diff options
Diffstat (limited to '75504-h')
| -rw-r--r-- | 75504-h/75504-h.htm | 11072 | ||||
| -rw-r--r-- | 75504-h/images/cover.jpg | bin | 0 -> 82710 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 75504-h/images/figure-t.jpg | bin | 0 -> 19287 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 75504-h/images/portrait.jpg | bin | 0 -> 937153 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 75504-h/images/small-sign.jpg | bin | 0 -> 3605 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 75504-h/images/star.jpg | bin | 0 -> 712230 bytes |
6 files changed, 11072 insertions, 0 deletions
diff --git a/75504-h/75504-h.htm b/75504-h/75504-h.htm new file mode 100644 index 0000000..3b81e4d --- /dev/null +++ b/75504-h/75504-h.htm @@ -0,0 +1,11072 @@ +<!DOCTYPE html> +<html lang="sv"> +<head> + <meta charset="UTF-8"> + <title> + Gustaf Fröding | Project Gutenberg + </title> + <link rel="icon" href="images/cover.jpg" type="image/x-cover"> + <style> + +body { + margin-left: 10%; + margin-right: 10%; + } + + /* Headings */ + +h1 { + font-size:2.5em; + text-align: center; clear: both; + text-indent: 0em; + font-weight: bold; + margin-top: 2em; margin-bottom: 0em; + page-break-before: always; + } +h2 { + font-size:1.5em; + text-align: center; clear: both; + text-indent: 0em; + font-weight: bold; + margin-top: 1em; margin-bottom: 0.5em; + page-break-before: always; + page-break-after: always; + } +h3 { + font-size:1.2em; + text-align: center; clear: both; + text-indent: 0em; + font-weight: bold; + margin-top: 1em; margin-bottom: 0.5em; + page-break-before: always; + } + +.keep-nu-validator-happy { } + +/* Margins + indents */ + +.mt0 {margin-top: 0em;} +.mt1 {margin-top: 1em;} +.mt2 {margin-top: 2em;} +.mt4 {margin-top: 4em;} +.ml1 {margin-left: 1em;} +.mr05 {margin-right: 0.5em;} +.mr1 {margin-right: 1em;} +.mr2 {margin-right: 2em;} +.mb2 {margin-bottom: 2em;} +.mb4 {margin-bottom: 4em;} + +.noind { text-indent: 0em; } + +.hang { /*Hanging indent */ + margin-left: 2em; + text-indent: 0em; + page-break-before: avoid; + } + +/* Alignments */ + +.center {text-align: center;} +.right {text-align: right; margin-right: 1em; margin-bottom: 1em;} + +/* Paragraphs and blocks */ + +p { + margin-top: .40em; + text-align: justify; + margin-bottom: .30em; + text-indent: 2em; + font-size: 100%; + } + +.blockquot +{ + margin-left: 5%; + margin-right: 5%; + margin-bottom: 2em; margin-top: 1em; +} + +/* Lines */ + +hr.chap {width: 65%; margin-left: 17.5%; margin-right: 17.5%;} +hr.spacious { margin-top: 2em; margin-bottom: 1em;} + +@media print { hr.chap {display: none; visibility: hidden;} } + +/* Containers */ + +div.chapter {page-break-before: always;} + + /* page numbers */ + +.pagenum { /* uncomment the next line for invisible page numbers */ + /* visibility: hidden; */ + position: absolute; + left: 92%; + font-size: small; + text-align: right; + font-style: normal; + font-weight: normal; + font-variant: normal; + text-indent: 0; +} + +/* Transcriber's notes */ + +.transnote {background-color: #E6E6FA; + color: black; + font-size: 80%; + padding:1.5em; + margin:auto; + width: 90%; + margin-bottom:5em; + text-align: center; + } +.transnote p {text-indent: 0em; margin-bottom:1em;font-size: 1.2em;} + +.transhead { /* transnote header */ + margin-top: 0.5em; + margin-bottom: 0.1em; + text-indent: 0.0em; + text-align: center; + font-size: 1.5em; + font-weight: bold; + } + +/* Poetry */ + +/* centered poetry */ +.poetry-container {display: flex; justify-content: center;} +.poetry-container {text-align: center;} +.poetry {text-align: left; margin-left: 5%; margin-right: 5%;} +.poetry .stanza {margin: .5em auto;} +.poetry .verse {text-indent: -3em; padding-left: 3em;} + +/* Poetry indents */ +.poetry .indent0 {text-indent: -3em;} + +/* Images */ + +img { + max-width: 100%; + height: auto; +} + +.figcenter { + margin: auto; + text-align: center; + page-break-inside: avoid; +/* border: 1px solid grey; */ + padding: 5px; + max-width: 100%; +} + +/* image sizes */ + +.w5 {width: 2em;} +.x-ebookmaker .w5{ width: 10%; margin: auto 45%; } + +.wcross {width: 4em;} +.x-ebookmaker .wcross { width: 10%; margin: auto 45%; } + +.coverpicture {width: 60%; margin-top: 2em;} + +/* Drop caps */ + +p.drop-cap { + text-indent: 0em; +} +.x-ebookmaker p.drop-cap { + text-indent: 2em; +} +p.drop-cap:first-letter +{ + float: left; + margin: 0.15em 0.1em 0em 0em; + font-size: 310%; + line-height: .7em; +} +.x-ebookmaker p.drop-cap:first-letter +{ + float: none; + margin: 0; + font-size: 100%; +} + + </style> +</head> + + +<body> +<div style='text-align:center'>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75504 ***</div> + +<!-- Transcribers note --> + +<div class="transnote"> + +<p class="transhead">Noteringar:</p> + +<p>Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels +bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.</p> +</div> + +<!-- Cover pictures --> + +<div class="chapter"> +<figure class="figcenter coverpicture mt1"> + <img alt="Star figure" src="images/star.jpg"> +</figure> +</div> + +<div class="chapter"> +<figure class="figcenter coverpicture"> + <img alt="Cover picture" src="images/cover.jpg"> +</figure> +</div> + +<div class="chapter"> +<figure class="figcenter coverpicture"> + <img alt="Portrait" src="images/portrait.jpg"> +</figure> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> +</div> + +<div class="chapter"> +<h1>GUSTAF FRÖDING</h1> + +<p class="center noind">SKILDRAD AF</p> + +<p class="center noind"><i>IDA BÄCKMANN</i></p> + + +<figure class="figcenter wcross"> + <img alt="Decorative figure" src="images/figure-t.jpg"> +</figure> + +</div> + +<p class="center noind mt2 mb2">GÖTEBORG 1913 +WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B. +(i distribution)</p> + + +<figure class="figcenter w5"> + <img alt="Small-sign" src="images/small-sign.jpg"> +</figure> + + +<p class="center noind mt0">WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B. +GÖTEBORG 1913 +</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + + +<!-- FÖRETAL --> + +<div class="chapter"> +<h2 id="F_RETAL"><i>FÖRETAL.</i></h2> +</div> + +<p><i>Då jag nu för allmänheten framlägger min skildring af +Gustaf Fröding, sker det på önskan af några för hans +diktning intresserade, hvilka uppmanat mig att samla mina +minnen af honom till en hel bild åt dem, hvars älsklingsskald +han är. Det är denna uppmaning jag sökt följa, och mitt +syfte har därvid alltjämt varit att återge honom, sådan han +framstod för mig i ord och handling den tid våra vägar +gingo tillsammans. Däremot har jag ej velat lämna någon +lefnadsteckning och ej ansett mig befogad att skildra hans +lif före vårt sammanträffande i Norge år 1895 eller efter +år 1904, då vi skildes åt genom omständigheter, öfver hvilka +hvarken Gustaf Fröding eller jag kunde råda.</i></p> + +<p><i>Säffle, september 1913.</i></p> + +<p class="right"> +<i>Ida Bäckmann.</i> +</p> + +<div class="chapter mt4"> +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> +<h2 id="I">I.</h2> +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> +</div> + + +<div class="chapter mt4"> + +<h3 title="1"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +</div> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_1">[s. 1]</span></p> +<p class="drop-cap">När jag såg Gustaf Fröding för första gången, kan +jag ej med bestämdhet uppge, blott att det var vid +mina besök i Karlstad på väg till eller från den skola i +Stockholm, där jag studerade. Min äldsta syster var då +anställd i stadens konservativa tidning, och Gustaf Fröding +i den radikala.</p> + + +<p>Vid denna tiden hade han i Karlstad långt större +ryktbarhet som rumlare än som skald, och min syster +ansåg som en högst förtjänstfull gärning, att hon vid +ett tillfälle afrådt sin principal att ge vika för fru Frödings +böner om anställning för hennes son i Nya +Wermlands Tidningen.</p> + +<p>När jag däremot såg Gustaf Fröding så, att han +sedan aldrig lämnade mina tankar, var då jag som +nyblifven student satt helt nära honom i Stadsträdgården +i Karlstad. Jag befann mig i sällskap med +min syster, hennes trolofvade Hugo B. — en god vän +till Gustaf Fröding och den, som förmedlat vår bekantskap +— samt några aflägsnare anhöriga. Gustaf Fröding +hade vid sitt bord ett par sorgklädda damer, kusiner +sade man mig.</p> + +<p>Hans blick for öfver till oss och mötte min. Hur +länge han såg på mig, vet jag ej, jag kände mig insvept +i ett blåaktigt skimmer, som lyste upp allt omkring mig +<span class="pagenum" id="Sid_2">[s. 2]</span> +och förblef från det ögonblicket en klen aflyssnare till +samtalet vid mitt bord.</p> + +<p>Hugo B. märkte min distraktion, och mina försök att +kufva den längtan, jag kände att åter och åter möta +dessa underbara ögon måtte ha varit synnerligen misslyckade, +eftersom han fann sig föranlåten erinra, det +min nya värdighet förbjöd mig till och med att retas +med Gustaf Fröding.</p> + +<p>En blick från min syster framkallade isande tystnad, +och allas våra förenade ansträngningar voro af nöden +för att åter blåsa lif i munterheten.</p> + +<p>Från den stunden kände jag mig rebellisk, då alla +talade om Gustaf Fröding som en människa, redan allt +för långt nere, för att man ens skulle kunna ta honom +med i räkningen. Jag trodde ej deras tal, jag kände +dem, som förde det på läpparne, och visste, att Gustaf +Fröding ofta fick bära skulden för dåliga gärningar, +som de själfva föröfvat.</p> + +<p>Fasan nådde sin kulmen, då han enligt deras utsago +på en enda natt svirat upp de 600 kronor, han +skulle ha erhållit som honorar för sin bok »Guitarr och +Dragharmonika».</p> + +<p>I sällskap med min bästa vän befann jag mig inne +på Nya Wermlandstidningens redaktion, då händelsen +där drastiskt relaterades af deltagare i orgierna.</p> + +<p>Harmen kokade inom mig vid att höra dem på detta +sätt tala om en kamrat. Så snart jag blef herre öfver min +stämma, sade jag: »Jag skall uppsöka Gustaf Fröding<span class="pagenum" id="Sid_3">[s. 3]</span> +och låta honom veta, hur opålitliga hans vänner äro och +be att få bli hans verkliga vän».</p> + +<p>Den oryggliga beslutsamhet, som gaf prägel åt mina +ord, kom åhörarne att bestörta se på hvarandra. Min +kamrat drog mig skyndsamt ut ur lokalen.</p> + +<p>»Jag tror, att du kommer att stå vid dina ord», sade +hon uppmuntrande, »och jag tror, att alla därinne frukta +detsamma».</p> + +<p>Jag drog en suck af lättnad att vara utom synhåll +för dem och af förskräckelse för mig själf.</p> + +<p>Min kamrat och jag reste till S., och Gustaf Fröding, +efter hvad jag hörde, till en nervanstalt i Tyskland.</p> + +<p>Händelserna fogade det så, att ett löfte till en döende +tvang mig att skjuta tanken på Gustaf Fröding i +bakgrunden, och de upplysningar om honom, jag då +och då lyckades uppbringa genom Hugo B., voro alltid +afgifna med stor tvekan och ytterligt obestämda.</p> + +<p>Efter en tidrymd af nästan två år löstes jag från ofvannämnda +förpliktelser, och reste då till Karlstad i akt +och mening att förskaffa mig tillförlitliga upplysningar +om Gustaf Frödings vistelseort samt därefter uppsöka +honom. Mina försök kröntes med ringa framgång. Att +han lämnat Karlstad syntes otvifvelaktigt, men alla +mina källor till kunskap om honom voro grumlade af +min systers inflytande. Somliga trodde, att han fortfarande +vistades i Tyskland, andra att han befann sig i +Sandefjord, andra åter i Schweiz, och jag stod rådvill.</p> + +<p>Bevekt af min nedslagenhet sade sig Hugo B. vilja +trotsa min syster och så fort sig göra lät söka skaffa +<span class="pagenum" id="Sid_4">[s. 4]</span> +mig säkra underrättelser. Jag tackade, men kände mig +högst oviss, om han skulle hålla sitt löfte, då han ej +längre stod inför åsynen af min sorg.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Jag hade lofvat en af mina vänner att medfölja +henne och hennes trolofvade på en resa och tillfrågades +vid min återkomst från Karlstad, om jag hade +något emot att infria detta löfte med Kristiania till +mål. Som det var mig likgiltigt, hvad jag gjorde och +hvart vi foro, då vägen ändå ej förde till Gustaf Fröding, +samtyckte jag. I Kristiania föll det mig en dag +in, att vi borde resa uppför Mjösen till Lillehammer. +Samma kväll vi ankommo dit, gaf ett sällskap från Karl +Johansteatern stor föreställning i en lada, och på min +ifriga begäran uppdrogo vi åt hotellportieren att skaffa +biljetter. Denne mötte oss en stund därefter utanför +teaterladan under förklaring, att de tre biljetter han medförde, +voro de allra sista som funnos. Två af platserna +voro bredvid hvarandra — den tredje långt bort på en +annan sida samt med numret 13.</p> + +<p>Föreställningen hade redan börjat, och vi måste skynda +in. Att skilja de förlofvade var ej tänkbart, hvarför +jag resolut tog olycksnumret och uppsökte min plats. +Mina grannar intresserade mig ej, och jag koncentrerade +hela min uppmärksamhet på scenen. Någonting i min +högra grannes sätt att föra handen uppöfver pannan kom +mig att se på honom. Jag drog en djup suck och vände +mig bort. — »Är det väl», tänkte jag, »för att öka eller<span class="pagenum" id="Sid_5">[s. 5]</span> +minska plågan i att längta efter den man ej kan få +se, som gudarne låta ens inbillning forma dragen +af denne i en fullkomligt främmande mans ansikte?» +— Utan att jag kunde hindra det, sökte mina +ögon ånyo min granne. Han riktade långsamt blicken +mot mig, och jag såg in i ett par trötta ögon.</p> + +<p>Åter trodde jag mig vara en lekboll för inbillningen +och vände mig mot scenen. Jag sökte en stund följa, +hvad som här försiggick, men insåg snart nog det +lönlösa i att bekämpa den makt, som tvang mitt ansikte +att vrida sig i riktning mot min sidokamrat. Något +kom äfven honom att vända sig mot mig, och länge, +länge möttes våra ögon i en undrande, spörjande +blick.</p> + +<p>»Jag vet, att det faktiskt strider mot det, jag faktiskt +vet», tänkte jag, »men jag vill låtsas tro, att det är han +och glädja mig däråt, som om han verkligen sutte här +bredvid mig. Dock är det kanske klokast att nu ej +längre betrakta honom, törhända blir då illusionen +starkare och varaktigare», och tacksam för den lycka +ödet skänkte mig, hur bräcklig och chimärisk den än +var, riktade jag mitt ansikte och mina tankar ännu en +gång mot scenen.</p> + +<p>Det blef mellanakt. Jag såg därunder ej ens i smyg +på hans ansikte, jag njöt att tänka mig det, sådant jag +helst önskade. En person närmade sig och tilltalade +honom på norska. Han svarade på samma språk och +det så korrekt, att jag drog en djup suck af missräkning. +Jag hade ej ens för mig själf velat tillstå, hur<span class="pagenum" id="Sid_6">[s. 6]</span> +mycket jag dock i själfva verket trott på hvad jag intalat +mig vara en inbillning, nu — ja, nu kunde jag ju ej fasthålla +den längre .... nu gjorde det mig alldeles detsamma, +hur han såg ut.</p> + +<p>Jag kände mig nästan hatfullt stämd mot honom, då +jag än en gång vände mig mot hans plats. Han såg +mig länge rakt in i ögonen, och jag trodde mig märka, +att det blixtrade till något underbart blått i hans blick. +Jag bet samman läpparne, det var, som skulle denne +främling håna min längtan efter en, som låg sjuk +nere i Görlitz, och som af en tillfälligheternas lek fått +något drag gemensamt med honom. Jag kände, hur tårarne +hotade att tränga fram — att jag ej kunde få se +den jag ständigt bar i mina tankar, det var något, jag +lärt mig uthärda, men jag kunde då väl åtminstone bli +förskonad från att behöfva känna mitt hjärta plågsamt +bulta vid åsynen af första bästa främling med dystra +ögon bakom en pince-nez.</p> + +<p>»Är det inte ....?» ljöd en släpande, klanglös röst.</p> + +<p>»Ja, är det inte ....?» upprepade jag, nästan som i +en dröm.</p> + +<p>Åter fästes våra ögon på ridån, som i detsamma gick +upp, men sekunden därefter fixerade vi ånyo hvarandra.</p> + +<p>»Är det inte lilla Ida Bäckmann?» sade han, och +stämman föreföll klangfullare.</p> + +<p>»Jo», svarade jag sakta, liksom rädd för min egen +stämma. »Är det inte också Gustaf Fröding?»</p> + +<p>»Jo», medgaf han.</p> + +<p>Det var, som hade de spelande rätt att kräfva min<span class="pagenum" id="Sid_7">[s. 7]</span> +uppmärksamhet för scenen. Jag visste knappast, hvar +jag var — om i en lycklig dröm, ur hvilken jag snart +skulle vakna, eller i en situation jag diktat för att trösta +mig. Jag sökte följa, hvad som spelades, men mitt hjärta +upprepade alltjämt och i obeskriflig glädje hvarje hans +ord och hvarje tonfall i hans stämma.</p> + +<p>Åter möttes våra ögon länge och under tystnad. Något +måste sägas, och slutligen tog jag mod till mig.</p> + +<p>»Hur har Gustaf Fröding kommit hit?»</p> + +<p>»Jag bor här», blef svaret.</p> + +<p>En lång paus, under hvilken vi följde spelets gång.</p> + +<p>Åter möttes våra ögon, åter skulle något sägas — denna +gång tog han till ordet.</p> + +<p>»Hur har lilla Ida Bäckmann kommit hit?»</p> + +<p>»Åh, jag har rest hit», sade jag litet mera säker och +log mot honom.</p> + +<p>Nästa paus blef ej fullt så lång.</p> + +<p>»Längtar ni hem?» undrade jag, ur stånd att få fram +något annat.</p> + +<p>»Åh nej, inte precis nu», sade han, och ögonen började +spela bakom pince-nezen.</p> + +<p>Paus.</p> + +<p>»Längtar lilla Ida Bäckmann hem?» frågade han.</p> + +<p>»Åh, nej, inte precis nu», svarade jag med ett litet +försök att härma hans släpande röst.</p> + +<p>Han brast i skratt. »Nej, hvarför sitta här och anstränga +oss med denna tråkiga pjes, då vi kunna ha +större glädje att gå ut och tala med hvarandra», sade +han och reste sig upp.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_8">[s. 8]</span></p> + +<p>Buren af en stor lycka följde jag honom.</p> + +<p>Jag hörde nu, att han kommit från Tyskland tämligen +frisk, arbetat litet då och då i Karlstadstidningen, men +blifvit sjuk igen, och att han för närvarande vårdades +på nervanstalten Suttestad af en skicklig norsk läkare.</p> + +<p>Jag fick ej fram något af allt, det jag dessa år gömt +inom mig för att säga honom, det var mig nog och +öfvernog att se hans ansikte och lyssna till hans ord. +Föga förstod jag väl då, att han därunder ofta ej tänkte +på till hvem han talade, utan blott var glad åt den omväxling +han fått i en ny åhörare, hvilken allt ibland gaf +honom svar, så oväntadt lustiga, att han rycktes ur sin +plågsamma tankegång.</p> + +<p>Han följde mig till hotellet, och när jag berättade +mina reskamrater, hvad som händt, blefvo de nästan andaktsfullt +förundrade.</p> + +<p>Själf tog jag, hvad som bjöds mig utan någon som +helst reflexion. Gustaf Fröding och jag företogo dagligen +långa promenader, och från hvar och en af dessa +återkom jag allt mer undrande och beundrande.</p> + +<p>»Jag skulle önska, att jag vore född på månen», sade +han en dag helt plötsligt.</p> + +<p>»Hvarför?» utbrast jag bestört.</p> + +<p>»Därför att jag då ej hade några jordiska släktförbindelser, +som plågade mig», svarade han bittert. »Nu +tycker sig hvar och en af mina släktingar ha rätt att +förfoga och bestämma öfver mig, och jag är ej säker +på att ej också blodsbandet medger dem denna rätt».</p> + +<p>»Trifs ni då ej med dem?» frågade jag.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_9">[s. 9]</span></p> + +<p>»Trifs», — han skrattade skärande. »Jag afskyr dem. +Åh nej», rättade han sig, »de äro mig i grund och botten +lika likgiltiga som alla andra människor. Vi hysa +intet intresse för hvarandra, äfven när vi tro oss göra +det. Allt är lek och inbillning och har som sådant sitt +berättigande, men till en spång öfver ett verkligt ondt +duger det ej».</p> + +<p>»På mig kan Gustaf Fröding alltid lita», sade jag och +räckte honom min hand.</p> + +<p>Han höll den länge i sin och kysste den.</p> + +<p>»Hon är så morsk hon, lilla Ida Bäckmann, så munter +och frimodig — hon har ingen aning om hur usel och +skuldbelastad den man är, som håller hennes hand i sin. +Hon har något i sig af barnet, som obekymradt leker +vid en afgrund. .... Lilla Ida Bäckmann skall aldrig ens +vilja tala till en så otäck karl som jag, hon skall hålla +sig till sådant hyggligt manfolk som — — och hela den +snälla familjen på Ö».</p> + +<p>Jag suckade tungt. Han släppte min hand och fortfor +att förehålla mig, hur klokt jag gjorde, om jag med +vedervilja vände mig bort från honom — klokt för min +skull och klokt för hans skull. För min skull, emedan +jag förr eller senare skulle nödgas se, hvad jag nu ej +hade blick för, och för hans skull, emedan han ej hade +lust att lära sig tro på en människa för att sedan få +uppge denna tro.</p> + +<p>Jag suckade ännu en gång. Jag visste, att allt hvad han +sade var sant för honom, och jag kunde ju ej begära, +att han skulle sätta sig in i, hur jag kände och såg det.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_10">[s. 10]</span></p> + +<p>»Är det någon, som hör hvad jag säger och förstår +det?» sade han och såg mig med växlande ångest och +trots in i ögonen.</p> + +<p>Jag teg alltjämt och mötte oafvändt hans blick.</p> + +<p>»Hvarför säger ni ingenting?» fortfor han irriteradt.</p> + +<p>Mitt lynne slog plötsligt om i en munterhet, som kom +hvarje nerv att spela.</p> + +<p>»För att jag tänker», svarade jag med karrikerad högtidlighet, +»och när jag tänker, så erinrar jag mig, att +jag därhemma har en råtthund, som heter Snobbi och +som i skicklighet ej ligger ett uns efter råtthunden hos +Ibsens frejdade Raattejomfrue. Hvad säger ni, om jag +återvände till er med Snobbi för att låta henne jaga ut +alla stygga tankar i ert sinne. Snobbi brinner af verksamhetsbegär, +och hos er är visst utsikt till durabelt +arbete för henne».</p> + +<p>Han storskrattade. »Godt jag går in på det, lilla Ida +Bäckmann», sade han, då han slutligen kunde tala, »och +jag tycker mig redan känna Snobbi på jaktstråten».</p> + +<p>Några dagar därefter skildes vi med öfverenskommelse +att brefväxla, och jag reste, yr i hufvudet af allt, som +händt, och längtande att i ro få tänka på det.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="2"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_11">[s. 11]</span></p> + +<p class="drop-cap"> +Gustaf Fröding skref till mig allt som oftast, och +hans bref innehöllo en blandning af hopp och +tvifvel, af bitterhet och ömhet, af skämt och allvar. +Några månader efter vårt sammanträffande flyttade jag +från Värmland till Skåne, och ehuru skilsmessan från +mina anhöriga till en viss grad smärtade mig, kände +jag dock samtidigt en stark glädje vid tanken på att nu +i ensamhet få söka göra mig värdig att bli den vän, jag +önskade vara för honom.</p> +</div> + +<p>Några timmar efter ankomsten till min nya vistelseort +skyndade jag till postkontoret för att se, om Gustaf +Fröding tänkt på att skicka mig en hälsning till Skåne. +Mitt hjärta besvärade mig betydligt, medan posttjänstemannen +genomletade brefhögen. »Fanns där kanske +intet?» undrade jag. Jo, allra underst låg ett stort, blått +kuvert med norskt frimärke.</p> + +<p>Det gick mig, som alla andra i min situation, jag +måste betvinga mig för att ej rycka brefvet ifrån honom, +medan han med en långsamhet, hvartill jag ditintills +ej sett motstycke, granskade adressen.</p> + +<p>Ändtligen hade jag det i min hand och skyndade ut +på heden bort till den högsta kullen, på hvars sluttning +jag sjönk ned och bröt kuvertet. Utmattad af sinnesrörelse +förmådde jag ej se mer än öfverskriften »Min<span class="pagenum" id="Sid_12">[s. 12]</span> +kära lilla Ida Bäckmann» och underskriften, »Er trofaste +vän Gustaf Fröding».</p> + +<p>Intet af de lidelsefullt ömma ord han någon gång +sedermera haft för mig, har kommit hela min varelse +att så vibrera af glädje som dessa. Hvad hans bref +föröfrigt innehöll? Mest skämt med en svag underton +af allvar. »Vi Gustaf Fröding», hette det i en högstämd +tirad, »hälse å Vår gård Suttestad i konungariket Gudbrandsdalen +lilla Ida Bäckmann välkommen till Skåningarnes +land, och må hon en gång i tidens fullbordan +lika klarögd och muntertungad dra ut därifrån, som +hon drog därin».</p> + +<p>Inga onda aningar skuggade den glädtighet, hans ton +då anslog i mitt sinne. Hade jag kunnat se in i framtiden, +skulle jag ryggat tillbaka för den dag hans ord +frammanade. Den dagen var skämtet förstummadt på +Gustaf Frödings tunga, och mina ögon sågo blott natt +och mörker.</p> + +<p>Några dagar därefter erhöll jag ånyo ett bref.</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Lillehammar, Suttestad, Norge den 1 sept. 95. +</p> + +<p>Hvem som får lyckan? Jag vet ej riktigt, men att söka +den på må och få utan att veta, hur den ser ut, eller hur +man skall bära sig åt för att få den, är väl lika galet som +att hoppa i sjön för att simma, innan man vet, att man +kan det. Man får väl först tänka ut, hur man hälst vill +ha det om icke i lifvet så i drömmen och fantasien. Kanske +är det så i det eviga lifvet också, att man får det mått +af lycka, som man kan skapa sig med sin nedärfda skaparkraft +<span class="pagenum" id="Sid_13">[s. 13]</span> +— och förmodligen är just det måttet af lycka, hvad +man orkar bära. Det som är mer tynger och spränger +en, det som är mindre lämnar tomrum efter sig.</p> + +<p>I denna världen får man visst det allt för lilla — hvad +detta ständiga missförhållande mellan vill och kan, mellan +önskar och har, skall tjäna till begriper jag icke — såvida +det icke är för att känna efter hur mycket svält och köld +en tål. Kanske är det också för att stärka aptiten till den +goda måltiden i himmelen. Det finns de, som afstå från +frukosten för att kunna äta så mycket bastantare till middagen. +Men somliga stackare, som ej veta, om de skola +få någon middag, äta af alla krafter frukost äfven om den +är dålig.</p> + +<p>Detta är hvad jag har att säga om lyckan och ätandet, +och Ni får nöja Er med detta denna gången. En annan +gång kanske jag kan finna på något finare och genialare.</p> + +<p class="right"> +<span class="mr2">Er vän</span><br> +<i>Gustaf Fröding</i>. +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="3"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_14">[s. 14]</span></p> + +<p class="drop-cap">I den lilla ort, dit jag förflyttats, utgjorde prästen, +läkaren och jag spetsarne i bildningsnivån. Den +första tiden öfverhopades jag därför med besök af människor, +som — troligast af nyfikenhet — önskade höra +min tanke om lifvets andliga värden. Fylld af det +komiska i situationen och drifven törhända äfven af +lust att retas, lät jag somliga af dessa spörjsmål gå för +vidare besvarande till Norge.</p> +</div> + +<p>Gustaf Frödings svar på en dylik skrifvelse lydde:</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Lillehammer Suttestad Norge 95. +</p> + +<p>Ni vill ha mig att besvara frågor som ett konversationslexikon, +men jag duger icke till det. Känsla och fantasi? +Känsla det är något som drifver en att kyssa eller slå örfilar. +Fantasi är något som berättar sagor för en, när en +hvilar sig — mera vet jag inte. Hvarför tänker man så +sällan på döden? Därför att man är sysselsatt med att +äta och dricka, hålla skola eller skrifva tidningar. Orkar +man inte hålla skola eller tidning samt har dålig aptit +kommer nog dödstanken, jag har själf pröfvat det. Få +vi göra räkenskap för alla fåfänga ord vi yttrat? Ja.</p> + +<p>Säg frun, att hon i alla fall inte gör för många fåfängliga +frågor. Icke konung Salomo i all sin vishet kan besvara +dem alla.</p> + +<p>Detta är litet kort och godt, men för ögonblicket kan +jag icke åstadkomma bättre.</p> + +<p class="right"> +<span class="mr2">Er vän</span><br> +<i>Gustaf Fröding</i>. +</p> +</div> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_15">[s. 15]</span></p> + +<p>Jag tillbringade en glad höst i sällskap med mina +tankar och mitt arbete. Några veckor före jul, får jag +ett mycket egendomligt bref från Gustaf Fröding. Han +säger sig däri ej kunna ytterligare skrifva till mig, han +känner sig ur stånd att vara någons vän, han måste gå +sin väg ensam, han var dömd därtill och — »hvad Gud +åtskilt, skall människor ej sammanfoga».</p> + +<p>Jag skref tillbaka, att för sina handlingar fick han ju +bära ansvaret liksom jag för mina. Hvad Gud sammanfogat +och åtskilt, det dristade jag mig ej att afgöra. +Mina händer kunde jag tillsvidare dock ej hindra från +att skrifva till honom, och mina tankar ej att följa honom, +ej heller kväfva mina önskningar att någon gång +bli i stånd att mildra ett ondt för honom.</p> + +<p>En tid därefter fick jag några rader, skrifna med ojämn +handstil. Af dessa minns jag bäst slutorden: »Alla +gå de mot ljuset, jag ensam går mot mörkret, men lilla +Ida Bäckmann vänder sig om och säger, ’Stackars, +stackars Gustaf Fröding!’»</p> + +<p>I den sorg jag kände öfver hans sinnestillstånd, voro +dessa ord till en stor tröst för mig. De läto mig ana, +att han var medveten om hvad jag önskade vara för +honom och äfven att han ej alldeles ville skaka detta +medvetande ifrån sig.</p> + +<p>De följande brefven innehöllo hätska, obegripliga utfall +mot mig, och jag grubblade förgäfves öfver hvad +som möjligen kunde ligga till grund för dem.</p> + +<p>Julen tillbringade jag i mitt föräldrahem, men vågade +ej delge Hugo B., hvad som tyngde mitt sinne.<span class="pagenum" id="Sid_16">[s. 16]</span> +Den anpart af munterhet man fordrade af mig, måste +jag ju ge, och jag var rädd att få den anfrätt, om jag +komme att tala om mig själf. Hugo skulle törhända +också då känna sig förpliktad att ge förmaningar, hvilket +kunde leda till ledsamheter oss emellan.</p> + +<p>Det kändes som en stor lättnad att åter vara ensam +i Skåne och ej behöfva känna tvånget att behärska +sitt ansikte.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="4"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p>En dag får jag ett bref, dateradt Suttestad febr. 96.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_17">[s. 17]</span></p> + +</div> + + +<div class="blockquot"> + +<p>»Nog trodde jag ibland», skref han, »att det var Er +mening att reta mig, och jag var ibland försmädlig och +otålig tillbaka. Ni har väl hatat mig af någon orsak och +kanske ibland haft medkänsla — när nu medkänslan fått +öfvertaget, så är det ju bra igen. Möjligen kunde vi bli +riktigt goda vänner om vi råkades.</p> + +<p>Jag är sjuk till själen af visioner och grubbel öfver himmel +och helvete och yttersta dom och allt och vet icke, +hur jag skall komma ur det, — ibland litet hoppfullare, +ibland litet mera förtviflad, ibland likgiltig.</p> + +<p class="right"> +<span class="mr2">Er vän</span><br> +<i>Gustaf Fröding</i>. +</p> + +<p>Vänd!</p> + +<p>Sedan jag skref det där på andra sidan har jag haft en +svärm idéer af lycka och harmoni här i världen — absolut +frihet bara reglerad af förnuft och kärlek, så där ni förstår +och hufvudsaken att verka <i>lif</i> omkring sig, man må +äljes begynna hur som hälst. Kanske går denna min förhoppning +itu igen — då får ni få fatt i något hoppfullt att +ge mig igen, så blir det växelverkan af lif ser ni! — Farväl +lilla Ida Bäckmann.</p> + +<p class="right"> +<i>D. S.</i> +</p> +</div> + + +<p><span class="pagenum" id="Sid_18">[s. 18]</span></p> + +<p>Det dröjde därefter länge, innan jag erhöll vidare +underrättelser, och drifven till ett slags förtviflan skref +jag till Hugo B. och bad honom hjälpa mig att få veta +något om Gustaf Fröding.</p> + +<p>Hans svar upplyste mig, att Fröding strax före jul +blifvit sinnessjuk, och detta tidtals så svårt, att han måst +vaktas. Några år senare fick jag höra, att läkaren i Suttestad +måst inspärra Fröding i ett mörkt rum för att +hindra honom att begå själfmord, och att denne i sin +förvirring ansåg mig som upphof till detta behandlingssätt. +Denna tvångstanke följde honom länge, och det +var den, som drifvit honom att skrifva det första underliga +brefvet till mig. Åratal därefter dök den åter upp +under ett par af hans depressionstillstånd, och han förebrådde +mig då häftigt den grymhet, jag i Norge satt i +scen mot honom.</p> + +<p>Så snart Gustaf Frödings tillstånd medgaf en förflyttning, +fördes han af ett par vänner till Stockholm. Till +en början bodde han på hotell Continental, men som +han behärskades af den fixa idén att gå naken omkring +i korridorerna — han plågades af kläder — flyttade man +honom till Serafimerlasarettet.</p> + +<p>Där nådde honom mitt bref, och därifrån fick jag +också mottaga ett glädtigt svar. »Jag är rätt bra på +bättringen och snart utskrifven», meddelade han en gång +i april. »Det är icke roligt än, men tör bli bättre framåt +sommaren, och då skall jag bli glad som ni. Serafimen +är eljest en rätt hygglig inrättning. Jag håller på att +skrifva dåliga vers åt Bonnier».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_19">[s. 19]</span></p> + +<p>Jag samtalade denna tid rätt ofta med honom per telefon, +och han klagade skämtsamt öfver rysligheten att +ha kommit in i grötlandet utan att känna det förlösande +ord, som ägde makt att hejda grötströmmen, från att +kväll och morgon flöda öfver honom. Ville jag komma +på besök, var jag mycket välkommen.</p> + +<p>Förr än skolan slutat, kunde jag dock ej lemna Skåne, +och han telefonerade, att detta kanske mest vore att beklaga +för min skull, emedan han efter den första juni skulle +bo på Utö tillsammans med sin farliga syster Cecilia. +»Hon har förfärliga svarta ögon samt en tunga skarp som +en toledoklinga och giftig som en skallerormsgadd», utlät +han sig. Det vore ställdt utom allt tvifvel, att hon ej +lik sagans varulf skulle sluka mig i en enda munsbit.</p> + +<p>Jag bad om en litet mera mildrad beskrifning.</p> + +<p>Han skrattade. »Kanske går det bättre än man tror», +medgaf han, »hon kan vara ganska hygglig, men jag +har ibland en förkänsla af att hon kommer att bli grym +mot denna lilla Ida Bäckmann».</p> + +<p>Hvilken massa penitenser ålade jag mig ej i hopp att +blidka det öde, som syntes vilja föra mig i Cecilias väg!</p> + +<p>Min intimaste vän, som vid denna tid vistades hos +mig, sökte dagligen genom uppmuntrande ord förjaga +min ängslan för det förestående sammanträffandet.</p> + +<p>»Hur tacksamt bör hon ej komma dig till mötes», +menade hon, »du behöfver ej säga något särskildt och +ej göra något särskildt för att vinna henne — blott vara +dig själf».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_20">[s. 20]</span></p> + +<p>Till en början åhörde jag henne belåtet troende, men +slutligen väckte hennes ord en känsla af harm hos mig.</p> + +<p>»Hvad vet väl du om Cecilia, och hvad hon tycker?» +utbröt jag. »Du är ju så totalt förblindad af din tillgifvenhet +för mig, att du tror, det alla människor skola +se mig med dina ensidiga ögon!»</p> + +<p>Min vän lät ordflödet stilla gå öfver sig. »Om jag +ändå visste, hvad han sagt till henne om mig!» fortfor +jag och flyttade mig närmare min kamrat.</p> + +<p>»Kanske att han skickat dig dikten: ’Mät mig ej med +mått, men vät mig med tårar’ ....»</p> + +<p>»Nej», afbröt jag, »snarare att han skrifvit »Lille Karl-Johan» +om mig till straff för min ohöflighet mot hans +älskade doktor Peterson i Suttestad».</p> + +<p>»Vill du, att jag följer med dig till Utö?» frågade +hon.</p> + +<p>Jag svarade afböjande, emedan det sannolikt skulle +irritera mig att till allt annat äfven känna hennes ängslan.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="5"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_21">[s. 21]</span></p> + +<p class="drop-cap">Dagen efter skolafslutningen reste jag till Stockholm. +Det väckte ett rätt starkt motstånd hos en del af +mina vänner, då jag nämnde min afsikt att fara till Utö. +Deras betänkligheter rubbade ej ett ögonblick mitt beslut, +men jag medgaf, att det för Cecilias skull såge +bättre ut, om någon af dem följde mig och för att möjliggöra +detta, uppsköt jag resan en vecka. Som emellertid +ett hinder i sista stund uppstod för mitt ressällskap, +gaf jag mig i väg ensam och rätt belåten med denna +ödets skickelse.</p> +</div> + +<p>Jag hade ej underrättat om min ankomst, men blef +likväl besviken att ej finna honom nere vid bryggan. +Hur skulle jag väl med bibehållna själskrafter gå igenom +mönstringen inför Cecilia i hans frånvaro?</p> + +<p>Gustaf Fröding hade gifvit mig en mycket utförlig +beskrifning på »Slottet», där han sade sig residera tillsammans +med sin syster, hvarför jag utan svårighet fann +den. Med steg, än dansande af glädje vid tanken på +att de förde mig till honom, än dröjande och osäkra +vid erinringen att de samtidigt ledde till den så hemskt +utmålade Cecilia, gick jag vägen fram.</p> + +<p>Slutligen nådde jag en byggnad, som motsvarade beskrifningen +på »Slottet». I en stol på verandan och +med ryggen vänd mot mig satt en person och läste. +<span class="pagenum" id="Sid_22">[s. 22]</span> +Vid ljudet af mina steg, då jag beträdde trappan, kände +jag, hur skenet från ett par glimmande svarta ögon for +öfver mig.</p> + +<p>Jag stelnade till af fasa. — Det kunde ej vara någon +annan än Cecilia. Med en röst, som förvånade mig +själf genom dess fasthet, sade jag: »Ni är förmodligen +fröken Fröding, jag är Ida Bäckmann och söker er bror».</p> + +<p>»Jaså», sade hon förbindligt, men reserveradt. »Min +bror har åtskilliga gånger varit nere vid båten för att +möta fröken Bäckmann. Han sade sig skola gå äfven +i dag, men har förmodligen missräknat sig på tiden. +Vill ni ej sitta ned?»</p> + +<p>Jag tog plats så långt bort ifrån henne som möjligt +och mumlade invärtes: »Hvarför kan inte Gustaf Fröding +komma! Ser hon på mig en gång till, kommer +jag att krokna och kolna som en upp och nedpåvänd +brinnande tändsticka».</p> + +<p>Hvad vi talade om, minns jag ej, men tror, att vi +trefvade oss fram till gemensamma bekanta. Jag var ej +medveten om att upprepade gånger ha sett utåt vägen, +förrän hon litet ironiskt anmärkte: »Han är alldeles +säkert snart här».</p> + +<p>Gustaf Frödings ankomst räddade mig ur den pinsamma +förlägenhet, hvari hennes ord försatt mig. Så +fort jag kunde göra det obemärkt, drog jag honom undan +och hviskade: »Stå framför mig hela tiden, så att +hon inte kan se mig. Jag tål inte vid hennes ögon, de +äro så brännande, att de skulle kunna smälta den eviga +snön».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_23">[s. 23]</span></p> + +<p>»Är ni rädd?» frågade han road.</p> + +<p>»Nej», protesterade jag, »inte nu, blott då jag var ensam +med henne, men jag vill helst, att hon inte ser +mig».</p> + +<p>En stund därefter framkom Cecilia med den något +spetsiga förmodan, att jag otvifvelaktigt vore väl bevandrad +i Marlitska romandiktningen.</p> + +<p>»Min verksamhet som lärarinna lägger tyvärr allt för +starkt beslag på min tid, för att jag skulle bli i tillfälle +att dela er smak för den litteraturriktning han eller hon +representerar», svarade jag och såg trohjärtadt på henne.</p> + +<p>Gustaf Fröding skrattade högt, och Cecilia smålog. +Vi talade sedan om lord Byron, — en skald Fröding älskat +kanske mer för hans personlighet än för hans diktning. +Själf beundrade jag öfvermåttan hans uthållighet att +fördra fysisk smärta och hans lust att idka sport trots +sitt lyte. »Men hvad som sedan mina tidiga barnaår +mest fängslat mig», slutade jag, »det är hans vackra +lockiga hår».</p> + +<p>»Han låg hvarje natt i pappiljotter, hans hår var sträft +som spik», anmärkte Gustaf Fröding torrt.</p> + +<p>»Är det sant?» utbrast jag bestört.</p> + +<p>Han nickade.</p> + +<p>»Inte är väl det någon så svår missgärning», utlät +sig Cecilia och tillfogade med rätt mycken udd i tonen, +»fröken krusar helt visst själf håret ibland».</p> + +<p>Den afsiktliga elakheten stack mig. Jag ryckte hastigt +af mig hatten, for med handen genom mitt yfviga kortklippta +hår och svarade raskt: »Inte har jag gjort det +<span class="pagenum" id="Sid_24">[s. 24]</span> +hitintills, men måhända kommer detta höga föredöme +att locka mig».</p> + +<p>Än en gång skrattade Gustaf Fröding, och än en gång +smålog Cecilia, men denna gång såg jag, att både +hennes leende och hennes ögon voro sällsynt vackra.</p> + +<p>Gustaf Fröding promenerade fram och tillbaka på +verandan. »Att krusa håret är ingenting orätt, och att +Byron låg i pappiljotter om nätterna bör ej förringa +hans värde», återtog han, »det oriktiga häri, det som +gjorde fröken Bäckmann upprorisk, det var hennes antagande, +att han utgaf dessa lockar för naturliga. Kanske +gjorde han det ej, kanske sade han: ’Mina damer, +de lockar, som tjusa er och väcka er beundran, äro ej +en gåfva af min Herre och Skapare, de ha ett vida +större värde, de äro mina egna händers verk!’»</p> + +<p>Detta löjliga antagande lockade oss i muntert skratt.</p> + +<p>Gustaf Fröding föreslog en promenad till hafvet, +och som Cecilia för sin astmas skull hade svårt att gå, +åtföljde jag honom ensam.</p> + +<p>Jag hade nog helst velat tala om Cecilia, men orden +dogo, innan de hunnit öfver läpparne. Vi talade, vill +jag minnas, hufvudsakligast om Moses och hans smartness +att tillegna sig egypternas djupa bildning samt de +socialistiska idéer, efter hvilka han grundadt det israelitiska +samhället.</p> + +<p>Som Moses alltid varit en af mina älsklingsfigurer i +historien, försvarade jag honom ifrigt — »han är så mänsklig», +förfäktade jag, »i sina fel och i sina dygder och så +<span class="pagenum" id="Sid_25">[s. 25]</span> +stor i sin känsla för det genstörtiga folket, som nästan +alltid lönade hans kärlek med att förkasta honom ....»</p> + +<p>En sky for öfver Gustaf Frödings ansikte, och i hans +ögon kom återigen det underliga blåaktiga skenet, då +han forskande fäste dem på mig.</p> + +<p>Jag tystnade.</p> + +<p>»Tala vidare!» uppmanade han kort.</p> + +<p>Litet ängslig lydde jag. »Minns ni, hur klart Moses +inom sig förnam kallelsen att bli sitt folks förlossare, +hur känsligt hans öra var för den äkta klangen i rösten, +som kallade honom, men hur otålig han samtidigt kände +sig att få visa israeliterna den mission Jehova gifvit +honom att utföra med afseende på dem och deras fiender. +Stackars Moses, — han fick dyrt plikta, för att han +gaf sig ut i ogjordt väder, hans folk misstrodde honom, +då han slog ihjäl egyptiern, som tvistade med en af +dem, och själf måste han fly bort — ej endast från sina +storhetsdrömmar, utan också från hem och släkt för att +i fyrtio år vistas i öknen som en obetydlig herde. Under +dessa fyrtio år lärde han sig ödmjukhet och fann +sig nu så ringa i sina egna ögon, att han på den uppmaning +från Jehova, som en gång fyllt hela hans varelse +med tjusning, gaf svaret: Herre hvem är jag, att +jag skall förlossa ditt folk Israel!»</p> + +<p>Åter tystnade jag — det låg något af fjärrblick i Gustaf +Frödings ögon, som kom de ord, jag uttalat, att ljuda +tomma och ihåliga. Hvem var dessutom jag, att jag +skulle utlägga skriftens ord för denne, som tänkt och +<span class="pagenum" id="Sid_26">[s. 26]</span> +grubblat i åratal öfver det, som blott stundvis lekte mig +i hågen och satte min fantasi i rörelse.</p> + +<p>»Om Moses slog ihjäl egyptiern, så var det väl den +handling, som syntes honom den enda riktiga», sade +Gustaf Fröding eftersinnande. »Man måste tala och +måste handla, då någonting inom en kräfver det».</p> + +<p>»Det är sant, men ibland låter man sin egen röst +nedtysta Guds stämma», invände jag. »Har ni någongång +tänkt på det där bibelordet: Om I stilla voren, +så vorde Eder hulpet. Jag undrar, om det inte också +är så, hur orimligt det än kan synas en — just att +vara stilla».</p> + +<p>Gustaf Frödings blick hvilade begrundande på mig. +»Hur kan det månne komma sig», fortfor jag, halft +generad, »att det känns nästan äckligt att ha på allvar +citerat ett bibelspråk, fast detta språk är både vackert +och uttrycksfullt?»</p> + +<p>Han skrattade. »Förmodligen därför att rymderna +ännu genljuda af de falska tonfall, med hvilka det af +millioner uttalats», förmodade han. »Kan ni till exempel +säga Herren Jesus utan att därvid få en besk smak i +munnen? Det har samma orsak».</p> + +<p>Vi tego en stund, plötsligt utbrast han: »Åh, hvad +ni skall komma att afsky, det jag skrifvit!»</p> + +<p>»Hur kan den, som skrifvit ’Fadervädel’, bli istånd att +skrifva något, som väcker mitt misshag?» skämtade jag.</p> + +<p>»Ja, inte sant», hånade han, »genom dylikt marknadsskrammel +gör man sig väl förtjänt af en plats i Olympen».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_27">[s. 27]</span></p> + +<p>»Det torde dock ej vara alldeles värdelöst att skrifva +något, som kommer människor att skratta», invände jag.</p> + +<p>»Kanske — jag vill åtminstone försöka tro det», sade +han, hvarpå vi återvände till Cecilia.</p> + +<p>Jag skulle resa med kvällbåten, och både hon och +Gustaf Fröding följde mig till bryggan.</p> + +<p>»Välkommen tillbaka!» sade Cecilia vid afskedet, och +dessa ord lyste mig lik blänkfyrar i den natt, som föll +öfver mitt sinne, då jag lämnat dem.</p> + +<p>»Om lilla Ida Bäckmann själf har stark lust att återvända, +önskar jag, att hon måtte göra det», hade Gustaf +Fröding sagt.</p> + +<p>»Hjälper ni mig väl då, om Cecilia blir svår?» hade +jag frågat.</p> + +<p>»Det vill jag inte utfästa mig till, helst som jag ofta +behöfver hjälp själf, men känner jag rätt den lilla nåden +framför mig, är hon nog kapabel att hjälpa både sig +och mig», blef svaret.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="6"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_28">[s. 28]</span></p> + +<p class="drop-cap">Man väntade mig hem, och jag insåg, att jag +måste resa. Det gällde nu att finna en utväg +till möjlighet att återvända utan strid med mina anhöriga. +Medan min hjärna som ifrigast arbetade härpå, +erhöll jag inbjudan från en af mina vänner, som +bodde i närheten af Stockholm, att tillbringa sex veckor +i hennes hem. Som hon samtidigt behöfde min hjälp, +tillät mina föräldrar mig resa, och därmed löstes alla +svårigheter för färderna till Utö.</p> +</div> + +<p>Äfven nu — trots den mur af mörker och dysterhet, +omkring hvilken minnet af Gustaf Fröding slingrar sig +i mitt sinne — står min vistelse på Utö kringstrålad af +ett oförvanskligt lyckoskimmer.</p> + +<p>Ej så, att jag från mina besök där alltid medförde +ett gladt intryck, åh nej, det hände allt ibland, att jag +fick minnas, hur han gick grubblande och dyster utan +att tala till mig mer än det allra oundgängligaste. +Stilla satt jag dessa dagar bredvid Cecilia och såg nu +oförfärad in i hennes ögon, hvilka näst Gustaf Frödings +tycktes mig de vackraste i världen. De uppmuntrade +mig till frimodiga yttranden om allt mellan +himmel och jord, men instinktivt afhöll jag mig från +att tala om hennes bror eller om något, som rörde honom +och mig gemensamt. Ej heller diskuterade vi religion, +<span class="pagenum" id="Sid_29">[s. 29]</span> +hon saknade hvarje slags antydning till religiös +känsla, och bibelns färgmättade figurer, hvilka Gustaf +Fröding och jag med så mycken njutning skärskådade, +lämnade henne oberörd. Hon åhörde visserligen ibland +rätt road våra resonnemang i bibliska ämnen, men +hennes bristande kännedom, om det vi afhandlade, +hindrade henne att göra inlägg. Dag för dag lärde jag +mig att hålla allt innerligare af henne, och min svärmiska +tillgifvenhet fann nästan alltid något nytt älskvärdt +drag i hennes väsen. Hon talade ofta om en gift +god vän i Stockholm, den enda hon tycktes ägna särskild +vänskap, och jag ertappade mig med att önska +till Gud, att denna måtte dö, så att Cecilias hjärta +kunde rymma en smula ömhet äfven för mig.</p> + +<p>»Kan du se, hvem fröken Bäckmann påminner om?» +frågade hon en dag sin bror.</p> + +<p>Han granskade mig genom pince-nezen, där jag låg +på »Slottets» stentrappa och sökte skydda mig mot solen +med hans »röfvarhatt».</p> + +<p>»En ligapojke af värsta välta», sade han efter moget +öfvervägande.</p> + +<p>Vi skrattade, och Cecilia fäste därefter hans uppmärksamhet +på en i hennes ögon befintlig likhet mellan mig +och en faunfigur i Nationalmuseet.</p> + +<p>Än en gång foro hans ögon mönstrande öfver mig. +»Åh ja», medgaf han, »det torde ligga något i hennes +väsen af hemlig urkraft i förening med pojkaktig uppsluppenhet».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_30">[s. 30]</span></p> + +<p>Det föll mig ej ett ögonblick in att känna mig sårad +öfver det sätt, hvarpå de afhandlade mitt utseende och +väsen. De hade redan hunnit lära mig att vilja se igenom +det triviala samhällsförhänge, som döljer individen, och +sträfva efter att finna ut den i de former den framgått ur +den ursprungliga skaparhanden. D. v. s. de människor +vi af en eller annan anledning funno oss föranlåtna att +beakta, de andra drogo förbi utan att göra något märkbart +intryck på ögats näthinna.</p> + + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="7"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_31">[s. 31]</span></p> + +<p class="drop-cap">Gustaf Fröding förde aldrig mer talet på de dikter +han hade under arbete, och själf tänkte jag mycket +sällan på dem såsom ett hotande stängsel oss emellan. +Kort efter mitt första besök på Utö hade jag skrifvit +några frågor till honom för att få klarhet i hvad som +möjligen kunde ge honom anledning att tro mig utan +förståelse och sympati för de bebådade dikterna. Svaret +lydde:</p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Utö slott juni 96. +</p> + +<p>Om jag offrar mitt begär efter alkohol för att få bättre +mage, är det ett helt naturligt och förnuftigt offer äfter +min mening. Om jag kan simma och hoppar i sjön för +att frälsa en drunknandes lif och därunder förlorar mitt +eget är det också ett berättigadt offer. Men om någon +t. ex. offrar sitt lif, därför att han tror, att en vredgad +Gud förlåter andras skuld därför att detta offer sker, tror +jag, att han tror galet, likaså de andra, som tro sin skuld +borta genom en annans själfuppoffring. Den enda betydelse +en själfuppoffring kan ha såsom försonande skuld +för andra än själfuppoffraren är väl att den är ett föredöme, +som uppmuntrar och visar, hur en själfhjälpande +och annanhjälpande bragd går till. Uppfattningen af Kristi +lidande och död såsom en betalning af Guds fordran hos<span class="pagenum" id="Sid_32">[s. 32]</span> +de andra människorna förefaller mig obegriplig och allt +för krass. Om min skuld är t. ex. feghet, blir jag icke +modigare, därför att en annan gjort en hjältegärning, men +möjligen därför att jag kan lära mig göra äfter det en annan +gjort före. Detta är för ögonblicket (jag är litet matt +i tankegången) min mening om offer.</p> + +<p>Hvad beträffar hjälpen att försona synder, som ni talar +om, kan jag mycket väl tänka mig, att en sådan kan fås +i ett annat lif såväl som i detta — sådant sker förmodligen +hvar dag, den kloke råder den mindre kloke, den +starke tar i ett tag för att hjälpa den svagare med bördan. +Man kan ju tänka sig en mäktig hjälpare sådan som +Kristus med många medhjälpare såsom alla hans äfterföljare, +hvilka oupphörligt äro sysselsatta med detta slags +bistånd — men den där rentvagningen i en annans blod +förstår jag inte. Att skaparen af allt, godt som ondt, +själf vill hjälpa till att ställa allt tillrätta, hvars upphof han +är, tyckes mig absolut nödvändigt att tänka sig. ’C’est +son metier’, sade Heine på sin dödsbädd. Emellertid är +frågan om Guds tillvaro och väsen ännu mycket oklar +för mig — har Gud enbart skapat det goda, hur har då +det onda kommit till? — har han skapat det onda, hur +kan han då vara god? Äller är det onda ett godt? Äller +är det två skapare, en ond och en god?</p> + +<p>Att det kräfves årtusenden att ingå i fullkomlighetens +tillstånd anser jag rätt rimligt och icke obehagligt häller +— det är skönt att segra och gå framåt.</p> + +<p>Nu har jag svarat tror jag på edra frågor på mitt +vis — så godt jag kan i det dåsiga eftermiddagstillstånd,<span class="pagenum" id="Sid_33">[s. 33]</span> +som jag befinner mig i. (En dålig satsfogning framkallad +af nämnda tillstånd).</p> + +<p>Det var sannt — »att se det löjliga i en sak utan +att håna» — jajamen hvad det går an, hur skulle man +annars kunna hålla så mycket af originaler, hos hvilka de +löjligheter man skrattar åt, äro själfva <i>quinta essentia</i> af +deras älskvärdhet. Det finns t. ex. folk, som kan finna +välbehag i att deras vänner skoja med dem, men det kräfves +smak och verklig vänskap för att icke gränsen skall +öfverskridas, där det sårande tar vid. Hån och begabberi +kan föröfrigt möjligen äfven det vara rätt, när man vill +ha bort något oberättigadt, men därvid kräfves nog en +samvetsransakning för att icke bli orättvis och onödigt +plågsam. Allting t. o. m. mord kan möjligen vara rätt på +något sätt — men jag vill icke ge mig längre »jenseits des +bösen und guten» för närvarande. Ni kunde ta mig på +orden och det vill jag inte. Dessutom vill jag inte predika +vishet för er. Sådant räknar man väl hälst ut själf.</p> + +<p>Min syster hälsar så rysligt mycket och tackar för brefvet.</p> + +<p class="right"> +<span class="mr2">Er vän</span><br> +<i>Gustaf Fröding</i>,<br> +<span class="mr05">Slottsherre.</span> +</p> +</div> + +<p>Särskildt upplysande om det jag önskade veta, fann +jag ej hans bref, men eftersom han icke tycktes rädd +att vidröra återlösningsproblemet, kunde det ej vara om +detta, hans dikter rörde sig. Kanske hade han gjort +<span class="pagenum" id="Sid_34">[s. 34]</span> +någon hädisk framställning af profeterna? Jag kände +mig ej orolig, jag skulle nog förstå, hvad han menade +— och han kunde ej mena annat än godt — samt hålla +fast vid det jag älskade och äfven vid honom, om han +än aldrig så skickligt förvrängde mina ideal.</p> + + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="8"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_35">[s. 35]</span></p> + +<p class="drop-cap">En dag som etsat sig fast i min erinring från vistelsen +på Utö, är Gustaf Frödings födelsedag. Han hade +till en början med välbehag upptagit våra bemödanden +att göra den så festlig som möjligt och ifrigt uppmanat +mig att äta ihjäl mig på tårtor o. d., men plötsligt slog +hans stämning om i dysterhet.</p> +</div> + +<p>»Är det roligt att ha blifvit 36 år?» frågade jag.