diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | 75742-0.txt | 1764 | ||||
| -rw-r--r-- | 75742-h/75742-h.htm | 2733 | ||||
| -rw-r--r-- | 75742-h/images/cover.jpg | bin | 0 -> 63241 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 75742-h/images/logo.jpg | bin | 0 -> 6717 bytes | |||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 |
7 files changed, 4514 insertions, 0 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/75742-0.txt b/75742-0.txt new file mode 100644 index 0000000..6354c50 --- /dev/null +++ b/75742-0.txt @@ -0,0 +1,1764 @@ + +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75742 *** + + + + + + DEN HELIGA BIRGITTA + + + AF + LYDIA WAHLSTRÖM + FIL. D:R + + + FÖRENINGEN HEIMDALS + FOLKSKRIFTER; N:R 86. + P. A. NORSTEDT & SÖNERS + FÖRLAG, STOCKHOLM. + + PRIS: 40 ÖRE. + + + + + Föreningen Heimdals folkskrifter. + + + Anmälan. + + Föreringen Heimdal, stiftad och upprätthållen af studenter i + Uppsala, sträfvar att verka för folkupplysningens sak genom ett + efter dess krafter afpassadt opartiskt folkupplysningsarbete utan + politisk innebörd. I detta syfte har föreningen sedan 1893 + utgifvit folkskrifter – smärre populärt skrifna uppsatser i + skilda ämnen – för hvilkas halt och värde den känner sig kunna + bära ansvaret, utan att den därför gör till sitt hvarje i dem + förefintligt omdöme eller förslag. + + Sex à tio folkskrifter beräknas årligen utkomma. Hvarje skrift + utgör ett afslutadt helt. Omfånget växlar i allmänhet mellan 1 + och 5 tryckark och priset mellan 10 och 50 öre. + + Skrifterna, hvilka först utgifvits af F. & G. Beijers + bokförlagsaktiebolag, Stockholm, utkomma från och med 1899 å P. + A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm. + + Utom genom bokhandeln kunna skrifterna äfven erhållas genom + föreningen eller förläggarne – numren 1-60 genom F. & G. Beijer, + nummer 61 och följande genom P. A. Norstedt & Söner – hvilka vid + direkt partirekvisition lämna rabatt. + + + FÖRENINGEN HEIMDALS FOLKSKRIFTER. 86. + + + + + DEN HELIGA BIRGITTA + + + AF + LYDIA WAHLSTRÖM + FIL. D:R + + + STOCKHOLM + P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG + + + STOCKHOLM + KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER + 1905 + + + + +Sveriges medeltidshistoria företer, i synnerhet vid en jämförelse med de +skandinaviska grannländernas, en märkbar brist på verkligen kända +personligheter. Vikingatågens svenska hjältar blänka fram endast +glimtvis genom isländska sagors dunkel eller frankiska krönikors torra +notiser, de stora folkungarnes karaktärer kunna vi sluta oss till endast +genom deras regeringshandlingar, och själfva vårt nationella +skyddshelgon, den helige Erik, är en omtvistad personlighet. Men +skymningen räcker längre: hertig Eriks »ridderlighet» och Magnus +Erikssons »svaghet» känna vi endast genom de samtida historieskrifvarnes +mer eller mindre tillförlitliga, mer eller mindre naiva omdömen, och af +vår störste nationalhjälte från denna tid äga vi ingen annan +karakteristik än den knapphändiga, som våra vanliga läroböcker pläga +återgifva: att han var liten till växten men hugstor och dristig samt +krigskunnig, rådig och vältalig. + +Saken är lätt förklarlig. En verklig inblick i en afliden persons +själslif kunna endast hans efterlämnade skrifter eller privatbref skänka +oss, och dylika voro tunnsådda nog på en tid, då skrifkonsten var en +företrädesrätt för prästerna och till och med läskunnigheten var en lyx +för de förnäma. Några större enskilda brefsamlingar finna vi icke heller +förrän på Sturarnes och Hemming Gads tid. Om den svenska medeltidens +inre lif skulle vi i själfva verket icke veta mer än hvad vi af andra +länders häfder kunna sluta oss till, om vi icke ur vårt lands kyrkliga +litteratur här och där kunde hämta en smula personkännedom. Kyrkan, som +vid denna tid är den enda kulturbäraren, ger oss också de enda +tillfällena till mera djupgående och inträngande karaktärsstudier. +Sålunda finna vi ett stort stycke af den vackraste medeltidsromantik hos +den gottländske dominikanermunken Petrus de Dacia, som, hemkommen från +sina studier i Köln och Paris, viger sitt återstående lif till +författandet af en lefnadsteckning öfver den unga tyska flickan, +Kristina från Stumbelen, hvilken hos honom väckt en kärlek, den han +själf uppfattade som vördnaden för Guds nådeverkningar hos ett helgon. + +Bäst lära vi dock känna tidens innersta skaplynne hos en kvinna. _Den +heliga Birgitta_ är den enda historiska personlighet under Sveriges +medeltid, med hvilken vi kunna känna oss stå öga mot öga, hvars själslif +vi kunna studera i minsta detalj och hvars lefnadsvanor vi kunna sluta +oss till. + +Dock mer än så. Hon är vår medeltids enda europeiskt ryktbara +personlighet; tillsammans med Gustaf II Adolf och Emanuel Svedenborg +står hon för utlänningen alltjämt som representanten för svensk +religiositet. Och hon, det katolska helgonet, gör detta med samma rätt +som dessa protestantismens bägge stormän, den ene statsman och +fältherre, den andre naturvetenskapsman och uppfinnare. Religiös +trångsinthet är ingen inhemsk planta i Sverige, där germansk folkfrihet +äfven under medeltiden var påfveväldet för stark, och Birgittas +uppenbarelser erinra oss mindre om klostercellen i Alvastra än om lifvet +vid kung Magnus’ hof eller i Rienzis Rom. Trots tagelskjorta och +gissling, djäfvulsfantasier och medeltidsteologi finns dock hos henne på +samma gång tillräckligt af politiker och hofdam, af borgfru och +landtkvinna. Den svenska riddarfruns och riddardotterns sunda kärfhet +och aristokratiska stolthet förneka sig ej, lika litet som hennes +vördnad för den internationella stat, som kallas katolsk kyrka, förmår +minska hennes fosterlandskärlek eller försvaga hennes blick för +påfvedömets förfall. + +Därför skulle man utan att göra våld på den faktiska verkligheten mycket +väl omkring hennes storvuxna personlighet med de skarpt markerade dragen +kunna gruppera hennes samtids svenska historia, både den politiska, den +kyrkliga och den kulturella. + + * * * * * + +Birgitta föddes, troligen 1303, på Finstad gård i Uppland, belägen +mellan Uppsala och Norrtälje. Fadern var den främste bland lagmän i +Sverige, upplandslagmannen Birger Persson, af den släkt, som bar tvenne +vingar i vapnet och som sedermera till följd af giftermålsförbindelser +med den danska ätten Brahe upptagit dennas namn. Modern, lagmannens +andra hustru, Ingeborg, var dotter till östgötalagmannen Bengt, som +tillhörde en gren af folkungaätten. + +Birger Persson har spelat en icke obetydlig roll i tidens historia. Vi +känna honom som ordförande i den kommission, som hade att utarbeta +Upplandslagen, innan den fick kunglig stadfästelse, 1296, och vi möta +honom senare som de olyckliga hertigarnes, Eriks och Valdemars, +anhängare i deras kamp med brodern, kung Birger. Han deltager också i +förmyndarregeringen under Magnus Erikssons minderårighet och är med om +mötet i Skara 1322, där 35 svenska riksråd ena sig om att stäcka +hertiginnan Ingeborgs maktlystnad. Hans fromhet är otvifvelaktig; med +stora gåfvor har han hugnat kyrkor och kloster, och såsom pilgrim har +han vallfärdat till S:t Jago de Compostella i Spanien. Några större +försakelser ha dock gåfvorna näppeligen behöft kosta honom, ty hans +rikedom var furstlig, och enbart Birgittas andel i arfvet efter honom +uppgick till tretton gårdar med tillhörande kvarnar och sågverk. + +Birgittas mor dog redan 1314, fadern 1328, och ännu visas som Uppsala +domkyrkas äldsta grafsten den häll, där samtliga familjemedlemmarne äro +afbildade; lagmannen enligt seden med ett lejon och hans hustru med en +hund, tapperhetens och trohetens sinnebilder, vid sina fötter. I kanten +ser man mindre afbildningar af barnen, på ena sidan de fyra sönerna, +däribland faderns efterträdare som lagman i Uppland, Israel, äfven han +känd för sin fromhet och död under Magnus Erikssons andra korståg till +Ryssland 1351; på andra sidan de tre döttrarna och längst ned bland dem +Birgitta. + +Nästan alla Birgittas nyare lefnadsteckningar frossa en smula i +utmålningar af det glada, friska lifvet på Finstad, men den främste +medeltidskännaren bland dem alla gör processen kort med dessa +föreställningar. + +Enligt hans skildring ha vi att tänka oss Finstad som en samling +envånings trähus: Härbärget, den s. k. stugan, stekarhuset, visthusen, +sömnhusen, fähusen, lador o. s. v. Det hus, dit alla samlades, den s. k. +stugan, var antagligen ett väldigt blockhus, bestående af ett enda rum, +som om dagarna hämtade sitt ljus från några små i taket anbragta +fönster; under de långa och mörka vinterkvällarna var det flammande +skenet från stockvedsbrasan den enda belysning, som gafs åt den stora +salen, hvars väggar svärtats af röken, innan denna från härden midt på +golfvet letat sig väg ut genom en öppning i det nedsotade taket; +skorsten fanns icke, och facklor såsom ett ytterligare belysningsmedel +förekomma endast vid mera högtidliga tillfällen. Vid denna härd +tillbragte nu husets folk sina kvällar, kvinnorna sysslande med sin +sömnad och troligen lyssnande till husets kapellan, som entonigt +föredrog något gammalt legendarium eller några böner, under det att snön +genom det öppna rökfånget yrde in i den halfskumma och dystra stugan. + +Vid nattens inbrott gick man till hvila i sömnhusen – kalla och ödsliga +kammare, hvilkas enda bohag utgjordes af sängen, några bänkar och en +bönstol. + +Det var en dyster omgifning, lämplig att utveckla en fantasi, fylld af +spökscener och vidskeplig skräck men också af religiös längtan och +lidelse. Sägnen visste förtälja om järtecken både före och vid Birgittas +födelse; hennes egen första syn omtalas i en gammal legend på följande +sätt: + +»När hon var sju år gammal, såg hon plötsligt vid sin säng ett altare; +och en fru i skinande kläder, sittande öfver altaret och hafvande en +krona i sin hand, sade tills henne: ’O Birgitta, kom hit!’ Då hon kom +till frun, sade denna: ’Vill du hafva denna krona?’ Hon sade sig vilja +hafva henne. Frun satte kronan på hennes hufvud, så att hon granneligen +kände kronans rundning beröra sitt hufvud. Och genast bortgick synen af +hennes åsyn; dock bortgick den aldrig ur hennes minne.» + +För hennes nästföljande syn, som inträffade några år senare, låna vi +skildringen från en nutida dansk författare, som med den nyomvände +katolikens hänförelse upplefver i sin egen själ hvad han beskrifver: + +»På aftonen samma dag kunde Birgitta ej falla i sömn, då hon hade gått +till sängs. Det brann intet ljus i hennes rum, men hon låg så länge och +stirrade ut i mörkret, att det slutligen liksom vek tillbaka. Natten var +ljus af snön utanför, och en svag grådager kom in genom gluggen. Hon +kunde urskilja det lilla altaret vid fotändan af sängen och krucifixet, +som hängde däröfver – –. + +Plötsligt såg hon icke annat än detta krucifix. Det blef så stort, så +verkligt, så lefvande. Hon såg tydligt alla de röda gisselslagen öfver +den korsfästes stackars magra armar, de ohyggliga gula spottklumparna i +hans vackra skägg och på hans bleka kinder, blodsdropparna, som sipprade +ned under törnekronan och droppade ned i hans förgråtna ögon och gjorde +dem blinda. Hon såg det alltsammans, och det var en syn så bedröflig, +att hennes hjärta var nära att brista af sorg och medömkan och harm. + +’O, min käre Herre, hvem har väl gjort Eder detta?’ sporde hon, nästan +utan att veta det; hennes hjärta slog häftigt i hennes bröst. + +Då öppnade den korsfäste sina blå, liksom frusna läppar, och en röst, +som lät så sorgsen som vindens klagan genom säfven i Finstad borggraf, +svarade sakta: ’Alla de som glömma mig och förakta min kärlek.’ + +I samma nu var det, som om ljuset släcktes i rummet. Det var samma +grådager som förut, och Birgitta kunde knappast urskilja altaret och +krucifixet mera. Men hon kunde ej somna, hennes hjärta fortfor att bulta +i hennes bröst, hon hörde dess hårda slag i nattens djupa stillhet, och +det var, som om hvarje slag drifvit hårda spikar in i hennes själ. Hon +kunde ej blifva liggande i sin säng, på sina nakna fötter sprang hon ut +på det kalla golfvet och kastade sig ned för korsets fot.» + +– – – – – – Att ett sådant barn som Birgitta tidigt skulle komma att +längta efter alla religiösa medeltidssjälars tryggaste hamn, +klosterlifvet, var ju endast helt naturligt, men för hennes utveckling +till en rik och allsidig mänsklighet var det godt, att hon fick vänta +länge på sina drömmars uppfyllelse. Moderns död gjorde, att hon +skickades öfver till sin moster, fru Karin på Aspenäs i södra +Östergötland, drotsen Knut Bossons husfru. Sägnen har åtskilligt att +berätta om den praktiska, nyktra mosterns naturligtvis fåfänga kamp med +barnets öfverspända fromhet. Ur hennes vård kom hon, ett tretton års +barn, direkt öfver i sin mans. + +Redan 1316 bortgiftes nämligen hon och systern Katarina med sönerna till +faderns vän, lagman Gudmar i Västergötland, äfvenledes en rik man och en +hertigarnes anhängare. Birgittas man, Ulf Gudmarsson, var då endast +aderton år gammal. Om bröllopet veta vi ingenting annat, än hvad vi ur +landskapslagarnas bestämmelser kunna sluta oss till. Brudens +öfverlämnande till brudgummen skedde, som bekant, med den gamla, ur »S:t +Eriks lag» hämtade formeln: »Jag gifter dig till heder och husfru, till +half säng, till lås och nycklar, till laga treding i lösören och +aflingegods och till all den rätt, som uppländsk lag är och den helige +Erik konung gaf.» + +Så voro de bägge barnen man och hustru – med hur mycken glädje från +Birgittas sida, kunna vi sluta oss till af hennes senare ord till sin +dotter Katarina, att hon hellre velat dö än träda i brudstol. På hennes +tillskyndan hade brudparet också aflagt löfte om afhållsamhet för första +året af sitt äktenskap – ett drag, som bland många andra visar oss, att +hustrun i religiösa ting blef den egentligen bestämmande. + +Om mannens personlighet veta vi icke mycket. Bevarade urkunder säga oss, +att han blef riddare 1328 och två år senare lagman i Närke, där han +också ägde gården Kägleholm. Någon framstående politisk roll har han +däremot icke spelat. Om skötseln af hans jordagods ha för öfrigt gamla +köpebref åtskilligt att säga oss, men intimare drag ur hans själslif +leta vi förgäfves efter; historien låter honom träda i skuggan för sin +berömda hustru. Men därför behöfva vi icke med nödvändighet sluta oss +till, att han stått under toffeln. Sin dotter Märta har han gift bort +alldeles mot Birgittas vilja med den råe riddaren Seved Ribbing från +Halland, som i svärmoderns skrifter vanligen omtalas under namnet +»röfvaren». Och i fråga om späkningar har Birgitta haft så stort +undseende för sin man, att hon endast, när han var bortrest, pålade sig +strängare botöfningar. + +Det var blott på det religiösa och litterära området, som hustruns vilja +i allmänhet blef afgörande. Hennes äldsta biografer meddela oss, att Ulf +på hennes uppmaning börjat lära sig läsa böner till jungfru Maria samt +lagböcker och juridiska arbeten. Bland hennes uppenbarelser finnes också +en, som meddelar oss några belysande drag af mannens karaktär och af +makarnes förhållande till hvarandra. Den har till öfverskrift: »Om en +själ, som säges hafva varit sancta Birgittas husbonde», och innehåller +tydligen änkans uppfattning af hans lefnadssätt i form af ett samtal dem +emellan. Här uppräknar han först fem synder, för hvilka han fullt ångrat +sig, och sex goda gärningar, hvilka frälsat honom från plågorna i +skärselden. Hans redlighet i handel och vandel framgår här obestridligt: +»ej säger mig mitt samvete, att jag hafver något gods med orätt samkat +eller undanhållit från andra; då jag satt för rätta, dömde jag ej efter +väld eller penningbegär, utan jag rannsakade granneligen alla mina +domar, redebogen att rätta mig, om jag for vill»; »jag vaktade mig, att +jag ej skulle vara de fattiga tung och skadlig i gästning och att jag ej +skulle komma i stor gäld». Ett enda uppdrag har han härvidlag att gifva +sin hustru, nämligen att hon skulle fullt godtgöra en änka för ett gods, +som han köpt men glömt betala, innan han dog: »om hon kommer i morgon +till dig, så gälda henne så mycket som hon begär, ty hon begär ej mer, +än hon äger få!» + +Men i detta märkliga samtal framlägger själen också några bekännelser, +karakteristiska för en glad och njutningslysten riddare, som tycker om +att »lefva och låta lefva» och som gärna lofvar men icke gärna håller +sina löften, om ordhålligheten visar sig riskabel. Så klagar han, att +han en gång lofvat en vän att bistå honom, när han så behöfde, men då +denne däraf blifvit djärf och satt sig emot konung och lag, hade han +dragit sig undan honom. + +Till de stora synderna räknar han vidare, att han »idkat spjutkastning +och annan världens fåfänglighet mer för ros och högfärd än för någon +nyttas skull» och att han »syndat mycket med den galne pilten, som du +känner, glädjande och förlustande mig åt hans galna och löjliga +åthäfvor», ett uttryck som senare biografer ansett tyda på sonen Karl, +Birgittas sorgebarn, känd som en glad och världslig herre. Vidare hoppas +den stackars mannen, att han på grund af sin återhållsamhet från +drickande under pilgrimsfärden till S:t Jago hade fått förlåtelse för +sin gamla hängifvenhet åt bordets nöjen, åberopar sig slutligen på sin +regelbundna bikt alla fredagar och ber Birgitta icke spara, när det +gällde att bortskänka dryckeskar, hästar och andra sådana ting, »i +hvilka han fordom mycket lustades». + +De uppräknade synderna förefalla oss ju jämförelsevis obetydliga, och +det är icke utan, att hustruns stränga omdömen om herr Ulfs lättsinne +påminner oss en smula om den engelske skoflickaren-puritanen Bunyan, som +förtviflar öfver sin ungdoms »laster», hvilka hufvudsakligen bestått i +bollspel om söndagarna! 1300-talets katolska och 1600-talets +protestantiska pietism äro icke utan sina beröringspunkter. + +Äfven Birgitta har senare talat om sitt lif under denna tid såsom ett +lif i världen och synden, något som vi dock vid närmare påseende finna +att vi icke få taga efter orden. Efter alla tecken att döma har hon +varit ett mönster af maka och moder, arbetsam och gästfri, gifmild mot +fattiga, uppmärksam på husfolkets seder och sträng i sina fordringar på +egen fromhet. Redan från den tidigare delen af hennes äktenskap hör man +talas om tagelskjorta, fastor och vallfarter, de sistnämnda mestadels +bestående i fotvandringar till de i närheten af hennes hem på Ulfåsa +belägna östgötaklostren, till cistercienserna i Alvastra, dominikanerna +i Skeninge och Linköping och cisterciensernunnorna i Vreta. Men för +religiösa svärmerier fanns föga tid; man finner henne också deltaga med +sin man i anordningarna för uppbyggandet af ny herregårdsbyggnad på +Ulfåsa, och barnens uppfostran var det nog hon som förestod. Den äldsta +af dem, Märta, var född omkring 1320, därefter kommo sönerna Karl och +Birger samt dottern Katarina, född 1331 eller 1332. Vidare Bengt, +Gudmar, Ingeborg och Cecilia. Till deras lärare valde modern den unge +kaniken _Nicolaus Hermanni_, sedan biskop i Linköping och en af de +medeltida författare, som kraftigast bidragit till förhärligandet af +hennes minne. + +På 1330-talet synes den unga husfrun för en tid ha lämnat sitt hem för +att tjänstgöra som hofmästarinna hos Magnus Erikssons gemål, den +nederländska furstinnan Blanche af Namur. Man vet icke, hur länge eller +ens vid hvilken tidpunkt Birgitta i denna egenskap vistats vid hofvet, +men säkert är, att hennes befattning därstädes lämnat talrika spår efter +sig i hennes uppenbarelser och att hennes beröring med kungafamiljen +icke upphörde med hennes officiella verksamhet där. Det var sörjdt för +att intet mänskligt skulle få vara henne främmande, att intet område af +samtidens inre och yttre lif skulle vara henne stängdt. Det politiska +intresse, som tycktes vara denna upplandslagsmannens dotter nästan +medfödt, fick under hoflifvet i en politiskt upprörd tid ny näring. +Bristen på motsvarighet mellan konungens förmåga och de vanskliga +uppgifter, som af honom väntade sin lösning, iakttogs af ingen skarpare +och obarmhärtigare än af Birgitta. I mångt och mycket har hon bestämt en +senare tids uppfattning af Magnus Eriksson; ännu Geijer citerar hennes +uppenbarelser, när det gäller att gifva skäl för hans dåliga rykte. + +Vår egen tid har sett nyktrare på saken och satt Birgittas uppfattning i +samband med hennes släktförhållanden och aristokratiska fördomar. +Simpelt skvaller och ogrundade smädelser öfverensstämma visserligen icke +med hennes karaktär, sådan vi för öfrigt till fullo känna den, men de +stormanstraditioner och den kärft asketiska fromhet, i hvilka hon vuxit +upp, gjorde henne icke benägen för öfverseende med de många halfva +åtgärder och ouppfyllda löften, hvarpå konung Magnus’ regering +öfverflödar. Vi må också hålla henne räkning för att hon aldrig stack +under stol med sin motvilja mot konungens politik eller brist på +politiskt förutseende. I den åttonde boken af uppenbarelserna, som har +kallats »Konungaboken», träffar man på nästan hvarje sida de +otvetydigaste erinringar från hennes långvariga och förtroliga +förbindelser med hofvet. Att hon icke alltid stått på spänd fot med +konungen och drottningen, framgår här tydligt; tvärtom finner man, att +hon icke sällan af dem blifvit tagen till råds likaväl i statssaker som +i de mest grannlaga privatangelägenheter. Här får kung Magnus i namn af +Kristus själf – som i detta sammanhang vanligen börjar sitt tal med +orden: »Jag är sanner konung, och ingen är värdig att kallas konung utan +jag, emedan all heder och allt välde är af mig» – mottaga förmaningar +icke blott att uppbygga Vadstena kloster och företaga ett utlofvadt +korståg, under villkor nämligen, att han gör det frivilligt, af kärlek +till Gud och med rättsinnigt hjärta. Han uppmanas också att dagligen +läsa sina bestämda böner till jungfru Maria, dagligen läsa två mässor, +fasta på de stora helgdagsaftnarna, gifva tionde åt de fattiga och hvar +fredag två tretton fattiga mäns fötter. Han får dessutom af sin +hofmästarinna uppmaningar, att han skall bära höfvisk klädebonad »till +ett konungens hederstecken» samt krona på de större helgdagarna, och att +han, »eftersom han är barnslig», bör låta läsa för sig »om manliga mäns +gärningar, efterdöme och åthäfvor, af hvilka hans håg må uppväckas till +Gud». + +Förmaningarna gälla dock visst icke enbart religiösa ting. I själfva +verket läser man en god del politisk historia mellan raderna i de +uppenbarelser, där »Kristus talar till sin brud om en smekare och +trollkarl, hvilken en konung ville upphöja och taga i sitt råd» men som +i grunden är en varg, som under enfaldiga ord döljer »oskälig törst och +svikligt etter i hjärtat». Eller bakom varningarna till konung Magnus +att icke åstunda hjälp och vänskap af »en stor utländsk herre, som är en +räf, hvilken, om han får en del af landet, ej ämnar låta sig nöja, +förrän han får mer». Anspelningen på Valdemar Atterdag är lika tydlig i +denna mening som hänsyftningen på gunstlingen Bengt Algotsson i den +förra; hertig Bengt återkommer för öfrigt då och då i senare +uppenbarelser under namnet »en man af ödlesläkt, hvilken konungen +upphöjt öfver alla i sitt rike». + +Birgittas politiska uppfattning, som är rakt motsatt uppfattningen i +den med henne samtida, mycket lästa boken »Om konunga- och +höfdingastyrelsen», är ungefär sådan som man kan vänta sig af ättlingen +till en gammal lagmanssläkt. Icke sällan förekomma också i hennes +skrifter anföranden, som visa oss, att hon själf deltagit i sin mans +lagstudier och halft omedvetet tillägnat sig den gamla germanska +rättsuppfattningen, om ock i en egendomlig, äkta medeltida blandning med +katolskt kyrkligt åskådningssätt. Så anser hon konungadömet vara en +gudomlig institution, eftersom människan efter syndafallet måste visa +lydnad och undergifvenhet för sin like, då hon ej längre vill lyda Gud. +Hennes ställning i frågan: arfrike eller valrike, är icke fullt klar, +men hennes utläggningar öfver konungadömets uppgifter ansluta sig nära +till landslagens kända ord: »landom råda, rike styra, lag styrka och +frid hålla». Han är bunden vid sin ed till folket, ty han är icke +kronans herre utan rättens uppehållare och folkets beskyddare, hvars +statskonst bör hvila på kristen tro. Tydligt framlyser denna uppfattning +i de förebråelser hon riktar mot konungen, för att han icke beifrar +vrakplundringar och i allmänhet icke uppehåller rätten för de fattiga. +Bryter han sin ed, inträder också rätt till uppror; denna nordiska +uppfattning, som ju äfven Karl IX häfdat, ligger på flerfaldiga ställen +bakom hennes varningar, som alltmera tilltaga i skärpa. Sådana +benämningar på kungen äro alls icke sällsynta som: »en krönt åsna med +ett harhjärta», »en röfvare och en själaförrädare», så mycket värre än +andra röfvare, som han sorgeligen röfvat rikets allmoge, fast den lagt +sitt hufvud i hans knä. + +Äfven till drottningen äro skarpa förmaningar riktade, såsom den +följande i jungfru Marias namn: »Säg drottningen, att jag, misskundens +moder, tog henne så som en äppelkärna, den ej var fager att se, utan +besk att smaka och osmaklig att svälja. Dock planterade jag henne långt +bort i ett annat land, att hon skulle bära god frukt; så må hon bära +dygdens lön, gärna hörande Guds ord, hvilka äro nyttiga för själen. Hon +må ock tala de ting, som äro Gudi till heder och medkristna till nytta, +ty då bär hon fagra blomster; älska Gud och sina medkristna, ty då bär +hon fager frukt. Men nu talar hon gärna lättsinniga ord och sådana ting, +hvarmed hon må förskaffa sig världens heder och kärlek.» + +Ju mera tiden framskrider, dess skarpare bli uppenbarelserna. När +Birgitta en dag sett »den högfärdiga frun» åka i »en lekamlig vagn» – +något som i den tidens Sverige ännu räknades till lyx –, visar sig den +heliga Agnes och förklarar den som en symbol af »högfärdens vagn», där +djäfvulen själf är körsven och där hjulen heta högfärd, olydnad, +girighet och egenkärlek. Och då drottningen en gång bedt Birgitta om ett +råd men ansett rådet för svårt att följa, får hon höra, att på Elias’ +tid hade funnits en drottning, som hatade sanningens ord och därför fått +sitt välförtjänta straff. + +Att det icke endast är religiös nitälskan utan också fosterlandskärlek, +som drifver Birgitta att taga så tungt på hoflifvet och politiken, det +finna vi framför allt af en syn, som hon uttryckligen berättar att hon +haft i Stockholm och som först