Initial commitHEADmain

1 files changed, 4653 insertions, 0 deletions

diff --git a/75751-0.txt b/75751-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..6c51486
--- /dev/null
+++ b/75751-0.txt
@@ -0,0 +1,4653 @@
+
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75751 ***
+
+
+
+                             * ELSA GILLE *
+                        VI STACKARS KVINNOR ...
+
+
+                               ELSA GILLE
+
+
+
+
+                        VI STACKARS KVINNOR ...
+
+
+                                 ROMAN
+
+
+                   STOCKHOLM — ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+               STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1917
+
+
+
+
+Ett kors över ett namn som en gång var mig kärt! Mitt hjärta stod stilla
+medan min blick sökte visshet ur den korta annonsen.
+
+Ja, sannerligen, den döda var en gång min vän. Hon var min vän under de
+dagar, hon drömde konstnärsdrömmar, under de dagar hennes öde steg fram
+och med lismande judaskyssar förrådde henne, under de dagar ruelsen och
+ångern hetsade hennes själ till självmordets förtvivlan, under de dagar
+slutligen, då hon långsamt och motvilligt vände åter till livet och
+hennes ögon öppnades för plikten att söka sig ny väg genom det.
+
+Sedan gledo vi småningom från varandra. Hon fann ro och glömska i ett
+liv levt för andra under vajande röda fanors blod och eld, bland
+strängaspel, skrällande hornmusik och hallelujarop.
+
+Men min stig lopp jämnt och glatt som tillförne. Snart mindes jag henne
+icke längre. Jag glömde som vänner glömma varandra, när livets vägar
+föra åt skilda håll.
+
+Men då jag läste hennes namn under det svarta korset, steg hon åter
+livslevande inför mig, och min gamla tillgivenhet slog ut sina skära
+blom på nytt. Jag kände mig gripen, uppriven som förr en gång, så som
+endast den kan det, som med egna ögon och svidande hjärta sett en av
+livets tragedier. Och det kom över mig en obetvinglig lust att förtälja
+hennes historia så som den utspelades inför mig, så som jag hört den
+berättas av henne själv och andra.
+
+
+
+
+                                   I.
+
+
+Alla fönster voro nerfällda, solsidans gardiner fördragna, men luften
+låg tung och kvävande het över den fullpackade kupén.
+
+Stundom flaxade en gardin till, spändes ut som ett segel, fladdrade
+smällande upp mot taket och släppte in en hel flod dammängd stenkolsrök,
+som långsamt vältrade fram genom kupén och svepte in människor och
+bänkrader i en tjock, blåskimrande molnstod. Myriader stoftpartiklar
+dansade i djävulsk yra upp och ned mellan golv och tak och pyrde in allt
+med sin fräna, dävna lukt. Ögon svedo, näsborrar täpptes till. Det blev
+svårt att draga andan och en och annan passagerare, som ännu ägde kraft
+att reagera, blåste ett argt, avvärjande ”puh” mot den kväljande röken.
+
+Men de flesta resenärerna sutto orörligt hopsjunkna i slö undergivenhet
+som inför det oundvikliga.
+
+Småningom förtunnades röken, luften blev drägligare, brösten höjdes i en
+lättnadens suck. Den kvävande hettans dåsiga ro sänkte sig på nytt över
+kupén.
+
+Långsamt, halvt motvilligt vandrade blickarna tillbaka till bok eller
+tidning. Men den upphettade hjärnan förmådde inte fatta det ögonen
+läste. Varje ord stod liksom för sig självt utan tankesamband med nästa.
+Det var som kulor i ett radband, mellan vilka snodden brustit.
+
+Tunga som bly hängde ögonlocken över ögongloberna, slöto sig mer och mer
+som om de dragits samman av en osynlig hand, medan ögonen beslöjade,
+själsfrånvarande fortsatte att envist, oavvänt, genom allt smalare
+springor stirra ner på samma rad, samma ord, tills allt blev till ett
+suddigt, dimmigt grått, eller de svarta typerna fingo liv och började
+kräla upp och ned för sidor och spalter likt flitiga myror. Då slöto sig
+ögonen helt. Allt blev stilla, svart. Huvudet började sakta, oavlåtligt
+glida framöver, tills hakan med en tvär knyck plötsligt stötte mot
+bröstet. Då for den hopsjunkna kroppen i höjden med ett ertappat ryck.
+Ryggen blev stelt rak. En yrvaket uppspärrad, vitögd blick såg ett
+ögonblick oförstående rätt ut i kupén, vändes därpå mekaniskt mot
+fönstret, där telegraftrådarna höjde och sänkte sig i glad flykt och
+landskapet drog förbi glidande, dansande, ilande — ideligen, ideligen,
+ideligen utan rast och ro.
+
+Allt därute badade i vitt bländande solljus. Luften darrade, markerna
+suckade i vånda under en brinnande, obönhörlig sol. Allt var skarpt,
+skugglöst, solblankt. Ängarna blänkte, de blommande klövervångarna,
+träden, sädesfälten, himmel och vatten hårt och gråblått som nyfejat
+stål.
+
+Med ett stelnat, frånvarande uttryck sågo orörliga ögon rätt in i den
+stickande glansen tills martyngd lade sig över hjässa och bröst och allt
+därute plötsligt började vackla, gunga, vika undan, lösas upp och med
+ens sveptes in i en purpursvart mantel med hoppande röda gnistor.
+
+Då slöto sig ögonen på nytt i oreflekterad självbevarelsedrift, medan i
+samma nu öronens portar slogos på vid gavel, hela varelsen blev till ett
+lyssnande öra, som med mångdubblad styrka förnam de välvande hjulens
+rytmiska dunk mot den brännheta rälsen, hörde det allt högre och högre,
+mera påträngande, närmare och närmare tills det slutligen kom inifrån
+huvudet självt och pulsarnas spända strängar hamrade i samma takt.
+
+Då började med ens det dunkande ljudet tala i meningslösa, olikbetonade
+stavelser. Det hjälpte ej att man sökte värja sig. Man måste med
+antingen man ville det eller ej, tvangs av en hemlighetsfull makt att på
+en gång höra och inom sig upprepa hela raden av betänksamma trádada,
+trádada, trádada, för att ögonblicket därpå andfått, hastigt, liksom
+triumferande stöta fram: tradadá, tradadá, tradadá — alltsammans
+oavbrutet, utan ända, om och om igen, ett infernaliskt perpetuum mobile.
+
+Det var redan långt lidet på eftermiddagen då tåget saktade och gled in
+på en stor station. Två unga flickor, den ena med studentmössa, den
+andra med en vit linnehatt på det ljusburriga håret, hoppade raskt ned
+från tåget och arbetade sig mödosamt genom människohopen bort till en
+bänk framför stationshuset, där de satte från sig sitt handgepäck.
+
+— Vakta sakerna, Thyra, så går jag ut och ser efter skjutsen, ropade
+studentmössan och försvann åt bygatan. Strax därpå var hon åter
+tillbaka.
+
+Uppspanad, sade hon kort. Se så där ja, nu är kamelen lastad — — — nej,
+gå före du, jag håller dörren!
+
+På planen utanför stationshuset rådde rörligt liv. Det var lördagskväll
+och traktens ungdom trängdes mellan rader av väntande vagnar. Ett stycke
+till vänster, vid ett par lummiga lönnar stod en char à bancs förspänd
+med tvenne utmagrade arbetskampar med en sky flugor över sina hängande
+huvuden. Framför hästnosarna stod en liten hjulbent karl med ryggen vänd
+mot stationstrappan. Då och då gjorde han en lamt avvärjande handrörelse
+mot flugsvärmen.
+
+De båda flickorna gingo brådskande bort mot vagnen. Karlen vände sig
+långsamt och lyfte med en tveksam rörelse ett par tum på mössan.
+
+Det blev plötsligt fullt med intresserade åskådare kring de tre.
+
+Med en flyktig nick och ett mönstrande ögonkast vände sig Thyra till
+honom:
+
+— Vi skall se till hästarna om — vad är namnet? — jaså, om ”Agust” är
+snäll och hämtar hit pollettergodset.
+
+Karlen lät blicken sävligt prövande vandra från flickorna till hästarna
+och så åter tillbaka.
+
+Studentmössan gav till ett klingande skratt:
+
+— Tror Agust oss kanske inte om att kunna vakta de där?
+
+Agusts min mulnade.
+
+— De är förbanna mig inte så säkra heller, sade han stucken.
+
+Thyra lade armen om synderskans axel och förde henne en smula fram emot
+Agust.
+
+— Fröken Lisa här är en riktig överdängare att förstå sig på ök, må
+Agust tro, sade hon blidkande, hon kan både köra och rida.
+
+Agusts vattniga blick ljusnade.
+
+— Tro de, sade han med misstroget intresse i rösten. Ja, det förändrar
+ju, sade han med ett tonfall som ville han vädja till de kringstående.
+
+Med sävliga steg och polletterlapparna i handen gick han därpå bort mot
+stationshuset.