</p> + +<p>»Ack, det har jag varit långt, långt innan jag blef det +efter årtalet i kyrkoböckerna», sade han, och hans läppar +darrade nervöst. »Jag är en gammal man, mätt af ålder +och lefnad. Ser ni, — då man stiger ned till helvetet, +bli minuterna till år ....»</p> + +<p>»Kan ni då inte också stiga upp till himmelen, där +åren helt säkert bli till minuter?» föreslog jag.</p> + +<p>»Kanske — kanske kan jag det en dag — hvem vet? +Jag måste först pröfva och se, hur det går att komma +upp på jorden och lefva det normala lifvet där ..... +Skall jag väl kunna det? Har jag måhända ej redan +allt för mycket försyndat mig mot detsamma?»</p> + +<p>Jag halflåg i en hvilstol med händerna sammanknäppta +under nacken och såg länge oafvändt på honom. Han +satt med hufvudet nedböjt, och ögonen dystert blickande +framför sig. Då och då ryckte det kring läpparne, +och han gned sig nervöst öfver den kala hjässan.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_36">[s. 36]</span></p> + +<p>Hans kval brände mig, och jag såg oron, som förtärde +honom, dallra i de smala, nervösa händerna, så +oskickliga till allt jordiskt och liksom enkom skapade +att gripa om strängar.</p> + +<p>»Undrar om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud tänker +på att det i dag är Gustaf Frödings födelsedag?» anmärkte +jag omsider.</p> + +<p>»Det skulle vara synnerligen opassande af Honom att +glömma något sådant», svarade han med en lustig glimt +i ögat. »Seraferna sjunga säkerligen just nu: ’Ä du mä +på dä’».</p> + +<p>Jag skrattade, och äfven Gustaf Frödings skratt hade +en klang af äkta munterhet.</p> + +<p>Vi fortsatte att utbreda oss om arrangemangerna i himmelen, +och detta gaf mig anledning att fråga, hur han +som barn brukade fira denna dag i sitt eget hem.</p> + +<p>»I mitt eget hem», sade han, och ånyo bröt bitterheten +fram starkare än någonsin. »Jag har aldrig haft ett +hem. I Kristinehamn bodde vi visserligen i en gård, +som vi gåfvo detta namn, men förstugudörren var alltid +riglad på insidan och nyckeln uttagen. Knackade +någon på och ville in, tittade vi först efter bakom gardinen, +hvem det var, innan vi öppnade».</p> + +<p>Jag vågade ej fråga mer, hågkomsterna från barndomen +tycktes i hans nuvarande sinnesstämning endast vara +en källa till lidande. Jag visste, att hans mor afgudat +honom, och att hans far så lifligt intresserat sig för hans +uppfostran, att han själf undervisat honom och till täflan +upptagit en jämnårig gosse.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_37">[s. 37]</span></p> + +<p>Efter en stunds tystnad sade han: »Ja, snart blir väl +också denna lilla Ida Bäckmann en sådan där öfverlägsen +kvinna som Cecilia, och som det är min skyldighet att +ligga på näsan för i alla mina lifsdagar».</p> + +<p>Han suckade och såg på mig med en anstrykning af +skälmaktighet.</p> + +<p>»Gud gifve edra ord profetisk innebörd!» önskade +jag.</p> + +<p>Han låtsades ej om mitt inpass, utan fortsatte: »Under +hela min barndoms- och ungdomstid fick jag så starkt +inpräntat begreppet om kvinnans, enkannerligen Cecilias +stolta existensberättigande och min egen förödmjukande +betydelselöshet, att det sedan aldrig helt släppt sitt tag, +ej ens i de stunder, då jag känner makten af min kallelse». +Han teg en stund och fortsatte därpå. »Jag var +som barn en lättrogen stackare och ett lättfånget byte +för mina systrars upptågslust. Under denna min eländes +tid hade jag fattat stark tillgifvenhet för en trasdocka +— förmodligen drogs jag till henne af det likartade +i våra villkor — och afhånades härför vid hvarje +tillfälle. En dag hade de klämt dockan långt in i en +af dessa långsmala kakelugnar, som voro gängse den tiden, +och hotade att osa ihjäl henne. Ville jag rädda +henne, stode det mig fritt, men då måste jag krypa in +i kakelugnen, något som de, med kännedom om min +paniska förskräckelse för det långa, svarta skorstensröret +därinne, aldrig trodde, att jag skulle fördrista mig till. +Nå — dum som jag var, trodde jag, att den stackars +dockan skulle pinas af röken, mindes, hur det sved, då<span class="pagenum" id="Sid_38">[s. 38]</span> +jag själf fick sådan i halsen och gaf mig slutligen darrande +af skräck in efter henne.</p> + +<p>Mina systrars skratt förstummades emellertid, när det +sedermera visade sig, att jag blifvit fastsittande och ej +kunde komma loss, förrän man hämtat folk att bryta +undan stenarne. Efter mycket arbete fann man mig slutligen, +stel af fasa med min misshandlade vän, tätt sluten +till mitt hjärta ............. Det där låter känslofullt, +inte sant?» hånade han. »Gifvetsvis kan jag ej i detalj +minnas denna episod», tog han åter vid, »men den har +ofta anförts som bevis på bristande reflektionsförmåga +och verklighetssinne hos mig — eller med andra ord — +på min häpnadsväckande enfald».</p> + +<p>Jag hade uppmärksamt åhört honom och var glad att +se, det hans sinne så småningom kom i jämnvikt. Det +blef tid för oss att supera, och därefter bragte honom +posten ett korrektur från Bonnier. Gustaf Fröding och +jag gingo ensamma nedåt hafvet, och han stod just i +begrepp att räkna korrekturarken, då jag fick infallet att +snappa till mig ett par af dem.</p> + +<p>»Ni får ej läsa dem», ropade han, då jag skyndade +ifrån honom, och ehuru detta ingalunda varit min afsikt, +vinkade jag dock nu litet retsamt åt honom med korrekturet. +I några hastiga språng hade han hunnit upp +mig och grep hårdt om den hand, hvari jag höll dem.</p> + +<p>»Läs ej något af detta, ni får ej, jag förbjuder det, det +passar sig ej, det är gift!» Hämtade han, alldeles blek +och med svetten pärlande från pannan.</p> + +<p>Jag blef i hast allvarlig och räckte honom papperen.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_39">[s. 39]</span></p> + +<p>»Se här tag dem tillbaka», sade jag stillsamt, »jag har +ingen lust att göra det, som vållar er obehag».</p> + +<p>Han grep dem och gömde dem ifrigt i sin ficka. +»Det här är inte alls någon läsning för sådana små +flickor som Ida Bäckmann», sade han därpå med ett +ömkligt försök till skämt.</p> + +<p>Jag bjöd till att ej känna mig sårad af hans ton och +sätt. Vi hade nyss talat om Kristi gudom, och jag hade +sagt, att det antagligen skulle kännas rätt bortkommet +för mig, om jag förlorade tron därpå. Kanske handlade +dikterna om något sådant, eller kanske hade han +skrifvit ondt om Moses eller David.</p> + +<p>»Snart kommer Ida Bäckmann att afsky mig», sade +han efter en stunds tystnad.</p> + +<p>Tårarne rusade upp i mina ögon. »Aldrig!» utbrast jag.</p> + +<p>»Hon kommer att tänka på mig som på en pestsmittad».</p> + +<p>»Aldrig!» upprepade jag och svalde gråten.</p> + +<p>»Hon kommer att låtsas, som om hon aldrig känt +mig».</p> + +<p>»Aldrig, aldrig, aldrig!» betygade jag långsamt och +eftertryckligt.</p> + +<p>»Hon gör rätt däri», fortfor han, utan att fästa något +afseende vid mina ord, »jag skulle hånskratta åt henne, +om hon handlade annorlunda».</p> + +<p>»Det är högst sannolikt att ni blir i tillfälle därtill», +utbröt jag harmsen. »Jag kommer inte att handla annorlunda +mot er, än jag sagt och hör sen! Hur vis och +förfaren ni än tror er vara, mig känner ni ej, och mina +handlingar ta sig friheten trotsa er spådomskonst!»</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_40">[s. 40]</span></p> + +<p>»Bravo lilla Ida Bäckmann! Hon är verkligen en helgjuten +bild af den förkroppsligade ilskan», sade han +skrattande. »Just så skall ögonen gnistra och håret spraka. +Profetens hvita skägg krökte sig, då hans sinne upprördes, +och precis så gör hennes röda hår».</p> + +<p>»Ni vet mycket väl, att det inte är mer rödt än ert +är gredelint», sade jag, fortfarande i jäsning.</p> + +<p>»Något litet mer, men vi skola ej tala därom, i fall det +är ömtåligt», medlade han med ett så lustigt tonfall, +att det tvang mig i skratt.</p> + + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="9"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_41">[s. 41]</span></p> + +<p class="drop-cap">Omsider kom den dag, då jag måste återvända till +skolan. Gustaf Fröding hade en stund dragit sig +tillbaka till sitt rum, och Cecilia sade sig ha något särskildt +att säga mig, hvarför hon föreslog, att vi skulle +göra en promenad i den närbelägna skogen.</p> +</div> + +<p>»Först och främst», sade hon, »vill jag säga er, att +det snart stundar en tid, då namnet Fröding kommer +att få en missljudande klang och att ni gör bäst i att +ta afstånd från oss».</p> + +<p>»Har ni då så svårt att fördra mig bredvid er?» frågade +jag sorgset och smög min hand in i hennes.</p> + +<p>Cecilias fina fingrar slöto sig omkring mina så innerligt +ömt, att en glädjevåg satte mitt inre i gungning.</p> + +<p>»Jag talar uteslutande med tanke på er», fortfor hon. +»Det fordras en hög grad af själsstyrka att hädanefter +hålla fast vid oss. Ni kommer att djupt bedröfva edra +anhöriga och vänner, ja, de komma kanske att fordra af +er den kloka handling, jag nu föreslår. Tänk på, att ni +kan bli nödgad att ställas i valet mellan dem och oss».</p> + +<p>Ej ett ögonblick for den tanken igenom mig, att jag +borde be henne förklara, hvad hon menade. Något så +oerhördt djärft som att ens önska veta mer, än hon +fann lämpligt meddela, ingick den tiden ej ens i min +föreställning. Jag tog hennes ord för godt, och vågade +<span class="pagenum" id="Sid_42">[s. 42]</span> +ej se på henne, då jag tänkte mig möjligheten att bli +skild från alla de andra, för hvilka mitt sinne var varmt. +Men skulle jag göra ett val — om det ej fanns någon +utväg att undslippa det — då lyste hans ansikte så +starkt emot mig, att jag knappast såg något annat i +hela världen än just det.</p> + +<p>»Det är sant, att många band binda mig vid människor, +helt olika er», sade jag, »men intet af dem gör +mig dock tveksam .... jag kan ej lämna er».</p> + +<p>Hon tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste +mig gång på gång.</p> + +<p>»Nå så räknar jag dig då som en af de våra», sade +hon, »och du skall ej behöfva gå i större oro öfver +det, som händer, än nödigt är. Jag skall skrifva till dig +så ofta som möjligt om Gustaf».</p> + +<p>Jag förde tacksamt hennes hand till mina läppar.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="10"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_43">[s. 43]</span></p> + +<p class="drop-cap">Gustaf Fröding hade tillbringat september månad +med Cecilia ute på Sandhamn, där han sammanträffat +med den nygifte Heidenstam samt Engström, +Acke Andersson m. fl. De sades ha fört ett mycket +stormigt lif, åt hvilket Gustaf Fröding liksom på trots +hängifvit sig, men med det resultat att han inom kort +försjönk i en hypokondri, som kom allmänheten att +anse honom sinnesrubbad. Man berättade bland annat, +att han ibland lagt sig tvärs öfver den allmänna promenadvägen +och ej rört sig ens en tum åt sidan för att +lämna plats för trafikanterna.</p> +</div> + +<p>En af mina vänner, som samtidigt vistades där, berättade, +det medlidandet med den tungsinte Fröding som +hade slungats in i detta ystra sällskap var allmänt, och +man läste, fortfor hon, en sådan blandning af kval och +bittert trots i hans ansikte, där han låg och stängde +vägen, att harmen öfver det oförsynta i hans tilltag +dog bort.</p> + +<p>Själf har han sedermera gifvit mig den förklaringen, +att han under Sandhamnsvistelsen sökt vara glad med +de glada för att se, om det fanns något äkta i glädjen, +men skrattet hade synts honom ihåligt och skämtet +utan raison d’etre, och slutligen hade han blifvit så +trött att bära upp allt detta, att han lagt sig ned på +<span class="pagenum" id="Sid_44">[s. 44]</span> +första bästa plats och så likgiltig för människorna, att +han ej iddes lyfta ett finger för dem.</p> + +<p>Det for igenom mig, att Cecilia handlat mindre välbetänkt +genom att föra honom tillsammans med detta +kotteri, men nästa ögonblick gjorde jag mig de skarpaste +förebråelser; dylika tankar måste, menade jag, +endast härröra från ömklig afund att själf ej ha fått +vara med.</p> + +<p>Från Gustaf Fröding hade jag ett kort bref, dateradt +sept. Sandhamn 96:</p> + +<div class="blockquot"> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<p>Som ni ser är jag nu på Sandhamn och lefver röfvare +med Heidenstam och hans följe. Olga (det är hennes nåd) +är så förtvifladt söt och snäll och rar att jag börjar bli +olyckligt kär i henne.</p> + +<p>— — — — — — — — — — — —</p> + +<p>Något vänexemplar af Stänk och Flikar får ni inte än +— de äro för fula och det brukas inte sända fula böcker +till unga damer.</p> + +<p>— — — — — — — — —</p> + +<p class="right"> +<span class="mr2">Er vän</span><br> +<i>Gustaf Fröding.</i> +</p> +</div> + +<p>Enligt meddelande från Cecilia vistades Gustaf Fröding +allt fortfarande på Sandhamn. Han föreföll nervös +och nedslagen samt ojämn till lynnet och var sömnlös +om nätterna — allt symptomer till att en kris var förestående. +<span class="pagenum" id="Sid_45">[s. 45]</span> +Hvarje försök att förmå honom lämna Sandhamn +stötte på ihärdigt motstånd. En stark dosis kloral +gaf honom emellertid under två nätter sömn och återställde +hans nerver i sådant skick, att man började hoppas, +det faran för denna gång var öfverstånden. Läkarne +hade visat sig betänksamma vid att ge honom denna +starka dosis kloral, hvilken ju kunde skada hans fysik +och föröfrigt äfven förkorta hans lif, men synas ha +böjt sig för nödvändigheten af ett kraftigt ingripande +i ett fall som detta, då mycket stod på spel. Gustaf +Fröding hade därefter kunnat förmås att resa till Uppsala +till sin syster, som under tiden ordnat deras gemensamma +hem.</p> + +<p>Några dagar efter det diktsamlingen Stänk och Flikar +utkommit, får jag åtskilliga bref från Stockholm, hvilka +alla tala mildt och varsamt till mig, som ville de mildra +en stor sorg. Jag förstod, att de afsågo Gustaf Fröding, +men då jag genom samtidiga underrättelser från Uppsala +visste honom vara frisk, lade jag dem ej på sinnet. +Slutligen skickade man mig tidningar, hvari han utpekades +som en rå och liderlig sälle och hans diktsamling +som brottsligt cynisk. Beskyllningen tycktes mig ej +kunna träffa honom hvarken som människa eller poet +och vållade mig därför ingen smärta. Sorg öfver människornas +kortsynthet och okunnighet hade jag ej tid +att känna, så länge jag kunde glädja mig åt att Gustaf +Fröding var frisk. Då jag läste om »Kungssorg på +svenska parnassen» kände jag mig till och med lätt +smickrad å hans vägnar.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_46">[s. 46]</span></p> + +<p>Själf tycktes han, måhända påverkad af Cecilia, vara +ämnad att skicka mig sin bok, men ändrade sig strax +därpå och bad mig vänta med att läsa den.</p> + +<p>Från Cecilia erhöll jag ett bref, som ryckte lugnet ur +mitt sinne. Hennes bror var visserligen ej nervös, sade +hon, men så klen, att han nyligen varit nära att svimma +vid middagsbordet. De gingo nu och väntade på tryckfrihetsåtal +och annat bråk. Hon uppmanade mig, att +då jag skref till Gustaf Fröding ej nämna något om +hans hälsa, förrän han själf gjorde det. Det var nödvändigt, +att han höll modet uppe just nu och ej tviflade +på sig själf i något hänseende.</p> + +<p>För att förströ honom och samtidigt få en afledare +för min oro skref jag följande bref:</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Den 7:de okt. 1896. +</p> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<p>Just som prästen, doktorn och jag — samhällets tre stödjepelare +— fröjdade oss åt att så där slumpvis ha råkats i +den förstnämndes studerkammare, så — — — — — —</p> + +<p>Emellertid stack just någon i det ögonblicket »Nya Kristianstadsbladet» +i min hand och utpekade en recension +af Frödings nya diktsamling. Jag gjorde en lätt ursäkt +för mitt sällskap och gick in i ett annat rum för att läsa. +Jag är nästan litet nyfiken på Er bok, begriper Ni väl.</p> + +<p>Af tidningen fick jag ej mycket veta, blott att Ni är +alldeles förfärligt stor och vår mest orginelle skald. Det +var ingenting nytt för mig åtminstone.</p> + +<p>Då detta sker på det torra trädet, hvad skall då ej ske<span class="pagenum" id="Sid_47">[s. 47]</span> +på det friska? Det vill på världsligt språk säga: Då man +prisar Er härnere, hvad skall man inte då säga däruppe +— — — — —</p> + +<p>Ni lofvade skicka mig boken. Var då så beskedlig och +gör det snart, innan jag hinner få allt för väl reda på, +hvad jag skall tycka om den.</p> + +<p>Ni blir väl kanske så stor nu, att man svindlar, då man +ser upp till Er. Det var inte alldeles så jag menade, men +kaminoset här kväljer mig så hemskt, att pennan slinker i +förväg, och tankarne komma knallande en stund efter. +Har Ni kamin? Det är mycket trefligare med brasa. Då +jag tänker på Er därborta i Uppsala, kommer det öfver +mig något af den landsförvistes hemlängtan. När Ni blir +kung, så förbjud kaminer är Ni snäll, och om det skulle +dröja mer än ett år, innan Ni blir det, så skrif en visa +emot dem. Men jag säger som den där, som ville beställa +beväringsvisan af Er. Ni minns väl? Jag är så rädd, att +jag skälfver, när jag skickar af det här brefvet, och det +är min gränslösa fruktan för Er som gör det så osammanhängande. +— — — men låt för en gångs skull nåd gå för +rätt, stränge Herre. Det är med flit jag skrifver stort h. +Jag vore färdig att skrifva hvartenda ord med stor bokstaf, +hur krångligt det än är, om jag blott därigenom +kunde böja Ert hjärta till mildhet och öfverseende. Låt +mig ej länge vänta på boken nu. Kom ihåg, hvad Ni +lofvat.</p> + +<p class="right"> +Er <i>I. B.</i> +</p> +</div> + +<p>Just som detta bref afgått, anlände från Cecilia meddelandet, +att man väckt åtal mot ett par af dikterna och<span class="pagenum" id="Sid_48">[s. 48]</span> +att hennes bror råkat i ett svårt depressionstillstånd. Det +som tycktes ha berört honom mest pinsamt var, att den +som brottsligt sedeslös åtalade dikten utgifvits i särtryck +och såldes bland smutslitteraturen. Cecilia uppmanade +mig att med anledning af det inträffade skrifva till +honom något, som kunde hindra honom att hänge sig +åt grubbel öfver den andel, han möjligen hade i att +människorna dels frivolt njöto af dikten, dels smutskastade +den.</p> + +<p>Jag bjöd till att lyda henne och skref:</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Den 10 okt. 1896. +</p> + +<p>— — — — — Jag såg af dagens tidning, att man konfiskerat +boken. Hvad jag tänkte? Jo, »Herre, tillräkna +dem icke denna synd!» Jag har ju ej läst den, men jag +vet, att Ni ej kan skrifva något, som människorna ej ha +godt af att läsa. De ha någon skärfva i ögat och någon +tagg i sinnet, som gör att de se vrångt och känna styggt. +Däri ligger det.</p> + +<p>Ni som är det finaste som finns, hur skulle Ni kunna +mena något ofint! Ingen i världen kan förmå mig att ens +för bråkdelen af en sekund lämna rum för skuggan af en +tanke ditåt. Deras omdöme är mig totalt likgiltigt i och +för sig; det är ju så vanligt, att store män födas för tidigt, +men jag är ej riktigt säker på att Ni kommer ihåg det just +nu. Det måste väl vara så kan jag tro, för att de ej skola +omtöcknas af den rökelse en omogen samtid skulle tända +omkring dem.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_49">[s. 49]</span></p> + +<p>Åh, hvad Ni skall växa er stor och stark på detta, +större än någon i något annat land! Ni är tillräckligt +god för att vara värd det, och tillräckligt ödmjuk för att +kunna göra det. Jag ligger öfver min Gud — Ni vet +Han, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud med böner, att +Han låter sitt ansiktes ljus lysa öfver Er, så att Ni må +kunna se och förstå.</p> + +<p>Ni vill alltså ej skicka mig boken. Ja, det får vara då, +det är väl ej meningen att man skall få allt hvad man +vill. Jag skall ej tala med Er mer i dag. Ni är kanhända +trött — — — — — — —</p> + +<p>Jag undrar, om någon känner så mycken glädje öfver +någons tillvaro, som jag öfver Er.</p> + +<p class="right"> +<i>I. B.</i> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="11"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_50">[s. 50]</span></p> + +<p class="drop-cap">Gustaf Fröding blef allt sämre i den mån den sedliga +animositeten mot hans dikter växte. Tidningarna +meddelade äfven, att de prostituerade kvinnorna samlat +sig utanför det hotell han bodde, då han för rättegångens +skull vistades i Stockholm, och att de bringat honom +storartade ovationer. Detta skulle emellertid enligt +Cecilias ord, ha varit nästan helt och hållet uppdiktat.</p> +</div> + +<p>Från mina anhöriga kommo bref, som fyllde mig med +harm och sorg. Min närmaste vän däremot skref:</p> + +<div class="poetry-container"> +<div class="poetry"> + <div class="stanza"> + <div class="verse indent0">»Och konungen skall fatta mod</div> + <div class="verse indent0">Ty många äro, som med honom lida</div> + <div class="verse indent0">Och han är vis och är af hjärtat god</div> + <div class="verse indent0">Och har en själ, som skapades att strida».</div> + </div> +</div> +</div> + +<p>samt: »Jag vet nog, att du tänker på det, men jag vill +säga dig, att jag också gör det».</p> + +<p>Jag kunde aldrig få ur mina tankar, hur han hånande +förutsagt, att jag en dag i förakt och sedlig harm skulle +vända honom ryggen, och hvad jag då svarat.</p> + +<p>»Skall jag fråga honom, om han vill förlofva sig med +mig denna svåra tid?» skref jag till Cecilia. »Det +torde kunna visa både honom själf och de andra, att +jag tror på honom. Jag håller honom mycket kär, det<span class="pagenum" id="Sid_51">[s. 51]</span> +vet du, och skulle jag välja mellan honom och alla andra, +som stå mig nära genom släkt eller vänskap, skulle hans +vågskål falla ned så tungt, att de andra, som slungades +upp i luften, behöfde åratal för att hinna ned igen. +Men det oaktadt är det något högst opersonligt — nej +inte det — jag vet ej, hur jag skall få ord för det — +kanske icke fysiskt är bättre? Nej, det är lika dåligt. +Hitta på något lämpligare ord själf är du snäll. Jag +menar, att jag ej behöfver tala med honom eller ens vistas +i hans närhet för att känna mig lycklig genom honom. +— — — —»</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Hon var den sista människa på jorden, skref hon i +sitt svar, att vilja inverka på människor i angelägenheter +af det slag, mitt bref åsyftade. Denna angelägenhet var +en känslosak, men af så stor räckvidd i det praktiska +lifvet, att endast hennes bror och jag kunde afgöra, hvad +vi ville riskera eller ej. Men att fatta ett beslut i ögonblickets +entusiasm vore något helt annat än att bära konsekvenserna +— alla de tusen små vedervärdigheter, som +det dagliga lifvet bjuder en i kontakt med andra människor. +Och dessutom kunde det hända, att det som +jag tänkte skulle närma mig till honom, komme att hindrande +ställa sig emellan oss.</p> + +<p>Min oförmåga att reda ut halten af mina känslor för +hennes bror, sökte hon afhjälpa genom att säga mig, +det hvarje känsla, som är äkta, har just det mått af fysiska +och psysiska beståndsdelar, som gör, att den kan +kallas så. En öfverdrift åt endera sidan — och den blir<span class="pagenum" id="Sid_52">[s. 52]</span> +osund och osedlig. Den kvinna, som kände sig förnedrad +i stället för höjd af den känsla, hon hyste för +en man, hade säkerligen någon kroppslig eller andlig +skavank.</p> + +<p>Men kärleken i alla former vore dock den starkaste +af alla makter och föraktade kloka föresatser. En +tillgifvenhet, som intet fordrade, torde ej finnas på +vår planet, och när krafvet på ersättning så ej fylldes, +stode man där ensam med den stora missräkningen, ångrade +offret och fylldes af missunsamhet mot lifsglädjen +hos andra.</p> + +<p>Ej alltid går det så illa, tröstade hon, men lidande +bringar det förvisso. I hvarje fall hade hvar och en +rättighet att göra med sig själf efter godtfinnande, ja, +äfven rätten att fördärfva sig själf tillerkände hon en +människa, då det skedde efter mogen öfverläggning.</p> + +<p>Omkring dem var bråkigt, men hennes bror var nu +så utanför allt utom sina egna idéer, att han ej stördes +däraf.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Detta bref var mig rätt svårfattligt. Hur skall man +kunna afgöra, om ens känsla innehåller just det godkända +måttet af andliga och fysiska beståndsdelar? Hvem +äger väl ett profrör, i hvilket jag kan afläsa halten af +det, som med längtans alla trådar knyter mig vid Gustaf +Fröding. Månne ej blott den, som skapat mig — den +som nedlagt känslan för honom i mitt hjärta, den som +länkat min väg i oro, pina och glädje in i hans?</p> + +<p>Efter en dags öfvertänkande skref jag:</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_53">[s. 53]</span></p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +— okt. 1896. +</p> + +<p class="ml1">Kära Cecilia.</p> + +<p>— — — — Ja, om du gåfve mig en million, och jag +är hemfallen åt penningbegär, skulle jag ändå ej kunna ge +dig ett tillförlitligt svar på om min känsla för din bror +är hvad du menar med äkta. Jag kan ej bedöma den +saken själf. — — — —</p> + +<p>Enligt gängse skick och bruk skall man ju fästa en sådan +förfärligt stor vikt vid att den person man håller af skall +måla skäppan full åt en tillbaka. I detta fall emanciperar +jag mig, jag är fullkomligt nöjd som det är. Kanhända +beror det på kännedomen om, att han ingenting har att +ge. Jag tror, att om han kunde hysa en stadigvarande +varm känsla för en annan och denna andra vore inom +räckhåll, jag skulle kunna tvinga mig till att ej tänka med +och för honom så som jag nu gör. Jag vet det ej, det +är förresten en tanke, som först nu rann upp i min hjärna. +— — — —</p> + +<p>Då jag ville och vill binda mig vid honom, så är det +ett beslut, som jag allt fortfarande håller på. Jag visste, +redan då jag skref till dig allt hvad det skulle föra med +sig, har läst och hört det mer än en gång.</p> + +<p>Men du — mycket som ser tungt ut för en annan, är +lätt för den som bär det. Jag har hållit af honom rätt +länge och har haft tillfälle att känna, om det är något jag +kan skaka af mig. Det är ej mig det är fråga om. Jag +är klar, men ej han. Han skall kanske ta det som ett +slags offer å min sida, och det vore det inte alls; då det +är något man håller af, blir det ordet oanvändbart.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_54">[s. 54]</span></p> + +<p>Han skulle ta det så, därför att han ej har något att +ge mig som gengåfva. Jag ville ha min ställning till honom +sådan att jag, om någonting inträffar, kan utan att +man tycker sig ha rätt och plikt att hindra det, göra lejda +händer öfverflödiga. Det är ju klart att det efter utgifvandet +af dessa hans dikter blir svårare för mig att resa +till honom, ehuru jag naturligtvis kommer att göra det i +hvilket fall som helst.</p> + +<p>— — — — Jag vet ej när jag skrifver till honom, men +att jag gör det är jag öfvertygad om. Jag gör nästan alltid +hvad jag vill, såvida jag ej direkt vet, att jag därmed +plågar den jag håller mycket af. — — — —</p> +<p>— — — — — — — — — —</p> + +<p class="right"> +din <i>I. B.</i> +</p> +</div> + +<p>Rättegången fortsatte och med den äfven fasan hos +en stor del af publiken öfver Frödings sedeslösa diktning. +Mitt sinne var i stor ängslan för honom, och ett +bref från Uppsala ökade än ytterligare min oro.</p> + +<p>Gustaf Fröding hade ej åtföljt sin syster till Uppsala +då sessionen var slut, utan kvarstannat i Stockholm och +varit osynlig för sina vänner. Om han nu ej sparade +sig, utan blefve sjuk och försummade nästa sammanträde, +hade man att vänta ny uppståndelse.</p> + +<p>Cecilia uppmanade mig enträget, att innan jag fattade +något förhastadt beslut rörande hennes bror läsa dennes +senaste dikter. Inte hvem som helst kunde se sanning +och nakenhet i ögonen och ändå lefva. Och den, som +stode Gustaf Fröding nära, måste vara beredd på idel +<span class="pagenum" id="Sid_55">[s. 55]</span> +strid, oro och stor isolering. Hon slutade brefvet med +den förmodan, att min brefväxling med hennes bror och +henne helt visst ej räknades mig till rättfärdighet på +respektabla ställen, men genom varningen på skogsvägen +sista dagen af min Utövistelse hade hon ju beredt mig +på hvad som skulle komma. I denna sak fick jag handla, +som jag själf fann för godt, hon ansåg ej för sin skyldighet +att hindra mig. — — — —</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Några dagar därefter lät hon mig veta, att han kommit +till Uppsala. Hans tillstånd var då mycket betänkligt, +och han hade ej velat återvända hem utan hade +tagit in på ett hotell, där hans sjukdom förvärrades. +Omsider hade hon fått honom att flytta in i sitt +rum och hoppades, att han nu var på bättringsvägen. +Men ännu var han mycket klen och låg i en sorts dvala, +afbruten af hetsiga sinnestillstånd. Några bref hade +han ej kunnat läsa — mitt låg obrutet bland en mängd +andra som hon lagt undan, för att de ej skulle försvinna +i villervallan.</p> + +<p>Den inträffade krisen var den, som hotat redan på +Sandhamn, men som han under denna oroliga tid genom +en stor viljeansträngning hållit tillbaka för att ansvaret +i tryckfrihetsmålet ej skulle falla på andra. I samma +ögonblick Bonnier var skild från målet, voro Gustaf +Frödings krafter uttömda, och det föreföll, som allt då +gjorde honom detsamma.</p> + +<p>Jag dröjde en dag och fann sedan lämpligast att +afsända det bref, som någon vecka legat färdigt. Kanske +<span class="pagenum" id="Sid_56">[s. 56]</span> +kunde det åtminstone för ett ögonblick rycka +upp honom ur den dvala, hvari han försjunkit. Han +måste till hvarje pris visa sig inför rätten på den utsatta +dagen. Om ej, skulle man törhända ta den sjukdom, +som hindrat honom att infinna sig, till förevändning +att stämpla hans dikter som framsprungna ur +vanvett. Och då han afsett dem till att säga människorna +något för deras frälsning betydelsefullt, hur skulle +ej detta sedan för all framtid fräta på hans sinne!</p> + +<p>Hans svar kom omgående. Tänk, att jag vågade något +sådant som att koppla mitt namn vid hans dessa +tider? undrade han. Det var så lustigt morskt, och +fastän det visserligen var outförbart, gladde han sig +dock åt den lilla krabat, han hade nere i Skåne.</p> + +<p>Jag kände mig öfver all beskrifning glad åt den ljusning +i hans sinne, dessa rader läto mig ana. Kanske +skulle han återvinna kraft och mod, innan den ödesdigra +lördagen randades. Ett bref från Uppsala styrkte mig +i denna förhoppning.</p> + +<p>Han är nu bättre på alla vis hette det, men helt säkert +förestode stora svårigheter vid att förmå honom +att stiga upp, så att han var redo att försvara sig vid +rätten, så klen och ointresserad af allt, som han likväl +ännu visade sig vara. Ett meddelande följande dag +ökade min glädje med att säga mig att hans förbättring +alltjämt fortskred, han låg visserligen till sängs och var +fortfarande mycket matt, men hade rökt en cigarr, hvilket +man tog som ett godt tecken, då han de föregående +dagarne ej ens haft smak för denna njutning.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_57">[s. 57]</span></p> + +<p>Inuti detta meddelande låg utan någon som helst +motivering följande urklipp ur en tidning.</p> + +<div class="poetry-container"> +<div class="poetry"> + <div class="stanza"> + <div class="verse indent0">Troer Du at Du fatter en Digteres Bryst?</div> + <div class="verse indent0">Der svulmer det mer end i Bølgens Gang,</div> + <div class="verse indent0">Der findes jo Kilden til hver en Sang,</div> + <div class="verse indent0">Der voxer Blomster med evig Duft,</div> + <div class="verse indent0">Der brænder det ud den kjølende Luft,</div> + <div class="verse indent0">Der kjæmpe Aander i Længsel og Lyst,</div> + <div class="verse indent0">De kjæmpe med Døden dybt i hans Bryst.</div> + </div> +</div> +</div> + +<p>En sändning filtar och diverse, som Cecilia beställt +från Skåne, råkade dessa kritiska dagar ankomma till +Uppsala. Af en ren händelse tilldrog den sig Gustaf +Frödings uppmärksamhet, och han anhöll i ganska +olämplig ton, att jag per omgående skulle skicka honom +räkning på sändningens innehåll.</p> + +<p>Kraftigt återgäldande andan i hans bref, upplyste jag +honom, att jag ej handlade med omskrifna varor och +att dessa voro en affär mellan Cecilia och leverantörerna.</p> + +<p>Cecilia förmanade mig med anledning häraf att aldrig +ta det så hetsigt med honom. Hur kunde jag tro, att +jag någonsin skulle kunnat hålla ut i hans närhet, menade +hon, om jag lade vid mig alla ögonblickliga stämningar, +som flyga genom honom. Hon hade ju många +gånger sagt mig, att han ej alls var lätt att lefva tillsammans +med. Just nu var han totalt öfverretad och +kunde blott med möda förmås att sysselsätta sig med +rättegången.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_58">[s. 58]</span></p> + +<p>Hon sände mig hans försvarsskrift till rätten. Till +henne kunde jag skrifva när och hur jag ville; gent +emot henne var ingenting förändrat, men glad var hon, +att ingenting blifvit uppgjordt mellan G. och mig, det +hade, ansåg hon, blott blifvit en fortsatt pina för mig, +då jag ju ännu ej var nog tränad.</p> + +<p>Sista Stockholmsresan hade varit ganska pröfvande. +G. hade legat till sängs och endast stigit upp för att +visa sig vid rätten, hvarpå han rest till Uppsala, där han +åter genast lagt sig till sängs.</p> + +<p>I nästa meddelande erfor jag, att äfven den senaste +Stockholmsresan gått bra, men att dessa pröfvande resor +ännu ej voro slut, utan hotade att fortsätta en lång +tid framåt. G. försatte de i ett miserabelt humör, och +han skref sannolikt bref till höger och vänster och +stötte sig med folk, alldeles som han gjort med mig. +Stämningen mot G. i Stockholm och Uppsala var den +allra vänligaste i alla läger utom de religiösas, och komme +han att fällas af juryn, blefve det förmodligen stor +skandal.</p> + +<p>Någon vecka därefter just då jurymålen utfallit frikännande, +underrättades jag, att Gustaf Fröding försvunnit +på det vanliga viset. Han hade vägrat att åtfölja +sin syster hem och ej ens gifvit sig tid att afvakta +juryns dom, ja — visste kanske ännu ej, hur den utfallit. +Man vågade ej uppsöka honom, han skulle då +säkerligen resa längre bort eller begå någon exentricitet.</p> + +<p>Den enda lättnaden i all den ångest dessa meddelanden +framkallade var, att jag därtill ej behöfde känna +<span class="pagenum" id="Sid_59">[s. 59]</span> +mitt sinne svida af sorg öfver min bristande fördragsamhet +med hans öfverretade lynne. Den saken var +dess bättre redan utagerad, och jag hade sedan dess +då och då haft bref från honom, hållna i den gamla +vänliga tonen. Men det bref, däri han bad om förlåtelse +för de sårande ordalag han användt, kom mig +att så blygas öfver det småsinne, jag lagt i dagen, att +jag ej ansåg mig värd att behålla det, utan genast +kastade det på elden.</p> + +<p>Länge behöfde jag ej gå i ovisshetens pina, redan +efter två dagar lugnades jag med att Gustaf Fröding +befann sig i sitt hem. Han var fortfarande dålig, och +de häftiga svängningarne i lynnet voro inga goda tecken, +— än öfvermod och retlighet, än nedslagenhet och själfplågande +föreställningar. För tillfället låg han till sängs, +och man hade sökt skaffa honom ro medels morfin och +kloral. Han hade nervskakningar och andnöd samt led +af hvad han kallade tomhet i hjärnan. Mitt bref hade +han läst i ett par repriser och skrattat åt något, jag +berättat däri.</p> + +<p>I det bref jag ett par dagar därefter erhöll från Gustaf +Fröding, tycktes hans sinne på nytt marteras af den +åtalade dikten. Att denna utgifvits i särtryck och sålts +bland smutslitteraturen föreföll honom som ett grymt +gyckel af den, som vid diktens koncipierande sändt sångens +genius ned till honom och därvid ingifvit honom en +stark förnimmelse af renhet och sundhet.</p> + +<p>»För tillfället håller jag på att experimentera med mig +<span class="pagenum" id="Sid_60">[s. 60]</span> +själf i det erotiska» slutade han, »och vet ännu hvarken +höger eller vänster».</p> + +<p>Dessa ord oroade mig en smula, då jag med anledning +af dem fruktade, att han åter skulle ge sig ut på riskabla +äfventyr i Stockholm.</p> + +<p>Ett bref från Cecilia släckte mina farhågor med afseende +härpå. G. var rätt kry, skref hon, men led alltjämt +af mattighet och gick nästan alltid till sängs vid +sextiden på kvällen. Ett bref några dagar senare berättar, +att han stigit upp och äfven i det närmaste återvunnit +sin jämnvikt till själen.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="12"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_61">[s. 61]</span></p> + +<p class="drop-cap">Då julferierna inträffade reste jag till Åmål öfver de +första helgdagarne, och efter ett kort besök hos +min närmaste vän fortsatte jag till Uppsala. Gustaf +Fröding mötte mig, och de dagar, som nu följde, hade +knappt någon skuggsida. Han skämtade från morgon +till sena kvällen utom de stunder vi idkade, hvad han +benämnde gemensamma litteraturbetraktelser.</p> +</div> + +<p>Han visade sig som en förträfflig lärare och fördjupade +mina tämligen grunda insikter i detta ämne. Det +var under denna tid, han lärde mig älska Heine, hvars +gyckel och ironimättade poesi jag ditintills föga uppskattat. +Gustaf Frödings röst, som i dagligt tal lät +släpande och entonig, fick då han deklamerade den +allra härligaste klang.</p> + +<p>Cecilia var Goethedyrkare och föraktade vårt Heinesvärmeri, +men vi skrattade åt hennes förakt och läste +om och om igen »Donna Clara». Heines Harzreisebref +var oss också en källa till stor förnöjelse, och när vi +tröttnat på dem, gingo vi till Lenaus smekande naturdikter +eller kastade oss öfver Aarestrup. Om sina egna +arbeten talade han sällan — blott en gång nämnde han +den åtalade dikten. »Jag vet, att jag kan göra den +bättre en annan gång», sade han, »och då skall ni få +läsa den, men ej förr».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_62">[s. 62]</span></p> + +<p>Den spänstighet och det lefnadsmod han visade fyllde +mig med stor fröjd. Hans glädtighet var så sprudlande, +att den nästan hvarje dag tvingade honom till nya +skälmstycken mot mig. Cecilia däremot tycktes han ej +våga sig på.</p> + +<p>Under våra halsbrytande lärdomstäflingar upptäckte +jag mig äga ett starkt försprång i geografiska kunskaper, +och då han en dag slutat en längre föreläsning i litteratur, +under hvilken han med låtsad skrytsamhet påpekat +sin öfverlägsenhet i detta ämne, begärde jag ordet för +att i någon mån söka utfylla hans beklagliga brist på +kännedom om våra upptäcktsresande.</p> + +<p>Han åhörde mig aktningsfullt och frågade sedan, hvad +jag visste om detaljerna vid upptäckten af Grönland.</p> + +<p>Jag fann det rådligast att ej simulera någon som helst +kunskap härom, och min okunnighetsbekännelse mottogs +med retsam försmädlighet. I en ton så säker, att den +betog mig all kritik, började han därpå namngifva de +vikingar, som färdats dit och skildrade liffullt och ledigt +deras bedrifter.</p> + +<p>»Hvad hette Grönlands dåvarande höfding?» inföll +jag ifrigt.</p> + +<p>»Hundmane Skatrötäggson», svarade han utan att +blinka.</p> + +<p>Detta vanvettiga namn sprängde med ens den kedja +af lögner, hvari han hållit min uppmärksamhet fången.</p> + +<p>»Nu narras han Gustaf Fröding!» utbrast jag både +retad och road. »Det är osanning alltsammans från +början till slut, och det är minst sagdt skamligt!»</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_63">[s. 63]</span></p> + +<p>»I sådana ordalag adresserar man sig ej till en skald +af Guds nåde och »Enkel upplaga af Vår Herre» äfven +om han blifvit åtalad för fult skrifsätt», förmanade +han. »En skald narras aldrig, han diktar — han far +aldrig med lögn, han far med fantasi. Kom ihåg det, +lilla Ida Bäckmann, och bjud till att hysa respekt för +skön konst, äfven då den antar motbjudande former!»</p> + +<p>Hans själfironi afväpnade min harm, och jag lät honom +flera dagar njuta af den godtrogenhet, hvarmed +jag åhört Grönlandsäfventyret.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="13"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_64">[s. 64]</span></p> + +<p class="drop-cap">Jag reste ned till Skåne, vintern förgick, och så kom +våren 1897. Underrättelserna från Uppsala hade varit +relativt goda. Min oro, att Gustaf Fröding skulle känna +sig plågsamt berörd af några uppläsningar, som höllos +för insamlande af medel till ett minnesmärke öfver honom, +lugnade han genom att skrifva:</p> +</div> + +<div class="blockquot"> + +<p>»— — — — — jag är ej ond på N. L. heller, fast hon +redan börjar tänka på minnesmärke efter mig. I tidningen +Fyris var det redan i höstas tal om »kungssorg» efter mig, +så att jag är van vid att vara afliden, och det var ju i alla +fall hyggligt af fr. L. att slå ett slag för mig. — — — —»</p> +</div> + +<p>Från Cecilia erhöll jag i början af mars ett bref, som +gaf mig åtskilligt att tänka på. Gustaf Fröding hade +rakat skägget af sig, skref hon, och gick omkring och +yfdes öfver att han såg ung ut. Hans tillstånd hade +nu så förbättrats, att hon ofta gick och bar på den +tanken, att han kanske skulle bli alldeles frisk. Det är +klart, menade hon, att han borde gifta sig och att han +behöfde en hustru på alla sätt, men utom det att han +själf ej alls ville eller kunde tåla någon sorts band, så +återstode också den etiska sidan af saken, om det vore +rätt för en familj med ett sådant arf som hans att fortplanta +sig vidare. Det kunde man ej ha hjärta till mot<span class="pagenum" id="Sid_65">[s. 65]</span> +sina ofödda barn, och detta skäl vore helt säkert det +för G. afgörande.</p> + +<p>Dessutom funnes väl den kvinna ej skapad, som +skulle kunna uthärda ett samlif med honom. Han var +mild och rättvis, vänlig och finkänslig, men han kände +detsamma för en människa han aldrig sett, ja, för den +som lefvat för tusen år sedan som för sina närmaste, +och så pass trodde hon sig känna kvinnorna, att hon +visste, det ej ens den allra bästa skulle finna sig däri. +Och ju mer hon hölle af honom, desto olyckligare +skulle hon bli. Att han likväl hade behof af en sådan +kvinnlig ömhet, därom var hon öfvertygad, äfvensom +att han själf kände, att han ingenting hade att ge igen +samt att detta var orsaken till mycket af hans lidande. +I alla fall gjorde han rätt, tyckte hon, fast man ju ibland +kunde önska, att det vore annorlunda. Dock stode +formerna för förhållandet mellan man och kvinna nu +för tiden på så vacklande grund, att den hade det lugnast, +som var ensam. Men detta borde ej hindra en, +som var ung och frisk att ge sig i leken, menade hon.</p> + +<p>Hennes ord tycktes mig den ena stunden syfta på något +särskildt och den andra blott röra sig i mera allmänna +ordalag. Sedan jag betänkt mig några dagar, skref jag +ett svar, hvilket hon skänkte sitt gillande för det förnuftiga +sätt, hvarpå jag enligt hennes åsikt uppfattat +äktenskapet.</p> + + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="14"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_66">[s. 66]</span></p> + +<p class="drop-cap">Så snart mina ferier började, skulle jag resa till Uppsala +och motsåg detta med stor glädje. Cecilia, som +en längre tid varit klen, ämnade sig i början af juni +till Stockholm för att rådfråga läkare, hvarför det blef +öfverenskommet, att vi skulle mötas i hufvudstaden och +sedan följas åt till Uppsala. Den rådande hettan hade +emellertid gjort henne orolig för Gustaf Fröding och +oviss, huruvida hon ens för några dagar kunde lämna +honom.</p> +</div> + +<p>I Stockholm mötte mig underrättelsen, att Gustaf Fröding +sedan några dagar försvunnit och att man ingenting +kunde veta om utsikterna för den närmaste framtiden. +Kände jag det lugnare att vistas i Uppsala, skulle +jag komma, men jag fick bereda mig på allehanda och +stålsätta mina nerver.</p> + +<p>Cecilias ansikte bar sitt vanliga lugn, då hon följande +dag mötte mig vid stationen i Uppsala. Hon åtföljdes +af ett ungt skaldeämne, som förärade oss hvar sin bukett +hvitsippor. Var min glädje öfver gåfvan synnerligen +lam, var dock hennes desto lifligare, och det väckte +min förundran, att hon under närvarande förhållanden +ägde känslor till öfvers för sådant.</p> + +<p>»Ännu har jag ej funnit honom», sade hon omsider, +sedan vi en lång stund konverserat i likgiltiga ämnen. +<span class="pagenum" id="Sid_67">[s. 67]</span> +»Han for först till Stockholm och låg där på flera illa +renommerade ställen, men jag har säkra underrättelser, +att han redan rest därifrån och hit».</p> + +<p>»Har du haft polisen i rörelse?» frågade jag, förvånad +att min stämma ljöd lika lugn som hennes.</p> + +<p>»En god vän har hjälpt mig», sade hon undvikande.</p> + +<p>Redan samma kväll meddelade man oss, att Gustaf +Fröding vistades på hotell Svea. Han hade uppgifvit +sig vara kandidat, men ingen hade kommit att fästa sig +vid hans namn. Han hade hela tiden legat inne på sitt +rum, och först för några timmar sedan hade man gissat, +hvem han var.</p> + +<p>Cecilia ville ej, att vi skulle besöka honom förr än +nästa dag. Hon var för trött, sade hon.</p> + +<p>Morgonen grydde, och det blef middag, innan Cecilia +fann lämpligt att gå till hotellet. Hans spritbegär hade +upphört, och han var fullständigt redig, men så utmattad, +att han blott med största svårighet kunde sitta uppe. +Endast Cecilia fick komma in i hans rum, och han ville +ej på några villkor tillåta mig att se honom. Han var +alldeles för ful, sade han. Emellertid lofvade han slutligen +att återvända hem, hvilket lämpligast skulle ordnas +så, att vi gingo i förväg, hvarefter hans vän K. sedermera +afhämtade honom.</p> + +<p>Cecilia lät mig tillse, att hans rum blef i allra bästa +skick, och nu väntade vi blott på vagnen. Skulle väl +K. få honom med sig, eller månne han ändrade sig i +sista stund? Hvad än Cecilia tänkte härom, förblef +hennes ansikte lugnt, och hon lyssnade rätt road till de<span class="pagenum" id="Sid_68">[s. 68]</span> +beskrifningar från Skåne, hvarmed jag utfyllde väntetiden. +Omsider hördes bullret af vagnshjul, och en +droska stannade utanför vår port. Jag lämnade fönstret, +där jag tills nu stått — jag vågade ej bli frestad att se +på honom, då han steg ur vagnen.</p> + +<p>Till min sista stund skall jag minnas ljudet af hans +tunga steg och det slocknande i hans stämma, då han +talade med sin vän. Jag skyndade in i mitt rum, ifall +han möjligen skulle pinas af att veta mig vara i närgränsande.</p> + +<p>Om några minuter inträdde Cecilia, och vi växlade +ett leende. Jag förstod, att det betydde: »Hvilken stor +lycka för oss båda är det ej att nu åter ha honom hemma!» +och lyssnade sedan ifrigt till de anordningar hon +föreslog för natten.</p> + +<p>»Jag är för trött och kan ej mer, därför får du vaka +i natt», sade hon, »men akta dig väl, att han ej får se +dig — det kunde då hända, att han gjorde sig själf +något ondt».</p> + +<p>»Om jag hör, att han går ut, skall jag då följa efter +honom?» frågade jag.</p> + +<p>»Nej, du skall blott gå in och väcka mig — och nu +godnatt!»</p> + +<p>Hon kysste mig ömt, och jag var ensam.</p> + +<p>Mellan mitt rum och Gustaf Frödings låg förmaket +och mellan mitt och Cecilias matsalen, hvilken liksom +Gustafs rum ledde direkt till tamburen. Jag lade mig +fullt påklädd ofvanpå min säng, men vågade ej somna,<span class="pagenum" id="Sid_69">[s. 69]</span> +ty nästan hvarje ögonblick inbillade jag mig, att jag +hörde honom gå ut genom tamburdörren. Cecilia hade +tillsagt, att denna ej fick reglas, emedan det kunde reta +honom, och helt säkert hvar femte minut smög jag mig +fram till mellandörren för att uppfånga ljudet af hans +andehämtning. Slutligen hittade jag på att lägga säkerhetskedjan +för låset, hvilken anordning ej blott lät mig +tydligare höra, om han skulle gå sin väg, utan äfven +gjorde det möjligt för mig att kontrollera, om han var +inne, ifall min ängslan skulle komma mig att misstro +min hörsel. De närmast följande minuterna efter detta +arrangemang voro relativt lugna, men snart råkade jag +ut för oron, att han kanske försökte döda sig inne i +sitt rum. Jag svepte en filt omkring mig och lade mig +utanför hans dörr.</p> + +<p>Den lugna, jämna andehämtningen därinifrån kändes +välgörande att lyssna till, och min fantasi sysslade oafbrutet +med hans glädje att vid uppvaknandet se sig +hemma. Sprit fanns ingen till hands, men Cecilia hade +lagt fram sömnpulver, för den händelse han ej skulle +få ro, och jag fröjdade mig åt att det kanske ej skulle +behöfva anlitas. Plötsligt hörde jag Gustaf Fröding +resa sig upp. Som en vind flög jag in i mitt rum och +gömde mig i de långa sänggardinerna. Jag hörde honom +öppna dörren till förmaket, och snart var han inne +hos mig. Hans steg ljödo så tunga, att jag tyckte hela +huset gungade.</p> + +<p>»Hon var här, jag kände det alldeles bestämdt», mumlade +han.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_70">[s. 70]</span></p> + +<p>Gardinerna voro lyckligtvis ogenomskinliga, och jag +stod vid sängfoten, inrullad i vecken af dem. Genom +en liten rispa kunde jag se honom, och i sin långa nattrock +med rep om lifvet föreföll han mig som en botgörande +gigant.</p> + +<p>»Lilla Ida Bäckmann!», sade han vekt, — »det enda +riktigt goda jag kunde göra vore att befria henne från +lifvet. Hon skulle ej vägra att dö, det förstod jag, då +jag i julas läste Byrons Jephta för henne».</p> + +<p>Jag lyssnade andlöst. Var det väl detta, som låg under +Cecilias ord, att finge han se mig, kunde han göra +sig något illa? Ej så att jag fruktade, det han ens skulle +kröka ett hår på mitt hufvud, men han skulle kanske +sedan låta det gå ut öfver <i>sig</i>, att hans kraft ej räckte +till att utföra, hvad hans godhet mot mig ingaf honom.</p> + +<p>Han lyssnade, liksom väntade han, att jag skulle svara +honom, och för hvarje ögonblick stegrades min fruktan, +att gardinen skulle skakas af mitt hjärtas slag och +röja mig.</p> + +<p>»Besynnerligt», sade han därpå, »jag måtte ha misstagit +mig. Hon är ej här — inte tror jag, att hon rest +bort, kanske bor hon på ett hotell. Lika godt ...» — +han tog sömnpulvret, som stod på förmaksbordet, och +gick in i sitt rum.</p> + +<p>Följande dag fördes han till akademiska sjukhuset, +emedan Cecilia ej ansåg sig kunna vårda honom hemma.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="15"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_71">[s. 71]</span></p> + +<p class="drop-cap">Under en veckas tid fick jag sitta i korridoren utanför +hans dörr de stunder, Cecilia besökte honom +på sjukhuset, emedan han enligt hennes utsago ännu ej +ville tillåta mig att se honom. Min dag svängde kring +dessa besökstider, visserligen berättade ej Cecilia mycket +från dem, och ej heller besvärade jag henne med ingående +frågor, men jag fick likväl då vistas under +samma tak som han, se dörren som ledde till hans rum +och sköterskorna, som vårdade honom. Hemma talade +vi sällan direkt om honom, men väl om hans dikter +och diktkonsten i allmänhet. Blott en enda gång häntydde +Cecilia på mina känslor för hennes bror.</p> +</div> + +<p>»Jag skulle aldrig stå ut med att ha dig i min närhet, +om du ej vore, sådan du är», sade hon. »Scener och +tårar är outhärdligt. Du sysslar med handarbete åt +Gustaf och småskämtar». Hon smekte mitt hår, och +jag drog hennes hand till mina läppar.</p> + +<p>»Kan scener med tårar och svimningar ge något som +helst uttryck för en sorg som vår?» undrade jag.</p> + +<p>»Nej, men jag var till en början ej säker på att du +fattat den så», sade hon, hvarpå vi öfvergingo att tala +om annat.</p> + +<p>En rödhårig sköterska hade fattat särskildt intresse +för mig och tog sig för att utfylla min väntetid med +<span class="pagenum" id="Sid_72">[s. 72]</span> +att visa mig nyintagna sjuka. Rädd för Gustaf Frödings +skull att stöta mig med henne, vågade jag ej afböja +denna inbjudan, hur osmakligt det än förekom +mig att antaga den. En dag medan jag väntade på +Cecilia, kom hon fram och började tala om hvarjehanda, +slutligen sade hon: »Det är bra synd om fröken Fröding, +att hon skall ha en sådan bror».</p> + +<p>»Det tror jag inte, hon tycker själf», svarade jag litet stelt.</p> + +<p>»Det gör mig allt för ondt om henne, för att jag +skulle vilja låta det komma till hennes öron», fortfor +hon, »men han är så rå och cynisk, att man rent af +blygs att beskrifva det, och man har mycket svårt +att få en nattsköterska, som vill underkasta sig vidrigheterna +att vaka inne hos honom. Han försöker gripa +tag i en, ser ni, och säger alla möjliga otäckheter åt +en — själf är jag rädd för honom som för den Onde».</p> + +<p>I detsamma öppnades dörren, och Cecilia kom ut. +Jag sprang emot henne och grep hårdt hennes hand.</p> + +<p>Hon betraktade mig oroligt. »Har den rödhåriga +åter visat dig en fosforsförgiftad?» frågade hon. »Du +har alldeles för svaga nerver att se sådant».</p> + +<p>»Nej, nej», sade jag och sökte tala lugnt. »Kanske +kom jag att tänka på, hvad hon visade mig i går, då +jag nu återsåg henne, och det kom öfver mig en plötslig +och mycket stark längtan efter dig».</p> + +<p>Hon smålog och menade mig vara bland det mera +impulsiva, hon påträffat.</p> + +<p>Kosta hvad det ville, skulle jag förtiga för Cecilia +den rödhårigas ord. Det var nog, att jag plågades af +<span class="pagenum" id="Sid_73">[s. 73]</span> +dem — för en förödmjukelse kunde jag väl skona henne, +om jag riktigt stålsatte min vilja.</p> + +<p>Hela vägen hem rufvade jag på hur jag skulle komma +in till Gustaf Fröding, och i allt hvad jag sade och +gjorde, hörde jag gnyet af denna önskan. Det träffade +sig redan samma eftermiddag så lyckligt, att Cecilia +kände sig för trött för det sedvanliga aftonbesöket, och +som hennes bror behöfde något i linneväg för natten, +bad hon mig bära det till sjukhuset och lämna det till +sköterskan.</p> + +<p>Jag sände en tacksamhetens suck till Gud. Jag skulle +aldrig vågat föreslå Cecilia att få gå in i hans rum, hur +viktigt jag nu än tyckte det var att komma till tals med +honom, utan hade tigande måst vänta, tills hon ansett +det lämpligt. En sköterska kunde jag obesväradt be +att bli insläppt, och det vore väl föga antagligt, att hon +skulle vägra.</p> + +<p>Jag tänkte stilla öfver detta, medan Cecilia slog in +paketet, men aktade mig att låta någon särskild ifver +förmärkas.</p> + +<p>»Du behöfver ej skynda dig tillbaka», sade hon vid +afskedet, »jag är trött och tänker sofva länge».