diff options
Diffstat (limited to '75504-0.txt')
| -rw-r--r-- | 75504-0.txt | 8510 |
1 files changed, 8510 insertions, 0 deletions
diff --git a/75504-0.txt b/75504-0.txt new file mode 100644 index 0000000..300a355 --- /dev/null +++ b/75504-0.txt @@ -0,0 +1,8510 @@ + +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75504 *** + + + + + +Noteringar: + +Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels +bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. + +Italics är markerad _på det här sättet_. + + + + +[Illustration: Star figure] + + + + +[Illustration: cover picture] + + + + +[Illustration: Portrait] + + + + +GUSTAF FRÖDING + +SKILDRAD AF + +_IDA BÄCKMANN_ + +[Illustration: Decorative figure] + + +GÖTEBORG 1913 +WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B. +(i distribution) + + + + +[Illustration: Small-sign] + + +WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B. +GÖTEBORG 1913 + + + + +_FÖRETAL._ + + +_Då jag nu för allmänheten framlägger min skildring af Gustaf Fröding, +sker det på önskan af några för hans diktning intresserade, hvilka +uppmanat mig att samla mina minnen af honom till en hel bild åt dem, +hvars älsklingsskald han är. Det är denna uppmaning jag sökt följa, +och mitt syfte har därvid alltjämt varit att återge honom, sådan +han framstod för mig i ord och handling den tid våra vägar gingo +tillsammans. Däremot har jag ej velat lämna någon lefnadsteckning och +ej ansett mig befogad att skildra hans lif före vårt sammanträffande +i Norge år 1895 eller efter år 1904, då vi skildes åt genom +omständigheter, öfver hvilka hvarken Gustaf Fröding eller jag kunde +råda._ + + _Säffle, september 1913._ + + _Ida Bäckmann._ + + + + +I. + + + + +När jag såg Gustaf Fröding för första gången, kan jag ej med bestämdhet +uppge, blott att det var vid mina besök i Karlstad på väg till eller +från den skola i Stockholm, där jag studerade. Min äldsta syster var +då anställd i stadens konservativa tidning, och Gustaf Fröding i den +radikala. + +Vid denna tiden hade han i Karlstad långt större ryktbarhet som rumlare +än som skald, och min syster ansåg som en högst förtjänstfull gärning, +att hon vid ett tillfälle afrådt sin principal att ge vika för fru +Frödings böner om anställning för hennes son i Nya Wermlands Tidningen. + +När jag däremot såg Gustaf Fröding så, att han sedan aldrig lämnade +mina tankar, var då jag som nyblifven student satt helt nära honom i +Stadsträdgården i Karlstad. Jag befann mig i sällskap med min syster, +hennes trolofvade Hugo B. — en god vän till Gustaf Fröding och den, +som förmedlat vår bekantskap — samt några aflägsnare anhöriga. Gustaf +Fröding hade vid sitt bord ett par sorgklädda damer, kusiner sade man +mig. + +Hans blick for öfver till oss och mötte min. Hur länge han såg på +mig, vet jag ej, jag kände mig insvept i ett blåaktigt skimmer, som +lyste upp allt omkring mig och förblef från det ögonblicket en klen +aflyssnare till samtalet vid mitt bord. + +Hugo B. märkte min distraktion, och mina försök att kufva den längtan, +jag kände att åter och åter möta dessa underbara ögon måtte ha varit +synnerligen misslyckade, eftersom han fann sig föranlåten erinra, det +min nya värdighet förbjöd mig till och med att retas med Gustaf Fröding. + +En blick från min syster framkallade isande tystnad, och allas våra +förenade ansträngningar voro af nöden för att åter blåsa lif i +munterheten. + +Från den stunden kände jag mig rebellisk, då alla talade om Gustaf +Fröding som en människa, redan allt för långt nere, för att man ens +skulle kunna ta honom med i räkningen. Jag trodde ej deras tal, jag +kände dem, som förde det på läpparne, och visste, att Gustaf Fröding +ofta fick bära skulden för dåliga gärningar, som de själfva föröfvat. + +Fasan nådde sin kulmen, då han enligt deras utsago på en enda natt +svirat upp de 600 kronor, han skulle ha erhållit som honorar för sin +bok »Guitarr och Dragharmonika». + +I sällskap med min bästa vän befann jag mig inne på Nya +Wermlandstidningens redaktion, då händelsen där drastiskt relaterades +af deltagare i orgierna. + +Harmen kokade inom mig vid att höra dem på detta sätt tala om en +kamrat. Så snart jag blef herre öfver min stämma, sade jag: »Jag skall +uppsöka Gustaf Fröding och låta honom veta, hur opålitliga hans vänner +äro och be att få bli hans verkliga vän». + +Den oryggliga beslutsamhet, som gaf prägel åt mina ord, kom åhörarne +att bestörta se på hvarandra. Min kamrat drog mig skyndsamt ut ur +lokalen. + +»Jag tror, att du kommer att stå vid dina ord», sade hon uppmuntrande, +»och jag tror, att alla därinne frukta detsamma». + +Jag drog en suck af lättnad att vara utom synhåll för dem och af +förskräckelse för mig själf. + +Min kamrat och jag reste till S., och Gustaf Fröding, efter hvad jag +hörde, till en nervanstalt i Tyskland. + +Händelserna fogade det så, att ett löfte till en döende tvang mig att +skjuta tanken på Gustaf Fröding i bakgrunden, och de upplysningar om +honom, jag då och då lyckades uppbringa genom Hugo B., voro alltid +afgifna med stor tvekan och ytterligt obestämda. + +Efter en tidrymd af nästan två år löstes jag från ofvannämnda +förpliktelser, och reste då till Karlstad i akt och mening att +förskaffa mig tillförlitliga upplysningar om Gustaf Frödings +vistelseort samt därefter uppsöka honom. Mina försök kröntes med ringa +framgång. Att han lämnat Karlstad syntes otvifvelaktigt, men alla mina +källor till kunskap om honom voro grumlade af min systers inflytande. +Somliga trodde, att han fortfarande vistades i Tyskland, andra att han +befann sig i Sandefjord, andra åter i Schweiz, och jag stod rådvill. + +Bevekt af min nedslagenhet sade sig Hugo B. vilja trotsa min syster +och så fort sig göra lät söka skaffa mig säkra underrättelser. Jag +tackade, men kände mig högst oviss, om han skulle hålla sitt löfte, då +han ej längre stod inför åsynen af min sorg. + + * * * * * + +Jag hade lofvat en af mina vänner att medfölja henne och hennes +trolofvade på en resa och tillfrågades vid min återkomst från Karlstad, +om jag hade något emot att infria detta löfte med Kristiania till mål. +Som det var mig likgiltigt, hvad jag gjorde och hvart vi foro, då vägen +ändå ej förde till Gustaf Fröding, samtyckte jag. I Kristiania föll +det mig en dag in, att vi borde resa uppför Mjösen till Lillehammer. +Samma kväll vi ankommo dit, gaf ett sällskap från Karl Johansteatern +stor föreställning i en lada, och på min ifriga begäran uppdrogo vi +åt hotellportieren att skaffa biljetter. Denne mötte oss en stund +därefter utanför teaterladan under förklaring, att de tre biljetter han +medförde, voro de allra sista som funnos. Två af platserna voro bredvid +hvarandra — den tredje långt bort på en annan sida samt med numret 13. + +Föreställningen hade redan börjat, och vi måste skynda in. Att skilja +de förlofvade var ej tänkbart, hvarför jag resolut tog olycksnumret +och uppsökte min plats. Mina grannar intresserade mig ej, och jag +koncentrerade hela min uppmärksamhet på scenen. Någonting i min högra +grannes sätt att föra handen uppöfver pannan kom mig att se på honom. +Jag drog en djup suck och vände mig bort. — »Är det väl», tänkte jag, +»för att öka eller minska plågan i att längta efter den man ej kan +få se, som gudarne låta ens inbillning forma dragen af denne i en +fullkomligt främmande mans ansikte?» — Utan att jag kunde hindra det, +sökte mina ögon ånyo min granne. Han riktade långsamt blicken mot mig, +och jag såg in i ett par trötta ögon. + +Åter trodde jag mig vara en lekboll för inbillningen och vände mig mot +scenen. Jag sökte en stund följa, hvad som här försiggick, men insåg +snart nog det lönlösa i att bekämpa den makt, som tvang mitt ansikte +att vrida sig i riktning mot min sidokamrat. Något kom äfven honom att +vända sig mot mig, och länge, länge möttes våra ögon i en undrande, +spörjande blick. + +»Jag vet, att det faktiskt strider mot det, jag faktiskt vet», tänkte +jag, »men jag vill låtsas tro, att det är han och glädja mig däråt, som +om han verkligen sutte här bredvid mig. Dock är det kanske klokast att +nu ej längre betrakta honom, törhända blir då illusionen starkare och +varaktigare», och tacksam för den lycka ödet skänkte mig, hur bräcklig +och chimärisk den än var, riktade jag mitt ansikte och mina tankar ännu +en gång mot scenen. + +Det blef mellanakt. Jag såg därunder ej ens i smyg på hans ansikte, jag +njöt att tänka mig det, sådant jag helst önskade. En person närmade sig +och tilltalade honom på norska. Han svarade på samma språk och det så +korrekt, att jag drog en djup suck af missräkning. Jag hade ej ens för +mig själf velat tillstå, hur mycket jag dock i själfva verket trott på +hvad jag intalat mig vara en inbillning, nu — ja, nu kunde jag ju ej +fasthålla den längre .... nu gjorde det mig alldeles detsamma, hur han +såg ut. + +Jag kände mig nästan hatfullt stämd mot honom, då jag än en gång +vände mig mot hans plats. Han såg mig länge rakt in i ögonen, och jag +trodde mig märka, att det blixtrade till något underbart blått i hans +blick. Jag bet samman läpparne, det var, som skulle denne främling +håna min längtan efter en, som låg sjuk nere i Görlitz, och som af en +tillfälligheternas lek fått något drag gemensamt med honom. Jag kände, +hur tårarne hotade att tränga fram — att jag ej kunde få se den jag +ständigt bar i mina tankar, det var något, jag lärt mig uthärda, men +jag kunde då väl åtminstone bli förskonad från att behöfva känna mitt +hjärta plågsamt bulta vid åsynen af första bästa främling med dystra +ögon bakom en pince-nez. + +»Är det inte ....?» ljöd en släpande, klanglös röst. + +»Ja, är det inte ....?» upprepade jag, nästan som i en dröm. + +Åter fästes våra ögon på ridån, som i detsamma gick upp, men sekunden +därefter fixerade vi ånyo hvarandra. + +»Är det inte lilla Ida Bäckmann?» sade han, och stämman föreföll +klangfullare. + +»Jo», svarade jag sakta, liksom rädd för min egen stämma. »Är det inte +också Gustaf Fröding?» + +»Jo», medgaf han. + +Det var, som hade de spelande rätt att kräfva min uppmärksamhet för +scenen. Jag visste knappast, hvar jag var — om i en lycklig dröm, ur +hvilken jag snart skulle vakna, eller i en situation jag diktat för +att trösta mig. Jag sökte följa, hvad som spelades, men mitt hjärta +upprepade alltjämt och i obeskriflig glädje hvarje hans ord och hvarje +tonfall i hans stämma. + +Åter möttes våra ögon länge och under tystnad. Något måste sägas, och +slutligen tog jag mod till mig. + +»Hur har Gustaf Fröding kommit hit?» + +»Jag bor här», blef svaret. + +En lång paus, under hvilken vi följde spelets gång. + +Åter möttes våra ögon, åter skulle något sägas — denna gång tog han +till ordet. + +»Hur har lilla Ida Bäckmann kommit hit?» + +»Åh, jag har rest hit», sade jag litet mera säker och log mot honom. + +Nästa paus blef ej fullt så lång. + +»Längtar ni hem?» undrade jag, ur stånd att få fram något annat. + +»Åh nej, inte precis nu», sade han, och ögonen började spela bakom +pince-nezen. + +Paus. + +»Längtar lilla Ida Bäckmann hem?» frågade han. + +»Åh, nej, inte precis nu», svarade jag med ett litet försök att härma +hans släpande röst. + +Han brast i skratt. »Nej, hvarför sitta här och anstränga oss med denna +tråkiga pjes, då vi kunna ha större glädje att gå ut och tala med +hvarandra», sade han och reste sig upp. + +Buren af en stor lycka följde jag honom. + +Jag hörde nu, att han kommit från Tyskland tämligen frisk, arbetat +litet då och då i Karlstadstidningen, men blifvit sjuk igen, och att +han för närvarande vårdades på nervanstalten Suttestad af en skicklig +norsk läkare. + +Jag fick ej fram något af allt, det jag dessa år gömt inom mig för att +säga honom, det var mig nog och öfvernog att se hans ansikte och lyssna +till hans ord. Föga förstod jag väl då, att han därunder ofta ej tänkte +på till hvem han talade, utan blott var glad åt den omväxling han +fått i en ny åhörare, hvilken allt ibland gaf honom svar, så oväntadt +lustiga, att han rycktes ur sin plågsamma tankegång. + +Han följde mig till hotellet, och när jag berättade mina reskamrater, +hvad som händt, blefvo de nästan andaktsfullt förundrade. + +Själf tog jag, hvad som bjöds mig utan någon som helst reflexion. +Gustaf Fröding och jag företogo dagligen långa promenader, och från +hvar och en af dessa återkom jag allt mer undrande och beundrande. + +»Jag skulle önska, att jag vore född på månen», sade han en dag helt +plötsligt. + +»Hvarför?» utbrast jag bestört. + +»Därför att jag då ej hade några jordiska släktförbindelser, som +plågade mig», svarade han bittert. »Nu tycker sig hvar och en af mina +släktingar ha rätt att förfoga och bestämma öfver mig, och jag är ej +säker på att ej också blodsbandet medger dem denna rätt». + +»Trifs ni då ej med dem?» frågade jag. + +»Trifs», — han skrattade skärande. »Jag afskyr dem. Åh nej», rättade +han sig, »de äro mig i grund och botten lika likgiltiga som alla +andra människor. Vi hysa intet intresse för hvarandra, äfven när vi +tro oss göra det. Allt är lek och inbillning och har som sådant sitt +berättigande, men till en spång öfver ett verkligt ondt duger det ej». + +»På mig kan Gustaf Fröding alltid lita», sade jag och räckte honom min +hand. + +Han höll den länge i sin och kysste den. + +»Hon är så morsk hon, lilla Ida Bäckmann, så munter och frimodig — hon +har ingen aning om hur usel och skuldbelastad den man är, som håller +hennes hand i sin. Hon har något i sig af barnet, som obekymradt leker +vid en afgrund. .... Lilla Ida Bäckmann skall aldrig ens vilja tala +till en så otäck karl som jag, hon skall hålla sig till sådant hyggligt +manfolk som — — och hela den snälla familjen på Ö». + +Jag suckade tungt. Han släppte min hand och fortfor att förehålla mig, +hur klokt jag gjorde, om jag med vedervilja vände mig bort från honom — +klokt för min skull och klokt för hans skull. För min skull, emedan jag +förr eller senare skulle nödgas se, hvad jag nu ej hade blick för, och +för hans skull, emedan han ej hade lust att lära sig tro på en människa +för att sedan få uppge denna tro. + +Jag suckade ännu en gång. Jag visste, att allt hvad han sade var sant +för honom, och jag kunde ju ej begära, att han skulle sätta sig in i, +hur jag kände och såg det. + +»Är det någon, som hör hvad jag säger och förstår det?» sade han och +såg mig med växlande ångest och trots in i ögonen. + +Jag teg alltjämt och mötte oafvändt hans blick. + +»Hvarför säger ni ingenting?» fortfor han irriteradt. + +Mitt lynne slog plötsligt om i en munterhet, som kom hvarje nerv att +spela. + +»För att jag tänker», svarade jag med karrikerad högtidlighet, »och när +jag tänker, så erinrar jag mig, att jag därhemma har en råtthund, som +heter Snobbi och som i skicklighet ej ligger ett uns efter råtthunden +hos Ibsens frejdade Raattejomfrue. Hvad säger ni, om jag återvände +till er med Snobbi för att låta henne jaga ut alla stygga tankar i ert +sinne. Snobbi brinner af verksamhetsbegär, och hos er är visst utsikt +till durabelt arbete för henne». + +Han storskrattade. »Godt jag går in på det, lilla Ida Bäckmann», sade +han, då han slutligen kunde tala, »och jag tycker mig redan känna +Snobbi på jaktstråten». + +Några dagar därefter skildes vi med öfverenskommelse att brefväxla, och +jag reste, yr i hufvudet af allt, som händt, och längtande att i ro få +tänka på det. + + + + +Gustaf Fröding skref till mig allt som oftast, och hans bref innehöllo +en blandning af hopp och tvifvel, af bitterhet och ömhet, af skämt och +allvar. Några månader efter vårt sammanträffande flyttade jag från +Värmland till Skåne, och ehuru skilsmessan från mina anhöriga till en +viss grad smärtade mig, kände jag dock samtidigt en stark glädje vid +tanken på att nu i ensamhet få söka göra mig värdig att bli den vän, +jag önskade vara för honom. + +Några timmar efter ankomsten till min nya vistelseort skyndade jag +till postkontoret för att se, om Gustaf Fröding tänkt på att skicka +mig en hälsning till Skåne. Mitt hjärta besvärade mig betydligt, medan +posttjänstemannen genomletade brefhögen. »Fanns där kanske intet?» +undrade jag. Jo, allra underst låg ett stort, blått kuvert med norskt +frimärke. + +Det gick mig, som alla andra i min situation, jag måste betvinga mig +för att ej rycka brefvet ifrån honom, medan han med en långsamhet, +hvartill jag ditintills ej sett motstycke, granskade adressen. + +Ändtligen hade jag det i min hand och skyndade ut på heden bort till +den högsta kullen, på hvars sluttning jag sjönk ned och bröt kuvertet. +Utmattad af sinnesrörelse förmådde jag ej se mer än öfverskriften »Min +kära lilla Ida Bäckmann» och underskriften, »Er trofaste vän Gustaf +Fröding». + +Intet af de lidelsefullt ömma ord han någon gång sedermera haft för +mig, har kommit hela min varelse att så vibrera af glädje som dessa. +Hvad hans bref föröfrigt innehöll? Mest skämt med en svag underton +af allvar. »Vi Gustaf Fröding», hette det i en högstämd tirad, +»hälse å Vår gård Suttestad i konungariket Gudbrandsdalen lilla Ida +Bäckmann välkommen till Skåningarnes land, och må hon en gång i tidens +fullbordan lika klarögd och muntertungad dra ut därifrån, som hon drog +därin». + +Inga onda aningar skuggade den glädtighet, hans ton då anslog i mitt +sinne. Hade jag kunnat se in i framtiden, skulle jag ryggat tillbaka +för den dag hans ord frammanade. Den dagen var skämtet förstummadt på +Gustaf Frödings tunga, och mina ögon sågo blott natt och mörker. + +Några dagar därefter erhöll jag ånyo ett bref. + + Lillehammar, Suttestad, Norge den 1 sept. 95. + + Hvem som får lyckan? Jag vet ej riktigt, men att söka den på må + och få utan att veta, hur den ser ut, eller hur man skall bära + sig åt för att få den, är väl lika galet som att hoppa i sjön + för att simma, innan man vet, att man kan det. Man får väl först + tänka ut, hur man hälst vill ha det om icke i lifvet så i drömmen + och fantasien. Kanske är det så i det eviga lifvet också, att man + får det mått af lycka, som man kan skapa sig med sin nedärfda + skaparkraft — och förmodligen är just det måttet af lycka, hvad + man orkar bära. Det som är mer tynger och spränger en, det som är + mindre lämnar tomrum efter sig. + + I denna världen får man visst det allt för lilla — hvad detta + ständiga missförhållande mellan vill och kan, mellan önskar och + har, skall tjäna till begriper jag icke — såvida det icke är för + att känna efter hur mycket svält och köld en tål. Kanske är det + också för att stärka aptiten till den goda måltiden i himmelen. + Det finns de, som afstå från frukosten för att kunna äta så + mycket bastantare till middagen. Men somliga stackare, som ej + veta, om de skola få någon middag, äta af alla krafter frukost + äfven om den är dålig. + + Detta är hvad jag har att säga om lyckan och ätandet, och Ni får + nöja Er med detta denna gången. En annan gång kanske jag kan + finna på något finare och genialare. + + Er vän + _Gustaf Fröding_. + + + + +I den lilla ort, dit jag förflyttats, utgjorde prästen, läkaren och jag +spetsarne i bildningsnivån. Den första tiden öfverhopades jag därför +med besök af människor, som — troligast af nyfikenhet — önskade höra +min tanke om lifvets andliga värden. Fylld af det komiska i situationen +och drifven törhända äfven af lust att retas, lät jag somliga af dessa +spörjsmål gå för vidare besvarande till Norge. + +Gustaf Frödings svar på en dylik skrifvelse lydde: + + Lillehammer Suttestad Norge 95. + + Ni vill ha mig att besvara frågor som ett konversationslexikon, + men jag duger icke till det. Känsla och fantasi? Känsla det är + något som drifver en att kyssa eller slå örfilar. Fantasi är + något som berättar sagor för en, när en hvilar sig — mera vet + jag inte. Hvarför tänker man så sällan på döden? Därför att man + är sysselsatt med att äta och dricka, hålla skola eller skrifva + tidningar. Orkar man inte hålla skola eller tidning samt har + dålig aptit kommer nog dödstanken, jag har själf pröfvat det. Få + vi göra räkenskap för alla fåfänga ord vi yttrat? Ja. + + Säg frun, att hon i alla fall inte gör för många fåfängliga + frågor. Icke konung Salomo i all sin vishet kan besvara dem alla. + + Detta är litet kort och godt, men för ögonblicket kan jag icke + åstadkomma bättre. + + Er vän + _Gustaf Fröding_. + +Jag tillbringade en glad höst i sällskap med mina tankar och mitt +arbete. Några veckor före jul, får jag ett mycket egendomligt bref från +Gustaf Fröding. Han säger sig däri ej kunna ytterligare skrifva till +mig, han känner sig ur stånd att vara någons vän, han måste gå sin väg +ensam, han var dömd därtill och — »hvad Gud åtskilt, skall människor ej +sammanfoga». + +Jag skref tillbaka, att för sina handlingar fick han ju bära ansvaret +liksom jag för mina. Hvad Gud sammanfogat och åtskilt, det dristade jag +mig ej att afgöra. Mina händer kunde jag tillsvidare dock ej hindra +från att skrifva till honom, och mina tankar ej att följa honom, ej +heller kväfva mina önskningar att någon gång bli i stånd att mildra ett +ondt för honom. + +En tid därefter fick jag några rader, skrifna med ojämn handstil. Af +dessa minns jag bäst slutorden: »Alla gå de mot ljuset, jag ensam går +mot mörkret, men lilla Ida Bäckmann vänder sig om och säger, ’Stackars, +stackars Gustaf Fröding!’» + +I den sorg jag kände öfver hans sinnestillstånd, voro dessa ord till en +stor tröst för mig. De läto mig ana, att han var medveten om hvad jag +önskade vara för honom och äfven att han ej alldeles ville skaka detta +medvetande ifrån sig. + +De följande brefven innehöllo hätska, obegripliga utfall mot mig, och +jag grubblade förgäfves öfver hvad som möjligen kunde ligga till grund +för dem. + +Julen tillbringade jag i mitt föräldrahem, men vågade ej delge Hugo +B., hvad som tyngde mitt sinne. Den anpart af munterhet man fordrade +af mig, måste jag ju ge, och jag var rädd att få den anfrätt, om jag +komme att tala om mig själf. Hugo skulle törhända också då känna sig +förpliktad att ge förmaningar, hvilket kunde leda till ledsamheter oss +emellan. + +Det kändes som en stor lättnad att åter vara ensam i Skåne och ej +behöfva känna tvånget att behärska sitt ansikte. + + + + +En dag får jag ett bref, dateradt Suttestad febr. 96. + + »Nog trodde jag ibland», skref han, »att det var Er mening att + reta mig, och jag var ibland försmädlig och otålig tillbaka. Ni + har väl hatat mig af någon orsak och kanske ibland haft medkänsla + — när nu medkänslan fått öfvertaget, så är det ju bra igen. + Möjligen kunde vi bli riktigt goda vänner om vi råkades. + + Jag är sjuk till själen af visioner och grubbel öfver himmel och + helvete och yttersta dom och allt och vet icke, hur jag skall + komma ur det, — ibland litet hoppfullare, ibland litet mera + förtviflad, ibland likgiltig. + + Er vän + _Gustaf Fröding_. + + Vänd! + + Sedan jag skref det där på andra sidan har jag haft en svärm + idéer af lycka och harmoni här i världen — absolut frihet bara + reglerad af förnuft och kärlek, så där ni förstår och hufvudsaken + att verka _lif_ omkring sig, man må äljes begynna hur som hälst. + Kanske går denna min förhoppning itu igen — då får ni få fatt i + något hoppfullt att ge mig igen, så blir det växelverkan af lif + ser ni! — Farväl lilla Ida Bäckmann. + + _D. S._ + +Det dröjde därefter länge, innan jag erhöll vidare underrättelser, och +drifven till ett slags förtviflan skref jag till Hugo B. och bad honom +hjälpa mig att få veta något om Gustaf Fröding. + +Hans svar upplyste mig, att Fröding strax före jul blifvit sinnessjuk, +och detta tidtals så svårt, att han måst vaktas. Några år senare fick +jag höra, att läkaren i Suttestad måst inspärra Fröding i ett mörkt rum +för att hindra honom att begå själfmord, och att denne i sin förvirring +ansåg mig som upphof till detta behandlingssätt. Denna tvångstanke +följde honom länge, och det var den, som drifvit honom att skrifva det +första underliga brefvet till mig. Åratal därefter dök den åter upp +under ett par af hans depressionstillstånd, och han förebrådde mig då +häftigt den grymhet, jag i Norge satt i scen mot honom. + +Så snart Gustaf Frödings tillstånd medgaf en förflyttning, fördes han +af ett par vänner till Stockholm. Till en början bodde han på hotell +Continental, men som han behärskades af den fixa idén att gå naken +omkring i korridorerna — han plågades af kläder — flyttade man honom +till Serafimerlasarettet. + +Där nådde honom mitt bref, och därifrån fick jag också mottaga ett +glädtigt svar. »Jag är rätt bra på bättringen och snart utskrifven», +meddelade han en gång i april. »Det är icke roligt än, men tör bli +bättre framåt sommaren, och då skall jag bli glad som ni. Serafimen är +eljest en rätt hygglig inrättning. Jag håller på att skrifva dåliga +vers åt Bonnier». + +Jag samtalade denna tid rätt ofta med honom per telefon, och han +klagade skämtsamt öfver rysligheten att ha kommit in i grötlandet utan +att känna det förlösande ord, som ägde makt att hejda grötströmmen, +från att kväll och morgon flöda öfver honom. Ville jag komma på besök, +var jag mycket välkommen. + +Förr än skolan slutat, kunde jag dock ej lemna Skåne, och han +telefonerade, att detta kanske mest vore att beklaga för min skull, +emedan han efter den första juni skulle bo på Utö tillsammans med sin +farliga syster Cecilia. »Hon har förfärliga svarta ögon samt en tunga +skarp som en toledoklinga och giftig som en skallerormsgadd», utlät han +sig. Det vore ställdt utom allt tvifvel, att hon ej lik sagans varulf +skulle sluka mig i en enda munsbit. + +Jag bad om en litet mera mildrad beskrifning. + +Han skrattade. »Kanske går det bättre än man tror», medgaf han, »hon +kan vara ganska hygglig, men jag har ibland en förkänsla af att hon +kommer att bli grym mot denna lilla Ida Bäckmann». + +Hvilken massa penitenser ålade jag mig ej i hopp att blidka det öde, +som syntes vilja föra mig i Cecilias väg! + +Min intimaste vän, som vid denna tid vistades hos mig, sökte dagligen +genom uppmuntrande ord förjaga min ängslan för det förestående +sammanträffandet. + +»Hur tacksamt bör hon ej komma dig till mötes», menade hon, »du +behöfver ej säga något särskildt och ej göra något särskildt för att +vinna henne — blott vara dig själf». + +Till en början åhörde jag henne belåtet troende, men slutligen väckte +hennes ord en känsla af harm hos mig. + +»Hvad vet väl du om Cecilia, och hvad hon tycker?» utbröt jag. »Du är +ju så totalt förblindad af din tillgifvenhet för mig, att du tror, det +alla människor skola se mig med dina ensidiga ögon!» + +Min vän lät ordflödet stilla gå öfver sig. »Om jag ändå visste, hvad +han sagt till henne om mig!» fortfor jag och flyttade mig närmare min +kamrat. + +»Kanske att han skickat dig dikten: ’Mät mig ej med mått, men vät mig +med tårar’ ....» + +»Nej», afbröt jag, »snarare att han skrifvit »Lille Karl-Johan» om +mig till straff för min ohöflighet mot hans älskade doktor Peterson i +Suttestad». + +»Vill du, att jag följer med dig till Utö?» frågade hon. + +Jag svarade afböjande, emedan det sannolikt skulle irritera mig att +till allt annat äfven känna hennes ängslan. + + + + +Dagen efter skolafslutningen reste jag till Stockholm. Det väckte ett +rätt starkt motstånd hos en del af mina vänner, då jag nämnde min +afsikt att fara till Utö. Deras betänkligheter rubbade ej ett ögonblick +mitt beslut, men jag medgaf, att det för Cecilias skull såge bättre ut, +om någon af dem följde mig och för att möjliggöra detta, uppsköt jag +resan en vecka. Som emellertid ett hinder i sista stund uppstod för +mitt ressällskap, gaf jag mig i väg ensam och rätt belåten med denna +ödets skickelse. + +Jag hade ej underrättat om min ankomst, men blef likväl besviken att +ej finna honom nere vid bryggan. Hur skulle jag väl med bibehållna +själskrafter gå igenom mönstringen inför Cecilia i hans frånvaro? + +Gustaf Fröding hade gifvit mig en mycket utförlig beskrifning på +»Slottet», där han sade sig residera tillsammans med sin syster, +hvarför jag utan svårighet fann den. Med steg, än dansande af glädje +vid tanken på att de förde mig till honom, än dröjande och osäkra vid +erinringen att de samtidigt ledde till den så hemskt utmålade Cecilia, +gick jag vägen fram. + +Slutligen nådde jag en byggnad, som motsvarade beskrifningen på +»Slottet». I en stol på verandan och med ryggen vänd mot mig satt en +person och läste. Vid ljudet af mina steg, då jag beträdde trappan, +kände jag, hur skenet från ett par glimmande svarta ögon for öfver mig. + +Jag stelnade till af fasa. — Det kunde ej vara någon annan än Cecilia. +Med en röst, som förvånade mig själf genom dess fasthet, sade jag: »Ni +är förmodligen fröken Fröding, jag är Ida Bäckmann och söker er bror». + +»Jaså», sade hon förbindligt, men reserveradt. »Min bror har åtskilliga +gånger varit nere vid båten för att möta fröken Bäckmann. Han sade sig +skola gå äfven i dag, men har förmodligen missräknat sig på tiden. Vill +ni ej sitta ned?» + +Jag tog plats så långt bort ifrån henne som möjligt och mumlade +invärtes: »Hvarför kan inte Gustaf Fröding komma! Ser hon på mig en +gång till, kommer jag att krokna och kolna som en upp och nedpåvänd +brinnande tändsticka». + +Hvad vi talade om, minns jag ej, men tror, att vi trefvade oss fram +till gemensamma bekanta. Jag var ej medveten om att upprepade gånger ha +sett utåt vägen, förrän hon litet ironiskt anmärkte: »Han är alldeles +säkert snart här». + +Gustaf Frödings ankomst räddade mig ur den pinsamma förlägenhet, hvari +hennes ord försatt mig. Så fort jag kunde göra det obemärkt, drog jag +honom undan och hviskade: »Stå framför mig hela tiden, så att hon inte +kan se mig. Jag tål inte vid hennes ögon, de äro så brännande, att de +skulle kunna smälta den eviga snön». + +»Är ni rädd?» frågade han road. + +»Nej», protesterade jag, »inte nu, blott då jag var ensam med henne, +men jag vill helst, att hon inte ser mig». + +En stund därefter framkom Cecilia med den något spetsiga förmodan, att +jag otvifvelaktigt vore väl bevandrad i Marlitska romandiktningen. + +»Min verksamhet som lärarinna lägger tyvärr allt för starkt beslag på +min tid, för att jag skulle bli i tillfälle att dela er smak för den +litteraturriktning han eller hon representerar», svarade jag och såg +trohjärtadt på henne. + +Gustaf Fröding skrattade högt, och Cecilia smålog. Vi talade sedan om +lord Byron, — en skald Fröding älskat kanske mer för hans personlighet +än för hans diktning. Själf beundrade jag öfvermåttan hans uthållighet +att fördra fysisk smärta och hans lust att idka sport trots sitt lyte. +»Men hvad som sedan mina tidiga barnaår mest fängslat mig», slutade +jag, »det är hans vackra lockiga hår». + +»Han låg hvarje natt i pappiljotter, hans hår var sträft som spik», +anmärkte Gustaf Fröding torrt. + +»Är det sant?» utbrast jag bestört. + +Han nickade. + +»Inte är väl det någon så svår missgärning», utlät sig Cecilia och +tillfogade med rätt mycken udd i tonen, »fröken krusar helt visst själf +håret ibland». + +Den afsiktliga elakheten stack mig. Jag ryckte hastigt af mig hatten, +for med handen genom mitt yfviga kortklippta hår och svarade raskt: +»Inte har jag gjort det hitintills, men måhända kommer detta höga +föredöme att locka mig». + +Än en gång skrattade Gustaf Fröding, och än en gång smålog Cecilia, +men denna gång såg jag, att både hennes leende och hennes ögon voro +sällsynt vackra. + +Gustaf Fröding promenerade fram och tillbaka på verandan. »Att krusa +håret är ingenting orätt, och att Byron låg i pappiljotter om nätterna +bör ej förringa hans värde», återtog han, »det oriktiga häri, det som +gjorde fröken Bäckmann upprorisk, det var hennes antagande, att han +utgaf dessa lockar för naturliga. Kanske gjorde han det ej, kanske sade +han: ’Mina damer, de lockar, som tjusa er och väcka er beundran, äro ej +en gåfva af min Herre och Skapare, de ha ett vida större värde, de äro +mina egna händers verk!’» + +Detta löjliga antagande lockade oss i muntert skratt. + +Gustaf Fröding föreslog en promenad till hafvet, och som Cecilia för +sin astmas skull hade svårt att gå, åtföljde jag honom ensam. + +Jag hade nog helst velat tala om Cecilia, men orden dogo, innan de +hunnit öfver läpparne. Vi talade, vill jag minnas, hufvudsakligast om +Moses och hans smartness att tillegna sig egypternas djupa bildning +samt de socialistiska idéer, efter hvilka han grundadt det israelitiska +samhället. + +Som Moses alltid varit en af mina älsklingsfigurer i historien, +försvarade jag honom ifrigt — »han är så mänsklig», förfäktade jag, +»i sina fel och i sina dygder och så stor i sin känsla för det +genstörtiga folket, som nästan alltid lönade hans kärlek med att +förkasta honom ....» + +En sky for öfver Gustaf Frödings ansikte, och i hans ögon kom återigen +det underliga blåaktiga skenet, då han forskande fäste dem på mig. + +Jag tystnade. + +»Tala vidare!» uppmanade han kort. + +Litet ängslig lydde jag. »Minns ni, hur klart Moses inom sig förnam +kallelsen att bli sitt folks förlossare, hur känsligt hans öra var +för den äkta klangen i rösten, som kallade honom, men hur otålig han +samtidigt kände sig att få visa israeliterna den mission Jehova gifvit +honom att utföra med afseende på dem och deras fiender. Stackars +Moses, — han fick dyrt plikta, för att han gaf sig ut i ogjordt väder, +hans folk misstrodde honom, då han slog ihjäl egyptiern, som tvistade +med en af dem, och själf måste han fly bort — ej endast från sina +storhetsdrömmar, utan också från hem och släkt för att i fyrtio år +vistas i öknen som en obetydlig herde. Under dessa fyrtio år lärde +han sig ödmjukhet och fann sig nu så ringa i sina egna ögon, att han +på den uppmaning från Jehova, som en gång fyllt hela hans varelse med +tjusning, gaf svaret: Herre hvem är jag, att jag skall förlossa ditt +folk Israel!» + +Åter tystnade jag — det låg något af fjärrblick i Gustaf Frödings ögon, +som kom de ord, jag uttalat, att ljuda tomma och ihåliga. Hvem var +dessutom jag, att jag skulle utlägga skriftens ord för denne, som tänkt +och grubblat i åratal öfver det, som blott stundvis lekte mig i hågen +och satte min fantasi i rörelse. + +»Om Moses slog ihjäl egyptiern, så var det väl den handling, som syntes +honom den enda riktiga», sade Gustaf Fröding eftersinnande. »Man måste +tala och måste handla, då någonting inom en kräfver det». + +»Det är sant, men ibland låter man sin egen röst nedtysta Guds stämma», +invände jag. »Har ni någongång tänkt på det där bibelordet: Om I stilla +voren, så vorde Eder hulpet. Jag undrar, om det inte också är så, hur +orimligt det än kan synas en — just att vara stilla». + +Gustaf Frödings blick hvilade begrundande på mig. »Hur kan det månne +komma sig», fortfor jag, halft generad, »att det känns nästan äckligt +att ha på allvar citerat ett bibelspråk, fast detta språk är både +vackert och uttrycksfullt?» + +Han skrattade. »Förmodligen därför att rymderna ännu genljuda af de +falska tonfall, med hvilka det af millioner uttalats», förmodade han. +»Kan ni till exempel säga Herren Jesus utan att därvid få en besk smak +i munnen? Det har samma orsak». + +Vi tego en stund, plötsligt utbrast han: »Åh, hvad ni skall komma att +afsky, det jag skrifvit!» + +»Hur kan den, som skrifvit ’Fadervädel’, bli istånd att skrifva något, +som väcker mitt misshag?» skämtade jag. + +»Ja, inte sant», hånade han, »genom dylikt marknadsskrammel gör man sig +väl förtjänt af en plats i Olympen». + +»Det torde dock ej vara alldeles värdelöst att skrifva något, som +kommer människor att skratta», invände jag. + +»Kanske — jag vill åtminstone försöka tro det», sade han, hvarpå vi +återvände till Cecilia. + +Jag skulle resa med kvällbåten, och både hon och Gustaf Fröding följde +mig till bryggan. + +»Välkommen tillbaka!» sade Cecilia vid afskedet, och dessa ord lyste +mig lik blänkfyrar i den natt, som föll öfver mitt sinne, då jag lämnat +dem. + +»Om lilla Ida Bäckmann själf har stark lust att återvända, önskar jag, +att hon måtte göra det», hade Gustaf Fröding sagt. + +»Hjälper ni mig väl då, om Cecilia blir svår?» hade jag frågat. + +»Det vill jag inte utfästa mig till, helst som jag ofta behöfver hjälp +själf, men känner jag rätt den lilla nåden framför mig, är hon nog +kapabel att hjälpa både sig och mig», blef svaret. + + + + +Man väntade mig hem, och jag insåg, att jag måste resa. Det gällde nu +att finna en utväg till möjlighet att återvända utan strid med mina +anhöriga. Medan min hjärna som ifrigast arbetade härpå, erhöll jag +inbjudan från en af mina vänner, som bodde i närheten af Stockholm, +att tillbringa sex veckor i hennes hem. Som hon samtidigt behöfde +min hjälp, tillät mina föräldrar mig resa, och därmed löstes alla +svårigheter för färderna till Utö. + +Äfven nu — trots den mur af mörker och dysterhet, omkring hvilken +minnet af Gustaf Fröding slingrar sig i mitt sinne — står min vistelse +på Utö kringstrålad af ett oförvanskligt lyckoskimmer. + +Ej så, att jag från mina besök där alltid medförde ett gladt intryck, +åh nej, det hände allt ibland, att jag fick minnas, hur han gick +grubblande och dyster utan att tala till mig mer än det allra +oundgängligaste. Stilla satt jag dessa dagar bredvid Cecilia och såg +nu oförfärad in i hennes ögon, hvilka näst Gustaf Frödings tycktes mig +de vackraste i världen. De uppmuntrade mig till frimodiga yttranden om +allt mellan himmel och jord, men instinktivt afhöll jag mig från att +tala om hennes bror eller om något, som rörde honom och mig gemensamt. +Ej heller diskuterade vi religion, hon saknade hvarje slags antydning +till religiös känsla, och bibelns färgmättade figurer, hvilka Gustaf +Fröding och jag med så mycken njutning skärskådade, lämnade henne +oberörd. Hon åhörde visserligen ibland rätt road våra resonnemang i +bibliska ämnen, men hennes bristande kännedom, om det vi afhandlade, +hindrade henne att göra inlägg. Dag för dag lärde jag mig att hålla +allt innerligare af henne, och min svärmiska tillgifvenhet fann nästan +alltid något nytt älskvärdt drag i hennes väsen. Hon talade ofta om en +gift god vän i Stockholm, den enda hon tycktes ägna särskild vänskap, +och jag ertappade mig med att önska till Gud, att denna måtte dö, så +att Cecilias hjärta kunde rymma en smula ömhet äfven för mig. + +»Kan du se, hvem fröken Bäckmann påminner om?» frågade hon en dag sin +bror. + +Han granskade mig genom pince-nezen, där jag låg på »Slottets» +stentrappa och sökte skydda mig mot solen med hans »röfvarhatt». + +»En ligapojke af värsta välta», sade han efter moget öfvervägande. + +Vi skrattade, och Cecilia fäste därefter hans uppmärksamhet på +en i hennes ögon befintlig likhet mellan mig och en faunfigur i +Nationalmuseet. + +Än en gång foro hans ögon mönstrande öfver mig. »Åh ja», medgaf han, +»det torde ligga något i hennes väsen af hemlig urkraft i förening med +pojkaktig uppsluppenhet». + +Det föll mig ej ett ögonblick in att känna mig sårad öfver det sätt, +hvarpå de afhandlade mitt utseende och väsen. De hade redan hunnit +lära mig att vilja se igenom det triviala samhällsförhänge, som döljer +individen, och sträfva efter att finna ut den i de former den framgått +ur den ursprungliga skaparhanden. D. v. s. de människor vi af en eller +annan anledning funno oss föranlåtna att beakta, de andra drogo förbi +utan att göra något märkbart intryck på ögats näthinna. + + + + +Gustaf Fröding förde aldrig mer talet på de dikter han hade under +arbete, och själf tänkte jag mycket sällan på dem såsom ett hotande +stängsel oss emellan. Kort efter mitt första besök på Utö hade jag +skrifvit några frågor till honom för att få klarhet i hvad som möjligen +kunde ge honom anledning att tro mig utan förståelse och sympati för de +bebådade dikterna. Svaret lydde: + + Utö slott juni 96. + + Om jag offrar mitt begär efter alkohol för att få bättre mage, + är det ett helt naturligt och förnuftigt offer äfter min mening. + Om jag kan simma och hoppar i sjön för att frälsa en drunknandes + lif och därunder förlorar mitt eget är det också ett berättigadt + offer. Men om någon t. ex. offrar sitt lif, därför att han + tror, att en vredgad Gud förlåter andras skuld därför att detta + offer sker, tror jag, att han tror galet, likaså de andra, som + tro sin skuld borta genom en annans själfuppoffring. Den enda + betydelse en själfuppoffring kan ha såsom försonande skuld för + andra än själfuppoffraren är väl att den är ett föredöme, som + uppmuntrar och visar, hur en själfhjälpande och annanhjälpande + bragd går till. Uppfattningen af Kristi lidande och död såsom en + betalning af Guds fordran hos de andra människorna förefaller + mig obegriplig och allt för krass. Om min skuld är t. ex. + feghet, blir jag icke modigare, därför att en annan gjort en + hjältegärning, men möjligen därför att jag kan lära mig göra + äfter det en annan gjort före. Detta är för ögonblicket (jag är + litet matt i tankegången) min mening om offer. + + Hvad beträffar hjälpen att försona synder, som ni talar om, + kan jag mycket väl tänka mig, att en sådan kan fås i ett annat + lif såväl som i detta — sådant sker förmodligen hvar dag, den + kloke råder den mindre kloke, den starke tar i ett tag för att + hjälpa den svagare med bördan. Man kan ju tänka sig en mäktig + hjälpare sådan som Kristus med många medhjälpare såsom alla hans + äfterföljare, hvilka oupphörligt äro sysselsatta med detta slags + bistånd — men den där rentvagningen i en annans blod förstår jag + inte. Att skaparen af allt, godt som ondt, själf vill hjälpa + till att ställa allt tillrätta, hvars upphof han är, tyckes mig + absolut nödvändigt att tänka sig. ’C’est son metier’, sade Heine + på sin dödsbädd. Emellertid är frågan om Guds tillvaro och väsen + ännu mycket oklar för mig — har Gud enbart skapat det goda, hur + har då det onda kommit till? — har han skapat det onda, hur kan + han då vara god? Äller är det onda ett godt? Äller är det två + skapare, en ond och en god? + + Att det kräfves årtusenden att ingå i fullkomlighetens tillstånd + anser jag rätt rimligt och icke obehagligt häller — det är skönt + att segra och gå framåt. + + Nu har jag svarat tror jag på edra frågor på mitt vis — så godt + jag kan i det dåsiga eftermiddagstillstånd, som jag befinner mig + i. (En dålig satsfogning framkallad af nämnda tillstånd). + + Det var sannt — »att se det löjliga i en sak utan att håna» — + jajamen hvad det går an, hur skulle man annars kunna hålla så + mycket af originaler, hos hvilka de löjligheter man skrattar + åt, äro själfva _quinta essentia_ af deras älskvärdhet. Det + finns t. ex. folk, som kan finna välbehag i att deras vänner + skoja med dem, men det kräfves smak och verklig vänskap för att + icke gränsen skall öfverskridas, där det sårande tar vid. Hån + och begabberi kan föröfrigt möjligen äfven det vara rätt, när + man vill ha bort något oberättigadt, men därvid kräfves nog en + samvetsransakning för att icke bli orättvis och onödigt plågsam. + Allting t. o. m. mord kan möjligen vara rätt på något sätt — + men jag vill icke ge mig längre »jenseits des bösen und guten» + för närvarande. Ni kunde ta mig på orden och det vill jag inte. + Dessutom vill jag inte predika vishet för er. Sådant räknar man + väl hälst ut själf. + + Min syster hälsar så rysligt mycket och tackar för brefvet. + + Er vän + _Gustaf Fröding_, + Slottsherre. + +Särskildt upplysande om det jag önskade veta, fann jag ej hans bref, +men eftersom han icke tycktes rädd att vidröra återlösningsproblemet, +kunde det ej vara om detta, hans dikter rörde sig. Kanske hade han +gjort någon hädisk framställning af profeterna? Jag kände mig ej +orolig, jag skulle nog förstå, hvad han menade — och han kunde ej mena +annat än godt — samt hålla fast vid det jag älskade och äfven vid +honom, om han än aldrig så skickligt förvrängde mina ideal. + + + + +En dag som etsat sig fast i min erinring från vistelsen på Utö, är +Gustaf Frödings födelsedag. Han hade till en början med välbehag +upptagit våra bemödanden att göra den så festlig som möjligt och ifrigt +uppmanat mig att äta ihjäl mig på tårtor o. d., men plötsligt slog hans +stämning om i dysterhet. + +»Är det roligt att ha blifvit 36 år?» frågade jag. + +»Ack, det har jag varit långt, långt innan jag blef det efter årtalet i +kyrkoböckerna», sade han, och hans läppar darrade nervöst. »Jag är en +gammal man, mätt af ålder och lefnad. Ser ni, — då man stiger ned till +helvetet, bli minuterna till år ....» + +»Kan ni då inte också stiga upp till himmelen, där åren helt säkert bli +till minuter?» föreslog jag. + +»Kanske — kanske kan jag det en dag — hvem vet? Jag måste först pröfva +och se, hur det går att komma upp på jorden och lefva det normala +lifvet där ..... Skall jag väl kunna det? Har jag måhända ej redan allt +för mycket försyndat mig mot detsamma?» + +Jag halflåg i en hvilstol med händerna sammanknäppta under nacken och +såg länge oafvändt på honom. Han satt med hufvudet nedböjt, och ögonen +dystert blickande framför sig. Då och då ryckte det kring läpparne, och +han gned sig nervöst öfver den kala hjässan. + +Hans kval brände mig, och jag såg oron, som förtärde honom, dallra i de +smala, nervösa händerna, så oskickliga till allt jordiskt och liksom +enkom skapade att gripa om strängar. + +»Undrar om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud tänker på att det i dag är +Gustaf Frödings födelsedag?» anmärkte jag omsider. + +»Det skulle vara synnerligen opassande af Honom att glömma något +sådant», svarade han med en lustig glimt i ögat. »Seraferna sjunga +säkerligen just nu: ’Ä du mä på dä’». + +Jag skrattade, och äfven Gustaf Frödings skratt hade en klang af äkta +munterhet. + +Vi fortsatte att utbreda oss om arrangemangerna i himmelen, och detta +gaf mig anledning att fråga, hur han som barn brukade fira denna dag i +sitt eget hem. + +»I mitt eget hem», sade han, och ånyo bröt bitterheten fram starkare +än någonsin. »Jag har aldrig haft ett hem. I Kristinehamn bodde vi +visserligen i en gård, som vi gåfvo detta namn, men förstugudörren var +alltid riglad på insidan och nyckeln uttagen. Knackade någon på och +ville in, tittade vi först efter bakom gardinen, hvem det var, innan vi +öppnade». + +Jag vågade ej fråga mer, hågkomsterna från barndomen tycktes i hans +nuvarande sinnesstämning endast vara en källa till lidande. Jag visste, +att hans mor afgudat honom, och att hans far så lifligt intresserat sig +för hans uppfostran, att han själf undervisat honom och till täflan +upptagit en jämnårig gosse. + +Efter en stunds tystnad sade han: »Ja, snart blir väl också denna lilla +Ida Bäckmann en sådan där öfverlägsen kvinna som Cecilia, och som det +är min skyldighet att ligga på näsan för i alla mina lifsdagar». + +Han suckade och såg på mig med en anstrykning af skälmaktighet. + +»Gud gifve edra ord profetisk innebörd!» önskade jag. + +Han låtsades ej om mitt inpass, utan fortsatte: »Under hela min +barndoms- och ungdomstid fick jag så starkt inpräntat begreppet om +kvinnans, enkannerligen Cecilias stolta existensberättigande och min +egen förödmjukande betydelselöshet, att det sedan aldrig helt släppt +sitt tag, ej ens i de stunder, då jag känner makten af min kallelse». +Han teg en stund och fortsatte därpå. »Jag var som barn en lättrogen +stackare och ett lättfånget byte för mina systrars upptågslust. Under +denna min eländes tid hade jag fattat stark tillgifvenhet för en +trasdocka — förmodligen drogs jag till henne af det likartade i våra +villkor — och afhånades härför vid hvarje tillfälle. En dag hade de +klämt dockan långt in i en af dessa långsmala kakelugnar, som voro +gängse den tiden, och hotade att osa ihjäl henne. Ville jag rädda +henne, stode det mig fritt, men då måste jag krypa in i kakelugnen, +något som de, med kännedom