+
+Lisa följde honom med blicken tills han försvunnit genom dörren. Då tog
+hon plötsligt studentmössan från huvudet och svängde den i luften:
+
+— Hurra för skapelsens herrar, ropade hon övermodigt, och båda flickorna
+brusto i skratt.
+
+De kringståendes blickar mulnade. En halvfull rödhårig karl vinglade
+fram emot dem, spottade och knöt hotfullt näven:
+
+— Förbannade stabbougglor, sluddrade han argt, står ni och gör spektakel
+åt hederligt folk, får ni min själ med mig att göra.
+
+De båda flickorna drogo sig förskräckt tillbaka. Hopen bröt ut i
+skadeglad munterhet. Situationen var deras.
+
+En stund därefter skakade den fullastade char à bancsen långsamt ut från
+stationsområdet neråt den knaggliga bygatan mellan rader av låga hus. En
+och annan bondpojke lyfte förläget, med till hälften bortvänt ansikte,
+på mössan, då de foro förbi. Här och där revs en gardin åt sidan och ett
+nyfiket spejande ansikte dök upp mellan fönstrens pelargonior. En liten
+svart byracka rusade plötsligt med virvlande snabbhet ut från en bakgård
+och hoppade ursinnigt skällande oavbrutet av och an framför hästnosarna,
+oberörd av tillrop och pisksnärtar, tills de färdande nått ut till
+landsvägen. Då vek den oväntat åt sidan, nosade ett ögonblick
+filosofiskt undersökande i landsvägskantens gräs, sprätte föraktfullt
+ett par slag med bakbenen, blev plötsligt stående orörlig med höjd nos
+spejande utåt vägen, och vände därpå, med pliktuppfyllelsens lugna
+värdighet i rörelserna, tillbaka samma väg den kommit.
+
+Allvarliga, litet förstämda sågo de båda flickorna ut över nejden.
+Framför dem ormade sig vägen genom markerna som ett vitt från rymden
+nedkastat band. Över dem välvde sig himlen glansigt blå, och några
+handsbredder från horisonten lyste solen med vänlig guldglans. Träd och
+buskar kastade långa, blåvioletta skuggor. Utmed dikeskanten, liksom på
+släp efter vagnen, gled en grotesk, vanskaplig skuggbild av de åkande
+och deras upptornade koffertar.
+
+Så flydde timmar i stilla ro.
+
+Vägen hade längesedan lämnat slätten bakom sig och drog fram genom mörk,
+högrest barrskog. Här och där stego träden åt sidan för en tuvig mo, där
+enstaka, mariga furor sträckte sina vanskapta, halvdöda grenar mot
+himlen med en tragisk gest likt krymplingar förbannande sitt öde.
+
+En blek, grönviolett dager vilade över landskapet. Endast bakom de glesa
+tallarna i väster brann himlen röd som av vådeld.
+
+Thyra böjde sig plötsligt fram och grep väninnan om armen:
+
+— Se, se, sade hon med häftig, underligt frånvarande röst och pekade
+bort mot skogen. Allt skulle jag vilja ge, om jag kunde måla så, som jag
+nu ser detta framför mig.
+
+Hon tystnade plötsligt och släppte Lisas arm.
+
+— Men jag vet, att jag inte kan — att jag aldrig skall kunna, sade hon
+mörkt.
+
+Lisa svarade intet. Det blev tyst en stund. Så började Thyra på nytt,
+lågt, lidelsefullt klagande.
+
+— Vet du, ibland när det riktigt går upp för mig, att jag hör till dessa
+olyckliga som fått konstnärslängtan i blodet utan förmågan att kunna nå
+fram — ja, då förbannar jag ödet, som låtit mig födas. Ni som sluppit
+från denna olycksaliga halvhet, ni förstår inte vad det vill säga att
+vara ... att vara som jag ... aldrig ro, aldrig tillfredsställelse, bara
+längtan, längtan, längtan utan återvändo ...
+
+Om jag åtminstone haft förstånd nog att välja ett annat yrke! Då hade
+jag kunnat ha illusionen kvar. Nu har jag inte ens trösten att gå
+omkring och inbilla världen och mig själv att jag blivit en storhet, om
+jag fått utbilda mina anlag ...
+
+— Saul, Saul, sade Lisa i godmodigt gäckande ton och höjde avvärjande
+och patetiskt handen, värmen har visst varit för mycket för din ande.
+Jag vill gripa ett kraftigt tag i harpans strängar och driva de onda
+andarna på flykten.
+
+Thyras drag hårdnade. Hon såg stelt framför sig utan att möta den andras
+blick.
+
+— Sådan är trösten mina vänner ha att ge, sade hon bittert. För er är
+mina känslor och mina sorger aldrig verklighet. Det är bara inbillat
+alltsammans, bara att driva åt, ingenting att fästa sig vid ... Men jag
+är dum som aldrig kan lära mig tiga, aldrig lära mig minnas, att man i
+sitt djupaste missmod, sina bittraste sorger alltid är ensam och utan
+vänner ...
+
+Lisa böjde sig fram och lade lugnande sin hand på Thyras knä.
+
+— Käraste, sade hon lågt, se på mig, nej, se mig in i ögonen, du tror
+inte själv på vad du säger — åtminstone inte i dina lugna, nyktra
+ögonblick. Hur skulle det väl bli, om dina vänner ginge med på allt, på
+alla dina utgjutelser? Vi minns vad du själv glömmer, då missmodet
+anfäktar dig. Du är ju ung, du har livet för dig och har redan haft
+vackra framgångar ...
+
+— Sådana framgångar som mina är värre än inga framgångar alls, sade
+Thyra missmodigt. Den aktningsvärda medelmåttans framgång — se där, vad
+jag har att brösta på. Men det är sådant som förstör en, som gör att man
+inte slutar i tid och kväver längtan och lusten inom sig och resignerar,
+innan man hunnit få etiketten ”misslyckad konstnär” hängd sig om halsen
+...
+
+Du tror det kanske inte, men likafullt är det så: det finns stunder då
+jag avskyr mig själv, därför att jag inte har kraft eller mod att bryta
+med det gamla och gå nya vägar ...
+
+Lisa satt eftersinnande en stund.
+
+— Du skulle aldrig bli nöjd, aldrig i längden, sade hon slutligen.
+
+Thyra sänkte blicken och suckade djupt. Hon hade intet att svara. Hon
+kände sig överbevisad av Lisas lugna säkerhet. Hon förstod med ens, att
+hon trots alla sina ord innerst inne inte önskade något annat än gå den
+väg, hon en gång slagit in på. Arbetet, missmodet, längtan som brände
+inom henne — intet ville hon mista. Ytterst var det ju ändå allt detta
+som gjorde livet till liv, som hindrade det att bli ett tröstlöst
+enahandas grått i grått ...
+
+Skramlet från vagnshjulen och hästhovarnas taktfasta tramp trängde
+plötsligt genom kvällsluften med hemlighetsfull, onaturlig tydlighet.
+Thyra svepte rysande pläden omkring axlarna och lät blicken glida hän
+över landskapet. Allt såg mystiskt och drömlikt ut i den tilltagande
+skymningen. I skum ljusning lopp vägen genom markerna rätt in bland
+skuggorna vid skogsledet.
+
+En känsla av vemodig resignation smög sig över Thyra. Hon slöt trött
+ögonen. Småningom föll hon i ett tillstånd mellan dröm och vaka. Hon
+tyckte plötsligt att vagnen började växa under henne, bli allt högre och
+högre. Den följde icke längre vägens vindlingar utan rullade fram
+pilrakt, över något luftigt, gungande mjukt, snabbare och snabbare, hän
+mot ett stort svart moln, som hotfullt tornade sig vid horisonten. Allt
+vildare blev färden, allt närmare kom det skrämmande tunga, som väntade
+därborta. Och plötsligt var det icke längre ett moln utan något annat,
+något oförklarligt hemskt, hon visste icke vad. Slutligen hängde det
+rätt över hennes huvud. Runt omkring blev det becksvart natt. En
+outsäglig ångest började slita inom henne. Med ett svagt rop kröp hon
+ihop med armarna skyddande över huvudet och sökte gömma sig undan. Men i
+samma ögonblick sköt en jättestor arm likt en ljungande blixt fram ur
+det hemlighetsfulla mörkret och träffade med knuten hand i ett vinande,
+obarmhärtigt slag hennes ångestfullt krökta rygg ...
+
+En häftig knyck kastade henne plötsligt framstupa. Vagnen höll stilla
+framför en hög, brant backe, och körsvennen krälade stelbent ner från
+sätet. Med tömmarna i handen började han gå jämsides med de uttröttade
+kamparna, som med bågspända ryggar och skumtottor kring mularna långsamt
+knekade vagnen uppför branten fram genom orörlig, liksom i skikt lagrad
+luft, varmare ju högre upp man kom. Löddriga av svett med skälvande
+sidor stannade hästarna på backkrönet.
