diff options
Diffstat (limited to '75742-0.txt')
| -rw-r--r-- | 75742-0.txt | 1764 |
1 files changed, 1764 insertions, 0 deletions
diff --git a/75742-0.txt b/75742-0.txt new file mode 100644 index 0000000..6354c50 --- /dev/null +++ b/75742-0.txt @@ -0,0 +1,1764 @@ + +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75742 *** + + + + + + DEN HELIGA BIRGITTA + + + AF + LYDIA WAHLSTRÖM + FIL. D:R + + + FÖRENINGEN HEIMDALS + FOLKSKRIFTER; N:R 86. + P. A. NORSTEDT & SÖNERS + FÖRLAG, STOCKHOLM. + + PRIS: 40 ÖRE. + + + + + Föreningen Heimdals folkskrifter. + + + Anmälan. + + Föreringen Heimdal, stiftad och upprätthållen af studenter i + Uppsala, sträfvar att verka för folkupplysningens sak genom ett + efter dess krafter afpassadt opartiskt folkupplysningsarbete utan + politisk innebörd. I detta syfte har föreningen sedan 1893 + utgifvit folkskrifter – smärre populärt skrifna uppsatser i + skilda ämnen – för hvilkas halt och värde den känner sig kunna + bära ansvaret, utan att den därför gör till sitt hvarje i dem + förefintligt omdöme eller förslag. + + Sex à tio folkskrifter beräknas årligen utkomma. Hvarje skrift + utgör ett afslutadt helt. Omfånget växlar i allmänhet mellan 1 + och 5 tryckark och priset mellan 10 och 50 öre. + + Skrifterna, hvilka först utgifvits af F. & G. Beijers + bokförlagsaktiebolag, Stockholm, utkomma från och med 1899 å P. + A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm. + + Utom genom bokhandeln kunna skrifterna äfven erhållas genom + föreningen eller förläggarne – numren 1-60 genom F. & G. Beijer, + nummer 61 och följande genom P. A. Norstedt & Söner – hvilka vid + direkt partirekvisition lämna rabatt. + + + FÖRENINGEN HEIMDALS FOLKSKRIFTER. 86. + + + + + DEN HELIGA BIRGITTA + + + AF + LYDIA WAHLSTRÖM + FIL. D:R + + + STOCKHOLM + P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG + + + STOCKHOLM + KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER + 1905 + + + + +Sveriges medeltidshistoria företer, i synnerhet vid en jämförelse med de +skandinaviska grannländernas, en märkbar brist på verkligen kända +personligheter. Vikingatågens svenska hjältar blänka fram endast +glimtvis genom isländska sagors dunkel eller frankiska krönikors torra +notiser, de stora folkungarnes karaktärer kunna vi sluta oss till endast +genom deras regeringshandlingar, och själfva vårt nationella +skyddshelgon, den helige Erik, är en omtvistad personlighet. Men +skymningen räcker längre: hertig Eriks »ridderlighet» och Magnus +Erikssons »svaghet» känna vi endast genom de samtida historieskrifvarnes +mer eller mindre tillförlitliga, mer eller mindre naiva omdömen, och af +vår störste nationalhjälte från denna tid äga vi ingen annan +karakteristik än den knapphändiga, som våra vanliga läroböcker pläga +återgifva: att han var liten till växten men hugstor och dristig samt +krigskunnig, rådig och vältalig. + +Saken är lätt förklarlig. En verklig inblick i en afliden persons +själslif kunna endast hans efterlämnade skrifter eller privatbref skänka +oss, och dylika voro tunnsådda nog på en tid, då skrifkonsten var en +företrädesrätt för prästerna och till och med läskunnigheten var en lyx +för de förnäma. Några större enskilda brefsamlingar finna vi icke heller +förrän på Sturarnes och Hemming Gads tid. Om den svenska medeltidens +inre lif skulle vi i själfva verket icke veta mer än hvad vi af andra +länders häfder kunna sluta oss till, om vi icke ur vårt lands kyrkliga +litteratur här och där kunde hämta en smula personkännedom. Kyrkan, som +vid denna tid är den enda kulturbäraren, ger oss också de enda +tillfällena till mera djupgående och inträngande karaktärsstudier. +Sålunda finna vi ett stort stycke af den vackraste medeltidsromantik hos +den gottländske dominikanermunken Petrus de Dacia, som, hemkommen från +sina studier i Köln och Paris, viger sitt återstående lif till +författandet af en lefnadsteckning öfver den unga tyska flickan, +Kristina från Stumbelen, hvilken hos honom väckt en kärlek, den han +själf uppfattade som vördnaden för Guds nådeverkningar hos ett helgon. + +Bäst lära vi dock känna tidens innersta skaplynne hos en kvinna. _Den +heliga Birgitta_ är den enda historiska personlighet under Sveriges +medeltid, med hvilken vi kunna känna oss stå öga mot öga, hvars själslif +vi kunna studera i minsta detalj och hvars lefnadsvanor vi kunna sluta +oss till. + +Dock mer än så. Hon är vår medeltids enda europeiskt ryktbara +personlighet; tillsammans med Gustaf II Adolf och Emanuel Svedenborg +står hon för utlänningen alltjämt som representanten för svensk +religiositet. Och hon, det katolska helgonet, gör detta med samma rätt +som dessa protestantismens bägge stormän, den ene statsman och +fältherre, den andre naturvetenskapsman och uppfinnare. Religiös +trångsinthet är ingen inhemsk planta i Sverige, där germansk folkfrihet +äfven under medeltiden var påfveväldet för stark, och Birgittas +uppenbarelser erinra oss mindre om klostercellen i Alvastra än om lifvet +vid kung Magnus’ hof eller i Rienzis Rom. Trots tagelskjorta och +gissling, djäfvulsfantasier och medeltidsteologi finns dock hos henne på +samma gång tillräckligt af politiker och hofdam, af borgfru och +landtkvinna. Den svenska riddarfruns och riddardotterns sunda kärfhet +och aristokratiska stolthet förneka sig ej, lika litet som hennes +vördnad för den internationella stat, som kallas katolsk kyrka, förmår +minska hennes fosterlandskärlek eller försvaga hennes blick för +påfvedömets förfall. + +Därför skulle man utan att göra våld på den faktiska verkligheten mycket +väl omkring hennes storvuxna personlighet med de skarpt markerade dragen +kunna gruppera hennes samtids svenska historia, både den politiska, den +kyrkliga och den kulturella. + + * * * * * + +Birgitta föddes, troligen 1303, på Finstad gård i Uppland, belägen +mellan Uppsala och Norrtälje. Fadern var den främste bland lagmän i +Sverige, upplandslagmannen Birger Persson, af den släkt, som bar tvenne +vingar i vapnet och som sedermera till följd af giftermålsförbindelser +med den danska ätten Brahe upptagit dennas namn. Modern, lagmannens +andra hustru, Ingeborg, var dotter till östgötalagmannen Bengt, som +tillhörde en gren af folkungaätten. + +Birger Persson har spelat en icke obetydlig roll i tidens historia. Vi +känna honom som ordförande i den kommission, som hade att utarbeta +Upplandslagen, innan den fick kunglig stadfästelse, 1296, och vi möta +honom senare som de olyckliga hertigarnes, Eriks och Valdemars, +anhängare i deras kamp med brodern, kung Birger. Han deltager också i +förmyndarregeringen under Magnus Erikssons minderårighet och är med om +mötet i Skara 1322, där 35 svenska riksråd ena sig om att stäcka +hertiginnan Ingeborgs maktlystnad. Hans fromhet är otvifvelaktig; med +stora gåfvor har han hugnat kyrkor och kloster, och såsom pilgrim har +han vallfärdat till S:t Jago de Compostella i Spanien. Några större +försakelser ha dock gåfvorna näppeligen behöft kosta honom, ty hans +rikedom var furstlig, och enbart Birgittas andel i arfvet efter honom +uppgick till tretton gårdar med tillhörande kvarnar och sågverk. + +Birgittas mor dog redan 1314, fadern 1328, och ännu visas som Uppsala +domkyrkas äldsta grafsten den häll, där samtliga familjemedlemmarne äro +afbildade; lagmannen enligt seden med ett lejon och hans hustru med en +hund, tapperhetens och trohetens sinnebilder, vid sina fötter. I kanten +ser man mindre afbildningar af barnen, på ena sidan de fyra sönerna, +däribland faderns efterträdare som lagman i Uppland, Israel, äfven han +känd för sin fromhet och död under Magnus Erikssons andra korståg till +Ryssland 1351; på andra sidan de tre döttrarna och längst ned bland dem +Birgitta. + +Nästan alla Birgittas nyare lefnadsteckningar frossa en smula i +utmålningar af det glada, friska lifvet på Finstad, men den främste +medeltidskännaren bland dem alla gör processen kort med dessa +föreställningar. + +Enligt hans skildring ha vi att tänka oss Finstad som en samling +envånings trähus: Härbärget, den s. k. stugan, stekarhuset, visthusen, +sömnhusen, fähusen, lador o. s. v. Det hus, dit alla samlades, den s. k. +stugan, var antagligen ett väldigt blockhus, bestående af ett enda rum, +som om dagarna hämtade sitt ljus från några små i taket anbragta +fönster; under de långa och mörka vinterkvällarna var det flammande +skenet från stockvedsbrasan den enda belysning, som gafs åt den stora +salen, hvars väggar svärtats af röken, innan denna från härden midt på +golfvet letat sig väg ut genom en öppning i det nedsotade taket; +skorsten fanns icke, och facklor såsom ett ytterligare belysningsmedel +förekomma endast vid mera högtidliga tillfällen. Vid denna härd +tillbragte nu husets folk sina kvällar, kvinnorna sysslande med sin +sömnad och troligen lyssnande till husets kapellan, som entonigt +föredrog något gammalt legendarium eller några böner, under det att snön +genom det öppna rökfånget yrde in i den halfskumma och dystra stugan. + +Vid nattens inbrott gick man till hvila i sömnhusen – kalla och ödsliga +kammare, hvilkas enda bohag utgjordes af sängen, några bänkar och en +bönstol. + +Det var en dyster omgifning, lämplig att utveckla en fantasi, fylld af +spökscener och vidskeplig skräck men också af religiös längtan och +lidelse. Sägnen visste förtälja om järtecken både före och vid Birgittas +födelse; hennes egen första syn omtalas i en gammal legend på följande +sätt: + +»När hon var sju år gammal, såg hon plötsligt vid sin säng ett altare; +och en fru i skinande kläder, sittande öfver altaret och hafvande en +krona i sin hand, sade tills henne: ’O Birgitta, kom hit!’ Då hon kom +till frun, sade denna: ’Vill du hafva denna krona?’ Hon sade sig vilja +hafva henne. Frun satte kronan på hennes hufvud, så att hon granneligen +kände kronans rundning beröra sitt hufvud. Och genast bortgick synen af +hennes åsyn; dock bortgick den aldrig ur hennes minne.» + +För hennes nästföljande syn, som inträffade några år senare, låna vi +skildringen från en nutida dansk författare, som med den nyomvände +katolikens hänförelse upplefver i sin egen själ hvad han beskrifver: + +»På aftonen samma dag kunde Birgitta ej falla i sömn, då hon hade gått +till sängs. Det brann intet ljus i hennes rum, men hon låg så länge och +stirrade ut i mörkret, att det slutligen liksom vek tillbaka. Natten var +ljus af snön utanför, och en svag grådager kom in genom gluggen. Hon +kunde urskilja det lilla altaret vid fotändan af sängen och krucifixet, +som hängde däröfver – –. + +Plötsligt såg hon icke annat än detta krucifix. Det blef så stort, så +verkligt, så lefvande. Hon såg tydligt alla de röda gisselslagen öfver +den korsfästes stackars magra armar, de ohyggliga gula spottklumparna i +hans vackra skägg och på hans bleka kinder, blodsdropparna, som sipprade +ned under törnekronan och droppade ned i hans förgråtna ögon och gjorde +dem blinda. Hon såg det alltsammans, och det var en syn så bedröflig, +att hennes hjärta var nära att brista af sorg och medömkan och harm. + +’O, min käre Herre, hvem har väl gjort Eder detta?’ sporde hon, nästan +utan att veta det; hennes hjärta slog häftigt i hennes bröst. + +Då öppnade den korsfäste sina blå, liksom frusna läppar, och en röst, +som lät så sorgsen som vindens klagan genom säfven i Finstad borggraf, +svarade sakta: ’Alla de som glömma mig och förakta min kärlek.’ + +I samma nu var det, som om ljuset släcktes i rummet. Det var samma +grådager som förut, och Birgitta kunde knappast urskilja altaret och +krucifixet mera. Men hon kunde ej somna, hennes hjärta fortfor att bulta +i hennes bröst, hon hörde dess hårda slag i nattens djupa stillhet, och +det var, som om hvarje slag drifvit hårda spikar in i hennes själ. Hon +kunde ej blifva liggande i sin säng, på sina nakna fötter sprang hon ut +på det kalla golfvet och kastade sig ned för korsets fot.» + +– – – – – – Att ett sådant barn som Birgitta tidigt skulle komma att +längta efter alla religiösa medeltidssjälars tryggaste hamn, +klosterlifvet, var ju endast helt naturligt, men för hennes utveckling +till en rik och allsidig mänsklighet var det godt, att hon fick vänta +länge på sina drömmars uppfyllelse. Moderns död gjorde, att hon +skickades öfver till sin moster, fru Karin på Aspenäs i södra +Östergötland, drotsen Knut Bossons husfru. Sägnen har åtskilligt att +berätta om den praktiska, nyktra mosterns naturligtvis fåfänga kamp med +barnets öfverspända fromhet. Ur hennes vård kom hon, ett tretton års +barn, direkt öfver i sin mans. + +Redan 1316 bortgiftes nämligen hon och systern Katarina med sönerna till +faderns vän, lagman Gudmar i Västergötland, äfvenledes en rik man och en +hertigarnes anhängare. Birgittas man, Ulf Gudmarsson, var då endast +aderton år gammal. Om bröllopet veta vi ingenting annat, än hvad vi ur +landskapslagarnas bestämmelser kunna sluta oss till. Brudens +öfverlämnande till brudgummen skedde, som bekant, med den gamla, ur »S:t +Eriks lag» hämtade formeln: »Jag gifter dig till heder och husfru, till +half säng, till lås och nycklar, till laga treding i lösören och +aflingegods och till all den rätt, som uppländsk lag är och den helige +Erik konung gaf.» + +Så voro de bägge barnen man och hustru – med hur mycken glädje från +Birgittas sida, kunna vi sluta oss till af hennes senare ord till sin +dotter Katarina, att hon hellre velat dö än träda i brudstol. På hennes +tillskyndan hade brudparet också aflagt löfte om afhållsamhet för första +året af sitt äktenskap – ett drag, som bland många andra visar oss, att +hustrun i religiösa ting blef den egentligen bestämmande. + +Om mannens personlighet veta vi icke mycket. Bevarade urkunder säga oss, +att han blef riddare 1328 och två år senare lagman i Närke, där han +också ägde gården Kägleholm. Någon framstående politisk roll har han +däremot icke spelat. Om skötseln af hans jordagods ha för öfrigt gamla +köpebref åtskilligt att säga oss, men intimare drag ur hans själslif +leta vi förgäfves efter; historien låter honom träda i skuggan för sin +berömda hustru. Men därför behöfva vi icke med nödvändighet sluta oss +till, att han stått under toffeln. Sin dotter Märta har han gift bort +alldeles mot Birgittas vilja med den råe riddaren Seved Ribbing från +Halland, som i svärmoderns skrifter vanligen omtalas under namnet +»röfvaren». Och i fråga om späkningar har Birgitta haft så stort +undseende för sin man, att hon endast, när han var bortrest, pålade sig +strängare botöfningar. + +Det var blott på det religiösa och litterära området, som hustruns vilja +i allmänhet blef afgörande. Hennes äldsta biografer meddela oss, att Ulf +på hennes uppmaning börjat lära sig läsa böner till jungfru Maria samt +lagböcker och juridiska arbeten. Bland hennes uppenbarelser finnes också +en, som meddelar oss några belysande drag af mannens karaktär och af +makarnes förhållande till hvarandra. Den har till öfverskrift: »Om en +själ, som säges hafva varit sancta Birgittas husbonde», och innehåller +tydligen änkans uppfattning af hans lefnadssätt i form af ett samtal dem +emellan. Här uppräknar han först fem synder, för hvilka han fullt ångrat +sig, och sex goda gärningar, hvilka frälsat honom från plågorna i +skärselden. Hans redlighet i handel och vandel framgår här obestridligt: +»ej säger mig mitt samvete, att jag hafver något gods med orätt samkat +eller undanhållit från andra; då jag satt för rätta, dömde jag ej efter +väld eller penningbegär, utan jag rannsakade granneligen alla mina +domar, redebogen att rätta mig, om jag for vill»; »jag vaktade mig, att +jag ej skulle vara de fattiga tung och skadlig i gästning och att jag ej +skulle komma i stor gäld». Ett enda uppdrag har han härvidlag att gifva +sin hustru, nämligen att hon skulle fullt godtgöra en änka för ett gods, +som han köpt men glömt betala, innan han dog: »om hon kommer i morgon +till dig, så gälda henne så mycket som hon begär, ty hon begär ej mer, +än hon äger få!» + +Men i detta märkliga samtal framlägger själen också några bekännelser, +karakteristiska för en glad och njutningslysten riddare, som tycker om +att »lefva och låta lefva» och som gärna lofvar men icke gärna håller +sina löften, om ordhålligheten visar sig riskabel. Så klagar han, att +han en gång lofvat en vän att bistå honom, när han så behöfde, men då +denne däraf blifvit djärf och satt sig emot konung och lag, hade han +dragit sig undan honom. + +Till de stora synderna räknar han vidare, att han »idkat spjutkastning +och annan världens fåfänglighet mer för ros och högfärd än för någon +nyttas skull» och att han »syndat mycket med den galne pilten, som du +känner, glädjande och förlustande mig åt hans galna och löjliga +åthäfvor», ett uttryck som senare biografer ansett tyda på sonen Karl, +Birgittas sorgebarn, känd som en glad och världslig herre. Vidare hoppas +den stackars mannen, att han på grund af sin återhållsamhet från +drickande under pilgrimsfärden till S:t Jago hade fått förlåtelse för +sin gamla hängifvenhet åt bordets nöjen, åberopar sig slutligen på sin +regelbundna bikt alla fredagar och ber Birgitta icke spara, när det +gällde att bortskänka dryckeskar, hästar och andra sådana ting, »i +hvilka han fordom mycket lustades». + +De uppräknade synderna förefalla oss ju jämförelsevis obetydliga, och +det är icke utan, att hustruns stränga omdömen om herr Ulfs lättsinne +påminner oss en smula om den engelske skoflickaren-puritanen Bunyan, som +förtviflar öfver sin ungdoms »laster», hvilka hufvudsakligen bestått i +bollspel om söndagarna! 1300-talets katolska och 1600-talets +protestantiska pietism äro icke utan sina beröringspunkter. + +Äfven Birgitta har senare talat om sitt lif under denna tid såsom ett +lif i världen och synden, något som vi dock vid närmare påseende finna +att vi icke få taga efter orden. Efter alla tecken att döma har hon +varit ett mönster af maka och moder, arbetsam och gästfri, gifmild mot +fattiga, uppmärksam på husfolkets seder och sträng i sina fordringar på +egen fromhet. Redan från den tidigare delen af hennes äktenskap hör man +talas om tagelskjorta, fastor och vallfarter, de sistnämnda mestadels +bestående i fotvandringar till de i närheten af hennes hem på Ulfåsa +belägna östgötaklostren, till cistercienserna i Alvastra, dominikanerna +i Skeninge och Linköping och cisterciensernunnorna i Vreta. Men för +religiösa svärmerier fanns föga tid; man finner henne också deltaga med +sin man i anordningarna för uppbyggandet af ny herregårdsbyggnad på +Ulfåsa, och barnens uppfostran var det nog hon som förestod. Den äldsta +af dem, Märta, var född omkring 1320, därefter kommo sönerna Karl och +Birger samt dottern Katarina, född 1331 eller 1332. Vidare Bengt, +Gudmar, Ingeborg och Cecilia. Till deras lärare valde modern den unge +kaniken _Nicolaus Hermanni_, sedan biskop i Linköping och en af de +medeltida författare, som kraftigast bidragit till förhärligandet af +hennes minne. + +På 1330-talet synes den unga husfrun för en tid ha lämnat sitt hem för +att tjänstgöra som hofmästarinna hos Magnus Erikssons gemål, den +nederländska furstinnan Blanche af Namur. Man vet icke, hur länge eller +ens vid hvilken tidpunkt Birgitta i denna egenskap vistats vid hofvet, +men säkert är, att hennes befattning därstädes lämnat talrika spår efter +sig i hennes uppenbarelser och att hennes beröring med kungafamiljen +icke upphörde med hennes officiella verksamhet där. Det var sörjdt för +att intet mänskligt skulle få vara henne främmande, att intet område af +samtidens inre och yttre lif skulle vara henne stängdt. Det politiska +intresse, som tycktes vara denna upplandslagsmannens dotter nästan +medfödt, fick under hoflifvet i en politiskt upprörd tid ny näring. +Bristen på motsvarighet mellan konungens förmåga och de vanskliga +uppgifter, som af honom väntade sin lösning, iakttogs af ingen skarpare +och obarmhärtigare än af Birgitta. I mångt och mycket har hon bestämt en +senare tids uppfattning af Magnus Eriksson; ännu Geijer citerar hennes +uppenbarelser, när det gäller att gifva skäl för hans dåliga rykte. + +Vår egen tid har sett nyktrare på saken och satt Birgittas uppfattning i +samband med hennes släktförhållanden och aristokratiska fördomar. +Simpelt skvaller och ogrundade smädelser öfverensstämma visserligen icke +med hennes karaktär, sådan vi för öfrigt till fullo känna den, men de +stormanstraditioner och den kärft asketiska fromhet, i hvilka hon vuxit +upp, gjorde henne icke benägen för öfverseende med de många halfva +åtgärder och ouppfyllda löften, hvarpå konung Magnus’ regering +öfverflödar. Vi må också hålla henne räkning för att hon aldrig stack +under stol med sin motvilja mot konungens politik eller brist på +politiskt förutseende. I den åttonde boken af uppenbarelserna, som har +kallats »Konungaboken», träffar man på nästan hvarje sida de +otvetydigaste erinringar från hennes långvariga och förtroliga +förbindelser med hofvet. Att hon icke alltid stått på spänd fot med +konungen och drottningen, framgår här tydligt; tvärtom finner man, att +hon icke sällan af dem blifvit tagen till råds likaväl i statssaker som +i de mest grannlaga privatangelägenheter. Här får kung Magnus i namn af +Kristus själf – som i detta sammanhang vanligen börjar sitt tal med +orden: »Jag är sanner konung, och ingen är värdig att kallas konung utan +jag, emedan all heder och allt välde är af mig» – mottaga förmaningar +icke blott att uppbygga Vadstena kloster och företaga ett utlofvadt +korståg, under villkor nämligen, att han gör det frivilligt, af kärlek +till Gud och med rättsinnigt hjärta. Han uppmanas också att dagligen +läsa sina bestämda böner till jungfru Maria, dagligen läsa två mässor, +fasta på de stora helgdagsaftnarna, gifva tionde åt de fattiga och hvar +fredag två tretton fattiga mäns fötter. Han får dessutom af sin +hofmästarinna uppmaningar, att han skall bära höfvisk klädebonad »till +ett konungens hederstecken» samt krona på de större helgdagarna, och att +han, »eftersom han är barnslig», bör låta läsa för sig »om manliga mäns +gärningar, efterdöme och åthäfvor, af hvilka hans håg må uppväckas till +Gud». + +Förmaningarna gälla dock visst icke enbart religiösa ting. I själfva +verket läser man en god del politisk historia mellan raderna i de +uppenbarelser, där »Kristus talar till sin brud om en smekare och +trollkarl, hvilken en konung ville upphöja och taga i sitt råd» men som +i grunden är en varg, som under enfaldiga ord döljer »oskälig törst och +svikligt etter i hjärtat». Eller bakom varningarna till konung Magnus +att icke åstunda hjälp och vänskap af »en stor utländsk herre, som är en +räf, hvilken, om han får en del af landet, ej ämnar låta sig nöja, +förrän han får mer». Anspelningen på Valdemar Atterdag är lika tydlig i +denna mening som hänsyftningen på gunstlingen Bengt Algotsson i den +förra; hertig Bengt återkommer för öfrigt då och då i senare +uppenbarelser under namnet »en man af ödlesläkt, hvilken konungen +upphöjt öfver alla i sitt rike». + +Birgittas politiska uppfattning, som är rakt motsatt uppfattningen i +den med henne samtida, mycket lästa boken »Om konunga- och +höfdingastyrelsen», är ungefär sådan som man kan vänta sig af ättlingen +till en gammal lagmanssläkt. Icke sällan förekomma också i hennes +skrifter anföranden, som visa oss, att hon själf deltagit i sin mans +lagstudier och halft omedvetet tillägnat sig den gamla germanska +rättsuppfattningen, om ock i en egendomlig, äkta medeltida blandning med +katolskt kyrkligt åskådningssätt. Så anser hon konungadömet vara en +gudomlig institution, eftersom människan efter syndafallet måste visa +lydnad och undergifvenhet för sin like, då hon ej längre vill lyda Gud. +Hennes ställning i frågan: arfrike eller valrike, är icke fullt klar, +men hennes utläggningar öfver konungadömets uppgifter ansluta sig nära +till landslagens kända ord: »landom råda, rike styra, lag styrka och +frid hålla». Han är bunden vid sin ed till folket, ty han är icke +kronans herre utan rättens uppehållare och folkets beskyddare, hvars +statskonst bör hvila på kristen tro. Tydligt framlyser denna uppfattning +i de förebråelser hon riktar mot konungen, för att han icke beifrar +vrakplundringar och i allmänhet icke uppehåller rätten för de fattiga. +Bryter han sin ed, inträder också rätt till uppror; denna nordiska +uppfattning, som ju äfven Karl IX häfdat, ligger på flerfaldiga ställen +bakom hennes varningar, som alltmera tilltaga i skärpa. Sådana +benämningar på kungen äro alls icke sällsynta som: »en krönt åsna med +ett harhjärta», »en röfvare och en själaförrädare», så mycket värre än +andra röfvare, som han sorgeligen röfvat rikets allmoge, fast den lagt +sitt hufvud i hans knä. + +Äfven till drottningen äro skarpa förmaningar