om min paniska förskräckelse för det långa, +svarta skorstensröret därinne, aldrig trodde, att jag skulle fördrista +mig till. Nå — dum som jag var, trodde jag, att den stackars dockan +skulle pinas af röken, mindes, hur det sved, då jag själf fick sådan i +halsen och gaf mig slutligen darrande af skräck in efter henne. + +Mina systrars skratt förstummades emellertid, när det sedermera visade +sig, att jag blifvit fastsittande och ej kunde komma loss, förrän man +hämtat folk att bryta undan stenarne. Efter mycket arbete fann man mig +slutligen, stel af fasa med min misshandlade vän, tätt sluten till mitt +hjärta ............. Det där låter känslofullt, inte sant?» hånade han. +»Gifvetsvis kan jag ej i detalj minnas denna episod», tog han åter vid, +»men den har ofta anförts som bevis på bristande reflektionsförmåga och +verklighetssinne hos mig — eller med andra ord — på min häpnadsväckande +enfald». + +Jag hade uppmärksamt åhört honom och var glad att se, det hans sinne så +småningom kom i jämnvikt. Det blef tid för oss att supera, och därefter +bragte honom posten ett korrektur från Bonnier. Gustaf Fröding och +jag gingo ensamma nedåt hafvet, och han stod just i begrepp att räkna +korrekturarken, då jag fick infallet att snappa till mig ett par af dem. + +»Ni får ej läsa dem», ropade han, då jag skyndade ifrån honom, och +ehuru detta ingalunda varit min afsikt, vinkade jag dock nu litet +retsamt åt honom med korrekturet. I några hastiga språng hade han +hunnit upp mig och grep hårdt om den hand, hvari jag höll dem. + +»Läs ej något af detta, ni får ej, jag förbjuder det, det passar sig +ej, det är gift!» Hämtade han, alldeles blek och med svetten pärlande +från pannan. + +Jag blef i hast allvarlig och räckte honom papperen. + +»Se här tag dem tillbaka», sade jag stillsamt, »jag har ingen lust att +göra det, som vållar er obehag». + +Han grep dem och gömde dem ifrigt i sin ficka. »Det här är inte alls +någon läsning för sådana små flickor som Ida Bäckmann», sade han därpå +med ett ömkligt försök till skämt. + +Jag bjöd till att ej känna mig sårad af hans ton och sätt. Vi hade nyss +talat om Kristi gudom, och jag hade sagt, att det antagligen skulle +kännas rätt bortkommet för mig, om jag förlorade tron därpå. Kanske +handlade dikterna om något sådant, eller kanske hade han skrifvit ondt +om Moses eller David. + +»Snart kommer Ida Bäckmann att afsky mig», sade han efter en stunds +tystnad. + +Tårarne rusade upp i mina ögon. »Aldrig!» utbrast jag. + +»Hon kommer att tänka på mig som på en pestsmittad». + +»Aldrig!» upprepade jag och svalde gråten. + +»Hon kommer att låtsas, som om hon aldrig känt mig». + +»Aldrig, aldrig, aldrig!» betygade jag långsamt och eftertryckligt. + +»Hon gör rätt däri», fortfor han, utan att fästa något afseende vid +mina ord, »jag skulle hånskratta åt henne, om hon handlade annorlunda». + +»Det är högst sannolikt att ni blir i tillfälle därtill», utbröt jag +harmsen. »Jag kommer inte att handla annorlunda mot er, än jag sagt och +hör sen! Hur vis och förfaren ni än tror er vara, mig känner ni ej, och +mina handlingar ta sig friheten trotsa er spådomskonst!» + +»Bravo lilla Ida Bäckmann! Hon är verkligen en helgjuten bild af den +förkroppsligade ilskan», sade han skrattande. »Just så skall ögonen +gnistra och håret spraka. Profetens hvita skägg krökte sig, då hans +sinne upprördes, och precis så gör hennes röda hår». + +»Ni vet mycket väl, att det inte är mer rödt än ert är gredelint», sade +jag, fortfarande i jäsning. + +»Något litet mer, men vi skola ej tala därom, i fall det är ömtåligt», +medlade han med ett så lustigt tonfall, att det tvang mig i skratt. + + + + +Omsider kom den dag, då jag måste återvända till skolan. Gustaf Fröding +hade en stund dragit sig tillbaka till sitt rum, och Cecilia sade sig +ha något särskildt att säga mig, hvarför hon föreslog, att vi skulle +göra en promenad i den närbelägna skogen. + +»Först och främst», sade hon, »vill jag säga er, att det snart stundar +en tid, då namnet Fröding kommer att få en missljudande klang och att +ni gör bäst i att ta afstånd från oss». + +»Har ni då så svårt att fördra mig bredvid er?» frågade jag sorgset och +smög min hand in i hennes. + +Cecilias fina fingrar slöto sig omkring mina så innerligt ömt, att en +glädjevåg satte mitt inre i gungning. + +»Jag talar uteslutande med tanke på er», fortfor hon. »Det fordras en +hög grad af själsstyrka att hädanefter hålla fast vid oss. Ni kommer +att djupt bedröfva edra anhöriga och vänner, ja, de komma kanske att +fordra af er den kloka handling, jag nu föreslår. Tänk på, att ni kan +bli nödgad att ställas i valet mellan dem och oss». + +Ej ett ögonblick for den tanken igenom mig, att jag borde be henne +förklara, hvad hon menade. Något så oerhördt djärft som att ens önska +veta mer, än hon fann lämpligt meddela, ingick den tiden ej ens i min +föreställning. Jag tog hennes ord för godt, och vågade ej se på henne, +då jag tänkte mig möjligheten att bli skild från alla de andra, för +hvilka mitt sinne var varmt. Men skulle jag göra ett val — om det ej +fanns någon utväg att undslippa det — då lyste hans ansikte så starkt +emot mig, att jag knappast såg något annat i hela världen än just det. + +»Det är sant, att många band binda mig vid människor, helt olika er», +sade jag, »men intet af dem gör mig dock tveksam .... jag kan ej lämna +er». + +Hon tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig gång på gång. + +»Nå så räknar jag dig då som en af de våra», sade hon, »och du skall ej +behöfva gå i större oro öfver det, som händer, än nödigt är. Jag skall +skrifva till dig så ofta som möjligt om Gustaf». + +Jag förde tacksamt hennes hand till mina läppar. + + + + +Gustaf Fröding hade tillbringat september månad med Cecilia ute på +Sandhamn, där han sammanträffat med den nygifte Heidenstam samt +Engström, Acke Andersson m. fl. De sades ha fört ett mycket stormigt +lif, åt hvilket Gustaf Fröding liksom på trots hängifvit sig, men +med det resultat att han inom kort försjönk i en hypokondri, som kom +allmänheten att anse honom sinnesrubbad. Man berättade bland annat, att +han ibland lagt sig tvärs öfver den allmänna promenadvägen och ej rört +sig ens en tum åt sidan för att lämna plats för trafikanterna. + +En af mina vänner, som samtidigt vistades där, berättade, det +medlidandet med den tungsinte Fröding som hade slungats in i detta +ystra sällskap var allmänt, och man läste, fortfor hon, en sådan +blandning af kval och bittert trots i hans ansikte, där han låg och +stängde vägen, att harmen öfver det oförsynta i hans tilltag dog bort. + +Själf har han sedermera gifvit mig den förklaringen, att han under +Sandhamnsvistelsen sökt vara glad med de glada för att se, om det fanns +något äkta i glädjen, men skrattet hade synts honom ihåligt och skämtet +utan raison d’etre, och slutligen hade han blifvit så trött att bära +upp allt detta, att han lagt sig ned på första bästa plats och så +likgiltig för människorna, att han ej iddes lyfta ett finger för dem. + +Det for igenom mig, att Cecilia handlat mindre välbetänkt genom att +föra honom tillsammans med detta kotteri, men nästa ögonblick gjorde +jag mig de skarpaste förebråelser; dylika tankar måste, menade jag, +endast härröra från ömklig afund att själf ej ha fått vara med. + +Från Gustaf Fröding hade jag ett kort bref, dateradt sept. Sandhamn 96: + + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + — — — — — — — — — — — + + Som ni ser är jag nu på Sandhamn och lefver röfvare med + Heidenstam och hans följe. Olga (det är hennes nåd) är så + förtvifladt söt och snäll och rar att jag börjar bli olyckligt + kär i henne. + + — — — — — — — — — — — — + + Något vänexemplar af Stänk och Flikar får ni inte än — de äro för + fula och det brukas inte sända fula böcker till unga damer. + + — — — — — — — — — + + Er vän + _Gustaf Fröding._ + +Enligt meddelande från Cecilia vistades Gustaf Fröding allt fortfarande +på Sandhamn. Han föreföll nervös och nedslagen samt ojämn till lynnet +och var sömnlös om nätterna — allt symptomer till att en kris var +förestående. Hvarje försök att förmå honom lämna Sandhamn stötte på +ihärdigt motstånd. En stark dosis kloral gaf honom emellertid under två +nätter sömn och återställde hans nerver i sådant skick, att man började +hoppas, det faran för denna gång var öfverstånden. Läkarne hade visat +sig betänksamma vid att ge honom denna starka dosis kloral, hvilken ju +kunde skada hans fysik och föröfrigt äfven förkorta hans lif, men synas +ha böjt sig för nödvändigheten af ett kraftigt ingripande i ett fall +som detta, då mycket stod på spel. Gustaf Fröding hade därefter kunnat +förmås att resa till Uppsala till sin syster, som under tiden ordnat +deras gemensamma hem. + +Några dagar efter det diktsamlingen Stänk och Flikar utkommit, får jag +åtskilliga bref från Stockholm, hvilka alla tala mildt och varsamt +till mig, som ville de mildra en stor sorg. Jag förstod, att de afsågo +Gustaf Fröding, men då jag genom samtidiga underrättelser från Uppsala +visste honom vara frisk, lade jag dem ej på sinnet. Slutligen skickade +man mig tidningar, hvari han utpekades som en rå och liderlig sälle +och hans diktsamling som brottsligt cynisk. Beskyllningen tycktes mig +ej kunna träffa honom hvarken som människa eller poet och vållade mig +därför ingen smärta. Sorg öfver människornas kortsynthet och okunnighet +hade jag ej tid att känna, så länge jag kunde glädja mig åt att Gustaf +Fröding var frisk. Då jag läste om »Kungssorg på svenska parnassen» +kände jag mig till och med lätt smickrad å hans vägnar. + +Själf tycktes han, måhända påverkad af Cecilia, vara ämnad att skicka +mig sin bok, men ändrade sig strax därpå och bad mig vänta med att läsa +den. + +Från Cecilia erhöll jag ett bref, som ryckte lugnet ur mitt sinne. +Hennes bror var visserligen ej nervös, sade hon, men så klen, att +han nyligen varit nära att svimma vid middagsbordet. De gingo nu och +väntade på tryckfrihetsåtal och annat bråk. Hon uppmanade mig, att då +jag skref till Gustaf Fröding ej nämna något om hans hälsa, förrän han +själf gjorde det. Det var nödvändigt, att han höll modet uppe just nu +och ej tviflade på sig själf i något hänseende. + +För att förströ honom och samtidigt få en afledare för min oro skref +jag följande bref: + + Den 7:de okt. 1896. + + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + + Just som prästen, doktorn och jag — samhällets tre stödjepelare — + fröjdade oss åt att så där slumpvis ha råkats i den förstnämndes + studerkammare, så — — — — — — + + Emellertid stack just någon i det ögonblicket »Nya + Kristianstadsbladet» i min hand och utpekade en recension af + Frödings nya diktsamling. Jag gjorde en lätt ursäkt för mitt + sällskap och gick in i ett annat rum för att läsa. Jag är nästan + litet nyfiken på Er bok, begriper Ni väl. + + Af tidningen fick jag ej mycket veta, blott att Ni är alldeles + förfärligt stor och vår mest orginelle skald. Det var ingenting + nytt för mig åtminstone. + + Då detta sker på det torra trädet, hvad skall då ej ske på det + friska? Det vill på världsligt språk säga: Då man prisar Er + härnere, hvad skall man inte då säga däruppe — — — — — + + Ni lofvade skicka mig boken. Var då så beskedlig och gör det + snart, innan jag hinner få allt för väl reda på, hvad jag skall + tycka om den. + + Ni blir väl kanske så stor nu, att man svindlar, då man ser upp + till Er. Det var inte alldeles så jag menade, men kaminoset här + kväljer mig så hemskt, att pennan slinker i förväg, och tankarne + komma knallande en stund efter. Har Ni kamin? Det är mycket + trefligare med brasa. Då jag tänker på Er därborta i Uppsala, + kommer det öfver mig något af den landsförvistes hemlängtan. När + Ni blir kung, så förbjud kaminer är Ni snäll, och om det skulle + dröja mer än ett år, innan Ni blir det, så skrif en visa emot + dem. Men jag säger som den där, som ville beställa beväringsvisan + af Er. Ni minns väl? Jag är så rädd, att jag skälfver, när jag + skickar af det här brefvet, och det är min gränslösa fruktan + för Er som gör det så osammanhängande. — — — men låt för en + gångs skull nåd gå för rätt, stränge Herre. Det är med flit jag + skrifver stort h. Jag vore färdig att skrifva hvartenda ord med + stor bokstaf, hur krångligt det än är, om jag blott därigenom + kunde böja Ert hjärta till mildhet och öfverseende. Låt mig ej + länge vänta på boken nu. Kom ihåg, hvad Ni lofvat. + + Er _I. B._ + +Just som detta bref afgått, anlände från Cecilia meddelandet, att +man väckt åtal mot ett par af dikterna och att hennes bror råkat i +ett svårt depressionstillstånd. Det som tycktes ha berört honom mest +pinsamt var, att den som brottsligt sedeslös åtalade dikten utgifvits +i särtryck och såldes bland smutslitteraturen. Cecilia uppmanade mig +att med anledning af det inträffade skrifva till honom något, som kunde +hindra honom att hänge sig åt grubbel öfver den andel, han möjligen +hade i att människorna dels frivolt njöto af dikten, dels smutskastade +den. + +Jag bjöd till att lyda henne och skref: + + Den 10 okt. 1896. + + — — — — — Jag såg af dagens tidning, att man konfiskerat boken. + Hvad jag tänkte? Jo, »Herre, tillräkna dem icke denna synd!» Jag + har ju ej läst den, men jag vet, att Ni ej kan skrifva något, + som människorna ej ha godt af att läsa. De ha någon skärfva i + ögat och någon tagg i sinnet, som gör att de se vrångt och känna + styggt. Däri ligger det. + + Ni som är det finaste som finns, hur skulle Ni kunna mena något + ofint! Ingen i världen kan förmå mig att ens för bråkdelen af en + sekund lämna rum för skuggan af en tanke ditåt. Deras omdöme är + mig totalt likgiltigt i och för sig; det är ju så vanligt, att + store män födas för tidigt, men jag är ej riktigt säker på att Ni + kommer ihåg det just nu. Det måste väl vara så kan jag tro, för + att de ej skola omtöcknas af den rökelse en omogen samtid skulle + tända omkring dem. + + Åh, hvad Ni skall växa er stor och stark på detta, större än + någon i något annat land! Ni är tillräckligt god för att vara + värd det, och tillräckligt ödmjuk för att kunna göra det. Jag + ligger öfver min Gud — Ni vet Han, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud + med böner, att Han låter sitt ansiktes ljus lysa öfver Er, så att + Ni må kunna se och förstå. + + Ni vill alltså ej skicka mig boken. Ja, det får vara då, det är + väl ej meningen att man skall få allt hvad man vill. Jag skall ej + tala med Er mer i dag. Ni är kanhända trött — — — — — — — + + Jag undrar, om någon känner så mycken glädje öfver någons + tillvaro, som jag öfver Er. + + _I. B._ + + + + +Gustaf Fröding blef allt sämre i den mån den sedliga animositeten mot +hans dikter växte. Tidningarna meddelade äfven, att de prostituerade +kvinnorna samlat sig utanför det hotell han bodde, då han för +rättegångens skull vistades i Stockholm, och att de bringat honom +storartade ovationer. Detta skulle emellertid enligt Cecilias ord, ha +varit nästan helt och hållet uppdiktat. + +Från mina anhöriga kommo bref, som fyllde mig med harm och sorg. Min +närmaste vän däremot skref: + + »Och konungen skall fatta mod + Ty många äro, som med honom lida + Och han är vis och är af hjärtat god + Och har en själ, som skapades att strida». + +samt: »Jag vet nog, att du tänker på det, men jag vill säga dig, att +jag också gör det». + +Jag kunde aldrig få ur mina tankar, hur han hånande förutsagt, att jag +en dag i förakt och sedlig harm skulle vända honom ryggen, och hvad jag +då svarat. + +»Skall jag fråga honom, om han vill förlofva sig med mig denna svåra +tid?» skref jag till Cecilia. »Det torde kunna visa både honom själf +och de andra, att jag tror på honom. Jag håller honom mycket kär, det +vet du, och skulle jag välja mellan honom och alla andra, som stå mig +nära genom släkt eller vänskap, skulle hans vågskål falla ned så tungt, +att de andra, som slungades upp i luften, behöfde åratal för att hinna +ned igen. Men det oaktadt är det något högst opersonligt — nej inte det +— jag vet ej, hur jag skall få ord för det — kanske icke fysiskt är +bättre? Nej, det är lika dåligt. Hitta på något lämpligare ord själf +är du snäll. Jag menar, att jag ej behöfver tala med honom eller ens +vistas i hans närhet för att känna mig lycklig genom honom. — — — —» + + * * * * * + +Hon var den sista människa på jorden, skref hon i sitt svar, att vilja +inverka på människor i angelägenheter af det slag, mitt bref åsyftade. +Denna angelägenhet var en känslosak, men af så stor räckvidd i det +praktiska lifvet, att endast hennes bror och jag kunde afgöra, hvad +vi ville riskera eller ej. Men att fatta ett beslut i ögonblickets +entusiasm vore något helt annat än att bära konsekvenserna — alla de +tusen små vedervärdigheter, som det dagliga lifvet bjuder en i kontakt +med andra människor. Och dessutom kunde det hända, att det som jag +tänkte skulle närma mig till honom, komme att hindrande ställa sig +emellan oss. + +Min oförmåga att reda ut halten af mina känslor för hennes bror, sökte +hon afhjälpa genom att säga mig, det hvarje känsla, som är äkta, har +just det mått af fysiska och psysiska beståndsdelar, som gör, att den +kan kallas så. En öfverdrift åt endera sidan — och den blir osund och +osedlig. Den kvinna, som kände sig förnedrad i stället för höjd af den +känsla, hon hyste för en man, hade säkerligen någon kroppslig eller +andlig skavank. + +Men kärleken i alla former vore dock den starkaste af alla makter och +föraktade kloka föresatser. En tillgifvenhet, som intet fordrade, torde +ej finnas på vår planet, och när krafvet på ersättning så ej fylldes, +stode man där ensam med den stora missräkningen, ångrade offret och +fylldes af missunsamhet mot lifsglädjen hos andra. + +Ej alltid går det så illa, tröstade hon, men lidande bringar det +förvisso. I hvarje fall hade hvar och en rättighet att göra med sig +själf efter godtfinnande, ja, äfven rätten att fördärfva sig själf +tillerkände hon en människa, då det skedde efter mogen öfverläggning. + +Omkring dem var bråkigt, men hennes bror var nu så utanför allt utom +sina egna idéer, att han ej stördes däraf. + + * * * * * + +Detta bref var mig rätt svårfattligt. Hur skall man kunna afgöra, om +ens känsla innehåller just det godkända måttet af andliga och fysiska +beståndsdelar? Hvem äger väl ett profrör, i hvilket jag kan afläsa +halten af det, som med längtans alla trådar knyter mig vid Gustaf +Fröding. Månne ej blott den, som skapat mig — den som nedlagt känslan +för honom i mitt hjärta, den som länkat min väg i oro, pina och glädje +in i hans? + +Efter en dags öfvertänkande skref jag: + + — okt. 1896. + + Kära Cecilia. + + — — — — Ja, om du gåfve mig en million, och jag är hemfallen åt + penningbegär, skulle jag ändå ej kunna ge dig ett tillförlitligt + svar på om min känsla för din bror är hvad du menar med äkta. Jag + kan ej bedöma den saken själf. — — — — + + Enligt gängse skick och bruk skall man ju fästa en sådan + förfärligt stor vikt vid att den person man håller af skall + måla skäppan full åt en tillbaka. I detta fall emanciperar jag + mig, jag är fullkomligt nöjd som det är. Kanhända beror det på + kännedomen om, att han ingenting har att ge. Jag tror, att om han + kunde hysa en stadigvarande varm känsla för en annan och denna + andra vore inom räckhåll, jag skulle kunna tvinga mig till att ej + tänka med och för honom så som jag nu gör. Jag vet det ej, det är + förresten en tanke, som först nu rann upp i min hjärna. — — — — + + Då jag ville och vill binda mig vid honom, så är det ett beslut, + som jag allt fortfarande håller på. Jag visste, redan då jag + skref till dig allt hvad det skulle föra med sig, har läst och + hört det mer än en gång. + + Men du — mycket som ser tungt ut för en annan, är lätt för den + som bär det. Jag har hållit af honom rätt länge och har haft + tillfälle att känna, om det är något jag kan skaka af mig. Det är + ej mig det är fråga om. Jag är klar, men ej han. Han skall kanske + ta det som ett slags offer å min sida, och det vore det inte + alls; då det är något man håller af, blir det ordet oanvändbart. + + Han skulle ta det så, därför att han ej har något att ge mig som + gengåfva. Jag ville ha min ställning till honom sådan att jag, + om någonting inträffar, kan utan att man tycker sig ha rätt och + plikt att hindra det, göra lejda händer öfverflödiga. Det är ju + klart att det efter utgifvandet af dessa hans dikter blir svårare + för mig att resa till honom, ehuru jag naturligtvis kommer att + göra det i hvilket fall som helst. + + — — — — Jag vet ej när jag skrifver till honom, men att jag gör + det är jag öfvertygad om. Jag gör nästan alltid hvad jag vill, + såvida jag ej direkt vet, att jag därmed plågar den jag håller + mycket af. — — — — + + — — — — — — — — — — + + din _I. B._ + +Rättegången fortsatte och med den äfven fasan hos en stor del af +publiken öfver Frödings sedeslösa diktning. Mitt sinne var i stor +ängslan för honom, och ett bref från Uppsala ökade än ytterligare min +oro. + +Gustaf Fröding hade ej åtföljt sin syster till Uppsala då sessionen +var slut, utan kvarstannat i Stockholm och varit osynlig för sina +vänner. Om han nu ej sparade sig, utan blefve sjuk och försummade nästa +sammanträde, hade man att vänta ny uppståndelse. + +Cecilia uppmanade mig enträget, att innan jag fattade något förhastadt +beslut rörande hennes bror läsa dennes senaste dikter. Inte hvem som +helst kunde se sanning och nakenhet i ögonen och ändå lefva. Och den, +som stode Gustaf Fröding nära, måste vara beredd på idel strid, oro +och stor isolering. Hon slutade brefvet med den förmodan, att min +brefväxling med hennes bror och henne helt visst ej räknades mig till +rättfärdighet på respektabla ställen, men genom varningen på skogsvägen +sista dagen af min Utövistelse hade hon ju beredt mig på hvad som +skulle komma. I denna sak fick jag handla, som jag själf fann för godt, +hon ansåg ej för sin skyldighet att hindra mig. — — — — + + * * * * * + +Några dagar därefter lät hon mig veta, att han kommit till Uppsala. +Hans tillstånd var då mycket betänkligt, och han hade ej velat +återvända hem utan hade tagit in på ett hotell, där hans sjukdom +förvärrades. Omsider hade hon fått honom att flytta in i sitt rum och +hoppades, att han nu var på bättringsvägen. Men ännu var han mycket +klen och låg i en sorts dvala, afbruten af hetsiga sinnestillstånd. +Några bref hade han ej kunnat läsa — mitt låg obrutet bland en mängd +andra som hon lagt undan, för att de ej skulle försvinna i villervallan. + +Den inträffade krisen var den, som hotat redan på Sandhamn, men som han +under denna oroliga tid genom en stor viljeansträngning hållit tillbaka +för att ansvaret i tryckfrihetsmålet ej skulle falla på andra. I samma +ögonblick Bonnier var skild från målet, voro Gustaf Frödings krafter +uttömda, och det föreföll, som allt då gjorde honom detsamma. + +Jag dröjde en dag och fann sedan lämpligast att afsända det bref, +som någon vecka legat färdigt. Kanske kunde det åtminstone för ett +ögonblick rycka upp honom ur den dvala, hvari han försjunkit. Han måste +till hvarje pris visa sig inför rätten på den utsatta dagen. Om ej, +skulle man törhända ta den sjukdom, som hindrat honom att infinna sig, +till förevändning att stämpla hans dikter som framsprungna ur vanvett. +Och då han afsett dem till att säga människorna något för deras +frälsning betydelsefullt, hur skulle ej detta sedan för all framtid +fräta på hans sinne! + +Hans svar kom omgående. Tänk, att jag vågade något sådant som att +koppla mitt namn vid hans dessa tider? undrade han. Det var så lustigt +morskt, och fastän det visserligen var outförbart, gladde han sig dock +åt den lilla krabat, han hade nere i Skåne. + +Jag kände mig öfver all beskrifning glad åt den ljusning i hans sinne, +dessa rader läto mig ana. Kanske skulle han återvinna kraft och mod, +innan den ödesdigra lördagen randades. Ett bref från Uppsala styrkte +mig i denna förhoppning. + +Han är nu bättre på alla vis hette det, men helt säkert förestode +stora svårigheter vid att förmå honom att stiga upp, så att han var +redo att försvara sig vid rätten, så klen och ointresserad af allt, +som han likväl ännu visade sig vara. Ett meddelande följande dag ökade +min glädje med att säga mig att hans förbättring alltjämt fortskred, +han låg visserligen till sängs och var fortfarande mycket matt, men +hade rökt en cigarr, hvilket man tog som ett godt tecken, då han de +föregående dagarne ej ens haft smak för denna njutning. + +Inuti detta meddelande låg utan någon som helst motivering följande +urklipp ur en tidning. + + Troer Du at Du fatter en Digteres Bryst? + Der svulmer det mer end i Bølgens Gang, + Der findes jo Kilden til hver en Sang, + Der voxer Blomster med evig Duft, + Der brænder det ud den kjølende Luft, + Der kjæmpe Aander i Længsel og Lyst, + De kjæmpe med Døden dybt i hans Bryst. + +En sändning filtar och diverse, som Cecilia beställt från Skåne, råkade +dessa kritiska dagar ankomma till Uppsala. Af en ren händelse tilldrog +den sig Gustaf Frödings uppmärksamhet, och han anhöll i ganska olämplig +ton, att jag per omgående skulle skicka honom räkning på sändningens +innehåll. + +Kraftigt återgäldande andan i hans bref, upplyste jag honom, att jag ej +handlade med omskrifna varor och att dessa voro en affär mellan Cecilia +och leverantörerna. + +Cecilia förmanade mig med anledning häraf att aldrig ta det så hetsigt +med honom. Hur kunde jag tro, att jag någonsin skulle kunnat hålla +ut i hans närhet, menade hon, om jag lade vid mig alla ögonblickliga +stämningar, som flyga genom honom. Hon hade ju många gånger sagt mig, +att han ej alls var lätt att lefva tillsammans med. Just nu var han +totalt öfverretad och kunde blott med möda förmås att sysselsätta sig +med rättegången. + +Hon sände mig hans försvarsskrift till rätten. Till henne kunde jag +skrifva när och hur jag ville; gent emot henne var ingenting förändrat, +men glad var hon, att ingenting blifvit uppgjordt mellan G. och mig, +det hade, ansåg hon, blott blifvit en fortsatt pina för mig, då jag ju +ännu ej var nog tränad. + +Sista Stockholmsresan hade varit ganska pröfvande. G. hade legat till +sängs och endast stigit upp för att visa sig vid rätten, hvarpå han +rest till Uppsala, där han åter genast lagt sig till sängs. + +I nästa meddelande erfor jag, att äfven den senaste Stockholmsresan +gått bra, men att dessa pröfvande resor ännu ej voro slut, utan hotade +att fortsätta en lång tid framåt. G. försatte de i ett miserabelt +humör, och han skref sannolikt bref till höger och vänster och stötte +sig med folk, alldeles som han gjort med mig. Stämningen mot G. i +Stockholm och Uppsala var den allra vänligaste i alla läger utom de +religiösas, och komme han att fällas af juryn, blefve det förmodligen +stor skandal. + +Någon vecka därefter just då jurymålen utfallit frikännande, +underrättades jag, att Gustaf Fröding försvunnit på det vanliga viset. +Han hade vägrat att åtfölja sin syster hem och ej ens gifvit sig tid +att afvakta juryns dom, ja — visste kanske ännu ej, hur den utfallit. +Man vågade ej uppsöka honom, han skulle då säkerligen resa längre bort +eller begå någon exentricitet. + +Den enda lättnaden i all den ångest dessa meddelanden framkallade var, +att jag därtill ej behöfde känna mitt sinne svida af sorg öfver min +bristande fördragsamhet med hans öfverretade lynne. Den saken var dess +bättre redan utagerad, och jag hade sedan dess då och då haft bref från +honom, hållna i den gamla vänliga tonen. Men det bref, däri han bad om +förlåtelse för de sårande ordalag han användt, kom mig att så blygas +öfver det småsinne, jag lagt i dagen, att jag ej ansåg mig värd att +behålla det, utan genast kastade det på elden. + +Länge behöfde jag ej gå i ovisshetens pina, redan efter två dagar +lugnades jag med att Gustaf Fröding befann sig i sitt hem. Han var +fortfarande dålig, och de häftiga svängningarne i lynnet voro inga goda +tecken, — än öfvermod och retlighet, än nedslagenhet och själfplågande +föreställningar. För tillfället låg han till sängs, och man hade sökt +skaffa honom ro medels morfin och kloral. Han hade nervskakningar och +andnöd samt led af hvad han kallade tomhet i hjärnan. Mitt bref hade +han läst i ett par repriser och skrattat åt något, jag berättat däri. + +I det bref jag ett par dagar därefter erhöll från Gustaf Fröding, +tycktes hans sinne på nytt marteras af den åtalade dikten. Att denna +utgifvits i särtryck och sålts bland smutslitteraturen föreföll honom +som ett grymt gyckel af den, som vid diktens koncipierande sändt +sångens genius ned till honom och därvid ingifvit honom en stark +förnimmelse af renhet och sundhet. + +»För tillfället håller jag på att experimentera med mig själf i det +erotiska» slutade han, »och vet ännu hvarken höger eller vänster». + +Dessa ord oroade mig en smula, då jag med anledning af dem fruktade, +att han åter skulle ge sig ut på riskabla äfventyr i Stockholm. + +Ett bref från Cecilia släckte mina farhågor med afseende härpå. G. var +rätt kry, skref hon, men led alltjämt af mattighet och gick nästan +alltid till sängs vid sextiden på kvällen. Ett bref några dagar senare +berättar, att han stigit upp och äfven i det närmaste återvunnit sin +jämnvikt till själen. + + + + +Då julferierna inträffade reste jag till Åmål öfver de första +helgdagarne, och efter ett kort besök hos min närmaste vän fortsatte +jag till Uppsala. Gustaf Fröding mötte mig, och de dagar, som nu +följde, hade knappt någon skuggsida. Han skämtade från morgon till +sena kvällen utom de stunder vi idkade, hvad han benämnde gemensamma +litteraturbetraktelser. + +Han visade sig som en förträfflig lärare och fördjupade mina tämligen +grunda insikter i detta ämne. Det var under denna tid, han lärde mig +älska Heine, hvars gyckel och ironimättade poesi jag ditintills föga +uppskattat. Gustaf Frödings röst, som i dagligt tal lät släpande och +entonig, fick då han deklamerade den allra härligaste klang. + +Cecilia var Goethedyrkare och föraktade vårt Heinesvärmeri, men vi +skrattade åt hennes förakt och läste om och om igen »Donna Clara». +Heines Harzreisebref var oss också en källa till stor förnöjelse, och +när vi tröttnat på dem, gingo vi till Lenaus smekande naturdikter eller +kastade oss öfver Aarestrup. Om sina egna arbeten talade han sällan — +blott en gång nämnde han den åtalade dikten. »Jag vet, att jag kan göra +den bättre en annan gång», sade han, »och då skall ni få läsa den, men +ej förr». + +Den spänstighet och det lefnadsmod han visade fyllde mig med stor +fröjd. Hans glädtighet var så sprudlande, att den nästan hvarje dag +tvingade honom till nya skälmstycken mot mig. Cecilia däremot tycktes +han ej våga sig på. + +Under våra halsbrytande lärdomstäflingar upptäckte jag mig äga ett +starkt försprång i geografiska kunskaper, och då han en dag slutat +en längre föreläsning i litteratur, under hvilken han med låtsad +skrytsamhet påpekat sin öfverlägsenhet i detta ämne, begärde jag ordet +för att i någon mån söka utfylla hans beklagliga brist på kännedom om +våra upptäcktsresande. + +Han åhörde mig aktningsfullt och frågade sedan, hvad jag visste om +detaljerna vid upptäckten af Grönland. + +Jag fann det rådligast att ej simulera någon som helst kunskap härom, +och min okunnighetsbekännelse mottogs med retsam försmädlighet. I en +ton så säker, att den betog mig all kritik, började han därpå namngifva +de vikingar, som färdats dit och skildrade liffullt och ledigt deras +bedrifter. + +»Hvad hette Grönlands dåvarande höfding?» inföll jag ifrigt. + +»Hundmane Skatrötäggson», svarade han utan att blinka. + +Detta vanvettiga namn sprängde med ens den kedja af lögner, hvari han +hållit min uppmärksamhet fången. + +»Nu narras han Gustaf Fröding!» utbrast jag både retad och road. »Det +är osanning alltsammans från början till slut, och det är minst sagdt +skamligt!» + +»I sådana ordalag adresserar man sig ej till en skald af Guds nåde +och »Enkel upplaga af Vår Herre» äfven om han blifvit åtalad för fult +skrifsätt», förmanade han. »En skald narras aldrig, han diktar — han +far aldrig med lögn, han far med fantasi. Kom ihåg det, lilla Ida +Bäckmann, och bjud till att hysa respekt för skön konst, äfven då den +antar motbjudande former!» + +Hans själfironi afväpnade min harm, och jag lät honom flera dagar njuta +af den godtrogenhet, hvarmed jag åhört Grönlandsäfventyret. + + + + +Jag reste ned till Skåne, vintern förgick, och så kom våren 1897. +Underrättelserna från Uppsala hade varit relativt goda. Min oro, att +Gustaf Fröding skulle känna sig plågsamt berörd af några uppläsningar, +som höllos för insamlande af medel till ett minnesmärke öfver honom, +lugnade han genom att skrifva: + + »— — — — — jag är ej ond på N. L. heller, fast hon redan börjar + tänka på minnesmärke efter mig. I tidningen Fyris var det redan + i höstas tal om »kungssorg» efter mig, så att jag är van vid att + vara afliden, och det var ju i alla fall hyggligt af fr. L. att + slå ett slag för mig. — — — —» + +Från Cecilia erhöll jag i början af mars ett bref, som gaf mig +åtskilligt att tänka på. Gustaf Fröding hade rakat skägget af sig, +skref hon, och gick omkring och yfdes öfver att han såg ung ut. Hans +tillstånd hade nu så förbättrats, att hon ofta gick och bar på den +tanken, att han kanske skulle bli alldeles frisk. Det är klart, menade +hon, att han borde gifta sig och att han behöfde en hustru på alla +sätt, men utom det att han själf ej alls ville eller kunde tåla någon +sorts band, så återstode också den etiska sidan af saken, om det vore +rätt för en familj med ett sådant arf som hans att fortplanta sig +vidare. Det kunde man ej ha hjärta till mot sina ofödda barn, och +detta skäl vore helt säkert det för G. afgörande. + +Dessutom funnes väl den kvinna ej skapad, som skulle kunna uthärda ett +samlif med honom. Han var mild och rättvis, vänlig och finkänslig, men +han kände detsamma för en människa han aldrig sett, ja, för den som +lefvat för tusen år sedan som för sina närmaste, och så pass trodde +hon sig känna kvinnorna, att hon visste, det ej ens den allra bästa +skulle finna sig däri. Och ju mer hon hölle af honom, desto olyckligare +skulle hon bli. Att han likväl hade behof af en sådan kvinnlig ömhet, +därom var hon öfvertygad, äfvensom att han själf kände, att han +ingenting hade att ge igen samt att detta var orsaken till mycket af +hans lidande. I alla fall gjorde han rätt, tyckte hon, fast man ju +ibland kunde önska, att det vore annorlunda. Dock stode formerna för +förhållandet mellan man och kvinna nu för tiden på så vacklande grund, +att den hade det lugnast, som var ensam. Men detta borde ej hindra en, +som var ung och frisk att ge sig i leken, menade hon. + +Hennes ord tycktes mig den ena stunden syfta på något särskildt och +den andra blott röra sig i mera allmänna ordalag. Sedan jag betänkt +mig några dagar, skref jag ett svar, hvilket hon skänkte sitt gillande +för det förnuftiga sätt, hvarpå jag enligt hennes åsikt uppfattat +äktenskapet. + + + + +Så snart mina ferier började, skulle jag resa till Uppsala och motsåg +detta med stor glädje. Cecilia, som en längre tid varit klen, ämnade +sig i början af juni till Stockholm för att rådfråga läkare, hvarför +det blef öfverenskommet, att vi skulle mötas i hufvudstaden och sedan +följas åt till Uppsala. Den rådande hettan hade emellertid gjort henne +orolig för Gustaf Fröding och oviss, huruvida hon ens för några dagar +kunde lämna honom. + +I Stockholm mötte mig underrättelsen, att Gustaf Fröding sedan några +dagar försvunnit och att man ingenting kunde veta om utsikterna för den +närmaste framtiden. Kände jag det lugnare att vistas i Uppsala, skulle +jag komma, men jag fick bereda mig på allehanda och stålsätta mina +nerver. + +Cecilias ansikte bar sitt vanliga lugn, då hon följande dag mötte mig +vid stationen i Uppsala. Hon åtföljdes af ett ungt skaldeämne, som +förärade oss hvar sin bukett hvitsippor. Var min glädje öfver gåfvan +synnerligen lam, var dock hennes desto lifligare, och det väckte min +förundran, att hon under närvarande förhållanden ägde känslor till +öfvers för sådant. + +»Ännu har jag ej funnit honom», sade hon omsider, sedan vi en lång +stund konverserat i likgiltiga ämnen. »Han for först till Stockholm +och låg där på flera illa renommerade ställen, men jag har säkra +underrättelser, att han redan rest därifrån och hit». + +»Har du haft polisen i rörelse?» frågade jag, förvånad att min stämma +ljöd lika lugn som hennes. + +»En god vän har hjälpt mig», sade hon undvikande. + +Redan samma kväll meddelade man oss, att Gustaf Fröding vistades på +hotell Svea. Han hade uppgifvit sig vara kandidat, men ingen hade +kommit att fästa sig vid hans namn. Han hade hela tiden legat inne på +sitt rum, och först för några timmar sedan hade man gissat, hvem han +var. + +Cecilia ville ej, att vi skulle besöka honom förr än nästa dag. Hon var +för trött, sade hon. + +Morgonen grydde, och det blef middag, innan Cecilia fann lämpligt +att gå till hotellet. Hans spritbegär hade upphört, och han var +fullständigt redig, men så utmattad, att han blott med största +svårighet kunde sitta uppe. Endast Cecilia fick komma in i hans rum, +och han ville ej på några villkor tillåta mig att se honom. Han var +alldeles för ful, sade han. Emellertid lofvade han slutligen att +återvända hem, hvilket lämpligast skulle ordnas så, att vi gingo i +förväg, hvarefter hans vän K. sedermera afhämtade honom. + +Cecilia lät mig tillse, att hans rum blef i allra bästa skick, och nu +väntade vi blott på vagnen. Skulle väl K. få honom med sig, eller månne +han ändrade sig i sista stund? Hvad än Cecilia tänkte härom, förblef +hennes ansikte lugnt, och hon lyssnade rätt road till de beskrifningar +från Skåne, hvarmed jag utfyllde väntetiden. Omsider hördes bullret +af vagnshjul, och en droska stannade utanför vår port. Jag lämnade +fönstret, där jag tills nu stått — jag vågade ej bli frestad att se på +honom, då han steg ur vagnen. + +Till min sista stund skall jag minnas ljudet af hans tunga steg och +det slocknande i hans stämma, då han talade med sin vän. Jag skyndade +in i mitt rum, ifall han möjligen skulle pinas af att veta mig vara i +närgränsande. + +Om några minuter inträdde Cecilia, och vi växlade ett leende. Jag +förstod, att det betydde: »Hvilken stor lycka för oss båda är det +ej att nu åter ha honom hemma!» och lyssnade sedan ifrigt till de +anordningar hon föreslog för natten. + +»Jag är för trött och kan ej mer, därför får du vaka i natt», sade hon, +»men akta dig väl, att han ej får se dig — det kunde då hända, att han +gjorde sig själf något ondt». + +»Om jag hör, att han går ut, skall jag då följa efter honom?» frågade +jag. + +»Nej, du skall blott gå in och väcka mig — och nu godnatt!» + +Hon kysste mig ömt, och jag var ensam. + +Mellan mitt rum och Gustaf Frödings låg förmaket och mellan mitt +och Cecilias matsalen, hvilken liksom Gustafs rum ledde direkt till +tamburen. Jag lade mig fullt påklädd ofvanpå min säng, men vågade ej +somna, ty nästan hvarje ögonblick inbillade jag mig, att jag hörde +honom gå ut genom tamburdörren. Cecilia hade tillsagt, att denna ej +fick reglas, emedan det kunde reta honom, och helt säkert hvar femte +minut smög jag mig fram till mellandörren för att uppfånga ljudet af +hans andehämtning. Slutligen hittade jag på att lägga säkerhetskedjan +för låset, hvilken anordning ej blott lät mig tydligare höra, om +han skulle gå sin väg, utan äfven gjorde det möjligt för mig att +kontrollera, om han var inne, ifall min ängslan skulle komma mig +att misstro min hörsel. De närmast följande minuterna efter detta +arrangemang voro relativt lugna, men snart råkade jag ut för oron, +att han kanske försökte döda sig inne i sitt rum. Jag svepte en filt +omkring mig och lade mig utanför hans dörr. + +Den lugna, jämna andehämtningen därinifrån kändes välgörande att lyssna +till, och min fantasi sysslade oafbrutet med hans glädje att vid +uppvaknandet se sig hemma. Sprit fanns ingen till hands, men Cecilia +hade lagt fram sömnpulver, för den händelse han ej skulle få ro, och +jag fröjdade mig åt att det kanske ej skulle behöfva anlitas. Plötsligt +hörde jag Gustaf Fröding resa sig upp. Som en vind flög jag in i mitt +rum och gömde mig i de långa sänggardinerna. Jag hörde honom öppna +dörren till förmaket, och snart var han inne hos mig. Hans steg ljödo +så tunga, att jag tyckte hela huset gungade. + +»Hon var här, jag kände det alldeles bestämdt», mumlade han. + +Gardinerna voro lyckligtvis ogenomskinliga, och jag stod vid sängfoten, +inrullad i vecken af dem. Genom en liten rispa kunde jag se honom, +och i sin långa nattrock med rep om lifvet föreföll han mig som en +botgörande gigant. + +»Lilla Ida Bäckmann!», sade han vekt, — »det enda riktigt goda jag +kunde göra vore att befria henne från lifvet. Hon skulle ej vägra att +dö, det förstod jag, då jag i julas läste Byrons Jephta för henne». + +Jag lyssnade andlöst. Var det väl detta, som låg under Cecilias ord, +att finge han se mig, kunde han göra sig något illa? Ej så att jag +fruktade, det han ens skulle kröka ett hår på mitt hufvud, men han +skulle kanske sedan låta det gå ut öfver _sig_, att hans kraft ej +räckte till att utföra, hvad hans godhet mot mig ingaf honom. + +Han lyssnade, liksom väntade han, att jag skulle svara honom, och för +hvarje ögonblick stegrades min fruktan, att gardinen skulle skakas af +mitt hjärtas slag och röja mig. + +»Besynnerligt», sade han därpå, »jag måtte ha misstagit mig. Hon är ej +här — inte tror jag, att hon rest bort, kanske bor hon på ett hotell. +Lika godt ...» — han tog sömnpulvret, som stod på förmaksbordet, och +gick in i sitt rum. + +Följande dag fördes han till akademiska sjukhuset, emedan Cecilia ej +ansåg sig kunna vårda honom hemma. + + + + +Under en veckas tid fick jag sitta i korridoren utanför hans dörr de +stunder, Cecilia besökte honom på sjukhuset, emedan han enligt hennes +utsago ännu ej ville tillåta mig att se honom. Min dag svängde kring +dessa besökstider, visserligen berättade ej Cecilia mycket från dem, +och ej heller besvärade jag henne med ingående frågor, men jag fick +likväl då vistas under samma tak som han, se dörren som ledde till hans +rum och sköterskorna, som vårdade honom. Hemma talade vi sällan direkt +om honom, men väl om hans dikter och diktkonsten i allmänhet. Blott en +enda gång häntydde Cecilia på mina känslor för hennes bror. + +»Jag skulle aldrig stå ut med att ha dig i min närhet, om du ej vore, +sådan du är», sade hon. »Scener och tårar är outhärdligt. Du sysslar +med handarbete åt Gustaf och småskämtar». Hon smekte mitt hår, och jag +drog hennes hand till mina läppar. + +»Kan scener med tårar och svimningar ge något som helst uttryck för en +sorg som vår?» undrade jag. + +»Nej, men jag var till en början ej säker på att du fattat den så», +sade hon, hvarpå vi öfvergingo att tala om annat. + +En rödhårig sköterska hade fattat särskildt intresse för mig och tog +sig för att utfylla min väntetid med att visa mig nyintagna sjuka. +Rädd för Gustaf Frödings skull att stöta mig med henne, vågade jag ej +afböja denna inbjudan, hur osmakligt det än förekom mig att antaga den. +En dag medan jag väntade på Cecilia, kom hon fram och började tala om +hvarjehanda, slutligen sade hon: »Det är bra synd om fröken Fröding, +att hon skall ha en sådan bror». + +»Det tror jag inte, hon tycker själf», svarade jag litet stelt. + +»Det gör mig allt för ondt om henne, för att jag skulle vilja låta det +komma till hennes öron», fortfor hon, »men han är så rå och cynisk, att +man rent af blygs att beskrifva det, och man har mycket svårt att få +en nattsköterska, som vill underkasta sig vidrigheterna att vaka inne +hos honom. Han försöker gripa tag i en, ser ni, och säger alla möjliga +otäckheter åt en — själf är jag rädd för honom som för den Onde». + +I detsamma öppnades dörren, och Cecilia kom ut. Jag sprang emot henne +och grep hårdt hennes hand. + +Hon betraktade mig oroligt. »Har den rödhåriga åter visat dig en +fosforsförgiftad?» frågade hon. »Du har alldeles för svaga nerver att +se sådant». + +»Nej, nej», sade jag och sökte tala lugnt. »Kanske kom jag att tänka +på, hvad hon visade mig i går, då jag nu återsåg henne, och det kom +öfver mig en plötslig och mycket stark längtan efter dig». + +Hon smålog och menade mig vara bland det mera impulsiva, hon påträffat. + +Kosta hvad det ville, skulle jag förtiga för Cecilia den rödhårigas +ord. Det var nog, att jag plågades af dem — för en förödmjukelse kunde +jag väl skona henne, om jag riktigt stålsatte min vilja. + +Hela vägen hem rufvade jag på hur jag skulle komma in till Gustaf +Fröding, och i allt hvad jag sade och gjorde, hörde jag gnyet af denna +önskan. Det träffade sig redan samma eftermiddag så lyckligt, att +Cecilia kände sig för trött för det sedvanliga aftonbesöket, och som +hennes bror behöfde något i linneväg för natten, bad hon mig bära det +till sjukhuset och lämna det till sköterskan. + +Jag sände en tacksamhetens suck till Gud. Jag skulle aldrig vågat +föreslå Cecilia att få gå in i hans rum, hur viktigt jag nu än tyckte +det var att komma till tals med honom, utan hade tigande måst vänta, +tills hon ansett det lämpligt. En sköterska kunde jag obesväradt be att +bli insläppt, och det vore väl föga antagligt, att hon skulle vägra. + +Jag tänkte stilla öfver detta, medan Cecilia slog in paketet, men +aktade mig att låta någon särskild ifver förmärkas. + +»Du behöfver ej skynda dig tillbaka», sade hon vid afskedet, »jag är +trött och tänker sofva länge». + +Jag tillryggalade raskt vägen till sjukhuset. Det mötte intet hinder +att bli insläppt till honom, och litet anfådd stängde jag dörren bakom +mig. Hans ögon hade ett underligt uttryck, ondskefullt och förtvifladt, +och aldrig hvarken förr eller senare har jag sett ett leende likt det, +som nu förvred hans läppar. + +»Är det du, lilla Ida Bäckmann, som på detta sätt glider in i +Demiurgens borg?» sade han. »Kom fram till mig, då nu gudarne en gång +skickat dig hit». + +Han mätte mig från hufvud till fot med en blodsprängd blick. »Åh, ja i +sitt slag inte så illa», utlät han sig kritiskt. + +Jag böjde mig fram och strök honom öfver pannan. »Gustaf, hör mig!» bad +jag. + +Hans läppar skälfde, och han tog min hand. »Är du ej rädd för mig? +Springer du ej undan, förstår du då, ser du då inte, att jag är farlig?» + +»Gustaf», sade jag brådskande, »är det något förfärligt, som rör sig +inom dig och tvingar sig fram på din tunga — något som låter syndigt +och förskräckligt — säg det till mig nu strax, säg på en gång så mycket +du kan få fram, men säg det _blott till mig_ och låt det gå fort ... +någon kan snart komma, och den kan bli rädd för ditt tal». + +»Törs du kyssa mig?» sade han. + +Jag böjde mig ned och kysste honom. + +»O, du norrskenets dotter med en isbjörn till fader!» suckade han och +granskade mig på en armslängds afstånd. »Förstår du, att detta namn +passar dig bäst af alla?» Han såg gäckande på mig. + +»Nej, men jag tror dig gärna, och det låter vackert, då du säger det», +sade jag. + +»Ja, svalt åtminstone», fortfor han skrattande. »Ser du denna skråma på +handen?» han pekade på en repa. — »Vet du, hur jag fått den? Jo, jag +försökte gripa fatt i den rödhåriga, jag ville känna på hennes armar, +men hon slet sig lös, och jag rispade mig på en nål i hennes förkläde. +Nå — du blir ju inte ens en gång röd, och dina ögon bli hvarken +eldsprutande eller svarta! Hvad skall jag väl tänka om din moral, lilla +Ida Bäckmann?» + +»Du, Gustaf — säg nu med en gång något riktigt fult, så är det öfver, +tills de komma in med din kvällsmat», vidhöll jag