efter elfva framfarna år blifvit henne +tolkad af Kristus. Hon hade därvid sett solen och månen, samtidigt +lysande från en alldeles mörk himmel, men strax därpå hade solen blifvit +svart och månen flytt under jorden, skrämd af en stor och +skräckinjagande drake, allt medan jorden blef full af krypande maskar +och ormar, som uppåto grödan och stungo människorna. Hon fick nu genom +Kristus veta, att den mörka himlen var Sveriges rike, där allt borde +vara lugnt och rättvist såsom i himlen men som nu plågas och oroas af +bedröfvelsernas storm och nedertrampas och fördärfvas af orätt och +skatter. Dessa olyckor bero på att konungen och drottningen, hvilka +skulle skina som sol och måne, hafva hedrat och upphöjt »en man af +ödlesläkt», för att han skulle nedslå »Guds vänner» i riket. + +Starkt framlyser också fosterlandskärleken i den uppenbarelse, där +Birgitta med ord, som påminna om kungaeden i landslagen, erinrar om att +konungen icke äger rätt att minska riksens krona, d. v. s. område, »ty +hvad är riket annat än allmogen, och hvad är kungen annat än allmogens +och rikets värjare». + +Och sedan Birgitta förgäfves skickat konungen den ena varningen efter +den andra, har hon icke heller tvekat för den direkta uppmaningen till +uppror och val af en annan konung. I en fruktansvärdt osminkad +vidräkning med alla Magnus Erikssons både underlåtenhets- och +öfverträdelsesynder, hvarvid hon bland annat förebrår honom Skånes +lösslitande från Sverige och upplösningen af unionen med Norge, +tillägger hon slutligen i den heliga jungfruns namn de djärfva orden: + +»Om han icke vill lyda, så leten hemligen edra vänner, om I hafven några +af ridderskapet, som hålla med eder, och sägen dem uppenbarligen det I +saden konungen hemligen, och sägen, att I viljen icke tjäna någon +kättare eller förrädare, icke heller hans son, om han vill följa sin +faders gärningar, och tagen eder sedan en förman, som kan strida på +kronans vägnar.» Såtillvida ha dessa ord sitt intresse, som Birgitta är +den enda svenska kvinna, som före 1800-talet offentligen gett uttryck åt +några samhällsidéer. + +Att Birgitta på detta sätt icke kunde blifva populär »i stora världen», +var ju helt naturligt, och äfven härom lämna hennes skrifter de +omisskännligaste vittnesbörd. »Hvad har vår fränka drömt om oss i natt», +lär ha varit kungens ofta förekommande fråga till henne, och en norsk +prins lär en gång ha frågat henne, »om det skulle blifva vackert väder +eller regn och om hennes söner skulle blifva konungar». Svarslös blef +hon nog icke; legenden meddelar oss, att hon på sistnämnda fråga svarat: +»Om du icke bättrar ditt lif, skall du icke varda konung, icke lefva +länge på jorden och icke skåda någon afkomma; din moder skall icke +glädjas af dig, och ditt eftermäle skall icke varda långvarigt.» + +Men det var icke endast sarkasmer hon fick uppbära. Präster och munkar, +gentemot hvilka hon heller icke sparade på skarpa ord, ha också i början +sökt undergräfva hennes anseende. Åtminstone möter oss underrättelsen om +att en munk en dag under åberopande af en legendsamling, »Fädernas +lefnad», sökt uppvisa, att den askes Birgitta fordrade var onyttig eller +rent af skadlig. Hennes biktfader fick en gång försvara hennes +uppenbarelser mot en munk »af stort anseende», som icke kunde tro, att +Gud utvalt en kvinna till tolk af himmelrikets hemligheter. + +Och en af hennes fiender, tydligen en förnäm man, hade en dag i +Stockholm slagit öfver henne ett spann vatten, när hon befann sig på en +af de trängsta gatorna i den gamla staden. + +Slitningarna med hofvet hafva naturligtvis i hög grad bidragit till att +öka Birgittas längtan från världslifvet. I tvenne längre pilgrimsresor +sökte hon också den stillhet och den religiösa tröst världen icke kunde +lämna henne. Den ena af dessa sträckte sig till Sankt Olofs graf i +Trondhjem; tidpunkten när den företogs känner man icke, endast en del +anekdoter därifrån, såsom att Birgitta gått hela vägen till fots, ehuru +man icke hade ondt om hästar med på resan. Det, som för andra skulle +varit försakelser, upptog hon knappast på detta sätt. Den hårda bädd hon +vant sig vid och den köld hon stundom kunde tåla, såsom då hon en gång +på en resa utan att frysa tillbragte natten i en öppen båt, emedan hon +icke ville störa folket, som sof i stugorna på stranden – det var +umbäranden, som ådrogo sig till och med den föga ömtåliga samtidens +beundran. + +De stora berömda vallfartsorterna i utlandet hade emellertid länge +hägrat för Birgittas håg, och hon kunde minst af allt glömma, att fyra +släktled af hennes ätt vallfärdat till Sankt Jakob i Compostella. En +sådan vallfärd kunde nu blifva en möjlighet, sedan barnen vuxit upp. De +båda äldsta sönerna voro vapenföra, dottern Märta var gift, och Katarina +gifte sig snart med riddaren Eggart von Kürnen; de öfriga insattes i +olika klosterskolor. – För öfrigt kunna vi lätt fatta, att för Birgittas +natur icke endast heligheten utan också de äfventyr, som voro förenade +med en utländsk resa, måste innebära någonting lockande. + +Omkring 1341 begåfvo sig Ulf och Birgitta, med abboten Svenungus i +Varnhem såsom biktfader, ut på den långa resan, från hvilken vi icke äga +många underrättelser mer än namnen på några orter, där pilgrimerna +stannat för att bedja. Troligen står dock den franska resan i något +samband med det intresse Birgitta senare under vistelsen i Rom i sina +uppenbarelser visar för Frankrike och för de olyckor, hvaraf detta land +led till följd af det engelskt-franska tronföljdskriget, som uppstått +just ett par år före pilgrimsfärden. I en syn ser hon Frankrikes +skyddshelgon, Sankt Dionysius, bedja Guds moder om hjälp för sitt land, +»där själarna ständigt äro stadda i våda och människornas kroppar +nederslås såsom djur». Maria vänder sig då till Kristus och beskrifver +för honom Frankrikes och Englands konungar som två »de grymmaste djur», +hvilka åstunda att uppsluka hvarandras hjärtan. Det hela slutar med att +Kristus manar dem att hålla frid med hvarandra. + +Den tvååriga pilgrimsresan nalkades emellertid sitt slut. I +Nederländerna sjuknade mannen och synes aldrig riktigt hafva +tillfrisknat från denna sjukdom, ty kort tid efter ankomsten till +hemlandet nedlades han på dödsbädden och dog i Alvastra +cistercienserkloster den 12 februari 1344. Han hade begifvit sig dit i +tanke att blifva munk men fick nu munkdräkten till svepning. + + * * * * * + +Birgitta hade varit hos sin man i hans sista stunder och af den döende +mottagit ett »fingergull», som han bedt henne bära till minne af deras +äktenskap, hvilket i trots af det affärsmässiga sätt, hvarpå det +ingåtts, dock varit alltigenom lyckligt. Men endast några dagar senare +strök hon ringen af fingret och kastade bort den: hon hade gjort sitt +lifs största erfarenhet, hon hade utbytt den jordiska kärleken mot en +himmelsk. Vi låta hennes biografer här tala: + +»Några dagar därefter, då Kristi brud stod bedjande i sitt kapell, +fattades hon af hänryckning, och därunder såg hon ett glänsande moln, +och ur molnet hörde hon en röst sägande: ’Kvinna, hör mig!’ Hon blef +skrämd, och fruktande, att allt blott vore en gyckelbild, flydde hon +till sin kammare, biktade och tog nattvarden. Då hon för andra gången +efter några dagars förlopp förrättade bön i samma kapell, syntes ånyo +det glänsande molnet framför henne, och ur molnet hörde hon samma röst +och samma ord som förut: ’Kvinna, hör mig!’ Men hon förskräcktes ånyo, +flydde till sin kammare, biktade och tog nattvarden, såsom förut +misstänkande, att rösten vore ett själfbedrägeri. När hon för tredje +gången låg i bön, greps hon åter af hänryckning, såg åter det glänsande +molnet, och i detta varsnade hon gestalten af en man, sägande: ’Kvinna, +hör mig; jag är din Gud, och jag vill tala med dig.’ Då hon i sin +räddhåga ånyo trodde sig vara föremål för ett själfbedrägeri, hörde hon +gestalten säga: ’Frukta icke, ty jag är alltings skapare och kan icke +bedraga. Jag talar till dig icke blott för din egen skull utan för de +öfrigas frälsning. Hör hvad jag säger och gå till magister Mathias, din +biktfader, hvilken förstår att skilja sanningens och lögnens andar. Säg +honom från mig det som jag säger dig, emedan du är min brud och +förbindelsen mellan mig och människorna. Du skall höra och skåda andliga +ting, och min ande skall dröja hos dig ända till din sista dag.’» + +Skarpsinnigt har våra dagars främste birgittakännare, professor Henrik +Schück, påpekat, att den stora hvälfningen i Birgittas lif, den som +gjorde henne till helgon och sierska, egentligen bestod icke så mycket i +en fullständig nydaning af hennes själslif som fastmer i en förskjutning +af dess tyngdpunkt. Det öfverskott af krafter, som alltid funnits i +hennes rika natur, späktes icke till döds: det öfverflyttades endast +till ett nytt verksamhetsområde, där svängrummet var större. Hon hade +alltid varit en skaldenatur med skaldenaturens öfvermått af känsla och +fantasi, men hon hade också alltid varit en stark kvinna med styrkans +kufvande och imponerande härskarvilja. Sådana naturer sörja själfva för +att deras krafter äfven under de mest motiga och begränsande +förhållanden få användning i världen, och Birgittas krafter hade +hittills helt tagits i anspråk af hennes dubbla kall inom hem och +hoflif. Moderns och hustruns ömhet uttryckte endast den ena sidan af +samma natur, hvars andra sida yttrar sig i slottsfruns och +hofmästarinnans organisationsförmåga och sedlighetsnit; Birgitta, om +någon, bevisar den gamla satsen, att den bästa kvinna alltid har något +af man i sitt innersta väsen. + +Men så kom den stora, bittra sorgen och beröfvade henne den hon själf +säger sig ha älskat som sitt eget hjärta. Barnens uppväxt och brytningen +med hofvet hade redan dessförinnan frigjort henne från mycket af de +jordiska omsorger, som förut tagit hennes tid i anspråk. Det stod henne +nu fritt att, om hon så ville, sluta sina dagar i ett nunneklosters +stilla enformighet, ömsom eggande, ömsom söfvande sina efterhängsna +världsliga minnen med broderandet af mässkrudar och mumlandet af böner. +I så fall hade hennes händers verk kanske nu hängt i sakristiornas +skräpvrår i våra gamla landtkyrkor och endast framtagits till +förevisning, men Birgitta Birgersdotters namn hade då hört till de +många, som försvunnit utan att lämna spår efter sig i historien. + +Nu är det emellertid med diktarens och härskarens gåfvor som med +strömmarna, att dämmer man för dem på ett håll, så leta de sig väg på +ett annat. Den kraft, som är medveten om sig själf, kan icke dö; den kan +endast skaffa sig nya aflopp. Själf har hon, som vi sett, dömt sitt +tidigare lif med en, såsom det synes oss, fullkomligt orättvis +stränghet; i en uppenbarelse låter hon Kristus säga: »Ditt hjärta var +kallt och hårdt som stål, det fanns däruti blott en liten gnista, men +hon föll på ett svafvelberg, då världen gick dig emot och din make dog.» +Själf lefde hon hädanefter nog också helst i den tron, att den nya lågan +förstört allt det gamla inom henne, att det var ett svalg befästadt +mellan hennes förflutna och nuvarande lif. Men lyckligtvis gick det icke +så, och lyckligtvis går det icke heller någonsin så till vid den +företeelse inom själslifvet, som verkligen förtjänar det kristna namnet +omvändelse. Den iakttagelse litteraturhistorikern gjort rörande +Birgittas omvändelse är i själfva verket allmängiltig; kan man någonsin +tala om en »kraftens oförstörbarhet», så kan man det vid denna +»omvärdering af alla värden», där kraften växer sig stark i nya makters +tjänst, tvingas att välsigna i stället för att förbanna, att bygga upp i +stället för att rifva ned, att vända hatet i kärlek och sorgen i glädje. + +På detta sätt är det också, som man med ett visst berättigande kunnat +tala om en religion för hvarje personlighet: det gamla kynnet, de gamla +naturanlagen trycka sin prägel äfven på det »nya», af religionen +genomträngda själslifvet. + +Så fick Birgittas gamla viljekraft endast ett nytt och mäktigare aflopp, +då hennes reformdrömmar icke längre inskränktes till Sveriges kyrka och +politik utan fritt fingo omspänna hela den katolska värld, där enligt +medeltida uppfattning kyrka och statsmakt tillsammans skulle tjäna Guds +rike. Så fick hennes varma jordiska kärlek intet dödssår af mannens död, +såsom hon själf uppfattade det; den lefde fastmer upp med sina gamla +drag, sina jordiska former, i den nya kärleken till brudgummen Kristus. +Medeltidens katolska mystik har nämligen med sin nutida protestantiska +afkomling, pietismen, det gemensamt, att den uppfattar de bibliska +liknelserna om den himmelske brudgummen såsom betecknande icke endast +förhållandet mellan den kristna församlingen och dess herre utan också +föreningen mellan Kristus och den enskilda själen. Och här fanns ju ett +rikt tillfälle för medeltidsfantasiens barnsligt naiva och därför +jämförelsevis oskyldiga sinnlighet att få ge sig utlopp, att få »lustas +andeligen», som den fornsvenska öfversättningen af Birgittas +uppenbarelser kallar det – då nämligen den lekamliga lusten, den +jordiska njutningen såsom oren och syndfull var de religiöst högtstående +förmenad. + +Häraf komma de många religiösa liknelser, dem Birgitta hämtar från den +erotiska kärlekens område, icke minst i inledningen till de olika +uppenbarelserna, där den heliga jungfrun icke sällan kallar Birgitta +»min sons brud» eller säger till »riddaren»-själen: »Du är mig så +ljuflig invärtes och så manlig utvärtes, att mig lyster att bo hos dig.» + +Observera också följande ställe, där Kristus säger: »Om du intet +åstundar utan mig, om du försmår allting för min skull, ej blott barn +och föräldrar utan äfven heder och rikedomar, så skall jag gifva dig den +dyrbaraste och skönaste lön: ej guld eller silfver, utan jag skall gifva +mig själf såsom lön och morgongåfva ... Om du det gör, då skall ditt +hjärta vara i mitt hjärta och upptändas af kärleken till mig, liksom det +torra riset upptändes af elden, och jag skall blifva i dig, så att alla +världsliga ting skola varda dig beska och köttets lustar såsom etter. Du +skall hvila i min gudoms armar, i hvilka ingen sinnlig vällust är utan +andens glädje och hugnad. Är det ej skrifvet, att änkans olja minskades +ej, under det Gud, efter profetens ord, lät det regna öfver jorden? Jag +är den sanne profeten. Om du tror mina ord och lyder dem, skall glädjens +och fröjdens olja evärdligen aldrig minskas för dig.» + +Birgitta vill lära sig hata egen vilja och endast lefva i kärleken till +Gud; om denna kärlek åt henne bestämmer eviga kval eller evig salighet, +må vara likgiltigt, ty då vår egen själfviska vilja en gång utrotas, +»förvandlas vi till den vi älska och synderna ligga i själen liksom +gäster, som slumra i ett härbärge». Ur denna mystiska, brännande kärlek +hämtar själen evig kraft och ungdom. »Den fågel, som kallas Fenix, +plägar, då han åldras, på den högsta bergstoppen reda sig ett bål, och +när veden tändts genom solens glöd, då kastar han sig i elden, men ur +hans aska uppstår en annan Fenix. Så skall ock den själ, som upptändes +af den gudomliga kärlekens eld, liksom Fenix uppstå starkare och +bättre.» + +I uppenbarelserna är det nu, som Birgitta hädanefter ser sin egentliga +lifsuppgift; de äro också den förnämsta källan till studiet af hennes +karaktär, och genom dem tillhör hon icke endast vår svenska +litteraturhistoria, såsom vår största medeltidsskald, utan är öfver +hufvud taget en af medeltidens yppersta diktarnaturer. Som det första +utkastet till den tidigare serien af hennes uppenbarelser troligen är +att hänföra till åren 1344-49, tiden mellan mannens död och hennes resa +till Rom, är här platsen att redogöra för arbetets uppkomst. + +Birgittas förnämste rådgifvare och medhjälpare härvid har varit en annan +af den svenska medeltidens märkligare personligheter, af samtida +författare omtalad såsom »_magister Mathias_, professor i den heliga +skrift och kanik i Linköping.» Han är känd såsom författare till flera +arbeten, af hvilka de flesta äro helt eller delvis bevarade i +handskrift, såsom en lärobok i poetik och en samling berättelser, +afsedda att användas som exempel i predikningar. De bland hans skrifter, +som för Birgittas utveckling varit de viktigaste, äro dock utan tvifvel +dels hans stora bibelverk: en samling latinska förklaringar till hela +bibeln, dels en särskild, under medeltiden mycket högt skattad +utläggning af Uppenbarelseboken. Af det ursprungliga latinska +bibelverket finnes numera tyvärr endast en mycken liten bit af Nya +testamentet i behåll, men vi äga ännu Moseböckerna i en fornsvensk +omskrifning och utläggning, för hvilken troligen Mathias’ bibelverk +ligger till grund, och vi ha all anledning antaga, att denna svenska +bearbetning tillkommit på Birgittas föranstaltande och att det varit +därur, som hon fått sin ganska omfattande och under medeltiden sällsynta +kunskap i bibeln. + +Möjligt är, att hon känt magister Mathias redan tidigt. Man har gissat, +att han till och med varit hennes ungdomslärare, eftersom han alltid +kallas hennes förste biktfader, men med säkerhet vet man endast, att han +mot slutet af Ulf Gudmarssons lifstid eller åtminstone från tiden +närmast efter hans död innehaft denna ställning. Mathias var närvarande +vid hennes första uppenbarelser, och han var hos henne, då hon nu, till +icke liten förundran och äfven förargelse för samtiden, valde till +bostad sin mans sista vistelseort, Alvastra, visserligen icke själfva +munkklostret men dock ett närbeläget och till klostret hörande hus. +Pratet tystnade likväl inför det beskydd Birgitta åtnjöt af två så +ansedda andliga som magister Mathias och priorn i Alvastra, _Petrus +Olai_. + +Eftervärlden förundrar sig ej öfver att Birgitta valde deras umgänge, +med de tillfällen till rikt andligt utbyte det medförde, framför +vistelsen i ett af dåtidens nunnekloster. Det är också under denna tid, +som hon börjar sina egentliga teologiska studier, hvilka, då hon ännu +icke kunde latin, skedde på det sätt, att man muntligen eller +skriftligen för henne öfversatte helgonlegender och annan litteratur, +som i latinska handskrifter fanns tillgänglig i klosterbiblioteket. + +Birgitta har dock under samlifvet med den lärde teologen icke varit +endast den mottagande. Mathias beundrade till den grad sin inspirerade +lärjunge, att han icke ens kunde afhålla sig från att stundom i sina +predikningar offentligen prisa hennes dygder såsom efterföljansvärda +exempel, så att hon själf måste bedja honom låta bli det. Ofta frågade +han henne till råds i kvistiga teologiska spörsmål, särskildt rörande +Uppenbarelseboken, och vissa delar af Birgittas uppenbarelser härröra +tydligen från dylika samtal dem emellan. Särskildt gäller detta femte +boken däraf, som tycks ha tillkommit, då hon var stadd på en resa i +Östergötland tillsammans med sin biktfader och några andra andliga. +Boken utgöres nämligen egentligen af en enda sammanhängande +uppenbarelse, hvarunder hon först lyssnar till en kättersk munk, som +uttalar allahanda tvifvel på kyrkolärans sanning, och sedan meddelar +honom »brudgummens» vederläggningar af dessa tvifvel. Det är icke svårt +att inse, att vi här ha att göra med den i teologiens spetsfundigheter +väl bevandrade lärarens ängsliga frågor, vederlagda af hans mindre lärda +och därför mera barnsligt troende skriftebarn. + +Å andra sidan har Mathias gifvit Birgitta just det stöd hon behöfde för +att få sina uppenbarelser erkända som gudomlig sanning inom den +teologiska världen. Det fanns under denna det religiösa svärmeriets tid +godt om folk, som framträdde med ett »så säger Herren» på läpparna, men +så naiv var dock icke ens medeltiden, att alla dessa uppenbarelser togos +för goda. Innan kyrkan erkände dem som ingifna af Gud, erfordrades +tvärtom en noggrann undersökning af skolade teologer, och säkerligen +blef kritiken icke mildare, därför att man hade en kvinna att göra med. +Historien visar, att den katolska kyrkan, sedan den förvandlats från en +lekmannakyrka till en prästkyrka, särskildt gjort allt för att befria +sig från kvinnans inflytande och göra henne enbart till ett prästens +lydiga verktyg – detta till och med när det gällde sådana områden som +fattig- och sjukvård, dem vi nu äro benägna att anse som företrädesvis +»kvinnliga» verksamhetsfält. Hur mycken ödmjukhet och hur mycket +erkännande af den redan halft bortglömda läran om det allmänna +prästadömet måste då icke erfordras, innan medeltidsteologiens målsmän +kunde lära sig att betrakta en kvinnas ord som annat än kvinnogriller! +Vi finna också, att icke ens Birgittas egenskap af redan offentligen +erkändt helgon kunde skydda hennes uppenbarelser från att af det stora +kyrkomötet i Basel bli misstänkta såsom icke fullt renläriga. Det har +rent af gått så långt, att en samling böner, hvilka inom den katolska +världen gå och gälla för att vara hennes verk, ehuru de bevisligen icke +äro det, på 1600-talet blifvit införda i kyrkans förteckning öfver +förbjudna böcker! + +Under sådana förhållanden var det för Birgitta af oskattbart värde att +bland sina närmaste vänner äga Sveriges dåförtiden mest framstående +teolog, som kunde pröfva andarne och skilja Guds ord från djäfvulens. +Att sierskan verkligen haft uppenbarelser, därom kunde man nämligen +enligt medeltidens åskådningssätt icke tvifla; hvad det här gällde, var +endast att, liksom i ett annat mycket kändt fall – rättegången mot +jungfrun af Orléans – utröna, hvarifrån uppenbarelserna kommo. +Åtskilligt ger också vid handen, att det förnämligast är Mathias’ +auktoritet, som från början skaffat Birgittas skrifter deras anseende +inom kyrkan, på så sätt, att han skilt ut de uppenbarelser, som icke +voro ingifna ofvanifrån, och försett de öfriga med teologiska +utläggningar och rekommendationer till biskopar och andra framstående +män. Hans företal till hennes äldsta uppenbarelse finnes ännu kvar. + +Åren för den dagliga samvaron med magister Mathias var säkerligen +Birgittas lugnaste tid, men den var kort: 1348 skildes de båda vännerna +åt, emedan Mathias såsom konungens främste rådgifvare måste följa med på +det korståg till Ryssland, som Magnus Eriksson då företog. Korståget +berodde på ett länge sedan afgifvet löfte, om hvars uppfyllelse Birgitta +icke tröttnat att påminna konungen. I minsta detalj hade hon +föreskrifvit de kyrkliga anordningarna för det hela, talat om hvilka +fanor som borde användas och hvilka präster som borde medfölja, för att +Guds välsignelse skulle följa företaget. Säkert var det också hon, som +förmått konung Magnus att medtaga Mathias, men detta hindrade icke, att +Birgitta, när skilsmässan nalkades, ogärna ville afstå från sin trogne +rådgifvare. Hon blef desto mer bekymrad öfver hans afresa, som hon 1346 +erhållit en gudomlig befallning att resa till Rom. + +Det så ifrigt efterlängtade korståget blef ödesdigert nog; enda +resultatet blef en ökning af Sveriges skuld. Icke heller fick Birgitta +någonsin återse Mathias. Han öfverlefde visserligen korståget men dog +strax efter hemkomsten, såsom det uppgifves 1350 i Stockholm, där han +lär ha begrafts i svartbrödraklostret, hvars grundmurar delvis ännu +finnas i ett hus vid Svartmangatan. Birgitta, som då vistades i Rom, +lär »i anden» ha förnummit sin gamle väns död, ett prof på +»tankeöfverföring», hvarom icke endast medeltiden gifvit oss sägner. + +Hvilket rikt utbyte vänskapsförhållandet till Mathias gifvit, det finna +vi bäst af hennes omfattande skriftställarskap under de fyra åren af +deras samvaro. Sannolikt förskrifver sig öfver hälften af de +uppenbarelser, som sedermera utgåfvos, däribland Vadstena klosterregler, +från denna tid. Denna verksamhet har aldrig afstannat i den mening, att +hon icke också efter skilsmässan från Mathias fått mottaga +uppenbarelser; hennes biografer säga oss tvärtom, att sådant dagligen +inträffat. Men utan stödet af sin förre biktfaders teologiska lärdom +synes hon icke alltid ha vågat lita på uppenbarelsernas gudomliga +ursprung, och detta förklarar måhända, hvarför större delen däraf fått +vänta på utgifning till slutet af hennes lif. + +Alldeles utan andliga rådgifvare var Birgitta dock icke efter +skilsmässan från Mathias. Den nyss omtalade priorn i Alvastra hade redan +under Mathias’ lifstid varit henne behjälplig vid öfversättningen af +uppenbarelserna, och till sin nye biktfader utsåg hon priorns namne, +magister _Petrus Olai_, föreståndare för Helgeandshuset i Skeninge.