riktade, såsom den +följande i jungfru Marias namn: »Säg drottningen, att jag, misskundens +moder, tog henne så som en äppelkärna, den ej var fager att se, utan +besk att smaka och osmaklig att svälja. Dock planterade jag henne långt +bort i ett annat land, att hon skulle bära god frukt; så må hon bära +dygdens lön, gärna hörande Guds ord, hvilka äro nyttiga för själen. Hon +må ock tala de ting, som äro Gudi till heder och medkristna till nytta, +ty då bär hon fagra blomster; älska Gud och sina medkristna, ty då bär +hon fager frukt. Men nu talar hon gärna lättsinniga ord och sådana ting, +hvarmed hon må förskaffa sig världens heder och kärlek.» + +Ju mera tiden framskrider, dess skarpare bli uppenbarelserna. När +Birgitta en dag sett »den högfärdiga frun» åka i »en lekamlig vagn» – +något som i den tidens Sverige ännu räknades till lyx –, visar sig den +heliga Agnes och förklarar den som en symbol af »högfärdens vagn», där +djäfvulen själf är körsven och där hjulen heta högfärd, olydnad, +girighet och egenkärlek. Och då drottningen en gång bedt Birgitta om ett +råd men ansett rådet för svårt att följa, får hon höra, att på Elias’ +tid hade funnits en drottning, som hatade sanningens ord och därför fått +sitt välförtjänta straff. + +Att det icke endast är religiös nitälskan utan också fosterlandskärlek, +som drifver Birgitta att taga så tungt på hoflifvet och politiken, det +finna vi framför allt af en syn, som hon uttryckligen berättar att hon +haft i Stockholm och som först efter elfva framfarna år blifvit henne +tolkad af Kristus. Hon hade därvid sett solen och månen, samtidigt +lysande från en alldeles mörk himmel, men strax därpå hade solen blifvit +svart och månen flytt under jorden, skrämd af en stor och +skräckinjagande drake, allt medan jorden blef full af krypande maskar +och ormar, som uppåto grödan och stungo människorna. Hon fick nu genom +Kristus veta, att den mörka himlen var Sveriges rike, där allt borde +vara lugnt och rättvist såsom i himlen men som nu plågas och oroas af +bedröfvelsernas storm och nedertrampas och fördärfvas af orätt och +skatter. Dessa olyckor bero på att konungen och drottningen, hvilka +skulle skina som sol och måne, hafva hedrat och upphöjt »en man af +ödlesläkt», för att han skulle nedslå »Guds vänner» i riket. + +Starkt framlyser också fosterlandskärleken i den uppenbarelse, där +Birgitta med ord, som påminna om kungaeden i landslagen, erinrar om att +konungen icke äger rätt att minska riksens krona, d. v. s. område, »ty +hvad är riket annat än allmogen, och hvad är kungen annat än allmogens +och rikets värjare». + +Och sedan Birgitta förgäfves skickat konungen den ena varningen efter +den andra, har hon icke heller tvekat för den direkta uppmaningen till +uppror och val af en annan konung. I en fruktansvärdt osminkad +vidräkning med alla Magnus Erikssons både underlåtenhets- och +öfverträdelsesynder, hvarvid hon bland annat förebrår honom Skånes +lösslitande från Sverige och upplösningen af unionen med Norge, +tillägger hon slutligen i den heliga jungfruns namn de djärfva orden: + +»Om han icke vill lyda, så leten hemligen edra vänner, om I hafven några +af ridderskapet, som hålla med eder, och sägen dem uppenbarligen det I +saden konungen hemligen, och sägen, att I viljen icke tjäna någon +kättare eller förrädare, icke heller hans son, om han vill följa sin +faders gärningar, och tagen eder sedan en förman, som kan strida på +kronans vägnar.» Såtillvida ha dessa ord sitt intresse, som Birgitta är +den enda svenska kvinna, som före 1800-talet offentligen gett uttryck åt +några samhällsidéer. + +Att Birgitta på detta sätt icke kunde blifva populär »i stora världen», +var ju helt naturligt, och äfven härom lämna hennes skrifter de +omisskännligaste vittnesbörd. »Hvad har vår fränka drömt om oss i natt», +lär ha varit kungens ofta förekommande fråga till henne, och en norsk +prins lär en gång ha frågat henne, »om det skulle blifva vackert väder +eller regn och om hennes söner skulle blifva konungar». Svarslös blef +hon nog icke; legenden meddelar oss, att hon på sistnämnda fråga svarat: +»Om du icke bättrar ditt lif, skall du icke varda konung, icke lefva +länge på jorden och icke skåda någon afkomma; din moder skall icke +glädjas af dig, och ditt eftermäle skall icke varda långvarigt.» + +Men det var icke endast sarkasmer hon fick uppbära. Präster och munkar, +gentemot hvilka hon heller icke sparade på skarpa ord, ha också i början +sökt undergräfva hennes anseende. Åtminstone möter oss underrättelsen om +att en munk en dag under åberopande af en legendsamling, »Fädernas +lefnad», sökt uppvisa, att den askes Birgitta fordrade var onyttig eller +rent af skadlig. Hennes biktfader fick en gång försvara hennes +uppenbarelser mot en munk »af stort anseende», som icke kunde tro, att +Gud utvalt en kvinna till tolk af himmelrikets hemligheter. + +Och en af hennes fiender, tydligen en förnäm man, hade en dag i +Stockholm slagit öfver henne ett spann vatten, när hon befann sig på en +af de trängsta gatorna i den gamla staden. + +Slitningarna med hofvet hafva naturligtvis i hög grad bidragit till att +öka Birgittas längtan från världslifvet. I tvenne längre pilgrimsresor +sökte hon också den stillhet och den religiösa tröst världen icke kunde +lämna henne. Den ena af dessa sträckte sig till Sankt Olofs graf i +Trondhjem; tidpunkten när den företogs känner man icke, endast en del +anekdoter därifrån, såsom att Birgitta gått hela vägen till fots, ehuru +man icke hade ondt om hästar med på resan. Det, som för andra skulle +varit försakelser, upptog hon knappast på detta sätt. Den hårda bädd hon +vant sig vid och den köld hon stundom kunde tåla, såsom då hon en gång +på en resa utan att frysa tillbragte natten i en öppen båt, emedan hon +icke ville störa folket, som sof i stugorna på stranden – det var +umbäranden, som ådrogo sig till och med den föga ömtåliga samtidens +beundran. + +De stora berömda vallfartsorterna i utlandet hade emellertid länge +hägrat för Birgittas håg, och hon kunde minst af allt glömma, att fyra +släktled af hennes ätt vallfärdat till Sankt Jakob i Compostella. En +sådan vallfärd kunde nu blifva en möjlighet, sedan barnen vuxit upp. De +båda äldsta sönerna voro vapenföra, dottern Märta var gift, och Katarina +gifte sig snart med riddaren Eggart von Kürnen; de öfriga insattes i +olika klosterskolor. – För öfrigt kunna vi lätt fatta, att för Birgittas +natur icke endast heligheten utan också de äfventyr, som voro förenade +med en utländsk resa, måste innebära någonting lockande. + +Omkring 1341 begåfvo sig Ulf och Birgitta, med abboten Svenungus i +Varnhem såsom biktfader, ut på den långa resan, från hvilken vi icke äga +många underrättelser mer än namnen på några orter, där pilgrimerna +stannat för att bedja. Troligen står dock den franska resan i något +samband med det intresse Birgitta senare under vistelsen i Rom i sina +uppenbarelser visar för Frankrike och för de olyckor, hvaraf detta land +led till följd af det engelskt-franska tronföljdskriget, som uppstått +just ett par år före pilgrimsfärden. I en syn ser hon Frankrikes +skyddshelgon, Sankt Dionysius, bedja Guds moder om hjälp för sitt land, +»där själarna ständigt äro stadda i våda och människornas kroppar +nederslås såsom djur». Maria vänder sig då till Kristus och beskrifver +för honom Frankrikes och Englands konungar som två »de grymmaste djur», +hvilka åstunda att uppsluka hvarandras hjärtan. Det hela slutar med att +Kristus manar dem att hålla frid med hvarandra. + +Den tvååriga pilgrimsresan nalkades emellertid sitt slut. I +Nederländerna sjuknade mannen och synes aldrig riktigt hafva +tillfrisknat från denna sjukdom, ty kort tid efter ankomsten till +hemlandet nedlades han på dödsbädden och dog i Alvastra +cistercienserkloster den 12 februari 1344. Han hade begifvit sig dit i +tanke att blifva munk men fick nu munkdräkten till svepning. + + * * * * * + +Birgitta hade varit hos sin man i hans sista stunder och af den döende +mottagit ett »fingergull», som han bedt henne bära till minne af deras +äktenskap, hvilket i trots af det affärsmässiga sätt, hvarpå det +ingåtts, dock varit alltigenom lyckligt. Men endast några dagar senare +strök hon ringen af fingret och kastade bort den: hon hade gjort sitt +lifs största erfarenhet, hon hade utbytt den jordiska kärleken mot en +himmelsk. Vi låta hennes biografer här tala: + +»Några dagar därefter, då Kristi brud stod bedjande i sitt kapell, +fattades hon af hänryckning, och därunder såg hon ett glänsande moln, +och ur molnet hörde hon en röst sägande: ’Kvinna, hör mig!’ Hon blef +skrämd, och fruktande, att allt blott vore en gyckelbild, flydde hon +till sin kammare, biktade och tog nattvarden. Då hon för andra gången +efter några dagars förlopp förrättade bön i samma kapell, syntes ånyo +det glänsande molnet framför henne, och ur molnet hörde hon samma röst +och samma ord som förut: ’Kvinna, hör mig!’ Men hon förskräcktes ånyo, +flydde till sin kammare, biktade och tog nattvarden, såsom förut +misstänkande, att rösten vore ett själfbedrägeri. När hon för tredje +gången låg i bön, greps hon åter af hänryckning, såg åter det glänsande +molnet, och i detta varsnade hon gestalten af en man, sägande: ’Kvinna, +hör mig; jag är din Gud, och jag vill tala med dig.’ Då hon i sin +räddhåga ånyo trodde sig vara föremål för ett själfbedrägeri, hörde hon +gestalten säga: ’Frukta icke, ty jag är alltings skapare och kan icke +bedraga. Jag talar till dig icke blott för din egen skull utan för de +öfrigas frälsning. Hör hvad jag säger och gå till magister Mathias, din +biktfader, hvilken förstår att skilja sanningens och lögnens andar. Säg +honom från mig det som jag säger dig, emedan du är min brud och +förbindelsen mellan mig och människorna. Du skall höra och skåda andliga +ting, och min ande skall dröja hos dig ända till din sista dag.’» + +Skarpsinnigt har våra dagars främste birgittakännare, professor Henrik +Schück, påpekat, att den stora hvälfningen i Birgittas lif, den som +gjorde henne till helgon och sierska, egentligen bestod icke så mycket i +en fullständig nydaning af hennes själslif som fastmer i en förskjutning +af dess tyngdpunkt. Det öfverskott af krafter, som alltid funnits i +hennes rika natur, späktes icke till döds: det öfverflyttades endast +till ett nytt verksamhetsområde, där svängrummet var större. Hon hade +alltid varit en skaldenatur med skaldenaturens öfvermått af känsla och +fantasi, men hon hade också alltid varit en stark kvinna med styrkans +kufvande och imponerande härskarvilja. Sådana naturer sörja själfva för +att deras krafter äfven under de mest motiga och begränsande +förhållanden få användning i världen, och Birgittas krafter hade +hittills helt tagits i anspråk af hennes dubbla kall inom hem och +hoflif. Moderns och hustruns ömhet uttryckte endast den ena sidan af +samma natur, hvars andra sida yttrar sig i slottsfruns och +hofmästarinnans organisationsförmåga och sedlighetsnit; Birgitta, om +någon, bevisar den gamla satsen, att den bästa kvinna alltid har något +af man i sitt innersta väsen. + +Men så kom den stora, bittra sorgen och beröfvade henne den hon själf +säger sig ha älskat som sitt eget hjärta. Barnens uppväxt och brytningen +med hofvet hade redan dessförinnan frigjort henne från mycket af de +jordiska omsorger, som förut tagit hennes tid i anspråk. Det stod henne +nu fritt att, om hon så ville, sluta sina dagar i ett nunneklosters +stilla enformighet, ömsom eggande, ömsom söfvande sina efterhängsna +världsliga minnen med broderandet af mässkrudar och mumlandet af böner. +I så fall hade hennes händers verk kanske nu hängt i sakristiornas +skräpvrår i våra gamla landtkyrkor och endast framtagits till +förevisning, men Birgitta Birgersdotters namn hade då hört till de +många, som försvunnit utan att lämna spår efter sig i historien. + +Nu är det emellertid med diktarens och härskarens gåfvor som med +strömmarna, att dämmer man för dem på ett håll, så leta de sig väg på +ett annat. Den kraft, som är medveten om sig själf, kan icke dö; den kan +endast skaffa sig nya aflopp. Själf har hon, som vi sett, dömt sitt +tidigare lif med en, såsom det synes oss, fullkomligt orättvis +stränghet; i en uppenbarelse låter hon Kristus säga: »Ditt hjärta var +kallt och hårdt som stål, det fanns däruti blott en liten gnista, men +hon