+
+Framför de resande låg en vid mosse över vars hela yta torvpyramider
+stodo uppradade som pjäserna i ett schackspel, här och där skockade
+utmed randen av blänkande, svartbruna vatten liksom betagna av längtan
+att skymta sina egna skumma spegelbilder. En nattskärra kretsade i
+ljudlös flykt fram och tillbaka, snabbt försvinnande bland skuggorna,
+snabbt åter framdykande mot natthimlens ljusa blå. Över synrandens mörka
+skogslinje satt månskäran blek och smal.
+
+Långsamt satte hästarna sig åter i rörelse. En död, fuktig kyla svepte
+fram emot de åkande och väckte upp inom dem ett obestämt ve, som drev
+suckar ur deras bröst.
+
+Och plötsligt mindes de med bävande rysning sin själs ensamhet och sin
+kropps förgänglighet.
+
+Äntligen lämnade vägen i en stor båge skogar och mossar bakom sig och
+sköt pilrakt ner i en dalsänka där små vita hus likt en sovande
+fårahjord lågo skockade kring ett smäckert kyrktorn, som strängt
+bjudande lyfte sitt grekiska kors mot himlen.
+
+I rask fart rullade vagnen utför backarna, in på bygatan, fram genom en
+hög lindallé till ett vitt, långt envåningshus. En stor hund rusade ner
+från verandan och hoppade skällande kring vagnen. I fönstret bredvid
+verandan ströks eld på en tändsticka och en tjock, vit hand famlade med
+att tända lampan över det dukade salsbordet.
+
+Strax därpå slogs ytterdörren upp och i den breda ljusgata, som i samma
+ögonblick föll snett ut över verandagolvet, syntes den massiva gestalten
+av en medelålders kvinna, som med sömntyngd betänksamhet steg fram för
+att välkomna sina gäster.
+
+
+
+
+                                  II.
+
+
+Luften stod full av klockklang och fågelsång, då Thyra Börjesson på
+söndagsmorgonen vaknade ur sin drömlösa sömn. En stund låg hon orörlig
+med slutna ögon och lyssnade undrande till de ovana ljuden. Så mindes
+hon med ens, och plötsligt klarvaken öppnade hon långsamt ögonen.
+
+Genom den mörkblå rullgardinen tittade en lysande strålomkransad sol
+rätt ned på henne, och fönsterpostens kors sträckte famnande ut sina
+armar. I fönsterkarmen gräto tre fuchsior sina blodiga tårar. En smal,
+lysande gul solstråle stal sig in över tröskeln från nästa rum.
+
+Thyra Börjesson gäspade sömnigt utdraget och lät blicken slött och
+intresselöst vandra från föremål till föremål. De blommiga tapeterna,
+oljetryckstavlorna, de virkade antimakasserna på det rödrandiga
+sofföverdraget, stolarna på ömse sidor om fönsterbordet, allt var så
+typiskt för ett sommarnöjesrum. Nåja, det var ju egentligen sol och luft
+och skog och fågelsång man hyrde. De mer eller mindre välmöblerade rum
+man fick på köpet, betydde ju ej stort. Och den, som tog på god tro
+efter annons, fick sannerligen skylla sig själv och göra sig beredd på
+allehanda överraskningar på gott och ont ...
+
+Men löftet hon givit sig själv skulle hon ärligt hålla: hon skulle vara
+ute från morgon till kväll, sitta i skogsdungarna med sin målning, ligga
+raklång i gräset med en bok eller följa skyarnas tåg och mäta med
+blicken djupet på den blåa, skimrande ocean, som kallas himlen ...
+
+Med tunn mässingsklang slog plötsligt en klocka i ett angränsande rum
+åtta dallrande slag. I nästa ögonblick stod Thyra Börjesson på golvet
+och lät rullgardinen fara i höjden med en skräll. En flod av strålande
+ljus strömmade emot henne och med kisande, solblinda ögon såg hon rätt
+ut i en yppig, blommande trädgård, som sluttade ned mot ett litet
+blinkande vatten. Hon kände sig plötsligt omåttligt glad. Bättre kunde
+hon då aldrig råkat ut! Hakarna på fönstret dansade av och med
+nattskjortan uppflängd över bröstet hängde hon sig ut över
+fönsterkarmen. Det var ljuvligt därute. Luften kändes varm och len som
+en smekande hand och grönskan var ung och fräsch utan spår efter de
+sista dagarnas hetta.
+
+Missmodet från föregående afton var som bortblåst. Å, det var härligt
+med sommar och sol, härligt att leva, härligt att vara ung! Dagar som
+denna kände man sig så uppfriskande säker på sig själv och hoppades allt
+av framtiden.
+
+Hon började plötsligt vissla, svagt och dämpat, en liten glad melodi.
+Högra fotens tåspets rörde sig lekfullt i takt upp och ned mot
+golvtiljan. Borta från syrénbersån bröt då och då en vårglad bofink ut i
+ett gällt, jublande kvitter.
+
+Plötsligt ryckte Thyra till och upphörde att vissla. Alldeles under
+hennes fönster, på en av starrgräs nästan övervuxen träbänk, solade sig
+en underlig liten man. Huvudet satt inkilat mellan de smala, höga
+axlarna, rygg och bröst sköto ut i pucklig båge, och de spetsiga
+rockskörten hängde rätt ned och över varandra som ett hopfällt vingpar.
+Det såg ut som om en jättefågel slagit ner på bänken och försjunkit i
+meditationer.
+
+Plötsligt vreds det stora, avlånga huvudet åt sidan och plirade upp mot
+fönstret. Thyra Börjesson rörde sig icke. Hon tittade självsvåldigt,
+nyfiket undersökande ned på den underliga skepnaden. Hon erfor en känsla
+som om hon betraktat ett sällsynt djur, icke en mänsklig varelse.
+
+Det kom ett ertappat, förläget uttryck i den lille mannens ansikte, då
+han såg sig upptäckt. Stillsamt vände han bort blicken för att i nästa
+sekund åter skyggt rikta den mot Thyra. Men hon låg kvar i fönstret,
+lugnt, till synes alldeles oberörd, och såg ned på honom spefullt
+mönstrande.
+
+Då han såg uttrycket i hennes ansikte, brydde han sig icke längre om att
+vända bort huvudet. En lång stund sågo de båda oavvänt på varandra. Så
+började det plötsligt rycka kring mungiporna på hans breda svalmun,
+läpparna skildes långsamt, så att de starka, vita tänderna lyste fram.
+Med en tveksam, bortkommen rörelse höjde han plötsligt sin långa
+spindelarm och lyfte förläget hälsande på mössan.
+
+I samma ögonblick kom det över henne en brinnande, intensiv skamkänsla.
+Blodet sköt upp i hennes ansikte som en het våg. Med en oreflekterad,
+snabb rörelse drog hon sig tillbaka utan att besvara hälsningen. Hon
+knöt händerna, på en gång skamsen och ond. Vad skulle väl den vämjeliga
+människan tänka om henne! Hade han bara inte hälsat! Men detta var helt
+enkelt oerhört, fräckt, en personlig förolämpning!
+
+Hon började kläda sig med nervös brådska, men hennes tankar kretsade
+ständigt kring uppträdet nyss, och hon kunde icke låta bli att undra, om
+fågelmänniskan alltjämt satt kvar därute på bänken.
+
+Med lätta fjät smög hon sig plötsligt bort till fönstret. Tryckt intill
+väggen lutade hon sig fram i skydd av den vita gardinen och såg ner. I
+samma ögonblick vred sig huvudet därnere och sneglade upp mot fönstret.
+Hon ryckte till i häftig skräck och med ett svagt rop flydde hon inåt
+rummet. Ett ögonblick blev hon stående i en vrå, orörlig, skamsen, med
+armarna hängande slappt utmed sidorna. Så drog plötsligt ett
+självironiskt litet leende hennes mungipor neråt. Med en beslutsam
+rörelse grep hon tag i hårborsten och började energiskt borsta ut sitt
+långa, skimrande hår.
+
+I detsamma knackade det vårdslöst hastigt på dörren och Lisa Ljungh kom
+in frisk, morgonglad och full av nyheter från en ensam, tidig
+rekognoscering. Det blev ny fart i Thyra. Den vita tvättklänningen kom
+på i en hast, och några minuter efter det gonggongen kallat till
+frukost, följdes de bägge flickorna åt till matsalen.
+
+Vid ena bordsändan stod redan pensionatets värdinna, fröken Pampe, och
+läste med ljudlig, andäktigt entonig predikoröst en lång bordsbön. Ett
+tjogtal sommargäster, uppradade framför småborden kring väggarna,
+lyssnade med vårdslöst hopknäppta händer och anletsdragen stelnade i
+låtsad andakt, medan ögonen i smyg snålt skelade på den framsatta maten.
+I människoklungan till höger om fröken Pampe trängde fågelmänniskan fram
+sitt platta huvud. Han glömde den obligatoriska bugningen efter amen och
+såg oavvänt med lysande uggleögon på Thyra och hennes följeslagerska.