[1] +På grund af namnlikheten har han ofta blifvit förväxlad med sin vän +priorn; vi skilja dem åt genom namnen priorn Petrus och magister Petrus. +Liksom de andra båda teologerna var han en from och Birgitta varmt +tillgifven man, men han var trots sin magistertitel Mathias djupt +underlägsen i teologisk lärdom, och Birgitta har själf haft blicken +öppen för denna underlägsenhet. Så låter hon Guds moder i en +uppenbarelse uttrycka sig i en något öfverseende ton om hans mindre +fulländade latin och råder honom en gång att öfverlämna en af honom +själf författad hymn till biskop Heming i Åbo för att möjligen efterses +och kompletteras. Det är troligen denna tydliga misstro till magister +Petrus’ förmåga af teologisk kritik, som gjort, att Birgittas +författarverksamhet numera för en längre tid i viss mån tycks ha legat +nere. + +[Fotnot 1: Helgeandshus = fattighus och härbärge för resande.] + +Teologisk kritik har Birgitta dock icke heller under denna period +saknat. Alvastrapriorn, för hvilken hon egentligen tyckes ha hyst större +förtroende än för sin nye biktfader, befann sig i Rom under en stor del +af hennes vistelse där, och det var åt honom och ej åt biktfadern, som +hon öfverlämnade uppdraget att öfversätta uppenbarelserna på latin. +Detta språk hade hon visserligen redan mot slutet af sin vistelse i +Sverige börjat lära sig, och tack vare flitiga lektioner äfven under den +tidigare vistelsen i Rom hann hon därvid så långt, att hon kunde läsa en +del latinska böcker, men hon var ju vid den tiden en äldre kvinna, och +hon lärde sig aldrig tala eller skrifva språket. Sina uppenbarelser +nedskref hon därför själf – eller dikterade dem – på svenska; vi äga på +Kungl. biblioteket i Stockholm två af hennes egenhändiga utkast i +behåll. Genom jämförelse mellan det ena af dessa utkast och den latinska +öfversättning, som priorn Petrus däraf verkställt, finna vi, att han +gjort sammandrag och uteslutningar i den ursprungliga texten, något som +för öfrigt under medeltiden, då man intet begrepp hade om nödvändigheten +af ordagranna öfversättningar, var fullkomligt vanligt. Detta +förhållande har emellertid haft till följd, att de Birgittas +uppenbarelser vi nu äga i allmänhet torde få betraktas såsom en mången +gång ganska grundlig omskrifning af hennes egen text, som tydligen ofta +förefallit hennes teologiska rådgifvare alltför våldsamt kritisk mot +dåvarande kyrkliga och politiska myndigheter. Hade Birgitta fått skrifva +okorrigerad, så är det troligt, att hon fått nöja sig med den +helgongloria, som allmänna opinionen gifvit henne – i vår tanke +säkerligen icke mindre värd än den påfliga! + + * * * * * + +Det var i slutet af 1348 eller början af 1349 Birgitta anträdde sin +romresa; i alla händelser var hon framme vid jultiden 1349. En sådan +resa var denna tid, särskildt då under digerdödens härjningar i Europa, +farlig nog, men den, som har stora mål i sikte, frågar icke efter yttre +faror. Och Birgitta hade stora mål för sin återstående lefnad: hon ville +föra påfven tillbaka till Rom, och hon ville där mottaga hans +bekräftelse på den klosterorden, till hvilken hon under vistelsen i +Alvastra utarbetat regler. + +Oss nittonhundratalsmänniskor förefaller detta vid första påseende +främmande nog, men de bland oss, som äga religiösa intressen, kunna ana +hvad det innebar, om de erinra sig, att dessa ting för 1300-talets +katoliker nästan sammanföllo med begreppet kyrklig reformation. För +medeltidens fromma var påfvemakten liksom ett synligt vittnesbörd om +sanningen af Jesu löfte att vara när sina trogna alla dagar intill +världens ända. Jesus hade meddelat Petrus uppdraget att förvalta sin +kyrka, och från Petrus hade detta uppdrag gått öfver på hans +efterträdare – så var den medeltida tron, som ännu icke hade hunnit +rubbas af några historiskt-kritiska frågor. Och då åt Kristus hade +gifvits all makt i himmeln och på jorden, måste ju Kristi jordiska +ställföreträdare förvalta äfven hans jordiska välde. Kejsaren, i hvars +hand väldet öfver jordkretsen alltsedan det gamla romarväldets dagar +ansågs ligga, var därför i sin ordning egentligen endast påfvens +världslige vikarie, skyldig att tjäna denne vid gudsrikets upprättande +på jorden. Så bildade maktförhållandena i dessa länsväsendets tider +liksom en väldig pyramid, hvars topp utgjordes af påfve och kejsare. +Kejsardömet, eller, som det kallades, det heliga romerska riket, +betecknade därför hela den kristnade statsmakten. Föreställningen om +»monarkien», som man också brukade säga, hängde så segt fast i den +historiska undervisningen ännu i 1600-talets Sverige, att Johan Skytte +1629 vid ett rådssammanträde, då frågan om Sveriges deltagande i +trettioåriga kriget behandlades – om också blott liksom formellt och för +traditionens skull kunde invända något om att det var »mot gud och +samvetet att vilja tillintetgöra monarkien». I själfva verket måste +äfven vi med våra från den moderna nationalitetsidéen hämtade +föreställningar erkänna, att det låg någonting storartadt i denna +medeltidstanke, som redan på jorden och politiskt taget sökte upprätta +ett enhetligt, alla folk omfattande gudsrike. + +Vid den tid, då Birgitta uppträdde, såg det dock allt utom lofvande ut +för förverkligandet af denna tanke. Korstågstidens religiösa idealer +hade redan undanträngts af furstarnes sträfvan efter en stark världslig +makt, och denna sträfvan underlättades genom kyrkans förvärldsligande. +Båda företeelserna framträdde skarpast i Frankrike, där påfven för +närvarande vistades i nesligt beroende af den uppåtsträfvande +konungamakten och hängifvande sig åt ett lefnadssätt, som den store +italienske skalden Petrarca skildrat på följande sätt: + +»Hoppet om ett tillkommande lif var en fabel, sanningen vanvett, +kyskheten skam, och hvar dag utmärktes genom orgier, som dessa stinkande +gamla bockar, kardinalerna, höllo, medan Satan satt i en vrå och +gapskrattade.» + +Birgitta och de flesta rättrogna katoliker med henne sågo nu i påfvens +återvändande till Rom, och därmed till oberoendet, första villkoret för +en bättre sakernas ordning inom kyrkan. Som alltid hade hennes tankar +tagit sig uttryck i uppenbarelser, och på den tiden låg det intet +onaturligt i den idéen, att en nordisk kvinna skulle kunna vara vald +till Guds verktyg för att genomdrifva en kyrkoreform. Redan 1348 hade +hon skickat biskopen i Åbo och priorn Petrus med en maning till påfven +Klemens VI att återvända till Rom. + +Men äfven en annan tanke hade mognat hos Birgitta under vistelsen i +Alvastra; uppenbarelsen om den nya nunneorden med Vadstena kloster som +medelpunkt hör också med till de för tiden betecknande reformtankarna. +För den katolska kyrkan ha Kristi omutliga helighetskraf och det +naturliga världslifvet alltid tett sig som oförenliga motsatser, och den +enda utväg man kunnat finna till kompromissande mellan bägge har bestått +i skapandet af två slags moral, en lägre för lekmännen, som endast +behöfde uppfylla tio Guds bud, och en högre för de andliga, som +dessutom åtogo sig fattigdom, kyskhet och lydnad och genom sina +»öfverloppsgärningar» godtgjorde för de andras världsliga lif. + +Men eftersom det »högre» lifvet alltid måste te sig som idealet, kunde +världsmänniskorna alltför ofta, därest de togo saken allvarligt, komma +att känna sin religiösa »underlägsenhet» tyngande för samvetet. +Helgjutna kristliga karaktärer, fullt lefvande i känslan af att Gud +bestämt deras uppgift i världen, voro därför under medeltiden säkerligen +sällsynta nog utanför klostermurarna. Vi spåra samvetsbetänkligheter +redan i Birgittas äktenskap och hoflif. Hvad tiden hade af innerligare +religiöst lif finna vi mestadels bland »renlifvesmän och -kvinnor», och +de reformationsrörelser, dem medeltidskyrkan upplefde, kommo vanligen +från klostren. Så hade varit fallet på 9- och 1000-talen med +kluniacenserrörelsen; detsamma gäller ock om tiggarordnarnas folkliga +rörelse på 1200-talet, och Birgittas orden, af henne själf kallad +Salvatorsorden, d. v. s. Frälsarens orden, var ämnad att bli en länk i +denna kedja. En egendomlighet skilde den dock från alla föregående +ordnar: den var ämnad att sammanföra munkar och nunnor till gemensam +gudstjänst och arbete för män och kvinnor inom samma kloster, dock på +det sätt, att de manliga ledamöterna skulle vara ett fåtal och +uppfattades såsom väsentligen till för nunneklostrets skull, hvilket +framgår af ordensregelns stadgar.[2] + +[Fotnot 2: Se bihanget.] + +Men hennes orden var också på visst sätt afsedd att blifva en +folkbildnings- och uppfostringsanstalt. Till munkarnes skyldigheter +hörde att om söndagarna på svenska utlägga bibeln för allmänheten, en +uppgift som dock icke kan sägas vara någon nyhet inom den katolska +världen, eftersom redan tiggarordnarna på detta sätt verkat +reformerande. Birgittas förordning i detta afseende är emellertid ett +ytterligare bevis på att det icke först var protestantismen, som hos oss +införde predikan på modersmålet. + +Slutligen var orden, som man sagt, afsedd att vara en +uppfostringsanstalt för adelns döttrar men en anstalt, där uppfostran +icke blott inskränkte sig till meddelandet af några vissa kunskaper utan +afsåg hela personlighetens utbildning i den riktning, som Birgitta ansåg +vara den väsentliga. Ordens aristokratiska läggning är tydlig, och de i +Vadstena inskrifna nunnorna tillhörde i allmänhet Sveriges förnämsta +släkter. + +Ordensregeln var »uppenbarad» och färdig redan under vistelsen i +hemlandet, men det absolut nödvändiga fattades: påfvens bekräftelse. +Kyrkans insegel skulle Birgitta minst af allt velat sakna för sitt verk, +och hur skarpa ord hon än – för öfrigt i likhet med många andra af +medeltidens heliga – utslungat mot kyrkans fördärf och påfvedömets +laster, kunde allt detta icke förmå henne att misströsta om dessa +institutioners gudomliga ursprung och slutliga seger öfver synd och +värld. Hon kunde utslunga våldsamma angrepp mot den faktiske påfven, men +ämbetets helighet betviflade hon aldrig. Finns det än reformtankar hos +Birgitta, kan hon sålunda dock aldrig jämnställas med reformationens +förelöpare; hennes reformnit står helt och hållet på katolsk grund, och +endast i sällsynta undantagsfall kan en protestant finna hvad vi numera +kalla uppbyggelse af hennes skrifter, såframt man icke med uppbyggelse +menar den stämning af vördnad inför naiv tro, som de äldre italienska +mästarne ännu i dag ingifva äfven den otrogne turisten, som studerar +deras målningar. + +Birgitta kom till Rom, medan där var jubelår och rättrogna katoliker +myllrade på alla gator. Man har beräknat, att omkring tio gånger så +många främlingar som nu för tiden detta år besökte Rom för den stora +aflatsutdelningens skull, hvilket gjorde, att det 1350, då staden endast +hade tiondedelen af sitt nuvarande invånarantal, var nästan omöjligt för +alla resande att få härbärge, helst romarne genom dryga tullar plägade +dyrka upp lifsmedelsprisen. Själf fick hon nog snart tak öfver hufvudet, +känd som hon var såsom en märklig och inflytelserik person; man kallade +henne i Rom icke sällan »furstinna af Närike». I hela fem år bodde hon i +ett med kyrkan San Lorenzo in Damaso sammanbyggdt hus, som eljest var +afsedt till ämbetsbostad åt en kardinal. Därefter erbjöds henne fri +bostad hos en vän, den förnäma romarinnan Francesca Papazuri, hvars hus +låg i närheten af nämnda kyrka på en då föga bebyggd plats. Det är nu +ståtligt restaureradt och innehafves af en polsk nunneorden, som med +stor vördnad omhuldar minnena efter Birgitta och gärna visar dem för +främlingar. + +Birgitta kom till Rom på den tid, då Petrarca ännu lefde och minnet af +Dantes personlighet ännu icke försvunnit från Italien. En del af de +konstnärer, som förebådade renässansen, hade också hunnit smycka +kyrkorna med målningar och skulpturarbeten. Men lika litet som vi ha +något bevis på att Luthers romresa medfört annat än moraliska och +religiösa intryck för honom, lika litet kunna vi på Birgittas skrifter +skönja, att samtidens konst och diktning haft något att säga henne. +Nämner hon något om bildverk, är det snarare i den klandrande tonen: +sådant är »världslig fåfänglighet», som drager själen från Gud. Det är +Roms kyrkliga och politiska förhållanden, som taga hela hennes intresse. +Det kyrkliga tillståndet kunde icke vara annat än sorgligt, då Rom var +en försummad, af sin herde öfvergifven stad, men härmed följde äfven en +nästan fullständig brist på politisk ordning, för att icke säga det +enklaste rättsskydd. Betecknande var, att herraväldet öfver staden var +så godt som deladt mellan två privata adelsfamiljer, Colonna och Orsini, +hvilkas anhängare slogos om makten öfver gatorna. Röfvarband huserade +för öfrigt obehindradt, och det var ofta lifsfarligt att våga sig ut om +dagen, liksom man om natten var tvungen att förvandla husen till små +fästningar. Tillståndet återspeglas i följande af Birgittas +uppenbarelser: + +»O Rom, Rom, dina murar äro rämnade och nedbrutna; därför äro dina +portar utan vård och dina kar säljas; därför äro dina altaren ödelagda; +offret och ottesångsrökelsen brännas i uthusen; därför stiger ingen +ljuflig doft från din främsta kyrka. – Men nu vill jag tala om Rom, +såsom profeten talade om Jerusalem, sägande: fordom byggde rättvisa i +henne, och hennes höfdingar voro fridens höfdingar, men nu är hon +förvandlad till slagg, och hennes höfdingar äro mandråpare. O Rom, om du +kände dina dagars tal, skulle du gråta och icke fröjdas! I forna dagar +var Rom såsom en duk, glänsande af de skönaste färger och väfd af de +kostbaraste trådar, ty jorden var purpurfärgad af martyrernas blod och +blandad med helgonens ben. Men nu äro hennes portar öfvergifna, därför +att deras väktare förfallit till girighet, murarna äro grusade och utan +försvar, emedan prästerskap och folk, hvilka äro Guds mur, sprida sig +och utöfva köttets gärningar; de gudomliga kärlen säljas skamligen, ty +Guds sakrament bortgifvas för penningar och världslig vinning; altarna +äro ödelagda, emedan vårdaren har händer, obekväma till kärlekens +gärningar, och ehuru han vidrör Guds lekamen, bor Gud icke i hans +hjärta, hvilket är uppfylldt af världens fåfänglighet.» + +Birgitta lefde på det hela taget ett enformigt lif i Rom. Hennes dag var +noga indelad; sysselsättningarna växlade mellan studier, bön, kyrkobesök +och välgörenhet mot de fattiga. När tillförseln från Sverige dröjde, +hade hon stundom svårt att reda sig och sitt stora hushåll, hvilket +under olika tider bestod af bland andra sådana personer som hennes barn +Katarina och Birger, priorn Petrus och magister Petrus, och hvilket för +öfrigt gästfritt mottog en hel mängd resande svenskar, som eljest haft +svårt att få bostad. Ibland kunde det hända, att hon rent af satte sig +bland tiggarne och begärde allmosor; dåtidens tiggeri hade ju också +prägel af ett slags botöfning. + +Sin stora tanke glömde hon ej, men förgäfves slungade hon det ena +brefvet efter det andra mot påfvarne. Klemens VI och Innocentius VI +lefde och dogo i Avignon. Först Urban V gjorde 1367 sitt högtidliga +intåg i sin residensstad, och följande år kom äfven kejsaren på besök +till Rom. Birgitta förde sina söner till audiens hos påfven. Troligen är +det vid denna tid hon först ansökt om stadfästelse på klosterregeln. +Denna stadfästelse lät dock vänta på sig, och Birgitta blef gammal och +trött under sin väntan, men hon gaf sig ej; en biograf säger, att hon +juli 1370 uppsökt påfven och talat allvarsord till honom, sagt honom, +att hans tid var kort och att han därför borde akta på hur de åt honom +anförtrodda själarna skulle kunna frälsas. Ville påfven icke stadfästa +regeln utan betalning, skulle Kristus själf bekräfta den. Den glädje +påfven skulle få känna efteråt skulle vara vittnesbörd om att detta +verkligen var en befallning från Frälsaren. + +Ändtligen, den 5 augusti 1370, utfärdades också stadfästelsebrefvet. + +Ett par gånger dessförinnan hade Birgitta varit utanför Roms murar, på +ett par smärre resor till Assisi och Neapel; nu drog hon ut på sin sista +långa pilgrimsfärd, till Jerusalem, dit hon genom uppenbarelser +flerfaldiga gånger blifvit kallad. Hon kom tillbaka därifrån endast för +att dö. »Tidigt i gryningen en julimorgon 1373 uppenbarade sig Kristus +åter för sin brud för att trösta henne under dödsarbetets plågor; därpå +åhörde hon mässan, mottog sakramenten och utandades sin sista suck, +omgifven af sina närmaste.» + +Nästan omedelbart efter Birgittas död gjorde hennes dotter Katarina, den +första abedissa i Vadstena och själf till sist inskrifven bland +helgonens tal, ansökan om att få sin moder uppsatt på kyrkans +helgonförteckning. Ansökningen understöddes af kung Albrekt och hans +stormän, men äfven kejsaren, drottningen af Sicilien och flera romerska +ädlingar anhöllo därom. På Urban VI:s tillskyndan kom också 1390 +generalkonfessorn i Vadstena, Birgittas vän, Petrus Magni, öfver till +Rom för kanoniseringens fullbordan, och en af hans följeslagare, Lars +Romare, har gifvit en nyligen i Vatikanen funnen beskrifning på hur +denna tillgick. + +När Petrus kom, var Urban redan död, och det var för påfven Bonifacius +IX, som munken fick framlägga bevisen på Birgittas helighet, hvilka +öfverlämnades till undersökning åt en fransk, en engelsk och en +italiensk kardinal. När undersökningen utfallit efter önskan, utlystes i +den franske kardinalens hus en sammankomst, där hvar och en, som hade +något att invända mot helgonförklaringen, fick yttra sig. En munk +invände, att saken var väckt för tidigt efter Birgittas död, och en +annan öfverlämnade en bok, hvari han nedskrifvit anmärkningar mot +Birgittas skrifter. Men invändningen tystades tämligen omildt af +kardinalen, som för öfrigt ref sönder boken, och så var den saken +afgjord. + +Petrus Magni fick sedan i uppdrag att anskaffa allt som behöfdes till +Peterskyrkans och påfliga palatsets smyckande för kanoniseringen. 600 +vaxljus, 5,000 lampor och så mycket friska olivkvistar, som tio åsnor +kunde bära, hörde med till det nödvändiga och kostade dryga pengar. +Fredagsaftonen den 6 oktober och lördagsmorgonen den 7 firades helgonet +med klockringning i alla Roms kyrkor. Kanoniseringen skedde i påfliga +palatsets stora kapell. Efter en predikan, som handlade om Birgitta, +hennes underverk och uppenbarelser, upptog påfven själf, knäböjande, en +lofsång, slog så upp den stora boken med förteckning på kyrkans helgon +och inskref där Birgittas namn. + +Efter en kort procession återkom påfven, och då uppstämdes hymnen »Bed +för oss, Birgitta». I Peterskyrkan hölls gudstjänst på aftonen, och +följande dag förrättade påfven själf mässan därstädes, hvarvid högtidlig +offring skedde. + +Petrus Magni fick denna dag den tvifvelaktiga glädjen att, utan att dock +själf få vara med, bjuda påfven på middag; Bonifacius hade nämligen +förklarat sig »vilja vara helgonets gäst». Kardinalen af Frankrike höll +däremot stor middag i sin trädgård för hvem som ville vara med, och +därvid gick naturligtvis åt en oerhörd massa mat och dryck. + +Helgonets reliker framvisades på måndagen. + +Det var slutligen också kardinalen af Frankrike, som åtog sig att +betäcka de dryga kostnaderna för kanoniseringen, troligen till följd af +att han såsom släkting till Magnus Erikssons gemål betraktade sig som +frände till det nya helgonet. + + * * * * * + +Återstår nu att säga några ord om fullbordandet af Birgittas båda +förnämsta verk, Vadstena kloster och uppenbarelserna. Till klostret hade +Magnus Eriksson redan 1346 skänkt Vadstena kungsgård jämte 6,000 mark +silfver, en i sanning kunglig gåfva, som visar, att Birgitta trots alla +misshälligheter dem emellan dock för honom var en auktoritet. Klostret +invigdes 1384, och dotterkloster anlades i främmande länder, i England, +Holland, Frankrike, Tyskland, ända ned till Spanien och Italien. +Särskildt i Norden blefvo dessa kloster verkliga kulturhärdar, där +krönikor författades, en stor del af vår medeltidslitteratur afskrefs, +främmande böcker öfversattes och förbindelser med främmande folk +uppehöllos, handaslöjder bedrefvos och icke minst – folkliga +predikningar på svenskt språk höllos. För katolicismens renlärighet i +Norden blefvo birgittinerklostren äfvenledes af stor betydelse. Eriks af +Pommern skrifvelse till kyrkomötet i Basel säger rent af, att orden +fredade den svenska kyrkan för grekiskt och hussitiskt kätteri, och en +ifrig dansk motståndare till reformationen förehöll Gustaf Vasa, att +öfvergifvandet af Birgittas uppenbarelser var orsaken till alla Sveriges +olyckor. + +Ännu Erik XIV och Johan III gåfvo rikliga anslag till Vadstena kloster, +men 1595 gjorde hertig Karl slut på resten af katolicism i Sverige; de +elfva kvarvarande nunnorna och deras biktfader måste den 13 december +detta år lämna fäderneslandet. + +Det varaktigaste och mest kända minnet af Birgitta utgöres dock af +hennes uppenbarelser. Deras fullbordande och slutliga utgifning äro +förknippade med namnet på en man, som mot slutet af Birgittas lif på +visst sätt hade blifvit henne en ersättning för Mathias, eftersom han +kunde tjänstgöra som både biktfader och teologisk rådgifvare. Det var +den spanske biskopen _Alfons_, som af kärlek till ett lif i religiösa +betraktelser afsagt sig sin biskopsstol och sedan vistades i Rom. En tid +af året 1370 har han varit Birgittas ende biktfar; han var henne också +följaktig på pilgrimsfärden till Jerusalem, och på grund af Kristi +befallning öfverlämnade hon samtliga sina uppenbarelser åt honom, »som +må förtydliga de mörka punkterna och som förstår den rättrogna meningen +af de ord min ande ingifvit dig». »Ty», säger Kristus sedan, »min ande +öfvergifver någon gång mina utvalda, och de få då själfva afväga och +pröfva mina ord i sitt hjärta, på det att de efter mogen öfverläggning +må klarare och bättre utveckla min mening.» + +Den teologiska granskning, som Alfons sålunda fått i uppdrag att utföra, +var färdig, tills uppenbarelserna före helgonförklaringen skulle +öfverlämnas till påfven. Att ordna dem efter innehållet, som han också +tänkt göra, medhann biskopen dock ej, och så bibehölls den mycket +orediga, närmast men icke följdriktigt i kronologisk ordning gjorda +uppställning, som härrör från priorn Petrus och magister Petrus och som +bereder oss sådana svårigheter vid läsningen af Birgittas skrifter. De +värsta utfallen mot påfvar och präster aktade man sig att framlämna vid +undersökningen före helgonförklaringen; de utkommo dock sedermera i den +första tryckta upplagan af uppenbarelserna. Birgittas skrifter ha utgått +i mer än 20 latinska upplagor, däribland ett par från början af +1500-talet med träsnitt af Albrekt Dürer. Franska och italienska +upplagor finnas äfven samt en fornsvensk, som först på 1800-talet kommit +i tryck. + +Huru skola vi förklara Birgittas uppenbarelser? Bedrägerier voro de ej, +det öfvertygas man om redan vid en tämligen flyktig genomläsning. Att +förklara dem som ett hysteriskt lynnes sjuka fantasier är en utväg, som +nog blifvit försökt mer än en gång men som lider af betydlig ensidighet. +Hysteri var visserligen hos medeltidens både män och kvinnor en smula +vanligare än nu; man lefde ju i en ständig skräck för det onda +andelifvets hemlighetsfulla makter. Men Birgitta visar på samma gång så +mycken sund lifsuppfattning, så mycken vördnad för och rent af kärlek +till naturen, och uppenbarelserna äro för öfrigt så märkbart hämtade ur +hennes eget lifs yttre händelser och erfarenheter, att vi godt, trots +den profetiska formen, kunna i hennes skrifter känna oss på fast mark. + +Förklaringen på det hela synes mig ligga i den omständigheten, att +Birgitta på samma gång var en religiös personlighet och en skald. För +hvarje verklig, själfupplefvad fromhet, den må nu vara aldrig så +protestantiskt frisinnad, existera alltjämt »under» i den bemärkelsen, +att de egna upplefvelserna faktiskt tagas som uppenbarelser från Gud +till personligheten och alltså föranleda till stärkande af den +undergifvenhet under Guds vilja, som utgör religionens innersta väsen. + +Men Birgitta var icke blott en varmt religiös personlighet; hon var +också skald, med skaldens oemotståndliga längtan att nedskrifva och för +världen förkunna erfarenheterna i sitt inre och yttre lif. Att hon gjort +detta under känslan af hänförd glädje öfver sina egna ord, det är +ingenting enbart för medeltidens författare typiskt; hänförelse tillhör +ju alltid det konstnärliga skapandets ögonblick. Och att ofta hennes +egna tankar tedde sig för henne som syner och meddelanden från de +rymder, som voro henne kärast – det är med hennes fantasi ingenting att +undra på. + +Är nu på detta sätt allt »underbart» affärdadt ur Birgittas personlighet +för oss, nyktra nutidsmänniskor? Jag tror fastmer, att vi på detta +betraktelsesätt ingenting förlora; en själfständig religiös personlighet +och en skald i samma individ, det är just förklaringen på en äkta +profetnatur, och öfverallt där sådana naturer visa sig – och detta sker +nog än i dag –, där framträder också något af gudomlig uppenbarelse i +mänskligheten. Detta har hvarje verklig skald lätt att förstå, och +därför torde heller ingen historisk skildring af Birgitta ens i trogen +karaktärsteckning öfverträffa den bild af henne, som Heidenstam i sin +enkla, vackra bok »Heliga Birgittas pilgrimsfärd» skänkt vårt folk. + +Birgitta är ingen protestantisk reformator, men hon är dock en af de +starkaste föreningslänkarna mellan vår katolska medeltid och vår +luterska nutid. Äfven protestantismens svenska folk har i alla tider +skäl att se upp till henne för hennes fasthållande vid det allmänna +prästadömets idé, för hennes varma intresse för fosterland och +folkbildning och för hennes både i klosterregeln och i hennes eget lif +framträdande uppfattning af mannens och kvinnans betydelse för hvarandra +i samarbetet för Guds rikes förverkligande på jorden. + + + + + BIHANG. + + + Utdrag ur Birgittas uppenbarelser. + +S:a Agnes beder Maria för Birgitta i följande ord: »Gör misskund med din +dotter, ty hon är lik fattig kvinna, som intet hade i torpet eller i +dalen, där hon bodde, utom litet lefvande, som är höna eller gås. Dock +hade hon så mycken kärlek till den herren, som bodde ofvanför berget, +att hon unnade och gaf honom af kärlek allt det, som hon hade lefvande. +Då herren säger, att han har allt i öfverflöd och behöfver intet, svarar +kvinnan: ’Ej offrar jag dig detta, därför att du behöfver det, utan +därför att du lät mig, fattig kvinna, bygga vid ditt berg och palats och +därför att jag är hedrad af dina tjänare. Jag skulle göra mer, om jag +förmådde. Men det jag gjort har skett för att icke vara otacksam mot din +nåd.’ Herren svarar, att han därför vill upptaga henne å sitt berg i +sitt palatium. Birgitta har liksom lämnat ’det enda hon hade i lifvet, +som var världens kärlek och sina barn; därför skall Marias mildhet +försörja henne, och hon skall komma till Jesu palats, där tusen sinom +tusen änglar tjäna honom’.» + +Lifvet i Rom växlar mellan bedröfvelse och hugnad. »Hugnaden är den +helige andes ingjutelse. Bedröfvelse är, då orena tankar eller stolta +och leda tankar bedröfva människans hug emot hennes vilja. När hugen +ängslas af Guds vanhedrande och själarnas skada, när hugen nödgas att af +skälig sak invefva sig i världsliga tings omsorg, så måga ock stundom +Guds vänner hugnas med världslig hugnad, såsom af studier eller läsning, +af höfvisk lek eller af andra gärningar, i hvilka intet ohöfviskt är. Om +näfven jämt hölles knuten, krympte senorna och vanmäktades handen. Så i +andliga ting, ty om hugen alltid stode till gudliga tings skådan, blefve +han uppblåst af högfärd och glömde sig själf, eller ock minskades hans +äras krona. Därför hugnas Guds vänner stundom med den helige andes +ingifvelse, och stundom bedröfvas de med Guds tillåtelse, ty med +bedröfvelsen upprifvas syndernas rötter och rättfärdighetens frukt +rotas; fastän Gud, som ser hjärtan, afväger sina vänners frestelser så, +att de lända dem till förkofran och gagn, ty han gör allt rättvist, med +rätt mål och vikt. Medan du således är kallad genom Guds ande, haf ingen +omsorg, därför att Gud länge fördröjer sitt löfte, ty skrifvet är, att +ingen kommer till Gud, utan Gud Fader drager honom. Så har ock skett med +dig, ty det som förr syntes dig hårdt och vanskligt att tåla, har nu +blifvit dig så lätt och kärt, att dig lyster intet, utan hvad Gud vill.» + + * * * * * + +»En af djäfvulens största frestelser är att vilja synas hvad man ej är +eller att åstunda vara det, som går öfver ens kraft och förmåga. Några +äro, som med sina gärningar tro sig fullgöra för sina synder, hvilkas +vilja alltigenom är fördömlig, ty äfven om en människa dräpte sin +lekamen hundrade gånger, förmådde hon ej svara Gud ett emot tusen, +därför att Gud gifver makten och viljan. Han gifver tiden och hälsan, +han gifver den goda åstundan. Han gifver rikedom och ära, han dödar och +gör lefvande, han upphöjer och förnedrar, och allting är i hans hand, +och därför bör all heder gifvas honom allena och ingen människas +förskyllan räknas henne för något.» + + * * * * * + +Mot påfven och kyrkans fördärf: »Länge sedan var det, som världens +hufvud, som är påfven, blidkade Gud med lefvernets helighet och goda +efterdöme, så som forna helgade påfvar gjorde, och därför hafva de andra +lemmarna blifvit vanmäktiga och tvinande. Snart skall dock plöjaren +komma, sänd af den allsmäktige. Han aktar ej jordägor eller lekamlig +fägring och frågar ej efter människornas styrka, ej höfdingarnes hot, ej +någon människas värdighet. Arbeten därför, mina vänner, manligen och +ifrigt! Ty detta, som jag säger, skall ej varda i yttersta dagarna, så +som jag sagt förut, utan i dessa dagar, och många nu lefvande skola se +det med sina ögon, att fullkomnas må hvad skrifvet är: Varde deras +hustrur änkor och deras söner faderlösa, och allt det människorna +åstunda skall tagas ifrån dem. Ty rättvist är, att huset renas, hvari +konungen skall ingå, och glaset tvås rent, att drycken må synas klar, +kornet starkt tröskas, att det må skiljas från ax och agn, och det, som +inneslutes i formen, skall tryckas och pressas, tills det får gestalt +efter formen. Men liksom sommaren kommer efter vintern, så skall jag +gifva dem hugnad efter bedröfvelse, som vilja vara ödmjuka och mer akta +himmelriket än jordiska ting. För det tredje skall jag andeligen säga: +’Kommen, I fåkunniga och enfaldiga, och jag skall gifva eder mun och +snille, så att högfärdiga och mångtaliga ej skola förmå strida emot +eder.’ Så gjorde jag i dessa dagar. Jag upphöjde enfaldiga med min +visdom till att motstå de lärda. Jag föraktade de stortaliga, och de +bortgingo med hast.» + + * * * * * + +»Därför anklagar jag nu dig, du min kyrkas hufvud, som sitter i mitt +säte, hvilket jag antvardade åt Petrus och hans efterkommande med +trefaldig värdighet och makt: för det första, att de skulle hafva makt +att binda själarna och lösa dem från synden; för det andra, att de +skulle för de ångrande upplåta himmelrikets portar; för det tredje, att +de skulle tillsluta dem för de förbannade och för dem, som försmått min +lag. Men du, som skulle hela själarna och föra dem till mig, du är +sannerligen själarnas dråpare! Jag gjorde Petrus till en herde för mina +får, men du drifver dem åtskils och sargar dem. Du är värre än Lucifer, +ty han hatade blott mig och ville ingen dräpa utan mig, att han i mitt +ställe måtte blifva herre; men du är mycket värre, ty med dina onda +gärningar drifver du ej allenast mig från dig, utan genom ditt onda +föredöme dräper du jämväl de själar, som jag återlöst med mitt blod och +som jag antvardade åt dig såsom åt en trogen vän. Du är orättvisare än +Pilatus och grymmare än Judas, ty han sålde mig ensam, men du säljer +icke blott mig utan ock de utvaldas själar för världslig vinning och +fåfäng ära.» + + * * * * * + +Till en biskop, som uppehöll sig hos påfven i Avignon: »Herre biskop! +Vår Herre Jesus Kristus sade till mig, att jag skulle tillskrifva eder +nedanstående ord, hvilka ni bör framlägga för påfven. Påfven begär ett +tecken; säg honom, att fariséerna fordrade tecken. Dessa svarade jag, +att liksom Jona var i hvalfiskens buk under tre dagar och tre nätter, så +låg jag, jungfruns son, under tre dagar och tre nätter död i jorden, och +sedermera uppstod jag och uppsteg till min ära. Så skall ock denne påfve +Gregorius mottaga min varnings tecken, att han må frälsa själarna. Må +han förrätta sådana verk, som lända mig till ära; må han arbeta på +själarnas frälsning och på att min kyrka kommer till sin forna +betydelse; då skall han undfå ett tecken och den evinnerliga tröstens +frukt. Men såvida han ej hörsammar mina ord och icke kommer till +Italien, skall han hafva ett annat tecken: han skall förlora ej blott +det timliga goda utan ock det eviga, och han skall känna förtviflan, så +länge han lefver; om än hans hjärta kan förefalla att äga någon hugnad, +skola likväl samvetskvalen och den inre oron icke öfvergifva honom. Det +tredje tecknet består däri, att jag, Herren Gud, talar dessa underbara +ord till en kvinna; till hvilket mål och till hvilket gagn, om icke till +själarnas frälsning och båtnad och på det att de onda må rättas och de +goda blifva bättre? Rörande oenigheten mellan påfven och Bernabo +(Visconti i Milano) svarar jag, att den är mig på det högsta emot, +emedan otaliga själar därigenom vedervågas; därför vill jag, att fred +slutes, ty äfven om påfven fördrefves från påfvedömet, vore det bättre, +att han ödmjukade sig och gjorde fred på hvad sätt ske kunde, än att så +många själar förloras i den eviga fördömelsen. Angående Frankrike får +han intet veta, förrän han personligen kommer till Italien. Själarnas +fördömelse är uppenbar, och därhän sträfva de flesta. Därför må påfven +endast lyssna till mig, emedan – om än alla afråda honom från att +begifva sig till Rom och sätta sig däremot så mycket de kunna – han bör +förlita sig på mig ensam, och jag skall vederkvicka honom. Inga andra +skola då få makt öfver honom, utan liksom kycklingarna i boet sträcka +upp sina hufvuden, skria och fröjdas vid hönans ankomst, så skall jag +med glädje gå honom till mötes, upphöja honom och andligen och +lekamligen hedra honom. Desslikes säger Herren: Emedan påfven tvekar, +huruvida han för fredens stiftande och min kyrkas rensning bör komma +till Rom, vill jag, att han kommer under närmast följande höst, och må +han tillika veta, att han ej kan utföra någon mig behagligare gärning än +den att återvända till Italien». + + * * * * * + +I uppenbarelsernas sjunde bok finnes ett herdabref af Birgitta till en +biskop, som öfvertagit styrelsen af Mark Ancona i Italien och i sitt +samvete kände sig oroad öfver att nödgas vara borta från sitt stift, +emedan han ej kunde sköta de själar, som voro anförtrodda åt hans vård. +Han bad därför Birgitta säga sig, hvilket behagade Gud mest, antingen +att han vände tillbaka till sitt stift, eller att han fortfore att +förvalta det ämbete, som blifvit honom anförtrodt. Af Birgitta erhöll +han då följande svar: + +»Gud vare prisad för all sin godhet i evighet, amen! Ärevördige fader! +Först en ödmjuk hälsning. I hafven i ödmjukhet skrifvit, att jag, en för +eder okänd kvinna, skulle bedja Gud för eder. Härpå svarar jag eder i +sanning, som mitt samvete förpliktigar mig, att jag dess värre är en +stor synderska och helt ovärdig att bedja för eder. I hafven ock +skrifvit till mig, att jag skall gifva eder några andliga råd till +frälsning af eder själ. + +Och därför har Gud sett till eder tro och ödmjukhet och som en god fader +velat uppfylla er önskan, i det att han icke har aktat på mina synder +utan blott har sett på den ödmjukt bedjandes innerliga önskan. Ty då +jag, som genom min synd är helt ovärdig till dylika ting, bad för eder +till min Herre Jesus Kristus, visade han sig själf för mig i anden och +sade till mig i en liknelse: Du, som det är gifvet att se och höra +andliga ting, gif nu väl akt och vet, att alla biskopar, abboter och +alla öfriga kyrkans prelater, som öfvergifva sina kyrkor och förvalta +andra ämbeten för att nå högre äreplatser och blifva aktade af +människorna, äro, till och med när de i sin förvaltning icke göra sig +skyldiga till annan orättfärdighet, att likna vid orena djur, som +blifvit beklädda med biskopliga och prästerliga skrudar. Häraf, vördige +herre och fader, har jag insett, att I skolen göra så: Rannsaken i edert +samvete, om dessa får, nämligen de som äro eder betrodda i edert +biskopsdöme, under eder frånvaro blifva väl och på andligt sätt styrda +eller icke. Ledas de till själarnas gagn och bästa, och sen I dessutom, +att I genom förvaltningen af Mark Ancona kunnen uträtta mera till Guds +ära och själarnas frälsning än i edert biskopsdöme, då säger jag eder, +att I efter Guds vilja tören förblifva i edert nuvarande ämbete, såframt +det ej blott är längtan efter ära eller fåfänglig berömmelse, som +fasthåller eder där. Men om edert samvete däremot säger eder motsatsen, +så råder jag eder till att uppgifva er ställning i Mark Ancona, vända +tillbaka till eder kyrka och fästa bo i det eder anförtrodda stiftet för +att styra edra eller rättare Kristi får och med ord, exempel och gärning +vakta dem, icke sorglöst och illa som en legoherde utan flitigt och +troget som en sann och god herde. Förlåt mig, min herre och fader, att +jag, en ovetande kvinna och ovärdig synderska, skrifver detta till eder. +Jag beder vår sanne och gode herde, som värdigats dö för sina får, att +han ville gifva eder sin helige andes nåd att värdigt vakta hans får och +intill döden uppfylla hans härliga och heliga vilja.» + + + Utdrag ur ordensreglerna. + +Nunnornas antal är 60. Nunnekoret är under taket, och munkar och nunnor +äro afskilda från hvarandra äfven under gudstjänsten. + +Dessutom finnas 13 präster, som beteckna de tolf apostlarne och Paulus, +och 4 mässdjäknar, som beteckna kyrkofäderna Ambrosius, Augustinus, +Gregorius, Hieronymus. Prästerna igenkännas på ett rödt kors, +mässdjäknarne på hvit cirkel med fyra röda »stycken». Dessa 13 präster, +4 djäknar tillika med 8 lekbröder utgöra således inalles 25. Abbedissan +väljer med biskopens råd och konventets en af de 13 prästerna till +konfessor. + +Prästerna sköta gudstjänsten, studier och gudeliga böner samt predika +öfver skrifttexten å modersmålet vissa dagar för nunnorna. + +Konfessor (biktfadern) väljer några af bröderna, som äro präster, till +hjälp i skriftermålet. + +Hvar torsdag hålles kapitel af abbedissan. + +Nunna skall vid inträdet vara minst 18 år, munk 25. Nunnornas tid delas +mellan gudstjänst, läsning och handarbete. + +Nunnesången vid gudstjänsten får ej vara smältande vek, ej bruten, ej +lekande, utan höfvisk, dämpad, samdräktig och ödmjuk. Det är styggelse +för Gud, när rösten höjes mer för åhörarnes skull än för Guds. + +Systrarna få ej utgå af klostret, annat än då nytt kloster skall byggas. +Konfessor må ock utgå med bröder i klosterärenden eller för kätteris +öfvervinnande, om så behof varda kan. + +Systrarna få samtala i trädgården. Likaså få prästerna idka läsning, +samtal och studier samt med konfessors lof för hugnads skull gånga och +spatsera. + +Samtal med världsfolk tillåtes systrarna vid fönstergallret. Vid +intagning i klostret frågar biskopen nunnan, om hon ej nödgas till +»renlif» af blygd eller af världens motgång eller gäld. + +Före den, som skall intagas i klostret, bäres en röd fana med Kristi +pina och jungfru Marie beläte. Nya bruden skåde Kristus på korset och +läre sig tålamod och fattigdom, renhet och ödmjukhet af jungfru Maria. +Innanför kyrkan stannar bruden vid dörren. Biskopen viger hennes ring, +och två tända ljus bäras framför henne och skola brinna, så länge mässan +sjunges. Biskopen läse därvid denna bön: O, allsvåldige, evärdlige Gud, +som fäster dig din nya brud i misskund, välsigna denna ring, och såsom +din tjänarinna bär detta brudetecken utantill på handen, må hon ock bära +din tro och kärlek innantill i faderns, sonens och den helige andes +namn. Amen. + +För altaret klädes klosterbruden af biskopen i sin nunnedräkt under bön. +Därefter läses litanian under åkallan af alla helgon för Guds +tjänarinna. Däruppå meddelas absolution åt den knäböjande, hvarefter hon +tager Kristi lekamen. Nu inbäres af systrar en bår med mull, som sättes +vid dörren, förrän mässan börjar. Under en lofsång gå biskopen och +bruden till samma dörr, där biskopen öfverantvardar henne åt abbedissan, +som bidar vid dörren med konventet. + + + Ur Birgittas böner. + +Min Herre Jesus Kristus, du är den starkaste kämpe och manligaste +riddare. Du gjorde den största gärning och tålde den hårdaste pina i +världen. Nu må din ära utropas af allt himmelrikets härskap upp till den +höjd, där ingen kan omfatta slutet af gudomens välde. Gånge ock det +ropet ned i helvetet, i hvars djup ingen grund finnes, och ditt lof må +förkunnas i världen, både bland dina vänner och ovänner, för det du var +den förste och främste i striden under ditt eget baner, hvarvid din +kärlek må liknas. Då blef baneret rest och sedt, vid den timmen, då du +sade: »det är fullkomnadt», och till dess du antvardade din ande i din +faders händer. Då syntes din kärlek, att du hellre ville, att ditt +hjärta ginge sönder, än att själarna skulle mista himmelriket. + +Då fick Lucifer, höfdingen i helvetet, så stort fall, att han domnade i +sin styrka och sina krafter och allt djäfvulssläktet röt och skalf af +rädsla. – – + +O, hertig af Betlehem, så fullkomnade du en hertigs lefverne, då du +ledde den stora skaran från mörker och bedröfvelse till evärdlig glädje. +O, hur manligen du fullkomnade ridderskapsrätten: du styrkte kyrkan, då +du tolkade och skipade din nya lag, du värjde änkorna, då du instiftade +skriftermålet, du hjälpte faderlösa barn, då du med ditt hjärteblod +öppnade himmelriket; ditt hjärta är oförtrutet tillreds att göra +rättvisa och fördärfva orättvisa. Du, som är min själs och min lekamens +allrakäraste öfver allt det, som skapadt är, Guds och jungfruns Son, dig +äre och tacke allt det i himmelriket är för den glädje där skall vara +förutan ände! + +Herre min, jag klagar inför dig, huru jag tycker mitt hjärta vara +beskaffadt: mig tyckes, som om i hjärtat vore en etterblemma; där stånda +ock genom hjärtat två törnen, och kringom dem är dragen en hinna, som +tränger det och kväljer mig mycket. Min käre Herre Gud, detta är mig +omöjligt att göra själf utan med din hjälp, därför beder jag dig för all +den ödmjukhets skull, som du uppenbarade i världen: rif af den hinnan, +hvarmed jag menar högfärden, och omhvärf hjärtat med den ödmjukhet, som +utan början hafver funnits i din gudoms dygd. Min Herre Gud, jag beder +dig, för det att ditt hufvud kröntes med en törnekrona: rif ut den +taggen, som står i mitt hjärta, hvilken är köttslig kärlek till man +eller barn, vänner eller fränder, och insätt där i stället gudlig kärlek +till mina medkristnas själagagn. + +Min Herre Jesus, hör min bön, som du hörde röfvaren på korset, gör mitt +hjärta brännande af din kärleks eld, så att allt, som där är dig emot, +må bortsopas af stormen. + + + + + Källor: + + + Henrik Schück: Svensk Litteraturhistoria I. Stockholm 1890. + » » Illustrerad svensk Litteraturhistoria I. + Stockholm 1896. + » » Birgitta. (Ord o. bild, 1892). + » » Några anmärkningar om Birgittas revelationer + (Vitterhets-, Historie- o. + Antikvitetsakademiens handlingar 13: 1). + Stockholm 1901. + » » Lifvet i Vadstena kloster. (Dagny 1901.) + Fr. Hammerich: Den hellige Birgitta og Kirken i Norden. + Köpenhamn 1863. + Ellen Fries: Märkvärdiga kvinnor. Stockholm 1891. + Gustaf Bergström: Sancta Birgitta. Örebro 1898. + A. Brinkman: Den hellige Birgitta. Köpenhamn 1893. + Johannes Jørgensen: Romerske Helgenbilleder. Köpenhamn 1902. + Heliga Birgittas uppenbarelser, utgifna af G. E. Klemming. Stockholm + 1857-1875. + Vadstena klosterregler, utg. af C. F. Lindström. Stockholm 1845. (De + båda sista i Svenska Fornskriftsällskapets samlingar.) + C. Bildt: Svenska minnen och märken i Rom. Stockholm 1900. + + + + + Systematisk förteckning å Föreningen Heimdals folkskrifter. + + + A. Historia, biografi och statskunskap. + + 1. Unionen, sådan den stiftades och sådan den blifvit. I. Den + ursprungliga unionen. Af prof. R. Kjellén. 0,25. + + 14-15. Unionen etc. II. Unionens historia (1814-1891). Af prof. + R. Kjellén. 0,40. + + 18-19. Unionen etc. III. Den nuvarande unionen. Af prof. R. + Kjellén. 0,40. + + 2. Om Engelbrekt Engelbrektsson och betydelsen af hans verk. Af + prof. S. J. Boëthius. 0,20. + + 4. Uppsala möte 1593. Af d:r Karl Hildebrand. 2. uppl. 0,25. + + 11. Olaus Petri, hans reformatoriska verksamhet och karakter. Af + komminister Karl Hult. 0,20. + + 16-17. Gustaf II Adolf, hans personlighet och betydelse. Af prof. + Ludvig Stavenov. 2. uppl. 0,30. + + 27. Alexander den store. Af d:r Richard Nordin. 0,25. + + 36. Gustaf Vasa, hans personlighet och hans betydelse. Af + riksarkivarien E. Hildebrand. 0,20. + + 42. Karl XI:s personlighet och lifsgärning. Af d:r Rudolf + Fåhræus. 0,20. + + 57. Betydelsen för Sveriges utveckling af 1600-talets + krigspolitik. Af fil. d:r Ellen Fries. 0,25. + + 64. Erik Dahlberg. Af d:r Hjalmar Nilsson Heden. 0,50. + + 65. Holländare och engelsmän i Sydafrika. Af doc. V. Söderberg. + 0,25. + + 78. Axel Oxenstierna och hans broder. Af d:r P. Sondén. 0,40. + + B. Geografi och etnografi. + + 21. Kina och dess förbindelser västerut. Af doc. S. Lönborg. + 0,25. + + 28. Indianerna i norra och mellersta Nordamerika. Af fil. kand. + O. A. Wetterling. 0,20. + + 52. Vasco da Gama och upptäckten af sjövägen till Indien. Af + lektor J. Fr. Nyström. 0,30. + + 61. Ferdinand Magellan och den första världsomseglingen. Af fil. + lic. Erik Falk. 0,45. + + 74. Polarforskningen. Af prof. A. G. Nathorst. Med en karta. + 0,25. + + C. Naturvetenskap och praktisk tillämpning däraf. + + 8-9. Om solen. Af Prof. N. C. Dunér. 0,30. + + 10. Underjordiska inflytelser på jordytan. Af prof. R. Kjellén. + 0,25. + + 12. Om väderleksmärken, deras betydelse och ursprung. Af prof. H. + H. Hildebrandsson. 0,20. + + 25. Människans inflytande på vårt lands vegetation. Af prof. Th. + M. Fries. 0,20. + + 31. Om nordens vårväxter. Af prof. F. R. Kjellman. 0,10. + + 32. Om koksaltets betydelse för människo- och djurkroppen. Af + prof. O. Hammarsten. 0,15. + + 37. Hvad torfmossarna förtälja. Af prof. Aug. Quennerstedt. 0,15. + + 45. Om fotografering och ljustryck. Af doc. N. A. Langlet. 0,25. + + 51. Om Röntgenstrålarne. Af prof. Knut Ångström. 0,25. + + 54-55. Om växternas näring. Af fil. kand. J. F. Nordwall. 0,40. + + 58. Om oljeväxterna och deras användning inom industrien. Af + direktör Tom von Post. 0,20. + + 62. Om det gamla och det nya krutet. Af prof. Oskar Widman. 0,15. + + 67. Djurens blodomlopps- och andningsorgan. Af lektor Ludv. + Johansson. 0,40. + + 72. Om anfalls- och försvarsmedel inom djurriket. Af doc. Einar + Lönnberg. Med 7 planscher. 0,50. + + 77. De nordiska trädens arkitektonik. Af prof. F. R. Kjellman. + 0,20. + + D. Medicin och hälsovård. + + 3. Om lungsot och tuberkulos. Af prof. S. E. Henschen. 0,20. + + 22. Vår köttföda. Af stadsveterinären Gust. Kjerrulf. 0,20. + + 26. Om engelska sjukan hos barn. Af prof. O. V. Petersson. 0,25. + + 38. Skyddsympningens utveckling. Af prof. Carl Sundberg. 0,20. + + + + + Noteringar: + + +Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels +bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare +korrekturer är som följande (innan/efter): + + [s. 7]: + ... af sängen, några bänkar och en bönstol.» ... + ... af sängen, några bänkar och en bönstol. ... + + [s. 8]: + ... Aspanäs i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons + husfru. ... + ... Aspenäs i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons + husfru. ... + + [s. 11]: + ... hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till + cistersienserna ... + ... hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till + cistercienserna ... + + [s. 49]: + ... Prästerna ingenkännas på ett rödt kors, mässdjäknarne ... + ... Prästerna igenkännas på ett rödt kors, mässdjäknarne ... + + + + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75742 *** diff --git a/75742-h/75742-h.htm b/75742-h/75742-h.htm new file mode 100644 index 0000000..a08e901 --- /dev/null +++ b/75742-h/75742-h.htm @@ -0,0 +1,2733 @@ +<!DOCTYPE html> +<html lang="sv"> +<head> +<meta charset="UTF-8"> +<title>Den heliga Birgitta | Project Gutenberg</title> + <link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" type="image/x-cover"> + <!-- TITLE="Den heliga Birgitta" --> + <!-- AUTHOR="Lydia Wahlström" --> + <!-- LANGUAGE="sv" --> + <!-- PUBLISHER="Nordstedt, Stockholm" --> + <!-- DATE="1905" --> + <!-- COVER="images/cover.jpg" --> + +<style> + +body { margin-left:15%; margin-right:15%; } + +div.frontmatter { page-break-before:always; max-width:32em; margin:auto; } +div.cover { display:block; } +div.cover .title { text-indent:0; text-align:center; margin-top:1em; margin-bottom:1em; + font-size:2em; font-weight:bold; } +div.cover .aut { margin-bottom:5em; } +div.cover .left { text-indent:0; text-align:left; } +div.cover .right { text-indent:0; text-align:right; } +.ser { text-indent:0; text-align:center; padding-top:1em; margin-bottom:2em; } +h1.title { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; } +.aut { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; } +.logo { margin-bottom:1em; } +.pub { text-indent:0; text-align:center; } +.printer { text-indent:0; text-align:center; padding-top:4em; margin-bottom:1em; } + +h2 { text-indent:0; text-align:center; margin-top:2em; margin-bottom:1em; } +div.chapter h2 { margin-top:0; padding-top:2em; } +h3 { text-indent:0; text-align:center; margin-top:2em; margin-bottom:1em; } +div.chapter{ page-break-before:always; } +.blank { } +.keep-nu-html-checker-happy { } + +p { margin:0; text-align:justify; text-indent:1em; } +p.first { text-indent:0; } +p.noindent { text-indent:0; } +p.tb { text-indent:0; text-align:center; margin:1em; } +p.footnote { text-indent:0; text-align:left; margin:1em; font-size:0.8em; } + +/* "emphasis"--used for spaced out text */ +em { font-style:italic; } + +.underline { text-decoration: underline; } +.hidden { display:none; } + +/* tables */ +div.table { text-align:center; } +table { margin-left:auto; margin-right:auto; border-collapse:collapse; } +table td { padding-left:0em; padding-right:0em; vertical-align:top; text-align:left; } +table.src { max-width:30em; margin-bottom:2em; } +table.src td { font-size:0.8em; padding-left:2em; text-indent:-2em; } +table.src td.col1 { width:7em; } +table.src tr.l td.col1 { width:inherit; } +table.src tr.c td.col1 { text-align:center; } +table.src td.col2 { padding-left:3em; text-indent:-2em; } + +/* ads */ +div.ads { margin-left:auto; margin-right:auto; max-width:40em; font-size:0.8em; } +div.ads p { text-indent:0; margin-bottom:1em; } +div.ads p.hdr { text-align:center; font-size:1.25em; font-weight:bold; padding-top:1em; } +div.ads p.hdr2 { text-align:center; font-weight:bold; } +div.ads div.hang p { margin-left:3em; text-indent:-3em; margin-bottom:0; } +div.ads div.hang p.hdr2 { text-indent:0; margin-left:0; margin-top:1em; margin-bottom:1em; } + +a:link { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } +a:visited { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } +a:hover { text-decoration: underline; } +a:active { text-decoration: underline; } + +/* Transcriber's note */ +.trnote { font-size:0.8em; line-height:1.2em; background-color: #ccc; + color: #000; border: black 1px dotted; margin: 2em; padding: 1em; + page-break-before:always; margin-top:3em; } +span.trnote { font-size:inherit; line-height:inherit; background-color: #ccc; + color: #000; border:0; margin:0; padding:0; + page-break-before:avoid; margin-top:0em; } +.trnote p { text-indent:0; margin-bottom:1em; } +.trnote ul { margin-left: 0; padding-left: 0; } +.trnote li { text-align: left; margin-bottom: 0.5em; margin-left: 1em; } +.trnote ul li { list-style-type: square; } +.trnote .transnote { text-indent:0; text-align:center; font-weight:bold; } + +/* page numbers */ +a[title].pagenum { position: absolute; right: 1%; } +a[title].pagenum:after { content: attr(title); color: gray; background-color: inherit; + letter-spacing: 0; text-indent: 0; text-align: right; font-style: normal; + font-variant: normal; font-weight: normal; font-size: x-small; + border: 1px solid silver; padding: 1px 4px 1px 4px; + display: inline; } +div.centerpic { text-align:center; text-indent:0; display:block; } +div.centerpic img { max-width:100%; } +div.centerpic.logo img { max-width:5em; } + +body.x-ebookmaker { margin-left:0; margin-right:0; } +.x-ebookmaker div.frontmatter { max-width:inherit; } +.x-ebookmaker div.ads { max-width:inherit; } +.x-ebookmaker table.src { max-width:inherit; } +.x-ebookmaker a.pagenum { display:none; } +.x-ebookmaker a.pagenum:after { display:none; } +.x-ebookmaker .trnote { margin:0; } + +</style> +</head> + +<body> +<div style='text-align:center'>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75742 ***</div> + +<div class="frontmatter chapter"> +<div class="centerpic"> +<img src="images/cover.jpg" alt=""></div> + +</div> + +<div class="frontmatter cover chapter"> +<p class="title"> +DEN HELIGA BIRGITTA +</p> + +<p class="aut"> +AF<br> +LYDIA WAHLSTRÖM<br> +FIL. D:R +</p> + +<p class="left"> +FÖRENINGEN HEIMDALS<br> +FOLKSKRIFTER; N:R 86.<br> +P. A. NORSTEDT & SÖNERS<br> +FÖRLAG, STOCKHOLM. +</p> + +<p class="right"> +PRIS: 40 ÖRE. +</p> + +</div> + +<div class="ads chapter"> +<p class="hdr"> +Föreningen Heimdals folkskrifter. +</p> + +<p class="hdr2"> +Anmälan. +</p> + +<p> +Föreringen Heimdal, stiftad och upprätthållen af studenter i +Uppsala, sträfvar att verka för folkupplysningens sak genom ett efter +dess krafter afpassadt opartiskt folkupplysningsarbete utan politisk +innebörd. I detta syfte har föreningen sedan 1893 utgifvit folkskrifter +– smärre populärt skrifna uppsatser i skilda ämnen – för hvilkas +halt och värde den känner sig kunna bära ansvaret, utan att den därför +gör till sitt hvarje i dem förefintligt omdöme eller förslag. +</p> + +<p> +Sex à tio folkskrifter beräknas årligen utkomma. Hvarje skrift +utgör ett afslutadt helt. Omfånget växlar i allmänhet mellan 1 och 5 +tryckark och priset mellan 10 och 50 öre. +</p> + +<p> +Skrifterna, hvilka först utgifvits af F. & G. Beijers bokförlagsaktiebolag, +Stockholm, utkomma från och med 1899 å P. A. Norstedt +& Söners förlag, Stockholm. +</p> + +<p> +Utom genom bokhandeln kunna skrifterna äfven erhållas genom +föreningen eller förläggarne – numren 1-60 genom F. & G. Beijer, +nummer 61 och följande genom P. A. Norstedt & Söner – hvilka vid +direkt partirekvisition lämna rabatt. +</p> + +</div> + +<div class="frontmatter chapter"> +<a id="page-1" class="pagenum" title="1"></a> +<p class="ser"> +FÖRENINGEN HEIMDALS FOLKSKRIFTER. 