</p> + +<p>Jag tillryggalade raskt vägen till sjukhuset. Det mötte +intet hinder att bli insläppt till honom, och litet anfådd +stängde jag dörren bakom mig. Hans ögon hade ett +underligt uttryck, ondskefullt och förtvifladt, och aldrig +hvarken förr eller senare har jag sett ett leende likt +det, som nu förvred hans läppar.</p> + +<p>»Är det du, lilla Ida Bäckmann, som på detta sätt +<span class="pagenum" id="Sid_74">[s. 74]</span> +glider in i Demiurgens borg?» sade han. »Kom fram +till mig, då nu gudarne en gång skickat dig hit».</p> + +<p>Han mätte mig från hufvud till fot med en blodsprängd +blick. »Åh, ja i sitt slag inte så illa», utlät han +sig kritiskt.</p> + +<p>Jag böjde mig fram och strök honom öfver pannan. +»Gustaf, hör mig!» bad jag.</p> + +<p>Hans läppar skälfde, och han tog min hand. »Är du +ej rädd för mig? Springer du ej undan, förstår du då, +ser du då inte, att jag är farlig?»</p> + +<p>»Gustaf», sade jag brådskande, »är det något förfärligt, +som rör sig inom dig och tvingar sig fram på din +tunga — något som låter syndigt och förskräckligt — säg +det till mig nu strax, säg på en gång så mycket du kan få +fram, men säg det <i>blott till mig</i> och låt det gå fort ... +någon kan snart komma, och den kan bli rädd för ditt +tal».</p> + +<p>»Törs du kyssa mig?» sade han.</p> + +<p>Jag böjde mig ned och kysste honom.</p> + +<p>»O, du norrskenets dotter med en isbjörn till fader!» +suckade han och granskade mig på en armslängds afstånd. +»Förstår du, att detta namn passar dig bäst af +alla?» Han såg gäckande på mig.</p> + +<p>»Nej, men jag tror dig gärna, och det låter vackert, +då du säger det», sade jag.</p> + +<p>»Ja, svalt åtminstone», fortfor han skrattande. »Ser +du denna skråma på handen?» han pekade på en repa. +— »Vet du, hur jag fått den? Jo, jag försökte gripa fatt +i den rödhåriga, jag ville känna på hennes armar, men +<span class="pagenum" id="Sid_75">[s. 75]</span> +hon slet sig lös, och jag rispade mig på en nål i hennes +förkläde. Nå — du blir ju inte ens en gång röd, och +dina ögon bli hvarken eldsprutande eller svarta! Hvad +skall jag väl tänka om din moral, lilla Ida Bäckmann?»</p> + +<p>»Du, Gustaf — säg nu med en gång något riktigt +fult, så är det öfver, tills de komma in med din kvällsmat», +vidhöll jag utan att akta på hans inpass.</p> + +<p>Han lade handen öfver ögonen, tog så åter bort den +och såg på mig.</p> + +<p>»Så frimodig du står där och så liten!» sade han +vekt. »Tror du väl, att du kan höra det — och sedan +glömma? Men sitt då här, och låt mig se dig i ögonen, +så att jag märker, om jag skulle skada dig».</p> + +<p>Jag satte mig ned på sängkanten och knäppte mina +händer omkring hans arm. Åter glänste det till något +hädiskt i hans ögon, och jag bad till Gud att nu kunna +vara just sådan, Gustaf Fröding behöfde mig.</p> + +<p>»Har du vackra armar, välskapadt bröst och präktiga +ben?» sade han.</p> + +<p>Under bråkdelen af en sekund kände jag ett hart när +oöfverkomligt begär att skratta, men lyckades kväfva det.</p> + +<p>»Jag kan tyvärr ej lämna dig något svar härpå», sade +jag, »det är något, som jag aldrig kommit att tänka öfver».</p> + +<p>»Hmn», sade han, och det hånfullt trotsiga draget +kring hans läppar försvann. »Jaså, du har aldrig tänkt +öfver det. Ser du», — och nu följde en detaljerad beskrifning +på hur kvinnans kropp borde vara beskaffad +för att anses välskapad. »Är din kropp månne sådan?» +slutade han.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_76">[s. 76]</span></p> + +<p>»Det har aldrig någon talat till mig som du nu», +sade jag, halft ursäktande, »jag har aldrig reflekterat +öfver mig själf i den riktningen och står svarslös af ren +okunnighet».</p> + +<p>Den motvilja mot själfva ämnet, som antagligen skymtade +fram i min ton, kom honom att småle.</p> + +<p>»Det är helt naturligt, att du skall finna mitt tal och +mina frågor en smula otillbörliga», medgaf han, »men +det är kanske blott en vana, att de förefalla så. För +min del är jag så grundligt uppledsen att höra talas om +en människas vackra ögon, hår, läppar etc. samt hennes +charmanta hufvud och goda hjärta, att det är mig en +verklig lisa att få tala om lungor, njurar, tarmar o. s. v. +Hvarför kan man inte ha rätt att uppställa samma fordran +på skönhet hos dessa organ som exempelvis hos +ögonen?»</p> + +<p>»Jo, däri kan du nog ha rätt», bekräftade jag. »Låt +oss då i stället tala om vår stora, vackra, bruna lefver +— och lungorna sedan!» Jag teg ett ögonblick eftersinnande. +»Räck genast ut tungan Gustaf», fortfor jag +lifligt, »jag vill se, om jag finner den tillräckligt skön +för att med bibehållen själfaktning kunna fortsätta att +hålla af dig!»</p> + +<p>Han lutade sig mot kuddarne under det hjärtligaste +skratt. »Jag skulle inte vilja sälja dig för den allra blankaste +speciedaler», förklarade han, och blicken, som nu +hvilade på mig, var fri och klar.</p> + +<p>»Jag fruktar, att jag måste gå», sade jag. »Cecilia +kunde bli missnöjd, om jag stannar längre».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_77">[s. 77]</span></p> + +<p>»Är hon elak mot dig?» frågade han.</p> + +<p>»Nej, — inte precis ...» sade jag, undrande öfver att +tungan svek mig, då jag ville säga honom, att hon var +det kärleksfullaste på jorden. »Vet du», fortfor jag listigt, +»jag skulle tycka, det vore mycket snällt af dig, om +du ibland läte mig komma hit .... hon kan lätt nog +bli trött på mig».</p> + +<p>»Det ligger i hennes förmåga att vara mycket elak, +och jag skall ta dig hit till mig», sade han beskyddande, +i det han fumligt hjälpte mig med ytterkläderna. »I morgon +kommer du, inte sant?»</p> + +<p>Jag nickade gladt och dansade hem.</p> + +<p>Cecilia gjorde ingen som helst anmärkning, då jag +berättade henne, att jag varit inne hos Gustaf, hon frågade +blott, om hans ögonhvita var gul och blodsprängd.</p> + +<p>»Hur har han varit i natt?» frågade jag helt tyst hans +andra sköterska, då vi dagen därpå besökte sjukhuset +— den rödhåriga afskydde jag alltför mycket för att +kunna tilltala henne.</p> + +<p>»Underbart lugn och stilla», svarade hon, och tacksam +mot allt i hela universum följde jag Cecilia in i +hans rum. Gustaf Frödings ögon glittrade mot mig +bakom pince-nezen, och samtalet mellan oss alla tre blef +synnerligen lifligt.</p> + +<p>»Jag väntar dig i afton», sade han till mig, då vi reste +oss upp för att lämna honom.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="16"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_78">[s. 78]</span></p> + +<p>Dagarne förgingo, och hans förbättring fortskred. +Cecilia åtföljde mig i regeln blott vid förmiddagsbesöket, +under eftermiddagen voro Gustaf Fröding och +jag merendels ensamma.</p> +</div> + +<p>En dag promenerade vi omkring i sjukhusets korridorer, +och som han ännu var ganska matt, hade han +till stöd lagt sin arm omkring mina axlar. Vi voro inbegripna +i muntert samtal och mötte därunder en af +läkarne, som leende stannade framför oss.</p> + +<p>»Hvem är det väl jag ser?» skämtade han.</p> + +<p>»Konung Salomo .....» presenterade jag.</p> + +<p>»Stödd på en af de Midianiters döttrar», ifyllde +Gustaf Fröding pompöst.</p> + +<p>»Ni tyckas känna till konsten att vara lyckliga», utbrast +doktorn, och rädd för verkan af dessa ord på +Fröding, skyndade jag att gå vidare.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>»Hvad tänker du på konung Salomo?» frågade jag, +då han en afton länge fixerat mig.</p> + +<p>»På att när allt kommer omkring, du kanhända en +dag ej blir rädd att gifta dig med mig, o Zulamit», +förklarade han.</p> + +<p>»Det vet du nog, att jag inte blir», sade jag leende.</p> + +<p>»Ser du, jag kan nog spara och nog förtjäna pängar<span class="pagenum" id="Sid_79">[s. 79]</span> +och behöfver ej alls ha det så storslaget, som Cecilia +ordnat det», sade han. »Och hvad dig beträffar, lilla +norrsken, så hänger du ju ej heller mycket vid detta +jordiska».</p> + +<p>»Åh nej», svarade jag, »vi två kunna mycket väl leka, +att vi äga det, som tilläfventyrs skulle fattas oss. Nu +till exempel leker jag, att jag har kallt sodavatten».</p> + +<p>Gustaf Fröding ringde. »Var god och tag in en flaska +seltsers!» bad han den inträdande sköterskan.</p> + +<p>Jag nändes ej göra någon invändning, hans glädje +att kunna ge mig, det jag önskade, var därtill allt för stor.</p> + +<p>»Om mina inkomster skulle tryta», fortfor han därpå, +»så tör jag kunna skrifva visor, som du får sjunga ....»</p> + +<p>»Blott du står bredvid och vefvar positiv så .....»</p> + +<p>»Det är själfklart», afbröt han skrattande. »Ett fint +positiv ska vi ha med dansande dockor — — —» Han +såg på mig, och ögonen tindrade.</p> + +<p>»Ja, och så finns ju Snobbi», gick jag på allt mer +och mer upplifvad. »Hon är en öfverdängare i alla +konster en hund med vårdad uppfostran kan prestera. +Hon kan sälja visorna».</p> + +<p>»Hon skall sitta bredvid i ’Sittvackertställning’ med +en hatt i mun och ta upp pängar ....»</p> + +<p>»Men hon måste ha ett plakat på bröstet».</p> + +<p>»Visst skall hon ha det — och därpå skall stå: Goda +allmänhet köp den stackars poetens visor!»</p> + +<p>Jag var ej nöjd med stiliseringen, och som han dessutom +envisades att vilja underteckna uppropet med: +»I största möjliga ringaktning Snobbi, Gustaf Fröding,<span class="pagenum" id="Sid_80">[s. 80]</span> +Ida Bäckmann», höll det hela på att utmynna i en allvarlig +skism. En sköterska inträdde emellertid snart +med hans kvällsvard, och striden afblåstes.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>»Berättar du för Cecilia allt, hvad jag talar med dig +om?» frågade han en dag plötsligt.</p> + +<p>»Nej, hon har hvarken begärt, och jag ej heller afgifvit +någon redogörelse», svarade jag.</p> + +<p>»Cecilia är mycket fördomsfri», fortfor han och började +anföra exempel härpå. Jag hade gått fram till +fönstret och såg utåt parken, hela tiden han talade.</p> + +<p>»Kom tillbaka hit, så skall jag berätta dig något annat», +bad han.</p> + +<p>Jag lydde. »Vet du», började han, »jag har legat här +och tänkt och grubblat och kommit till det sannolikhetsresultatet, +att orsaken till det dikten verkade raka +motsatsen af hvad jag åsyftade, är den, att jag grep i +det rena med besmittade händer. Jag skall säga det en +gång till, men jag skall dessförinnan ha renat och helgat +mig. Från och med måndag nästa vecka ämnar jag +under tre år framåt hvarken förtära sprit eller tobak. +Efter denna tidrymd är, antar jag, följderna af mina +missbruk med dessa båda stimulansmedel i det närmaste +häfda och min hjärna törhända klar nog att arbeta, +som jag vill».</p> + +<p>Jag tryckte hans hand mot mitt hjärta. »Gud skall +ge dig kraft att tydligare förnimma hans röst» sade jag.</p> + +<p>»Felet hos oss ligger i fördöljandet, smusslandet och +smygandet med den största af de gåfvor, Gud gifvit<span class="pagenum" id="Sid_81">[s. 81]</span> +människorna», fortfor han, »den nämligen att skänka +andra varelser lif. Domen kom också öfver oss: ’Du +är i synd född’. Att tala om hithörande ting stämplas +som fräckhet, och då ämnet dryftas, förändra människorna +sitt ansiktsuttryck till ett lystet djurs och sin +röst och sitt skratt till hemsk oigenkännlighet. Inte +du», afbröt han sig — »du lyssnar nödtvungen till mig, +och dina stackars läppar darra så pinadt, att jag skulle +tiga, om jag ej måste tala inför dig».</p> + +<p>»Åh, nog vet du, hur glad jag är, att du delger mig +det, som sysselsätter dina tankar», sade jag. »Nästan +alltid tycker jag, att det ligger en djup och påtaglig +sanning i hvad du säger, men finner det också lika påtagligt +och följdriktigt, att människorna reste sig upp +för att stena dig, då du angrep dem i deras sårbaraste +punkt utan att samtidigt stöta i moralbasun. Hur kunde +du också tänka dig, att du med en gång skulle finna +ord att väcka dem ur en mångtusenårig förblindelse. +Minns du ej, hur Kristus, ansatt af fariseerna att ge svar +i hithörande ämne, böjde sig ned och skref i sanden?»</p> + +<p>»Nej, jag har ej stannat inför begrundandet af detta», +medgaf han, »och det torde ligga något synnerligen +betydelsefullt just däri. Jag gick för hastigt tillväga, +jag var för ifrig — och dock hade jag gått i grubbel +och pina häröfver, ända sedan jag var fjorton år».</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>»Du förstår väl», yttrade Cecilia en gång, »att det ej +kan bli fråga om något giftermål mellan dig och Gustaf. +Det vore allt för samvetslöst mot edra ofödda barn».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_82">[s. 82]</span></p> + +<p>»Det vore så», sade jag, och därmed var den angelägenheten +afhandlad.</p> + +<p>»En sak vill jag också be dig om», sade hon sedan, +»och det är, att du aldrig blandar mig in i dina och +Gustafs tvister. Jag vet intet tröttsammare än att höra +sådant och kanske bli uppfordrad att vara skiljedomare».</p> + +<p>Jag brast i skratt. Ingenting låg väl så fjärran från +min tanke som detta.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="17"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_83">[s. 83]</span></p> + +<p class="drop-cap">Gustaf Frödings förbättring hade nu fortskridit så, +att han kunde vistas uppe hela dagarne och äfven +företa kortare promenader i parken. Därunder brukade +han allt som oftast improvisera legender om träd, buskar +och stenar, och när hans inbillning tröttnade, tog +min vid. Våra dagar fylldes af en stor rikedom på +glädje. Han hade nu tagit sig för att låta sin fantasi +omskapa sjukhusets trädgård till parker vid de slott, +kring hvilka Walter Scotts berättelser knöto sig. Han +framtrollade illusoriskt platsen, där Maria Stuart haft +möte med sina älskare, Lochleven, där hon hållits fången +samt de romantiska försöken till hennes befrielse. Hans +Shakespearsfantasier vunno ej samma genklang hos +mig på grund af min bristande förståelse för denne +skald.</p> +</div> + +<p>En dag sutto vi inne på hans rum och betraktade ett +stort träd, hvars grenar nästan snuddade vid fönstret. +Fåglarne kvittrade, och solen sken. Gustaf Fröding satt +bakåtböjd, försjunken i lyssnande och jag på golfvet +bredvid honom med hufvudet mot hans knä.</p> + +<p>»Hör du, hvad det är som fåglarne sjunga?» frågade +han plötsligt.</p> + +<p>Jag skakade på hufvudet. »Hör riktigt noga efter!» +bad han.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_84">[s. 84]</span></p> + +<p>»Jag kan ej uppfatta något särskildt i det», tillstod +jag nedslagen.</p> + +<p>»En hel vecka igenom ha de kvittrat! ’Tror du, att +Kristus är Guds son?’ Det var, som skulle de ha talat +till hvarandra — en annan fågel har svarat ....»</p> + +<p>»Nåå», sade jag ifrigt.</p> + +<p>Ett bittert leende for öfver hans läppar. »Han har +svarat med att upprepa samma fråga .... Några dagar», +fortfor han, »trodde jag, att Gud ville ge mig en uppenbarelse +och fröjdade mig däråt, men en solig morgonstund +började fågeln sjunga: ’Känner du Krestin?’ och +då förstod jag, att jag varit utsatt för ett narrspel». +Hans blick mötte min med en glimt af humor, och tungsinnet +upplöstes i ett lekande skratt.</p> + +<p>Någon tid därefter fann jag honom vid mitt inträde +i rummet mycket nedstämd och slog mig tyst ned bredvid +honom.</p> + +<p>»Jag tycker mycket synd om dig», sade han plötsligt.</p> + +<p>»Kanske förtjänar jag ej ditt medlidande?» svarade +jag och log mot honom.</p> + +<p>»Tror du, att du kan förlåta mig allting?» frågade han +ångestfullt.</p> + +<p>»Mina anlag peka utprägladt åt det hållet», replikerade +jag och lyckades ännu bibehålla en anstrykning +af skälmaktighet i tonen.</p> + +<p>»Äfven det, att jag drar skam öfver dig?» fortfor +han.</p> + +<p>Jag lade tigande min hand i hans, och det for en +ljusning öfver det stackars plågade ansiktet.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_85">[s. 85]</span></p> + +<p>»Ser du», fortfor han, »jag har en gång begått ett +nesligt brott, som jag ännu ej försonat, och jag ämnar, +så snart jag blir frisk, anmäla mig till aftjänande af +straff. Det gör mig ondt om dig, då jag tänker på alla +detaljer, som komma till offentligheten. Det rör sig om +en ung flicka, som vi spärrat in i ett rum i Karlstad».</p> + +<p>»Ni voro alltså flera?» insköt jag, öfvertygad att om +ett brott verkligen förelåg, han påtog sig en annans +ogärning.</p> + +<p>Han nickade. »Länge, länge har erinringen härom +sofvit inne i mig; i natt fördes mina tankar hän till hur +rädd den rödhåriga varit för mig, och det rann mig i sinnet, +att hon på något hemlighetsfullt sätt stod i telepatisk +rapport med denna andra och att jag måste godtgöra».</p> + +<p>»Vet du, hvart denna andra tagit vägen?» frågade jag.</p> + +<p>»Nej», bekände han, och såg hjälplöst på mig.</p> + +<p>»Då får du vänta med din angifvelse, tills vi funnit +henne», förklarade jag med en stämma, hvars lugn kom +som en oväntad gudsgåfva. »Lagen är ej sådan, att +någon kan straffas för ett obestyrkt brott. Jag skall +skrifva till Hugo B. om saken, han bör förstå den, +och tills du får meddelande från honom, är bäst, att du +ej företar dig något i denna angelägenhet».</p> + +<p>Han såg lättad ut och började tala om annat.</p> + +<p>Flera dagar grubblade jag öfver hur jag skulle komma +till tals med Cecilia om denna historia, men råkade +sedan glömma den, helst som den tycktes totalt bortryckt +ur hans sinne. En afton då samtalet föll på +Gustaf Frödings benägenhet att hänföra till sig själf +<span class="pagenum" id="Sid_86">[s. 86]</span> +skulden för allt det onda, som skedde i världen, bestyrkte +Cecilia detta med att anföra, hur han en kväll +under vinterns lopp kommit in i hennes rum utan att +ge sig tid att aflägga ytterkläder och galoscher.</p> + +<p>»Då han promenerat några slag fram och tillbaka i +rummet», fortfor hon, »meddelade han mig, att han varit +uppe hos polismästaren och bekänt ett brott han begått +mot en ung flicka. Det skulle ha skett i Karlstad, +innan han första gången for till Tyskland. Han har +upprepade gånger fantiserat om detta. Åtskilliga ungherrar +skulle ha lockat in flickan ....»</p> + +<p>Jag gjorde en åtbörd, att jag ej förmådde höra fortsättningen. +— »Säg mig, hvad polismästaren sagt med +anledning af Gustafs bekännelse» bad jag.</p> + +<p>»Han tyckes helt lugnt ha lyssnat till honom och därefter +yttrat, att han längre fram skulle låta höra af sig. Emellertid +gick Gustaf ännu en stund omkring i galoscher, +ytterrock och stormhatt, väntande på polis med häktningsorder. +’De komma under inga förhållanden att +redan i dag införpassa dig i häktet’, sade jag. ’Enligt +laga ordning måste de först skrifva till Karlstad för att +söka vittnen o. d.’ Min bestämda ton imponerade på +honom, han gick in i sitt rum, klädde af sig och somnade +snart från sina kval».</p> + +<p>»Har du hört något om detta från Karlstad?» frågade +jag, då jag blef herre öfver min stämma.</p> + +<p>»Ingen vet något därom, och ingen tror, att det har +någon verklighet till grund».</p> + +<p>»Kanske är det en vision», tänkte jag.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="18"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_87">[s. 87]</span></p> + +<p class="drop-cap">Det närmade sig midsommar, och Gustaf Fröding +hade lofvat att flytta hem till oss midsommarafton. +Han och jag företogo långa promenader i parken, +och det fröjdade mig öfver all beskrifning, att +vår samvaro snart ej skulle inskränka sig till några få +af dagens timmar och att jag då skulle få delta i alla +hans måltider. Dagligen medförde jag kakor och lemonad +åt honom, och när jag ytterst samvetsgrant delat +det oss emellan, förtärde han begärligt sin andel. Ensam +hade han ej smak för något.</p> +</div> + +<p>»Har det ingått i ditt medvetande, att kärleken är ett +slags vanvett?» sade han en dag, medan vi stodo vid det +öppna fönstret i hans rum och beundrade parkens alla träd.</p> + +<p>Jag vände mig mot honom och smålog.</p> + +<p>Han tog mitt hufvud mellan sina händer och betraktade +mig länge.</p> + +<p>»Håller du mig riktigt mycket kär, lilla Ida Bäckmann?» +frågade han.</p> + +<p>»Ja, och det vet du», svarade jag.</p> + +<p>Hans ögon glänste till, och han lyfte mig hastigt +upp i fönsternischen.</p> + +<p>»Är din känsla äkta, så kastar du dig ned härifrån», +sade han med en röst, där hån, trots och förtviflan kämpade +om öfvertaget.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_88">[s. 88]</span></p> + +<p>»Är du då säker på, att det också är om mig, det +står skrifvet: ’Och han skall gifva sina änglar befallning +om dig, att de skola bära dig på sina händer, att du +icke skall stöta din fot emot stenen’», citerade jag med +karrikerad högtidlighet.</p> + +<p>Hans uttryck förändrades, och det leende, som nu +förjagade dysterheten i hans ansikte, kom mitt hjärta +att nästan sprängas af glädje.</p> + +<p>»Säker kan man ju aldrig vara, äfven om det synes +ha aldrig så stora sannolikheter för sig», medgaf han +och lyfte varsamt ned mig. »Hur kände du dig till +mods? Var du rädd?» frågade han några ögonblick +därefter, och granskade mig på nytt.</p> + +<p>»Jag är allt för blygsam och anspråkslös att mer än +antyda, hvem jag tyckte mig likna», skämtade jag och +tillade på hans undrande blick — »antydningen ligger i +citatets sammanhang».</p> + +<p>»Du tar då åtminstone till så det förslår», sade han +skrattande. »Är du aldrig slaf under förbannelsemanin +att experimentera?» fortfor han därpå.</p> + +<p>»Joodå», försäkrade jag, »och noga sett är ju nästan +hvarje ögonblick af vårt lif ett experiment med +döden».</p> + +<p>»Det kan du möjligen ha rätt i», svarade han, och +vårt samtal länkades ögonblicket därpå till andra ämnen.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Gustaf Fröding hade slutat att röka och skickat insändare +härom till tidningarne. Han ville genom att offentliggöra +<span class="pagenum" id="Sid_89">[s. 89]</span> +sitt beslut försöka hjälpa andra nikotinförgiftade +att hvar för sig möjligen kunna följa hans exempel +samt bar som tecken på sin nikotinafhållsamhet en gul +rosett. Med anledning af tillkännagifvandet, mottog +han många sympatiskrifvelser, hvilka han dock med en +suck lade åt sidan, ingen af dem var hållen i den ton +han önskade.</p> + +<p>Under denna tid mottog Cecilia besök af G. G. med +fru. Jag hade aldrig förr sammanträffat med någon ur +bohèmen, och Cecilia iakttog road min häpna min vid +fr. G:s språk och skildringar. Slutligen fann hon rådligast +att aflägsna mig i ett ärende till sin bror. Snart +kommo de alla efter dit, och då fru G. återigen började +beskrifva familjen S. och förhållanden i denna, hviskade +Gustaf Fröding till mig, att jag skulle gå ned i +trädgården och vänta på honom där.</p> + +<p>»Jag ville skona dig», förklarade han sedan. »Hon +är sjuk — morfinist — och vet nog ej, hvad hon säger. +Jag plågar själf ofta andra och hörde därför tåligt på, +men för dig fanns intet som helst skäl att pinas».</p> + +<p>Ej alltid visade sig Gustaf Fröding kärleksfull och +god. Det hände, att han många gånger om dagen var +ända till ytterlighet retsam, och hans ansikte lyste af +en glittrande glädje, då han lyckats bringa det därhän, +att mina ögon ljungade af förtrytelse.</p> + +<p>»Vågar du reta någon af dina systrar så som mig?» +frågade jag en gång.</p> + +<p>»Nej, det skulle aldrig falla mig in. Jag vågar öfverhufvudtaget +ej reta någon enda människa mer än dig,<span class="pagenum" id="Sid_90">[s. 90]</span> +och förresten skulle det inte vara något nöje för mig», +tillade han.</p> + +<p>»Det vet du väl ej, förr än du försökt», invände jag.</p> + +<p>»Jag ids inte försöka», sade han, och så föll ämnet +den gången.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="19"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_91">[s. 91]</span></p> + +<p class="drop-cap">Tidigt på midsommarafton hade jag skaffat björkar, +och en bukett blåklint, — de enda blommor Gustaf +Fröding fördrog, — stod på hans skrifbord.</p> +</div> + +<p>Vid tolftiden infann jag mig hos honom, strålande +glad och beskref allt jag uträttat, och hur festligt jag +smyckat rummen till hans ankomst. Då jag fantiserade +en svensk flagga öfver trappuppgången, afbröt han min +ordström med att fråga. »Du måtte väl ej ha uraktlåtit +att arrangera sång af folkskolebarn?»</p> + +<p>Jag kvarblef hos honom tills klockan half två, då jag +skyndade hem för att hämta Cecilia till middagen, hvilken +vi vanligtsvis intogo på restaurangen Rullan. »När +kommer du alltså?» frågade jag vid afskedet.</p> + +<p>»Klockan sex har jag sagt för väl hundrade gången», +svarade han.</p> + +<p>»Tänkte möjligen du skulle finna det enformigt att +alltid säga sex och ändra dig till en tidigare timma», +suckade jag. »Det är långt från två till sex, och jag har +varit van att se dig klockan fyra», tillade jag bedjande.</p> + +<p>»Det går inte, det passar sig inte förr, och du får lära dig +vänta», — han mildrade de beska orden med att pressa mitt +ansikte mot sitt bröst.</p> + +<p>»Godt, i den konsten torde jag kanhända behöfva fullkomna +mig» erkände jag leende, gjorde mig lös från honom +och gick.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_92">[s. 92]</span></p> + +<p>»Du får komma väl i håg», förmanade Cecilia, medan +vi intogo vår middag, »att när vi äro tillsammans med +Gustaf, får du ej visa mig den minsta vänlighet, nej, inte +ens sitta nära mig. Han kunde då falla på den tanken, +att han är öfverflödig hemma och att vi ha mera trefnad +utan honom».</p> + +<p>»Får jag inte ens som vanligt sitta på en pall bredvid +dig i ditt rum, medan du hvilar dig?» frågade jag nedslagen.</p> + +<p>»Åh jo», sade hon leende, »det torde väl kunna gå an».</p> + +<p>Under hvarjehanda förevändningar lockade jag Cecilia +att kvardröja vid kaffet längre än vanligt, för att jag ej +skulle få så lång väntetid hemma. Klockan slog fyra, +när vi gingo in genom vår port, och detta föranledde henne +till anmärkningen, att vi i dag voro en timme senare än +vanligt. Jag följde henne direkt in i hennes rum och +slog mig ned där, oupphörligt seende på klockan, som +jag höll gömd i mitt knä. Klockan half fem kunde jag +åtminstone unna mig nöjet att göra ett slag in i hans +rum, ifall jag möjligen skulle vilja ändra något. Småsjungande +öppnade jag dörren dit in — och hvem satt i +skrifstolen, om ej han själf!</p> + +<p>»Gustaf! Du här! Redan!» utbrast jag, alldeles vild +af fröjd.</p> + +<p>Han sköt mig vredgad undan. »Låt bli att hyckla +glädje, du känner ändå ingen!» hånade han. »Du håller +ej af mig — ej det ringaste — du blott leker allt detta, +för att det faller dig in, för att det roar dig. Här har +jag nu setat och väntat på dig sedan klockan tre, då du<span class="pagenum" id="Sid_93">[s. 93]</span> +mycket väl kunnat vara tillbaka. Dina ögon se så trovärdiga +ut, när de ljuga som mest, och jag var enfaldig +nog att tro dem».</p> + +<p>»Men Gustaf då —» invände jag alldeles lamslagen, +— »det är ej ett ögonblick, som förgått sedan vi skildes, +hvilket ej varit fylldt af längtan efter dig. Jag förmådde +Cecilia att stanna längre ute, blott därför att jag skulle +få kortare död tid härhemma».</p> + +<p>»Du öfverträffar dig själf i konsten att narras med +smak», sade han föraktfullt. »Hade du hållit något af +mig, skulle du gått direkt in i mitt rum, men du hade +naturligtvis roligare med Cecilia. Och så har jag i veckor +legat i den dumma inbillningen, att du längtade att +se mig här och kommit hit tidigare än jag sagt för att +förkorta din längtan. Och — så .. ja ... så behöfs det +inte — du är ute och roar dig. Nu skall jag gå — Adjö +med dig!»</p> + +<p>»Gå inte!» bad jag, »hvarför skall du gå? Det är +mer än hjärtlöst af dig!»</p> + +<p>Han hånlog. »Hvart går du?» fortfor jag, då han gick +mot dörren.</p> + +<p>»Till sjuksköterskorna, om du vill veta det», sade +han elakt.</p> + +<p>»När kommer du tillbaka?»</p> + +<p>»Aldrig!»</p> + +<p>»Får jag komma till dig?»</p> + +<p>»Nej, det får du inte, jag har ingen lust att se dig mer».</p> + +<p>»Kanske jag dock att se dig!» brusade jag upp i harm +och sorg.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_94">[s. 94]</span></p> + +<p>»Jag förbjuder dig att någonsin komma! Adjö!»</p> + +<p>Han satte hatten med en smäll på hufvudet och rusade +ned för trapporna.</p> + +<p>»Gustaf!» ropade jag bedjande och böjde mig öfver +trappräcket, men han brydde sig ej ens om att se upp.</p> + +<p>Jag satt stilla en lång stund. Detta var alltså slutet, +och jag som gladt mig åt denna dag så utan gräns och +mått! Snart började det göra mig ondt äfven om honom. +Det var tydligt, att hans sinne också varit fylldt af +glada förhoppningar beträffande sitt mottagande vid hemkomsten, +och så hade det resulterat i att han funnit alla +rummen öde och Cecilia och mig, fröjdande oss åt lifvet +på egen hand. Ju mer jag tänkte på honom och hur +han måste se det, ju mer försvann min harm, och jag bad +Gud om hjälp att finna något sätt att göra Gustaf +Fröding glad igen.</p> + +<p>Vid sextiden kom Cecilia ut från sitt rum.</p> + +<p>»Gustaf har redan varit här och .. ja .. och gått».</p> + +<p>»Jaså» svarade hon oberörd. »När kom han?»</p> + +<p>»Klockan tre, han hade ej beräknat, att vi då skulle +vara ute».</p> + +<p>»Nämnde han, när han skulle komma tillbaka?»</p> + +<p>»Han uppgaf ingen bestämd tid», sade jag, och en tår +föll ned på det arbete jag hade för händer.</p> + +<p>Jag vet ej, om Cecilia märkte det, vi började tala om +annat, alldeles som om ingenting händt. Då klockan +blef half sju, sade hon:</p> + +<p>»Du kanske skulle gå bort till Gustaf med en vackrare +gul rosett, än den han fick i går. Se här, jag har<span class="pagenum" id="Sid_95">[s. 95]</span> +fäst en säkerhetsnål i den, och ni kunna nog hjälpas åt +att krångla fast den på hans krage».</p> + +<p>Jag grep ifrigt rosetten, kysste Cecilia många gånger +och skyndade till sjukhuset.</p> + +<p>Varsamt stack jag först in hufvudet genom hans dörr, +drog det hastigt tillbaka och placerade ena foten i lätt +viftande på tröskeln. Jag hörde ett kväft skratt från +bädden, hvilket gaf mig mod att slå upp dörren och +låta mig hel och hållen komma till synes.</p> + +<p>»Hvad du har dröjt länge!» sade han. »Jag väntade, +att du skulle vara här redan klockan sex».</p> + +<p>»Cecilia ville sy den här rosetten först», svarade jag +och steg försiktigt närmare.</p> + +<p>»Kom hit, skall jag säga dig något!» uppmanade han +och granskade mig genom pince-nezen.</p> + +<p>Jag lydde. »Du ser så lycklig ut, att jag vill ha ditt +ansikte nära mitt», sade han. »Hör nu på hvad jag +säger och lägg det sedan på minnet! Jag håller ej af +dig, för att du är ...» — och han räknade upp några egenskaper, +som han delvis fantiserat sig till, — »utan för +att du är <i>världens löjligaste människa</i>». Jag skrattade. +»Det torde för öfrigt vara en af de värdefullaste egenskaper +en människa kan äga», tillade han efter något +begrundande. »Det är en annan sak, jag också vill säga +dig», tog han ånyo vid, sedan vi gjort en liten utflykt +i bibliska historien, »och det är, att jag helst skulle se, +det du undveke att nyttja benämningen Gud. Du och +jag mena något vida högre och mäktigare med det väsen +vi kalla så, än hvad detta ord numera anger. Om det<span class="pagenum" id="Sid_96">[s. 96]</span> +ej vore så långt och ovigt skulle jag föreslå, att du sade +Alljaget. Jag brukar nämna honom så i mina tankar, +och jag har funderat ut ett helt filosofiskt system, som +jag en dag skall skrifva ned åt dig». (Han gjorde äfven +så, och boken utkom sedermera under titeln »Jagmedvetandet»). +»Det är en skymf mot den Helige Ande +att ge honom ett förnedrande namn. Man har ej rätt +att slarfva med benämningar och ord, betänk det! Jag +vågar nästan påstå, att mycket ondt skulle vara ogjordt, +om man ej af lättja blandat ihop begreppen. Allt skall +gå efter system, det duger ej att handla hållningslöst, +och det ges inga småsaker».</p> + +<p>Läkaren, iförd lång hvit linnerock inträdde. »Jag skall +ej störa», sade han »jag ser, att herr Fröding har glädjen +af en god väns sällskap».</p> + +<p>Han bugade sig artigt och aflägsnade sig.</p> + +<p>»Han tycktes i oss se David och ....»</p> + +<p>»Goliat», afbröt jag.</p> + +<p>»Nej du, Jonathan», rättade han leende. »Det är ej +heller alldeles oriktigt. — Ibland är du mig nog tämligen +likgiltig, men ibland skulle jag på dig kunna tilllämpa +Davids ord om sin allra bästa vän. ’Kostbar var +mig din kärlek, mera värd än kvinnokärlek’».</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="20"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_97">[s. 97]</span></p> + +<p class="drop-cap">När jag midsommarafton skildes från Gustaf Fröding, +lofvade han att nästa dag klockan nio vara hemma +hos oss. Redan klockan sju var jag färdigklädd och uppkrupen +i fönsternischen för att se, när han skulle svänga +in på Bangårdsgatan. Hur han lyckats komma förbi +mitt spanande öga är mig oförklarligt, och jag greps af +en nästan öfvernaturlig skräck, då han helt plötsligt +lyfte mig ur den lifsfarliga ställning jag intog.</p> +</div> + +<p>Den dag som följde hör till de egendomligare i mitt +lif. Han började tala med mig klockan half tio och +fortsatte med korta afbrott till klockan elfva på kvällen. +Mest rörde sig samtalet kring Pauli lära om rättfärdiggörelsen, +men då och då vek han in på Goethe, och +en gång förvånade och roade han mig med att midt i +allt detta läsa Heidenstams dikt Don Juan och S:t Per.</p> + +<p>»Jag är ännu yr i hufvudet», förklarade jag för Cecilia +följande morgon. »Hela gårdagen kändes det, som +hade jag setat i en slänggunga».</p> + +<p>»Det är inte lätt att sällskapa med skalder, nu kan +du få känna på», skämtade hon.</p> + +<p>Cecilia hade vid mitt första besök i Uppsala berättat, +att Gustaf och en af hans skaldevänner rätt flitigt uppvaktade +en cigarrflicka; han hade äfven en gång tagit +henne med upp på sitt rum för att visa henne för Cecilia<span class="pagenum" id="Sid_98">[s. 98]</span> +och höra hennes omdöme om flickans utseende. +»Det vore något för dig att måla», hade han sagt. Äfven +inför mig hade han ett par gånger fört henne på +tal och alltid med stor aktning. Han hade till och med +köpt en bok till present åt henne, men efter hvad jag +kunnat förstå, varit för lat att lämna henne den. Hon +hade följt honom på hans eskapad till Stockholm och +äfven besökt honom på ett af de sämre hotellen där, +sedan dess hade han dock hvarken sett eller hört talas +om henne.</p> + +<p>»Hon var grann», sade han nu en dag, »mycket grannare +än du, — ja, du tål inte vid att jämföras med henne».</p> + +<p>»Är det då nödvändigt?» insköt jag på väg att bli förargad, +men samtidigt ur stånd att tillbakahålla ett leende +åt den uppsyn, hvarmed han betraktade mig.</p> + +<p>»Nej, det vore det inte, om jag ej kände olägenheten +att pinas af samvetskval, ej blott hvar gång jag ser på +en annan kvinna, utan äfven hvar gång jag tänker på +en sådan, sedan ... ja, sedan jag helt plötsligt fann dig +sittande bredvid mig» ...... han höll upp, och allvaret +utväxlades i sprudlande skalkaktighet, ...... »rödhårig +och uppnäst».</p> + +<p>»Du vet mycket väl, att jag hvarken är det ena eller +det andra», tillrättavisade jag, bekämpande den förtrytelse +han så gärna tände i mitt sinne. »Hvad dina +samvetskval beträffar, så äro de onödiga för min skull, +jag menar», fortfor jag fogligt, »att det ej på något vis +öfverensstämmer med mina önskningar att vara ett band, +som gör dig plågsamt ofri».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_99">[s. 99]</span></p> + +<p>I Gustaf Frödings ögon lästes en misstänksam förvåning, +och jag hade sannolikt fått smälta en synnerligen +uddig sarkasm, om ej Cecilias inträde i rummet gifvit +samtalet en annan vändning.</p> + +<p>I medio af juli skulle hon resa till en god vän, och +då jag ej kunde bo ensam med Gustaf Fröding, beslöt +jag lämna Uppsala samtidigt med henne.</p> + +<p>Hans lynne var denna tid mycket skiftande, och det +ingick nästan i hans dagliga vanor att upplysa mig om +hur litet jag i själfva verket brydde mig om honom. +»Du är barnsligt oskyldig i fråga om erotik», förklarade +han, »eller rättare embryotiskt ouppväckt, och jag +fruktar, att du aldrig kan vakna. Din hand är sval, +dina läppar visserligen mjuka, men som ett barns, du +är ...»</p> + +<p>»Norrskenets dotter med en isbjörn till fader, har du +själf sagt», afbröt jag.</p> + +<p>Han skrattade. »Nå, hvad mig beträffar», tog han +åter vid, »så är jag på andra sidan, utbrunnen, genomtröskad +och bortslängd».</p> + +<p>Jag såg på honom och teg, det var föröfrigt ingenting +att säga, ville han, att det skulle kännas så en stund, +måste jag ju respektera det. Af erfarenhet visste jag, +att det hade en öfvergång.</p> + +<p>»Kanske», började han ånyo, »är det en rätt förtjänstfull +egenskap att vara så passionslös som du. — Dock +hölle du mig verkligt kär, skulle du begå en galenskap +för min skull. Du skulle bli hänsynslös och furieartad!»</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_100">[s. 100]</span></p> + +<p>»Nå ... och du ... hur skulle du bete dig då?» frågade +jag intresserad. Han betraktade mig en lång stund.</p> + +<p>»Det är ej alldeles otroligt, att jag skulle komma att +afsky dig», erkände han slutligen.</p> + +<p>En annan gång när han vid analysen af mina känslor +för sig funnit dem totalt värdelösa, tog jag allvarligt +till orda mot honom.</p> + +<p>»Det är förmätet af dig», menade jag, »att tro dig +kunna intränga i mitt känslolif och lägga måttstock +på hvad som rör sig därinne. Hur månne du själf skulle +känna dig till mods, om en annan liksom med våld +ville tvinga dig att omvärdera det, som finns inom dig? +Mina känslor äro min egen egendom och ej din. Öfver +dem understår du dig ej att befalla hvarken hit eller +dit, och <i>våga</i> dig ej att etikettera dem! Känn själf hur du +vill för mig, det blir din sak, — och jag skall ej mästra +dig, — men låt mig behålla mitt i fred!»</p> + +<p>Jag gick fram och tillbaka på golfvet och kände ej +utan tillfredsställelse, hur mitt hår sprakade, då jag enligt +min vana förde händerna igenom det. Allt ibland +kastade jag en förstulen blick på Gustaf Fröding, som +satt med sänkt hufvud.</p> + +<p>»Det du nu sagt är sant och riktigt», svarade han +slutligen saktmodigt.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Hur jag skulle ta emot honom, då vi varit skilda en +stund, försatte mig nästan alltid i spänd ängslan, sprang<span class="pagenum" id="Sid_101">[s. 101]</span> +jag glad upp, då han inträdde, kunde han säga, att min +glädje pinade honom, emedan den gjorde honom ofri, +satt jag däremot oberörd, knotade han öfver att ingen +brydde sig om honom, att han var öfverflödig hemma, +att alla tröttnat på honom etc.</p> + +<p>»Du är så våldsamt måttlös», sade jag en gång, »du +fordrar det orimligaste och jämsides med detta ingenting».</p> + +<p>»Det är sant», svarade han, »jag nöjer mig ej med +mindre än en känsla, som kan rymma alla andra kvinnors +kärlek. Ett vanligt mått af kvinnokärlek» — han ryckte på +axlarne — »det kan vara godt nog åt andra, som ej förstå +att begära bättre, men det är platt ingenting för mig. +Jag skulle helst vilja ha alla kvinnor för egen del, +om jag blott visste, hvad jag skulle göra med dem +sedan».</p> + +<p>Han befann sig i sitt öfversittarstadium, och jag lyssnade +med en ödmjukhet, som afväpnade honom.</p> + +<p>»Kanske jag en dag kan lära dig, hur man rätteligen +skall älska», tillade han yttermera med en uppmuntrande +nick.</p> + +<p>Jag steg upp och neg.</p> + +<p>»Du är omöjlig att resonnera med», utfor han i +skämtsam förtrytelse att ha blifvit kastad ur stämningen, +»du är som ett fladdrande irrbloss, rätt som man ser +dig dansa midt framför sig, svänger du rundt långt bort +i fjärran. För tillfället är du mest lik ett troll, som +tittar fram bakom en sten. Törhända vet du inte ens, +hur du skall tilltala en man sådan som mig?»</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_102">[s. 102]</span></p> + +<p>»H. H. K. — det är uttydt Hans Himmelska Klarhet», +rabblade jag, »själf låter jag mig kallas Hennes +Härlighet».</p> + +<p>»Det sista frågar jag ej alls efter», svarade han, lade +med en oefterhärmlig åtbörd af höghet armarne i kors +öfver bröstet och såg ned på mig.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="21"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_103">[s. 103]</span></p> + +<p class="drop-cap">Så grydde den dag vi skulle resa — Gustaf lyfte mig +upp i sitt knä och kysste mig, medan Cecilia stod +bredvid. Därpå följde han oss till stationen, men ville +ej kvarstanna, tills tåget gick, utan bjöd oss ett kort +farväl och aflägsnade sig. Skulle väl våningen nu förefalla +honom tom och ödslig, och skulle han månne +länge framhärda i sin föresats att från och med vår afresa +söka lefva på de femtio öre om dagen, han betraktade +som sin normalinkomst?</p> +</div> + +<p>Vi satte oss tillrätta i kupén, och Cecilias blick hvilade +så full af djup ömhet och förståelse på mig, att det +svidande i min längtan, efter den vi kvarlämnat, försvann. +Jag smög min hand in i hennes, och hon behöll +den hos sig.</p> + +<p>I Stockholm vistades vi några dagar tillsammans, +hvarpå jag reste till min intimaste vän.</p> + +<p>Från Stockholm afsände jag följande bref:</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Stockholm juli 1897. +</p> + +<p>Du — Gustaf — Cecilia reste i morse till Grisslehamn, +och jag följde henne till båten, doktorn kunde ingenting +göra vid henne nu, tror jag, utan hon skulle komma tillbaka +om en vecka eller så. Det är så förfärligt folktomt +tycker jag sedan jag blifvit ensam. I kväll reser jag till<span class="pagenum" id="Sid_104">[s. 104]</span> +mina landtgods för att utröna om det är ännu ensligare +där. Man känner sig som gäst och främling bland de +öfriga, då man en längre tid dvalts i ’Demiurgens borg’. +För att förströ mig tittar jag då och då i »Napoleon och +kvinnorna» och känner en hälsosam förargelse öfver karlens +partiskhet, som skrifvit boken, kunde jag lita på hans +ord skulle jag däraf dra den slutsatsen att nyckeln till +Napoleons framgångar var den forsande ström af erotik, +som ständigt porlade inom honom.</p> + +<p>Emellertid hvad jag än tycker, så hindrar den här usla +afbrutna pennan mig att tala om det, den sågar på papperet.</p> + +<p>Glöm ej fotografierna hos Osti. Jag skrifver vidare på +Ö. Cecilia tyckte, att — var söt. Jag tycker att du är +det finaste som finns, för du är fin, Gustaf, det är just +hvad du är.</p> + +<p class="right"> +din tillgifna<br> +<span class="mr1"><i>I. B.</i></span> +</p> +</div> + +<p>Till Ö. erhöll jag ett bref, däri han humoristiskt beskrifver +sin känsla af allenahärskare och det ej alltid +tillfredsställande sätt, hvarpå han genomför sitt 50-öres +program. Omkring en vecka därefter får jag ånyo ett +bref, och i detta söker han klargöra för mig ohållbarheten +i mina känslor för honom samt det bankruttläge, +i hvilket hans eget själs- och känslolif befunne sig. +Han tror sig på något sätt ha skadat mig och ber ödmjukt +om förlåtelse.</p> + +<p>Redan då var jag allt för van vid dessa hans lynneskastningar +för att lägga dem mycket hårdt vid mig för +<span class="pagenum" id="Sid_105">[s. 105]</span> +egen del, men jag förstod, att känslan af skuld gent +emot mig tryckte honom och att jag måste finna ett +sätt dra ut denna plåga ur hans sjuka sinne. Samma +eftermiddag skref jag följande bref:</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Ö. juli 1897. +</p> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —<br> +— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<p>Jag trodde aldrig att du höll af mig annorlunda än som +man möjligen håller af en liten kattunge, en hundvalp +eller något annat oskäligt kreatur, så där »til Lyst». Om +du händelsevis erinrar dig det, sade jag en gång: »När +du kysser mig, Gustaf, gäller det inte mig Ida B—n utan +hela kvinnokönet». »Åhjo», svarade du långsamt, »något +för din person känner jag för ögonblicket».</p> + +<p>Jag missförstod ej detta yttrande, jag känner dig bättre än +du själf tror. Du har ofta sagt mig, att du vill ha alla +kvinnor, sedan jag lärt känna dig tycker jag ej att detta +är något underligt tal. Det är klart, att en är dig för +litet; hur impulsiv och mångsidig denna än kunde vara +blir den enformig och ger dig ej nödig omväxling. Skulle +man än kunna skaffa dig all världens kvinnokärlek, blefve +den dig dock i längden för svag. Du är ur stånd att +känna så där särskildt för en, skulle du en gång till igen +kunna det, vore det kanhända ett steg nedåt; att känna +lika för alla är det högsta å ena sidan, då man känner +som Gud och det lägsta å andra sidan då man känner +som Djäfvulen d. v. s. det kanske är så. — — — — — +— — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_106">[s. 106]</span></p> + +<p>Jag vet mycket väl hvad jag vill och lika väl, hvad jag +gör trots min vidtbekanta (skall vara mångomordade) oberäknelighet, +det vet du också, hur sjuk och utpinad du +än kan vara.</p> + +<p>Du har ej gjort mig något ondt tvärtom — behöfver +ej ångra något och har ingenting att be om förlåtelse för. +Kunde jag förströ dig en stund har jag ju gjort något +godt, och du låter mig ju ej ens behålla den tillfredsställelsen +om du skall öda tid med att ångra och sådant där.</p> + +<p>Jag visste, hurudan du var, innan jag gick in till dig. +Cecilia hade ej sagt mig det, det var någon annan. Men +jag höll dig mycket kär, Gustaf, därför gjorde jag det. +Ansvaret om det behöfs något drabbar mig, ej dig.</p> + +<p>— — — — — — — — — — — —</p> + +<p>Brefvet har legat några dagar, vi ha nu den 23. Andjakt, +åska och främmande samt namnsdag i morgon. Elin, syster +min, och Hugo B. komma hit för att hämta mig i afton, +men jag följer ej med. — — — — — —</p> + +<p>Tack för kortet, om du ändå hade skickat ett till. — —</p> + +<p>Cecilia fick jag bref ifrån förliden lördag, hon lät kry. +Jag drömmer om dig nästan hvarenda natt och det är +lifvadt. Krusbären äro mogna så där tämligen.</p> + +<p class="right"> +Din tillgifna <i>I. B.</i> +</p> +</div> + + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Åmål aug. 1897. +</p> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —<br> +— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<p>Jag kämpar en fruktlös kamp mot den hord af flugor, +som svärma omkring mig, och hade jag något förstånd<span class="pagenum" id="Sid_107">[s. 107]</span> +förut, så förbrukas det nu här. Jag vill allt upp till dig +nu vet du, det är ej riktigt naturligt att lärjungen är så +långt ifrån sin mästare. Jag tyckte ej om att tåget gick +längre bort ifrån dig, då jag lämnade Ö. Jag kom förresten +hit i går kväll. — — — — —</p> + +<p>Apropos idéer så skall du tro att K. var dyrbar. Hon +förmanade mig och sade, att om jag afgudar dig så, som +hon antar att jag gör, så tar Gud och gör något styggt +med dig. — — — — — — — — — »Man får ej hålla af +någon, så att man ger upp sig själf och glömmer att man +är en individ, som måste utvecklas på fri grund», sade +hon.</p> + +<p>Jag fnyste föraktligt. Sådant där strunt! Man resonerar +ej, man hinner ej tänka på sig själf som individ, man +mäter ej med mått, du vet så här: — — — — — — Man +ger lika lätt och naturligt som Åmålsån lämnar sitt vatten +till Vänern. Skulle man inte göra det ledde det till onaturligheter. +— — — — — — — Alltsammans kom sig af att vi +talade om lyckan och saligheten. Jag trodde, att saligheten +bestod i att man kunde känna tillfredsställd längtan +utan att det blef enformigt. S. — du känner henne nog, +hon är från Kr. — — — — trodde att saligheten bestod +däri att man fick älska något fullkomligt.</p> + +<p>»Så-å, då kan man bli salig redan här på jorden», sade +jag gladt.</p> + +<p>»Hvem har väl något fullkomligt att älska?» undrade de.</p> + +<p>»Det har jag och det är ej något utan någon!» (sade jag).</p> + +<p>Det blef ganska tyst, jag vet ej hvad de andra tänkte, +men K. tänkte på dig. Jag menade hvad jag sade, fast<span class="pagenum" id="Sid_108">[s. 108]</span> +det ej lönade mödan att förklara det för K. Du är fullkomlig +i styrka och fullkomlig i svaghet, Gustaf. Du är +den snällaste som finns och den elakaste som finns. — Åh, +Gustaf, jag ville så gärna komma till dig, — — — — — — +Hvar är du nu? Hvad gör du? Jag är här, gör ingenting +och tänker ingenting göra. D. v. s. så tillvida gör +jag någonting att jag längtar efter dig, och denna sysselsättning +kommer jag antagligen att fortsätta med. — — —</p> + +<p>Du — åh var snäll och tala om ifall du hört något +från Cecilia. Du vet, att jag bor i Åmål.</p> + +<p class="right"> +Din tillgifna<br> +<span class="mr1"><i>I. B.</i></span> +</p> +</div> + +<p>Bekanta, som besökt Gustaf Fröding i Uppsala under +denna tid, berättade mig sedermera, att han då förefallit +mycket dyster och grubblande samt ovårdad till sitt yttre. +Hans svar på mitt bref lät dock ej ana detta tillstånd. +Mina senaste bref hade, skref han, synts honom rätt +förnuftiga, och han förklarade sig tämligen nöjd med +de framsteg i lefnadsvishet jag gjort under hans ledning.</p> + +<p>Nästa bref jag skref till honom var från Västergötland +och dateradt den 21 aug. 1897.</p> + +<div class="blockquot"> + +<p>Liksom fader Abraham drager jag från tjäll till tjäll ihågkommandes +dock, att det i morgon är din höga födelsedag +och tänkandes, att denna skrifvelse då kommer i dina händer, +knäpper jag i tankarne samman mina egna och ber +Gud beskydda och bevara ditt lif för skada, farlighet och +allt ondt både till kropp och själ, gods, heder och ära m. m.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_109">[s. 109]</span></p> + +<p>Jag vet, att du ej tycker att det onda är ondt, och det +kan jag ungefär förstå, men jag vill i alla fall önska, att +Han toge bort ifrån dig sådant som till sina verkningar i +detta lifvet förefaller förstörande, åtminstone så länge att +du en tid finge erfara, hvilken njutning det är att vara frisk. +Hur som helst blir det som det blir, men ingen kan förbjuda +en att önska och ingen hindra en att hoppas, att ens +begär skall kunnigt varda och kanhända finna nåd inför +den som makten hafver.</p> + +<p>Jag har läst kvinnospegeln för att fullkomna mig i alla +dygder och bli till en ögnalust. Hur jag lyckats förbjuder +min blygsamhet att omtala.</p> + +<p>I morgon — »när» — såsom skalden så målande säger +— »kvällen kommer och bjuder hvila» — rycker jag upp +mitt tält och sadlar mina åsnor samt drager mot söder till +vedermödornas stad — till plågans läger. Något skall man +ha för sina synder och jag har mitt liksom andra sitt. — +— — —</p> + +<p>Här är vackert som i paradisets lustgård och vi — MRS +L. och jag — äta af trädens frukt. Vi akta oss väl för sådan +styggelse som kunskapens eller lifvets träd utan hålla oss i +stället till ett blott magförstörande plommonträd. Jag tänker +i morgon äta mig genomsjuk till din ära.</p> + +<p>Ja, i alla fall så .. Gud välsigne dig och gifve dig Abrahams +välsignelse! Jag menar det i dess fulla betydelse.</p> + +<p class="right"> +<span class="mr1">din tillgifna</span><br> +<i>Ida Bäckmann.</i> +</p> +</div> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_110">[s. 110]</span></p> + +<p>Bref till Gustaf Fröding från mig skrifvit den 18 +okt. 1897.</p> + +<div class="blockquot"> + +<p>Du har tilläfventyrs af tidningarne sett, att vi i bokstaflig +mening haft det hett om öronen härnere. Vet du det var +styggt, riktigt styggt alltsammans, och nu önskar jag blott +att man hade mycket penningar till att skaffa alla dessa +husvilla mat och kläder. Deras tobak brann upp och den +skulle de lefva af hela vintern. Naturligtvis skulle de inte +tugga den, utan sälja den. Jag simmar inte i medlidandets +tårar, mina känslor spela ingen som helst roll här, men mitt +förstånd säger mig att någonting måste göras. X är för +lat och jag — ja, här förekommer ett af de sparsamma tillfällen +då jag kan säga, att jag är för ung.</p> + +<p>En gång, då jag var alldeles rysligt ung, slog jag mig +på filantropi, och det blef ett bakslag, så att jag har ondt +än. »Bort det att du skulle låta den rättfärdige lida med +den orättfärdige», sade som du minns Abraham till Gud, +men under det jag funderar går tiden. Nå, inte för det +jag vill hålla igen den »Lass gehen» men det är inte oblandat +löjligt att slå kana utför uppskjutna företag. — Det var +en stilig ordlek! —</p> + +<p>— — — — — — — — —</p> + +<p>Emellertid skulle jag inte ha någonting emot att några +ögonblick genomfaras af en sådan där varm medkänsla, som +kommer en att lossna i alla fogar och bringar hela ens person +i kokning. Blott för att känna, hur det skulle kännas. +Om jag så visst kunde gråta när jag ville, som jag kan låta +bli, när jag inte vill. Här sitter jag torrögd och du kan +inte tro hur vådligt olämpligt det är.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_111">[s. 111]</span></p> + +<p>För att nu återgå till eldsvådan, så har du den för dig, +om du tänker dig den, sådan som du som barn tänkte dig +Sodom och Gomorras ömkeliga slut. Lots hustru det var +jag, Lot själf fanns inte, inte heller har jag minne af några +englar, men väl af syndiga människor, som talade med syndig +tunga syndiga ord.</p> + +<p>Du skall vara beskedlig och hälsa Cecilia, att intet ondt +har vederfarits mig. — — — —</p> + +<p class="right"> +din tillgifna<br> +<span class="mr1"><i>I. B.</i></span> +</p> + +<p>P. S. Du skall nu inte säga, att jag hoppar hit och dit +i min beskrifning, såvida du är rättvis kan du se att bibelcitat +och sådant är hämtadt ur Sodoms historia.</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="22"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_112">[s. 112]</span></p> +</div> + +<p class="drop-cap">Hösten 1897 förgick, och det blef vinter. I Uppsala +var sig allt ungefär likt, och det enda som vållade +mig oro, var Cecilias häntydan på hopade ekonomiska +svårigheter. Under julferierna skulle jag som vanligt +vistas ett par dagar hos Gustaf Fröding och Cecilia, +och jag motsåg denna tid med en glädje, som tände lif +och lust öfver allt omkring mig.