utan att akta på hans +inpass. + +Han lade handen öfver ögonen, tog så åter bort den och såg på mig. + +»Så frimodig du står där och så liten!» sade han vekt. »Tror du väl, +att du kan höra det — och sedan glömma? Men sitt då här, och låt mig se +dig i ögonen, så att jag märker, om jag skulle skada dig». + +Jag satte mig ned på sängkanten och knäppte mina händer omkring hans +arm. Åter glänste det till något hädiskt i hans ögon, och jag bad till +Gud att nu kunna vara just sådan, Gustaf Fröding behöfde mig. + +»Har du vackra armar, välskapadt bröst och präktiga ben?» sade han. + +Under bråkdelen af en sekund kände jag ett hart när oöfverkomligt begär +att skratta, men lyckades kväfva det. + +»Jag kan tyvärr ej lämna dig något svar härpå», sade jag, »det är +något, som jag aldrig kommit att tänka öfver». + +»Hmn», sade han, och det hånfullt trotsiga draget kring hans läppar +försvann. »Jaså, du har aldrig tänkt öfver det. Ser du», — och nu +följde en detaljerad beskrifning på hur kvinnans kropp borde vara +beskaffad för att anses välskapad. »Är din kropp månne sådan?» slutade +han. + +»Det har aldrig någon talat till mig som du nu», sade jag, halft +ursäktande, »jag har aldrig reflekterat öfver mig själf i den +riktningen och står svarslös af ren okunnighet». + +Den motvilja mot själfva ämnet, som antagligen skymtade fram i min ton, +kom honom att småle. + +»Det är helt naturligt, att du skall finna mitt tal och mina frågor +en smula otillbörliga», medgaf han, »men det är kanske blott en vana, +att de förefalla så. För min del är jag så grundligt uppledsen att +höra talas om en människas vackra ögon, hår, läppar etc. samt hennes +charmanta hufvud och goda hjärta, att det är mig en verklig lisa att få +tala om lungor, njurar, tarmar o. s. v. Hvarför kan man inte ha rätt +att uppställa samma fordran på skönhet hos dessa organ som exempelvis +hos ögonen?» + +»Jo, däri kan du nog ha rätt», bekräftade jag. »Låt oss då i stället +tala om vår stora, vackra, bruna lefver — och lungorna sedan!» Jag teg +ett ögonblick eftersinnande. »Räck genast ut tungan Gustaf», fortfor +jag lifligt, »jag vill se, om jag finner den tillräckligt skön för att +med bibehållen själfaktning kunna fortsätta att hålla af dig!» + +Han lutade sig mot kuddarne under det hjärtligaste skratt. »Jag skulle +inte vilja sälja dig för den allra blankaste speciedaler», förklarade +han, och blicken, som nu hvilade på mig, var fri och klar. + +»Jag fruktar, att jag måste gå», sade jag. »Cecilia kunde bli missnöjd, +om jag stannar längre». + +»Är hon elak mot dig?» frågade han. + +»Nej, — inte precis ...» sade jag, undrande öfver att tungan svek mig, +då jag ville säga honom, att hon var det kärleksfullaste på jorden. +»Vet du», fortfor jag listigt, »jag skulle tycka, det vore mycket +snällt af dig, om du ibland läte mig komma hit .... hon kan lätt nog +bli trött på mig». + +»Det ligger i hennes förmåga att vara mycket elak, och jag skall ta dig +hit till mig», sade han beskyddande, i det han fumligt hjälpte mig med +ytterkläderna. »I morgon kommer du, inte sant?» + +Jag nickade gladt och dansade hem. + +Cecilia gjorde ingen som helst anmärkning, då jag berättade henne, att +jag varit inne hos Gustaf, hon frågade blott, om hans ögonhvita var gul +och blodsprängd. + +»Hur har han varit i natt?» frågade jag helt tyst hans andra sköterska, +då vi dagen därpå besökte sjukhuset — den rödhåriga afskydde jag +alltför mycket för att kunna tilltala henne. + +»Underbart lugn och stilla», svarade hon, och tacksam mot allt i hela +universum följde jag Cecilia in i hans rum. Gustaf Frödings ögon +glittrade mot mig bakom pince-nezen, och samtalet mellan oss alla tre +blef synnerligen lifligt. + +»Jag väntar dig i afton», sade han till mig, då vi reste oss upp för +att lämna honom. + + + + +Dagarne förgingo, och hans förbättring fortskred. Cecilia åtföljde mig +i regeln blott vid förmiddagsbesöket, under eftermiddagen voro Gustaf +Fröding och jag merendels ensamma. + +En dag promenerade vi omkring i sjukhusets korridorer, och som han ännu +var ganska matt, hade han till stöd lagt sin arm omkring mina axlar. Vi +voro inbegripna i muntert samtal och mötte därunder en af läkarne, som +leende stannade framför oss. + +»Hvem är det väl jag ser?» skämtade han. + +»Konung Salomo .....» presenterade jag. + +»Stödd på en af de Midianiters döttrar», ifyllde Gustaf Fröding pompöst. + +»Ni tyckas känna till konsten att vara lyckliga», utbrast doktorn, och +rädd för verkan af dessa ord på Fröding, skyndade jag att gå vidare. + + * * * * * + +»Hvad tänker du på konung Salomo?» frågade jag, då han en afton länge +fixerat mig. + +»På att när allt kommer omkring, du kanhända en dag ej blir rädd att +gifta dig med mig, o Zulamit», förklarade han. + +»Det vet du nog, att jag inte blir», sade jag leende. + +»Ser du, jag kan nog spara och nog förtjäna pängar och behöfver ej +alls ha det så storslaget, som Cecilia ordnat det», sade han. »Och hvad +dig beträffar, lilla norrsken, så hänger du ju ej heller mycket vid +detta jordiska». + +»Åh nej», svarade jag, »vi två kunna mycket väl leka, att vi äga det, +som tilläfventyrs skulle fattas oss. Nu till exempel leker jag, att jag +har kallt sodavatten». + +Gustaf Fröding ringde. »Var god och tag in en flaska seltsers!» bad han +den inträdande sköterskan. + +Jag nändes ej göra någon invändning, hans glädje att kunna ge mig, det +jag önskade, var därtill allt för stor. + +»Om mina inkomster skulle tryta», fortfor han därpå, »så tör jag kunna +skrifva visor, som du får sjunga ....» + +»Blott du står bredvid och vefvar positiv så .....» + +»Det är själfklart», afbröt han skrattande. »Ett fint positiv ska vi ha +med dansande dockor — — —» Han såg på mig, och ögonen tindrade. + +»Ja, och så finns ju Snobbi», gick jag på allt mer och mer upplifvad. +»Hon är en öfverdängare i alla konster en hund med vårdad uppfostran +kan prestera. Hon kan sälja visorna». + +»Hon skall sitta bredvid i ’Sittvackertställning’ med en hatt i mun och +ta upp pängar ....» + +»Men hon måste ha ett plakat på bröstet». + +»Visst skall hon ha det — och därpå skall stå: Goda allmänhet köp den +stackars poetens visor!» + +Jag var ej nöjd med stiliseringen, och som han dessutom envisades +att vilja underteckna uppropet med: »I största möjliga ringaktning +Snobbi, Gustaf Fröding, Ida Bäckmann», höll det hela på att utmynna +i en allvarlig skism. En sköterska inträdde emellertid snart med hans +kvällsvard, och striden afblåstes. + + * * * * * + +»Berättar du för Cecilia allt, hvad jag talar med dig om?» frågade han +en dag plötsligt. + +»Nej, hon har hvarken begärt, och jag ej heller afgifvit någon +redogörelse», svarade jag. + +»Cecilia är mycket fördomsfri», fortfor han och började anföra exempel +härpå. Jag hade gått fram till fönstret och såg utåt parken, hela tiden +han talade. + +»Kom tillbaka hit, så skall jag berätta dig något annat», bad han. + +Jag lydde. »Vet du», började han, »jag har legat här och tänkt och +grubblat och kommit till det sannolikhetsresultatet, att orsaken till +det dikten verkade raka motsatsen af hvad jag åsyftade, är den, att jag +grep i det rena med besmittade händer. Jag skall säga det en gång till, +men jag skall dessförinnan ha renat och helgat mig. Från och med måndag +nästa vecka ämnar jag under tre år framåt hvarken förtära sprit eller +tobak. Efter denna tidrymd är, antar jag, följderna af mina missbruk +med dessa båda stimulansmedel i det närmaste häfda och min hjärna +törhända klar nog att arbeta, som jag vill». + +Jag tryckte hans hand mot mitt hjärta. »Gud skall ge dig kraft att +tydligare förnimma hans röst» sade jag. + +»Felet hos oss ligger i fördöljandet, smusslandet och smygandet med +den största af de gåfvor, Gud gifvit människorna», fortfor han, »den +nämligen att skänka andra varelser lif. Domen kom också öfver oss: ’Du +är i synd född’. Att tala om hithörande ting stämplas som fräckhet, och +då ämnet dryftas, förändra människorna sitt ansiktsuttryck till ett +lystet djurs och sin röst och sitt skratt till hemsk oigenkännlighet. +Inte du», afbröt han sig — »du lyssnar nödtvungen till mig, och dina +stackars läppar darra så pinadt, att jag skulle tiga, om jag ej måste +tala inför dig». + +»Åh, nog vet du, hur glad jag är, att du delger mig det, som +sysselsätter dina tankar», sade jag. »Nästan alltid tycker jag, att +det ligger en djup och påtaglig sanning i hvad du säger, men finner +det också lika påtagligt och följdriktigt, att människorna reste sig +upp för att stena dig, då du angrep dem i deras sårbaraste punkt utan +att samtidigt stöta i moralbasun. Hur kunde du också tänka dig, att +du med en gång skulle finna ord att väcka dem ur en mångtusenårig +förblindelse. Minns du ej, hur Kristus, ansatt af fariseerna att ge +svar i hithörande ämne, böjde sig ned och skref i sanden?» + +»Nej, jag har ej stannat inför begrundandet af detta», medgaf han, +»och det torde ligga något synnerligen betydelsefullt just däri. Jag +gick för hastigt tillväga, jag var för ifrig — och dock hade jag gått i +grubbel och pina häröfver, ända sedan jag var fjorton år». + + * * * * * + +»Du förstår väl», yttrade Cecilia en gång, »att det ej kan bli fråga om +något giftermål mellan dig och Gustaf. Det vore allt för samvetslöst +mot edra ofödda barn». + +»Det vore så», sade jag, och därmed var den angelägenheten afhandlad. + +»En sak vill jag också be dig om», sade hon sedan, »och det är, att +du aldrig blandar mig in i dina och Gustafs tvister. Jag vet intet +tröttsammare än att höra sådant och kanske bli uppfordrad att vara +skiljedomare». + +Jag brast i skratt. Ingenting låg väl så fjärran från min tanke som +detta. + + + + +Gustaf Frödings förbättring hade nu fortskridit så, att han kunde +vistas uppe hela dagarne och äfven företa kortare promenader i parken. +Därunder brukade han allt som oftast improvisera legender om träd, +buskar och stenar, och när hans inbillning tröttnade, tog min vid. +Våra dagar fylldes af en stor rikedom på glädje. Han hade nu tagit +sig för att låta sin fantasi omskapa sjukhusets trädgård till parker +vid de slott, kring hvilka Walter Scotts berättelser knöto sig. Han +framtrollade illusoriskt platsen, där Maria Stuart haft möte med sina +älskare, Lochleven, där hon hållits fången samt de romantiska försöken +till hennes befrielse. Hans Shakespearsfantasier vunno ej samma +genklang hos mig på grund af min bristande förståelse för denne skald. + +En dag sutto vi inne på hans rum och betraktade ett stort träd, hvars +grenar nästan snuddade vid fönstret. Fåglarne kvittrade, och solen +sken. Gustaf Fröding satt bakåtböjd, försjunken i lyssnande och jag på +golfvet bredvid honom med hufvudet mot hans knä. + +»Hör du, hvad det är som fåglarne sjunga?» frågade han plötsligt. + +Jag skakade på hufvudet. »Hör riktigt noga efter!» bad han. + +»Jag kan ej uppfatta något särskildt i det», tillstod jag nedslagen. + +»En hel vecka igenom ha de kvittrat! ’Tror du, att Kristus är Guds +son?’ Det var, som skulle de ha talat till hvarandra — en annan fågel +har svarat ....» + +»Nåå», sade jag ifrigt. + +Ett bittert leende for öfver hans läppar. »Han har svarat med att +upprepa samma fråga .... Några dagar», fortfor han, »trodde jag, att +Gud ville ge mig en uppenbarelse och fröjdade mig däråt, men en solig +morgonstund började fågeln sjunga: ’Känner du Krestin?’ och då förstod +jag, att jag varit utsatt för ett narrspel». Hans blick mötte min med +en glimt af humor, och tungsinnet upplöstes i ett lekande skratt. + +Någon tid därefter fann jag honom vid mitt inträde i rummet mycket +nedstämd och slog mig tyst ned bredvid honom. + +»Jag tycker mycket synd om dig», sade han plötsligt. + +»Kanske förtjänar jag ej ditt medlidande?» svarade jag och log mot +honom. + +»Tror du, att du kan förlåta mig allting?» frågade han ångestfullt. + +»Mina anlag peka utprägladt åt det hållet», replikerade jag och +lyckades ännu bibehålla en anstrykning af skälmaktighet i tonen. + +»Äfven det, att jag drar skam öfver dig?» fortfor han. + +Jag lade tigande min hand i hans, och det for en ljusning öfver det +stackars plågade ansiktet. + +»Ser du», fortfor han, »jag har en gång begått ett nesligt brott, som +jag ännu ej försonat, och jag ämnar, så snart jag blir frisk, anmäla +mig till aftjänande af straff. Det gör mig ondt om dig, då jag tänker +på alla detaljer, som komma till offentligheten. Det rör sig om en ung +flicka, som vi spärrat in i ett rum i Karlstad». + +»Ni voro alltså flera?» insköt jag, öfvertygad att om ett brott +verkligen förelåg, han påtog sig en annans ogärning. + +Han nickade. »Länge, länge har erinringen härom sofvit inne i mig; i +natt fördes mina tankar hän till hur rädd den rödhåriga varit för mig, +och det rann mig i sinnet, att hon på något hemlighetsfullt sätt stod i +telepatisk rapport med denna andra och att jag måste godtgöra». + +»Vet du, hvart denna andra tagit vägen?» frågade jag. + +»Nej», bekände han, och såg hjälplöst på mig. + +»Då får du vänta med din angifvelse, tills vi funnit henne», förklarade +jag med en stämma, hvars lugn kom som en oväntad gudsgåfva. »Lagen är +ej sådan, att någon kan straffas för ett obestyrkt brott. Jag skall +skrifva till Hugo B. om saken, han bör förstå den, och tills du får +meddelande från honom, är bäst, att du ej företar dig något i denna +angelägenhet». + +Han såg lättad ut och började tala om annat. + +Flera dagar grubblade jag öfver hur jag skulle komma till tals med +Cecilia om denna historia, men råkade sedan glömma den, helst som den +tycktes totalt bortryckt ur hans sinne. En afton då samtalet föll på +Gustaf Frödings benägenhet att hänföra till sig själf skulden för allt +det onda, som skedde i världen, bestyrkte Cecilia detta med att anföra, +hur han en kväll under vinterns lopp kommit in i hennes rum utan att ge +sig tid att aflägga ytterkläder och galoscher. + +»Då han promenerat några slag fram och tillbaka i rummet», fortfor hon, +»meddelade han mig, att han varit uppe hos polismästaren och bekänt ett +brott han begått mot en ung flicka. Det skulle ha skett i Karlstad, +innan han första gången for till Tyskland. Han har upprepade gånger +fantiserat om detta. Åtskilliga ungherrar skulle ha lockat in flickan +....» + +Jag gjorde en åtbörd, att jag ej förmådde höra fortsättningen. — »Säg +mig, hvad polismästaren sagt med anledning af Gustafs bekännelse» bad +jag. + +»Han tyckes helt lugnt ha lyssnat till honom och därefter yttrat, att +han längre fram skulle låta höra af sig. Emellertid gick Gustaf ännu en +stund omkring i galoscher, ytterrock och stormhatt, väntande på polis +med häktningsorder. ’De komma under inga förhållanden att redan i dag +införpassa dig i häktet’, sade jag. ’Enligt laga ordning måste de först +skrifva till Karlstad för att söka vittnen o. d.’ Min bestämda ton +imponerade på honom, han gick in i sitt rum, klädde af sig och somnade +snart från sina kval». + +»Har du hört något om detta från Karlstad?» frågade jag, då jag blef +herre öfver min stämma. + +»Ingen vet något därom, och ingen tror, att det har någon verklighet +till grund». + +»Kanske är det en vision», tänkte jag. + + + + +Det närmade sig midsommar, och Gustaf Fröding hade lofvat att flytta +hem till oss midsommarafton. Han och jag företogo långa promenader i +parken, och det fröjdade mig öfver all beskrifning, att vår samvaro +snart ej skulle inskränka sig till några få af dagens timmar och att +jag då skulle få delta i alla hans måltider. Dagligen medförde jag +kakor och lemonad åt honom, och när jag ytterst samvetsgrant delat det +oss emellan, förtärde han begärligt sin andel. Ensam hade han ej smak +för något. + +»Har det ingått i ditt medvetande, att kärleken är ett slags vanvett?» +sade han en dag, medan vi stodo vid det öppna fönstret i hans rum och +beundrade parkens alla träd. + +Jag vände mig mot honom och smålog. + +Han tog mitt hufvud mellan sina händer och betraktade mig länge. + +»Håller du mig riktigt mycket kär, lilla Ida Bäckmann?» frågade han. + +»Ja, och det vet du», svarade jag. + +Hans ögon glänste till, och han lyfte mig hastigt upp i fönsternischen. + +»Är din känsla äkta, så kastar du dig ned härifrån», sade han med en +röst, där hån, trots och förtviflan kämpade om öfvertaget. + +»Är du då säker på, att det också är om mig, det står skrifvet: ’Och +han skall gifva sina änglar befallning om dig, att de skola bära dig på +sina händer, att du icke skall stöta din fot emot stenen’», citerade +jag med karrikerad högtidlighet. + +Hans uttryck förändrades, och det leende, som nu förjagade dysterheten +i hans ansikte, kom mitt hjärta att nästan sprängas af glädje. + +»Säker kan man ju aldrig vara, äfven om det synes ha aldrig så stora +sannolikheter för sig», medgaf han och lyfte varsamt ned mig. »Hur +kände du dig till mods? Var du rädd?» frågade han några ögonblick +därefter, och granskade mig på nytt. + +»Jag är allt för blygsam och anspråkslös att mer än antyda, hvem jag +tyckte mig likna», skämtade jag och tillade på hans undrande blick — +»antydningen ligger i citatets sammanhang». + +»Du tar då åtminstone till så det förslår», sade han skrattande. »Är +du aldrig slaf under förbannelsemanin att experimentera?» fortfor han +därpå. + +»Joodå», försäkrade jag, »och noga sett är ju nästan hvarje ögonblick +af vårt lif ett experiment med döden». + +»Det kan du möjligen ha rätt i», svarade han, och vårt samtal länkades +ögonblicket därpå till andra ämnen. + + * * * * * + +Gustaf Fröding hade slutat att röka och skickat insändare härom till +tidningarne. Han ville genom att offentliggöra sitt beslut försöka +hjälpa andra nikotinförgiftade att hvar för sig möjligen kunna följa +hans exempel samt bar som tecken på sin nikotinafhållsamhet en +gul rosett. Med anledning af tillkännagifvandet, mottog han många +sympatiskrifvelser, hvilka han dock med en suck lade åt sidan, ingen af +dem var hållen i den ton han önskade. + +Under denna tid mottog Cecilia besök af G. G. med fru. Jag hade aldrig +förr sammanträffat med någon ur bohèmen, och Cecilia iakttog road +min häpna min vid fr. G:s språk och skildringar. Slutligen fann hon +rådligast att aflägsna mig i ett ärende till sin bror. Snart kommo de +alla efter dit, och då fru G. återigen började beskrifva familjen S. +och förhållanden i denna, hviskade Gustaf Fröding till mig, att jag +skulle gå ned i trädgården och vänta på honom där. + +»Jag ville skona dig», förklarade han sedan. »Hon är sjuk — morfinist — +och vet nog ej, hvad hon säger. Jag plågar själf ofta andra och hörde +därför tåligt på, men för dig fanns intet som helst skäl att pinas». + +Ej alltid visade sig Gustaf Fröding kärleksfull och god. Det hände, +att han många gånger om dagen var ända till ytterlighet retsam, och +hans ansikte lyste af en glittrande glädje, då han lyckats bringa det +därhän, att mina ögon ljungade af förtrytelse. + +»Vågar du reta någon af dina systrar så som mig?» frågade jag en gång. + +»Nej, det skulle aldrig falla mig in. Jag vågar öfverhufvudtaget ej +reta någon enda människa mer än dig, och förresten skulle det inte +vara något nöje för mig», tillade han. + +»Det vet du väl ej, förr än du försökt», invände jag. + +»Jag ids inte försöka», sade han, och så föll ämnet den gången. + + + + +Tidigt på midsommarafton hade jag skaffat björkar, och en bukett +blåklint, — de enda blommor Gustaf Fröding fördrog, — stod på hans +skrifbord. + +Vid tolftiden infann jag mig hos honom, strålande glad och beskref allt +jag uträttat, och hur festligt jag smyckat rummen till hans ankomst. Då +jag fantiserade en svensk flagga öfver trappuppgången, afbröt han min +ordström med att fråga. »Du måtte väl ej ha uraktlåtit att arrangera +sång af folkskolebarn?» + +Jag kvarblef hos honom tills klockan half två, då jag skyndade hem +för att hämta Cecilia till middagen, hvilken vi vanligtsvis intogo på +restaurangen Rullan. »När kommer du alltså?» frågade jag vid afskedet. + +»Klockan sex har jag sagt för väl hundrade gången», svarade han. + +»Tänkte möjligen du skulle finna det enformigt att alltid säga sex och +ändra dig till en tidigare timma», suckade jag. »Det är långt från två +till sex, och jag har varit van att se dig klockan fyra», tillade jag +bedjande. + +»Det går inte, det passar sig inte förr, och du får lära dig vänta», — +han mildrade de beska orden med att pressa mitt ansikte mot sitt bröst. + +»Godt, i den konsten torde jag kanhända behöfva fullkomna mig» erkände +jag leende, gjorde mig lös från honom och gick. + +»Du får komma väl i håg», förmanade Cecilia, medan vi intogo vår +middag, »att när vi äro tillsammans med Gustaf, får du ej visa mig den +minsta vänlighet, nej, inte ens sitta nära mig. Han kunde då falla på +den tanken, att han är öfverflödig hemma och att vi ha mera trefnad +utan honom». + +»Får jag inte ens som vanligt sitta på en pall bredvid dig i ditt rum, +medan du hvilar dig?» frågade jag nedslagen. + +»Åh jo», sade hon leende, »det torde väl kunna gå an». + +Under hvarjehanda förevändningar lockade jag Cecilia att kvardröja vid +kaffet längre än vanligt, för att jag ej skulle få så lång väntetid +hemma. Klockan slog fyra, när vi gingo in genom vår port, och detta +föranledde henne till anmärkningen, att vi i dag voro en timme senare +än vanligt. Jag följde henne direkt in i hennes rum och slog mig ned +där, oupphörligt seende på klockan, som jag höll gömd i mitt knä. +Klockan half fem kunde jag åtminstone unna mig nöjet att göra ett +slag in i hans rum, ifall jag möjligen skulle vilja ändra något. +Småsjungande öppnade jag dörren dit in — och hvem satt i skrifstolen, +om ej han själf! + +»Gustaf! Du här! Redan!» utbrast jag, alldeles vild af fröjd. + +Han sköt mig vredgad undan. »Låt bli att hyckla glädje, du känner ändå +ingen!» hånade han. »Du håller ej af mig — ej det ringaste — du blott +leker allt detta, för att det faller dig in, för att det roar dig. Här +har jag nu setat och väntat på dig sedan klockan tre, då du mycket väl +kunnat vara tillbaka. Dina ögon se så trovärdiga ut, när de ljuga som +mest, och jag var enfaldig nog att tro dem». + +»Men Gustaf då —» invände jag alldeles lamslagen, — »det är ej ett +ögonblick, som förgått sedan vi skildes, hvilket ej varit fylldt af +längtan efter dig. Jag förmådde Cecilia att stanna längre ute, blott +därför att jag skulle få kortare död tid härhemma». + +»Du öfverträffar dig själf i konsten att narras med smak», sade han +föraktfullt. »Hade du hållit något af mig, skulle du gått direkt in i +mitt rum, men du hade naturligtvis roligare med Cecilia. Och så har jag +i veckor legat i den dumma inbillningen, att du längtade att se mig här +och kommit hit tidigare än jag sagt för att förkorta din längtan. Och — +så .. ja ... så behöfs det inte — du är ute och roar dig. Nu skall jag +gå — Adjö med dig!» + +»Gå inte!» bad jag, »hvarför skall du gå? Det är mer än hjärtlöst af +dig!» + +Han hånlog. »Hvart går du?» fortfor jag, då han gick mot dörren. + +»Till sjuksköterskorna, om du vill veta det», sade han elakt. + +»När kommer du tillbaka?» + +»Aldrig!» + +»Får jag komma till dig?» + +»Nej, det får du inte, jag har ingen lust att se dig mer». + +»Kanske jag dock att se dig!» brusade jag upp i harm och sorg. + +»Jag förbjuder dig att någonsin komma! Adjö!» + +Han satte hatten med en smäll på hufvudet och rusade ned för trapporna. + +»Gustaf!» ropade jag bedjande och böjde mig öfver trappräcket, men han +brydde sig ej ens om att se upp. + +Jag satt stilla en lång stund. Detta var alltså slutet, och jag som +gladt mig åt denna dag så utan gräns och mått! Snart började det +göra mig ondt äfven om honom. Det var tydligt, att hans sinne också +varit fylldt af glada förhoppningar beträffande sitt mottagande vid +hemkomsten, och så hade det resulterat i att han funnit alla rummen öde +och Cecilia och mig, fröjdande oss åt lifvet på egen hand. Ju mer jag +tänkte på honom och hur han måste se det, ju mer försvann min harm, och +jag bad Gud om hjälp att finna något sätt att göra Gustaf Fröding glad +igen. + +Vid sextiden kom Cecilia ut från sitt rum. + +»Gustaf har redan varit här och .. ja .. och gått». + +»Jaså» svarade hon oberörd. »När kom han?» + +»Klockan tre, han hade ej beräknat, att vi då skulle vara ute». + +»Nämnde han, när han skulle komma tillbaka?» + +»Han uppgaf ingen bestämd tid», sade jag, och en tår föll ned på det +arbete jag hade för händer. + +Jag vet ej, om Cecilia märkte det, vi började tala om annat, alldeles +som om ingenting händt. Då klockan blef half sju, sade hon: + +»Du kanske skulle gå bort till Gustaf med en vackrare gul rosett, än +den han fick i går. Se här, jag har fäst en säkerhetsnål i den, och ni +kunna nog hjälpas åt att krångla fast den på hans krage». + +Jag grep ifrigt rosetten, kysste Cecilia många gånger och skyndade till +sjukhuset. + +Varsamt stack jag först in hufvudet genom hans dörr, drog det hastigt +tillbaka och placerade ena foten i lätt viftande på tröskeln. Jag hörde +ett kväft skratt från bädden, hvilket gaf mig mod att slå upp dörren +och låta mig hel och hållen komma till synes. + +»Hvad du har dröjt länge!» sade han. »Jag väntade, att du skulle vara +här redan klockan sex». + +»Cecilia ville sy den här rosetten först», svarade jag och steg +försiktigt närmare. + +»Kom hit, skall jag säga dig något!» uppmanade han och granskade mig +genom pince-nezen. + +Jag lydde. »Du ser så lycklig ut, att jag vill ha ditt ansikte nära +mitt», sade han. »Hör nu på hvad jag säger och lägg det sedan på +minnet! Jag håller ej af dig, för att du är ...» — och han räknade upp +några egenskaper, som han delvis fantiserat sig till, — »utan för att +du är _världens löjligaste människa_». Jag skrattade. »Det torde för +öfrigt vara en af de värdefullaste egenskaper en människa kan äga», +tillade han efter något begrundande. »Det är en annan sak, jag också +vill säga dig», tog han ånyo vid, sedan vi gjort en liten utflykt +i bibliska historien, »och det är, att jag helst skulle se, det du +undveke att nyttja benämningen Gud. Du och jag mena något vida högre +och mäktigare med det väsen vi kalla så, än hvad detta ord numera +anger. Om det ej vore så långt och ovigt skulle jag föreslå, att du +sade Alljaget. Jag brukar nämna honom så i mina tankar, och jag har +funderat ut ett helt filosofiskt system, som jag en dag skall skrifva +ned åt dig». (Han gjorde äfven så, och boken utkom sedermera under +titeln »Jagmedvetandet»). »Det är en skymf mot den Helige Ande att ge +honom ett förnedrande namn. Man har ej rätt att slarfva med benämningar +och ord, betänk det! Jag vågar nästan påstå, att mycket ondt skulle +vara ogjordt, om man ej af lättja blandat ihop begreppen. Allt skall gå +efter system, det duger ej att handla hållningslöst, och det ges inga +småsaker». + +Läkaren, iförd lång hvit linnerock inträdde. »Jag skall ej störa», sade +han »jag ser, att herr Fröding har glädjen af en god väns sällskap». + +Han bugade sig artigt och aflägsnade sig. + +»Han tycktes i oss se David och ....» + +»Goliat», afbröt jag. + +»Nej du, Jonathan», rättade han leende. »Det är ej heller alldeles +oriktigt. — Ibland är du mig nog tämligen likgiltig, men ibland skulle +jag på dig kunna tilllämpa Davids ord om sin allra bästa vän. ’Kostbar +var mig din kärlek, mera värd än kvinnokärlek’». + + + + +När jag midsommarafton skildes från Gustaf Fröding, lofvade han att +nästa dag klockan nio vara hemma hos oss. Redan klockan sju var jag +färdigklädd och uppkrupen i fönsternischen för att se, när han skulle +svänga in på Bangårdsgatan. Hur han lyckats komma förbi mitt spanande +öga är mig oförklarligt, och jag greps af en nästan öfvernaturlig +skräck, då han helt plötsligt lyfte mig ur den lifsfarliga ställning +jag intog. + +Den dag som följde hör till de egendomligare i mitt lif. Han började +tala med mig klockan half tio och fortsatte med korta afbrott till +klockan elfva på kvällen. Mest rörde sig samtalet kring Pauli lära om +rättfärdiggörelsen, men då och då vek han in på Goethe, och en gång +förvånade och roade han mig med att midt i allt detta läsa Heidenstams +dikt Don Juan och S:t Per. + +»Jag är ännu yr i hufvudet», förklarade jag för Cecilia följande +morgon. »Hela gårdagen kändes det, som hade jag setat i en slänggunga». + +»Det är inte lätt att sällskapa med skalder, nu kan du få känna på», +skämtade hon. + +Cecilia hade vid mitt första besök i Uppsala berättat, att Gustaf och +en af hans skaldevänner rätt flitigt uppvaktade en cigarrflicka; han +hade äfven en gång tagit henne med upp på sitt rum för att visa henne +för Cecilia och höra hennes omdöme om flickans utseende. »Det vore +något för dig att måla», hade han sagt. Äfven inför mig hade han ett +par gånger fört henne på tal och alltid med stor aktning. Han hade till +och med köpt en bok till present åt henne, men efter hvad jag kunnat +förstå, varit för lat att lämna henne den. Hon hade följt honom på +hans eskapad till Stockholm och äfven besökt honom på ett af de sämre +hotellen där, sedan dess hade han dock hvarken sett eller hört talas om +henne. + +»Hon var grann», sade han nu en dag, »mycket grannare än du, — ja, du +tål inte vid att jämföras med henne». + +»Är det då nödvändigt?» insköt jag på väg att bli förargad, men +samtidigt ur stånd att tillbakahålla ett leende åt den uppsyn, hvarmed +han betraktade mig. + +»Nej, det vore det inte, om jag ej kände olägenheten att pinas af +samvetskval, ej blott hvar gång jag ser på en annan kvinna, utan +äfven hvar gång jag tänker på en sådan, sedan ... ja, sedan jag helt +plötsligt fann dig sittande bredvid mig» ...... han höll upp, och +allvaret utväxlades i sprudlande skalkaktighet, ...... »rödhårig och +uppnäst». + +»Du vet mycket väl, att jag hvarken är det ena eller det andra», +tillrättavisade jag, bekämpande den förtrytelse han så gärna tände i +mitt sinne. »Hvad dina samvetskval beträffar, så äro de onödiga för +min skull, jag menar», fortfor jag fogligt, »att det ej på något vis +öfverensstämmer med mina önskningar att vara ett band, som gör dig +plågsamt ofri». + +I Gustaf Frödings ögon lästes en misstänksam förvåning, och jag hade +sannolikt fått smälta en synnerligen uddig sarkasm, om ej Cecilias +inträde i rummet gifvit samtalet en annan vändning. + +I medio af juli skulle hon resa till en god vän, och då jag ej kunde bo +ensam med Gustaf Fröding, beslöt jag lämna Uppsala samtidigt med henne. + +Hans lynne var denna tid mycket skiftande, och det ingick nästan i hans +dagliga vanor att upplysa mig om hur litet jag i själfva verket brydde +mig om honom. »Du är barnsligt oskyldig i fråga om erotik», förklarade +han, »eller rättare embryotiskt ouppväckt, och jag fruktar, att du +aldrig kan vakna. Din hand är sval, dina läppar visserligen mjuka, men +som ett barns, du är ...» + +»Norrskenets dotter med en isbjörn till fader, har du själf sagt», +afbröt jag. + +Han skrattade. »Nå, hvad mig beträffar», tog han åter vid, »så är jag +på andra sidan, utbrunnen, genomtröskad och bortslängd». + +Jag såg på honom och teg, det var föröfrigt ingenting att säga, ville +han, att det skulle kännas så en stund, måste jag ju respektera det. Af +erfarenhet visste jag, att det hade en öfvergång. + +»Kanske», började han ånyo, »är det en rätt förtjänstfull egenskap att +vara så passionslös som du. — Dock hölle du mig verkligt kär, skulle +du begå en galenskap för min skull. Du skulle bli hänsynslös och +furieartad!» + +»Nå ... och du ... hur skulle du bete dig då?» frågade jag intresserad. +Han betraktade mig en lång stund. + +»Det är ej alldeles otroligt, att jag skulle komma att afsky dig», +erkände han slutligen. + +En annan gång när han vid analysen af mina känslor för sig funnit dem +totalt värdelösa, tog jag allvarligt till orda mot honom. + +»Det är förmätet af dig», menade jag, »att tro dig kunna intränga i +mitt känslolif och lägga måttstock på hvad som rör sig därinne. Hur +månne du själf skulle känna dig till mods, om en annan liksom med våld +ville tvinga dig att omvärdera det, som finns inom dig? Mina känslor +äro min egen egendom och ej din. Öfver dem understår du dig ej att +befalla hvarken hit eller dit, och _våga_ dig ej att etikettera dem! +Känn själf hur du vill för mig, det blir din sak, — och jag skall ej +mästra dig, — men låt mig behålla mitt i fred!» + +Jag gick fram och tillbaka på golfvet och kände ej utan +tillfredsställelse, hur mitt hår sprakade, då jag enligt min vana förde +händerna igenom det. Allt ibland kastade jag en förstulen blick på +Gustaf Fröding, som satt med sänkt hufvud. + +»Det du nu sagt är sant och riktigt», svarade han slutligen saktmodigt. + + * * * * * + +Hur jag skulle ta emot honom, då vi varit skilda en stund, försatte mig +nästan alltid i spänd ängslan, sprang jag glad upp, då han inträdde, +kunde han säga, att min glädje pinade honom, emedan den gjorde honom +ofri, satt jag däremot oberörd, knotade han öfver att ingen brydde sig +om honom, att han var öfverflödig hemma, att alla tröttnat på honom etc. + +»Du är så våldsamt måttlös», sade jag en gång, »du fordrar det +orimligaste och jämsides med detta ingenting». + +»Det är sant», svarade han, »jag nöjer mig ej med mindre än en +känsla, som kan rymma alla andra kvinnors kärlek. Ett vanligt mått +af kvinnokärlek» — han ryckte på axlarne — »det kan vara godt nog åt +andra, som ej förstå att begära bättre, men det är platt ingenting för +mig. Jag skulle helst vilja ha alla kvinnor för egen del, om jag blott +visste, hvad jag skulle göra med dem sedan». + +Han befann sig i sitt öfversittarstadium, och jag lyssnade med en +ödmjukhet, som afväpnade honom. + +»Kanske jag en dag kan lära dig, hur man rätteligen skall älska», +tillade han yttermera med en uppmuntrande nick. + +Jag steg upp och neg. + +»Du är omöjlig att resonnera med», utfor han i skämtsam förtrytelse att +ha blifvit kastad ur stämningen, »du är som ett fladdrande irrbloss, +rätt som man ser dig dansa midt framför sig, svänger du rundt långt +bort i fjärran. För tillfället är du mest lik ett troll, som tittar +fram bakom en sten. Törhända vet du inte ens, hur du skall tilltala en +man sådan som mig?» + +»H. H. K. — det är uttydt Hans Himmelska Klarhet», rabblade jag, »själf +låter jag mig kallas Hennes Härlighet». + +»Det sista frågar jag ej alls efter», svarade han, lade med en +oefterhärmlig åtbörd af höghet armarne i kors öfver bröstet och såg ned +på mig. + + + + +Så grydde den dag vi skulle resa — Gustaf lyfte mig upp i sitt knä +och kysste mig, medan Cecilia stod bredvid. Därpå följde han oss till +stationen, men ville ej kvarstanna, tills tåget gick, utan bjöd oss ett +kort farväl och aflägsnade sig. Skulle väl våningen nu förefalla honom +tom och ödslig, och skulle han månne länge framhärda i sin föresats +att från och med vår afresa söka lefva på de femtio öre om dagen, han +betraktade som sin normalinkomst? + +Vi satte oss tillrätta i kupén, och Cecilias blick hvilade så full af +djup ömhet och förståelse på mig, att det svidande i min längtan, efter +den vi kvarlämnat, försvann. Jag smög min hand in i hennes, och hon +behöll den hos sig. + +I Stockholm vistades vi några dagar tillsammans, hvarpå jag reste till +min intimaste vän. + +Från Stockholm afsände jag följande bref: + + Stockholm juli 1897. + + Du — Gustaf — Cecilia reste i morse till Grisslehamn, och jag + följde henne till båten, doktorn kunde ingenting göra vid henne + nu, tror jag, utan hon skulle komma tillbaka om en vecka eller + så. Det är så förfärligt folktomt tycker jag sedan jag blifvit + ensam. I kväll reser jag till mina landtgods för att utröna om + det är ännu ensligare där. Man känner sig som gäst och främling + bland de öfriga, då man en längre tid dvalts i ’Demiurgens + borg’. För att förströ mig tittar jag då och då i »Napoleon + och kvinnorna» och känner en hälsosam förargelse öfver karlens + partiskhet, som skrifvit boken, kunde jag lita på hans ord + skulle jag däraf dra den slutsatsen att nyckeln till Napoleons + framgångar var den forsande ström af erotik, som ständigt porlade + inom honom. + + Emellertid hvad jag än tycker, så hindrar den här usla afbrutna + pennan mig att tala om det, den sågar på papperet. + + Glöm ej fotografierna hos Osti. Jag skrifver vidare på Ö. Cecilia + tyckte, att — var söt. Jag tycker att du är det finaste som + finns, för du är fin, Gustaf, det är just hvad du är. + + din tillgifna + _I. B._ + +Till Ö. erhöll jag ett bref, däri han humoristiskt beskrifver sin +känsla af allenahärskare och det ej alltid tillfredsställande sätt, +hvarpå han genomför sitt 50-öres program. Omkring en vecka därefter får +jag ånyo ett bref, och i detta söker han klargöra för mig ohållbarheten +i mina känslor för honom samt det bankruttläge, i hvilket hans eget +själs- och känslolif befunne sig. Han tror sig på något sätt ha skadat +mig och ber ödmjukt om förlåtelse. + +Redan då var jag allt för van vid dessa hans lynneskastningar för att +lägga dem mycket hårdt vid mig för egen del, men jag förstod, att +känslan af skuld gent emot mig tryckte honom och att jag måste finna +ett sätt dra ut denna plåga ur hans sjuka sinne. Samma eftermiddag +skref jag följande bref: + + Ö. juli 1897. + + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + + Jag trodde aldrig att du höll af mig annorlunda än som man + möjligen håller af en liten kattunge, en hundvalp eller något + annat oskäligt kreatur, så där »til Lyst». Om du händelsevis + erinrar dig det, sade jag en gång: »När du kysser mig, Gustaf, + gäller det inte mig Ida B—n utan hela kvinnokönet». »Åhjo», + svarade du långsamt, »något för din person känner jag för + ögonblicket». + + Jag missförstod ej detta yttrande, jag känner dig bättre än du + själf tror. Du har ofta sagt mig, att du vill ha alla kvinnor, + sedan jag lärt känna dig tycker jag ej att detta är något + underligt tal. Det är klart, att en är dig för litet; hur + impulsiv och mångsidig denna än kunde vara blir den enformig och + ger dig ej nödig omväxling. Skulle man än kunna skaffa dig all + världens kvinnokärlek, blefve den dig dock i längden för svag. Du + är ur stånd att känna så där särskildt för en, skulle du en gång + till igen kunna det, vore det kanhända ett steg nedåt; att känna + lika för alla är det högsta å ena sidan, då man känner som Gud + och det lägsta å andra sidan då man känner som Djäfvulen d. v. s. + det kanske är så. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + + Jag vet mycket väl hvad jag vill och lika väl, hvad jag gör trots + min vidtbekanta (skall vara mångomordade) oberäknelighet, det vet + du också, hur sjuk och utpinad du än kan vara. + + Du har ej gjort mig något ondt tvärtom — behöfver ej ångra något + och har ingenting att be om förlåtelse för. Kunde jag förströ dig + en stund har jag ju gjort något godt, och du låter mig ju ej ens + behålla den tillfredsställelsen om du skall öda tid med att ångra + och sådant där. + + Jag visste, hurudan du var, innan jag gick in till dig. Cecilia + hade ej sagt mig det, det var någon annan. Men jag höll dig + mycket kär, Gustaf, därför gjorde jag det. Ansvaret om det behöfs + något drabbar mig, ej dig. + + — — — — — — — — — — — — + + Brefvet har legat några dagar, vi ha nu den 23. Andjakt, åska och + främmande samt namnsdag i morgon. Elin, syster min, och Hugo B. + komma hit för att hämta mig i afton, men jag följer ej med. — — — + — — — + + Tack för kortet, om du ändå hade skickat ett till. — — + + Cecilia fick jag bref ifrån förliden lördag, hon lät kry. Jag + drömmer om dig nästan hvarenda natt och det är lifvadt. Krusbären + äro mogna så där tämligen. + + Din tillgifna _I. B._ + + * * * * * + + Åmål aug. 1897. + + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + + Jag kämpar en fruktlös kamp mot den hord af flugor, som svärma + omkring mig, och hade jag något förstånd förut, så förbrukas det + nu här. Jag vill allt upp till dig nu vet du, det är ej riktigt + naturligt att lärjungen är så långt ifrån sin mästare. Jag tyckte + ej om att tåget gick längre bort ifrån dig, då jag lämnade Ö. Jag + kom förresten hit i går kväll. — — — — — + + Apropos idéer så skall du tro att K. var dyrbar. Hon förmanade + mig och sade, att om jag afgudar dig så, som hon antar att jag + gör, så tar Gud och gör något styggt med dig. — — — — — — — — + — »Man får ej hålla af någon, så att man ger upp sig själf och + glömmer att man är en individ, som måste utvecklas på fri grund», + sade hon. + + Jag fnyste föraktligt. Sådant där strunt! Man resonerar ej, man + hinner ej tänka på sig själf som individ, man mäter ej med mått, + du vet så här: — — — — — — Man ger lika lätt och naturligt som + Åmålsån lämnar sitt vatten till Vänern. Skulle man inte göra det + ledde det till onaturligheter. — — — — — — — Alltsammans kom + sig af att vi talade om lyckan och saligheten. Jag trodde, att + saligheten bestod i att man kunde känna tillfredsställd längtan + utan att det blef enformigt. S. — du känner henne nog, hon är + från Kr. — — — — trodde att saligheten bestod däri att man fick + älska något fullkomligt. + + »Så-å, då kan man bli salig redan här på jorden», sade jag gladt. + + »Hvem har väl något fullkomligt att älska?» undrade de. + + »Det har jag och det är ej något utan någon!» (sade jag). + + Det blef ganska tyst, jag vet ej hvad de andra tänkte, men K. + tänkte på dig. Jag menade hvad jag sade, fast det ej lönade + mödan att förklara det för K. Du är fullkomlig i styrka och + fullkomlig i svaghet, Gustaf. Du är den snällaste som finns och + den elakaste som finns. — Åh, Gustaf, jag ville så gärna komma + till dig, — — — — — — Hvar är du nu? Hvad gör du? Jag är här, gör + ingenting och tänker ingenting göra. D. v. s. så tillvida gör jag + någonting att jag längtar efter dig, och denna sysselsättning + kommer jag antagligen att fortsätta med. — — — + + Du — åh var snäll och tala om ifall du hört något från Cecilia. + Du vet, att jag bor i Åmål. + + Din tillgifna + _I. B._ + +Bekanta, som besökt Gustaf Fröding i Uppsala under denna tid, berättade +mig sedermera, att han då förefallit mycket dyster och grubblande +samt ovårdad till sitt yttre. Hans svar på mitt bref lät dock ej ana +detta tillstånd. Mina senaste bref hade, skref han, synts honom rätt +förnuftiga, och han förklarade sig tämligen nöjd med de framsteg i +lefnadsvishet jag gjort under hans ledning. + +Nästa bref jag skref till honom var från Västergötland och dateradt den +21 aug. 1897. + + Liksom fader Abraham drager jag från tjäll till tjäll + ihågkommandes dock, att det i morgon är din höga födelsedag och + tänkandes, att denna skrifvelse då kommer i dina händer, knäpper + jag i tankarne samman mina egna och ber Gud beskydda och bevara + ditt lif för skada, farlighet och allt ondt både till kropp och + själ, gods, heder och ära m. m. + + Jag vet, att du ej tycker att det onda är ondt, och det kan jag + ungefär förstå, men jag vill i alla fall önska, att Han toge + bort ifrån dig sådant som till sina verkningar i detta lifvet + förefaller förstörande, åtminstone så länge att du en tid finge + erfara, hvilken njutning det är att vara frisk. Hur som helst + blir det som det blir, men ingen kan förbjuda en att önska och + ingen hindra en att hoppas, att ens begär skall kunnigt varda och + kanhända finna nåd inför den som makten hafver. + + Jag har läst kvinnospegeln för att fullkomna mig i alla dygder + och bli till en ögnalust. Hur jag lyckats förbjuder min + blygsamhet att omtala. + + I morgon — »när» — såsom skalden så målande säger — »kvällen + kommer och bjuder hvila» — rycker jag upp mitt tält och sadlar + mina åsnor samt drager mot söder till vedermödornas stad — till + plågans läger. Något skall man ha för sina synder och jag har + mitt liksom andra sitt. — — — — + + Här är vackert som i paradisets lustgård och vi — MRS L. och jag + — äta af trädens frukt. Vi akta oss väl för sådan styggelse som + kunskapens eller lifvets träd utan hålla oss i stället till ett + blott magförstörande plommonträd. Jag tänker i morgon äta mig + genomsjuk till din ära. + + Ja, i alla fall så .. Gud välsigne dig och gifve dig Abrahams + välsignelse! Jag menar det i dess fulla betydelse. + + din tillgifna + _Ida Bäckmann._ + +Bref till Gustaf Fröding från mig skrifvit den 18 okt. 1897. + + Du har tilläfventyrs af tidningarne sett, att vi i bokstaflig + mening haft det hett om öronen härnere. Vet du det var styggt, + riktigt styggt alltsammans, och nu önskar jag blott att man hade + mycket penningar till att skaffa alla dessa husvilla mat och + kläder. Deras tobak brann upp och den skulle de lefva af hela + vintern. Naturligtvis skulle de inte tugga den, utan sälja den. + Jag simmar inte i medlidandets tårar, mina känslor spela ingen + som helst roll här, men mitt förstånd säger mig att någonting + måste göras. X är för lat och jag — ja, här förekommer ett af de + sparsamma tillfällen då jag kan säga, att jag är för ung. + + En gång, då jag var alldeles rysligt ung, slog jag mig på + filantropi, och det blef ett bakslag, så att jag har ondt än. + »Bort det att du skulle låta den rättfärdige lida med den + orättfärdige», sade som du minns Abraham till Gud, men under det + jag funderar går tiden. Nå, inte för det jag vill hålla igen den + »Lass gehen» men det är inte oblandat löjligt att slå kana utför + uppskjutna företag. — Det var en stilig ordlek! — + + — — — — — — — — — + + Emellertid skulle jag inte ha någonting emot att några ögonblick + genomfaras af en sådan där varm medkänsla, som kommer en att + lossna i alla fogar och bringar hela ens person i kokning. Blott + för att känna, hur det skulle kännas. Om jag så visst kunde gråta + när jag ville, som jag kan låta bli, när jag inte vill. Här + sitter jag torrögd och du kan inte tro hur vådligt olämpligt det + är. + + För att nu återgå till eldsvådan, så har du den för dig, om + du tänker dig den, sådan som du som barn tänkte dig Sodom och + Gomorras ömkeliga slut. Lots hustru det var jag, Lot själf fanns + inte, inte heller har jag minne af några englar, men väl af + syndiga människor, som talade med syndig tunga syndiga ord. + + Du skall vara beskedlig och hälsa Cecilia, att intet ondt har + vederfarits mig. — — — — + + din tillgifna + _I. B._ + + P. S. Du skall nu inte säga, att jag hoppar hit och dit i min + beskrifning, såvida du är rättvis kan du se att bibelcitat och + sådant är hämtadt ur Sodoms historia. + + + + +Hösten 1897 förgick, och det blef vinter. I Uppsala var sig allt +ungefär likt, och det enda som vållade mig oro, var Cecilias häntydan +på hopade ekonomiska svårigheter. Under julferierna skulle jag som +vanligt vistas ett par dagar hos Gustaf Fröding och Cecilia, och jag +motsåg denna tid med en glädje, som tände lif och lust öfver allt +omkring mig. + +Jag hade lofvat att tillbringa några dagar före jul med en god vän och +skulle inträffa i Åmål först på själfva julafton. Under dessa dagar +erhåller jag ett bref från Cecilia, däri hon säger, att hennes bror +kommit in i en period af nedslagenhet och hade samvetskval för min +skull. Det vore därför bäst, att jag på en tid ej besökte dem, man +kunde aldrig förutse, hvad som då kunde hända. + +Bokstäfverna dansade rundt för mig, och orden de bildade, ville jag ej +förstå. + +Bredvid mig stod en man från Afrika på tillfälligt besök i Sverige. +Aldrig har jag läst djupare medkänsla i en människas blick än i hans, +då den nu hvilade på mig. Därför betviflade jag ej heller hans ord, då +han sedermera sade, att det blifvit hans lifs enda, stora önskan att +kunna lindra det öde, hvartill jag dömt mig, och sådan var han, det +kände jag, att detta syfte skulle stå för honom ända in i hans sista +stund. + +Bedöfvad af hvad som händt, reste jag hem och skref nyårsafton ett bref +till Gustaf Fröding, däri jag bönföll