86. +</p> + +<h1 class="title"> +DEN HELIGA BIRGITTA +</h1> + +<p class="aut"> +AF<br> +LYDIA WAHLSTRÖM<br> +FIL. D:R +</p> + +<div class="centerpic logo"> +<img src="images/logo.jpg" alt=""></div> + +<p class="pub"> +STOCKHOLM<br> +P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG +</p> + +</div> + +<div class="frontmatter chapter"> +<a id="page-2" class="pagenum" title="2"></a> +<p class="printer"> +STOCKHOLM<br> +KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER<br> +1905 +</p> + +</div> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="part blank" id="chapter-0-1" title="Den heliga Birgitta"> +<span class="keep-nu-html-checker-happy"> </span> +<a id="page-3" class="pagenum" title="3"></a> +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Sveriges medeltidshistoria företer, i synnerhet vid en +jämförelse med de skandinaviska grannländernas, +en märkbar brist på verkligen kända personligheter. +Vikingatågens svenska hjältar blänka fram endast +glimtvis genom isländska sagors dunkel eller frankiska +krönikors torra notiser, de stora folkungarnes karaktärer +kunna vi sluta oss till endast genom deras regeringshandlingar, +och själfva vårt nationella skyddshelgon, den +helige Erik, är en omtvistad personlighet. Men skymningen +räcker längre: hertig Eriks »ridderlighet» och +Magnus Erikssons »svaghet» känna vi endast genom de +samtida historieskrifvarnes mer eller mindre tillförlitliga, +mer eller mindre naiva omdömen, och af vår störste +nationalhjälte från denna tid äga vi ingen annan +karakteristik än den knapphändiga, som våra vanliga +läroböcker pläga återgifva: att han var liten till växten +men hugstor och dristig samt krigskunnig, rådig +och vältalig. +</p> + +<p> +Saken är lätt förklarlig. En verklig inblick i en +afliden persons själslif kunna endast hans efterlämnade +skrifter eller privatbref skänka oss, och dylika voro +tunnsådda nog på en tid, då skrifkonsten var en företrädesrätt +för prästerna och till och med läskunnigheten +var en lyx för de förnäma. Några större enskilda brefsamlingar +finna vi icke heller förrän på Sturarnes och +Hemming Gads tid. Om den svenska medeltidens inre lif +skulle vi i själfva verket icke veta mer än hvad vi +af andra länders häfder kunna sluta oss till, om vi icke +<a id="page-4" class="pagenum" title="4"></a> +ur vårt lands kyrkliga litteratur här och där kunde +hämta en smula personkännedom. Kyrkan, som vid denna +tid är den enda kulturbäraren, ger oss också de enda +tillfällena till mera djupgående och inträngande karaktärsstudier. +Sålunda finna vi ett stort stycke af den +vackraste medeltidsromantik hos den gottländske dominikanermunken +Petrus de Dacia, som, hemkommen från +sina studier i Köln och Paris, viger sitt återstående lif +till författandet af en lefnadsteckning öfver den unga +tyska flickan, Kristina från Stumbelen, hvilken hos honom +väckt en kärlek, den han själf uppfattade som vördnaden +för Guds nådeverkningar hos ett helgon. +</p> + +<p> +Bäst lära vi dock känna tidens innersta skaplynne +hos en kvinna. <em>Den heliga Birgitta</em> är den enda historiska +personlighet under Sveriges medeltid, med hvilken +vi kunna känna oss stå öga mot öga, hvars själslif +vi kunna studera i minsta detalj och hvars lefnadsvanor +vi kunna sluta oss till. +</p> + +<p> +Dock mer än så. Hon är vår medeltids enda europeiskt +ryktbara personlighet; tillsammans med Gustaf +II Adolf och Emanuel Svedenborg står hon för utlänningen +alltjämt som representanten för svensk religiositet. +Och hon, det katolska helgonet, gör detta med +samma rätt som dessa protestantismens bägge stormän, +den ene statsman och fältherre, den andre naturvetenskapsman +och uppfinnare. Religiös trångsinthet är ingen +inhemsk planta i Sverige, där germansk folkfrihet äfven +under medeltiden var påfveväldet för stark, och Birgittas +uppenbarelser erinra oss mindre om klostercellen +i Alvastra än om lifvet vid kung Magnus’ hof eller +i Rienzis Rom. Trots tagelskjorta och gissling, djäfvulsfantasier +och medeltidsteologi finns dock hos henne +på samma gång tillräckligt af politiker och hofdam, af +borgfru och landtkvinna. Den svenska riddarfruns och +riddardotterns sunda kärfhet och aristokratiska stolthet +förneka sig ej, lika litet som hennes vördnad för den +<a id="page-5" class="pagenum" title="5"></a> +internationella stat, som kallas katolsk kyrka, förmår +minska hennes fosterlandskärlek eller försvaga hennes +blick för påfvedömets förfall. +</p> + +<p> +Därför skulle man utan att göra våld på den faktiska +verkligheten mycket väl omkring hennes storvuxna personlighet +med de skarpt markerade dragen kunna gruppera +hennes samtids svenska historia, både den politiska, +den kyrkliga och den kulturella. +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +Birgitta föddes, troligen 1303, på Finstad gård +i Uppland, belägen mellan Uppsala och Norrtälje. Fadern +var den främste bland lagmän i Sverige, upplandslagmannen +Birger Persson, af den släkt, som bar +tvenne vingar i vapnet och som sedermera till följd af +giftermålsförbindelser med den danska ätten Brahe upptagit +dennas namn. Modern, lagmannens andra hustru, +Ingeborg, var dotter till östgötalagmannen Bengt, som +tillhörde en gren af folkungaätten. +</p> + +<p> +Birger Persson har spelat en icke obetydlig roll i +tidens historia. Vi känna honom som ordförande i den +kommission, som hade att utarbeta Upplandslagen, innan +den fick kunglig stadfästelse, 1296, och vi möta honom +senare som de olyckliga hertigarnes, Eriks och Valdemars, +anhängare i deras kamp med brodern, kung Birger. +Han deltager också i förmyndarregeringen under Magnus +Erikssons minderårighet och är med om mötet i +Skara 1322, där 35 svenska riksråd ena sig om att stäcka +hertiginnan Ingeborgs maktlystnad. Hans fromhet är +otvifvelaktig; med stora gåfvor har han hugnat kyrkor +och kloster, och såsom pilgrim har han vallfärdat till +S:t Jago de Compostella i Spanien. Några större försakelser +ha dock gåfvorna näppeligen behöft kosta honom, +ty hans rikedom var furstlig, och enbart Birgittas andel +i arfvet efter honom uppgick till tretton gårdar med tillhörande +kvarnar och sågverk. +</p> + +<p> +<a id="page-6" class="pagenum" title="6"></a> +Birgittas mor dog redan 1314, fadern 1328, och ännu +visas som Uppsala domkyrkas äldsta grafsten den häll, +där samtliga familjemedlemmarne äro afbildade; lagmannen +enligt seden med ett lejon och hans hustru med en +hund, tapperhetens och trohetens sinnebilder, vid sina +fötter. I kanten ser man mindre afbildningar af barnen, +på ena sidan de fyra sönerna, däribland faderns +efterträdare som lagman i Uppland, Israel, äfven han +känd för sin fromhet och död under Magnus Erikssons +andra korståg till Ryssland 1351; på andra sidan de +tre döttrarna och längst ned bland dem Birgitta. +</p> + +<p> +Nästan alla Birgittas nyare lefnadsteckningar frossa +en smula i utmålningar af det glada, friska lifvet på +Finstad, men den främste medeltidskännaren bland dem +alla gör processen kort med dessa föreställningar. +</p> + +<p> +Enligt hans skildring ha vi att tänka oss Finstad +som en samling envånings trähus: Härbärget, den +s. k. stugan, stekarhuset, visthusen, sömnhusen, fähusen, +lador o. s. v. Det hus, dit alla samlades, +den s. k. stugan, var antagligen ett väldigt blockhus, +bestående af ett enda rum, som om dagarna hämtade sitt +ljus från några små i taket anbragta fönster; under +de långa och mörka vinterkvällarna var det flammande +skenet från stockvedsbrasan den enda belysning, som +gafs åt den stora salen, hvars väggar svärtats af röken, +innan denna från härden midt på golfvet letat sig väg +ut genom en öppning i det nedsotade taket; skorsten +fanns icke, och facklor såsom ett ytterligare belysningsmedel +förekomma endast vid mera högtidliga tillfällen. +Vid denna härd tillbragte nu husets folk sina kvällar, +kvinnorna sysslande med sin sömnad och troligen lyssnande +till husets kapellan, som entonigt föredrog något +gammalt legendarium eller några böner, under det att +snön genom det öppna rökfånget yrde in i den halfskumma +och dystra stugan. +</p> + +<p> +<a id="page-7" class="pagenum" title="7"></a> +Vid nattens inbrott gick man till hvila i sömnhusen +– kalla och ödsliga kammare, hvilkas enda bohag utgjordes +af sängen, några bänkar och en bönstol.<a id="corr-0"></a> +</p> + +<p> +Det var en dyster omgifning, lämplig att utveckla +en fantasi, fylld af spökscener och vidskeplig skräck +men också af religiös längtan och lidelse. Sägnen visste +förtälja om järtecken både före och vid Birgittas födelse; +hennes egen första syn omtalas i en gammal legend på +följande sätt: +</p> + +<p> +»När hon var sju år gammal, såg hon plötsligt vid +sin säng ett altare; och en fru i skinande kläder, sittande +öfver altaret och hafvande en krona i sin hand, sade +tills henne: ’O Birgitta, kom hit!’ Då hon kom till frun, +sade denna: ’Vill du hafva denna krona?’ Hon sade sig +vilja hafva henne. Frun satte kronan på hennes hufvud, +så att hon granneligen kände kronans rundning beröra +sitt hufvud. Och genast bortgick synen af hennes åsyn; +dock bortgick den aldrig ur hennes minne.» +</p> + +<p> +För hennes nästföljande syn, som inträffade några +år senare, låna vi skildringen från en nutida dansk författare, +som med den nyomvände katolikens hänförelse +upplefver i sin egen själ hvad han beskrifver: +</p> + +<p> +»På aftonen samma dag kunde Birgitta ej falla i sömn, +då hon hade gått till sängs. Det brann intet ljus i hennes +rum, men hon låg så länge och stirrade ut i mörkret, att +det slutligen liksom vek tillbaka. Natten var ljus af +snön utanför, och en svag grådager kom in genom gluggen. +Hon kunde urskilja det lilla altaret vid fotändan +af sängen och krucifixet, som hängde däröfver – –. +</p> + +<p> +Plötsligt såg hon icke annat än detta krucifix. Det +blef så stort, så verkligt, så lefvande. Hon såg tydligt +alla de röda gisselslagen öfver den korsfästes +stackars magra armar, de ohyggliga gula spottklumparna +i hans vackra skägg och på hans bleka kinder, blodsdropparna, +som sipprade ned under törnekronan och droppade +ned i hans förgråtna ögon och gjorde dem blinda. +<a id="page-8" class="pagenum" title="8"></a> +Hon såg det alltsammans, och det var en syn så bedröflig, +att hennes hjärta var nära att brista af sorg och +medömkan och harm. +</p> + +<p> +’O, min käre Herre, hvem har väl gjort Eder detta?’ +sporde hon, nästan utan att veta det; hennes hjärta +slog häftigt i hennes bröst. +</p> + +<p> +Då öppnade den korsfäste sina blå, liksom frusna +läppar, och en röst, som lät så sorgsen som vindens klagan +genom säfven i Finstad borggraf, svarade sakta: ’Alla +de som glömma mig och förakta min kärlek.’ +</p> + +<p> +I samma nu var det, som om ljuset släcktes i rummet. +Det var samma grådager som förut, och Birgitta kunde +knappast urskilja altaret och krucifixet mera. Men hon +kunde ej somna, hennes hjärta fortfor att bulta i hennes +bröst, hon hörde dess hårda slag i nattens djupa stillhet, +och det var, som om hvarje slag drifvit hårda spikar +in i hennes själ. Hon kunde ej blifva liggande i sin säng, +på sina nakna fötter sprang hon ut på det kalla golfvet +och kastade sig ned för korsets fot.» +</p> + +<p> +– – – – – – Att ett sådant barn som Birgitta +tidigt skulle komma att längta efter alla religiösa medeltidssjälars +tryggaste hamn, klosterlifvet, var ju endast +helt naturligt, men för hennes utveckling till en rik och +allsidig mänsklighet var det godt, att hon fick vänta +länge på sina drömmars uppfyllelse. Moderns död gjorde, +att hon skickades öfver till sin moster, fru Karin på +<a id="corr-1"></a>Aspenäs i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons husfru. +Sägnen har åtskilligt att berätta om den praktiska, +nyktra mosterns naturligtvis fåfänga kamp med barnets +öfverspända fromhet. Ur hennes vård kom hon, ett tretton +års barn, direkt öfver i sin mans. +</p> + +<p> +Redan 1316 bortgiftes nämligen hon och systern Katarina +med sönerna till faderns vän, lagman Gudmar i +Västergötland, äfvenledes en rik man och en hertigarnes +anhängare. Birgittas man, Ulf Gudmarsson, var då endast +aderton år gammal. Om bröllopet veta vi ingenting +<a id="page-9" class="pagenum" title="9"></a> +annat, än hvad vi ur landskapslagarnas bestämmelser +kunna sluta oss till. Brudens öfverlämnande till brudgummen +skedde, som bekant, med den gamla, ur »S:t +Eriks lag» hämtade formeln: »Jag gifter dig till heder +och husfru, till half säng, till lås och nycklar, till laga +treding i lösören och aflingegods och till all den rätt, +som uppländsk lag är och den helige Erik konung gaf.» +</p> + +<p> +Så voro de bägge barnen man och hustru – med +hur mycken glädje från Birgittas sida, kunna vi sluta +oss till af hennes senare ord till sin dotter Katarina, +att hon hellre velat dö än träda i brudstol. På hennes +tillskyndan hade brudparet också aflagt löfte om afhållsamhet +för första året af sitt äktenskap – ett drag, +som bland många andra visar oss, att hustrun i religiösa +ting blef den egentligen bestämmande. +</p> + +<p> +Om mannens personlighet veta vi icke mycket. Bevarade +urkunder säga oss, att han blef riddare 1328 och +två år senare lagman i Närke, där han också ägde +gården Kägleholm. Någon framstående politisk roll har +han däremot icke spelat. Om skötseln af hans jordagods +ha för öfrigt gamla köpebref åtskilligt att säga oss, +men intimare drag ur hans själslif leta vi förgäfves efter; +historien låter honom träda i skuggan för sin berömda +hustru. Men därför behöfva vi icke med nödvändighet +sluta oss till, att han stått under toffeln. Sin dotter +Märta har han gift bort alldeles mot Birgittas vilja med +den råe riddaren Seved Ribbing från Halland, som i svärmoderns +skrifter vanligen omtalas under namnet »röfvaren». +Och i fråga om späkningar har Birgitta haft +så stort undseende för sin man, att hon endast, när han +var bortrest, pålade sig strängare botöfningar. +</p> + +<p> +Det var blott på det religiösa och litterära området, +som hustruns vilja i allmänhet blef afgörande. +Hennes äldsta biografer meddela oss, att Ulf på hennes +uppmaning börjat lära sig läsa böner till jungfru Maria +samt lagböcker och juridiska arbeten. Bland hennes uppenbarelser +<a id="page-10" class="pagenum" title="10"></a> +finnes också en, som meddelar oss några belysande +drag af mannens karaktär och af makarnes förhållande +till hvarandra. Den har till öfverskrift: »Om +en själ, som säges hafva varit sancta Birgittas husbonde», +och innehåller tydligen änkans uppfattning af hans lefnadssätt +i form af ett samtal dem emellan. Här uppräknar +han först fem synder, för hvilka han fullt ångrat +sig, och sex goda gärningar, hvilka frälsat honom från +plågorna i skärselden. Hans redlighet i handel och vandel +framgår här obestridligt: »ej säger mig mitt samvete, +att jag hafver något gods med orätt samkat eller +undanhållit från andra; då jag satt för rätta, dömde +jag ej efter väld eller penningbegär, utan jag rannsakade +granneligen alla mina domar, redebogen att rätta mig, +om jag for vill»; »jag vaktade mig, att jag ej skulle +vara de fattiga tung och skadlig i gästning och att jag ej +skulle komma i stor gäld». Ett enda uppdrag har han +härvidlag att gifva sin hustru, nämligen att hon skulle +fullt godtgöra en änka för ett gods, som han köpt men +glömt betala, innan han dog: »om hon kommer i morgon +till dig, så gälda henne så mycket som hon begär, ty +hon begär ej mer, än hon äger få!» +</p> + +<p> +Men i detta märkliga samtal framlägger själen också +några bekännelser, karakteristiska för en glad och +njutningslysten riddare, som tycker om att »lefva och låta +lefva» och som gärna lofvar men icke gärna håller sina +löften, om ordhålligheten visar sig riskabel. Så klagar +han, att han en gång lofvat en vän att bistå honom, +när han så behöfde, men då denne däraf blifvit djärf och +satt sig emot konung och lag, hade han dragit sig undan +honom. +</p> + +<p> +Till de stora synderna räknar han vidare, att han +»idkat spjutkastning och annan världens fåfänglighet mer +för ros och högfärd än för någon nyttas skull» och att +han »syndat mycket med den galne pilten, som du känner, +glädjande och förlustande mig åt hans galna och +<a id="page-11" class="pagenum" title="11"></a> +löjliga åthäfvor», ett uttryck som senare biografer ansett +tyda på sonen Karl, Birgittas sorgebarn, känd som en glad +och världslig herre. Vidare hoppas den stackars mannen, +att han på grund af sin återhållsamhet från drickande +under pilgrimsfärden till S:t Jago hade fått förlåtelse +för sin gamla hängifvenhet åt bordets nöjen, åberopar +sig slutligen på sin regelbundna bikt alla fredagar och +ber Birgitta icke spara, när det gällde att bortskänka +dryckeskar, hästar och andra sådana ting, »i hvilka han +fordom mycket lustades». +</p> + +<p> +De uppräknade synderna förefalla oss ju jämförelsevis +obetydliga, och det är icke utan, att hustruns stränga +omdömen om herr Ulfs lättsinne påminner oss en smula +om den engelske skoflickaren-puritanen Bunyan, som förtviflar +öfver sin ungdoms »laster», hvilka hufvudsakligen +bestått i bollspel om söndagarna! 1300-talets katolska +och 1600-talets protestantiska pietism äro icke utan sina +beröringspunkter. +</p> + +<p> +Äfven Birgitta har senare talat om sitt lif under +denna tid såsom ett lif i världen och synden, något +som vi dock vid närmare påseende finna att vi icke +få taga efter orden. Efter alla tecken att döma har +hon varit ett mönster af maka och moder, arbetsam och +gästfri, gifmild mot fattiga, uppmärksam på husfolkets +seder och sträng i sina fordringar på egen fromhet. Redan +från den tidigare delen af hennes äktenskap hör man +talas om tagelskjorta, fastor och vallfarter, de sistnämnda +mestadels bestående i fotvandringar till de i närheten af +hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till <a id="corr-2"></a>cistercienserna +i Alvastra, dominikanerna i Skeninge och Linköping +och cisterciensernunnorna i Vreta. Men för religiösa +svärmerier fanns föga tid; man finner henne också deltaga +med sin man i anordningarna för uppbyggandet af ny +herregårdsbyggnad på Ulfåsa, och barnens uppfostran var +det nog hon som förestod. Den äldsta af dem, Märta, var +född omkring 1320, därefter kommo sönerna Karl och +<a id="page-12" class="pagenum" title="12"></a> +Birger samt dottern Katarina, född 1331 eller 1332. +Vidare Bengt, Gudmar, Ingeborg och Cecilia. Till deras +lärare valde modern den unge kaniken <em>Nicolaus +Hermanni</em>, sedan biskop i Linköping och en af de +medeltida författare, som kraftigast bidragit till förhärligandet +af hennes minne. +</p> + +<p> +På 1330-talet synes den unga husfrun för en tid +ha lämnat sitt hem för att tjänstgöra som hofmästarinna +hos Magnus Erikssons gemål, den nederländska furstinnan +Blanche af Namur. Man vet icke, hur länge eller ens +vid hvilken tidpunkt Birgitta i denna egenskap vistats +vid hofvet, men säkert är, att hennes befattning därstädes +lämnat talrika spår efter sig i hennes uppenbarelser +och att hennes beröring med kungafamiljen icke upphörde +med hennes officiella verksamhet där. Det var +sörjdt för att intet mänskligt skulle få vara henne främmande, +att intet område af samtidens inre och yttre +lif skulle vara henne stängdt. Det politiska intresse, +som tycktes vara denna upplandslagsmannens dotter nästan +medfödt, fick under hoflifvet i en politiskt upprörd +tid ny näring. Bristen på motsvarighet mellan konungens +förmåga och de vanskliga uppgifter, som af honom +väntade sin lösning, iakttogs af ingen skarpare och obarmhärtigare +än af Birgitta. I mångt och mycket har hon +bestämt en senare tids uppfattning af Magnus Eriksson; +ännu Geijer citerar hennes uppenbarelser, när det +gäller att gifva skäl för hans dåliga rykte. +</p> + +<p> +Vår egen tid har sett nyktrare på saken och satt +Birgittas uppfattning i samband med hennes släktförhållanden +och aristokratiska fördomar. Simpelt skvaller +och ogrundade smädelser öfverensstämma visserligen icke +med hennes karaktär, sådan vi för öfrigt till fullo känna +den, men de stormanstraditioner och den kärft asketiska +fromhet, i hvilka hon vuxit upp, gjorde henne icke benägen +för öfverseende med de många halfva åtgärder +och ouppfyllda löften, hvarpå konung Magnus’ regering +<a id="page-13" class="pagenum" title="13"></a> +öfverflödar. Vi må också hålla henne räkning för att +hon aldrig stack under stol med sin motvilja mot konungens +politik eller brist på politiskt förutseende. I +den åttonde boken af uppenbarelserna, som har kallats +»Konungaboken», träffar man på nästan hvarje +sida de otvetydigaste erinringar från hennes långvariga +och förtroliga förbindelser med hofvet. Att hon icke alltid +stått på spänd fot med konungen och drottningen, framgår +här tydligt; tvärtom finner man, att hon icke sällan +af dem blifvit tagen till råds likaväl i statssaker som +i de mest grannlaga privatangelägenheter. Här får kung +Magnus i namn af Kristus själf – som i detta sammanhang +vanligen börjar sitt tal med orden: »Jag är sanner +konung, och ingen är värdig att kallas konung utan jag, +emedan all heder och allt välde är af mig» – mottaga +förmaningar icke blott att uppbygga Vadstena kloster och +företaga ett utlofvadt korståg, under villkor nämligen, +att han gör det frivilligt, af kärlek till Gud och med +rättsinnigt hjärta. Han uppmanas också att dagligen läsa +sina bestämda böner till jungfru Maria, dagligen läsa +två mässor, fasta på de stora helgdagsaftnarna, gifva +tionde åt de fattiga och hvar fredag två tretton fattiga +mäns fötter. Han får dessutom af sin hofmästarinna uppmaningar, +att han skall bära höfvisk klädebonad »till ett +konungens hederstecken» samt krona på de större helgdagarna, +och att han, »eftersom han är barnslig», bör låta +läsa för sig »om manliga mäns gärningar, efterdöme och +åthäfvor, af hvilka hans håg må uppväckas till Gud». +</p> + +<p> +Förmaningarna gälla dock visst icke enbart religiösa +ting. I själfva verket läser man en god del politisk historia +mellan raderna i de uppenbarelser, där »Kristus +talar till sin brud om en smekare och trollkarl, hvilken +en konung ville upphöja och taga i sitt råd» men som +i grunden är en varg, som under enfaldiga ord döljer +»oskälig törst och svikligt etter i hjärtat». Eller bakom +varningarna till konung Magnus att icke åstunda hjälp +<a id="page-14" class="pagenum" title="14"></a> +och vänskap af »en stor utländsk herre, som är en räf, +hvilken, om han får en del af landet, ej ämnar låta sig +nöja, förrän han får mer». Anspelningen på Valdemar Atterdag +är lika tydlig i denna mening som hänsyftningen +på gunstlingen Bengt Algotsson i den förra; hertig Bengt +återkommer för öfrigt då och då i senare uppenbarelser +under namnet »en man af ödlesläkt, hvilken konungen +upphöjt öfver alla i sitt rike». +</p> + +<p> +Birgittas politiska uppfattning, som är rakt motsatt +uppfattningen i den med henne samtida, mycket lästa +boken »Om konunga- och höfdingastyrelsen», är ungefär +sådan som man kan vänta sig af ättlingen till en gammal +lagmanssläkt. Icke sällan förekomma också i hennes +skrifter anföranden, som visa oss, att hon själf deltagit i +sin mans lagstudier och halft omedvetet tillägnat sig den +gamla germanska rättsuppfattningen, om ock i en egendomlig, +äkta medeltida blandning med katolskt kyrkligt +åskådningssätt. Så anser hon konungadömet vara en gudomlig +institution, eftersom människan efter syndafallet +måste visa lydnad och undergifvenhet för sin like, då hon +ej längre vill lyda Gud. Hennes ställning i frågan: arfrike +eller valrike, är icke fullt klar, men hennes utläggningar +öfver konungadömets uppgifter ansluta sig nära +till landslagens kända ord: »landom råda, rike styra, lag +styrka och frid hålla». Han är bunden vid sin ed till +folket, ty han är icke kronans herre utan rättens uppehållare +och folkets beskyddare, hvars statskonst bör hvila +på kristen tro. Tydligt framlyser denna uppfattning i +de förebråelser hon riktar mot konungen, för att han +icke beifrar vrakplundringar och i allmänhet icke uppehåller +rätten för de fattiga. Bryter han sin ed, inträder +också rätt till uppror; denna nordiska uppfattning, som +ju äfven Karl IX häfdat, ligger på flerfaldiga ställen +bakom hennes varningar, som alltmera tilltaga i skärpa. +Sådana benämningar på kungen äro alls icke sällsynta +som: »en krönt åsna med ett harhjärta», »en röfvare och +<a id="page-15" class="pagenum" title="15"></a> +en själaförrädare», så mycket värre än andra röfvare, som +han sorgeligen röfvat rikets allmoge, fast den lagt sitt +hufvud i hans knä. +</p> + +<p> +Äfven till drottningen äro skarpa förmaningar riktade, +såsom den följande i jungfru Marias namn: »Säg +drottningen, att jag, misskundens moder, tog henne så +som en äppelkärna, den ej var fager att se, utan besk +att smaka och osmaklig att svälja. Dock planterade jag +henne långt bort i ett annat land, att hon skulle bära +god frukt; så må hon bära dygdens lön, gärna hörande +Guds ord, hvilka äro nyttiga för själen. Hon må ock +tala de ting, som äro Gudi till heder och medkristna +till nytta, ty då bär hon fagra blomster; älska Gud +och sina medkristna, ty då bär hon fager frukt. Men +nu talar hon gärna lättsinniga ord och sådana ting, +hvarmed hon må förskaffa sig världens heder och kärlek.» +</p> + +<p> +Ju mera tiden framskrider, dess skarpare bli uppenbarelserna. +När Birgitta en dag sett »den högfärdiga frun» +åka i »en lekamlig vagn» – något som i den tidens Sverige +ännu räknades till lyx –, visar sig den heliga Agnes +och förklarar den som en symbol af »högfärdens vagn», +där djäfvulen själf är körsven och där hjulen heta högfärd, +olydnad, girighet och egenkärlek. Och då drottningen +en gång bedt Birgitta om ett råd men ansett rådet +för svårt att följa, får hon höra, att på Elias’ tid hade +funnits en drottning, som hatade sanningens ord och därför +fått sitt välförtjänta straff. +</p> + +<p> +Att det icke endast är religiös nitälskan utan också +fosterlandskärlek, som drifver Birgitta att taga så tungt +på hoflifvet och politiken, det finna vi framför allt af +en syn, som hon uttryckligen berättar att hon haft i +Stockholm och som först efter elfva framfarna år blifvit +henne tolkad af Kristus. Hon hade därvid sett solen +och månen, samtidigt lysande från en alldeles mörk himmel, +men strax därpå hade solen blifvit svart och månen +flytt under jorden, skrämd af en stor och skräckinjagande +<a id="page-16" class="pagenum" title="16"></a> +drake, allt medan jorden blef full af krypande maskar +och ormar, som uppåto grödan och stungo människorna. +Hon fick nu genom Kristus veta, att