</p> + +<p>Jag hade lofvat att tillbringa några dagar före jul med +en god vän och skulle inträffa i Åmål först på själfva +julafton. Under dessa dagar erhåller jag ett bref från +Cecilia, däri hon säger, att hennes bror kommit in i en +period af nedslagenhet och hade samvetskval för min +skull. Det vore därför bäst, att jag på en tid ej besökte +dem, man kunde aldrig förutse, hvad som då +kunde hända.</p> + +<p>Bokstäfverna dansade rundt för mig, och orden de +bildade, ville jag ej förstå.</p> + +<p>Bredvid mig stod en man från Afrika på tillfälligt +besök i Sverige. Aldrig har jag läst djupare medkänsla +i en människas blick än i hans, då den nu hvilade på +mig. Därför betviflade jag ej heller hans ord, då han +sedermera sade, att det blifvit hans lifs enda, stora önskan +att kunna lindra det öde, hvartill jag dömt mig, och +sådan var han, det kände jag, att detta syfte skulle stå +för honom ända in i hans sista stund.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_113">[s. 113]</span></p> + +<p>Bedöfvad af hvad som händt, reste jag hem och skref +nyårsafton ett bref till Gustaf Fröding, däri jag bönföll +att få se honom. Natten till nyårsdagen dog min far +af slaganfall, och följande dag får jag bref från Gustaf +Fröding, att jag kunde komma till honom. Sorg hade +jag dessa dagar ej förmått känna, något litet kunde jag +nu känna glädje. Det dröjde ännu ett par veckor, innan +jag blef i tillfälle att resa till Uppsala, och först när han +lyfte mig upp i sitt knä och beskref, hur grekerna tänkte +sig döden, fick mitt sinne ro att sörja min far.</p> + +<p>Gustaf Fröding fick under denna tid infallet att föra +mig från den ena predikolokalen till den andra i hopp +att låta mig känna något af den Helige Andes närvaro +och få sorgen i mitt sinne stillad.</p> + +<p>Efter några dagars vistelse i Uppsala måste jag återvända +till Skåne, hvilket skedde med tyngre sinne än +vanligt.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Gustaf Fröding fortsatte äfven efter min afresa sina +besök i kapell och missionshus samt skickade mig omsider +nedanstående bref.</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Uppsala, Bangårdsgatan 9, 20 jan. 98.</p> + +<p class="ml1">M. K. Ida. +</p> + +<p>Härmed en uppsats om mina besök i kapellen. Jag hoppas +den vinner ditt gillande — äfven ogillande gillas.</p> + +<p>Om jag var besynnerlig sist, hade det sina orsaker, men +var icke af ovilja mot dig ....</p> +</div> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_114">[s. 114]</span></p> + +<p>Uppsatsen innehöll en kort jämförelse mellan statskyrkan +och sekterna. Baptismen, säger han, tyckes i sin +predikan lägga an på det praktiska lifvet, under det den +lutherska missionen mera lägger an på den helige andes +verkningar.</p> + +<p>Jag gjorde själf ett försök, berättar han, att känna den +helige andes verkningar och har länge undrat, hvad som +menas med »helig ande», men aldrig fått fullt klart för +mig hvad det är. Månne det är sanningens ande eller +renhetens eller kärlekens ande — eller menas därmed +»lefvande kraft?» Är det månne samma lefvande kraft, +som alltid uppträder när stora gärningar beslutas och +utföras, kanske är skillnaden mindre än man tror mellan +den lefvande kraft som med ett åskväders dån föll öfver +apostlarne i Jerusalem, och den som fyllde den första +revolutionens unge fransmän, när de sjungande marseilläsen +och uppfyllda af fosterlands- och frihetskärlekens +entusiasm tågade till gränsen att offra sitt lif för fosterlandet +och friheten. Kanske har till och med Heinrich +Heine rätt, när han kallar sig en »den helige andes räddare», +och kanske är den helige ande tillstädes lika mycket +vid en bal, där alla äro enade i samma stämning +af att njuta och bereda hvarandra lycka, som vid en +bönesammankomst med samma enande stämning. Öfver +allt där lif är starkt tillstädes är måhända också det som +kallas »helig ande» tillstädes.</p> + +<p>Efter några sympatiska ord om baptisternas sångkör +klandrar han predikantens sökta metod att ur bröllopet +i Kana läsa fram, det Kristus genom sin närvaro vid<span class="pagenum" id="Sid_115">[s. 115]</span> +detta ville visa, att kommande släkters bröllop borde +vara sådana, att han där kunde vara gäst.</p> + +<p>Han slutar med sitt intryck af söndagsskolan, så äkta +Frödingskt, att jag måste småle.</p> + +<p>Jag känner icke söndagsskolornas beskaffenhet, säger +han, och vet därför icke, i hvilken mån de äro lyckobringande +eller ej, men det tycktes mig som barnen sågo +allt utom lyckliga ut, hvilket ingaf mig en misstanke, +att något för dem oändamålsenligt förefinnes i skolans +anordning och väsen. Kanske är plågan större än nyttan +af dylika söndagsskolor? Kanske är det något i +dem af pliktskyldiga känslor och påtvungen tro och förtidiga +spörsmål, hvilket verkar tyngande på bröstet och +pinande på hjärnan. Möjligen hafva de något af rätt, +som vilja lära barnen att vänja sig vid lidanden, men +månne det icke finnes mycket påtvingadt lidande, som +är onödigt.</p> + +<p>Mitt svar lydde:</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +den 22 jan. 1898. +</p> + +<p>Den Helige Ande — Gustaf — det är Hugsvalaren, den +som skall lära och påminna oss allt. Jag tror ej att den +är tillstädes öfverallt där lif är starkt tillstädes, men däremot +där det förekommer styrkande och ej tröttande glädje. +Föröfrigt går jag in på den Helige Andes närvaro och +verkan hos den första revolutionens unge fransmän. Kan +man bli entusiastisk för något ondt? Eljes skulle jag vilja +kalla den Helige Ande för entusiasm.</p> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —<br> +— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + + +<p><span class="pagenum" id="Sid_116">[s. 116]</span></p> + +<p>Du — jag tror, att det var den Helige Ande, som öfverskyggade +Moses, då han bad: »Herre förlåt dem deras +synd, hvarom icke stryk äfven mig ut ur din bok». Men +det var den ohelige Anden, som dref honom att i öfvermodig +stolthet slå ihjäl egyptiern.</p> + +<p>Att du inte tycker om Moses! Jag har hållit honom +synnerligen kär, därför att han ibland liknat dig. Er ställning +är ungefär densamma, dock hoppas jag innerligt, att +du får se mer än skymten af det land, dit du vill föra +ditt folk.</p> + +<p>Innan jag fick ditt bref, tänkte jag skrifva och be dig +om förlåtelse för att jag pinade dig sista dagen. Det kom +sig af att jag längtade att känna något mer än det konventionella, +jag menar något som verkligen kommer inifrån.</p> + +<p class="right"> +<span>din tillgifna</span><br> +<i>Ida B—n.</i> +</p> +</div> + + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Uppsala, Bangårdsgatan 9, 24 jan. 98.</p> +<p class="ml1">M. K. Ida! +</p> + +<p>Icke är jag lik Moses. Jag orkar inte. Jag kan endast +säga kanske om allting. Jag säger därför om dina »känslor +inifrån» att det kanske är bäst att icke söka känna dylika, +så kanske de komma af sig själfva. Föröfrigt tyckte jag +att det ändå var något af känslor inifrån i dig.</p> + +<p class="right"> +<span class="mr05">din gode vän</span><br> +<i>Gustaf Fröding.</i> +</p> +</div> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_117">[s. 117]</span></p> + + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="23"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Den 5:te febr. 1898. +</p> + +<p class="ml1">Käre Gustaf! +</p> + +<p>Det där om blodet står litet hvarstans i Moseböckerna +och i de andra böckerna med förresten.</p> +</div> + +<p>(Gustaf Frödings fråga, som jag i detta bref besvarar, +härrör från ett föregående, däri jag kommit att nämna +bibelns lära om blodets betydelse vid offren.)</p> + +<div class="blockquot"> + +<p>Det som då speciellt föll mig i minnet står i 3 Mos. +17 v. 11, och så har Paulus talat om det hos Ebreerna +tror jag. Det är vackert, inte sant?</p> + +<p>Men Gustaf, inte ditt blod mer än det som gått. Du +har ju gifvit ditt blod droppe för droppe. Åh jag minns, +då jag tyckte, att du svettades blod.</p> + +<p>Det är praktfullt allt det där om offret, jag har läst det +mycket dessa dagar. Alla folk offra ju till sina gudar. +Skulle man väl offra, om man ej kände, att man hade en +skuld att liksom godtgöra, för hvilken man väl själf var +ansvarig. — — — — — — — — — — Nej jag skulle ej +tala om det nu, när jag gör det oredigt, men jag ser +Kristi lif så enkelt, sant och harmoniskt för mig och så +kommer jag ihåg något som Augustinus sade — nej nu +glömde jag det igen. David säger detsamma kortare: +»Endast i Gud har min själ sin ro».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_118">[s. 118]</span></p> + +<p>Om jag är illa sjuk?</p> + +<p>Nej för att vara sjuk, är jag mycket bra sjuk, — — — +— — — — Om du vore frisk, Gustaf, så — ja, så ville +jag också gärna bli det.</p> + +<p class="right"> +Din tillgifna<br> +<span class="mr1"><i>I. B.</i></span> +</p> +</div> + + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +— den 14 febr. 1898. +</p> + +<p>Tack för din bok, Gustaf, jag håller nu på att smälta +den. I lördags redan började jag läsa den. Det flöt tillsammans +för mig, jag skakade på hufvudkudden, lade mig +tillrätta och tänkte.</p> + +<div class="poetry-container"> +<div class="poetry"> + <div class="stanza"> + <div class="verse indent0">Forskaan mig, mine Herrer, dog</div> + <div class="verse indent0">for Videnskab og Videnskab,</div> + <div class="verse indent0">for Darwin og for Spencer,</div> + <div class="verse indent0">I vrøvler om med Lidenskab.</div> + </div> + <div class="stanza"> + <div class="verse indent0">Jeg hænger med Beundring ved</div> + <div class="verse indent0">Enhver navnkunnig Vismands Mund</div> + <div class="verse indent0">Saalænge jeg har Ungdom,</div> + <div class="verse indent0">er glad og frejdig, stærk og sund.</div> + <div class="verse indent0">Men ligger jeg i Askehob</div> + <div class="verse indent0">forpint og nøgen, fuld av Saar</div> + <div class="verse indent0">forgaar mig Lysten meget snart</div> + <div class="verse indent0">til høj Belæring for min Aand</div> + <div class="verse indent0">jeg trænger til en Hjælper</div> + <div class="verse indent0">der løser mig av Smertens Baand</div> + <div class="verse indent0">en mægtig og en varsom Haand</div><span class="pagenum" id="Sid_119">[s. 119]</span> + <div class="verse indent0">der plejer mig med Lidenskab</div> + <div class="verse indent0">og lœger mine Vunder —</div> + <div class="verse indent0">det gjør dog ingen Videnskab.</div> + </div> +</div> +</div> + +<p>Jag vet ej hur andra känna det, men mig föreföll din +bok som det kraftigaste extrakt ur dig själf jag någonsin +läst. På ett par ställen hade du satt litet lätta ord, men +eljes måste jag läsa om hvarje mening många gånger, innan +jag kunde taga den till mig. Det beror kanske på att +min hjärna är så trött. — — — — — — — —</p> + +<p>Jag tror att jag förstår hvad du menar, och jag kan gå +in på det utan att lämna min Gud. Han kan vara en +sådan där högre monad, som vill ge impuls åt dem som +nedsjunkit i det där embryotiska tillståndet. Han blir ej +mindre därför.</p> + +<p>Det är ett par saker till, som jag skall tänka på litet +mer, innan jag talar om dem. Jag tycker om att tänka +på det som kommer från dig.</p> + +<p class="right"> +Din <i>I. B.</i> +</p> +</div> + + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Mars 1898. +</p> + +<p class="ml1">Käre Gustaf!</p> + +<p>Jag är så väldigt full af skoj, inte öfver något särskildt +och inte öfver något allmänt utan ändå. Jag har tänkt, +att jag skulle bli sublim som en af Ibsenskvinnorna, jag +tycker jag känner på mig, att jag har de nödiga förutsättningarne, +och vill du blott säga mig, hvem af dem du +tycker mest om, så skall jag genast ikläda mig min nya +skepelse.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_120">[s. 120]</span></p> + +<p>Jag har pinats själf och plågat andra ganska mycket +sedan jag sist skref till dig. Hvad vill man göra, det +ligger något af inkvisitorisk tortyr öfver allt då och då.</p> + +<p>Jo, jag tänkte på hvad du skref om gudarne. Det plågade +mig, att de också kunde dö, och det var så tröttsamt +att aldrig kunna tänka sig ett slut på utvecklingen. Det +blef något så jäktande och rastlöst, att jag kved invärtes. +Det behöfver ju ej alls vara så, men jag tyckte så då. +Och så tänkte jag det, att om vi äro gudar, så kunna ju +alla våra tankar ta lif och bilda en värld, som vi själfva +styra, alldeles som Gud styr denna världen, som blifvit +till genom hans tankeverksamhet.</p> + +<p>Det var en härlig tanke, då jag förde den till dig, men +för egen del fann jag den ej så särdeles treflig. Jag tror +att jag helst vill gå upp i dig, jag afstår så rysligt gärna +från att vara en fri, skapande individ. Hur skulle jag +kunna vara det? Det blefve blott skoj.</p> + +<p>— — — — — — — — — —</p> + +<p>Är du ond nu, och tycker du att jag skrifvit dumt?</p> + +<p>— — — — — — — —</p> + +<p class="right"> +Din <i>I. B.</i> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="24"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_121">[s. 121]</span></p> + +<p class="drop-cap">Hos Gustaf Fröding spårade man i april månad tydliga +tecken till försämring. Hans bref till mig voro +visserligen ej orediga, men grubblande öfver hans egen +och människosläktets orenhet och öfver vägen till förlossning +ur synden. Han behärskades äfven af idén +att vilja härda sig mot sig själf d. v. s. att utföra allt, +som innerst var honom motbjudande. I följd häraf +hände det stundom, att han plötsligt spärrade vägen +för människor i stället för att låta dem passera o. d.</p> +</div> + +<p>Mitt hjärta sved för honom i allt detta, och man stod +så totalt hjälplös ifråga om att lindra hans kval. Man +betydde just ingenting mer för honom än ett ögonblicks +förströelse, han såg förbi en mot det stora hela — det +förtappade människosläktet.</p> + +<p>Cecilia anspeglade allt mer och mer på tillspetsade +ekonomiska svårigheter och antydde, att hushållet inom +en rätt snar framtid kanske måste upplösas.</p> + +<p>Min vän i Afrika skref regelbundet, och hans bref +beredde mig stor glädje. Han delade troget mina bekymmer +för Gustaf Fröding, dock trots de ansatser han +gjorde att dölja det, förstod jag dock, att han blott +sörjde öfver min sorg och att Fröding ej intresserade +honom annat än i den mån det rörde mig personligen. +Detta var visserligen naturligt från hans ståndpunkt,<span class="pagenum" id="Sid_122">[s. 122]</span> +men berörde mig icke desto mindre stundom ganska +pinsamt, andra ögonblick åter då underrättelserna från +Uppsala sargade sönder allt, som ville leka inom mig, +stal jag mig till ett temporärt skydd i styrkan af hans +osjälfviska känsla för mig.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>En tid förflöt. Gustaf Fröding hade nu kommit därhän, +att han i akt och mening att härda sig mot svindel +promenerade på fönsterblecken till tredje våningen. Äfven +tvang honom hans experimentmani till hvarjehanda +andra vågstycken.</p> + +<p>I början på juni reste jag till Uppsala, och Cecilia +hade då redan fört honom till Akademiska sjukhuset. +Sista dagen af min vistelse i Uppsala träffade jag honom.</p> + +<p>»Ser du», sade han, och blicken var så full af kval, +att jag krampaktigt måste hålla mig fast i hela min +känsla för honom för att kunna möta den med ett +leende — »det är så med oss människor, att vi nog alla +gå med Nessosskjortan på oss, fast många ej bära den +närmast kroppen som jag — och kanske ibland du. — Man +vill bli kvitt lifvet, men man har ej mod att ta steget +ut. Jag är feg .... Jag törs själf ej döda mig, jag vill +vältra ansvaret på en annan. För någon tid sedan gick +jag på gatan. Framför mig såg jag två spensliga ynglingar +och vid sidan af dessa en stor, stark man, som +suttit i fängelse, därför att han råkat slå ihjäl en människa. +Alla dessa önskade påtagligen gå i fred; min +önskan var också att ej ofreda dem. Men hvarför handla +enligt sin önskan, då man äger makt att handla emot +<span class="pagenum" id="Sid_123">[s. 123]</span> +den? Jag måttade ett slag åt en af dem, men tänkte +i nästa ögonblick: ’Han är för klent byggd för att +våga slå igen. Jag skall smyga mig bakom den jag är +mest rädd för och ge den slaget, därigenom uppnår jag +en större seger för mig själf’. Jag gjorde så och dunkade +till honom rätt kraftigt. Han vände sig om, lyfte +på hatten och — smålog.</p> + +<p>Det var en tvåfaldigt brottslig handling jag begick, +utom det att jag störde honom. Jag närde, det förstår +jag nu, den hemliga önskan, att han skulle döda mig ... +— som det är ett brott att ej ha tålamod med lifvet, +ha vi där det första — därtill ville jag fresta honom +att föröfva illgärningen — där kommer det andra. Han +räddade sig och mig — kanske genom den dystra erinringen, +att han en gång förut i hastigt mod dödat».</p> + +<p>Han skrattade ett af sina tysta bittra skratt.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Från Uppsala reste jag till Åmål, och mottog där +några bref från Gustaf Fröding. De voro hållna i +lugnare ton, men rörde sig alltjämt om spörsmålet godt +och ondt. Ett af dem besvarade jag sålunda.</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Den 13 juli 1898. +</p> + +<p>Jag fick ditt bref hit i går — tack! — — — — —</p> + +<p>Jag menade sist det, att Gud som du vet, skapade oss +goda — »Han såg på det han gjorde och si det var allt +ganska godt». Det onda fanns i världen före oss, men +ej som ett frö, hvilket växte af sig själf, utan som en kraft +hvilken kunde ingjutas hos hvarje individ särskildt. — — —</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_124">[s. 124]</span></p> + +<p>Jag kommer väl till större klarhet sedan, då jag orkar +tänka mera sammanhängande. Må den kraft, som verkar +helande öfverskygga dig, det blir, uttryckt på gammalt +manér: Gud välsigne dig — —. Inte tror jag just det +hjälper det jag ber, jag har ingen anledning att stå väl +den här tiden.</p> + +<p class="right"> +din <i>I. B.</i> +</p> +</div> + +<p>I slutet af aug. reste jag ned till Skåne och erhöll +en kort tid därefter bref från Cecilia, däri hon delger +mig, att hennes tillgångar voro uttömda och att hon, om +pängar ej kunde anskaffas, såge sig nödsakad att lämna +Gustaf åt — annat håll.</p> + +<p>Efter en lång promenad längs hafsstranden skref jag +till en god vän och meddelade innehållet i Cecilias bref. +Per omgående fick jag en penningsumma och en förmaning +att ej vara orolig, hon hade vidtalat några af +sina vänner att lämna tillfälligt understöd.</p> + +<p>Då jag om ett par dagar höll dessa människors gåfvor +i mina händer — gåfvor till Gustaf Fröding från +personer jag aldrig sett och aldrig kunde vedergälla, +kände jag mig böjd som under ett järnok. Snart skulle +de tröttna att ge, kanske skulle jag då behöfva vända +mig till andra, och — värst af allt — jag komme att få bära +ansvaret för hur dessa medel användes. Tanken på +olikheten i ens syn på penningen frampressade kallsvetten +på min panna.</p> + +<p>Jag satt och tänkte, tills kvällen föll på, jag tänkte +hela den långa natten igenom, och klockan tolf följande<span class="pagenum" id="Sid_125">[s. 125]</span> +dag lade jag två bref på posten. Det ena med penningar +till Cecilia jämte löftet om ytterligare penninghjälp, +det andra till Afrika, och i hvilket jag kastade +all min ekonomiska sorg på axlar, som voro villiga +att bära den samt lofvade å min sida att för alltid flytta +ned till detta fjärran land.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="25"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_126">[s. 126]</span></p> + +<p class="drop-cap">Så snart jag kunde, delgaf jag Cecilia, att jag beslutat +flytta ned till Afrika för alltid. Hon visade ingen +öfverraskning och sade sig vilja under höstens lopp +komma till Skåne för att besöka mig och några släktingar.</p> +</div> + +<p>Gustaf Fröding gick i grubbel öfver sin ställning till +det onda inom sig och till världens synder. I början af +september skickade han mig några bekännelser rörande +könsfrågan, och hvilka han omedelbart därpå införde i en +del tidningar. Han undrade, om dessa bekännelser gjorde +mig sorg, och jag svarade honom med följande bref.</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +den 11 sept. 1898 +</p> + +<p class="ml1">Käre Gustaf!</p> + +<p>Tack för det du sände mig.</p> + +<p>Det fanns ögonblick, då jag önskade, att du hade någon +som kunde skydda dig mot dig själf. Åh, Gustaf hvilka +lidanden, hvilka, hårda orättvisa beskyllningar drar du ej +öfver dig själf! Dock hvar och en personlighet måste gå +sin egen väg och göra hvad han anser rätt och riktigt. — +— — — jag tänkte på Arnold Winkelried hur han också +blottade sitt bröst och lika modigt som du samlade spjutspetsarne +och tryckte dem in i sin kropp för att bana väg +åt de sina genom fiendernas led. Så är jag glad åt att +Gud känner dig bättre än du själf och att han kan skydda<span class="pagenum" id="Sid_127">[s. 127]</span> +dig för att stenas, om han ser, att du ej absolut behöfver +det. Du — vet du hvad jag var så glad åt trots allt? Jo, +att du aflade din ödmjuka bekännelse med en värdighet, +som visade att människan ej blott är skapad af jordens stoft, +utan att Guds heliga ande finns hos henne.</p> + +<p>— — — — — — Hälsa Cecilia</p> + +<p class="right"> +din <i>I. B.</i> +</p> +</div> + +<p>Per omgående skickade han mig några utkast han gjort +öfver förhållandet mellan godt och ondt. Min mening +därom gaf jag honom väl knappast genom följande bref, +men däremot kanske de tankar det väckte till lif hos mig.</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +den 14 sept. 1898</p> + +<p class="ml1">Käre Gustaf!</p> + +<p>Det där om könsfrågan ligger jag litet utanför dels på +grund af min uppfostran och dels i följd af min natur. +Är den så viktig för alla? — — — —</p> + +<p>Frågan om godt och ondt tar däremot hela mitt intresse. +Vet du, att emellan det att jag ej liksom Job förbannat min +födelsestund, kan det komma öfver mig en slags tjusning +att jag kommit till med alla dessa möjligheter till utveckling +och med mitt öde i mina egna händer. Det var ett +slugt drag af Gud att ge oss fri vilja, enär ansvaret hindrar +den medvetne att begå öfverilningar. Och så detta att +han förstår allt och därför förlåter allt gör det lätt för mig, +om jag råkar komma ihåg det under tyngden. — — — — +(Det var egentligen denna enda mening jag ville att han +skulle ta till sig, fast jag ej vågade säga den i direkt hänvändelse.)</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_128">[s. 128]</span></p> + +<p>Det jag stannade för i skapelsehistorien var att Gud tog +kvinnan ur mannens hjärta och att första afsikten därmed +var att hon skulle vara honom till en hjälp. Jag hade aldrig +förr tänkt på att förbindelsen mellan man och kvinna var +så innerlig — — — — — — — — — — — — — — — — +— — — — — — — — —</p> + +<p>Du — detta gör ju äktenskapet obeskrifligt heligt inte +sant? Hvarför vill då Paulus att man hellre skall vara +ogift, — — — — — — — — — — — — — — — — — +— — — — — Det kom öfver mig en sådan önskan att du +kunde träffa någon kvinna, som liksom vore tagen ur ditt +hjärta och som kunde vara dig till hjälp. Då skulle du +kanske finna ro. Jag reste långt bort, jag kan nog önska +det, men ännu kan jag ej se det. — — — — — — — —</p> + +<p class="right"> +din <i>I. B.</i> +</p> +</div> + +<p>Cecilia besökte mig i medio af november, tillbringade +några dagar hos släktingar och återvände därpå till mig. +För att Gustaf Fröding ej skulle känna sig ensam under +hennes Skånevistelse skref jag mycket ofta till honom +och skildrade mig som värdinna för Cecilia. En af hans +beundrare i Lund hade med Cecilia skickat honom en +bok om Dante, och med anledning af mina egna studier +i detta exemplar skref jag följande:</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +den 27 nov. 1898</p> +<p class="ml1">Käre Gustaf! +</p> + +<p>Cecilia är här, men vill resa. Jag grät först publikt, men +det hjälpte inte, nu gråter jag privat för jag kan inte låta<span class="pagenum" id="Sid_129">[s. 129]</span> +bli, det är så förfärligt att tänka sig ensam här sedan +hon rest.</p> + +<p>Jag läser Dante — den Dante som du fått af W — och +det var mig ett öfverlif att känna kärlek. — — — — — — +Jag undrade, när jag läste det, hur jag skulle känna det, +om du kände så för mig, men jag tror ej att jag skulle +kunna låta bli att skratta. Det är löjligt att som Dante +inte kunna sofva (af bara kärlek) utan irra omkring som +en fridlös ande och känna lokalt ondt i bröstet för en annans +skull, då denna andra har det bra.</p> + +<p>Jag har nog varit vaken för din skull mången natt, — +— — — — — men då har du varit sjuk, eljes kan jag inte +känna igen ett enda symptom. Kärleken skall väl kännas +på samma sätt hos en man som hos en kvinna. Tänk om +du skulle ha rätt i att jag aldrig känt kärleken.</p> + +<p>Cecilia hälsar dig — hon har kommit ned nu. Jag hälsar +dig också. — — — — —</p> + +<p class="right"> +din <i>I. B.</i> +</p> +</div> + +<p>Det kändes tungt, då Cecilia måste resa, ehuru jag +nogsamt insåg, att hennes plats var i Uppsala hos sin +bror. Afskedet grep äfven henne. »Du bör gifvetvis +stanna hos de dina öfver juldagarne», sade hon, »men +sedan kommer du ju till Uppsala. Du får själf säga +Gustaf det som rör dig .... och .... Afrika, jag vill ej +göra det», tillade hon som svar på en fråga jag aldrig +skulle kunnat framställa.</p> + +<p>Jag ryste till och vände mig bort. Det måste ju ske<span class="pagenum" id="Sid_130">[s. 130]</span> +en gång, men ännu var det några veckor dit, och den +stunden förmådde jag ej tänka mig, förr än den kom.</p> + +<p>Om några ögonblick var mitt hjärta åter stilla, och +det ansikte jag lyfte mot Cecilia blott prägladt af sorg +öfver den tillfälliga skilsmässan från henne.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="26"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_131">[s. 131]</span></p> + +<p class="drop-cap">Det blef jul, efter beräkning min sista i föräldrahemmet. +Ingen gjorde någon antydan härom, och +själf vidrörde jag aldrig ämnet. En dag fann jag likväl +min mor studerande Afrikas karta, och när hon glädjestrålande +utpekade den trakt, där jag skulle bo, sade +jag med en klang af förebråelse i rösten: »Det blir +många tusentals mil af land och vatten, som då skilja +mig från er».</p> +</div> + +<p>»Ja», svarade hon, »men — också från honom».</p> + +<p>Från Cecilia hade jag haft bref julafton och ämnade +resa till Uppsala nyårsdagen. Den 27:de dec. vaknade +jag tidigt på morgonen af en olidlig ångest och bäfvade +för hvad dagen skulle bringa mig. Redan vid åttatiden +medförde posten ett bref från Cecilia, hvilket meddelade, +det Gustaf Frödings tillstånd blifvit så förvärradt, att +hon sett sig nödsakad att föregående dag frakta honom +till hospitalet. Hon hade lyckats erhålla friplats åt honom +där och tillfogade, att han komme i åtnjutande af den +bästa vård, som någonstädes stode honom till buds.</p> + +<p>Det var, som skulle jag infångats i ett nät af kval +och sänkas allt djupare och djupare i bubblande mörker. +Jag brottades med min hjärna för att bringa den +till tystnad, men förgäfves — bilderna af honom och +hans nuvarande omgifning skreko gällt emot mig, och +<span class="pagenum" id="Sid_132">[s. 132]</span> +jag kände mig som en fördömd bland de fördömda ... +Han hade fått friplats, skref Cecilia, utan tvifvel för +att uppmuntra mig med en ljusning i de ekonomiska +bekymren .... det var för sent nu — — —</p> + +<p>Ett ljusskimmer skar plötsligt genom mörkret — tanken +på den man, hvars ömhet för mig tycktes stark +nog till och med att unna mig döden, då han insåg, +att jag ej förmådde lefva, banade sig fram till mitt hjärta +och tände lifvet på nytt. — De sista raderna i hans senaste +bref skötos fram som i eldskrift: »God bye darling, if +an honnest will goes for anything at all, it shall not +be for very long». Kanske är han snart här för att +frälsa mig ur denna vånda, tänkte jag, och med hvilken +glädje och tacksamhet skall jag ej följa honom!</p> + +<p>En timma därefter erhöll jag ett telegrafbud med +underrättelse från Afrika.</p> + +<p>»Han är redan här!» trodde jag i ett slags jubel.</p> + +<p>»Han är död — har dött af sumpfeber», meddelade +man.</p> + +<p>Jag stelnade, och mitt medvetande förflyttades liksom +utanför mig — allt som händt föreföll mig med ens naturligt +och väntadt, det enda obegripliga var, att jag +lefde. Då man ville förmå mig att tala, kunde jag +därför blott säga: »Slå ihjäl mig!»</p> + +<p>Efter nyårsdagen reste jag till Cecilia. När mitt hufvud +hvilade i hennes knä, fann jag en smula lindring; +ingens hand var som hennes och ingens stämma så rogifvande. +Med fin instinkt hade hon låtit mig flytta +in i sin brors rum och satt nu vid min bädd, som hon<span class="pagenum" id="Sid_133">[s. 133]</span> +förut suttit vid hans. Hon skaffade mig den starkaste +dosis sömnmedel, som var möjlig att uppbringa, och +omsider lyckades jag falla i några timmars dvala.</p> + +<p>Anande, att den största trösten för mig vore att se honom, +beställde hon en släde och följde mig till hospitalet.</p> + +<p>Massiva dörrar, tunga lås, rasslandet af nycklar, dystra +trappor, och en atmosfer af hemskhet var det intryck, +i hvilket jag släpade mig fram. Cecilia gick först in +genom den dörr man öppnade — jag lutade mig mot +dörrposten. Om några minuter kallade hon mig till sig. +Jag tog ett par steg framåt — gallerfönstret förskräckte +mig och fastnaglade mina steg. Men närmare måste jag +— och där — i en bädd midt på golfvet — alldeles som +om han stått lik — låg någon, som jag förstod skulle +vara Gustaf Fröding. Hans ansikte var blåblekt och +liflöst, jag såg, hur hans händer rörde sig, men blicken +var borta. Vettskrämd ville jag vända, dock dref mig +min längtan oemotståndligt framåt. Slutligen föllo hans +ögon på mig, och omkring hans mun lekte skuggan af +ett leende. Jag smög min hand in i hans, och han +omslöt mina fingrar.</p> + +<p>»Jag är här hos dig ett par ögonblick», hviskade jag.</p> + +<p>»Ja, det ser nästan så ut, du», sade han, och de skälfvande +läpparne ville ännu en gång småle.</p> + +<p>Cecilia stod ett stycke ifrån oss i samtal med en vårdare. +Gustaf reste upp hufvudet och hviskade: »Lilla +Ida Bäckmann, kan du ej slå ihjäl mig!»</p> + +<p>»Nej, men kan du inte slå ihjäl mig!» hviskade jag +tillbaka.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_134">[s. 134]</span></p> + +<p>»Jag försökte döda mig på vägen hit», fortfor han, +»jag reste mig upp i droskan och tänkte kasta mig baklänges +ur den, men var för sen i vändningarne, man +fattade mig om armarne och höll mig fast, sedermera +har jag pröfvat att slå hufvudet mot väggen, så att det +skulle spricka, men jag har ej tillräcklig kraft — kanske +kunde det lyckas, om jag finge stå på en byrå, och +slunga mig mot väggen».</p> + +<p>»Gör inte det!» bad jag, men rösten kväfde mig, och +jag kände mig sakna rätt att säga någonting.</p> + +<p>»Jag bor i ditt rum och läser dina böcker», fortfor +jag efter några ögonblick.</p> + +<p>»Du skall läsa bibeln och Heine — jag skickade dig +i höstas Nya testamentet, har du det hos dig, eljes står +en fullständig bibel i bokhyllan».</p> + +<p>Cecilia vinkade åt mig, att vi skulle gå, hon märkte +törhända, att jag knappast förmådde hålla mig upprätt. +Jag böjde mig ned och såg in i hans ansikte — vi logo +mot hvarandra i hopplös dödslängtan, och stödd af +Cecilia nådde jag släden.</p> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<p>Någon tid därefter lämnade jag Sverige och reste +omsider till Afrika.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_135">[s. 135]</span></p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4 mb4"> + +<h2 id="II">II.</h2> + +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="1"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p class="drop-cap">Innan jag lämnade Sverige, hade Cecilia lofvat gifva +mig underrättelser om Gustaf Frödings tillstånd, i den +mån hon själf erhöll dylika, och detta löfte höll hon +oryggligt.</p> +</div> + +<p>Hans tillstånd var som förra gången, säger hon i juni. +De få nu vaka öfver honom dag och natt, hvilket de +en tid ej behöfde. Detta vakande såg han nog synnerligen +ogärna, men under förhanden varande omständigheter, +kunde det ej underlåtas.</p> + +<p>I augusti fick jag underrättelse, att han var alldeles +oredig; vid ett besök, min sagesman aflagt, hade han +talat utan afbrott samt osammanhängande och ej känt +igen sin omgifning.</p> + +<p>Cecilia tycktes frukta för min säkerhet i Sydafrika, +där stämningen då var ganska upphetsad genom det +hotande kriget mellan England och Transvaal, och förmanade +mig enträget att ej ge mig ut i fältslag och ej +låta skjuta ihjäl mig.</p> + +<p>Kriget och oroligheter i samband därmed kostade +åtskilliga af mina sidokamrater lifvet, men själf gick jag +skottfri och återvände omsider till Sverige.</p> + +<p>Gustaf Frödings tillstånd var ungefär oförändradt +med växlingar af sämre och bättre perioder. Cecilia +hade flyttat från Uppsala och bosatte sig först i Sigtuna,<span class="pagenum" id="Sid_138">[s. 138]</span> +sedan i Tumba och slutligen i Södertelge. Vid min +återkomst från Afrika fick jag mitt skolarbete förlagdt +till Stockholm, hvilket gaf mig fördelen att nästan hvarje +vecka kunna tillbringa någon dag med Cecilia.</p> + +<p>Min önskan att se Gustaf Fröding kunde ej bifallas, +han själf motsatte sig mitt besök, sade man. Någon +gång skall han väl ändra sig, tänkte jag och afvaktade +tåligt tiden. Emellertid hade jag, utestängd från honom, +ingen användning för mina ferier i Sverige, utan tillbringade +dem merendels utomlands. Jag hade hört, att +han läste tidningar, och omsider vaknade jag för tanken +att genom dessa nå honom. Cecilia gillade min plan, +och jag träffade aftal med redaktör v. Z. att lämna +korrespondenser till Dagens Nyheter.</p> + +<p>Det blef min största fröjd att skrifva dessa. Jag visste, +hvad han skulle tänka vid nästan hvarje ord och såg +leendet kring hans läppar, då han upptäckte, hur glädjen +i mig ej var död, utan glittrade lika frisk som förr, +blott jag kom till tals med honom. Jag reste, dit jag +anade, att det roade honom och såg situationer och +förhållanden i det ljus, att de verkade upplifvande, +utan att därvid förlora något af den vederhäftighet han +kräfde.</p> + +<p>Så förgingo ett par år. Cecilia besökte honom då +och då, och hennes återkomst från dessa Uppsalafärder +försatte mig alltid i spänning. Hon tycktes mig aldrig +vackrare, än när hon steg ur kupén och räckte mig den +hand, hvarmed hon kanske blott för några timmar sedan +tryckt sin brors. Däremot var jag nästan sjukligt<span class="pagenum" id="Sid_139">[s. 139]</span> +rädd, att hon skulle börja tala om honom, och för att +förhindra det framkastade jag ifrigt en mängd frågor +om annat. — Kanske närde jag ett hemligt hopp, att +hon skulle bringa mig budet det min förvisning var +upphäfd och fruktade för den stund, då detta måste +ryckas upp ur mitt hjärta — kanske marterade det mig +äfven att få underrättelser från honom i andra hand —. +När hon lagt sig till ro på hotellrummet, hvarken kunde +eller ville jag längre hindra henne att tala, och så småningom +upphörde orden att falla som piskrapp.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="2"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_140">[s. 140]</span></p> + +<p class="drop-cap">Våren 1902 beslöt jag att resa till Ryssland. Om detta +land hade Gustaf Fröding nästan ingenting läst, +och dessutom visste jag, att han önskade höra Tolstoys +åsikt i frågor, öfver hvilka han själf länge grubblat. +Cecilia hade blifvit kroppsligt klen, och detta bidrog +utan tvifvel till hennes motvilja för denna färd. »Man +hör så mycket afskräckande därifrån», sade hon, »och +dessutom kan jag ej förglömma, det min farfar aldrig +kunde säga ’ryssen’, utan att det alltid måste heta ’den +förbannade ryssen’».</p> +</div> + +<p>Vi skrattade, och hvad hon än ytterligare kände af +ängslan, lade hon den dock aldrig mer i dagen, sedan +hon märkt, att min håg stod att resa just dit.</p> + +<p>Då jag vistats i Ryssland någon månad, får jag ett +bref från Cecilia, däri hon uttalar sin sorg öfver att +under dessa år ej ha lyckats förskaffa mig tillåtelse att +se Gustaf Fröding; hon skulle göra ännu ett försök, +skref hon, men förmådde därefter ej mer.</p> + +<p>Brefvet grep mig djupt. Jag hade aldrig med ett ord +beklagat mig, och hon aldrig fällt något yttrande, hvaraf +jag kunnat ana, att min situation pinade henne. Jag +hade antagit, att hon fordrade, att jag stilla skulle foga +mig i hvad som tillsvidare ej kunde ändras. Hennes +sjukdom, det förstod jag, hade nu tärt på hennes nerver +och urståndsatt henne att dölja sin medkänsla för mig.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_141">[s. 141]</span></p> + +<p>Så snart jag blef herre öfver min rörelse, skref jag +och bad henne ej lägga på sinnet, att Gustaf vägrade +se mig. Jag hade ej tänkt mig det som hennes skyldighet +att utverka hans samtycke att låta mig besöka +honom. Den omsorgen skulle jag ta i egna händer, och +kanske skulle jag en dag lyckas bli insläppt.</p> + +<p>Det dröjde ej heller många månader, innan jag stod +vid det åtrådda målet. En bekant lyckades intressera +hospitalsläkaren doktor K. för mig, och efter en del +underhandlingar reste jag till Uppsala, medförande en +bok från Cecilia till hennes bror. Nämnde läkare var +den dagen jourhafvande, och utan att på förhand underrätta +Gustaf Fröding infördes jag i hans rum.</p> + +<p>Då dörren stängts bakom mig, såg jag genom de vågor +af ängslan och fröjd, hvilka kastade mig upp och +ned som ett flarn, blott en jättegestalt med yfvigt hvitt +hår och böljande hvitt skägg. Han satt i sängen med +korslagda ben och händerna hopknäppta i knät. Hans +blick flammade till, då han varseblef mig, han slöt ögonen +under en sekund och fäste dem åter på mig i undran, +glädje och misstänksamhet.</p> + +<p>»Är du lefvande — ja, är du också blott en syn, så +kom fram till mig!» bad han.</p> + +<p>Jag lydde darrande. »Jag skulle hälsa från Cecilia +och lämna dig den här boken», sade jag, nästan stupande +öfver orden, samt räckte honom Troels Lunds Livsbelysningar.</p> + +<p>Han smålog. »Tänk, du har ju rent af ett ärende»,<span class="pagenum" id="Sid_142">[s. 142]</span> +sade han med en skämtsam klang i rösten, »och det +från Cecilia».</p> + +<p>»Ja», svarade jag tonlöst, men därmed var det också +slut med min själfbehärskning, jag kröp upp i en närstående +soffa och gömde mitt ansikte i händerna.</p> + +<p>En stund var det alldeles tyst i rummet. »Det är ju +du lifslefvande lilla norrsken?» frågade han därpå sakta.</p> + +<p>»Lifslefvande», bedyrade jag och såg försiktigt på honom +genom fingrarne.</p> + +<p>»Hvarför sitter du då så hopkrupen därborta?» +fortfor han.</p> + +<p>»För det jag trodde, att du i vrede öfver min dristighet +förvandlat dig till necken och ville skrämma mig ut +ur rummet», skämtade jag med återvunnen jämnvikt.</p> + +<p>Han skrattade muntert, och jag gick fram till honom.</p> + +<p>»Dina händer skälfva ju lika våldsamt, som då vi skildes», +sade han vekt. »Ha de kanhända darrat hela tiden?»</p> + +<p>»Mer och mindre», bekräftade jag, så sorgmodigt jag +kunde i all den glädje, hvarmed den närvarande situationen +fyllde och omspann mig.</p> + +<p>»Det var längesedan, jag kunde hålla i någons hand, +utan att därvid förnimma på en gång fruktan och äckel», +fortfor han. »Människorna ha synts mig som höljda i +slem och krälande om hvarandra i en stinkande pöl. +Vid beröringen har jag klibbat vid dem och de vid mig +och att se dem, vare sig i verkligheten eller i syner, vållar +mig stor vånda».</p> + +<p>I hans stämma förtonade ett kval så brännande, att +mina ögon började svida.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_143">[s. 143]</span></p> + +<p>»Blir din pina kanske för ögonblicket något mindre, +om jag nu lämnar dig?» frågade jag med kväfd röst +och reste mig upp för att gå.</p> + +<p>Han betraktade mig forskande. »Är du rädd att +stanna, skall jag ej kvarhålla dig», sade han. »Eljes vill +jag säga, att jag har en sensation af torr, ren hafssand, +då du sitter bredvid mig; det torde ej vara omöjligt, +att denna känsla småningom vidgas till att omfatta hela +mänskligheten, och kanske slippa vi slutligen att vämjas +vid hvarandra den och jag. — Hafssand är, ser du, det +renaste, som finns, den kommer ur berget, sköljes af +vågen och torkas af solen».</p> + +<p>Han såg mig in i ögonen, och hans uppsyn ljusnade.</p> + +<p>»Det är därför, det ständigt leker och glittrar kring +dig», fortfor han. »Man hör på rytmen, hur bergens, +hafvens och solens andar dansa i hvarje din rörelse».</p> + +<p>»Han diktar», tänkte jag jublande. »Hvem vet, om +ej kanske här i afskildheten hans mäktigaste skapelser +mognat inom honom och nu blott afvakta tillfälle att +ta synlig form?»</p> + +<p>»Hvarför har du ej tillåtit mig att besöka dig?» frågade +jag.</p> + +<p>»Tillåtit», upprepade han, »Jag har ju väntat dig hela +tiden och bedt till gudarne, att du skulle komma. Men +på mitt ord kunde du ej slippa in, jag förmår ej göra +dig annat än ondt — till det goda jag vill göra dig, +är jag vanmäktig. Är din känsla nog stark, skapar den +sig själf utvägar, resonerade jag, och då vågar jag ta +emot dig, då går det i din kraft».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_144">[s. 144]</span></p> + +<p>Det föll som fjäll från mina ögon — hela hans handlingssätt +blef med ens klart för mig, och i outsäglig +lycka knäppte jag mina händer om hans.</p> + +<p>»Dock hade jag ej väntat dig genom dörren», fortfor +han skälmaktigt, »nej inflygande genom fönstret eller +nedflaxande genom skorstenen — det är den väg man +afvaktar en sådan som dig».</p> + +<p>Jag gick fram till kakelugnen. »Godt jag ser, att du +åtminstone i någon mån velat underlätta det för mig», +sade jag tillfredsställd, »du har behållit spjellet öppet».</p> + +<p>Vi öfvergingo därpå att tala om de studier, jag gjort +i Heines diktning. För närvarande fann han gycklet hos +denne författare en smula poserande; jag måste försöka +med Swineburn, äfven han gäckades, men genom gäckeriet +gick en snyftning af medkänsla.</p> + +<p>En blick på klockan visade, att jag måste gå — +det dugde ej att vara ohörsam, om jag skulle våga +hoppas att få återvända. En glimt af misstänksamhet +sköt fram ur hans ögon, då jag kontrollerade tiden, därpå +sänkte han hufvudet mot bröstet, och jag måste vira hans +skägg kring mina fingrar för att förmå honom att småleende +se på mig.</p> + +<p>»När kommer du tillbaka?» frågade han.</p> + +<p>»I morgon med Cecilia, om hon och du tillåta», svarade +jag.</p> + +<p>»Du kan komma en stund äfven i afton, om du vill», +sade han. »Tag Swineburn med dig, så läsa vi Erotion».</p> + +<p>Jag kunde knappt tala för glädje, då jag kom ned<span class="pagenum" id="Sid_145">[s. 145]</span> +och skulle redogöra för mina bekanta, hur besöket aflupit, +och läkarne funno, att det betydligt upplifvat honom.</p> + +<p>Gustaf Fröding vidrörde ej heller vid vårt nästa sammanträffande +min resa till Afrika, och hvad som vållat +denna. Det var, som hade knappast fyra dagar och ej +öfver fyra år förflutit, sedan vi skildes, och som hade +det längsta afståndet oss emellan blott varit Uppsala-Stockholm.</p> + +<p>Då Cecilia ankom, deltog hon lifligt i min glädje. Vi +stannade ett par dagar i Uppsala, och som hon sista +dagen var för trött att medfölja till hospitalet, tillbringade +jag den förmiddagen ensam med Gustaf Fröding.</p> + +<p>Det kändes litet svårt att säga honom farväl, och jag +gömde mitt ansikte i hans långa skägg, för att han ej +skulle se, hur omöjligt det nu var för mig att småle mot +honom. Hvem vet, man kunde ju ännu en gång utestänga +mig ...</p> + +<p>Han strök sakta mitt hår. »Nästa vecka är du här +igen och .......»</p> + +<p>»Du ser väl till, att skorstensvägen då är klar», afbröt +jag och lyfte med ett leende mitt ansikte mot honom.</p> + +<p>»Jag måste, om jag ej vill riskera att få kakelugnen +öfver mig», skämtade han, och det nyss allvarstyngda +ansiktet tindrade af skalkaktighet.</p> + +<p>Det var uppgjort, att jag skulle möta Cecilia vid stationen; +hon var redan före mig där och inne i kupén, +och för första gången i mitt lif glömde jag att känna +samvetsagg öfver att ha förorsakat henne irritation. Då<span class="pagenum" id="Sid_146">[s. 146]</span> +vi passerade hospitalet, förmådde jag ej återhålla mina +tårar, och hon drog mig sakta intill sig.</p> + +<p>»Åh, visst är jag bara glad», snyftade jag, då hon uttryckte +sin förvåning öfver att jag nu kunde gråta, »men +jag har ju sedan ett par dagar left mig in med Gustaf +och hans sätt att se tillvaron och .... ja, .. ännu har jag +litet svårt att öfvervinna det underliga att bli utsläppt i +en värld, där alla äro honom så helt olika. Jag står nästan +främmande för det, som nyss var mig bekant, och människorna +deras tal och deras syn på tingen, gör mig så +beklämd, att det knappast är möjligt att uthärda det».</p> + +<p>Hon tröstade mig ömt, och jag lyckades tämligen snart +behärska min sinnerörelse, men intrycket, som föranledde +den, har aldrig kunnat dö.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="3"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_147">[s. 147]</span></p> + +<p class="drop-cap">Den följande tiden besökte jag honom regelbundet +hvarje lördag och söndag. »Det är en melodi, +som alltjämt sjunger i mig», sade han en dag. »Den +rör sig om skaparens ord till hvarje föremål i dess +skapelsestund. Till granitklippan hör jag honom säga: +’Stå — grå — stå — grå —’. Det är en hel följd af +rytmer, men ännu kan jag ej träffa orden till dem. +Längre fram blir jag säkert friskare och då — kanske».</p> +</div> + +<p>»Hör du honom också tala till skogen?» frågade jag.</p> + +<p>»Ja, till björkarne och tallarne».</p> + +<p>»Jag längtar att få höra den dikten färdig».</p> + +<p>Han log svårmodigt. »Färdig blir aldrig en dikt med +mig som diktare. — Ovännen sår ogräs bland hvetet — +med andra ord, den blir uppblandad med skryt, skrymteri +och falskhet. Jag skall anskaffa mina egna dikter +och genomtröska dem med själfanklagelsens slaga, när +detta är gjort, skall du få se, hur mycket äkta som +återstår. Törhända blott ett sönderbråkadt skelett, från +hvilket man helst vänder bort tanken och blicken».</p> + +<p>»Hvilken nytta afser du med detta förfaringssätt?» +återtog jag.</p> + +<p>»Att en gång bli den rätte mannen för det rätta +ordet», svarade han.</p> + +<p>Mitt hjärta slog af obändig fröjd. Hoppet lefde alltså<span class="pagenum" id="Sid_148">[s. 148]</span> +ännu i hans själ, trots det tungsinne, som behärskade +den, och med hoppet obegränsade möjligheter till hans +drömmars fullbordan.</p> + +<p>»Jag har ofta lyckovisioner om klippor», fortfor han. +»Det ligger något förtroendefullt öfver granitklippan. +Man kan stödja sig mot den utan risk att falla; människorna +äro däremot oberäkneliga, det finns ingen man +kan lita sig till».</p> + +<p>»Du har mig», sade jag.</p> + +<p>Han smålog vemodigt. »Du är skaldens svala marmortrappa, +lutad mot dig drömmer och diktar han».</p> + +<p>»Är då ej marmorn lika oryggligt säker som graniten?» +frågade jag.</p> + +<p>»Ej trappan som klippan; en skärfva kan brytas ur, +den lossar i fogarne — man störtar ned och fördärfvas».</p> + +<p>»Frammanar du nu ej en möjlighet utan realitetsbas?» +invände jag.</p> + +<p>»Nej, men ett fall på millionen, och det kan bli mitt.</p> + +<p>Jag skall dessutom säga dig något, som aldrig helt +lämnat mina tankar», fortfor han, »en spåkvinna har en +gång läst i min hand och förutsagt mig en lång och +ensam ålderdom».</p> + +<p>Jag betraktade honom eftertänksamt.</p> + +<p>»Du ser helt djupsinnig ut», anmärkte han, »hvart gå +väl dina tankar?»</p> + +<p>»Till en gammal bok, i hvilken det lär ha förekommit +ett problem så lydande: Hur lång tid tar det för +en piga att se en elefant? Skulle man månne ej som +en slags undersats till detta kunna sätta uträkningsexemplet:<span class="pagenum" id="Sid_149">[s. 149]</span> +Hur lång tid tar det för Gustaf Frödings +spåkvinna att upptäcka lilla Ida Bäckmann?»</p> + +<p>Han skrattade. »Törhända afläste hon mitt öde för +hastigt ...?» Han slöt sin hand om min, och jag mötte +i allvar hans tvifvelsjuka, pröfvande blick.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="4"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_150">[s. 150]</span></p> + +<p class="drop-cap">Mina ferier började. Jag hade tänkt tillbringa dem +i Holland och Frankrike, men ville nu långt +hellre stanna hos Gustaf Fröding, om han önskade det. +Innan jag frågade härom beslöt jag rådföra mig med +Cecilia. Hon var af den bestämda åsikten, att jag +borde fullfölja mina ursprungliga resplaner, det blefve, +menade hon, mycket roligare både för honom och mig +att råkas, då jag medförde friska intryck från kulturländerna. +</p> +</div> + +<p>»Jag lämnar dig på ett par månader», sade jag därför +till honom. »Jag ämnar studera några experiment att +bilda en lycklig värld, som hålla på att utföras i närheten +af Haag. Experimentledarne sägas vara professorer, +läkare o. d».</p> + +<p>Han betraktade mig forskande.</p> + +<p>»Jag skall studera det riktigt noggrant», försäkrade +jag, »och lofvar, att du skall få se det lika klart och +tydligt, som om du själf varit med ..... Få se, om du +kommer att gilla metoden ...?» undrade jag, ängslig +öfver att han alltjämt teg.</p> + +<p>»Kanske kommer jag att af idel afundsjuka häckla +och smäda den», antog han med ett svagt leende.</p> + +<p>Jag utvecklade därpå, hvad jag för flera månader sedan +genom tidningarne hört om dessa människor och<span class="pagenum" id="Sid_151">[s. 151]</span> +att de sades lefva för att fullkomna bibelordet: Du +skall älska din nästa som dig själf.</p> + +<p>Han lyssnade och visade sig slutligen en smula intresserad. +»Det är törhända olämpligt för dig att sitta +så här instängd som jag», anmärkte han, »din natur +kanske hungrar efter resor?»</p> + +<p>»Jag ville nog helst stanna hos dig, men jag tror, att +jag bör resa», sade jag, tänkande på Cecilias ord.</p> + +<p>»Ja», medgaf han och förde samtalet öfver till andra +ämnen.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Bref från mig till Gustaf Fröding (brefvet saknar +datum, men bör vara skrifvet i medio af juni 1903).</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="ml1"> +Käre Gustaf! +</p> + +<p>Här har du en bok från Cecilia. Jag har läst den och +kan inte förstå, hur hon kan tycka att den är bra. På +sina ställen går den ju an och är rätt lustig. Nej, jag +bryr mig inte om den. Det skall bli mycket roligt att se +dig igen, sedan jag gjort mitt härnadståg i sommar.</p> + +<p>Först reser jag till Å. sedan till Karlstad för att recensera +utställningen och sedan — dit vinden för mig.</p> + +<p>Du kan ej tro, Gustaf, hur tröttsamt det är att vistas +midt i bland människorna, ännu mer tröttsamt än att som +du lefva utanför dem. Jag önskar, att du kunde ta mig +till dig, sedan du tänkt ut någon bra uppehållsort. Käre +Gustaf var icke för sträng, då du håller domedag öfver +dig — glöm ej (resten af brefvet är afrifven).</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="5"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_152">[s. 152]</span></p> + +<p class="drop-cap">Mina resplaner ändrades. Påfven Leo XIII sjuknade +nämligen till döds, och som jag gärna ville bevista +en påflig begrafning, tog jag vägen till Holland +öfver Rom, ett beslut, som framkallade stor munterhet +hos Gustaf Fröding.</p> +</div> + +<p>I Rom sammanträffade jag med ett holländskt journalist- +och konstnärspar. Hos dem hörde jag talas om +doktor van Eeden, en berömd nervläkare, som sades ha +gjort underkurer i sinnessjukdomar, och till bekräftelse +på sina ord namngaf man ett flertal ryktbara personer +han botat. Han var därtill strängt upptagen af litterära +och sociala arbeten, fortsatte man, och måste fördenskull +afvisa alla besökande, som ej i mycket viktiga fall behöfde +hans hjälp. Då jag nämnde, att det låg mig särdeles +om hjärtat att träffa honom, fick jag af min värdinna +ett bref till doktor van Eedens hustru, hvilken +var hennes barndomsvän, och däri hon bad denna förhjälpa +mig till det jag önskade.</p> + +<p>Från Holland skref jag följande bref till Gustaf +Fröding:</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Blaricum, Holland aug. 20 1903. +</p> + +<p>I år är det här jag får sitta och vara glad åt den dag, +då du föddes, och du må säga hvad du vill om denna +din dag, men du får ej förmena mig att tacka någon —<span class="pagenum" id="Sid_153">[s. 153]</span> +jag vet ej hvem — jo, jag vet, men jag har intet passande +namn för Honom, för att du fått synligt lefvande lif, för +att jag kan skrifva ditt namn och veta att du skall hålla +det i din hand, och för att jag kan lefva i den tanken, att +allt hvad jag ser och känner här, kan jag inom kort få +säga dig och höra din mening om.</p> + +<p>Du vet ju, att människohjärtats uppsåt är ondt allt ifrån +ungdomen, och om man äfven lånar sig ett nytt och rent +hjärta, kan man dock ej behålla det mer än en liten stund.</p> + +<p>Jag har sett många människor här, för hvilka jag hyser +beundran, de ha ej stannat på halfva vägen, men de ha +krossats just som de trott sig ha hunnit målet. Du skulle +höra dem beskrifva det Gudsrike de skulle skapa här på +jorden åt människorna! Det gick med dem som med människorna, +som byggde Babels torn. Herren Gud förbistrade +deras tungomål, så att den ene ej förstod, hvad den andre +sade.</p> + +<p>Farväl käre, käre Gustaf — jag längtar att få tala med +dig om allt detta.</p> + +<p class="right"> +Alltid din <i>I. B.</i> +</p> +</div> + +<p>Doktor van Eeden blef varmt intresserad af min beskrifning +på Gustaf Fröding och lofvade, att för så vidt +man önskade det, ta honom i sitt hus och under sin +vård. Han trodde sig ha erfarenhet om den sortens +sjukdom och hade äfven i ett par fall fått makt öfver +den.