter dig. Du mumsar Momsen
+och låter din hvita korp flaxa hvart nödtvånget drifver
+den. Måtte Momsen icke förnöja dig allt för mycket!
+Jag kan inte säga att jag för närvarande tycker det är så
+trefligt att du har det roligare än jag.</p>
+
+<p>För ögonblicket är jag blott »Grace eller Hemmets solsken»,
+och det är endast då jag är »Elise eller Kvinnan i
+sin fullkomlighet» som jag behöfver känna ädelt.</p>
+
+<p>Du Gustaf — jag hoppas, att du läste om de där N-strålarne
+och inte slarfvade öfver dem. Jag har något att
+säga dig om dem, då jag kommer.</p>
+
+<p>Cecilia reste här förbi i fredags. Jag var nere på stationen
+en liten stund men måste gå på fest för — — —</p>
+
+<p><i>Jag</i> var festens prydnad, åtminstone i eget tycke. Alla
+tre — — — tryckte mig turvis till sitt hjärta under kärleksfulla
+ord. Det kan jag aldrig erinra mig, att du gjort,
+men kanske upplefver jag det vid ditt 75-års jubileum.</p>
+
+<p>Ingen dristade sig att fråga efter dig mer än fröken
+S. L—d — du vet — — —. Hon sade någonting så vackert
+om dig, att jag fick samma känsla, att vi nu burits igenom<span class="pagenum" id="Sid_199">[s. 199]</span>
+allt ondt, som grep tag i mig, då fröken Beck häromdagen
+sjöng ditt Drömackord. Om och om igen tvang publiken
+henne att sjunga »Segern är vunnen». Stenhammar ackompagnerade
+mästerligt. Rosenfeldts melodi till Inga lill tilltalade
+mig ej.</p>
+
+<p>Det är möjligt att jag ej ens nästa söndag kommer till
+Uppsala. Fröken v. K. reser på tisdag och hon är som
+en tårpil, blott hon tänker på att vara skild från mig en
+dag. Skulle önska, att du liknade henne i detta. Antagligen
+får jag väl följa henne till Södertelge till Cecilia.</p>
+
+<p>Jag hälsar dig så mycket, mycket. — Det blir krig —
+mellan Japan och Ryssland förstås.</p>
+
+<p class="right">
+Alltid din<br>
+<span class="mr1"><i>I. B.</i></span>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="20">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_200">[s. 200]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Cecilia träffade jag numera sällan. Vi hade väntat,
+att hon skulle ha besökt oss någon gång under
+julen, men af en eller annan orsak hade hon låtit oss
+vänta förgäfves. Då jag förebrådde henne, menade
+hon, att vi nog ändå ej saknat henne, hvilket var en
+alldeles grundfalsk uppfattning. Hon smålog misstroget
+då jag sade detta och yttrade något, som tydde på att
+när jag nu hade Gustaf, behöfde jag ej henne.</p>
+</div>
+
+<p>Hon tycktes belåten med att han reflekterade på Holland
+och föreföll gilla mitt förslag, att doktor Lundborg
+skulle undersöka lämpligheten af van Eedens hem som
+eventuell vistelseort. Hon frågade, om där fanns tillfälle
+till bad och tillgång till sköterska, hvilka frågor
+jag bejakade. Själf var hon ej stark nog att följa med,
+ensam kunde jag icke resa med honom, men kunde vi,
+såsom jag ställde i utsikt, få K. och någon af läkarne
+som sällskap, borde det nog gå. Jag minns ej, om jag
+bad henne tala med förmyndaren om saken, men var
+öfvertygad att broderns hälsa låg henne så om hjärtat,
+att hon ej skulle dröja därmed.</p>
+
+<p>För att kunna tillbringa söndagen i Uppsala följde
+jag under en veckodag den i brefvet nämnda fröken
+v. K. — en ryska — på hennes afskedsvisit till Södertelge.
+Cecilia hade flyttat i en ny våning, och jag<span class="pagenum" id="Sid_201">[s. 201]</span>
+kände mig först något främmande för denna. Själf
+var hon mycket trött och mottog oss liggande på sin
+soffa, men strålande vacker och älskvärd som vanligt.
+Omsider blef det tid för oss att återvända till Stockholm.
+Jag hade svårt att skiljas från henne, och kände
+en häftig motvilja mot ryskan, för hvars skull vi måst
+tala liksom genom ett galler. Då jag hunnit nedför
+trappan, vände jag mig om och fann Cecilia stå lutad
+öfver räcket. Hennes ögon lyste mot mig som svarta
+solar — jag tog trappan i ett par språng och slog mina
+armar om hennes hals. Hon smålog och kysste mig
+ömt. Ögonblicket därpå lämnade jag hennes bostad,
+föga anande att jag aldrig mer skulle beträda den.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="21">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_202">[s. 202]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Doktor Lundborg, Gustaf Fröding och jag samtalade
+allt emellanåt om van Eeden och den tillämnade
+vistelsen i Holland. »Jag känner mig som en stor elefant
+med en liten varelse på min nacke, som sticker
+mig i örat åt det håll hon önskar jag skall gå», yttrade
+Gustaf Fröding en dag. Doktorn skrattade.</p>
+</div>
+
+<p>»Du misskänner dig alldeles», sade jag, då vi åter
+voro ensamma, »det är du som är den viljestarke, och
+det är din viljas gissel, som drifver oss fram i den
+riktning, du önskar. Hvad har väl jag förmått? — Se
+hur obegagnade dina kläder hänga och tänk på hur
+sällan du ens bjuder till att vistas uppe i nattrock».</p>
+
+<p>Jag fortfor en stund att ytterligare förehålla honom
+en mängd andra fall, där hans vilja behållit valplatsen,
+och hans ögon kisade hela tiden mot mig bakom pince-nezen.</p>
+
+<p>Innan jag hunnit säga, allt hvad jag hade på hjärtat,
+räckte han med skolpojksaktigt underdånig min upp
+handen till tecken, att han ville tala. Jag såg på honom
+under lätt rynkade ögonbryn.</p>
+
+<p>»Fröken, fröken», viftade han litet ifrigare.</p>
+
+<p>»Nå, Gustaf Fröding», sade jag och nickade åt honom.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_203">[s. 203]</span></p>
+
+<p>»Diktar du månne ej om mig efter Fryxells svartmålning
+af Karl XII?» frågade han.</p>
+
+<p>»Nej, men när du säger det, finner jag, att din envishet
+har ett starkt släkttycke med hans», svarade jag,
+hvarefter vi båda brusto i skratt.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="22">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_204">[s. 204]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">En fransk läkare och vetenskapsman vistades i Uppsala
+och hade erhållit tillstånd att bese hospitalet.
+Som han antagligen gärna ville träffa en så intressant
+patient som Gustaf Fröding, hade man frågat denne,
+om han hade något emot att följande dag mottaga besök
+af honom. Gustaf Fröding sade sig ingenting ha
+att invända, men bad mig komma tidigt, så att han ej
+behöfde vara ensam under receptionen. »Att beskådas
+som ett underligt djur, insatt i en cell, är ingalunda en
+välbehagsförnimmelse», förklarade han, »dessutom har
+han mera valuta, om han samtidigt får se dig, då du
+ju faktiskt är ändå konstigare».</p>
+</div>
+
+<p>Jag hade ej tillåtelse att vistas i Gustaf Frödings rum
+under läkarens morgonrond, men beslöt att för denna
+gång öfverskrida förbudet och därefter förklara mig.
+Vid tiotiden nästa morgon stod jag därför hos honom,
+och hela hans ansikte sken af skalkaktighet. »För sent»,
+ropade han, »du har gått miste om att bli affotograferad
+i hans hjärna och antecknad i hans anteckningsbok!»</p>
+
+<p>»Hur lät din franska?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Det hade tagit mig hela morgonen att snickra ihop
+frasen: ’Comment vous portez vous monsieur’, och just
+när jag skulle begagna den, försvann fransmannen».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_205">[s. 205]</span></p>
+
+<p>»Hur såg han ut?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Det iddes jag ej undersöka».</p>
+
+<p>»Satt du kanske och såg ned hela tiden?»</p>
+
+<p>»Jag tror det, men ’hela tiden’ inskränkte sig till
+halftannat ögonblick, hvilket dock för en smart lärd
+torde vara nog till en sakrik afhandling i tre delar om
+skalden Gustaf Fröding på dårhuset».</p>
+
+<p>Han hånlog. »Kan du säga mig», utbröt han hetsigt,
+»hvad som är driffjädern till att du trotsar alla vidrigheter
+och kommer hit. Svara mig långsamt och med
+eftertanke och servera mig inga fraser».</p>
+
+<p>»Törhända känslan, att du behöfver ett värdigt föremål
+för dina sarkasmer», föreslog jag efter en stunds
+öfvervägande. »Men vill du nu som jag, äta vi frukost; i
+min ifver att närvara vid mottagningen för fransmannen,
+blef jag nödsakad att gå fastande från staden».</p>
+
+<p>Jag dukade upp mina medförda förråd, och under
+måltidens gång försvann hans misstämning.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Till hospitalets bibliotek hade förskaffats en del nyare
+historiska arbeten, däribland ett par om England, hvilka
+skänkte Gustaf Fröding stort nöje.</p>
+
+<p>»Har du saknat mig mycket under veckan?» frågade
+jag en gång under denna tid.</p>
+
+<p>»Måste tyvärr erkänna, att jag varit för upptagen af
+andra damer för att ha haft tillfälle att tänka på dig.
+Jag menar de engelska drottningarne», tillade han, då
+jag förvånad betraktade honom.</p>
+
+<p>»Åh — hå!» sade jag skrattande.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_206">[s. 206]</span></p>
+
+<p>»Maria Stuart är ingalunda en föraktlig rival», påvisade
+han.</p>
+
+<p>»Du kan väl ej mena, att jag skall bli svartsjuk på
+en kvinna, som lefde för flera hundra år sedan», invände
+jag.</p>
+
+<p>»Inte vill jag uppmana dig därtill, men inte vill jag
+heller afråda», återtog han, »hon torde vara lika verklig
+i det närvarande som du, men ....»</p>
+
+<p>»Hon kommer ej till dig med mat», afbröt jag.</p>
+
+<p>»Nej, däri har du gifvit ett försteg», medgaf han.</p>
+
+<p>Vi började därpå resonera om hennes förhållande
+till sina män och älskare och gåfvo oss i färd med att
+studera, hvad läroböcker och källskrifter haft att förmäla
+om henne. Äfven Anna Boleyn var länge föremål för
+vårt intresse, och Gustaf Fröding tycktes luta åt den
+åsikten, att hennes gemål endast handlat af konungslig
+skyddsplikt mot tronföljden, då han lät afrätta henne.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="23">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_207">[s. 207]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Doktor Lundborg skulle om några veckor anträda
+sin beramade resa till Holland, och jag frågade
+per telefon Cecilia, om hon rådgjort med förmyndaren
+om förslaget van Eeden. Det vore i så fall lämpligt,
+att denne gåfve doktor Lundborg i uppdrag att göra
+efterforskningar, menade jag.</p>
+</div>
+
+<p>När jag hörde, att så ej hade skett och att hon ej
+visste, när hon skulle komma till Stockholm, föreslog
+jag att själf få tala med förmyndaren, då han ju helst
+borde träffa doktor Lundborg före dennes afresa. Jag
+fick den uppfattningen, att hon gillade förslaget, och
+några dagar därefter besökte jag honom. Vi hade redan
+ett par gånger flyktigt sammanträffat, den första för
+många år sedan, då jag medföljt Cecilia upp på hans
+kontor och i förbigående blifvit presenterad af henne
+och den andra på en resa till Uppsala.</p>
+
+<p>Han mottog mig snäft och sade sig ha andra planer för
+Gustaf Fröding än Holland samt att han tänkt, det någon
+läkare skulle medfölja honom. Jag nämnde då, att doktor
+Lundborg möjligen skulle kunna göra det äfvensom Frödings
+vän K., men intet af detta tycktes göra det intryck
+på honom, att han fann det värdt en reflektion. Hvad
+mig beträffar, ansåg han sig ej kunna tillråda, att jag reste<span class="pagenum" id="Sid_208">[s. 208]</span>
+med, då han ej visste mer om mig »än att jag var ett
+fruntimmer, som var tokig i Fröding och ville följa
+honom».</p>
+
+<p>I första ögonblicket kände jag ett våldsamt begär att
+skratta, det lät precis som en röst från någon skvallerkonselj,
+men i nästa tog harmen öfverhanden, och jag
+svarade mig ha hyst den förmodan, att fröken Fröding
+varit i stånd att lämna något utförligare upplysningar
+om mig.</p>
+
+<p>»Hon har sagt, att ni är mycket exalterad», förklarade
+han.</p>
+
+<p>»Jaså», svarade jag och tänkte, att min ställning såväl
+till henne som till hennes bror dock torde ha gifvit henne
+goda skäl att ej låta detta uttryck gälla som det för mig
+uttömmande.</p>
+
+<p>»Hur har ni det er emellan, ni och Fröding?» fortfor
+han. »Äro ni förlofvade?»</p>
+
+<p>Jag betvang min känsla af föraktfull motvilja att svara
+honom. Om jag nu tege, kunde han rikta samma fråga
+till Gustaf Fröding och därigenom störa den glädje mina
+besök beredde honom. Kanske skulle då äfven ångesten
+att på något sätt ha bundit mig åter väckas till lif i hans
+ömtåliga sinne. Detta måste förhindras, och jag måste
+svara, men hvad? Hade det gällt mina egna känslor,
+skulle det varit en lätt sak, men att kräfva räkenskap
+för dessa låg utanför den frågandes befogenhet ....
+Öfver Gustaf Frödings känslor för mig hade jag däremot
+ej ens gjort några sannolikhetsberäkningar.</p>
+
+<p>»Förlofvade kan man väl knappast kalla oss», svarade<span class="pagenum" id="Sid_209">[s. 209]</span>
+jag slutligen — »de känslor Gustaf Fröding hyser för
+mig, äro väl närmast att förlikna vid hvad han skulle
+känna för en yngre bror, som han själf fostrat».</p>
+
+<p>För att ej låta märka, hur djupt hans beteende sårat
+mig, utväxlade jag några konventionella fraser med honom
+rörande gemensamma bekanta och lämnade sedan
+hans lokal.</p>
+
+<p>Ljungande af harm skref jag följande dag ett bref till
+Cecilia, hvari jag relaterade hennes förtroendemans samtal
+med mig och menade, att jag haft rätt att vänta, det
+han vetat så mycket om mig, att han ej uppträdt direkt
+förolämpande.</p>
+
+<p>Mitt förtroende till Cecilia hade efter samtalet med
+förmyndaren fått en betänklig stöt. Ej nog med att
+hon tycktes ha undanhållit honom alla upplysningar,
+som kunnat ge mig en aktad ställning i hans ögon, utan
+hon hade äfven förtegat för mig <i>deras</i> planer om
+förflyttning för Gustaf Fröding, under det hon skenbart
+gått in på lämpligheten af de arrangement jag föreslog.
+Den läkare, förmyndaren nämnde, som utsedd till ressällskap
+åt Fröding, var honom ytterst osympatisk, och
+han motsåg med glädje dennes förflyttning från hospitalet.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="24">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_210">[s. 210]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Cecilias svar kom mycket snart. Länge hade hon tänkt
+tala vid mig om mitt förhållande till hennes bror,
+hans närmaste framtid o. s. v., men ditintills hade det
+ej lämpat sig, då vi endera suttit på en järnvägsstation
+eller också haft obehöriga åhörare. Kanhända hade
+också en annan känsla tillkommit, nämligen att hon
+unnade mig den lycka jag för en kort tid kunde äga,
+innan jag åter komme i kontakt med lifvets hårda
+realiteter.</p>
+</div>
+
+<p>Mitt förhållande till Gustaf Fröding sade hon sig ej
+ha missuppfattat, hon skulle då ej kunnat hysa den
+vänskap för mig, som hon gjorde och skulle ej låtit mig
+komma dem så nära. Hon trodde, att min kärlek till
+honom var en stark och äkta känsla. Däremot hade
+hon alltid ansett, att G. ej brytt sig om mig annat än
+på ett rent vänskapligt sätt, något som jag också själf
+i mitt bref till henne sagt, att hon städse sökt framhålla
+för mig.</p>
+
+<p>Hon hörde nu till sin stora förvåning, att vi voro
+förlofvade och försäkrade, att det i så fall ej kunde
+komma i fråga, att hon skulle lägga sig i våra enskilda
+angelägenheter. Dock tyckte hon sig ha haft rätt till
+vårt förtroende i denna sak, så nära som hon stått sin
+bror och mig alla dessa år. För sin del ansåg hon det<span class="pagenum" id="Sid_211">[s. 211]</span>
+orätt af honom att ingå giftermål och att föga utsikt
+funnes för ett lyckligt äktenskap, som ju fordrade hälsa
+och friska krafter. Men skulle så olyckligt vara, så
+hellre mig än någon annan. Endast kontrahenterna
+själfva kunde ta risken att från eller tillråda. Hon skulle
+per bref underrätta sina systrar om detta; G. själf komme
+hon ju snart att träffa personligen.</p>
+
+<p>Det var fullkomligt sant, att både G:s förmyndare
+och hon ansåge det olämpligt, att jag ensam reste ut
+med honom — hade hon kunnat följa med, hade det
+varit en annan sak — och orsaken härtill var, att jag ej
+skulle kunna reda mig ensam i alla svårigheter. Att
+jag däremot skulle få råka honom så mycket jag ville
+därute, hade ingen satt sig emot.</p>
+
+<p>Hon kunde omöjligt tro, sade hon, att förmyndaren
+förolämpat mig. Jag måtte alldeles ha missförstått
+honom. Då han talat vid henne om mitt förhållande
+till G. hvilket ju var så ovanligt, att det väckte
+uppmärksamhet, och hon visste ju ej då af någon förlofning,
+hade hon framhållit, att jag var en gammal
+vän till G., och att alltsammans var hvad hon kallade
+oskyldigt. Som en förklaring på att ett sådant förhållande
+kunde existera, hade hon sagt, att G. och jag ju
+båda voro excentriska personligheter med mera fantasi
+än folk i allmänhet och ej finge bedömas efter vanlig
+måttstock.</p>
+
+<p>Om någon exaltation å min sida visste hon sig ej ha
+talat, men mindes ej, hur hon lagt sina ord och i hvad
+sammanhang. Hon sade sig ej kunna tro, det förmyndaren<span class="pagenum" id="Sid_212">[s. 212]</span>
+ej skulle känna till mig, då min svåger var hans
+vän, hvilket han också nämnt.</p>
+
+<p>Att hon ej hade samma uppfattning af G. som jag
+var nog sant. Hennes grundade sig på 43-årig bekantskap
+och därvid ständigt återkommande fenomen i hans
+sinnesstämning, men ingalunda på någon utsago af mig
+eller doktorerna. Det fanns dessutom många omständigheter
+i hans lif, som jag ej hade reda på och därför
+ej kunde ta med i beräkningen.</p>
+
+<p>Så länge han emellertid var så hjälplös, kunde hon
+ej annat göra än endast ta hänsyn till hvad som för
+honom var bäst, äfven om hon därvidlag skulle råka
+att stöta sig med mig eller andra. Behöfde hon välja
+mellan honom och mig, kunde jag nog tänka, hur valet
+utfölle. Blefve jag hans hustru, finge jag själf ta hela
+ansvaret, och hon skulle då ej hindra mig i någonting.
+Ju förr jag kunde göra det alldeles klart med G. desto
+bättre.</p>
+
+<p>Hon tillrådde mig, att i denna sak rådföra mig med
+en namngifven god vän, som kände mig sedan min skoltid.
+Denna var mig uppriktigt tillgifven och därtill
+opartisk, sade hon. Men skulle G. och jag finna, att
+vi förhastat oss, så kunde vi väl som förut råkas på ett
+vänskapligt sätt, fast ej på samma sätt som i förra fallet,
+utan med någon inskränkning. För sin egen del brydde
+hon sig ej om folks mening och frågade ej efter skandal,
+men hvad som härvidlag blefve följden, nämligen
+att allt tadel skulle falla på G., och han komme att anses
+som en förbrytare och förförare, hvilket han aldrig<span class="pagenum" id="Sid_213">[s. 213]</span>
+varit och ej heller var, det ville hon gärna hindra. Hon
+bad mig försöka att tänka mig in i G:s ställning och
+hvad som kunde vara bäst och nyttigast för honom samt
+blunda för hvad som gjorde min lycka. Hon visste,
+att jag kunde det, om jag ville.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="25">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_214">[s. 214]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Min häpnad öfver innehållet i hennes svar trotsar
+all beskrifning. Hvad som i mitt bref gifvit
+henne anledning att tro mig ha tillkännagifvit någon
+slags förlofning med hennes bror var mig en fullständig
+gåta, då jag genom att citera mitt uttalande till förmyndaren
+tvärtom markerat motsatsen. Hon hade tydligen
+i sin upphetsning förbisett det verkliga innehållet
+i mitt bref, för det hennes fantasi fruktat. Likaledes
+måtte det ha undgått henne, att hvarje gång vi talat
+om Frödings förflyttning till Holland, jag föreslagit K.
+och doktor Lundborg som medhjälpare. Att resa ensam
+med honom hade aldrig ens tangerat min tanke.
+Vidare syntes det mig långsökt, att förmyndaren genom
+sin bekantskap med min svåger, som bodde i Karlstad
+och som jag ytterst sällan träffat — min syster var sedan
+två år tillbaka gift med hofrättsnotarien B. — skulle
+varit i tillfälle att erhålla ingående kännedom om mig,
+och jag lade bort brefvet i känslan af min oförmåga
+att fatta, om hon menade allt hvad hon sade eller blott
+en del, och om det hon icke menade, hade någon annan
+betydelse än som ett försvar för henne själf.</p>
+</div>
+
+<p>Jag fruktar, att jag ej tillbörligt smält det fogliga och
+resonabla, som onekligen äfven fanns i brefvet, då jag
+per omgående skyndade att befria henne ur den villfare<span class="pagenum" id="Sid_215">[s. 215]</span>
+se med afseende på min ställning till Gustaf Fröding,
+hvari hon intrasslat sig.</p>
+
+<p>I sitt svar försäkrade hon sig ej ha någon lust att
+skilja mig och Gustaf Fröding åt, och känslor och tycken
+sade hon sig ej ha någon som helst fordran på att få
+kritisera. Det vore ju det privataste af allt privat. Det
+var blott de rent yttre förhållandena, som måste gestaltas
+så, att de ej blefve till skada och obehag för G. och
+mig. Förr hade hon alltid gått emellan, men nu var
+hon för klen och själstrött och saknade både håg och
+förmåga. Hon kunde yttra sin mening, men ägde ej
+energi att bråka åt höger eller vänster.</p>
+
+<p>Uppträdet hos förmyndaren hade berört henne pinsamt
+och var henne alldeles oförklarligt. Han hade alltid
+visat sig ytterst hänsynsfull och dessutom gemytlig
+och treflig att ha att göra med. Hon undrade, om jag
+var säker på att han förolämpat mig. Hon hade ofta
+sett mig förolämpad för rakt ingenting, och jag var själf
+ej sällan hänsynslös. Var jag säker på att det ej var jag,
+som började?</p>
+
+<p>I hvarje fall hade mitt första bref gjort ett mycket
+obehagligt intryck på henne, mest därför, sade hon, att
+hon fått en misstanke om att jag gått bakom hennes
+rygg och bearbetat G. under mina besök i Uppsala.