+
+En känsla av obehag kom över Thyra. Långsamt sänkte hon blicken. Hon
+undrade, om hon aldrig i livet skulle bli kvitt den underliga blyghet,
+känslan av att vara utkastad, prisgiven, som alltid kom över henne, då
+hon stod ansikte mot ansikte med en massa okända människor. En svag
+rodnad steg henne i kinderna. Hon vred huvudet litet:
+
+— Detta är gräsligt, viskade hon beklämd i Lisas öra.
+
+— För mig är de kålhuven allihopa, svarade Lisa lugnt.
+
+Fröken Pampe kom hastigt fram emot dem. Hon var liten till växten med
+svällande former. Det såg ut som om hon studsade mot golvet, då hon
+gick. Med moderlig fryntlighet drog hon de bägge flickorna med sig runt
+salen. Med en viss tydlig, litet högfärdig betoning upprepade hon inför
+varenda person: fröken Börjesson, målarinna, fröken Ljungh, filosofie
+studerande.
+
+Från alla håll träffades de båda flickorna av nyfikna eller kallt
+mönstrande ögonkast. Det surrade i öronen av okända namn, och de olika
+fysionomierna flöto tillsammans till en suddig, oredig massa av ögon,
+näsor och halvöppna eller slutna munnar.
+
+Thyra Börjesson kände det som om hon gått i sömnen. Plötsligt stod hon
+framför fågelmänniskan. Det klack till i henne, och hon blev med ens fri
+från sitt sömngångartillstånd. Hon hörde tydligt fröken Pampes
+presentation: prokurist Gerle — fröken Börjesson, målarinna, fröken
+Ljungh, filosofie studerande. Mekaniskt böjde hon huvudet till hälsning.
+Hon såg hans aplikt långa hand sträckt emot sig. Det var omöjligt att
+slippa undan. Motvilligt lade hon sin hand i hans.
+
+Så var då äntligen pinan över. Med en vänligt uppmuntrande klapp på
+skuldran lämnade fröken Pampe dem för att ägna sig åt sina husmoderliga
+plikter. Runt omkring tisslade och tasslade det av viskande samtal, som
+plötsligt togo till i styrka och blevo högljudda, då alla med ens
+trängde fram till matbordet.
+
+Thyra rörde sig icke. Hon log ett medlidsamt, litet överlägset leende,
+då hon såg myllret kring bordet. Hon kom att tänka på de varma ländernas
+gräshoppssvärmar, som ödelade allt som kom i deras väg. Hon kände en
+plötslig medömkans sympati för fröken Pampe, som var prisgiven åt dessa
+människor, som själva tyckte sig vara utan förpliktelser och aldrig
+ansågo sig kunna få nog för sina pengar. _Sådana_ gräshoppor borde man
+sannerligen också ha rätt att sopa ner i grävda diken och hälla över med
+fotogen ...
+
+— Jag kan se, att skådespelet gör samma effekt på er som på mig själv,
+sade plötsligt en mjuk röst alldeles invid hennes öra. Thyra såg upp
+överraskad. Framför henne stod en medelålders, elegant dam och log emot
+henne med gropar i kinderna. Hennes stora, bruna ögon hade en milt
+sugande blick.
+
+En blixtsnabb känsla av beklämmande motvilja, blandad med nyfiket
+intresse, for igenom Thyra Börjesson. Hon undrade över, att hon icke
+genast vid sitt inträde i matsalen givit akt på denna ståtliga,
+soignerade företeelse.
+
+— Jag kom in mitt under presentationen, sade damen plötsligt, som om hon
+läst Thyras tankar, och jag hörde både ert namn och ert yrke.
+
+Hon log på nytt sitt mjuka, inbjudande leende, som illa passade till den
+ironiska glimten i ögonvrån.
+
+— Men ni vet ännu inte vem jag är — fru von Heineman, änkefru, sade hon
+lågt med mästerlig härmning av fröken Pampes tonfall. Det är visserligen
+inte precis något yrke, men sanningen att säga har jag verkligen inte
+haft något annat under många år ...
+
+Åter log hon sitt tysta, mjuka leende. Hon sträckte vänligt sin hand mot
+Thyra och drog henne med sig:
+
+— Kom och sitt vid mitt bord! Där finns god plats — och för er väninna
+också, sade hon hastigt, då hon såg den villrådiga blick, Thyra sände
+Lisa, som modigt kämpade bland bränningarna kring matbordet.
+
+Thyra satte sig tvekande. Hon kände sig underligt bortkommen och generad
+inför fru von Heineman. Då hon mötte hennes blick och såg uttrycket
+kring den leende munnen, kändes det som om orden stockade sig i strupen.
+Hon kunde omöjligt hitta på något att säga, utan satt med nedslagna ögon
+och svarade enstavigt och lågt på fru von Heinemans frågor och log
+förläget åt hennes anmärkningar. Eljest var hon inte den, som hade svårt
+att finna ord.
+
+Då Lisa äntligen kom bort till dem, kände hon verklig lättnad. Men Lisa
+var stram och ordkarg och såg föga älskvärt, nästan utmanande, på den
+ståtliga damen.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+De följande veckorna drogo förbi som en lång solskensdröm. Varje morgon
+bjöd solen till fest, och varje afton sjönk den drömmande stilla i ett
+hav av glans och färg.
+
+Thyra Börjesson tyckte sig aldrig ha upplevat en sådan oändlig rad av
+bländande sköna solskensdagar. Hon kände sig sällsamt upplivad och
+lycklig, och arbetet gick med större lätthet än förr. Den ena skissen
+kom till efter den andra.
+
+Långt inne i skogen hade hon upptäckt en vid glänta med vajande,
+blomgenomvävt gräs och en skogstjärn, på vars mörka vatten solljuset
+darrade och blänkte glimmande gulrött. Här satt hon varje dag med sin
+målning. Och då hon icke orkade eller gitte arbeta längre, kastade hon
+sig raklång i det höga, mjuka gräset.
+
+Med armarna under huvudet och blicken rätt upp mot himlen låg hon i
+timtal och drömde om framtiden, som nu tedde sig blå och ljus som
+himmelen själv och höljd i skimrande soldis som skogen där långt, långt
+borta på andra sidan tjärnen. Men stundom låg hon blott stilla utan
+tankar och såg på de små vita, ulliga skyarna högst uppe i zenit.
+
+Då kunde hon plötsligt få en känsla som om hon själv krympte samman och
+blev allt mindre och mindre, medan himlen över henne växte och blev
+högre och djupare och oändligare för varje minut, tills den slutligen
+tycktes vilja sluka upp henne, tillintetgöra henne med sin storhet,
+henne, det lilla eländiga krypet därnere på jorden. Då tyckte hon, att
+det var som skulle hon i nästa ögonblick möta Gud själv, och i isande
+skräck slöt hon ögonen tiggande inom sig om miskund, förbarmande, tills
+skräcken inom henne småningom löstes upp och rann bort med de tårar, som
+trängde sig fram under hennes ögonlock.
+
+Nästan varje förmiddag kom fru von Heineman ut i skogen till Thyra. Hon
+bar alltid med sig en fällstol, som hon placerade än här än där, ibland
+helt nära, ibland på långt avstånd från Thyras staffli.
+
+För det mesta satt hon tyst, till synes fördjupad i en bok. Men långa
+stunder kunde hon sitta försjunken i tankar med boken i knät och blossa
+på sin parfymerade cigarrett, medan ögonen förstrött följde den tunna,
+blåaktiga röken på dess ringlande färd mot förintelsen.
+
+Stundom smög hon ljudlöst fram och ställde sig bakom Thyra medan hon
+målade. Men obemärkt stod hon där endast några ögonblick, så kände Thyra
+hennes närvaro, vände sig raskt och lade ifrån sig palett och penslar.
+Då såg fru von Heineman stillatigande på henne med sina sällsamma ögon
+och log med gropar i kinderna sitt mångtydiga, stillsamma leende. Men
+ibland tog hon varligt den lätta linnemössan från Thyras huvud och strök
+gång på gång lätt som en fläkt över hennes hår, medan hon lågt, halvt
+för sig själv, ideligen upprepade: som silke och guld, silke och guld.
+Eller också tog hon Thyras av färger nersmetade hand och såg på den
+länge, liksom begrundande. När hon slutligen med en varm handtryckning
+släppte den, var det alltid med samma ord och samma tonfall: jag håller
+så mycket, mycket av edra händer med de smala, böjliga fingrarna — en
+riktig idealisk konstnärshand.
+
+Om sig själv talade hon nästan aldrig. Thyra visste endast, att hon i
+Stockholm bodde tillsammans med en god vän, som nu var utomlands för att
+sköta sin hälsa. Men fru von Heineman älskade sommartiden lugn och ro
+och lantliga förhållanden och hade därför föredragit att resa till
+fröken Pampes pensionat.
+
+Lisa Ljungh gick för det mesta sina egna vägar. Blott sällan kom hon ut
+och satte sig i skogen hos Thyra. Men varje afton, då hon sagt godnatt
+åt de övriga, kom hon in i Thyras rum, slängde sig på en stol, sträckte
+benen ifrån sig och skrattade och pratade i timtal över dagens
+händelser. Och hon hade alltid sett och hört förunderligt många ting, om
+vilka Thyra intet visste.