föll på ett svafvelberg, då världen gick dig emot och din make dog.» +Själf lefde hon hädanefter nog också helst i den tron, att den nya lågan +förstört allt det gamla inom henne, att det var ett svalg befästadt +mellan hennes förflutna och nuvarande lif. Men lyckligtvis gick det icke +så, och lyckligtvis går det icke heller någonsin så till vid den +företeelse inom själslifvet, som verkligen förtjänar det kristna namnet +omvändelse. Den iakttagelse litteraturhistorikern gjort rörande +Birgittas omvändelse är i själfva verket allmängiltig; kan man någonsin +tala om en »kraftens oförstörbarhet», så kan man det vid denna +»omvärdering af alla värden», där kraften växer sig stark i nya makters +tjänst, tvingas att välsigna i stället för att förbanna, att bygga upp i +stället för att rifva ned, att vända hatet i kärlek och sorgen i glädje. + +På detta sätt är det också, som man med ett visst berättigande kunnat +tala om en religion för hvarje personlighet: det gamla kynnet, de gamla +naturanlagen trycka sin prägel äfven på det »nya», af religionen +genomträngda själslifvet. + +Så fick Birgittas gamla viljekraft endast ett nytt och mäktigare aflopp, +då hennes reformdrömmar icke längre inskränktes till Sveriges kyrka och +politik utan fritt fingo omspänna hela den katolska värld, där enligt +medeltida uppfattning kyrka och statsmakt tillsammans skulle tjäna Guds +rike. Så fick hennes varma jordiska kärlek intet dödssår af mannens död, +såsom hon själf uppfattade det; den lefde fastmer upp med sina gamla +drag, sina jordiska former, i den nya kärleken till brudgummen Kristus. +Medeltidens katolska mystik har nämligen med sin nutida protestantiska +afkomling, pietismen, det gemensamt, att den uppfattar de bibliska +liknelserna om den himmelske brudgummen såsom betecknande icke endast +förhållandet mellan den kristna församlingen och dess herre utan också +föreningen mellan Kristus och den enskilda själen. Och här fanns ju ett +rikt tillfälle för medeltidsfantasiens barnsligt naiva och därför +jämförelsevis oskyldiga sinnlighet att få ge sig utlopp, att få »lustas +andeligen», som den fornsvenska öfversättningen af Birgittas +uppenbarelser kallar det – då nämligen den lekamliga lusten, den +jordiska njutningen såsom oren och syndfull var de religiöst högtstående +förmenad. + +Häraf komma de många religiösa liknelser, dem Birgitta hämtar från den +erotiska kärlekens område, icke minst i inledningen till de olika +uppenbarelserna, där den heliga jungfrun icke sällan kallar Birgitta +»min sons brud» eller säger till »riddaren»-själen: »Du är mig så +ljuflig invärtes och så manlig utvärtes, att mig lyster att bo hos dig.» + +Observera också följande ställe, där Kristus säger: »Om du intet +åstundar utan mig, om du försmår allting för min skull, ej blott barn +och föräldrar utan äfven heder och rikedomar, så skall jag gifva dig den +dyrbaraste och skönaste lön: ej guld eller silfver, utan jag skall gifva +mig själf såsom lön och morgongåfva ... Om du det gör, då skall ditt +hjärta vara i mitt hjärta och upptändas af kärleken till mig, liksom det +torra riset upptändes af elden, och jag skall blifva i dig, så att alla +världsliga ting skola varda dig beska och köttets lustar såsom etter. Du +skall hvila i min gudoms armar, i hvilka ingen sinnlig vällust är utan +andens glädje och hugnad. Är det ej skrifvet, att änkans olja minskades +ej, under det Gud, efter profetens ord, lät det regna öfver jorden? Jag +är den sanne profeten. Om du tror mina ord och lyder dem, skall glädjens +och fröjdens olja evärdligen aldrig minskas för dig.» + +Birgitta vill lära sig hata egen vilja och endast lefva i kärleken till +Gud; om denna kärlek åt henne bestämmer eviga kval eller evig salighet, +må vara likgiltigt, ty då vår egen själfviska vilja en gång utrotas, +»förvandlas vi till den vi älska och synderna ligga i själen liksom +gäster, som slumra i ett härbärge». Ur denna mystiska, brännande kärlek +hämtar själen evig kraft och ungdom. »Den fågel, som kallas Fenix, +plägar, då han åldras, på den högsta bergstoppen reda sig ett bål, och +när veden tändts genom solens glöd, då kastar han sig i elden, men ur +hans aska uppstår en annan Fenix. Så skall ock den själ, som upptändes +af den gudomliga kärlekens eld, liksom Fenix uppstå starkare och +bättre.» + +I uppenbarelserna är det nu, som Birgitta hädanefter ser sin egentliga +lifsuppgift; de äro också den förnämsta källan till studiet af hennes +karaktär, och genom dem tillhör hon icke endast vår svenska +litteraturhistoria, såsom vår största medeltidsskald, utan är öfver +hufvud taget en af medeltidens yppersta diktarnaturer. Som det första +utkastet till den tidigare serien af hennes uppenbarelser troligen är +att hänföra till åren 1344-49, tiden mellan mannens död och hennes resa +till Rom, är här platsen att redogöra för arbetets uppkomst. + +Birgittas förnämste rådgifvare och medhjälpare härvid har varit en annan +af den svenska medeltidens märkligare personligheter, af samtida +författare omtalad såsom »_magister Mathias_, professor i den heliga +skrift och kanik i Linköping.» Han är känd såsom författare till flera +arbeten, af hvilka de flesta äro helt eller delvis bevarade i +handskrift, såsom en lärobok i poetik och en samling berättelser, +afsedda att användas som exempel i predikningar. De bland hans skrifter, +som för Birgittas utveckling varit de viktigaste, äro dock utan tvifvel +dels hans stora bibelverk: en samling latinska förklaringar till hela +bibeln, dels en särskild, under medeltiden mycket högt skattad +utläggning af Uppenbarelseboken. Af det ursprungliga latinska +bibelverket finnes numera tyvärr endast en mycken liten bit af Nya +testamentet i behåll, men vi äga ännu Moseböckerna i en fornsvensk +omskrifning och utläggning, för hvilken troligen Mathias’ bibelverk +ligger till grund, och vi ha all anledning antaga, att denna svenska +bearbetning tillkommit på Birgittas föranstaltande och att det varit +därur, som hon fått sin ganska omfattande och under medeltiden sällsynta +kunskap i bibeln. + +Möjligt är, att hon känt magister Mathias redan tidigt. Man har gissat, +att han till och med varit hennes ungdomslärare, eftersom han alltid +kallas hennes förste biktfader, men med säkerhet vet man endast, att han +mot slutet af Ulf Gudmarssons lifstid eller åtminstone från tiden +närmast efter hans död innehaft denna ställning. Mathias var närvarande +vid hennes första uppenbarelser, och han var hos henne, då hon nu, till +icke liten förundran och äfven förargelse för samtiden, valde till +bostad sin mans sista vistelseort, Alvastra, visserligen icke själfva +munkklostret men dock ett närbeläget och till klostret hörande hus. +Pratet tystnade likväl inför det beskydd Birgitta åtnjöt af två så +ansedda andliga som magister Mathias och priorn i Alvastra, _Petrus +Olai_. + +Eftervärlden förundrar sig ej öfver att Birgitta valde deras umgänge, +med de tillfällen till rikt andligt utbyte det medförde, framför +vistelsen i ett af dåtidens nunnekloster. Det är också under denna tid, +som hon börjar sina egentliga teologiska studier, hvilka, då hon ännu +icke kunde latin, skedde på det sätt, att man muntligen eller +skriftligen för henne öfversatte helgonlegender och annan litteratur, +som i latinska handskrifter fanns tillgänglig i klosterbiblioteket. + +Birgitta har dock under samlifvet med den lärde teologen icke varit +endast den mottagande. Mathias beundrade till den grad sin inspirerade +lärjunge, att han icke ens kunde afhålla sig från att stundom i sina +predikningar offentligen prisa hennes dygder såsom efterföljansvärda +exempel, så att hon själf måste bedja honom låta bli det. Ofta frågade +han henne till råds i kvistiga teologiska spörsmål, särskildt rörande +Uppenbarelseboken, och vissa delar af Birgittas uppenbarelser härröra +tydligen från dylika samtal dem emellan. Särskildt gäller detta femte +boken däraf, som tycks ha tillkommit, då hon var stadd på en resa i +Östergötland tillsammans med sin biktfader och några andra andliga. +Boken utgöres nämligen egentligen af en enda sammanhängande +uppenbarelse, hvarunder hon först lyssnar till en kättersk munk, som +uttalar allahanda tvifvel på kyrkolärans sanning, och sedan meddelar +honom »brudgummens» vederläggningar af dessa tvifvel. Det är icke svårt +att inse, att vi här ha att göra med den i teologiens spetsfundigheter +väl bevandrade lärarens ängsliga frågor, vederlagda af hans mindre lärda +och därför mera barnsligt troende skriftebarn. + +Å andra sidan har Mathias gifvit Birgitta just det stöd hon behöfde för +att få sina uppenbarelser erkända som gudomlig sanning inom den +teologiska världen. Det fanns under denna det religiösa svärmeriets tid +godt om folk, som framträdde med ett »så säger Herren» på läpparna, men +så naiv var dock icke ens medeltiden, att alla dessa uppenbarelser togos +för goda. Innan kyrkan erkände dem som ingifna af Gud, erfordrades +tvärtom en noggrann undersökning af skolade teologer, och säkerligen +blef kritiken icke mildare, därför att man hade en kvinna att göra med. +Historien visar, att den katolska kyrkan, sedan den förvandlats från en +lekmannakyrka till en prästkyrka, särskildt gjort allt för att befria +sig från kvinnans inflytande och göra henne enbart till ett prästens +lydiga verktyg – detta till och med när det gällde sådana områden som +fattig- och sjukvård, dem vi nu äro benägna att anse som företrädesvis +»kvinnliga» verksamhetsfält. Hur mycken ödmjukhet och hur mycket +erkännande af den redan halft bortglömda läran om det allmänna +prästadömet måste då icke erfordras, innan medeltidsteologiens målsmän +kunde lära sig att betrakta en kvinnas ord som annat än kvinnogriller! +Vi finna också, att icke ens Birgittas egenskap af redan offentligen +erkändt helgon kunde skydda hennes uppenbarelser från att af det stora +kyrkomötet i Basel bli misstänkta såsom icke fullt renläriga. Det har +rent af gått så långt, att en samling böner, hvilka inom den katolska +världen gå och gälla för att vara hennes verk, ehuru de bevisligen icke +äro det, på 1600-talet blifvit införda i kyrkans förteckning öfver +förbjudna böcker! + +Under sådana förhållanden var det för Birgitta af oskattbart värde att +bland sina närmaste vänner äga Sveriges dåförtiden mest framstående +teolog, som kunde pröfva andarne och skilja Guds ord från djäfvulens. +Att sierskan verkligen haft uppenbarelser, därom kunde man nämligen +enligt medeltidens åskådningssätt icke tvifla; hvad det här gällde, var +endast att, liksom i ett annat mycket kändt fall – rättegången mot +jungfrun af Orléans – utröna, hvarifrån uppenbarelserna kommo. +Åtskilligt ger också vid handen, att det förnämligast är Mathias’ +auktoritet, som från början skaffat Birgittas skrifter deras anseende +inom kyrkan, på så sätt, att han skilt ut de uppenbarelser, som icke +voro ingifna ofvanifrån, och försett de öfriga med teologiska +utläggningar och rekommendationer till biskopar och andra framstående +män. Hans företal till hennes äldsta uppenbarelse finnes ännu kvar. + +Åren för den dagliga samvaron med magister Mathias var säkerligen +Birgittas lugnaste tid, men den var kort: 1348 skildes de båda vännerna +åt, emedan Mathias såsom konungens främste rådgifvare måste följa med på +det korståg till Ryssland, som Magnus Eriksson då företog. Korståget +berodde på ett länge sedan afgifvet löfte, om hvars uppfyllelse Birgitta +icke tröttnat att påminna konungen. I minsta detalj hade hon +föreskrifvit de kyrkliga anordningarna för det hela, talat om hvilka +fanor som borde användas och hvilka präster som borde medfölja, för att +Guds välsignelse skulle följa företaget. Säkert var det också hon, som +förmått konung Magnus att medtaga Mathias, men detta hindrade icke, att +Birgitta, när skilsmässan nalkades, ogärna ville afstå från sin trogne +rådgifvare. Hon blef desto mer bekymrad öfver hans afresa, som hon 1346 +erhållit en gudomlig befallning att resa till Rom. + +Det så ifrigt efterlängtade korståget blef ödesdigert nog; enda +resultatet blef en ökning af Sveriges skuld. Icke heller fick Birgitta +någonsin återse Mathias. Han öfverlefde visserligen korståget men dog +strax efter hemkomsten, såsom det uppgifves 1350 i Stockholm, där han +lär ha begrafts i svartbrödraklostret, hvars grundmurar delvis ännu +finnas i ett hus vid Svartmangatan. Birgitta, som då vistades i Rom, +lär »i anden» ha förnummit sin gamle väns död, ett prof på +»tankeöfverföring», hvarom icke endast medeltiden gifvit oss sägner. + +Hvilket rikt utbyte vänskapsförhållandet till Mathias gifvit, det finna +vi bäst af hennes omfattande skriftställarskap under de fyra åren af +deras samvaro. Sannolikt förskrifver sig öfver hälften af de +uppenbarelser, som sedermera utgåfvos, däribland Vadstena klosterregler, +från denna tid. Denna verksamhet har aldrig afstannat i den mening, att +hon icke också efter skilsmässan från Mathias fått mottaga +uppenbarelser; hennes biografer säga oss tvärtom, att sådant dagligen +inträffat. Men utan stödet af sin förre biktfaders teologiska lärdom +synes hon icke alltid ha vågat lita på uppenbarelsernas gudomliga +ursprung, och detta förklarar måhända, hvarför större delen däraf fått +vänta på utgifning till slutet af hennes lif. + +Alldeles utan andliga rådgifvare var Birgitta dock icke efter +skilsmässan från Mathias. Den nyss omtalade priorn i Alvastra hade redan +under Mathias’ lifstid varit henne behjälplig vid öfversättningen af +uppenbarelserna, och till sin nye biktfader utsåg hon priorns namne, +magister _Petrus Olai_, föreståndare för Helgeandshuset i Skeninge.