+Hon hade redan skickat mitt bref till en af sina systrar,
+så att hon kunde ej se, hvad som vållat missuppfattningen,
+men det var alldeles nog, att jag nu sagt, hvad
+jag menat. Bland de fel hon funnit hos mig, hade hon
+ditintills ej upptäckt hvarken bakslughet eller beräkning,<span class="pagenum" id="Sid_216">[s. 216]</span>
+snarare led jag af allt för stor öppenhjärtighet. Emellertid
+känner man ju hvarann i själfva verket så litet, att man
+ej kan vara alldeles säker, och då hon därtill oupphörligt
+tutats full af varningar, hade detta väl äfven i någon
+mån inverkat på hennes, som hon sade, omisstänksamma
+sinne. Hon hade i alla fall tänkt tala med mig och
+be mig vara litet mera försiktig i mina yttranden om G.
+och i hans och min samvaro, men afhållits därifrån,
+emedan hon tyckt det vara synd att komma med några
+missljud, och inte heller hade hon brytt sig synnerligen
+mycket om hvad folk säger. Hvad hon fruktade var,
+att det skulle gå därhän, att man öfverfölle hennes
+bror, och vore det än aldrig så obefogadt och lögnaktigt,
+så kunde det ändå störa honom i hans tillfrisknande.
+Det var först i julas hon fått reda på att några
+rykten voro i svang. En bekant hade råkat henne på
+gatan och gratulerat henne till att G. nu vore så frisk,
+att han kunde tänka på att gifta sig. »Fästmön bor ju
+hos honom på hospitalet», hade man sagt.</p>
+
+<p>Hon hade blott kunnat försäkra, att det var lögn
+och stora sjöormen, och hade ej tänkt på det vidare.
+Emellertid hade ryktet envist hållit i sig med olika
+variationer såsom »fästmö, älskarinna och fruntimmer,
+som han har hos sig på hospitalet». Hon angaf värmländingar,
+som i denna sak bäst underrättade. Hon hade
+ingenting nämnt om dessa rykten till förmyndaren eller
+systrarne, men fann det klart, att hvad som angick G.
+var af så stort intresse, att det fort skulle sprida sig.</p>
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_217">[s. 217]</span></p>
+
+<p>Af detta bref fattade jag hufvudsakligast, att hon
+misstänkt mig för bakslughet och citerat grundlösa rykten,
+afsedda att kasta ett ovärdigt skimmer öfver min
+ställning till hennes bror. Det föreföll mig högst märkligt,
+att Cecilia i den djupa afskildhet, hvari hon lefde,
+skulle »tutas full» af dylika ryktessmidare, helst hon
+var en person, inför hvilken lömskt förtal borde gripa
+till flykten. Ju mer jag grubblade däröfver, ju sannolikare
+tycktes det mig, att själfva kringflygandet af
+nämnda rykten vore att förlägga till samma kategori
+som »den stora sjöormen» och att hon troligen drömt
+dem. Men eftersom de nu delgifvits mig, måste jag
+ju i hvarje fall räkna med dem och tillse, att såväl
+Gustaf Fröding som det läroverk, där jag arbetade,
+skyddades för det onda, de kunde vålla.</p>
+
+<p>För att få hjälp vände jag mig till den af mina vänner,
+Cecilia utpekat som lämplig. Hon åtog sig att,
+så fort det behöfdes, ordna min ställning till skolan och
+skref därpå ett bref till Gustaf Frödings läkare, docenten
+Lundborg, relaterade de af Cecilia citerade ryktena
+samt utbad sig hans råd, huruvida mina besök på hospitalet
+skulle fortsättas eller afbrytas.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="26">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_218">[s. 218]</span></p>
+
+<p>Bref från mig till Gustaf Fröding.</p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Stockholm Tegnérgatan 14 den 19 febr. 1904.
+</p>
+
+<p>Jag minns ej, om jag sade dig, att jag denna söndag
+stannar i Stockholm och att du först nästa lördag eller
+söndag har det nöjet att se mig inträda i ditt gemak, käre
+Gustaf. Maria Stuart och Elisabet hålla dig ju sällskap i
+min frånvaro och jag hoppas, att äfven detta kvinnliga
+element måtte verka godt på dig.</p>
+
+<p>Stockholmsluften verkar däremot ej alls godt på min
+hosta — — — —</p>
+
+<p>Här sänder jag dig ett kort, som jag erhöll från fru van
+Eeden. Hon har en mycket svårläst stil, men jag tycker
+mig förstå — — att hennes svåger, som är gift med den
+svensktalande systern jag berättat dig om, har öfversatt
+en af dina dikter och ämnar fortsätta.</p>
+
+<p>Naturligtvis skickar jag den begärda boken, vi kunna
+ej hindra människor att öfversätta dig.</p>
+
+<p>Från Moskva har jag också haft bref i dag. Där råder
+stor upphetsning, och det är nästan lifsfarligt att gå ut på
+gatorna. »Gut und Blut dem Kaiser». Han själf lär sitta
+i Vinterpalatset och gråta bittra tårar. Han säges aldrig
+ha velat kriget. Jag skall ta med mig brefvet, då jag kommer
+skall du få läsa det själf.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_219">[s. 219]</span></p>
+
+<p>Jag har försport g.... åh, du kan inte tro, hvilken
+hosta jag har, jag tror det är kikhosta.</p>
+
+<p>Jo, jag har försport genom doktor S. att — lär vara betänkt
+på att söka upp dig nästa söndag. Hoppas du ej
+blir — — Du är så fin nu, just som du är. Ingen jag ser
+härute i världen är så fin som du.</p>
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p>Jag har fått många goda saker hemifrån. Wilhelm har
+skrifvit en rysligt dum vers på en papperskaramell.</p>
+
+<p>I veckotal kommer han nu att gå och njuta af att han
+varit kvick. Gustaf — du måste hjälpa mig att ge honom
+det igen på hans födelsadag den 17 mars. Om vi kunde
+finna något rim på gasklocka.</p>
+
+<p>Det är en vecka tills jag får se dig och för mig är det
+många dagar. En hälsning till dig från mig.</p>
+
+<p class="right">
+alltid din<br>
+<span class="mr1"><i>I. B.</i></span>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="28">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_220">[s. 220]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Cecilia hade samma dag skrifvit ett bref till mig, hvari
+hon sade sig vilja tillmötesgå min önskan, att i det
+som rörde min ställning till hennes bror vända sig till
+dennes afdelningsläkare, docenten Lundborg.</p>
+</div>
+
+<p>Och jag kunde vara viss om, försäkrade hon, att hon
+skulle tala med honom utan förutfattad mening, så som
+man resonerar med en läkare. Om jag hade undrat på
+tonen i hennes bref, så var den helt och hållet framkallad
+af tonen i mitt första bref. Hon visste sig aldrig
+ha haft en tanke på att »skilja» mig och G. utan hade
+alltid menat, att han och jag skulle råkas, som vi hitintills
+gjort, och om mina besök hos honom nu senaste
+tiden hade hon ej tänkt annat, än att vi blott för stundens
+nöje utbytte tankar och skämtade. Hade hon
+missförstått detta? frågade hon. Hon erkände, att hon
+ett ögonblick misstänkt mig att ha bearbetat honom i
+riktning att få allt mer och mer inflytande på honom
+och slutligen få honom helt och hållet för mig själf.
+Detta skulle hon ha kallat bakslugt eller något liknande.
+Men hon förklarade sig nu ej tro det, det skulle varit
+så stick i stäf mot hennes föregående uppfattning af mig,
+och utan bevis för motsatsen komme hon ej att frångå den.</p>
+
+<p>Sedan hon sist skref till mig, hade hon haft bref
+från förmyndaren, som å sin sida var lika förolämpad<span class="pagenum" id="Sid_221">[s. 221]</span>
+som jag. Han ansåg, att jag ej tagit hänsyn till hans
+ställning som G:s förmyndare och som den där äger
+rätt att bestämma om hans angelägenheter. Han behöfde
+hvarken rådföra sig med henne, mig eller någon annan
+och hade blott att svara för förmyndarkammaren i Uppsala.
+Att han rådförde sig med henne och oftast rättade
+sig efter hennes mening var idel hänsynsfullhet.</p>
+
+<p>Detta hade jag ej insett, menade han. Emellertid lämnade
+han åt henne — förutsatt, att hon <i>toge allt ansvar
+på sig</i> — att ställa med G:s resa och där deras åsikter
+kunde afvika följa hennes. Hon skulle ingenting bestämma,
+förrän hon talat vid doktor Lundborg och de
+andra läkarne. Hon komme endast att ta hänsyn till
+G:s bästa, och kunde hon ej finna öfvertygande skäl
+å någondera sidan, skulle hon alldeles afsäga sig förtroendet,
+och förmyndaren finge då rådgöra med hennes
+systrar eller med hennes kusin Carl Agard eller handla
+oberoende, alldeles som han ville.</p>
+
+<p>Angående de rykten, hon nämnt i sitt förra bref samt
+en del därmed sammanhängande, så ansåg hon sig frikallad
+att alls beröra detta eller något liknande oss
+emellan, sedan jag i dagens bref sagt mig ej fästa ringaste
+afseende vid dem. Hvad som därvidlag behöfde
+sägas, kunde hon afhandla med doktor Lundborg, efter
+jag skänkt honom mitt förtroende. Hon yttrade sin
+glädje öfver mitt val af rådgifvare i Stockholm och sade
+sig lita på denne persons rättskaffenhet och sunda omdöme
+samt betygade än en gång, att hon ej hyste något
+misstroende till min ärlighet och öppenhet blott i viss<span class="pagenum" id="Sid_222">[s. 222]</span>
+mån till mitt omdöme. Och det var ju blott mänskligt,
+ansåg hon, att hvad man mycket önskar, det vill
+man gärna anse klokt och välbetänkt.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>I mitt svar till Cecilia bad jag henne vänta med något
+afgörande vis à vis brodern, tills den nyutnämnde öfverläkaren
+vid hospitalet tillträdt sin befattning, hvilket
+skulle ske om någon månad.</p>
+
+<p>Detta sade hon sig i nästa bref så mycket hellre vilja
+lofva, som det hela tiden varit hennes afsikt, och G.
+ändå ej kunde resa, förrän det blef varmt i luften. Hon
+förhastade sig ej i allmänhet försäkrade hon, och allra
+minst då saken gällde hennes bror.</p>
+
+<p>Det hade varit något mystiskt, en oklar punkt i min
+ställning i hela denna fråga, men hon var öfvertygad,
+att den berodde på ett missförstånd, som kunde utklaras
+och var därför glad att få tala öppet med doktor
+Lundborg.</p>
+
+<p>Det vore bäst, menade hon, att nu ej vidare orda
+härom. Man kunde så lätt komma att strida om småsaker
+i stället för att se i stort, men jag skulle vara lugn,
+att fast hon i första rummet tänkte på sin bror, hade
+hon i andra också en tanke för mig.</p>
+
+<p>Det efterlängtade svaret från doktor Lundborg kom
+och lydde.</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Uppsala hospital den 24.2 04.</p>
+
+<p>— — —</p>
+
+<p>Med anledning af Edert bref ber jag få uttala som
+min uppfattning, att Fröken Ida Bäckmann utöfvat och<span class="pagenum" id="Sid_223">[s. 223]</span>
+utöfvar ett synnerligen godt inflytande på Herr Gustaf
+Fröding.</p>
+
+<p>Han har blifvit gladare och mera tillgänglig än förr.
+Det lider knappast något tvifvel, att icke hon åstadkommit
+mycket härvidlag.</p>
+
+<p>Det skulle vara en stor missräkning för Herr Fröding,
+om hon icke vidare komme hit. Därför bör hon komma
+som hon brukat.</p>
+
+<p class="right">
+Med utmärkt högaktning<br>
+<span class="mr05">Eder <i>Dr H. Lundborg.</i></span>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="28">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_224">[s. 224]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">När jag åter stod inför Gustaf Fröding betraktade
+han mig forskande genom pince-nezen. »Har du
+varit sjuk?» frågade han, »vecken mellan dina ögon ha
+blifvit djupare».</p>
+</div>
+
+<p>»Sjuk, säger rent för litet», svarade jag leende, »det
+har nästan varit lifvet till låns; dock som skriften säger,
+sjukdomen var icke till döds utan .... ja, du känner
+citatets fortsättning».</p>
+
+<p>»Ditt tal klingar grandiost ehuru ej alldeles otroligt»,
+förklarade han, »men fortsätter du att citera bibeln,
+känner jag mig uppfordrad att sjunga: ’O vill du gå
+med till Kanaan’». Hans ansikte fick ett salvelsefullt
+uttryck och rösten en darrande, tunn klang.</p>
+
+<p>Jag sjönk skrattande ned på en stol, jag visste knappast
+något roligare, än när han återgaf bönemötena i
+Kristinehamn.</p>
+
+<p>»Hur mår Maria Stuart?» frågade jag därpå.</p>
+
+<p>»Hon har stigit ned i sina fäders graf, hon fann mig
+ej nog temperamentfull».</p>
+
+<p>»Då har du säkerligen ej gjort ditt allra bästa», förebrådde
+jag. »Det är, kan jag förstå, din olycksaliga
+lättja och håglöshet, som ställt till ofog mellan dig och
+den högättade dam, du skänkt din gunst».</p>
+
+<p>»För andra gången i dag framkallar du bilden af min<span class="pagenum" id="Sid_225">[s. 225]</span>
+far», utbrast han. »Hur ofta förde han ej ordet håglös
+på läpparne, då det gällde mig. ’Du måste skaffa
+dig mera håg’, lät det. Liksom man skaffar sig håg
+själf. Det är väl något, som bör vara medfödt. Kan du
+kanske gå ut och köpa ett kvarter Frödingsvilja åt mig?»
+slutade han sarkastiskt.</p>
+
+<p>»Hvem vet, om det skulle vara så omöjligt att uppbringa,
+exempelvis på apoteket ’Svarta Svanen’», skämtade
+jag. »Men för att nu återgå till din far, så menade
+han törhända, att man kan förslöa och förinta sin håg».</p>
+
+<p>»Jag vet ej, jag tror, att <i>hans håg</i> låg åt att predika
+för mig och föra strafftal på tungan, alldeles som hans
+’bröder i Waldenström’». Jag läser för tillfället Adelskölds
+memoarer, däri han talar om min far ....»</p>
+
+<p>»Jag har läst, att han kallar honom ’den bildsköne
+Ferdinand Fröding’», afbröt jag. »Har du något minne
+af denna skönhet?»</p>
+
+<p>»Ja, den gjorde alltjämt ett visst intryck på mig, hur
+härjad den än slutligen blef. Adelsköld talar om hans
+kompositioner, men han tyckes ej veta, att det finns
+en hel opera komponerad af min far. Jag vill minnas,
+att någon har den i sitt förvar, fast jag ej kan erinra
+mig hvem. Hans röst har jag också hört prisas», fortfor
+han, »men för mitt minne står klarast de släpande
+andliga sånger han sjöng, och som voro mig förhatliga».</p>
+
+<p>Vid mitt nästa besök underrättade oss en af betjäningen
+att »Herr Frödings syster åkt upp till hospitalet».
+Jag förstod, att hon besökte doktor Lundborg, och att<span class="pagenum" id="Sid_226">[s. 226]</span>
+hon ej skulle komma in till sin bror, då hon visste, att
+jag befann mig hos honom. Han tycktes ifrigt vänta
+henne, och frågade den återinträdande vårdaren, om han
+sett rätt, hvilket denne försäkrade.</p>
+
+<p>»Längtar du efter henne?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Jag vet just ej, men jag finner det märkvärdigt, att hon
+ej besöker mig, då hon är här på hospitalets område.
+Längtar du efter henne?»</p>
+
+<p>»Kanske», svarade jag, och tårarna stego mig i ögonen.
+Han drog mig tröstande intill sig.</p>
+
+<p>Redan samma kväll måste jag resa till Stockholm, men
+hörde sedermera af doktor Lundborg, att han framhållit
+för Cecilia nödvändigheten att begagna sig af det
+gynnsamma inflytande jag utöfvade på patienten.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="29">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_227">[s. 227]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Mina förtrogna intalade mig, att Cecilia nu skulle skrifva
+ett tacksamt bref till mig med anledning af hvad
+jag gjorde för hennes bror, hvars tillvaro på hospitalet
+ditintills varit glädjelös, och att förmyndaren skulle
+skynda att söka ursäkta sitt i vårt tycke olämpliga beteende.</p>
+</div>
+
+<p>Förmyndaren lät ej med ett ord höra af sig, men från
+Cecilia mottog jag kort därpå ett bref.</p>
+
+<p>Sedan hon talat med doktor Lundborg, sade hon,
+föreföll henne mitt förhållande i vår skism angående
+Gustaf Frödings behandling betydligt mindre gåtfullt
+än förut. Doktor Lundborgs åsikt var för henne lika
+oväntad som ny och egendomlig. Han hade nämligen
+yttrat, att mitt inflytande på Gustaf Fröding blifvit så
+stort, att han troligen ej skulle kunna förmås till något
+utan min mellankomst. Doktor Lundborg tycktes också
+anse detta som en synnerligen fördelaktig omständighet
+och ej förenad med någon slags olägenhet af något slag.</p>
+
+<p>Dessutom var hans uppfattning af Gustaf Fröding,
+hans sinnesbeskaffenhet och karaktär en annan än hennes.
+Man kunde ju, medgaf hon, på ett kort samtal ej bilda
+sig någon riktig uppfattning af en person sådan som
+doktor Lundborg och bad mig därför skaffa henne några
+af hans skrifter, för att hon skulle kunna bilda sig ett omdöme<span class="pagenum" id="Sid_228">[s. 228]</span>
+om hans teorier beträffande sinnessjukdomar
+och deras orsaker.</p>
+
+<p>För egen del hade hon alltid ansett, att Gustaf Fröding,
+så vidt möjligt, då han nu komme att lämna hospitalet
+borde skyddas för alla erotiska inflytanden och
+förvecklingar äfven, som hon uttryckte sig, sådana som
+voro af mycket oskyldig art. Att det längre fram, då han
+blefve bättre, kanske vore omöjligt, insåge hon ju, men
+då finge han själf ta risken. Hitintills hade hon ej haft
+den ringaste oro för mig. Hon hade tänkt, att förhållandet
+fortfarande varit sådant, jag själf alltid sett det
+och att jag funne mig däri utan några illusioner. Först
+efter mitt besök hos förmyndaren och min motvilja att
+lämna Gustaf Fröding ens på en kortare tid ensam åt
+en annans vård, hade hon börjat tänka sig en förändring i
+hans och min ställning till hvarandra. Denna förändring
+skulle hon, om den förefunnes, anse som en olycka. Emellertid
+ville hon ej göra mig ansvarig för, om detta skulle
+vara händelsen. Med den kännedom hon hade om doktor
+Lundborgs åsikter, måste jag, sade hon, tro hvad
+jag så gärna önskade. Hon för sin del kunde emellertid
+ej frångå sin uppfattning, som stöddes af doktor
+Göransson och professor Öhrvall. Då nu de båda hospitalsläkarnes
+åsikter voro vidt skilda, ansåg hon bäst,
+att såsom hon förut sagt, invänta professor S. låta honom
+någon tid sköta G. och sedan ge sitt utlåtande.
+Han var ju opartisk, hvilket hon ej kunde säga om sig
+själf, då hon ju hade en förutfattad mening.</p>
+
+<p>Hon hade i alla händelser tänkt resa till Uppsala i<span class="pagenum" id="Sid_229">[s. 229]</span>
+början af april och kunde då tala med både den ene
+och den andre. Ingen ansåg det hasta med hennes brors
+förflyttning från hospitalet. Jag hade i mitt bref nämnt
+något om att man ej kunde behandla honom som en
+otillräknelig person, och ej handla utan att höra hans
+åsikt. Jag hade väl ej kunnat tänka, att det skulle komma
+ifråga, och ej heller hade det varit förmyndarens
+mening. Det enda hon velat hade blott varit, att han
+ej onödigtvis skulle oroas.</p>
+
+<p>Men då nu frågan kommit till en kris och ovissheten
+var så stor, ansåg hon, att han gifvetsvis borde få full
+klarhet om de olika meningarne och själf afgöra. Hon
+visste, hur svårt det var för honom att fatta ett beslut,
+men under förhanden varande omständigheter, kunde
+det ju ej hjälpas, förklarade hon.</p>
+
+<p>Nu skulle hon slå sig till ro och ej vidare tänka på
+detta, det verkade blott upphetsande, utan att lämna resultat.
+Hon bad mig äfven vara lugn och söka klargöra
+min ståndpunkt samt därvid ha i tankarne ej blott
+den närvarande utan äfven den kommande tiden. Själf
+hade hon alltid tänkt sig, att det skulle förbli som det
+varit, tills vi alla voro gamla och grå eller döda och
+borta. Men lifvet visade sig ej tåla stillestånd.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Den ovilja hon kände öfver doktor Lundborgs åsikt,
+skymtade alltför tydligt fram i brefvet, för att det skulle
+kunna skänka mig någon glädje, dessutom väckte det
+min harm, att hon tagit en af asylläkarnes fruar till sin
+förtrogna i den meningsskiljaktighet, som uppstått. Jag<span class="pagenum" id="Sid_230">[s. 230]</span>
+hade endast invigt doktor Lundborg däri, då jag ansåg
+det ligga utom de andras befogenhet att veta något om
+saken. Min känsla för Cecilias förhårdnade, och jag
+ville ej ens för mig själf erkänna den häftiga sorg mina
+desillusioner med afseende på henne vållade mig. Till
+något så klokt som att besöka henne för att bilägga
+missförståndet kunde jag ej förmå mig; det var som
+skulle jag sky att återse henne, sedan jag gjort den upptäckten,
+att hon var behäftad med mänskliga svagheter.</p>
+
+<p>Min rådgifverska ansåg å sin sida ett besök i Södertelge
+olämpligt, det skulle bli resultatlöst för saken och
+blott trötta mig.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="30">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_231">[s. 231]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Jag hade gått mycket snabbt från stationen till hospitalet,
+det var något jag ville be Gustaf Fröding om, och
+som han genast måste göra, för att det ej skulle bli
+bortglömt.</p>
+</div>
+
+<p>»God afton, o Konung Ahasverus!» hälsade jag och
+blef ödmjukt stående vid dörren.</p>
+
+<p>Som seden bjöd vid detta tilltal, räckte han mig cermoniöst
+sin blyertspenna.</p>
+
+<p>Jag rörde vid udden och tog den plats han anvisade
+mig.</p>
+
+<p>»Hvad fattas dig, Drottning Ester? Hvad är din bön,
+den vare dig beviljad och hvad din begäran? Gällde
+det ock hälften af riket, så skall den uppfyllas», citerade
+han med djupt allvar.</p>
+
+<p>»Om det så täckes Konungen, och jag hafver funnit
+nåd inför honom, och det synes Konungen vara görligt
+och jag är honom välbehaglig, så må en skrifvelse utfärdas
+.....» — jag gjorde en välberäknad paus — »med
+en födelsedagsvers åt min svåger, däri vi rimma på gasklocka».</p>
+
+<p>»Må ske», sade han leende.</p>
+
+<p>Jag fick fram papper och grep blyertsen.</p>
+
+<p>»Jag har sagt gasklocka, första rimmet var alltså mitt»,
+påskyndade jag, »nu är det din tur!»</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_232">[s. 232]</span></p>
+
+<p>»I extas bocka», sade han blixtsnabbt, »nu är det
+din!»</p>
+
+<p>»Trasdocka», försökte jag, men slog ögonblickligen
+armarna om hans hals för att få tröst vid tanken på de
+ledsamheter, till hvilka detta rim kunde ge anledning,
+om det olämpligt råkade i familjens händer.</p>
+
+<p>»Hvar har jag min oförfärade drottning Ester?» frågade
+han och strök undan mitt hår för att bättre kunna
+se mig.</p>
+
+<p>»Hon gick, just som vi började skalda», suckade jag,
+»och nu är det bara Ida Bäckmann — du vet hon, som
+skref så makalösa julrim. Föresten», fortfor jag triumferande
+— »antag att vi sätta gasklocka i midten, så är
+det ditt rim, som fattas».</p>
+
+<p>»Tyvärr väntade jag blott, att du skulle vrida det
+därhän», suckade han, »skrif nu, så skall jag diktera!»</p>
+
+<div class="poetry-container">
+<div class="poetry">
+  <div class="stanza">
+    <div class="verse indent0">»O, Wilhelm, då för din gestalt af gasklocka</div>
+    <div class="verse indent0">Du ser oss i dag i extas bocka,</div>
+    <div class="verse indent0">Vill af rörelse sig din bas i din hals stocka!»</div>
+  </div>
+</div>
+</div>
+
+<p>Han tystnade, och hans blick mötte glittrande min.</p>
+
+<p>»Sjufaldt bättre gratulation finns då bestämt inte?»