att få se honom. Natten till +nyårsdagen dog min far af slaganfall, och följande dag får jag bref +från Gustaf Fröding, att jag kunde komma till honom. Sorg hade jag +dessa dagar ej förmått känna, något litet kunde jag nu känna glädje. +Det dröjde ännu ett par veckor, innan jag blef i tillfälle att resa +till Uppsala, och först när han lyfte mig upp i sitt knä och beskref, +hur grekerna tänkte sig döden, fick mitt sinne ro att sörja min far. + +Gustaf Fröding fick under denna tid infallet att föra mig från den ena +predikolokalen till den andra i hopp att låta mig känna något af den +Helige Andes närvaro och få sorgen i mitt sinne stillad. + +Efter några dagars vistelse i Uppsala måste jag återvända till Skåne, +hvilket skedde med tyngre sinne än vanligt. + + * * * * * + +Gustaf Fröding fortsatte äfven efter min afresa sina besök i kapell och +missionshus samt skickade mig omsider nedanstående bref. + + Uppsala, Bangårdsgatan 9, 20 jan. 98. + + M. K. Ida. + + Härmed en uppsats om mina besök i kapellen. Jag hoppas den vinner + ditt gillande — äfven ogillande gillas. + + Om jag var besynnerlig sist, hade det sina orsaker, men var icke + af ovilja mot dig .... + +Uppsatsen innehöll en kort jämförelse mellan statskyrkan och sekterna. +Baptismen, säger han, tyckes i sin predikan lägga an på det praktiska +lifvet, under det den lutherska missionen mera lägger an på den helige +andes verkningar. + +Jag gjorde själf ett försök, berättar han, att känna den helige +andes verkningar och har länge undrat, hvad som menas med »helig +ande», men aldrig fått fullt klart för mig hvad det är. Månne det är +sanningens ande eller renhetens eller kärlekens ande — eller menas +därmed »lefvande kraft?» Är det månne samma lefvande kraft, som +alltid uppträder när stora gärningar beslutas och utföras, kanske är +skillnaden mindre än man tror mellan den lefvande kraft som med ett +åskväders dån föll öfver apostlarne i Jerusalem, och den som fyllde den +första revolutionens unge fransmän, när de sjungande marseilläsen och +uppfyllda af fosterlands- och frihetskärlekens entusiasm tågade till +gränsen att offra sitt lif för fosterlandet och friheten. Kanske har +till och med Heinrich Heine rätt, när han kallar sig en »den helige +andes räddare», och kanske är den helige ande tillstädes lika mycket +vid en bal, där alla äro enade i samma stämning af att njuta och bereda +hvarandra lycka, som vid en bönesammankomst med samma enande stämning. +Öfver allt där lif är starkt tillstädes är måhända också det som kallas +»helig ande» tillstädes. + +Efter några sympatiska ord om baptisternas sångkör klandrar han +predikantens sökta metod att ur bröllopet i Kana läsa fram, det Kristus +genom sin närvaro vid detta ville visa, att kommande släkters bröllop +borde vara sådana, att han där kunde vara gäst. + +Han slutar med sitt intryck af söndagsskolan, så äkta Frödingskt, att +jag måste småle. + +Jag känner icke söndagsskolornas beskaffenhet, säger han, och vet +därför icke, i hvilken mån de äro lyckobringande eller ej, men det +tycktes mig som barnen sågo allt utom lyckliga ut, hvilket ingaf mig +en misstanke, att något för dem oändamålsenligt förefinnes i skolans +anordning och väsen. Kanske är plågan större än nyttan af dylika +söndagsskolor? Kanske är det något i dem af pliktskyldiga känslor +och påtvungen tro och förtidiga spörsmål, hvilket verkar tyngande på +bröstet och pinande på hjärnan. Möjligen hafva de något af rätt, som +vilja lära barnen att vänja sig vid lidanden, men månne det icke finnes +mycket påtvingadt lidande, som är onödigt. + +Mitt svar lydde: + + den 22 jan. 1898. + + Den Helige Ande — Gustaf — det är Hugsvalaren, den som skall lära + och påminna oss allt. Jag tror ej att den är tillstädes öfverallt + där lif är starkt tillstädes, men däremot där det förekommer + styrkande och ej tröttande glädje. Föröfrigt går jag in på den + Helige Andes närvaro och verkan hos den första revolutionens unge + fransmän. Kan man bli entusiastisk för något ondt? Eljes skulle + jag vilja kalla den Helige Ande för entusiasm. + + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + + Du — jag tror, att det var den Helige Ande, som öfverskyggade + Moses, då han bad: »Herre förlåt dem deras synd, hvarom icke + stryk äfven mig ut ur din bok». Men det var den ohelige Anden, + som dref honom att i öfvermodig stolthet slå ihjäl egyptiern. + + Att du inte tycker om Moses! Jag har hållit honom synnerligen + kär, därför att han ibland liknat dig. Er ställning är ungefär + densamma, dock hoppas jag innerligt, att du får se mer än skymten + af det land, dit du vill föra ditt folk. + + Innan jag fick ditt bref, tänkte jag skrifva och be dig om + förlåtelse för att jag pinade dig sista dagen. Det kom sig af att + jag längtade att känna något mer än det konventionella, jag menar + något som verkligen kommer inifrån. + + din tillgifna + _Ida B—n._ + + * * * * * + + Uppsala, Bangårdsgatan 9, 24 jan. 98. + + M. K. Ida! + + Icke är jag lik Moses. Jag orkar inte. Jag kan endast säga kanske + om allting. Jag säger därför om dina »känslor inifrån» att det + kanske är bäst att icke söka känna dylika, så kanske de komma + af sig själfva. Föröfrigt tyckte jag att det ändå var något af + känslor inifrån i dig. + + din gode vän + _Gustaf Fröding._ + + + + + Den 5:te febr. 1898. + + Käre Gustaf! + + Det där om blodet står litet hvarstans i Moseböckerna och i de + andra böckerna med förresten. + +(Gustaf Frödings fråga, som jag i detta bref besvarar, härrör från ett +föregående, däri jag kommit att nämna bibelns lära om blodets betydelse +vid offren.) + + Det som då speciellt föll mig i minnet står i 3 Mos. 17 v. 11, + och så har Paulus talat om det hos Ebreerna tror jag. Det är + vackert, inte sant? + + Men Gustaf, inte ditt blod mer än det som gått. Du har ju gifvit + ditt blod droppe för droppe. Åh jag minns, då jag tyckte, att du + svettades blod. + + Det är praktfullt allt det där om offret, jag har läst det + mycket dessa dagar. Alla folk offra ju till sina gudar. Skulle + man väl offra, om man ej kände, att man hade en skuld att liksom + godtgöra, för hvilken man väl själf var ansvarig. — — — — — — — + — — — Nej jag skulle ej tala om det nu, när jag gör det oredigt, + men jag ser Kristi lif så enkelt, sant och harmoniskt för mig och + så kommer jag ihåg något som Augustinus sade — nej nu glömde jag + det igen. David säger detsamma kortare: »Endast i Gud har min + själ sin ro». + + Om jag är illa sjuk? + + Nej för att vara sjuk, är jag mycket bra sjuk, — — — — — — — Om + du vore frisk, Gustaf, så — ja, så ville jag också gärna bli det. + + Din tillgifna + _I. B._ + + * * * * * + + — den 14 febr. 1898. + + Tack för din bok, Gustaf, jag håller nu på att smälta den. I + lördags redan började jag läsa den. Det flöt tillsammans för mig, + jag skakade på hufvudkudden, lade mig tillrätta och tänkte. + + Forskaan mig, mine Herrer, dog + for Videnskab og Videnskab, + for Darwin og for Spencer, + I vrøvler om med Lidenskab. + + Jeg hænger med Beundring ved + Enhver navnkunnig Vismands Mund + Saalænge jeg har Ungdom, + er glad og frejdig, stærk og sund. + Men ligger jeg i Askehob + forpint og nøgen, fuld av Saar + forgaar mig Lysten meget snart + til høj Belæring for min Aand + jeg trænger til en Hjælper + der løser mig av Smertens Baand + en mægtig og en varsom Haand + der plejer mig med Lidenskab + og lœger mine Vunder — + det gjør dog ingen Videnskab. + + Jag vet ej hur andra känna det, men mig föreföll din bok som det + kraftigaste extrakt ur dig själf jag någonsin läst. På ett par + ställen hade du satt litet lätta ord, men eljes måste jag läsa om + hvarje mening många gånger, innan jag kunde taga den till mig. + Det beror kanske på att min hjärna är så trött. — — — — — — — — + + Jag tror att jag förstår hvad du menar, och jag kan gå in på det + utan att lämna min Gud. Han kan vara en sådan där högre monad, + som vill ge impuls åt dem som nedsjunkit i det där embryotiska + tillståndet. Han blir ej mindre därför. + + Det är ett par saker till, som jag skall tänka på litet mer, + innan jag talar om dem. Jag tycker om att tänka på det som kommer + från dig. + + Din _I. B._ + + * * * * * + + Mars 1898. + + Käre Gustaf! + + Jag är så väldigt full af skoj, inte öfver något särskildt och + inte öfver något allmänt utan ändå. Jag har tänkt, att jag skulle + bli sublim som en af Ibsenskvinnorna, jag tycker jag känner på + mig, att jag har de nödiga förutsättningarne, och vill du blott + säga mig, hvem af dem du tycker mest om, så skall jag genast + ikläda mig min nya skepelse. + + Jag har pinats själf och plågat andra ganska mycket sedan jag + sist skref till dig. Hvad vill man göra, det ligger något af + inkvisitorisk tortyr öfver allt då och då. + + Jo, jag tänkte på hvad du skref om gudarne. Det plågade mig, att + de också kunde dö, och det var så tröttsamt att aldrig kunna + tänka sig ett slut på utvecklingen. Det blef något så jäktande + och rastlöst, att jag kved invärtes. Det behöfver ju ej alls vara + så, men jag tyckte så då. Och så tänkte jag det, att om vi äro + gudar, så kunna ju alla våra tankar ta lif och bilda en värld, + som vi själfva styra, alldeles som Gud styr denna världen, som + blifvit till genom hans tankeverksamhet. + + Det var en härlig tanke, då jag förde den till dig, men för egen + del fann jag den ej så särdeles treflig. Jag tror att jag helst + vill gå upp i dig, jag afstår så rysligt gärna från att vara en + fri, skapande individ. Hur skulle jag kunna vara det? Det blefve + blott skoj. + + — — — — — — — — — — + + Är du ond nu, och tycker du att jag skrifvit dumt? + + — — — — — — — — + + Din _I. B._ + + + + +Hos Gustaf Fröding spårade man i april månad tydliga tecken till +försämring. Hans bref till mig voro visserligen ej orediga, men +grubblande öfver hans egen och människosläktets orenhet och öfver vägen +till förlossning ur synden. Han behärskades äfven af idén att vilja +härda sig mot sig själf d. v. s. att utföra allt, som innerst var +honom motbjudande. I följd häraf hände det stundom, att han plötsligt +spärrade vägen för människor i stället för att låta dem passera o. d. + +Mitt hjärta sved för honom i allt detta, och man stod så totalt +hjälplös ifråga om att lindra hans kval. Man betydde just ingenting mer +för honom än ett ögonblicks förströelse, han såg förbi en mot det stora +hela — det förtappade människosläktet. + +Cecilia anspeglade allt mer och mer på tillspetsade ekonomiska +svårigheter och antydde, att hushållet inom en rätt snar framtid kanske +måste upplösas. + +Min vän i Afrika skref regelbundet, och hans bref beredde mig stor +glädje. Han delade troget mina bekymmer för Gustaf Fröding, dock trots +de ansatser han gjorde att dölja det, förstod jag dock, att han blott +sörjde öfver min sorg och att Fröding ej intresserade honom annat än +i den mån det rörde mig personligen. Detta var visserligen naturligt +från hans ståndpunkt, men berörde mig icke desto mindre stundom ganska +pinsamt, andra ögonblick åter då underrättelserna från Uppsala sargade +sönder allt, som ville leka inom mig, stal jag mig till ett temporärt +skydd i styrkan af hans osjälfviska känsla för mig. + + * * * * * + +En tid förflöt. Gustaf Fröding hade nu kommit därhän, att han i akt och +mening att härda sig mot svindel promenerade på fönsterblecken till +tredje våningen. Äfven tvang honom hans experimentmani till hvarjehanda +andra vågstycken. + +I början på juni reste jag till Uppsala, och Cecilia hade då redan fört +honom till Akademiska sjukhuset. Sista dagen af min vistelse i Uppsala +träffade jag honom. + +»Ser du», sade han, och blicken var så full af kval, att jag +krampaktigt måste hålla mig fast i hela min känsla för honom för att +kunna möta den med ett leende — »det är så med oss människor, att vi +nog alla gå med Nessosskjortan på oss, fast många ej bära den närmast +kroppen som jag — och kanske ibland du. — Man vill bli kvitt lifvet, +men man har ej mod att ta steget ut. Jag är feg .... Jag törs själf ej +döda mig, jag vill vältra ansvaret på en annan. För någon tid sedan +gick jag på gatan. Framför mig såg jag två spensliga ynglingar och vid +sidan af dessa en stor, stark man, som suttit i fängelse, därför att +han råkat slå ihjäl en människa. Alla dessa önskade påtagligen gå i +fred; min önskan var också att ej ofreda dem. Men hvarför handla enligt +sin önskan, då man äger makt att handla emot den? Jag måttade ett slag +åt en af dem, men tänkte i nästa ögonblick: ’Han är för klent byggd för +att våga slå igen. Jag skall smyga mig bakom den jag är mest rädd för +och ge den slaget, därigenom uppnår jag en större seger för mig själf’. +Jag gjorde så och dunkade till honom rätt kraftigt. Han vände sig om, +lyfte på hatten och — smålog. + +Det var en tvåfaldigt brottslig handling jag begick, utom det att jag +störde honom. Jag närde, det förstår jag nu, den hemliga önskan, att +han skulle döda mig ... — som det är ett brott att ej ha tålamod med +lifvet, ha vi där det första — därtill ville jag fresta honom att +föröfva illgärningen — där kommer det andra. Han räddade sig och mig — +kanske genom den dystra erinringen, att han en gång förut i hastigt mod +dödat». + +Han skrattade ett af sina tysta bittra skratt. + + * * * * * + +Från Uppsala reste jag till Åmål, och mottog där några bref från Gustaf +Fröding. De voro hållna i lugnare ton, men rörde sig alltjämt om +spörsmålet godt och ondt. Ett af dem besvarade jag sålunda. + + Den 13 juli 1898. + + Jag fick ditt bref hit i går — tack! — — — — — + + Jag menade sist det, att Gud som du vet, skapade oss goda — »Han + såg på det han gjorde och si det var allt ganska godt». Det onda + fanns i världen före oss, men ej som ett frö, hvilket växte af + sig själf, utan som en kraft hvilken kunde ingjutas hos hvarje + individ särskildt. — — — + + Jag kommer väl till större klarhet sedan, då jag orkar tänka mera + sammanhängande. Må den kraft, som verkar helande öfverskygga dig, + det blir, uttryckt på gammalt manér: Gud välsigne dig — —. Inte + tror jag just det hjälper det jag ber, jag har ingen anledning + att stå väl den här tiden. + + din _I. B._ + +I slutet af aug. reste jag ned till Skåne och erhöll en kort tid +därefter bref från Cecilia, däri hon delger mig, att hennes tillgångar +voro uttömda och att hon, om pängar ej kunde anskaffas, såge sig +nödsakad att lämna Gustaf åt — annat håll. + +Efter en lång promenad längs hafsstranden skref jag till en god vän +och meddelade innehållet i Cecilias bref. Per omgående fick jag en +penningsumma och en förmaning att ej vara orolig, hon hade vidtalat +några af sina vänner att lämna tillfälligt understöd. + +Då jag om ett par dagar höll dessa människors gåfvor i mina händer — +gåfvor till Gustaf Fröding från personer jag aldrig sett och aldrig +kunde vedergälla, kände jag mig böjd som under ett järnok. Snart skulle +de tröttna att ge, kanske skulle jag då behöfva vända mig till andra, +och — värst af allt — jag komme att få bära ansvaret för hur dessa +medel användes. Tanken på olikheten i ens syn på penningen frampressade +kallsvetten på min panna. + +Jag satt och tänkte, tills kvällen föll på, jag tänkte hela den långa +natten igenom, och klockan tolf följande dag lade jag två bref på +posten. Det ena med penningar till Cecilia jämte löftet om ytterligare +penninghjälp, det andra till Afrika, och i hvilket jag kastade all min +ekonomiska sorg på axlar, som voro villiga att bära den samt lofvade å +min sida att för alltid flytta ned till detta fjärran land. + + + + +Så snart jag kunde, delgaf jag Cecilia, att jag beslutat flytta ned +till Afrika för alltid. Hon visade ingen öfverraskning och sade sig +vilja under höstens lopp komma till Skåne för att besöka mig och några +släktingar. + +Gustaf Fröding gick i grubbel öfver sin ställning till det onda inom +sig och till världens synder. I början af september skickade han mig +några bekännelser rörande könsfrågan, och hvilka han omedelbart därpå +införde i en del tidningar. Han undrade, om dessa bekännelser gjorde +mig sorg, och jag svarade honom med följande bref. + + den 11 sept. 1898 + + Käre Gustaf! + + Tack för det du sände mig. + + Det fanns ögonblick, då jag önskade, att du hade någon som kunde + skydda dig mot dig själf. Åh, Gustaf hvilka lidanden, hvilka, + hårda orättvisa beskyllningar drar du ej öfver dig själf! Dock + hvar och en personlighet måste gå sin egen väg och göra hvad han + anser rätt och riktigt. — — — — jag tänkte på Arnold Winkelried + hur han också blottade sitt bröst och lika modigt som du samlade + spjutspetsarne och tryckte dem in i sin kropp för att bana väg åt + de sina genom fiendernas led. Så är jag glad åt att Gud känner + dig bättre än du själf och att han kan skydda dig för att + stenas, om han ser, att du ej absolut behöfver det. Du — vet du + hvad jag var så glad åt trots allt? Jo, att du aflade din ödmjuka + bekännelse med en värdighet, som visade att människan ej blott + är skapad af jordens stoft, utan att Guds heliga ande finns hos + henne. + + — — — — — — Hälsa Cecilia + + din _I. B._ + +Per omgående skickade han mig några utkast han gjort öfver förhållandet +mellan godt och ondt. Min mening därom gaf jag honom väl knappast genom +följande bref, men däremot kanske de tankar det väckte till lif hos mig. + + den 14 sept. 1898 + + Käre Gustaf! + + Det där om könsfrågan ligger jag litet utanför dels på grund af + min uppfostran och dels i följd af min natur. Är den så viktig + för alla? — — — — + + Frågan om godt och ondt tar däremot hela mitt intresse. Vet du, + att emellan det att jag ej liksom Job förbannat min födelsestund, + kan det komma öfver mig en slags tjusning att jag kommit till med + alla dessa möjligheter till utveckling och med mitt öde i mina + egna händer. Det var ett slugt drag af Gud att ge oss fri vilja, + enär ansvaret hindrar den medvetne att begå öfverilningar. Och så + detta att han förstår allt och därför förlåter allt gör det lätt + för mig, om jag råkar komma ihåg det under tyngden. — — — — (Det + var egentligen denna enda mening jag ville att han skulle ta till + sig, fast jag ej vågade säga den i direkt hänvändelse.) + + Det jag stannade för i skapelsehistorien var att Gud tog kvinnan + ur mannens hjärta och att första afsikten därmed var att hon + skulle vara honom till en hjälp. Jag hade aldrig förr tänkt på + att förbindelsen mellan man och kvinna var så innerlig — — — — — + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + + Du — detta gör ju äktenskapet obeskrifligt heligt inte sant? + Hvarför vill då Paulus att man hellre skall vara ogift, — — — — + — — — — — — — — — — — — — — — — — — Det kom öfver mig en sådan + önskan att du kunde träffa någon kvinna, som liksom vore tagen + ur ditt hjärta och som kunde vara dig till hjälp. Då skulle du + kanske finna ro. Jag reste långt bort, jag kan nog önska det, men + ännu kan jag ej se det. — — — — — — — — + + din _I. B._ + +Cecilia besökte mig i medio af november, tillbringade några dagar hos +släktingar och återvände därpå till mig. För att Gustaf Fröding ej +skulle känna sig ensam under hennes Skånevistelse skref jag mycket +ofta till honom och skildrade mig som värdinna för Cecilia. En af hans +beundrare i Lund hade med Cecilia skickat honom en bok om Dante, och +med anledning af mina egna studier i detta exemplar skref jag följande: + + den 27 nov. 1898 + + Käre Gustaf! + + Cecilia är här, men vill resa. Jag grät först publikt, men det + hjälpte inte, nu gråter jag privat för jag kan inte låta bli, + det är så förfärligt att tänka sig ensam här sedan hon rest. + + Jag läser Dante — den Dante som du fått af W — och det var mig + ett öfverlif att känna kärlek. — — — — — — Jag undrade, när jag + läste det, hur jag skulle känna det, om du kände så för mig, men + jag tror ej att jag skulle kunna låta bli att skratta. Det är + löjligt att som Dante inte kunna sofva (af bara kärlek) utan irra + omkring som en fridlös ande och känna lokalt ondt i bröstet för + en annans skull, då denna andra har det bra. + + Jag har nog varit vaken för din skull mången natt, — — — — — — + men då har du varit sjuk, eljes kan jag inte känna igen ett enda + symptom. Kärleken skall väl kännas på samma sätt hos en man som + hos en kvinna. Tänk om du skulle ha rätt i att jag aldrig känt + kärleken. + + Cecilia hälsar dig — hon har kommit ned nu. Jag hälsar dig också. + — — — — — + + din _I. B._ + +Det kändes tungt, då Cecilia måste resa, ehuru jag nogsamt insåg, att +hennes plats var i Uppsala hos sin bror. Afskedet grep äfven henne. +»Du bör gifvetvis stanna hos de dina öfver juldagarne», sade hon, »men +sedan kommer du ju till Uppsala. Du får själf säga Gustaf det som rör +dig .... och .... Afrika, jag vill ej göra det», tillade hon som svar +på en fråga jag aldrig skulle kunnat framställa. + +Jag ryste till och vände mig bort. Det måste ju ske en gång, men ännu +var det några veckor dit, och den stunden förmådde jag ej tänka mig, +förr än den kom. + +Om några ögonblick var mitt hjärta åter stilla, och det ansikte +jag lyfte mot Cecilia blott prägladt af sorg öfver den tillfälliga +skilsmässan från henne. + + + + +Det blef jul, efter beräkning min sista i föräldrahemmet. Ingen +gjorde någon antydan härom, och själf vidrörde jag aldrig ämnet. En +dag fann jag likväl min mor studerande Afrikas karta, och när hon +glädjestrålande utpekade den trakt, där jag skulle bo, sade jag med en +klang af förebråelse i rösten: »Det blir många tusentals mil af land +och vatten, som då skilja mig från er». + +»Ja», svarade hon, »men — också från honom». + +Från Cecilia hade jag haft bref julafton och ämnade resa till Uppsala +nyårsdagen. Den 27:de dec. vaknade jag tidigt på morgonen af en +olidlig ångest och bäfvade för hvad dagen skulle bringa mig. Redan vid +åttatiden medförde posten ett bref från Cecilia, hvilket meddelade, +det Gustaf Frödings tillstånd blifvit så förvärradt, att hon sett sig +nödsakad att föregående dag frakta honom till hospitalet. Hon hade +lyckats erhålla friplats åt honom där och tillfogade, att han komme i +åtnjutande af den bästa vård, som någonstädes stode honom till buds. + +Det var, som skulle jag infångats i ett nät af kval och sänkas allt +djupare och djupare i bubblande mörker. Jag brottades med min hjärna +för att bringa den till tystnad, men förgäfves — bilderna af honom och +hans nuvarande omgifning skreko gällt emot mig, och jag kände mig som +en fördömd bland de fördömda ... Han hade fått friplats, skref Cecilia, +utan tvifvel för att uppmuntra mig med en ljusning i de ekonomiska +bekymren .... det var för sent nu — — — + +Ett ljusskimmer skar plötsligt genom mörkret — tanken på den man, hvars +ömhet för mig tycktes stark nog till och med att unna mig döden, då han +insåg, att jag ej förmådde lefva, banade sig fram till mitt hjärta och +tände lifvet på nytt. — De sista raderna i hans senaste bref skötos +fram som i eldskrift: »God bye darling, if an honnest will goes for +anything at all, it shall not be for very long». Kanske är han snart +här för att frälsa mig ur denna vånda, tänkte jag, och med hvilken +glädje och tacksamhet skall jag ej följa honom! + +En timma därefter erhöll jag ett telegrafbud med underrättelse från +Afrika. + +»Han är redan här!» trodde jag i ett slags jubel. + +»Han är död — har dött af sumpfeber», meddelade man. + +Jag stelnade, och mitt medvetande förflyttades liksom utanför mig — +allt som händt föreföll mig med ens naturligt och väntadt, det enda +obegripliga var, att jag lefde. Då man ville förmå mig att tala, kunde +jag därför blott säga: »Slå ihjäl mig!» + +Efter nyårsdagen reste jag till Cecilia. När mitt hufvud hvilade i +hennes knä, fann jag en smula lindring; ingens hand var som hennes och +ingens stämma så rogifvande. Med fin instinkt hade hon låtit mig flytta +in i sin brors rum och satt nu vid min bädd, som hon förut suttit vid +hans. Hon skaffade mig den starkaste dosis sömnmedel, som var möjlig +att uppbringa, och omsider lyckades jag falla i några timmars dvala. + +Anande, att den största trösten för mig vore att se honom, beställde +hon en släde och följde mig till hospitalet. + +Massiva dörrar, tunga lås, rasslandet af nycklar, dystra trappor, och +en atmosfer af hemskhet var det intryck, i hvilket jag släpade mig +fram. Cecilia gick först in genom den dörr man öppnade — jag lutade +mig mot dörrposten. Om några minuter kallade hon mig till sig. Jag tog +ett par steg framåt — gallerfönstret förskräckte mig och fastnaglade +mina steg. Men närmare måste jag — och där — i en bädd midt på golfvet +— alldeles som om han stått lik — låg någon, som jag förstod skulle +vara Gustaf Fröding. Hans ansikte var blåblekt och liflöst, jag såg, +hur hans händer rörde sig, men blicken var borta. Vettskrämd ville jag +vända, dock dref mig min längtan oemotståndligt framåt. Slutligen föllo +hans ögon på mig, och omkring hans mun lekte skuggan af ett leende. Jag +smög min hand in i hans, och han omslöt mina fingrar. + +»Jag är här hos dig ett par ögonblick», hviskade jag. + +»Ja, det ser nästan så ut, du», sade han, och de skälfvande läpparne +ville ännu en gång småle. + +Cecilia stod ett stycke ifrån oss i samtal med en vårdare. Gustaf reste +upp hufvudet och hviskade: »Lilla Ida Bäckmann, kan du ej slå ihjäl +mig!» + +»Nej, men kan du inte slå ihjäl mig!» hviskade jag tillbaka. + +»Jag försökte döda mig på vägen hit», fortfor han, »jag reste mig upp +i droskan och tänkte kasta mig baklänges ur den, men var för sen i +vändningarne, man fattade mig om armarne och höll mig fast, sedermera +har jag pröfvat att slå hufvudet mot väggen, så att det skulle spricka, +men jag har ej tillräcklig kraft — kanske kunde det lyckas, om jag +finge stå på en byrå, och slunga mig mot väggen». + +»Gör inte det!» bad jag, men rösten kväfde mig, och jag kände mig sakna +rätt att säga någonting. + +»Jag bor i ditt rum och läser dina böcker», fortfor jag efter några +ögonblick. + +»Du skall läsa bibeln och Heine — jag skickade dig i höstas Nya +testamentet, har du det hos dig, eljes står en fullständig bibel i +bokhyllan». + +Cecilia vinkade åt mig, att vi skulle gå, hon märkte törhända, att jag +knappast förmådde hålla mig upprätt. Jag böjde mig ned och såg in i +hans ansikte — vi logo mot hvarandra i hopplös dödslängtan, och stödd +af Cecilia nådde jag släden. + +— — — — — — — — — — — — — — — — — — — + +Någon tid därefter lämnade jag Sverige och reste omsider till Afrika. + + + + +II. + + + + +Innan jag lämnade Sverige, hade Cecilia lofvat gifva mig underrättelser +om Gustaf Frödings tillstånd, i den mån hon själf erhöll dylika, och +detta löfte höll hon oryggligt. + +Hans tillstånd var som förra gången, säger hon i juni. De få nu +vaka öfver honom dag och natt, hvilket de en tid ej behöfde. Detta +vakande såg han nog synnerligen ogärna, men under förhanden varande +omständigheter, kunde det ej underlåtas. + +I augusti fick jag underrättelse, att han var alldeles oredig; vid +ett besök, min sagesman aflagt, hade han talat utan afbrott samt +osammanhängande och ej känt igen sin omgifning. + +Cecilia tycktes frukta för min säkerhet i Sydafrika, där stämningen +då var ganska upphetsad genom det hotande kriget mellan England och +Transvaal, och förmanade mig enträget att ej ge mig ut i fältslag och +ej låta skjuta ihjäl mig. + +Kriget och oroligheter i samband därmed kostade åtskilliga af mina +sidokamrater lifvet, men själf gick jag skottfri och återvände omsider +till Sverige. + +Gustaf Frödings tillstånd var ungefär oförändradt med växlingar af +sämre och bättre perioder. Cecilia hade flyttat från Uppsala och +bosatte sig först i Sigtuna, sedan i Tumba och slutligen i Södertelge. +Vid min återkomst från Afrika fick jag mitt skolarbete förlagdt till +Stockholm, hvilket gaf mig fördelen att nästan hvarje vecka kunna +tillbringa någon dag med Cecilia. + +Min önskan att se Gustaf Fröding kunde ej bifallas, han själf motsatte +sig mitt besök, sade man. Någon gång skall han väl ändra sig, tänkte +jag och afvaktade tåligt tiden. Emellertid hade jag, utestängd från +honom, ingen användning för mina ferier i Sverige, utan tillbringade +dem merendels utomlands. Jag hade hört, att han läste tidningar, och +omsider vaknade jag för tanken att genom dessa nå honom. Cecilia +gillade min plan, och jag träffade aftal med redaktör v. Z. att lämna +korrespondenser till Dagens Nyheter. + +Det blef min största fröjd att skrifva dessa. Jag visste, hvad han +skulle tänka vid nästan hvarje ord och såg leendet kring hans läppar, +då han upptäckte, hur glädjen i mig ej var död, utan glittrade lika +frisk som förr, blott jag kom till tals med honom. Jag reste, dit jag +anade, att det roade honom och såg situationer och förhållanden i det +ljus, att de verkade upplifvande, utan att därvid förlora något af den +vederhäftighet han kräfde. + +Så förgingo ett par år. Cecilia besökte honom då och då, och hennes +återkomst från dessa Uppsalafärder försatte mig alltid i spänning. Hon +tycktes mig aldrig vackrare, än när hon steg ur kupén och räckte mig +den hand, hvarmed hon kanske blott för några timmar sedan tryckt sin +brors. Däremot var jag nästan sjukligt rädd, att hon skulle börja tala +om honom, och för att förhindra det framkastade jag ifrigt en mängd +frågor om annat. — Kanske närde jag ett hemligt hopp, att hon skulle +bringa mig budet det min förvisning var upphäfd och fruktade för den +stund, då detta måste ryckas upp ur mitt hjärta — kanske marterade det +mig äfven att få underrättelser från honom i andra hand —. När hon +lagt sig till ro på hotellrummet, hvarken kunde eller ville jag längre +hindra henne att tala, och så småningom upphörde orden att falla som +piskrapp. + + + + +Våren 1902 beslöt jag att resa till Ryssland. Om detta land hade Gustaf +Fröding nästan ingenting läst, och dessutom visste jag, att han önskade +höra Tolstoys åsikt i frågor, öfver hvilka han själf länge grubblat. +Cecilia hade blifvit kroppsligt klen, och detta bidrog utan tvifvel +till hennes motvilja för denna färd. »Man hör så mycket afskräckande +därifrån», sade hon, »och dessutom kan jag ej förglömma, det min +farfar aldrig kunde säga ’ryssen’, utan att det alltid måste heta ’den +förbannade ryssen’». + +Vi skrattade, och hvad hon än ytterligare kände af ängslan, lade hon +den dock aldrig mer i dagen, sedan hon märkt, att min håg stod att resa +just dit. + +Då jag vistats i Ryssland någon månad, får jag ett bref från Cecilia, +däri hon uttalar sin sorg öfver att under dessa år ej ha lyckats +förskaffa mig tillåtelse att se Gustaf Fröding; hon skulle göra ännu +ett försök, skref hon, men förmådde därefter ej mer. + +Brefvet grep mig djupt. Jag hade aldrig med ett ord beklagat mig, +och hon aldrig fällt något yttrande, hvaraf jag kunnat ana, att min +situation pinade henne. Jag hade antagit, att hon fordrade, att jag +stilla skulle foga mig i hvad som tillsvidare ej kunde ändras. Hennes +sjukdom, det förstod jag, hade nu tärt på hennes nerver och urståndsatt +henne att dölja sin medkänsla för mig. + +Så snart jag blef herre öfver min rörelse, skref jag och bad henne ej +lägga på sinnet, att Gustaf vägrade se mig. Jag hade ej tänkt mig det +som hennes skyldighet att utverka hans samtycke att låta mig besöka +honom. Den omsorgen skulle jag ta i egna händer, och kanske skulle jag +en dag lyckas bli insläppt. + +Det dröjde ej heller många månader, innan jag stod vid det åtrådda +målet. En bekant lyckades intressera hospitalsläkaren doktor K. +för mig, och efter en del underhandlingar reste jag till Uppsala, +medförande en bok från Cecilia till hennes bror. Nämnde läkare var den +dagen jourhafvande, och utan att på förhand underrätta Gustaf Fröding +infördes jag i hans rum. + +Då dörren stängts bakom mig, såg jag genom de vågor af ängslan +och fröjd, hvilka kastade mig upp och ned som ett flarn, blott en +jättegestalt med yfvigt hvitt hår och böljande hvitt skägg. Han satt +i sängen med korslagda ben och händerna hopknäppta i knät. Hans blick +flammade till, då han varseblef mig, han slöt ögonen under en sekund +och fäste dem åter på mig i undran, glädje och misstänksamhet. + +»Är du lefvande — ja, är du också blott en syn, så kom fram till mig!» +bad han. + +Jag lydde darrande. »Jag skulle hälsa från Cecilia och lämna dig den +här boken», sade jag, nästan stupande öfver orden, samt räckte honom +Troels Lunds Livsbelysningar. + +Han smålog. »Tänk, du har ju rent af ett ärende», sade han med en +skämtsam klang i rösten, »och det från Cecilia». + +»Ja», svarade jag tonlöst, men därmed var det också slut med min +själfbehärskning, jag kröp upp i en närstående soffa och gömde mitt +ansikte i händerna. + +En stund var det alldeles tyst i rummet. »Det är ju du lifslefvande +lilla norrsken?» frågade han därpå sakta. + +»Lifslefvande», bedyrade jag och såg försiktigt på honom genom +fingrarne. + +»Hvarför sitter du då så hopkrupen därborta?» fortfor han. + +»För det jag trodde, att du i vrede öfver min dristighet förvandlat +dig till necken och ville skrämma mig ut ur rummet», skämtade jag med +återvunnen jämnvikt. + +Han skrattade muntert, och jag gick fram till honom. + +»Dina händer skälfva ju lika våldsamt, som då vi skildes», sade han +vekt. »Ha de kanhända darrat hela tiden?» + +»Mer och mindre», bekräftade jag, så sorgmodigt jag kunde i all den +glädje, hvarmed den närvarande situationen fyllde och omspann mig. + +»Det var längesedan, jag kunde hålla i någons hand, utan att därvid +förnimma på en gång fruktan och äckel», fortfor han. »Människorna ha +synts mig som höljda i slem och krälande om hvarandra i en stinkande +pöl. Vid beröringen har jag klibbat vid dem och de vid mig och att se +dem, vare sig i verkligheten eller i syner, vållar mig stor vånda». + +I hans stämma förtonade ett kval så brännande, att mina ögon började +svida. + +»Blir din pina kanske för ögonblicket något mindre, om jag nu lämnar +dig?» frågade jag med kväfd röst och reste mig upp för att gå. + +Han betraktade mig forskande. »Är du rädd att stanna, skall jag +ej kvarhålla dig», sade han. »Eljes vill jag säga, att jag har en +sensation af torr, ren hafssand, då du sitter bredvid mig; det torde ej +vara omöjligt, att denna känsla småningom vidgas till att omfatta hela +mänskligheten, och kanske slippa vi slutligen att vämjas vid hvarandra +den och jag. — Hafssand är, ser du, det renaste, som finns, den kommer +ur berget, sköljes af vågen och torkas af solen». + +Han såg mig in i ögonen, och hans uppsyn ljusnade. + +»Det är därför, det ständigt leker och glittrar kring dig», fortfor +han. »Man hör på rytmen, hur bergens, hafvens och solens andar dansa i +hvarje din rörelse». + +»Han diktar», tänkte jag jublande. »Hvem vet, om ej kanske här i +afskildheten hans mäktigaste skapelser mognat inom honom och nu blott +afvakta tillfälle att ta synlig form?» + +»Hvarför har du ej tillåtit mig att besöka dig?» frågade jag. + +»Tillåtit», upprepade han, »Jag har ju väntat dig hela tiden och bedt +till gudarne, att du skulle komma. Men på mitt ord kunde du ej slippa +in, jag förmår ej göra dig annat än ondt — till det goda jag vill göra +dig, är jag vanmäktig. Är din känsla nog stark, skapar den sig själf +utvägar, resonerade jag, och då vågar jag ta emot dig, då går det i din +kraft». + +Det föll som fjäll från mina ögon — hela hans handlingssätt blef med +ens klart för mig, och i outsäglig lycka knäppte jag mina händer om +hans. + +»Dock hade jag ej väntat dig genom dörren», fortfor han skälmaktigt, +»nej inflygande genom fönstret eller nedflaxande genom skorstenen — det +är den väg man afvaktar en sådan som dig». + +Jag gick fram till kakelugnen. »Godt jag ser, att du åtminstone i någon +mån velat underlätta det för mig», sade jag tillfredsställd, »du har +behållit spjellet öppet». + +Vi öfvergingo därpå att tala om de studier, jag gjort i Heines +diktning. För närvarande fann han gycklet hos denne författare en smula +poserande; jag måste försöka med Swineburn, äfven han gäckades, men +genom gäckeriet gick en snyftning af medkänsla. + +En blick på klockan visade, att jag måste gå — det dugde ej att vara +ohörsam, om jag skulle våga hoppas att få återvända. En glimt af +misstänksamhet sköt fram ur hans ögon, då jag kontrollerade tiden, +därpå sänkte han hufvudet mot bröstet, och jag måste vira hans skägg +kring mina fingrar för att förmå honom att småleende se på mig. + +»När kommer du tillbaka?» frågade han. + +»I morgon med Cecilia, om hon och du tillåta», svarade jag. + +»Du kan komma en stund äfven i afton, om du vill», sade han. »Tag +Swineburn med dig, så läsa vi Erotion». + +Jag kunde knappt tala för glädje, då jag kom ned och skulle redogöra +för mina bekanta, hur besöket aflupit, och läkarne funno, att det +betydligt upplifvat honom. + +Gustaf Fröding vidrörde ej heller vid vårt nästa sammanträffande min +resa till Afrika, och hvad som vållat denna. Det var, som hade knappast +fyra dagar och ej öfver fyra år förflutit, sedan vi skildes, och som +hade det längsta afståndet oss emellan blott varit Uppsala-Stockholm. + +Då Cecilia ankom, deltog hon lifligt i min glädje. Vi stannade ett par +dagar i Uppsala, och som hon sista dagen var för trött att medfölja +till hospitalet, tillbringade jag den förmiddagen ensam med Gustaf +Fröding. + +Det kändes litet svårt att säga honom farväl, och jag gömde mitt +ansikte i hans långa skägg, för att han ej skulle se, hur omöjligt det +nu var för mig att småle mot honom. Hvem vet, man kunde ju ännu en gång +utestänga mig ... + +Han strök sakta mitt hår. »Nästa vecka är du här igen och .......» + +»Du ser väl till, att skorstensvägen då är klar», afbröt jag och lyfte +med ett leende mitt ansikte mot honom. + +»Jag måste, om jag ej vill riskera att få kakelugnen öfver mig», +skämtade han, och det nyss allvarstyngda ansiktet tindrade af +skalkaktighet. + +Det var uppgjort, att jag skulle möta Cecilia vid stationen; hon var +redan före mig där och inne i kupén, och för första gången i mitt +lif glömde jag att känna samvetsagg öfver att ha förorsakat henne +irritation. Då vi passerade hospitalet, förmådde jag ej återhålla mina +tårar, och hon drog mig sakta intill sig. + +»Åh, visst är jag bara glad», snyftade jag, då hon uttryckte sin +förvåning öfver att jag nu kunde gråta, »men jag har ju sedan ett par +dagar left mig in med Gustaf och hans sätt att se tillvaron och .... +ja, .. ännu har jag litet svårt att öfvervinna det underliga att bli +utsläppt i en värld, där alla äro honom så helt olika. Jag står nästan +främmande för det, som nyss var mig bekant, och människorna deras +tal och deras syn på tingen, gör mig så beklämd, att det knappast är +möjligt att uthärda det». + +Hon tröstade mig ömt, och jag lyckades tämligen snart behärska min +sinnerörelse, men intrycket, som föranledde den, har aldrig kunnat dö. + + + + +Den följande tiden besökte jag honom regelbundet hvarje lördag och +söndag. »Det är en melodi, som alltjämt sjunger i mig», sade han +en dag. »Den rör sig om skaparens ord till hvarje föremål i dess +skapelsestund. Till granitklippan hör jag honom säga: ’Stå — grå — stå +— grå —’. Det är en hel följd af rytmer, men ännu kan jag ej träffa +orden till dem. Längre fram blir jag säkert friskare och då — kanske». + +»Hör du honom också tala till skogen?» frågade jag. + +»Ja, till björkarne och tallarne». + +»Jag längtar att få höra den dikten färdig». + +Han log svårmodigt. »Färdig blir aldrig en dikt med mig som diktare. +— Ovännen sår ogräs bland hvetet — med andra ord, den blir uppblandad +med skryt, skrymteri och falskhet. Jag skall anskaffa mina egna dikter +och genomtröska dem med själfanklagelsens slaga, när detta är gjort, +skall du få se, hur mycket äkta som återstår. Törhända blott ett +sönderbråkadt skelett, från hvilket man helst vänder bort tanken och +blicken». + +»Hvilken nytta afser du med detta förfaringssätt?» återtog jag. + +»Att en gång bli den rätte mannen för det rätta ordet», svarade han. + +Mitt hjärta slog af obändig fröjd. Hoppet lefde alltså ännu i +hans själ, trots det tungsinne, som behärskade den, och med hoppet +obegränsade möjligheter till hans drömmars fullbordan. + +»Jag har ofta lyckovisioner om klippor», fortfor han. »Det ligger något +förtroendefullt öfver granitklippan. Man kan stödja sig mot den utan +risk att falla; människorna äro däremot oberäkneliga, det finns ingen +man kan lita sig till». + +»Du har mig», sade jag. + +Han smålog vemodigt. »Du är skaldens svala marmortrappa, lutad mot dig +drömmer och diktar han». + +»Är då ej marmorn lika oryggligt säker som graniten?» frågade jag. + +»Ej trappan som klippan; en skärfva kan brytas ur, den lossar i fogarne +— man störtar ned och fördärfvas». + +»Frammanar du nu ej en möjlighet utan realitetsbas?» invände jag. + +»Nej, men ett fall på millionen, och det kan bli mitt. + +Jag skall dessutom säga dig något, som aldrig helt lämnat mina tankar», +fortfor han, »en spåkvinna har en gång läst i min hand och förutsagt +mig en lång och ensam ålderdom». + +Jag betraktade honom eftertänksamt. + +»Du ser helt djupsinnig ut», anmärkte han, »hvart gå väl dina tankar?» + +»Till en gammal bok, i hvilken det lär ha förekommit ett problem +så lydande: Hur lång tid tar det för en piga att se en elefant? +Skulle man månne ej som en slags undersats till detta kunna sätta +uträkningsexemplet: Hur lång tid tar det för Gustaf Frödings spåkvinna +att upptäcka lilla Ida Bäckmann?» + +Han skrattade. »Törhända afläste hon mitt öde för hastigt ...?» Han +slöt sin hand om min, och jag mötte i allvar hans tvifvelsjuka, +pröfvande blick. + + + + +Mina ferier började. Jag hade tänkt tillbringa dem i Holland och +Frankrike, men ville nu långt hellre stanna hos Gustaf Fröding, om +han önskade det. Innan jag frågade härom beslöt jag rådföra mig med +Cecilia. Hon var af den bestämda åsikten, att jag borde fullfölja +mina ursprungliga resplaner, det blefve, menade hon, mycket roligare +både för honom och mig att råkas, då jag medförde friska intryck från +kulturländerna. + +»Jag lämnar dig på ett par månader», sade jag därför till honom. +»Jag ämnar studera några experiment att bilda en lycklig värld, som +hålla på att utföras i närheten af Haag. Experimentledarne sägas vara +professorer, läkare o. d». + +Han betraktade mig forskande. + +»Jag skall studera det riktigt noggrant», försäkrade jag, »och lofvar, +att du skall få se det lika klart och tydligt, som om du själf varit +med ..... Få se, om du kommer att gilla metoden ...?» undrade jag, +ängslig öfver att han alltjämt teg. + +»Kanske kommer jag att af idel afundsjuka häckla och smäda den», antog +han med ett svagt leende. + +Jag utvecklade därpå, hvad jag för flera månader sedan genom +tidningarne hört om dessa människor och att de sades lefva för att +fullkomna bibelordet: Du skall älska din nästa som dig själf. + +Han lyssnade och visade sig slutligen en smula intresserad. »Det är +törhända olämpligt för dig att sitta så här instängd som jag», anmärkte +han, »din natur kanske hungrar efter resor?» + +»Jag ville nog helst stanna hos dig, men jag tror, att jag bör resa», +sade jag, tänkande på Cecilias ord. + +»Ja», medgaf han och förde samtalet öfver till andra ämnen. + + * * * * * + +Bref från mig till Gustaf Fröding (brefvet saknar datum, men bör vara +skrifvet i medio af juni 1903). + + Käre Gustaf! + + Här har du en bok från Cecilia. Jag har läst den och kan inte + förstå, hur hon kan tycka att den är bra. På sina ställen går + den ju an och är rätt lustig. Nej, jag bryr mig inte om den. Det + skall bli mycket roligt att se dig igen, sedan jag gjort mitt + härnadståg i sommar. + + Först reser jag till Å. sedan till Karlstad för att recensera + utställningen och sedan — dit vinden för mig. + + Du kan ej tro, Gustaf, hur tröttsamt det är att vistas midt i + bland människorna, ännu mer tröttsamt än att som du lefva utanför + dem. Jag önskar, att du kunde ta mig till dig, sedan du tänkt + ut någon bra uppehållsort. Käre Gustaf var icke för sträng, då + du håller domedag öfver dig — glöm ej (resten af brefvet är + afrifven). + + + + +Mina resplaner ändrades. Påfven Leo XIII sjuknade nämligen till döds, +och som jag gärna ville bevista en påflig begrafning, tog jag vägen +till Holland öfver Rom, ett beslut, som framkallade stor munterhet hos +Gustaf Fröding. + +I Rom sammanträffade jag med ett holländskt journalist- och +konstnärspar. Hos dem hörde jag talas om doktor van Eeden, en berömd +nervläkare, som sades ha gjort underkurer i sinnessjukdomar, och till +bekräftelse på sina ord namngaf man ett flertal ryktbara personer +han botat. Han var därtill strängt upptagen af litterära och sociala +arbeten, fortsatte man, och måste fördenskull afvisa alla besökande, +som ej i mycket viktiga fall behöfde hans hjälp. Då jag nämnde, att det +låg mig särdeles om hjärtat att träffa honom, fick jag af min värdinna +ett bref till doktor van Eedens hustru, hvilken var hennes barndomsvän, +och däri hon bad denna förhjälpa mig till det jag önskade. + +Från Holland skref jag följande bref till Gustaf Fröding: + + Blaricum, Holland aug. 20 1903. + + I år är det här jag får sitta och vara glad åt den dag, då du + föddes, och du må säga hvad du vill om denna din dag, men du + får ej förmena mig att tacka någon — jag vet ej hvem — jo, jag + vet, men jag har intet passande namn för Honom, för att du fått + synligt lefvande lif, för att jag kan skrifva ditt namn och veta + att du skall hålla det i din hand, och för att jag kan lefva i + den tanken, att allt hvad jag ser och känner här, kan jag inom + kort få säga dig och höra din mening om. + + Du vet ju, att människohjärtats uppsåt är ondt allt ifrån + ungdomen, och om man äfven lånar sig ett nytt och rent hjärta, + kan man dock ej behålla det mer än en liten stund. + + Jag har sett många människor här, för hvilka jag hyser beundran, + de ha ej stannat på halfva vägen, men de ha krossats just som + de trott sig ha hunnit målet. Du skulle höra dem beskrifva det + Gudsrike de skulle skapa här på jorden åt människorna! Det gick + med dem som med människorna, som byggde Babels torn. Herren Gud + förbistrade deras tungomål, så att den ene ej förstod, hvad den + andre sade. + + Farväl käre, käre Gustaf — jag längtar att få tala med dig om + allt detta. + + Alltid din _I. B._ + +Doktor van Eeden blef varmt intresserad af min beskrifning på Gustaf +Fröding och lofvade, att för så vidt man önskade det, ta honom i sitt +hus och under sin vård. Han trodde sig ha erfarenhet om den sortens +sjukdom och hade äfven i ett par fall fått makt öfver den. + + + + +Lycklig vid tanken på de möjligheter till hälsobot för Gustaf Fröding, +som jag medförde, återvände jag till Sverige. Då jag för Cecilia +utvecklade förslaget om van Eeden som läkare åt hennes bror, fick jag +intrycket, att hon ej fann det oantagligt, och hon lofvade att göra +efterfrågningar för att få mina upplysningar styrkta. + +»Nå, —?» sade jag förväntansfullt, då jag åter stod inför Gustaf +Fröding. »Har du varit nöjd med mig?» + +Han granskade mig road. »Du ser ut, som hade du ännu litet kvar af +storeuropeiskt stoft under dina skosulor. Det är bra för dig att resa», +förklarade han. + +»Som du ser, återvänder jag dock alltid till dig», sade jag och smög +min hand in i hans. + +»Ja, du är profetens hvita korp, som bringar honom tidender från alla +världar», sade han med en anstrykning af ömhet och strök undan mitt +hår, som fallit ned i pannan. »Min lilla hvita korp», upprepade han +därpå sakta. + +»Bröd och kött har jag också medfört, alldeles som vore du Elia vid +bäcken Kidron», skämtade jag och dukade upp mina förråd af smörgåsar +från staden. + +»Jag fruktar nästan, att profeten vid Kidron har skäl att med afund +se ned på