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="6"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_154">[s. 154]</span></p> + +<p class="drop-cap">Lycklig vid tanken på de möjligheter till hälsobot för +Gustaf Fröding, som jag medförde, återvände jag +till Sverige. Då jag för Cecilia utvecklade förslaget om +van Eeden som läkare åt hennes bror, fick jag intrycket, +att hon ej fann det oantagligt, och hon lofvade att göra +efterfrågningar för att få mina upplysningar styrkta.</p> +</div> + +<p>»Nå, —?» sade jag förväntansfullt, då jag åter +stod inför Gustaf Fröding. »Har du varit nöjd med +mig?»</p> + +<p>Han granskade mig road. »Du ser ut, som hade +du ännu litet kvar af storeuropeiskt stoft under dina +skosulor. Det är bra för dig att resa», förklarade +han.</p> + +<p>»Som du ser, återvänder jag dock alltid till dig», sade +jag och smög min hand in i hans.</p> + +<p>»Ja, du är profetens hvita korp, som bringar honom +tidender från alla världar», sade han med en anstrykning +af ömhet och strök undan mitt hår, som fallit ned i +pannan. »Min lilla hvita korp», upprepade han därpå +sakta.</p> + +<p>»Bröd och kött har jag också medfört, alldeles som +vore du Elia vid bäcken Kidron», skämtade jag och dukade +upp mina förråd af smörgåsar från staden.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_155">[s. 155]</span></p> + +<p>»Jag fruktar nästan, att profeten vid Kidron har skäl +att med afund se ned på anordningarne för mig», utlät +han sig, och den måltid vi nu intogo kryddades med +det ystraste skämt. Jag talade så godt som oafbrutet, +uppmuntrad af ett glitter i Gustaf Frödings ögon.</p> + +<p>»Jag har gillat allt, hvad du har skrifvit», förklarade +han, »men långt mer än påfvens död och begrafning +och allt det andra, intresserade mig den lilla resenärens +forskningsäfventyr efter det påfliga liket i Vatikanen».</p> + +<p>»Kände du dig ängslig?» frågade jag.</p> + +<p>»Kanske var det ej så alldeles fritt ett par dagar», +medgaf han, »men snart genomträngdes jag af den förvissningen, +att du reder dig i alla väder».</p> + +<p>Då mitt skolarbete började, besökte jag Gustaf Fröding +i regeln hvarannan lördag och kvarstannade öfver +måndagen, ibland äfven hvarje vecka, allt eftersom jag +vågade för risken att ej trötta honom. Till hvarje besök +måste jag inhämta öfverläkarens tillstånd, och möjligheten, +att detta skulle förvägras, försatte mig alltid i pinsam +oro.</p> + +<p>Gustaf Fröding önskade hvarje vecka underrättelse, när +jag härnäst skulle besöka honom, så att han visste, hvad +han hade att vänta. Man sade mig, att öfverläkaren +måste läsa all korrespondens till patienterna, och för att +bespara Gustaf Fröding förödmjukelsen att erhålla öppnade +bref använde jag mig af brefkort. I stiliseringen +»o. G. v. kommer jag etc.» fann han stor njutning, ty +som öfverläkaren vid denna tid var en doktor Göransson, +uttydde han det till »Om Göransson vill».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_156">[s. 156]</span></p> + +<p>Efter någon vecka fann han brefkort blott lämpliga +som meddelanden till skräddare o. d., och jag hade då +den stundom kinkiga uppgiften att affatta sådana bref, +där hvarje ord var riktadt exklusivt till honom och samtidigt +ett offentligt dokument.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="7"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_157">[s. 157]</span></p> + +<p>Bref till Gustaf Fröding.</p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Stockholm Lilla Vattugatan 28, sept. 18 1903. +</p> + +<p>Här är korpen, men hvar är profeten? Månne vid +bäcken Kidron, bedjande för det förvillade egendomsfolket? +Eller har han dragit ut i öknen, förföljd af Baalsprofeterna? +Det blir korpens sak att ta reda på, då han +blir flygfärdig igen.</p> + +<p>För du skall tro, att jag mår illa nu, käre Gustaf — +jag har fått en snufva som kommer min hjärtlösa omgifning +att gapskratta, men jag skall reta dem med att snart +bli bra igen. Jag har nu fått boken om van Eedens läror +från honom, men jag kan ej läsa den ännu, jag tar den +med mig till dig då jag kommer. Om du är konung Salomo, +kan du ej undgå att känna och erkänna visheten i +den. Och Gustaf, tänk du — tänk om han funnit vägen +till yttre lycka!</p> + +<p>Den 19. — Jag är nästan sämre i dag vet du, men jag +har den tillfredsställelsen att min omgifning befinner sig +nästan i samma tillstånd. Hur gärna hade jag ej velat +besöka dig i dag, men doktorn föreställde mig, hur samhällsvådlig +jag för närvarande är. Jag träffade K. L. utanför +min port — han såg trygg och själfsäker ut som Adams +samvete före syndafallet. Jag hoppas några baciller från<span class="pagenum" id="Sid_158">[s. 158]</span> +min näsa rotade sig fast i honom, de skola ge honom ett +mera tidsenligt utseende. Jag läser Livsbelysningar, men +somnar vid hvar femte sida och drömmer maraktiga drömmar. +Jag tycker, att jag söker fånga min religiösa känsla +hvilken ibland låter som den vackraste klockklang, en +sådan där som bär en ut i oändligheter af något ljust — +ibland låter den som då man slår på en sprucken slef. +D. v. s. det senare har jag aldrig gjort någon gång, men +jag kan mycket väl föreställa mig, hur det låter.</p> + +<p>I öfrigt funderar jag litet på den där Jeanne d’Arc, om +hon var så att säga af Gudi eller icke.</p> + +<p>Tycker du ej, att hon var rolig med sin kvinnliga rädsla? +Den förefaller att vara äkta. Jag blef särskildt intresserad +af henne genom att påfven på sitt yttersta sysselsatte sig +med hennes kanonisering och så genom afbildningarne jag +såg i Panteon.</p> + +<p>Du — Gustaf — nu måste jag lägga mig, och jag måste +dricka konjak, det känns som skulle jag lossna i hvarenda +fog och hufvudet är som en sådan där sned byrålåda, +som inte går in. Au revoir.</p> + +<p>Böckerna du vill ha kommer Cecilia med på tisdag. +Hon lär komma hit i morgon, men det är nog för smittans +skull bäst, att hon ej ser mig.</p> + +<p class="right"> +alltid din <i>I. B.</i> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="8"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_159">[s. 159]</span></p> + +<p class="drop-cap">Allt eftersom veckorna gingo blef Gustaf Fröding +frimodigare och gladare, och redan då jag öppnade +dörren, lyste hans ansikte af skalkaktighet, så att +hela rummet skimrade och sken.</p> +</div> + +<p>»Lämna nu fram din anmärkningsbok, och låt mig +se, om du varit snäll och höflig hela veckan», var den +gängse uppmaningen, medan jag befriade mig från +ytterkläderna. Hans min och ton var så uppstyltadt viktiga, +att bådas vår munterhet kom i stark jäsning.</p> + +<p>I mera lifliga än direkt verklighetstrogna färger skildrade +jag därpå mina senaste bedrifter i Stockholm, +och han sade sig kunna försäkra mig, att intet försatte +honom i en så angenäm sinnesförfattning som en måttfull +lögnaktighet.</p> + +<p>»Och du — hvad har du gjort under veckans lopp?» +råkade jag en gång fråga.</p> + +<p>»Varit litet fnåskig, förstås», sade han med ett oefterhärmligt +leende.</p> + +<p>Då jag häpen såg på honom fortsatte han — »Nå, +hvad annars? Det är ju rent af min skyldighet efter +interneringen».</p> + +<p>»Ja, när hvar och en sin syssla sköter, då går det väl +ehvad oss möter», citerade jag med en högtidlighet, +som maskerade min rädsla.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_160">[s. 160]</span></p> + +<p>Han skrattade, och jag kände, att vi åter seglade i +lugnt vatten.</p> + +<p>Med rätt stort intresse följde han mitt undervisningssystem +i den skola jag arbetade. »Är det för min eller +för sakens skull, du hjälper mig, då jag ber dig om +råd?» frågade jag en gång.</p> + +<p>»Törhända för båda», svarade han. »För din skull +öfvervinner jag min lättja att rikta tankarne därpå, eljes +ligger mig nog undervisningskonsten i blodet, då ju +både min far och morfar — i synnerhet den senare — +voro framstående pedagoger. Jag föreställer mig», fortfor +han, »att läraren ej bör uppträda som inpluggaren +och mataren, utan snarare som örtagårdsmästaren, hvars +hufvuduppgift är att låta de uppspirande själarne komma +i åtnjutande af sol och luft».</p> + +<p>»Hur fann du dina lärare under skoltiden?» frågade +jag.</p> + +<p>»Från min egen skoltid minns jag bäst serenaderna», +sade han eftersinnande.</p> + +<p>»Sjöng du?» frågade jag öfverraskad.</p> + +<p>»Ja, falskt, jag kunde nog ibland hitta, men aldrig +hålla tonen. Dock om det gällde, kunde jag parodiera, +och det var nästan lika uppskattadt».</p> + +<p>»Men gällde väl det vid serenaderna?»</p> + +<p>»Nej, där gällde så mycket mer min stora kappa, +hvars fickor voro ett förträffligt förvaringsrum för våra +punschflaskor. Själf var jag mest att betrakta som ett +bihang till denna. Hvad beträffar mina lärare, så intresserade +de sig föga för mig, håglös och oordentlig,<span class="pagenum" id="Sid_161">[s. 161]</span> +som jag var. Ofta försummade jag att begagna lexika +vid skrifningarne utan fabricerade själf ord, hvilket +renderade mig mer eller mindre aktningslöst ovett. Det +särskilda intresse en lärare sökte visa mig, slog mycket +illa ut. Mannen ifråga hade öfverraskat mig, under +det jag spelade kort, drack punsch och rökte. Hvar +och en af dessa oarter ansågs ju i och för sig synnerligen +lastbar. Alla tre, bedrifna af en syndare på en +gång, verkade därför så storartadt, att han i häpenheten +rent af skonade mig från anmärkning och beslöt rädda +mig ur fördärfvet genom att affordra mig löftet att +hädanefter föra ett rökfritt, punschfritt och kortfritt lif. +Jag höll detta till en tid, men fann snart tvånget olidligt +och bröt det. Drifven af samvetskval anmälde jag +det, äfvensom att jag ej vidare ville vara bunden af +någon som helst öfverenskommelse i den riktningen. +Flera af lärarne funno mitt beteende vanvördigt och +röstade för nedsänkt sedebetyg. Rektor Walinder däremot +anade, att skälet låg djupare än i trots och öfversitteri. +Han talade med mig och visade stor förståelse +för min ställning till frågan».</p> + +<p>»Men hur kunde du med de klena kunskaper, du +antyder, reda dig i studentexamen?» frågade jag.</p> + +<p>»Det gick också på skrufvar. Måhända inverkade det +i någon män på censorer och lärare, att jag var biskop +Aghards dotterson. Betänkligast var min ställning i matematik, +och läraren behöfde anlita hela sin frågeskicklighet +för att undvika mitt fall. På examensfesten ansåg jag +därför som min skyldighet att adressera några tacksamma<span class="pagenum" id="Sid_162">[s. 162]</span> +ord till honom, men de föllo ej i god jord. Han fann +det tydligen mera förenligt med sin lärarevärdighet att +framstå som rättvis än som medlidsam».</p> + +<p>»Hur utföllo dina skrifningar?»</p> + +<p>»Tämligen, — i svenskan hade jag valt ämnet ’Slaget +vid Lund’, och framställningen vann gillande trots det +jag begått ett sådant fel som att låta konungen säga: +’Min krona hängde på Nils <i>Brahes</i> värjspets’. Denna +namnförväxling mellan Brahe och Bielke berodde antagligen +på mina barnaårs svärmeri för gula brigadens +hjälte. Min veneration har sedermera sträckt sig till +hela ätten och den myndige grefven, som skapat ordstäfvet +’i grefvens tid’, har gång på gång satt min +fantasi i rytm. En tid hade han som rival den käcke +gamle Hans Wachtmeister, som djärft slog på klingan +mot hertig Fredrik, då han befarade försåt mot gossekonungen. +Det var ämne för skalder, skulle jag tro». +Han tystnade. »När jag började skrifva ett drömackord», +fortfor han därpå, »låg mig i tankarne en historisk exposé, +men som du ser, kan jag blott börja».</p> + +<p>»Du har tiden för dig, och snart kommer hågen att +fortsätta».</p> + +<p>»Hågen har jag kanske, men jag saknar viljan och +kraften».</p> + +<p>»De komma med förbättringen af din hälsa. Snart +få vi nog upplefva en ny ’snillets lek med historien’, +som du kallade Heidenstams Karolinerna, men din ställning +inom poesien kräfver, att du tar lärdom af svagheterna +i dessa».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_163">[s. 163]</span></p> + +<p>Han log. »Om det blott hände något», knotade han +nästa ögonblick. »Tiden är färglös och våra gamla +ätter dådlösa».</p> + +<p>»Minns du, när du kallade en seg, urlakad skummjölksost, +som stod på frukostbordet, för ätten B.?»</p> + +<p>Hans ögon glittrade. »Nog minns jag det», sade han, +»men månne ej uttrycket var inspireradt af dig?»</p> + +<p>»Något händer likväl nu för tiden», fortfor jag. »Så +till exempel antar Stockholms borgmästare inbjudan att +närvara vid celebrerandet af St. Petersburgs grundläggning».</p> + +<p>»Jag kan förstå att han gjorde det, och jag respekterar, +att han förmådde det», sade Gustaf Fröding allvarligt.</p> + +<p>»Jag fruktar, att jag ej riktigt kan följa din tankegång», +bekände jag.</p> + +<p>»Då jag betraktar hans resa», förklarade han, »kan +jag ej se den ur annan synpunkt än den, att han ville +visa, det både han och hans fädernesland hunnit den +utvecklingsgrad, att de utan en darrning på handen +kunna tömma förödmjukelsens kalk i botten».</p> + +<p>Jag smålog misstroget, och samtalet gled in på andra +ämnen.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="9"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_164">[s. 164]</span></p> + +<p class="drop-cap">Gustaf Fröding åhörde ej utan intresse, hvad jag +hade att berätta från Holland. Jag beskref doktor +van Eedens rykte som läkare och hans sociala teorier +samt inlät mig på hvarför dessa ännu ej kunnat omsättas +i praktiken. Vid ett tillfälle, då Gustaf Fröding +klagade öfver att blott halfva hans hjärna fungerade, +nämnde jag liksom i förbigående lämpligheten att i +detta fall konsultera van Eeden som läkare. Han svarade +undvikande och bytte samtalsämne. En svåger till +van Eeden, en holländsk svensktalande skald, var emellertid +då sysselsatt med att öfversätta några af Frödings +dikter, och detta gaf mig anledning att allt ibland återuppta +ämnet.</p> +</div> + +<p>Sedan Gustaf Fröding fått sig tillsändt ett exemplar +af sina egna dikter, hade han börjat bearbeta dessa och +höll, hvad han kallade domedag öfver dem. Knappast +någon dikt fann han fri från falska bitoner, hvilka, som +han sade, gjorde honom pinsamt generad för sig själf, +och så godt som vid hvarje dikt nedkastade han försmädliga +anteckningar om sina nuvarande känslor inför +densamma.</p> + +<p>För att grundligt tukta sig, läste han högt några af +dikterna, men fångades därvid till den grad af formskönheten +i dem, att han glömde hånet.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_165">[s. 165]</span></p> + +<p>Han läste dikten Predikaren. »Sjuhundra äro hustrurna +.....»</p> + +<p>Jag satt uppkrupen på ett bord bakom honom, och +han stödde sin arm mot mitt knä. Hans röst hade +aldrig tyckts mig klangfullare, och ej heller österländingen +i hans natur trädt mera i förgrunden.</p> + +<p>Då han slutat, såg han upp mot mig, och ett leende +tvang sig fram på hans läppar.</p> + +<p>»Hvi ler du konung Salomo?» citerade jag.</p> + +<p>»Därför att du genomskådat mig, o Zulamit. När +jag nu läser ’Upp till Salem’», fortfor han, »vet jag, att +det endast är din närvaro, som kommer mig att finna +den äkta .... men ..»</p> + +<p>»Du njuter likväl för ögonblicket af att känna det +så», afbröt jag.</p> + +<p>»Ja», medgaf han och läste: »Si, mitt hjärta det längtar +i dalen öfver bergen, där kungsörnen for — — —»</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Bref till Gustaf Fröding:</p> + + +<div class="blockquot"> +<p class="ml1"> +Käre Gustaf! +</p> + +<p>Sedan jag skrifvit brefkortet till dig, fick jag mig tillsändt +inneliggande bref och öfversättning.</p> + +<p>Jag läser nu utan mycken svårighet holländska. M. och +jag läste d. v. s. jag läste och han hörde skrattande på. +Det lät, menade han, som någon slags fornsvenska.</p> + +<p>Försök att läsa dikten högt för dig själf, eljes har du +ingen aning om, hur den tar sig ut.</p> + +<p>Naturligtvis har jag ännu ej svarat dem. Jag ville först<span class="pagenum" id="Sid_166">[s. 166]</span> +gärna veta, hvad du tycker. Kan du inte skrifva i kanten +på det lilla häftet, hvad du tycker är vackert och hvad +du tycker är fult? Jag skall göra detsamma på mitt, och +så byter vi. Då jag skickar dig mina randanmärkningar, +får du äfven allt, som är nödvändigt, för att afskicka ditt.</p> + +<p>I öfrigt, Gustaf — upphöra mina fötter aldrig att trampa +den väg, som bär »Upp till Salem».</p> + +<p class="right"> +Din <i>I. B.</i> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="10"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_167">[s. 167]</span></p> + +<p class="drop-cap">En dag då han skarpt klandrat mig i alla former — +utan och innan — och stämplat hvarje mitt yttrande +som oäkta, satte jag mig litet trött i fönstret och såg +utåt parken.</p> +</div> + +<p>»Kan naturen skänka dig någon tröst?» frågade +han ironiskt, då tystnaden slutligen blef honom tryckande.</p> + +<p>»Nej, men skulle inte du möjligen kunna göra det?» +undrade jag nyfiket och gick fram till honom.</p> + +<p>»Det skulle förutsätta medlidande, och det vore härvidlag +en svaghet», sade han. »Minns du, hur den romerske +kejsaren befallde en slaf att stå bakom honom +i triumfvagnen och hviska: ’Herre kom ihåg att du är +dödlig!’ På samma sätt borde hvarje människa åtföljas +af en Mefisto, som hviskade beska sanningar i hennes +öron och vande henne att betrakta tingen från båda +ändar. Hur mycket nyttigare vore det ej för land och +folk, om kungen nu som i gamla dagar hölle sig med +en hofnarr, från hvars läppar han finge höra uppriktigheten +om också blott i form af skämt. Hvad tror +du?»</p> + +<p>»Jag tror, att jag inte vill vara hofnarren», sade jag +bestämdt.</p> + +<p>Han smålog och strök mig öfver håret. »Jag har börjat<span class="pagenum" id="Sid_168">[s. 168]</span> +en dagbok», fortfor han, »däri jag låter en vis man, +en slags Faust, tala och en Mefisto gissla de tankar, som +uttalats». — Han visade mig en tjock anteckningsbok +med svarta vaxdukspärmar. — »Jag har hunnit en trettio +à fyratio sidor och ämnade gå igenom det med dig, +men det ligger väl mycket oäkta äfven i Mefistos tonfall, +och därför gitter jag ej läsa det för dig. Jag skall +arbeta om det, kanske kan jag göra det bättre, och då +skall du få höra det».</p> + +<p>»Är det en ny idé hos dig, att vi alla behöfva skuggas +af en sanningstolkare?»</p> + +<p>»Nej, jag har hyst den ganska länge, ehuru den på +olika tider växlar plats, än träder den i för- än i bakgrunden, +men alltid har en dylik Mefisto synts mig +mycket betydelsefull. Det förefaller mig, som skulle +Goethe stundom kallat en sådan till hjälp för att nå +tingens botten».</p> + +<p>»Kan man öfverhufvud taget nå en botten i de frågor, +hvarpå du liksom Goethe spänt tankeenergien?» undrade +jag.</p> + +<p>Han såg hastigt på mig och rynkade ögonbrynen. +»Nej, det har du törhända rätt i», medgaf han, »men +Goethe har hunnit på andra sidan de gränser, där människotanken +hissnar. Mig fattas ej önskan, men kraft +och framför allt mod att löpa linan ut». Han teg en +stund. »När du tänker», fortfor han lifligt, »tänker du +med bilder eller med ord?»</p> + +<p>»Jag tänker ju så litet, och ännu mindre reflekterar +jag öfver tillvägagångssättet därvid», bekände jag, »men<span class="pagenum" id="Sid_169">[s. 169]</span> +jag föreställer mig, att bilden kommer först och att orden +emanera från denna».</p> + +<p>»Jag betjänar mig för tankeslut blott af bild», +förklarade han, »satser ta längre tid och äro svårare +att kvarhålla. Genom träning och noga aktgifvande +att ej förirra mig till felslut bör jag kunna tränga ganska +långt ned».</p> + +<p>»Helt säkert», trodde jag, »men du måste anteckna +några tankeslutpunkter, så att du har en bas att bygga +vidare på, om du skulle tröttna».</p> + +<p>»Du har kanske rätt», medgaf han, »men hur lockande +det än är, att ge tanken vingar och spännkraft, +känns det dock gagnlöst, man kommer i alla fall blott +att säga: ’Dessa ord härröra från en, som sitter på +dårhus’».</p> + +<p>»Du är ej bunden att sitta här, du kan få komma +ut härifrån, när du vill!» sade jag ifrigt.</p> + +<p>»Det skulle i så fall blott förändra omdömet till: +’från en som suttit på dårhus’. Jag är en märkt man, +sedan jag intogs här, och märket är inbrändt. Ett ombyte +af vistelseort utplånar därvidlag ingenting», slutade +han bittert.</p> + +<p>»Kunde du blott aflägga någon slags akademisk examen, +då du komme ut, så försvunne alla betänkligheter», +återtog jag efter en stunds funderande. »Du +känner ju svenskarnes auktoritetsveneration. Den obetydligaste +uppsats, skrifven af en akademisk fackman, +beaktas och glorifieras, under det viktiga frågor behandlade +på det mest glänsande sätt af lekmannen vanligen<span class="pagenum" id="Sid_170">[s. 170]</span> +ringaktas och undertryckas. Nog har du väl kunskaper +för en disputation?»</p> + +<p>»Kunskapsmåttet torde jag sannolikt kunna fylla», +menade han, hvarpå vi gledo in i betraktelser öfver det +akademiska lifvet på hans Uppsalatid.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="11"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_171">[s. 171]</span></p> + +<p class="drop-cap">Nästa gång vi träffades fann jag honom synnerligen +upprymd. Han hade sysslat med några böcker +jag skaffat honom från Kungliga biblioteket, behandlande +kinesiska förhållanden och plägseder och hälsade +mig på kinesiskt vis: »God dag, min vördade mormors +mor, du ser ut, som om du vore tusen år, och kanske +är du blott trettio!»</p> +</div> + +<p>Jag svarade i samma anda och då vi lekt nog på +kinesiska, yttrade han:</p> + +<p>»Jag talade vid doktor Lundborg om mina studier, +och han menade det ej omöjligt, att jag med framlämnande +af en afhandling och utan disputation skulle +kunna erhålla doktorsgrad vid något tyskt universitet. +Beträffande vistelseort för mig, om jag lämnar hospitalet +....»</p> + +<p>»Så menade han Holland lämpligt ...», afbröt jag.</p> + +<p>»Det är sant», medgaf han, »men eljes vore Skottland +fördelaktigt, bland annat genom sina gedigna bibliotek».</p> + +<p>»Ja, och därifrån härstammar ju äfven din älskade +Burns», insköt jag.</p> + +<p>»Vet du väl, att du på senare tider börjat likna honom», +sade Gustaf Fröding, och hans ögon fingo en +underbar glans, då de fästes på mig.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_172">[s. 172]</span></p> + +<p>»Nej, och inte kan jag heller förstå det», erkände +jag, »men jag är glad däröfver, eftersom du tycker om +hans ansikte. — Någon nämnde också Athen som en +lämplig studieort för dig».</p> + +<p>»I så fall skulle vi bo på en af de grekiska öarne», +sade han och sträckte sig efter kartboken.</p> + +<p>Medan vi beskådade Arkipelagen, rann mig en dikt +af Tegnér i minnet, och jag frågade, om det ej var om +dessa öar Fritiof kvad: »Här vi skulle ha bott etc.».</p> + +<p>»Jo, och vill du kanske med citatet antyda din afsikt +att låta mig lik hjälten sucka, ’men den hårda i +Norden förblef’», frågade han med en blandning af +skalkaktighet och ironi.</p> + +<p>»Du är just lik en, som suckar», anmärkte jag skrattande. +»Minns du, hur du på Utö föreslog till högläsning +boken ’När riddar Ulf suckar’ i hopp om att +få en smula svalka de hetaste sommardagarne. — — — +Men för att återgå till Tegnér, förmodar jag, att det är +en för långt drifven själfunderskattning, då han anser +sig misslyckad som skald».</p> + +<p>»Nej, däri har han alldeles rätt», svarade Gustaf Fröding. +»Han är poetiskt vältalig, men når sällan längre. +Ej heller är han originell. Hans vackraste dikter äro +inspirerade af andra skalder. Så t. ex. har sången +’Fritiofs lycka’ på sina ställen rönt stark inverkan af +Shakespears Romeo och Julia. Om du jämför Ingeborgs +’Tyst, det är lärkan’ etc. med Julias ord till Romeo, +kan du själf öfvertyga dig därom. Också Runeberg +är ganska ofta snarare ordkonstnär än poet. Tänk<span class="pagenum" id="Sid_173">[s. 173]</span> +dig blott en vers sådan som: ’Ser du den lille mannen +där på älfvens strand’ — ger det ej nästan uteslutande +intryck af teatergester och deklamationstonfall?»</p> + +<p>Jag smålog. »Har du glömt, hur betagen du blef i en +Runebergsdikt, som vi nyligen läste?» påminde jag.</p> + +<p>»Du menar Seidis bref till sultanen», svarade han. +»Åh, nej, det är ett mästerstycke af poesi. Du borde +tillägna dig den stilen, när du skrifver till mig», skämtade +han. »Hör du rytmen och klangen och känner du +färgdoften i detta? ’Dyre, låt med rosens anda Seidis +tysta suck sig blanda’. När jag blir frisk, kommer jag +kanske att skrifva något lika vackert och då ....»</p> + +<p>»Blir du invald i Svenska Akademin», ifyllde jag +högtidligt.</p> + +<p>»Ofelbart, jag började redan tidigt meritera mig därför +genom min stolta ungdomsbravad att kasta Akademiens +hedersgåfva i den politiska offerhärden», utlät +han sig.</p> + +<p>Jag teg eftertänksamt.</p> + +<p>»Grubblar du på, hur du skall kunna undvika att +stämpla det anförda som öfvermodig dumdristighet», +undrade han gäckande.</p> + +<p>»Nej, jag funderar blott, hvar du skall placera mig, +när du gör ditt inträde i akademien», förklarade jag.</p> + +<p>»Jag är nästan öfvertygad, att jag har dig hängande +under frackskörten, och mitt första åliggande blir ingalunda +att tala öfver poesi, utan tvärtom att för de höga +fäderna förklara min funktion som introducerare af +kvinnan i Svenska Akademien».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_174">[s. 174]</span></p> + +<p>»Det blir säkert praktfullt», antog jag. »Blott jag ej +blir blyg och börjar gråta, när alla de gamla gubbarne +stirra på mig».</p> + +<p>»Då gömmer jag dig i mitt yfviga skägg», sade han +och klappade mig beskyddande på hufvudet.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="12"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_175">[s. 175]</span></p> + +<p class="drop-cap">De dagar jag vistades hos Gustaf Fröding, önskade +han, att vi skulle äta middag tillsammans och för +att kunna göra honom till viljes häri, måste jag dela +hans matportion med honom, en anordning som aldrig +förfelade att ge uppslag till nytt skämt.</p> +</div> + +<p>»Du och jag likna ett par råttor, som stulit sig in i +statens skafferi», suckade han en middag och gnagde af +alla krafter på en hård brödbit.</p> + +<p>»Snick-snack är du obstinat, skall jag bita dig med +min hvita tand!» citerade jag.</p> + +<p>»Det är rätt Tummelisa, varna dig själf du, ingen vet +bättre än jag, hur väl du i detta hänseende tarfvar varning», +sade han med en gillande nick.</p> + +<p>Just som jag skulle opponera mig mot denna tydning +af mina ord, kom en vansinnig infarande, ryckte till +sig ett brödstycke och försvann lika hastigt, som han +kommit.</p> + +<p>»Hu, jag tror jag blef rädd!» ryste jag.</p> + +<p>»Låter man honom hållas, är han nog ej farlig», tröstade +mig Gustaf Fröding, »men hade du tagit brödet +från honom, kunde det kanske händt, att han gifvit +dig ett slag. Förmodligen anser han sin egen mat förgiftad +och tillägnar sig därför från andras portioner».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_176">[s. 176]</span></p> + +<p>»Skulle du försvara mig, om någon af patienterna +komme in och anföllo oss?» frågade jag.</p> + +<p>»Nej, det skulle jag inte, jag saknar mod», svarade +han. »Men det är möjligt, att jag skulle ropa åt dig +att krypa under sängen, så att jag blefve tillgänglig för +honom först. Kanske vore hans krafter något uttömda, +när turen slutligen komme till dig».</p> + +<p>»Har det händt, att de sinnessjuke här öfverfallit dig?» +frågade jag vidare.</p> + +<p>»Jag vill minnas, att det inträffat ett par gånger», svarade +han. »En gaf mig en rätt kraftig stöt i magen och +en annan slog mig öfver ögonen, så att pince-nezen gick +sönder, men ingendera gången blef jag allvarligt skadad».</p> + +<p>»Men du kände dig väl ändå hemsk till mods?» antog +jag.</p> + +<p>»Kanske — men litet mer eller mindre betyder föga».</p> + +<p>»Jag undrar», fortsatte han, »om en psykiater ej egentligen +borde ha varit sinnessjuk för att fullt förstå denna +sjukdoms natur. Jag har varit ganska intresserad af +många patienter här på anstalten, och hade jag ej hyst +motvilja att opåkallad blanda mig i andras angelägenheter, +skulle jag gärna velat hjälpa i ett och annat fall».</p> + +<p>»Förmodligen vore det mycket värdefullt, om du som +känner hur din hjärna fungerar som sjuk, skulle vilja +nedkasta dina iakttagelser öfver dig själf på papperet», +sade jag. »Andra patienter kunna ej göra det, emedan +de sakna förmåga att klargöra sitt tillstånd».</p> + +<p>»Anser du, att jag kunde gagna någon därmed, vill +jag gärna göra det», lofvade han »kanske vinner jag<span class="pagenum" id="Sid_177">[s. 177]</span> +samtidigt äfven det att komma till ett djupare vetande +om mig själf».</p> + +<p>Doktor Lundberg inträdde i detsamma, och jag delgaf +honom det förslag jag gjort Gustaf Fröding. Han fann +det förträffligt, om det blott ej tröttade honom.</p> + +<p>En tid ägnade han sig med rätt stort intresse häråt, +men slutligen fann jag anteckningsboken bortlagd, och +på min fråga hvad det betydde, svarade han sorgset: +»Jag kan inte mer du, det är ej lätt att ligga på dissekeringsbordet +och själf föra knifven».</p> + +<p>Det stack till i mig, att jag föreslagit något, som vållat +honom pina, och jag gömde mitt ansikte i händerna.</p> + +<p>»Nu måste jag hitta på någon annan sysselsättning», +skämtade han, »exempelvis att skrifva ett vackert poem +och för detta köpa en ny blå fjäderskrud åt min hvita +korp».</p> + +<p>»Hur är det väl med profetens egna kläder?» undrade +jag. »Har du verkligen hjärta att längre låta dem hänga +människotomma?» — Jag slog upp dörren till klädskåpet. +— »Känner du ej, hur de lida af att aldrig få +fylla sitt ändamål?»</p> + +<p>»Nej, det gör jag inte», protesterade han, »jag afskyr +dem. Kan man tänka sig något fulare än en människa, +iförd ett par sådana benfodral? Man är som stympad +i dem. Dessutom äro de för trånga åt mig, och du +fordrar väl ej, att jag skall se ut som en förvuxen Trossnäsbeväring +i kronans kläder?»</p> + +<p>»Vi kunna beställa nya», föreslog jag. »Vill du blott +låta Hedrén komma hit ut, tar han nog mått af dig.<span class="pagenum" id="Sid_178">[s. 178]</span> +Du har ju ingenting att sätta på dig, tills du skall lämna +anstalten».</p> + +<p>»För det första så kanske jag ej alls skall ut härifrån, +och för det andra så» — han tystnade och betraktade +mig gäckande — »ja, så om du nödvändigt vill, så kan +du möjligen få skicka hit ’hedren själf’», tillfogade han.</p> + +<p>»Inte vill jag, om du har en afgjord antipati därför», +sade jag ångerköpt.</p> + +<p>»Jag märker, att du vill drifva det därhän, att det slutligen +blir jag, som bönfaller dig att skicka Hedrén till +mig», anmärkte han sarkastiskt.</p> + +<p>»Si, jag är blott stoft och aska, men du Herre ransakar +hjärtan och känner njurar, för dig är ingenting +fördoldt», tillstod jag ödmjukt.</p> + +<p>»Det är nog, det är nog!» han viftade med handen +till tecken på sin nåd.</p> + +<p>Jag var mycket lycklig öfver detta halfva löfte att få +beställa en kostym åt honom och meddelade det såväl +till Cecilia som till läkaren. Innan man kunde flytta +honom från hospitalet, måste han nämligen först någon +tid vänja sig att vistas uppe och iförd kläder.</p> + +<p>En och annan gång kunde jag förmå honom att i +nattrock promenera omkring i rummet, men han föregaf +sig därvid få yrsel och kväljningar samt att ej kunna +beräkna afståndet för stegen, hvarför jag upphörde att +påyrka promenaderna. För att göra mig en stor glädje +hände det dock någon gång, att han låtsades ta en +rundtur med mig genom städer, som aldrig existerat.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_179">[s. 179]</span></p> + +<p>Mina berättelser från Afrika, hvarmed jag då underhöll +honom, gengäldade han merendels med skrytsamma skildringar +om sin kamrat Jakob Hedenius morbrors bedrifter +i Kap och en värmländing Anderssons äfventyr som +afgudabild i Indien.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="13"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_180">[s. 180]</span></p> + +<p class="drop-cap">En afton då jag kom in i hans rum, märkte jag, +att något händt, fast han sökte dölja det för +mig.</p> +</div> + +<p>»Har du sofvit dåligt i natt?» frågade jag.</p> + +<p>»Det gör jag alltid», lät det undvikande.</p> + +<p>»Har du drömt något som plågar dig?» fortfor jag +och satte mig på sängkanten bredvid honom.</p> + +<p>»Nej, men råttorna sprungo i natt upp i min bädd, +och jag har ännu kvar den pinsamma skräckkänslan +efter dem .... Jag har väntat på dig för att få den förjagad», +kom det slutligen.</p> + +<p>»Blef du biten?» frågade jag rysande.</p> + +<p>»Inte nu, men för något år sedan vaknade jag vid +att de gnagde mig på ena benet. Jag tänkte då, att +jag till straff för mina svåra synder hade fått mig förelagt +att bli uppäten af dessa motbjudande djur och +kända mig tveksam, om jag ens hade rätt att skaka +dem af mig».</p> + +<p>»Att du inte snarare tänkte på, hur längtansfullt Tom +Sawyer motsåg, att en råtta skulle bita negern i foten +för att få blod till de inskriptioner, hvarmed hvarje +anständig fånge måste förse sin cell», sade jag och lyckades +småle.</p> + +<p>Han skrattade. »Det borde jag kanske hellre gjort», +<span class="pagenum" id="Sid_181">[s. 181]</span> +medgaf han. »Med en tändsticka doppad i såret på +min tå, skall jag nästa gång pränta öfver sängen: ’Här +försmäktade Hans Stormäktiga Genomstungna Majestät, +Konungen på Svenska Parnassen, Diktens Svarta Svan, +nedhalkad från sin tron och åtföljd endast af en liten +snöhvit korp’».</p> + +<p>»Härligt, storartadt!» betygade jag, »men tror du +inte, att det skulle verka synnerligen effektfullt äfven +med en fras sådan som: ’Naturlig Son af den Lysande +Guden Apollo’».</p> + +<p>Hans ögon glänste till. »Det är helt säkert klokast +att öfverlämna inskriptionen åt dig», sade han, »och +härnäst jag blir biten, skall jag med aldrig svikande +påpasslighet söka hålla såret öppet, tills du hinner +hit».</p> + +<p>»Jag skall tala vid doktor Lundborg», sade jag, »så +kan du vara förvissad, att du får råtthålen tätade».</p> + +<p>»Han har så mycket extra besvär för mig ändå», invände +Gustaf Fröding. »För en tid sedan köpte han +mig en tandborste, något som jag ej ägt, sedan jag +kom hit. — Så alldeles säkert är det ej, att jag begagnar +den hela veckan, men alltid i början och slutet», tillfogade +han med en skälmsk blick på mig.</p> + +<p>Hans ansikte hade återfått sitt lugna uttryck, och jag +lade för honom några kriaböcker jag medfört och som +han hjälpte mig att korrigera. En tillstyrd ordvändning +förde oss in i ett samtal om språkliga svårigheter och +gaf mig anledning att fråga, om han kunde rimma på +hvilket ord som helst.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_182">[s. 182]</span></p> + +<p>»Var säker på det!» sade han och nickade öfverlägset +åt mig.</p> + +<p>»Försök då med Åmål», föreslog jag retsamt.</p> + +<p>Han betraktade mig, tindrande af upptågslust, ruskade +mig i håret och skanderade:</p> + +<div class="poetry-container"> +<div class="poetry"> + <div class="stanza"> + <div class="verse indent0">’Nog är ett mål bra, men bättre två-mål,</div> + <div class="verse indent0">Nog är Säffle bra, men bättre Åmål’.</div> + </div> +</div> +</div> + +<p>»Bravo!» ropade jag förtjust. »Jag utkorar dig att +skrifva vers till svåger Wilhelms födelsedag och rimma +på gasklocka».</p> + +<p>»Det blir ju ett rim som en cirkuskullerbytta», sade +han skrattande.</p> + +<p>»Du menar ....?» frågade jag.</p> + +<p>»Att dess quinta essentia ligger i ett afsiktligt groteskt +misslyckande».</p> + +<p>Jag betraktade honom en stund under tystnad. +»Om man nu stängde mig ute från dig, skulle du +då ej göra något för att hjälpa mig in igen?» sade jag +dröjande.</p> + +<p>»Du vet ju, att jag är vanmäktig, beröfvar man mig +en glädje, har jag ingen rätt att återfordra den».</p> + +<p>»Men skulle du då ej kunna göra <i>någonting?</i>» +fortfor jag och kämpade med de frambrytande tårarne.</p> + +<p>»Jo, jag skulle sätta mig vid fönstret och låta mitt +skägg växa ut genom väggen ända ned till marken, så +att du kunde sno dig ett rep af det och klättra upp +till mig».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_183">[s. 183]</span></p> + +<p>Hans ansikte blef vid dessa ord skimrande vackert. +Våra blickar möttes, därpå lutade vi oss öfver den uppslagna +bibeln, och med andaktsfull röst läste han: ’Min +vän är min och jag är hans’ — — — — — — — — — +— — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="14"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_184">[s. 184]</span></p> + +<p class="drop-cap">Endast ett bref från mig finns bevarat för höstmånaderna +1903.</p> +</div> + +<p>Det lyder:</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Stockholm den 4:de dec. 1903. +</p> + +<p class="ml1"> +Käre Gustaf! +</p> + +<p>Jag mår bra, hur mår du? Föröfrigt mår jag inte bra, +kriarättningen angriper mina magnerver och orsakar mig +s. k. fysisk plåga. Du minns blindtarmen som jag klagade +öfver hos dig. Nå det var blott en tvångsföreställning, +som du bibringat mig genom att tala om drufkärnorna.</p> + +<p>Emellertid vill jag med dessa rader säga dig, att du +antagligen blir beröfvad den stora glädjen att se mig på +söndag, emedan skrifböcker och kväljningar kedja mig vid +staden. Fullt viss kan du ej vara. Det är möjligt, att jag +arbetar mig igenom skrifboksberget och trotsar kväljningarne, +rycker till mig några långa strån ur ditt skägg, +tvinnat ett rep och klättrar ned på det till ditt Nirvana.</p> + +<p>Farväl, farväl! Lef väl, lef väl, och öfva dig, så att +du kan föra en bildad konversation med mig, då jag +kommer. Tråka inte ut dig med anekdoter och tal om<span class="pagenum" id="Sid_185">[s. 185]</span> +Lydia Wahlström, dansande sig till rösträtt inför de församlade +riksdagsfäderna.</p> + +<p>Åh, Gustaf, om det ändå gåfves mig någon möjlighet +för mig att komma på söndag.</p> + +<p class="right"> +Alltid din<br> +<span class="mr1"><i>I. B.</i></span> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="15"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_186">[s. 186]</span></p> + +<p class="drop-cap">Veckorna före jul påstod han sig för sina ögons skull +ej kunna läsa, utan sysselsatte sig i stället med geometriska +uppgifter och hade hela pappersark fullklottrade +med vinklar. Några anteckningar visade, att han +sökte lösa problemet om vinkelns tredelning.</p> +</div> + +<p>»Din hand darrar mer än eljes, när du håller det där +papperet», anmärkte han. »Är du ledsen öfver mitt +val af problem?»</p> + +<p>»Om det förströr dig, kan jag ju blott vara glad +däråt», sade jag.</p> + +<p>Han betraktade mig en stund; plötsligt började det +leka kring hans mun, och ögonen spelade. »Är du +rädd att tillstå, hvad du tänker», frågade han och drog +mig närmare intill sig. »Tror du ej jag ser, att du hört +detta problem betecknas som det paranojeometriska?» +Han skrattade. »Du skall ej oroa dig», fortfor han, +»jag är ej sämre, men det omöjliga har alltid haft en +stark lockelse för mig. Hade jag ett laboratorium, +skulle jag experimentera med uppfinningar eller söka +göra guld, men nu har jag inga andra resurser än papper +och penna och måste därför välja detta olösta problem».</p> + +<p>Kort därpå såg jag i bokhandeln ett arbete af en +professor rörande vinkelns tredelning och förskaffade +mig det genast.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_187">[s. 187]</span></p> + +<p>»Se här, nu ser du, att äfven höglärda professorer +vid bildningsanstalterna behandla detta problem», sade +jag triumferande och räckte honom boken.</p> + +<p>»Gifvetvis kommer man en dag att kunna lösa det», +trodde han, »ehuru jag misstänker, att det ej blir en +universitetsstuderad lärd, utan kanske en sinnessjuk lekman, +som finner lösningen».</p> + +<p>Det närmade sig jul, och jag skulle resa till mitt +hem. Jag hade frågat Gustaf Fröding, om han önskade, +att jag skulle kvarstanna hos honom, men han antog, +att den sorg min mor skulle känna vid att sakna +mig, kanske ej kunde utjämnas med hans glädje att +behålla mig. Julen betydde för honom intet, för henne +däremot var den fylld af minnen och traditioner, +menade han. Kunde jag dessutom återvända om +fjorton dagar, störde ju ej min frånvaro honom i hans +vanor.</p> + +<p>Dagarne före jul, tillbringade jag i Uppsala och +afreste till Åmål den 23 december. Jag hade lackat in +diverse julklappar, till hvilka jag skrifvit vers på det +omöjligaste blandspråk och tvang honom att afge ett +högtidligt löfte att ej bryta dem förr än klockan sex +på julafton.</p> + +<p>»Nå, lämna mig nu dina paket», sade jag med låtsat +allvar, »jag svär att inte se på dem, förr än jag kommer +hem».</p> + +<p>Han gjorde en beklagande gest och citerade: ’Den +arme Fritiof mer arm än de, har ingenting att den +trogna ge’.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_188">[s. 188]</span></p> + +<p>»Om fem minuter kommer vakten för att hämta mig», +sade jag och hopsamlade mina tillhörigheter.</p> + +<p>»Vill du stryka med din hand öfver böckerna och +allt som finns härinne, innan du går», bad han.</p> + +<p>Jag nickade. »Snart är jag hos dig igen», sade jag, +då vårdarens steg hördes, »och jag längtar redan att få +skrifva till dig från Åmål».</p> + +<p>Jag ordnade hans kvällsvard, kastade en sista blick +på den nedböjda gestalten i sängen och lämnade rummet +med motsträfviga steg.</p> + + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="16"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_189">[s. 189]</span></p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Åmål den 26 dec. 1903. +</p> + +<p>Du käre Gustaf, du kunde gärna ha önskat mig en god +resa, så hade ej det inträffat som nu inträffade, och det +som inträffade var något gräsligt.</p> + +<p>En annan gång gör du nog inte så, när du vet hvilka +följder det drar med sig.</p> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<p>Du har naturligtvis julefrid du, så länge jag är borta, +men hvad mig beträffar, är jag i djup saknad af sådan. +Min store bror lämnar oss ej ett ögonblicks ro; under det +jag sitter här och försöker skrifva läser han »Fäderneslandet».</p> + +<p>Jag har ej heller auktoritet nog att säga ifrån: »Högläsning +förbjuden», kvinnans plikt är hos honom som hos +dig att ödmjukt böja sig och lyda.</p> + +<p>I morgon skola vi släpas till Karlstad till — — — —, +sedan resa vi till Trollhättan och jag antar att jag söndag +eller måndag skall få mottaga din uppriktiga komplimang +öfver mina vackra verser, såvida du ej förblindas af afund +öfver min lätthet att finna rim. Det är mitt arf på mödernet. +Mamma rimmade julafton fint till gröten — — — —.</p> + +<p>Som du ser äro vi både bildade och begåfvade här i +staden, och det kan du komma i håg nästa gång du gör +en vers om Åmål.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_190">[s. 190]</span></p> + +<p>Jag önskar så mycket, att allt som är plågsamt måtte +göra så långa omvägar, innan det kommer till dig, att det +förlorat sin rätta kraft d. v. s. för så vidt jag ej också +räknas dit.</p> + +<p>Gustaf — åh du vet nog, att jag på botten af allt hvad +jag känner, blott vill, att du skall ha det som lindrar, men +min önskan att se och höra dig ja, vara hos dig, är en +murbräcka, som oaflåtligt krossar det som ställer sig i vägen +för den. Därför kan jag också säga</p> + +<p class="right"> +alltid din<br> +<span class="mr1"><i>I. B.</i></span> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="17"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_191">[s. 191]</span></p> + +<p class="drop-cap">Jag reste från Åmål direkt till Uppsala, där jag stannade, +tills skolarbetet började.</p> +</div> + +<p>»Har du saknat mig?» frågade jag, då jag åter satt +bredvid honom.</p> + +<p>»Jag vet ej», svarade han, »men jag fick en stark glädjeförnimmelse, +i detsamma du trädde inom dörren». Han +teg en stund. »Är du ännu lika rädd för patienterna +här?» fortfor han.</p> + +<p>»Nog har jag allt fortfarande en förfärligt stark hjärtklappning, +hvar gång jag passerar korridorerna», tillstod +jag.</p> + +<p>»Tänker du ej då så här? ’Jag utsätter mig hellre +för denna skräck, än jag afstår från att se Gustaf Fröding’», +frågade han.</p> + +<p>»Jag hinner ej tänka någonting, jag bara går, det fortaste +jag kan, och får en känsla af obeskriflig trygghet, +då jag fattar om låsvredet till din dörr».</p> + +<p>Han smålog. »Du tänker nog omedvetet i den riktning, +jag antydde», fortfor han, »fast du ej ger dig tid +att särskilja dina tankar och motiv. Ett val föreligger +vid hvarje handling, ehuru väljandet går så snabbt, att +vi ej alltid aktgifva därpå».</p> + +<p>»Väljer du medvetet eller omedvetet?» undrade jag.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_192">[s. 192]</span></p> + +<p>»Skulle tro, att jag oftast gör det medvetet. Mellan +dig och mig föreligger häri en stor olikhet. Du har hela +världen att studera och ditt aktgifvande på andra människor +skymmer för dig tillvägagångssättet i ditt eget +tankelif. Jag däremot har som observationsmaterial blott +mig — och möjligen dig — däraf min detaljkunskap».</p> + +<p>»Har du varit mycket plågad af röster, medan jag +varit borta?» undrade jag.</p> + +<p>»När du är här, skingras de ju alltid, eller rättare då +jag sysselsätter mig med dig, ger jag ej akt på dem. Jag +tror dock knappast, att de plågat mig mer än vanligt, +och dessutom skall du ej oroa dig härför, då jag ej är +särskildt dålig, vänjer jag mig vid dem ungefär som vid +gatbuller».</p> + +<p>»Har du haft dessa röstförnimmelser länge?» fortfor +jag, »och finns det ingen hjälp mot dem?»</p> + +<p>»Jag hade dem redan på den tiden jag arbetade i Karlstad, +och jag förmodar, att jag ej kan undgå att plågas +af dem hela lifvet igenom. Sannolikt är det ett organ +i hjärnan, som ligger naket och därför fungerar ohöljdt».</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Ett stort ärr på min hand tilldrog sig en gång hans +uppmärksamhet, och jag måste redogöra för hur det +uppkommit.</p> + +<p>»Se här», sade han, då jag slutat, och räckte fram sin +handlofve, »kan jag också framvisa ärr, men bakom dem +ligger en helt annan historia än den, som är knuten till +<span class="pagenum" id="Sid_193">[s. 193]</span> +ärret på din hand». Han sänkte dystert sitt hufvud och +tycktes knappast längre lägga märke till min närvaro.</p> + +<p>»Hade jag blott aldrig känt mig fyllas af öfvermänsklig +makt och kraft, skulle jag kanske varit mer osårbar», +återtog han omsider. »Det är det gäckeri ofvanifrån, +för hvilket jag stundom är utsatt, som vållar mig den +största smärtan och förödmjukelsen. Det jag nu tänker +på, hände för flera år sedan. Då — liksom nu — låg +jag till sängs, hvilket då liksom nu tycktes besvära läkarne +långt mer än mig. Utsatt för tvång iförde jag +mig kläder och hoppades bli befriad från ytterligare +kraf. Men så en vacker dag inträder öfverläkaren S—s +och befaller mig medfölja de andra patienterna på jordarbete.</p> + +<p>Jag vägrade .... han såg ut att ämna genomföra sitt +program med mig ....» — han teg några ögonblick, och +det ryckte smärtsamt kring hans mun. — »En är en, och +då han därtill är ensam mot alla, är hans ställning hopplös +....» — Han tystnade äter, och jag smög sakta min +hand in i hans.</p> + +<p>»Jag slog sönder en spegel», fortfor han, »skar mig +med glasbitarne öfver handleden i hopp att träffa pulsådern +.... skrapade kvicksilfret af glaset och stack det +i såret för att få det förgiftadt .... jag ville ej .... jag +kunde ej uthärda denna skymf .... Jag trodde mig dock +korad till något bättre och högre än att af en dårhusläkare +fösas ihop med dårar för att gräfva upp +jorden!» — — — — — — — — — — — — — — — — — +— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_194">[s. 194]</span></p> + +<p>Han hade dragit min hand mot sitt bröst, och jag +kände, hur våldsamt hans hjärta slog vid detta minne.</p> + +<p>»Jag bar mig för oskickligt åt för att lyckas i mitt +förehafvande», slutade han, »men vann åtminstone +det, att man tillsvidare afstått från att med våld tvinga +mig i ett arbete, som synes mig strida mot min värdighet».</p> + +<p>Mitt sinne sjöd af harm öfver den brutalitet, som +tycktes ha blifvit föröfvad mot honom.</p> + +<p>»Du skulle ropat till Gud att nedsända millioner bältdjur +att gräfva i ditt ställe», sade jag med ett försök +till skämt. »Till det äro de skapade, men din gärning +är vida skild från deras, och det skulle du tuktat den +oförsynte med att påvisa».</p> + +<p>Han skrattade. »Vi hade då fått historien om Elia +och piltarne upprepad, fast med nödig variation. Har +du sett ett bältdjur?» tillade han. »Jag undrar, hur +de se ut».</p> + +<p>»Jag har ej sett dem», svarade jag, »men vet, att de +ha en benhård hud, just en sådan du behöfver i ditt +umgänge med människorna».</p> + +<p>»Det är ju möjligt, att jag borde föredra den», medgaf +han, »ehuru Herakles lejonhud mera tilltalar mig. +Och du — hvilket skyddsmedel är det väl, du begagnar?»</p> + +<p>Jag löste leende af mig en lejonklo, som sammanhöll +min halsduk. »Jag visar klorna», sade jag.</p> + +<p>»Det duger», försäkrade han upprymd. »Jag förmodar, +du ej gör dig samvete af att inbilla dina medmänniskor,<span class="pagenum" id="Sid_195">[s. 195]</span> +det lejonen i Sydafrika trafva omkring med dylika +rubinprydda klor».</p> + +<p>»Jag brukar framdra det som ett bevis på landets +sagolika rikedomar», bekände jag.</p> + +<p>Vi kommo därpå att tala om drottningen af Saba, +som enligt en Kimberleylegend skulle härstamma just +från den trakten, och vårt föregående samtal undanskymdes.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="18"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_196">[s. 196]</span></p> + +<p class="drop-cap">Gustaf Fröding hade alldeles lagt åsido sina geometriska +experiment och ägnade sig åt memoarlitteraturen. +Då och då återupptogo vi frågan om hans studier +och förflyttning från hospitalet. Mitt tal om van +Eeden afböjde han fortfarande, och då han en gång +gjorde det mera retsamt än vanligt samt hånfullt begärde +att få veta, hvilka egenskaper denne ägde att +framför andra förstå honom, förklarade jag vredgad mitt +tålamod uttömdt och att det var sista gången jag inlät mig +på detta ämne. »Är det väl något så onaturligt i min +förmodan, att van Eeden, läkare, skald och filosof med +rykte som nått de flesta kulturländer, bör ha goda förutsättningar +att förstå dig», slutade jag.</p> +</div> + +<p>»Är han skald?» inföll Gustaf Fröding, »det har jag +aldrig förstått, det förändrar saken. Du har blott talat +om hans sociala planer, hvilka delvis ligga utom min +intressesfer».</p> + +<p>Blidkad redogjorde jag nu för hans författarskap. +»K. följer kanhända med dig som ressällskap på vägen», +sade jag. »Jag har talat med honom därom, och han +har ej ställt sig alldeles afvisande. Doktor Lundborg +reser, som du vet, snart till Holland för att studera +sinnessjukvården där, och då kunde han ju undersöka +om van Eedens hem lämpar sig för dig».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_197">[s. 197]</span></p> + +<p>»Det kanske han kunde», medgaf han.</p> + +<p>»Från Holland är ej långt till Tyskland, och doktor +van Eeden kan råda dig i allt, som rör dina studier», +fortfor jag.</p> + +<p>»Möjligen har han också själf ett stort bibliotek», +förmodade han.</p> + +<p>»Han tillhör en gammal släkt, så att det är högst antagligt», +sade jag.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="19"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_198">[s. 198]</span></p> + +<p>Bref från mig till Gustaf Fröding:</p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Stockholm den 18 jan. 1904. +</p> + +<p>Jag hoppas, käre Gustaf, att du ej måtte känna tomheten +efter mig så som jag efter dig. Du mumsar Momsen +och låter din hvita korp flaxa hvart nödtvånget drifver +den. Måtte Momsen icke förnöja dig allt för mycket! +Jag kan inte säga att jag för närvarande tycker det är så +trefligt att du har det roligare än jag.</p> + +<p>För ögonblicket är jag blott »Grace eller Hemmets solsken», +och det är endast då jag är »Elise eller Kvinnan i +sin fullkomlighet» som jag behöfver känna ädelt.</p> + +<p>Du Gustaf — jag hoppas, att du läste om de där N-strålarne +och inte slarfvade öfver dem. Jag har något att +säga dig om dem, då jag kommer.</p> + +<p>Cecilia reste här förbi i fredags. Jag var nere på stationen +en liten stund men måste gå på fest för — — —</p> + +<p><i>Jag</i> var festens prydnad, åtminstone i eget tycke. Alla +tre — — — tryckte mig turvis till sitt hjärta under kärleksfulla +ord. Det kan jag aldrig erinra mig, att du gjort, +men kanske upplefver jag det vid ditt 75-års jubileum.</p> + +<p>Ingen dristade sig att fråga efter dig mer än fröken +S. L—d — du vet — — —. Hon sade någonting så vackert +om dig, att jag fick samma känsla, att vi nu burits igenom<span class="pagenum" id="Sid_199">[s. 199]</span> +allt ondt, som grep tag i mig, då fröken Beck häromdagen +sjöng ditt Drömackord. Om och om igen tvang publiken +henne att sjunga »Segern är vunnen». Stenhammar ackompagnerade +mästerligt. Rosenfeldts melodi till Inga lill tilltalade +mig ej.</p> + +<p>Det är möjligt att jag ej ens nästa söndag kommer till +Uppsala. Fröken v. K. reser på tisdag och hon är som +en tårpil, blott hon tänker på att vara skild från mig en +dag. Skulle önska, att du liknade henne i detta. Antagligen +får jag väl följa henne till Södertelge till Cecilia.</p> + +<p>Jag hälsar dig så mycket, mycket. — Det blir krig — +mellan Japan och Ryssland förstås.</p> + +<p class="right"> +Alltid din<br> +<span class="mr1"><i>I. B.</i></span> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="20"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_200">[s. 200]</span></p> + +<p class="drop-cap">Cecilia träffade jag numera sällan. Vi hade väntat, +att hon skulle ha besökt oss någon gång under +julen, men af en eller annan orsak hade hon låtit oss +vänta förgäfves. Då jag förebrådde henne, menade +hon, att vi nog ändå ej saknat henne, hvilket var en +alldeles grundfalsk uppfattning. Hon smålog misstroget +då jag sade detta och yttrade något, som tydde på att +när jag nu hade Gustaf, behöfde jag ej henne.