+gissade jag.</p>
+
+<p>»Jag vet ej, men sämre får man nog leta efter», bedyrade
+han.</p>
+
+<p>Han betraktade mig länge under djup tystnad. »Hvad
+du dock leker allra bäst», återtog han slutligen, — »det
+är Delila med mig som Simson. Du lurar högst behändigt
+ut hemligheten af min styrka».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_233">[s. 233]</span></p>
+
+<p>»Din styrka —» afbröt jag förvånad.</p>
+
+<p>»Åh, ja, se ej så gäckande på mitt kala hufvud», förmanade
+han, »ditt eget visar starka ansatser att om ....
+tjugu år följa efter».</p>
+
+<p>»Tyst», insköt jag brådskande, »talar du om det, kan
+jag vara flintskallig redan i morgon, och min hjässa
+mogen för din plan att uppdelas i fält för täflande plafondmålare
+.... Din styrka», upprepade jag eftersinnande
+— »den ligger ju i din apati ....!»</p>
+
+<p>»Riktigt Delila, och det är den du stjäl ifrån mig».</p>
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="31">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_234">[s. 234]</span></p>
+
+<p>Bref till Gustaf Fröding:</p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Stockholm Tegnérgatan 14.</p>
+<p class="ml1">Käre Gustaf.
+</p>
+
+<p>Du kan ej tro en sådan hög med skrifböcker jag har
+framför mig, och det ser hopplöst ut att komma till dig
+med lexikonet, som jag tänkt.</p>
+
+<p>Inte heller vet jag hvar Karlfeldt bor, jag kunde eljes
+skicka upp det till honom. Jag har ryktesvis hört, att
+han ämnar sig till Uppsala någon dag i nästa vecka. Det
+ser ut, som om jag ej skulle få något bud till dig, förrän
+jag kommer själf söndag åtta dagar. Hoppas du har
+piskan (den af Nietsche anbefallda) i ordning då och
+begagnar den som en gentleman. Jag tycker om att
+höra klatschandet af den, då det kommer från din hand
+förstås.</p>
+
+<p>I öfrigt vill jag säga, att vi ha ännu kallare här än du
+i Uppsala, och jag söker förgäfves erinra mig, hvad
+Nietsche säger om Entzückung und Kälte.</p>
+
+<p>Här skickar jag dig samtidigt, hvad George Brandes
+sade om van Eedens »Lille Johannes». Om du ville lägga<span class="pagenum" id="Sid_235">[s. 235]</span>
+den tidningen i en låda tills jag kommer vore bra, jag
+ville om möjligt sedan skicka den till van E.</p>
+
+<p>Jag beflitar mig med läsning af Lifsbelysningar och
+finner däri starka stöd för mina eld- och vattenteorier.</p>
+
+<p>En hälsning till dig från</p>
+
+<p class="right">
+<i>Mig.</i>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="32">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_236">[s. 236]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">I Uppsala gick allt sin gilla gång. Jag försökte hålla
+Gustaf Fröding helt utanför det, som marterade mig,
+och fick den uppfattningen, att jag äfven lyckades häri.
+Då och då gjorde han visserligen en anmärkning om
+hur betänkligt jag magrade och hur darrningen i mina
+händer tilltog, men tycktes godta min förklaring, att
+allt detta var symptom till den annalkande våren.</p>
+</div>
+
+<p>Det mest lifaktiga hos honom denna tid var dock
+hans retsamhet, och nästan alla mina ord och gärningar
+voro föremål för hånfull kritik.</p>
+
+<p>»När jag ser mig i spegeln», yttrade han en dag, »ser
+jag blott dig».</p>
+
+<p>Jag skrattade. »Minns du», frågade jag, »hur du
+förr hade många speglar och gick från den ene till den
+andre för att beskåda dig? Då jag en gång begärde
+att få veta, hvarför du gjorde så, svarade du: För
+att se, hur den väl kan se ut, som du håller så mycket
+af».</p>
+
+<p>»Det var blott delvis sanning», förklarade han, »jag
+tänkte mest på hur onaturligt härjadt mitt ansikte blifvit
+och hoppades vid hvarje ny blick i spegeln finna,
+att jag misstagit mig, och att det ägde den manliga
+skönhet och energi jag eftertrådde».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_237">[s. 237]</span></p>
+
+<p>»Jag tycker, att du är vacker, som du är — mycket
+vacker», sade jag allvarsamt.</p>
+
+<p>»Jag har aldrig frågat efter din smak och aldrig tilltrott
+dig äga någon», snäste han.</p>
+
+<p>Jag gick bort till fönstret, och det blef tyst under
+flera minuter.</p>
+
+<p>»Hörde du, att jag blott ser din bild i mitt öga, då
+jag ser mig i spegeln», sade han omsider.</p>
+
+<p>»Ja, och jag hörde också, att du fann, hvad du såg
+afskyvärdt», svarade jag kort.</p>
+
+<p>»Vill du, att jag skall stiga upp och falla på knä för
+dig», fortfor han ironiskt.</p>
+
+<p>»Gärna, om du hade kläder på dig, men högst ogärna
+i det du nu för tillfället är iförd», sade jag, ur stånd
+att bibehålla mitt allvar vid tanken på realiserandet af
+hans förslag.</p>
+
+<p>»Kom hit, får du se mina ritningar», bad han.</p>
+
+<p>Jag lydde.</p>
+
+<p>»Det är du, och det är du, och det är du», tillkännagaf
+han. »Så snart jag fattar en penna och skall teckna, blir
+det du, som med tillbakakastadt hufvud lyssnar till
+mig».</p>
+
+<p>»Kunde du ej försöka dig på att teckna Maria Stuart?»
+föreslog jag.</p>
+
+<p>»Det har visat sig omöjligt. Hon har gått ned i
+grafven, och du lefver bredvid mig».</p>
+
+<p>Han öfvergick därpå att tala om skalden Schelleys
+äktenskapsförhållanden, därpå kommo vi till lord Byrons
+och slutligen till Goethes.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_238">[s. 238]</span></p>
+
+<p>»Skulle du kunna finna dig i att vara en Goethes
+Eckermann?» frågade han. »Det skulle aldrig jag. Jag
+kan ej lida att vara den andre».</p>
+
+<p>»Vore du Goethe, blefve jag gärna Eckermann», svarade
+jag.</p>
+
+<p>»Så stor blir jag aldrig, ehuru jag stundom i min
+vilja glidit framom honom, ja, det har gått ända därhän,
+att jag ibland tyckt mig upptäcka svagheter äfven
+hos denne diktens oupphinnelige heros. Det är dagar»,
+fortfor han, »då det känns, som ville jag ha all ära
+i världen för egen del, jag hyser då ej blott afund
+mot Goethe, Heine, Nietsche och andra spetsar, äfven
+mot våra egna mot Lagerlöf, Heidenstam, Karlfeldt
+m. fl. känner jag en missunnsamhet, som gör, att jag
+stundom ej rättvist bedömer deras arbeten. Och — kan du
+tro det — jag erfar till och med en slags afundsjuka nedåt,
+då man berömmer dem, som i diktning stå under mig».
+Han betraktade mig några ögonblick, smålog därpå vemodigt
+och sade: »Icke nog härmed, det har händt, att
+det kan komma en tagg i mig, då jag läser något du
+skrifvit eller hör dig säga något, som du finner bättre
+ord för än jag».</p>
+
+<p>»Det beror på din vana att söka alla slags rottrådar
+till hvarje om än aldrig så flyktig stämning, som tangerar
+dig», sade jag, »och har intet gemensamt med
+din verkliga natur. Du lider af själfgisslingsmani och
+söker likt och olikt efter spön».</p>
+
+<p>»Det är möjligt, att du ej har alldeles orätt», medgaf
+han i tvekande ton.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_239">[s. 239]</span></p>
+
+<p>Han betraktade mig därefter med en blick, som jag
+ej kunde tyda.</p>
+
+<p>»Plågar dig min fula halsduk?» frågade jag och ville
+lösa den af mig.</p>
+
+<p>»Låt den sitta!» bad han. »Den blir vacker då du
+bär den».</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="33">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_240">[s. 240]</span></p>
+
+<p>Bref till Gustaf Fröding (skrifvet på skärt biljettpapper).
+</p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Stockholm mars 1904.
+</p>
+
+<p>Du bör beundra mitt fina papper, inte sant — käre Gustaf.
+Jo, det är så att söndagen förgår i för dig af mig
+ostörd ro, och i för mig af dig — något annat. Så kommer
+en dag, som heter Maria Bebådelsedag, och då kommer
+jag o. G. v. bebådande vårens ankomst — snyggt klädd
+skall du se o. g. v. (Gustaf Fröding och jag hade träffat
+öfverenskommelse att låta stora G. betyda Göransson och
+lilla g. Gud, emedan den förre beträffande oss var för
+tillfället mäktigast). Jag sköter nu min peruk, rädd för
+perukmakarens profetia. Wilhelms födelsedag har längesedan
+varit, nu får jag gömma min improvisation till hans
+namnsdag. Jag skall höra fru Monrad om söndag. Hon
+lär ha sjungit din Fylgia så, att det isade Stenhammar i
+knävecken. Jag skall gå till S. endera dagen, han har
+skickat bud med sin svägerska, att han väntar mig.</p>
+
+<p>Tycker du ej, att det här papperet påminner om Seidis
+bref till sultanen? Jag skulle nog låtit innehållet få samma
+höga fina form, men ser du, det är så, ser du, att det är
+någonting, som hindrar mig, fast rakt inte förmåga, närmast
+»lokale forhold».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_241">[s. 241]</span></p>
+
+<p>Du — Goethes Najad — har haft mitt hela fulla medlidande.
+Knappast tror jag dock, att han pröfvade henne
+i nio år. Jag är glad, att du har Goethe till omväxling
+med Momsen. Hoppas du hunnit igenom den, tills jag
+kommer, så att vi ej bli rivaler.</p>
+
+<p class="right">
+Alltid din<br>
+<span class="mr1"><i>I. B.</i></span>
+</p>
+</div>
+
+<p>Gustaf Frödings förbättring fortskred lugnt och jämnt.
+När jag vid mitt besök närmast före påsk förklarade,
+att jag tänkte tillbringa hela friveckan hos honom, lyste
+det till i hans ansikte, han slog samman händerna och
+utbrast med en min och en ton, som illusoriskt återgaf
+en bekymrad husmor. ’Du store tid, hva ska ja väl
+kunne hette på te roge denne främmaten mä’.</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Stockholm Tegnérgatan 14, april 1904.
+</p>
+
+<p>Hvad du nu tror, att jag vill säga dig i detta bref är
+icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. O. g.
+o. G. v. kommer jag nämligen på torsdagsförmiddag, som
+jag hade den glädjen att säga dig, då vi skildes sist. Jag
+har något att säga dig, men du får ge dig till tåls, tills
+det kommer af sig själf.</p>
+
+<p>Du — Gustaf — det är palmsöndag i dag, och solen
+skiner så välsignadt på mitt gleshåriga hufvud. Jag kunde
+ha varit hos dig både i dag och i morgon om jag ej
+fruktat, att det skulle bli för ansträngande för dig. Nu<span class="pagenum" id="Sid_242">[s. 242]</span>
+sitter jag här och har för afsikt att skrifva ihop något
+om Selma Lagerlöfs öfversättarinna.</p>
+
+<p>Men vare sig jag läser eller skrifver, kommer ändå alltid
+ditt stora profethufvud mellan raderna, jag hör din
+röst, än retsam, än trött, än med en skiftning af vekhet,
+men för mig ändå alltid den vackraste röst, som finns.
+Om jag ändå vore den där sagopojken, som alltid fick
+bukt med trollen, hur skulle jag då ej dra i härnad mot
+»spöksällskapet», som förbittrar din tillvaro och förlamar
+din arbetskraft. Du är ändå bra litet död, blott slagen i
+bojor, och du har vuxit dig så stor i din fångenskap.</p>
+
+<p>Dock var det ej detta jag skulle säga dig — det var
+något vackert, som den norske målaren yttrade i sin föreläsning,
+då han talade om sin färd genom det sotiga fabriksdistriktet
+i Belgien. Han sade, att ur de tusentals
+skorstenarne där, bolmade i natten fram tjock, svart rök,
+bemängd med eld, liknande blodvågor i storm. Du kan
+ej tro, så träffande denna liknelse är. Jag skäms, att jag
+ej funnit den själf, då jag ju ändå så ofta sett, just det
+han beskref.</p>
+
+<p>Om du kan komma åt, så läs hvad H. D. skrifvit om
+folkskolan och läroverksfrågan. Du skall ej mena, att
+ämnet ej intresserar dig, han är erkändt genialisk på sitt
+område, och han är ödmjuk som du själf. Vi äro vänner
+han och jag ända sedan jag låg i linda. Jag tror, att det
+är hans stora tillgifvenhet för mig som gör, att — — —
+låter mig gå min egen väg och min väg till dig.</p>
+
+<p>Ha det nu så godt och läs Momsen, jag skäms litet
+för det där jag sade, att jag tyckte det var bra att veta,<span class="pagenum" id="Sid_243">[s. 243]</span>
+att du låg i din säng, och dock är det en god portion
+sanning i det.</p>
+
+<p>Lokala och litterära nyheter har jag inga. Det som för
+närvarande gör mesta intrycket på mig är det välsignadt
+vackra vädret.</p>
+
+<p class="right">
+Alltid din<br>
+<span class="mr1"><i>I. B.</i></span>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="34">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_244">[s. 244]</span></p>
+</div>
+
+<p class="drop-cap">För att mina besök ej skulle trötta Gustaf Fröding,
+brukade jag merendels göra ett afbrott i dem
+mellan 3–4 och tillbringa denna tid hos bekanta på
+hospitalet.</p>
+
+<p>Vid ett af mina följande besök kom jag att dröja något
+längre än vanligt, och han mottog mig tvär och butter.
+Förgäfves sökte jag bringa det ena samtalsämnet efter
+det andra å bane, men afspisades städse med: »Hvarken
+du eller jag finna nöje att tala därom». Slutligen blef
+jag trött, höljde öfver mig hans nattrock och lade mig
+på soffan. Jag kände, hur sömnen ville smyga sig öfver
+mig, men förstod, att detta i hans nuvarande sinnesstämning
+skulle såra, hvarför jag alltjämt försökte leta ut
+något, som kunde roa honom.</p>
+
+<p>»Hur likgiltig är jag dig ej», afbröt han mig slutligen.
+»Du känner ingen längtan att sitta i min närhet, utan
+trifs med det afstånd, som är oss emellan».</p>
+
+<p>»Jag trodde du själf önskade det så, du föreföll alldeles
+uttråkad af mig», svarade jag. »Nog vet du väl,
+att jag helst sitter bredvid dig».</p>
+
+<p>Jag reste mig upp, hängde nattrocken tillbaka och skulle
+just ta plats på stolen vid hans säng, då han sade:</p>
+
+<p>»Ordna böckerna bakom mig och lägg sedan mitt linne
+i lådorna, men vänd dig ej om och se ej på mig».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_245">[s. 245]</span></p>
+
+<p>Som jag var van vid hans kommenderingar, fäste jag
+mig ej särskildt därvid, utan sökte göra honom till nöjes.
+Jag småsjöng gladt hela tiden och utbad mig då
+och då hans råd. Han gaf dem genast, men i mycket
+kärf ton.</p>
+
+<p>»Är du trött? Vill du kanske, att jag skall gå?» frågade
+jag.</p>
+
+<p>»Nej, jag vill, att du blir, just där du är, och att du
+fortfar att skämta», sade han.</p>
+
+<p>Jag lydde. Då jag granskade hans linne, fann jag
+en skjorta, som synes mig obrukbar, och lade undan
+den.</p>
+
+<p>»Jag förmodar du tänker föreslå, att den skall skänkas
+till någon fattig», antog han hånfullt. »De fattige
+skola naturligtvis blott ha det, som är förstördt och aldrig
+anses värdiga nytt och helt».</p>
+
+<p>»Öfver dina tillhörigheter kan jag ej bestämma, men
+jag skulle tro, att om plagget ändras till en mindre person,
+kan det sättas i brukbart skick», sade jag lugnt
+och skyndade att byta samtalsämne.</p>
+
+<p>»Jag hör vakten», sade han efter en stund, »när du
+nu går, så håll dig så långt borta från mig som möjligt,
+se ej på mig och räck mig ej din hand till afsked».</p>
+
+<p>Jag följde noga hans instruktioner. Jag tänkte, att
+han åter fått ett anfall af de nervryckningar, som plågat
+honom långfredagen, och att han ville förskona mig
+från att se dem.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="35">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_246">[s. 246]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Följande dag strålade hans ögon ett muntert välkommen
+mot mig, redan då jag hade dörren på glänt.</p>
+</div>
+
+<p>»Darf man heute anrühren?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Man darf», sade han och tog mitt hufvud mellan
+sina händer.</p>
+
+<p>»Du håller en afsyning med mitt ansikte, som hade
+du ej sett det på åratal?» skämtade jag.</p>
+
+<p>»Vet du väl bestämmelsen på det tidsmått, som för
+mig ligger, emellan det jag såg dig försvinna i går och
+ser dig återvända i dag?» frågade han.</p>
+
+<p>Jag teg. Han drog djupt efter andan och fortfor:
+»Skulle det hända sig så, att jag någon gång råkar bli
+obehaglig för dig, så häll vatten öfver mig och ropa
+på vakten».</p>
+
+<p>»Hvad menar du?» frågade jag bestört.</p>
+
+<p>»I går medan du hvilade dig på soffan, kom det öfver
+mig en djurisk lust, ett slags raseri att slita kläderna af
+dig och våldta dig. Jag ville ej låta dig gå, som du
+minns, därför att det tycktes mig lättare att bekämpa
+denna onda lust under inflytande af en del af ditt väsen.
+Det blef mera kraft i min bön till gudarne att skydda
+dig mot mig, då jag samtidigt hörde din röst. Jag har
+aldrig förr känt denna drift gent emot dig, och jag
+tror ej, att den återkommer. Är du rädd?»</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_247">[s. 247]</span></p>
+
+<p>Jag smålog. »Aldrig för dig, men jag kan ju ej
+undgå att känna smärta öfver hvad du lidit för min
+skull».</p>
+
+<p>»Det var med mycken tvekan jag gjorde denna bekännelse»,
+fortfor han, »jag fruktade, att du med afsky
+skulle vända mig ryggen och springa».</p>
+
+<p>»Det fruktade du nog blott i ditt sinne, men ej i
+ditt hjärta», svarade jag.</p>
+
+<p>Vi kommo in på ämnet om soldaternas grymma beteende
+mot kvinnor vid Magdeburgs belägring och därifrån
+på krigskonsten.</p>
+
+<p>»Ett modernt krig borde kunna ordnas så, att blodsutgjutelse
+blefve onödig», menade Gustaf Fröding.
+»Härförarne skulle vara uppfinnare och öfverbjuda hvars
+andra i att uttänka medel att hindra fienden nalkas.