+
+En afton sade Lisa plötsligt:
+
+— Jag tycker inte om att den där Heinemanskan springer efter dig jämt.
+Du borde akta dig, Thyra!
+
+Det klack till i Thyra.
+
+— Akta mig, upprepade Thyra, vad menar du med det, sporde hon litet
+stramt. Hon är ju en bildad människa, och det är väl inte farligare att
+jag är tillsammans med henne, än att du själv är ständigt med Gerle och
+skolmästaren och den där pomaderade Adonis, som jag inte riktigt vet vad
+han heter ...
+
+Lisa for skrattande upp från stolen:
+
+— Ja, vad skall man ta sig till! Fy katten, här är ju djupsta själanöd,
+och när de så allihopa skyndar sig och i ädel tävlan bär fram sina huven
+på silverfat, så vore det väl grymt av mig att inte ta emot.
+
+— Ja, där ser du själv, sade Thyra leende. Varför skulle då inte jag ta
+emot det enda, som bjuds mig?
+
+Lisa blev allvarlig med ens:
+
+— Med Heinemanskan är det en annan sak. Henne är jag smått rädd för. Hon
+är som en olycka ... en olycka, som ler hemlighetsfullt inbjudande och
+säger: var så god och ta för er, gott folk ... Och så smickrar hon så
+otäckt. När ett fruntimmer smickrar ett annat fruntimmer, är där alltid
+något sattyg under. Det är nu min livserfarenhet ... På högskolan har vi
+också ett sådant där exemplar, som jämt ger sockerpullor. Först kunde
+jag omöjligt fundera ut orsaken. Men så en dag kom bössan fram: då
+skulle hon ta upp kollekten för alla de vackra omdömena. Och när jag
+ingenting ville ge, så fick jag höra, att jag var otacksam och omöjlig
+att umgås med. Och så radade hon upp alla sina välgärningar och påminde
+om, vad hon sagt den och den gången, och hur hon berömt mina göranden
+och låtanden ... usch, sådana skulle det vara skottpengar på!
+
+Thyra såg frånvarande framför sig.
+
+— Det är svårt att vara avvisande, när folk är så vänliga som fru von
+Heineman mot mig, sade hon slutligen eftertänksamt. Hon sitter ju därute
+i skogen bredvid mig, men hon talar sällan eller stör mig i mitt arbete.
+Köra direkt bort henne kan jag ju knappast.
+
+— Ja, hon är visst vänlig, hon, medgav Lisa försmädligt, men det är
+något så besynnerligt över hennes vänlighet, någonting — ja, vad skall
+jag säga — någonting kvalmigt. Man längtar efter blixt och dunder eller
+kall avrivning eller någonting ”starkt”, som då man fått för fet mat.
+
+Thyra skrattade.
+
+— Ja, du är god du! Jag börjar nästan tro, att du är ”svart” på stackars
+Heineman.
+
+— ”Svart!” fnös Lisa föraktligt. Det ordet finns inte i mitt
+privatlexikon skall jag säga dig. Men jag vädrar olycka, som jätten
+kristet blod, fastän jag omöjligt med mitt förstånd kan utfundera, att
+någon fara är å färde. Men vänta, tills jag kommer tillbaka till
+Stockholm! Då skall jag allt avslöja den goda Heineman.
+
+— Om där nu finns något att avslöja.
+
+Plötsligt reste hon sig och gick bort och satte sig på sängkanten. Hon
+slog armarna om Thyras hals:
+
+— Lova mig åtminstone att vara stram mot kvinnan! Hennes röst lät orolig
+och ömt bedjande. Thyra såg henne in i ögonen:
+
+— Ja, det lovar jag dig, sade hon allvarligt.
+
+Lisa reste sig raskt:
+
+— Nå, tack för det, sade hon kort i sin vanliga ton. Och nu går jag in
+till mig. Det är visst åtskilligt sent. Godnatt med dig, och sov gott!
+
+Lisa öppnade varligt dörren och smög sig sakta framåt korridoren till
+sitt rum.
+
+Thyra låg orörlig och lyssnade till de tassande stegen. Så slöt hon
+ögonen. Men hon låg länge vaken och funderade över fru von Heineman och
+över Lisas ord.
+
+
+
+
+                                  III.
+
+
+Det regnade sedan tvenne dagar tätt, susande jämt och enträget, då och
+då med ett plötsligt smaskande, som gjorde det hela ännu mera bedrövligt
+och tröstlöst. Himlen hängde dåsigt tung och jämnmulen alldeles över
+trädtopparna. Det såg ut, som vore den färdig att ramla ner av trötthet.
+
+Framåt middagstiden rev solen ett titthål i de tjocka molnmassorna för
+att se efter, hur det stod till på jorden. Men några minuter därefter
+var kikhålet åter så grundligt stoppat och tilltäppt, att ingen mer
+kunde se var det suttit.
+
+Fröken Pampes sommargäster slunko omkring fridlösa och utan självkänsla.
+Då och då prövade de vädret i galoscher och uppspänd paraply, vilken
+sedan, lutad mot en vägg, grät sorgefloder på golvet i fröken Pampes
+tambur. Pensionatets musikaliska talanger övade sig med förtvivlans mod
+på det stora pianinot i salongen, ett gammalt ostämt, gnälligt skrälle,
+som såg ut som vore det förfärdigat av en massa skivad, brunstekt njure.
+
+Utpinade och missmodiga drogo slutligen samtliga sommargäster sig
+tillbaka till sina rum, där de sutto som råttor i sina hål, resignerat
+knaprande på den andliga spis, som dittills mestadels legat föraktad och
+bortglömd på bottnen av kofferten.
+
+Mot kvällningen på tredje dagen upphörde det plötsligt att regna. Molnen
+började vältra fram över himlen oupphörligt, hastigt som en tjock grå
+rök, men på jorden var inte en vindpust att förmärka. Det var som om
+allt lyssnade och väntade efter något underbart, som borde ske.
+
+Men de, som voro förfarna i profetia, påstodo, att detta allt var ett
+gott tecken och att vackert väder var att vänta på morgonen den fjärde
+dagen. Vid kvällsvarden voro alla hoppfulla och vid glatt mod. Fröken
+Pampe, som var lycklig över att slippa höra de ständiga missnöjda
+utropen och hotet om snar avresa, studsade fryntligt från bord till bord
+med hela fång av vänliga ord. Men ingen brydde sig om henne. Det enda,
+som för tillfället betydde något var, om morgondagen skulle bjuda på
+värme och sol. Hela matsalen var fylld av surret av förväntansfulla,
+glada röster.
+
+Lisa Ljungh trivdes fortfarande icke väl tillsammans med fru von
+Heineman. För det mesta var hon ambulerande gäst vid än ett bord, än ett
+annat. Men oftast slog hon sig ner mitt emot Gerle, med en fräknig
+skollärare till vänster och en finnig, pomaderad Adonis, som såg ut att
+höra till handelsvärlden, till höger om sig. Då blev det oftast högljutt
+glam och skratt, och allehanda ämnen mellan himmel och jord diskuterades
+livligt och ogenerat.
+
+— I dag är det ”lika lön för lika arbete”, sade fru von Heineman till
+Thyra. Det tycks gå mer än vanligt hett till.
+
+Thyra vände på huvudet i riktning mot ”herrarnas bord”. Det var
+skolläraren, som hade ordet. Han talade i sävligt docerande ton:
+
+— Vare det långt ifrån mig att vilja förneka sanningen av fröken Ljunghs
+påstående, att ingen hittills dristat säga, det kvinnliga lärare arbeta
+sämre eller att de i allmänhet hava sämre resultat att uppvisa än sina
+manliga kolleger. Men det är icke blott detta frågan gäller. Som vi
+strax skola se, ligger saken djupare än så, avsevärt mycket djupare ...
+Låtom oss taga ett belysande exempel, som kan till fyllest illustrera
+min tankegång. Alltså: antagom, att vi hava tvenne motorbåtar den ena
+värd låtom oss säga två tusen kronor, den andra värd hälften så mycket
+eller ett tusen kronor. Båda motorbåtarna utveckla samma snabbhet,
+tillryggalägga lika fort, lika hastigt en sträcka på, låtom oss säga, en
+mil — i detta exempel spelar avståndet tydligtvis ingen roll — så är
+dock _den ena motorbåten värd två tusen kronor, den andra blott ett
+tusen_ ...
+
+Skolläraren såg sig omkring med segermin. Lisa Ljungh satt en lång stund
+alldeles tyst. Hon var mörkröd i ansiktet och svalde häftigt ett par
+gånger.
+
+— Jag får medge, sade hon slutligen och rösten darrade av indignation,
+att det är första gången jag hört ett sådant argument dragas fram, och
+jag känner mig verkligt imponerad. Aldrig i livet har det hittills
+fallit mig in, att ni och ert kön kunde vara av ras och finare material
+än jag och mitt. Men jag förmodar, hon vände sig mot Gerle och den
+pomaderade, att herrarna äro av samma uppfattning som herr Rudenstam.