</p> +</div> + +<p>Hon tycktes belåten med att han reflekterade på Holland +och föreföll gilla mitt förslag, att doktor Lundborg +skulle undersöka lämpligheten af van Eedens hem som +eventuell vistelseort. Hon frågade, om där fanns tillfälle +till bad och tillgång till sköterska, hvilka frågor +jag bejakade. Själf var hon ej stark nog att följa med, +ensam kunde jag icke resa med honom, men kunde vi, +såsom jag ställde i utsikt, få K. och någon af läkarne +som sällskap, borde det nog gå. Jag minns ej, om jag +bad henne tala med förmyndaren om saken, men var +öfvertygad att broderns hälsa låg henne så om hjärtat, +att hon ej skulle dröja därmed.</p> + +<p>För att kunna tillbringa söndagen i Uppsala följde +jag under en veckodag den i brefvet nämnda fröken +v. K. — en ryska — på hennes afskedsvisit till Södertelge. +Cecilia hade flyttat i en ny våning, och jag<span class="pagenum" id="Sid_201">[s. 201]</span> +kände mig först något främmande för denna. Själf +var hon mycket trött och mottog oss liggande på sin +soffa, men strålande vacker och älskvärd som vanligt. +Omsider blef det tid för oss att återvända till Stockholm. +Jag hade svårt att skiljas från henne, och kände +en häftig motvilja mot ryskan, för hvars skull vi måst +tala liksom genom ett galler. Då jag hunnit nedför +trappan, vände jag mig om och fann Cecilia stå lutad +öfver räcket. Hennes ögon lyste mot mig som svarta +solar — jag tog trappan i ett par språng och slog mina +armar om hennes hals. Hon smålog och kysste mig +ömt. Ögonblicket därpå lämnade jag hennes bostad, +föga anande att jag aldrig mer skulle beträda den.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="21"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_202">[s. 202]</span></p> + +<p class="drop-cap">Doktor Lundborg, Gustaf Fröding och jag samtalade +allt emellanåt om van Eeden och den tillämnade +vistelsen i Holland. »Jag känner mig som en stor elefant +med en liten varelse på min nacke, som sticker +mig i örat åt det håll hon önskar jag skall gå», yttrade +Gustaf Fröding en dag. Doktorn skrattade.</p> +</div> + +<p>»Du misskänner dig alldeles», sade jag, då vi åter +voro ensamma, »det är du som är den viljestarke, och +det är din viljas gissel, som drifver oss fram i den +riktning, du önskar. Hvad har väl jag förmått? — Se +hur obegagnade dina kläder hänga och tänk på hur +sällan du ens bjuder till att vistas uppe i nattrock».</p> + +<p>Jag fortfor en stund att ytterligare förehålla honom +en mängd andra fall, där hans vilja behållit valplatsen, +och hans ögon kisade hela tiden mot mig bakom pince-nezen.</p> + +<p>Innan jag hunnit säga, allt hvad jag hade på hjärtat, +räckte han med skolpojksaktigt underdånig min upp +handen till tecken, att han ville tala. Jag såg på honom +under lätt rynkade ögonbryn.</p> + +<p>»Fröken, fröken», viftade han litet ifrigare.</p> + +<p>»Nå, Gustaf Fröding», sade jag och nickade åt honom.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_203">[s. 203]</span></p> + +<p>»Diktar du månne ej om mig efter Fryxells svartmålning +af Karl XII?» frågade han.</p> + +<p>»Nej, men när du säger det, finner jag, att din envishet +har ett starkt släkttycke med hans», svarade jag, +hvarefter vi båda brusto i skratt.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="22"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_204">[s. 204]</span></p> + +<p class="drop-cap">En fransk läkare och vetenskapsman vistades i Uppsala +och hade erhållit tillstånd att bese hospitalet. +Som han antagligen gärna ville träffa en så intressant +patient som Gustaf Fröding, hade man frågat denne, +om han hade något emot att följande dag mottaga besök +af honom. Gustaf Fröding sade sig ingenting ha +att invända, men bad mig komma tidigt, så att han ej +behöfde vara ensam under receptionen. »Att beskådas +som ett underligt djur, insatt i en cell, är ingalunda en +välbehagsförnimmelse», förklarade han, »dessutom har +han mera valuta, om han samtidigt får se dig, då du +ju faktiskt är ändå konstigare».</p> +</div> + +<p>Jag hade ej tillåtelse att vistas i Gustaf Frödings rum +under läkarens morgonrond, men beslöt att för denna +gång öfverskrida förbudet och därefter förklara mig. +Vid tiotiden nästa morgon stod jag därför hos honom, +och hela hans ansikte sken af skalkaktighet. »För sent», +ropade han, »du har gått miste om att bli affotograferad +i hans hjärna och antecknad i hans anteckningsbok!»</p> + +<p>»Hur lät din franska?» frågade jag.</p> + +<p>»Det hade tagit mig hela morgonen att snickra ihop +frasen: ’Comment vous portez vous monsieur’, och just +när jag skulle begagna den, försvann fransmannen».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_205">[s. 205]</span></p> + +<p>»Hur såg han ut?» frågade jag.</p> + +<p>»Det iddes jag ej undersöka».</p> + +<p>»Satt du kanske och såg ned hela tiden?»</p> + +<p>»Jag tror det, men ’hela tiden’ inskränkte sig till +halftannat ögonblick, hvilket dock för en smart lärd +torde vara nog till en sakrik afhandling i tre delar om +skalden Gustaf Fröding på dårhuset».</p> + +<p>Han hånlog. »Kan du säga mig», utbröt han hetsigt, +»hvad som är driffjädern till att du trotsar alla vidrigheter +och kommer hit. Svara mig långsamt och med +eftertanke och servera mig inga fraser».</p> + +<p>»Törhända känslan, att du behöfver ett värdigt föremål +för dina sarkasmer», föreslog jag efter en stunds +öfvervägande. »Men vill du nu som jag, äta vi frukost; i +min ifver att närvara vid mottagningen för fransmannen, +blef jag nödsakad att gå fastande från staden».</p> + +<p>Jag dukade upp mina medförda förråd, och under +måltidens gång försvann hans misstämning.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Till hospitalets bibliotek hade förskaffats en del nyare +historiska arbeten, däribland ett par om England, hvilka +skänkte Gustaf Fröding stort nöje.</p> + +<p>»Har du saknat mig mycket under veckan?» frågade +jag en gång under denna tid.</p> + +<p>»Måste tyvärr erkänna, att jag varit för upptagen af +andra damer för att ha haft tillfälle att tänka på dig. +Jag menar de engelska drottningarne», tillade han, då +jag förvånad betraktade honom.</p> + +<p>»Åh — hå!» sade jag skrattande.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_206">[s. 206]</span></p> + +<p>»Maria Stuart är ingalunda en föraktlig rival», påvisade +han.</p> + +<p>»Du kan väl ej mena, att jag skall bli svartsjuk på +en kvinna, som lefde för flera hundra år sedan», invände +jag.</p> + +<p>»Inte vill jag uppmana dig därtill, men inte vill jag +heller afråda», återtog han, »hon torde vara lika verklig +i det närvarande som du, men ....»</p> + +<p>»Hon kommer ej till dig med mat», afbröt jag.</p> + +<p>»Nej, däri har du gifvit ett försteg», medgaf han.</p> + +<p>Vi började därpå resonera om hennes förhållande +till sina män och älskare och gåfvo oss i färd med att +studera, hvad läroböcker och källskrifter haft att förmäla +om henne. Äfven Anna Boleyn var länge föremål för +vårt intresse, och Gustaf Fröding tycktes luta åt den +åsikten, att hennes gemål endast handlat af konungslig +skyddsplikt mot tronföljden, då han lät afrätta henne.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="23"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_207">[s. 207]</span></p> + +<p class="drop-cap">Doktor Lundborg skulle om några veckor anträda +sin beramade resa till Holland, och jag frågade +per telefon Cecilia, om hon rådgjort med förmyndaren +om förslaget van Eeden. Det vore i så fall lämpligt, +att denne gåfve doktor Lundborg i uppdrag att göra +efterforskningar, menade jag.</p> +</div> + +<p>När jag hörde, att så ej hade skett och att hon ej +visste, när hon skulle komma till Stockholm, föreslog +jag att själf få tala med förmyndaren, då han ju helst +borde träffa doktor Lundborg före dennes afresa. Jag +fick den uppfattningen, att hon gillade förslaget, och +några dagar därefter besökte jag honom. Vi hade redan +ett par gånger flyktigt sammanträffat, den första för +många år sedan, då jag medföljt Cecilia upp på hans +kontor och i förbigående blifvit presenterad af henne +och den andra på en resa till Uppsala.</p> + +<p>Han mottog mig snäft och sade sig ha andra planer för +Gustaf Fröding än Holland samt att han tänkt, det någon +läkare skulle medfölja honom. Jag nämnde då, att doktor +Lundborg möjligen skulle kunna göra det äfvensom Frödings +vän K., men intet af detta tycktes göra det intryck +på honom, att han fann det värdt en reflektion. Hvad +mig beträffar, ansåg han sig ej kunna tillråda, att jag reste<span class="pagenum" id="Sid_208">[s. 208]</span> +med, då han ej visste mer om mig »än att jag var ett +fruntimmer, som var tokig i Fröding och ville följa +honom».</p> + +<p>I första ögonblicket kände jag ett våldsamt begär att +skratta, det lät precis som en röst från någon skvallerkonselj, +men i nästa tog harmen öfverhanden, och jag +svarade mig ha hyst den förmodan, att fröken Fröding +varit i stånd att lämna något utförligare upplysningar +om mig.</p> + +<p>»Hon har sagt, att ni är mycket exalterad», förklarade +han.</p> + +<p>»Jaså», svarade jag och tänkte, att min ställning såväl +till henne som till hennes bror dock torde ha gifvit henne +goda skäl att ej låta detta uttryck gälla som det för mig +uttömmande.</p> + +<p>»Hur har ni det er emellan, ni och Fröding?» fortfor +han. »Äro ni förlofvade?»</p> + +<p>Jag betvang min känsla af föraktfull motvilja att svara +honom. Om jag nu tege, kunde han rikta samma fråga +till Gustaf Fröding och därigenom störa den glädje mina +besök beredde honom. Kanske skulle då äfven ångesten +att på något sätt ha bundit mig åter väckas till lif i hans +ömtåliga sinne. Detta måste förhindras, och jag måste +svara, men hvad? Hade det gällt mina egna känslor, +skulle det varit en lätt sak, men att kräfva räkenskap +för dessa låg utanför den frågandes befogenhet .... +Öfver Gustaf Frödings känslor för mig hade jag däremot +ej ens gjort några sannolikhetsberäkningar.</p> + +<p>»Förlofvade kan man väl knappast kalla oss», svarade<span class="pagenum" id="Sid_209">[s. 209]</span> +jag slutligen — »de känslor Gustaf Fröding hyser för +mig, äro väl närmast att förlikna vid hvad han skulle +känna för en yngre bror, som han själf fostrat».</p> + +<p>För att ej låta märka, hur djupt hans beteende sårat +mig, utväxlade jag några konventionella fraser med honom +rörande gemensamma bekanta och lämnade sedan +hans lokal.</p> + +<p>Ljungande af harm skref jag följande dag ett bref till +Cecilia, hvari jag relaterade hennes förtroendemans samtal +med mig och menade, att jag haft rätt att vänta, det +han vetat så mycket om mig, att han ej uppträdt direkt +förolämpande.</p> + +<p>Mitt förtroende till Cecilia hade efter samtalet med +förmyndaren fått en betänklig stöt. Ej nog med att +hon tycktes ha undanhållit honom alla upplysningar, +som kunnat ge mig en aktad ställning i hans ögon, utan +hon hade äfven förtegat för mig <i>deras</i> planer om +förflyttning för Gustaf Fröding, under det hon skenbart +gått in på lämpligheten af de arrangement jag föreslog. +Den läkare, förmyndaren nämnde, som utsedd till ressällskap +åt Fröding, var honom ytterst osympatisk, och +han motsåg med glädje dennes förflyttning från hospitalet.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="24"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_210">[s. 210]</span></p> + +<p class="drop-cap">Cecilias svar kom mycket snart. Länge hade hon tänkt +tala vid mig om mitt förhållande till hennes bror, +hans närmaste framtid o. s. v., men ditintills hade det +ej lämpat sig, då vi endera suttit på en järnvägsstation +eller också haft obehöriga åhörare. Kanhända hade +också en annan känsla tillkommit, nämligen att hon +unnade mig den lycka jag för en kort tid kunde äga, +innan jag åter komme i kontakt med lifvets hårda +realiteter.</p> +</div> + +<p>Mitt förhållande till Gustaf Fröding sade hon sig ej +ha missuppfattat, hon skulle då ej kunnat hysa den +vänskap för mig, som hon gjorde och skulle ej låtit mig +komma dem så nära. Hon trodde, att min kärlek till +honom var en stark och äkta känsla. Däremot hade +hon alltid ansett, att G. ej brytt sig om mig annat än +på ett rent vänskapligt sätt, något som jag också själf +i mitt bref till henne sagt, att hon städse sökt framhålla +för mig.</p> + +<p>Hon hörde nu till sin stora förvåning, att vi voro +förlofvade och försäkrade, att det i så fall ej kunde +komma i fråga, att hon skulle lägga sig i våra enskilda +angelägenheter. Dock tyckte hon sig ha haft rätt till +vårt förtroende i denna sak, så nära som hon stått sin +bror och mig alla dessa år. För sin del ansåg hon det<span class="pagenum" id="Sid_211">[s. 211]</span> +orätt af honom att ingå giftermål och att föga utsikt +funnes för ett lyckligt äktenskap, som ju fordrade hälsa +och friska krafter. Men skulle så olyckligt vara, så +hellre mig än någon annan. Endast kontrahenterna +själfva kunde ta risken att från eller tillråda. Hon skulle +per bref underrätta sina systrar om detta; G. själf komme +hon ju snart att träffa personligen.</p> + +<p>Det var fullkomligt sant, att både G:s förmyndare +och hon ansåge det olämpligt, att jag ensam reste ut +med honom — hade hon kunnat följa med, hade det +varit en annan sak — och orsaken härtill var, att jag ej +skulle kunna reda mig ensam i alla svårigheter. Att +jag däremot skulle få råka honom så mycket jag ville +därute, hade ingen satt sig emot.</p> + +<p>Hon kunde omöjligt tro, sade hon, att förmyndaren +förolämpat mig. Jag måtte alldeles ha missförstått +honom. Då han talat vid henne om mitt förhållande +till G. hvilket ju var så ovanligt, att det väckte +uppmärksamhet, och hon visste ju ej då af någon förlofning, +hade hon framhållit, att jag var en gammal +vän till G., och att alltsammans var hvad hon kallade +oskyldigt. Som en förklaring på att ett sådant förhållande +kunde existera, hade hon sagt, att G. och jag ju +båda voro excentriska personligheter med mera fantasi +än folk i allmänhet och ej finge bedömas efter vanlig +måttstock.</p> + +<p>Om någon exaltation å min sida visste hon sig ej ha +talat, men mindes ej, hur hon lagt sina ord och i hvad +sammanhang. Hon sade sig ej kunna tro, det förmyndaren<span class="pagenum" id="Sid_212">[s. 212]</span> +ej skulle känna till mig, då min svåger var hans +vän, hvilket han också nämnt.</p> + +<p>Att hon ej hade samma uppfattning af G. som jag +var nog sant. Hennes grundade sig på 43-årig bekantskap +och därvid ständigt återkommande fenomen i hans +sinnesstämning, men ingalunda på någon utsago af mig +eller doktorerna. Det fanns dessutom många omständigheter +i hans lif, som jag ej hade reda på och därför +ej kunde ta med i beräkningen.</p> + +<p>Så länge han emellertid var så hjälplös, kunde hon +ej annat göra än endast ta hänsyn till hvad som för +honom var bäst, äfven om hon därvidlag skulle råka +att stöta sig med mig eller andra. Behöfde hon välja +mellan honom och mig, kunde jag nog tänka, hur valet +utfölle. Blefve jag hans hustru, finge jag själf ta hela +ansvaret, och hon skulle då ej hindra mig i någonting. +Ju förr jag kunde göra det alldeles klart med G. desto +bättre.</p> + +<p>Hon tillrådde mig, att i denna sak rådföra mig med +en namngifven god vän, som kände mig sedan min skoltid. +Denna var mig uppriktigt tillgifven och därtill +opartisk, sade hon. Men skulle G. och jag finna, att +vi förhastat oss, så kunde vi väl som förut råkas på ett +vänskapligt sätt, fast ej på samma sätt som i förra fallet, +utan med någon inskränkning. För sin egen del brydde +hon sig ej om folks mening och frågade ej efter skandal, +men hvad som härvidlag blefve följden, nämligen +att allt tadel skulle falla på G., och han komme att anses +som en förbrytare och förförare, hvilket han aldrig<span class="pagenum" id="Sid_213">[s. 213]</span> +varit och ej heller var, det ville hon gärna hindra. Hon +bad mig försöka att tänka mig in i G:s ställning och +hvad som kunde vara bäst och nyttigast för honom samt +blunda för hvad som gjorde min lycka. Hon visste, +att jag kunde det, om jag ville.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="25"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_214">[s. 214]</span></p> + +<p class="drop-cap">Min häpnad öfver innehållet i hennes svar trotsar +all beskrifning. Hvad som i mitt bref gifvit +henne anledning att tro mig ha tillkännagifvit någon +slags förlofning med hennes bror var mig en fullständig +gåta, då jag genom att citera mitt uttalande till förmyndaren +tvärtom markerat motsatsen. Hon hade tydligen +i sin upphetsning förbisett det verkliga innehållet +i mitt bref, för det hennes fantasi fruktat. Likaledes +måtte det ha undgått henne, att hvarje gång vi talat +om Frödings förflyttning till Holland, jag föreslagit K. +och doktor Lundborg som medhjälpare. Att resa ensam +med honom hade aldrig ens tangerat min tanke. +Vidare syntes det mig långsökt, att förmyndaren genom +sin bekantskap med min svåger, som bodde i Karlstad +och som jag ytterst sällan träffat — min syster var sedan +två år tillbaka gift med hofrättsnotarien B. — skulle +varit i tillfälle att erhålla ingående kännedom om mig, +och jag lade bort brefvet i känslan af min oförmåga +att fatta, om hon menade allt hvad hon sade eller blott +en del, och om det hon icke menade, hade någon annan +betydelse än som ett försvar för henne själf.</p> +</div> + +<p>Jag fruktar, att jag ej tillbörligt smält det fogliga och +resonabla, som onekligen äfven fanns i brefvet, då jag +per omgående skyndade att befria henne ur den villfare<span class="pagenum" id="Sid_215">[s. 215]</span> +se med afseende på min ställning till Gustaf Fröding, +hvari hon intrasslat sig.</p> + +<p>I sitt svar försäkrade hon sig ej ha någon lust att +skilja mig och Gustaf Fröding åt, och känslor och tycken +sade hon sig ej ha någon som helst fordran på att få +kritisera. Det vore ju det privataste af allt privat. Det +var blott de rent yttre förhållandena, som måste gestaltas +så, att de ej blefve till skada och obehag för G. och +mig. Förr hade hon alltid gått emellan, men nu var +hon för klen och själstrött och saknade både håg och +förmåga. Hon kunde yttra sin mening, men ägde ej +energi att bråka åt höger eller vänster.</p> + +<p>Uppträdet hos förmyndaren hade berört henne pinsamt +och var henne alldeles oförklarligt. Han hade alltid +visat sig ytterst hänsynsfull och dessutom gemytlig +och treflig att ha att göra med. Hon undrade, om jag +var säker på att han förolämpat mig. Hon hade ofta +sett mig förolämpad för rakt ingenting, och jag var själf +ej sällan hänsynslös. Var jag säker på att det ej var jag, +som började?</p> + +<p>I hvarje fall hade mitt första bref gjort ett mycket +obehagligt intryck på henne, mest därför, sade hon, att +hon fått en misstanke om att jag gått bakom hennes +rygg och bearbetat G. under mina besök i Uppsala. +Hon hade redan skickat mitt bref till en af sina systrar, +så att hon kunde ej se, hvad som vållat missuppfattningen, +men det var alldeles nog, att jag nu sagt, hvad +jag menat. Bland de fel hon funnit hos mig, hade hon +ditintills ej upptäckt hvarken bakslughet eller beräkning,<span class="pagenum" id="Sid_216">[s. 216]</span> +snarare led jag af allt för stor öppenhjärtighet. Emellertid +känner man ju hvarann i själfva verket så litet, att man +ej kan vara alldeles säker, och då hon därtill oupphörligt +tutats full af varningar, hade detta väl äfven i någon +mån inverkat på hennes, som hon sade, omisstänksamma +sinne. Hon hade i alla fall tänkt tala med mig och +be mig vara litet mera försiktig i mina yttranden om G. +och i hans och min samvaro, men afhållits därifrån, +emedan hon tyckt det vara synd att komma med några +missljud, och inte heller hade hon brytt sig synnerligen +mycket om hvad folk säger. Hvad hon fruktade var, +att det skulle gå därhän, att man öfverfölle hennes +bror, och vore det än aldrig så obefogadt och lögnaktigt, +så kunde det ändå störa honom i hans tillfrisknande. +Det var först i julas hon fått reda på att några +rykten voro i svang. En bekant hade råkat henne på +gatan och gratulerat henne till att G. nu vore så frisk, +att han kunde tänka på att gifta sig. »Fästmön bor ju +hos honom på hospitalet», hade man sagt.</p> + +<p>Hon hade blott kunnat försäkra, att det var lögn +och stora sjöormen, och hade ej tänkt på det vidare. +Emellertid hade ryktet envist hållit i sig med olika +variationer såsom »fästmö, älskarinna och fruntimmer, +som han har hos sig på hospitalet». Hon angaf värmländingar, +som i denna sak bäst underrättade. Hon hade +ingenting nämnt om dessa rykten till förmyndaren eller +systrarne, men fann det klart, att hvad som angick G. +var af så stort intresse, att det fort skulle sprida sig.</p> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_217">[s. 217]</span></p> + +<p>Af detta bref fattade jag hufvudsakligast, att hon +misstänkt mig för bakslughet och citerat grundlösa rykten, +afsedda att kasta ett ovärdigt skimmer öfver min +ställning till hennes bror. Det föreföll mig högst märkligt, +att Cecilia i den djupa afskildhet, hvari hon lefde, +skulle »tutas full» af dylika ryktessmidare, helst hon +var en person, inför hvilken lömskt förtal borde gripa +till flykten. Ju mer jag grubblade däröfver, ju sannolikare +tycktes det mig, att själfva kringflygandet af +nämnda rykten vore att förlägga till samma kategori +som »den stora sjöormen» och att hon troligen drömt +dem. Men eftersom de nu delgifvits mig, måste jag +ju i hvarje fall räkna med dem och tillse, att såväl +Gustaf Fröding som det läroverk, där jag arbetade, +skyddades för det onda, de kunde vålla.</p> + +<p>För att få hjälp vände jag mig till den af mina vänner, +Cecilia utpekat som lämplig. Hon åtog sig att, +så fort det behöfdes, ordna min ställning till skolan och +skref därpå ett bref till Gustaf Frödings läkare, docenten +Lundborg, relaterade de af Cecilia citerade ryktena +samt utbad sig hans råd, huruvida mina besök på hospitalet +skulle fortsättas eller afbrytas.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="26"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_218">[s. 218]</span></p> + +<p>Bref från mig till Gustaf Fröding.</p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Stockholm Tegnérgatan 14 den 19 febr. 1904. +</p> + +<p>Jag minns ej, om jag sade dig, att jag denna söndag +stannar i Stockholm och att du först nästa lördag eller +söndag har det nöjet att se mig inträda i ditt gemak, käre +Gustaf. Maria Stuart och Elisabet hålla dig ju sällskap i +min frånvaro och jag hoppas, att äfven detta kvinnliga +element måtte verka godt på dig.</p> + +<p>Stockholmsluften verkar däremot ej alls godt på min +hosta — — — —</p> + +<p>Här sänder jag dig ett kort, som jag erhöll från fru van +Eeden. Hon har en mycket svårläst stil, men jag tycker +mig förstå — — att hennes svåger, som är gift med den +svensktalande systern jag berättat dig om, har öfversatt +en af dina dikter och ämnar fortsätta.</p> + +<p>Naturligtvis skickar jag den begärda boken, vi kunna +ej hindra människor att öfversätta dig.</p> + +<p>Från Moskva har jag också haft bref i dag. Där råder +stor upphetsning, och det är nästan lifsfarligt att gå ut på +gatorna. »Gut und Blut dem Kaiser». Han själf lär sitta +i Vinterpalatset och gråta bittra tårar. Han säges aldrig +ha velat kriget. Jag skall ta med mig brefvet, då jag kommer +skall du få läsa det själf.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_219">[s. 219]</span></p> + +<p>Jag har försport g.... åh, du kan inte tro, hvilken +hosta jag har, jag tror det är kikhosta.</p> + +<p>Jo, jag har försport genom doktor S. att — lär vara betänkt +på att söka upp dig nästa söndag. Hoppas du ej +blir — — Du är så fin nu, just som du är. Ingen jag ser +härute i världen är så fin som du.</p> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<p>Jag har fått många goda saker hemifrån. Wilhelm har +skrifvit en rysligt dum vers på en papperskaramell.</p> + +<p>I veckotal kommer han nu att gå och njuta af att han +varit kvick. Gustaf — du måste hjälpa mig att ge honom +det igen på hans födelsadag den 17 mars. Om vi kunde +finna något rim på gasklocka.</p> + +<p>Det är en vecka tills jag får se dig och för mig är det +många dagar. En hälsning till dig från mig.</p> + +<p class="right"> +alltid din<br> +<span class="mr1"><i>I. B.</i></span> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="28"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_220">[s. 220]</span></p> + +<p class="drop-cap">Cecilia hade samma dag skrifvit ett bref till mig, hvari +hon sade sig vilja tillmötesgå min önskan, att i det +som rörde min ställning till hennes bror vända sig till +dennes afdelningsläkare, docenten Lundborg.</p> +</div> + +<p>Och jag kunde vara viss om, försäkrade hon, att hon +skulle tala med honom utan förutfattad mening, så som +man resonerar med en läkare. Om jag hade undrat på +tonen i hennes bref, så var den helt och hållet framkallad +af tonen i mitt första bref. Hon visste sig aldrig +ha haft en tanke på att »skilja» mig och G. utan hade +alltid menat, att han och jag skulle råkas, som vi hitintills +gjort, och om mina besök hos honom nu senaste +tiden hade hon ej tänkt annat, än att vi blott för stundens +nöje utbytte tankar och skämtade. Hade hon +missförstått detta? frågade hon. Hon erkände, att hon +ett ögonblick misstänkt mig att ha bearbetat honom i +riktning att få allt mer och mer inflytande på honom +och slutligen få honom helt och hållet för mig själf. +Detta skulle hon ha kallat bakslugt eller något liknande. +Men hon förklarade sig nu ej tro det, det skulle varit +så stick i stäf mot hennes föregående uppfattning af mig, +och utan bevis för motsatsen komme hon ej att frångå den.</p> + +<p>Sedan hon sist skref till mig, hade hon haft bref +från förmyndaren, som å sin sida var lika förolämpad<span class="pagenum" id="Sid_221">[s. 221]</span> +som jag. Han ansåg, att jag ej tagit hänsyn till hans +ställning som G:s förmyndare och som den där äger +rätt att bestämma om hans angelägenheter. Han behöfde +hvarken rådföra sig med henne, mig eller någon annan +och hade blott att svara för förmyndarkammaren i Uppsala. +Att han rådförde sig med henne och oftast rättade +sig efter hennes mening var idel hänsynsfullhet.</p> + +<p>Detta hade jag ej insett, menade han. Emellertid lämnade +han åt henne — förutsatt, att hon <i>toge allt ansvar +på sig</i> — att ställa med G:s resa och där deras åsikter +kunde afvika följa hennes. Hon skulle ingenting bestämma, +förrän hon talat vid doktor Lundborg och de +andra läkarne. Hon komme endast att ta hänsyn till +G:s bästa, och kunde hon ej finna öfvertygande skäl +å någondera sidan, skulle hon alldeles afsäga sig förtroendet, +och förmyndaren finge då rådgöra med hennes +systrar eller med hennes kusin Carl Agard eller handla +oberoende, alldeles som han ville.</p> + +<p>Angående de rykten, hon nämnt i sitt förra bref samt +en del därmed sammanhängande, så ansåg hon sig frikallad +att alls beröra detta eller något liknande oss +emellan, sedan jag i dagens bref sagt mig ej fästa ringaste +afseende vid dem. Hvad som därvidlag behöfde +sägas, kunde hon afhandla med doktor Lundborg, efter +jag skänkt honom mitt förtroende. Hon yttrade sin +glädje öfver mitt val af rådgifvare i Stockholm och sade +sig lita på denne persons rättskaffenhet och sunda omdöme +samt betygade än en gång, att hon ej hyste något +misstroende till min ärlighet och öppenhet blott i viss<span class="pagenum" id="Sid_222">[s. 222]</span> +mån till mitt omdöme. Och det var ju blott mänskligt, +ansåg hon, att hvad man mycket önskar, det vill +man gärna anse klokt och välbetänkt.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>I mitt svar till Cecilia bad jag henne vänta med något +afgörande vis à vis brodern, tills den nyutnämnde öfverläkaren +vid hospitalet tillträdt sin befattning, hvilket +skulle ske om någon månad.</p> + +<p>Detta sade hon sig i nästa bref så mycket hellre vilja +lofva, som det hela tiden varit hennes afsikt, och G. +ändå ej kunde resa, förrän det blef varmt i luften. Hon +förhastade sig ej i allmänhet försäkrade hon, och allra +minst då saken gällde hennes bror.</p> + +<p>Det hade varit något mystiskt, en oklar punkt i min +ställning i hela denna fråga, men hon var öfvertygad, +att den berodde på ett missförstånd, som kunde utklaras +och var därför glad att få tala öppet med doktor +Lundborg.</p> + +<p>Det vore bäst, menade hon, att nu ej vidare orda +härom. Man kunde så lätt komma att strida om småsaker +i stället för att se i stort, men jag skulle vara lugn, +att fast hon i första rummet tänkte på sin bror, hade +hon i andra också en tanke för mig.</p> + +<p>Det efterlängtade svaret från doktor Lundborg kom +och lydde.</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Uppsala hospital den 24.2 04.</p> + +<p>— — —</p> + +<p>Med anledning af Edert bref ber jag få uttala som +min uppfattning, att Fröken Ida Bäckmann utöfvat och<span class="pagenum" id="Sid_223">[s. 223]</span> +utöfvar ett synnerligen godt inflytande på Herr Gustaf +Fröding.</p> + +<p>Han har blifvit gladare och mera tillgänglig än förr. +Det lider knappast något tvifvel, att icke hon åstadkommit +mycket härvidlag.</p> + +<p>Det skulle vara en stor missräkning för Herr Fröding, +om hon icke vidare komme hit. Därför bör hon komma +som hon brukat.</p> + +<p class="right"> +Med utmärkt högaktning<br> +<span class="mr05">Eder <i>Dr H. Lundborg.</i></span> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="28"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_224">[s. 224]</span></p> + +<p class="drop-cap">När jag åter stod inför Gustaf Fröding betraktade +han mig forskande genom pince-nezen. »Har du +varit sjuk?» frågade han, »vecken mellan dina ögon ha +blifvit djupare».</p> +</div> + +<p>»Sjuk, säger rent för litet», svarade jag leende, »det +har nästan varit lifvet till låns; dock som skriften säger, +sjukdomen var icke till döds utan .... ja, du känner +citatets fortsättning».</p> + +<p>»Ditt tal klingar grandiost ehuru ej alldeles otroligt», +förklarade han, »men fortsätter du att citera bibeln, +känner jag mig uppfordrad att sjunga: ’O vill du gå +med till Kanaan’». Hans ansikte fick ett salvelsefullt +uttryck och rösten en darrande, tunn klang.</p> + +<p>Jag sjönk skrattande ned på en stol, jag visste knappast +något roligare, än när han återgaf bönemötena i +Kristinehamn.</p> + +<p>»Hur mår Maria Stuart?» frågade jag därpå.</p> + +<p>»Hon har stigit ned i sina fäders graf, hon fann mig +ej nog temperamentfull».</p> + +<p>»Då har du säkerligen ej gjort ditt allra bästa», förebrådde +jag. »Det är, kan jag förstå, din olycksaliga +lättja och håglöshet, som ställt till ofog mellan dig och +den högättade dam, du skänkt din gunst».</p> + +<p>»För andra gången i dag framkallar du bilden af min<span class="pagenum" id="Sid_225">[s. 225]</span> +far», utbrast han. »Hur ofta förde han ej ordet håglös +på läpparne, då det gällde mig. ’Du måste skaffa +dig mera håg’, lät det. Liksom man skaffar sig håg +själf. Det är väl något, som bör vara medfödt. Kan du +kanske gå ut och köpa ett kvarter Frödingsvilja åt mig?» +slutade han sarkastiskt.</p> + +<p>»Hvem vet, om det skulle vara så omöjligt att uppbringa, +exempelvis på apoteket ’Svarta Svanen’», skämtade +jag. »Men för att nu återgå till din far, så menade +han törhända, att man kan förslöa och förinta sin håg».</p> + +<p>»Jag vet ej, jag tror, att <i>hans håg</i> låg åt att predika +för mig och föra strafftal på tungan, alldeles som hans +’bröder i Waldenström’». Jag läser för tillfället Adelskölds +memoarer, däri han talar om min far ....»</p> + +<p>»Jag har läst, att han kallar honom ’den bildsköne +Ferdinand Fröding’», afbröt jag. »Har du något minne +af denna skönhet?»</p> + +<p>»Ja, den gjorde alltjämt ett visst intryck på mig, hur +härjad den än slutligen blef. Adelsköld talar om hans +kompositioner, men han tyckes ej veta, att det finns +en hel opera komponerad af min far. Jag vill minnas, +att någon har den i sitt förvar, fast jag ej kan erinra +mig hvem. Hans röst har jag också hört prisas», fortfor +han, »men för mitt minne står klarast de släpande +andliga sånger han sjöng, och som voro mig förhatliga».</p> + +<p>Vid mitt nästa besök underrättade oss en af betjäningen +att »Herr Frödings syster åkt upp till hospitalet». +Jag förstod, att hon besökte doktor Lundborg, och att<span class="pagenum" id="Sid_226">[s. 226]</span> +hon ej skulle komma in till sin bror, då hon visste, att +jag befann mig hos honom. Han tycktes ifrigt vänta +henne, och frågade den återinträdande vårdaren, om han +sett rätt, hvilket denne försäkrade.</p> + +<p>»Längtar du efter henne?» frågade jag.</p> + +<p>»Jag vet just ej, men jag finner det märkvärdigt, att hon +ej besöker mig, då hon är här på hospitalets område. +Längtar du efter henne?»</p> + +<p>»Kanske», svarade jag, och tårarna stego mig i ögonen. +Han drog mig tröstande intill sig.</p> + +<p>Redan samma kväll måste jag resa till Stockholm, men +hörde sedermera af doktor Lundborg, att han framhållit +för Cecilia nödvändigheten att begagna sig af det +gynnsamma inflytande jag utöfvade på patienten.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="29"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_227">[s. 227]</span></p> + +<p class="drop-cap">Mina förtrogna intalade mig, att Cecilia nu skulle skrifva +ett tacksamt bref till mig med anledning af hvad +jag gjorde för hennes bror, hvars tillvaro på hospitalet +ditintills varit glädjelös, och att förmyndaren skulle +skynda att söka ursäkta sitt i vårt tycke olämpliga beteende.</p> +</div> + +<p>Förmyndaren lät ej med ett ord höra af sig, men från +Cecilia mottog jag kort därpå ett bref.</p> + +<p>Sedan hon talat med doktor Lundborg, sade hon, +föreföll henne mitt förhållande i vår skism angående +Gustaf Frödings behandling betydligt mindre gåtfullt +än förut. Doktor Lundborgs åsikt var för henne lika +oväntad som ny och egendomlig. Han hade nämligen +yttrat, att mitt inflytande på Gustaf Fröding blifvit så +stort, att han troligen ej skulle kunna förmås till något +utan min mellankomst. Doktor Lundborg tycktes också +anse detta som en synnerligen fördelaktig omständighet +och ej förenad med någon slags olägenhet af något slag.</p> + +<p>Dessutom var hans uppfattning af Gustaf Fröding, +hans sinnesbeskaffenhet och karaktär en annan än hennes. +Man kunde ju, medgaf hon, på ett kort samtal ej bilda +sig någon riktig uppfattning af en person sådan som +doktor Lundborg och bad mig därför skaffa henne några +af hans skrifter, för att hon skulle kunna bilda sig ett omdöme<span class="pagenum" id="Sid_228">[s. 228]</span> +om hans teorier beträffande sinnessjukdomar +och deras orsaker.</p> + +<p>För egen del hade hon alltid ansett, att Gustaf Fröding, +så vidt möjligt, då han nu komme att lämna hospitalet +borde skyddas för alla erotiska inflytanden och +förvecklingar äfven, som hon uttryckte sig, sådana som +voro af mycket oskyldig art. Att det längre fram, då han +blefve bättre, kanske vore omöjligt, insåge hon ju, men +då finge han själf ta risken. Hitintills hade hon ej haft +den ringaste oro för mig. Hon hade tänkt, att förhållandet +fortfarande varit sådant, jag själf alltid sett det +och att jag funne mig däri utan några illusioner. Först +efter mitt besök hos förmyndaren och min motvilja att +lämna Gustaf Fröding ens på en kortare tid ensam åt +en annans vård, hade hon börjat tänka sig en förändring i +hans och min ställning till hvarandra. Denna förändring +skulle hon, om den förefunnes, anse som en olycka. Emellertid +ville hon ej göra mig ansvarig för, om detta skulle +vara händelsen. Med den kännedom hon hade om doktor +Lundborgs åsikter, måste jag, sade hon, tro hvad +jag så gärna önskade. Hon för sin del kunde emellertid +ej frångå sin uppfattning, som stöddes af doktor +Göransson och professor Öhrvall. Då nu de båda hospitalsläkarnes +åsikter voro vidt skilda, ansåg hon bäst, +att såsom hon förut sagt, invänta professor S. låta honom +någon tid sköta G. och sedan ge sitt utlåtande. +Han var ju opartisk, hvilket hon ej kunde säga om sig +själf, då hon ju hade en förutfattad mening.</p> + +<p>Hon hade i alla händelser tänkt resa till Uppsala i<span class="pagenum" id="Sid_229">[s. 229]</span> +början af april och kunde då tala med både den ene +och den andre. Ingen ansåg det hasta med hennes brors +förflyttning från hospitalet. Jag hade i mitt bref nämnt +något om att man ej kunde behandla honom som en +otillräknelig person, och ej handla utan att höra hans +åsikt. Jag hade väl ej kunnat tänka, att det skulle komma +ifråga, och ej heller hade det varit förmyndarens +mening. Det enda hon velat hade blott varit, att han +ej onödigtvis skulle oroas.</p> + +<p>Men då nu frågan kommit till en kris och ovissheten +var så stor, ansåg hon, att han gifvetsvis borde få full +klarhet om de olika meningarne och själf afgöra. Hon +visste, hur svårt det var för honom att fatta ett beslut, +men under förhanden varande omständigheter, kunde +det ju ej hjälpas, förklarade hon.</p> + +<p>Nu skulle hon slå sig till ro och ej vidare tänka på +detta, det verkade blott upphetsande, utan att lämna resultat. +Hon bad mig äfven vara lugn och söka klargöra +min ståndpunkt samt därvid ha i tankarne ej blott +den närvarande utan äfven den kommande tiden. Själf +hade hon alltid tänkt sig, att det skulle förbli som det +varit, tills vi alla voro gamla och grå eller döda och +borta. Men lifvet visade sig ej tåla stillestånd.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Den ovilja hon kände öfver doktor Lundborgs åsikt, +skymtade alltför tydligt fram i brefvet, för att det skulle +kunna skänka mig någon glädje, dessutom väckte det +min harm, att hon tagit en af asylläkarnes fruar till sin +förtrogna i den meningsskiljaktighet, som uppstått. Jag<span class="pagenum" id="Sid_230">[s. 230]</span> +hade endast invigt doktor Lundborg däri, då jag ansåg +det ligga utom de andras befogenhet att veta något om +saken. Min känsla för Cecilias förhårdnade, och jag +ville ej ens för mig själf erkänna den häftiga sorg mina +desillusioner med afseende på henne vållade mig. Till +något så klokt som att besöka henne för att bilägga +missförståndet kunde jag ej förmå mig; det var som +skulle jag sky att återse henne, sedan jag gjort den upptäckten, +att hon var behäftad med mänskliga svagheter.</p> + +<p>Min rådgifverska ansåg å sin sida ett besök i Södertelge +olämpligt, det skulle bli resultatlöst för saken och +blott trötta mig.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="30"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_231">[s. 231]</span></p> + +<p class="drop-cap">Jag hade gått mycket snabbt från stationen till hospitalet, +det var något jag ville be Gustaf Fröding om, och +som han genast måste göra, för att det ej skulle bli +bortglömt.</p> +</div> + +<p>»God afton, o Konung Ahasverus!» hälsade jag och +blef ödmjukt stående vid dörren.</p> + +<p>Som seden bjöd vid detta tilltal, räckte han mig cermoniöst +sin blyertspenna.</p> + +<p>Jag rörde vid udden och tog den plats han anvisade +mig.</p> + +<p>»Hvad fattas dig, Drottning Ester? Hvad är din bön, +den vare dig beviljad och hvad din begäran? Gällde +det ock hälften af riket, så skall den uppfyllas», citerade +han med djupt allvar.</p> + +<p>»Om det så täckes Konungen, och jag hafver funnit +nåd inför honom, och det synes Konungen vara görligt +och jag är honom välbehaglig, så må en skrifvelse utfärdas +.....» — jag gjorde en välberäknad paus — »med +en födelsedagsvers åt min svåger, däri vi rimma på gasklocka».</p> + +<p>»Må ske», sade han leende.</p> + +<p>Jag fick fram papper och grep blyertsen.</p> + +<p>»Jag har sagt gasklocka, första rimmet var alltså mitt», +påskyndade jag, »nu är det din tur!»</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_232">[s. 232]</span></p> + +<p>»I extas bocka», sade han blixtsnabbt, »nu är det +din!»</p> + +<p>»Trasdocka», försökte jag, men slog ögonblickligen +armarna om hans hals för att få tröst vid tanken på de +ledsamheter, till hvilka detta rim kunde ge anledning, +om det olämpligt råkade i familjens händer.</p> + +<p>»Hvar har jag min oförfärade drottning Ester?» frågade +han och strök undan mitt hår för att bättre kunna +se mig.</p> + +<p>»Hon gick, just som vi började skalda», suckade jag, +»och nu är det bara Ida Bäckmann — du vet hon, som +skref så makalösa julrim. Föresten», fortfor jag triumferande +— »antag att vi sätta gasklocka i midten, så är +det ditt rim, som fattas».</p> + +<p>»Tyvärr väntade jag blott, att du skulle vrida det +därhän», suckade han, »skrif nu, så skall jag diktera!»</p> + +<div class="poetry-container"> +<div class="poetry"> + <div class="stanza"> + <div class="verse indent0">»O, Wilhelm, då för din gestalt af gasklocka</div> + <div class="verse indent0">Du ser oss i dag i extas bocka,</div> + <div class="verse indent0">Vill af rörelse sig din bas i din hals stocka!»</div> + </div> +</div> +</div> + +<p>Han tystnade, och hans blick mötte glittrande min.</p> + +<p>»Sjufaldt bättre gratulation finns då bestämt inte?» +gissade jag.</p> + +<p>»Jag vet ej, men sämre får man nog leta efter», bedyrade +han.</p> + +<p>Han betraktade mig länge under djup tystnad. »Hvad +du dock leker allra bäst», återtog han slutligen, — »det +är Delila med mig som Simson. Du lurar högst behändigt +ut hemligheten af min styrka».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_233">[s. 233]</span></p> + +<p>»Din styrka —» afbröt jag förvånad.</p> + +<p>»Åh, ja, se ej så gäckande på mitt kala hufvud», förmanade +han, »ditt eget visar starka ansatser att om .... +tjugu år följa efter».</p> + +<p>»Tyst», insköt jag brådskande, »talar du om det, kan +jag vara flintskallig redan i morgon, och min hjässa +mogen för din plan att uppdelas i fält för täflande plafondmålare +.... Din styrka», upprepade jag eftersinnande +— »den ligger ju i din apati ....!»</p> + +<p>»Riktigt Delila, och det är den du stjäl ifrån mig».</p> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="31"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_234">[s. 234]</span></p> + +<p>Bref till Gustaf Fröding:</p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Stockholm Tegnérgatan 14.</p> +<p class="ml1">Käre Gustaf. +</p> + +<p>Du kan ej tro en sådan hög med skrifböcker jag har +framför mig, och det ser hopplöst ut att komma till dig +med lexikonet, som jag tänkt.</p> + +<p>Inte heller vet jag hvar Karlfeldt bor, jag kunde eljes +skicka upp det till honom. Jag har ryktesvis hört, att +han ämnar sig till Uppsala någon dag i nästa vecka. Det +ser ut, som om jag ej skulle få något bud till dig, förrän +jag kommer själf söndag åtta dagar. Hoppas du har +piskan (den af Nietsche anbefallda) i ordning då och +begagnar den som en gentleman. Jag tycker om att +höra klatschandet af den, då det kommer från din hand +förstås.</p> + +<p>I öfrigt vill jag säga, att vi ha ännu kallare här än du +i Uppsala, och jag söker förgäfves erinra mig, hvad +Nietsche säger om Entzückung und Kälte.</p> + +<p>Här skickar jag dig samtidigt, hvad George Brandes +sade om van Eedens »Lille Johannes». Om du ville lägga<span class="pagenum" id="Sid_235">[s. 235]</span> +den tidningen i en låda tills jag kommer vore bra, jag +ville om möjligt sedan skicka den till van E.</p> + +<p>Jag beflitar mig med läsning af Lifsbelysningar och +finner däri starka stöd för mina eld- och vattenteorier.</p> + +<p>En hälsning till dig från</p> + +<p class="right"> +<i>Mig.</i> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="32"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_236">[s. 236]</span></p> + +<p class="drop-cap">I Uppsala gick allt sin gilla gång. Jag försökte hålla +Gustaf Fröding helt utanför det, som marterade mig, +och fick den uppfattningen, att jag äfven lyckades häri. +Då och då gjorde han visserligen en anmärkning om +hur betänkligt jag magrade och hur darrningen i mina +händer tilltog, men tycktes godta min förklaring, att +allt detta var symptom till den annalkande våren.</p> +</div> + +<p>Det mest lifaktiga hos honom denna tid var dock +hans retsamhet, och nästan alla mina ord och gärningar +voro föremål för hånfull kritik.</p> + +<p>»När jag ser mig i spegeln», yttrade han en dag, »ser +jag blott dig».</p> + +<p>Jag skrattade. »Minns du», frågade jag, »hur du +förr hade många speglar och gick från den ene till den +andre för att beskåda dig? Då jag en gång begärde +att få veta, hvarför du gjorde så, svarade du: För +att se, hur den väl kan se ut, som du håller så mycket +af».</p> + +<p>»Det var blott delvis sanning», förklarade han, »jag +tänkte mest på hur onaturligt härjadt mitt ansikte blifvit +och hoppades vid hvarje ny blick i spegeln finna, +att jag misstagit mig, och att det ägde den manliga +skönhet och energi jag eftertrådde».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_237">[s. 237]</span></p> + +<p>»Jag tycker, att du är vacker, som du är — mycket +vacker», sade jag allvarsamt.</p> + +<p>»Jag har aldrig frågat efter din smak och aldrig tilltrott +dig äga någon», snäste han.</p> + +<p>Jag gick bort till fönstret, och det blef tyst under +flera minuter.</p> + +<p>»Hörde du, att jag blott ser din bild i mitt öga, då +jag ser mig i spegeln», sade han omsider.</p> + +<p>»Ja, och jag hörde också, att du fann, hvad du såg +afskyvärdt», svarade jag kort.</p> + +<p>»Vill du, att jag skall stiga upp och falla på knä för +dig», fortfor han ironiskt.</p> + +<p>»Gärna, om du hade kläder på dig, men högst ogärna +i det du nu för tillfället är iförd», sade jag, ur stånd +att bibehålla mitt allvar vid tanken på realiserandet af +hans förslag.</p> + +<p>»Kom hit, får du se mina ritningar», bad han.</p> + +<p>Jag lydde.</p> + +<p>»Det är du, och det är du, och det är du», tillkännagaf +han. »Så snart jag fattar en penna och skall teckna, blir +det du, som med tillbakakastadt hufvud lyssnar till +mig».</p> + +<p>»Kunde du ej försöka dig på att teckna Maria Stuart?» +föreslog jag.</p> + +<p>»Det har visat sig omöjligt. Hon har gått ned i +grafven, och du lefver bredvid mig».</p> + +<p>Han öfvergick därpå att tala om skalden Schelleys +äktenskapsförhållanden, därpå kommo vi till lord Byrons +och slutligen till Goethes.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_238">[s. 238]</span></p> + +<p>»Skulle du kunna finna dig i att vara en Goethes +Eckermann?» frågade han. »Det skulle aldrig jag. Jag +kan ej lida att vara den andre».</p> + +<p>»Vore du Goethe, blefve jag gärna Eckermann», svarade +jag.</p> + +<p>»Så stor blir jag aldrig, ehuru jag stundom i min +vilja glidit framom honom, ja, det har gått ända därhän, +att jag ibland tyckt mig upptäcka svagheter äfven +hos denne diktens oupphinnelige heros. Det är dagar», +fortfor han, »då det känns, som ville jag ha all ära +i världen för egen del, jag hyser då ej blott afund +mot Goethe, Heine, Nietsche och andra spetsar, äfven +mot våra egna mot Lagerlöf, Heidenstam, Karlfeldt +m. fl. känner jag en missunnsamhet, som gör, att jag +stundom ej rättvist bedömer deras arbeten. Och — kan du +tro det — jag erfar till och med en slags afundsjuka nedåt, +då man berömmer dem, som i diktning stå under mig». +Han betraktade mig några ögonblick, smålog därpå vemodigt +och sade: »Icke nog härmed, det har händt, att +det kan komma en tagg i mig, då jag läser något du +skrifvit eller hör dig säga något, som du finner bättre +ord för än jag».</p> + +<p>»Det beror på din vana att söka alla slags rottrådar +till hvarje om än aldrig så flyktig stämning, som tangerar +dig», sade jag, »och har intet gemensamt med +din verkliga natur. Du lider af själfgisslingsmani och +söker likt och olikt efter spön».</p> + +<p>»Det är möjligt, att du ej har alldeles orätt», medgaf +han i tvekande ton.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_239">[s. 239]</span></p> + +<p>Han betraktade mig därefter med en blick, som jag +ej kunde tyda.</p> + +<p>»Plågar dig min fula halsduk?» frågade jag och ville +lösa den af mig.</p> + +<p>»Låt den sitta!» bad han. »Den blir vacker då du +bär den».</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="33"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_240">[s. 240]</span></p> + +<p>Bref till Gustaf Fröding (skrifvet på skärt biljettpapper). +</p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Stockholm mars 1904. +</p> + +<p>Du bör beundra mitt fina papper, inte sant — käre Gustaf. +Jo, det är så att söndagen förgår i för dig af mig +ostörd ro, och i för mig af dig — något annat. Så kommer +en dag, som heter Maria Bebådelsedag, och då kommer +jag o. G. v. bebådande vårens ankomst — snyggt klädd +skall du se o. g. v. (Gustaf Fröding och jag hade träffat +öfverenskommelse att låta stora G. betyda Göransson och +lilla g. Gud, emedan den förre beträffande oss var för +tillfället mäktigast). Jag sköter nu min peruk, rädd för +perukmakarens profetia. Wilhelms födelsedag har längesedan +varit, nu får jag gömma min improvisation till hans +namnsdag. Jag skall höra fru Monrad om söndag. Hon +lär ha sjungit din Fylgia så, att det isade Stenhammar i +knävecken. Jag skall gå till S. endera dagen, han har +skickat bud med sin svägerska, att han väntar mig.</p> + +<p>Tycker du ej, att det här papperet påminner om Seidis +bref till sultanen? Jag skulle nog låtit innehållet få samma +höga fina form, men ser du, det är så, ser du, att det är +någonting, som hindrar mig, fast rakt inte förmåga, närmast +»lokale forhold».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_241">[s. 241]</span></p> + +<p>Du — Goethes Najad — har haft mitt hela fulla medlidande. +Knappast tror jag dock, att han pröfvade henne +i nio år. Jag är glad, att du har Goethe till omväxling +med Momsen. Hoppas du hunnit igenom den, tills jag +kommer, så att vi ej bli rivaler.</p> + +<p class="right"> +Alltid din<br> +<span class="mr1"><i>I. B.</i></span> +</p> +</div> + +<p>Gustaf Frödings förbättring fortskred lugnt och jämnt. +När jag vid mitt besök närmast före påsk förklarade, +att jag tänkte tillbringa hela friveckan hos honom, lyste +det till i hans ansikte, han slog samman händerna och +utbrast med en min och en ton, som illusoriskt återgaf +en bekymrad husmor. ’Du store tid, hva ska ja väl +kunne hette på te roge denne främmaten mä’.</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Stockholm Tegnérgatan 14, april 1904. +</p> + +<p>Hvad du nu tror, att jag vill säga dig i detta bref är +icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. O. g. +o. G. v. kommer jag nämligen på torsdagsförmiddag, som +jag hade den glädjen att säga dig, då vi skildes sist. Jag +har något att säga dig, men du får ge dig till tåls, tills +det kommer af sig själf.</p> + +<p>Du — Gustaf — det är palmsöndag i dag, och solen +skiner så välsignadt på mitt gleshåriga hufvud. Jag kunde +ha varit hos dig både i dag och i morgon om jag ej +fruktat, att det skulle bli för ansträngande för dig. Nu<span class="pagenum" id="Sid_242">[s. 242]</span> +sitter jag här och har för afsikt att skrifva ihop något +om Selma Lagerlöfs öfversättarinna.</p> + +<p>Men vare sig jag läser eller skrifver, kommer ändå alltid +ditt stora profethufvud mellan raderna, jag hör din +röst, än retsam, än trött, än med en skiftning af vekhet, +men för mig ändå alltid den vackraste röst, som finns. +Om jag ändå vore den där sagopojken, som alltid fick +bukt med trollen, hur skulle jag då ej dra i härnad mot +»spöksällskapet», som förbittrar din tillvaro och förlamar +din arbetskraft. Du är ändå bra litet död, blott slagen i +bojor, och du har vuxit dig så stor i din fångenskap.</p> + +<p>Dock var det ej detta jag skulle säga dig — det var +något vackert, som den norske målaren yttrade i sin föreläsning, +då han talade om sin färd genom det sotiga fabriksdistriktet +i Belgien. Han sade, att ur de tusentals +skorstenarne där, bolmade i natten fram tjock, svart rök, +bemängd med eld, liknande blodvågor i storm. Du kan +ej tro, så träffande denna liknelse är. Jag skäms, att jag +ej funnit den själf, då jag ju ändå så ofta sett, just det +han beskref.</p> + +<p>Om du kan komma åt, så läs hvad H. D. skrifvit om +folkskolan och läroverksfrågan. Du skall ej mena, att +ämnet ej intresserar dig, han är erkändt genialisk på sitt +område, och han är ödmjuk som du själf. Vi äro vänner +han och jag ända sedan jag låg i linda. Jag tror, att det +är hans stora tillgifvenhet för mig som gör, att — — — +låter mig gå min egen väg och min väg till dig.</p> + +<p>Ha det nu så godt och läs Momsen, jag skäms litet +för det där jag sade, att jag tyckte det var bra att veta,<span class="pagenum" id="Sid_243">[s. 243]</span> +att du låg i din säng, och dock är det en god portion +sanning i det.</p> + +<p>Lokala och litterära nyheter har jag inga. Det som för +närvarande gör mesta intrycket på mig är det välsignadt +vackra vädret.</p> + +<p class="right"> +Alltid din<br> +<span class="mr1"><i>I. B.</i></span> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="34"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_244">[s. 244]</span></p> +</div> + +<p class="drop-cap">För att mina besök ej skulle trötta Gustaf Fröding, +brukade jag merendels göra ett afbrott i dem +mellan 3–4 och tillbringa denna tid hos bekanta på +hospitalet.</p> + +<p>Vid ett af mina följande besök kom jag att dröja något +längre än vanligt, och han mottog mig tvär och butter. +Förgäfves sökte jag bringa det ena samtalsämnet efter +det andra å bane, men afspisades städse med: »Hvarken +du eller jag finna nöje att tala därom». Slutligen blef +jag trött, höljde öfver mig hans nattrock och lade mig +på soffan. Jag kände, hur sömnen ville smyga sig öfver +mig, men förstod, att detta i hans nuvarande sinnesstämning +skulle såra, hvarför jag alltjämt försökte leta ut +något, som kunde roa honom.</p> + +<p>»Hur likgiltig är jag dig ej», afbröt han mig slutligen. +»Du känner ingen längtan att sitta i min närhet, utan +trifs med det afstånd, som är oss emellan».</p> + +<p>»Jag trodde du själf önskade det så, du föreföll alldeles +uttråkad af mig», svarade jag. »Nog vet du väl, +att jag helst sitter bredvid dig».