+Man kunde exempelvis göra marken magnetisk, så att
+de vid en gifven punkt voro ur stånd att flytta sig från
+stället, eller man kunde bespruta dem med ett pulver,
+som förhindrade dem att bruka sina ögon o. d. Minns
+du»; fortfor han, »hur en svensk fältherre en gång räddade
+sin amunitionslösa här genom att kommendera
+fram en skrattsalfva. Fienden trodde sig genom härens
+munterhet lockad i bakhåll och flydde. Uppfinningsrikhet
+kunde äfven i forna tider ersätta vapen».</p>
+
+<p>Vi togo kartan och sökte följa ryssarnes frammarsch
+mot japanerna.</p>
+
+<p>»Det ligger en dragning af längtan i din röst, vill
+du till krigsskådeplatsen?»</p>
+
+<p>»Om du vore befälhafvare, och jag finge följa dig<span class="pagenum" id="Sid_248">[s. 248]</span>
+som adjutant», svarade jag »eljest har det ingen lockelse
+för mig».</p>
+
+<p>Han log vemodigt. »Jag har länge tänkt tala med
+dig om framtiden och ofta gjort häntydningar därpå,
+men endera har du ej förstått det, eller har du föresatt
+dig låta mig gå till Canossa».</p>
+
+<p>»Uttryck dig tydligare», bad jag oroligt, »jag har
+ingen aning om hvad du menar».</p>
+
+<p>»Jag menar, att vi ej i evighet kunna fortsätta så, som
+vi nu ha det. Vill du bli min hustru, då jag tillfrisknat?»</p>
+
+<p>»Hvad skall väl Cecilia säga?» var min första tanke,
+och litet afvisande svarade jag därför:</p>
+
+<p>»Jag vill inte heta Fröding».</p>
+
+<p>»Så får jag väl kalla mig Bäckmann då», sade han
+undfallande, »våra barn låta vi välja mellan de båda
+namnen».</p>
+
+<p>Jag skrattade åt denna kuriösa kompromiss, och äfven
+han smålog. »Jag har ej gjort dig denna fråga utan att
+först länge ha pröfvat dig», fortfor han. »Allt som drog
+mig till dig, har jag plockat sönder för att se, om det
+var värdt att älska, och allt som stött mig bort ifrån
+dig har jag gisslat, tills jag funnit det älskvärda däri
+jag sökt».</p>
+
+<p>»Har detta legat till grund för all din hårdhet mot
+mig»? frågade jag bestört.</p>
+
+<p>»Man får ej begagna vekliga medel, då man vill ha
+fram den sanning, hvarpå man skall lefva evinnerligen»,
+sade han högtidligt.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_249">[s. 249]</span></p>
+
+<p>»Hvem skulle trott, att just du var så metodisk», suckade
+jag, »tyvärr kan jag ej som den hängde säga, att
+första timmen i galgen var värst. — Låt oss nu läsa
+Nietsche über die Frauen!» Då jag fått boken, böjde
+jag mig ned öfver honom och frågade: »Har Nietsche
+varit din förebild, då det gällt mig?»</p>
+
+<p>Han höjde hufvudet, och hans ögon blixtrade.</p>
+
+<p>»Jag är själf förebild», sade han.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="36">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_250">[s. 250]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Som vanligt inrapporterade jag för min rådgifvare allt,
+hvad som tilldragit sig emellan Gustaf Fröding och
+mig. Hon tillrådde mig på det bestämdaste, att innan jag
+förnyade mitt besök hos honom delge läkaren den förändring
+i hans känslor, som kommit till synes. Min ängslan,
+att den kunde vara skadlig för honom lugnade hon
+med att så ej behöfde vara förhållandet, utan kanske
+tvärtom, men att det i hvarje fall vore min plikt att
+inberätta det.</p>
+</div>
+
+<p>Det kom öfver mig en stark längtan att resa till Cecilia
+och säga henne allt. Hon hade väl först af alla
+rätt att få veta det. Men hur skulle jag väl kunna se
+henne, efter de misstankar hon haft om mig och
+den kyliga hållning hon iakttagit efter sitt besök hos
+doktor Lundborg? Jag kämpade hela natten med denna
+önskan, och under en af rasterna i skolan satte jag
+mig i telefonförbindelse med henne. Hennes röst lät
+mycket afvisande, då hon frågade, hvad jag önskade,
+och detta var nog att göra mitt sinne hårdt. Iskallt
+svarade jag mig ha något att tala med henne om,
+och att jag möjligen komme att resa till henne på
+eftermiddagen.</p>
+
+<p>»Är det något viktigt, kan du ju komma», sade hon
+nätt och jämt höfligt. Jag beräknade ej omöjligheten för<span class="pagenum" id="Sid_251">[s. 251]</span>
+henne att se, hur söndersliten och förbi jag stod där,
+ropande till henne ur djup nöd, och svarade därför fylld
+af vrede och harm, »Jag tror ej, att jag kommer».</p>
+
+<p>»Jaså», svarade hon, och därmed var samtalet slut.</p>
+
+<p>Det räknades som en klok gärning, att jag ej farit till
+Cecilia. I sitt upphetsade tillstånd kunde hon ställt till
+oreda, och dessutom skulle en dylik resa tärt på de krafter,
+jag för Gustaf Frödings skull ej hade råd att undvara.</p>
+
+<p>Som ett ytterligare skäl framhöll man äfven, att det
+som förefallit ej var något att delge andra än läkaren,
+förr än man fick se, om det var mer än ett ögonblicks
+infall hos Fröding.</p>
+
+<p>Samtalet med doktor Lundborg, hvilket jag skriftligen
+utbedt mig, blef ej på långt när så pinsamt, som jag
+väntat. Han tycktes redan af Gustaf Fröding själf ha
+fått kunskap om hvad jag hade att säga och menade,
+att i hans känslor för mig kunde ligga en sporre till
+mera vilja hos honom att bli frisk. Det var tydligt,
+att en afsevärd förbättring inträdt, och finge denna fortgå
+ostörd, kunde man vänta sig ett mycket godt resultat.
+Med lätta steg skyndade jag till den, som väntade
+mig.</p>
+
+<p>»Åh, Gustaf!» utbrast jag jublande — »min kärlek
+till dig vållar dig intet ondt, — jag känner mig ryckt
+ur helvetiska marter».</p>
+
+<p>»Hur skulle väl något, som kommer från dig till mig
+kunna verka annat än godt, det är otänkbart», sade
+han.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_252">[s. 252]</span></p>
+
+<p>Jag lade mitt hufvud mot hans bröst och kände,
+hur hans ögon strålade, medan de oafvändt betraktade
+mig.</p>
+
+<p>»Att vara lycklig och göra lycklig, det är att vara
+Gud», sade han slutligen.</p>
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="37">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_253">[s. 253]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Gustaf Frödings lust för läsning började i någon
+mån aftaga. Hans tankar dvaldes helst vid den
+framtid han drömde för oss båda, och jag lyssnade
+därtill, som man lyssnar till en underbar saga.</p>
+</div>
+
+<p>»Noga sedt är mitt giftermål med dig en messallience»,
+sade han en dag, »jag tillhör en mycket äldre
+familj».</p>
+
+<p>»Åh strunt», svarade jag. »Din farfars far var enligt
+din utsago soldat, min farfar, farfarsfar och farfarsfarfar
+ha alla varit förmögna bönder, törhända var din farfarsfar
+soldat på min farfarsfars egendom».</p>
+
+<p>»Jag menade ej precis i den meningen», invände han
+saktmodigt. »Fröding, ser du, härstammar från guden
+Frö, och jag är hans ättling».</p>
+
+<p>»Bäckmann är det samma som Necken», förklarade jag
+i min tur, »min stamfar hade redan hunnit bli en myt,
+innan din kom till».</p>
+
+<p>Han skrattade länge. »Nu behöfver jag aldrig mer
+känna ängslan för din väg genom lifvet, du klarar briljant
+situationerna. Jag har talat med läkarne om vår
+framtid», fortfor han, »och de anse det möjligt, att jag
+kan bli frisk nog att gifta mig med dig. Jag gjorde
+mig underrättad om deras mening, innan jag sade något
+till dig».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_254">[s. 254]</span></p>
+
+<p>»Månne du ej bör vänta att bestämma dig, tills
+du blir friskare?» frågade jag med Cecilias bref i mina
+tankar. »Hvad tror du väl, att människorna skola säga
+om mig, annat än att jag tvingat mig på dig och hindrat
+dig att göra ett val. Du lefver ju här i afskildhet
+och ser ingen annan kvinna än mig. Vänta, tills du
+kommer ut och har tillfälle att välja. Världen är full
+af kvinnor, hvem vet, om du då fasthåller känslan för
+mig».</p>
+
+<p>Han teg en stund, därpå sade han. »Du var dock
+den enda, som kom till mig, och det skall i evighet
+ställa dig främst bland alla. Om det är sant, att tacksamhet
+föder kärlek ....»</p>
+
+<p>»Ja, så står det i Mignon. ’Hon kunde icke tro i
+barnslig oskuldsyra, att tacksamhetens glöd blef kärlek
+innan kort’», citerade jag.</p>
+
+<p>Han gjorde ett fruktlöst försök att bibehålla sitt allvar,
+och vi öfvergingo sedan att tala om Goethes starka medkänsla
+för den verkliga Mignon.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="38">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_255">[s. 255]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Tiden gick, och Gustaf Frödings förbättring fortskred.
+Öfverläkaren, professor S., tycktes dela doktor Lundborgs
+åsikt om behandlingen och yttrade sedermera till
+mig någon gång i maj, att det allra bästa vore, om man
+möjligen kunde få Fröding boende någonstans i närheten
+af Uppsala, så att han kunde erhålla läkarevård
+från hospitalet samt ansåg, att jag borde flytta med
+honom dit. Han föreslog Linnés Hammarby och erbjöd
+sig att höra efter, om rum där vore disponibla.</p>
+</div>
+
+<p>Jag tackade, men ville helst innan dess rådgöra med
+min förtrogna i Stockholm; dessutom vore det väl föga
+troligt, att förmyndaren skulle gå in på denna anordning.</p>
+
+<p>Professorn menade, att denne säkerligen ej komme
+att visa sig obenägen härför, hvaraf jag slöt, att han
+redan antydt för honom planer i denna riktning.</p>
+
+<p>I afvaktan på händelsernas utveckling, lyssnade jag
+intresseradt, men ganska passivt till Gustaf Frödings
+tal om den förestående förflyttningen.</p>
+
+<p>»Jag hoppas, att ditt rykte ej blir lidande af att
+du bor på samma ställe som jag och tar vård om mig»,
+yttrade han en dag, »men antagligen anser man mig för
+sjuk att kunna lefva i något slags konkubinat. Dessutom
+skall det väl ej dröja så länge, tills vi kunna
+gifta oss», fortfor han.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_256">[s. 256]</span></p>
+
+<p>»Kan du då försörja mig så snart?» frågade jag leende.</p>
+
+<p>»Nej, men du kan försörja mig, och det är bättre;
+de penningar, som komma från dig ha ett renare ursprung.
+Jag har alltid samvetskval för de pengar jag
+skinnar allmänheten på med mina dåliga dikter».</p>
+
+<p>»Jag föreställer mig, att allmänheten är den, som blir
+minst skinnad och du mest», sade jag och försökte
+byta samtalsämne.</p>
+
+<p>»Om din tveksamhet för ett giftermål med mig härleder
+sig af fruktan för ärftligt vansinne i min familj»,
+tog han åter vid, »så kan du låta den fara. Min mor
+var öfverbegåfvad, men ej sinnessjuk — min far ej heller,
+blott lynnessjuk — hypokonder. Hvad mig beträffar
+så .... är jag visserligen intagen på hospital, men .....»
+han smålog sorgset, och jag slog mina armar omkring
+hans hals.</p>
+
+<p>»Har du underrättat din mor?» frågade han en stund
+därefter.</p>
+
+<p>»Jag ville vänta därmed, tills du blir friskare», sade
+jag och gick fram till fönstret.</p>
+
+<p>»Kom tillbaka hit», bad han, »tror du inte, att jag
+kan se ditt ansikte, hvar du än står, om jag vill? Du
+skall ej behöfva göra din mor en sorg, som jag kan
+bespara dig, och jag har därför hela tiden tänkt, att vi
+skola prästviga oss. Kanske kunna vi få använda det engelska
+formuläret, det synes mig vackrare. — Du skall få se, att
+allt går bra», fortfor han uppmuntrande. »Din svåger
+var en gång min bäste vän, och om jag också ej är så
+vacker som han, kunna vi ju berätta din mor, att när<span class="pagenum" id="Sid_257">[s. 257]</span>
+jag var liten, kunde ingen dam gå förbi mig utan att
+kyssa mig, så söt var jag».</p>
+
+<p>Han såg mig skälmaktigt in i ögonen, och vi skrattade
+båda.</p>
+
+<p>»Du behöfver ej alls ha någon beröring med min
+familj», återtog jag, »dina krafter räcka ej till härför».</p>
+
+<p>»Nej, kanske det», medgaf han.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="39">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_258">[s. 258]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Jag hade skyndat från Stockholm till Uppsala, och
+föregående dagars oro och pina hade tröttat mig
+till den grad, att när jag nådde Gustaf Fröding, och
+mitt öra förnam ljudet af hans hjärtas slag, var jag så
+förbi, att jag somnade. Han hade lagt sin arm omkring
+mina axlar som stöd, och under min slummer
+hade jag vridit mig så, att mitt hufvud hvilade mot
+denna. Efter en liten stund vaknade jag vid skenet
+från hans ögon.</p>
+</div>
+
+<p>»Vet du, hvad jag tänkt på?» frågade han.</p>
+
+<p>»På profetens Natans berättelse om den fattige mannens
+enda lilla lamm», gissade jag.</p>
+
+<p>»Inte den här gången, nu har jag tänkt på Selma
+Lagerlöfs eremit. Du minns, han som kunde hålla sina
+händer upplyftade till fäste för fågelboet». Han tystnade,
+och svårmodet i hans blick växte. »Detta förmådde
+han af kärlek till några varelser, som hvarken
+gjort honom godt eller ondt — och jag — jag kände
+kraften i arm svika, då jag höll den till skydd omkring
+den, jag främst af allt skapadt känner mig manad att
+skona och värna! .... Jag tänkte på allt du gjort för
+mig och ödmjukade mig inför Gud för att få något
+af den Lagerlöfska eremitens kraft att ej röra mig, utan
+låta dig ostörd njuta den ro du så väl behöfver ....»</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_259">[s. 259]</span></p>
+
+<p>Mina ögon fylldes med tårar, och jag ville resa mig
+upp för att lämna honom armen fri.</p>
+
+<p>»Låt den vara», uppmanade han och höll mig kvar,
+»den smärtan är kanske den ädlaste jag känt. Tror du»,
+fortsatte han, »att Selma Lagerlöf själf skulle kunna
+göra som eremiten?»</p>
+
+<p>»Om hon lefver i sin diktning, bör hon kunna det,
+men du minns väl ditt och —:s tvifvel på att så var
+förhållandet», svarade jag, ängslig att han skulle råka i
+grubbel om en möjlig underlägsenhet vis à vis henne.</p>
+
+<p>»Jag tror, att vi hade orätt, eller att hon åtminstone
+i det här fallet skulle kunna göra det», återtog han.
+»Dikten skulle eljes ej verka så starkt på mig. Törhända
+har hon, som jag nu, känt dallringen af smärta
+i hvarje nerv, smekt den med lisan att i inbillningen
+låta den värkande lemmen ändra ställning, darrat för
+sin svaghet, men hämtat styrka i ömheten för den
+det gällt».</p>
+
+<p>Han tog mitt hufvud mellan sina händer och såg på
+mig. »Ack, du lilla Ida Bäckmann», utbröt han förtvifladt,
+»knappast kunde jag hålla min arm i samma
+ställning en halftimma för din skull, då en stackars enfaldig
+eremit var i stånd att kvarhålla den flera månader
+för några små fåglar».</p>
+
+<p>»Men Gustaf, förstår du då ej, att munken hade tränat
+sig», sade jag i stigande oro.</p>
+
+<p>Han log mot mig. »Det har du rätt uti», sade han
+lugnad.</p>
+
+<p>Sedan jag ytterligare fått diskutera möjligheterna för
+<span class="pagenum" id="Sid_260">[s. 260]</span>
+obegränsningen i Selma Lagerlöfs förmåga af osjälfvisk
+ömhet allt med anslutning till eremiten, fick jag honom
+att öfvergå till ett annat ämne.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Följande dag hade jag lämnat honom ensam något
+längre än den fastslagna tiden. Då jag inträdde i hans
+rum, låtsades han ej se mig, utan låg omsorgsfullt insvept
+i sin filt och stirrade ut genom fönstret.</p>
+
+<p>»Märker du ej, att jag är här?» frågade jag.</p>
+
+<p>Han gaf intet svar.</p>
+
+<p>Jag ropade på honom ännu ett par gånger, men han
+förblef orörlig i samma ställning.</p>
+
+<p>»Gustaf Fröding är ute på promenad», upplyste han
+mig slutligen förbindligt.</p>
+
+<p>»Aha ....» sade jag. »Vågar man kanske slå sig ned
+och invänta hans återkomst?»</p>
+
+<p>»Var så god», uppmanade han.</p>
+
+<p>En lång tystnad uppstod. »Hur skall väl det här
+utveckla sig?» undrade jag, på en gång skrattlysten
+och ängslig.</p>
+
+<p>»Jag har läst en mycket intressant bok», kom det
+slutligen.</p>
+
+<p>Jag teg afvaktande.</p>
+
+<p>»Den handlar om en fransk författare, hemfallen under
+manin att älska sin hustru och blindt förlita sig
+på hennes trohet».</p>
+
+<p>»En lycklig man med andra ord», insköt jag.</p>
+
+<p>»Men hon bedrog honom», fortfor han utan att akta<span class="pagenum" id="Sid_261">[s. 261]</span>
+på mitt inpass, »och vet du, hur han då förfor med
+henne?»</p>
+
+<p>»Dräpte henne», föreslog jag mildt.</p>
+
+<p>»Nej, han gick mycket mera raffineradt tillväga än så —
+han ignorerade henne. När hon fanns i rummet, såg
+han henne ej, när hon talade, var det som ingen yttrat
+ett ord, hon var som luft — alldeles som du för mig
+nu».</p>
+
+<p>»På hvad sätt har jag bedragit dig?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Genom att i femton minuter ha låtit mig förgäfves
+vänta på din återkomst», upplyste han.</p>
+
+<p>»Utan att vara direkt ohöflig kunde jag ej lämna mitt
+värdfolk en sekund förr», sade jag, »och bör ej möjligen
+den förskräckelse jag erfor, vid att se dig alldeles stel
+ligga på magen och stirra ut genom fönstret, vara straff
+nog för en ofrivillig förseelse».</p>
+
+<p>»Kanske —» medgaf han, »helst som min natur har
+böjelse att vara nådig. Men du skall komma ihåg en
+sak», fortfor han, och ögonen glänste bakom pincenezen.
+»När du blir retad, kryper du in i klädskåpet, och jag
+måste sitta här ensam och snopen, tills jag kunnat blidka
+dig. Jag däremot får ej rum där och har ingen annan
+utväg att beteckna, det jag försvunnit, än att kasta mig
+på magen».</p>
+
+<p>Jag lofvade att lägga detta på minnet, och vi återtogo
+vår afbrutna läsning.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="40">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_262">[s. 262]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Vi voro inne i maj. Dr. Lundborg skulle företa sin
+andra studieresa till Holland, och då jag afhämtade
+det sedvanliga skriftliga meddelandet om tillåtelse
+att besöka Gustaf Fröding, önskade jag honom samtidigt
+lycklig resa.</p>
+</div>
+
+<p>»Han är en smula exalterad i dag», sade doktorn, då
+han räckte mig »lappen».</p>
+
+<p>»Har han haft något besök under veckan?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Ja, systern har varit här».</p>
+
+<p>Vid mitt inträde i rummet satt Gustaf Fröding i
+sängen med en filt virad omkring sig. Hans ansikte
+var upphettadt, och hans röst hade en klang, som var
+mig främmande.</p>
+
+<p>»Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne,
+han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta»,
+citerade han. »Cecilia har varit här», tillade han omedelbart,
+»och jag berättade henne, att vi ämna gifta oss.
+Vill du veta, hvad hon tyckte därom?»</p>
+
+<p>»Nej», svarade jag kort.</p>
+
+<p>»Är hon elak emot dig?» fortfor han.</p>
+
+<p>»Det ligger vid Gud inte i hennes förmåga», sade
+jag och såg honom skrattande in i ögonen.</p>
+
+<p>»Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter
+spetsen af sitt goda svärd mot nornans bröst .....»<span class="pagenum" id="Sid_263">[s. 263]</span>
+deklamerade han. Ett plågadt uttryck for öfver hans
+ansikte. »Jag har de senaste dagarne varit som besatt
+af Tegnérider», tog han åter vid. »En skald som jag,
+bör ej citera utan nyskapa. — Jag vill ej citera, men
+rösterna tvinga mig».</p>
+
+<p>»Skulle då ett vackert citat vara ett brott mot din
+sångmö?» undrade jag.</p>
+
+<p>»Jag frågar ej därefter, blott efter dig just nu. Kärleken
+mellan man och kvinna är välbehagsförnimmelse
+och tjusning. Tjusningen kommer och går, men dess
+bas ömheten är konstant. Erfar du några andra slags
+förnimmelser än dessa, då du sitter här hos mig?»</p>
+
+<p>»Nej, gör du?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Inte då du är här, din närvaro skingrar och lugnar,
+men då jag är ensam, därför längtar jag efter den tid,
+då du aldrig mer lämnar mig. Jag har dessa sista dagar
+blifvit rädd, att mina tankar orena dig, när du är
+skild från mig, och Paulus har bestraffat mig med ordet:
+Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne,
+han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta».</p>
+
+<p>»Men eftersom vi skola gifta oss, när du blir frisk,
+ser du ju i mig din hustru, och Pauli strafftal saknar
+alltså tillämpning på dig», sökte jag lugna honom.</p>
+
+<p>Han drog ett andedrag af lättnad. »Det är sant»,
+sade han. »Vidare har jag läst bibelns lag: En man
+skall öfvergifva sin fader och sin moder och blifva när
+sin hustru. — Jag är beredd att för din skull lämna
+min släkt och bryta dess kraf på mig».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_264">[s. 264]</span></p>
+
+<p>Hvad hade väl Cecilia sagt, som så upprört honom?
+undrade jag och sökte på allt sätt få hans tankeriktning
+ändrad. Med hjälp af några medförda planscher
+lyckades jag slutligen inveckla honom i ett historiskt
+resonemang.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="41">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_265">[s. 265]</span></p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Tegnérgat. 14, maj 12 1904.
+</p>
+
+<p class="ml1">
+Herr und Gebieter!
+</p>
+
+<p>Det är Kristi Flygare i dag som religiöst folk säger.
+Hvad mig beträffar flyger jag ej alls, jag efterapar dig
+och ligger i sängen.</p>
+
+<p>Jag förkylde mig hos min kamrat — — — — som du
+vet göra vi Åmåliter ett streck i almanackan vid någon
+rubbning i vårt hälsotillstånd, därför kan jag säga dig, att
+det var natten mellan den 7–8 maj. Hon hade tagit ut
+innanfönstren, och jag låg som i en talltopp. Du skulle
+se din hvita korp nu — ruggig och slokvingad och hes —
+och jag fruktar, att du ej vore så barmhertig som Noak,
+då han räckte ut handen ur arken och tog korpen in till
+sig. Dr. S. var just nu inne och undersökte mig. För
+att lugna din smittofruktan bad jag henne ta lungorna
+riktigt grundligt. Det gjorde hon och förklarade dem
+präktiga — det lilla som nu hördes i dem, var blott en
+följd af förkylningen. Hon säger, att jag egentligen har
+jättekrafter, då man tänker på att jag i skolan utför två
+personers arbete. Nu hör du det! Kan du åstadkomma
+någon beundran för mig så håll ej inne med den, jag behöfver
+uppmuntran.</p>
+
+<p>I öfrigt är jag vid godt humör och önskar jag kunde<span class="pagenum" id="Sid_266">[s. 266]</span>
+skicka dig några af de fantasier, som komma timmarne
+att rulla hän i något som nästan liknar lycka. Jag träffade
+K. A. F., en yngling, som en gång varit uppe hos dig i
+och för en Geijersfest. Han karaktäriserade dig och Karlfeldt
+så lustigt. Du skall få höra då jag kommer.</p>
+
+<p>Hvad kriget beträffar — ’Kamrat är du ej ännu trött af
+slagen?’</p>
+
+<p>Jag slår vad om att om du nu hade så du kunde, skulle
+du skicka mig ett urklipp.</p>
+
+<p>Jag kan nästan känna allt hvad du tänker för hvarje
+ord jag skrifver. Jag har många besökande. De tycka
+det är lustigt att sitta här. Jag ser ut som en sjuk katt.</p>
+
+<p>I morgon går jag i skolan, och då jag ej behöfver frukta
+att föra förkylningsbaciller till dig, kommer jag flaxande.</p>
+
+<p class="right">
+din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="42">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_267">[s. 267]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">»Jag tyckte ej om, att du skref ’Kristi Flygare’», sade
+han, då jag nästa gång visade mig.</p>
+</div>
+
+<p>»Jag anade det, när pennan formade bokstäfverna»,
+svarade jag, »men då det nu en gång kom att stå där,
+fick det stå».</p>
+
+<p>»Det har allt ibland händt mig på samma sätt», tröstade
+han, »man vill ej häda, och dock hädar man».</p>
+
+<p>Han teg en stund och betraktade mig därunder med
+en allvarligt pröfvande blick. »Under den gångna veckan»,
+sade han därpå, »har jag kommit till den slutsatsen,
+att jag bör be dig om något, som helt visst blir
+dig mycket tungt, ja, kanske rent af omöjligt. Men jag
+känner det som ett kraf på mig själf att bönfalla dig
+försöka».</p>
+
+<p>»Du vet, att jag är redo till allt, som kan gagna dig»,
+svarade jag.</p>
+
+<p>»Stundom kommer jag under guden Priapus makt»,
+fortfor han, »och allt hvad jag ser, blir då besudlat. Så
+har händt mångfaldiga gånger i mitt lif. Det är, som
+skulle då all otuktssynd, som finns i världen ta sin stråkväg
+genom mig. Jag känner, hur det nu börjar sin gamla
+gång, och jag har tänkt, att om jag finge säga till dig
+hvad jag ser och förnimmer och därunder ha min blick
+riktad in i ditt ögondjup, skulle det aldrig mer återkomma<span class="pagenum" id="Sid_268">[s. 268]</span>
+till mig med sin besmittade betydelse. Tror du dig
+stark nog att kunna lyssna?»</p>
+
+<p>»Visst vill jag höra, om du bör tala, men jag måste
+först veta, om det är nyttigt för dig, och det kan endast
+läkaren afgöra».</p>
+
+<p>Han smålog tviflande. »Kan det göra dig lugnare,
+bör du fråga, jag vill ej undanhålla dig något, som bereder
+dig lättnad».</p>
+
+<p>Jag uppsökte genast professor S., hvilken menade, att
+jag borde göra Gustaf Fröding till viljes och lofvade
+att längre fram på dagen själf besöka honom.</p>
+
+<p>»Sätt dig på sängkanten och lägg dina händer i mina»,
+bad han, då jag återkom, »men kyss mig först, hvem
+vet, om du sedan någonsin mer kan göra det utan
+rysning. Jag har förnimmelsen af att jag lutar mitt ansikte
+mot en blommande skogstufva, då jag känner
+beröringen af dina läppar».</p>
+
+<p>Han tystnade och stödde sig mot sänggafveln.</p>
+
+<p>»Gud hjälpe mig», tänkte jag i ångest, då jag såg,
+hur hans drag förändrades, och ögonen miste det strålande
+i sin glans.</p>
+
+<p>Han började tala med en röst, som kom än stötvis,
+än lik en fors, men alltid klanglös. Orden voro hemska
+och berörde laster, hvars tillvaro jag förut ej anat.