anordningarne för mig», utlät han sig, och den måltid vi +nu intogo kryddades med det ystraste skämt. Jag talade så godt som +oafbrutet, uppmuntrad af ett glitter i Gustaf Frödings ögon. + +»Jag har gillat allt, hvad du har skrifvit», förklarade han, »men långt +mer än påfvens död och begrafning och allt det andra, intresserade +mig den lilla resenärens forskningsäfventyr efter det påfliga liket i +Vatikanen». + +»Kände du dig ängslig?» frågade jag. + +»Kanske var det ej så alldeles fritt ett par dagar», medgaf han, »men +snart genomträngdes jag af den förvissningen, att du reder dig i alla +väder». + +Då mitt skolarbete började, besökte jag Gustaf Fröding i regeln +hvarannan lördag och kvarstannade öfver måndagen, ibland äfven hvarje +vecka, allt eftersom jag vågade för risken att ej trötta honom. +Till hvarje besök måste jag inhämta öfverläkarens tillstånd, och +möjligheten, att detta skulle förvägras, försatte mig alltid i pinsam +oro. + +Gustaf Fröding önskade hvarje vecka underrättelse, när jag härnäst +skulle besöka honom, så att han visste, hvad han hade att vänta. +Man sade mig, att öfverläkaren måste läsa all korrespondens till +patienterna, och för att bespara Gustaf Fröding förödmjukelsen att +erhålla öppnade bref använde jag mig af brefkort. I stiliseringen »o. +G. v. kommer jag etc.» fann han stor njutning, ty som öfverläkaren vid +denna tid var en doktor Göransson, uttydde han det till »Om Göransson +vill». + +Efter någon vecka fann han brefkort blott lämpliga som meddelanden till +skräddare o. d., och jag hade då den stundom kinkiga uppgiften att +affatta sådana bref, där hvarje ord var riktadt exklusivt till honom +och samtidigt ett offentligt dokument. + + + + +Bref till Gustaf Fröding. + + Stockholm Lilla Vattugatan 28, sept. 18 1903. + + Här är korpen, men hvar är profeten? Månne vid bäcken Kidron, + bedjande för det förvillade egendomsfolket? Eller har han dragit + ut i öknen, förföljd af Baalsprofeterna? Det blir korpens sak att + ta reda på, då han blir flygfärdig igen. + + För du skall tro, att jag mår illa nu, käre Gustaf — jag har fått + en snufva som kommer min hjärtlösa omgifning att gapskratta, men + jag skall reta dem med att snart bli bra igen. Jag har nu fått + boken om van Eedens läror från honom, men jag kan ej läsa den + ännu, jag tar den med mig till dig då jag kommer. Om du är konung + Salomo, kan du ej undgå att känna och erkänna visheten i den. Och + Gustaf, tänk du — tänk om han funnit vägen till yttre lycka! + + Den 19. — Jag är nästan sämre i dag vet du, men jag har den + tillfredsställelsen att min omgifning befinner sig nästan i samma + tillstånd. Hur gärna hade jag ej velat besöka dig i dag, men + doktorn föreställde mig, hur samhällsvådlig jag för närvarande + är. Jag träffade K. L. utanför min port — han såg trygg och + själfsäker ut som Adams samvete före syndafallet. Jag hoppas + några baciller från min näsa rotade sig fast i honom, de skola + ge honom ett mera tidsenligt utseende. Jag läser Livsbelysningar, + men somnar vid hvar femte sida och drömmer maraktiga drömmar. Jag + tycker, att jag söker fånga min religiösa känsla hvilken ibland + låter som den vackraste klockklang, en sådan där som bär en ut i + oändligheter af något ljust — ibland låter den som då man slår på + en sprucken slef. D. v. s. det senare har jag aldrig gjort någon + gång, men jag kan mycket väl föreställa mig, hur det låter. + + I öfrigt funderar jag litet på den där Jeanne d’Arc, om hon var + så att säga af Gudi eller icke. + + Tycker du ej, att hon var rolig med sin kvinnliga rädsla? Den + förefaller att vara äkta. Jag blef särskildt intresserad af henne + genom att påfven på sitt yttersta sysselsatte sig med hennes + kanonisering och så genom afbildningarne jag såg i Panteon. + + Du — Gustaf — nu måste jag lägga mig, och jag måste dricka + konjak, det känns som skulle jag lossna i hvarenda fog och + hufvudet är som en sådan där sned byrålåda, som inte går in. Au + revoir. + + Böckerna du vill ha kommer Cecilia med på tisdag. Hon lär komma + hit i morgon, men det är nog för smittans skull bäst, att hon ej + ser mig. + + alltid din _I. B._ + + + + +Allt eftersom veckorna gingo blef Gustaf Fröding frimodigare och +gladare, och redan då jag öppnade dörren, lyste hans ansikte af +skalkaktighet, så att hela rummet skimrade och sken. + +»Lämna nu fram din anmärkningsbok, och låt mig se, om du varit snäll +och höflig hela veckan», var den gängse uppmaningen, medan jag befriade +mig från ytterkläderna. Hans min och ton var så uppstyltadt viktiga, +att bådas vår munterhet kom i stark jäsning. + +I mera lifliga än direkt verklighetstrogna färger skildrade jag därpå +mina senaste bedrifter i Stockholm, och han sade sig kunna försäkra +mig, att intet försatte honom i en så angenäm sinnesförfattning som en +måttfull lögnaktighet. + +»Och du — hvad har du gjort under veckans lopp?» råkade jag en gång +fråga. + +»Varit litet fnåskig, förstås», sade han med ett oefterhärmligt leende. + +Då jag häpen såg på honom fortsatte han — »Nå, hvad annars? Det är ju +rent af min skyldighet efter interneringen». + +»Ja, när hvar och en sin syssla sköter, då går det väl ehvad oss +möter», citerade jag med en högtidlighet, som maskerade min rädsla. + +Han skrattade, och jag kände, att vi åter seglade i lugnt vatten. + +Med rätt stort intresse följde han mitt undervisningssystem i den skola +jag arbetade. »Är det för min eller för sakens skull, du hjälper mig, +då jag ber dig om råd?» frågade jag en gång. + +»Törhända för båda», svarade han. »För din skull öfvervinner +jag min lättja att rikta tankarne därpå, eljes ligger mig nog +undervisningskonsten i blodet, då ju både min far och morfar — i +synnerhet den senare — voro framstående pedagoger. Jag föreställer +mig», fortfor han, »att läraren ej bör uppträda som inpluggaren och +mataren, utan snarare som örtagårdsmästaren, hvars hufvuduppgift är att +låta de uppspirande själarne komma i åtnjutande af sol och luft». + +»Hur fann du dina lärare under skoltiden?» frågade jag. + +»Från min egen skoltid minns jag bäst serenaderna», sade han +eftersinnande. + +»Sjöng du?» frågade jag öfverraskad. + +»Ja, falskt, jag kunde nog ibland hitta, men aldrig hålla tonen. +Dock om det gällde, kunde jag parodiera, och det var nästan lika +uppskattadt». + +»Men gällde väl det vid serenaderna?» + +»Nej, där gällde så mycket mer min stora kappa, hvars fickor voro +ett förträffligt förvaringsrum för våra punschflaskor. Själf var jag +mest att betrakta som ett bihang till denna. Hvad beträffar mina +lärare, så intresserade de sig föga för mig, håglös och oordentlig, +som jag var. Ofta försummade jag att begagna lexika vid skrifningarne +utan fabricerade själf ord, hvilket renderade mig mer eller mindre +aktningslöst ovett. Det särskilda intresse en lärare sökte visa mig, +slog mycket illa ut. Mannen ifråga hade öfverraskat mig, under det +jag spelade kort, drack punsch och rökte. Hvar och en af dessa oarter +ansågs ju i och för sig synnerligen lastbar. Alla tre, bedrifna af en +syndare på en gång, verkade därför så storartadt, att han i häpenheten +rent af skonade mig från anmärkning och beslöt rädda mig ur fördärfvet +genom att affordra mig löftet att hädanefter föra ett rökfritt, +punschfritt och kortfritt lif. Jag höll detta till en tid, men fann +snart tvånget olidligt och bröt det. Drifven af samvetskval anmälde jag +det, äfvensom att jag ej vidare ville vara bunden af någon som helst +öfverenskommelse i den riktningen. Flera af lärarne funno mitt beteende +vanvördigt och röstade för nedsänkt sedebetyg. Rektor Walinder däremot +anade, att skälet låg djupare än i trots och öfversitteri. Han talade +med mig och visade stor förståelse för min ställning till frågan». + +»Men hur kunde du med de klena kunskaper, du antyder, reda dig i +studentexamen?» frågade jag. + +»Det gick också på skrufvar. Måhända inverkade det i någon män på +censorer och lärare, att jag var biskop Aghards dotterson. Betänkligast +var min ställning i matematik, och läraren behöfde anlita hela sin +frågeskicklighet för att undvika mitt fall. På examensfesten ansåg +jag därför som min skyldighet att adressera några tacksamma ord till +honom, men de föllo ej i god jord. Han fann det tydligen mera förenligt +med sin lärarevärdighet att framstå som rättvis än som medlidsam». + +»Hur utföllo dina skrifningar?» + +»Tämligen, — i svenskan hade jag valt ämnet ’Slaget vid Lund’, och +framställningen vann gillande trots det jag begått ett sådant fel som +att låta konungen säga: ’Min krona hängde på Nils _Brahes_ värjspets’. +Denna namnförväxling mellan Brahe och Bielke berodde antagligen på +mina barnaårs svärmeri för gula brigadens hjälte. Min veneration har +sedermera sträckt sig till hela ätten och den myndige grefven, som +skapat ordstäfvet ’i grefvens tid’, har gång på gång satt min fantasi i +rytm. En tid hade han som rival den käcke gamle Hans Wachtmeister, som +djärft slog på klingan mot hertig Fredrik, då han befarade försåt mot +gossekonungen. Det var ämne för skalder, skulle jag tro». Han tystnade. +»När jag började skrifva ett drömackord», fortfor han därpå, »låg mig i +tankarne en historisk exposé, men som du ser, kan jag blott börja». + +»Du har tiden för dig, och snart kommer hågen att fortsätta». + +»Hågen har jag kanske, men jag saknar viljan och kraften». + +»De komma med förbättringen af din hälsa. Snart få vi nog upplefva +en ny ’snillets lek med historien’, som du kallade Heidenstams +Karolinerna, men din ställning inom poesien kräfver, att du tar lärdom +af svagheterna i dessa». + +Han log. »Om det blott hände något», knotade han nästa ögonblick. +»Tiden är färglös och våra gamla ätter dådlösa». + +»Minns du, när du kallade en seg, urlakad skummjölksost, som stod på +frukostbordet, för ätten B.?» + +Hans ögon glittrade. »Nog minns jag det», sade han, »men månne ej +uttrycket var inspireradt af dig?» + +»Något händer likväl nu för tiden», fortfor jag. »Så till exempel antar +Stockholms borgmästare inbjudan att närvara vid celebrerandet af St. +Petersburgs grundläggning». + +»Jag kan förstå att han gjorde det, och jag respekterar, att han +förmådde det», sade Gustaf Fröding allvarligt. + +»Jag fruktar, att jag ej riktigt kan följa din tankegång», bekände jag. + +»Då jag betraktar hans resa», förklarade han, »kan jag ej se den ur +annan synpunkt än den, att han ville visa, det både han och hans +fädernesland hunnit den utvecklingsgrad, att de utan en darrning på +handen kunna tömma förödmjukelsens kalk i botten». + +Jag smålog misstroget, och samtalet gled in på andra ämnen. + + + + +Gustaf Fröding åhörde ej utan intresse, hvad jag hade att berätta +från Holland. Jag beskref doktor van Eedens rykte som läkare och hans +sociala teorier samt inlät mig på hvarför dessa ännu ej kunnat omsättas +i praktiken. Vid ett tillfälle, då Gustaf Fröding klagade öfver att +blott halfva hans hjärna fungerade, nämnde jag liksom i förbigående +lämpligheten att i detta fall konsultera van Eeden som läkare. Han +svarade undvikande och bytte samtalsämne. En svåger till van Eeden, en +holländsk svensktalande skald, var emellertid då sysselsatt med att +öfversätta några af Frödings dikter, och detta gaf mig anledning att +allt ibland återuppta ämnet. + +Sedan Gustaf Fröding fått sig tillsändt ett exemplar af sina egna +dikter, hade han börjat bearbeta dessa och höll, hvad han kallade +domedag öfver dem. Knappast någon dikt fann han fri från falska +bitoner, hvilka, som han sade, gjorde honom pinsamt generad för sig +själf, och så godt som vid hvarje dikt nedkastade han försmädliga +anteckningar om sina nuvarande känslor inför densamma. + +För att grundligt tukta sig, läste han högt några af dikterna, men +fångades därvid till den grad af formskönheten i dem, att han glömde +hånet. + +Han läste dikten Predikaren. »Sjuhundra äro hustrurna .....» + +Jag satt uppkrupen på ett bord bakom honom, och han stödde sin arm mot +mitt knä. Hans röst hade aldrig tyckts mig klangfullare, och ej heller +österländingen i hans natur trädt mera i förgrunden. + +Då han slutat, såg han upp mot mig, och ett leende tvang sig fram på +hans läppar. + +»Hvi ler du konung Salomo?» citerade jag. + +»Därför att du genomskådat mig, o Zulamit. När jag nu läser ’Upp till +Salem’», fortfor han, »vet jag, att det endast är din närvaro, som +kommer mig att finna den äkta .... men ..» + +»Du njuter likväl för ögonblicket af att känna det så», afbröt jag. + +»Ja», medgaf han och läste: »Si, mitt hjärta det längtar i dalen öfver +bergen, där kungsörnen for — — —» + + * * * * * + +Bref till Gustaf Fröding: + + Käre Gustaf! + + Sedan jag skrifvit brefkortet till dig, fick jag mig tillsändt + inneliggande bref och öfversättning. + + Jag läser nu utan mycken svårighet holländska. M. och jag läste + d. v. s. jag läste och han hörde skrattande på. Det lät, menade + han, som någon slags fornsvenska. + + Försök att läsa dikten högt för dig själf, eljes har du ingen + aning om, hur den tar sig ut. + + Naturligtvis har jag ännu ej svarat dem. Jag ville först gärna + veta, hvad du tycker. Kan du inte skrifva i kanten på det lilla + häftet, hvad du tycker är vackert och hvad du tycker är fult? Jag + skall göra detsamma på mitt, och så byter vi. Då jag skickar dig + mina randanmärkningar, får du äfven allt, som är nödvändigt, för + att afskicka ditt. + + I öfrigt, Gustaf — upphöra mina fötter aldrig att trampa den väg, + som bär »Upp till Salem». + + Din _I. B._ + + + + +En dag då han skarpt klandrat mig i alla former — utan och innan — och +stämplat hvarje mitt yttrande som oäkta, satte jag mig litet trött i +fönstret och såg utåt parken. + +»Kan naturen skänka dig någon tröst?» frågade han ironiskt, då +tystnaden slutligen blef honom tryckande. + +»Nej, men skulle inte du möjligen kunna göra det?» undrade jag nyfiket +och gick fram till honom. + +»Det skulle förutsätta medlidande, och det vore härvidlag en svaghet», +sade han. »Minns du, hur den romerske kejsaren befallde en slaf att +stå bakom honom i triumfvagnen och hviska: ’Herre kom ihåg att du är +dödlig!’ På samma sätt borde hvarje människa åtföljas af en Mefisto, +som hviskade beska sanningar i hennes öron och vande henne att betrakta +tingen från båda ändar. Hur mycket nyttigare vore det ej för land och +folk, om kungen nu som i gamla dagar hölle sig med en hofnarr, från +hvars läppar han finge höra uppriktigheten om också blott i form af +skämt. Hvad tror du?» + +»Jag tror, att jag inte vill vara hofnarren», sade jag bestämdt. + +Han smålog och strök mig öfver håret. »Jag har börjat en dagbok», +fortfor han, »däri jag låter en vis man, en slags Faust, tala och en +Mefisto gissla de tankar, som uttalats». — Han visade mig en tjock +anteckningsbok med svarta vaxdukspärmar. — »Jag har hunnit en trettio +à fyratio sidor och ämnade gå igenom det med dig, men det ligger väl +mycket oäkta äfven i Mefistos tonfall, och därför gitter jag ej läsa +det för dig. Jag skall arbeta om det, kanske kan jag göra det bättre, +och då skall du få höra det». + +»Är det en ny idé hos dig, att vi alla behöfva skuggas af en +sanningstolkare?» + +»Nej, jag har hyst den ganska länge, ehuru den på olika tider växlar +plats, än träder den i för- än i bakgrunden, men alltid har en dylik +Mefisto synts mig mycket betydelsefull. Det förefaller mig, som skulle +Goethe stundom kallat en sådan till hjälp för att nå tingens botten». + +»Kan man öfverhufvud taget nå en botten i de frågor, hvarpå du liksom +Goethe spänt tankeenergien?» undrade jag. + +Han såg hastigt på mig och rynkade ögonbrynen. »Nej, det har du +törhända rätt i», medgaf han, »men Goethe har hunnit på andra sidan de +gränser, där människotanken hissnar. Mig fattas ej önskan, men kraft +och framför allt mod att löpa linan ut». Han teg en stund. »När du +tänker», fortfor han lifligt, »tänker du med bilder eller med ord?» + +»Jag tänker ju så litet, och ännu mindre reflekterar jag öfver +tillvägagångssättet därvid», bekände jag, »men jag föreställer mig, +att bilden kommer först och att orden emanera från denna». + +»Jag betjänar mig för tankeslut blott af bild», förklarade han, »satser +ta längre tid och äro svårare att kvarhålla. Genom träning och noga +aktgifvande att ej förirra mig till felslut bör jag kunna tränga ganska +långt ned». + +»Helt säkert», trodde jag, »men du måste anteckna några +tankeslutpunkter, så att du har en bas att bygga vidare på, om du +skulle tröttna». + +»Du har kanske rätt», medgaf han, »men hur lockande det än är, att ge +tanken vingar och spännkraft, känns det dock gagnlöst, man kommer i +alla fall blott att säga: ’Dessa ord härröra från en, som sitter på +dårhus’». + +»Du är ej bunden att sitta här, du kan få komma ut härifrån, när du +vill!» sade jag ifrigt. + +»Det skulle i så fall blott förändra omdömet till: ’från en som suttit +på dårhus’. Jag är en märkt man, sedan jag intogs här, och märket är +inbrändt. Ett ombyte af vistelseort utplånar därvidlag ingenting», +slutade han bittert. + +»Kunde du blott aflägga någon slags akademisk examen, då du komme +ut, så försvunne alla betänkligheter», återtog jag efter en stunds +funderande. »Du känner ju svenskarnes auktoritetsveneration. Den +obetydligaste uppsats, skrifven af en akademisk fackman, beaktas och +glorifieras, under det viktiga frågor behandlade på det mest glänsande +sätt af lekmannen vanligen ringaktas och undertryckas. Nog har du väl +kunskaper för en disputation?» + +»Kunskapsmåttet torde jag sannolikt kunna fylla», menade han, hvarpå vi +gledo in i betraktelser öfver det akademiska lifvet på hans Uppsalatid. + + + + +Nästa gång vi träffades fann jag honom synnerligen upprymd. Han hade +sysslat med några böcker jag skaffat honom från Kungliga biblioteket, +behandlande kinesiska förhållanden och plägseder och hälsade mig på +kinesiskt vis: »God dag, min vördade mormors mor, du ser ut, som om du +vore tusen år, och kanske är du blott trettio!» + +Jag svarade i samma anda och då vi lekt nog på kinesiska, yttrade han: + +»Jag talade vid doktor Lundborg om mina studier, och han menade +det ej omöjligt, att jag med framlämnande af en afhandling och +utan disputation skulle kunna erhålla doktorsgrad vid något tyskt +universitet. Beträffande vistelseort för mig, om jag lämnar hospitalet +....» + +»Så menade han Holland lämpligt ...», afbröt jag. + +»Det är sant», medgaf han, »men eljes vore Skottland fördelaktigt, +bland annat genom sina gedigna bibliotek». + +»Ja, och därifrån härstammar ju äfven din älskade Burns», insköt jag. + +»Vet du väl, att du på senare tider börjat likna honom», sade Gustaf +Fröding, och hans ögon fingo en underbar glans, då de fästes på mig. + +»Nej, och inte kan jag heller förstå det», erkände jag, »men jag är +glad däröfver, eftersom du tycker om hans ansikte. — Någon nämnde också +Athen som en lämplig studieort för dig». + +»I så fall skulle vi bo på en af de grekiska öarne», sade han och +sträckte sig efter kartboken. + +Medan vi beskådade Arkipelagen, rann mig en dikt af Tegnér i minnet, +och jag frågade, om det ej var om dessa öar Fritiof kvad: »Här vi +skulle ha bott etc.». + +»Jo, och vill du kanske med citatet antyda din afsikt att låta mig lik +hjälten sucka, ’men den hårda i Norden förblef’», frågade han med en +blandning af skalkaktighet och ironi. + +»Du är just lik en, som suckar», anmärkte jag skrattande. »Minns du, +hur du på Utö föreslog till högläsning boken ’När riddar Ulf suckar’ i +hopp om att få en smula svalka de hetaste sommardagarne. — — — Men för +att återgå till Tegnér, förmodar jag, att det är en för långt drifven +själfunderskattning, då han anser sig misslyckad som skald». + +»Nej, däri har han alldeles rätt», svarade Gustaf Fröding. »Han är +poetiskt vältalig, men når sällan längre. Ej heller är han originell. +Hans vackraste dikter äro inspirerade af andra skalder. Så t. ex. +har sången ’Fritiofs lycka’ på sina ställen rönt stark inverkan af +Shakespears Romeo och Julia. Om du jämför Ingeborgs ’Tyst, det är +lärkan’ etc. med Julias ord till Romeo, kan du själf öfvertyga dig +därom. Också Runeberg är ganska ofta snarare ordkonstnär än poet. Tänk +dig blott en vers sådan som: ’Ser du den lille mannen där på älfvens +strand’ — ger det ej nästan uteslutande intryck af teatergester och +deklamationstonfall?» + +Jag smålog. »Har du glömt, hur betagen du blef i en Runebergsdikt, som +vi nyligen läste?» påminde jag. + +»Du menar Seidis bref till sultanen», svarade han. »Åh, nej, det är +ett mästerstycke af poesi. Du borde tillägna dig den stilen, när du +skrifver till mig», skämtade han. »Hör du rytmen och klangen och känner +du färgdoften i detta? ’Dyre, låt med rosens anda Seidis tysta suck sig +blanda’. När jag blir frisk, kommer jag kanske att skrifva något lika +vackert och då ....» + +»Blir du invald i Svenska Akademin», ifyllde jag högtidligt. + +»Ofelbart, jag började redan tidigt meritera mig därför genom min +stolta ungdomsbravad att kasta Akademiens hedersgåfva i den politiska +offerhärden», utlät han sig. + +Jag teg eftertänksamt. + +»Grubblar du på, hur du skall kunna undvika att stämpla det anförda som +öfvermodig dumdristighet», undrade han gäckande. + +»Nej, jag funderar blott, hvar du skall placera mig, när du gör ditt +inträde i akademien», förklarade jag. + +»Jag är nästan öfvertygad, att jag har dig hängande under frackskörten, +och mitt första åliggande blir ingalunda att tala öfver poesi, utan +tvärtom att för de höga fäderna förklara min funktion som introducerare +af kvinnan i Svenska Akademien». + +»Det blir säkert praktfullt», antog jag. »Blott jag ej blir blyg och +börjar gråta, när alla de gamla gubbarne stirra på mig». + +»Då gömmer jag dig i mitt yfviga skägg», sade han och klappade mig +beskyddande på hufvudet. + + + + +De dagar jag vistades hos Gustaf Fröding, önskade han, att vi skulle +äta middag tillsammans och för att kunna göra honom till viljes häri, +måste jag dela hans matportion med honom, en anordning som aldrig +förfelade att ge uppslag till nytt skämt. + +»Du och jag likna ett par råttor, som stulit sig in i statens +skafferi», suckade han en middag och gnagde af alla krafter på en hård +brödbit. + +»Snick-snack är du obstinat, skall jag bita dig med min hvita tand!» +citerade jag. + +»Det är rätt Tummelisa, varna dig själf du, ingen vet bättre än jag, +hur väl du i detta hänseende tarfvar varning», sade han med en gillande +nick. + +Just som jag skulle opponera mig mot denna tydning af mina ord, kom en +vansinnig infarande, ryckte till sig ett brödstycke och försvann lika +hastigt, som han kommit. + +»Hu, jag tror jag blef rädd!» ryste jag. + +»Låter man honom hållas, är han nog ej farlig», tröstade mig Gustaf +Fröding, »men hade du tagit brödet från honom, kunde det kanske händt, +att han gifvit dig ett slag. Förmodligen anser han sin egen mat +förgiftad och tillägnar sig därför från andras portioner». + +»Skulle du försvara mig, om någon af patienterna komme in och anföllo +oss?» frågade jag. + +»Nej, det skulle jag inte, jag saknar mod», svarade han. »Men det är +möjligt, att jag skulle ropa åt dig att krypa under sängen, så att jag +blefve tillgänglig för honom först. Kanske vore hans krafter något +uttömda, när turen slutligen komme till dig». + +»Har det händt, att de sinnessjuke här öfverfallit dig?» frågade jag +vidare. + +»Jag vill minnas, att det inträffat ett par gånger», svarade han. +»En gaf mig en rätt kraftig stöt i magen och en annan slog mig öfver +ögonen, så att pince-nezen gick sönder, men ingendera gången blef jag +allvarligt skadad». + +»Men du kände dig väl ändå hemsk till mods?» antog jag. + +»Kanske — men litet mer eller mindre betyder föga». + +»Jag undrar», fortsatte han, »om en psykiater ej egentligen borde ha +varit sinnessjuk för att fullt förstå denna sjukdoms natur. Jag har +varit ganska intresserad af många patienter här på anstalten, och hade +jag ej hyst motvilja att opåkallad blanda mig i andras angelägenheter, +skulle jag gärna velat hjälpa i ett och annat fall». + +»Förmodligen vore det mycket värdefullt, om du som känner hur din +hjärna fungerar som sjuk, skulle vilja nedkasta dina iakttagelser öfver +dig själf på papperet», sade jag. »Andra patienter kunna ej göra det, +emedan de sakna förmåga att klargöra sitt tillstånd». + +»Anser du, att jag kunde gagna någon därmed, vill jag gärna göra det», +lofvade han »kanske vinner jag samtidigt äfven det att komma till ett +djupare vetande om mig själf». + +Doktor Lundberg inträdde i detsamma, och jag delgaf honom det förslag +jag gjort Gustaf Fröding. Han fann det förträffligt, om det blott ej +tröttade honom. + +En tid ägnade han sig med rätt stort intresse häråt, men slutligen +fann jag anteckningsboken bortlagd, och på min fråga hvad det betydde, +svarade han sorgset: »Jag kan inte mer du, det är ej lätt att ligga på +dissekeringsbordet och själf föra knifven». + +Det stack till i mig, att jag föreslagit något, som vållat honom pina, +och jag gömde mitt ansikte i händerna. + +»Nu måste jag hitta på någon annan sysselsättning», skämtade han, +»exempelvis att skrifva ett vackert poem och för detta köpa en ny blå +fjäderskrud åt min hvita korp». + +»Hur är det väl med profetens egna kläder?» undrade jag. »Har du +verkligen hjärta att längre låta dem hänga människotomma?» — Jag slog +upp dörren till klädskåpet. — »Känner du ej, hur de lida af att aldrig +få fylla sitt ändamål?» + +»Nej, det gör jag inte», protesterade han, »jag afskyr dem. Kan man +tänka sig något fulare än en människa, iförd ett par sådana benfodral? +Man är som stympad i dem. Dessutom äro de för trånga åt mig, och du +fordrar väl ej, att jag skall se ut som en förvuxen Trossnäsbeväring i +kronans kläder?» + +»Vi kunna beställa nya», föreslog jag. »Vill du blott låta Hedrén komma +hit ut, tar han nog mått af dig. Du har ju ingenting att sätta på dig, +tills du skall lämna anstalten». + +»För det första så kanske jag ej alls skall ut härifrån, och för det +andra så» — han tystnade och betraktade mig gäckande — »ja, så om du +nödvändigt vill, så kan du möjligen få skicka hit ’hedren själf’», +tillfogade han. + +»Inte vill jag, om du har en afgjord antipati därför», sade jag +ångerköpt. + +»Jag märker, att du vill drifva det därhän, att det slutligen blir jag, +som bönfaller dig att skicka Hedrén till mig», anmärkte han sarkastiskt. + +»Si, jag är blott stoft och aska, men du Herre ransakar hjärtan och +känner njurar, för dig är ingenting fördoldt», tillstod jag ödmjukt. + +»Det är nog, det är nog!» han viftade med handen till tecken på sin nåd. + +Jag var mycket lycklig öfver detta halfva löfte att få beställa en +kostym åt honom och meddelade det såväl till Cecilia som till läkaren. +Innan man kunde flytta honom från hospitalet, måste han nämligen först +någon tid vänja sig att vistas uppe och iförd kläder. + +En och annan gång kunde jag förmå honom att i nattrock promenera +omkring i rummet, men han föregaf sig därvid få yrsel och kväljningar +samt att ej kunna beräkna afståndet för stegen, hvarför jag upphörde +att påyrka promenaderna. För att göra mig en stor glädje hände det dock +någon gång, att han låtsades ta en rundtur med mig genom städer, som +aldrig existerat. + +Mina berättelser från Afrika, hvarmed jag då underhöll honom, +gengäldade han merendels med skrytsamma skildringar om sin kamrat +Jakob Hedenius morbrors bedrifter i Kap och en värmländing Anderssons +äfventyr som afgudabild i Indien. + + + + +En afton då jag kom in i hans rum, märkte jag, att något händt, fast +han sökte dölja det för mig. + +»Har du sofvit dåligt i natt?» frågade jag. + +»Det gör jag alltid», lät det undvikande. + +»Har du drömt något som plågar dig?» fortfor jag och satte mig på +sängkanten bredvid honom. + +»Nej, men råttorna sprungo i natt upp i min bädd, och jag har ännu kvar +den pinsamma skräckkänslan efter dem .... Jag har väntat på dig för att +få den förjagad», kom det slutligen. + +»Blef du biten?» frågade jag rysande. + +»Inte nu, men för något år sedan vaknade jag vid att de gnagde mig på +ena benet. Jag tänkte då, att jag till straff för mina svåra synder +hade fått mig förelagt att bli uppäten af dessa motbjudande djur och +kända mig tveksam, om jag ens hade rätt att skaka dem af mig». + +»Att du inte snarare tänkte på, hur längtansfullt Tom Sawyer motsåg, +att en råtta skulle bita negern i foten för att få blod till de +inskriptioner, hvarmed hvarje anständig fånge måste förse sin cell», +sade jag och lyckades småle. + +Han skrattade. »Det borde jag kanske hellre gjort», medgaf han. »Med +en tändsticka doppad i såret på min tå, skall jag nästa gång pränta +öfver sängen: ’Här försmäktade Hans Stormäktiga Genomstungna Majestät, +Konungen på Svenska Parnassen, Diktens Svarta Svan, nedhalkad från sin +tron och åtföljd endast af en liten snöhvit korp’». + +»Härligt, storartadt!» betygade jag, »men tror du inte, att det skulle +verka synnerligen effektfullt äfven med en fras sådan som: ’Naturlig +Son af den Lysande Guden Apollo’». + +Hans ögon glänste till. »Det är helt säkert klokast att öfverlämna +inskriptionen åt dig», sade han, »och härnäst jag blir biten, skall +jag med aldrig svikande påpasslighet söka hålla såret öppet, tills du +hinner hit». + +»Jag skall tala vid doktor Lundborg», sade jag, »så kan du vara +förvissad, att du får råtthålen tätade». + +»Han har så mycket extra besvär för mig ändå», invände Gustaf Fröding. +»För en tid sedan köpte han mig en tandborste, något som jag ej ägt, +sedan jag kom hit. — Så alldeles säkert är det ej, att jag begagnar den +hela veckan, men alltid i början och slutet», tillfogade han med en +skälmsk blick på mig. + +Hans ansikte hade återfått sitt lugna uttryck, och jag lade för honom +några kriaböcker jag medfört och som han hjälpte mig att korrigera. +En tillstyrd ordvändning förde oss in i ett samtal om språkliga +svårigheter och gaf mig anledning att fråga, om han kunde rimma på +hvilket ord som helst. + +»Var säker på det!» sade han och nickade öfverlägset åt mig. + +»Försök då med Åmål», föreslog jag retsamt. + +Han betraktade mig, tindrande af upptågslust, ruskade mig i håret och +skanderade: + + ’Nog är ett mål bra, men bättre två-mål, + Nog är Säffle bra, men bättre Åmål’. + +»Bravo!» ropade jag förtjust. »Jag utkorar dig att skrifva vers till +svåger Wilhelms födelsedag och rimma på gasklocka». + +»Det blir ju ett rim som en cirkuskullerbytta», sade han skrattande. + +»Du menar ....?» frågade jag. + +»Att dess quinta essentia ligger i ett afsiktligt groteskt +misslyckande». + +Jag betraktade honom en stund under tystnad. »Om man nu stängde mig ute +från dig, skulle du då ej göra något för att hjälpa mig in igen?» sade +jag dröjande. + +»Du vet ju, att jag är vanmäktig, beröfvar man mig en glädje, har jag +ingen rätt att återfordra den». + +»Men skulle du då ej kunna göra _någonting?_» fortfor jag och kämpade +med de frambrytande tårarne. + +»Jo, jag skulle sätta mig vid fönstret och låta mitt skägg växa ut +genom väggen ända ned till marken, så att du kunde sno dig ett rep af +det och klättra upp till mig». + +Hans ansikte blef vid dessa ord skimrande vackert. Våra blickar möttes, +därpå lutade vi oss öfver den uppslagna bibeln, och med andaktsfull +röst läste han: ’Min vän är min och jag är hans’ — — — — — — — — — — — +— — — — — — — — — — — — — — + + + + +Endast ett bref från mig finns bevarat för höstmånaderna 1903. + +Det lyder: + + Stockholm den 4:de dec. 1903. + + Käre Gustaf! + + Jag mår bra, hur mår du? Föröfrigt mår jag inte bra, + kriarättningen angriper mina magnerver och orsakar mig s. k. + fysisk plåga. Du minns blindtarmen som jag klagade öfver hos dig. + Nå det var blott en tvångsföreställning, som du bibringat mig + genom att tala om drufkärnorna. + + Emellertid vill jag med dessa rader säga dig, att du antagligen + blir beröfvad den stora glädjen att se mig på söndag, emedan + skrifböcker och kväljningar kedja mig vid staden. Fullt viss + kan du ej vara. Det är möjligt, att jag arbetar mig igenom + skrifboksberget och trotsar kväljningarne, rycker till mig några + långa strån ur ditt skägg, tvinnat ett rep och klättrar ned på + det till ditt Nirvana. + + Farväl, farväl! Lef väl, lef väl, och öfva dig, så att du kan + föra en bildad konversation med mig, då jag kommer. Tråka inte ut + dig med anekdoter och tal om Lydia Wahlström, dansande sig till + rösträtt inför de församlade riksdagsfäderna. + + Åh, Gustaf, om det ändå gåfves mig någon möjlighet för mig att + komma på söndag. + + Alltid din + _I. B._ + + + + +Veckorna före jul påstod han sig för sina ögons skull ej kunna läsa, +utan sysselsatte sig i stället med geometriska uppgifter och hade hela +pappersark fullklottrade med vinklar. Några anteckningar visade, att +han sökte lösa problemet om vinkelns tredelning. + +»Din hand darrar mer än eljes, när du håller det där papperet», +anmärkte han. »Är du ledsen öfver mitt val af problem?» + +»Om det förströr dig, kan jag ju blott vara glad däråt», sade jag. + +Han betraktade mig en stund; plötsligt började det leka kring hans mun, +och ögonen spelade. »Är du rädd att tillstå, hvad du tänker», frågade +han och drog mig närmare intill sig. »Tror du ej jag ser, att du hört +detta problem betecknas som det paranojeometriska?» Han skrattade. »Du +skall ej oroa dig», fortfor han, »jag är ej sämre, men det omöjliga +har alltid haft en stark lockelse för mig. Hade jag ett laboratorium, +skulle jag experimentera med uppfinningar eller söka göra guld, men nu +har jag inga andra resurser än papper och penna och måste därför välja +detta olösta problem». + +Kort därpå såg jag i bokhandeln ett arbete af en professor rörande +vinkelns tredelning och förskaffade mig det genast. + +»Se här, nu ser du, att äfven höglärda professorer vid +bildningsanstalterna behandla detta problem», sade jag triumferande och +räckte honom boken. + +»Gifvetvis kommer man en dag att kunna lösa det», trodde han, »ehuru +jag misstänker, att det ej blir en universitetsstuderad lärd, utan +kanske en sinnessjuk lekman, som finner lösningen». + +Det närmade sig jul, och jag skulle resa till mitt hem. Jag hade +frågat Gustaf Fröding, om han önskade, att jag skulle kvarstanna hos +honom, men han antog, att den sorg min mor skulle känna vid att sakna +mig, kanske ej kunde utjämnas med hans glädje att behålla mig. Julen +betydde för honom intet, för henne däremot var den fylld af minnen och +traditioner, menade han. Kunde jag dessutom återvända om fjorton dagar, +störde ju ej min frånvaro honom i hans vanor. + +Dagarne före jul, tillbringade jag i Uppsala och afreste till Åmål den +23 december. Jag hade lackat in diverse julklappar, till hvilka jag +skrifvit vers på det omöjligaste blandspråk och tvang honom att afge +ett högtidligt löfte att ej bryta dem förr än klockan sex på julafton. + +»Nå, lämna mig nu dina paket», sade jag med låtsat allvar, »jag svär +att inte se på dem, förr än jag kommer hem». + +Han gjorde en beklagande gest och citerade: ’Den arme Fritiof mer arm +än de, har ingenting att den trogna ge’. + +»Om fem minuter kommer vakten för att hämta mig», sade jag och +hopsamlade mina tillhörigheter. + +»Vill du stryka med din hand öfver böckerna och allt som finns härinne, +innan du går», bad han. + +Jag nickade. »Snart är jag hos dig igen», sade jag, då vårdarens steg +hördes, »och jag längtar redan att få skrifva till dig från Åmål». + +Jag ordnade hans kvällsvard, kastade en sista blick på den nedböjda +gestalten i sängen och lämnade rummet med motsträfviga steg. + + + + + Åmål den 26 dec. 1903. + + Du käre Gustaf, du kunde gärna ha önskat mig en god resa, så hade + ej det inträffat som nu inträffade, och det som inträffade var + något gräsligt. + + En annan gång gör du nog inte så, när du vet hvilka följder det + drar med sig. + + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + + Du har naturligtvis julefrid du, så länge jag är borta, men hvad + mig beträffar, är jag i djup saknad af sådan. Min store bror + lämnar oss ej ett ögonblicks ro; under det jag sitter här och + försöker skrifva läser han »Fäderneslandet». + + Jag har ej heller auktoritet nog att säga ifrån: »Högläsning + förbjuden», kvinnans plikt är hos honom som hos dig att ödmjukt + böja sig och lyda. + + I morgon skola vi släpas till Karlstad till — — — —, sedan resa + vi till Trollhättan och jag antar att jag söndag eller måndag + skall få mottaga din uppriktiga komplimang öfver mina vackra + verser, såvida du ej förblindas af afund öfver min lätthet att + finna rim. Det är mitt arf på mödernet. Mamma rimmade julafton + fint till gröten — — — —. + + Som du ser äro vi både bildade och begåfvade här i staden, och + det kan du komma i håg nästa gång du gör en vers om Åmål. + + Jag önskar så mycket, att allt som är plågsamt måtte göra så + långa omvägar, innan det kommer till dig, att det förlorat sin + rätta kraft d. v. s. för så vidt jag ej också räknas dit. + + Gustaf — åh du vet nog, att jag på botten af allt hvad jag + känner, blott vill, att du skall ha det som lindrar, men min + önskan att se och höra dig ja, vara hos dig, är en murbräcka, som + oaflåtligt krossar det som ställer sig i vägen för den. Därför + kan jag också säga + + alltid din + _I. B._ + + + + +Jag reste från Åmål direkt till Uppsala, där jag stannade, tills +skolarbetet började. + +»Har du saknat mig?» frågade jag, då jag åter satt bredvid honom. + +»Jag vet ej», svarade han, »men jag fick en stark glädjeförnimmelse, +i detsamma du trädde inom dörren». Han teg en stund. »Är du ännu lika +rädd för patienterna här?» fortfor han. + +»Nog har jag allt fortfarande en förfärligt stark hjärtklappning, hvar +gång jag passerar korridorerna», tillstod jag. + +»Tänker du ej då så här? ’Jag utsätter mig hellre för denna skräck, än +jag afstår från att se Gustaf Fröding’», frågade han. + +»Jag hinner ej tänka någonting, jag bara går, det fortaste jag kan, och +får en känsla af obeskriflig trygghet, då jag fattar om låsvredet till +din dörr». + +Han smålog. »Du tänker nog omedvetet i den riktning, jag antydde», +fortfor han, »fast du ej ger dig tid att särskilja dina tankar och +motiv. Ett val föreligger vid hvarje handling, ehuru väljandet går så +snabbt, att vi ej alltid aktgifva därpå». + +»Väljer du medvetet eller omedvetet?» undrade jag. + +»Skulle tro, att jag oftast gör det medvetet. Mellan dig och mig +föreligger häri en stor olikhet. Du har hela världen att studera och +ditt aktgifvande på andra människor skymmer för dig tillvägagångssättet +i ditt eget tankelif. Jag däremot har som observationsmaterial blott +mig — och möjligen dig — däraf min detaljkunskap». + +»Har du varit mycket plågad af röster, medan jag varit borta?» undrade +jag. + +»När du är här, skingras de ju alltid, eller rättare då jag +sysselsätter mig med dig, ger jag ej akt på dem. Jag tror dock +knappast, att de plågat mig mer än vanligt, och dessutom skall du ej +oroa dig härför, då jag ej är särskildt dålig, vänjer jag mig vid dem +ungefär som vid gatbuller». + +»Har du haft dessa röstförnimmelser länge?» fortfor jag, »och finns det +ingen hjälp mot dem?» + +»Jag hade dem redan på den tiden jag arbetade i Karlstad, och jag +förmodar, att jag ej kan undgå att plågas af dem hela lifvet igenom. +Sannolikt är det ett organ i hjärnan, som ligger naket och därför +fungerar ohöljdt». + + * * * * * + +Ett stort ärr på min hand tilldrog sig en gång hans uppmärksamhet, och +jag måste redogöra för hur det uppkommit. + +»Se här», sade han, då jag slutat, och räckte fram sin handlofve, »kan +jag också framvisa ärr, men bakom dem ligger en helt annan historia än +den, som är knuten till ärret på din hand». Han sänkte dystert sitt +hufvud och tycktes knappast längre lägga märke till min närvaro. + +»Hade jag blott aldrig känt mig fyllas af öfvermänsklig makt och kraft, +skulle jag kanske varit mer osårbar», återtog han omsider. »Det är det +gäckeri ofvanifrån, för hvilket jag stundom är utsatt, som vållar mig +den största smärtan och förödmjukelsen. Det jag nu tänker på, hände för +flera år sedan. Då — liksom nu — låg jag till sängs, hvilket då liksom +nu tycktes besvära läkarne långt mer än mig. Utsatt för tvång iförde +jag mig kläder och hoppades bli befriad från ytterligare kraf. Men så +en vacker dag inträder öfverläkaren S—s och befaller mig medfölja de +andra patienterna på jordarbete. + +Jag vägrade .... han såg ut att ämna genomföra sitt program med mig +....» — han teg några ögonblick, och det ryckte smärtsamt kring hans +mun. — »En är en, och då han därtill är ensam mot alla, är hans +ställning hopplös ....» — Han tystnade äter, och jag smög sakta min +hand in i hans. + +»Jag slog sönder en spegel», fortfor han, »skar mig med glasbitarne +öfver handleden i hopp att träffa pulsådern .... skrapade kvicksilfret +af glaset och stack det i såret för att få det förgiftadt .... jag +ville ej .... jag kunde ej uthärda denna skymf .... Jag trodde mig dock +korad till något bättre och högre än att af en dårhusläkare fösas ihop +med dårar för att gräfva upp jorden!» — — — — — — — — — — — — — — — — — +— — — — — — — — — — — — — — — — — — — + +Han hade dragit min hand mot sitt bröst, och jag kände, hur våldsamt +hans hjärta slog vid detta minne. + +»Jag bar mig för oskickligt åt för att lyckas i mitt förehafvande», +slutade han, »men vann åtminstone det, att man tillsvidare afstått från +att med våld tvinga mig i ett arbete, som synes mig strida mot min +värdighet». + +Mitt sinne sjöd af harm öfver den brutalitet, som tycktes ha blifvit +föröfvad mot honom. + +»Du skulle ropat till Gud att nedsända millioner bältdjur att gräfva +i ditt ställe», sade jag med ett försök till skämt. »Till det äro de +skapade, men din gärning är vida skild från deras, och det skulle du +tuktat den oförsynte med att påvisa». + +Han skrattade. »Vi hade då fått historien om Elia och piltarne +upprepad, fast med nödig variation. Har du sett ett bältdjur?» tillade +han. »Jag undrar, hur de se ut». + +»Jag har ej sett dem», svarade jag, »men vet, att de ha en benhård hud, +just en sådan du behöfver i ditt umgänge med människorna». + +»Det är ju möjligt, att jag borde föredra den», medgaf han, »ehuru +Herakles lejonhud mera tilltalar mig. Och du — hvilket skyddsmedel är +det väl, du begagnar?» + +Jag löste leende af mig en lejonklo, som sammanhöll min halsduk. »Jag +visar klorna», sade jag. + +»Det duger», försäkrade han upprymd. »Jag förmodar, du ej gör dig +samvete af att inbilla dina medmänniskor, det lejonen i Sydafrika +trafva omkring med dylika rubinprydda klor». + +»Jag brukar framdra det som ett bevis på landets sagolika rikedomar», +bekände jag. + +Vi kommo därpå att tala om drottningen af Saba, som enligt en +Kimberleylegend skulle härstamma just från den trakten, och vårt +föregående samtal undanskymdes. + + + + +Gustaf Fröding hade alldeles lagt åsido sina geometriska experiment och +ägnade sig åt memoarlitteraturen. Då och då återupptogo vi frågan om +hans studier och förflyttning från hospitalet. Mitt tal om van Eeden +afböjde han fortfarande, och då han en gång gjorde det mera retsamt än +vanligt samt hånfullt begärde att få veta, hvilka egenskaper denne ägde +att framför andra förstå honom, förklarade jag vredgad mitt tålamod +uttömdt och att det var sista gången jag inlät mig på detta ämne. »Är +det väl något så onaturligt i min förmodan, att van Eeden, läkare, +skald och filosof med rykte som nått de flesta kulturländer, bör ha +goda förutsättningar att förstå dig», slutade jag. + +»Är han skald?» inföll Gustaf Fröding, »det har jag aldrig förstått, +det förändrar saken. Du har blott talat om hans sociala planer, hvilka +delvis ligga utom min intressesfer». + +Blidkad redogjorde jag nu för hans författarskap. »K. följer kanhända +med dig som ressällskap på vägen», sade jag. »Jag har talat med honom +därom, och han har ej ställt sig alldeles afvisande. Doktor Lundborg +reser, som du vet, snart till Holland för att studera sinnessjukvården +där, och då kunde han ju undersöka om van Eedens hem lämpar sig för +dig». + +»Det kanske han kunde», medgaf han. + +»Från Holland är ej långt till Tyskland, och doktor van Eeden kan råda +dig i allt, som rör dina studier», fortfor jag. + +»Möjligen har han också själf ett stort bibliotek», förmodade han. + +»Han tillhör en gammal släkt, så att det är högst antagligt», sade jag. + + + + +Bref från mig till Gustaf Fröding: + + Stockholm den 18 jan. 1904. + + Jag hoppas, käre Gustaf, att du ej måtte känna tomheten efter mig + så som jag efter dig. Du mumsar Momsen och låter din hvita korp + flaxa hvart nödtvånget drifver den. Måtte Momsen icke förnöja dig + allt för mycket! Jag kan inte säga att jag för närvarande tycker + det är så trefligt att du har det roligare än jag. + + För ögonblicket är jag blott »Grace eller Hemmets solsken», och + det är endast då jag är »Elise eller Kvinnan i sin fullkomlighet» + som jag behöfver känna ädelt. + + Du Gustaf — jag hoppas, att du läste om de där N-strålarne och + inte slarfvade öfver dem. Jag har något att säga dig om dem, då + jag kommer. + + Cecilia reste här förbi i fredags. Jag var nere på stationen en + liten stund men måste gå på fest för — — — + + _Jag_ var festens prydnad, åtminstone i eget tycke. Alla tre — — + — tryckte mig turvis till sitt hjärta under kärleksfulla ord. Det + kan jag aldrig erinra mig, att du gjort, men kanske upplefver jag + det vid ditt 75-års jubileum. + + Ingen dristade sig att fråga efter dig mer än fröken S. L—d — + du vet — — —. Hon sade någonting så vackert om dig, att jag + fick samma känsla, att vi nu burits igenom allt ondt, som grep + tag i mig, då fröken Beck häromdagen sjöng ditt Drömackord. Om + och om igen tvang publiken henne att sjunga »Segern är vunnen». + Stenhammar ackompagnerade mästerligt. Rosenfeldts melodi till + Inga lill tilltalade mig ej. + + Det är möjligt att jag ej ens nästa söndag kommer till Uppsala. + Fröken v. K. reser på tisdag och hon är som en tårpil, blott hon + tänker på att vara skild från mig en dag. Skulle önska, att du + liknade henne i detta. Antagligen får jag väl följa henne till + Södertelge till Cecilia. + + Jag hälsar dig så mycket, mycket. — Det blir krig — mellan Japan + och Ryssland förstås. + + Alltid din + _I. B._ + + + + +Cecilia träffade jag numera sällan. Vi hade väntat, att hon skulle ha +besökt oss någon gång under julen, men af en eller annan orsak hade +hon låtit oss vänta förgäfves. Då jag förebrådde henne, menade hon, +att vi nog ändå ej saknat henne, hvilket var en alldeles grundfalsk +uppfattning. Hon smålog misstroget då jag sade detta och yttrade något, +som tydde på att när jag nu hade Gustaf, behöfde jag ej henne. + +Hon tycktes belåten med att han reflekterade på Holland och föreföll +gilla mitt förslag, att doktor Lundborg skulle undersöka lämpligheten +af van Eedens hem som eventuell vistelseort. Hon frågade, om där fanns +tillfälle till bad och tillgång till sköterska, hvilka frågor jag +bejakade. Själf var hon ej stark nog att följa med, ensam kunde jag +icke resa med honom, men kunde vi, såsom jag ställde i utsikt, få K. +och någon af läkarne som sällskap, borde det nog gå. Jag minns ej, om +jag bad henne tala med förmyndaren om saken, men var öfvertygad att +broderns hälsa låg henne så om hjärtat, att hon ej skulle dröja därmed. + +För att kunna tillbringa söndagen i Uppsala följde jag under en +veckodag den i brefvet nämnda fröken v. K. — en ryska — på hennes +afskedsvisit till Södertelge. Cecilia hade flyttat i en ny våning, och +jag kände mig först något främmande för denna. Själf var hon mycket +trött och mottog oss liggande på sin soffa, men strålande vacker och +älskvärd som vanligt. Omsider blef det tid för oss att återvända till +Stockholm. Jag hade