[1] +På grund af namnlikheten har han ofta blifvit förväxlad med sin vän +priorn; vi skilja dem åt genom namnen priorn Petrus och magister Petrus. +Liksom de andra båda teologerna var han en from och Birgitta varmt +tillgifven man, men han var trots sin magistertitel Mathias djupt +underlägsen i teologisk lärdom, och Birgitta har själf haft blicken +öppen för denna underlägsenhet. Så låter hon Guds moder i en +uppenbarelse uttrycka sig i en något öfverseende ton om hans mindre +fulländade latin och råder honom en gång att öfverlämna en af honom +själf författad hymn till biskop Heming i Åbo för att möjligen efterses +och kompletteras. Det är troligen denna tydliga misstro till magister +Petrus’ förmåga af teologisk kritik, som gjort, att Birgittas +författarverksamhet numera för en längre tid i viss mån tycks ha legat +nere. + +[Fotnot 1: Helgeandshus = fattighus och härbärge för resande.] + +Teologisk kritik har Birgitta dock icke heller under denna period +saknat. Alvastrapriorn, för hvilken hon egentligen tyckes ha hyst större +förtroende än för sin nye biktfader, befann sig i Rom under en stor del +af hennes vistelse där, och det var åt honom och ej åt biktfadern, som +hon öfverlämnade uppdraget att öfversätta uppenbarelserna på latin. +Detta språk hade hon visserligen redan mot slutet af sin vistelse i +Sverige börjat lära sig, och tack vare flitiga lektioner äfven under den +tidigare vistelsen i Rom hann hon därvid så långt, att hon kunde läsa en +del latinska böcker, men hon var ju vid den tiden en äldre kvinna, och +hon lärde sig aldrig tala eller skrifva språket. Sina uppenbarelser +nedskref hon därför själf – eller dikterade dem – på svenska; vi äga på +Kungl. biblioteket i Stockholm två af hennes egenhändiga utkast i +behåll. Genom jämförelse mellan det ena af dessa utkast och den latinska +öfversättning, som priorn Petrus däraf verkställt, finna vi, att han +gjort sammandrag och uteslutningar i den ursprungliga texten, något som +för öfrigt under medeltiden, då man intet begrepp hade om nödvändigheten +af ordagranna öfversättningar, var fullkomligt vanligt. Detta +förhållande har emellertid haft till följd, att de Birgittas +uppenbarelser vi nu äga i allmänhet torde få betraktas såsom en mången +gång ganska grundlig omskrifning af hennes egen text, som tydligen ofta +förefallit hennes teologiska rådgifvare alltför våldsamt kritisk mot +dåvarande kyrkliga och politiska myndigheter. Hade Birgitta fått skrifva +okorrigerad, så är det troligt, att hon fått nöja sig med den +helgongloria, som allmänna opinionen gifvit henne – i vår tanke +säkerligen icke mindre värd än den påfliga! + + * * * * * + +Det var i slutet af 1348 eller början af 1349 Birgitta anträdde sin +romresa; i alla händelser var hon framme vid jultiden 1349. En sådan +resa var denna tid, särskildt då under digerdödens härjningar i Europa, +farlig nog, men den, som har stora mål i sikte, frågar icke efter yttre +faror. Och Birgitta hade stora mål för sin återstående lefnad: hon ville +föra påfven tillbaka till Rom, och hon ville där mottaga hans +bekräftelse på den klosterorden, till hvilken hon under vistelsen i +Alvastra utarbetat regler. + +Oss nittonhundratalsmänniskor förefaller detta vid första påseende +främmande nog, men de bland oss, som äga religiösa intressen, kunna ana +hvad det innebar, om de erinra sig, att dessa ting för 1300-talets +katoliker nästan sammanföllo med begreppet kyrklig reformation. För +medeltidens fromma var påfvemakten liksom ett synligt vittnesbörd om +sanningen af Jesu löfte att vara när sina trogna alla dagar intill +världens ända. Jesus hade meddelat Petrus uppdraget att förvalta sin +kyrka, och från Petrus hade detta uppdrag gått öfver på hans +efterträdare – så var den medeltida tron, som ännu icke hade hunnit +rubbas af några historiskt-kritiska frågor. Och då åt Kristus hade +gifvits all makt i himmeln och på jorden, måste ju Kristi jordiska +ställföreträdare förvalta äfven hans jordiska välde. Kejsaren, i hvars +hand väldet öfver jordkretsen alltsedan det gamla romarväldets dagar +ansågs ligga, var därför i sin ordning egentligen endast påfvens +världslige vikarie, skyldig att tjäna denne vid gudsrikets upprättande +på jorden. Så bildade maktförhållandena i dessa länsväsendets tider +liksom en väldig pyramid, hvars topp utgjordes af påfve och kejsare. +Kejsardömet, eller, som det kallades, det heliga romerska riket, +betecknade därför hela den kristnade statsmakten. Föreställningen om +»monarkien», som man också brukade säga, hängde så segt fast i den +historiska undervisningen ännu i 1600-talets Sverige, att Johan Skytte +1629 vid ett rådssammanträde, då frågan om Sveriges deltagande i +trettioåriga kriget behandlades – om också blott liksom formellt och för +traditionens skull kunde invända något om att det var »mot gud och +samvetet att vilja tillintetgöra monarkien». I själfva verket måste +äfven vi med våra från den moderna nationalitetsidéen hämtade +föreställningar erkänna, att det låg någonting storartadt i denna +medeltidstanke, som redan på jorden och politiskt taget sökte upprätta +ett enhetligt, alla folk omfattande gudsrike. + +Vid den tid, då Birgitta uppträdde, såg det dock allt utom lofvande ut +för förverkligandet af denna tanke. Korstågstidens religiösa idealer +hade redan undanträngts af furstarnes sträfvan efter en stark världslig +makt, och denna sträfvan underlättades genom kyrkans förvärldsligande. +Båda företeelserna framträdde skarpast i Frankrike, där påfven för +närvarande vistades i nesligt beroende af den uppåtsträfvande +konungamakten och hängifvande sig åt ett lefnadssätt, som den store +italienske skalden Petrarca skildrat på följande sätt: + +»Hoppet om ett tillkommande lif var en fabel, sanningen vanvett, +kyskheten skam, och hvar dag utmärktes genom orgier, som dessa stinkande +gamla bockar, kardinalerna, höllo, medan Satan satt i en vrå och +gapskrattade.» + +Birgitta och de flesta rättrogna katoliker med henne sågo nu i påfvens +återvändande till Rom, och därmed till oberoendet, första villkoret för +en bättre sakernas ordning inom kyrkan. Som alltid hade hennes tankar +tagit sig uttryck i uppenbarelser, och på den tiden låg det intet +onaturligt i den idéen, att en nordisk kvinna skulle kunna vara vald +till Guds verktyg för att genomdrifva en kyrkoreform. Redan 1348 hade +hon skickat biskopen i Åbo och priorn Petrus med en maning till påfven +Klemens VI att återvända till Rom. + +Men äfven en annan tanke hade mognat hos Birgitta under vistelsen i +Alvastra; uppenbarelsen om den nya nunneorden med Vadstena kloster som +medelpunkt hör också med till de för tiden betecknande reformtankarna. +För den katolska kyrkan ha Kristi omutliga helighetskraf och det +naturliga världslifvet alltid tett sig som oförenliga motsatser, och den +enda utväg man kunnat finna till kompromissande mellan bägge har bestått +i skapandet af två slags moral, en lägre för lekmännen, som endast +behöfde uppfylla tio Guds bud, och en högre för de andliga, som +dessutom åtogo sig fattigdom, kyskhet och lydnad och genom sina +»öfverloppsgärningar» godtgjorde för de andras världsliga lif. + +Men eftersom det »högre» lifvet alltid måste te sig som idealet, kunde +världsmänniskorna alltför ofta, därest de togo saken allvarligt, komma +att känna sin religiösa »underlägsenhet» tyngande för samvetet. +Helgjutna kristliga karaktärer, fullt lefvande i känslan af att Gud +bestämt deras uppgift i världen, voro därför under medeltiden säkerligen +sällsynta nog utanför klostermurarna. Vi spåra samvetsbetänkligheter +redan i Birgittas äktenskap och hoflif. Hvad tiden hade af innerligare +religiöst lif finna vi mestadels bland »renlifvesmän och -kvinnor», och +de reformationsrörelser, dem medeltidskyrkan upplefde, kommo vanligen +från klostren. Så hade varit fallet på 9- och 1000-talen med +kluniacenserrörelsen; detsamma gäller ock om tiggarordnarnas folkliga +rörelse på 1200-talet, och Birgittas orden, af henne själf kallad +Salvatorsorden, d. v. s. Frälsarens orden, var ämnad att bli en länk i +denna kedja. En egendomlighet skilde den dock från alla föregående +ordnar: den var ämnad att sammanföra munkar och nunnor till gemensam +gudstjänst och arbete för män och kvinnor inom samma kloster, dock på +det sätt, att de manliga ledamöterna skulle vara ett fåtal och +uppfattades såsom väsentligen till för nunneklostrets skull, hvilket +framgår af ordensregelns stadgar.[2] + +[Fotnot 2: Se bihanget.] + +Men hennes orden var också på visst sätt afsedd att blifva en +folkbildnings- och uppfostringsanstalt. Till munkarnes skyldigheter +hörde att om söndagarna på svenska utlägga bibeln för allmänheten, en +uppgift som dock icke kan sägas vara någon nyhet inom den katolska +världen, eftersom redan tiggarordnarna på detta sätt verkat +reformerande. Birgittas förordning i detta afseende är emellertid ett +ytterligare bevis på att det icke först var protestantismen, som hos oss +införde predikan på modersmålet. + +Slutligen var orden, som man sagt, afsedd att vara en +uppfostringsanstalt för adelns döttrar men en anstalt, där uppfostran +icke blott inskränkte sig till meddelandet af några vissa kunskaper utan +afsåg hela personlighetens utbildning i den riktning, som Birgitta ansåg +vara den väsentliga. Ordens aristokratiska läggning är tydlig, och de i +Vadstena inskrifna nunnorna tillhörde i allmänhet Sveriges förnämsta +släkter. + +Ordensregeln var »uppenbarad» och färdig redan under vistelsen i +hemlandet, men det absolut nödvändiga fattades: påfvens bekräftelse. +Kyrkans insegel skulle Birgitta minst af allt velat sakna för sitt verk, +och hur skarpa ord hon än – för öfrigt i likhet med många andra af +medeltidens heliga – utslungat mot kyrkans fördärf och påfvedömets +laster, kunde allt detta icke förmå henne att misströsta om dessa +institutioners gudomliga ursprung och slutliga seger öfver synd och +värld. Hon kunde utslunga våldsamma angrepp mot den faktiske påfven, men +ämbetets helighet betviflade hon aldrig. Finns det än reformtankar hos +Birgitta, kan hon sålunda dock aldrig jämnställas med reformationens +förelöpare; hennes reformnit står helt och hållet på katolsk grund, och +endast i sällsynta undantagsfall kan en protestant finna hvad vi numera +kalla uppbyggelse af hennes skrifter, såframt man icke med uppbyggelse +menar den stämning af vördnad inför naiv tro, som de äldre italienska +mästarne ännu i dag ingifva äfven den otrogne turisten, som studerar +deras målningar. + +Birgitta kom till Rom, medan där var jubelår och rättrogna katoliker +myllrade på alla gator. Man har beräknat, att omkring tio gånger så +många främlingar som nu för tiden detta år besökte Rom för den stora +aflatsutdelningens skull, hvilket gjorde, att det 1350, då staden endast +hade tiondedelen af sitt nuvarande invånarantal, var nästan omöjligt för +alla resande att få härbärge, helst romarne genom dryga tullar plägade +dyrka upp lifsmedelsprisen. Själf fick hon nog snart tak öfver hufvudet, +känd som hon var såsom en märklig och inflytelserik person; man kallade +henne i Rom icke sällan »furstinna af Närike». I