+Jag fördes till en värld midt i bland oss, men där allt skapadt
+var neddraget i slemmig synd, och där allt, som
+rörde sig, var en yttring af otukt. Jag såg den ohyggliga
+pina det vållade honom att genomlefva allt detta,
+och mitt hjärta ropade till Gud om befrielse för honom.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_269">[s. 269]</span></p>
+
+<p>»Vi Priapusdyrkare ha ett hemligt tecken. Jag skall
+lära dig det, så att du kan känna igen oss», fortfor han,
+och det kom ett stänk af elakhet i rösten då han beskref
+det för mig. »Men allt måste döljas, och det är
+just däri retelsen ligger. Man behöfver blott göra en
+antydan till en gest, och gärningen dallrar igenom en».
+Därefter började han ånyo beskrifva ohyggliga dåd,
+hvilka frampressade kallsvetten på hans panna. Sakta
+aftorkade jag den med min näsduk, och han förde min
+hand till sina läppar.</p>
+
+<p>»Frimodigheten lämnar aldrig din blick», sade han,
+och rösten fick åter klang. »Hur gärna skulle jag ej
+skona dig för detta!»</p>
+
+<p>»Jag kan nog hålla ut ännu en stund, om så behöfs»,
+svarade jag, »och du skall ej ängsla dig för min skull».</p>
+
+<p>»Jag har tänkt», fortfor han, »att när all denna vidriga
+synd en gång skyr mig, skall jag med din hjälp
+kanske finna Vasen Tjusning».</p>
+
+<p>»Vasen Tjusning?» upprepade jag, fångad af det magiska
+i själfva orden.</p>
+
+<p>»Kristian Eriksson har försökt modellera den», fortfor
+han. »Jag har sett afbildningar däraf i en tidskrift och
+har sedan dess ofta haft visioner af den enda äkta Vasen
+Tjusning. Det är den vi måste söka, tills vi finna, du
+och jag ... det är den, som skall ge oss lösningen till
+människornas befrielse ur guden Priapus våld ......</p>
+
+<p>Jag har ej kommit längre än till aningar», fortfor
+han vid min önskan att få höra mera om den underbara
+vasen. »Jag har förstått att vi närmat oss den genom<span class="pagenum" id="Sid_270">[s. 270]</span>
+den outsägliga ljufhet, som genombäfvat oss. Jag
+har sett reflexen af dess strålar i ditt hår, och hvarje
+steg i riktning mot ljuskällan har fördubblat vår lyckokänsla.
+Allt hvad vi därunder mött på vår väg har förlänats
+en underbar skönhet äfven ett torrt, förtrampat
+löf ... Och när vi så omsider nå fram till den — — —
+då ändtligen skola de toner lösgöras, som fångna i skräck
+och vånda längta efter rytm och klang till sången.....»</p>
+
+<p>Han tystnade och tycktes lyssna efter något.</p>
+
+<p>»Hvilken sång?» frågade jag, rädd att lyckoaningarna
+veko undan.</p>
+
+<p>»Sången som skall befria människorna ...... Du vet,
+hur jag en gång tog miste ...»</p>
+
+<p>Han försjönk i grubbel.</p>
+
+<p>»Gud, gif mig renhet!» utbrast han plötsligt lidelsefullt,
+fattade därpå mina händer och bönföll: »Hjälp
+mig att bli ren inför din Gud!»</p>
+
+<p>Han slöt ögonen och var några minuter därefter
+åter ett rof för hemska röster.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="43">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_271">[s. 271]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Då jag följande dag inträdde till Gustaf Fröding, betraktade
+han mig med djup ångest. »Stackars barn,
+hur har du väl haft det?» sade han. »Har du förföljts
+af de syner, jag tvungits att frammana för dig, och har
+väl din själ blifvit anfrätt af det onda?»</p>
+</div>
+
+<p>»Var lugn nu, skall du få höra, hur det gått», svarade
+jag och slog mig leende ned bredvid honom. »Det är
+sant, att jag kände mig en smula kvalmig vid den sista
+persen, oaktadt jag då och då tänkte mig framåt till sökandet
+af Vasen Tjusning. När jag kom hem till min
+kamrat, serverades det ål till kvällen — nå jag åt .....
+och ... ja ... kom i rätt våldsamma kräkningar, och allt
+som satt kvar af olust i kropp och själ följde ålen ...
+adjö! borta! Var det ej en förträfflig anordning?»</p>
+
+<p>Han skrattade. »Det kan ej bestridas», sade han »och
+du ser onekligen kry ut, ja, hvad mer är — oskadd».</p>
+
+<p>Dagen förflöt ungefär som den föregående, hans
+ångest, då jag gick, var kanske en nyans starkare, och det
+kändes mycket mera tungt än någonsin förut att lämna
+honom. I Stockholm var jag nära att duka under för
+intrycket af hvad jag upplefvat och måste genom morfininjektion
+bringas till ro och glömska.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_272">[s. 272]</span></p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Tegnérgatan 14 maj 1904.
+</p>
+
+<p>Du käre Gustaf — mina tankar fara till dig många gånger,
+många gånger i timmen, ofta med oro, oftast med hopp
+att du nu har det lugnare. Det sved i mig öfver nödvändigheten,
+som tvang mig att gå, och jag ser med glädje
+mot den stund, då intet klockslag stänger en dörr mellan
+mig och dig.</p>
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p>Kunde jag nu också blott finna Vasen Tjusning och låna
+något af dess glans, tills jag träder fram för dig, skulle
+mörkret och pinan vika ifrån dig, och den lycka du glimtvis
+anar som full verklighet bli din. Den vasen är väl
+ej omöjlig att finna, blott du har tålamod med mig.</p>
+
+<p>Om jag har lyckokänslan kvar?</p>
+
+<p>Jo — den kommer upp från något fördolt källsprång,
+alldeles som en sådan där bubbla, som du ser oemotståndligt
+banar sig väg till ytan. Jag känner den ej alltid, och
+ofta kommer den oväntadt, men jag vet, äfven då det kännes
+svårt, att den finnes gömd någonstans inne i mig.</p>
+
+<p>Jag tror ej jag kan komma till dig på söndag. — Åh,
+Gustaf om du visste, hur det känns att skrifva det — fjorton
+dagar förefalla mig som en lång skilsmessa.</p>
+
+<p>Mina studentkamrater ha kommit från när och fjärran,
+och efter 15 år skola vi på söndag åter mötas. Hoppas,
+att de må finna större nöje däri än jag.</p>
+
+<p>Jag tror inte, att du tycker om det här brefvet. Jag
+kan ej säga hvarför — kanske tycker du ej om att jag talat
+så mycket om mina känslor för dig. Man skall öfverhufvudtaget
+<span class="pagenum" id="Sid_273">[s. 273]</span>
+ej tala om sådant — det är Vasen Tjusning
+som man gömmer i sin lönnkammare och som du stundom
+får se en skymt af i ögondjupet. — — — — — — — —</p>
+
+<p class="right">
+alltid din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Den söndag jag tillbragte med mina studentkamrater,
+hade Cecilia Fröding sökt mig i min bostad. På förfrågan
+sade hon sig ej ha någon särskild hälsning till
+mig; hennes ärende rörde brodern, men hon kunde äfven
+afhandla det med hospitalsläkarne.</p>
+
+<p>Nästa gång jag råkade Gustaf Fröding, sade han: »Cecilia
+har varit här, och jag uppbyggde henne med de
+fantasier, som nu spela i mig. Cyniska råheter trillade
+ur mig som ärter».</p>
+
+<p>»Stackars Cecilia», undföll det mig.</p>
+
+<p>»Åh, hon är mycket mera van vid dylikt tal än du»,
+tröstade han, »och tar sig det ej så när .... Hur är det
+med dig? Vågar jag väl fortfarande lägga på dig bördan
+af de synder, som tynga mig? Du vet ju», tillade
+han, och rösten blef en annan, »att jag är den elektriska
+apparat, genom hvilken världens synder tala. Som min
+hustru är det din skyldighet att afläsa hvad den säger».</p>
+
+<p>Jag nickade, men betogs af ängslan, att detta stadium
+ännu fortfor. Om blott doktor Lundborg varit hemma,
+skulle jag känt mig lugnare. Han hade med glädje
+skänkt oss sin lediga tid, och det förtroende Gustaf Fröding
+hyste till hans välvilja mot oss, skulle gjort honom
+fullt öppen och mottaglig för hjälp.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_274">[s. 274]</span></p>
+
+<p>Hans fantasier skilde sig denna gång något till innehållet,
+men ej till arten från hans föregående. De kretsade
+kring perversiteter och blodskam. Den ena stunden
+bönföll han mig om förlåtelse för dylika brott, och den
+andra bedyrade han heligt, att han aldrig begått dem.</p>
+
+<p>»När du kommer tillbaka nästa gång, skall du få se,
+att allt är öfver», trodde han, då det onda ändtligen
+släppte honom, »och jag behöfver ej mer pina dig».</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Från Stockholm skref jag till professor S., delgaf, vill
+jag minnas, hur jag funnit Gustaf Frödings hälsotillstånd
+och bad att med några rader få veta, om tecken till förbättring
+visat sig. Till Gustaf själf skref jag följande
+bref.</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Tegnérgatan 14, juni 2 1904.
+</p>
+
+<p>Jag höll på att skrifva April, men jag är så vimmelkantig
+af alla möjliga skrifverier för skolan, att det kan ursäktas.
+Min sista skrifbokshög ligger framför mig, och
+tanken på att det är den sista fyller mig — om inte med
+tjusning så dock med rätt mycken fröjd.</p>
+
+<p>Jag är rätt besvärlig i skolan, jag vill inte arbeta utan
+vill drifva skoj med allesamman, och — är med tanke på
+alla upptåg jag har haft för mig särskildt glad, att det i
+morgon är sista läsdagen.</p>
+
+<p>Jag är för trött att kunna ta allt på allvar. På lördag
+är afslutningsdagen. Söndagen packar jag ned mina tillhörigheter
+och måndag står jag som ett tändt ljus hos dig —
+antagligen vid 2-tiden. Jag skall ordna litet med den<span class="pagenum" id="Sid_275">[s. 275]</span>
+festmåltid vi skola intaga med anledning af din höga namnsdag
+— det är Gustafsdagen —</p>
+
+<p>Hela vägen till Lidingön i går — H. B. ligger i reumatisk
+feber och jag blef med anledning däraf utkommenderad
+— funderade jag på rim till ett namnsdagspoem åt
+dig, Svarta svan — urban — men ser du jag kan ej få
+något på hvita korp. K. höll på att köra öfver mig i en
+backe där, men tack vare min vighet, lyckades jag hoppa
+upp på stängslet vid vägen. Han åkte velociped och påstod
+sig vara mycket dålig.</p>
+
+<p>Som velocipedryttare ja — det medgaf jag, och eftersom
+han var i så dyster stämning, ville jag ej be honom om
+hjälp i min rimnöd.</p>
+
+<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p>Jag ville — åh så gärna — att det redan vore måndag.
+— — — — — — — — — — — —</p>
+
+<p class="right">
+alltid din <i>I. B</i>.
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="44">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_276">[s. 276]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Då jag stod färdig att gå till skolafslutningen, bragte
+mig posten ett bref från professor S. Det var hållet
+i en snäft förebrående ton och sade mig, att han nu
+fått en något ändrad uppfattning af min ställning till
+Gustaf Fröding. Det hade kommit »smuts på liljans dagg».</p>
+</div>
+
+<p>Lyckligtvis träffade jag i skolan min rådgifvare och
+kunde lämna henne brefvet.</p>
+
+<p>Då jag blef fri från de förpliktelser min tjänst ålade
+mig, sammanträffade vi ånyo.</p>
+
+<p>»Du skall ej återvända till Uppsala», förklarade hon,
+»du skall resa långt bort».</p>
+
+<p>»Jag har tänkt så .... och jag tror, att jag bör se kriget»,
+sade jag, »du vet, att jag känner en fältläkare. Det skall
+nog gå bra. Jag kan vara färdig på tisdag, på måndag
+har jag lofvat vara i Uppsala — ett löfte till honom har
+jag aldrig svikit — men jag stannar blott ett par minuter.
+Jag vill, att han skall minnas, det han kan lita på mitt
+ord, oberoende af hur han själf varit».</p>
+
+<p>»Jag såge helst, att detta besök besparades dig», sade
+hon, »men jag förstår ditt kraf på dig själf för hans skull».</p>
+
+<p>»Tror du, att han talat nedsättande om mig till professorn?»
+frågade jag och ryckte till vid att höra mig
+uttala en tanke, som hela tiden sågat sönder allt annat
+i mitt sinne.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_277">[s. 277]</span></p>
+
+<p>»Med vett och vilja aldrig», försäkrade hon, »jag förstår
+ej brefvet, men känner blott, att du för närvarande
+ej bör ha något som helst samarbete med den, som
+skrifvit det. Du står skyddslös och rättslös».</p>
+
+<p>På hennes uppmaning skref jag med aftonposten till
+professorn. Jag sade, att hans bref ytterst pinsamt berört
+mig, och att jag visserligen, såsom jag uppgifvit,
+skulle återvända till Uppsala följande måndag, men blott
+för att säga farväl. Mycket hade jag förlåtit Gustaf Fröding,
+men hade ännu ej pröfvat, hur jag skulle känna
+det, om något yttrande från honom gifvit anledning till
+innehållet i professorns bref. Måndag förmiddag skulle
+jag infinna mig på hans mottagning.</p>
+
+<p>Stel invärtes stod jag framför honom; en del anstalter
+för resan voro redan vidtagna, och om några timmar
+skulle jag åter vara i Stockholm för att afsluta dem.</p>
+
+<p>Professorn skyndade att beklaga det intryck hans bref
+gjort. Gustaf Fröding hade ej personligen gifvit anledning
+till det citat han användt, ej heller något i mitt
+uppförande. Han hade, framgick det, haft ett strängt
+bref från fröken Fröding, hvilket tycktes ha lärt honom
+att se saken i ett annat ljus.</p>
+
+<p>Då jag vidhöll mitt beslut att resa, menade han detta
+vara orätt, och att jag för Frödings skull borde stanna.</p>
+
+<p>Jag var för söndersliten för att kunna känna ens den
+svagaste glimt af glädje vid hans ord, som ju dock
+fritogo Gustaf, och beslutet att resa hade kostat mig så
+stor kraftansträngning, att all vilja att ändra det låg i
+dvala. Först när han sade sig ha trott, att mitt mål alltid<span class="pagenum" id="Sid_278">[s. 278]</span>
+varit Frödings bästa, yttrade jag: »Är det bäst för honom,
+att jag stannar, gör jag det».</p>
+
+<p>Cecilia hade på det bestämdaste tillsagt professorn, att
+mina besök ej fingo utsträckas till mer än ett par timmar,
+dessutom satte hon som villkor, att jag måste tillse, det
+inga ömhetsbetygelser finge utbytas oss emellan.</p>
+
+<p>»Jag skall bjuda till att följa föreskrifterna», lofvade
+jag, »men fruktar, att en allt för påtaglig förändring i
+mitt sätt kan verka irriterande på honom».</p>
+
+<p>Professorn medgaf det, och alltjämt som förstelnad
+gick jag upp till Gustaf Fröding.</p>
+
+<p>Han hade ej väntat mig på flera timmar och lyste till
+af öfverraskning och glädje. »Välkommen gratulant!»
+sade han.</p>
+
+<p>Jag neg och hälsade honom med en skämtsam tirad,
+hvarpå jag dukade upp den utlofvade festmåltiden.</p>
+
+<p>»Hvarför uraktlåter du att hälsa på mig?» frågade han.</p>
+
+<p>»Neg jag då ej därborta vid dörren, så djupt jag bara
+tordes för att ej rubba maten i väskan?» svarade jag och
+lyckades småle. »Fordrar du kanske, att jag på Zulukaffervis
+skulle kastat mig på näsan och krupit fram till
+dig? Ser du inte, att jag är en hvit kvinna?»</p>
+
+<p>Han skrattade. »Du har ej kysst mig i dag lilla Ida
+Bäckmann», sade han sorgset, »och dock är det min
+namnsdag».</p>
+
+<p>»Kanske är det idel vördnad, som så kommit mig att
+bryta häfdvunnen sed ....»</p>
+
+<p>Han såg misstänksamt på mig, och rädd för ett utbrott
+böjde jag mig ned och kysste honom.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_279">[s. 279]</span></p>
+
+<p>»Snart blir jag frisk, skall du se», sade han, »och då
+behöfver du ej skälfva så, när dina händer fatta om
+mitt hufvud. Jag vill göra allt för att tillfriskna, blott
+du ej lämnar mig».</p>
+
+<p>»Vill du också sätta på dig kläderna och följa mig ut
+på en promenad nu — genast?» frågade jag ifrigt.</p>
+
+<p>»Ja, om du kysser mig».</p>
+
+<p>»När du är färdig, inte förr», sade jag och skyndade
+att lägga fram kläderna.</p>
+
+<p>»Hjälp mig Gud att skingra hans önskan efter det,
+som nu är förbjudet!» bad jag i stigande ängslan. Aldrig
+förr hade jag märkt, att ömhetsbetygelser varit något
+behof för honom. Det var, som skulle han af hemliga
+makter drifvas att fordra dem, och som först med förbudet
+lockelsen skulle börja.</p>
+
+<p>Snart var han färdig, och min uppriktiga beundran för
+hans stolta, spänstiga gestalt fångade honom så, att han
+glömde affordra mig mitt löfte. Han tog min arm, och
+vi gingo ned i parken.</p>
+
+<p>»Känner du luften, och ser du träden och himlen och
+gräset på marken?» sade jag jublande.</p>
+
+<p>»Jag ser blott dig och känner, att jag gjort dig en
+glädje, men själf blir jag ej glad, förr än jag åter ligger i
+min säng», svarade han.</p>
+
+<p>Vi skulle fortsätta ned till professorns bostad men då
+vi kommo till en öppen plats, började kallsvetten sippra
+från hans panna, och jag måste följa honom i en sidogång.</p>
+
+<p>Som han ej varit ute på många år, ville jag ej påyrka,
+att vi skulle kvarblifva i parken mer än en timma.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="45">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_280">[s. 280]</span></p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Tisdagen den 7:de Juni 1904
+</p>
+
+<p>Professor Herr Frey Svenson.</p>
+
+<p>Gustaf är stundtals mycket bättre, men om jag ej hindrar
+honom, vill han gärna komma tillbaka i de gamla
+tagen.</p>
+
+<p>(Professorn hade nu ansett bäst, att han så mycket som
+möjligt hindrades från att tala om den synd, från hvilken
+han ville bli befriad, och när han bad mig lyssna,
+måste jag försöka leda hans uppmärksamhet på annat.)</p>
+
+<p>I går fick jag honom helt oväntadt att kläda på sig,
+och vårt mål var då att gå ned och se på professorns
+lilla gosse, men så vågade Gustaf ej gå öfver den öppna
+platsen. Han hörde hela tiden röster, under det vi voro
+ute, och därför gick jag snart upp med honom igen.
+Han blef mycket missnöjd, när jag vid femtiden tänkte
+gå, och när han tog alldeles falska motiv till denna min
+handling, sade jag honom, att Cecilia önskat att mina
+besök skulle inskränka sig till några få timmar dagligen.</p>
+
+<p>»Jag vet ej, hvad rätt hon har att bestämma öfver dig
+och mig», sade han. Nej, det visste inte jag heller,
+men fick honom att brista i hjärtligt skratt genom att beskrifva,
+hur jag skulle betett mig, om hon muntligen
+sagt mig detta.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_281">[s. 281]</span></p>
+
+<p>Förändringen i mitt sätt gent emot honom trädde väl
+ej så mycket fram i går, jag har försökt göra det så litet
+påfallande som möjligt. Men i dag — ja, i dag måste
+jag säga honom en del af sanningen.</p>
+
+<p>»Så länge du är så här dålig, verkar det irriterande
+på dig, läkarne önska det ej, och själf inser jag, att det
+ej är fullt rätt. När du blir frisk, blir det annorlunda».</p>
+
+<p>»Det är hårdt att sätta en barrière emellan oss»,
+sade han.</p>
+
+<p>»Den är ju ej så hög, jag får ju sitta här bredvid dig,
+du får luta ditt hufvud mot min axel, som du är van,
+du får blott ej göra något eller säga något som verkar
+erotiskt irriterande på dig. Låt oss leka, att vi äro
+Erik XIV och Karin Månsdotter i fängelset».</p>
+
+<p>Han skrattade litet. »Det är en ledsam lek», sade
+han sedan.</p>
+
+<p>Jag hade ej rustat mig att vara mer än öfver en dag
+och reser nu till Stockholm på några dagar för att ordna
+om mina tillhörigheter. Jag har sagt Gustaf detta.
+Torsdag eller Fredag är jag tillbaka. I dag kommer
+jag blott att vara hos honom ett par timmar.</p>
+
+<p>Jag vet ej, om de där besöken hos N. äro så bra just.
+Han talade något, som gjorde mig förskräckt. Dock
+har han sagt saker beträffande mig, som saknat all
+grund, och det torde vara händelsen äfven här.</p>
+
+<p>Förlåt brefvet — (menas förmodligen stilen) jag sitter
+vid ovant bord med ovan penna.</p>
+
+<p class="right">
+Er tillgifna och tacksamma<br>
+<span class="mr2"><i>Ida Bäckmann</i>.</span>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="46">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_282">[s. 282]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Efter min återkomst från Stockholm, träffade jag med
+professorn aftalet, att hvarje dag nedskrifva det
+hufvudsakligaste af hvad som tilldragit sig mellan Gustaf
+Fröding och mig. Det var ett tungt kraf, men målet
+gällde hans hälsa. Af dessa bref finnas följande i behåll.</p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Uppsala den 10 juni 1904.