+
+Skolläraren log diaboliskt självbelåtet och strök sig gång på gång med
+en självmedveten gest över hakan. Gerles platta huvud vacklade häftigt
+hit och dit mellan pucklarna. Han öppnade och slöt oupphörligt sin breda
+mun som en kajunge i väntan på mat. Men intet ljud kom över hans läppar.
+Pupillerna lyste purpursvarta och han gnuggade förtjust sina händer. Han
+ville synbarligen icke stöta sig med någondera parten.
+
+— Tja, tog den pomaderade långsamt till orda, inte vill jag påstå
+precis, att lädret vårt är finare just i allmänhet taget, men — det
+behöver avgjort mera smörjelse än fröken Ljunghs och gelikar ...
+
+Och med en menande gest tog han ölbuteljen och fyllde sitt glas på nytt
+till brädden.
+
+— Skål, fröken Ljungh, jag dricker för det finare lädrets välgång, sade
+han därpå och drack glaset i botten.
+
+Det skrattades allmänt och högljutt, ty efter hand hade alla tystnat för
+att åhöra meningsutbytet mellan Lisa Ljungh och herrarna. En liten halt
+småskolelärarinna ropade skadeglatt mitt uppe i skrattet: — Nu tror jag
+allt fröken Ljungh fick, så hon blev svarslös.
+
+Lisa Ljungh såg föraktligt på henne:
+
+— När själva gudarna kämpade förgäves mot dumheten, så må det väl inte
+vara någon skam för mig, om jag sträcker vapen inför det som värre är,
+sade hon häftigt.
+
+Thyra Börjesson reste sig upp. Hon hade huvudvärk och ämnade gå tidigt
+till sängs. Fru von Heineman såg bekymrat efter henne. Efter en stund
+knackade hon på Thyras dörr och steg in utan att vänta på svar:
+
+— Kära, sade hon lågt och tog ömt Thyras hand, det gör mig så ont att se
+er lida. Låt mig försöka lindra edra plågor! Jag har mjuka händer och är
+rätt förfaren i att ge massage.
+
+Thyra protesterade, men det hjälpte ej. Fru von Heineman var envis och
+började med sina mjuka fingrar stryka långsamt över Thyras panna och
+nedåt hennes axlar och armar.
+
+Thyra kände sig underlig till mods. Hon hade en känsla av att hon borde
+energiskt sätta sig till motstånd, men med varje strykning fick hon
+mindre kraft därtill. Värken i huvudet försvann, och hon kände sig
+genomströmmas av en behaglig trötthetskänsla. Då fru von Heineman ett
+ögonblick höll sina händer stilla över hennes ögon, vaknade hon till.
+Hon tyckte plötsligt att hon höll så mycket, mycket av henne, som stod
+därbakom hennes rygg och strök bort den pinande huvudvärken. Med en
+oreflekterad, snabb rörelse tog hon fru von Heinemans händer från sina
+ögon och kysste dem. Hon blev nästan själv rädd för vad hon gjort. Hon
+rodnade svagt:
+
+— Tack, sade hon hastigt, en smula osäkert, nu är jag alldeles bra. Nu
+önskar jag endast få sova.
+
+Fru von Heineman log sitt mjuka, sällsamma leende. Hon kysste Thyra på
+pannan milt som en fläkt och med ett: God natt, mitt barn, sov gott,
+gled hon ut genom dörren.
+
+Thyra ställde sig vid fönstret och såg ut. Mellan de söndertrasade,
+drivande skyarna tittade en blekgul, sjuk måne vemodigt ner på henne. En
+obetvinglig lust att gråta kom över henne där hon stod. Med armarna mot
+fönsterposten och pannan lutad emot dem grät hon våldsamt, hon visste
+icke varför. Men under hela tiden kunde hon ej få fru von Heineman ur
+sina tankar. Vad skulle väl hon säga, om hon nu såge hennes tårar?
+
+Slutligen klädde hon av sig. Då Lisa Ljungh kom in till den sedvanliga
+pratstunden, låg Thyra med slutna ögon och hörde förstrött på
+utläggningarna över dagens text. Hon önskade bara att Lisa skulle lämna
+henne i fred, men hon hade icke hjärta att be henne gå, särskilt nu, då
+hon hade en smula samvetskval över att hon inte berättade för Lisa om
+fru von Heineman. Men ett visst något, en känsla av obehag höll henne
+tillbaka varje gång hon tänkte säga det.
+
+Och i själva verket var det ju en småsak inte värd att berätta.
+
+Äntligen blev hon allena. Hon kände sig dödstrött, vände sig mot väggen
+och försökte somna. Men inom henne jagade tankarna som molnen därute på
+himlen, och som en blekgul måne skymtade fru von Heinemans bild fram
+genom dem alla. Det var omöjligt att få någon sömn i ögonen. I sin
+förtvivlan började hon räkna långsamt från ett till tio och så om igen,
+om igen. Det hjälpte visst. Hon kände, hur hon vaggades till ro, allt
+närmare och närmare sömnens land ...
+
+Men plötsligt spratt hon till alldeles klarvaken: hon hade tydligt sett
+fru von Heinemans ansikte alldeles över sitt eget. Men det log inte som
+det brukade, utan såg bistert och strängt på henne.
+
+En lång stund låg Thyra och vände och vred sig oroligt i bädden. Hon var
+genomsvett och kände sig sjuk och utmattad som om hon haft brinnande
+feber i kroppen. Slutligen steg hon upp och ställde sig vid fönstret.
+
+Allt var sig likt därute. Månen lyste lika sjukligt gulblek bland de
+drivande, bolmande skyarna ... Nej, nu såg hon det: himlen hade höjt sig
+en smula och bakom de tågande molnen syntes här och där en gråblå flik
+med små vita, gryniga tussar.
+
+Hon stod och såg ut tills hon började frysa. Så rullade hon ner
+gardinen, tände ljus och lade sig att läsa. Slutligen föll boken med en
+duns ur hennes hand ned på golvet. Hon vaknade till, förstod att hon
+sovit ett ögonblick och släckte ljuset. Hon låg orörligt stilla och
+försökte tänka på ingenting. För säkerhets skull började hon åter räkna
+från ett till tio i samma dåsigt långsamma takt som nyss ...
+
+Plötsligt hörde hon klockan på bordet ticka så brått och beskäftigt som
+vore den rädd att inte hinna fram till målet i tid. Till målet? ...
+Vilket mål? ... Ja, det visste väl klockan lika litet som hon själv ...
+
+Dalaklockan i rummet bredvid slog tvenne dallrande, mässingsklingande
+slag. Thyra Börjesson mindes med ens den första morgonen hon vaknade i
+detta rum. Då slog klockan också så där plötsligt, sprött och tunt. Hon
+mindes Gerle på bänken, den pinsamma presentationen, frukosten vid fru
+von Heinemans bord. Så länge det var sedan allt det där skedde! Det var
+nästan ofattligt, att det kunde vara så längesedan. Hon hade visst
+blivit gammal sen dess. I alla händelser var hon sig icke mera lik. Nu
+kände hon det, fast hon inte trodde det den gången Lisa påstod det. Hon
+hade liksom blivit allvarligare, jämnare i lynnet och förståndigare ...
+Aldrig i livet skulle hon nu kunnat ligga i fönstret och titta på den
+stackars Gerle så, som hon gjorde det den där morgonen ... Men vad var
+det, som gjort henne så annorlunda? ... Ja, det var inte gott att svara
+på. Åtminstone kunde hon omöjligt fundera ut det i natt ... Tänk, hon
+kunde höra klockan gå dårinne i rummet bredvid! Den tickade så
+högtidligt och långsamt, helt annorlunda än hennes ... Nu var det precis
+som om de talade med varandra, den stora därinne och den lilla på bordet
+bredvid hennes säng. Den lilla tiggde så ivrigt om något, men den stora
+var alltjämt lika avvisande och upprepade oryggligt sitt: nej — nej —
+nej — nej.
+
+Men tyst! ... någon smög sig ju in i rummet och satte sig där på stolen
+bredvid sängen och såg på henne. Så de ögonen kunde se! ... Nu kände hon
+igen dem och leendet. Det var ... det var ju fru von Heineman, nu såg
+hon det tydligt. Det gick en stöt igenom henne. Hon satte sig häftigt
+upp i sängen och såg sig förskräckt omkring.
+
+Ett grått halvmörker låg över rummet, men hon kunde tydligt urskilja
+allt. Ingen mänsklig varelse mer än hon själv fanns därinne.
+
+Utmattad lade hon sig tillbaka på kudden. Det var nog inte värt försöka
+sova denna natt. Det slutade visst alltid på samma sätt ... Om hon bara
+visste hur hon skulle få timmarna att gå!