hela fem år bodde hon i +ett med kyrkan San Lorenzo in Damaso sammanbyggdt hus, som eljest var +afsedt till ämbetsbostad åt en kardinal. Därefter erbjöds henne fri +bostad hos en vän, den förnäma romarinnan Francesca Papazuri, hvars hus +låg i närheten af nämnda kyrka på en då föga bebyggd plats. Det är nu +ståtligt restaureradt och innehafves af en polsk nunneorden, som med +stor vördnad omhuldar minnena efter Birgitta och gärna visar dem för +främlingar. + +Birgitta kom till Rom på den tid, då Petrarca ännu lefde och minnet af +Dantes personlighet ännu icke försvunnit från Italien. En del af de +konstnärer, som förebådade renässansen, hade också hunnit smycka +kyrkorna med målningar och skulpturarbeten. Men lika litet som vi ha +något bevis på att Luthers romresa medfört annat än moraliska och +religiösa intryck för honom, lika litet kunna vi på Birgittas skrifter +skönja, att samtidens konst och diktning haft något att säga henne. +Nämner hon något om bildverk, är det snarare i den klandrande tonen: +sådant är »världslig fåfänglighet», som drager själen från Gud. Det är +Roms kyrkliga och politiska förhållanden, som taga hela hennes intresse. +Det kyrkliga tillståndet kunde icke vara annat än sorgligt, då Rom var +en försummad, af sin herde öfvergifven stad, men härmed följde äfven en +nästan fullständig brist på politisk ordning, för att icke säga det +enklaste rättsskydd. Betecknande var, att herraväldet öfver staden var +så godt som deladt mellan två privata adelsfamiljer, Colonna och Orsini, +hvilkas anhängare slogos om makten öfver gatorna. Röfvarband huserade +för öfrigt obehindradt, och det var ofta lifsfarligt att våga sig ut om +dagen, liksom man om natten var tvungen att förvandla husen till små +fästningar. Tillståndet återspeglas i följande af Birgittas +uppenbarelser: + +»O Rom, Rom, dina murar äro rämnade och nedbrutna; därför äro dina +portar utan vård och dina kar säljas; därför äro dina altaren ödelagda; +offret och ottesångsrökelsen brännas i uthusen; därför stiger ingen +ljuflig doft från din främsta kyrka. – Men nu vill jag tala om Rom, +såsom profeten talade om Jerusalem, sägande: fordom byggde rättvisa i +henne, och hennes höfdingar voro fridens höfdingar, men nu är hon +förvandlad till slagg, och hennes höfdingar äro mandråpare. O Rom, om du +kände dina dagars tal, skulle du gråta och icke fröjdas! I forna dagar +var Rom såsom en duk, glänsande af de skönaste färger och väfd af de +kostbaraste trådar, ty jorden var purpurfärgad af martyrernas blod och +blandad med helgonens ben. Men nu äro hennes portar öfvergifna, därför +att deras väktare förfallit till girighet, murarna äro grusade och utan +försvar, emedan prästerskap och folk, hvilka äro Guds mur, sprida sig +och utöfva köttets gärningar; de gudomliga kärlen säljas skamligen, ty +Guds sakrament bortgifvas för penningar och världslig vinning; altarna +äro ödelagda, emedan vårdaren har händer, obekväma till kärlekens +gärningar, och ehuru han vidrör Guds lekamen, bor Gud icke i hans +hjärta, hvilket är uppfylldt af världens fåfänglighet.» + +Birgitta lefde på det hela taget ett enformigt lif i Rom. Hennes dag var +noga indelad; sysselsättningarna växlade mellan studier, bön, kyrkobesök +och välgörenhet mot de fattiga. När tillförseln från Sverige dröjde, +hade hon stundom svårt att reda sig och sitt stora hushåll, hvilket +under olika tider bestod af bland andra sådana personer som hennes barn +Katarina och Birger, priorn Petrus och magister Petrus, och hvilket för +öfrigt gästfritt mottog en hel mängd resande svenskar, som eljest haft +svårt att få bostad. Ibland kunde det hända, att hon rent af satte sig +bland tiggarne och begärde allmosor; dåtidens tiggeri hade ju också +prägel af ett slags botöfning. + +Sin stora tanke glömde hon ej, men förgäfves slungade hon det ena +brefvet efter det andra mot påfvarne. Klemens VI och Innocentius VI +lefde och dogo i Avignon. Först Urban V gjorde 1367 sitt högtidliga +intåg i sin residensstad, och följande år kom äfven kejsaren på besök +till Rom. Birgitta förde sina söner till audiens hos påfven. Troligen är +det vid denna tid hon först ansökt om stadfästelse på klosterregeln. +Denna stadfästelse lät dock vänta på sig, och Birgitta blef gammal och +trött under sin väntan, men hon gaf sig ej; en biograf säger, att hon +juli 1370 uppsökt påfven och talat allvarsord till honom, sagt honom, +att hans tid var kort och att han därför borde akta på hur de åt honom +anförtrodda själarna skulle kunna frälsas. Ville påfven icke stadfästa +regeln utan betalning, skulle Kristus själf bekräfta den. Den glädje +påfven skulle få känna efteråt skulle vara vittnesbörd om att detta +verkligen var en befallning från Frälsaren. + +Ändtligen, den 5 augusti 1370, utfärdades också stadfästelsebrefvet. + +Ett par gånger dessförinnan hade Birgitta varit utanför Roms murar, på +ett par smärre resor till Assisi och Neapel; nu drog hon ut på sin sista +långa pilgrimsfärd, till Jerusalem, dit hon genom uppenbarelser +flerfaldiga gånger blifvit kallad. Hon kom tillbaka därifrån endast för +att dö. »Tidigt i gryningen en julimorgon 1373 uppenbarade sig Kristus +åter för sin brud för att trösta henne under dödsarbetets plågor; därpå +åhörde hon mässan, mottog sakramenten och utandades sin sista suck, +omgifven af sina närmaste.» + +Nästan omedelbart efter Birgittas död gjorde hennes dotter Katarina, den +första abedissa i Vadstena och själf till sist inskrifven bland +helgonens tal, ansökan om att få sin moder uppsatt på kyrkans +helgonförteckning. Ansökningen understöddes af kung Albrekt och hans +stormän, men äfven kejsaren, drottningen af Sicilien och flera romerska +ädlingar anhöllo därom. På Urban VI:s tillskyndan kom också 1390 +generalkonfessorn i Vadstena, Birgittas vän, Petrus Magni, öfver till +Rom för kanoniseringens fullbordan, och en af hans följeslagare, Lars +Romare, har gifvit en nyligen i Vatikanen funnen beskrifning på hur +denna tillgick. + +När Petrus kom, var Urban redan död, och det var för påfven Bonifacius +IX, som munken fick framlägga bevisen på Birgittas helighet, hvilka +öfverlämnades till undersökning åt en fransk, en engelsk och en +italiensk kardinal. När undersökningen utfallit efter önskan, utlystes i +den franske kardinalens hus en sammankomst, där hvar och en, som hade +något att invända mot helgonförklaringen, fick yttra sig. En munk +invände, att saken var väckt för tidigt efter Birgittas död, och en +annan öfverlämnade en bok, hvari han nedskrifvit anmärkningar mot +Birgittas skrifter. Men invändningen tystades tämligen omildt af +kardinalen, som för öfrigt ref sönder boken, och så var den saken +afgjord. + +Petrus Magni fick sedan i uppdrag att anskaffa allt som behöfdes till +Peterskyrkans och påfliga palatsets smyckande för kanoniseringen. 600 +vaxljus, 5,000 lampor och så mycket friska olivkvistar, som tio åsnor +kunde bära, hörde med till det nödvändiga och kostade dryga pengar. +Fredagsaftonen den 6 oktober och lördagsmorgonen den 7 firades helgonet +med klockringning i alla Roms kyrkor. Kanoniseringen skedde i påfliga +palatsets stora kapell. Efter en predikan, som handlade om Birgitta, +hennes underverk och uppenbarelser, upptog påfven själf, knäböjande, en +lofsång, slog så upp den stora boken med förteckning på kyrkans helgon +och inskref där Birgittas namn. + +Efter en kort procession återkom påfven, och då uppstämdes hymnen »Bed +för oss, Birgitta». I Peterskyrkan hölls gudstjänst på aftonen, och +följande dag förrättade påfven själf mässan därstädes, hvarvid högtidlig +offring skedde. + +Petrus Magni fick denna dag den tvifvelaktiga glädjen att, utan att dock +själf få vara med, bjuda påfven på middag; Bonifacius hade nämligen +förklarat sig »vilja vara helgonets gäst». Kardinalen af Frankrike höll +däremot stor middag i sin trädgård för hvem som ville vara med, och +därvid gick naturligtvis åt en oerhörd massa mat och dryck. + +Helgonets reliker framvisades på måndagen. + +Det var slutligen också kardinalen af Frankrike, som åtog sig att +betäcka de dryga kostnaderna för kanoniseringen, troligen till följd af +att han såsom släkting till Magnus Erikssons gemål betraktade sig som +frände till det nya helgonet. + + * * * * * + +Återstår nu att säga några ord om fullbordandet af Birgittas båda +förnämsta verk, Vadstena kloster och uppenbarelserna. Till klostret hade +Magnus Eriksson redan 1346 skänkt Vadstena kungsgård jämte 6,000 mark +silfver, en i sanning kunglig gåfva, som visar, att Birgitta trots alla +misshälligheter dem emellan dock för honom var en auktoritet. Klostret +invigdes 1384, och dotterkloster anlades i främmande länder, i England, +Holland, Frankrike, Tyskland, ända ned till Spanien och Italien. +Särskildt i Norden blefvo dessa kloster verkliga kulturhärdar, där +krönikor författades, en stor del af vår medeltidslitteratur afskrefs, +främmande böcker öfversattes och förbindelser med främmande folk +uppehöllos, handaslöjder bedrefvos och icke minst – folkliga +predikningar på svenskt språk höllos. För katolicismens renlärighet i +Norden blefvo birgittinerklostren äfvenledes af stor betydelse. Eriks af +Pommern skrifvelse till kyrkomötet i Basel säger rent af, att orden +fredade den svenska kyrkan för grekiskt och hussitiskt kätteri, och en +ifrig dansk motståndare till reformationen förehöll Gustaf Vasa, att +öfvergifvandet af Birgittas uppenbarelser var orsaken till alla Sveriges +olyckor. + +Ännu Erik XIV och Johan III gåfvo rikliga anslag till Vadstena kloster, +men 1595 gjorde hertig Karl slut på resten af katolicism i Sverige; de +elfva kvarvarande nunnorna och deras biktfader måste den 13 december +detta år lämna fäderneslandet. + +Det varaktigaste och mest kända minnet af Birgitta utgöres dock af +hennes uppenbarelser. Deras fullbordande och slutliga utgifning äro +förknippade med namnet på en man, som mot slutet af Birgittas lif på +visst sätt hade blifvit henne en ersättning för Mathias, eftersom han +kunde tjänstgöra som både biktfader och teologisk rådgifvare. Det var +den spanske biskopen _Alfons_, som af kärlek till ett lif i religiösa +betraktelser afsagt sig sin biskopsstol och sedan vistades i Rom. En tid +af året 1370 har han varit Birgittas ende biktfar; han var henne också +följaktig på pilgrimsfärden till Jerusalem, och på grund af Kristi +befallning öfverlämnade hon samtliga sina uppenbarelser åt honom, »som +må förtydliga de mörka punkterna och som förstår den rättrogna meningen +af de ord min ande ingifvit dig». »Ty», säger Kristus sedan, »min ande +öfvergifver någon gång mina utvalda, och de få då själfva afväga och +pröfva mina ord i sitt hjärta, på det att de efter mogen öfverläggning +må klarare och bättre utveckla min mening.» + +Den teologiska granskning, som Alfons sålunda fått i uppdrag att utföra, +var färdig, tills uppenbarelserna före helgonförklaringen skulle +öfverlämnas till påfven. Att ordna dem efter innehållet, som han också +tänkt göra, medhann biskopen dock ej, och så bibehölls den mycket +orediga, närmast men icke följdriktigt i kronologisk ordning gjorda +uppställning, som härrör från priorn Petrus och magister Petrus och som +bereder oss sådana svårigheter vid läsningen af Birgittas skrifter. De +värsta utfallen mot påfvar och präster aktade man sig att framlämna vid +undersökningen före helgonförklaringen; de utkommo dock sedermera i den +första tryckta upplagan af uppenbarelserna. Birgittas skrifter ha utgått +i mer än 20 latinska upplagor, däribland ett par från början af +1500-talet med träsnitt af Albrekt Dürer. Franska och italienska +upplagor finnas äfven samt en fornsvensk, som först på 1800-talet kommit +i tryck. + +Huru skola vi förklara Birgittas uppenbarelser? Bedrägerier voro de ej, +det öfvertygas man om redan vid en tämligen flyktig genomläsning. Att +förklara dem som ett hysteriskt lynnes sjuka fantasier är en utväg, som +nog blifvit försökt mer än en gång men som lider af betydlig ensidighet. +Hysteri var visserligen hos medeltidens både män och kvinnor en smula +vanligare än nu; man lefde ju i en ständig skräck för det onda +andelifvets hemlighetsfulla makter. Men Birgitta visar på samma gång så +mycken sund lifsuppfattning, så mycken vördnad för och rent af kärlek +till naturen, och uppenbarelserna äro för öfrigt så märkbart hämtade ur +hennes eget lifs yttre händelser och erfarenheter, att