den mörka himlen +var Sveriges rike, där allt borde vara lugnt och rättvist +såsom i himlen men som nu plågas och oroas af bedröfvelsernas +storm och nedertrampas och fördärfvas af orätt +och skatter. Dessa olyckor bero på att konungen och +drottningen, hvilka skulle skina som sol och måne, hafva +hedrat och upphöjt »en man af ödlesläkt», för att han +skulle nedslå »Guds vänner» i riket. +</p> + +<p> +Starkt framlyser också fosterlandskärleken i den uppenbarelse, +där Birgitta med ord, som påminna om kungaeden +i landslagen, erinrar om att konungen icke äger +rätt att minska riksens krona, d. v. s. område, »ty hvad +är riket annat än allmogen, och hvad är kungen annat +än allmogens och rikets värjare». +</p> + +<p> +Och sedan Birgitta förgäfves skickat konungen den +ena varningen efter den andra, har hon icke heller tvekat +för den direkta uppmaningen till uppror och val +af en annan konung. I en fruktansvärdt osminkad vidräkning +med alla Magnus Erikssons både underlåtenhets- +och öfverträdelsesynder, hvarvid hon bland annat förebrår +honom Skånes lösslitande från Sverige och upplösningen +af unionen med Norge, tillägger hon slutligen +i den heliga jungfruns namn de djärfva orden: +</p> + +<p> +»Om han icke vill lyda, så leten hemligen edra +vänner, om I hafven några af ridderskapet, som hålla +med eder, och sägen dem uppenbarligen det I saden +konungen hemligen, och sägen, att I viljen icke tjäna +någon kättare eller förrädare, icke heller hans son, om +han vill följa sin faders gärningar, och tagen eder sedan +en förman, som kan strida på kronans vägnar.» Såtillvida +ha dessa ord sitt intresse, som Birgitta är den enda +svenska kvinna, som före 1800-talet offentligen gett uttryck +åt några samhällsidéer. +</p> + +<p> +<a id="page-17" class="pagenum" title="17"></a> +Att Birgitta på detta sätt icke kunde blifva populär +»i stora världen», var ju helt naturligt, och äfven +härom lämna hennes skrifter de omisskännligaste vittnesbörd. +»Hvad har vår fränka drömt om oss i natt», +lär ha varit kungens ofta förekommande fråga till henne, +och en norsk prins lär en gång ha frågat henne, »om +det skulle blifva vackert väder eller regn och om hennes +söner skulle blifva konungar». Svarslös blef hon nog +icke; legenden meddelar oss, att hon på sistnämnda fråga +svarat: »Om du icke bättrar ditt lif, skall du icke varda +konung, icke lefva länge på jorden och icke skåda någon +afkomma; din moder skall icke glädjas af dig, och +ditt eftermäle skall icke varda långvarigt.» +</p> + +<p> +Men det var icke endast sarkasmer hon fick uppbära. +Präster och munkar, gentemot hvilka hon heller +icke sparade på skarpa ord, ha också i början sökt undergräfva +hennes anseende. Åtminstone möter oss underrättelsen +om att en munk en dag under åberopande +af en legendsamling, »Fädernas lefnad», sökt uppvisa, +att den askes Birgitta fordrade var onyttig eller rent +af skadlig. Hennes biktfader fick en gång försvara hennes +uppenbarelser mot en munk »af stort anseende», som +icke kunde tro, att Gud utvalt en kvinna till tolk af +himmelrikets hemligheter. +</p> + +<p> +Och en af hennes fiender, tydligen en förnäm man, +hade en dag i Stockholm slagit öfver henne ett spann +vatten, när hon befann sig på en af de trängsta gatorna +i den gamla staden. +</p> + +<p> +Slitningarna med hofvet hafva naturligtvis i hög +grad bidragit till att öka Birgittas längtan från världslifvet. +I tvenne längre pilgrimsresor sökte hon också +den stillhet och den religiösa tröst världen icke kunde +lämna henne. Den ena af dessa sträckte sig till Sankt +Olofs graf i Trondhjem; tidpunkten när den företogs +känner man icke, endast en del anekdoter därifrån, såsom +att Birgitta gått hela vägen till fots, ehuru man +<a id="page-18" class="pagenum" title="18"></a> +icke hade ondt om hästar med på resan. Det, som för +andra skulle varit försakelser, upptog hon knappast på +detta sätt. Den hårda bädd hon vant sig vid och den +köld hon stundom kunde tåla, såsom då hon en gång +på en resa utan att frysa tillbragte natten i en öppen båt, +emedan hon icke ville störa folket, som sof i stugorna +på stranden – det var umbäranden, som ådrogo sig +till och med den föga ömtåliga samtidens beundran. +</p> + +<p> +De stora berömda vallfartsorterna i utlandet hade +emellertid länge hägrat för Birgittas håg, och hon kunde +minst af allt glömma, att fyra släktled af hennes ätt +vallfärdat till Sankt Jakob i Compostella. En sådan +vallfärd kunde nu blifva en möjlighet, sedan barnen +vuxit upp. De båda äldsta sönerna voro vapenföra, dottern +Märta var gift, och Katarina gifte sig snart med +riddaren Eggart von Kürnen; de öfriga insattes i olika +klosterskolor. – För öfrigt kunna vi lätt fatta, att för +Birgittas natur icke endast heligheten utan också de +äfventyr, som voro förenade med en utländsk resa, måste +innebära någonting lockande. +</p> + +<p> +Omkring 1341 begåfvo sig Ulf och Birgitta, med +abboten Svenungus i Varnhem såsom biktfader, ut på +den långa resan, från hvilken vi icke äga många underrättelser +mer än namnen på några orter, där pilgrimerna +stannat för att bedja. Troligen står dock den +franska resan i något samband med det intresse Birgitta +senare under vistelsen i Rom i sina uppenbarelser +visar för Frankrike och för de olyckor, hvaraf detta land +led till följd af det engelskt-franska tronföljdskriget, +som uppstått just ett par år före pilgrimsfärden. I en +syn ser hon Frankrikes skyddshelgon, Sankt Dionysius, +bedja Guds moder om hjälp för sitt land, »där själarna +ständigt äro stadda i våda och människornas kroppar +nederslås såsom djur». Maria vänder sig då till Kristus +och beskrifver för honom Frankrikes och Englands konungar +som två »de grymmaste djur», hvilka åstunda +<a id="page-19" class="pagenum" title="19"></a> +att uppsluka hvarandras hjärtan. Det hela slutar med +att Kristus manar dem att hålla frid med hvarandra. +</p> + +<p> +Den tvååriga pilgrimsresan nalkades emellertid sitt +slut. I Nederländerna sjuknade mannen och synes aldrig +riktigt hafva tillfrisknat från denna sjukdom, ty kort +tid efter ankomsten till hemlandet nedlades han på dödsbädden +och dog i Alvastra cistercienserkloster den 12 +februari 1344. Han hade begifvit sig dit i tanke att +blifva munk men fick nu munkdräkten till svepning. +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +Birgitta hade varit hos sin man i hans sista stunder +och af den döende mottagit ett »fingergull», som han +bedt henne bära till minne af deras äktenskap, hvilket +i trots af det affärsmässiga sätt, hvarpå det ingåtts, +dock varit alltigenom lyckligt. Men endast några dagar +senare strök hon ringen af fingret och kastade bort den: +hon hade gjort sitt lifs största erfarenhet, hon hade +utbytt den jordiska kärleken mot en himmelsk. Vi låta +hennes biografer här tala: +</p> + +<p> +»Några dagar därefter, då Kristi brud stod bedjande +i sitt kapell, fattades hon af hänryckning, och därunder +såg hon ett glänsande moln, och ur molnet hörde +hon en röst sägande: ’Kvinna, hör mig!’ Hon blef skrämd, +och fruktande, att allt blott vore en gyckelbild, flydde +hon till sin kammare, biktade och tog nattvarden. Då +hon för andra gången efter några dagars förlopp förrättade +bön i samma kapell, syntes ånyo det glänsande +molnet framför henne, och ur molnet hörde hon samma +röst och samma ord som förut: ’Kvinna, hör mig!’ Men +hon förskräcktes ånyo, flydde till sin kammare, biktade +och tog nattvarden, såsom förut misstänkande, att +rösten vore ett själfbedrägeri. När hon för tredje gången +låg i bön, greps hon åter af hänryckning, såg åter +det glänsande molnet, och i detta varsnade hon gestalten +af en man, sägande: ’Kvinna, hör mig; jag är din +<a id="page-20" class="pagenum" title="20"></a> +Gud, och jag vill tala med dig.’ Då hon i sin räddhåga +ånyo trodde sig vara föremål för ett själfbedrägeri, hörde +hon gestalten säga: ’Frukta icke, ty jag är alltings skapare +och kan icke bedraga. Jag talar till dig icke blott +för din egen skull utan för de öfrigas frälsning. Hör +hvad jag säger och gå till magister Mathias, din biktfader, +hvilken förstår att skilja sanningens och lögnens +andar. Säg honom från mig det som jag säger dig, +emedan du är min brud och förbindelsen mellan mig och +människorna. Du skall höra och skåda andliga ting, +och min ande skall dröja hos dig ända till din sista dag.’» +</p> + +<p> +Skarpsinnigt har våra dagars främste birgittakännare, +professor Henrik Schück, påpekat, att den stora +hvälfningen i Birgittas lif, den som gjorde henne till +helgon och sierska, egentligen bestod icke så mycket i +en fullständig nydaning af hennes själslif som fastmer +i en förskjutning af dess tyngdpunkt. Det öfverskott +af krafter, som alltid funnits i hennes rika natur, späktes +icke till döds: det öfverflyttades endast till ett nytt +verksamhetsområde, där svängrummet var större. Hon +hade alltid varit en skaldenatur med skaldenaturens öfvermått +af känsla och fantasi, men hon hade också alltid +varit en stark kvinna med styrkans kufvande och imponerande +härskarvilja. Sådana naturer sörja själfva för +att deras krafter äfven under de mest motiga och begränsande +förhållanden få användning i världen, och Birgittas +krafter hade hittills helt tagits i anspråk af hennes +dubbla kall inom hem och hoflif. Moderns och hustruns +ömhet uttryckte endast den ena sidan af samma +natur, hvars andra sida yttrar sig i slottsfruns och +hofmästarinnans organisationsförmåga och sedlighetsnit; +Birgitta, om någon, bevisar den gamla satsen, att den +bästa kvinna alltid har något af man i sitt innersta +väsen. +</p> + +<p> +Men så kom den stora, bittra sorgen och beröfvade +henne den hon själf säger sig ha älskat som sitt eget +<a id="page-21" class="pagenum" title="21"></a> +hjärta. Barnens uppväxt och brytningen med hofvet hade +redan dessförinnan frigjort henne från mycket af de +jordiska omsorger, som förut tagit hennes tid i anspråk. +Det stod henne nu fritt att, om hon så ville, sluta +sina dagar i ett nunneklosters stilla enformighet, ömsom +eggande, ömsom söfvande sina efterhängsna världsliga +minnen med broderandet af mässkrudar och mumlandet +af böner. I så fall hade hennes händers verk +kanske nu hängt i sakristiornas skräpvrår i våra gamla +landtkyrkor och endast framtagits till förevisning, men +Birgitta Birgersdotters namn hade då hört till de +många, som försvunnit utan att lämna spår efter sig i +historien. +</p> + +<p> +Nu är det emellertid med diktarens och härskarens +gåfvor som med strömmarna, att dämmer man för dem +på ett håll, så leta de sig väg på ett annat. Den kraft, +som är medveten om sig själf, kan icke dö; den kan endast +skaffa sig nya aflopp. Själf har hon, som vi sett, dömt +sitt tidigare lif med en, såsom det synes oss, fullkomligt +orättvis stränghet; i en uppenbarelse låter hon Kristus +säga: »Ditt hjärta var kallt och hårdt som stål, +det fanns däruti blott en liten gnista, men hon föll +på ett svafvelberg, då världen gick dig emot och din +make dog.» Själf lefde hon hädanefter nog också helst +i den tron, att den nya lågan förstört allt det gamla +inom henne, att det var ett svalg befästadt mellan hennes +förflutna och nuvarande lif. Men lyckligtvis gick +det icke så, och lyckligtvis går det icke heller någonsin +så till vid den företeelse inom själslifvet, som verkligen +förtjänar det kristna namnet omvändelse. Den iakttagelse +litteraturhistorikern gjort rörande Birgittas omvändelse +är i själfva verket allmängiltig; kan man någonsin +tala om en »kraftens oförstörbarhet», så kan man +det vid denna »omvärdering af alla värden», där kraften +växer sig stark i nya makters tjänst, tvingas att välsigna +i stället för att förbanna, att bygga upp i stället +<a id="page-22" class="pagenum" title="22"></a> +för att rifva ned, att vända hatet i kärlek och sorgen +i glädje. +</p> + +<p> +På detta sätt är det också, som man med ett visst +berättigande kunnat tala om en religion för hvarje personlighet: +det gamla kynnet, de gamla naturanlagen +trycka sin prägel äfven på det »nya», af religionen genomträngda +själslifvet. +</p> + +<p> +Så fick Birgittas gamla viljekraft endast ett nytt +och mäktigare aflopp, då hennes reformdrömmar icke +längre inskränktes till Sveriges kyrka och politik utan +fritt fingo omspänna hela den katolska värld, där enligt +medeltida uppfattning kyrka och statsmakt tillsammans +skulle tjäna Guds rike. Så fick hennes varma +jordiska kärlek intet dödssår af mannens död, såsom hon +själf uppfattade det; den lefde fastmer upp med sina +gamla drag, sina jordiska former, i den nya kärleken +till brudgummen Kristus. Medeltidens katolska mystik +har nämligen med sin nutida protestantiska afkomling, +pietismen, det gemensamt, att den uppfattar de bibliska +liknelserna om den himmelske brudgummen såsom betecknande +icke endast förhållandet mellan den kristna församlingen +och dess herre utan också föreningen mellan +Kristus och den enskilda själen. Och här fanns ju ett +rikt tillfälle för medeltidsfantasiens barnsligt naiva och +därför jämförelsevis oskyldiga sinnlighet att få ge +sig utlopp, att få »lustas andeligen», som den fornsvenska +öfversättningen af Birgittas uppenbarelser kallar +det – då nämligen den lekamliga lusten, den jordiska +njutningen såsom oren och syndfull var de religiöst +högtstående förmenad. +</p> + +<p> +Häraf komma de många religiösa liknelser, dem +Birgitta hämtar från den erotiska kärlekens område, icke +minst i inledningen till de olika uppenbarelserna, där +den heliga jungfrun icke sällan kallar Birgitta »min +sons brud» eller säger till »riddaren»-själen: »Du är mig +<a id="page-23" class="pagenum" title="23"></a> +så ljuflig invärtes och så manlig utvärtes, att mig lyster +att bo hos dig.» +</p> + +<p> +Observera också följande ställe, där Kristus säger: +»Om du intet åstundar utan mig, om du försmår allting +för min skull, ej blott barn och föräldrar utan äfven +heder och rikedomar, så skall jag gifva dig den dyrbaraste +och skönaste lön: ej guld eller silfver, utan jag +skall gifva mig själf såsom lön och morgongåfva ... +Om du det gör, då skall ditt hjärta vara i mitt hjärta +och upptändas af kärleken till mig, liksom det torra +riset upptändes af elden, och jag skall blifva i dig, +så att alla världsliga ting skola varda dig beska och +köttets lustar såsom etter. Du skall hvila i min gudoms +armar, i hvilka ingen sinnlig vällust är utan andens +glädje och hugnad. Är det ej skrifvet, att änkans +olja minskades ej, under det Gud, efter profetens ord, +lät det regna öfver jorden? Jag är den sanne profeten. +Om du tror mina ord och lyder dem, skall glädjens +och fröjdens olja evärdligen aldrig minskas för dig.» +</p> + +<p> +Birgitta vill lära sig hata egen vilja och endast lefva +i kärleken till Gud; om denna kärlek åt henne bestämmer +eviga kval eller evig salighet, må vara likgiltigt, ty +då vår egen själfviska vilja en gång utrotas, »förvandlas +vi till den vi älska och synderna ligga i själen liksom +gäster, som slumra i ett härbärge». Ur denna mystiska, +brännande kärlek hämtar själen evig kraft och ungdom. +»Den fågel, som kallas Fenix, plägar, då han åldras, +på den högsta bergstoppen reda sig ett bål, och när +veden tändts genom solens glöd, då kastar han sig i +elden, men ur hans aska uppstår en annan Fenix. Så +skall ock den själ, som upptändes af den gudomliga +kärlekens eld, liksom Fenix uppstå starkare och bättre.» +</p> + +<p> +I uppenbarelserna är det nu, som Birgitta hädanefter +ser sin egentliga lifsuppgift; de äro också den +förnämsta källan till studiet af hennes karaktär, och +genom dem tillhör hon icke endast vår svenska litteraturhistoria, +<a id="page-24" class="pagenum" title="24"></a> +såsom vår största medeltidsskald, utan är +öfver hufvud taget en af medeltidens yppersta diktarnaturer. +Som det första utkastet till den tidigare +serien af hennes uppenbarelser troligen är att hänföra +till åren 1344-49, tiden mellan mannens död och hennes +resa till Rom, är här platsen att redogöra för arbetets +uppkomst. +</p> + +<p> +Birgittas förnämste rådgifvare och medhjälpare +härvid har varit en annan af den svenska medeltidens +märkligare personligheter, af samtida författare omtalad +såsom »<em>magister Mathias</em>, professor i den heliga +skrift och kanik i Linköping.» Han är känd såsom +författare till flera arbeten, af hvilka de flesta +äro helt eller delvis bevarade i handskrift, såsom en +lärobok i poetik och en samling berättelser, afsedda att +användas som exempel i predikningar. De bland hans +skrifter, som för Birgittas utveckling varit de viktigaste, +äro dock utan tvifvel dels hans stora bibelverk: +en samling latinska förklaringar till hela bibeln, dels +en särskild, under medeltiden mycket högt skattad utläggning +af Uppenbarelseboken. Af det ursprungliga latinska +bibelverket finnes numera tyvärr endast en mycken +liten bit af Nya testamentet i behåll, men vi äga +ännu Moseböckerna i en fornsvensk omskrifning och utläggning, +för hvilken troligen Mathias’ bibelverk ligger +till grund, och vi ha all anledning antaga, att denna svenska +bearbetning tillkommit på Birgittas föranstaltande +och att det varit därur, som hon fått sin ganska omfattande +och under medeltiden sällsynta kunskap i bibeln. +</p> + +<p> +Möjligt är, att hon känt magister Mathias redan +tidigt. Man har gissat, att han till och med varit hennes +ungdomslärare, eftersom han alltid kallas hennes +förste biktfader, men med säkerhet vet man endast, att +han mot slutet af Ulf Gudmarssons lifstid eller åtminstone +från tiden närmast efter hans död innehaft denna +ställning. Mathias var närvarande vid hennes första +<a id="page-25" class="pagenum" title="25"></a> +uppenbarelser, och han var hos henne, då hon nu, till +icke liten förundran och äfven förargelse för samtiden, +valde till bostad sin mans sista vistelseort, Alvastra, +visserligen icke själfva munkklostret men dock ett närbeläget +och till klostret hörande hus. Pratet tystnade +likväl inför det beskydd Birgitta åtnjöt af två så ansedda +andliga som magister Mathias och priorn i Alvastra, +<em>Petrus Olai</em>. +</p> + +<p> +Eftervärlden förundrar sig ej öfver att Birgitta valde +deras umgänge, med de tillfällen till rikt andligt utbyte +det medförde, framför vistelsen i ett af dåtidens +nunnekloster. Det är också under denna tid, som hon +börjar sina egentliga teologiska studier, hvilka, då hon +ännu icke kunde latin, skedde på det sätt, att man muntligen +eller skriftligen för henne öfversatte helgonlegender +och annan litteratur, som i latinska handskrifter fanns +tillgänglig i klosterbiblioteket. +</p> + +<p> +Birgitta har dock under samlifvet med den lärde +teologen icke varit endast den mottagande. Mathias beundrade +till den grad sin inspirerade lärjunge, att han +icke ens kunde afhålla sig från att stundom i sina predikningar +offentligen prisa hennes dygder såsom efterföljansvärda +exempel, så att hon själf måste bedja honom +låta bli det. Ofta frågade han henne till råds i +kvistiga teologiska spörsmål, särskildt rörande Uppenbarelseboken, +och vissa delar af Birgittas uppenbarelser +härröra tydligen från dylika samtal dem emellan. Särskildt +gäller detta femte boken däraf, som tycks ha +tillkommit, då hon var stadd på en resa i Östergötland +tillsammans med sin biktfader och några andra andliga. +Boken utgöres nämligen egentligen af en enda +sammanhängande uppenbarelse, hvarunder hon först lyssnar +till en kättersk munk, som uttalar allahanda tvifvel +på kyrkolärans sanning, och sedan meddelar honom »brudgummens» +vederläggningar af dessa tvifvel. Det är icke +svårt att inse, att vi här ha att göra med den i teologiens +<a id="page-26" class="pagenum" title="26"></a> +spetsfundigheter väl bevandrade lärarens ängsliga +frågor, vederlagda af hans mindre lärda och därför +mera barnsligt troende skriftebarn. +</p> + +<p> +Å andra sidan har Mathias gifvit Birgitta just det +stöd hon behöfde för att få sina uppenbarelser erkända +som gudomlig sanning inom den teologiska världen. Det +fanns under denna det religiösa svärmeriets tid godt +om folk, som framträdde med ett »så säger Herren» +på läpparna, men så naiv var dock icke ens medeltiden, +att alla dessa uppenbarelser togos för goda. Innan kyrkan +erkände dem som ingifna af Gud, erfordrades tvärtom +en noggrann undersökning af skolade teologer, och +säkerligen blef kritiken icke mildare, därför att man +hade en kvinna att göra med. Historien visar, att den +katolska kyrkan, sedan den förvandlats från en lekmannakyrka +till en prästkyrka, särskildt gjort allt för att +befria sig från kvinnans inflytande och göra henne enbart +till ett prästens lydiga verktyg – detta till och med +när det gällde sådana områden som fattig- och sjukvård, +dem vi nu äro benägna att anse som företrädesvis +»kvinnliga» verksamhetsfält. Hur mycken ödmjukhet och +hur mycket erkännande af den redan halft bortglömda +läran om det allmänna prästadömet måste då icke erfordras, +innan medeltidsteologiens målsmän kunde lära +sig att betrakta en kvinnas ord som annat än kvinnogriller! +Vi finna också, att icke ens Birgittas egenskap +af redan offentligen erkändt helgon kunde skydda hennes +uppenbarelser från att af det stora kyrkomötet i +Basel bli misstänkta såsom icke fullt renläriga. Det +har rent af gått så långt, att en samling böner, hvilka +inom den katolska världen gå och gälla för att vara +hennes verk, ehuru de bevisligen icke äro det, på 1600-talet +blifvit införda i kyrkans förteckning öfver förbjudna +böcker! +</p> + +<p> +Under sådana förhållanden var det för Birgitta af +oskattbart värde att bland sina närmaste vänner äga +<a id="page-27" class="pagenum" title="27"></a> +Sveriges dåförtiden mest framstående teolog, som kunde +pröfva andarne och skilja Guds ord från djäfvulens. +Att sierskan verkligen haft uppenbarelser, därom kunde +man nämligen enligt medeltidens åskådningssätt icke tvifla; +hvad det här gällde, var endast att, liksom i ett +annat mycket kändt fall – rättegången mot jungfrun +af Orléans – utröna, hvarifrån uppenbarelserna kommo. +Åtskilligt ger också vid handen, att det förnämligast +är Mathias’ auktoritet, som från början skaffat Birgittas +skrifter deras anseende inom kyrkan, på så sätt, att +han skilt ut de uppenbarelser, som icke voro ingifna +ofvanifrån, och försett de öfriga med teologiska utläggningar +och rekommendationer till biskopar och andra +framstående män. Hans företal till hennes äldsta uppenbarelse +finnes ännu kvar. +</p> + +<p> +Åren för den dagliga samvaron med magister Mathias +var säkerligen Birgittas lugnaste tid, men den var +kort: 1348 skildes de båda vännerna åt, emedan Mathias +såsom konungens främste rådgifvare måste följa med +på det korståg till Ryssland, som Magnus Eriksson då +företog. Korståget berodde på ett länge sedan afgifvet +löfte, om hvars uppfyllelse Birgitta icke tröttnat att påminna +konungen. I minsta detalj hade hon föreskrifvit de +kyrkliga anordningarna för det hela, talat om hvilka fanor +som borde användas och hvilka präster som borde medfölja, +för att Guds välsignelse skulle följa företaget. +Säkert var det också hon, som förmått konung Magnus +att medtaga Mathias, men detta hindrade icke, att Birgitta, +när skilsmässan nalkades, ogärna ville afstå från +sin trogne rådgifvare. Hon blef desto mer bekymrad +öfver hans afresa, som hon 1346 erhållit en gudomlig +befallning att resa till Rom. +</p> + +<p> +Det så ifrigt efterlängtade korståget blef ödesdigert +nog; enda resultatet blef en ökning af Sveriges skuld. +Icke heller fick Birgitta någonsin återse Mathias. Han +öfverlefde visserligen korståget men dog strax efter +<a id="page-28" class="pagenum" title="28"></a> +hemkomsten, såsom det uppgifves 1350 i Stockholm, +där han lär ha begrafts i svartbrödraklostret, hvars +grundmurar delvis ännu finnas i ett hus vid Svartmangatan. +Birgitta, som då vistades i Rom, lär »i anden» +ha förnummit sin gamle väns död, ett prof på »tankeöfverföring», +hvarom icke endast medeltiden gifvit oss +sägner. +</p> + +<p> +Hvilket rikt utbyte vänskapsförhållandet till Mathias +gifvit, det finna vi bäst af hennes omfattande skriftställarskap +under de fyra åren af deras samvaro. Sannolikt +förskrifver sig öfver hälften af de uppenbarelser, +som sedermera utgåfvos, däribland Vadstena klosterregler, +från denna tid. Denna verksamhet har aldrig +afstannat i den mening, att hon icke också efter skilsmässan +från Mathias fått mottaga uppenbarelser; hennes +biografer säga oss tvärtom, att sådant dagligen inträffat. +Men utan stödet af sin förre biktfaders teologiska +lärdom synes hon icke alltid ha vågat lita på uppenbarelsernas +gudomliga ursprung, och detta förklarar måhända, +hvarför större delen däraf fått vänta på utgifning +till slutet af hennes lif. +</p> + +<p> +Alldeles utan andliga rådgifvare var Birgitta dock +icke efter skilsmässan från Mathias. Den nyss omtalade +priorn i Alvastra hade redan under Mathias’ lifstid varit +henne behjälplig vid öfversättningen af uppenbarelserna, +och till sin nye biktfader utsåg hon priorns namne, magister +<em>Petrus Olai</em>, föreståndare för Helgeandshuset i +Skeninge.