+</p>
+
+<p>Jag skref också något i går kväll, men jag vill, att
+professorn skall läsa detta först, det är något jag måste
+tala om.</p>
+
+<p>Jag kom strax före två i dag. Gustaf låg i sitt rum;
+han hade varit uppe hos N. men påstod, att han sett
+mig, då jag kom, och gått ned. Jag hade med mig
+några bilder från Gammal-Svenskby och hans egna dikter,
+men han var dock föga intresserad och till sist frågade
+jag, om han kanske hellre ville återvända till N.</p>
+
+<p>»Nej, jag vill helst vara, där du är», svarade han.</p>
+
+<p>»Godt», sade jag och satte mig i fönstret för att
+läsa Göteborgstidningen. Jag hade väl suttit en stund,
+sökande i spalterna efter något, som kunde intressera
+honom, då han kom fram till mig. Jag lade ned tidningen
+och räckte ut min hand mot honom. Han såg
+svårmodigt på mig.</p>
+
+<p>»Hvad tjänar det till att du spelar komedi med mig»,<span class="pagenum" id="Sid_283">[s. 283]</span>
+sade han, »du håller ej det ringaste af mig, du vill ej
+rädda mig ur kvalen — du längtar blott att komma
+ifrån mig. Vet du af, att du ej kysst mig i dag?»</p>
+
+<p>»Verboten», sade jag i tanke att kunna slå bort det
+med skämt.</p>
+
+<p>»Förbudet kommer ifrån dig själf», sade han, »det
+är du som hittat på det, emedan du känner vedervilja
+för mig. Dock försöker jag vara dig till nöjes».</p>
+
+<p>»Gå och lägg dig», sade jag, halft sorgsen, halft
+harmsen. Han lydde.</p>
+
+<p>»Om du öfverhufvudtaget förstode, hvad det vill säga
+att hålla af en människa, skulle du inse, att jag
+måste vara mot dig, sådan jag är», fortfor jag.</p>
+
+<p>Jag tog upp tidningen och sökte åter läsa en stund.
+Jag såg dock oupphörligt, huru hans händer foro öfver
+hjässan — slutligen kunde jag ej uthärda det längre,
+utan hoppade ned ur fönstret och lade mitt hufvud
+mot hans hand. Han strök mig med den andra sakta
+öfver håret.</p>
+
+<p>»Ser du», sade han, »jag hade tänkt mig, att jag skulle
+få säga dig allt mörkt och klibbigt, som pinar mig, att
+då det gått igenom dig, det skulle stå för mig som befriadt
+och renadt. Jag ville säga högt alla dessa hemliga
+ord och därunder se in i dina ögon för att få bort
+den besudlande betydelsen i dem — jag ville kyssa dig
+för att få ett nytt tankelif och lyckokänsla att ge den
+näring». Han såg på mig med den där fjärrblicken —
+så drog han mitt hufvud intill sig och kysste mig.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_284">[s. 284]</span></p>
+
+<p>Jag kunde ha gjort motstånd, men det stod i det
+ögonblicket för mig, att det hade varit orätt.</p>
+
+<p>»Jag måste säga professorn detta», sade jag. Något
+i min röst grep honom säkert. »Måste du», sade han ...
+»så skall jag aldrig mer pina dig, stackars liten, — jag
+känner mig lycklig nu och tror på dig. Det måste vara
+Cecilias fel allt detta. Jag skall ej säga något hårdt
+åt henne, men jag skall be, att hon ej ofredar dig och
+mig med sin härsklystnad».</p>
+
+<p>Jag skrattade, och så kommo vi öfverens om att hennes
+handlingssätt möjligen kan ha sin rot i något som
+skall föreställa välvilja. Man hypnotiserar sig så lätt
+själf och tror sig gå Guds vägar, då man blott går
+sina egna.</p>
+
+<p>»Vet du, hvad kärlek är?» frågade han plötsligt.</p>
+
+<p>»Nå, låt höra!» svarade jag.</p>
+
+<p>»Det är en välbehagsförnimmelse, som en man och en
+kvinna skänka hvarandra, stundom starkare, stundom
+svagare ....»</p>
+
+<p>»Jag vill ej förneka, att hvad mig beträffar, förnimmelsen
+skulle bli starkare, om du toge på dig kläderna
+och följde med ut», sade jag och lade fram hans hvita
+kostym.</p>
+
+<p>Han skakade skrattande på hufvudet. »Det måste
+också vara två egoismers samstämmighet. Är du snäll,
+följer jag kanske med dig ut och åker en dag».</p>
+
+<p>Vi talade sedan om ryska tiggare, det är en af dem,
+som mycket roar honom. Själf var jag ohyggligt trött,
+och strax efter tre gick jag till Dr. K:s för att hvila<span class="pagenum" id="Sid_285">[s. 285]</span>
+mig litet. »Kärleken öfvervinner allt», säga mig rösterna,
+yttrade han, då jag skulle gå. Jag kvarblef hos K:s till
+10 minuter öfver 5. Han hade väntat och till min
+glädje läst något litet. Vi talade om Gammal-Svenskby
+och kommo på något sätt öfver till Zanzibar och en
+fest för sultaninnan där, som jag bevistat.</p>
+
+<p>Ingenting i världen har gjort ett sådant intryck på
+mig som bajaderernas dans utanför hennes fönster, och
+jag beskref den i korta drag för honom. Lord B. hade
+en arabisk tjänare ombord — hans dans påminde något
+om denna, och jag lärde mig den dansen af honom.
+Jag brukade rätt ofta härma honom inne i salongen på
+aftnarne, då tiden blef enformig och vi behöfde förströelse.</p>
+
+<p>»Du kan inte dansa», sade Gustaf, »men kanske kan
+jag en gång lära dig».</p>
+
+<p>»Tack», sade jag öfverlägset, tog ett par danssteg som
+araben och hoppade sedan upp i fönstret. Det var
+just intet utrymme mellan sängen och fönstret, och jag
+hade gärna velat visa honom den dans, som med så
+sällsam trollmakt grep oss alla därute. Minnet af den
+verkade också nu starkt, och jag satt en stund försjunken
+i denna period af mitt lif, då Gustafs röst ryckte
+mig därur.</p>
+
+<p>»Vet du, hvart du nu ledt mig?» sade han. — »Jo,
+till Vasen Tjusning!»</p>
+
+<p>Jag gick ögonblickligen fram till honom. »Vasen
+Tjusning», upprepade jag och kände den underbara<span class="pagenum" id="Sid_286">[s. 286]</span>
+verkan blotta orden framkallade. — (Jag skall tala om
+den en annan gång).</p>
+
+<p>»Din gratie dödade allt djuriskt hos mig», fortfor
+Gustaf. »Jag såg din själ i all dess stolthet och mjukhet,
+— min egen själ lyftes af din högt från jorden upp
+i himlarne. Jag kände för första gången lyckan i att
+etiskt älska någon. Samtidigt blef jag rädd, men så
+såg jag åter din själ» — — och han beskref den. Jag
+förstod, att det var sin egen själ han sett, sådan den
+verkligen är — — — — — — — — — — — — — — —.
+Jag talade om mina egna intryck af dansen, då jag såg
+den, och trodde att jag känt något af Mohameds hänryckning,
+då han stod inför Den Eviges tron.</p>
+
+<p>»Vet du af, att du är trolsk?» sade Gustaf.</p>
+
+<p>»Vi stå nu inför Vasen Tjusning, eljes erinrar jag mig
+nog, hur du sagt, att jag är som ett troll, som tittar
+fram bakom en sten, som Astri i Astrakanien, som
+’Norrskenets dotter med en isbjörn till fader’ — du har
+varit frikostig med namn».</p>
+
+<p>»Jag minns ej dessa, och intet synes mig passa, men
+jag vill skrifva ett poem om den dansen».</p>
+
+<p>Han lade sig ned på kudden och strök sig öfver
+ögonen. »Gör något, så att jag märker, att vi äro på
+jorden», bad han.</p>
+
+<p>Jag började sjunga: »Och akta er för jäntor». Då
+jag slutat första versen sade han. »Tag någon annan,
+den är vedervärdig. Kom ihåg, att vi stå inför Vasen
+Tjusning!»</p>
+
+<p>Jag sjöng då med låg röst en gammal visa, och just<span class="pagenum" id="Sid_287">[s. 287]</span>
+i detsamma inträdde Ni och de andra läkarne. Då Ni
+gått, började vi tala om hans dikt »Balen», och hur denna
+tillkommit, och så måste jag gå.</p>
+
+<p>Jag vore mycket tacksam, om professorn någon gång
+ville tala med Gustaf om att den barrière som kommit
+oss emellan, ej beror på någon förändring i mina
+känslor för honom, och att det ej är <i>mig</i> utan honom
+som Ni vill skydda. Han tror att det är smittofruktan.
+Det vill säga, i dag har han ej talat om det, men i går.
+Han har nu lofvat att tro på mig och lyda alla föreskrifter.
+Jag är själf mycket trött — liksom söndersargad.
+Om jag vore uthvilad skulle allt gå lättare.</p>
+
+<p>Jag är ej säker på, att jag svikit Ert förtroende, men
+likväl pinar det mig (som om jag gjort det).</p>
+
+<p class="right">Er <i>Ida Bäckmann</i>.</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="47">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_288">[s. 288]</span></p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Lördags afton kl. 6 (den 11 juni 1904)
+</p>
+
+<p>Jag har nyss kommit från hospitalet. Dagen har varit
+den lugnaste af alla, blott en och annan gång har
+hörts en röst, men ingen af otreflig art. Jag satt så
+jublande glad och tänkte få ge de bästa nyheter, men
+så när jag tog på mig och gick bröt han häftigt ut om
+att jag var trolös mot honom och om barrièren som kommit
+emellan oss. Att än en gång bryta ned den vill
+jag ej och jag gick. Jag vet nu ej hvad som är bäst,
+han förebrådde mig min skenhelighet att ej vilja höra
+på honom och min hast att gå ifrån honom. Jag går
+ej till honom i morgon och ej på måndag, förrän jag
+talat med professorn. Kanske är det bättre, att jag en
+tid uteblir. Det är svårt att veta, hvad som är rätt
+och rättast.</p>
+
+<p class="right">
+Er <i>Ida Bäckmann</i>.
+</p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Måndagen den 13 juni 1904.
+</p>
+
+<p>Han såg ej så mycket bättre ut i dag, då jag kom in.
+Ögonen voro blodsprängda, och blicken borta.</p>
+
+<p>»God dag Saul!» sade jag.</p>
+
+<p>»Hur är det med dig? Jag trodde du gått i Fyrisån»,
+sade han. »Du får förlåta mig, att jag var hård och<span class="pagenum" id="Sid_289">[s. 289]</span>
+orättvis emot dig, den onde anden kom öfver mig».
+Han betraktade mig granskande — »föröfrigt ser du ej
+alls bra ut i dag, snarare mycket ful».</p>
+
+<p>Jag brast i skratt. »Jag vet det», sade jag, »men jag
+är desto snällare».</p>
+
+<p>»Godt», sade han, »det tör vara en rätt förtjänstfull
+egenskap. Är du den jag hoppas på, låter du ingen
+barrière vara emellan oss, jag måste tala och du måste
+höra, om jag skall komma ur eländet».</p>
+
+<p>»Tala hvad du vill, jag skall höra», svarade jag.</p>
+
+<p>»Och om jag ser det plågade draget kring din mun?»</p>
+
+<p>»Det skall du slippa att se, jag skall tänka på det
+resultat vi vänta oss». Hans fantasi gick mindre ofta
+än jag väntat i de gamla plågsamma spåren, och historien
+med flickan halkade han tämligen lätt öfver — —
+— — —. Slutligen tog jag mig för att å hans vägnar
+svara rösterna, och då kommo vi in på monadläran.</p>
+
+<p>»Ser du», sade han, och såväl tonfall som ögon blefvo
+hans, »jag hade tänkt mig att det till slut skulle bli en
+centralhjärna, som reglerar hela jorden, omöjligt är ej
+heller, att det redan är så. Denna förnimmer telepatiskt,
+hvad vi behöfva och ger oss det. Vi skulle kunna
+kalla denna centralhjärna för jordanden. Å sin sida
+påverkades denna af solanden och denna af centralsolanden
+o. s. v.».</p>
+
+<p>»Tror du, att denna centralhjärna eller jordande är
+personifierad, eller tror du, att den blott verkar som
+en osynlig kraft?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Jag har haft åtskilliga funderingar om detta», sade<span class="pagenum" id="Sid_290">[s. 290]</span>
+han. »Jag tror, att den är personlig och att det är den
+som för ögonblicket har den största intelligensen. Där
+råder anarki, än följa människorna den ena, än den
+andra ledaren. Vissa ögonblick har jag tyckt mig själf
+haft ledningen».</p>
+
+<p>»Men tror du verkligen, att en människohjärna så kan
+uppfatta och leda hela mänskligheten?»</p>
+
+<p>»I detalj naturligtvis inte och inte direkt, utan medels
+andra — jag påverkar dig, och du i din ordning andra
+o. s. v.».</p>
+
+<p>»Du tycks alltså hålla den där kedjeteorien för
+sannolik?»</p>
+
+<p>»Att vi olösligt höra ihop — ja, den förefaller rätt
+sannolik .... Älsken Edra ovänner står det». — Han
+försjönk i grubbel. — »Man kan ej älska genom ett
+beslut, eller hvad tror du?» fortfor han.</p>
+
+<p>»Nej», svarade jag, »men man kan göra rättvisa åt
+en människas goda egenskaper, i hvilket förhållande hon
+än personligen står till en». Jag tänkte själf med en
+smula samvetskval på Cecilia.</p>
+
+<p>Jag skyndade mig att åter ta upp idén om centralhjärnan,
+och han förklarade och bemötte. Så kom maten in.
+Det var så godt som omöjligt, att förmå honom äta.
+Han tog en enda köttbit, åt ett stycke bröd och drack
+ett glas isdricka. Jag måste försöka att ta med mig
+något åt honom, jag har varit för trött och osäker för
+att kunna göra något extra dessa dagar.</p>
+
+<p>»Vill du läsa Jesu Bergspredikan för mig», bad han.</p>
+
+<p>Jag gjorde så. »Bibelns Kristus var ej en sådan centralhjärna,<span class="pagenum" id="Sid_291">[s. 291]</span>
+men kanske den Kristus jag tänkt mig. Vet
+du en gång inbillade jag mig, att jag var Kristus. Jag
+tyckte, att jag ville gå upp i honom, men ändå ej förlora
+mitt personliga jag. Därför upprepade jag: <i>Jag
+Gustaf Fröding</i> är Kristus. Men just som jag låg där
+och skulle suggera mig till detta, kom en handlande
+från» — han nämnde ett ställe — »inhoppandes i rummet
+och ropade helt gladt: ’Jag är Jesus Kristus’. Då förstod
+jag, att det var min sinnessjukdom, som ingifvit
+mig den tanken».</p>
+
+<p>Han skrattade åt sig själf.</p>
+
+<p>»Tror du på bönhörelsen?» frågade han därpå.</p>
+
+<p>»Åh, ja — stundom, men jag fruktar, att mina böner
+äro allt för oresonliga för att bli hörda».</p>
+
+<p>»Dina böner dikteras af din frimodighet», sade han
+leende. »Jag känner mig stå under någon slags högre
+ledning, och jag ber till denna. <i>Om jag utan att det
+blir till pina eller skada för någon annan kan få det
+jag åstundar, så gif mig det!</i>»</p>
+
+<p>Tårarne kommo mig i ögonen — ingenting kan bättre
+uttrycka Gustaf Frödings skaplynne än just denna bön.</p>
+
+<p>Vi talade en stund ytterligare om bibeltexter, och så
+gick jag till K:s ett ärende. Då jag kom tillbaka var
+han åter i sällskap med rösterna, som nu talade jämförelsevis
+oskyldiga dumheter. Jag fick slutligen en sväng
+på dem genom att tala om B:s och härma honom. Gustaf
+kom in på sitt älsklingsämne om »mindkurer», och så var
+klockan 6, och jag gick en nyans mera hoppfull än då
+jag kom.</p>
+
+<p class="right">
+<i>Ida Bäckmann.</i>
+</p>
+</div>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="48">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_292">[s. 292]</span></p>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Tisdagen den 14 juni.
+</p>
+
+<p>Då jag i dag kom in till Gustaf, trodde jag, att de
+svåra tiderna voro öfver.</p>
+
+<p>Han hälsade mig skämtsamt och sade, att han i dag
+ej skulle säga något, som jag fann otrefligt. »Jag blir
+så hårdt straffad därför», sade han.</p>
+
+<p>»Blir du —? Hur då?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Du går».</p>
+
+<p>»Jag är ju ej internerad här», sade jag skrattande.</p>
+
+<p>Vi talade om färger. Jag var klädd i en blus af persiskt
+siden och beskref, hur alla färger därnere verkade
+starkt som sång. Han berättade, att han tyckt sig höra
+sol- och månskenet sjunga. Så kommo vi att tala om
+djuren och deras språk och han sade att »Torr» vårt
+Tor och latinarnes terror var ett gemensamt uttryck för
+förskräckelse. Därefter talade vi om Jezibel och Jehu,
+och allt emellan komma rösterna, men ej särskildt starka.
+De talade blott om Kristi liknöjdhet för människornas
+kärlek och en hel del meningslösa saker.</p>
+
+<p>Maten jag medförde åt honom åt han med mycket välbehag,
+ehuru rösterna inte ens då lämnade honom i fred,
+utan påstodo, att jag ville ha en del af hvad han åt.</p>
+
+<p>Vi talade sedan om Åmål, och jag frågade, om han
+ville följa med hem.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_293">[s. 293]</span></p>
+
+<p>»Inte nu — en annan gång», sade han och berättade
+så om borgmästaren i Å., Hadar Sandström, och om min
+svåger etc.</p>
+
+<p>Jag stod framför honom och beskref en lustig fanjunkare,
+som lärt mig exercera och han tycktes road. Sedan
+satte jag mig i fönstret och såg ut, då jag plötsligt får
+se honom kasta sig upp och ned i sängen.</p>
+
+<p>»Du har befallt mig hoppa», sade han.</p>
+
+<p>»Har jag —? Du misstar dig», sade jag, lade ned
+honom och svepte om honom filten.</p>
+
+<p>»Ja, en röst kom och sade, att du ville det ...... Gå
+inte», bad han, då jag tog på mig kappan, »jag lofvar
+dig att ej göra så mer. Stanna och drick kaffe med mig!»</p>
+
+<p>Klockan var nästan half fem. Skötaren kom in med
+kaffet, och knappt hade han gått, förrän Gustaf reser sig
+upp och hoppar tvärs öfver sänggafveln.</p>
+
+<p>»Gustaf, hur kan du göra så!» sade jag och förde honom
+åter i säng.</p>
+
+<p>Han tog mina båda händer i sina. »Förlåt mig», bönföll
+han, »det är ej rätt att hoppa så oklädd, då du är
+inne, men jag fick befallning. Jag tyckte du sade, att
+jag skulle pröfva mitt mod».</p>
+
+<p>»Du skall väl ej utbilda dig till ekvilibrist», sade jag,
+»någon annan kan jag ej inse behöfver mod att hoppa».</p>
+
+<p>»Jag har försökt detta ofta», återtog han.</p>
+
+<p>»Men detta är sista gången», afgjorde jag. »Du får
+ej göra det mera».</p>
+
+<p>»Nej, det är ej sannolikt, att jag gör det, det är dumt»,
+erkände han.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_294">[s. 294]</span></p>
+
+<p>Vi talade så om olika slag af mod, om Karl XII:s
+halsstarrighet och dumdristighet, om Goethe, som gaf sig
+ut i kulregnet, och när jag fann honom något lugnare
+lämnade jag honom.</p>
+
+<p>Jag tillsade en af betjäningen att nämna för jourhafvande
+doktorn Gustafs tilltag. Gustaf var stundom försmädlig,
+stundom rörande öm mot mig. »Jag tror, att du vill mig
+väl — jag lyder dig», sade han.</p>
+
+<p>Efter detta skulle jag ej våga gå ensam ut med honom,
+så länge han är så här dålig. Han var ej ovillig att gå
+ut i dag. Han sade nog mycket vackert i dag om tro
+och hopp, men jag har glömt allt för denna min fruktan,
+att han på något sätt skall kunna skada sig. Hans
+gifna ord kan man ej lita på.</p>
+
+<p class="right">
+Er <i>Ida Bäckmann</i>.
+</p>
+</div>
+
+<p>Hur är det väl möjligt, att hoppas så fast som jag
+gör — och likväl gör jag det.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_295">[s. 295]</span></p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="49">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Onsdagen den 15 juni 1904.
+</p>
+
+<p>Gustaf är som professorn vet en sådan där hvarannandagsmänniska.
+Hur lugn stod han inte nu framför
+mig och bad om hjälp att knäppa en knapp. Jag skulle
+kunnat tro, att jag drömt scenen i går. Men det dröjde
+ej länge, innan jag fick klart för mig, att den verkligen
+ägt rum. Jag började tala om Armfelt, och i sardonisk
+ton inföll han då, att denne antagligen tagit mig till
+mönster för sitt sätt att bära håret.</p>
+
+<p>Jag skrattade och förde talet på hertig Carl och Reuterholm.</p>
+
+<p>»Det är ej alls sagt, att hertig Carl var feg», sade han,
+»det finns så många olika slags mod, man tör bedöma
+människor orättvist».</p>
+
+<p>»Ja, han hör till en af historiens strykpojkar», sade
+jag. »Det är föröfrigt svårt att afgöra, hvad som är modigt
+och hvad som är fegt, det beror alldeles af omständigheterna.
+Jag har funnit Adolf Fredrik vid ett par
+tillfällen lika modig som Karl XII».</p>
+
+<p>»Den toffelhjälten», sade han föraktligt. »Han lät sig
+behärskas — han liksom ...» — han teg, men jag förstod
+hvad han menade, och oaktadt min oro för ett utbrott
+hade jag svårt att se fullt allvarsam ut.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_296">[s. 296]</span></p>
+
+<p>»Ja, hon frestade honom till mycket», tillstod jag.</p>
+
+<p>»Kvinnan skall vara sin man underdånig, vet du det?»