</p> + +<p>Jag reste mig upp, hängde nattrocken tillbaka och skulle +just ta plats på stolen vid hans säng, då han sade:</p> + +<p>»Ordna böckerna bakom mig och lägg sedan mitt linne +i lådorna, men vänd dig ej om och se ej på mig».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_245">[s. 245]</span></p> + +<p>Som jag var van vid hans kommenderingar, fäste jag +mig ej särskildt därvid, utan sökte göra honom till nöjes. +Jag småsjöng gladt hela tiden och utbad mig då +och då hans råd. Han gaf dem genast, men i mycket +kärf ton.</p> + +<p>»Är du trött? Vill du kanske, att jag skall gå?» frågade +jag.</p> + +<p>»Nej, jag vill, att du blir, just där du är, och att du +fortfar att skämta», sade han.</p> + +<p>Jag lydde. Då jag granskade hans linne, fann jag +en skjorta, som synes mig obrukbar, och lade undan +den.</p> + +<p>»Jag förmodar du tänker föreslå, att den skall skänkas +till någon fattig», antog han hånfullt. »De fattige +skola naturligtvis blott ha det, som är förstördt och aldrig +anses värdiga nytt och helt».</p> + +<p>»Öfver dina tillhörigheter kan jag ej bestämma, men +jag skulle tro, att om plagget ändras till en mindre person, +kan det sättas i brukbart skick», sade jag lugnt +och skyndade att byta samtalsämne.</p> + +<p>»Jag hör vakten», sade han efter en stund, »när du +nu går, så håll dig så långt borta från mig som möjligt, +se ej på mig och räck mig ej din hand till afsked».</p> + +<p>Jag följde noga hans instruktioner. Jag tänkte, att +han åter fått ett anfall af de nervryckningar, som plågat +honom långfredagen, och att han ville förskona mig +från att se dem.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="35"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_246">[s. 246]</span></p> + +<p class="drop-cap">Följande dag strålade hans ögon ett muntert välkommen +mot mig, redan då jag hade dörren på glänt.</p> +</div> + +<p>»Darf man heute anrühren?» frågade jag.</p> + +<p>»Man darf», sade han och tog mitt hufvud mellan +sina händer.</p> + +<p>»Du håller en afsyning med mitt ansikte, som hade +du ej sett det på åratal?» skämtade jag.</p> + +<p>»Vet du väl bestämmelsen på det tidsmått, som för +mig ligger, emellan det jag såg dig försvinna i går och +ser dig återvända i dag?» frågade han.</p> + +<p>Jag teg. Han drog djupt efter andan och fortfor: +»Skulle det hända sig så, att jag någon gång råkar bli +obehaglig för dig, så häll vatten öfver mig och ropa +på vakten».</p> + +<p>»Hvad menar du?» frågade jag bestört.</p> + +<p>»I går medan du hvilade dig på soffan, kom det öfver +mig en djurisk lust, ett slags raseri att slita kläderna af +dig och våldta dig. Jag ville ej låta dig gå, som du +minns, därför att det tycktes mig lättare att bekämpa +denna onda lust under inflytande af en del af ditt väsen. +Det blef mera kraft i min bön till gudarne att skydda +dig mot mig, då jag samtidigt hörde din röst. Jag har +aldrig förr känt denna drift gent emot dig, och jag +tror ej, att den återkommer. Är du rädd?»</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_247">[s. 247]</span></p> + +<p>Jag smålog. »Aldrig för dig, men jag kan ju ej +undgå att känna smärta öfver hvad du lidit för min +skull».</p> + +<p>»Det var med mycken tvekan jag gjorde denna bekännelse», +fortfor han, »jag fruktade, att du med afsky +skulle vända mig ryggen och springa».</p> + +<p>»Det fruktade du nog blott i ditt sinne, men ej i +ditt hjärta», svarade jag.</p> + +<p>Vi kommo in på ämnet om soldaternas grymma beteende +mot kvinnor vid Magdeburgs belägring och därifrån +på krigskonsten.</p> + +<p>»Ett modernt krig borde kunna ordnas så, att blodsutgjutelse +blefve onödig», menade Gustaf Fröding. +»Härförarne skulle vara uppfinnare och öfverbjuda hvars +andra i att uttänka medel att hindra fienden nalkas. +Man kunde exempelvis göra marken magnetisk, så att +de vid en gifven punkt voro ur stånd att flytta sig från +stället, eller man kunde bespruta dem med ett pulver, +som förhindrade dem att bruka sina ögon o. d. Minns +du»; fortfor han, »hur en svensk fältherre en gång räddade +sin amunitionslösa här genom att kommendera +fram en skrattsalfva. Fienden trodde sig genom härens +munterhet lockad i bakhåll och flydde. Uppfinningsrikhet +kunde äfven i forna tider ersätta vapen».</p> + +<p>Vi togo kartan och sökte följa ryssarnes frammarsch +mot japanerna.</p> + +<p>»Det ligger en dragning af längtan i din röst, vill +du till krigsskådeplatsen?»</p> + +<p>»Om du vore befälhafvare, och jag finge följa dig<span class="pagenum" id="Sid_248">[s. 248]</span> +som adjutant», svarade jag »eljest har det ingen lockelse +för mig».</p> + +<p>Han log vemodigt. »Jag har länge tänkt tala med +dig om framtiden och ofta gjort häntydningar därpå, +men endera har du ej förstått det, eller har du föresatt +dig låta mig gå till Canossa».</p> + +<p>»Uttryck dig tydligare», bad jag oroligt, »jag har +ingen aning om hvad du menar».</p> + +<p>»Jag menar, att vi ej i evighet kunna fortsätta så, som +vi nu ha det. Vill du bli min hustru, då jag tillfrisknat?»</p> + +<p>»Hvad skall väl Cecilia säga?» var min första tanke, +och litet afvisande svarade jag därför:</p> + +<p>»Jag vill inte heta Fröding».</p> + +<p>»Så får jag väl kalla mig Bäckmann då», sade han +undfallande, »våra barn låta vi välja mellan de båda +namnen».</p> + +<p>Jag skrattade åt denna kuriösa kompromiss, och äfven +han smålog. »Jag har ej gjort dig denna fråga utan att +först länge ha pröfvat dig», fortfor han. »Allt som drog +mig till dig, har jag plockat sönder för att se, om det +var värdt att älska, och allt som stött mig bort ifrån +dig har jag gisslat, tills jag funnit det älskvärda däri +jag sökt».</p> + +<p>»Har detta legat till grund för all din hårdhet mot +mig»? frågade jag bestört.</p> + +<p>»Man får ej begagna vekliga medel, då man vill ha +fram den sanning, hvarpå man skall lefva evinnerligen», +sade han högtidligt.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_249">[s. 249]</span></p> + +<p>»Hvem skulle trott, att just du var så metodisk», suckade +jag, »tyvärr kan jag ej som den hängde säga, att +första timmen i galgen var värst. — Låt oss nu läsa +Nietsche über die Frauen!» Då jag fått boken, böjde +jag mig ned öfver honom och frågade: »Har Nietsche +varit din förebild, då det gällt mig?»</p> + +<p>Han höjde hufvudet, och hans ögon blixtrade.</p> + +<p>»Jag är själf förebild», sade han.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="36"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_250">[s. 250]</span></p> + +<p class="drop-cap">Som vanligt inrapporterade jag för min rådgifvare allt, +hvad som tilldragit sig emellan Gustaf Fröding och +mig. Hon tillrådde mig på det bestämdaste, att innan jag +förnyade mitt besök hos honom delge läkaren den förändring +i hans känslor, som kommit till synes. Min ängslan, +att den kunde vara skadlig för honom lugnade hon +med att så ej behöfde vara förhållandet, utan kanske +tvärtom, men att det i hvarje fall vore min plikt att +inberätta det.</p> +</div> + +<p>Det kom öfver mig en stark längtan att resa till Cecilia +och säga henne allt. Hon hade väl först af alla +rätt att få veta det. Men hur skulle jag väl kunna se +henne, efter de misstankar hon haft om mig och +den kyliga hållning hon iakttagit efter sitt besök hos +doktor Lundborg? Jag kämpade hela natten med denna +önskan, och under en af rasterna i skolan satte jag +mig i telefonförbindelse med henne. Hennes röst lät +mycket afvisande, då hon frågade, hvad jag önskade, +och detta var nog att göra mitt sinne hårdt. Iskallt +svarade jag mig ha något att tala med henne om, +och att jag möjligen komme att resa till henne på +eftermiddagen.</p> + +<p>»Är det något viktigt, kan du ju komma», sade hon +nätt och jämt höfligt. Jag beräknade ej omöjligheten för<span class="pagenum" id="Sid_251">[s. 251]</span> +henne att se, hur söndersliten och förbi jag stod där, +ropande till henne ur djup nöd, och svarade därför fylld +af vrede och harm, »Jag tror ej, att jag kommer».</p> + +<p>»Jaså», svarade hon, och därmed var samtalet slut.</p> + +<p>Det räknades som en klok gärning, att jag ej farit till +Cecilia. I sitt upphetsade tillstånd kunde hon ställt till +oreda, och dessutom skulle en dylik resa tärt på de krafter, +jag för Gustaf Frödings skull ej hade råd att undvara.</p> + +<p>Som ett ytterligare skäl framhöll man äfven, att det +som förefallit ej var något att delge andra än läkaren, +förr än man fick se, om det var mer än ett ögonblicks +infall hos Fröding.</p> + +<p>Samtalet med doktor Lundborg, hvilket jag skriftligen +utbedt mig, blef ej på långt när så pinsamt, som jag +väntat. Han tycktes redan af Gustaf Fröding själf ha +fått kunskap om hvad jag hade att säga och menade, +att i hans känslor för mig kunde ligga en sporre till +mera vilja hos honom att bli frisk. Det var tydligt, +att en afsevärd förbättring inträdt, och finge denna fortgå +ostörd, kunde man vänta sig ett mycket godt resultat. +Med lätta steg skyndade jag till den, som väntade +mig.</p> + +<p>»Åh, Gustaf!» utbrast jag jublande — »min kärlek +till dig vållar dig intet ondt, — jag känner mig ryckt +ur helvetiska marter».</p> + +<p>»Hur skulle väl något, som kommer från dig till mig +kunna verka annat än godt, det är otänkbart», sade +han.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_252">[s. 252]</span></p> + +<p>Jag lade mitt hufvud mot hans bröst och kände, +hur hans ögon strålade, medan de oafvändt betraktade +mig.</p> + +<p>»Att vara lycklig och göra lycklig, det är att vara +Gud», sade han slutligen.</p> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="37"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_253">[s. 253]</span></p> + +<p class="drop-cap">Gustaf Frödings lust för läsning började i någon +mån aftaga. Hans tankar dvaldes helst vid den +framtid han drömde för oss båda, och jag lyssnade +därtill, som man lyssnar till en underbar saga.</p> +</div> + +<p>»Noga sedt är mitt giftermål med dig en messallience», +sade han en dag, »jag tillhör en mycket äldre +familj».</p> + +<p>»Åh strunt», svarade jag. »Din farfars far var enligt +din utsago soldat, min farfar, farfarsfar och farfarsfarfar +ha alla varit förmögna bönder, törhända var din farfarsfar +soldat på min farfarsfars egendom».</p> + +<p>»Jag menade ej precis i den meningen», invände han +saktmodigt. »Fröding, ser du, härstammar från guden +Frö, och jag är hans ättling».</p> + +<p>»Bäckmann är det samma som Necken», förklarade jag +i min tur, »min stamfar hade redan hunnit bli en myt, +innan din kom till».</p> + +<p>Han skrattade länge. »Nu behöfver jag aldrig mer +känna ängslan för din väg genom lifvet, du klarar briljant +situationerna. Jag har talat med läkarne om vår +framtid», fortfor han, »och de anse det möjligt, att jag +kan bli frisk nog att gifta mig med dig. Jag gjorde +mig underrättad om deras mening, innan jag sade något +till dig».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_254">[s. 254]</span></p> + +<p>»Månne du ej bör vänta att bestämma dig, tills +du blir friskare?» frågade jag med Cecilias bref i mina +tankar. »Hvad tror du väl, att människorna skola säga +om mig, annat än att jag tvingat mig på dig och hindrat +dig att göra ett val. Du lefver ju här i afskildhet +och ser ingen annan kvinna än mig. Vänta, tills du +kommer ut och har tillfälle att välja. Världen är full +af kvinnor, hvem vet, om du då fasthåller känslan för +mig».</p> + +<p>Han teg en stund, därpå sade han. »Du var dock +den enda, som kom till mig, och det skall i evighet +ställa dig främst bland alla. Om det är sant, att tacksamhet +föder kärlek ....»</p> + +<p>»Ja, så står det i Mignon. ’Hon kunde icke tro i +barnslig oskuldsyra, att tacksamhetens glöd blef kärlek +innan kort’», citerade jag.</p> + +<p>Han gjorde ett fruktlöst försök att bibehålla sitt allvar, +och vi öfvergingo sedan att tala om Goethes starka medkänsla +för den verkliga Mignon.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="38"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_255">[s. 255]</span></p> + +<p class="drop-cap">Tiden gick, och Gustaf Frödings förbättring fortskred. +Öfverläkaren, professor S., tycktes dela doktor Lundborgs +åsikt om behandlingen och yttrade sedermera till +mig någon gång i maj, att det allra bästa vore, om man +möjligen kunde få Fröding boende någonstans i närheten +af Uppsala, så att han kunde erhålla läkarevård +från hospitalet samt ansåg, att jag borde flytta med +honom dit. Han föreslog Linnés Hammarby och erbjöd +sig att höra efter, om rum där vore disponibla.</p> +</div> + +<p>Jag tackade, men ville helst innan dess rådgöra med +min förtrogna i Stockholm; dessutom vore det väl föga +troligt, att förmyndaren skulle gå in på denna anordning.</p> + +<p>Professorn menade, att denne säkerligen ej komme +att visa sig obenägen härför, hvaraf jag slöt, att han +redan antydt för honom planer i denna riktning.</p> + +<p>I afvaktan på händelsernas utveckling, lyssnade jag +intresseradt, men ganska passivt till Gustaf Frödings +tal om den förestående förflyttningen.</p> + +<p>»Jag hoppas, att ditt rykte ej blir lidande af att +du bor på samma ställe som jag och tar vård om mig», +yttrade han en dag, »men antagligen anser man mig för +sjuk att kunna lefva i något slags konkubinat. Dessutom +skall det väl ej dröja så länge, tills vi kunna +gifta oss», fortfor han.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_256">[s. 256]</span></p> + +<p>»Kan du då försörja mig så snart?» frågade jag leende.</p> + +<p>»Nej, men du kan försörja mig, och det är bättre; +de penningar, som komma från dig ha ett renare ursprung. +Jag har alltid samvetskval för de pengar jag +skinnar allmänheten på med mina dåliga dikter».</p> + +<p>»Jag föreställer mig, att allmänheten är den, som blir +minst skinnad och du mest», sade jag och försökte +byta samtalsämne.</p> + +<p>»Om din tveksamhet för ett giftermål med mig härleder +sig af fruktan för ärftligt vansinne i min familj», +tog han åter vid, »så kan du låta den fara. Min mor +var öfverbegåfvad, men ej sinnessjuk — min far ej heller, +blott lynnessjuk — hypokonder. Hvad mig beträffar +så .... är jag visserligen intagen på hospital, men .....» +han smålog sorgset, och jag slog mina armar omkring +hans hals.</p> + +<p>»Har du underrättat din mor?» frågade han en stund +därefter.</p> + +<p>»Jag ville vänta därmed, tills du blir friskare», sade +jag och gick fram till fönstret.</p> + +<p>»Kom tillbaka hit», bad han, »tror du inte, att jag +kan se ditt ansikte, hvar du än står, om jag vill? Du +skall ej behöfva göra din mor en sorg, som jag kan +bespara dig, och jag har därför hela tiden tänkt, att vi +skola prästviga oss. Kanske kunna vi få använda det engelska +formuläret, det synes mig vackrare. — Du skall få se, att +allt går bra», fortfor han uppmuntrande. »Din svåger +var en gång min bäste vän, och om jag också ej är så +vacker som han, kunna vi ju berätta din mor, att när<span class="pagenum" id="Sid_257">[s. 257]</span> +jag var liten, kunde ingen dam gå förbi mig utan att +kyssa mig, så söt var jag».</p> + +<p>Han såg mig skälmaktigt in i ögonen, och vi skrattade +båda.</p> + +<p>»Du behöfver ej alls ha någon beröring med min +familj», återtog jag, »dina krafter räcka ej till härför».</p> + +<p>»Nej, kanske det», medgaf han.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="39"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_258">[s. 258]</span></p> + +<p class="drop-cap">Jag hade skyndat från Stockholm till Uppsala, och +föregående dagars oro och pina hade tröttat mig +till den grad, att när jag nådde Gustaf Fröding, och +mitt öra förnam ljudet af hans hjärtas slag, var jag så +förbi, att jag somnade. Han hade lagt sin arm omkring +mina axlar som stöd, och under min slummer +hade jag vridit mig så, att mitt hufvud hvilade mot +denna. Efter en liten stund vaknade jag vid skenet +från hans ögon.</p> +</div> + +<p>»Vet du, hvad jag tänkt på?» frågade han.</p> + +<p>»På profetens Natans berättelse om den fattige mannens +enda lilla lamm», gissade jag.</p> + +<p>»Inte den här gången, nu har jag tänkt på Selma +Lagerlöfs eremit. Du minns, han som kunde hålla sina +händer upplyftade till fäste för fågelboet». Han tystnade, +och svårmodet i hans blick växte. »Detta förmådde +han af kärlek till några varelser, som hvarken +gjort honom godt eller ondt — och jag — jag kände +kraften i arm svika, då jag höll den till skydd omkring +den, jag främst af allt skapadt känner mig manad att +skona och värna! .... Jag tänkte på allt du gjort för +mig och ödmjukade mig inför Gud för att få något +af den Lagerlöfska eremitens kraft att ej röra mig, utan +låta dig ostörd njuta den ro du så väl behöfver ....»</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_259">[s. 259]</span></p> + +<p>Mina ögon fylldes med tårar, och jag ville resa mig +upp för att lämna honom armen fri.</p> + +<p>»Låt den vara», uppmanade han och höll mig kvar, +»den smärtan är kanske den ädlaste jag känt. Tror du», +fortsatte han, »att Selma Lagerlöf själf skulle kunna +göra som eremiten?»</p> + +<p>»Om hon lefver i sin diktning, bör hon kunna det, +men du minns väl ditt och —:s tvifvel på att så var +förhållandet», svarade jag, ängslig att han skulle råka i +grubbel om en möjlig underlägsenhet vis à vis henne.</p> + +<p>»Jag tror, att vi hade orätt, eller att hon åtminstone +i det här fallet skulle kunna göra det», återtog han. +»Dikten skulle eljes ej verka så starkt på mig. Törhända +har hon, som jag nu, känt dallringen af smärta +i hvarje nerv, smekt den med lisan att i inbillningen +låta den värkande lemmen ändra ställning, darrat för +sin svaghet, men hämtat styrka i ömheten för den +det gällt».</p> + +<p>Han tog mitt hufvud mellan sina händer och såg på +mig. »Ack, du lilla Ida Bäckmann», utbröt han förtvifladt, +»knappast kunde jag hålla min arm i samma +ställning en halftimma för din skull, då en stackars enfaldig +eremit var i stånd att kvarhålla den flera månader +för några små fåglar».</p> + +<p>»Men Gustaf, förstår du då ej, att munken hade tränat +sig», sade jag i stigande oro.</p> + +<p>Han log mot mig. »Det har du rätt uti», sade han +lugnad.</p> + +<p>Sedan jag ytterligare fått diskutera möjligheterna för +<span class="pagenum" id="Sid_260">[s. 260]</span> +obegränsningen i Selma Lagerlöfs förmåga af osjälfvisk +ömhet allt med anslutning till eremiten, fick jag honom +att öfvergå till ett annat ämne.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Följande dag hade jag lämnat honom ensam något +längre än den fastslagna tiden. Då jag inträdde i hans +rum, låtsades han ej se mig, utan låg omsorgsfullt insvept +i sin filt och stirrade ut genom fönstret.</p> + +<p>»Märker du ej, att jag är här?» frågade jag.</p> + +<p>Han gaf intet svar.</p> + +<p>Jag ropade på honom ännu ett par gånger, men han +förblef orörlig i samma ställning.</p> + +<p>»Gustaf Fröding är ute på promenad», upplyste han +mig slutligen förbindligt.</p> + +<p>»Aha ....» sade jag. »Vågar man kanske slå sig ned +och invänta hans återkomst?»</p> + +<p>»Var så god», uppmanade han.</p> + +<p>En lång tystnad uppstod. »Hur skall väl det här +utveckla sig?» undrade jag, på en gång skrattlysten +och ängslig.</p> + +<p>»Jag har läst en mycket intressant bok», kom det +slutligen.</p> + +<p>Jag teg afvaktande.</p> + +<p>»Den handlar om en fransk författare, hemfallen under +manin att älska sin hustru och blindt förlita sig +på hennes trohet».</p> + +<p>»En lycklig man med andra ord», insköt jag.</p> + +<p>»Men hon bedrog honom», fortfor han utan att akta<span class="pagenum" id="Sid_261">[s. 261]</span> +på mitt inpass, »och vet du, hur han då förfor med +henne?»</p> + +<p>»Dräpte henne», föreslog jag mildt.</p> + +<p>»Nej, han gick mycket mera raffineradt tillväga än så — +han ignorerade henne. När hon fanns i rummet, såg +han henne ej, när hon talade, var det som ingen yttrat +ett ord, hon var som luft — alldeles som du för mig +nu».</p> + +<p>»På hvad sätt har jag bedragit dig?» frågade jag.</p> + +<p>»Genom att i femton minuter ha låtit mig förgäfves +vänta på din återkomst», upplyste han.</p> + +<p>»Utan att vara direkt ohöflig kunde jag ej lämna mitt +värdfolk en sekund förr», sade jag, »och bör ej möjligen +den förskräckelse jag erfor, vid att se dig alldeles stel +ligga på magen och stirra ut genom fönstret, vara straff +nog för en ofrivillig förseelse».</p> + +<p>»Kanske —» medgaf han, »helst som min natur har +böjelse att vara nådig. Men du skall komma ihåg en +sak», fortfor han, och ögonen glänste bakom pincenezen. +»När du blir retad, kryper du in i klädskåpet, och jag +måste sitta här ensam och snopen, tills jag kunnat blidka +dig. Jag däremot får ej rum där och har ingen annan +utväg att beteckna, det jag försvunnit, än att kasta mig +på magen».</p> + +<p>Jag lofvade att lägga detta på minnet, och vi återtogo +vår afbrutna läsning.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="40"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_262">[s. 262]</span></p> + +<p class="drop-cap">Vi voro inne i maj. Dr. Lundborg skulle företa sin +andra studieresa till Holland, och då jag afhämtade +det sedvanliga skriftliga meddelandet om tillåtelse +att besöka Gustaf Fröding, önskade jag honom samtidigt +lycklig resa.</p> +</div> + +<p>»Han är en smula exalterad i dag», sade doktorn, då +han räckte mig »lappen».</p> + +<p>»Har han haft något besök under veckan?» frågade jag.</p> + +<p>»Ja, systern har varit här».</p> + +<p>Vid mitt inträde i rummet satt Gustaf Fröding i +sängen med en filt virad omkring sig. Hans ansikte +var upphettadt, och hans röst hade en klang, som var +mig främmande.</p> + +<p>»Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, +han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta», +citerade han. »Cecilia har varit här», tillade han omedelbart, +»och jag berättade henne, att vi ämna gifta oss. +Vill du veta, hvad hon tyckte därom?»</p> + +<p>»Nej», svarade jag kort.</p> + +<p>»Är hon elak emot dig?» fortfor han.</p> + +<p>»Det ligger vid Gud inte i hennes förmåga», sade +jag och såg honom skrattande in i ögonen.</p> + +<p>»Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter +spetsen af sitt goda svärd mot nornans bröst .....»<span class="pagenum" id="Sid_263">[s. 263]</span> +deklamerade han. Ett plågadt uttryck for öfver hans +ansikte. »Jag har de senaste dagarne varit som besatt +af Tegnérider», tog han åter vid. »En skald som jag, +bör ej citera utan nyskapa. — Jag vill ej citera, men +rösterna tvinga mig».</p> + +<p>»Skulle då ett vackert citat vara ett brott mot din +sångmö?» undrade jag.</p> + +<p>»Jag frågar ej därefter, blott efter dig just nu. Kärleken +mellan man och kvinna är välbehagsförnimmelse +och tjusning. Tjusningen kommer och går, men dess +bas ömheten är konstant. Erfar du några andra slags +förnimmelser än dessa, då du sitter här hos mig?»</p> + +<p>»Nej, gör du?» frågade jag.</p> + +<p>»Inte då du är här, din närvaro skingrar och lugnar, +men då jag är ensam, därför längtar jag efter den tid, +då du aldrig mer lämnar mig. Jag har dessa sista dagar +blifvit rädd, att mina tankar orena dig, när du är +skild från mig, och Paulus har bestraffat mig med ordet: +Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, +han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta».</p> + +<p>»Men eftersom vi skola gifta oss, när du blir frisk, +ser du ju i mig din hustru, och Pauli strafftal saknar +alltså tillämpning på dig», sökte jag lugna honom.</p> + +<p>Han drog ett andedrag af lättnad. »Det är sant», +sade han. »Vidare har jag läst bibelns lag: En man +skall öfvergifva sin fader och sin moder och blifva när +sin hustru. — Jag är beredd att för din skull lämna +min släkt och bryta dess kraf på mig».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_264">[s. 264]</span></p> + +<p>Hvad hade väl Cecilia sagt, som så upprört honom? +undrade jag och sökte på allt sätt få hans tankeriktning +ändrad. Med hjälp af några medförda planscher +lyckades jag slutligen inveckla honom i ett historiskt +resonemang.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="41"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_265">[s. 265]</span></p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Tegnérgat. 14, maj 12 1904. +</p> + +<p class="ml1"> +Herr und Gebieter! +</p> + +<p>Det är Kristi Flygare i dag som religiöst folk säger. +Hvad mig beträffar flyger jag ej alls, jag efterapar dig +och ligger i sängen.</p> + +<p>Jag förkylde mig hos min kamrat — — — — som du +vet göra vi Åmåliter ett streck i almanackan vid någon +rubbning i vårt hälsotillstånd, därför kan jag säga dig, att +det var natten mellan den 7–8 maj. Hon hade tagit ut +innanfönstren, och jag låg som i en talltopp. Du skulle +se din hvita korp nu — ruggig och slokvingad och hes — +och jag fruktar, att du ej vore så barmhertig som Noak, +då han räckte ut handen ur arken och tog korpen in till +sig. Dr. S. var just nu inne och undersökte mig. För +att lugna din smittofruktan bad jag henne ta lungorna +riktigt grundligt. Det gjorde hon och förklarade dem +präktiga — det lilla som nu hördes i dem, var blott en +följd af förkylningen. Hon säger, att jag egentligen har +jättekrafter, då man tänker på att jag i skolan utför två +personers arbete. Nu hör du det! Kan du åstadkomma +någon beundran för mig så håll ej inne med den, jag behöfver +uppmuntran.</p> + +<p>I öfrigt är jag vid godt humör och önskar jag kunde<span class="pagenum" id="Sid_266">[s. 266]</span> +skicka dig några af de fantasier, som komma timmarne +att rulla hän i något som nästan liknar lycka. Jag träffade +K. A. F., en yngling, som en gång varit uppe hos dig i +och för en Geijersfest. Han karaktäriserade dig och Karlfeldt +så lustigt. Du skall få höra då jag kommer.</p> + +<p>Hvad kriget beträffar — ’Kamrat är du ej ännu trött af +slagen?’</p> + +<p>Jag slår vad om att om du nu hade så du kunde, skulle +du skicka mig ett urklipp.</p> + +<p>Jag kan nästan känna allt hvad du tänker för hvarje +ord jag skrifver. Jag har många besökande. De tycka +det är lustigt att sitta här. Jag ser ut som en sjuk katt.</p> + +<p>I morgon går jag i skolan, och då jag ej behöfver frukta +att föra förkylningsbaciller till dig, kommer jag flaxande.</p> + +<p class="right"> +din <i>I. B.</i> +</p> +</div> +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="42"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_267">[s. 267]</span></p> + +<p class="drop-cap">»Jag tyckte ej om, att du skref ’Kristi Flygare’», sade +han, då jag nästa gång visade mig.</p> +</div> + +<p>»Jag anade det, när pennan formade bokstäfverna», +svarade jag, »men då det nu en gång kom att stå där, +fick det stå».</p> + +<p>»Det har allt ibland händt mig på samma sätt», tröstade +han, »man vill ej häda, och dock hädar man».</p> + +<p>Han teg en stund och betraktade mig därunder med +en allvarligt pröfvande blick. »Under den gångna veckan», +sade han därpå, »har jag kommit till den slutsatsen, +att jag bör be dig om något, som helt visst blir +dig mycket tungt, ja, kanske rent af omöjligt. Men jag +känner det som ett kraf på mig själf att bönfalla dig +försöka».</p> + +<p>»Du vet, att jag är redo till allt, som kan gagna dig», +svarade jag.</p> + +<p>»Stundom kommer jag under guden Priapus makt», +fortfor han, »och allt hvad jag ser, blir då besudlat. Så +har händt mångfaldiga gånger i mitt lif. Det är, som +skulle då all otuktssynd, som finns i världen ta sin stråkväg +genom mig. Jag känner, hur det nu börjar sin gamla +gång, och jag har tänkt, att om jag finge säga till dig +hvad jag ser och förnimmer och därunder ha min blick +riktad in i ditt ögondjup, skulle det aldrig mer återkomma<span class="pagenum" id="Sid_268">[s. 268]</span> +till mig med sin besmittade betydelse. Tror du dig +stark nog att kunna lyssna?»</p> + +<p>»Visst vill jag höra, om du bör tala, men jag måste +först veta, om det är nyttigt för dig, och det kan endast +läkaren afgöra».</p> + +<p>Han smålog tviflande. »Kan det göra dig lugnare, +bör du fråga, jag vill ej undanhålla dig något, som bereder +dig lättnad».</p> + +<p>Jag uppsökte genast professor S., hvilken menade, att +jag borde göra Gustaf Fröding till viljes och lofvade +att längre fram på dagen själf besöka honom.</p> + +<p>»Sätt dig på sängkanten och lägg dina händer i mina», +bad han, då jag återkom, »men kyss mig först, hvem +vet, om du sedan någonsin mer kan göra det utan +rysning. Jag har förnimmelsen af att jag lutar mitt ansikte +mot en blommande skogstufva, då jag känner +beröringen af dina läppar».</p> + +<p>Han tystnade och stödde sig mot sänggafveln.</p> + +<p>»Gud hjälpe mig», tänkte jag i ångest, då jag såg, +hur hans drag förändrades, och ögonen miste det strålande +i sin glans.</p> + +<p>Han började tala med en röst, som kom än stötvis, +än lik en fors, men alltid klanglös. Orden voro hemska +och berörde laster, hvars tillvaro jag förut ej anat. +Jag fördes till en värld midt i bland oss, men där allt skapadt +var neddraget i slemmig synd, och där allt, som +rörde sig, var en yttring af otukt. Jag såg den ohyggliga +pina det vållade honom att genomlefva allt detta, +och mitt hjärta ropade till Gud om befrielse för honom.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_269">[s. 269]</span></p> + +<p>»Vi Priapusdyrkare ha ett hemligt tecken. Jag skall +lära dig det, så att du kan känna igen oss», fortfor han, +och det kom ett stänk af elakhet i rösten då han beskref +det för mig. »Men allt måste döljas, och det är +just däri retelsen ligger. Man behöfver blott göra en +antydan till en gest, och gärningen dallrar igenom en». +Därefter började han ånyo beskrifva ohyggliga dåd, +hvilka frampressade kallsvetten på hans panna. Sakta +aftorkade jag den med min näsduk, och han förde min +hand till sina läppar.</p> + +<p>»Frimodigheten lämnar aldrig din blick», sade han, +och rösten fick åter klang. »Hur gärna skulle jag ej +skona dig för detta!»</p> + +<p>»Jag kan nog hålla ut ännu en stund, om så behöfs», +svarade jag, »och du skall ej ängsla dig för min skull».</p> + +<p>»Jag har tänkt», fortfor han, »att när all denna vidriga +synd en gång skyr mig, skall jag med din hjälp +kanske finna Vasen Tjusning».</p> + +<p>»Vasen Tjusning?» upprepade jag, fångad af det magiska +i själfva orden.</p> + +<p>»Kristian Eriksson har försökt modellera den», fortfor +han. »Jag har sett afbildningar däraf i en tidskrift och +har sedan dess ofta haft visioner af den enda äkta Vasen +Tjusning. Det är den vi måste söka, tills vi finna, du +och jag ... det är den, som skall ge oss lösningen till +människornas befrielse ur guden Priapus våld ......</p> + +<p>Jag har ej kommit längre än till aningar», fortfor +han vid min önskan att få höra mera om den underbara +vasen. »Jag har förstått att vi närmat oss den genom<span class="pagenum" id="Sid_270">[s. 270]</span> +den outsägliga ljufhet, som genombäfvat oss. Jag +har sett reflexen af dess strålar i ditt hår, och hvarje +steg i riktning mot ljuskällan har fördubblat vår lyckokänsla. +Allt hvad vi därunder mött på vår väg har förlänats +en underbar skönhet äfven ett torrt, förtrampat +löf ... Och när vi så omsider nå fram till den — — — +då ändtligen skola de toner lösgöras, som fångna i skräck +och vånda längta efter rytm och klang till sången.....»</p> + +<p>Han tystnade och tycktes lyssna efter något.</p> + +<p>»Hvilken sång?» frågade jag, rädd att lyckoaningarna +veko undan.</p> + +<p>»Sången som skall befria människorna ...... Du vet, +hur jag en gång tog miste ...»</p> + +<p>Han försjönk i grubbel.</p> + +<p>»Gud, gif mig renhet!» utbrast han plötsligt lidelsefullt, +fattade därpå mina händer och bönföll: »Hjälp +mig att bli ren inför din Gud!»</p> + +<p>Han slöt ögonen och var några minuter därefter +åter ett rof för hemska röster.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="43"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_271">[s. 271]</span></p> + +<p class="drop-cap">Då jag följande dag inträdde till Gustaf Fröding, betraktade +han mig med djup ångest. »Stackars barn, +hur har du väl haft det?» sade han. »Har du förföljts +af de syner, jag tvungits att frammana för dig, och har +väl din själ blifvit anfrätt af det onda?»</p> +</div> + +<p>»Var lugn nu, skall du få höra, hur det gått», svarade +jag och slog mig leende ned bredvid honom. »Det är +sant, att jag kände mig en smula kvalmig vid den sista +persen, oaktadt jag då och då tänkte mig framåt till sökandet +af Vasen Tjusning. När jag kom hem till min +kamrat, serverades det ål till kvällen — nå jag åt ..... +och ... ja ... kom i rätt våldsamma kräkningar, och allt +som satt kvar af olust i kropp och själ följde ålen ... +adjö! borta! Var det ej en förträfflig anordning?»</p> + +<p>Han skrattade. »Det kan ej bestridas», sade han »och +du ser onekligen kry ut, ja, hvad mer är — oskadd».</p> + +<p>Dagen förflöt ungefär som den föregående, hans +ångest, då jag gick, var kanske en nyans starkare, och det +kändes mycket mera tungt än någonsin förut att lämna +honom. I Stockholm var jag nära att duka under för +intrycket af hvad jag upplefvat och måste genom morfininjektion +bringas till ro och glömska.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_272">[s. 272]</span></p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Tegnérgatan 14 maj 1904. +</p> + +<p>Du käre Gustaf — mina tankar fara till dig många gånger, +många gånger i timmen, ofta med oro, oftast med hopp +att du nu har det lugnare. Det sved i mig öfver nödvändigheten, +som tvang mig att gå, och jag ser med glädje +mot den stund, då intet klockslag stänger en dörr mellan +mig och dig.</p> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<p>Kunde jag nu också blott finna Vasen Tjusning och låna +något af dess glans, tills jag träder fram för dig, skulle +mörkret och pinan vika ifrån dig, och den lycka du glimtvis +anar som full verklighet bli din. Den vasen är väl +ej omöjlig att finna, blott du har tålamod med mig.</p> + +<p>Om jag har lyckokänslan kvar?</p> + +<p>Jo — den kommer upp från något fördolt källsprång, +alldeles som en sådan där bubbla, som du ser oemotståndligt +banar sig väg till ytan. Jag känner den ej alltid, och +ofta kommer den oväntadt, men jag vet, äfven då det kännes +svårt, att den finnes gömd någonstans inne i mig.</p> + +<p>Jag tror ej jag kan komma till dig på söndag. — Åh, +Gustaf om du visste, hur det känns att skrifva det — fjorton +dagar förefalla mig som en lång skilsmessa.</p> + +<p>Mina studentkamrater ha kommit från när och fjärran, +och efter 15 år skola vi på söndag åter mötas. Hoppas, +att de må finna större nöje däri än jag.</p> + +<p>Jag tror inte, att du tycker om det här brefvet. Jag +kan ej säga hvarför — kanske tycker du ej om att jag talat +så mycket om mina känslor för dig. Man skall öfverhufvudtaget +<span class="pagenum" id="Sid_273">[s. 273]</span> +ej tala om sådant — det är Vasen Tjusning +som man gömmer i sin lönnkammare och som du stundom +får se en skymt af i ögondjupet. — — — — — — — —</p> + +<p class="right"> +alltid din <i>I. B.</i> +</p> +</div> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Den söndag jag tillbragte med mina studentkamrater, +hade Cecilia Fröding sökt mig i min bostad. På förfrågan +sade hon sig ej ha någon särskild hälsning till +mig; hennes ärende rörde brodern, men hon kunde äfven +afhandla det med hospitalsläkarne.</p> + +<p>Nästa gång jag råkade Gustaf Fröding, sade han: »Cecilia +har varit här, och jag uppbyggde henne med de +fantasier, som nu spela i mig. Cyniska råheter trillade +ur mig som ärter».</p> + +<p>»Stackars Cecilia», undföll det mig.</p> + +<p>»Åh, hon är mycket mera van vid dylikt tal än du», +tröstade han, »och tar sig det ej så när .... Hur är det +med dig? Vågar jag väl fortfarande lägga på dig bördan +af de synder, som tynga mig? Du vet ju», tillade +han, och rösten blef en annan, »att jag är den elektriska +apparat, genom hvilken världens synder tala. Som min +hustru är det din skyldighet att afläsa hvad den säger».</p> + +<p>Jag nickade, men betogs af ängslan, att detta stadium +ännu fortfor. Om blott doktor Lundborg varit hemma, +skulle jag känt mig lugnare. Han hade med glädje +skänkt oss sin lediga tid, och det förtroende Gustaf Fröding +hyste till hans välvilja mot oss, skulle gjort honom +fullt öppen och mottaglig för hjälp.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_274">[s. 274]</span></p> + +<p>Hans fantasier skilde sig denna gång något till innehållet, +men ej till arten från hans föregående. De kretsade +kring perversiteter och blodskam. Den ena stunden +bönföll han mig om förlåtelse för dylika brott, och den +andra bedyrade han heligt, att han aldrig begått dem.</p> + +<p>»När du kommer tillbaka nästa gång, skall du få se, +att allt är öfver», trodde han, då det onda ändtligen +släppte honom, »och jag behöfver ej mer pina dig».</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Från Stockholm skref jag till professor S., delgaf, vill +jag minnas, hur jag funnit Gustaf Frödings hälsotillstånd +och bad att med några rader få veta, om tecken till förbättring +visat sig. Till Gustaf själf skref jag följande +bref.</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Tegnérgatan 14, juni 2 1904. +</p> + +<p>Jag höll på att skrifva April, men jag är så vimmelkantig +af alla möjliga skrifverier för skolan, att det kan ursäktas. +Min sista skrifbokshög ligger framför mig, och +tanken på att det är den sista fyller mig — om inte med +tjusning så dock med rätt mycken fröjd.</p> + +<p>Jag är rätt besvärlig i skolan, jag vill inte arbeta utan +vill drifva skoj med allesamman, och — är med tanke på +alla upptåg jag har haft för mig särskildt glad, att det i +morgon är sista läsdagen.</p> + +<p>Jag är för trött att kunna ta allt på allvar. På lördag +är afslutningsdagen. Söndagen packar jag ned mina tillhörigheter +och måndag står jag som ett tändt ljus hos dig — +antagligen vid 2-tiden. Jag skall ordna litet med den<span class="pagenum" id="Sid_275">[s. 275]</span> +festmåltid vi skola intaga med anledning af din höga namnsdag +— det är Gustafsdagen —</p> + +<p>Hela vägen till Lidingön i går — H. B. ligger i reumatisk +feber och jag blef med anledning däraf utkommenderad +— funderade jag på rim till ett namnsdagspoem åt +dig, Svarta svan — urban — men ser du jag kan ej få +något på hvita korp. K. höll på att köra öfver mig i en +backe där, men tack vare min vighet, lyckades jag hoppa +upp på stängslet vid vägen. Han åkte velociped och påstod +sig vara mycket dålig.</p> + +<p>Som velocipedryttare ja — det medgaf jag, och eftersom +han var i så dyster stämning, ville jag ej be honom om +hjälp i min rimnöd.</p> + +<p class="hang">— — — — — — — — — — — — — — — — — — —</p> + +<p>Jag ville — åh så gärna — att det redan vore måndag. +— — — — — — — — — — — —</p> + +<p class="right"> +alltid din <i>I. B</i>. +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="44"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_276">[s. 276]</span></p> + +<p class="drop-cap">Då jag stod färdig att gå till skolafslutningen, bragte +mig posten ett bref från professor S. Det var hållet +i en snäft förebrående ton och sade mig, att han nu +fått en något ändrad uppfattning af min ställning till +Gustaf Fröding. Det hade kommit »smuts på liljans dagg».</p> +</div> + +<p>Lyckligtvis träffade jag i skolan min rådgifvare och +kunde lämna henne brefvet.</p> + +<p>Då jag blef fri från de förpliktelser min tjänst ålade +mig, sammanträffade vi ånyo.</p> + +<p>»Du skall ej återvända till Uppsala», förklarade hon, +»du skall resa långt bort».</p> + +<p>»Jag har tänkt så .... och jag tror, att jag bör se kriget», +sade jag, »du vet, att jag känner en fältläkare. Det skall +nog gå bra. Jag kan vara färdig på tisdag, på måndag +har jag lofvat vara i Uppsala — ett löfte till honom har +jag aldrig svikit — men jag stannar blott ett par minuter. +Jag vill, att han skall minnas, det han kan lita på mitt +ord, oberoende af hur han själf varit».</p> + +<p>»Jag såge helst, att detta besök besparades dig», sade +hon, »men jag förstår ditt kraf på dig själf för hans skull».</p> + +<p>»Tror du, att han talat nedsättande om mig till professorn?» +frågade jag och ryckte till vid att höra mig +uttala en tanke, som hela tiden sågat sönder allt annat +i mitt sinne.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_277">[s. 277]</span></p> + +<p>»Med vett och vilja aldrig», försäkrade hon, »jag förstår +ej brefvet, men känner blott, att du för närvarande +ej bör ha något som helst samarbete med den, som +skrifvit det. Du står skyddslös och rättslös».</p> + +<p>På hennes uppmaning skref jag med aftonposten till +professorn. Jag sade, att hans bref ytterst pinsamt berört +mig, och att jag visserligen, såsom jag uppgifvit, +skulle återvända till Uppsala följande måndag, men blott +för att säga farväl. Mycket hade jag förlåtit Gustaf Fröding, +men hade ännu ej pröfvat, hur jag skulle känna +det, om något yttrande från honom gifvit anledning till +innehållet i professorns bref. Måndag förmiddag skulle +jag infinna mig på hans mottagning.</p> + +<p>Stel invärtes stod jag framför honom; en del anstalter +för resan voro redan vidtagna, och om några timmar +skulle jag åter vara i Stockholm för att afsluta dem.</p> + +<p>Professorn skyndade att beklaga det intryck hans bref +gjort. Gustaf Fröding hade ej personligen gifvit anledning +till det citat han användt, ej heller något i mitt +uppförande. Han hade, framgick det, haft ett strängt +bref från fröken Fröding, hvilket tycktes ha lärt honom +att se saken i ett annat ljus.</p> + +<p>Då jag vidhöll mitt beslut att resa, menade han detta +vara orätt, och att jag för Frödings skull borde stanna.</p> + +<p>Jag var för söndersliten för att kunna känna ens den +svagaste glimt af glädje vid hans ord, som ju dock +fritogo Gustaf, och beslutet att resa hade kostat mig så +stor kraftansträngning, att all vilja att ändra det låg i +dvala. Först när han sade sig ha trott, att mitt mål alltid<span class="pagenum" id="Sid_278">[s. 278]</span> +varit Frödings bästa, yttrade jag: »Är det bäst för honom, +att jag stannar, gör jag det».</p> + +<p>Cecilia hade på det bestämdaste tillsagt professorn, att +mina besök ej fingo utsträckas till mer än ett par timmar, +dessutom satte hon som villkor, att jag måste tillse, det +inga ömhetsbetygelser finge utbytas oss emellan.</p> + +<p>»Jag skall bjuda till att följa föreskrifterna», lofvade +jag, »men fruktar, att en allt för påtaglig förändring i +mitt sätt kan verka irriterande på honom».</p> + +<p>Professorn medgaf det, och alltjämt som förstelnad +gick jag upp till Gustaf Fröding.</p> + +<p>Han hade ej väntat mig på flera timmar och lyste till +af öfverraskning och glädje. »Välkommen gratulant!» +sade han.</p> + +<p>Jag neg och hälsade honom med en skämtsam tirad, +hvarpå jag dukade upp den utlofvade festmåltiden.</p> + +<p>»Hvarför uraktlåter du att hälsa på mig?» frågade han.</p> + +<p>»Neg jag då ej därborta vid dörren, så djupt jag bara +tordes för att ej rubba maten i väskan?» svarade jag och +lyckades småle. »Fordrar du kanske, att jag på Zulukaffervis +skulle kastat mig på näsan och krupit fram till +dig? Ser du inte, att jag är en hvit kvinna?»</p> + +<p>Han skrattade. »Du har ej kysst mig i dag lilla Ida +Bäckmann», sade han sorgset, »och dock är det min +namnsdag».</p> + +<p>»Kanske är det idel vördnad, som så kommit mig att +bryta häfdvunnen sed ....»</p> + +<p>Han såg misstänksamt på mig, och rädd för ett utbrott +böjde jag mig ned och kysste honom.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_279">[s. 279]</span></p> + +<p>»Snart blir jag frisk, skall du se», sade han, »och då +behöfver du ej skälfva så, när dina händer fatta om +mitt hufvud. Jag vill göra allt för att tillfriskna, blott +du ej lämnar mig».</p> + +<p>»Vill du också sätta på dig kläderna och följa mig ut +på en promenad nu — genast?» frågade jag ifrigt.</p> + +<p>»Ja, om du kysser mig».</p> + +<p>»När du är färdig, inte förr», sade jag och skyndade +att lägga fram kläderna.</p> + +<p>»Hjälp mig Gud att skingra hans önskan efter det, +som nu är förbjudet!» bad jag i stigande ängslan. Aldrig +förr hade jag märkt, att ömhetsbetygelser varit något +behof för honom. Det var, som skulle han af hemliga +makter drifvas att fordra dem, och som först med förbudet +lockelsen skulle börja.</p> + +<p>Snart var han färdig, och min uppriktiga beundran för +hans stolta, spänstiga gestalt fångade honom så, att han +glömde affordra mig mitt löfte. Han tog min arm, och +vi gingo ned i parken.</p> + +<p>»Känner du luften, och ser du träden och himlen och +gräset på marken?» sade jag jublande.</p> + +<p>»Jag ser blott dig och känner, att jag gjort dig en +glädje, men själf blir jag ej glad, förr än jag åter ligger i +min säng», svarade han.</p> + +<p>Vi skulle fortsätta ned till professorns bostad men då +vi kommo till en öppen plats, började kallsvetten sippra +från hans panna, och jag måste följa honom i en sidogång.</p> + +<p>Som han ej varit ute på många år, ville jag ej påyrka, +att vi skulle kvarblifva i parken mer än en timma.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="45"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_280">[s. 280]</span></p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Tisdagen den 7:de Juni 1904 +</p> + +<p>Professor Herr Frey Svenson.</p> + +<p>Gustaf är stundtals mycket bättre, men om jag ej hindrar +honom, vill han gärna komma tillbaka i de gamla +tagen.</p> + +<p>(Professorn hade nu ansett bäst, att han så mycket som +möjligt hindrades från att tala om den synd, från hvilken +han ville bli befriad, och när han bad mig lyssna, +måste jag försöka leda hans uppmärksamhet på annat.)</p> + +<p>I går fick jag honom helt oväntadt att kläda på sig, +och vårt mål var då att gå ned och se på professorns +lilla gosse, men så vågade Gustaf ej gå öfver den öppna +platsen. Han hörde hela tiden röster, under det vi voro +ute, och därför gick jag snart upp med honom igen. +Han blef mycket missnöjd, när jag vid femtiden tänkte +gå, och när han tog alldeles falska motiv till denna min +handling, sade jag honom, att Cecilia önskat att mina +besök skulle inskränka sig till några få timmar dagligen.</p> + +<p>»Jag vet ej, hvad rätt hon har att bestämma öfver dig +och mig», sade han. Nej, det visste inte jag heller, +men fick honom att brista i hjärtligt skratt genom att beskrifva, +hur jag skulle betett mig, om hon muntligen +sagt mig detta.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_281">[s. 281]</span></p> + +<p>Förändringen i mitt sätt gent emot honom trädde väl +ej så mycket fram i går, jag har försökt göra det så litet +påfallande som möjligt. Men i dag — ja, i dag måste +jag säga honom en del af sanningen.</p> + +<p>»Så länge du är så här dålig, verkar det irriterande +på dig, läkarne önska det ej, och själf inser jag, att det +ej är fullt rätt. När du blir frisk, blir det annorlunda».</p> + +<p>»Det är hårdt att sätta en barrière emellan oss», +sade han.</p> + +<p>»Den är ju ej så hög, jag får ju sitta här bredvid dig, +du får luta ditt hufvud mot min axel, som du är van, +du får blott ej göra något eller säga något som verkar +erotiskt irriterande på dig. Låt oss leka, att vi äro +Erik XIV och Karin Månsdotter i fängelset».</p> + +<p>Han skrattade litet. »Det är en ledsam lek», sade +han sedan.</p> + +<p>Jag hade ej rustat mig att vara mer än öfver en dag +och reser nu till Stockholm på några dagar för att ordna +om mina tillhörigheter. Jag har sagt Gustaf detta. +Torsdag eller Fredag är jag tillbaka. I dag kommer +jag blott att vara hos honom ett par timmar.</p> + +<p>Jag vet ej, om de där besöken hos N. äro så bra just. +Han talade något, som gjorde mig förskräckt. Dock +har han sagt saker beträffande mig, som saknat all +grund, och det torde vara händelsen äfven här.</p> + +<p>Förlåt brefvet — (menas förmodligen stilen) jag sitter +vid ovant bord med ovan penna.</p> + +<p class="right"> +Er tillgifna och tacksamma<br> +<span class="mr2"><i>Ida Bäckmann</i>.</span> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="46"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_282">[s. 282]</span></p> + +<p class="drop-cap">Efter min återkomst från Stockholm, träffade jag med +professorn aftalet, att hvarje dag nedskrifva det +hufvudsakligaste af hvad som tilldragit sig mellan Gustaf +Fröding och mig. Det var ett tungt kraf, men målet +gällde hans hälsa. Af dessa bref finnas följande i behåll.</p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Uppsala den 10 juni 1904. +</p> + +<p>Jag skref också något i går kväll, men jag vill, att +professorn skall läsa detta först, det är något jag måste +tala om.</p> + +<p>Jag kom strax före två i dag. Gustaf låg i sitt rum; +han hade varit uppe hos N. men påstod, att han sett +mig, då jag kom, och gått ned. Jag hade med mig +några bilder från Gammal-Svenskby och hans egna dikter, +men han var dock föga intresserad och till sist frågade +jag, om han kanske hellre ville återvända till N.</p> + +<p>»Nej, jag vill helst vara, där du är», svarade han.</p> + +<p>»Godt», sade jag och satte mig i fönstret för att +läsa Göteborgstidningen. Jag hade väl suttit en stund, +sökande i spalterna efter något, som kunde intressera +honom, då han kom fram till mig. Jag lade ned tidningen +och räckte ut min hand mot honom. Han såg +svårmodigt på mig.</p> + +<p>»Hvad tjänar det till att du spelar komedi med mig»,<span class="pagenum" id="Sid_283">[s. 283]</span> +sade han, »du håller ej det ringaste af mig, du vill ej +rädda mig ur kvalen — du längtar blott att komma +ifrån mig. Vet du af, att du ej kysst mig i dag?»</p> + +<p>»Verboten», sade jag i tanke att kunna slå bort det +med skämt.</p> + +<p>»Förbudet kommer ifrån dig själf», sade han, »det +är du som hittat på det, emedan du känner vedervilja +för mig. Dock försöker jag vara dig till nöjes».</p> + +<p>»Gå och lägg dig», sade jag, halft sorgsen, halft +harmsen. Han lydde.</p> + +<p>»Om du öfverhufvudtaget förstode, hvad det vill säga +att hålla af en människa, skulle du inse, att jag +måste vara mot dig, sådan jag är», fortfor jag.</p> + +<p>Jag tog upp tidningen och sökte åter läsa en stund. +Jag såg dock oupphörligt, huru hans händer foro öfver +hjässan — slutligen kunde jag ej uthärda det längre, +utan hoppade ned ur fönstret och lade mitt hufvud +mot hans hand. Han strök mig med den andra sakta +öfver håret.</p> + +<p>»Ser du», sade han, »jag hade tänkt mig, att jag skulle +få säga dig allt mörkt och klibbigt, som pinar mig, att +då det gått igenom dig, det skulle stå för mig som befriadt +och renadt. Jag ville säga högt alla dessa hemliga +ord och därunder se in i dina ögon för att få bort +den besudlande betydelsen i dem — jag ville kyssa dig +för att få ett nytt tankelif och lyckokänsla att ge den +näring». Han såg på mig med den där fjärrblicken — +så drog han mitt hufvud intill sig och kysste mig.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_284">[s. 284]</span></p> + +<p>Jag kunde ha gjort motstånd, men det stod i det +ögonblicket för mig, att det hade varit orätt.</p> + +<p>»Jag måste säga professorn detta», sade jag. Något +i min röst grep honom säkert. »Måste du», sade han ... +»så skall jag aldrig mer pina dig, stackars liten, — jag +känner mig lycklig nu och tror på dig. Det måste vara +Cecilias fel allt detta. Jag skall ej säga något hårdt +åt henne, men jag skall be, att hon ej ofredar dig och +mig med sin härsklystnad».</p> + +<p>Jag skrattade, och så kommo vi öfverens om att hennes +handlingssätt möjligen kan ha sin rot i något som +skall föreställa välvilja. Man hypnotiserar sig så lätt +själf och tror sig gå Guds vägar, då man blott går +sina egna.</p> + +<p>»Vet du, hvad kärlek är?» frågade han plötsligt.</p> + +<p>»Nå, låt höra!» svarade jag.</p> + +<p>»Det är en välbehagsförnimmelse, som en man och en +kvinna skänka hvarandra, stundom starkare, stundom +svagare ....»</p> + +<p>»Jag vill ej förneka, att hvad mig beträffar, förnimmelsen +skulle bli starkare, om du toge på dig kläderna +och följde med ut», sade jag och lade fram hans hvita +kostym.</p> + +<p>Han skakade skrattande på hufvudet. »Det måste +också vara två egoismers samstämmighet. Är du snäll, +följer jag kanske med dig ut och åker en dag».</p> + +<p>Vi talade sedan om ryska tiggare, det är en af dem, +som mycket roar honom. Själf var jag ohyggligt trött, +och strax efter tre gick jag till Dr. K:s för att hvila<span class="pagenum" id="Sid_285">[s. 285]</span> +mig litet. »Kärleken öfvervinner allt», säga mig rösterna, +yttrade han, då jag skulle gå. Jag kvarblef hos K:s till +10 minuter öfver 5. Han hade väntat och till min +glädje läst något litet. Vi talade om Gammal-Svenskby +och kommo på något sätt öfver till Zanzibar och en +fest för sultaninnan där, som jag bevistat.</p> + +<p>Ingenting i världen har gjort ett sådant intryck på +mig som bajaderernas dans utanför hennes fönster, och +jag beskref den i korta drag för honom. Lord B. hade +en arabisk tjänare ombord — hans dans påminde något +om denna, och jag lärde mig den dansen af honom. +Jag brukade rätt ofta härma honom inne i salongen på +aftnarne, då tiden blef enformig och vi behöfde förströelse.</p> + +<p>»Du kan inte dansa», sade Gustaf, »men kanske kan +jag en gång lära dig».</p> + +<p>»Tack», sade jag öfverlägset, tog ett par danssteg som +araben och hoppade sedan upp i fönstret. Det var +just intet utrymme mellan sängen och fönstret, och jag +hade gärna velat visa honom den dans, som med så +sällsam trollmakt grep oss alla därute. Minnet af den +verkade också nu starkt, och jag satt en stund försjunken +i denna period af mitt lif, då Gustafs röst ryckte +mig därur.</p> + +<p>»Vet du, hvart du nu ledt mig?» sade han. — »Jo, +till Vasen Tjusning!»</p> + +<p>Jag gick ögonblickligen fram till honom. »Vasen +Tjusning», upprepade jag och kände den underbara<span class="pagenum" id="Sid_286">[s. 286]</span> +verkan blotta orden framkallade. — (Jag skall tala om +den en annan gång).