<a class="fnote" href="#footnote-1" id="fnote-1">[1]</a> På grund af namnlikheten har han ofta +blifvit förväxlad med sin vän priorn; vi skilja dem +åt genom namnen priorn Petrus och magister Petrus. +Liksom de andra båda teologerna var han en from och +Birgitta varmt tillgifven man, men han var trots sin +magistertitel Mathias djupt underlägsen i teologisk lärdom, +och Birgitta har själf haft blicken öppen för denna +underlägsenhet. Så låter hon Guds moder i en uppenbarelse +<a id="page-29" class="pagenum" title="29"></a> +uttrycka sig i en något öfverseende ton om hans +mindre fulländade latin och råder honom en gång att +öfverlämna en af honom själf författad hymn till biskop +Heming i Åbo för att möjligen efterses och kompletteras. +Det är troligen denna tydliga misstro till magister +Petrus’ förmåga af teologisk kritik, som gjort, +att Birgittas författarverksamhet numera för en längre +tid i viss mån tycks ha legat nere. +</p> + +<p class="footnote"> +<a class="footnote" href="#fnote-1" id="footnote-1">[1]</a> Helgeandshus = fattighus och härbärge för resande. +</p> + +<p> +Teologisk kritik har Birgitta dock icke heller +under denna period saknat. Alvastrapriorn, för hvilken +hon egentligen tyckes ha hyst större förtroende än för +sin nye biktfader, befann sig i Rom under en stor del +af hennes vistelse där, och det var åt honom och ej åt biktfadern, +som hon öfverlämnade uppdraget att öfversätta +uppenbarelserna på latin. Detta språk hade hon visserligen +redan mot slutet af sin vistelse i Sverige börjat lära +sig, och tack vare flitiga lektioner äfven under den tidigare +vistelsen i Rom hann hon därvid så långt, att hon +kunde läsa en del latinska böcker, men hon var ju vid +den tiden en äldre kvinna, och hon lärde sig aldrig tala +eller skrifva språket. Sina uppenbarelser nedskref hon +därför själf – eller dikterade dem – på svenska; vi +äga på Kungl. biblioteket i Stockholm två af hennes +egenhändiga utkast i behåll. Genom jämförelse mellan det +ena af dessa utkast och den latinska öfversättning, som +priorn Petrus däraf verkställt, finna vi, att han gjort sammandrag +och uteslutningar i den ursprungliga texten, något +som för öfrigt under medeltiden, då man intet begrepp +hade om nödvändigheten af ordagranna öfversättningar, +var fullkomligt vanligt. Detta förhållande har emellertid +haft till följd, att de Birgittas uppenbarelser vi +nu äga i allmänhet torde få betraktas såsom en mången +gång ganska grundlig omskrifning af hennes egen text, +som tydligen ofta förefallit hennes teologiska rådgifvare +alltför våldsamt kritisk mot dåvarande kyrkliga och +politiska myndigheter. Hade Birgitta fått skrifva okorrigerad, +<a id="page-30" class="pagenum" title="30"></a> +så är det troligt, att hon fått nöja sig med +den helgongloria, som allmänna opinionen gifvit henne +– i vår tanke säkerligen icke mindre värd än den påfliga! +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +Det var i slutet af 1348 eller början af 1349 Birgitta +anträdde sin romresa; i alla händelser var hon +framme vid jultiden 1349. En sådan resa var denna +tid, särskildt då under digerdödens härjningar i Europa, +farlig nog, men den, som har stora mål i sikte, frågar +icke efter yttre faror. Och Birgitta hade stora mål +för sin återstående lefnad: hon ville föra påfven tillbaka +till Rom, och hon ville där mottaga hans bekräftelse på +den klosterorden, till hvilken hon under vistelsen i Alvastra +utarbetat regler. +</p> + +<p> +Oss nittonhundratalsmänniskor förefaller detta vid +första påseende främmande nog, men de bland oss, som +äga religiösa intressen, kunna ana hvad det innebar, +om de erinra sig, att dessa ting för 1300-talets katoliker +nästan sammanföllo med begreppet kyrklig reformation. +För medeltidens fromma var påfvemakten liksom +ett synligt vittnesbörd om sanningen af Jesu löfte +att vara när sina trogna alla dagar intill världens ända. +Jesus hade meddelat Petrus uppdraget att förvalta sin +kyrka, och från Petrus hade detta uppdrag gått öfver +på hans efterträdare – så var den medeltida tron, som +ännu icke hade hunnit rubbas af några historiskt-kritiska +frågor. Och då åt Kristus hade gifvits all makt i himmeln +och på jorden, måste ju Kristi jordiska ställföreträdare +förvalta äfven hans jordiska välde. Kejsaren, +i hvars hand väldet öfver jordkretsen alltsedan det gamla +romarväldets dagar ansågs ligga, var därför i sin ordning +egentligen endast påfvens världslige vikarie, skyldig att +tjäna denne vid gudsrikets upprättande på jorden. Så +bildade maktförhållandena i dessa länsväsendets tider liksom +<a id="page-31" class="pagenum" title="31"></a> +en väldig pyramid, hvars topp utgjordes af påfve +och kejsare. Kejsardömet, eller, som det kallades, det +heliga romerska riket, betecknade därför hela den kristnade +statsmakten. Föreställningen om »monarkien», som +man också brukade säga, hängde så segt fast i den historiska +undervisningen ännu i 1600-talets Sverige, att Johan +Skytte 1629 vid ett rådssammanträde, då frågan om Sveriges +deltagande i trettioåriga kriget behandlades – om +också blott liksom formellt och för traditionens skull +kunde invända något om att det var »mot gud och samvetet +att vilja tillintetgöra monarkien». I själfva verket +måste äfven vi med våra från den moderna nationalitetsidéen +hämtade föreställningar erkänna, att det låg någonting +storartadt i denna medeltidstanke, som redan på +jorden och politiskt taget sökte upprätta ett enhetligt, +alla folk omfattande gudsrike. +</p> + +<p> +Vid den tid, då Birgitta uppträdde, såg det dock allt +utom lofvande ut för förverkligandet af denna tanke. +Korstågstidens religiösa idealer hade redan undanträngts +af furstarnes sträfvan efter en stark världslig makt, +och denna sträfvan underlättades genom kyrkans förvärldsligande. +Båda företeelserna framträdde skarpast +i Frankrike, där påfven för närvarande vistades i nesligt +beroende af den uppåtsträfvande konungamakten och +hängifvande sig åt ett lefnadssätt, som den store italienske +skalden Petrarca skildrat på följande sätt: +</p> + +<p> +»Hoppet om ett tillkommande lif var en fabel, sanningen +vanvett, kyskheten skam, och hvar dag utmärktes +genom orgier, som dessa stinkande gamla bockar, kardinalerna, +höllo, medan Satan satt i en vrå och gapskrattade.» +</p> + +<p> +Birgitta och de flesta rättrogna katoliker med henne +sågo nu i påfvens återvändande till Rom, och därmed till +oberoendet, första villkoret för en bättre sakernas ordning +inom kyrkan. Som alltid hade hennes tankar tagit +sig uttryck i uppenbarelser, och på den tiden låg det +<a id="page-32" class="pagenum" title="32"></a> +intet onaturligt i den idéen, att en nordisk kvinna skulle +kunna vara vald till Guds verktyg för att genomdrifva en +kyrkoreform. Redan 1348 hade hon skickat biskopen i +Åbo och priorn Petrus med en maning till påfven Klemens +VI att återvända till Rom. +</p> + +<p> +Men äfven en annan tanke hade mognat hos Birgitta +under vistelsen i Alvastra; uppenbarelsen om den +nya nunneorden med Vadstena kloster som medelpunkt hör +också med till de för tiden betecknande reformtankarna. +För den katolska kyrkan ha Kristi omutliga helighetskraf +och det naturliga världslifvet alltid tett sig som +oförenliga motsatser, och den enda utväg man kunnat +finna till kompromissande mellan bägge har bestått i +skapandet af två slags moral, en lägre för lekmännen, +som endast behöfde uppfylla tio Guds bud, och en högre +för de andliga, som dessutom åtogo sig fattigdom, kyskhet +och lydnad och genom sina »öfverloppsgärningar» +godtgjorde för de andras världsliga lif. +</p> + +<p> +Men eftersom det »högre» lifvet alltid måste te sig +som idealet, kunde världsmänniskorna alltför ofta, därest +de togo saken allvarligt, komma att känna sin religiösa +»underlägsenhet» tyngande för samvetet. Helgjutna kristliga +karaktärer, fullt lefvande i känslan af att Gud +bestämt deras uppgift i världen, voro därför under +medeltiden säkerligen sällsynta nog utanför klostermurarna. +Vi spåra samvetsbetänkligheter redan i Birgittas +äktenskap och hoflif. Hvad tiden hade af innerligare +religiöst lif finna vi mestadels bland »renlifvesmän +och -kvinnor», och de reformationsrörelser, dem +medeltidskyrkan upplefde, kommo vanligen från klostren. +Så hade varit fallet på 9- och 1000-talen med kluniacenserrörelsen; +detsamma gäller ock om tiggarordnarnas +folkliga rörelse på 1200-talet, och Birgittas orden, af henne +själf kallad Salvatorsorden, d. v. s. Frälsarens orden, +var ämnad att bli en länk i denna kedja. En egendomlighet +skilde den dock från alla föregående ordnar: +<a id="page-33" class="pagenum" title="33"></a> +den var ämnad att sammanföra munkar och nunnor till +gemensam gudstjänst och arbete för män och kvinnor +inom samma kloster, dock på det sätt, att de manliga +ledamöterna skulle vara ett fåtal och uppfattades såsom +väsentligen till för nunneklostrets skull, hvilket +framgår af ordensregelns stadgar.<a class="fnote" href="#footnote-2" id="fnote-2">[2]</a> +</p> + +<p class="footnote"> +<a class="footnote" href="#fnote-2" id="footnote-2">[2]</a> Se <a href="#page-43">bihanget</a>. +</p> + +<p> +Men hennes orden var också på visst sätt afsedd +att blifva en folkbildnings- och uppfostringsanstalt. Till +munkarnes skyldigheter hörde att om söndagarna på svenska +utlägga bibeln för allmänheten, en uppgift som dock +icke kan sägas vara någon nyhet inom den katolska världen, +eftersom redan tiggarordnarna på detta sätt verkat +reformerande. Birgittas förordning i detta afseende +är emellertid ett ytterligare bevis på att det icke först +var protestantismen, som hos oss införde predikan på +modersmålet. +</p> + +<p> +Slutligen var orden, som man sagt, afsedd att vara +en uppfostringsanstalt för adelns döttrar men en anstalt, +där uppfostran icke blott inskränkte sig till meddelandet +af några vissa kunskaper utan afsåg hela personlighetens +utbildning i den riktning, som Birgitta ansåg +vara den väsentliga. Ordens aristokratiska läggning +är tydlig, och de i Vadstena inskrifna nunnorna tillhörde +i allmänhet Sveriges förnämsta släkter. +</p> + +<p> +Ordensregeln var »uppenbarad» och färdig redan under +vistelsen i hemlandet, men det absolut nödvändiga +fattades: påfvens bekräftelse. Kyrkans insegel skulle +Birgitta minst af allt velat sakna för sitt verk, och +hur skarpa ord hon än – för öfrigt i likhet med många +andra af medeltidens heliga – utslungat mot kyrkans +fördärf och påfvedömets laster, kunde allt detta icke förmå +henne att misströsta om dessa institutioners gudomliga +ursprung och slutliga seger öfver synd och värld. +Hon kunde utslunga våldsamma angrepp mot den faktiske +påfven, men ämbetets helighet betviflade hon aldrig. +Finns det än reformtankar hos Birgitta, kan hon sålunda +<a id="page-34" class="pagenum" title="34"></a> +dock aldrig jämnställas med reformationens förelöpare; +hennes reformnit står helt och hållet på katolsk +grund, och endast i sällsynta undantagsfall kan en protestant +finna hvad vi numera kalla uppbyggelse af hennes +skrifter, såframt man icke med uppbyggelse menar den +stämning af vördnad inför naiv tro, som de äldre italienska +mästarne ännu i dag ingifva äfven den otrogne +turisten, som studerar deras målningar. +</p> + +<p> +Birgitta kom till Rom, medan där var jubelår och +rättrogna katoliker myllrade på alla gator. Man har +beräknat, att omkring tio gånger så många främlingar +som nu för tiden detta år besökte Rom för den stora +aflatsutdelningens skull, hvilket gjorde, att det 1350, +då staden endast hade tiondedelen af sitt nuvarande invånarantal, +var nästan omöjligt för alla resande att få +härbärge, helst romarne genom dryga tullar plägade +dyrka upp lifsmedelsprisen. Själf fick hon nog snart tak +öfver hufvudet, känd som hon var såsom en märklig +och inflytelserik person; man kallade henne i Rom icke +sällan »furstinna af Närike». I hela fem år bodde hon +i ett med kyrkan San Lorenzo in Damaso sammanbyggdt +hus, som eljest var afsedt till ämbetsbostad åt +en kardinal. Därefter erbjöds henne fri bostad hos en vän, +den förnäma romarinnan Francesca Papazuri, hvars hus +låg i närheten af nämnda kyrka på en då föga bebyggd +plats. Det är nu ståtligt restaureradt och innehafves +af en polsk nunneorden, som med stor vördnad +omhuldar minnena efter Birgitta och gärna visar dem +för främlingar. +</p> + +<p> +Birgitta kom till Rom på den tid, då Petrarca ännu +lefde och minnet af Dantes personlighet ännu icke försvunnit +från Italien. En del af de konstnärer, som förebådade +renässansen, hade också hunnit smycka kyrkorna +med målningar och skulpturarbeten. Men lika litet som +vi ha något bevis på att Luthers romresa medfört annat +än moraliska och religiösa intryck för honom, lika litet +<a id="page-35" class="pagenum" title="35"></a> +kunna vi på Birgittas skrifter skönja, att samtidens konst +och diktning haft något att säga henne. Nämner hon +något om bildverk, är det snarare i den klandrande tonen: +sådant är »världslig fåfänglighet», som drager själen från +Gud. Det är Roms kyrkliga och politiska förhållanden, +som taga hela hennes intresse. Det kyrkliga +tillståndet kunde icke vara annat än sorgligt, då Rom +var en försummad, af sin herde öfvergifven stad, men +härmed följde äfven en nästan fullständig brist på politisk +ordning, för att icke säga det enklaste rättsskydd. +Betecknande var, att herraväldet öfver staden var så godt +som deladt mellan två privata adelsfamiljer, Colonna och +Orsini, hvilkas anhängare slogos om makten öfver gatorna. +Röfvarband huserade för öfrigt obehindradt, och +det var ofta lifsfarligt att våga sig ut om dagen, liksom +man om natten var tvungen att förvandla husen +till små fästningar. Tillståndet återspeglas i följande +af Birgittas uppenbarelser: +</p> + +<p> +»O Rom, Rom, dina murar äro rämnade och nedbrutna; +därför äro dina portar utan vård och dina +kar säljas; därför äro dina altaren ödelagda; offret +och ottesångsrökelsen brännas i uthusen; därför +stiger ingen ljuflig doft från din främsta kyrka. – +Men nu vill jag tala om Rom, såsom profeten talade +om Jerusalem, sägande: fordom byggde rättvisa i henne, +och hennes höfdingar voro fridens höfdingar, men nu +är hon förvandlad till slagg, och hennes höfdingar äro +mandråpare. O Rom, om du kände dina dagars tal, skulle +du gråta och icke fröjdas! I forna dagar var Rom såsom +en duk, glänsande af de skönaste färger och väfd +af de kostbaraste trådar, ty jorden var purpurfärgad +af martyrernas blod och blandad med helgonens ben. +Men nu äro hennes portar öfvergifna, därför att deras +väktare förfallit till girighet, murarna äro grusade och +utan försvar, emedan prästerskap och folk, hvilka äro +Guds mur, sprida sig och utöfva köttets gärningar; de +<a id="page-36" class="pagenum" title="36"></a> +gudomliga kärlen säljas skamligen, ty Guds sakrament +bortgifvas för penningar och världslig vinning; altarna +äro ödelagda, emedan vårdaren har händer, obekväma +till kärlekens gärningar, och ehuru han vidrör +Guds lekamen, bor Gud icke i hans hjärta, hvilket är +uppfylldt af världens fåfänglighet.» +</p> + +<p> +Birgitta lefde på det hela taget ett enformigt lif +i Rom. Hennes dag var noga indelad; sysselsättningarna +växlade mellan studier, bön, kyrkobesök och välgörenhet +mot de fattiga. När tillförseln från Sverige dröjde, +hade hon stundom svårt att reda sig och sitt stora hushåll, +hvilket under olika tider bestod af bland andra sådana +personer som hennes barn Katarina och Birger, priorn +Petrus och magister Petrus, och hvilket för öfrigt gästfritt +mottog en hel mängd resande svenskar, som eljest haft +svårt att få bostad. Ibland kunde det hända, att hon +rent af satte sig bland tiggarne och begärde allmosor; dåtidens +tiggeri hade ju också prägel af ett slags botöfning. +</p> + +<p> +Sin stora tanke glömde hon ej, men förgäfves slungade +hon det ena brefvet efter det andra mot påfvarne. +Klemens VI och Innocentius VI lefde och dogo i Avignon. +Först Urban V gjorde 1367 sitt högtidliga intåg i sin +residensstad, och följande år kom äfven kejsaren på besök +till Rom. Birgitta förde sina söner till audiens hos +påfven. Troligen är det vid denna tid hon först ansökt +om stadfästelse på klosterregeln. Denna stadfästelse +lät dock vänta på sig, och Birgitta blef gammal och +trött under sin väntan, men hon gaf sig ej; en biograf +säger, att hon juli 1370 uppsökt påfven och talat allvarsord +till honom, sagt honom, att hans tid var kort +och att han därför borde akta på hur de åt honom anförtrodda +själarna skulle kunna frälsas. Ville påfven +icke stadfästa regeln utan betalning, skulle Kristus själf +bekräfta den. Den glädje påfven skulle få känna efteråt +skulle vara vittnesbörd om att detta verkligen var en +befallning från Frälsaren. +</p> + +<p> +<a id="page-37" class="pagenum" title="37"></a> +Ändtligen, den 5 augusti 1370, utfärdades också stadfästelsebrefvet. +</p> + +<p> +Ett par gånger dessförinnan hade Birgitta varit utanför +Roms murar, på ett par smärre resor till Assisi och +Neapel; nu drog hon ut på sin sista långa pilgrimsfärd, +till Jerusalem, dit hon genom uppenbarelser flerfaldiga +gånger blifvit kallad. Hon kom tillbaka därifrån endast +för att dö. »Tidigt i gryningen en julimorgon 1373 +uppenbarade sig Kristus åter för sin brud för att trösta +henne under dödsarbetets plågor; därpå åhörde hon mässan, +mottog sakramenten och utandades sin sista suck, +omgifven af sina närmaste.» +</p> + +<p> +Nästan omedelbart efter Birgittas död gjorde hennes +dotter Katarina, den första abedissa i Vadstena och +själf till sist inskrifven bland helgonens tal, ansökan +om att få sin moder uppsatt på kyrkans helgonförteckning. +Ansökningen understöddes af kung Albrekt och +hans stormän, men äfven kejsaren, drottningen af Sicilien +och flera romerska ädlingar anhöllo därom. På Urban +VI:s tillskyndan kom också 1390 generalkonfessorn i Vadstena, +Birgittas vän, Petrus Magni, öfver till Rom för +kanoniseringens fullbordan, och en af hans följeslagare, +Lars Romare, har gifvit en nyligen i Vatikanen funnen +beskrifning på hur denna tillgick. +</p> + +<p> +När Petrus kom, var Urban redan död, och det +var för påfven Bonifacius IX, som munken fick framlägga +bevisen på Birgittas helighet, hvilka öfverlämnades +till undersökning åt en fransk, en engelsk och +en italiensk kardinal. När undersökningen utfallit efter +önskan, utlystes i den franske kardinalens hus en sammankomst, +där hvar och en, som hade något att invända +mot helgonförklaringen, fick yttra sig. En munk +invände, att saken var väckt för tidigt efter Birgittas +död, och en annan öfverlämnade en bok, hvari han nedskrifvit +anmärkningar mot Birgittas skrifter. Men invändningen +<a id="page-38" class="pagenum" title="38"></a> +tystades tämligen omildt af kardinalen, som +för öfrigt ref sönder boken, och så var den saken +afgjord. +</p> + +<p> +Petrus Magni fick sedan i uppdrag att anskaffa +allt som behöfdes till Peterskyrkans och påfliga palatsets +smyckande för kanoniseringen. 600 vaxljus, 5,000 +lampor och så mycket friska olivkvistar, som tio åsnor +kunde bära, hörde med till det nödvändiga och kostade +dryga pengar. Fredagsaftonen den 6 oktober och lördagsmorgonen +den 7 firades helgonet med klockringning +i alla Roms kyrkor. Kanoniseringen skedde i påfliga +palatsets stora kapell. Efter en predikan, som handlade +om Birgitta, hennes underverk och uppenbarelser, +upptog påfven själf, knäböjande, en lofsång, slog så +upp den stora boken med förteckning på kyrkans helgon +och inskref där Birgittas namn. +</p> + +<p> +Efter en kort procession återkom påfven, och då uppstämdes +hymnen »Bed för oss, Birgitta». I Peterskyrkan +hölls gudstjänst på aftonen, och följande dag förrättade +påfven själf mässan därstädes, hvarvid högtidlig offring +skedde. +</p> + +<p> +Petrus Magni fick denna dag den tvifvelaktiga glädjen +att, utan att dock själf få vara med, bjuda påfven +på middag; Bonifacius hade nämligen förklarat +sig »vilja vara helgonets gäst». Kardinalen af Frankrike +höll däremot stor middag i sin trädgård för hvem +som ville vara med, och därvid gick naturligtvis åt en +oerhörd massa mat och dryck. +</p> + +<p> +Helgonets reliker framvisades på måndagen. +</p> + +<p> +Det var slutligen också kardinalen af Frankrike, +som åtog sig att betäcka de dryga kostnaderna för kanoniseringen, +troligen till följd af att han såsom släkting +till Magnus Erikssons gemål betraktade sig som +frände till det nya helgonet. +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +<a id="page-39" class="pagenum" title="39"></a> +Återstår nu att säga några ord om fullbordandet +af Birgittas båda förnämsta verk, Vadstena kloster och +uppenbarelserna. Till klostret hade Magnus Eriksson redan +1346 skänkt Vadstena kungsgård jämte 6,000 mark +silfver, en i sanning kunglig gåfva, som visar, att Birgitta +trots alla misshälligheter dem emellan dock för +honom var en auktoritet. Klostret invigdes 1384, och +dotterkloster anlades i främmande länder, i England, +Holland, Frankrike, Tyskland, ända ned till Spanien och +Italien. Särskildt i Norden blefvo dessa kloster verkliga +kulturhärdar, där krönikor författades, en stor del +af vår medeltidslitteratur afskrefs, främmande böcker +öfversattes och förbindelser med främmande folk uppehöllos, +handaslöjder bedrefvos och icke minst – folkliga +predikningar på svenskt språk höllos. För katolicismens +renlärighet i Norden blefvo birgittinerklostren +äfvenledes af stor betydelse. Eriks af Pommern skrifvelse +till kyrkomötet i Basel säger rent af, att orden fredade +den svenska kyrkan för grekiskt och hussitiskt kätteri, +och en ifrig dansk motståndare till reformationen +förehöll Gustaf Vasa, att öfvergifvandet af Birgittas +uppenbarelser var orsaken till alla Sveriges olyckor. +</p> + +<p> +Ännu Erik XIV och Johan III gåfvo rikliga anslag +till Vadstena kloster, men 1595 gjorde hertig Karl +slut på resten af katolicism i Sverige; de elfva kvarvarande +nunnorna och deras biktfader måste den 13 december +detta år lämna fäderneslandet. +</p> + +<p> +Det varaktigaste och mest kända minnet af Birgitta +utgöres dock af hennes uppenbarelser. Deras fullbordande +och slutliga utgifning äro förknippade med namnet +på en man, som mot slutet af Birgittas lif på visst +sätt hade blifvit henne en ersättning för Mathias, eftersom +han kunde tjänstgöra som både biktfader och teologisk +rådgifvare. Det var den spanske biskopen <em>Alfons</em>, +som af kärlek till ett lif i religiösa betraktelser afsagt +sig sin biskopsstol och sedan vistades i Rom. En tid +<a id="page-40" class="pagenum" title="40"></a> +af året 1370 har han varit Birgittas ende biktfar; han +var henne också följaktig på pilgrimsfärden till Jerusalem, +och på grund af Kristi befallning öfverlämnade +hon samtliga sina uppenbarelser åt honom, »som må förtydliga +de mörka punkterna och som förstår den rättrogna +meningen af de ord min ande ingifvit dig». »Ty», säger +Kristus sedan, »min ande öfvergifver någon gång +mina utvalda, och de få då själfva afväga och pröfva +mina ord i sitt hjärta, på det att de efter mogen +öfverläggning må klarare och bättre utveckla min +mening.» +</p> + +<p> +Den teologiska granskning, som Alfons sålunda +fått i uppdrag att utföra, var färdig, tills uppenbarelserna +före helgonförklaringen skulle öfverlämnas till påfven. +Att ordna dem efter innehållet, som han också +tänkt göra, medhann biskopen dock ej, och så bibehölls +den mycket orediga, närmast men icke följdriktigt i kronologisk +ordning gjorda uppställning, som härrör från +priorn Petrus och magister Petrus och som bereder oss +sådana svårigheter vid läsningen af Birgittas skrifter. +De värsta utfallen mot påfvar och präster aktade man sig +att framlämna vid undersökningen före helgonförklaringen; +de utkommo dock sedermera i den första tryckta upplagan +af uppenbarelserna. Birgittas skrifter ha utgått +i mer än 20 latinska upplagor, däribland ett par från +början af 1500-talet med träsnitt af Albrekt Dürer. +Franska och italienska upplagor finnas äfven samt en +fornsvensk, som först på 1800-talet kommit i tryck. +</p> + +<p> +Huru skola vi förklara Birgittas uppenbarelser? Bedrägerier +voro de ej, det öfvertygas man om redan vid +en tämligen flyktig genomläsning. Att förklara dem +som ett hysteriskt lynnes sjuka fantasier är en utväg, +som nog blifvit försökt mer än en gång men som lider +af betydlig ensidighet. Hysteri var visserligen hos +medeltidens både män och kvinnor en smula vanligare +än nu; man lefde ju i en ständig skräck för det onda +<a id="page-41" class="pagenum" title="41"></a> +andelifvets hemlighetsfulla makter. Men Birgitta visar +på samma gång så mycken sund lifsuppfattning, så mycken +vördnad för och rent af kärlek till naturen, och +uppenbarelserna äro för öfrigt så märkbart hämtade ur +hennes eget lifs yttre händelser och erfarenheter, att +vi godt, trots den profetiska formen, kunna i hennes +skrifter känna oss på fast mark. +</p> + +<p> +Förklaringen på det hela synes mig ligga i den +omständigheten, att Birgitta på samma gång var en religiös +personlighet och en skald. För hvarje verklig, +själfupplefvad fromhet, den må nu vara aldrig så protestantiskt +frisinnad, existera alltjämt »under» i den bemärkelsen, +att de egna upplefvelserna faktiskt tagas som +uppenbarelser från Gud till personligheten och alltså +föranleda till stärkande af den undergifvenhet under +Guds vilja, som utgör religionens innersta väsen. +</p> + +<p> +Men Birgitta var icke blott en varmt religiös personlighet; +hon var också skald, med skaldens oemotståndliga +längtan att nedskrifva och för världen förkunna +erfarenheterna i sitt inre och yttre lif. Att hon gjort +detta under känslan af hänförd glädje öfver sina egna +ord, det är ingenting enbart för medeltidens författare +typiskt; hänförelse tillhör ju alltid det konstnärliga skapandets +ögonblick. Och att ofta hennes egna tankar +tedde sig för henne som syner och meddelanden från de +rymder, som voro henne kärast – det är med hennes +fantasi ingenting att undra på. +</p> + +<p> +Är nu på detta sätt allt »underbart» affärdadt ur +Birgittas personlighet för oss, nyktra nutidsmänniskor? +Jag tror fastmer, att vi på detta betraktelsesätt ingenting +förlora; en själfständig religiös personlighet och +en skald i samma individ, det är just förklaringen +på en äkta profetnatur, och öfverallt där sådana naturer +visa sig – och detta sker nog än i dag –, där framträder +också något af gudomlig uppenbarelse i mänskligheten. +Detta har hvarje verklig skald lätt att förstå, +<a id="page-42" class="pagenum" title="42"></a> +och därför torde heller ingen historisk skildring +af Birgitta ens i trogen karaktärsteckning öfverträffa +den bild af henne, som Heidenstam i sin enkla, vackra +bok »Heliga Birgittas pilgrimsfärd» skänkt vårt folk. +</p> + +<p> +Birgitta är ingen protestantisk reformator, men hon +är dock en af de starkaste föreningslänkarna mellan vår +katolska medeltid och vår luterska nutid. Äfven protestantismens +svenska folk har i alla tider skäl att se +upp till henne för hennes fasthållande vid det allmänna +prästadömets idé, för hennes varma intresse för fosterland +och folkbildning och för hennes både i klosterregeln +och i hennes eget lif framträdande uppfattning +af mannens och kvinnans betydelse för hvarandra i samarbetet +för Guds rikes förverkligande på jorden. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="part" id="chapter-0-2"> +<a id="page-43" class="pagenum" title="43"></a> +BIHANG. +</h2> + +</div> + +<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-1"> +Utdrag ur Birgittas uppenbarelser. +</h3> + +<p class="first"> +S:a Agnes beder Maria för Birgitta i följande +ord: »Gör misskund med din dotter, ty hon är lik +fattig kvinna, som intet hade i torpet eller i dalen, där +hon bodde, utom litet lefvande, som är höna eller gås. +Dock hade hon så mycken kärlek till den herren, som +bodde ofvanför berget, att hon unnade och gaf honom af +kärlek allt det, som hon hade lefvande. Då herren säger, +att han har allt i öfverflöd och behöfver intet, svarar +kvinnan: ’Ej offrar jag dig detta, därför att du +behöfver det, utan därför att du lät mig, fattig kvinna, +bygga vid ditt berg och palats och därför att jag är +hedrad af dina tjänare. Jag skulle göra mer, om jag +förmådde. Men det jag gjort har skett för att icke vara +otacksam mot din nåd.’ Herren svarar, att han därför +vill upptaga henne å sitt berg i sitt palatium. Birgitta +har liksom lämnat ’det enda hon hade i lifvet, +som var världens kärlek och sina barn; därför skall +Marias mildhet försörja henne, och hon skall komma till +Jesu palats, där tusen sinom tusen änglar tjäna honom’.» +</p> + +<p> +Lifvet i Rom växlar mellan bedröfvelse och hugnad. +»Hugnaden är den helige andes ingjutelse. Bedröfvelse +är, då orena tankar eller stolta och leda tankar +bedröfva människans hug emot hennes vilja. När hugen +ängslas af Guds vanhedrande och själarnas skada, när +<a id="page-44" class="pagenum" title="44"></a> +hugen nödgas att af skälig sak invefva sig i världsliga +tings omsorg, så måga ock stundom Guds vänner hugnas +med världslig hugnad, såsom af studier eller läsning, +af höfvisk lek eller af andra gärningar, i hvilka intet +ohöfviskt är. Om näfven jämt hölles knuten, krympte +senorna och vanmäktades handen. Så i andliga ting, +ty om hugen alltid stode till gudliga tings skådan, +blefve han uppblåst af högfärd och glömde sig +själf, eller ock minskades hans äras krona. Därför +hugnas Guds vänner stundom med den helige andes ingifvelse, +och stundom bedröfvas de med Guds tillåtelse, +ty med bedröfvelsen upprifvas syndernas rötter och rättfärdighetens +frukt rotas; fastän Gud, som ser hjärtan, afväger +sina vänners frestelser så, att de lända dem till förkofran +och gagn, ty han gör allt rättvist, med rätt mål +och vikt. Medan du således är kallad genom Guds ande, +haf ingen omsorg, därför att Gud länge fördröjer sitt +löfte, ty skrifvet är, att ingen kommer till Gud, utan +Gud Fader drager honom. Så har ock skett med dig, +ty det som förr syntes dig hårdt och vanskligt att tåla, +har nu blifvit dig så lätt och kärt, att dig lyster intet, +utan hvad Gud vill.» +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +»En af djäfvulens största frestelser är att vilja +synas hvad man ej är eller att åstunda vara det, +som går öfver ens kraft och förmåga. Några äro, +som med sina gärningar tro sig fullgöra för sina +synder, hvilkas vilja alltigenom är fördömlig, ty +äfven om en människa dräpte sin lekamen hundrade +gånger, förmådde hon ej svara Gud ett emot tusen, +därför att Gud gifver makten och viljan. Han gifver +tiden och hälsan, han gifver den goda åstundan. +Han gifver rikedom och ära, han dödar och gör lefvande, +han upphöjer och förnedrar, och allting är i hans +<a id="page-45" class="pagenum" title="45"></a> +hand, och därför bör all heder gifvas honom allena +och ingen människas förskyllan räknas henne för något.» +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +Mot påfven och kyrkans fördärf: »Länge sedan +var det, som världens hufvud, som är påfven, blidkade +Gud med lefvernets helighet och goda efterdöme, +så som forna helgade påfvar gjorde, och därför +hafva de andra lemmarna blifvit vanmäktiga och +tvinande. Snart skall dock plöjaren komma, sänd af +den allsmäktige. Han aktar ej jordägor eller lekamlig +fägring och frågar ej efter människornas styrka, ej höfdingarnes +hot, ej någon människas värdighet. Arbeten +därför, mina vänner, manligen och ifrigt! Ty detta, som +jag säger, skall ej varda i yttersta dagarna, så som +jag sagt förut, utan i dessa dagar, och många nu lefvande +skola se det med sina ögon, att fullkomnas må +hvad skrifvet är: Varde deras hustrur änkor och deras +söner faderlösa, och allt det människorna åstunda skall +tagas ifrån dem. Ty rättvist är, att huset renas, hvari +konungen skall ingå, och glaset tvås rent, att drycken +må synas klar, kornet starkt tröskas, att det må skiljas +från ax och agn, och det, som inneslutes i formen, skall +tryckas och pressas, tills det får gestalt efter formen. +Men liksom sommaren kommer efter vintern, så skall +jag gifva dem hugnad efter bedröfvelse, som vilja vara +ödmjuka och mer akta himmelriket än jordiska ting. +För det tredje skall jag andeligen säga: ’Kommen, I +fåkunniga och enfaldiga, och jag skall gifva eder mun +och snille, så att högfärdiga och mångtaliga ej skola +förmå strida emot eder.’ Så gjorde jag i dessa dagar. +Jag upphöjde enfaldiga med min visdom till att motstå +de lärda. Jag föraktade de stortaliga, och de bortgingo +med hast.» +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +<a id="page-46" class="pagenum" title="46"></a> +»Därför anklagar jag nu dig, du min kyrkas +hufvud, som sitter i mitt säte, hvilket jag antvardade +åt Petrus och hans efterkommande med trefaldig +värdighet och makt: för det första, att de skulle hafva +makt att binda själarna och lösa dem från synden; för +det andra, att de skulle för de ångrande upplåta himmelrikets +portar; för det tredje, att de skulle tillsluta dem +för de förbannade och för dem, som försmått min lag. +Men du, som skulle hela själarna och föra dem till +mig, du är sannerligen själarnas dråpare! Jag gjorde +Petrus till en herde för mina får, men du drifver dem +åtskils och sargar dem. Du är värre än Lucifer, ty +han hatade blott mig och ville ingen dräpa utan mig, +att han i mitt ställe måtte blifva herre; men du är +mycket värre, ty med dina onda gärningar drifver du +ej allenast mig från dig, utan genom ditt onda föredöme +dräper du jämväl de själar, som jag återlöst med mitt blod +och som jag antvardade åt dig såsom åt en trogen vän. +Du är orättvisare än Pilatus och grymmare än Judas, +ty han sålde mig ensam, men du säljer icke blott mig +utan ock de utvaldas själar för världslig vinning och +fåfäng ära.» +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +Till en biskop, som uppehöll sig hos påfven i Avignon: +»Herre biskop! Vår Herre Jesus Kristus sade till +mig, att jag skulle tillskrifva eder nedanstående ord, +hvilka ni bör framlägga för påfven. Påfven begär ett +tecken; säg honom, att fariséerna fordrade tecken. Dessa +svarade jag, att liksom Jona var i hvalfiskens buk +under tre dagar och tre nätter, så låg jag, jungfruns +son, under tre dagar och tre nätter död i jorden, och +sedermera uppstod jag och uppsteg till min ära. Så +skall ock denne påfve Gregorius mottaga min varnings +tecken, att han må frälsa själarna. Må han förrätta +<a id="page-47" class="pagenum" title="47"></a> +sådana verk, som lända mig till ära; må han arbeta på +själarnas frälsning och på att min kyrka kommer till +sin forna betydelse; då skall han undfå ett tecken och +den evinnerliga tröstens frukt. Men såvida han ej hörsammar +mina ord och icke kommer till Italien, skall +han hafva ett annat tecken: han skall förlora ej blott +det timliga goda utan ock det eviga, och han skall känna +förtviflan, så länge han lefver; om än hans hjärta kan +förefalla att äga någon hugnad, skola likväl samvetskvalen +och den inre oron icke öfvergifva honom. Det +tredje tecknet består däri, att jag, Herren Gud, talar +dessa underbara ord till en kvinna; till hvilket mål och +till hvilket gagn, om icke till själarnas frälsning och +båtnad och på det att de onda må rättas och de goda +blifva bättre? Rörande oenigheten mellan påfven och +Bernabo (Visconti i Milano) svarar jag, att den är mig +på det högsta emot, emedan otaliga själar därigenom +vedervågas; därför vill jag, att fred slutes, ty äfven om +påfven fördrefves från påfvedömet, vore det bättre, att +han ödmjukade sig och gjorde fred på hvad sätt ske +kunde, än att så många själar förloras i den eviga fördömelsen. +Angående Frankrike får han intet veta, förrän +han personligen kommer till Italien. Själarnas fördömelse +är uppenbar, och därhän sträfva de flesta. Därför +må påfven endast lyssna till mig, emedan – om än +alla afråda honom från att begifva sig till Rom och sätta +sig däremot så mycket de kunna – han bör förlita sig +på mig ensam, och jag skall vederkvicka honom. Inga +andra skola då få makt öfver honom, utan liksom kycklingarna +i boet sträcka upp sina hufvuden, skria och +fröjdas vid hönans ankomst, så skall jag med glädje +gå honom till mötes, upphöja honom och andligen och +lekamligen hedra honom. Desslikes säger Herren: Emedan +påfven tvekar, huruvida han för fredens stiftande +och min kyrkas rensning bör komma till Rom, vill jag, +att han kommer under närmast följande höst, och må +<a id="page-48" class="pagenum" title="48"></a> +han tillika veta, att han ej kan utföra någon mig behagligare +gärning än den att återvända till Italien». +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +I uppenbarelsernas sjunde bok finnes ett herdabref +af Birgitta till en biskop, som öfvertagit styrelsen af +Mark Ancona i Italien och i sitt samvete kände sig oroad +öfver att nödgas vara borta från sitt stift, emedan han +ej kunde sköta de själar, som voro anförtrodda åt hans +vård. Han bad därför Birgitta säga sig, hvilket behagade +Gud mest, antingen att han vände tillbaka till +sitt stift, eller att han fortfore att förvalta det ämbete, +som blifvit honom anförtrodt. Af Birgitta erhöll han +då följande svar: +</p> + +<p> +»Gud vare prisad för all sin godhet i evighet, amen! +Ärevördige fader! Först en ödmjuk hälsning. I hafven i +ödmjukhet skrifvit, att jag, en för eder okänd kvinna, +skulle bedja Gud för eder. Härpå svarar jag eder i +sanning, som mitt samvete förpliktigar mig, att jag dess +värre är en stor synderska och helt ovärdig att bedja +för eder. I hafven ock skrifvit till mig, att jag skall +gifva eder några andliga råd till frälsning af eder själ. +</p> + +<p> +Och därför har Gud sett till eder tro och ödmjukhet +och som en god fader velat uppfylla er önskan, i det +att han icke har aktat på mina synder utan blott har +sett på den ödmjukt bedjandes innerliga önskan. Ty då +jag, som genom min synd är helt ovärdig till dylika +ting, bad för eder till min Herre Jesus Kristus, visade +han sig själf för mig i anden och sade till mig i en +liknelse: Du, som det är gifvet att se och höra andliga +ting, gif nu väl akt och vet, att alla biskopar, abboter +och alla öfriga kyrkans prelater, som öfvergifva sina +kyrkor och förvalta andra ämbeten för att nå högre +äreplatser och blifva aktade af människorna, äro, till och +med när de i sin förvaltning icke göra sig skyldiga +till annan orättfärdighet, att likna vid orena djur, som +<a id="page-49" class="pagenum" title="49"></a> +blifvit beklädda med biskopliga och prästerliga skrudar. +Häraf, vördige herre och fader, har jag insett, att +I skolen göra så: Rannsaken i edert samvete, om dessa +får, nämligen de som äro eder betrodda i edert biskopsdöme, +under eder frånvaro blifva väl och på andligt sätt +styrda eller icke. Ledas de till själarnas gagn och bästa, +och sen I dessutom, att I genom förvaltningen af Mark +Ancona kunnen uträtta mera till Guds ära och själarnas +frälsning än i edert biskopsdöme, då säger jag eder, +att I efter Guds vilja tören förblifva i edert nuvarande +ämbete, såframt det ej blott är längtan efter ära eller +fåfänglig berömmelse, som fasthåller eder där. Men om +edert samvete däremot säger eder motsatsen, så råder +jag eder till att uppgifva er ställning i Mark Ancona, +vända tillbaka till eder kyrka och fästa bo i det eder +anförtrodda stiftet för att styra edra eller rättare Kristi +får och med ord, exempel och gärning vakta dem, icke +sorglöst och illa som en legoherde utan flitigt och troget +som en sann och god herde. Förlåt mig, min herre +och fader, att jag, en ovetande kvinna och ovärdig synderska, +skrifver detta till eder. Jag beder vår sanne +och gode herde, som värdigats dö för sina får, att han +ville gifva eder sin helige andes nåd att värdigt vakta +hans får och intill döden uppfylla hans härliga och +heliga vilja.» +</p> + +<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-2"> +Utdrag ur ordensreglerna. +</h3> + +<p class="first"> +Nunnornas antal är 60. Nunnekoret är under taket, +och munkar och nunnor äro afskilda från hvarandra +äfven under gudstjänsten. +</p> + +<p> +Dessutom finnas 13 präster, som beteckna de tolf +apostlarne och Paulus, och 4 mässdjäknar, som beteckna +kyrkofäderna Ambrosius, Augustinus, Gregorius, Hieronymus. +Prästerna <a id="corr-3"></a>igenkännas på ett rödt kors, mässdjäknarne +<a id="page-50" class="pagenum" title="50"></a> +på hvit cirkel med fyra röda »stycken». Dessa +13 präster, 4 djäknar tillika med 8 lekbröder utgöra +således inalles 25. Abbedissan väljer med biskopens +råd och konventets en af de 13 prästerna till +konfessor. +</p> + +<p> +Prästerna sköta gudstjänsten, studier och gudeliga +böner samt predika öfver skrifttexten å modersmålet +vissa dagar för nunnorna. +</p> + +<p> +Konfessor (biktfadern) väljer några af bröderna, som +äro präster, till hjälp i skriftermålet. +</p> + +<p> +Hvar torsdag hålles kapitel af abbedissan. +</p> + +<p> +Nunna skall vid inträdet vara minst 18 år, munk +25. Nunnornas tid delas mellan gudstjänst, läsning och +handarbete. +</p> + +<p> +Nunnesången vid gudstjänsten får ej vara smältande +vek, ej bruten, ej lekande, utan höfvisk, dämpad, samdräktig +och ödmjuk. Det är styggelse för Gud, när rösten +höjes mer för åhörarnes skull än för Guds. +</p> + +<p> +Systrarna få ej utgå af klostret, annat än då nytt +kloster skall byggas. Konfessor må ock utgå med bröder +i klosterärenden eller för kätteris öfvervinnande, om +så behof varda kan. +</p> + +<p> +Systrarna få samtala i trädgården. Likaså få prästerna +idka läsning, samtal och studier samt med konfessors +lof för hugnads skull gånga och spatsera. +</p> + +<p> +Samtal med världsfolk tillåtes systrarna vid fönstergallret. +Vid intagning i klostret frågar biskopen nunnan, +om hon ej nödgas till »renlif» af blygd eller af +världens motgång eller gäld. +</p> + +<p> +Före den, som skall intagas i klostret, bäres en röd +fana med Kristi pina och jungfru Marie beläte. Nya +bruden skåde Kristus på korset och läre sig tålamod och +fattigdom, renhet och ödmjukhet af jungfru Maria. Innanför +kyrkan stannar bruden vid dörren. Biskopen viger +hennes ring, och två tända ljus bäras framför henne +och skola brinna, så länge mässan sjunges. Biskopen läse +<a id="page-51" class="pagenum" title="51"></a> +därvid denna bön: O, allsvåldige, evärdlige Gud, som +fäster dig din nya brud i misskund, välsigna denna +ring, och såsom din tjänarinna bär detta brudetecken +utantill på handen, må hon ock bära din tro och kärlek +innantill i faderns, sonens och den helige andes namn. +Amen. +</p> + +<p> +För altaret klädes klosterbruden af biskopen i sin +nunnedräkt under bön. Därefter läses litanian under +åkallan af alla helgon för Guds tjänarinna. Däruppå +meddelas absolution åt den knäböjande, hvarefter hon +tager Kristi lekamen. Nu inbäres af systrar en bår +med mull, som sättes vid dörren, förrän mässan börjar. +Under en lofsång gå biskopen och bruden till samma +dörr, där biskopen öfverantvardar henne åt abbedissan, +som bidar vid dörren med konventet. +</p> + +<h3 class="chapter" id="subchap-0-2-3"> +Ur Birgittas böner. +</h3> + +<p class="first"> +Min Herre Jesus Kristus, du är den starkaste kämpe +och manligaste riddare. Du gjorde den största gärning +och tålde den hårdaste pina i världen. Nu må din ära +utropas af allt himmelrikets härskap upp till den höjd, +där ingen kan omfatta slutet af gudomens välde. Gånge +ock det ropet ned i helvetet, i hvars djup ingen grund +finnes, och ditt lof må förkunnas i världen, både bland +dina vänner och ovänner, för det du var den förste och +främste i striden under ditt eget baner, hvarvid din kärlek +må liknas. Då blef baneret rest och sedt, vid den +timmen, då du sade: »det är fullkomnadt», och till dess +du antvardade din ande i din faders händer. Då syntes +din kärlek, att du hellre ville, att ditt hjärta ginge +sönder, än att själarna skulle mista himmelriket. +</p> + +<p> +Då fick Lucifer, höfdingen i helvetet, så stort fall, +att han domnade i sin styrka och sina krafter och allt +djäfvulssläktet röt och skalf af rädsla. – – +</p> + +<p> +<a id="page-52" class="pagenum" title="52"></a> +O, hertig af Betlehem, så fullkomnade du en hertigs +lefverne, då du ledde den stora skaran från mörker och bedröfvelse +till evärdlig glädje. O, hur manligen du fullkomnade +ridderskapsrätten: du styrkte kyrkan, då du tolkade +och skipade din nya lag, du värjde änkorna, då du +instiftade skriftermålet, du hjälpte faderlösa barn, då du +med ditt hjärteblod öppnade himmelriket; ditt hjärta är +oförtrutet tillreds att göra rättvisa och fördärfva orättvisa. +Du, som är min själs och min lekamens allrakäraste +öfver allt det, som skapadt är, Guds och jungfruns +Son, dig äre och tacke allt det i himmelriket är +för den glädje där skall vara förutan ände! +</p> + +<p> +Herre min, jag klagar inför dig, huru jag tycker +mitt hjärta vara beskaffadt: mig tyckes, som om i hjärtat +vore en etterblemma; där stånda ock genom hjärtat +två törnen, och kringom dem är dragen en hinna, som +tränger det och kväljer mig mycket. Min käre Herre +Gud, detta är mig omöjligt att göra själf utan med din +hjälp, därför beder jag dig för all den ödmjukhets skull, +som du uppenbarade i världen: rif af den hinnan, hvarmed +jag menar högfärden, och omhvärf hjärtat med den +ödmjukhet, som utan början hafver funnits i din gudoms +dygd. Min Herre Gud, jag beder dig, för det att +ditt hufvud kröntes med en törnekrona: rif ut den taggen, +som står i mitt hjärta, hvilken är köttslig kärlek +till man eller barn, vänner eller fränder, och insätt +där i stället gudlig kärlek till mina medkristnas själagagn. +</p> + +<p> +Min Herre Jesus, hör min bön, som du hörde röfvaren +på korset, gör mitt hjärta brännande af din kärleks +eld, så att allt, som där är dig emot, må bortsopas +af stormen. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="part" id="chapter-0-3"> +<a id="page-53" class="pagenum" title="53"></a> +Källor: +</h2> + +</div> + +<div class="table"> +<table class="src"> +<tbody> + <tr> + <td class="col1"><em>Henrik Schück</em>:</td> + <td class="col2">Svensk Litteraturhistoria I. Stockholm 1890.</td> + </tr> + <tr class="c"> + <td class="col1" colspan="1">» »</td> + <td class="col2">Illustrerad svensk Litteraturhistoria I. Stockholm 1896.</td> + </tr> + <tr class="c"> + <td class="col1" colspan="1">» »</td> + <td class="col2">Birgitta. (Ord o. bild, 1892).</td> + </tr> + <tr class="c"> + <td class="col1" colspan="1">» »</td> + <td class="col2">Några anmärkningar om Birgittas revelationer (Vitterhets-, Historie- o. Antikvitetsakademiens handlingar 13: 1). Stockholm 1901.</td> + </tr> + <tr class="c"> + <td class="col1" colspan="1">» »</td> + <td class="col2">Lifvet i Vadstena kloster. (Dagny 1901.)</td> + </tr> + <tr> + <td class="col1"><em>Fr. Hammerich</em>:</td> + <td class="col2">Den hellige Birgitta og Kirken i Norden. Köpenhamn 1863.</td> + </tr> + <tr> + <td class="col1"><em>Ellen Fries</em>:</td> + <td class="col2">Märkvärdiga kvinnor. Stockholm 1891.</td> + </tr> + <tr> + <td class="col1"><em>Gustaf Bergström</em>:</td> + <td class="col2">Sancta Birgitta. Örebro 1898.</td> + </tr> + <tr> + <td class="col1"><em>A. Brinkman</em>:</td> + <td class="col2">Den hellige Birgitta. Köpenhamn 1893.</td> + </tr> + <tr> + <td class="col1"><em>Johannes Jørgensen</em>:</td> + <td class="col2">Romerske Helgenbilleder. Köpenhamn 1902.</td> + </tr> + <tr class="l"> + <td class="col1" colspan="2">Heliga Birgittas uppenbarelser, utgifna af <em>G. E. Klemming</em>. Stockholm 1857-1875.</td> + </tr> + <tr class="l"> + <td class="col1" colspan="2">Vadstena klosterregler, utg. af <em>C. F. Lindström</em>. Stockholm 1845. (De båda sista i Svenska Fornskriftsällskapets samlingar.)</td> + </tr> + <tr> + <td class="col1"><em>C. Bildt</em>:</td> + <td class="col2">Svenska minnen och märken i Rom. Stockholm 1900.</td> + </tr> +</tbody> +</table> +</div> + +<div class="ads chapter"> +<p class="hdr"> +Systematisk förteckning å Föreningen +Heimdals folkskrifter. +</p> + +<p class="hdr2"> +A. <i>Historia, biografi och statskunskap.</i> +</p> + + <div class="hang"> +<p> +<b>1. Unionen</b>, sådan den stiftades och sådan den blifvit. I. Den ursprungliga unionen. +Af prof. <i>R. Kjellén</i>. 0,25. +</p> + +<p> +<b>14-15. Unionen</b> etc. II. Unionens historia (1814-1891). Af prof. <i>R. Kjellén</i>. 0,40. +</p> + +<p> +<b>18-19. Unionen</b> etc. III. Den nuvarande unionen. Af prof. <i>R. Kjellén</i>. 0,40. +</p> + +<p> +<b>2. Om Engelbrekt Engelbrektsson</b> och betydelsen af hans verk. Af prof. <i>S. J. +Boëthius</i>. 0,20. +</p> + +<p> +<b>4. Uppsala möte 1593.</b> Af d:r <i>Karl Hildebrand</i>. 2. uppl. 0,25. +</p> + +<p> +<b>11. Olaus Petri</b>, hans reformatoriska verksamhet och karakter. Af komminister +<i>Karl Hult</i>. 0,20. +</p> + +<p> +<b>16-17. Gustaf II Adolf</b>, hans personlighet och betydelse. Af prof. <i>Ludvig Stavenov</i>. +2. uppl. 0,30. +</p> + +<p> +<b>27. Alexander den store.</b> Af d:r <i>Richard Nordin</i>. 0,25. +</p> + +<p> +<b>36. Gustaf Vasa</b>, hans personlighet och hans betydelse. Af riksarkivarien <i>E. Hildebrand</i>. +0,20. +</p> + +<p> +<b>42. Karl XI:s personlighet och lifsgärning.</b> Af d:r <i>Rudolf Fåhræus</i>. 0,20. +</p> + +<p> +<b>57. Betydelsen för Sveriges utveckling af 1600-talets krigspolitik.</b> Af fil. d:r <i>Ellen +Fries</i>. 0,25. +</p> + +<p> +<b>64. Erik Dahlberg.</b> Af d:r <i>Hjalmar Nilsson Heden</i>. 0,50. +</p> + +<p> +<b>65. Holländare och engelsmän i Sydafrika.</b> Af doc. <i>V. Söderberg</i>. 0,25. +</p> + +<p> +<b>78. Axel Oxenstierna och hans broder.</b> Af d:r <i>P. Sondén</i>. 0,40. +</p> + +<p class="hdr2"> +B. <i>Geografi och etnografi.</i> +</p> + +<p> +<b>21. Kina</b> och dess förbindelser västerut. Af doc. <i>S. Lönborg</i>. 0,25. +</p> + +<p> +<b>28. Indianerna</b> i norra och mellersta Nordamerika. Af fil. kand. <i>O. A. Wetterling</i>. 0,20. +</p> + +<p> +<b>52. Vasco da Gama</b> och upptäckten af sjövägen till Indien. Af lektor <i>J. Fr. Nyström</i>. +0,30. +</p> + +<p> +<b>61. Ferdinand Magellan</b> och den första världsomseglingen. Af fil. lic. <i>Erik Falk</i>. +0,45. +</p> + +<p> +<b>74. Polarforskningen.</b> Af prof. <i>A. G. Nathorst</i>. Med en karta. 0,25. +</p> + +<p class="hdr2"> +C. <i>Naturvetenskap och praktisk tillämpning däraf.</i> +</p> + +<p> +<b>8-9. Om solen.</b> Af Prof. <i>N. C. Dunér</i>. 0,30. +</p> + +<p> +<b>10. Underjordiska inflytelser på jordytan.</b> Af prof. <i>R. Kjellén</i>. 0,25. +</p> + +<p> +<b>12. Om väderleksmärken</b>, deras betydelse och ursprung. Af prof. <i>H. H. Hildebrandsson</i>. +0,20. +</p> + +<p> +<b>25. Människans inflytande på vårt lands vegetation.</b> Af prof. <i>Th. M. Fries</i>. 0,20. +</p> + +<p> +<b>31. Om nordens vårväxter.</b> Af prof. <i>F. R. Kjellman</i>. 0,10. +</p> + +<p> +<b>32. Om koksaltets betydelse för människo- och djurkroppen.</b> Af prof. <i>O. Hammarsten</i>. +0,15. +</p> + +<p> +<b>37. Hvad torfmossarna förtälja.</b> Af prof. <i>Aug. Quennerstedt</i>. 0,15. +</p> + +<p> +<b>45. Om fotografering och ljustryck.</b> Af doc. <i>N. A. Langlet</i>. 0,25. +</p> + +<p> +<b>51. Om Röntgenstrålarne.</b> Af prof. <i>Knut Ångström</i>. 0,25. +</p> + +<p> +<b>54-55. Om växternas näring.</b> Af fil. kand. <i>J. F. Nordwall</i>. 0,40. +</p> + +<p> +<b>58. Om oljeväxterna</b> och deras användning inom industrien. Af direktör <i>Tom von +Post</i>. 0,20. +</p> + +<p> +<b>62. Om det gamla och det nya krutet.</b> Af prof. <i>Oskar Widman</i>. 0,15. +</p> + +<p> +<b>67. Djurens blodomlopps- och andningsorgan.</b> Af lektor <i>Ludv. Johansson</i>. 0,40. +</p> + +<p> +<b>72. Om anfalls- och försvarsmedel inom djurriket.</b> Af doc. <i>Einar Lönnberg</i>. Med +7 planscher. 0,50. +</p> + +<p> +<b>77. De nordiska trädens arkitektonik.</b> Af prof. <i>F. R. Kjellman</i>. 0,20. +</p> + +<p class="hdr2"> +D. <i>Medicin och hälsovård.</i> +</p> + +<p> +<b>3. Om lungsot och tuberkulos.</b> Af prof. <i>S. E. Henschen</i>. 0,20. +</p> + +<p> +<b>22. Vår köttföda.</b> Af stadsveterinären <i>Gust. Kjerrulf</i>. 0,20. +</p> + +<p> +<b>26. Om engelska sjukan hos barn.</b> Af prof. <i>O. V. Petersson</i>. 0,25. +</p> + +<p> +<b>38. Skyddsympningens utveckling.</b> Af prof. <i>Carl Sundberg</i>. 0,20. +</p> + + </div> +</div> + +<div class="trnote chapter"> +<p class="transnote"> +Noteringar: +</p> + +<p> +Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. +Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare korrekturer är som +följande (innan/efter): +</p> + + + +<ul> + +<li> +... af sängen, några bänkar och en bönstol.<span class="underline">»</span> ...<br> +... af sängen, några bänkar och en bönstol.<a href="#corr-0"></a> ...<br> +</li> + +<li> +... <span class="underline">Aspanäs</span> i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons husfru. ...<br> +... <a href="#corr-1"><span class="underline">Aspenäs</span></a> i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons husfru. ...<br> +</li> + +<li> +... hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till <span class="underline">cistersienserna</span> ...<br> +... hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till <a href="#corr-2"><span class="underline">cistercienserna</span></a> ...<br> +</li> + +<li> +... Prästerna <span class="underline">ingenkännas</span> på ett rödt kors, mässdjäknarne ...<br> +... Prästerna <a href="#corr-3"><span class="underline">igenkännas</span></a> på ett rödt kors, mässdjäknarne ...<br> +</li> +</ul> +</div> + + +<div style='text-align:center'>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75742 ***</div> +</body> +</html> + diff --git a/75742-h/images/cover.jpg b/75742-h/images/cover.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..965e24c --- /dev/null +++ b/75742-h/images/cover.jpg diff --git a/75742-h/images/logo.jpg b/75742-h/images/logo.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..b12758a --- /dev/null +++ b/75742-h/images/logo.jpg diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..b5dba15 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This book, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this book outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..951a62e --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +book #75742 (https://www.gutenberg.org/ebooks/75742) |