svårt att skiljas från henne, och kände en häftig +motvilja mot ryskan, för hvars skull vi måst tala liksom genom ett +galler. Då jag hunnit nedför trappan, vände jag mig om och fann Cecilia +stå lutad öfver räcket. Hennes ögon lyste mot mig som svarta solar — +jag tog trappan i ett par språng och slog mina armar om hennes hals. +Hon smålog och kysste mig ömt. Ögonblicket därpå lämnade jag hennes +bostad, föga anande att jag aldrig mer skulle beträda den. + + + + +Doktor Lundborg, Gustaf Fröding och jag samtalade allt emellanåt om van +Eeden och den tillämnade vistelsen i Holland. »Jag känner mig som en +stor elefant med en liten varelse på min nacke, som sticker mig i örat +åt det håll hon önskar jag skall gå», yttrade Gustaf Fröding en dag. +Doktorn skrattade. + +»Du misskänner dig alldeles», sade jag, då vi åter voro ensamma, »det +är du som är den viljestarke, och det är din viljas gissel, som drifver +oss fram i den riktning, du önskar. Hvad har väl jag förmått? — Se hur +obegagnade dina kläder hänga och tänk på hur sällan du ens bjuder till +att vistas uppe i nattrock». + +Jag fortfor en stund att ytterligare förehålla honom en mängd andra +fall, där hans vilja behållit valplatsen, och hans ögon kisade hela +tiden mot mig bakom pince-nezen. + +Innan jag hunnit säga, allt hvad jag hade på hjärtat, räckte han med +skolpojksaktigt underdånig min upp handen till tecken, att han ville +tala. Jag såg på honom under lätt rynkade ögonbryn. + +»Fröken, fröken», viftade han litet ifrigare. + +»Nå, Gustaf Fröding», sade jag och nickade åt honom. + +»Diktar du månne ej om mig efter Fryxells svartmålning af Karl XII?» +frågade han. + +»Nej, men när du säger det, finner jag, att din envishet har ett starkt +släkttycke med hans», svarade jag, hvarefter vi båda brusto i skratt. + + + + +En fransk läkare och vetenskapsman vistades i Uppsala och hade erhållit +tillstånd att bese hospitalet. Som han antagligen gärna ville träffa +en så intressant patient som Gustaf Fröding, hade man frågat denne, +om han hade något emot att följande dag mottaga besök af honom. +Gustaf Fröding sade sig ingenting ha att invända, men bad mig komma +tidigt, så att han ej behöfde vara ensam under receptionen. »Att +beskådas som ett underligt djur, insatt i en cell, är ingalunda en +välbehagsförnimmelse», förklarade han, »dessutom har han mera valuta, +om han samtidigt får se dig, då du ju faktiskt är ändå konstigare». + +Jag hade ej tillåtelse att vistas i Gustaf Frödings rum under läkarens +morgonrond, men beslöt att för denna gång öfverskrida förbudet och +därefter förklara mig. Vid tiotiden nästa morgon stod jag därför hos +honom, och hela hans ansikte sken af skalkaktighet. »För sent», ropade +han, »du har gått miste om att bli affotograferad i hans hjärna och +antecknad i hans anteckningsbok!» + +»Hur lät din franska?» frågade jag. + +»Det hade tagit mig hela morgonen att snickra ihop frasen: ’Comment +vous portez vous monsieur’, och just när jag skulle begagna den, +försvann fransmannen». + +»Hur såg han ut?» frågade jag. + +»Det iddes jag ej undersöka». + +»Satt du kanske och såg ned hela tiden?» + +»Jag tror det, men ’hela tiden’ inskränkte sig till halftannat +ögonblick, hvilket dock för en smart lärd torde vara nog till en sakrik +afhandling i tre delar om skalden Gustaf Fröding på dårhuset». + +Han hånlog. »Kan du säga mig», utbröt han hetsigt, »hvad som är +driffjädern till att du trotsar alla vidrigheter och kommer hit. Svara +mig långsamt och med eftertanke och servera mig inga fraser». + +»Törhända känslan, att du behöfver ett värdigt föremål för dina +sarkasmer», föreslog jag efter en stunds öfvervägande. »Men vill du nu +som jag, äta vi frukost; i min ifver att närvara vid mottagningen för +fransmannen, blef jag nödsakad att gå fastande från staden». + +Jag dukade upp mina medförda förråd, och under måltidens gång försvann +hans misstämning. + + * * * * * + +Till hospitalets bibliotek hade förskaffats en del nyare historiska +arbeten, däribland ett par om England, hvilka skänkte Gustaf Fröding +stort nöje. + +»Har du saknat mig mycket under veckan?» frågade jag en gång under +denna tid. + +»Måste tyvärr erkänna, att jag varit för upptagen af andra damer +för att ha haft tillfälle att tänka på dig. Jag menar de engelska +drottningarne», tillade han, då jag förvånad betraktade honom. + +»Åh — hå!» sade jag skrattande. + +»Maria Stuart är ingalunda en föraktlig rival», påvisade han. + +»Du kan väl ej mena, att jag skall bli svartsjuk på en kvinna, som +lefde för flera hundra år sedan», invände jag. + +»Inte vill jag uppmana dig därtill, men inte vill jag heller afråda», +återtog han, »hon torde vara lika verklig i det närvarande som du, men +....» + +»Hon kommer ej till dig med mat», afbröt jag. + +»Nej, däri har du gifvit ett försteg», medgaf han. + +Vi började därpå resonera om hennes förhållande till sina män och +älskare och gåfvo oss i färd med att studera, hvad läroböcker och +källskrifter haft att förmäla om henne. Äfven Anna Boleyn var länge +föremål för vårt intresse, och Gustaf Fröding tycktes luta åt den +åsikten, att hennes gemål endast handlat af konungslig skyddsplikt mot +tronföljden, då han lät afrätta henne. + + + + +Doktor Lundborg skulle om några veckor anträda sin beramade resa till +Holland, och jag frågade per telefon Cecilia, om hon rådgjort med +förmyndaren om förslaget van Eeden. Det vore i så fall lämpligt, att +denne gåfve doktor Lundborg i uppdrag att göra efterforskningar, menade +jag. + +När jag hörde, att så ej hade skett och att hon ej visste, när hon +skulle komma till Stockholm, föreslog jag att själf få tala med +förmyndaren, då han ju helst borde träffa doktor Lundborg före dennes +afresa. Jag fick den uppfattningen, att hon gillade förslaget, och +några dagar därefter besökte jag honom. Vi hade redan ett par gånger +flyktigt sammanträffat, den första för många år sedan, då jag medföljt +Cecilia upp på hans kontor och i förbigående blifvit presenterad af +henne och den andra på en resa till Uppsala. + +Han mottog mig snäft och sade sig ha andra planer för Gustaf Fröding än +Holland samt att han tänkt, det någon läkare skulle medfölja honom. Jag +nämnde då, att doktor Lundborg möjligen skulle kunna göra det äfvensom +Frödings vän K., men intet af detta tycktes göra det intryck på honom, +att han fann det värdt en reflektion. Hvad mig beträffar, ansåg han sig +ej kunna tillråda, att jag reste med, då han ej visste mer om mig »än +att jag var ett fruntimmer, som var tokig i Fröding och ville följa +honom». + +I första ögonblicket kände jag ett våldsamt begär att skratta, det lät +precis som en röst från någon skvallerkonselj, men i nästa tog harmen +öfverhanden, och jag svarade mig ha hyst den förmodan, att fröken +Fröding varit i stånd att lämna något utförligare upplysningar om mig. + +»Hon har sagt, att ni är mycket exalterad», förklarade han. + +»Jaså», svarade jag och tänkte, att min ställning såväl till henne som +till hennes bror dock torde ha gifvit henne goda skäl att ej låta detta +uttryck gälla som det för mig uttömmande. + +»Hur har ni det er emellan, ni och Fröding?» fortfor han. »Äro ni +förlofvade?» + +Jag betvang min känsla af föraktfull motvilja att svara honom. Om jag +nu tege, kunde han rikta samma fråga till Gustaf Fröding och därigenom +störa den glädje mina besök beredde honom. Kanske skulle då äfven +ångesten att på något sätt ha bundit mig åter väckas till lif i hans +ömtåliga sinne. Detta måste förhindras, och jag måste svara, men hvad? +Hade det gällt mina egna känslor, skulle det varit en lätt sak, men att +kräfva räkenskap för dessa låg utanför den frågandes befogenhet .... +Öfver Gustaf Frödings känslor för mig hade jag däremot ej ens gjort +några sannolikhetsberäkningar. + +»Förlofvade kan man väl knappast kalla oss», svarade jag slutligen — +»de känslor Gustaf Fröding hyser för mig, äro väl närmast att förlikna +vid hvad han skulle känna för en yngre bror, som han själf fostrat». + +För att ej låta märka, hur djupt hans beteende sårat mig, utväxlade jag +några konventionella fraser med honom rörande gemensamma bekanta och +lämnade sedan hans lokal. + +Ljungande af harm skref jag följande dag ett bref till Cecilia, hvari +jag relaterade hennes förtroendemans samtal med mig och menade, att +jag haft rätt att vänta, det han vetat så mycket om mig, att han ej +uppträdt direkt förolämpande. + +Mitt förtroende till Cecilia hade efter samtalet med förmyndaren fått +en betänklig stöt. Ej nog med att hon tycktes ha undanhållit honom alla +upplysningar, som kunnat ge mig en aktad ställning i hans ögon, utan +hon hade äfven förtegat för mig _deras_ planer om förflyttning för +Gustaf Fröding, under det hon skenbart gått in på lämpligheten af de +arrangement jag föreslog. Den läkare, förmyndaren nämnde, som utsedd +till ressällskap åt Fröding, var honom ytterst osympatisk, och han +motsåg med glädje dennes förflyttning från hospitalet. + + + + +Cecilias svar kom mycket snart. Länge hade hon tänkt tala vid mig +om mitt förhållande till hennes bror, hans närmaste framtid o. s. +v., men ditintills hade det ej lämpat sig, då vi endera suttit på en +järnvägsstation eller också haft obehöriga åhörare. Kanhända hade också +en annan känsla tillkommit, nämligen att hon unnade mig den lycka jag +för en kort tid kunde äga, innan jag åter komme i kontakt med lifvets +hårda realiteter. + +Mitt förhållande till Gustaf Fröding sade hon sig ej ha missuppfattat, +hon skulle då ej kunnat hysa den vänskap för mig, som hon gjorde och +skulle ej låtit mig komma dem så nära. Hon trodde, att min kärlek till +honom var en stark och äkta känsla. Däremot hade hon alltid ansett, att +G. ej brytt sig om mig annat än på ett rent vänskapligt sätt, något +som jag också själf i mitt bref till henne sagt, att hon städse sökt +framhålla för mig. + +Hon hörde nu till sin stora förvåning, att vi voro förlofvade och +försäkrade, att det i så fall ej kunde komma i fråga, att hon skulle +lägga sig i våra enskilda angelägenheter. Dock tyckte hon sig ha haft +rätt till vårt förtroende i denna sak, så nära som hon stått sin bror +och mig alla dessa år. För sin del ansåg hon det orätt af honom att +ingå giftermål och att föga utsikt funnes för ett lyckligt äktenskap, +som ju fordrade hälsa och friska krafter. Men skulle så olyckligt vara, +så hellre mig än någon annan. Endast kontrahenterna själfva kunde ta +risken att från eller tillråda. Hon skulle per bref underrätta sina +systrar om detta; G. själf komme hon ju snart att träffa personligen. + +Det var fullkomligt sant, att både G:s förmyndare och hon ansåge det +olämpligt, att jag ensam reste ut med honom — hade hon kunnat följa +med, hade det varit en annan sak — och orsaken härtill var, att jag ej +skulle kunna reda mig ensam i alla svårigheter. Att jag däremot skulle +få råka honom så mycket jag ville därute, hade ingen satt sig emot. + +Hon kunde omöjligt tro, sade hon, att förmyndaren förolämpat mig. +Jag måtte alldeles ha missförstått honom. Då han talat vid henne om +mitt förhållande till G. hvilket ju var så ovanligt, att det väckte +uppmärksamhet, och hon visste ju ej då af någon förlofning, hade hon +framhållit, att jag var en gammal vän till G., och att alltsammans +var hvad hon kallade oskyldigt. Som en förklaring på att ett sådant +förhållande kunde existera, hade hon sagt, att G. och jag ju båda voro +excentriska personligheter med mera fantasi än folk i allmänhet och ej +finge bedömas efter vanlig måttstock. + +Om någon exaltation å min sida visste hon sig ej ha talat, men mindes +ej, hur hon lagt sina ord och i hvad sammanhang. Hon sade sig ej kunna +tro, det förmyndaren ej skulle känna till mig, då min svåger var hans +vän, hvilket han också nämnt. + +Att hon ej hade samma uppfattning af G. som jag var nog sant. Hennes +grundade sig på 43-årig bekantskap och därvid ständigt återkommande +fenomen i hans sinnesstämning, men ingalunda på någon utsago af mig +eller doktorerna. Det fanns dessutom många omständigheter i hans lif, +som jag ej hade reda på och därför ej kunde ta med i beräkningen. + +Så länge han emellertid var så hjälplös, kunde hon ej annat göra +än endast ta hänsyn till hvad som för honom var bäst, äfven om hon +därvidlag skulle råka att stöta sig med mig eller andra. Behöfde hon +välja mellan honom och mig, kunde jag nog tänka, hur valet utfölle. +Blefve jag hans hustru, finge jag själf ta hela ansvaret, och hon +skulle då ej hindra mig i någonting. Ju förr jag kunde göra det +alldeles klart med G. desto bättre. + +Hon tillrådde mig, att i denna sak rådföra mig med en namngifven +god vän, som kände mig sedan min skoltid. Denna var mig uppriktigt +tillgifven och därtill opartisk, sade hon. Men skulle G. och jag +finna, att vi förhastat oss, så kunde vi väl som förut råkas på ett +vänskapligt sätt, fast ej på samma sätt som i förra fallet, utan med +någon inskränkning. För sin egen del brydde hon sig ej om folks mening +och frågade ej efter skandal, men hvad som härvidlag blefve följden, +nämligen att allt tadel skulle falla på G., och han komme att anses som +en förbrytare och förförare, hvilket han aldrig varit och ej heller +var, det ville hon gärna hindra. Hon bad mig försöka att tänka mig in i +G:s ställning och hvad som kunde vara bäst och nyttigast för honom samt +blunda för hvad som gjorde min lycka. Hon visste, att jag kunde det, om +jag ville. + + + + +Min häpnad öfver innehållet i hennes svar trotsar all beskrifning. Hvad +som i mitt bref gifvit henne anledning att tro mig ha tillkännagifvit +någon slags förlofning med hennes bror var mig en fullständig gåta, då +jag genom att citera mitt uttalande till förmyndaren tvärtom markerat +motsatsen. Hon hade tydligen i sin upphetsning förbisett det verkliga +innehållet i mitt bref, för det hennes fantasi fruktat. Likaledes måtte +det ha undgått henne, att hvarje gång vi talat om Frödings förflyttning +till Holland, jag föreslagit K. och doktor Lundborg som medhjälpare. +Att resa ensam med honom hade aldrig ens tangerat min tanke. Vidare +syntes det mig långsökt, att förmyndaren genom sin bekantskap med min +svåger, som bodde i Karlstad och som jag ytterst sällan träffat — min +syster var sedan två år tillbaka gift med hofrättsnotarien B. — skulle +varit i tillfälle att erhålla ingående kännedom om mig, och jag lade +bort brefvet i känslan af min oförmåga att fatta, om hon menade allt +hvad hon sade eller blott en del, och om det hon icke menade, hade +någon annan betydelse än som ett försvar för henne själf. + +Jag fruktar, att jag ej tillbörligt smält det fogliga och resonabla, +som onekligen äfven fanns i brefvet, då jag per omgående skyndade att +befria henne ur den villfare se med afseende på min ställning till +Gustaf Fröding, hvari hon intrasslat sig. + +I sitt svar försäkrade hon sig ej ha någon lust att skilja mig och +Gustaf Fröding åt, och känslor och tycken sade hon sig ej ha någon som +helst fordran på att få kritisera. Det vore ju det privataste af allt +privat. Det var blott de rent yttre förhållandena, som måste gestaltas +så, att de ej blefve till skada och obehag för G. och mig. Förr hade +hon alltid gått emellan, men nu var hon för klen och själstrött och +saknade både håg och förmåga. Hon kunde yttra sin mening, men ägde ej +energi att bråka åt höger eller vänster. + +Uppträdet hos förmyndaren hade berört henne pinsamt och var henne +alldeles oförklarligt. Han hade alltid visat sig ytterst hänsynsfull +och dessutom gemytlig och treflig att ha att göra med. Hon undrade, +om jag var säker på att han förolämpat mig. Hon hade ofta sett mig +förolämpad för rakt ingenting, och jag var själf ej sällan hänsynslös. +Var jag säker på att det ej var jag, som började? + +I hvarje fall hade mitt första bref gjort ett mycket obehagligt intryck +på henne, mest därför, sade hon, att hon fått en misstanke om att jag +gått bakom hennes rygg och bearbetat G. under mina besök i Uppsala. Hon +hade redan skickat mitt bref till en af sina systrar, så att hon kunde +ej se, hvad som vållat missuppfattningen, men det var alldeles nog, att +jag nu sagt, hvad jag menat. Bland de fel hon funnit hos mig, hade hon +ditintills ej upptäckt hvarken bakslughet eller beräkning, snarare +led jag af allt för stor öppenhjärtighet. Emellertid känner man ju +hvarann i själfva verket så litet, att man ej kan vara alldeles säker, +och då hon därtill oupphörligt tutats full af varningar, hade detta +väl äfven i någon mån inverkat på hennes, som hon sade, omisstänksamma +sinne. Hon hade i alla fall tänkt tala med mig och be mig vara litet +mera försiktig i mina yttranden om G. och i hans och min samvaro, men +afhållits därifrån, emedan hon tyckt det vara synd att komma med några +missljud, och inte heller hade hon brytt sig synnerligen mycket om +hvad folk säger. Hvad hon fruktade var, att det skulle gå därhän, att +man öfverfölle hennes bror, och vore det än aldrig så obefogadt och +lögnaktigt, så kunde det ändå störa honom i hans tillfrisknande. Det +var först i julas hon fått reda på att några rykten voro i svang. En +bekant hade råkat henne på gatan och gratulerat henne till att G. nu +vore så frisk, att han kunde tänka på att gifta sig. »Fästmön bor ju +hos honom på hospitalet», hade man sagt. + +Hon hade blott kunnat försäkra, att det var lögn och stora sjöormen, +och hade ej tänkt på det vidare. Emellertid hade ryktet envist hållit i +sig med olika variationer såsom »fästmö, älskarinna och fruntimmer, som +han har hos sig på hospitalet». Hon angaf värmländingar, som i denna +sak bäst underrättade. Hon hade ingenting nämnt om dessa rykten till +förmyndaren eller systrarne, men fann det klart, att hvad som angick G. +var af så stort intresse, att det fort skulle sprida sig. + +— — — — — — — — — — — — — — — — — — — + +Af detta bref fattade jag hufvudsakligast, att hon misstänkt mig för +bakslughet och citerat grundlösa rykten, afsedda att kasta ett ovärdigt +skimmer öfver min ställning till hennes bror. Det föreföll mig högst +märkligt, att Cecilia i den djupa afskildhet, hvari hon lefde, skulle +»tutas full» af dylika ryktessmidare, helst hon var en person, inför +hvilken lömskt förtal borde gripa till flykten. Ju mer jag grubblade +däröfver, ju sannolikare tycktes det mig, att själfva kringflygandet +af nämnda rykten vore att förlägga till samma kategori som »den stora +sjöormen» och att hon troligen drömt dem. Men eftersom de nu delgifvits +mig, måste jag ju i hvarje fall räkna med dem och tillse, att såväl +Gustaf Fröding som det läroverk, där jag arbetade, skyddades för det +onda, de kunde vålla. + +För att få hjälp vände jag mig till den af mina vänner, Cecilia +utpekat som lämplig. Hon åtog sig att, så fort det behöfdes, ordna min +ställning till skolan och skref därpå ett bref till Gustaf Frödings +läkare, docenten Lundborg, relaterade de af Cecilia citerade ryktena +samt utbad sig hans råd, huruvida mina besök på hospitalet skulle +fortsättas eller afbrytas. + + + + +Bref från mig till Gustaf Fröding. + + Stockholm Tegnérgatan 14 den 19 febr. 1904. + + Jag minns ej, om jag sade dig, att jag denna söndag stannar i + Stockholm och att du först nästa lördag eller söndag har det + nöjet att se mig inträda i ditt gemak, käre Gustaf. Maria Stuart + och Elisabet hålla dig ju sällskap i min frånvaro och jag hoppas, + att äfven detta kvinnliga element måtte verka godt på dig. + + Stockholmsluften verkar däremot ej alls godt på min hosta — — — — + + Här sänder jag dig ett kort, som jag erhöll från fru van Eeden. + Hon har en mycket svårläst stil, men jag tycker mig förstå — — + att hennes svåger, som är gift med den svensktalande systern + jag berättat dig om, har öfversatt en af dina dikter och ämnar + fortsätta. + + Naturligtvis skickar jag den begärda boken, vi kunna ej hindra + människor att öfversätta dig. + + Från Moskva har jag också haft bref i dag. Där råder stor + upphetsning, och det är nästan lifsfarligt att gå ut på gatorna. + »Gut und Blut dem Kaiser». Han själf lär sitta i Vinterpalatset + och gråta bittra tårar. Han säges aldrig ha velat kriget. Jag + skall ta med mig brefvet, då jag kommer skall du få läsa det + själf. + + Jag har försport g.... åh, du kan inte tro, hvilken hosta jag + har, jag tror det är kikhosta. + + Jo, jag har försport genom doktor S. att — lär vara betänkt på + att söka upp dig nästa söndag. Hoppas du ej blir — — Du är så fin + nu, just som du är. Ingen jag ser härute i världen är så fin som + du. + + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + + Jag har fått många goda saker hemifrån. Wilhelm har skrifvit en + rysligt dum vers på en papperskaramell. + + I veckotal kommer han nu att gå och njuta af att han varit kvick. + Gustaf — du måste hjälpa mig att ge honom det igen på hans + födelsadag den 17 mars. Om vi kunde finna något rim på gasklocka. + + Det är en vecka tills jag får se dig och för mig är det många + dagar. En hälsning till dig från mig. + + alltid din + _I. B._ + + + + +Cecilia hade samma dag skrifvit ett bref till mig, hvari hon sade sig +vilja tillmötesgå min önskan, att i det som rörde min ställning till +hennes bror vända sig till dennes afdelningsläkare, docenten Lundborg. + +Och jag kunde vara viss om, försäkrade hon, att hon skulle tala med +honom utan förutfattad mening, så som man resonerar med en läkare. Om +jag hade undrat på tonen i hennes bref, så var den helt och hållet +framkallad af tonen i mitt första bref. Hon visste sig aldrig ha haft +en tanke på att »skilja» mig och G. utan hade alltid menat, att han och +jag skulle råkas, som vi hitintills gjort, och om mina besök hos honom +nu senaste tiden hade hon ej tänkt annat, än att vi blott för stundens +nöje utbytte tankar och skämtade. Hade hon missförstått detta? frågade +hon. Hon erkände, att hon ett ögonblick misstänkt mig att ha bearbetat +honom i riktning att få allt mer och mer inflytande på honom och +slutligen få honom helt och hållet för mig själf. Detta skulle hon ha +kallat bakslugt eller något liknande. Men hon förklarade sig nu ej tro +det, det skulle varit så stick i stäf mot hennes föregående uppfattning +af mig, och utan bevis för motsatsen komme hon ej att frångå den. + +Sedan hon sist skref till mig, hade hon haft bref från förmyndaren, som +å sin sida var lika förolämpad som jag. Han ansåg, att jag ej tagit +hänsyn till hans ställning som G:s förmyndare och som den där äger +rätt att bestämma om hans angelägenheter. Han behöfde hvarken rådföra +sig med henne, mig eller någon annan och hade blott att svara för +förmyndarkammaren i Uppsala. Att han rådförde sig med henne och oftast +rättade sig efter hennes mening var idel hänsynsfullhet. + +Detta hade jag ej insett, menade han. Emellertid lämnade han åt henne — +förutsatt, att hon _toge allt ansvar på sig_ — att ställa med G:s resa +och där deras åsikter kunde afvika följa hennes. Hon skulle ingenting +bestämma, förrän hon talat vid doktor Lundborg och de andra läkarne. +Hon komme endast att ta hänsyn till G:s bästa, och kunde hon ej finna +öfvertygande skäl å någondera sidan, skulle hon alldeles afsäga sig +förtroendet, och förmyndaren finge då rådgöra med hennes systrar eller +med hennes kusin Carl Agard eller handla oberoende, alldeles som han +ville. + +Angående de rykten, hon nämnt i sitt förra bref samt en del därmed +sammanhängande, så ansåg hon sig frikallad att alls beröra detta eller +något liknande oss emellan, sedan jag i dagens bref sagt mig ej fästa +ringaste afseende vid dem. Hvad som därvidlag behöfde sägas, kunde hon +afhandla med doktor Lundborg, efter jag skänkt honom mitt förtroende. +Hon yttrade sin glädje öfver mitt val af rådgifvare i Stockholm och +sade sig lita på denne persons rättskaffenhet och sunda omdöme samt +betygade än en gång, att hon ej hyste något misstroende till min +ärlighet och öppenhet blott i viss mån till mitt omdöme. Och det var +ju blott mänskligt, ansåg hon, att hvad man mycket önskar, det vill man +gärna anse klokt och välbetänkt. + + * * * * * + +I mitt svar till Cecilia bad jag henne vänta med något afgörande vis à +vis brodern, tills den nyutnämnde öfverläkaren vid hospitalet tillträdt +sin befattning, hvilket skulle ske om någon månad. + +Detta sade hon sig i nästa bref så mycket hellre vilja lofva, som det +hela tiden varit hennes afsikt, och G. ändå ej kunde resa, förrän det +blef varmt i luften. Hon förhastade sig ej i allmänhet försäkrade hon, +och allra minst då saken gällde hennes bror. + +Det hade varit något mystiskt, en oklar punkt i min ställning i +hela denna fråga, men hon var öfvertygad, att den berodde på ett +missförstånd, som kunde utklaras och var därför glad att få tala öppet +med doktor Lundborg. + +Det vore bäst, menade hon, att nu ej vidare orda härom. Man kunde så +lätt komma att strida om småsaker i stället för att se i stort, men jag +skulle vara lugn, att fast hon i första rummet tänkte på sin bror, hade +hon i andra också en tanke för mig. + +Det efterlängtade svaret från doktor Lundborg kom och lydde. + + Uppsala hospital den 24.2 04. + + — — — + + Med anledning af Edert bref ber jag få uttala som min + uppfattning, att Fröken Ida Bäckmann utöfvat och utöfvar ett + synnerligen godt inflytande på Herr Gustaf Fröding. + + Han har blifvit gladare och mera tillgänglig än förr. Det lider + knappast något tvifvel, att icke hon åstadkommit mycket härvidlag. + + Det skulle vara en stor missräkning för Herr Fröding, om hon icke + vidare komme hit. Därför bör hon komma som hon brukat. + + Med utmärkt högaktning + Eder _Dr H. Lundborg._ + + + + +När jag åter stod inför Gustaf Fröding betraktade han mig forskande +genom pince-nezen. »Har du varit sjuk?» frågade han, »vecken mellan +dina ögon ha blifvit djupare». + +»Sjuk, säger rent för litet», svarade jag leende, »det har nästan varit +lifvet till låns; dock som skriften säger, sjukdomen var icke till döds +utan .... ja, du känner citatets fortsättning». + +»Ditt tal klingar grandiost ehuru ej alldeles otroligt», förklarade +han, »men fortsätter du att citera bibeln, känner jag mig uppfordrad +att sjunga: ’O vill du gå med till Kanaan’». Hans ansikte fick ett +salvelsefullt uttryck och rösten en darrande, tunn klang. + +Jag sjönk skrattande ned på en stol, jag visste knappast något +roligare, än när han återgaf bönemötena i Kristinehamn. + +»Hur mår Maria Stuart?» frågade jag därpå. + +»Hon har stigit ned i sina fäders graf, hon fann mig ej nog +temperamentfull». + +»Då har du säkerligen ej gjort ditt allra bästa», förebrådde jag. »Det +är, kan jag förstå, din olycksaliga lättja och håglöshet, som ställt +till ofog mellan dig och den högättade dam, du skänkt din gunst». + +»För andra gången i dag framkallar du bilden af min far», utbrast han. +»Hur ofta förde han ej ordet håglös på läpparne, då det gällde mig. ’Du +måste skaffa dig mera håg’, lät det. Liksom man skaffar sig håg själf. +Det är väl något, som bör vara medfödt. Kan du kanske gå ut och köpa +ett kvarter Frödingsvilja åt mig?» slutade han sarkastiskt. + +»Hvem vet, om det skulle vara så omöjligt att uppbringa, exempelvis på +apoteket ’Svarta Svanen’», skämtade jag. »Men för att nu återgå till +din far, så menade han törhända, att man kan förslöa och förinta sin +håg». + +»Jag vet ej, jag tror, att _hans håg_ låg åt att predika för mig och +föra strafftal på tungan, alldeles som hans ’bröder i Waldenström’». +Jag läser för tillfället Adelskölds memoarer, däri han talar om min far +....» + +»Jag har läst, att han kallar honom ’den bildsköne Ferdinand Fröding’», +afbröt jag. »Har du något minne af denna skönhet?» + +»Ja, den gjorde alltjämt ett visst intryck på mig, hur härjad den än +slutligen blef. Adelsköld talar om hans kompositioner, men han tyckes +ej veta, att det finns en hel opera komponerad af min far. Jag vill +minnas, att någon har den i sitt förvar, fast jag ej kan erinra mig +hvem. Hans röst har jag också hört prisas», fortfor han, »men för mitt +minne står klarast de släpande andliga sånger han sjöng, och som voro +mig förhatliga». + +Vid mitt nästa besök underrättade oss en af betjäningen att »Herr +Frödings syster åkt upp till hospitalet». Jag förstod, att hon besökte +doktor Lundborg, och att hon ej skulle komma in till sin bror, då hon +visste, att jag befann mig hos honom. Han tycktes ifrigt vänta henne, +och frågade den återinträdande vårdaren, om han sett rätt, hvilket +denne försäkrade. + +»Längtar du efter henne?» frågade jag. + +»Jag vet just ej, men jag finner det märkvärdigt, att hon ej besöker +mig, då hon är här på hospitalets område. Längtar du efter henne?» + +»Kanske», svarade jag, och tårarna stego mig i ögonen. Han drog mig +tröstande intill sig. + +Redan samma kväll måste jag resa till Stockholm, men hörde sedermera +af doktor Lundborg, att han framhållit för Cecilia nödvändigheten att +begagna sig af det gynnsamma inflytande jag utöfvade på patienten. + + + + +Mina förtrogna intalade mig, att Cecilia nu skulle skrifva ett tacksamt +bref till mig med anledning af hvad jag gjorde för hennes bror, hvars +tillvaro på hospitalet ditintills varit glädjelös, och att förmyndaren +skulle skynda att söka ursäkta sitt i vårt tycke olämpliga beteende. + +Förmyndaren lät ej med ett ord höra af sig, men från Cecilia mottog jag +kort därpå ett bref. + +Sedan hon talat med doktor Lundborg, sade hon, föreföll henne mitt +förhållande i vår skism angående Gustaf Frödings behandling betydligt +mindre gåtfullt än förut. Doktor Lundborgs åsikt var för henne lika +oväntad som ny och egendomlig. Han hade nämligen yttrat, att mitt +inflytande på Gustaf Fröding blifvit så stort, att han troligen ej +skulle kunna förmås till något utan min mellankomst. Doktor Lundborg +tycktes också anse detta som en synnerligen fördelaktig omständighet +och ej förenad med någon slags olägenhet af något slag. + +Dessutom var hans uppfattning af Gustaf Fröding, hans +sinnesbeskaffenhet och karaktär en annan än hennes. Man kunde ju, +medgaf hon, på ett kort samtal ej bilda sig någon riktig uppfattning +af en person sådan som doktor Lundborg och bad mig därför skaffa henne +några af hans skrifter, för att hon skulle kunna bilda sig ett omdöme +om hans teorier beträffande sinnessjukdomar och deras orsaker. + +För egen del hade hon alltid ansett, att Gustaf Fröding, så vidt +möjligt, då han nu komme att lämna hospitalet borde skyddas för alla +erotiska inflytanden och förvecklingar äfven, som hon uttryckte sig, +sådana som voro af mycket oskyldig art. Att det längre fram, då han +blefve bättre, kanske vore omöjligt, insåge hon ju, men då finge han +själf ta risken. Hitintills hade hon ej haft den ringaste oro för mig. +Hon hade tänkt, att förhållandet fortfarande varit sådant, jag själf +alltid sett det och att jag funne mig däri utan några illusioner. +Först efter mitt besök hos förmyndaren och min motvilja att lämna +Gustaf Fröding ens på en kortare tid ensam åt en annans vård, hade hon +börjat tänka sig en förändring i hans och min ställning till hvarandra. +Denna förändring skulle hon, om den förefunnes, anse som en olycka. +Emellertid ville hon ej göra mig ansvarig för, om detta skulle vara +händelsen. Med den kännedom hon hade om doktor Lundborgs åsikter, måste +jag, sade hon, tro hvad jag så gärna önskade. Hon för sin del kunde +emellertid ej frångå sin uppfattning, som stöddes af doktor Göransson +och professor Öhrvall. Då nu de båda hospitalsläkarnes åsikter voro +vidt skilda, ansåg hon bäst, att såsom hon förut sagt, invänta +professor S. låta honom någon tid sköta G. och sedan ge sitt utlåtande. +Han var ju opartisk, hvilket hon ej kunde säga om sig själf, då hon ju +hade en förutfattad mening. + +Hon hade i alla händelser tänkt resa till Uppsala i början af april +och kunde då tala med både den ene och den andre. Ingen ansåg det hasta +med hennes brors förflyttning från hospitalet. Jag hade i mitt bref +nämnt något om att man ej kunde behandla honom som en otillräknelig +person, och ej handla utan att höra hans åsikt. Jag hade väl ej kunnat +tänka, att det skulle komma ifråga, och ej heller hade det varit +förmyndarens mening. Det enda hon velat hade blott varit, att han ej +onödigtvis skulle oroas. + +Men då nu frågan kommit till en kris och ovissheten var så stor, ansåg +hon, att han gifvetsvis borde få full klarhet om de olika meningarne +och själf afgöra. Hon visste, hur svårt det var för honom att fatta ett +beslut, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ju ej +hjälpas, förklarade hon. + +Nu skulle hon slå sig till ro och ej vidare tänka på detta, det verkade +blott upphetsande, utan att lämna resultat. Hon bad mig äfven vara lugn +och söka klargöra min ståndpunkt samt därvid ha i tankarne ej blott den +närvarande utan äfven den kommande tiden. Själf hade hon alltid tänkt +sig, att det skulle förbli som det varit, tills vi alla voro gamla och +grå eller döda och borta. Men lifvet visade sig ej tåla stillestånd. + + * * * * * + +Den ovilja hon kände öfver doktor Lundborgs åsikt, skymtade alltför +tydligt fram i brefvet, för att det skulle kunna skänka mig någon +glädje, dessutom väckte det min harm, att hon tagit en af asylläkarnes +fruar till sin förtrogna i den meningsskiljaktighet, som uppstått. Jag +hade endast invigt doktor Lundborg däri, då jag ansåg det ligga utom +de andras befogenhet att veta något om saken. Min känsla för Cecilias +förhårdnade, och jag ville ej ens för mig själf erkänna den häftiga +sorg mina desillusioner med afseende på henne vållade mig. Till något +så klokt som att besöka henne för att bilägga missförståndet kunde jag +ej förmå mig; det var som skulle jag sky att återse henne, sedan jag +gjort den upptäckten, att hon var behäftad med mänskliga svagheter. + +Min rådgifverska ansåg å sin sida ett besök i Södertelge olämpligt, det +skulle bli resultatlöst för saken och blott trötta mig. + + + + +Jag hade gått mycket snabbt från stationen till hospitalet, det var +något jag ville be Gustaf Fröding om, och som han genast måste göra, +för att det ej skulle bli bortglömt. + +»God afton, o Konung Ahasverus!» hälsade jag och blef ödmjukt stående +vid dörren. + +Som seden bjöd vid detta tilltal, räckte han mig cermoniöst sin +blyertspenna. + +Jag rörde vid udden och tog den plats han anvisade mig. + +»Hvad fattas dig, Drottning Ester? Hvad är din bön, den vare dig +beviljad och hvad din begäran? Gällde det ock hälften af riket, så +skall den uppfyllas», citerade han med djupt allvar. + +»Om det så täckes Konungen, och jag hafver funnit nåd inför honom, och +det synes Konungen vara görligt och jag är honom välbehaglig, så må en +skrifvelse utfärdas .....» — jag gjorde en välberäknad paus — »med en +födelsedagsvers åt min svåger, däri vi rimma på gasklocka». + +»Må ske», sade han leende. + +Jag fick fram papper och grep blyertsen. + +»Jag har sagt gasklocka, första rimmet var alltså mitt», påskyndade +jag, »nu är det din tur!» + +»I extas bocka», sade han blixtsnabbt, »nu är det din!» + +»Trasdocka», försökte jag, men slog ögonblickligen armarna om hans hals +för att få tröst vid tanken på de ledsamheter, till hvilka detta rim +kunde ge anledning, om det olämpligt råkade i familjens händer. + +»Hvar har jag min oförfärade drottning Ester?» frågade han och strök +undan mitt hår för att bättre kunna se mig. + +»Hon gick, just som vi började skalda», suckade jag, »och nu är +det bara Ida Bäckmann — du vet hon, som skref så makalösa julrim. +Föresten», fortfor jag triumferande — »antag att vi sätta gasklocka i +midten, så är det ditt rim, som fattas». + +»Tyvärr väntade jag blott, att du skulle vrida det därhän», suckade +han, »skrif nu, så skall jag diktera!» + + »O, Wilhelm, då för din gestalt af gasklocka + Du ser oss i dag i extas bocka, + Vill af rörelse sig din bas i din hals stocka!» + +Han tystnade, och hans blick mötte glittrande min. + +»Sjufaldt bättre gratulation finns då bestämt inte?» gissade jag. + +»Jag vet ej, men sämre får man nog leta efter», bedyrade han. + +Han betraktade mig länge under djup tystnad. »Hvad du dock leker allra +bäst», återtog han slutligen, — »det är Delila med mig som Simson. Du +lurar högst behändigt ut hemligheten af min styrka». + +»Din styrka —» afbröt jag förvånad. + +»Åh, ja, se ej så gäckande på mitt kala hufvud», förmanade han, »ditt +eget visar starka ansatser att om .... tjugu år följa efter». + +»Tyst», insköt jag brådskande, »talar du om det, kan jag vara +flintskallig redan i morgon, och min hjässa mogen för din plan att +uppdelas i fält för täflande plafondmålare .... Din styrka», upprepade +jag eftersinnande — »den ligger ju i din apati ....!» + +»Riktigt Delila, och det är den du stjäl ifrån mig». + +— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + + + + +Bref till Gustaf Fröding: + + Stockholm Tegnérgatan 14. + + Käre Gustaf. + + Du kan ej tro en sådan hög med skrifböcker jag har framför mig, + och det ser hopplöst ut att komma till dig med lexikonet, som jag + tänkt. + + Inte heller vet jag hvar Karlfeldt bor, jag kunde eljes skicka + upp det till honom. Jag har ryktesvis hört, att han ämnar sig + till Uppsala någon dag i nästa vecka. Det ser ut, som om jag ej + skulle få något bud till dig, förrän jag kommer själf söndag + åtta dagar. Hoppas du har piskan (den af Nietsche anbefallda) i + ordning då och begagnar den som en gentleman. Jag tycker om att + höra klatschandet af den, då det kommer från din hand förstås. + + I öfrigt vill jag säga, att vi ha ännu kallare här än du i + Uppsala, och jag söker förgäfves erinra mig, hvad Nietsche säger + om Entzückung und Kälte. + + Här skickar jag dig samtidigt, hvad George Brandes sade om van + Eedens »Lille Johannes». Om du ville lägga den tidningen i en + låda tills jag kommer vore bra, jag ville om möjligt sedan skicka + den till van E. + + Jag beflitar mig med läsning af Lifsbelysningar och finner däri + starka stöd för mina eld- och vattenteorier. + + En hälsning till dig från + + _Mig._ + + + + +I Uppsala gick allt sin gilla gång. Jag försökte hålla Gustaf Fröding +helt utanför det, som marterade mig, och fick den uppfattningen, att +jag äfven lyckades häri. Då och då gjorde han visserligen en anmärkning +om hur betänkligt jag magrade och hur darrningen i mina händer tilltog, +men tycktes godta min förklaring, att allt detta var symptom till den +annalkande våren. + +Det mest lifaktiga hos honom denna tid var dock hans retsamhet, och +nästan alla mina ord och gärningar voro föremål för hånfull kritik. + +»När jag ser mig i spegeln», yttrade han en dag, »ser jag blott dig». + +Jag skrattade. »Minns du», frågade jag, »hur du förr hade många speglar +och gick från den ene till den andre för att beskåda dig? Då jag en +gång begärde att få veta, hvarför du gjorde så, svarade du: För att se, +hur den väl kan se ut, som du håller så mycket af». + +»Det var blott delvis sanning», förklarade han, »jag tänkte mest på +hur onaturligt härjadt mitt ansikte blifvit och hoppades vid hvarje +ny blick i spegeln finna, att jag misstagit mig, och att det ägde den +manliga skönhet och energi jag eftertrådde». + +»Jag tycker, att du är vacker, som du är — mycket vacker», sade jag +allvarsamt. + +»Jag har aldrig frågat efter din smak och aldrig tilltrott dig äga +någon», snäste han. + +Jag gick bort till fönstret, och det blef tyst under flera minuter. + +»Hörde du, att jag blott ser din bild i mitt öga, då jag ser mig i +spegeln», sade han omsider. + +»Ja, och jag hörde också, att du fann, hvad du såg afskyvärdt», svarade +jag kort. + +»Vill du, att jag skall stiga upp och falla på knä för dig», fortfor +han ironiskt. + +»Gärna, om du hade kläder på dig, men högst ogärna i det du nu för +tillfället är iförd», sade jag, ur stånd att bibehålla mitt allvar vid +tanken på realiserandet af hans förslag. + +»Kom hit, får du se mina ritningar», bad han. + +Jag lydde. + +»Det är du, och det är du, och det är du», tillkännagaf han. »Så +snart jag fattar en penna och skall teckna, blir det du, som med +tillbakakastadt hufvud lyssnar till mig». + +»Kunde du ej försöka dig på att teckna Maria Stuart?» föreslog jag. + +»Det har visat sig omöjligt. Hon har gått ned i grafven, och du lefver +bredvid mig». + +Han öfvergick därpå att tala om skalden Schelleys +äktenskapsförhållanden, därpå kommo vi till lord Byrons och slutligen +till Goethes. + +»Skulle du kunna finna dig i att vara en Goethes Eckermann?» frågade +han. »Det skulle aldrig jag. Jag kan ej lida att vara den andre». + +»Vore du Goethe, blefve jag gärna Eckermann», svarade jag. + +»Så stor blir jag aldrig, ehuru jag stundom i min vilja glidit framom +honom, ja, det har gått ända därhän, att jag ibland tyckt mig upptäcka +svagheter äfven hos denne diktens oupphinnelige heros. Det är dagar», +fortfor han, »då det känns, som ville jag ha all ära i världen för egen +del, jag hyser då ej blott afund mot Goethe, Heine, Nietsche och andra +spetsar, äfven mot våra egna mot Lagerlöf, Heidenstam, Karlfeldt m. +fl. känner jag en missunnsamhet, som gör, att jag stundom ej rättvist +bedömer deras arbeten. Och — kan du tro det — jag erfar till och med en +slags afundsjuka nedåt, då man berömmer dem, som i diktning stå under +mig». Han betraktade mig några ögonblick, smålog därpå vemodigt och +sade: »Icke nog härmed, det har händt, att det kan komma en tagg i mig, +då jag läser något du skrifvit eller hör dig säga något, som du finner +bättre ord för än jag». + +»Det beror på din vana att söka alla slags rottrådar till hvarje om än +aldrig så flyktig stämning, som tangerar dig», sade jag, »och har intet +gemensamt med din verkliga natur. Du lider af själfgisslingsmani och +söker likt och olikt efter spön». + +»Det är möjligt, att du ej har alldeles orätt», medgaf han i tvekande +ton. + +Han betraktade mig därefter med en blick, som jag ej kunde tyda. + +»Plågar dig min fula halsduk?» frågade jag och ville lösa den af mig. + +»Låt den sitta!» bad han. »Den blir vacker då du bär den». + + + + +Bref till Gustaf Fröding (skrifvet på skärt biljettpapper). + + Stockholm mars 1904. + + Du bör beundra mitt fina papper, inte sant — käre Gustaf. Jo, + det är så att söndagen förgår i för dig af mig ostörd ro, och i + för mig af dig — något annat. Så kommer en dag, som heter Maria + Bebådelsedag, och då kommer jag o. G. v. bebådande vårens ankomst + — snyggt klädd skall du se o. g. v. (Gustaf Fröding och jag hade + träffat öfverenskommelse att låta stora G. betyda Göransson och + lilla g. Gud, emedan den förre beträffande oss var för tillfället + mäktigast). Jag sköter nu min peruk, rädd för perukmakarens + profetia. Wilhelms födelsedag har längesedan varit, nu får jag + gömma min improvisation till hans namnsdag. Jag skall höra fru + Monrad om söndag. Hon lär ha sjungit din Fylgia så, att det isade + Stenhammar i knävecken. Jag skall gå till S. endera dagen, han + har skickat bud med sin svägerska, att han väntar mig. + + Tycker du ej, att det här papperet påminner om Seidis bref till + sultanen? Jag skulle nog låtit innehållet få samma höga fina + form, men ser du, det är så, ser du, att det är någonting, som + hindrar mig, fast rakt inte förmåga, närmast »lokale forhold». + + Du — Goethes Najad — har haft mitt hela fulla medlidande. + Knappast tror jag dock, att han pröfvade henne i nio år. Jag är + glad, att du har Goethe till omväxling med Momsen. Hoppas du + hunnit igenom den, tills jag kommer, så att vi ej bli rivaler. + + Alltid din + _I. B._ + +Gustaf Frödings förbättring fortskred lugnt och jämnt. När jag vid mitt +besök närmast före påsk förklarade, att jag tänkte tillbringa hela +friveckan hos honom, lyste det till i hans ansikte, han slog samman +händerna och utbrast med en min och en ton, som illusoriskt återgaf en +bekymrad husmor. ’Du store tid, hva ska ja väl kunne hette på te roge +denne främmaten mä’. + + Stockholm Tegnérgatan 14, april 1904. + + Hvad du nu tror, att jag vill säga dig i detta bref är icke + öfverensstämmande med verkliga förhållandet. O. g. o. G. v. + kommer jag nämligen på torsdagsförmiddag, som jag hade den + glädjen att säga dig, då vi skildes sist. Jag har något att säga + dig, men du får ge dig till tåls, tills det kommer af sig själf. + + Du — Gustaf — det är palmsöndag i dag, och solen skiner så + välsignadt på mitt gleshåriga hufvud. Jag kunde ha varit hos dig + både i dag och i morgon om jag ej fruktat, att det skulle bli för + ansträngande för dig. Nu sitter jag här och har för afsikt att + skrifva ihop något om Selma Lagerlöfs öfversättarinna. + + Men vare sig jag läser eller skrifver, kommer ändå alltid ditt + stora profethufvud mellan raderna, jag hör din röst, än retsam, + än trött, än med en skiftning af vekhet, men för mig ändå + alltid den vackraste röst, som finns. Om jag ändå vore den där + sagopojken, som alltid fick bukt med trollen, hur skulle jag då + ej dra i härnad mot »spöksällskapet», som förbittrar din tillvaro + och förlamar din arbetskraft. Du är ändå bra litet död, blott + slagen i bojor, och du har vuxit dig så stor i din fångenskap. + + Dock var det ej detta jag skulle säga dig — det var något + vackert, som den norske målaren yttrade i sin föreläsning, då han + talade om sin färd genom det sotiga fabriksdistriktet i Belgien. + Han sade, att ur de tusentals skorstenarne där, bolmade i natten + fram tjock, svart rök, bemängd med eld, liknande blodvågor i + storm. Du kan ej tro, så träffande denna liknelse är. Jag skäms, + att jag ej funnit den själf, då jag ju ändå så ofta sett, just + det han beskref. + + Om du kan komma åt, så läs hvad H. D. skrifvit om folkskolan och + läroverksfrågan. Du skall ej mena, att ämnet ej intresserar dig, + han är erkändt genialisk på sitt område, och han är ödmjuk som du + själf. Vi äro vänner han och jag ända sedan jag låg i linda. Jag + tror, att det är hans stora tillgifvenhet för mig som gör, att — + — — låter mig gå min egen väg och min väg till dig. + + Ha det nu så godt och läs Momsen, jag skäms litet för det där + jag sade, att jag tyckte det var bra att veta, att du låg i din + säng, och dock är det en god portion sanning i det. + + Lokala och litterära nyheter har jag inga. Det som för närvarande + gör mesta intrycket på mig är det välsignadt vackra vädret. + + Alltid din + _I. B._ + + + + +För att mina besök ej skulle trötta Gustaf Fröding, brukade jag +merendels göra ett afbrott i dem mellan 3–4 och tillbringa denna tid +hos bekanta på hospitalet. + +Vid ett af mina följande besök kom jag att dröja något längre än +vanligt, och han mottog mig tvär och butter. Förgäfves sökte jag bringa +det ena samtalsämnet efter det andra å bane, men afspisades städse +med: »Hvarken du eller jag finna nöje att tala därom». Slutligen blef +jag trött, höljde öfver mig hans nattrock och lade mig på soffan. Jag +kände, hur sömnen ville smyga sig öfver mig, men förstod, att detta +i hans nuvarande sinnesstämning skulle såra, hvarför jag alltjämt +försökte leta ut något, som kunde roa honom. + +»Hur likgiltig är jag dig ej», afbröt han mig slutligen. »Du känner +ingen längtan att sitta i min närhet, utan trifs med det afstånd, som +är oss emellan». + +»Jag trodde du själf önskade det så, du föreföll alldeles uttråkad af +mig», svarade jag. »Nog vet du väl, att jag helst sitter bredvid dig». + +Jag reste mig upp, hängde nattrocken tillbaka och skulle just ta plats +på stolen vid hans säng, då han sade: + +»Ordna böckerna bakom mig och lägg sedan mitt linne i lådorna, men vänd +dig ej om och se ej på mig». + +Som jag var van vid hans kommenderingar, fäste jag mig ej särskildt +därvid, utan sökte göra honom till nöjes. Jag småsjöng gladt hela tiden +och utbad mig då och då hans råd. Han gaf dem genast, men i mycket kärf +ton. + +»Är du trött? Vill du kanske, att jag skall gå?» frågade jag. + +»Nej, jag