+frågade han.</p>
+
+<p>»Ja, efter syndafallet blef det ju lagen — och ändå
+minns du ju, att hon ej bröt direkt mot Guds bud, utan
+mot hvad mannen sagt vara Guds bud».</p>
+
+<p>»Ja, se kvinnan har ett så enfaldigt hjärta, att hon
+tror allt, såväl hvad ormen som hvad mannen säger»,
+förklarade han.</p>
+
+<p>Nu brusto vi båda i skratt.</p>
+
+<p>»Man skall hata sin hustru för att vara en rätt Kristi
+lärjunge», började han åter.</p>
+
+<p>»Så-å — är det detta du öfvar dig på?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Kanske — det som är älskvärdt hos dig, kan jag ej
+hata, men jag kan ej glömma det, att du tvingade mig
+att hoppa i går».</p>
+
+<p>»Gustaf! Hur kan du säga något sådant? Hvilken glädje
+skulle jag väl ha att se dig göra klownkonster? Lämna
+det till dem, som ha det till yrke. Du är skalden och
+tänkaren — du gör blott tankegymnastik».</p>
+
+<p>Han tycktes nöjd, för hur länge vet jag ej. Vi talade
+så om hertig Carls son Carl Löwenhjelm och Hadar
+Sandströms släktskap med denne. Han nämnde sin
+mors telepatiska förnimmelse af Karlstads brand och
+talade om sin far, som alltid förebrådde honom hans
+håglöshet. »Liksom man skulle kunna ge sig själf håg»,
+sade han förbittrad.</p>
+
+<p>Jag såg tidningen svänga af och an i hans händer —
+det är alltid ett tecken att något pinar honom och skyndade<span class="pagenum" id="Sid_297">[s. 297]</span>
+att tala om Liljebjörns porträtt af den bildsköne
+Ferdinand Fröding.</p>
+
+<p>Då stormen var afvänd, tidningen nedlagd och blicken
+lugn, kände jag, att jag ej hade kraft nog att än
+en gång skära genom bränningarne. Jag tog min hatt
+för att gå.</p>
+
+<p>»Nej, nej, du får ej, jag vill att du stannar!» sade han
+bedjande.</p>
+
+<p>Jag lydde och motiverade min afsikt att gå med att
+jag ej hade någon mat med mig åt honom, hvarför jag
+tänkt promenera till staden och köpa, något som
+också varit min mening samtidigt med att få en stunds
+hvila.</p>
+
+<p>Han talade litet med mig om en min artikel i G. H. T.
+och hur han själf, då han var tidningsman, beundrade
+allt hvad han skref och tyckte om att höra Hellberg
+läsa det.</p>
+
+<p>Jag läste därefter för honom om Wiksell och hur
+H. B. i hög grad gillat honom. »Undrar om W. sade
+därom som du den där gången portiéren på Saltsjöbaden
+lät dig få ett rum, trots det hotellet var öfverfullt,
+när han hörde, att du var den Gustaf Fröding, som
+skrifvit Mister Johansson».</p>
+
+<p>»Hvad sade jag då?» frågade han.</p>
+
+<p>»Under smädelsen och grinet björnen dansar gladt
+omkring, men vid bifall utaf svinet — — — —»</p>
+
+<p>»Ja, jag minns nu», sade han. »Jag tycker ej om
+det pris jag får för Vallarelåt och dylika».</p>
+
+<p>»Det är en vacker låt och för oss klingar den fulltonig».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_298">[s. 298]</span></p>
+
+<p>»Allt det där liknar en örn med fjärilsvingar», sade
+han.</p>
+
+<p>»Då är det i sanning enastående vackert — tänk dig
+ett par skimrande vingar på en örnkropp — hur mjukt
+han lägger dem tillsamman, hur han i ett nu breder ut
+dem så att man bländas af färgprakten och hur han
+utan detta skarpa hvinande kan sänka sig upp och
+ned».</p>
+
+<p>»Ja, du har rätt», sade han, »fjärilarne äro vackra, men
+de ha ful kropp och dumma ögon». Och så kommo vi
+in på tal om olika djurarter.</p>
+
+<p>Då två och en half timma förflutit utan störande röster
+— blott vid middagstiden, då han tyckte sig höra en
+befallning från mig, att han skulle slå isdrickan i tvättfatet,
+hvilket jag förhindrade — vågade jag ej hoppas
+mer af de återstående timmarne och ville ej i dag ha
+något bedröfligt att skrifva. Med detsamma han såg,
+att jag räckte ut min hand efter hatten, började rösterna
+sitt gamla vanliga, att jag ej vill vara hos honom, emedan
+jag upphört att hålla af honom m. m.</p>
+
+<p>Jag tror, att jag behöfver hvila mig några veckor —
+tröttheten från skolarbetet och från allt hvad jag haft
+dessutom gör sig gällande, och får jag tillbaka hela min
+forna spänstighet skall jag kanhända bättre kunna manövrera
+oss igenom alla dessa röster. Jag skall förbereda
+Gustaf, att jag reser söndag eller måndag. Om han vet,
+att jag kommer tillbaka, finner han sig nog utan skada i det.
+Jag tror, att man nu har hela den gamla skalan att gå
+igenom, och om några månader är han väl apatisk. Jag<span class="pagenum" id="Sid_299">[s. 299]</span>
+vet ej, hvad jag anser plågsammast dessa häftiga, nästan
+vilda utbrott eller de andra hemska rösterna. Jag undrar,
+om ej för Gustaf själf de förra äro pinsammast.
+Jag glömmer aldrig det där uttrycket af förtviflad beslutsamhet
+hos honom, då han hoppade ur sängen.</p>
+
+<p>Jag har hela tiden tänkt resa hem till Åmål en månad,
+men hade gärna velat se Gustaf lugnare först.</p>
+
+<p class="right">
+Er <i>Ida Bäckmann</i>.
+</p>
+</div>
+
+<p>Jag har glömt alla lustiga ord Gustaf skapade i dag
+om patridiotism och den prostestantiska statsreligionen i
+Sverige.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_300">[s. 300]</span></p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="50">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+</div>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Torsdagen den 16 juni 1904.
+</p>
+
+<p>Ja, jag ville egentligen börja från slutet för att få befrielse
+från det, som plågar mig, men det är ju ej alls det
+som är meningen med dessa bref, och därför får jag
+väl försöka göra mig värdig Gustafs nådiga omdöme
+nyss om ordning och reda i mina skrifverier.</p>
+
+<p>Jag har varit på hospitalet i dag från 2-½6 utan att
+vi besvärats af röster vare sig af det ena eller det andra
+slaget. Nå, jag hakar mig ej fast vid något bedrägligt
+hopp, jag konstaterar blott ett gladt faktum.</p>
+
+<p>Gustaf skulle gå upp till N. och läsa högt för honom,
+då jag kom in. Tänk — det som är en sådan pina för
+honom eljes! Men N. kan dåligt se, sade han, och
+ingen annan vill göra det.</p>
+
+<p>»Gå du en stund», sade jag, »jag går under tiden ett
+ärende till K:s».</p>
+
+<p>»Nej, jag är hellre med dig», sade han, »jag skall blott
+säga till honom, att han ej väntar».</p>
+
+<p>Jag stod vid fönstret, då han återkom. Han lyfte
+upp mig på armen och bar mig ett par slag fram och tillbaka
+på golfvet. Det är en gammal vana hos honom,
+då han är vid godt lynne, eller också brukar han lyfta
+mig upp på ett bord eller en byrå.</p>
+
+<p>»Så—å Salomo, du bär Zulamit ett stycke genom öknen»,
+sade jag, då han varsamt satte ned mig i soffan.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_301">[s. 301]</span></p>
+
+<p>»Stackars liten, du är nästan skrämmande lätt», sade han.</p>
+
+<p>»Jag tänker också resa hem några veckor för att göda
+upp mig, skall du skrifva till mig under tiden?»</p>
+
+<p>»Ja, gör i ordning kuvert och papper — det kan väl
+hända, mina sinnesstämningar växla, så att jag ej kan ge
+något bestämt löfte. Och du?»</p>
+
+<p>»Du vet, att jag skrifver ofta, om jag också stundom
+har den känslan, att din misstänksamhet plockar bort
+betydelsen i hvarje ord».</p>
+
+<p>Innan jag hann hindra det, hade han kysst mig.</p>
+
+<p>»Du får ej göra så», sade jag halft rädd, halft förtretad.
+»Professorn har förbjudit det».</p>
+
+<p>»Inte har han förbjudit mig», invände han, »och jag
+har aldrig gått in på ett sådant villkor som att ej kyssa
+dig».</p>
+
+<p>»Ja, men jag har gått in på det, och jag tycker ej det
+skulle vara något nöje för dig, då du vet, att jag ej är
+med om att du gör det».</p>
+
+<p>»Åh, nej, det kan du ha rätt i. Vill du säga mig,
+hvad man angifvit för skäl för detta förbud?»</p>
+
+<p>»Detsamma jag sagt dig upprepade gånger förut. Det
+är ej nyttigt för dig».</p>
+
+<p>»Paulus sade: ’Allt är mig tillåtet, men allt är mig
+icke nyttigt’. Jag kan vända om satsen och få den att
+passa in på mig», fortfor han, och ögonen glittrade
+bakom pincenezen. »Jag begriper förresten ej Paulus,
+men det gjorde inte Petrus heller».</p>
+
+<p>Vi promenerade under tiden fram och tillbaka på
+golfvet — han ville försöka bli mager. Då jag föreslog<span class="pagenum" id="Sid_302">[s. 302]</span>
+honom att ta kläder på sig, påminde han mig, att
+jag i mitt julrim sagt honom vara ’keinen Byxendichter’
+och denna äretitel ville han behålla. Han försökte öfvertyga
+mig om att Greklands främste filosofer gått klädda
+just som han, och så lämnade vi den frågan.</p>
+
+<p>»Det där sanningskrafvet, du» — sade han, »är ett
+förtärande på samma gång som ett renande kraf».</p>
+
+<p>»Jag är ej säker på, att det är berättigadt», sade jag.
+»Jag talade därom med mina jämnåriga vänner, och vi
+kommo öfverens om, att vi nog i nödfall kunde narras,
+blott vi ärligt erkände för oss själfva — den gången sade
+jag en osanning — då slapp man åtminstone humbuga
+inför sig själf».</p>
+
+<p>»Ja», sade han, »det ligger någonting i det där. Jag
+tycker ej om budet: ’Varen fullkomlige’».</p>
+
+<p>»Jag antar det menas, att man skall sätta idealet högt»,
+undslapp det mig. Jag betogs i samma ögonblick af
+förskräckelse — ordet ideal utgör hans afsky. Han märkte
+det dock ej, upptagen som han var af sina egna tankar.</p>
+
+<p>»Föröfrigt», sade han, »kan det menas futurum: I
+skolen vara fullkomlige».</p>
+
+<p>»Det står dock ej så», invände jag.</p>
+
+<p>»Jo, i grundtexten. Jag håller det ej omöjligt, att vi
+en gång kunna nå en grad af fullkomlighet, men det där, att
+vi skola bli gudar, det synes mig otänkbart. Om Gud
+är det, som uppfyller allt, finns det väl blott en Gud».</p>
+
+<p>»Skulle ej oändligheterna kunna rymma mera. Skulle
+det ej för hvarje Gud, kunna uppstå en ny oändlighet?»</p>
+
+<p>»Inte om man fasthåller vid hvad ordet oändlighet i<span class="pagenum" id="Sid_303">[s. 303]</span>
+sig själf betyder, men olyckan är, att man slarfvar till
+språket, så att det blir en förbistring värre än Babylons.
+Ser du, det där uttrycket Guds barn», fortfor han och
+tog upp ett ämne, som vi nyss nedlagt, »det betyder ej
+att vi äro Gudar, — ej ens att vi skola bli det. — Är
+jag väl densamme som min far, är det ens sannolikt,
+att jag en gång blir det? Nej, det betyder blott, att
+det är något gudomligt i oss».</p>
+
+<p>Så kom maten. Han behärskas fortfarande af nycken
+att ej äta den och förtär blott, hvad jag medför åt
+honom.</p>
+
+<p>»Hur har du fått den orientaliskt gulbruna färgen, konung
+Salomo?» frågade jag, då han satt där, insvept i
+cigarrökmoln.</p>
+
+<p>»Däraf att jag aldrig tvättar mig, o Drottning af Saba»,
+svarade han och tillade med en granskande blick på
+mig. »Jag tror, att drottningen af Saba var ljushårig och
+blåögd».</p>
+
+<p>»Enda likheten är nog, att vi båda gjort äfventyrliga
+färder för att få höra Salomos visdom», menade jag.</p>
+
+<p>»Min framställning af konung Salomo är ej alls bra»,
+sade han. »Det är litet af mig själf och litet af Henrich
+Heine, min fantasi har ej kraft nog att skapa en
+äkta Salomo. I allt hvad jag skrifvit är intet uppleft,
+blott uttänkt och det duger ej för en lyriker — det är falskt.
+Jag har i hela mitt lif längtat att erfara en lyckokänsla — —»</p>
+
+<p>»Och har du aldrig känt någon?» sade jag, då han teg.</p>
+
+<p>»Jo, då du kysst mig ........»</p>
+
+<p>»Godt jag skall gå till Kungs och be att få kyssa<span class="pagenum" id="Sid_304">[s. 304]</span>
+dig på din födelsedag». Han skrattade litet och jag förde
+talet på Jägar Malm och den äkta stämning, som
+fanns i denna.</p>
+
+<p>»Du —» sade han sedan, »om jag ligger så här ett år
+och blir uppassad af dig tör jag kanske kunna göra fruktbärande,
+hvad jag genomtänkt denna tid. Men jag vill
+ej, att man skall kunna göra felslut i hvad jag sagt, såsom
+man kan göra med Rydberg och de öfriga filosoferna
+jag läst».</p>
+
+<p>»Jag tycker, att om man ser ett fel, skulle man väl
+kunna rätta det öfver allt där det behöfs äfven i resultatet,
+men ej förkasta allt som du gör, så fort något
+strider mot hvad du kallar logiskt. Dock kan jag ju
+ingen matematik, och det är väl därför jag ser saken så».</p>
+
+<p>Tre timmar voro nu förflutna, och jag ville gå. Han
+tiggde mig kvar, men så sitter jag där med dåligt samvete
+för Cecilias skull. Gustaf känner min oro och
+misstyder den, och när jag skall gå igen, bryter hans
+misstänksamhet ut.</p>
+
+<p>Han var ej häftig, och jag borde väl ha känt mig
+glad, då jag hörde, hvad han ansåg det betyda för sig,
+om jag höll af honom, men jag kände mig stå bakbunden,
+då det gällde att bevisa honom, att han kunde tro mig.</p>
+
+<p>Jag hade nästan tänkt dela upp tiden så, att jag i
+morgon utan att vara där för mycket kan stanna, tills
+han äter kväll, då är han van att jag går, kanske skall
+det då mindre irritera honom. Dock med Gustaf vet
+man ingenting, han är oberäkneligare än någon.</p>
+
+<p class="right">
+Er <i>Ida Bäckmann</i>.
+</p>
+</div>
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="51">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_305">[s. 305]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">När jag följande dag besökte Gustaf Fröding, var hans
+blick hetsig, och hans stämma hade en främmande
+klang.</p>
+</div>
+
+<p>»Hur länge har du varit hos professorn i dag?» frågade
+han.</p>
+
+<p>»Kanske fem minuter», sade jag.</p>
+
+<p>»Det är då för att få se honom dessa fem minuter,
+som du sedan pinar dig med att kvarstanna hos mig»,
+fortfor han förbittrad. »Jag är förevändningen. När
+han i dag lämnat mig, steg jag upp och såg mig i spegeln.
+Mitt ansikte är vidrigt jämfördt med hans. Jag
+klandrar dig ej».</p>
+
+<p>Han teg en stund. »Jag sade honom i dag, att jag
+kysst dig mot din vilja», återtog han, »och han såg
+mycket besynnerlig ut».</p>
+
+<p>Jag satte mig tigande ned bredvid honom. Med dessa
+misstankar hade han, alltsedan Cecilias förordningar utkommo,
+plågat sig och mig, och inga medel stodo mig
+till buds att bevisa honom deras grundlöshet. Skenet
+var emot mig, genom alla förbud, hvarmed jag kringgärdats.</p>
+
+<p>Snart började rösterna tala. Många af dem ställde
+sig sympatiska till min kamp om honom, andra hånade
+den och sökte stärka hans misstro. Jag låg på knä vid<span class="pagenum" id="Sid_306">[s. 306]</span>
+sängen med mitt ansikte i hans händer. Slutligen började
+rösterna tala om hans diktarkall. Han hade tjänat
+Priapus istället för Apollon, sade de, och om han också
+ej helt velat det, hade han dock med ett stänk af vilja
+varit med därom.</p>
+
+<p>Som jag allt ibland framgångsrikt tagit mig för att
+svara dem, gjorde jag äfven nu försök att föra hans talan,
+men det var gagnlöst. Allt hårdare och skarpare föllo
+orden, allt mer förpinadt blef hans ansikte och allt stelare
+och liflösare hans händer. Blott en gång hörde jag hans
+egen röst. »<i>Har jag förvisats från ditt ansikte, o Gud</i>»,
+sade den, »<i>så låt mig dock behålla kraft att lägga min
+kallelse i händer, som du renat, och låt denna aflyssna
+dina ord med sitt öra mot ditt hjärta och sina armar omkring
+människosläktet</i>».</p>
+
+<p>Röster af hån och begabberi aflöste därpå hvarandra.
+Gustaf Fröding sänkte sitt hufvud mot bröstet. Jag såg
+honom göra våldsamma ansträngningar för att hejda de
+ord, som piskade sig fram öfver hans läppar, och hans
+ansikte var dödsblekt.</p>
+
+<p>»Gustaf!» ropade jag ångestfullt.</p>
+
+<p>Han hörde mig ej, och strömmen af röster afbröts ej
+ens för en sekund.</p>
+
+<p>»Gustaf!» ropade jag än en gång, slog mina armar
+omkring hans hals och drog hans hufvud mot mitt bröst.</p>
+
+<p>Ej en min, ej en rörelse gaf tillkänna, att han
+märkte det.</p>
+
+<p>Följande ögonblickets ingifvelse, reste jag mig upp,
+knackade på hans panna och ropade helt gladt: »Är<span class="pagenum" id="Sid_307">[s. 307]</span>
+Gustaf Fröding hemma? Det är Ida Bäckmann, som vill
+tala vid honom!»</p>
+
+<p>Det blef tyst ..... Ett leende dref sakta bort pinan
+ur hans ansikte, och hans ögon fästes strålande på mig.</p>
+
+<p>»Här är jag lilla Ida Bäckmann ..... Men säg, hvad
+kan hon då vilja mig?» frågade han skälmaktigt.</p>
+
+<p>»Ja, hvad tror du själf profet?» undrade jag.</p>
+
+<p>»Jag tror ej blott längre — jag vet, att du älskar mig»,
+sade han, för första gången om mig användande det ord
+han utdömt. »Gud gaf mig förvissningen därom», tillfogade
+han, »och då detta förbrukade ord knöts af Honom
+till dig, återfick det sin ursprungliga och heliga
+betydelse».</p>
+
+<p>Han tystnade, och hans blick lämnade mig ej en sekund.</p>
+
+<p>»Nu är jag ej längre rädd för döden och domen»,
+återtog han, »när jag ser dig och hör din röst ropa mitt
+namn, då förstår jag, att Guds rättfärdighet och Guds
+kärlek flöda ur samma källa».</p>
+
+<p>»Du hörde mig alltså — kanske äfven när jag ropade
+första gången?»</p>
+
+<p>Han smålog. »Din röst nådde mig ej, men jag såg
+den i fjärran och anade den. Skall hon väl lyckas kasta
+den så långt ned, att jag kan gripa den och komma upp?»
+tänkte jag. »Konsten är att finna det rätta sänklodet.
+Du fann det och därför ...»</p>
+
+<p>»Har jag dig nu här, och du får aldrig mer lämna
+mig ensam i ett sådant hemskt sällskap», afbröt jag och
+flyttade mig närmare honom.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_308">[s. 308]</span></p>
+
+<p>Han lade sin arm omkring mina axlar, och skenet
+från hans ögon förjagade den ångest, som ännu fanns
+kvar i mitt sinne.</p>
+
+<p>»Du och jag», sade han, »äro två skeppsbrutna, som
+fastbundits vid en planka och nu glida fram öfver lycksalighetens
+vågor».</p>
+
+<p>Han hade åtskilliga gånger förut liknat mig vid Sigyn
+och sig vid den fjättrade Loke. Denna liknelse kom
+åter för honom, då han än en gång ville skildra verkan
+af min stämma nyss. Utan nämnvärd ansträngning lyckades
+jag omsider förmå hans fantasi att lämna tragiken
+i vårt läge och från Loke spela in i de andra mytologiska
+gudomligheterna.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="52">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_309">[s. 309]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Vid vårt nästa sammanträffande började han själf förlöjliga
+sin svartsjuka mot professorn och de andra
+läkarne och ångrade, att han plågat oss båda därmed.</p>
+</div>
+
+<p>»Jag grämer mig öfver allt som skilt oss åt, ej minst
+öfver alla år som gått, och under hvilka vi ej fått vara
+lyckliga tillsammans, du och jag», klagade han. »Jag
+vill ej blott ha den lycka, som bjudes nu, jag vill ha
+minnet af den som varit och hoppet om den, som väntar
+oss».</p>
+
+<p>Jag smålog. »Professorn har i dag som ett bevis på
+din likgiltighet för mig anfört, att du besvarat frågan,
+om man kunde förlita sig på varaktigheten af dina känslor
+för mig med: ’Jag vet inte’», sade jag.</p>
+
+<p>Han medgaf, att hans svar fallit så.</p>
+
+<p>»Hur länge tror du dig då kunna bygga på dem?»