+
+Nu mindes hon, att hon hade ett rogivande pulver gömt i portmonnän sen i
+våras, då hon låg sjuk. Hon steg beslutsamt upp, letade fram pulvret och
+svalde det med en klunk vatten. Hon kände sig nästan glad. Nu — nu
+skulle hon äntligen få ro.
+
+Så skönt det kändes! Lemmarna domnade, hon sjönk djupare och djupare ner
+bland kuddarna ... Men vad var det nu igen som tassade därborta vid
+dörren? Nu satte sig åter någon vid sängen, nej, på sängkanten, och såg
+på henne. Kunde det vara fru von Heineman nu igen? ... Hon kunde
+omöjligt se vem det var. Men hon måste veta det ... måste se efter ...
+äntligen se efter innan hon somnade, det ginge inte an annat. Hon fick
+inte somna riktigt, inte somna tungt, innan hon visste det säkert ...
+
+Med en våldsam ansträngning slog hon upp ögonen och såg sig förvirrat
+omkring. Rummet var grått och tyst och tomt ...
+
+Med öppna ögon låg hon orörlig och väntade på morgonen. Den måste ju
+komma nu snart. Då skulle hon stiga upp och gå ut i skogen. Hon behövde
+ro och natten hade ingen att ge. Det kände hon.
+
+Hon låg stilla och såg på rullgardinen. Hon såg på dess ljusare färgton,
+att dagen höll på att gry.
+
+Och medan hon låg så och mätte det nalkande ljusets styrka, tänkte hon
+nyktert och lugnt på kvällens och nattens händelser.
+
+Det var kanske överspänt och fantastiskt, men man hade ju i alla fall
+ofta hört påstås att sådant var möjligt. Och den underliga, sugande
+blicken och leendet? ... Det var kanske sådana ögon, hypnotisörerna hade
+... Men om nu fru von Heineman verkligen kunde få människor i sitt våld,
+vad så? Vad kunde det väl skänka henne för tillfredsställelse? Vad kunde
+det väl betyda för den vackra, eleganta fru von Heineman att få henne i
+sitt våld? ... I sina kretsar var hon säkerligen beundrad och fjäsad —
+vad kunde hon då vilja henne, Thyra Börjesson? ...
+
+Det var omöjligt att förstå, omöjligt att fundera ut, så litet man
+visste om henne och så hemlighetsfull hon var om allt, som rörde henne
+själv ... Kanske var det också bara en nyck, ett tidsfördriv här på
+landet. Det kunde ju också vara så, att fru von Heineman själv intet
+visste om den makt hon ägde ...
+
+Men det var kanske allt detta Lisa instinktivt känt hela tiden ... Lisa!
+... ja, henne hade hon lovat att ”akta” sig för fru von Heineman. Och
+det löftet ville hon hålla. Nu efter denna natten i all synnerhet. Hon
+skulle hädanefter undvika fru von Heineman så mycket hon kunde. Hon
+ville vara sig själv, en fri människa utan påtvingat inflytande ...
+
+Fåglarna började plötsligt kvittra gällt och genomträngande utanför
+fönstret. Thyra såg på klockan. Solen skulle snart gå upp. Hon steg ur
+bädden och drog varligt upp gardinen. Himlen var klar utan ett moln.
+
+Plötsligt rann solen upp över horisonten i konungslig glans och höghet.
+Med långa, lysande röda strålar såg den hän över jorden.
+
+En känsla av ödmjuk hänförelse grep Thyra Börjesson. Det började sjunga
+inom henne på den skönaste av psalmmelodier: ”Höga majestät, vi alle”
+...
+
+Allt inom henne blev en bön utan ord. Med huvudet mot kudden knäppte hon
+sina händer. Inför den frid som genomströmmade henne blev allt annat
+plötsligt så intigt och smått. Alla ängslande tankar flydde. Så somnade
+hon till sist.
+
+
+
+
+                                  IV.
+
+
+Ruff rusade ursinnigt skällande genom trädgården hack i häl efter en
+svartfläckig, främmande katt, som med värdiga steg, intet ont anande,
+kommit framsmygande vid verandahörnet och nu med knapp nöd hann rädda
+sig upp i den stora kastanjen nere vid bersån. Där kröp den ihop på en
+trädgren och följde med ondskefullt gnistrande ögon och skrämda
+huvudrörelser förföljaren, som under höga hopp och fruktansvärda skall
+ideligen rusade runt trädet.
+
+Thyra Börjesson hörde oväsendet som om det varit milsvitt avlägset, men
+småningom nalkades det mer och mer. Plötsligt märkte hon, att det kom
+från trädgården utanför. Hon kände igen Ruffs djupa gluff, som
+momentant, då besvikelsen att ha gått miste om ett åtrått byte kändes
+smärtsammare, slog över och liksom stockade sig i halsen.
+
+Thyra sträckte på sig. Å, vad hon kände sig trött och förbi! Det värkte
+i varenda lem ... Hon kom plötsligt att tänka på sin mor. Hade hon hört
+henne jämra så, som hon nu jämrade i sina tankar, skulle hon genast ha
+sagt: ”Tacka Gud, att du _kan_ få sova och vila dig, då du är trött. Det
+finns många, som måste arbeta tungt, fast lemmarna värka” ... Ja, visst
+var det sant och rätt. Och hon hade det ju bättre än många andra ...
+kanske de flesta andra. Hon kunde ju leva utan bekymmer för sin utkomst
+hela livet igenom, om så vore. Ensam var hon, förstås, och släkten var
+inte mycket att bygga på, om hon också inte kunde säga att den var värst
+... Ja, hon hade sannerligen mycket att vara glad och tacksam för, fast
+hon glömde det ofta, ofta. Men ibland orkade man varken med att vara
+moralisk eller tacksam. Det gick helt enkelt icke, trots god vilja ...
+Om den dumma hunden äntligen ville sluta upp med sitt tjut! Det var
+naturligtvis en katt eller ekorre, som den stormskällde på nu igen ...
+nej, en katt var det. Ljudet kom hela tiden från samma håll ... Det var
+då besynnerligt att ingen människa kunde ropa på det dumma djuret och få
+det att tiga!
+
+Thyra sträckte vresigt ut handen, trevade på bordet, tills hon fick fatt
+i klockan, öppnade litet på högra ögat och såg på urtavlan. Man skulle
+akta sig att komma ur sömnen. Men det var alltid intressant att veta vad
+klockan var slagen ...
+
+Det dröjde litet, innan hon kunde uppfatta hur visarna stodo. Då öppnade
+hon plötsligt bägge ögonen, och satte sig häftigt upp: så gräsligt sent
+det var! Hon skulle nätt och jämt hinna bli färdig till frukosten.
+
+Men i nästa ögonblick lade hon sig lugnt tillbaka på kudden. Nattens
+feberheta fantasier runno henne svagt i minnet. Men småningom steg varje
+enskildhet fram för hennes erinring. Och hon hade inte glömt att hon
+lovat sig själv, att för framtiden undvika fru von Heineman så mycket
+som möjligt. Det löftet ville hon oryggligt hålla ...
+
+Nå, det var ju ingen brådska med frukosten. Det var tvärtom bra, om hon
+komme sent. Då hade alla ätit och hon kunde på ett naturligt sätt
+undvika fru von Heineman ... Till middagen kunde hon göra på samma sätt.
+Det fanns så många, som inte voro punktliga vid måltiderna bara av
+hänsynslöshet och slarv. Men när man hade sina allvarliga skäl som hon
+... Det _kunde_ ju, förstås, även de andra ha. Man kunde aldrig veta,
+men hon trodde det nu alldeles inte ...
+
+Efter en stund steg hon upp och klädde sig långsamt. I en viss spänning
+begav hon sig till matsalen och öppnade dörren. Det klack till i henne,
+och hon hade helst velat vända om, men det gick ju dess värre inte an:
+Fru von Heineman satt ensam vid sitt bord och mitt emot vid fönstret ett
+par bleka lärarinnor, som talade lågmält, nästan viskande med varandra.
+
+Thyra hälsade stelt och gick långsamt bort och satte sig vid samma bord,
+där lärarinnorna sutto. Hon kände att de sände henne undrande blickar
+tvärs över bordet, men hon satt tyst med nedslagna ögon och låtsade
+ingenting märka. Litet darrande på handen slog hon hål på sitt ägg. Hon
+väntade varje ögonblick, att fru von Heineman skulle komma bort till
+henne. Men hon rörde sig icke.
+
+Fröken Pampe kom in om en stund och frågade deltagande efter Thyras
+befinnande. Något högre och tydligare än som behövdes svarade Thyra, att
+värken var borta och att hon nu endast kände sig trött och tung i
+huvudet. Medan fröken Pampe vitt och brett ordade om det vackra vädret,
+kastade Thyra en förstulen blick på fru von Heineman. Hon satt med
+slutna ögon. Kring hennes fylliga läppar spelade det sällsamma leendet,
+som i detta ögonblick föreföll Thyra att ha en anstrykning av
+segervisshet.