vill, att du blir, just där du är, och att du fortfar att +skämta», sade han. + +Jag lydde. Då jag granskade hans linne, fann jag en skjorta, som synes +mig obrukbar, och lade undan den. + +»Jag förmodar du tänker föreslå, att den skall skänkas till någon +fattig», antog han hånfullt. »De fattige skola naturligtvis blott ha +det, som är förstördt och aldrig anses värdiga nytt och helt». + +»Öfver dina tillhörigheter kan jag ej bestämma, men jag skulle tro, +att om plagget ändras till en mindre person, kan det sättas i brukbart +skick», sade jag lugnt och skyndade att byta samtalsämne. + +»Jag hör vakten», sade han efter en stund, »när du nu går, så håll dig +så långt borta från mig som möjligt, se ej på mig och räck mig ej din +hand till afsked». + +Jag följde noga hans instruktioner. Jag tänkte, att han åter fått ett +anfall af de nervryckningar, som plågat honom långfredagen, och att han +ville förskona mig från att se dem. + + + + +Följande dag strålade hans ögon ett muntert välkommen mot mig, redan då +jag hade dörren på glänt. + +»Darf man heute anrühren?» frågade jag. + +»Man darf», sade han och tog mitt hufvud mellan sina händer. + +»Du håller en afsyning med mitt ansikte, som hade du ej sett det på +åratal?» skämtade jag. + +»Vet du väl bestämmelsen på det tidsmått, som för mig ligger, emellan +det jag såg dig försvinna i går och ser dig återvända i dag?» frågade +han. + +Jag teg. Han drog djupt efter andan och fortfor: »Skulle det hända sig +så, att jag någon gång råkar bli obehaglig för dig, så häll vatten +öfver mig och ropa på vakten». + +»Hvad menar du?» frågade jag bestört. + +»I går medan du hvilade dig på soffan, kom det öfver mig en djurisk +lust, ett slags raseri att slita kläderna af dig och våldta dig. Jag +ville ej låta dig gå, som du minns, därför att det tycktes mig lättare +att bekämpa denna onda lust under inflytande af en del af ditt väsen. +Det blef mera kraft i min bön till gudarne att skydda dig mot mig, då +jag samtidigt hörde din röst. Jag har aldrig förr känt denna drift gent +emot dig, och jag tror ej, att den återkommer. Är du rädd?» + +Jag smålog. »Aldrig för dig, men jag kan ju ej undgå att känna smärta +öfver hvad du lidit för min skull». + +»Det var med mycken tvekan jag gjorde denna bekännelse», fortfor han, +»jag fruktade, att du med afsky skulle vända mig ryggen och springa». + +»Det fruktade du nog blott i ditt sinne, men ej i ditt hjärta», svarade +jag. + +Vi kommo in på ämnet om soldaternas grymma beteende mot kvinnor vid +Magdeburgs belägring och därifrån på krigskonsten. + +»Ett modernt krig borde kunna ordnas så, att blodsutgjutelse blefve +onödig», menade Gustaf Fröding. »Härförarne skulle vara uppfinnare och +öfverbjuda hvars andra i att uttänka medel att hindra fienden nalkas. +Man kunde exempelvis göra marken magnetisk, så att de vid en gifven +punkt voro ur stånd att flytta sig från stället, eller man kunde +bespruta dem med ett pulver, som förhindrade dem att bruka sina ögon +o. d. Minns du»; fortfor han, »hur en svensk fältherre en gång räddade +sin amunitionslösa här genom att kommendera fram en skrattsalfva. +Fienden trodde sig genom härens munterhet lockad i bakhåll och flydde. +Uppfinningsrikhet kunde äfven i forna tider ersätta vapen». + +Vi togo kartan och sökte följa ryssarnes frammarsch mot japanerna. + +»Det ligger en dragning af längtan i din röst, vill du till +krigsskådeplatsen?» + +»Om du vore befälhafvare, och jag finge följa dig som adjutant», +svarade jag »eljest har det ingen lockelse för mig». + +Han log vemodigt. »Jag har länge tänkt tala med dig om framtiden och +ofta gjort häntydningar därpå, men endera har du ej förstått det, eller +har du föresatt dig låta mig gå till Canossa». + +»Uttryck dig tydligare», bad jag oroligt, »jag har ingen aning om hvad +du menar». + +»Jag menar, att vi ej i evighet kunna fortsätta så, som vi nu ha det. +Vill du bli min hustru, då jag tillfrisknat?» + +»Hvad skall väl Cecilia säga?» var min första tanke, och litet +afvisande svarade jag därför: + +»Jag vill inte heta Fröding». + +»Så får jag väl kalla mig Bäckmann då», sade han undfallande, »våra +barn låta vi välja mellan de båda namnen». + +Jag skrattade åt denna kuriösa kompromiss, och äfven han smålog. »Jag +har ej gjort dig denna fråga utan att först länge ha pröfvat dig», +fortfor han. »Allt som drog mig till dig, har jag plockat sönder för +att se, om det var värdt att älska, och allt som stött mig bort ifrån +dig har jag gisslat, tills jag funnit det älskvärda däri jag sökt». + +»Har detta legat till grund för all din hårdhet mot mig»? frågade jag +bestört. + +»Man får ej begagna vekliga medel, då man vill ha fram den sanning, +hvarpå man skall lefva evinnerligen», sade han högtidligt. + +»Hvem skulle trott, att just du var så metodisk», suckade jag, »tyvärr +kan jag ej som den hängde säga, att första timmen i galgen var värst. — +Låt oss nu läsa Nietsche über die Frauen!» Då jag fått boken, böjde jag +mig ned öfver honom och frågade: »Har Nietsche varit din förebild, då +det gällt mig?» + +Han höjde hufvudet, och hans ögon blixtrade. + +»Jag är själf förebild», sade han. + + + + +Som vanligt inrapporterade jag för min rådgifvare allt, hvad som +tilldragit sig emellan Gustaf Fröding och mig. Hon tillrådde mig på det +bestämdaste, att innan jag förnyade mitt besök hos honom delge läkaren +den förändring i hans känslor, som kommit till synes. Min ängslan, att +den kunde vara skadlig för honom lugnade hon med att så ej behöfde vara +förhållandet, utan kanske tvärtom, men att det i hvarje fall vore min +plikt att inberätta det. + +Det kom öfver mig en stark längtan att resa till Cecilia och säga henne +allt. Hon hade väl först af alla rätt att få veta det. Men hur skulle +jag väl kunna se henne, efter de misstankar hon haft om mig och den +kyliga hållning hon iakttagit efter sitt besök hos doktor Lundborg? Jag +kämpade hela natten med denna önskan, och under en af rasterna i skolan +satte jag mig i telefonförbindelse med henne. Hennes röst lät mycket +afvisande, då hon frågade, hvad jag önskade, och detta var nog att göra +mitt sinne hårdt. Iskallt svarade jag mig ha något att tala med henne +om, och att jag möjligen komme att resa till henne på eftermiddagen. + +»Är det något viktigt, kan du ju komma», sade hon nätt och jämt +höfligt. Jag beräknade ej omöjligheten för henne att se, hur +söndersliten och förbi jag stod där, ropande till henne ur djup nöd, +och svarade därför fylld af vrede och harm, »Jag tror ej, att jag +kommer». + +»Jaså», svarade hon, och därmed var samtalet slut. + +Det räknades som en klok gärning, att jag ej farit till Cecilia. I sitt +upphetsade tillstånd kunde hon ställt till oreda, och dessutom skulle +en dylik resa tärt på de krafter, jag för Gustaf Frödings skull ej hade +råd att undvara. + +Som ett ytterligare skäl framhöll man äfven, att det som förefallit ej +var något att delge andra än läkaren, förr än man fick se, om det var +mer än ett ögonblicks infall hos Fröding. + +Samtalet med doktor Lundborg, hvilket jag skriftligen utbedt mig, blef +ej på långt när så pinsamt, som jag väntat. Han tycktes redan af Gustaf +Fröding själf ha fått kunskap om hvad jag hade att säga och menade, att +i hans känslor för mig kunde ligga en sporre till mera vilja hos honom +att bli frisk. Det var tydligt, att en afsevärd förbättring inträdt, +och finge denna fortgå ostörd, kunde man vänta sig ett mycket godt +resultat. Med lätta steg skyndade jag till den, som väntade mig. + +»Åh, Gustaf!» utbrast jag jublande — »min kärlek till dig vållar dig +intet ondt, — jag känner mig ryckt ur helvetiska marter». + +»Hur skulle väl något, som kommer från dig till mig kunna verka annat +än godt, det är otänkbart», sade han. + +Jag lade mitt hufvud mot hans bröst och kände, hur hans ögon strålade, +medan de oafvändt betraktade mig. + +»Att vara lycklig och göra lycklig, det är att vara Gud», sade han +slutligen. + +— — — — — — — — — — — — — — — — — — — + + + + +Gustaf Frödings lust för läsning började i någon mån aftaga. Hans +tankar dvaldes helst vid den framtid han drömde för oss båda, och jag +lyssnade därtill, som man lyssnar till en underbar saga. + +»Noga sedt är mitt giftermål med dig en messallience», sade han en dag, +»jag tillhör en mycket äldre familj». + +»Åh strunt», svarade jag. »Din farfars far var enligt din utsago +soldat, min farfar, farfarsfar och farfarsfarfar ha alla varit förmögna +bönder, törhända var din farfarsfar soldat på min farfarsfars egendom». + +»Jag menade ej precis i den meningen», invände han saktmodigt. +»Fröding, ser du, härstammar från guden Frö, och jag är hans ättling». + +»Bäckmann är det samma som Necken», förklarade jag i min tur, »min +stamfar hade redan hunnit bli en myt, innan din kom till». + +Han skrattade länge. »Nu behöfver jag aldrig mer känna ängslan för din +väg genom lifvet, du klarar briljant situationerna. Jag har talat med +läkarne om vår framtid», fortfor han, »och de anse det möjligt, att jag +kan bli frisk nog att gifta mig med dig. Jag gjorde mig underrättad om +deras mening, innan jag sade något till dig». + +»Månne du ej bör vänta att bestämma dig, tills du blir friskare?» +frågade jag med Cecilias bref i mina tankar. »Hvad tror du väl, att +människorna skola säga om mig, annat än att jag tvingat mig på dig och +hindrat dig att göra ett val. Du lefver ju här i afskildhet och ser +ingen annan kvinna än mig. Vänta, tills du kommer ut och har tillfälle +att välja. Världen är full af kvinnor, hvem vet, om du då fasthåller +känslan för mig». + +Han teg en stund, därpå sade han. »Du var dock den enda, som kom till +mig, och det skall i evighet ställa dig främst bland alla. Om det är +sant, att tacksamhet föder kärlek ....» + +»Ja, så står det i Mignon. ’Hon kunde icke tro i barnslig oskuldsyra, +att tacksamhetens glöd blef kärlek innan kort’», citerade jag. + +Han gjorde ett fruktlöst försök att bibehålla sitt allvar, och vi +öfvergingo sedan att tala om Goethes starka medkänsla för den verkliga +Mignon. + + + + +Tiden gick, och Gustaf Frödings förbättring fortskred. Öfverläkaren, +professor S., tycktes dela doktor Lundborgs åsikt om behandlingen +och yttrade sedermera till mig någon gång i maj, att det allra bästa +vore, om man möjligen kunde få Fröding boende någonstans i närheten +af Uppsala, så att han kunde erhålla läkarevård från hospitalet samt +ansåg, att jag borde flytta med honom dit. Han föreslog Linnés Hammarby +och erbjöd sig att höra efter, om rum där vore disponibla. + +Jag tackade, men ville helst innan dess rådgöra med min förtrogna i +Stockholm; dessutom vore det väl föga troligt, att förmyndaren skulle +gå in på denna anordning. + +Professorn menade, att denne säkerligen ej komme att visa sig obenägen +härför, hvaraf jag slöt, att han redan antydt för honom planer i denna +riktning. + +I afvaktan på händelsernas utveckling, lyssnade jag intresseradt, +men ganska passivt till Gustaf Frödings tal om den förestående +förflyttningen. + +»Jag hoppas, att ditt rykte ej blir lidande af att du bor på samma +ställe som jag och tar vård om mig», yttrade han en dag, »men +antagligen anser man mig för sjuk att kunna lefva i något slags +konkubinat. Dessutom skall det väl ej dröja så länge, tills vi kunna +gifta oss», fortfor han. + +»Kan du då försörja mig så snart?» frågade jag leende. + +»Nej, men du kan försörja mig, och det är bättre; de penningar, som +komma från dig ha ett renare ursprung. Jag har alltid samvetskval för +de pengar jag skinnar allmänheten på med mina dåliga dikter». + +»Jag föreställer mig, att allmänheten är den, som blir minst skinnad +och du mest», sade jag och försökte byta samtalsämne. + +»Om din tveksamhet för ett giftermål med mig härleder sig af fruktan +för ärftligt vansinne i min familj», tog han åter vid, »så kan du låta +den fara. Min mor var öfverbegåfvad, men ej sinnessjuk — min far ej +heller, blott lynnessjuk — hypokonder. Hvad mig beträffar så .... är +jag visserligen intagen på hospital, men .....» han smålog sorgset, och +jag slog mina armar omkring hans hals. + +»Har du underrättat din mor?» frågade han en stund därefter. + +»Jag ville vänta därmed, tills du blir friskare», sade jag och gick +fram till fönstret. + +»Kom tillbaka hit», bad han, »tror du inte, att jag kan se ditt +ansikte, hvar du än står, om jag vill? Du skall ej behöfva göra din mor +en sorg, som jag kan bespara dig, och jag har därför hela tiden tänkt, +att vi skola prästviga oss. Kanske kunna vi få använda det engelska +formuläret, det synes mig vackrare. — Du skall få se, att allt går +bra», fortfor han uppmuntrande. »Din svåger var en gång min bäste vän, +och om jag också ej är så vacker som han, kunna vi ju berätta din mor, +att när jag var liten, kunde ingen dam gå förbi mig utan att kyssa +mig, så söt var jag». + +Han såg mig skälmaktigt in i ögonen, och vi skrattade båda. + +»Du behöfver ej alls ha någon beröring med min familj», återtog jag, +»dina krafter räcka ej till härför». + +»Nej, kanske det», medgaf han. + + + + +Jag hade skyndat från Stockholm till Uppsala, och föregående dagars +oro och pina hade tröttat mig till den grad, att när jag nådde Gustaf +Fröding, och mitt öra förnam ljudet af hans hjärtas slag, var jag så +förbi, att jag somnade. Han hade lagt sin arm omkring mina axlar som +stöd, och under min slummer hade jag vridit mig så, att mitt hufvud +hvilade mot denna. Efter en liten stund vaknade jag vid skenet från +hans ögon. + +»Vet du, hvad jag tänkt på?» frågade han. + +»På profetens Natans berättelse om den fattige mannens enda lilla +lamm», gissade jag. + +»Inte den här gången, nu har jag tänkt på Selma Lagerlöfs eremit. +Du minns, han som kunde hålla sina händer upplyftade till fäste för +fågelboet». Han tystnade, och svårmodet i hans blick växte. »Detta +förmådde han af kärlek till några varelser, som hvarken gjort honom +godt eller ondt — och jag — jag kände kraften i arm svika, då jag höll +den till skydd omkring den, jag främst af allt skapadt känner mig manad +att skona och värna! .... Jag tänkte på allt du gjort för mig och +ödmjukade mig inför Gud för att få något af den Lagerlöfska eremitens +kraft att ej röra mig, utan låta dig ostörd njuta den ro du så väl +behöfver ....» + +Mina ögon fylldes med tårar, och jag ville resa mig upp för att lämna +honom armen fri. + +»Låt den vara», uppmanade han och höll mig kvar, »den smärtan är kanske +den ädlaste jag känt. Tror du», fortsatte han, »att Selma Lagerlöf +själf skulle kunna göra som eremiten?» + +»Om hon lefver i sin diktning, bör hon kunna det, men du minns väl ditt +och —:s tvifvel på att så var förhållandet», svarade jag, ängslig att +han skulle råka i grubbel om en möjlig underlägsenhet vis à vis henne. + +»Jag tror, att vi hade orätt, eller att hon åtminstone i det här fallet +skulle kunna göra det», återtog han. »Dikten skulle eljes ej verka så +starkt på mig. Törhända har hon, som jag nu, känt dallringen af smärta +i hvarje nerv, smekt den med lisan att i inbillningen låta den värkande +lemmen ändra ställning, darrat för sin svaghet, men hämtat styrka i +ömheten för den det gällt». + +Han tog mitt hufvud mellan sina händer och såg på mig. »Ack, du lilla +Ida Bäckmann», utbröt han förtvifladt, »knappast kunde jag hålla min +arm i samma ställning en halftimma för din skull, då en stackars +enfaldig eremit var i stånd att kvarhålla den flera månader för några +små fåglar». + +»Men Gustaf, förstår du då ej, att munken hade tränat sig», sade jag i +stigande oro. + +Han log mot mig. »Det har du rätt uti», sade han lugnad. + +Sedan jag ytterligare fått diskutera möjligheterna för obegränsningen +i Selma Lagerlöfs förmåga af osjälfvisk ömhet allt med anslutning till +eremiten, fick jag honom att öfvergå till ett annat ämne. + + * * * * * + +Följande dag hade jag lämnat honom ensam något längre än den fastslagna +tiden. Då jag inträdde i hans rum, låtsades han ej se mig, utan låg +omsorgsfullt insvept i sin filt och stirrade ut genom fönstret. + +»Märker du ej, att jag är här?» frågade jag. + +Han gaf intet svar. + +Jag ropade på honom ännu ett par gånger, men han förblef orörlig i +samma ställning. + +»Gustaf Fröding är ute på promenad», upplyste han mig slutligen +förbindligt. + +»Aha ....» sade jag. »Vågar man kanske slå sig ned och invänta hans +återkomst?» + +»Var så god», uppmanade han. + +En lång tystnad uppstod. »Hur skall väl det här utveckla sig?» undrade +jag, på en gång skrattlysten och ängslig. + +»Jag har läst en mycket intressant bok», kom det slutligen. + +Jag teg afvaktande. + +»Den handlar om en fransk författare, hemfallen under manin att älska +sin hustru och blindt förlita sig på hennes trohet». + +»En lycklig man med andra ord», insköt jag. + +»Men hon bedrog honom», fortfor han utan att akta på mitt inpass, »och +vet du, hur han då förfor med henne?» + +»Dräpte henne», föreslog jag mildt. + +»Nej, han gick mycket mera raffineradt tillväga än så — han ignorerade +henne. När hon fanns i rummet, såg han henne ej, när hon talade, var +det som ingen yttrat ett ord, hon var som luft — alldeles som du för +mig nu». + +»På hvad sätt har jag bedragit dig?» frågade jag. + +»Genom att i femton minuter ha låtit mig förgäfves vänta på din +återkomst», upplyste han. + +»Utan att vara direkt ohöflig kunde jag ej lämna mitt värdfolk en +sekund förr», sade jag, »och bör ej möjligen den förskräckelse jag +erfor, vid att se dig alldeles stel ligga på magen och stirra ut genom +fönstret, vara straff nog för en ofrivillig förseelse». + +»Kanske —» medgaf han, »helst som min natur har böjelse att vara nådig. +Men du skall komma ihåg en sak», fortfor han, och ögonen glänste bakom +pincenezen. »När du blir retad, kryper du in i klädskåpet, och jag +måste sitta här ensam och snopen, tills jag kunnat blidka dig. Jag +däremot får ej rum där och har ingen annan utväg att beteckna, det jag +försvunnit, än att kasta mig på magen». + +Jag lofvade att lägga detta på minnet, och vi återtogo vår afbrutna +läsning. + + + + +Vi voro inne i maj. Dr. Lundborg skulle företa sin andra studieresa +till Holland, och då jag afhämtade det sedvanliga skriftliga +meddelandet om tillåtelse att besöka Gustaf Fröding, önskade jag honom +samtidigt lycklig resa. + +»Han är en smula exalterad i dag», sade doktorn, då han räckte mig +»lappen». + +»Har han haft något besök under veckan?» frågade jag. + +»Ja, systern har varit här». + +Vid mitt inträde i rummet satt Gustaf Fröding i sängen med en filt +virad omkring sig. Hans ansikte var upphettadt, och hans röst hade en +klang, som var mig främmande. + +»Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan +gjort hor med henne i sitt hjärta», citerade han. »Cecilia har varit +här», tillade han omedelbart, »och jag berättade henne, att vi ämna +gifta oss. Vill du veta, hvad hon tyckte därom?» + +»Nej», svarade jag kort. + +»Är hon elak emot dig?» fortfor han. + +»Det ligger vid Gud inte i hennes förmåga», sade jag och såg honom +skrattande in i ögonen. + +»Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter spetsen af +sitt goda svärd mot nornans bröst .....» deklamerade han. Ett plågadt +uttryck for öfver hans ansikte. »Jag har de senaste dagarne varit som +besatt af Tegnérider», tog han åter vid. »En skald som jag, bör ej +citera utan nyskapa. — Jag vill ej citera, men rösterna tvinga mig». + +»Skulle då ett vackert citat vara ett brott mot din sångmö?» undrade +jag. + +»Jag frågar ej därefter, blott efter dig just nu. Kärleken mellan man +och kvinna är välbehagsförnimmelse och tjusning. Tjusningen kommer +och går, men dess bas ömheten är konstant. Erfar du några andra slags +förnimmelser än dessa, då du sitter här hos mig?» + +»Nej, gör du?» frågade jag. + +»Inte då du är här, din närvaro skingrar och lugnar, men då jag är +ensam, därför längtar jag efter den tid, då du aldrig mer lämnar mig. +Jag har dessa sista dagar blifvit rädd, att mina tankar orena dig, när +du är skild från mig, och Paulus har bestraffat mig med ordet: Hvilken +som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor +med henne i sitt hjärta». + +»Men eftersom vi skola gifta oss, när du blir frisk, ser du ju i mig +din hustru, och Pauli strafftal saknar alltså tillämpning på dig», +sökte jag lugna honom. + +Han drog ett andedrag af lättnad. »Det är sant», sade han. »Vidare har +jag läst bibelns lag: En man skall öfvergifva sin fader och sin moder +och blifva när sin hustru. — Jag är beredd att för din skull lämna min +släkt och bryta dess kraf på mig». + +Hvad hade väl Cecilia sagt, som så upprört honom? undrade jag och sökte +på allt sätt få hans tankeriktning ändrad. Med hjälp af några medförda +planscher lyckades jag slutligen inveckla honom i ett historiskt +resonemang. + + + + + Tegnérgat. 14, maj 12 1904. + + Herr und Gebieter! + + Det är Kristi Flygare i dag som religiöst folk säger. Hvad mig + beträffar flyger jag ej alls, jag efterapar dig och ligger i + sängen. + + Jag förkylde mig hos min kamrat — — — — som du vet göra vi + Åmåliter ett streck i almanackan vid någon rubbning i vårt + hälsotillstånd, därför kan jag säga dig, att det var natten + mellan den 7–8 maj. Hon hade tagit ut innanfönstren, och jag + låg som i en talltopp. Du skulle se din hvita korp nu — ruggig + och slokvingad och hes — och jag fruktar, att du ej vore så + barmhertig som Noak, då han räckte ut handen ur arken och tog + korpen in till sig. Dr. S. var just nu inne och undersökte mig. + För att lugna din smittofruktan bad jag henne ta lungorna riktigt + grundligt. Det gjorde hon och förklarade dem präktiga — det lilla + som nu hördes i dem, var blott en följd af förkylningen. Hon + säger, att jag egentligen har jättekrafter, då man tänker på att + jag i skolan utför två personers arbete. Nu hör du det! Kan du + åstadkomma någon beundran för mig så håll ej inne med den, jag + behöfver uppmuntran. + + I öfrigt är jag vid godt humör och önskar jag kunde skicka dig + några af de fantasier, som komma timmarne att rulla hän i något + som nästan liknar lycka. Jag träffade K. A. F., en yngling, + som en gång varit uppe hos dig i och för en Geijersfest. Han + karaktäriserade dig och Karlfeldt så lustigt. Du skall få höra då + jag kommer. + + Hvad kriget beträffar — ’Kamrat är du ej ännu trött af slagen?’ + + Jag slår vad om att om du nu hade så du kunde, skulle du skicka + mig ett urklipp. + + Jag kan nästan känna allt hvad du tänker för hvarje ord jag + skrifver. Jag har många besökande. De tycka det är lustigt att + sitta här. Jag ser ut som en sjuk katt. + + I morgon går jag i skolan, och då jag ej behöfver frukta att föra + förkylningsbaciller till dig, kommer jag flaxande. + + din _I. B._ + + + + +»Jag tyckte ej om, att du skref ’Kristi Flygare’», sade han, då jag +nästa gång visade mig. + +»Jag anade det, när pennan formade bokstäfverna», svarade jag, »men då +det nu en gång kom att stå där, fick det stå». + +»Det har allt ibland händt mig på samma sätt», tröstade han, »man vill +ej häda, och dock hädar man». + +Han teg en stund och betraktade mig därunder med en allvarligt +pröfvande blick. »Under den gångna veckan», sade han därpå, »har jag +kommit till den slutsatsen, att jag bör be dig om något, som helt visst +blir dig mycket tungt, ja, kanske rent af omöjligt. Men jag känner det +som ett kraf på mig själf att bönfalla dig försöka». + +»Du vet, att jag är redo till allt, som kan gagna dig», svarade jag. + +»Stundom kommer jag under guden Priapus makt», fortfor han, »och allt +hvad jag ser, blir då besudlat. Så har händt mångfaldiga gånger i mitt +lif. Det är, som skulle då all otuktssynd, som finns i världen ta sin +stråkväg genom mig. Jag känner, hur det nu börjar sin gamla gång, +och jag har tänkt, att om jag finge säga till dig hvad jag ser och +förnimmer och därunder ha min blick riktad in i ditt ögondjup, skulle +det aldrig mer återkomma till mig med sin besmittade betydelse. Tror +du dig stark nog att kunna lyssna?» + +»Visst vill jag höra, om du bör tala, men jag måste först veta, om det +är nyttigt för dig, och det kan endast läkaren afgöra». + +Han smålog tviflande. »Kan det göra dig lugnare, bör du fråga, jag vill +ej undanhålla dig något, som bereder dig lättnad». + +Jag uppsökte genast professor S., hvilken menade, att jag borde göra +Gustaf Fröding till viljes och lofvade att längre fram på dagen själf +besöka honom. + +»Sätt dig på sängkanten och lägg dina händer i mina», bad han, då jag +återkom, »men kyss mig först, hvem vet, om du sedan någonsin mer kan +göra det utan rysning. Jag har förnimmelsen af att jag lutar mitt +ansikte mot en blommande skogstufva, då jag känner beröringen af dina +läppar». + +Han tystnade och stödde sig mot sänggafveln. + +»Gud hjälpe mig», tänkte jag i ångest, då jag såg, hur hans drag +förändrades, och ögonen miste det strålande i sin glans. + +Han började tala med en röst, som kom än stötvis, än lik en fors, men +alltid klanglös. Orden voro hemska och berörde laster, hvars tillvaro +jag förut ej anat. Jag fördes till en värld midt i bland oss, men där +allt skapadt var neddraget i slemmig synd, och där allt, som rörde sig, +var en yttring af otukt. Jag såg den ohyggliga pina det vållade honom +att genomlefva allt detta, och mitt hjärta ropade till Gud om befrielse +för honom. + +»Vi Priapusdyrkare ha ett hemligt tecken. Jag skall lära dig det, +så att du kan känna igen oss», fortfor han, och det kom ett stänk +af elakhet i rösten då han beskref det för mig. »Men allt måste +döljas, och det är just däri retelsen ligger. Man behöfver blott +göra en antydan till en gest, och gärningen dallrar igenom en». +Därefter började han ånyo beskrifva ohyggliga dåd, hvilka frampressade +kallsvetten på hans panna. Sakta aftorkade jag den med min näsduk, och +han förde min hand till sina läppar. + +»Frimodigheten lämnar aldrig din blick», sade han, och rösten fick åter +klang. »Hur gärna skulle jag ej skona dig för detta!» + +»Jag kan nog hålla ut ännu en stund, om så behöfs», svarade jag, »och +du skall ej ängsla dig för min skull». + +»Jag har tänkt», fortfor han, »att när all denna vidriga synd en gång +skyr mig, skall jag med din hjälp kanske finna Vasen Tjusning». + +»Vasen Tjusning?» upprepade jag, fångad af det magiska i själfva orden. + +»Kristian Eriksson har försökt modellera den», fortfor han. »Jag har +sett afbildningar däraf i en tidskrift och har sedan dess ofta haft +visioner af den enda äkta Vasen Tjusning. Det är den vi måste söka, +tills vi finna, du och jag ... det är den, som skall ge oss lösningen +till människornas befrielse ur guden Priapus våld ...... + +Jag har ej kommit längre än till aningar», fortfor han vid min önskan +att få höra mera om den underbara vasen. »Jag har förstått att vi +närmat oss den genom den outsägliga ljufhet, som genombäfvat oss. +Jag har sett reflexen af dess strålar i ditt hår, och hvarje steg i +riktning mot ljuskällan har fördubblat vår lyckokänsla. Allt hvad vi +därunder mött på vår väg har förlänats en underbar skönhet äfven ett +torrt, förtrampat löf ... Och när vi så omsider nå fram till den — — +— då ändtligen skola de toner lösgöras, som fångna i skräck och vånda +längta efter rytm och klang till sången.....» + +Han tystnade och tycktes lyssna efter något. + +»Hvilken sång?» frågade jag, rädd att lyckoaningarna veko undan. + +»Sången som skall befria människorna ...... Du vet, hur jag en gång tog +miste ...» + +Han försjönk i grubbel. + +»Gud, gif mig renhet!» utbrast han plötsligt lidelsefullt, fattade +därpå mina händer och bönföll: »Hjälp mig att bli ren inför din Gud!» + +Han slöt ögonen och var några minuter därefter åter ett rof för hemska +röster. + + + + +Då jag följande dag inträdde till Gustaf Fröding, betraktade han mig +med djup ångest. »Stackars barn, hur har du väl haft det?» sade han. +»Har du förföljts af de syner, jag tvungits att frammana för dig, och +har väl din själ blifvit anfrätt af det onda?» + +»Var lugn nu, skall du få höra, hur det gått», svarade jag och slog +mig leende ned bredvid honom. »Det är sant, att jag kände mig en smula +kvalmig vid den sista persen, oaktadt jag då och då tänkte mig framåt +till sökandet af Vasen Tjusning. När jag kom hem till min kamrat, +serverades det ål till kvällen — nå jag åt ..... och ... ja ... kom i +rätt våldsamma kräkningar, och allt som satt kvar af olust i kropp och +själ följde ålen ... adjö! borta! Var det ej en förträfflig anordning?» + +Han skrattade. »Det kan ej bestridas», sade han »och du ser onekligen +kry ut, ja, hvad mer är — oskadd». + +Dagen förflöt ungefär som den föregående, hans ångest, då jag gick, var +kanske en nyans starkare, och det kändes mycket mera tungt än någonsin +förut att lämna honom. I Stockholm var jag nära att duka under för +intrycket af hvad jag upplefvat och måste genom morfininjektion bringas +till ro och glömska. + + Tegnérgatan 14 maj 1904. + + Du käre Gustaf — mina tankar fara till dig många gånger, många + gånger i timmen, ofta med oro, oftast med hopp att du nu har det + lugnare. Det sved i mig öfver nödvändigheten, som tvang mig att + gå, och jag ser med glädje mot den stund, då intet klockslag + stänger en dörr mellan mig och dig. + + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + + Kunde jag nu också blott finna Vasen Tjusning och låna något af + dess glans, tills jag träder fram för dig, skulle mörkret och + pinan vika ifrån dig, och den lycka du glimtvis anar som full + verklighet bli din. Den vasen är väl ej omöjlig att finna, blott + du har tålamod med mig. + + Om jag har lyckokänslan kvar? + + Jo — den kommer upp från något fördolt källsprång, alldeles som + en sådan där bubbla, som du ser oemotståndligt banar sig väg till + ytan. Jag känner den ej alltid, och ofta kommer den oväntadt, + men jag vet, äfven då det kännes svårt, att den finnes gömd + någonstans inne i mig. + + Jag tror ej jag kan komma till dig på söndag. — Åh, Gustaf om du + visste, hur det känns att skrifva det — fjorton dagar förefalla + mig som en lång skilsmessa. + + Mina studentkamrater ha kommit från när och fjärran, och efter 15 + år skola vi på söndag åter mötas. Hoppas, att de må finna större + nöje däri än jag. + + Jag tror inte, att du tycker om det här brefvet. Jag kan ej säga + hvarför — kanske tycker du ej om att jag talat så mycket om mina + känslor för dig. Man skall öfverhufvudtaget ej tala om sådant — + det är Vasen Tjusning som man gömmer i sin lönnkammare och som du + stundom får se en skymt af i ögondjupet. — — — — — — — — + + alltid din _I. B._ + + * * * * * + +Den söndag jag tillbragte med mina studentkamrater, hade Cecilia +Fröding sökt mig i min bostad. På förfrågan sade hon sig ej ha någon +särskild hälsning till mig; hennes ärende rörde brodern, men hon kunde +äfven afhandla det med hospitalsläkarne. + +Nästa gång jag råkade Gustaf Fröding, sade han: »Cecilia har varit här, +och jag uppbyggde henne med de fantasier, som nu spela i mig. Cyniska +råheter trillade ur mig som ärter». + +»Stackars Cecilia», undföll det mig. + +»Åh, hon är mycket mera van vid dylikt tal än du», tröstade han, +»och tar sig det ej så när .... Hur är det med dig? Vågar jag väl +fortfarande lägga på dig bördan af de synder, som tynga mig? Du vet +ju», tillade han, och rösten blef en annan, »att jag är den elektriska +apparat, genom hvilken världens synder tala. Som min hustru är det din +skyldighet att afläsa hvad den säger». + +Jag nickade, men betogs af ängslan, att detta stadium ännu fortfor. Om +blott doktor Lundborg varit hemma, skulle jag känt mig lugnare. Han +hade med glädje skänkt oss sin lediga tid, och det förtroende Gustaf +Fröding hyste till hans välvilja mot oss, skulle gjort honom fullt +öppen och mottaglig för hjälp. + +Hans fantasier skilde sig denna gång något till innehållet, men ej +till arten från hans föregående. De kretsade kring perversiteter och +blodskam. Den ena stunden bönföll han mig om förlåtelse för dylika +brott, och den andra bedyrade han heligt, att han aldrig begått dem. + +»När du kommer tillbaka nästa gång, skall du få se, att allt är öfver», +trodde han, då det onda ändtligen släppte honom, »och jag behöfver ej +mer pina dig». + + * * * * * + +Från Stockholm skref jag till professor S., delgaf, vill jag minnas, +hur jag funnit Gustaf Frödings hälsotillstånd och bad att med några +rader få veta, om tecken till förbättring visat sig. Till Gustaf själf +skref jag följande bref. + + Tegnérgatan 14, juni 2 1904. + + Jag höll på att skrifva April, men jag är så vimmelkantig af alla + möjliga skrifverier för skolan, att det kan ursäktas. Min sista + skrifbokshög ligger framför mig, och tanken på att det är den + sista fyller mig — om inte med tjusning så dock med rätt mycken + fröjd. + + Jag är rätt besvärlig i skolan, jag vill inte arbeta utan vill + drifva skoj med allesamman, och — är med tanke på alla upptåg + jag har haft för mig särskildt glad, att det i morgon är sista + läsdagen. + + Jag är för trött att kunna ta allt på allvar. På lördag är + afslutningsdagen. Söndagen packar jag ned mina tillhörigheter + och måndag står jag som ett tändt ljus hos dig — antagligen vid + 2-tiden. Jag skall ordna litet med den festmåltid vi skola + intaga med anledning af din höga namnsdag — det är Gustafsdagen — + + Hela vägen till Lidingön i går — H. B. ligger i reumatisk feber + och jag blef med anledning däraf utkommenderad — funderade jag på + rim till ett namnsdagspoem åt dig, Svarta svan — urban — men ser + du jag kan ej få något på hvita korp. K. höll på att köra öfver + mig i en backe där, men tack vare min vighet, lyckades jag hoppa + upp på stängslet vid vägen. Han åkte velociped och påstod sig + vara mycket dålig. + + Som velocipedryttare ja — det medgaf jag, och eftersom han var i + så dyster stämning, ville jag ej be honom om hjälp i min rimnöd. + + — — — — — — — — — — — — — — — — — — — + + Jag ville — åh så gärna — att det redan vore måndag. — — — — — — + — — — — — — + + alltid din _I. B_. + + + + +Då jag stod färdig att gå till skolafslutningen, bragte mig posten ett +bref från professor S. Det var hållet i en snäft förebrående ton och +sade mig, att han nu fått en något ändrad uppfattning af min ställning +till Gustaf Fröding. Det hade kommit »smuts på liljans dagg». + +Lyckligtvis träffade jag i skolan min rådgifvare och kunde lämna henne +brefvet. + +Då jag blef fri från de förpliktelser min tjänst ålade mig, +sammanträffade vi ånyo. + +»Du skall ej återvända till Uppsala», förklarade hon, »du skall resa +långt bort». + +»Jag har tänkt så .... och jag tror, att jag bör se kriget», sade jag, +»du vet, att jag känner en fältläkare. Det skall nog gå bra. Jag kan +vara färdig på tisdag, på måndag har jag lofvat vara i Uppsala — ett +löfte till honom har jag aldrig svikit — men jag stannar blott ett par +minuter. Jag vill, att han skall minnas, det han kan lita på mitt ord, +oberoende af hur han själf varit». + +»Jag såge helst, att detta besök besparades dig», sade hon, »men jag +förstår ditt kraf på dig själf för hans skull». + +»Tror du, att han talat nedsättande om mig till professorn?» frågade +jag och ryckte till vid att höra mig uttala en tanke, som hela tiden +sågat sönder allt annat i mitt sinne. + +»Med vett och vilja aldrig», försäkrade hon, »jag förstår ej brefvet, +men känner blott, att du för närvarande ej bör ha något som helst +samarbete med den, som skrifvit det. Du står skyddslös och rättslös». + +På hennes uppmaning skref jag med aftonposten till professorn. +Jag sade, att hans bref ytterst pinsamt berört mig, och att jag +visserligen, såsom jag uppgifvit, skulle återvända till Uppsala +följande måndag, men blott för att säga farväl. Mycket hade jag +förlåtit Gustaf Fröding, men hade ännu ej pröfvat, hur jag skulle känna +det, om något yttrande från honom gifvit anledning till innehållet +i professorns bref. Måndag förmiddag skulle jag infinna mig på hans +mottagning. + +Stel invärtes stod jag framför honom; en del anstalter för resan voro +redan vidtagna, och om några timmar skulle jag åter vara i Stockholm +för att afsluta dem. + +Professorn skyndade att beklaga det intryck hans bref gjort. Gustaf +Fröding hade ej personligen gifvit anledning till det citat han +användt, ej heller något i mitt uppförande. Han hade, framgick det, +haft ett strängt bref från fröken Fröding, hvilket tycktes ha lärt +honom att se saken i ett annat ljus. + +Då jag vidhöll mitt beslut att resa, menade han detta vara orätt, och +att jag för Frödings skull borde stanna. + +Jag var för söndersliten för att kunna känna ens den svagaste glimt +af glädje vid hans ord, som ju dock fritogo Gustaf, och beslutet att +resa hade kostat mig så stor kraftansträngning, att all vilja att ändra +det låg i dvala. Först när han sade sig ha trott, att mitt mål alltid +varit Frödings bästa, yttrade jag: »Är det bäst för honom, att jag +stannar, gör jag det». + +Cecilia hade på det bestämdaste tillsagt professorn, att mina besök ej +fingo utsträckas till mer än ett par timmar, dessutom satte hon som +villkor, att jag måste tillse, det inga ömhetsbetygelser finge utbytas +oss emellan. + +»Jag skall bjuda till att följa föreskrifterna», lofvade jag, »men +fruktar, att en allt för påtaglig förändring i mitt sätt kan verka +irriterande på honom». + +Professorn medgaf det, och alltjämt som förstelnad gick jag upp till +Gustaf Fröding. + +Han hade ej väntat mig på flera timmar och lyste till af öfverraskning +och glädje. »Välkommen gratulant!» sade han. + +Jag neg och hälsade honom med en skämtsam tirad, hvarpå jag dukade upp +den utlofvade festmåltiden. + +»Hvarför uraktlåter du att hälsa på mig?» frågade han. + +»Neg jag då ej därborta vid dörren, så djupt jag bara tordes för att +ej rubba maten i väskan?» svarade jag och lyckades småle. »Fordrar du +kanske, att jag på Zulukaffervis skulle kastat mig på näsan och krupit +fram till dig? Ser du inte, att jag är en hvit kvinna?» + +Han skrattade. »Du har ej kysst mig i dag lilla Ida Bäckmann», sade han +sorgset, »och dock är det min namnsdag». + +»Kanske är det idel vördnad, som så kommit mig att bryta häfdvunnen sed +....» + +Han såg misstänksamt på mig, och rädd för ett utbrott böjde jag mig ned +och kysste honom. + +»Snart blir jag frisk, skall du se», sade han, »och då behöfver du ej +skälfva så, när dina händer fatta om mitt hufvud. Jag vill göra allt +för att tillfriskna, blott du ej lämnar mig». + +»Vill du också sätta på dig kläderna och följa mig ut på en promenad nu +— genast?» frågade jag ifrigt. + +»Ja, om du kysser mig». + +»När du är färdig, inte förr», sade jag och skyndade att lägga fram +kläderna. + +»Hjälp mig Gud att skingra hans önskan efter det, som nu är förbjudet!» +bad jag i stigande ängslan. Aldrig förr hade jag märkt, att +ömhetsbetygelser varit något behof för honom. Det var, som skulle han +af hemliga makter drifvas att fordra dem, och som först med förbudet +lockelsen skulle börja. + +Snart var han färdig, och min uppriktiga beundran för hans stolta, +spänstiga gestalt fångade honom så, att han glömde affordra mig mitt +löfte. Han tog min arm, och vi gingo ned i parken. + +»Känner du luften, och ser du träden och himlen och gräset på marken?» +sade jag jublande. + +»Jag ser blott dig och känner, att jag gjort dig en glädje, men själf +blir jag ej glad, förr än jag åter ligger i min säng», svarade han. + +Vi skulle fortsätta ned till professorns bostad men då vi kommo till en +öppen plats, började kallsvetten sippra från hans panna, och jag måste +följa honom i en sidogång. + +Som han ej varit ute på många år, ville jag ej påyrka, att vi skulle +kvarblifva i parken mer än en timma. + + + + + Tisdagen den 7:de Juni 1904 + + Professor Herr Frey Svenson. + + Gustaf är stundtals mycket bättre, men om jag ej hindrar honom, + vill han gärna komma tillbaka i de gamla tagen. + + (Professorn hade nu ansett bäst, att han så mycket som möjligt + hindrades från att tala om den synd, från hvilken han ville bli + befriad, och när han bad mig lyssna, måste jag försöka leda hans + uppmärksamhet på annat.) + + I går fick jag honom helt oväntadt att kläda på sig, och vårt + mål var då att gå ned och se på professorns lilla gosse, men så + vågade Gustaf ej gå öfver den öppna platsen. Han hörde hela tiden + röster, under det vi voro ute, och därför gick jag snart upp + med honom igen. Han blef mycket missnöjd, när jag vid femtiden + tänkte gå, och när han tog alldeles falska motiv till denna min + handling, sade jag honom, att Cecilia önskat att mina besök + skulle inskränka sig till några få timmar dagligen. + + »Jag vet ej, hvad rätt hon har att bestämma öfver dig och mig», + sade han. Nej, det visste inte jag heller, men fick honom att + brista i hjärtligt skratt genom att beskrifva, hur jag skulle + betett mig, om hon muntligen sagt mig detta. + + Förändringen i mitt sätt gent emot honom trädde väl ej så mycket + fram i går, jag har försökt göra det så litet påfallande som + möjligt. Men i dag — ja, i dag måste jag säga honom en del af + sanningen. + + »Så länge du är så här dålig, verkar det irriterande på dig, + läkarne önska det ej, och själf inser jag, att det ej är fullt + rätt. När du blir frisk, blir det annorlunda». + + »Det är hårdt att sätta en barrière emellan oss», sade han. + + »Den är ju ej så hög, jag får ju sitta här bredvid dig, du får + luta ditt hufvud mot min axel, som du är van, du får blott ej + göra något eller säga något som verkar erotiskt irriterande på + dig. Låt oss leka, att vi äro Erik XIV och Karin Månsdotter i + fängelset». + + Han skrattade litet. »Det är en ledsam lek», sade han sedan. + + Jag hade ej rustat mig att vara mer än öfver en dag och + reser nu till Stockholm på några dagar för att ordna om mina + tillhörigheter. Jag har sagt Gustaf detta. Torsdag eller Fredag + är jag tillbaka. I dag kommer jag blott att vara hos honom ett + par timmar. + + Jag vet ej, om de där besöken hos N. äro så bra just. Han + talade något, som gjorde mig förskräckt. Dock har han sagt + saker beträffande mig, som saknat all grund, och det torde vara + händelsen äfven här. + + Förlåt brefvet — (menas förmodligen stilen) jag sitter vid ovant + bord med ovan penna. + + Er tillgifna och tacksamma + _Ida Bäckmann_. + + + + +Efter min återkomst från Stockholm, träffade jag med professorn +aftalet, att hvarje dag nedskrifva det hufvudsakligaste af hvad som +tilldragit sig mellan Gustaf Fröding och mig. Det var ett tungt kraf, +men målet gällde hans hälsa. Af dessa bref finnas följande i behåll. + + Uppsala den 10 juni 1904. + + Jag skref också något i går kväll, men jag vill, att professorn + skall läsa detta först, det är något jag måste tala om. + + Jag kom strax före två i dag. Gustaf låg i sitt rum; han hade + varit uppe hos N. men påstod, att han sett mig, då jag kom, och + gått ned. Jag hade med mig några bilder från Gammal-Svenskby och + hans egna dikter, men han var dock föga intresserad och till sist + frågade jag, om han kanske hellre ville återvända till N. + + »Nej, jag vill helst vara, där du är», svarade han. + + »Godt», sade jag och satte mig i fönstret för att läsa + Göteborgstidningen. Jag hade väl suttit en stund, sökande i + spalterna efter något, som kunde intressera honom, då han kom + fram till mig. Jag lade ned tidningen och räckte ut min hand mot + honom. Han såg svårmodigt på mig. + + »Hvad tjänar det till att du spelar komedi med mig», sade han, + »du håller ej det ringaste af mig, du vill ej rädda mig ur kvalen + — du längtar blott att komma ifrån mig. Vet du af, att du ej + kysst mig i dag?» + + »Verboten», sade jag i tanke att kunna slå bort det med skämt. + + »Förbudet kommer ifrån dig själf», sade han, »det är du som + hittat på det, emedan du känner vedervilja för mig. Dock försöker + jag vara dig till nöjes». + + »Gå och lägg dig», sade jag, halft sorgsen, halft harmsen. Han + lydde. + + »Om du öfverhufvudtaget förstode, hvad det vill säga att hålla af + en människa, skulle du inse, att jag måste vara mot dig, sådan + jag är», fortfor jag. + + Jag tog upp tidningen och sökte åter läsa en stund. Jag såg dock + oupphörligt, huru hans händer foro öfver hjässan — slutligen + kunde jag ej uthärda det längre, utan hoppade ned ur fönstret och + lade mitt hufvud mot hans hand. Han strök mig med den andra sakta + öfver håret. + + »Ser du», sade han, »jag hade tänkt mig, att jag skulle få säga + dig allt mörkt och klibbigt, som pinar mig, att då det gått + igenom dig, det skulle stå för mig som befriadt och renadt. Jag + ville säga högt alla dessa hemliga ord och därunder se in i dina + ögon för att få bort den besudlande betydelsen i dem — jag ville + kyssa dig för att få ett nytt tankelif och lyckokänsla att ge den + näring». Han såg på mig med den där fjärrblicken — så drog han + mitt hufvud intill sig och kysste mig. + + Jag kunde ha gjort motstånd, men det stod i det ögonblicket för + mig, att det hade varit orätt. + + »Jag måste säga professorn detta», sade jag. Något i min röst + grep honom säkert. »Måste du», sade han ... »så skall jag aldrig + mer pina dig, stackars liten, — jag känner mig lycklig nu och + tror på dig. Det måste vara Cecilias fel allt detta. Jag skall ej + säga något hårdt åt henne, men jag skall be, att hon ej ofredar + dig och mig med sin härsklystnad». + + Jag skrattade, och så kommo vi öfverens om att hennes + handlingssätt möjligen kan ha sin rot i något som skall + föreställa välvilja. Man hypnotiserar sig så lätt själf och tror + sig gå Guds vägar, då man blott går sina egna. + + »Vet du, hvad kärlek är?» frågade han plötsligt. + + »Nå, låt höra!» svarade jag. + + »Det är en välbehagsförnimmelse, som en man och en kvinna skänka + hvarandra, stundom starkare, stundom svagare ....» + + »Jag vill ej förneka, att hvad mig beträffar, förnimmelsen skulle + bli starkare, om du toge på dig kläderna och följde med ut», sade + jag och lade fram hans hvita kostym. + + Han skakade skrattande på hufvudet. »Det måste också vara två + egoismers samstämmighet. Är du snäll, följer jag kanske med dig + ut och åker en dag». + + Vi talade sedan om ryska tiggare, det är en af dem, som mycket + roar honom. Själf var jag ohyggligt trött, och strax efter + tre gick jag till Dr. K:s för att hvila mig litet. »Kärleken + öfvervinner allt», säga mig rösterna, yttrade han, då jag + skulle gå. Jag kvarblef hos K:s till 10 minuter öfver 5. Han + hade väntat och till min glädje läst något litet. Vi talade om + Gammal-Svenskby och kommo på något sätt öfver till Zanzibar och + en fest för sultaninnan där, som jag bevistat. + + Ingenting i världen har gjort ett sådant intryck på mig som + bajaderernas dans utanför hennes fönster, och jag beskref den i + korta drag för honom. Lord B. hade en arabisk tjänare ombord — + hans dans påminde något om denna, och jag lärde mig den dansen + af honom. Jag brukade rätt ofta härma honom inne i salongen på + aftnarne, då tiden blef enformig och vi behöfde förströelse. + + »Du kan inte dansa», sade Gustaf, »men kanske kan jag en gång + lära dig». + + »Tack», sade jag öfverlägset, tog ett par danssteg som araben och + hoppade sedan upp i fönstret. Det var just intet utrymme mellan + sängen och fönstret, och jag hade gärna velat visa honom den + dans, som med så sällsam trollmakt grep oss alla därute. Minnet + af den verkade också nu starkt, och jag satt en stund försjunken + i denna period af mitt lif, då Gustafs röst ryckte mig därur. + + »Vet du, hvart du nu ledt mig?» sade han. — »Jo, till Vasen + Tjusning!» + + Jag gick ögonblickligen fram till honom. »Vasen Tjusning», + upprepade jag och kände den underbara verkan blotta orden + framkallade. — (Jag skall tala om den en annan gång). + + »Din gratie dödade allt djuriskt hos mig», fortfor Gustaf. »Jag + såg din själ i all dess stolthet och mjukhet, — min egen själ + lyftes af din högt från jorden upp i himlarne. Jag kände för + första gången lyckan i att etiskt älska någon. Samtidigt blef jag + rädd, men så såg jag åter din själ» — — och han beskref den. Jag + förstod, att det var sin egen själ han sett, sådan den verkligen + är — — — — — — — — — — — — — — —. Jag talade om mina egna intryck + af dansen, då jag såg den, och trodde att jag känt något af + Mohameds hänryckning, då han stod inför Den Eviges tron. + + »Vet du af, att du är trolsk?» sade Gustaf. + + »Vi stå nu inför Vasen Tjusning, eljes erinrar jag mig nog, hur + du sagt, att jag är som ett troll, som tittar fram bakom en sten, + som Astri i Astrakanien, som ’Norrskenets dotter med en isbjörn + till fader’ — du har varit frikostig med namn». + + »Jag minns ej dessa, och intet synes mig passa, men jag vill + skrifva ett poem om den dansen». + + Han lade sig ned på kudden och strök sig öfver ögonen. »Gör + något, så att jag märker, att vi äro på jorden», bad han. + + Jag började sjunga: »Och akta er för jäntor». Då jag slutat + första versen sade han. »Tag någon annan, den är vedervärdig. Kom + ihåg, att vi stå inför Vasen Tjusning!» + + Jag sjöng då med låg röst en gammal visa, och just i detsamma + inträdde Ni och de andra läkarne. Då Ni gått, började vi tala om + hans dikt »Balen», och hur denna tillkommit, och så måste jag gå. + + Jag vore mycket tacksam, om professorn någon gång ville tala + med Gustaf om att den barrière som kommit oss emellan, ej beror + på någon förändring i mina känslor för honom, och att det ej + är _mig_ utan honom som Ni vill skydda. Han tror att det är + smittofruktan. Det vill säga, i dag har han ej talat om det, + men i går. Han har nu lofvat att tro på mig och lyda alla + föreskrifter. Jag är själf mycket trött — liksom söndersargad. Om + jag vore uthvilad skulle allt gå lättare. + + Jag är ej säker på, att jag svikit Ert förtroende, men likväl + pinar det mig (som om jag gjort det). + + Er _Ida Bäckmann_. + + + + + Lördags afton kl. 6 (den 11 juni 1904) + + Jag har nyss kommit från hospitalet. Dagen har varit den lugnaste + af alla, blott en och annan gång har hörts en röst, men ingen + af otreflig art. Jag satt så jublande glad och tänkte få ge + de bästa nyheter, men så när jag tog på mig och gick bröt han + häftigt ut om att jag var trolös mot honom och om barrièren som + kommit emellan oss. Att än en gång bryta ned den vill jag ej och + jag gick. Jag vet nu ej hvad som är bäst, han förebrådde mig min + skenhelighet att ej vilja höra på honom och min hast att gå ifrån + honom. Jag går ej till honom i morgon och ej på måndag, förrän + jag talat med professorn. Kanske är det bättre, att jag en tid + uteblir. Det är svårt att veta, hvad som är rätt och rättast. + + Er _Ida Bäckmann_. + + * * * * * + + Måndagen den 13 juni 1904. + + Han såg ej så mycket bättre ut i dag, då jag kom in. Ögonen voro + blodsprängda, och blicken borta. + + »God dag Saul!» sade jag. + + »Hur är det med dig? Jag trodde du gått i Fyrisån», sade han. + »Du får förlåta mig, att jag var hård och orättvis emot dig, + den onde anden kom öfver mig». Han betraktade mig granskande — + »föröfrigt ser du ej alls bra ut i dag, snarare mycket ful». + + Jag brast i skratt. »Jag vet det», sade jag, »men jag är desto + snällare». + + »Godt», sade han, »det tör vara en rätt förtjänstfull egenskap. + Är du den jag hoppas på, låter du ingen barrière vara emellan + oss, jag måste tala och du måste höra, om jag skall komma ur + eländet». + + »Tala hvad du vill, jag skall höra», svarade jag. + + »Och om jag ser det plågade draget kring din mun?» + + »Det skall du slippa att se, jag skall tänka på det resultat vi + vänta oss». Hans fantasi gick mindre ofta än jag väntat i de + gamla plågsamma spåren, och historien med flickan halkade han + tämligen lätt öfver — — — — —. Slutligen tog jag mig för att å + hans vägnar svara rösterna, och då kommo vi in på monadläran. + + »Ser du», sade han, och såväl tonfall som ögon blefvo hans, »jag + hade tänkt mig att det till slut skulle bli en centralhjärna, som + reglerar hela jorden, omöjligt är ej heller, att det redan är så. + Denna förnimmer telepatiskt, hvad vi behöfva och ger oss det. Vi + skulle kunna kalla denna centralhjärna för jordanden. Å sin sida + påverkades denna af solanden och denna af centralsolanden o. s. + v.». + + »Tror du, att denna centralhjärna eller jordande är + personifierad, eller tror du, att den blott verkar som en osynlig + kraft?» frågade jag. + + »Jag har haft åtskilliga funderingar om detta», sade han. »Jag + tror, att den är personlig och att det är den som för ögonblicket + har den största intelligensen. Där råder anarki, än följa + människorna den ena, än den andra ledaren. Vissa ögonblick har + jag tyckt mig själf haft ledningen». + + »Men tror du verkligen, att en människohjärna så kan uppfatta och + leda hela mänskligheten?» + + »I detalj naturligtvis inte och inte direkt, utan medels andra — + jag påverkar dig, och du i din ordning andra o. s. v.». + + »Du tycks alltså hålla den där kedjeteorien för sannolik?» + + »Att vi olösligt höra ihop — ja, den förefaller rätt sannolik + .... Älsken Edra ovänner står det». — Han försjönk i grubbel. — + »Man kan ej älska genom ett beslut, eller hvad tror du?» fortfor + han. + + »Nej», svarade jag, »men man kan göra rättvisa åt en människas + goda egenskaper, i hvilket förhållande hon än personligen står + till en». Jag tänkte själf med en smula samvetskval på Cecilia. + + Jag skyndade mig att åter ta upp idén om centralhjärnan, och han + förklarade och bemötte. Så kom maten in. Det var så godt som + omöjligt, att förmå honom äta. Han tog en enda köttbit, åt ett + stycke bröd och drack ett glas isdricka. Jag måste försöka att ta + med mig något åt honom, jag har varit för trött och osäker för + att kunna göra något extra dessa dagar. + + »Vill du läsa Jesu Bergspredikan för mig», bad han. + + Jag gjorde så. »Bibelns Kristus var ej en sådan centralhjärna, + men kanske den Kristus jag tänkt mig. Vet du en gång inbillade + jag mig, att jag var Kristus. Jag tyckte, att jag ville gå upp i + honom, men ändå ej förlora mitt personliga jag. Därför upprepade + jag: _Jag Gustaf Fröding_ är Kristus. Men just som jag låg där + och skulle suggera mig till detta, kom en handlande från» — + han nämnde ett ställe — »inhoppandes i rummet och ropade helt + gladt: ’Jag är Jesus Kristus’. Då förstod jag, att det var min + sinnessjukdom, som ingifvit mig den tanken». + + Han skrattade åt sig själf. + + »Tror du på bönhörelsen?» frågade han därpå. + + »Åh, ja — stundom, men jag fruktar, att mina böner äro allt för + oresonliga för att bli hörda». + + »Dina böner dikteras af din frimodighet», sade han leende. »Jag + känner mig stå under någon slags högre ledning, och jag ber till + denna. _Om jag utan att det blir till pina eller skada för någon + annan kan få det jag åstundar, så gif mig det!