+undrade jag.</p>
+
+<p>Han besinnade sig en stund. »Är du nöjd med
+hundra år?» sade han vädjande. »Kanske kommer jag
+sedan att under en sextio år hålla af någon annan, men
+jag återvänder därpå till dig igen».</p>
+
+<p>Jag skrattade och förklarade mig ej önska hvarken
+honom själf eller hans känslor för mig annorlunda. Det
+lönade sig ej ens antyda, att bristen på förståelse hos
+dem, som frågade honom, helt säkert komme att bringa
+sorg öfver den hans ord afsågo att skydda.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_310">[s. 310]</span></p>
+
+<p>En stund därefter lät han mig förstå, att orsaken till
+hans undvikande svar äfven låg i att han funnit alla
+frågor rörande sitt förhållande till mig otillbörliga, och
+jag måste bönfalla honom att för min skull ge ett svar,
+som ej kunde vantolkas, när han blefve tillfrågad, hur
+snart jag skulle återvända till honom från Åmål.</p>
+
+<p>Vi hade kommit in i ett intressant samtal om telepatiska
+förnimmelser, då han helt plötsligt säger: »Du
+nedskrifver sedan någon tid dina besök hos mig».</p>
+
+<p>»Ja», svarade jag, »jag lämnar hvarje dag en skriftlig
+redogörelse för dem till professorn».</p>
+
+<p>»När skrifver du dessa?» frågade han skarpt.</p>
+
+<p>»På aftonen då jag kommer hem, och på morgonen
+lägger jag dem i hans breflåda. Vi trodde båda, att
+han bättre skulle kunna förstå din sjukdom och råda
+bot för den, om jag på detta sätt hjälpte honom».</p>
+
+<p>Han hånlog. »Det är bref af din hand han önskar,
+och så blir jag förevändningen. Jag förbjuder dig att
+skrifva!»</p>
+
+<p>»Det förbjuder sig själft, då det är dig obehagligt»,
+afgjorde jag.</p>
+
+<p>»Du är skenhelig», bröt han åter ut, »det är blott
+barmhertighet och kristlig kärlek du hyser för mig».</p>
+
+<p>Jag teg. »Du ser ut som en martyr. Kan du inte
+också låna dig en helgongloria för att få bilden fulländad»,
+fortfor han sardoniskt.</p>
+
+<p>»Det skulle i så fall vara Jeanne d’Arcs, den är alldeles
+obegagnad, och du behöfver sålunda ej frukta,
+att någon helgonsmitta vidlåder mig, när det behagar<span class="pagenum" id="Sid_311">[s. 311]</span>
+dig att befria mitt hufvud från vanprydnaden», sade
+jag retligt.</p>
+
+<p>Ett leende lekte kring hans läppar, och hans uppsyn
+ljusnade. »Förlåt mig!» bad han. »Jag vet, att jag har
+orätt, då jag misstror dig, men orden födas på mina
+läppar, utan att mitt hjärta är delaktigt däri».</p>
+
+<p>Han drog mitt ansikte intill sitt och kysste mig. »Var
+inte rädd, lilla Ida Bäckmann», hviskade han, då tårarne
+skymde mina ögon, »jag vet hvad du tvingas att säga,
+men .... bröt jag också emot mänskors lagar — ack,
+mot gudars bröt jag ej».</p>
+
+<p>Jag svalde leende gråten, och han räckte mig en bok
+att läsa för honom ur.</p>
+
+<p  class="center noind"><sup>*</sup> &nbsp;&nbsp; <sub>*</sub>  
+&nbsp;&nbsp; <sup>*</sup></p>
+
+<p>Följande dag visade sig en märkbar förbättring hos
+Gustaf Fröding.</p>
+
+<p>»De onda tiderna äro nu öfver», sade han, »men blott
+för denna gång. Jag tror knappast, att du helt löst mig
+från det onda — någon har hindrat dig, eller också var
+jag återigen ute i ogjordt väder. När ingen längre har
+något att bestämma öfver dig och mig — när du en
+gång blir min hustru och intet klockslag skiljer oss åt,
+blir kanske allt annorlunda. Vill du skänka mig ytterligare
+två dagar, kan du sedan resa med lugn, och tre
+veckor äro väl nog för dig. Ger du mig så dessa två
+dagar, har jag 19 dagar kvar. För dig blir så mycket
+som fyller och förströr, — då du gått, blir jag ensam».</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_312">[s. 312]</span></p>
+
+<p>Han talade med afbrott, och då jag såg, att tanken
+på en skilsmässa pinade honom, erbjöd jag mig att
+stanna.</p>
+
+<p>»Nej, nej», sade han, »det skulle döda dig, och det
+är viktigt för oss båda, att du snart blir stark. Tror
+du då ej, att minnet af dig skall hjälpa mig öfver den
+kvalfulla ensamheten. Jag skall känna, hur dina händer
+rört vid föremålen här, hur dina ögon hvilat på dem,
+och de skola tala om all den kärlek till mig, som lefver
+i dig ....»</p>
+
+<p>»och växer och blir större dag för dag», ifyllde jag.</p>
+
+<p>»Jag tror dig, och jag lägger med tillförsikt mig själf
+och den kallelse Gud gifvit mig i dina små darrande
+händer» — han grep dem och förde dem till sina läppar.
+— »Visserligen skälfva de stundom våldsamt starkt»,
+fortfor han, »men de släppa likväl aldrig taget».</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="53">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_313">[s. 313]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">Jag satt på golfvet vid hans säng, och han höll med
+sina båda händer min hand hårdt tryckt mot sitt
+bröst. Vi hade talat om de plågsamma rösterna, som
+förlamade hans arbetskraft och gjorde hans lif helvetiskt,
+vi hade talat om Zulamit och Salomo, om Mahatma
+och Vahatma, och vi hade talat om den där arabdansen,
+genom hvilken han tyckt sig med gudomlig kraft upplyftad
+öfver jorden.</p>
+</div>
+
+<p>»När hörde du rösterna första gången?» frågade jag.</p>
+
+<p>»I Karlstad för omkring tio år sedan. Jag satt på
+Stadshotellet och rökte en cigarr. Jag hade lagt ned
+handen på bordet och höll cigarren mellan fingrarne.
+Plötsligt slogs den ur min hand. Jag tog upp den, och
+ånyo skedde detsamma».</p>
+
+<p>»Blef du ej rädd?» frågade jag.</p>
+
+<p>»Nej, jag trodde det möjligen var någon andebefallning
+från min far, att jag ej skulle få röka. Ser du,
+jag var från barndomen van vid spiritistiska fenomen;
+ofta hade jag sett min mor skrifva spiritistisk skrift och
+äfven hört henne förutsäga kommande händelser. Nå,
+jag lydde befallningen och lade bort cigarren.</p>
+
+<p>En stund därefter kände jag, hur en osynlig kraft
+lyfte mig högt, högt upp. En förfärlig ångest grep mig<span class="pagenum" id="Sid_314">[s. 314]</span>
+och jag höll mig med all kraft kvar vid bordet. Samtidigt
+ingöts hos mig en sådan styrka, att jag tyckte
+mig kunna lyfta och krossa, om så hade varit, ett skyhögt
+berg. — Hotellägarinnan märkte, att jag såg besynnerlig
+ut, och jag bad henne hjälpa mig in i ett rum,
+där jag kunde få vara ensam. Jag ville ej, att de öfriga
+gästerna skulle bli skrämda vid åsynen af mig. Så fort
+jag kunde, gick jag till min bostad. Då jag befann mig
+där, kände jag ånyo samma öfvernaturliga makt omkring
+och uti mig. Jag hade lagt mig på soffan, men någon
+tvang mig att resa mig upp, och jag hörde en röst som
+oupphörligt sade: ’Gud är rättfärdig, Gud är rättfärdig!’
+För hvarje gång kände jag strömmen af en öfvernaturlig
+kraft genombrusa mig, och blott genom en oerhörd
+viljeansträngning kunde jag fasthålla min varelse vid
+jorden. Åh, den skräck jag då kände! Jag liksom förnam,
+att Gud utvalt mig till sitt redskap. ’Min kraft
+skall fullkomnas i din svaghet’, hörde jag, och i sanning
+jag kände mig vara den uslaste, den svagaste och den
+ovärdigaste i hela skapelsen». Han sänkte hufvudet
+mot bröstet.</p>
+
+<p>»Och sedan dess, började du studera bibeln?» insköt
+jag och lutade mitt ansikte mot hans knä.</p>
+
+<p>»Ja, från den tiden sökte jag genom forskningar i
+denna utgrunda meningen med alla de syner och röster,
+som omgåfvo mig. Att jag ej förmådde bära det», fortfor
+han förtvifladt och tog mitt hufvud mellan sina
+händer, »månne ej det blir deras ansvar, som valde ett
+allt för bräckligt redskap!»</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_315">[s. 315]</span></p>
+
+<p>»Din historia har en viss likhet med Mohameds»,
+sade jag. »Minns du, eller skall jag berätta?»</p>
+
+<p>»Jag har nog glömt, berätta du», sade han. Jag
+gjorde det.</p>
+
+<p>»Du är ännu ej 44 år», fortfor jag därpå. »Mohamed
+drog ut i öknen och förberedde sig på sitt kall —
+du har inneslutit dig i detta kloster. Ett långt lif
+ligger framför dig. Ännu kan du bli Guds sändebud
+— — —»</p>
+
+<p>Jag såg på honom, ängslig att möta hans på en gång
+sorgsna och bittra leende.</p>
+
+<p>Hans ögon mätte djupet af mina med den fjärrglans
+som är så egendomlig för honom.</p>
+
+<p>»Kanske du», sade han, »har jag, under det jag legat
+här och tänkt, uträttat lika mycket som de, hvilka gräfva
+i jorden eller sy kläder. När jag en gång får kraft —
+när jag fått ligga här ett år eller så, under det du passar
+upp och förströr mig, då kanske jag har något att
+säga människorna, som är dem tjänligt att höra. Om
+jag också ej skulle kunna göra det klart för dem,
+kunde mina ord kanske åtminstone leda dem in på
+rätta spåret».</p>
+
+<p>»Jag är öfvertygad om att du en gång skall göra
+det», sade jag. »Ofta komma dina ord en förlåt att
+remna i de tempel jag byggt. Jag ser och känner glimtar
+af ljuset. Så skall det gå med hela mänskligheten,
+då du en gång talar till den».</p>
+
+<p>»Kanhända», sade han.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_316">[s. 316]</span></p>
+
+<p>»Men alla dessa röster, jag ibland hör — dessa stundom
+dumma, stundom ohyggliga och osannfärdiga
+röster, hur vill du förklara dem?» fortfor jag.</p>
+
+<p>»Vet du ej, att utefter en telefontråd löpa många
+olika röster, mitt öra är känsligt för dem alla».</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="54">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_317">[s. 317]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">När jag dagen därefter inträdde i professorns mottagningsrum,
+märkte jag genast, att han hade något
+plågsamt att meddela.</p>
+</div>
+
+<p>»Herr Frödings tillstånd har på sista tiden försämrats»,
+började han.</p>
+
+<p>»Han har varit mycket dålig, men de allra sista dagarne
+har en märkbar förbättring inträffat, hvilket ni
+nog helt säkert märkt», svarade jag.</p>
+
+<p>»Ja», medgaf han, »i går och i dag har han varit
+bättre. Det har varit bref från fröken Fröding», fortfor
+han. Jag böjde på hufvudet, det hade jag förstått
+hela tiden. »Hon önskar, att edra besök hos hennes
+bror tillsvidare skola afbrytas, och eftersom ni ändå
+ämnade resa till ert hem i dagarne, så får detta bli ert
+afskedsbesök».</p>
+
+<p>Jag svarade, att det gifvetvis ej blef mig annat öfrigt
+än lyda, men ansåg nu å min sida, att denna skilsmessa
+skulle vålla Gustaf Frödings hälsa stor skada. Efter
+mycken kamp under de vidrigaste förhållanden hade
+jag slutligen lyckats få honom lugn, men hans sinne
+tålte ej ytterligare besvikelser.</p>
+
+<p>Professorn sade sig genom samtal med Gustaf Fröding
+ha fått det intryck, att denne ställde sig tämligen
+likgiltig gent emot mig och han hade aldrig hört honom
+yttra en önskan att ha mig i sin närhet.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_318">[s. 318]</span></p>
+
+<p>Trots situationens allvar kunde jag knappt återhålla
+ett småleende. Gustaf var gifvetvis ej lätt att förstå,
+men — — —</p>
+
+<p>»Han lofvade mig i går, att han skulle försöka göra
+klart för er, hvad han önskade med afseende på mig»,
+sade jag. »Har han ingenting sagt?»</p>
+
+<p>»Jo, han sade i dag ganska bestämdt: Jag vill att
+fröken Bäckmann kommer tillbaka till mig», erkände
+professorn.</p>
+
+<p>Vi utbytte därpå några afskedsfraser och som i en
+mardröm gick jag uppför sandgången till den flygel,
+där Gustaf Fröding bodde.</p>
+
+<p>Hur glad väntade han mig ej denna dag; vi skulle
+fortsätta våra forskningar i Goethe för att se, i hvilka
+sammanhang han talat om Öfvermänniskan.</p>
+
+<p>Jag öppnade dörren, och Gustaf sträckte sina båda
+händer mot mig.</p>
+
+<p>Vid första ögonkastet lät han dem sjunka, hans blick
+miste sin glans, och hans röst hade en skälfning af kval,
+då han sade.</p>
+
+<p>»Min hvita korp, jag hör, hur dina vingar slå mot
+något hårdt».</p>
+
+<p>Han drog mig intill sig och lade mitt hufvud mot
+sitt bröst. Jag grät stilla.</p>
+
+<p>»Stackars liten!» sade han och torkade ömt tårarne
+från mitt ansikte. »Jag hade nyss en förnimmelse af
+att så skulle ske. Gråt ej för min skull! Håller han
+dig mycket kär, kan han ej neka dig, om du ber honom
+att någon gång få besöka mig. Jag skall nöja mig med<span class="pagenum" id="Sid_319">[s. 319]</span>
+så litet. Blott att du sitter här, och jag får hålla din
+hand i min och tala till dig».</p>
+
+<p>»Åh, Gustaf, sluta upp med detta tal!» utbröt jag.
+»Du vet, att det för mig ej finns någon annan än du
+i hela världen».</p>
+
+<p>»Jag såg honom i natt», fortfor han, »och jag kan ej
+finna annat än du gör rätt i att föredra honom. Han
+var reslig och vacker. Du har sagt, att du ej vill heta
+Fröding — jag förstår, att du vill ha ett namn med ståtligare
+klang att ge i arf åt dina barn — och jag förebrår
+dig ej. Han såg ut att vilja göra dig lycklig ....
+Du har ju stundom varit lycklig med mig här? Inte
+sant? Du vill väl då be honom att allt ibland få besöka
+mig! Jag svär att ej göra något mot dig, som
+kan förnärma honom».</p>
+
+<p>Jag ryckte mig lös och ställde mig framför honom.
+»Din fantasi vilseleder dig», afgjorde jag myndigt.
+»Cecilia har förordnat, att mina besök hos dig för en
+tid skola upphöra, och smärtan öfver att en dag tidigare
+än jag beräknat behöfva säga dig farväl på .... på kanske
+en månad, kom mig att förlora själfbehärskningen.
+Ingen annan har haft med denna sak att göra. Och —
+så länge en tanke födes i min hjärna och en önskan i
+mitt hjärta, knyta de sig endast omkring dig. Jag vet,
+att du vet det, när misstron ej förblindar dig».</p>
+
+<p>Hans ögon ljungade. »Svär, att det du säger är sant!»
+Han räckte mig psalmboken han skänkt mig.</p>
+
+<p>»Jag svär det», sade jag och slöt mina händer om
+hans och boken.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_320">[s. 320]</span></p>
+
+<p>»Du vet hvad jag skrifvit häri under ditt och mitt
+namn», fortfor han. »Lofva mig nu vid den kärlek du
+hyser till mig och din mor, att du aldrig upphör att
+söka återvända till mig».</p>
+
+<p>»Det lofvar jag».</p>
+
+<p>»Hurudan jag än tvingas att visa mig mot dig ....»</p>
+
+<p>»Hurudan du än kommer att visa dig mot mig», upprepade
+jag.</p>
+
+<p>»och aldrig glömma, hvad jag hoppas af dig för mitt
+diktarkall ....»</p>
+
+<p>»och aldrig glömma, hvad du hoppas af mig för ditt
+diktarkall».</p>
+
+<p>»Godt nu litar jag på att du blir trofast mot mig»,
+sade han, och ansiktet lyste.</p>
+
+<p>Motståndslöst lät jag honom lyfta mig upp ur min knäböjande
+ställning.</p>
+
+<p>»Lägg ditt hufvud här och hör mitt hjärtas slag!»
+bad han. »Jag vill, att du skall minnas, hvad det säger,
+när man nu sliter dig ifrån mig».</p>
+
+<p>Några minuter förgingo .... och ännu några ....</p>
+
+<p>Rasslandet af nycklar och ljudet af annalkande steg
+skar genom tystnaden.</p>
+
+<p>Han sänkte hufvudet mot bröstet, och hans hand slöt
+sig om min i ett järngrepp.</p>
+
+<p>»Jag måste gå — du hör — det är vakten, som kommer
+för att afhämta mig ....»</p>
+
+<p>»Jag följer dig till dörren», sade han och reste sig upp.</p>
+
+<p>Jag hade lagt min hand på låsvredet, då han tog mitt
+ansikte mellan sina händer för att kyssa det.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_321">[s. 321]</span></p>
+
+<p>»O, misskundsamhet, hvar finns du!» kved jag, tänkande
+på hur Cecilia skulle ta min oförmåga att nu
+hindra honom därifrån till förevändning att för alltid
+stänga hans dörr för mig.</p>
+
+<p>»Här finns den — lilla Ida Bäckmann», sade han tröstande.
+»Aldrig mer skall du pinas af att mina läppar
+besudla dig».</p>
+
+<p>Jag ville säga något, men fick ej fram ett ljud. Jag
+kunde blott knäppa samman händerna och se på honom.
+Hans ögon flammade till af en nästan bländande glans ...
+så böjde han sig ned till mig, och de ord han hviskade
+inristades i mitt hjärta.</p>
+
+<p>I samma ögonblick inträdde en af betjäningen, och
+lik en dödsdömd följde jag denne.</p>
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="55">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p><span class="pagenum" id="Sid_322">[s. 322]</span></p>
+
+<p class="drop-cap">I Stockholm möttes jag af ett bref från Cecilia. Jag
+hade ej kraft att läsa det, utan återsände det oöppnadt
+och bad, tror jag, att få veta dess innehåll längre fram,
+då jag blifvit litet starkare.</p>
+</div>
+
+<p>Jag hade vistats i Åmål ungefär en vecka, när jag erhåller
+ett bref från professor S. Han säger däri, att
+han på grund af omständigheter, öfver hvilka han ej
+helt är herre, och som han ej anser sig ha rätt att delge
+mig, måste be mig undvika allt närmande till Gustaf
+Fröding. Han säger vidare, att han ej utan direkt tvång
+skulle haft mod att afbryta detta umgänge, af hvilket
+Fröding haft så stor glädje, men att han dock anser
+det som det enda riktiga. Han medger, att hans erfarenhet
+endast räknar tre månader och därför möjligen
+kan anses kort, men han styrkes i sin uppfattning af
+sina kollegor.</p>
+
+<p>(Dr. Lundborg, den läkare som hufvudsakligast haft
+Gustaf Fröding om hand, hade i denna sak aldrig blifvit
+rådfrågad. Dr. L. tjänstgjorde antagligen just då
+vid den med hospitalet sammanbunda asylen.)</p>
+
+<p>Professorn säger vidare, att Gustaf Fröding med stort
+lugn finner sig i förhållandet, att han anser det bäst för<span class="pagenum" id="Sid_323">[s. 323]</span>
+mig, och att han på professorn fråga, om han längtar
+efter mig, städse svarar nekande. En gång hade han
+sagt direkt: »Jag vill icke, att hon kommer hit», och
+på professorns förvånade fråga tillagt: »Det var en
+röst, som sade det».</p>
+
+<p>Brefskrifvaren skyndar sig därefter försäkra, att han ej
+säger detta, därför att jag skall tro, att han underskattar
+de känslor Fröding kan hysa för mig, utan blott för att
+relatera förhållandena sådana de framstått under hans
+mestadels rätt kortvariga besök. Han slutar med upplysningen,
+att det efter min afresa tillkommit orsaker
+att skilja oss åt, hvars tillvaro han då icke kände och
+således ej kunde relatera.</p>
+
+<p>I mitt svar anhöll jag få veta, om man tänkte skilja
+oss åt för alltid, och om det nya, som tillstött var att
+härleda till mig eller till Gustaf Fröding.</p>
+
+<p>Per omgående underrättade han mig, att han ej hade
+en aning om huruvida man hade för afsikt att <i>för alltid</i>
+skilja mig och Fröding. En för honom kategoriskt
+bjudande nödvändighet, icke kommande från mig och
+icke från Fröding, hade endast tvingat honom att tillsvidare
+— tills denna nödvändighet försvann — något
+som icke berodde af honom, neka mig tillåtelse att
+besöka Fröding.</p>
+
+<p>Han sade sig föregående dag ha afsändt ett bref från
+Fröding till mig och ville äfven ge mig tillfälle att nå
+honom med ett svar. Huruvida Fröding och jag fortfarande
+finge brefväxla, kunde han ej säga.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_324">[s. 324]</span></p>
+
+<p>Brefvet från Gustaf Fröding hade följande lydelse:</p>
+
+<div class="blockquot">
+<p class="right">
+Uppsala, Centralhospital
+</p>
+
+<p>Till Ida</p>
+
+<p>Jag önskar som jag tror uppriktigt, att du må vara och
+förblifva lycklig och framgent allt lyckligare. Chariten
+och om man skall tala kristianskt, jag tänker här möjligen
+på änglabilder jag sett, det allvarsamt fromma barnaansiktet
+jag en gång sett hos dig, behåller jag i erinringen som en
+glimt af lyckan och såsom en jag icke förtjänat. Jag
+skrifvet litet oredigt, ty jag lider af språkförbistring och
+logikomani.</p>
+
+<p class="right">
+<i>Gustaf.</i>
+</p>
+</div>
+
+<p>Hvilken våldsam ansträngning detta bref kostat honom,
+därom vittnade ej minst pikturen. Hur många
+gånger hade väl rösterna afhånat hans ord och utdömt
+betydelsen af dem! Jag såg hans kamp för att få det
+skrifvet lika tydligt, som om jag själf varit närvarande.</p>
+
+<p>Mitt svar lydde.</p>
+
+<div class="blockquot">
+
+<p>Det tycks ha blifvit syndaflod igen, och din hvita korp
+är dömd att flyga fram och åter, tills vattnet sjunkit.</p>
+
+<p><i>Du</i> — och endast du i hela världen har gjort mig lycklig,
+lyckligare än någon annan människa jag sett, känt eller
+hört talas om. Lycklig är jag allt fortfarande i hoppet att
+få återse dig, och lyckligare blir jag då detta hopp en gång
+förverkligas.</p>
+
+<p><span class="pagenum" id="Sid_325">[s. 325]</span></p>
+
+<p>Långt mer än de löften jag afgaf, då misstanken grep
+dig, binder mig den okufliga känsla för dig, som växt in
+i mig och blifvit min tillvaros ryggrad. Minns du, då du
+för en kort tid sedan läste:</p>
+
+<p>»<i>Kärleken är stark såsom döden, dess nitälskan är hård
+som dödsriket; dess glöd är en eldsglöd, en Herrans låga.
+Starka vatten kunna icke släcka kärlek, och strömmar ej förkväfva
+den</i>».</p>
+
+<p>Du hade lagt din arm om min hals, och jag lutade min
+kind mot din. Jag kände mig själf vara en enda lofsång
+till Gudarne, som gifvit mig dig och därmed förmågan att
+älska. Om du erinrar dig denna stund och tänker på dessa
+ord ibland, skall förvisso suset af din hvita korps vingar
+nå ditt öra.</p>
+
+<p class="right">
+alltid din <i>I. B.</i>
+</p>
+</div>
+
+
+<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop">
+
+<div class="chapter mt4">
+<h3 title="Slut">
+<span class="keep-nu-validator-happy">&nbsp;</span></h3>
+<p class="center noind mb2">
+Pris Kr. 5:50.
+</p>
+</div>
+
+<figure class="figcenter w5">
+  <img alt="Small-sign" src="images/small-sign.jpg">
+</figure>
+
+<p class="center noind mb4">
+WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.<br>
+GÖTEBORG 1913
+</p>
+
+<div style='text-align:center'>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75504 ***</div>
+</body>
+</html>
+
diff --git a/75504-h/images/cover.jpg b/75504-h/images/cover.jpg
new file mode 100644
index 0000000..734b2ba
--- /dev/null
+++ b/75504-h/images/cover.jpg
diff --git a/75504-h/images/figure-t.jpg b/75504-h/images/figure-t.jpg
new file mode 100644
index 0000000..be5e492
--- /dev/null
+++ b/75504-h/images/figure-t.jpg
diff --git a/75504-h/images/portrait.jpg b/75504-h/images/portrait.jpg
new file mode 100644
index 0000000..9c6ceb7
--- /dev/null
+++ b/75504-h/images/portrait.jpg
diff --git a/75504-h/images/small-sign.jpg b/75504-h/images/small-sign.jpg
new file mode 100644
index 0000000..f81024b
--- /dev/null
+++ b/75504-h/images/small-sign.jpg
diff --git a/75504-h/images/star.jpg b/75504-h/images/star.jpg
new file mode 100644
index 0000000..212a3a4
--- /dev/null
+++ b/75504-h/images/star.jpg
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..79093e6
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #75504 (https://www.gutenberg.org/ebooks/75504)