vi godt, trots +den profetiska formen, kunna i hennes skrifter känna oss på fast mark. + +Förklaringen på det hela synes mig ligga i den omständigheten, att +Birgitta på samma gång var en religiös personlighet och en skald. För +hvarje verklig, själfupplefvad fromhet, den må nu vara aldrig så +protestantiskt frisinnad, existera alltjämt »under» i den bemärkelsen, +att de egna upplefvelserna faktiskt tagas som uppenbarelser från Gud +till personligheten och alltså föranleda till stärkande af den +undergifvenhet under Guds vilja, som utgör religionens innersta väsen. + +Men Birgitta var icke blott en varmt religiös personlighet; hon var +också skald, med skaldens oemotståndliga längtan att nedskrifva och för +världen förkunna erfarenheterna i sitt inre och yttre lif. Att hon gjort +detta under känslan af hänförd glädje öfver sina egna ord, det är +ingenting enbart för medeltidens författare typiskt; hänförelse tillhör +ju alltid det konstnärliga skapandets ögonblick. Och att ofta hennes +egna tankar tedde sig för henne som syner och meddelanden från de +rymder, som voro henne kärast – det är med hennes fantasi ingenting att +undra på. + +Är nu på detta sätt allt »underbart» affärdadt ur Birgittas personlighet +för oss, nyktra nutidsmänniskor? Jag tror fastmer, att vi på detta +betraktelsesätt ingenting förlora; en själfständig religiös personlighet +och en skald i samma individ, det är just förklaringen på en äkta +profetnatur, och öfverallt där sådana naturer visa sig – och detta sker +nog än i dag –, där framträder också något af gudomlig uppenbarelse i +mänskligheten. Detta har hvarje verklig skald lätt att förstå, och +därför torde heller ingen historisk skildring af Birgitta ens i trogen +karaktärsteckning öfverträffa den bild af henne, som Heidenstam i sin +enkla, vackra bok »Heliga Birgittas pilgrimsfärd» skänkt vårt folk. + +Birgitta är ingen protestantisk reformator, men hon är dock en af de +starkaste föreningslänkarna mellan vår katolska medeltid och vår +luterska nutid. Äfven protestantismens svenska folk har i alla tider +skäl att se upp till henne för hennes fasthållande vid det allmänna +prästadömets idé, för hennes varma intresse för fosterland och +folkbildning och för hennes både i klosterregeln och i hennes eget lif +framträdande uppfattning af mannens och kvinnans betydelse för hvarandra +i samarbetet för Guds rikes förverkligande på jorden. + + + + + BIHANG. + + + Utdrag ur Birgittas uppenbarelser. + +S:a Agnes beder Maria för Birgitta i följande ord: »Gör misskund med din +dotter, ty hon är lik fattig kvinna, som intet hade i torpet eller i +dalen, där hon bodde, utom litet lefvande, som är höna eller gås. Dock +hade hon så mycken kärlek till den herren, som bodde ofvanför berget, +att hon unnade och gaf honom af kärlek allt det, som hon hade lefvande. +Då herren säger, att han har allt i öfverflöd och behöfver intet, svarar +kvinnan: ’Ej offrar jag dig detta, därför att du behöfver det, utan +därför att du lät mig, fattig kvinna, bygga vid ditt berg och palats och +därför att jag är hedrad af dina tjänare. Jag skulle göra mer, om jag +förmådde. Men det jag gjort har skett för att icke vara otacksam mot din +nåd.’ Herren svarar, att han därför vill upptaga henne å sitt berg i +sitt palatium. Birgitta har liksom lämnat ’det enda hon hade i lifvet, +som var världens kärlek och sina barn; därför skall Marias mildhet +försörja henne, och hon skall komma till Jesu palats, där tusen sinom +tusen änglar tjäna honom’.» + +Lifvet i Rom växlar mellan bedröfvelse och hugnad. »Hugnaden är den +helige andes ingjutelse. Bedröfvelse är, då orena tankar eller stolta +och leda tankar bedröfva människans hug emot hennes vilja. När hugen +ängslas af Guds vanhedrande och själarnas skada, när hugen nödgas att af +skälig sak invefva sig i världsliga tings omsorg, så måga ock stundom +Guds vänner hugnas med världslig hugnad, såsom af studier eller läsning, +af höfvisk lek eller af andra gärningar, i hvilka intet ohöfviskt är. Om +näfven jämt hölles knuten, krympte senorna och vanmäktades handen. Så i +andliga ting, ty om hugen alltid stode till gudliga tings skådan, blefve +han uppblåst af högfärd och glömde sig själf, eller ock minskades hans +äras krona. Därför hugnas Guds vänner stundom med den helige andes +ingifvelse, och stundom bedröfvas de med Guds tillåtelse, ty med +bedröfvelsen upprifvas syndernas rötter och rättfärdighetens frukt +rotas; fastän Gud, som ser hjärtan, afväger sina vänners frestelser så, +att de lända dem till förkofran och gagn, ty han gör allt rättvist, med +rätt mål och vikt. Medan du således är kallad genom Guds ande, haf ingen +omsorg, därför att Gud länge fördröjer sitt löfte, ty skrifvet är, att +ingen kommer till Gud, utan Gud Fader drager honom. Så har ock skett med +dig, ty det som förr syntes dig hårdt och vanskligt att tåla, har nu +blifvit dig så lätt och kärt, att dig lyster intet, utan hvad Gud vill.» + + * * * * * + +»En af djäfvulens största frestelser är att vilja synas hvad man ej är +eller att åstunda vara det, som går öfver ens kraft och förmåga. Några +äro, som med sina gärningar tro sig fullgöra för sina synder, hvilkas +vilja alltigenom är fördömlig, ty äfven om en människa dräpte sin +lekamen hundrade gånger, förmådde hon ej svara Gud ett emot tusen, +därför att Gud gifver makten och viljan. Han gifver tiden och hälsan, +han gifver den goda åstundan. Han gifver rikedom och ära, han dödar och +gör lefvande, han upphöjer och förnedrar, och allting är i hans hand, +och därför bör all heder gifvas honom allena och ingen människas +förskyllan räknas henne för något.» + + * * * * * + +Mot påfven och kyrkans fördärf: »Länge sedan var det, som världens +hufvud, som är påfven, blidkade Gud med lefvernets helighet och goda +efterdöme, så som forna helgade påfvar gjorde, och därför hafva de andra +lemmarna blifvit vanmäktiga och tvinande. Snart skall dock plöjaren +komma, sänd af den allsmäktige. Han aktar ej jordägor eller lekamlig +fägring och frågar ej efter människornas styrka, ej höfdingarnes hot, ej +någon människas värdighet. Arbeten därför, mina vänner, manligen och +ifrigt! Ty detta, som jag säger, skall ej varda i yttersta dagarna, så +som jag sagt förut, utan i dessa dagar, och många nu lefvande skola se +det med sina ögon, att fullkomnas må hvad skrifvet är: Varde deras +hustrur änkor och deras söner faderlösa, och allt det människorna +åstunda skall tagas ifrån dem. Ty rättvist är, att huset renas, hvari +konungen skall ingå, och glaset tvås rent, att drycken må synas klar, +kornet starkt tröskas, att det må skiljas från ax och agn, och det, som +inneslutes i formen, skall tryckas och pressas, tills det får gestalt +efter formen. Men liksom sommaren kommer efter vintern, så skall jag +gifva dem hugnad efter bedröfvelse, som vilja vara ödmjuka och mer akta +himmelriket än jordiska ting. För det tredje skall jag andeligen säga: +’Kommen, I fåkunniga och enfaldiga, och jag skall gifva eder mun och +snille, så att högfärdiga och mångtaliga ej skola förmå strida emot +eder.’ Så gjorde jag i dessa dagar. Jag upphöjde enfaldiga med min +visdom till att motstå de lärda. Jag föraktade de stortaliga, och de +bortgingo med hast.» + + * * * * * + +»Därför anklagar jag nu dig, du min kyrkas hufvud, som sitter i mitt +säte, hvilket jag antvardade åt Petrus och hans efterkommande med +trefaldig värdighet och makt: för det första, att de skulle hafva makt +att binda själarna och lösa dem från synden; för det andra, att de +skulle för de ångrande upplåta himmelrikets portar; för det tredje, att +de skulle tillsluta dem för de förbannade och för dem, som försmått min +lag. Men du, som skulle hela själarna och föra dem till mig, du är +sannerligen själarnas dråpare! Jag gjorde Petrus till en herde för mina +får, men du drifver dem åtskils och sargar dem. Du är värre än Lucifer, +ty han hatade blott mig och ville ingen dräpa utan mig, att han i mitt +ställe måtte blifva herre; men du är mycket värre, ty med dina onda +gärningar drifver du ej allenast mig från dig, utan genom ditt onda +föredöme dräper du jämväl de själar, som jag återlöst med mitt blod och +som jag antvardade åt dig såsom åt en trogen vän. Du är orättvisare än +Pilatus och grymmare än Judas, ty han sålde mig ensam, men du säljer +icke blott mig utan ock de utvaldas själar för världslig vinning och +fåfäng ära.» + + * * * * * + +Till en biskop, som uppehöll sig hos påfven i Avignon: »Herre biskop! +Vår Herre Jesus Kristus sade till mig, att jag skulle tillskrifva eder +nedanstående ord, hvilka ni bör framlägga för påfven. Påfven begär ett +tecken; säg honom, att fariséerna fordrade tecken. Dessa svarade jag, +att liksom Jona var i hvalfiskens buk under tre dagar och tre nätter, så +låg jag, jungfruns son, under tre dagar och tre nätter död i jorden, och +sedermera uppstod jag och uppsteg till min ära. Så skall ock denne påfve +Gregorius mottaga min varnings tecken, att han må frälsa själarna. Må +han förrätta sådana verk, som lända mig till ära; må han arbeta på +själarnas frälsning och på att min kyrka kommer till sin forna +betydelse; då skall han undfå ett tecken och den evinnerliga tröstens +frukt. Men såvida han ej hörsammar mina ord och icke kommer till +Italien, skall han hafva ett annat tecken: han skall förlora ej blott +det timliga goda utan ock det eviga, och han skall känna förtviflan, så +länge han lefver; om än hans hjärta kan förefalla att äga någon hugnad, +skola likväl samvetskvalen och den inre oron icke öfvergifva honom. Det +tredje tecknet består däri, att jag, Herren Gud, talar dessa underbara +ord till en kvinna; till hvilket mål och till hvilket gagn, om icke till +själarnas frälsning och båtnad och på det att de onda må rättas och de +goda blifva bättre? Rörande oenigheten mellan påfven och Bernabo +(Visconti i Milano) svarar jag, att den är mig på det högsta emot, +emedan otaliga själar därigenom vedervågas; därför vill jag, att fred +slutes, ty äfven om påfven fördrefves från påfvedömet, vore det bättre, +att han ödmjukade sig och gjorde fred på hvad sätt ske kunde, än att så +många själar förloras i den eviga fördömelsen. Angående Frankrike får +han intet veta, förrän han personligen kommer till Italien. Själarnas +fördömelse är uppenbar, och därhän sträfva de flesta. Därför må påfven +endast lyssna till mig, emedan – om än alla afråda honom från att +begifva sig till Rom och sätta sig däremot så mycket de kunna – han bör +förlita sig på mig ensam, och jag skall vederkvicka honom. Inga andra +skola då få makt öfver honom, utan liksom kycklingarna i boet sträcka +upp sina hufvuden, skria och fröjdas vid hönans ankomst, så skall jag +med glädje gå honom till mötes, upphöja honom och andligen och +lekamligen hedra honom. Desslikes säger Herren: Emedan påfven tvekar, +huruvida han för fredens stiftande och min kyrkas rensning bör komma +till Rom, vill jag, att han kommer under närmast följande höst, och må +han tillika veta, att han ej kan utföra någon mig behagligare gärning än +den att återvända till Italien». + + * * * * * + +I uppenbarelsernas sjunde bok finnes ett herdabref af Birgitta till en +biskop, som öfvertagit styrelsen af Mark Ancona i Italien och i sitt +samvete kände sig oroad öfver att nödgas vara borta från sitt stift, +emedan han ej kunde sköta de själar, som voro anförtrodda åt hans vård. +Han bad därför Birgitta säga sig, hvilket behagade Gud mest, antingen +att han vände tillbaka till sitt stift, eller att han fortfore att +förvalta det ämbete, som blifvit honom anförtrodt. Af Birgitta erhöll +han då följande svar: + +»Gud vare prisad för all sin godhet i evighet, amen! Ärevördige fader! +Först en ödmjuk hälsning. I hafven i ödmjukhet skrifvit, att jag, en för +eder okänd kvinna, skulle bedja Gud för eder. Härpå svarar jag eder i +sanning, som mitt samvete förpliktigar mig, att jag dess värre är en +stor synderska och helt ovärdig att bedja för eder. I hafven ock +skrifvit till mig, att jag skall gifva eder några andliga råd till +frälsning af eder själ. + +Och därför har Gud sett till eder tro och ödmjukhet och som en god fader +velat uppfylla er önskan, i det att han icke har aktat på mina synder +utan blott har sett på den ödmjukt bedjandes innerliga önskan. Ty då +jag, som genom min synd är helt ovärdig till dylika ting, bad för eder +till min Herre Jesus Kristus, visade