_» + + Tårarne kommo mig i ögonen — ingenting kan bättre uttrycka Gustaf + Frödings skaplynne än just denna bön. + + Vi talade en stund ytterligare om bibeltexter, och så gick jag + till K:s ett ärende. Då jag kom tillbaka var han åter i sällskap + med rösterna, som nu talade jämförelsevis oskyldiga dumheter. Jag + fick slutligen en sväng på dem genom att tala om B:s och härma + honom. Gustaf kom in på sitt älsklingsämne om »mindkurer», och så + var klockan 6, och jag gick en nyans mera hoppfull än då jag kom. + + _Ida Bäckmann._ + + + + + Tisdagen den 14 juni. + + Då jag i dag kom in till Gustaf, trodde jag, att de svåra tiderna + voro öfver. + + Han hälsade mig skämtsamt och sade, att han i dag ej skulle + säga något, som jag fann otrefligt. »Jag blir så hårdt straffad + därför», sade han. + + »Blir du —? Hur då?» frågade jag. + + »Du går». + + »Jag är ju ej internerad här», sade jag skrattande. + + Vi talade om färger. Jag var klädd i en blus af persiskt siden + och beskref, hur alla färger därnere verkade starkt som sång. + Han berättade, att han tyckt sig höra sol- och månskenet sjunga. + Så kommo vi att tala om djuren och deras språk och han sade att + »Torr» vårt Tor och latinarnes terror var ett gemensamt uttryck + för förskräckelse. Därefter talade vi om Jezibel och Jehu, och + allt emellan komma rösterna, men ej särskildt starka. De talade + blott om Kristi liknöjdhet för människornas kärlek och en hel del + meningslösa saker. + + Maten jag medförde åt honom åt han med mycket välbehag, ehuru + rösterna inte ens då lämnade honom i fred, utan påstodo, att jag + ville ha en del af hvad han åt. + + Vi talade sedan om Åmål, och jag frågade, om han ville följa med + hem. + + »Inte nu — en annan gång», sade han och berättade så om + borgmästaren i Å., Hadar Sandström, och om min svåger etc. + + Jag stod framför honom och beskref en lustig fanjunkare, som lärt + mig exercera och han tycktes road. Sedan satte jag mig i fönstret + och såg ut, då jag plötsligt får se honom kasta sig upp och ned i + sängen. + + »Du har befallt mig hoppa», sade han. + + »Har jag —? Du misstar dig», sade jag, lade ned honom och svepte + om honom filten. + + »Ja, en röst kom och sade, att du ville det ...... Gå inte», bad + han, då jag tog på mig kappan, »jag lofvar dig att ej göra så + mer. Stanna och drick kaffe med mig!» + + Klockan var nästan half fem. Skötaren kom in med kaffet, och + knappt hade han gått, förrän Gustaf reser sig upp och hoppar + tvärs öfver sänggafveln. + + »Gustaf, hur kan du göra så!» sade jag och förde honom åter i + säng. + + Han tog mina båda händer i sina. »Förlåt mig», bönföll han, »det + är ej rätt att hoppa så oklädd, då du är inne, men jag fick + befallning. Jag tyckte du sade, att jag skulle pröfva mitt mod». + + »Du skall väl ej utbilda dig till ekvilibrist», sade jag, »någon + annan kan jag ej inse behöfver mod att hoppa». + + »Jag har försökt detta ofta», återtog han. + + »Men detta är sista gången», afgjorde jag. »Du får ej göra det + mera». + + »Nej, det är ej sannolikt, att jag gör det, det är dumt», erkände + han. + + Vi talade så om olika slag af mod, om Karl XII:s halsstarrighet + och dumdristighet, om Goethe, som gaf sig ut i kulregnet, och när + jag fann honom något lugnare lämnade jag honom. + + Jag tillsade en af betjäningen att nämna för jourhafvande doktorn + Gustafs tilltag. Gustaf var stundom försmädlig, stundom rörande + öm mot mig. »Jag tror, att du vill mig väl — jag lyder dig», sade + han. + + Efter detta skulle jag ej våga gå ensam ut med honom, så länge + han är så här dålig. Han var ej ovillig att gå ut i dag. Han sade + nog mycket vackert i dag om tro och hopp, men jag har glömt allt + för denna min fruktan, att han på något sätt skall kunna skada + sig. Hans gifna ord kan man ej lita på. + + Er _Ida Bäckmann_. + +Hur är det väl möjligt, att hoppas så fast som jag gör — och likväl gör +jag det. + + + + + Onsdagen den 15 juni 1904. + + Gustaf är som professorn vet en sådan där hvarannandagsmänniska. + Hur lugn stod han inte nu framför mig och bad om hjälp att knäppa + en knapp. Jag skulle kunnat tro, att jag drömt scenen i går. + Men det dröjde ej länge, innan jag fick klart för mig, att den + verkligen ägt rum. Jag började tala om Armfelt, och i sardonisk + ton inföll han då, att denne antagligen tagit mig till mönster + för sitt sätt att bära håret. + + Jag skrattade och förde talet på hertig Carl och Reuterholm. + + »Det är ej alls sagt, att hertig Carl var feg», sade han, + »det finns så många olika slags mod, man tör bedöma människor + orättvist». + + »Ja, han hör till en af historiens strykpojkar», sade jag. »Det + är föröfrigt svårt att afgöra, hvad som är modigt och hvad som + är fegt, det beror alldeles af omständigheterna. Jag har funnit + Adolf Fredrik vid ett par tillfällen lika modig som Karl XII». + + »Den toffelhjälten», sade han föraktligt. »Han lät sig behärskas + — han liksom ...» — han teg, men jag förstod hvad han menade, + och oaktadt min oro för ett utbrott hade jag svårt att se fullt + allvarsam ut. + + »Ja, hon frestade honom till mycket», tillstod jag. + + »Kvinnan skall vara sin man underdånig, vet du det?» frågade han. + + »Ja, efter syndafallet blef det ju lagen — och ändå minns du ju, + att hon ej bröt direkt mot Guds bud, utan mot hvad mannen sagt + vara Guds bud». + + »Ja, se kvinnan har ett så enfaldigt hjärta, att hon tror allt, + såväl hvad ormen som hvad mannen säger», förklarade han. + + Nu brusto vi båda i skratt. + + »Man skall hata sin hustru för att vara en rätt Kristi lärjunge», + började han åter. + + »Så-å — är det detta du öfvar dig på?» frågade jag. + + »Kanske — det som är älskvärdt hos dig, kan jag ej hata, men jag + kan ej glömma det, att du tvingade mig att hoppa i går». + + »Gustaf! Hur kan du säga något sådant? Hvilken glädje skulle + jag väl ha att se dig göra klownkonster? Lämna det till dem, + som ha det till yrke. Du är skalden och tänkaren — du gör blott + tankegymnastik». + + Han tycktes nöjd, för hur länge vet jag ej. Vi talade så om + hertig Carls son Carl Löwenhjelm och Hadar Sandströms släktskap + med denne. Han nämnde sin mors telepatiska förnimmelse af + Karlstads brand och talade om sin far, som alltid förebrådde + honom hans håglöshet. »Liksom man skulle kunna ge sig själf håg», + sade han förbittrad. + + Jag såg tidningen svänga af och an i hans händer — det är alltid + ett tecken att något pinar honom och skyndade att tala om + Liljebjörns porträtt af den bildsköne Ferdinand Fröding. + + Då stormen var afvänd, tidningen nedlagd och blicken lugn, + kände jag, att jag ej hade kraft nog att än en gång skära genom + bränningarne. Jag tog min hatt för att gå. + + »Nej, nej, du får ej, jag vill att du stannar!» sade han bedjande. + + Jag lydde och motiverade min afsikt att gå med att jag ej hade + någon mat med mig åt honom, hvarför jag tänkt promenera till + staden och köpa, något som också varit min mening samtidigt med + att få en stunds hvila. + + Han talade litet med mig om en min artikel i G. H. T. och hur han + själf, då han var tidningsman, beundrade allt hvad han skref och + tyckte om att höra Hellberg läsa det. + + Jag läste därefter för honom om Wiksell och hur H. B. i hög grad + gillat honom. »Undrar om W. sade därom som du den där gången + portiéren på Saltsjöbaden lät dig få ett rum, trots det hotellet + var öfverfullt, när han hörde, att du var den Gustaf Fröding, som + skrifvit Mister Johansson». + + »Hvad sade jag då?» frågade han. + + »Under smädelsen och grinet björnen dansar gladt omkring, men vid + bifall utaf svinet — — — —» + + »Ja, jag minns nu», sade han. »Jag tycker ej om det pris jag får + för Vallarelåt och dylika». + + »Det är en vacker låt och för oss klingar den fulltonig». + + »Allt det där liknar en örn med fjärilsvingar», sade han. + + »Då är det i sanning enastående vackert — tänk dig ett par + skimrande vingar på en örnkropp — hur mjukt han lägger dem + tillsamman, hur han i ett nu breder ut dem så att man bländas af + färgprakten och hur han utan detta skarpa hvinande kan sänka sig + upp och ned». + + »Ja, du har rätt», sade han, »fjärilarne äro vackra, men de ha + ful kropp och dumma ögon». Och så kommo vi in på tal om olika + djurarter. + + Då två och en half timma förflutit utan störande röster — blott + vid middagstiden, då han tyckte sig höra en befallning från + mig, att han skulle slå isdrickan i tvättfatet, hvilket jag + förhindrade — vågade jag ej hoppas mer af de återstående timmarne + och ville ej i dag ha något bedröfligt att skrifva. Med detsamma + han såg, att jag räckte ut min hand efter hatten, började + rösterna sitt gamla vanliga, att jag ej vill vara hos honom, + emedan jag upphört att hålla af honom m. m. + + Jag tror, att jag behöfver hvila mig några veckor — tröttheten + från skolarbetet och från allt hvad jag haft dessutom gör sig + gällande, och får jag tillbaka hela min forna spänstighet skall + jag kanhända bättre kunna manövrera oss igenom alla dessa röster. + Jag skall förbereda Gustaf, att jag reser söndag eller måndag. + Om han vet, att jag kommer tillbaka, finner han sig nog utan + skada i det. Jag tror, att man nu har hela den gamla skalan + att gå igenom, och om några månader är han väl apatisk. Jag + vet ej, hvad jag anser plågsammast dessa häftiga, nästan vilda + utbrott eller de andra hemska rösterna. Jag undrar, om ej för + Gustaf själf de förra äro pinsammast. Jag glömmer aldrig det där + uttrycket af förtviflad beslutsamhet hos honom, då han hoppade ur + sängen. + + Jag har hela tiden tänkt resa hem till Åmål en månad, men hade + gärna velat se Gustaf lugnare först. + + Er _Ida Bäckmann_. + +Jag har glömt alla lustiga ord Gustaf skapade i dag om patridiotism och +den prostestantiska statsreligionen i Sverige. + + + + + Torsdagen den 16 juni 1904. + + Ja, jag ville egentligen börja från slutet för att få befrielse + från det, som plågar mig, men det är ju ej alls det som är + meningen med dessa bref, och därför får jag väl försöka göra mig + värdig Gustafs nådiga omdöme nyss om ordning och reda i mina + skrifverier. + + Jag har varit på hospitalet i dag från 2-½6 utan att vi besvärats + af röster vare sig af det ena eller det andra slaget. Nå, jag + hakar mig ej fast vid något bedrägligt hopp, jag konstaterar + blott ett gladt faktum. + + Gustaf skulle gå upp till N. och läsa högt för honom, då jag kom + in. Tänk — det som är en sådan pina för honom eljes! Men N. kan + dåligt se, sade han, och ingen annan vill göra det. + + »Gå du en stund», sade jag, »jag går under tiden ett ärende till + K:s». + + »Nej, jag är hellre med dig», sade han, »jag skall blott säga + till honom, att han ej väntar». + + Jag stod vid fönstret, då han återkom. Han lyfte upp mig på armen + och bar mig ett par slag fram och tillbaka på golfvet. Det är + en gammal vana hos honom, då han är vid godt lynne, eller också + brukar han lyfta mig upp på ett bord eller en byrå. + + »Så—å Salomo, du bär Zulamit ett stycke genom öknen», sade jag, + då han varsamt satte ned mig i soffan. + + »Stackars liten, du är nästan skrämmande lätt», sade han. + + »Jag tänker också resa hem några veckor för att göda upp mig, + skall du skrifva till mig under tiden?» + + »Ja, gör i ordning kuvert och papper — det kan väl hända, mina + sinnesstämningar växla, så att jag ej kan ge något bestämt löfte. + Och du?» + + »Du vet, att jag skrifver ofta, om jag också stundom har den + känslan, att din misstänksamhet plockar bort betydelsen i hvarje + ord». + + Innan jag hann hindra det, hade han kysst mig. + + »Du får ej göra så», sade jag halft rädd, halft förtretad. + »Professorn har förbjudit det». + + »Inte har han förbjudit mig», invände han, »och jag har aldrig + gått in på ett sådant villkor som att ej kyssa dig». + + »Ja, men jag har gått in på det, och jag tycker ej det skulle + vara något nöje för dig, då du vet, att jag ej är med om att du + gör det». + + »Åh, nej, det kan du ha rätt i. Vill du säga mig, hvad man + angifvit för skäl för detta förbud?» + + »Detsamma jag sagt dig upprepade gånger förut. Det är ej nyttigt + för dig». + + »Paulus sade: ’Allt är mig tillåtet, men allt är mig icke + nyttigt’. Jag kan vända om satsen och få den att passa in på + mig», fortfor han, och ögonen glittrade bakom pincenezen. »Jag + begriper förresten ej Paulus, men det gjorde inte Petrus heller». + + Vi promenerade under tiden fram och tillbaka på golfvet — han + ville försöka bli mager. Då jag föreslog honom att ta kläder + på sig, påminde han mig, att jag i mitt julrim sagt honom vara + ’keinen Byxendichter’ och denna äretitel ville han behålla. Han + försökte öfvertyga mig om att Greklands främste filosofer gått + klädda just som han, och så lämnade vi den frågan. + + »Det där sanningskrafvet, du» — sade han, »är ett förtärande på + samma gång som ett renande kraf». + + »Jag är ej säker på, att det är berättigadt», sade jag. »Jag + talade därom med mina jämnåriga vänner, och vi kommo öfverens + om, att vi nog i nödfall kunde narras, blott vi ärligt erkände + för oss själfva — den gången sade jag en osanning — då slapp man + åtminstone humbuga inför sig själf». + + »Ja», sade han, »det ligger någonting i det där. Jag tycker ej om + budet: ’Varen fullkomlige’». + + »Jag antar det menas, att man skall sätta idealet högt», undslapp + det mig. Jag betogs i samma ögonblick af förskräckelse — ordet + ideal utgör hans afsky. Han märkte det dock ej, upptagen som han + var af sina egna tankar. + + »Föröfrigt», sade han, »kan det menas futurum: I skolen vara + fullkomlige». + + »Det står dock ej så», invände jag. + + »Jo, i grundtexten. Jag håller det ej omöjligt, att vi en gång + kunna nå en grad af fullkomlighet, men det där, att vi skola bli + gudar, det synes mig otänkbart. Om Gud är det, som uppfyller + allt, finns det väl blott en Gud». + + »Skulle ej oändligheterna kunna rymma mera. Skulle det ej för + hvarje Gud, kunna uppstå en ny oändlighet?» + + »Inte om man fasthåller vid hvad ordet oändlighet i sig själf + betyder, men olyckan är, att man slarfvar till språket, så att + det blir en förbistring värre än Babylons. Ser du, det där + uttrycket Guds barn», fortfor han och tog upp ett ämne, som vi + nyss nedlagt, »det betyder ej att vi äro Gudar, — ej ens att vi + skola bli det. — Är jag väl densamme som min far, är det ens + sannolikt, att jag en gång blir det? Nej, det betyder blott, att + det är något gudomligt i oss». + + Så kom maten. Han behärskas fortfarande af nycken att ej äta den + och förtär blott, hvad jag medför åt honom. + + »Hur har du fått den orientaliskt gulbruna färgen, konung + Salomo?» frågade jag, då han satt där, insvept i cigarrökmoln. + + »Däraf att jag aldrig tvättar mig, o Drottning af Saba», svarade + han och tillade med en granskande blick på mig. »Jag tror, att + drottningen af Saba var ljushårig och blåögd». + + »Enda likheten är nog, att vi båda gjort äfventyrliga färder för + att få höra Salomos visdom», menade jag. + + »Min framställning af konung Salomo är ej alls bra», sade han. + »Det är litet af mig själf och litet af Henrich Heine, min + fantasi har ej kraft nog att skapa en äkta Salomo. I allt hvad + jag skrifvit är intet uppleft, blott uttänkt och det duger ej för + en lyriker — det är falskt. Jag har i hela mitt lif längtat att + erfara en lyckokänsla — —» + + »Och har du aldrig känt någon?» sade jag, då han teg. + + »Jo, då du kysst mig ........» + + »Godt jag skall gå till Kungs och be att få kyssa dig på din + födelsedag». Han skrattade litet och jag förde talet på Jägar + Malm och den äkta stämning, som fanns i denna. + + »Du —» sade han sedan, »om jag ligger så här ett år och blir + uppassad af dig tör jag kanske kunna göra fruktbärande, hvad jag + genomtänkt denna tid. Men jag vill ej, att man skall kunna göra + felslut i hvad jag sagt, såsom man kan göra med Rydberg och de + öfriga filosoferna jag läst». + + »Jag tycker, att om man ser ett fel, skulle man väl kunna rätta + det öfver allt där det behöfs äfven i resultatet, men ej förkasta + allt som du gör, så fort något strider mot hvad du kallar + logiskt. Dock kan jag ju ingen matematik, och det är väl därför + jag ser saken så». + + Tre timmar voro nu förflutna, och jag ville gå. Han tiggde mig + kvar, men så sitter jag där med dåligt samvete för Cecilias + skull. Gustaf känner min oro och misstyder den, och när jag skall + gå igen, bryter hans misstänksamhet ut. + + Han var ej häftig, och jag borde väl ha känt mig glad, då jag + hörde, hvad han ansåg det betyda för sig, om jag höll af honom, + men jag kände mig stå bakbunden, då det gällde att bevisa honom, + att han kunde tro mig. + + Jag hade nästan tänkt dela upp tiden så, att jag i morgon utan + att vara där för mycket kan stanna, tills han äter kväll, då är + han van att jag går, kanske skall det då mindre irritera honom. + Dock med Gustaf vet man ingenting, han är oberäkneligare än någon. + + Er _Ida Bäckmann_. + + + + +När jag följande dag besökte Gustaf Fröding, var hans blick hetsig, och +hans stämma hade en främmande klang. + +»Hur länge har du varit hos professorn i dag?» frågade han. + +»Kanske fem minuter», sade jag. + +»Det är då för att få se honom dessa fem minuter, som du sedan pinar +dig med att kvarstanna hos mig», fortfor han förbittrad. »Jag är +förevändningen. När han i dag lämnat mig, steg jag upp och såg mig i +spegeln. Mitt ansikte är vidrigt jämfördt med hans. Jag klandrar dig +ej». + +Han teg en stund. »Jag sade honom i dag, att jag kysst dig mot din +vilja», återtog han, »och han såg mycket besynnerlig ut». + +Jag satte mig tigande ned bredvid honom. Med dessa misstankar hade han, +alltsedan Cecilias förordningar utkommo, plågat sig och mig, och inga +medel stodo mig till buds att bevisa honom deras grundlöshet. Skenet +var emot mig, genom alla förbud, hvarmed jag kringgärdats. + +Snart började rösterna tala. Många af dem ställde sig sympatiska till +min kamp om honom, andra hånade den och sökte stärka hans misstro. +Jag låg på knä vid sängen med mitt ansikte i hans händer. Slutligen +började rösterna tala om hans diktarkall. Han hade tjänat Priapus +istället för Apollon, sade de, och om han också ej helt velat det, hade +han dock med ett stänk af vilja varit med därom. + +Som jag allt ibland framgångsrikt tagit mig för att svara dem, gjorde +jag äfven nu försök att föra hans talan, men det var gagnlöst. Allt +hårdare och skarpare föllo orden, allt mer förpinadt blef hans ansikte +och allt stelare och liflösare hans händer. Blott en gång hörde jag +hans egen röst. »_Har jag förvisats från ditt ansikte, o Gud_», sade +den, »_så låt mig dock behålla kraft att lägga min kallelse i händer, +som du renat, och låt denna aflyssna dina ord med sitt öra mot ditt +hjärta och sina armar omkring människosläktet_». + +Röster af hån och begabberi aflöste därpå hvarandra. Gustaf Fröding +sänkte sitt hufvud mot bröstet. Jag såg honom göra våldsamma +ansträngningar för att hejda de ord, som piskade sig fram öfver hans +läppar, och hans ansikte var dödsblekt. + +»Gustaf!» ropade jag ångestfullt. + +Han hörde mig ej, och strömmen af röster afbröts ej ens för en sekund. + +»Gustaf!» ropade jag än en gång, slog mina armar omkring hans hals och +drog hans hufvud mot mitt bröst. + +Ej en min, ej en rörelse gaf tillkänna, att han märkte det. + +Följande ögonblickets ingifvelse, reste jag mig upp, knackade på hans +panna och ropade helt gladt: »Är Gustaf Fröding hemma? Det är Ida +Bäckmann, som vill tala vid honom!» + +Det blef tyst ..... Ett leende dref sakta bort pinan ur hans ansikte, +och hans ögon fästes strålande på mig. + +»Här är jag lilla Ida Bäckmann ..... Men säg, hvad kan hon då vilja +mig?» frågade han skälmaktigt. + +»Ja, hvad tror du själf profet?» undrade jag. + +»Jag tror ej blott längre — jag vet, att du älskar mig», sade han, +för första gången om mig användande det ord han utdömt. »Gud gaf mig +förvissningen därom», tillfogade han, »och då detta förbrukade ord +knöts af Honom till dig, återfick det sin ursprungliga och heliga +betydelse». + +Han tystnade, och hans blick lämnade mig ej en sekund. + +»Nu är jag ej längre rädd för döden och domen», återtog han, »när jag +ser dig och hör din röst ropa mitt namn, då förstår jag, att Guds +rättfärdighet och Guds kärlek flöda ur samma källa». + +»Du hörde mig alltså — kanske äfven när jag ropade första gången?» + +Han smålog. »Din röst nådde mig ej, men jag såg den i fjärran och anade +den. Skall hon väl lyckas kasta den så långt ned, att jag kan gripa den +och komma upp?» tänkte jag. »Konsten är att finna det rätta sänklodet. +Du fann det och därför ...» + +»Har jag dig nu här, och du får aldrig mer lämna mig ensam i ett sådant +hemskt sällskap», afbröt jag och flyttade mig närmare honom. + +Han lade sin arm omkring mina axlar, och skenet från hans ögon +förjagade den ångest, som ännu fanns kvar i mitt sinne. + +»Du och jag», sade han, »äro två skeppsbrutna, som fastbundits vid en +planka och nu glida fram öfver lycksalighetens vågor». + +Han hade åtskilliga gånger förut liknat mig vid Sigyn och sig vid den +fjättrade Loke. Denna liknelse kom åter för honom, då han än en gång +ville skildra verkan af min stämma nyss. Utan nämnvärd ansträngning +lyckades jag omsider förmå hans fantasi att lämna tragiken i vårt läge +och från Loke spela in i de andra mytologiska gudomligheterna. + + + + +Vid vårt nästa sammanträffande började han själf förlöjliga sin +svartsjuka mot professorn och de andra läkarne och ångrade, att han +plågat oss båda därmed. + +»Jag grämer mig öfver allt som skilt oss åt, ej minst öfver alla år som +gått, och under hvilka vi ej fått vara lyckliga tillsammans, du och +jag», klagade han. »Jag vill ej blott ha den lycka, som bjudes nu, jag +vill ha minnet af den som varit och hoppet om den, som väntar oss». + +Jag smålog. »Professorn har i dag som ett bevis på din likgiltighet +för mig anfört, att du besvarat frågan, om man kunde förlita sig på +varaktigheten af dina känslor för mig med: ’Jag vet inte’», sade jag. + +Han medgaf, att hans svar fallit så. + +»Hur länge tror du dig då kunna bygga på dem?» undrade jag. + +Han besinnade sig en stund. »Är du nöjd med hundra år?» sade han +vädjande. »Kanske kommer jag sedan att under en sextio år hålla af +någon annan, men jag återvänder därpå till dig igen». + +Jag skrattade och förklarade mig ej önska hvarken honom själf eller +hans känslor för mig annorlunda. Det lönade sig ej ens antyda, att +bristen på förståelse hos dem, som frågade honom, helt säkert komme att +bringa sorg öfver den hans ord afsågo att skydda. + +En stund därefter lät han mig förstå, att orsaken till hans undvikande +svar äfven låg i att han funnit alla frågor rörande sitt förhållande +till mig otillbörliga, och jag måste bönfalla honom att för min skull +ge ett svar, som ej kunde vantolkas, när han blefve tillfrågad, hur +snart jag skulle återvända till honom från Åmål. + +Vi hade kommit in i ett intressant samtal om telepatiska förnimmelser, +då han helt plötsligt säger: »Du nedskrifver sedan någon tid dina besök +hos mig». + +»Ja», svarade jag, »jag lämnar hvarje dag en skriftlig redogörelse för +dem till professorn». + +»När skrifver du dessa?» frågade han skarpt. + +»På aftonen då jag kommer hem, och på morgonen lägger jag dem i hans +breflåda. Vi trodde båda, att han bättre skulle kunna förstå din +sjukdom och råda bot för den, om jag på detta sätt hjälpte honom». + +Han hånlog. »Det är bref af din hand han önskar, och så blir jag +förevändningen. Jag förbjuder dig att skrifva!» + +»Det förbjuder sig själft, då det är dig obehagligt», afgjorde jag. + +»Du är skenhelig», bröt han åter ut, »det är blott barmhertighet och +kristlig kärlek du hyser för mig». + +Jag teg. »Du ser ut som en martyr. Kan du inte också låna dig en +helgongloria för att få bilden fulländad», fortfor han sardoniskt. + +»Det skulle i så fall vara Jeanne d’Arcs, den är alldeles obegagnad, +och du behöfver sålunda ej frukta, att någon helgonsmitta vidlåder mig, +när det behagar dig att befria mitt hufvud från vanprydnaden», sade +jag retligt. + +Ett leende lekte kring hans läppar, och hans uppsyn ljusnade. »Förlåt +mig!» bad han. »Jag vet, att jag har orätt, då jag misstror dig, men +orden födas på mina läppar, utan att mitt hjärta är delaktigt däri». + +Han drog mitt ansikte intill sitt och kysste mig. »Var inte rädd, lilla +Ida Bäckmann», hviskade han, då tårarne skymde mina ögon, »jag vet hvad +du tvingas att säga, men .... bröt jag också emot mänskors lagar — ack, +mot gudars bröt jag ej». + +Jag svalde leende gråten, och han räckte mig en bok att läsa för honom +ur. + + * * * * * + +Följande dag visade sig en märkbar förbättring hos Gustaf Fröding. + +»De onda tiderna äro nu öfver», sade han, »men blott för denna gång. +Jag tror knappast, att du helt löst mig från det onda — någon har +hindrat dig, eller också var jag återigen ute i ogjordt väder. När +ingen längre har något att bestämma öfver dig och mig — när du en gång +blir min hustru och intet klockslag skiljer oss åt, blir kanske allt +annorlunda. Vill du skänka mig ytterligare två dagar, kan du sedan resa +med lugn, och tre veckor äro väl nog för dig. Ger du mig så dessa två +dagar, har jag 19 dagar kvar. För dig blir så mycket som fyller och +förströr, — då du gått, blir jag ensam». + +Han talade med afbrott, och då jag såg, att tanken på en skilsmässa +pinade honom, erbjöd jag mig att stanna. + +»Nej, nej», sade han, »det skulle döda dig, och det är viktigt för oss +båda, att du snart blir stark. Tror du då ej, att minnet af dig skall +hjälpa mig öfver den kvalfulla ensamheten. Jag skall känna, hur dina +händer rört vid föremålen här, hur dina ögon hvilat på dem, och de +skola tala om all den kärlek till mig, som lefver i dig ....» + +»och växer och blir större dag för dag», ifyllde jag. + +»Jag tror dig, och jag lägger med tillförsikt mig själf och den +kallelse Gud gifvit mig i dina små darrande händer» — han grep dem och +förde dem till sina läppar. — »Visserligen skälfva de stundom våldsamt +starkt», fortfor han, »men de släppa likväl aldrig taget». + + + + +Jag satt på golfvet vid hans säng, och han höll med sina båda +händer min hand hårdt tryckt mot sitt bröst. Vi hade talat om de +plågsamma rösterna, som förlamade hans arbetskraft och gjorde hans +lif helvetiskt, vi hade talat om Zulamit och Salomo, om Mahatma och +Vahatma, och vi hade talat om den där arabdansen, genom hvilken han +tyckt sig med gudomlig kraft upplyftad öfver jorden. + +»När hörde du rösterna första gången?» frågade jag. + +»I Karlstad för omkring tio år sedan. Jag satt på Stadshotellet och +rökte en cigarr. Jag hade lagt ned handen på bordet och höll cigarren +mellan fingrarne. Plötsligt slogs den ur min hand. Jag tog upp den, och +ånyo skedde detsamma». + +»Blef du ej rädd?» frågade jag. + +»Nej, jag trodde det möjligen var någon andebefallning från min far, +att jag ej skulle få röka. Ser du, jag var från barndomen van vid +spiritistiska fenomen; ofta hade jag sett min mor skrifva spiritistisk +skrift och äfven hört henne förutsäga kommande händelser. Nå, jag lydde +befallningen och lade bort cigarren. + +En stund därefter kände jag, hur en osynlig kraft lyfte mig högt, högt +upp. En förfärlig ångest grep mig och jag höll mig med all kraft kvar +vid bordet. Samtidigt ingöts hos mig en sådan styrka, att jag tyckte +mig kunna lyfta och krossa, om så hade varit, ett skyhögt berg. — +Hotellägarinnan märkte, att jag såg besynnerlig ut, och jag bad henne +hjälpa mig in i ett rum, där jag kunde få vara ensam. Jag ville ej, +att de öfriga gästerna skulle bli skrämda vid åsynen af mig. Så fort +jag kunde, gick jag till min bostad. Då jag befann mig där, kände jag +ånyo samma öfvernaturliga makt omkring och uti mig. Jag hade lagt mig +på soffan, men någon tvang mig att resa mig upp, och jag hörde en röst +som oupphörligt sade: ’Gud är rättfärdig, Gud är rättfärdig!’ För +hvarje gång kände jag strömmen af en öfvernaturlig kraft genombrusa +mig, och blott genom en oerhörd viljeansträngning kunde jag fasthålla +min varelse vid jorden. Åh, den skräck jag då kände! Jag liksom förnam, +att Gud utvalt mig till sitt redskap. ’Min kraft skall fullkomnas i din +svaghet’, hörde jag, och i sanning jag kände mig vara den uslaste, den +svagaste och den ovärdigaste i hela skapelsen». Han sänkte hufvudet mot +bröstet. + +»Och sedan dess, började du studera bibeln?» insköt jag och lutade mitt +ansikte mot hans knä. + +»Ja, från den tiden sökte jag genom forskningar i denna utgrunda +meningen med alla de syner och röster, som omgåfvo mig. Att jag ej +förmådde bära det», fortfor han förtvifladt och tog mitt hufvud mellan +sina händer, »månne ej det blir deras ansvar, som valde ett allt för +bräckligt redskap!» + +»Din historia har en viss likhet med Mohameds», sade jag. »Minns du, +eller skall jag berätta?» + +»Jag har nog glömt, berätta du», sade han. Jag gjorde det. + +»Du är ännu ej 44 år», fortfor jag därpå. »Mohamed drog ut i öknen och +förberedde sig på sitt kall — du har inneslutit dig i detta kloster. +Ett långt lif ligger framför dig. Ännu kan du bli Guds sändebud — — —» + +Jag såg på honom, ängslig att möta hans på en gång sorgsna och bittra +leende. + +Hans ögon mätte djupet af mina med den fjärrglans som är så egendomlig +för honom. + +»Kanske du», sade han, »har jag, under det jag legat här och tänkt, +uträttat lika mycket som de, hvilka gräfva i jorden eller sy kläder. +När jag en gång får kraft — när jag fått ligga här ett år eller så, +under det du passar upp och förströr mig, då kanske jag har något att +säga människorna, som är dem tjänligt att höra. Om jag också ej skulle +kunna göra det klart för dem, kunde mina ord kanske åtminstone leda dem +in på rätta spåret». + +»Jag är öfvertygad om att du en gång skall göra det», sade jag. »Ofta +komma dina ord en förlåt att remna i de tempel jag byggt. Jag ser och +känner glimtar af ljuset. Så skall det gå med hela mänskligheten, då du +en gång talar till den». + +»Kanhända», sade han. + +»Men alla dessa röster, jag ibland hör — dessa stundom dumma, stundom +ohyggliga och osannfärdiga röster, hur vill du förklara dem?» fortfor +jag. + +»Vet du ej, att utefter en telefontråd löpa många olika röster, mitt +öra är känsligt för dem alla». + + + + +När jag dagen därefter inträdde i professorns mottagningsrum, märkte +jag genast, att han hade något plågsamt att meddela. + +»Herr Frödings tillstånd har på sista tiden försämrats», började han. + +»Han har varit mycket dålig, men de allra sista dagarne har en märkbar +förbättring inträffat, hvilket ni nog helt säkert märkt», svarade jag. + +»Ja», medgaf han, »i går och i dag har han varit bättre. Det har varit +bref från fröken Fröding», fortfor han. Jag böjde på hufvudet, det hade +jag förstått hela tiden. »Hon önskar, att edra besök hos hennes bror +tillsvidare skola afbrytas, och eftersom ni ändå ämnade resa till ert +hem i dagarne, så får detta bli ert afskedsbesök». + +Jag svarade, att det gifvetvis ej blef mig annat öfrigt än lyda, men +ansåg nu å min sida, att denna skilsmessa skulle vålla Gustaf Frödings +hälsa stor skada. Efter mycken kamp under de vidrigaste förhållanden +hade jag slutligen lyckats få honom lugn, men hans sinne tålte ej +ytterligare besvikelser. + +Professorn sade sig genom samtal med Gustaf Fröding ha fått det +intryck, att denne ställde sig tämligen likgiltig gent emot mig och han +hade aldrig hört honom yttra en önskan att ha mig i sin närhet. + +Trots situationens allvar kunde jag knappt återhålla ett småleende. +Gustaf var gifvetvis ej lätt att förstå, men — — — + +»Han lofvade mig i går, att han skulle försöka göra klart för er, hvad +han önskade med afseende på mig», sade jag. »Har han ingenting sagt?» + +»Jo, han sade i dag ganska bestämdt: Jag vill att fröken Bäckmann +kommer tillbaka till mig», erkände professorn. + +Vi utbytte därpå några afskedsfraser och som i en mardröm gick jag +uppför sandgången till den flygel, där Gustaf Fröding bodde. + +Hur glad väntade han mig ej denna dag; vi skulle fortsätta våra +forskningar i Goethe för att se, i hvilka sammanhang han talat om +Öfvermänniskan. + +Jag öppnade dörren, och Gustaf sträckte sina båda händer mot mig. + +Vid första ögonkastet lät han dem sjunka, hans blick miste sin glans, +och hans röst hade en skälfning af kval, då han sade. + +»Min hvita korp, jag hör, hur dina vingar slå mot något hårdt». + +Han drog mig intill sig och lade mitt hufvud mot sitt bröst. Jag grät +stilla. + +»Stackars liten!» sade han och torkade ömt tårarne från mitt ansikte. +»Jag hade nyss en förnimmelse af att så skulle ske. Gråt ej för min +skull! Håller han dig mycket kär, kan han ej neka dig, om du ber honom +att någon gång få besöka mig. Jag skall nöja mig med så litet. Blott +att du sitter här, och jag får hålla din hand i min och tala till dig». + +»Åh, Gustaf, sluta upp med detta tal!» utbröt jag. »Du vet, att det för +mig ej finns någon annan än du i hela världen». + +»Jag såg honom i natt», fortfor han, »och jag kan ej finna annat än du +gör rätt i att föredra honom. Han var reslig och vacker. Du har sagt, +att du ej vill heta Fröding — jag förstår, att du vill ha ett namn med +ståtligare klang att ge i arf åt dina barn — och jag förebrår dig ej. +Han såg ut att vilja göra dig lycklig .... Du har ju stundom varit +lycklig med mig här? Inte sant? Du vill väl då be honom att allt ibland +få besöka mig! Jag svär att ej göra något mot dig, som kan förnärma +honom». + +Jag ryckte mig lös och ställde mig framför honom. »Din fantasi +vilseleder dig», afgjorde jag myndigt. »Cecilia har förordnat, att mina +besök hos dig för en tid skola upphöra, och smärtan öfver att en dag +tidigare än jag beräknat behöfva säga dig farväl på .... på kanske en +månad, kom mig att förlora själfbehärskningen. Ingen annan har haft med +denna sak att göra. Och — så länge en tanke födes i min hjärna och en +önskan i mitt hjärta, knyta de sig endast omkring dig. Jag vet, att du +vet det, när misstron ej förblindar dig». + +Hans ögon ljungade. »Svär, att det du säger är sant!» Han räckte mig +psalmboken han skänkt mig. + +»Jag svär det», sade jag och slöt mina händer om hans och boken. + +»Du vet hvad jag skrifvit häri under ditt och mitt namn», fortfor han. +»Lofva mig nu vid den kärlek du hyser till mig och din mor, att du +aldrig upphör att söka återvända till mig». + +»Det lofvar jag». + +»Hurudan jag än tvingas att visa mig mot dig ....» + +»Hurudan du än kommer att visa dig mot mig», upprepade jag. + +»och aldrig glömma, hvad jag hoppas af dig för mitt diktarkall ....» + +»och aldrig glömma, hvad du hoppas af mig för ditt diktarkall». + +»Godt nu litar jag på att du blir trofast mot mig», sade han, och +ansiktet lyste. + +Motståndslöst lät jag honom lyfta mig upp ur min knäböjande ställning. + +»Lägg ditt hufvud här och hör mitt hjärtas slag!» bad han. »Jag vill, +att du skall minnas, hvad det säger, när man nu sliter dig ifrån mig». + +Några minuter förgingo .... och ännu några .... + +Rasslandet af nycklar och ljudet af annalkande steg skar genom +tystnaden. + +Han sänkte hufvudet mot bröstet, och hans hand slöt sig om min i ett +järngrepp. + +»Jag måste gå — du hör — det är vakten, som kommer för att afhämta mig +....» + +»Jag följer dig till dörren», sade han och reste sig upp. + +Jag hade lagt min hand på låsvredet, då han tog mitt ansikte mellan +sina händer för att kyssa det. + +»O, misskundsamhet, hvar finns du!» kved jag, tänkande på hur Cecilia +skulle ta min oförmåga att nu hindra honom därifrån till förevändning +att för alltid stänga hans dörr för mig. + +»Här finns den — lilla Ida Bäckmann», sade han tröstande. »Aldrig mer +skall du pinas af att mina läppar besudla dig». + +Jag ville säga något, men fick ej fram ett ljud. Jag kunde blott knäppa +samman händerna och se på honom. Hans ögon flammade till af en nästan +bländande glans ... så böjde han sig ned till mig, och de ord han +hviskade inristades i mitt hjärta. + +I samma ögonblick inträdde en af betjäningen, och lik en dödsdömd +följde jag denne. + + + + +I Stockholm möttes jag af ett bref från Cecilia. Jag hade ej kraft att +läsa det, utan återsände det oöppnadt och bad, tror jag, att få veta +dess innehåll längre fram, då jag blifvit litet starkare. + +Jag hade vistats i Åmål ungefär en vecka, när jag erhåller ett bref +från professor S. Han säger däri, att han på grund af omständigheter, +öfver hvilka han ej helt är herre, och som han ej anser sig ha rätt att +delge mig, måste be mig undvika allt närmande till Gustaf Fröding. Han +säger vidare, att han ej utan direkt tvång skulle haft mod att afbryta +detta umgänge, af hvilket Fröding haft så stor glädje, men att han dock +anser det som det enda riktiga. Han medger, att hans erfarenhet endast +räknar tre månader och därför möjligen kan anses kort, men han styrkes +i sin uppfattning af sina kollegor. + +(Dr. Lundborg, den läkare som hufvudsakligast haft Gustaf Fröding om +hand, hade i denna sak aldrig blifvit rådfrågad. Dr. L. tjänstgjorde +antagligen just då vid den med hospitalet sammanbunda asylen.) + +Professorn säger vidare, att Gustaf Fröding med stort lugn finner +sig i förhållandet, att han anser det bäst för mig, och att han på +professorn fråga, om han längtar efter mig, städse svarar nekande. En +gång hade han sagt direkt: »Jag vill icke, att hon kommer hit», och på +professorns förvånade fråga tillagt: »Det var en röst, som sade det». + +Brefskrifvaren skyndar sig därefter försäkra, att han ej säger detta, +därför att jag skall tro, att han underskattar de känslor Fröding kan +hysa för mig, utan blott för att relatera förhållandena sådana de +framstått under hans mestadels rätt kortvariga besök. Han slutar med +upplysningen, att det efter min afresa tillkommit orsaker att skilja +oss åt, hvars tillvaro han då icke kände och således ej kunde relatera. + +I mitt svar anhöll jag få veta, om man tänkte skilja oss åt för alltid, +och om det nya, som tillstött var att härleda till mig eller till +Gustaf Fröding. + +Per omgående underrättade han mig, att han ej hade en aning om huruvida +man hade för afsikt att _för alltid_ skilja mig och Fröding. En för +honom kategoriskt bjudande nödvändighet, icke kommande från mig och +icke från Fröding, hade endast tvingat honom att tillsvidare — tills +denna nödvändighet försvann — något som icke berodde af honom, neka mig +tillåtelse att besöka Fröding. + +Han sade sig föregående dag ha afsändt ett bref från Fröding till mig +och ville äfven ge mig tillfälle att nå honom med ett svar. Huruvida +Fröding och jag fortfarande finge brefväxla, kunde han ej säga. + +Brefvet från Gustaf Fröding hade följande lydelse: + + Uppsala, Centralhospital + + Till Ida + + Jag önskar som jag tror uppriktigt, att du må vara och förblifva + lycklig och framgent allt lyckligare. Chariten och om man skall + tala kristianskt, jag tänker här möjligen på änglabilder jag + sett, det allvarsamt fromma barnaansiktet jag en gång sett hos + dig, behåller jag i erinringen som en glimt af lyckan och såsom + en jag icke förtjänat. Jag skrifvet litet oredigt, ty jag lider + af språkförbistring och logikomani. + + _Gustaf._ + +Hvilken våldsam ansträngning detta bref kostat honom, därom vittnade +ej minst pikturen. Hur många gånger hade väl rösterna afhånat hans ord +och utdömt betydelsen af dem! Jag såg hans kamp för att få det skrifvet +lika tydligt, som om jag själf varit närvarande. + +Mitt svar lydde. + + Det tycks ha blifvit syndaflod igen, och din hvita korp är dömd + att flyga fram och åter, tills vattnet sjunkit. + + _Du_ — och endast du i hela världen har gjort mig lycklig, + lyckligare än någon annan människa jag sett, känt eller hört + talas om. Lycklig är jag allt fortfarande i hoppet att få återse + dig, och lyckligare blir jag då detta hopp en gång förverkligas. + + Långt mer än de löften jag afgaf, då misstanken grep dig, binder + mig den okufliga känsla för dig, som växt in i mig och blifvit + min tillvaros ryggrad. Minns du, då du för en kort tid sedan + läste: + + »_Kärleken är stark såsom döden, dess nitälskan är hård som + dödsriket; dess glöd är en eldsglöd, en Herrans låga. Starka + vatten kunna icke släcka kärlek, och strömmar ej förkväfva den_». + + Du hade lagt din arm om min hals, och jag lutade min kind mot + din. Jag kände mig själf vara en enda lofsång till Gudarne, som + gifvit mig dig och därmed förmågan att älska. Om du erinrar dig + denna stund och tänker på dessa ord ibland, skall förvisso suset + af din hvita korps vingar nå ditt öra. + + alltid din _I. B._ + + + + + Pris Kr. 5:50. + +[Illustration: Small-sign] + + WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B. + GÖTEBORG 1913 + + + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75504 *** |