</p> + +<p>»Din gratie dödade allt djuriskt hos mig», fortfor +Gustaf. »Jag såg din själ i all dess stolthet och mjukhet, +— min egen själ lyftes af din högt från jorden upp +i himlarne. Jag kände för första gången lyckan i att +etiskt älska någon. Samtidigt blef jag rädd, men så +såg jag åter din själ» — — och han beskref den. Jag +förstod, att det var sin egen själ han sett, sådan den +verkligen är — — — — — — — — — — — — — — —. +Jag talade om mina egna intryck af dansen, då jag såg +den, och trodde att jag känt något af Mohameds hänryckning, +då han stod inför Den Eviges tron.</p> + +<p>»Vet du af, att du är trolsk?» sade Gustaf.</p> + +<p>»Vi stå nu inför Vasen Tjusning, eljes erinrar jag mig +nog, hur du sagt, att jag är som ett troll, som tittar +fram bakom en sten, som Astri i Astrakanien, som +’Norrskenets dotter med en isbjörn till fader’ — du har +varit frikostig med namn».</p> + +<p>»Jag minns ej dessa, och intet synes mig passa, men +jag vill skrifva ett poem om den dansen».</p> + +<p>Han lade sig ned på kudden och strök sig öfver +ögonen. »Gör något, så att jag märker, att vi äro på +jorden», bad han.</p> + +<p>Jag började sjunga: »Och akta er för jäntor». Då +jag slutat första versen sade han. »Tag någon annan, +den är vedervärdig. Kom ihåg, att vi stå inför Vasen +Tjusning!»</p> + +<p>Jag sjöng då med låg röst en gammal visa, och just<span class="pagenum" id="Sid_287">[s. 287]</span> +i detsamma inträdde Ni och de andra läkarne. Då Ni +gått, började vi tala om hans dikt »Balen», och hur denna +tillkommit, och så måste jag gå.</p> + +<p>Jag vore mycket tacksam, om professorn någon gång +ville tala med Gustaf om att den barrière som kommit +oss emellan, ej beror på någon förändring i mina +känslor för honom, och att det ej är <i>mig</i> utan honom +som Ni vill skydda. Han tror att det är smittofruktan. +Det vill säga, i dag har han ej talat om det, men i går. +Han har nu lofvat att tro på mig och lyda alla föreskrifter. +Jag är själf mycket trött — liksom söndersargad. +Om jag vore uthvilad skulle allt gå lättare.</p> + +<p>Jag är ej säker på, att jag svikit Ert förtroende, men +likväl pinar det mig (som om jag gjort det).</p> + +<p class="right">Er <i>Ida Bäckmann</i>.</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="47"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_288">[s. 288]</span></p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Lördags afton kl. 6 (den 11 juni 1904) +</p> + +<p>Jag har nyss kommit från hospitalet. Dagen har varit +den lugnaste af alla, blott en och annan gång har +hörts en röst, men ingen af otreflig art. Jag satt så +jublande glad och tänkte få ge de bästa nyheter, men +så när jag tog på mig och gick bröt han häftigt ut om +att jag var trolös mot honom och om barrièren som kommit +emellan oss. Att än en gång bryta ned den vill +jag ej och jag gick. Jag vet nu ej hvad som är bäst, +han förebrådde mig min skenhelighet att ej vilja höra +på honom och min hast att gå ifrån honom. Jag går +ej till honom i morgon och ej på måndag, förrän jag +talat med professorn. Kanske är det bättre, att jag en +tid uteblir. Det är svårt att veta, hvad som är rätt +och rättast.</p> + +<p class="right"> +Er <i>Ida Bäckmann</i>. +</p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Måndagen den 13 juni 1904. +</p> + +<p>Han såg ej så mycket bättre ut i dag, då jag kom in. +Ögonen voro blodsprängda, och blicken borta.</p> + +<p>»God dag Saul!» sade jag.</p> + +<p>»Hur är det med dig? Jag trodde du gått i Fyrisån», +sade han. »Du får förlåta mig, att jag var hård och<span class="pagenum" id="Sid_289">[s. 289]</span> +orättvis emot dig, den onde anden kom öfver mig». +Han betraktade mig granskande — »föröfrigt ser du ej +alls bra ut i dag, snarare mycket ful».</p> + +<p>Jag brast i skratt. »Jag vet det», sade jag, »men jag +är desto snällare».</p> + +<p>»Godt», sade han, »det tör vara en rätt förtjänstfull +egenskap. Är du den jag hoppas på, låter du ingen +barrière vara emellan oss, jag måste tala och du måste +höra, om jag skall komma ur eländet».</p> + +<p>»Tala hvad du vill, jag skall höra», svarade jag.</p> + +<p>»Och om jag ser det plågade draget kring din mun?»</p> + +<p>»Det skall du slippa att se, jag skall tänka på det +resultat vi vänta oss». Hans fantasi gick mindre ofta +än jag väntat i de gamla plågsamma spåren, och historien +med flickan halkade han tämligen lätt öfver — — +— — —. Slutligen tog jag mig för att å hans vägnar +svara rösterna, och då kommo vi in på monadläran.</p> + +<p>»Ser du», sade han, och såväl tonfall som ögon blefvo +hans, »jag hade tänkt mig att det till slut skulle bli en +centralhjärna, som reglerar hela jorden, omöjligt är ej +heller, att det redan är så. Denna förnimmer telepatiskt, +hvad vi behöfva och ger oss det. Vi skulle kunna +kalla denna centralhjärna för jordanden. Å sin sida +påverkades denna af solanden och denna af centralsolanden +o. s. v.».</p> + +<p>»Tror du, att denna centralhjärna eller jordande är +personifierad, eller tror du, att den blott verkar som +en osynlig kraft?» frågade jag.</p> + +<p>»Jag har haft åtskilliga funderingar om detta», sade<span class="pagenum" id="Sid_290">[s. 290]</span> +han. »Jag tror, att den är personlig och att det är den +som för ögonblicket har den största intelligensen. Där +råder anarki, än följa människorna den ena, än den +andra ledaren. Vissa ögonblick har jag tyckt mig själf +haft ledningen».</p> + +<p>»Men tror du verkligen, att en människohjärna så kan +uppfatta och leda hela mänskligheten?»</p> + +<p>»I detalj naturligtvis inte och inte direkt, utan medels +andra — jag påverkar dig, och du i din ordning andra +o. s. v.».</p> + +<p>»Du tycks alltså hålla den där kedjeteorien för +sannolik?»</p> + +<p>»Att vi olösligt höra ihop — ja, den förefaller rätt +sannolik .... Älsken Edra ovänner står det». — Han +försjönk i grubbel. — »Man kan ej älska genom ett +beslut, eller hvad tror du?» fortfor han.</p> + +<p>»Nej», svarade jag, »men man kan göra rättvisa åt +en människas goda egenskaper, i hvilket förhållande hon +än personligen står till en». Jag tänkte själf med en +smula samvetskval på Cecilia.</p> + +<p>Jag skyndade mig att åter ta upp idén om centralhjärnan, +och han förklarade och bemötte. Så kom maten in. +Det var så godt som omöjligt, att förmå honom äta. +Han tog en enda köttbit, åt ett stycke bröd och drack +ett glas isdricka. Jag måste försöka att ta med mig +något åt honom, jag har varit för trött och osäker för +att kunna göra något extra dessa dagar.</p> + +<p>»Vill du läsa Jesu Bergspredikan för mig», bad han.</p> + +<p>Jag gjorde så. »Bibelns Kristus var ej en sådan centralhjärna,<span class="pagenum" id="Sid_291">[s. 291]</span> +men kanske den Kristus jag tänkt mig. Vet +du en gång inbillade jag mig, att jag var Kristus. Jag +tyckte, att jag ville gå upp i honom, men ändå ej förlora +mitt personliga jag. Därför upprepade jag: <i>Jag +Gustaf Fröding</i> är Kristus. Men just som jag låg där +och skulle suggera mig till detta, kom en handlande +från» — han nämnde ett ställe — »inhoppandes i rummet +och ropade helt gladt: ’Jag är Jesus Kristus’. Då förstod +jag, att det var min sinnessjukdom, som ingifvit +mig den tanken».</p> + +<p>Han skrattade åt sig själf.</p> + +<p>»Tror du på bönhörelsen?» frågade han därpå.</p> + +<p>»Åh, ja — stundom, men jag fruktar, att mina böner +äro allt för oresonliga för att bli hörda».</p> + +<p>»Dina böner dikteras af din frimodighet», sade han +leende. »Jag känner mig stå under någon slags högre +ledning, och jag ber till denna. <i>Om jag utan att det +blir till pina eller skada för någon annan kan få det +jag åstundar, så gif mig det!</i>»</p> + +<p>Tårarne kommo mig i ögonen — ingenting kan bättre +uttrycka Gustaf Frödings skaplynne än just denna bön.</p> + +<p>Vi talade en stund ytterligare om bibeltexter, och så +gick jag till K:s ett ärende. Då jag kom tillbaka var +han åter i sällskap med rösterna, som nu talade jämförelsevis +oskyldiga dumheter. Jag fick slutligen en sväng +på dem genom att tala om B:s och härma honom. Gustaf +kom in på sitt älsklingsämne om »mindkurer», och så var +klockan 6, och jag gick en nyans mera hoppfull än då +jag kom.</p> + +<p class="right"> +<i>Ida Bäckmann.</i> +</p> +</div> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="48"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_292">[s. 292]</span></p> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Tisdagen den 14 juni. +</p> + +<p>Då jag i dag kom in till Gustaf, trodde jag, att de +svåra tiderna voro öfver.</p> + +<p>Han hälsade mig skämtsamt och sade, att han i dag +ej skulle säga något, som jag fann otrefligt. »Jag blir +så hårdt straffad därför», sade han.</p> + +<p>»Blir du —? Hur då?» frågade jag.</p> + +<p>»Du går».</p> + +<p>»Jag är ju ej internerad här», sade jag skrattande.</p> + +<p>Vi talade om färger. Jag var klädd i en blus af persiskt +siden och beskref, hur alla färger därnere verkade +starkt som sång. Han berättade, att han tyckt sig höra +sol- och månskenet sjunga. Så kommo vi att tala om +djuren och deras språk och han sade att »Torr» vårt +Tor och latinarnes terror var ett gemensamt uttryck för +förskräckelse. Därefter talade vi om Jezibel och Jehu, +och allt emellan komma rösterna, men ej särskildt starka. +De talade blott om Kristi liknöjdhet för människornas +kärlek och en hel del meningslösa saker.</p> + +<p>Maten jag medförde åt honom åt han med mycket välbehag, +ehuru rösterna inte ens då lämnade honom i fred, +utan påstodo, att jag ville ha en del af hvad han åt.</p> + +<p>Vi talade sedan om Åmål, och jag frågade, om han +ville följa med hem.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_293">[s. 293]</span></p> + +<p>»Inte nu — en annan gång», sade han och berättade +så om borgmästaren i Å., Hadar Sandström, och om min +svåger etc.</p> + +<p>Jag stod framför honom och beskref en lustig fanjunkare, +som lärt mig exercera och han tycktes road. Sedan +satte jag mig i fönstret och såg ut, då jag plötsligt får +se honom kasta sig upp och ned i sängen.</p> + +<p>»Du har befallt mig hoppa», sade han.</p> + +<p>»Har jag —? Du misstar dig», sade jag, lade ned +honom och svepte om honom filten.</p> + +<p>»Ja, en röst kom och sade, att du ville det ...... Gå +inte», bad han, då jag tog på mig kappan, »jag lofvar +dig att ej göra så mer. Stanna och drick kaffe med mig!»</p> + +<p>Klockan var nästan half fem. Skötaren kom in med +kaffet, och knappt hade han gått, förrän Gustaf reser sig +upp och hoppar tvärs öfver sänggafveln.</p> + +<p>»Gustaf, hur kan du göra så!» sade jag och förde honom +åter i säng.</p> + +<p>Han tog mina båda händer i sina. »Förlåt mig», bönföll +han, »det är ej rätt att hoppa så oklädd, då du är +inne, men jag fick befallning. Jag tyckte du sade, att +jag skulle pröfva mitt mod».</p> + +<p>»Du skall väl ej utbilda dig till ekvilibrist», sade jag, +»någon annan kan jag ej inse behöfver mod att hoppa».</p> + +<p>»Jag har försökt detta ofta», återtog han.</p> + +<p>»Men detta är sista gången», afgjorde jag. »Du får +ej göra det mera».</p> + +<p>»Nej, det är ej sannolikt, att jag gör det, det är dumt», +erkände han.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_294">[s. 294]</span></p> + +<p>Vi talade så om olika slag af mod, om Karl XII:s +halsstarrighet och dumdristighet, om Goethe, som gaf sig +ut i kulregnet, och när jag fann honom något lugnare +lämnade jag honom.</p> + +<p>Jag tillsade en af betjäningen att nämna för jourhafvande +doktorn Gustafs tilltag. Gustaf var stundom försmädlig, +stundom rörande öm mot mig. »Jag tror, att du vill mig +väl — jag lyder dig», sade han.</p> + +<p>Efter detta skulle jag ej våga gå ensam ut med honom, +så länge han är så här dålig. Han var ej ovillig att gå +ut i dag. Han sade nog mycket vackert i dag om tro +och hopp, men jag har glömt allt för denna min fruktan, +att han på något sätt skall kunna skada sig. Hans +gifna ord kan man ej lita på.</p> + +<p class="right"> +Er <i>Ida Bäckmann</i>. +</p> +</div> + +<p>Hur är det väl möjligt, att hoppas så fast som jag +gör — och likväl gör jag det.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_295">[s. 295]</span></p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="49"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Onsdagen den 15 juni 1904. +</p> + +<p>Gustaf är som professorn vet en sådan där hvarannandagsmänniska. +Hur lugn stod han inte nu framför +mig och bad om hjälp att knäppa en knapp. Jag skulle +kunnat tro, att jag drömt scenen i går. Men det dröjde +ej länge, innan jag fick klart för mig, att den verkligen +ägt rum. Jag började tala om Armfelt, och i sardonisk +ton inföll han då, att denne antagligen tagit mig till +mönster för sitt sätt att bära håret.</p> + +<p>Jag skrattade och förde talet på hertig Carl och Reuterholm.</p> + +<p>»Det är ej alls sagt, att hertig Carl var feg», sade han, +»det finns så många olika slags mod, man tör bedöma +människor orättvist».</p> + +<p>»Ja, han hör till en af historiens strykpojkar», sade +jag. »Det är föröfrigt svårt att afgöra, hvad som är modigt +och hvad som är fegt, det beror alldeles af omständigheterna. +Jag har funnit Adolf Fredrik vid ett par +tillfällen lika modig som Karl XII».</p> + +<p>»Den toffelhjälten», sade han föraktligt. »Han lät sig +behärskas — han liksom ...» — han teg, men jag förstod +hvad han menade, och oaktadt min oro för ett utbrott +hade jag svårt att se fullt allvarsam ut.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_296">[s. 296]</span></p> + +<p>»Ja, hon frestade honom till mycket», tillstod jag.</p> + +<p>»Kvinnan skall vara sin man underdånig, vet du det?» +frågade han.</p> + +<p>»Ja, efter syndafallet blef det ju lagen — och ändå +minns du ju, att hon ej bröt direkt mot Guds bud, utan +mot hvad mannen sagt vara Guds bud».</p> + +<p>»Ja, se kvinnan har ett så enfaldigt hjärta, att hon +tror allt, såväl hvad ormen som hvad mannen säger», +förklarade han.</p> + +<p>Nu brusto vi båda i skratt.</p> + +<p>»Man skall hata sin hustru för att vara en rätt Kristi +lärjunge», började han åter.</p> + +<p>»Så-å — är det detta du öfvar dig på?» frågade jag.</p> + +<p>»Kanske — det som är älskvärdt hos dig, kan jag ej +hata, men jag kan ej glömma det, att du tvingade mig +att hoppa i går».</p> + +<p>»Gustaf! Hur kan du säga något sådant? Hvilken glädje +skulle jag väl ha att se dig göra klownkonster? Lämna +det till dem, som ha det till yrke. Du är skalden och +tänkaren — du gör blott tankegymnastik».</p> + +<p>Han tycktes nöjd, för hur länge vet jag ej. Vi talade +så om hertig Carls son Carl Löwenhjelm och Hadar +Sandströms släktskap med denne. Han nämnde sin +mors telepatiska förnimmelse af Karlstads brand och +talade om sin far, som alltid förebrådde honom hans +håglöshet. »Liksom man skulle kunna ge sig själf håg», +sade han förbittrad.</p> + +<p>Jag såg tidningen svänga af och an i hans händer — +det är alltid ett tecken att något pinar honom och skyndade<span class="pagenum" id="Sid_297">[s. 297]</span> +att tala om Liljebjörns porträtt af den bildsköne +Ferdinand Fröding.</p> + +<p>Då stormen var afvänd, tidningen nedlagd och blicken +lugn, kände jag, att jag ej hade kraft nog att än +en gång skära genom bränningarne. Jag tog min hatt +för att gå.</p> + +<p>»Nej, nej, du får ej, jag vill att du stannar!» sade han +bedjande.</p> + +<p>Jag lydde och motiverade min afsikt att gå med att +jag ej hade någon mat med mig åt honom, hvarför jag +tänkt promenera till staden och köpa, något som +också varit min mening samtidigt med att få en stunds +hvila.</p> + +<p>Han talade litet med mig om en min artikel i G. H. T. +och hur han själf, då han var tidningsman, beundrade +allt hvad han skref och tyckte om att höra Hellberg +läsa det.</p> + +<p>Jag läste därefter för honom om Wiksell och hur +H. B. i hög grad gillat honom. »Undrar om W. sade +därom som du den där gången portiéren på Saltsjöbaden +lät dig få ett rum, trots det hotellet var öfverfullt, +när han hörde, att du var den Gustaf Fröding, som +skrifvit Mister Johansson».</p> + +<p>»Hvad sade jag då?» frågade han.</p> + +<p>»Under smädelsen och grinet björnen dansar gladt +omkring, men vid bifall utaf svinet — — — —»</p> + +<p>»Ja, jag minns nu», sade han. »Jag tycker ej om +det pris jag får för Vallarelåt och dylika».</p> + +<p>»Det är en vacker låt och för oss klingar den fulltonig».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_298">[s. 298]</span></p> + +<p>»Allt det där liknar en örn med fjärilsvingar», sade +han.</p> + +<p>»Då är det i sanning enastående vackert — tänk dig +ett par skimrande vingar på en örnkropp — hur mjukt +han lägger dem tillsamman, hur han i ett nu breder ut +dem så att man bländas af färgprakten och hur han +utan detta skarpa hvinande kan sänka sig upp och +ned».</p> + +<p>»Ja, du har rätt», sade han, »fjärilarne äro vackra, men +de ha ful kropp och dumma ögon». Och så kommo vi +in på tal om olika djurarter.</p> + +<p>Då två och en half timma förflutit utan störande röster +— blott vid middagstiden, då han tyckte sig höra en +befallning från mig, att han skulle slå isdrickan i tvättfatet, +hvilket jag förhindrade — vågade jag ej hoppas +mer af de återstående timmarne och ville ej i dag ha +något bedröfligt att skrifva. Med detsamma han såg, +att jag räckte ut min hand efter hatten, började rösterna +sitt gamla vanliga, att jag ej vill vara hos honom, emedan +jag upphört att hålla af honom m. m.</p> + +<p>Jag tror, att jag behöfver hvila mig några veckor — +tröttheten från skolarbetet och från allt hvad jag haft +dessutom gör sig gällande, och får jag tillbaka hela min +forna spänstighet skall jag kanhända bättre kunna manövrera +oss igenom alla dessa röster. Jag skall förbereda +Gustaf, att jag reser söndag eller måndag. Om han vet, +att jag kommer tillbaka, finner han sig nog utan skada i det. +Jag tror, att man nu har hela den gamla skalan att gå +igenom, och om några månader är han väl apatisk. Jag<span class="pagenum" id="Sid_299">[s. 299]</span> +vet ej, hvad jag anser plågsammast dessa häftiga, nästan +vilda utbrott eller de andra hemska rösterna. Jag undrar, +om ej för Gustaf själf de förra äro pinsammast. +Jag glömmer aldrig det där uttrycket af förtviflad beslutsamhet +hos honom, då han hoppade ur sängen.</p> + +<p>Jag har hela tiden tänkt resa hem till Åmål en månad, +men hade gärna velat se Gustaf lugnare först.</p> + +<p class="right"> +Er <i>Ida Bäckmann</i>. +</p> +</div> + +<p>Jag har glömt alla lustiga ord Gustaf skapade i dag +om patridiotism och den prostestantiska statsreligionen i +Sverige.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_300">[s. 300]</span></p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="50"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +</div> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Torsdagen den 16 juni 1904. +</p> + +<p>Ja, jag ville egentligen börja från slutet för att få befrielse +från det, som plågar mig, men det är ju ej alls det +som är meningen med dessa bref, och därför får jag +väl försöka göra mig värdig Gustafs nådiga omdöme +nyss om ordning och reda i mina skrifverier.</p> + +<p>Jag har varit på hospitalet i dag från 2-½6 utan att +vi besvärats af röster vare sig af det ena eller det andra +slaget. Nå, jag hakar mig ej fast vid något bedrägligt +hopp, jag konstaterar blott ett gladt faktum.</p> + +<p>Gustaf skulle gå upp till N. och läsa högt för honom, +då jag kom in. Tänk — det som är en sådan pina för +honom eljes! Men N. kan dåligt se, sade han, och +ingen annan vill göra det.</p> + +<p>»Gå du en stund», sade jag, »jag går under tiden ett +ärende till K:s».</p> + +<p>»Nej, jag är hellre med dig», sade han, »jag skall blott +säga till honom, att han ej väntar».</p> + +<p>Jag stod vid fönstret, då han återkom. Han lyfte +upp mig på armen och bar mig ett par slag fram och tillbaka +på golfvet. Det är en gammal vana hos honom, +då han är vid godt lynne, eller också brukar han lyfta +mig upp på ett bord eller en byrå.</p> + +<p>»Så—å Salomo, du bär Zulamit ett stycke genom öknen», +sade jag, då han varsamt satte ned mig i soffan.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_301">[s. 301]</span></p> + +<p>»Stackars liten, du är nästan skrämmande lätt», sade han.</p> + +<p>»Jag tänker också resa hem några veckor för att göda +upp mig, skall du skrifva till mig under tiden?»</p> + +<p>»Ja, gör i ordning kuvert och papper — det kan väl +hända, mina sinnesstämningar växla, så att jag ej kan ge +något bestämt löfte. Och du?»</p> + +<p>»Du vet, att jag skrifver ofta, om jag också stundom +har den känslan, att din misstänksamhet plockar bort +betydelsen i hvarje ord».</p> + +<p>Innan jag hann hindra det, hade han kysst mig.</p> + +<p>»Du får ej göra så», sade jag halft rädd, halft förtretad. +»Professorn har förbjudit det».</p> + +<p>»Inte har han förbjudit mig», invände han, »och jag +har aldrig gått in på ett sådant villkor som att ej kyssa +dig».</p> + +<p>»Ja, men jag har gått in på det, och jag tycker ej det +skulle vara något nöje för dig, då du vet, att jag ej är +med om att du gör det».</p> + +<p>»Åh, nej, det kan du ha rätt i. Vill du säga mig, +hvad man angifvit för skäl för detta förbud?»</p> + +<p>»Detsamma jag sagt dig upprepade gånger förut. Det +är ej nyttigt för dig».</p> + +<p>»Paulus sade: ’Allt är mig tillåtet, men allt är mig +icke nyttigt’. Jag kan vända om satsen och få den att +passa in på mig», fortfor han, och ögonen glittrade +bakom pincenezen. »Jag begriper förresten ej Paulus, +men det gjorde inte Petrus heller».</p> + +<p>Vi promenerade under tiden fram och tillbaka på +golfvet — han ville försöka bli mager. Då jag föreslog<span class="pagenum" id="Sid_302">[s. 302]</span> +honom att ta kläder på sig, påminde han mig, att +jag i mitt julrim sagt honom vara ’keinen Byxendichter’ +och denna äretitel ville han behålla. Han försökte öfvertyga +mig om att Greklands främste filosofer gått klädda +just som han, och så lämnade vi den frågan.</p> + +<p>»Det där sanningskrafvet, du» — sade han, »är ett +förtärande på samma gång som ett renande kraf».</p> + +<p>»Jag är ej säker på, att det är berättigadt», sade jag. +»Jag talade därom med mina jämnåriga vänner, och vi +kommo öfverens om, att vi nog i nödfall kunde narras, +blott vi ärligt erkände för oss själfva — den gången sade +jag en osanning — då slapp man åtminstone humbuga +inför sig själf».</p> + +<p>»Ja», sade han, »det ligger någonting i det där. Jag +tycker ej om budet: ’Varen fullkomlige’».</p> + +<p>»Jag antar det menas, att man skall sätta idealet högt», +undslapp det mig. Jag betogs i samma ögonblick af +förskräckelse — ordet ideal utgör hans afsky. Han märkte +det dock ej, upptagen som han var af sina egna tankar.</p> + +<p>»Föröfrigt», sade han, »kan det menas futurum: I +skolen vara fullkomlige».</p> + +<p>»Det står dock ej så», invände jag.</p> + +<p>»Jo, i grundtexten. Jag håller det ej omöjligt, att vi +en gång kunna nå en grad af fullkomlighet, men det där, att +vi skola bli gudar, det synes mig otänkbart. Om Gud +är det, som uppfyller allt, finns det väl blott en Gud».</p> + +<p>»Skulle ej oändligheterna kunna rymma mera. Skulle +det ej för hvarje Gud, kunna uppstå en ny oändlighet?»</p> + +<p>»Inte om man fasthåller vid hvad ordet oändlighet i<span class="pagenum" id="Sid_303">[s. 303]</span> +sig själf betyder, men olyckan är, att man slarfvar till +språket, så att det blir en förbistring värre än Babylons. +Ser du, det där uttrycket Guds barn», fortfor han och +tog upp ett ämne, som vi nyss nedlagt, »det betyder ej +att vi äro Gudar, — ej ens att vi skola bli det. — Är +jag väl densamme som min far, är det ens sannolikt, +att jag en gång blir det? Nej, det betyder blott, att +det är något gudomligt i oss».</p> + +<p>Så kom maten. Han behärskas fortfarande af nycken +att ej äta den och förtär blott, hvad jag medför åt +honom.</p> + +<p>»Hur har du fått den orientaliskt gulbruna färgen, konung +Salomo?» frågade jag, då han satt där, insvept i +cigarrökmoln.</p> + +<p>»Däraf att jag aldrig tvättar mig, o Drottning af Saba», +svarade han och tillade med en granskande blick på +mig. »Jag tror, att drottningen af Saba var ljushårig och +blåögd».</p> + +<p>»Enda likheten är nog, att vi båda gjort äfventyrliga +färder för att få höra Salomos visdom», menade jag.</p> + +<p>»Min framställning af konung Salomo är ej alls bra», +sade han. »Det är litet af mig själf och litet af Henrich +Heine, min fantasi har ej kraft nog att skapa en +äkta Salomo. I allt hvad jag skrifvit är intet uppleft, +blott uttänkt och det duger ej för en lyriker — det är falskt. +Jag har i hela mitt lif längtat att erfara en lyckokänsla — —»</p> + +<p>»Och har du aldrig känt någon?» sade jag, då han teg.</p> + +<p>»Jo, då du kysst mig ........»</p> + +<p>»Godt jag skall gå till Kungs och be att få kyssa<span class="pagenum" id="Sid_304">[s. 304]</span> +dig på din födelsedag». Han skrattade litet och jag förde +talet på Jägar Malm och den äkta stämning, som +fanns i denna.</p> + +<p>»Du —» sade han sedan, »om jag ligger så här ett år +och blir uppassad af dig tör jag kanske kunna göra fruktbärande, +hvad jag genomtänkt denna tid. Men jag vill +ej, att man skall kunna göra felslut i hvad jag sagt, såsom +man kan göra med Rydberg och de öfriga filosoferna +jag läst».</p> + +<p>»Jag tycker, att om man ser ett fel, skulle man väl +kunna rätta det öfver allt där det behöfs äfven i resultatet, +men ej förkasta allt som du gör, så fort något +strider mot hvad du kallar logiskt. Dock kan jag ju +ingen matematik, och det är väl därför jag ser saken så».</p> + +<p>Tre timmar voro nu förflutna, och jag ville gå. Han +tiggde mig kvar, men så sitter jag där med dåligt samvete +för Cecilias skull. Gustaf känner min oro och +misstyder den, och när jag skall gå igen, bryter hans +misstänksamhet ut.</p> + +<p>Han var ej häftig, och jag borde väl ha känt mig +glad, då jag hörde, hvad han ansåg det betyda för sig, +om jag höll af honom, men jag kände mig stå bakbunden, +då det gällde att bevisa honom, att han kunde tro mig.</p> + +<p>Jag hade nästan tänkt dela upp tiden så, att jag i +morgon utan att vara där för mycket kan stanna, tills +han äter kväll, då är han van att jag går, kanske skall +det då mindre irritera honom. Dock med Gustaf vet +man ingenting, han är oberäkneligare än någon.</p> + +<p class="right"> +Er <i>Ida Bäckmann</i>. +</p> +</div> +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="51"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_305">[s. 305]</span></p> + +<p class="drop-cap">När jag följande dag besökte Gustaf Fröding, var hans +blick hetsig, och hans stämma hade en främmande +klang.</p> +</div> + +<p>»Hur länge har du varit hos professorn i dag?» frågade +han.</p> + +<p>»Kanske fem minuter», sade jag.</p> + +<p>»Det är då för att få se honom dessa fem minuter, +som du sedan pinar dig med att kvarstanna hos mig», +fortfor han förbittrad. »Jag är förevändningen. När +han i dag lämnat mig, steg jag upp och såg mig i spegeln. +Mitt ansikte är vidrigt jämfördt med hans. Jag +klandrar dig ej».</p> + +<p>Han teg en stund. »Jag sade honom i dag, att jag +kysst dig mot din vilja», återtog han, »och han såg +mycket besynnerlig ut».</p> + +<p>Jag satte mig tigande ned bredvid honom. Med dessa +misstankar hade han, alltsedan Cecilias förordningar utkommo, +plågat sig och mig, och inga medel stodo mig +till buds att bevisa honom deras grundlöshet. Skenet +var emot mig, genom alla förbud, hvarmed jag kringgärdats.</p> + +<p>Snart började rösterna tala. Många af dem ställde +sig sympatiska till min kamp om honom, andra hånade +den och sökte stärka hans misstro. Jag låg på knä vid<span class="pagenum" id="Sid_306">[s. 306]</span> +sängen med mitt ansikte i hans händer. Slutligen började +rösterna tala om hans diktarkall. Han hade tjänat +Priapus istället för Apollon, sade de, och om han också +ej helt velat det, hade han dock med ett stänk af vilja +varit med därom.</p> + +<p>Som jag allt ibland framgångsrikt tagit mig för att +svara dem, gjorde jag äfven nu försök att föra hans talan, +men det var gagnlöst. Allt hårdare och skarpare föllo +orden, allt mer förpinadt blef hans ansikte och allt stelare +och liflösare hans händer. Blott en gång hörde jag hans +egen röst. »<i>Har jag förvisats från ditt ansikte, o Gud</i>», +sade den, »<i>så låt mig dock behålla kraft att lägga min +kallelse i händer, som du renat, och låt denna aflyssna +dina ord med sitt öra mot ditt hjärta och sina armar omkring +människosläktet</i>».</p> + +<p>Röster af hån och begabberi aflöste därpå hvarandra. +Gustaf Fröding sänkte sitt hufvud mot bröstet. Jag såg +honom göra våldsamma ansträngningar för att hejda de +ord, som piskade sig fram öfver hans läppar, och hans +ansikte var dödsblekt.</p> + +<p>»Gustaf!» ropade jag ångestfullt.</p> + +<p>Han hörde mig ej, och strömmen af röster afbröts ej +ens för en sekund.</p> + +<p>»Gustaf!» ropade jag än en gång, slog mina armar +omkring hans hals och drog hans hufvud mot mitt bröst.</p> + +<p>Ej en min, ej en rörelse gaf tillkänna, att han +märkte det.</p> + +<p>Följande ögonblickets ingifvelse, reste jag mig upp, +knackade på hans panna och ropade helt gladt: »Är<span class="pagenum" id="Sid_307">[s. 307]</span> +Gustaf Fröding hemma? Det är Ida Bäckmann, som vill +tala vid honom!»</p> + +<p>Det blef tyst ..... Ett leende dref sakta bort pinan +ur hans ansikte, och hans ögon fästes strålande på mig.</p> + +<p>»Här är jag lilla Ida Bäckmann ..... Men säg, hvad +kan hon då vilja mig?» frågade han skälmaktigt.</p> + +<p>»Ja, hvad tror du själf profet?» undrade jag.</p> + +<p>»Jag tror ej blott längre — jag vet, att du älskar mig», +sade han, för första gången om mig användande det ord +han utdömt. »Gud gaf mig förvissningen därom», tillfogade +han, »och då detta förbrukade ord knöts af Honom +till dig, återfick det sin ursprungliga och heliga +betydelse».</p> + +<p>Han tystnade, och hans blick lämnade mig ej en sekund.</p> + +<p>»Nu är jag ej längre rädd för döden och domen», +återtog han, »när jag ser dig och hör din röst ropa mitt +namn, då förstår jag, att Guds rättfärdighet och Guds +kärlek flöda ur samma källa».</p> + +<p>»Du hörde mig alltså — kanske äfven när jag ropade +första gången?»</p> + +<p>Han smålog. »Din röst nådde mig ej, men jag såg +den i fjärran och anade den. Skall hon väl lyckas kasta +den så långt ned, att jag kan gripa den och komma upp?» +tänkte jag. »Konsten är att finna det rätta sänklodet. +Du fann det och därför ...»</p> + +<p>»Har jag dig nu här, och du får aldrig mer lämna +mig ensam i ett sådant hemskt sällskap», afbröt jag och +flyttade mig närmare honom.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_308">[s. 308]</span></p> + +<p>Han lade sin arm omkring mina axlar, och skenet +från hans ögon förjagade den ångest, som ännu fanns +kvar i mitt sinne.</p> + +<p>»Du och jag», sade han, »äro två skeppsbrutna, som +fastbundits vid en planka och nu glida fram öfver lycksalighetens +vågor».</p> + +<p>Han hade åtskilliga gånger förut liknat mig vid Sigyn +och sig vid den fjättrade Loke. Denna liknelse kom +åter för honom, då han än en gång ville skildra verkan +af min stämma nyss. Utan nämnvärd ansträngning lyckades +jag omsider förmå hans fantasi att lämna tragiken +i vårt läge och från Loke spela in i de andra mytologiska +gudomligheterna.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="52"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_309">[s. 309]</span></p> + +<p class="drop-cap">Vid vårt nästa sammanträffande började han själf förlöjliga +sin svartsjuka mot professorn och de andra +läkarne och ångrade, att han plågat oss båda därmed.</p> +</div> + +<p>»Jag grämer mig öfver allt som skilt oss åt, ej minst +öfver alla år som gått, och under hvilka vi ej fått vara +lyckliga tillsammans, du och jag», klagade han. »Jag +vill ej blott ha den lycka, som bjudes nu, jag vill ha +minnet af den som varit och hoppet om den, som väntar +oss».</p> + +<p>Jag smålog. »Professorn har i dag som ett bevis på +din likgiltighet för mig anfört, att du besvarat frågan, +om man kunde förlita sig på varaktigheten af dina känslor +för mig med: ’Jag vet inte’», sade jag.</p> + +<p>Han medgaf, att hans svar fallit så.</p> + +<p>»Hur länge tror du dig då kunna bygga på dem?» +undrade jag.</p> + +<p>Han besinnade sig en stund. »Är du nöjd med +hundra år?» sade han vädjande. »Kanske kommer jag +sedan att under en sextio år hålla af någon annan, men +jag återvänder därpå till dig igen».</p> + +<p>Jag skrattade och förklarade mig ej önska hvarken +honom själf eller hans känslor för mig annorlunda. Det +lönade sig ej ens antyda, att bristen på förståelse hos +dem, som frågade honom, helt säkert komme att bringa +sorg öfver den hans ord afsågo att skydda.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_310">[s. 310]</span></p> + +<p>En stund därefter lät han mig förstå, att orsaken till +hans undvikande svar äfven låg i att han funnit alla +frågor rörande sitt förhållande till mig otillbörliga, och +jag måste bönfalla honom att för min skull ge ett svar, +som ej kunde vantolkas, när han blefve tillfrågad, hur +snart jag skulle återvända till honom från Åmål.</p> + +<p>Vi hade kommit in i ett intressant samtal om telepatiska +förnimmelser, då han helt plötsligt säger: »Du +nedskrifver sedan någon tid dina besök hos mig».</p> + +<p>»Ja», svarade jag, »jag lämnar hvarje dag en skriftlig +redogörelse för dem till professorn».</p> + +<p>»När skrifver du dessa?» frågade han skarpt.</p> + +<p>»På aftonen då jag kommer hem, och på morgonen +lägger jag dem i hans breflåda. Vi trodde båda, att +han bättre skulle kunna förstå din sjukdom och råda +bot för den, om jag på detta sätt hjälpte honom».</p> + +<p>Han hånlog. »Det är bref af din hand han önskar, +och så blir jag förevändningen. Jag förbjuder dig att +skrifva!»</p> + +<p>»Det förbjuder sig själft, då det är dig obehagligt», +afgjorde jag.</p> + +<p>»Du är skenhelig», bröt han åter ut, »det är blott +barmhertighet och kristlig kärlek du hyser för mig».</p> + +<p>Jag teg. »Du ser ut som en martyr. Kan du inte +också låna dig en helgongloria för att få bilden fulländad», +fortfor han sardoniskt.</p> + +<p>»Det skulle i så fall vara Jeanne d’Arcs, den är alldeles +obegagnad, och du behöfver sålunda ej frukta, +att någon helgonsmitta vidlåder mig, när det behagar<span class="pagenum" id="Sid_311">[s. 311]</span> +dig att befria mitt hufvud från vanprydnaden», sade +jag retligt.</p> + +<p>Ett leende lekte kring hans läppar, och hans uppsyn +ljusnade. »Förlåt mig!» bad han. »Jag vet, att jag har +orätt, då jag misstror dig, men orden födas på mina +läppar, utan att mitt hjärta är delaktigt däri».</p> + +<p>Han drog mitt ansikte intill sitt och kysste mig. »Var +inte rädd, lilla Ida Bäckmann», hviskade han, då tårarne +skymde mina ögon, »jag vet hvad du tvingas att säga, +men .... bröt jag också emot mänskors lagar — ack, +mot gudars bröt jag ej».</p> + +<p>Jag svalde leende gråten, och han räckte mig en bok +att läsa för honom ur.</p> + +<p class="center noind"><sup>*</sup> <sub>*</sub> + <sup>*</sup></p> + +<p>Följande dag visade sig en märkbar förbättring hos +Gustaf Fröding.</p> + +<p>»De onda tiderna äro nu öfver», sade han, »men blott +för denna gång. Jag tror knappast, att du helt löst mig +från det onda — någon har hindrat dig, eller också var +jag återigen ute i ogjordt väder. När ingen längre har +något att bestämma öfver dig och mig — när du en +gång blir min hustru och intet klockslag skiljer oss åt, +blir kanske allt annorlunda. Vill du skänka mig ytterligare +två dagar, kan du sedan resa med lugn, och tre +veckor äro väl nog för dig. Ger du mig så dessa två +dagar, har jag 19 dagar kvar. För dig blir så mycket +som fyller och förströr, — då du gått, blir jag ensam».</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_312">[s. 312]</span></p> + +<p>Han talade med afbrott, och då jag såg, att tanken +på en skilsmässa pinade honom, erbjöd jag mig att +stanna.</p> + +<p>»Nej, nej», sade han, »det skulle döda dig, och det +är viktigt för oss båda, att du snart blir stark. Tror +du då ej, att minnet af dig skall hjälpa mig öfver den +kvalfulla ensamheten. Jag skall känna, hur dina händer +rört vid föremålen här, hur dina ögon hvilat på dem, +och de skola tala om all den kärlek till mig, som lefver +i dig ....»</p> + +<p>»och växer och blir större dag för dag», ifyllde jag.</p> + +<p>»Jag tror dig, och jag lägger med tillförsikt mig själf +och den kallelse Gud gifvit mig i dina små darrande +händer» — han grep dem och förde dem till sina läppar. +— »Visserligen skälfva de stundom våldsamt starkt», +fortfor han, »men de släppa likväl aldrig taget».</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="53"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_313">[s. 313]</span></p> + +<p class="drop-cap">Jag satt på golfvet vid hans säng, och han höll med +sina båda händer min hand hårdt tryckt mot sitt +bröst. Vi hade talat om de plågsamma rösterna, som +förlamade hans arbetskraft och gjorde hans lif helvetiskt, +vi hade talat om Zulamit och Salomo, om Mahatma +och Vahatma, och vi hade talat om den där arabdansen, +genom hvilken han tyckt sig med gudomlig kraft upplyftad +öfver jorden.</p> +</div> + +<p>»När hörde du rösterna första gången?» frågade jag.</p> + +<p>»I Karlstad för omkring tio år sedan. Jag satt på +Stadshotellet och rökte en cigarr. Jag hade lagt ned +handen på bordet och höll cigarren mellan fingrarne. +Plötsligt slogs den ur min hand. Jag tog upp den, och +ånyo skedde detsamma».</p> + +<p>»Blef du ej rädd?» frågade jag.</p> + +<p>»Nej, jag trodde det möjligen var någon andebefallning +från min far, att jag ej skulle få röka. Ser du, +jag var från barndomen van vid spiritistiska fenomen; +ofta hade jag sett min mor skrifva spiritistisk skrift och +äfven hört henne förutsäga kommande händelser. Nå, +jag lydde befallningen och lade bort cigarren.</p> + +<p>En stund därefter kände jag, hur en osynlig kraft +lyfte mig högt, högt upp. En förfärlig ångest grep mig<span class="pagenum" id="Sid_314">[s. 314]</span> +och jag höll mig med all kraft kvar vid bordet. Samtidigt +ingöts hos mig en sådan styrka, att jag tyckte +mig kunna lyfta och krossa, om så hade varit, ett skyhögt +berg. — Hotellägarinnan märkte, att jag såg besynnerlig +ut, och jag bad henne hjälpa mig in i ett rum, +där jag kunde få vara ensam. Jag ville ej, att de öfriga +gästerna skulle bli skrämda vid åsynen af mig. Så fort +jag kunde, gick jag till min bostad. Då jag befann mig +där, kände jag ånyo samma öfvernaturliga makt omkring +och uti mig. Jag hade lagt mig på soffan, men någon +tvang mig att resa mig upp, och jag hörde en röst som +oupphörligt sade: ’Gud är rättfärdig, Gud är rättfärdig!’ +För hvarje gång kände jag strömmen af en öfvernaturlig +kraft genombrusa mig, och blott genom en oerhörd +viljeansträngning kunde jag fasthålla min varelse vid +jorden. Åh, den skräck jag då kände! Jag liksom förnam, +att Gud utvalt mig till sitt redskap. ’Min kraft +skall fullkomnas i din svaghet’, hörde jag, och i sanning +jag kände mig vara den uslaste, den svagaste och den +ovärdigaste i hela skapelsen». Han sänkte hufvudet +mot bröstet.</p> + +<p>»Och sedan dess, började du studera bibeln?» insköt +jag och lutade mitt ansikte mot hans knä.</p> + +<p>»Ja, från den tiden sökte jag genom forskningar i +denna utgrunda meningen med alla de syner och röster, +som omgåfvo mig. Att jag ej förmådde bära det», fortfor +han förtvifladt och tog mitt hufvud mellan sina +händer, »månne ej det blir deras ansvar, som valde ett +allt för bräckligt redskap!»</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_315">[s. 315]</span></p> + +<p>»Din historia har en viss likhet med Mohameds», +sade jag. »Minns du, eller skall jag berätta?»</p> + +<p>»Jag har nog glömt, berätta du», sade han. Jag +gjorde det.</p> + +<p>»Du är ännu ej 44 år», fortfor jag därpå. »Mohamed +drog ut i öknen och förberedde sig på sitt kall — +du har inneslutit dig i detta kloster. Ett långt lif +ligger framför dig. Ännu kan du bli Guds sändebud +— — —»</p> + +<p>Jag såg på honom, ängslig att möta hans på en gång +sorgsna och bittra leende.</p> + +<p>Hans ögon mätte djupet af mina med den fjärrglans +som är så egendomlig för honom.</p> + +<p>»Kanske du», sade han, »har jag, under det jag legat +här och tänkt, uträttat lika mycket som de, hvilka gräfva +i jorden eller sy kläder. När jag en gång får kraft — +när jag fått ligga här ett år eller så, under det du passar +upp och förströr mig, då kanske jag har något att +säga människorna, som är dem tjänligt att höra. Om +jag också ej skulle kunna göra det klart för dem, +kunde mina ord kanske åtminstone leda dem in på +rätta spåret».</p> + +<p>»Jag är öfvertygad om att du en gång skall göra +det», sade jag. »Ofta komma dina ord en förlåt att +remna i de tempel jag byggt. Jag ser och känner glimtar +af ljuset. Så skall det gå med hela mänskligheten, +då du en gång talar till den».</p> + +<p>»Kanhända», sade han.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_316">[s. 316]</span></p> + +<p>»Men alla dessa röster, jag ibland hör — dessa stundom +dumma, stundom ohyggliga och osannfärdiga +röster, hur vill du förklara dem?» fortfor jag.</p> + +<p>»Vet du ej, att utefter en telefontråd löpa många +olika röster, mitt öra är känsligt för dem alla».</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="54"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_317">[s. 317]</span></p> + +<p class="drop-cap">När jag dagen därefter inträdde i professorns mottagningsrum, +märkte jag genast, att han hade något +plågsamt att meddela.</p> +</div> + +<p>»Herr Frödings tillstånd har på sista tiden försämrats», +började han.</p> + +<p>»Han har varit mycket dålig, men de allra sista dagarne +har en märkbar förbättring inträffat, hvilket ni +nog helt säkert märkt», svarade jag.</p> + +<p>»Ja», medgaf han, »i går och i dag har han varit +bättre. Det har varit bref från fröken Fröding», fortfor +han. Jag böjde på hufvudet, det hade jag förstått +hela tiden. »Hon önskar, att edra besök hos hennes +bror tillsvidare skola afbrytas, och eftersom ni ändå +ämnade resa till ert hem i dagarne, så får detta bli ert +afskedsbesök».</p> + +<p>Jag svarade, att det gifvetvis ej blef mig annat öfrigt +än lyda, men ansåg nu å min sida, att denna skilsmessa +skulle vålla Gustaf Frödings hälsa stor skada. Efter +mycken kamp under de vidrigaste förhållanden hade +jag slutligen lyckats få honom lugn, men hans sinne +tålte ej ytterligare besvikelser.</p> + +<p>Professorn sade sig genom samtal med Gustaf Fröding +ha fått det intryck, att denne ställde sig tämligen +likgiltig gent emot mig och han hade aldrig hört honom +yttra en önskan att ha mig i sin närhet.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_318">[s. 318]</span></p> + +<p>Trots situationens allvar kunde jag knappt återhålla +ett småleende. Gustaf var gifvetvis ej lätt att förstå, +men — — —</p> + +<p>»Han lofvade mig i går, att han skulle försöka göra +klart för er, hvad han önskade med afseende på mig», +sade jag. »Har han ingenting sagt?»</p> + +<p>»Jo, han sade i dag ganska bestämdt: Jag vill att +fröken Bäckmann kommer tillbaka till mig», erkände +professorn.</p> + +<p>Vi utbytte därpå några afskedsfraser och som i en +mardröm gick jag uppför sandgången till den flygel, +där Gustaf Fröding bodde.</p> + +<p>Hur glad väntade han mig ej denna dag; vi skulle +fortsätta våra forskningar i Goethe för att se, i hvilka +sammanhang han talat om Öfvermänniskan.</p> + +<p>Jag öppnade dörren, och Gustaf sträckte sina båda +händer mot mig.</p> + +<p>Vid första ögonkastet lät han dem sjunka, hans blick +miste sin glans, och hans röst hade en skälfning af kval, +då han sade.</p> + +<p>»Min hvita korp, jag hör, hur dina vingar slå mot +något hårdt».</p> + +<p>Han drog mig intill sig och lade mitt hufvud mot +sitt bröst. Jag grät stilla.</p> + +<p>»Stackars liten!» sade han och torkade ömt tårarne +från mitt ansikte. »Jag hade nyss en förnimmelse af +att så skulle ske. Gråt ej för min skull! Håller han +dig mycket kär, kan han ej neka dig, om du ber honom +att någon gång få besöka mig. Jag skall nöja mig med<span class="pagenum" id="Sid_319">[s. 319]</span> +så litet. Blott att du sitter här, och jag får hålla din +hand i min och tala till dig».</p> + +<p>»Åh, Gustaf, sluta upp med detta tal!» utbröt jag. +»Du vet, att det för mig ej finns någon annan än du +i hela världen».</p> + +<p>»Jag såg honom i natt», fortfor han, »och jag kan ej +finna annat än du gör rätt i att föredra honom. Han +var reslig och vacker. Du har sagt, att du ej vill heta +Fröding — jag förstår, att du vill ha ett namn med ståtligare +klang att ge i arf åt dina barn — och jag förebrår +dig ej. Han såg ut att vilja göra dig lycklig .... +Du har ju stundom varit lycklig med mig här? Inte +sant? Du vill väl då be honom att allt ibland få besöka +mig! Jag svär att ej göra något mot dig, som +kan förnärma honom».</p> + +<p>Jag ryckte mig lös och ställde mig framför honom. +»Din fantasi vilseleder dig», afgjorde jag myndigt. +»Cecilia har förordnat, att mina besök hos dig för en +tid skola upphöra, och smärtan öfver att en dag tidigare +än jag beräknat behöfva säga dig farväl på .... på kanske +en månad, kom mig att förlora själfbehärskningen. +Ingen annan har haft med denna sak att göra. Och — +så länge en tanke födes i min hjärna och en önskan i +mitt hjärta, knyta de sig endast omkring dig. Jag vet, +att du vet det, när misstron ej förblindar dig».</p> + +<p>Hans ögon ljungade. »Svär, att det du säger är sant!» +Han räckte mig psalmboken han skänkt mig.</p> + +<p>»Jag svär det», sade jag och slöt mina händer om +hans och boken.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_320">[s. 320]</span></p> + +<p>»Du vet hvad jag skrifvit häri under ditt och mitt +namn», fortfor han. »Lofva mig nu vid den kärlek du +hyser till mig och din mor, att du aldrig upphör att +söka återvända till mig».</p> + +<p>»Det lofvar jag».</p> + +<p>»Hurudan jag än tvingas att visa mig mot dig ....»</p> + +<p>»Hurudan du än kommer att visa dig mot mig», upprepade +jag.</p> + +<p>»och aldrig glömma, hvad jag hoppas af dig för mitt +diktarkall ....»</p> + +<p>»och aldrig glömma, hvad du hoppas af mig för ditt +diktarkall».</p> + +<p>»Godt nu litar jag på att du blir trofast mot mig», +sade han, och ansiktet lyste.</p> + +<p>Motståndslöst lät jag honom lyfta mig upp ur min knäböjande +ställning.</p> + +<p>»Lägg ditt hufvud här och hör mitt hjärtas slag!» +bad han. »Jag vill, att du skall minnas, hvad det säger, +när man nu sliter dig ifrån mig».</p> + +<p>Några minuter förgingo .... och ännu några ....</p> + +<p>Rasslandet af nycklar och ljudet af annalkande steg +skar genom tystnaden.</p> + +<p>Han sänkte hufvudet mot bröstet, och hans hand slöt +sig om min i ett järngrepp.</p> + +<p>»Jag måste gå — du hör — det är vakten, som kommer +för att afhämta mig ....»</p> + +<p>»Jag följer dig till dörren», sade han och reste sig upp.</p> + +<p>Jag hade lagt min hand på låsvredet, då han tog mitt +ansikte mellan sina händer för att kyssa det.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_321">[s. 321]</span></p> + +<p>»O, misskundsamhet, hvar finns du!» kved jag, tänkande +på hur Cecilia skulle ta min oförmåga att nu +hindra honom därifrån till förevändning att för alltid +stänga hans dörr för mig.</p> + +<p>»Här finns den — lilla Ida Bäckmann», sade han tröstande. +»Aldrig mer skall du pinas af att mina läppar +besudla dig».</p> + +<p>Jag ville säga något, men fick ej fram ett ljud. Jag +kunde blott knäppa samman händerna och se på honom. +Hans ögon flammade till af en nästan bländande glans ... +så böjde han sig ned till mig, och de ord han hviskade +inristades i mitt hjärta.</p> + +<p>I samma ögonblick inträdde en af betjäningen, och +lik en dödsdömd följde jag denne.</p> + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="55"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p><span class="pagenum" id="Sid_322">[s. 322]</span></p> + +<p class="drop-cap">I Stockholm möttes jag af ett bref från Cecilia. Jag +hade ej kraft att läsa det, utan återsände det oöppnadt +och bad, tror jag, att få veta dess innehåll längre fram, +då jag blifvit litet starkare.</p> +</div> + +<p>Jag hade vistats i Åmål ungefär en vecka, när jag erhåller +ett bref från professor S. Han säger däri, att +han på grund af omständigheter, öfver hvilka han ej +helt är herre, och som han ej anser sig ha rätt att delge +mig, måste be mig undvika allt närmande till Gustaf +Fröding. Han säger vidare, att han ej utan direkt tvång +skulle haft mod att afbryta detta umgänge, af hvilket +Fröding haft så stor glädje, men att han dock anser +det som det enda riktiga. Han medger, att hans erfarenhet +endast räknar tre månader och därför möjligen +kan anses kort, men han styrkes i sin uppfattning af +sina kollegor.</p> + +<p>(Dr. Lundborg, den läkare som hufvudsakligast haft +Gustaf Fröding om hand, hade i denna sak aldrig blifvit +rådfrågad. Dr. L. tjänstgjorde antagligen just då +vid den med hospitalet sammanbunda asylen.)</p> + +<p>Professorn säger vidare, att Gustaf Fröding med stort +lugn finner sig i förhållandet, att han anser det bäst för<span class="pagenum" id="Sid_323">[s. 323]</span> +mig, och att han på professorn fråga, om han längtar +efter mig, städse svarar nekande. En gång hade han +sagt direkt: »Jag vill icke, att hon kommer hit», och +på professorns förvånade fråga tillagt: »Det var en +röst, som sade det».</p> + +<p>Brefskrifvaren skyndar sig därefter försäkra, att han ej +säger detta, därför att jag skall tro, att han underskattar +de känslor Fröding kan hysa för mig, utan blott för att +relatera förhållandena sådana de framstått under hans +mestadels rätt kortvariga besök. Han slutar med upplysningen, +att det efter min afresa tillkommit orsaker +att skilja oss åt, hvars tillvaro han då icke kände och +således ej kunde relatera.</p> + +<p>I mitt svar anhöll jag få veta, om man tänkte skilja +oss åt för alltid, och om det nya, som tillstött var att +härleda till mig eller till Gustaf Fröding.</p> + +<p>Per omgående underrättade han mig, att han ej hade +en aning om huruvida man hade för afsikt att <i>för alltid</i> +skilja mig och Fröding. En för honom kategoriskt +bjudande nödvändighet, icke kommande från mig och +icke från Fröding, hade endast tvingat honom att tillsvidare +— tills denna nödvändighet försvann — något +som icke berodde af honom, neka mig tillåtelse att +besöka Fröding.</p> + +<p>Han sade sig föregående dag ha afsändt ett bref från +Fröding till mig och ville äfven ge mig tillfälle att nå +honom med ett svar. Huruvida Fröding och jag fortfarande +finge brefväxla, kunde han ej säga.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_324">[s. 324]</span></p> + +<p>Brefvet från Gustaf Fröding hade följande lydelse:</p> + +<div class="blockquot"> +<p class="right"> +Uppsala, Centralhospital +</p> + +<p>Till Ida</p> + +<p>Jag önskar som jag tror uppriktigt, att du må vara och +förblifva lycklig och framgent allt lyckligare. Chariten +och om man skall tala kristianskt, jag tänker här möjligen +på änglabilder jag sett, det allvarsamt fromma barnaansiktet +jag en gång sett hos dig, behåller jag i erinringen som en +glimt af lyckan och såsom en jag icke förtjänat. Jag +skrifvet litet oredigt, ty jag lider af språkförbistring och +logikomani.</p> + +<p class="right"> +<i>Gustaf.</i> +</p> +</div> + +<p>Hvilken våldsam ansträngning detta bref kostat honom, +därom vittnade ej minst pikturen. Hur många +gånger hade väl rösterna afhånat hans ord och utdömt +betydelsen af dem! Jag såg hans kamp för att få det +skrifvet lika tydligt, som om jag själf varit närvarande.</p> + +<p>Mitt svar lydde.</p> + +<div class="blockquot"> + +<p>Det tycks ha blifvit syndaflod igen, och din hvita korp +är dömd att flyga fram och åter, tills vattnet sjunkit.</p> + +<p><i>Du</i> — och endast du i hela världen har gjort mig lycklig, +lyckligare än någon annan människa jag sett, känt eller +hört talas om. Lycklig är jag allt fortfarande i hoppet att +få återse dig, och lyckligare blir jag då detta hopp en gång +förverkligas.</p> + +<p><span class="pagenum" id="Sid_325">[s. 325]</span></p> + +<p>Långt mer än de löften jag afgaf, då misstanken grep +dig, binder mig den okufliga känsla för dig, som växt in +i mig och blifvit min tillvaros ryggrad. Minns du, då du +för en kort tid sedan läste:</p> + +<p>»<i>Kärleken är stark såsom döden, dess nitälskan är hård +som dödsriket; dess glöd är en eldsglöd, en Herrans låga. +Starka vatten kunna icke släcka kärlek, och strömmar ej förkväfva +den</i>».</p> + +<p>Du hade lagt din arm om min hals, och jag lutade min +kind mot din. Jag kände mig själf vara en enda lofsång +till Gudarne, som gifvit mig dig och därmed förmågan att +älska. Om du erinrar dig denna stund och tänker på dessa +ord ibland, skall förvisso suset af din hvita korps vingar +nå ditt öra.</p> + +<p class="right"> +alltid din <i>I. B.</i> +</p> +</div> + + +<hr class="chap spacious x-ebookmaker-drop"> + +<div class="chapter mt4"> +<h3 title="Slut"> +<span class="keep-nu-validator-happy"> </span></h3> +<p class="center noind mb2"> +Pris Kr. 5:50. +</p> +</div> + +<figure class="figcenter w5"> + <img alt="Small-sign" src="images/small-sign.jpg"> +</figure> + +<p class="center noind mb4"> +WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI A.-B.<br> +GÖTEBORG 1913 +</p> + +<div style='text-align:center'>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75504 ***</div> +</body> +</html> + diff --git a/75504-h/images/cover.jpg b/75504-h/images/cover.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..734b2ba --- /dev/null +++ b/75504-h/images/cover.jpg diff --git a/75504-h/images/figure-t.jpg b/75504-h/images/figure-t.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..be5e492 --- /dev/null +++ b/75504-h/images/figure-t.jpg diff --git a/75504-h/images/portrait.jpg b/75504-h/images/portrait.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..9c6ceb7 --- /dev/null +++ b/75504-h/images/portrait.jpg diff --git a/75504-h/images/small-sign.jpg b/75504-h/images/small-sign.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..f81024b --- /dev/null +++ b/75504-h/images/small-sign.jpg diff --git a/75504-h/images/star.jpg b/75504-h/images/star.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..212a3a4 --- /dev/null +++ b/75504-h/images/star.jpg |