han sig själf för mig i anden och +sade till mig i en liknelse: Du, som det är gifvet att se och höra +andliga ting, gif nu väl akt och vet, att alla biskopar, abboter och +alla öfriga kyrkans prelater, som öfvergifva sina kyrkor och förvalta +andra ämbeten för att nå högre äreplatser och blifva aktade af +människorna, äro, till och med när de i sin förvaltning icke göra sig +skyldiga till annan orättfärdighet, att likna vid orena djur, som +blifvit beklädda med biskopliga och prästerliga skrudar. Häraf, vördige +herre och fader, har jag insett, att I skolen göra så: Rannsaken i edert +samvete, om dessa får, nämligen de som äro eder betrodda i edert +biskopsdöme, under eder frånvaro blifva väl och på andligt sätt styrda +eller icke. Ledas de till själarnas gagn och bästa, och sen I dessutom, +att I genom förvaltningen af Mark Ancona kunnen uträtta mera till Guds +ära och själarnas frälsning än i edert biskopsdöme, då säger jag eder, +att I efter Guds vilja tören förblifva i edert nuvarande ämbete, såframt +det ej blott är längtan efter ära eller fåfänglig berömmelse, som +fasthåller eder där. Men om edert samvete däremot säger eder motsatsen, +så råder jag eder till att uppgifva er ställning i Mark Ancona, vända +tillbaka till eder kyrka och fästa bo i det eder anförtrodda stiftet för +att styra edra eller rättare Kristi får och med ord, exempel och gärning +vakta dem, icke sorglöst och illa som en legoherde utan flitigt och +troget som en sann och god herde. Förlåt mig, min herre och fader, att +jag, en ovetande kvinna och ovärdig synderska, skrifver detta till eder. +Jag beder vår sanne och gode herde, som värdigats dö för sina får, att +han ville gifva eder sin helige andes nåd att värdigt vakta hans får och +intill döden uppfylla hans härliga och heliga vilja.» + + + Utdrag ur ordensreglerna. + +Nunnornas antal är 60. Nunnekoret är under taket, och munkar och nunnor +äro afskilda från hvarandra äfven under gudstjänsten. + +Dessutom finnas 13 präster, som beteckna de tolf apostlarne och Paulus, +och 4 mässdjäknar, som beteckna kyrkofäderna Ambrosius, Augustinus, +Gregorius, Hieronymus. Prästerna igenkännas på ett rödt kors, +mässdjäknarne på hvit cirkel med fyra röda »stycken». Dessa 13 präster, +4 djäknar tillika med 8 lekbröder utgöra således inalles 25. Abbedissan +väljer med biskopens råd och konventets en af de 13 prästerna till +konfessor. + +Prästerna sköta gudstjänsten, studier och gudeliga böner samt predika +öfver skrifttexten å modersmålet vissa dagar för nunnorna. + +Konfessor (biktfadern) väljer några af bröderna, som äro präster, till +hjälp i skriftermålet. + +Hvar torsdag hålles kapitel af abbedissan. + +Nunna skall vid inträdet vara minst 18 år, munk 25. Nunnornas tid delas +mellan gudstjänst, läsning och handarbete. + +Nunnesången vid gudstjänsten får ej vara smältande vek, ej bruten, ej +lekande, utan höfvisk, dämpad, samdräktig och ödmjuk. Det är styggelse +för Gud, när rösten höjes mer för åhörarnes skull än för Guds. + +Systrarna få ej utgå af klostret, annat än då nytt kloster skall byggas. +Konfessor må ock utgå med bröder i klosterärenden eller för kätteris +öfvervinnande, om så behof varda kan. + +Systrarna få samtala i trädgården. Likaså få prästerna idka läsning, +samtal och studier samt med konfessors lof för hugnads skull gånga och +spatsera. + +Samtal med världsfolk tillåtes systrarna vid fönstergallret. Vid +intagning i klostret frågar biskopen nunnan, om hon ej nödgas till +»renlif» af blygd eller af världens motgång eller gäld. + +Före den, som skall intagas i klostret, bäres en röd fana med Kristi +pina och jungfru Marie beläte. Nya bruden skåde Kristus på korset och +läre sig tålamod och fattigdom, renhet och ödmjukhet af jungfru Maria. +Innanför kyrkan stannar bruden vid dörren. Biskopen viger hennes ring, +och två tända ljus bäras framför henne och skola brinna, så länge mässan +sjunges. Biskopen läse därvid denna bön: O, allsvåldige, evärdlige Gud, +som fäster dig din nya brud i misskund, välsigna denna ring, och såsom +din tjänarinna bär detta brudetecken utantill på handen, må hon ock bära +din tro och kärlek innantill i faderns, sonens och den helige andes +namn. Amen. + +För altaret klädes klosterbruden af biskopen i sin nunnedräkt under bön. +Därefter läses litanian under åkallan af alla helgon för Guds +tjänarinna. Däruppå meddelas absolution åt den knäböjande, hvarefter hon +tager Kristi lekamen. Nu inbäres af systrar en bår med mull, som sättes +vid dörren, förrän mässan börjar. Under en lofsång gå biskopen och +bruden till samma dörr, där biskopen öfverantvardar henne åt abbedissan, +som bidar vid dörren med konventet. + + + Ur Birgittas böner. + +Min Herre Jesus Kristus, du är den starkaste kämpe och manligaste +riddare. Du gjorde den största gärning och tålde den hårdaste pina i +världen. Nu må din ära utropas af allt himmelrikets härskap upp till den +höjd, där ingen kan omfatta slutet af gudomens välde. Gånge ock det +ropet ned i helvetet, i hvars djup ingen grund finnes, och ditt lof må +förkunnas i världen, både bland dina vänner och ovänner, för det du var +den förste och främste i striden under ditt eget baner, hvarvid din +kärlek må liknas. Då blef baneret rest och sedt, vid den timmen, då du +sade: »det är fullkomnadt», och till dess du antvardade din ande i din +faders händer. Då syntes din kärlek, att du hellre ville, att ditt +hjärta ginge sönder, än att själarna skulle mista himmelriket. + +Då fick Lucifer, höfdingen i helvetet, så stort fall, att han domnade i +sin styrka och sina krafter och allt djäfvulssläktet röt och skalf af +rädsla. – – + +O, hertig af Betlehem, så fullkomnade du en hertigs lefverne, då du +ledde den stora skaran från mörker och bedröfvelse till evärdlig glädje. +O, hur manligen du fullkomnade ridderskapsrätten: du styrkte kyrkan, då +du tolkade och skipade din nya lag, du värjde änkorna, då du instiftade +skriftermålet, du hjälpte faderlösa barn, då du med ditt hjärteblod +öppnade himmelriket; ditt hjärta är oförtrutet tillreds att göra +rättvisa och fördärfva orättvisa. Du, som är min själs och min lekamens +allrakäraste öfver allt det, som skapadt är, Guds och jungfruns Son, dig +äre och tacke allt det i himmelriket är för den glädje där skall vara +förutan ände! + +Herre min, jag klagar inför dig, huru jag tycker mitt hjärta vara +beskaffadt: mig tyckes, som om i hjärtat vore en etterblemma; där stånda +ock genom hjärtat två törnen, och kringom dem är dragen en hinna, som +tränger det och kväljer mig mycket. Min käre Herre Gud, detta är mig +omöjligt att göra själf utan med din hjälp, därför beder jag dig för all +den ödmjukhets skull, som du uppenbarade i världen: rif af den hinnan, +hvarmed jag menar högfärden, och omhvärf hjärtat med den ödmjukhet, som +utan början hafver funnits i din gudoms dygd. Min Herre Gud, jag beder +dig, för det att ditt hufvud kröntes med en törnekrona: rif ut den +taggen, som står i mitt hjärta, hvilken är köttslig kärlek till man +eller barn, vänner eller fränder, och insätt där i stället gudlig kärlek +till mina medkristnas själagagn. + +Min Herre Jesus, hör min bön, som du hörde röfvaren på korset, gör mitt +hjärta brännande af din kärleks eld, så att allt, som där är dig emot, +må bortsopas af stormen. + + + + + Källor: + + + Henrik Schück: Svensk Litteraturhistoria I. Stockholm 1890. + » » Illustrerad svensk Litteraturhistoria I. + Stockholm 1896. + » » Birgitta. (Ord o. bild, 1892). + » » Några anmärkningar om Birgittas revelationer + (Vitterhets-, Historie- o. + Antikvitetsakademiens handlingar 13: 1). + Stockholm 1901. + » » Lifvet i Vadstena kloster. (Dagny 1901.) + Fr. Hammerich: Den hellige Birgitta og Kirken i Norden. + Köpenhamn 1863. + Ellen Fries: Märkvärdiga kvinnor. Stockholm 1891. + Gustaf Bergström: Sancta Birgitta. Örebro 1898. + A. Brinkman: Den hellige Birgitta. Köpenhamn 1893. + Johannes Jørgensen: Romerske Helgenbilleder. Köpenhamn 1902. + Heliga Birgittas uppenbarelser, utgifna af G. E. Klemming. Stockholm + 1857-1875. + Vadstena klosterregler, utg. af C. F. Lindström. Stockholm 1845. (De + båda sista i Svenska Fornskriftsällskapets samlingar.) + C. Bildt: Svenska minnen och märken i Rom. Stockholm 1900. + + + + + Systematisk förteckning å Föreningen Heimdals folkskrifter. + + + A. Historia, biografi och statskunskap. + + 1. Unionen, sådan den stiftades och sådan den blifvit. I. Den + ursprungliga unionen. Af prof. R. Kjellén. 0,25. + + 14-15. Unionen etc. II. Unionens historia (1814-1891). Af prof. + R. Kjellén. 0,40. + + 18-19. Unionen etc. III. Den nuvarande unionen. Af prof. R. + Kjellén. 0,40. + + 2. Om Engelbrekt Engelbrektsson och betydelsen af hans verk. Af + prof. S. J. Boëthius. 0,20. + + 4. Uppsala möte 1593. Af d:r Karl Hildebrand. 2. uppl. 0,25. + + 11. Olaus Petri, hans reformatoriska verksamhet och karakter. Af + komminister Karl Hult. 0,20. + + 16-17. Gustaf II Adolf, hans personlighet och betydelse. Af prof. + Ludvig Stavenov. 2. uppl. 0,30. + + 27. Alexander den store. Af d:r Richard Nordin. 0,25. + + 36. Gustaf Vasa, hans personlighet och hans betydelse. Af + riksarkivarien E. Hildebrand. 0,20. + + 42. Karl XI:s personlighet och lifsgärning. Af d:r Rudolf + Fåhræus. 0,20. + + 57. Betydelsen för Sveriges utveckling af 1600-talets + krigspolitik. Af fil. d:r Ellen Fries. 0,25. + + 64. Erik Dahlberg. Af d:r Hjalmar Nilsson Heden. 0,50. + + 65. Holländare och engelsmän i Sydafrika. Af doc. V. Söderberg. + 0,25. + + 78. Axel Oxenstierna och hans broder. Af d:r P. Sondén. 0,40. + + B. Geografi och etnografi. + + 21. Kina och dess förbindelser västerut. Af doc. S. Lönborg. + 0,25. + + 28. Indianerna i norra och mellersta Nordamerika. Af fil. kand. + O. A. Wetterling. 0,20. + + 52. Vasco da Gama och upptäckten af sjövägen till Indien. Af + lektor J. Fr. Nyström. 0,30. + + 61. Ferdinand Magellan och den första världsomseglingen. Af fil. + lic. Erik Falk. 0,45. + + 74. Polarforskningen. Af prof. A. G. Nathorst. Med en karta. + 0,25. + + C. Naturvetenskap och praktisk tillämpning däraf. + + 8-9. Om solen. Af Prof. N. C. Dunér. 0,30. + + 10. Underjordiska inflytelser på jordytan. Af prof. R. Kjellén. + 0,25. + + 12. Om väderleksmärken, deras betydelse och ursprung. Af prof. H. + H. Hildebrandsson. 0,20. + + 25. Människans inflytande på vårt lands vegetation. Af prof. Th. + M. Fries. 0,20. + + 31. Om nordens vårväxter. Af prof. F. R. Kjellman. 0,10. + + 32. Om koksaltets betydelse för människo- och djurkroppen. Af + prof. O. Hammarsten. 0,15. + + 37. Hvad torfmossarna förtälja. Af prof. Aug. Quennerstedt. 0,15. + + 45. Om fotografering och ljustryck. Af doc. N. A. Langlet. 0,25. + + 51. Om Röntgenstrålarne. Af prof. Knut Ångström. 0,25. + + 54-55. Om växternas näring. Af fil. kand. J. F. Nordwall. 0,40. + + 58. Om oljeväxterna och deras användning inom industrien. Af + direktör Tom von Post. 0,20. + + 62. Om det gamla och det nya krutet. Af prof. Oskar Widman. 0,15. + + 67. Djurens blodomlopps- och andningsorgan. Af lektor Ludv. + Johansson. 0,40. + + 72. Om anfalls- och försvarsmedel inom djurriket. Af doc. Einar + Lönnberg. Med 7 planscher. 0,50. + + 77. De nordiska trädens arkitektonik. Af prof. F. R. Kjellman. + 0,20. + + D. Medicin och hälsovård. + + 3. Om lungsot och tuberkulos. Af prof. S. E. Henschen. 0,20. + + 22. Vår köttföda. Af stadsveterinären Gust. Kjerrulf. 0,20. + + 26. Om engelska sjukan hos barn. Af prof. O. V. Petersson. 0,25. + + 38. Skyddsympningens utveckling. Af prof. Carl Sundberg. 0,20. + + + + + Noteringar: + + +Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels +bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare +korrekturer är som följande (innan/efter): + + [s. 7]: + ... af sängen, några bänkar och en bönstol.» ... + ... af sängen, några bänkar och en bönstol. ... + + [s. 8]: + ... Aspanäs i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons + husfru. ... + ... Aspenäs i södra Östergötland, drotsen Knut Bossons + husfru. ... + + [s. 11]: + ... hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till + cistersienserna ... + ... hennes hem på Ulfåsa belägna östgötaklostren, till + cistercienserna ... + + [s. 49]: + ... Prästerna ingenkännas på ett rödt kors, mässdjäknarne ... + ... Prästerna igenkännas på ett rödt kors, mässdjäknarne ... + + + + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75742 *** |