+
+Samma underliga känsla av beklämmande motvilja kom över Thyra, som då
+hon första gången såg fru von Heineman. Hon kunde knappast svälja maten
+och hon svarade fröken Pampe på måfå. Lärarinnorna stego plötsligt upp
+och avlägsnade sig med en förvånad blick och en stel nackböjning för de
+närvarande. I samma ögonblick öppnades dörren till köket och en av
+jungfrurna ropade på fröken Pampe.
+
+Thyra blev ensam med fru von Heineman. Hon åt med nervös brådska och
+vågade icke se upp. Hjärtat bultade så våldsamt, att hon kände ådrorna
+svälla på hals och tinningar.
+
+Rasslande av siden kom fru von Heineman långsamt över golvet bort till
+fönstret där Thyra satt. Hon ställde sig mitt emot henne med armarna på
+en stolsrygg.
+
+— Har ni tänkt på mig något sen vi skildes i går kväll, frågade hon
+slutligen efter en lång paus. Hennes röst var mjukare än vanligt, nästan
+öm.
+
+Av allt på jorden hade Thyra minst väntat detta. Hon kände att hon blev
+blek av sinnesrörelse. Fru von Heineman var således inte ond, tvärtom.
+Vad kunde nu detta betyda?
+
+Thyra svarade icke. Då upprepade fru von Heineman sin fråga, lågt,
+nästan viskande. Thyra samlade allt sitt mod, slog upp ögonen och såg
+styvt och stadigt på fru von Heineman:
+
+— Åjo, svarade hon torrt. Jag kan nästan säga som Pilati hustru: jag har
+lidit mycket i drömmen i natt.
+
+Fru von Heineman sade ingenting. Hon slöt ögonen och log strålande
+lyckligt.
+
+Thyra kände sig plötsligt ursinnigt ond. Utan ett ord vidare reste hon
+sig bryskt och gick mot dörren.
+
+— Vänta då, vänta då, hörde hon fru von Heinemans röst efter sig. Ni är
+ju oförlåtligt barnslig — fast, tillade hon högre, det gör er ju bara
+ännu mera tilldragande i mina ögon.
+
+Men Thyra lät sig icke hejdas. Hon skyndade in i sitt rum, tog första
+bästa bok och styrde med hastiga steg bort mot skogen. Hon gick länge
+därute, ett rov för stridande tankar. Hon kände sig ond, förolämpad och
+— hon ville knappt tillstå det för sig själv — en liten, liten smula
+smickrad av fru von Heinemans sätt och ord. Det var något så underligt
+mystiskt och äventyrligt över alltsammans, som satte fantasien i rörelse
+...
+
+Kanske var det i alla fall intet ont med henne, och hon själv barnslig
+och dum som fru von Heineman antytt.
+
+Slutligen satte hon sig på en kullfallen fura och försökte läsa. Det var
+bästa sättet att komma från sig själv och alla dumma funderingar. Men
+hon läste endast med ögonen. Tankarna vandrade oupphörligt sina egna
+vägar. Hon vände blad efter blad, men innehållet förblev henne
+fullständigt främmande. Långa stunder satt hon och stirrade rakt framför
+sig i djupa tankar. Äntligen reste hon sig upp. Hon ville söka upp Lisa
+och tala om allt för henne. Allt? Egentligen hade hon ju intet att
+berätta. Men ändå ... Hon hade aldrig förr upplevat något sådant. Det
+var ju skäl nog. Och hon kunde inte låta bli att i sina tankar syssla
+med allt som angick förhållandet till fru von Heineman ... Det talades
+ibland om att den och den velat skriva sig fri från en sak, som tyngt.
+Men man kunde nog lika bra tala sig fri, om man hade en förtrogen och
+ärlig vän att lätta sitt hjärta för. Då leddes tankarna åter in på
+naturliga banor ...
+
+Var det inte Rydberg som sagt någonstädes: ”din sorg är din och du bör
+bära henne” ... Nå, det passade ju inte riktigt in på detta. Men i alla
+fall! Det var bra underliga ord. En sorg förblev ju i viss mening alltid
+ens egen, om man så anförtrodde den åt aldrig så många. Andra människor
+kunde aldrig övertaga den, aldrig verkligt tyngas av den. Den, som
+drabbats av den, fick nog bära den själv genom livet ... Men om det nu
+kunde vara en lisa att lägga den fram inför andra, varför skulle man då
+inte göra det? Ytterst voro ju ända alla människor till för att hjälpa
+varandra ...
+
+Omedvetet hade hon saktat farten. Hon gick med sänkt huvud, helt fången
+i sina funderingar.
+
+Vid en krökning av stigen stod hon plötsligt ansikte mot ansikte med fru
+von Heineman. Hon tog oreflekterat ett steg åt sidan, men i nästa
+ögonblick tvärstannade hon.
+
+Fru von Heineman stod småleende och såg på henne.
+
+— Ni dumma barn, sade hon slutligen, varför flyr ni den, som ni håller
+så mycket av?
+
+Thyra Börjessons ansikte fick ett uttryck av så oförställd häpnad, att
+fru von Heineman brast ut i ett klingande, glatt skratt.
+
+— Ja, se ni gärna så där stort och förvånat och förolämpat på mig, det
+hjälper er ej. Förstår ni er inte själv så gör jag det.
+
+Fru von Heineman sträckte ut sin hand emot Thyra:
+
+— Kom med mig nu, så får vi prata!
+
+Thyra gjorde en avvärjande rörelse.
+
+— Nå, som ni vill då, sade fru von Heineman road, det går lika bra här.
+
+Hon ställde fällstolen på stigen och satte sig lugnt avvaktande. Hennes
+sätt och minspel retade Thyra oerhört. Hon böjde stramt på huvudet och
+ämnade gå förbi.
+
+— Inga högmodiga later nu, sade fru von Heineman halvt allvarligt, halvt
+skämtsamt. Om ni inbillar er, att ni inte kan med mig, så säg då
+åtminstone, vad det är, som misshagar er.
+
+Thyra stod där och fick inte fram ett ord. Hon kände sig skamsen och
+olycklig. Hon ville knappast erkänna det för sig själv, men hon visste
+icke riktigt, vad hon hade emot fru von Heineman. Åtminstone kunde hon
+icke säga det med klara ord. Hon hade aldrig ordentligt gjort sig reda
+för saken. Det hade stannat vid oklara, vaga förnimmelser inom henne.
+
+Hon sänkte blicken och teg.
+
+Fru von Heineman brast på nytt ut i ett klingande friskt skratt. Thyra
+fick göra våld på sig för att icke stämma in. Det lät så smittande
+glatt.
+
+— Ja, där ser ni ju själv, sade fru von Heineman. Ni har ingenting alls
+emot mig — om ni nu tycker bättre om, att jag uttrycker mig negativt.
+
+— Jo, jag har mycket emot er, skyndade Thyra att invända. Jag tycker ...
+jag tror ...
+
+Hon tvärtystnade skamsen. Hon tyckte själv, att hon lät som en tolvårs
+flicka.
+
+— Nå, ut med språket då, sade fru von Heineman godmodigt.
+
+Thyra betänkte sig ett ögonblick:
+
+— Jag tror, sade hon långsamt, att ni har hypnotiserat mig. Men jag tål
+inte sådant — hennes ton blev plötsligt häftig — jag vill vara en fri
+människa, inte mot min vilja tvingas in under andras inflytande.
+
+Fru von Heineman blev med ens allvarlig.
+
+— Och om jag nu verkligen hypnotiserat er, vad skada kunde ni väl ha av
+det, frågade hon dröjande. En gång förr har det hänt mig att en människa
+sade till mig ungefär detsamma som ni nu — men vi blevo vänner efter den
+betan ... vänner för livet ...
+
+Hon satt tyst en stund. Så sträckte hon åter handen mot Thyra:
+
+— Tycker ni inte, att vi också borde bli vänner?
+
+Thyra svarade icke.
+
+— Vill ni verkligen inte bli min vän, Thyra, frågade fru von Heineman på
+nytt, mjukt, lockande, nästan sorgset.
+
+— Jag vet inte, sade Thyra tvekande och lågt.
+
+Hon kände, att den andra fick makt över henne, och att hon själv gärna
+ville ge efter. Det var ju egentligen något att vara glad över, att den
+vackra, distingerade fru von Heineman erbjöd henne sin vänskap. Men
+längst inne var det något, som ropade, att hon borde vara på sin vakt.
+Och hon hade ju lovat Lisa. Bäst därför att göra ett brått slut på allt.
+Så var det över och förbi, och hon skulle bli fri och glad som förr. Så
+samlade hon allt sitt mod:
+
+— Vad vill ni mig? frågade hon lågt och misstroget. Jag är ju så mycket
+yngre än ni, jag kan ju ingenting vara för er.
+
+Fru von Heineman skrattade glatt.
+
+— En sådan misstrogen själ ni är! Så blev hon plötsligt allvarsam. En
+ung och en gammal kvinna kan ha mycket att ge varandra, sade hon
+hemlighetsfullt. Tror ni inte det, frågade hon lågt och fäste sin djupa,
+sugande blick på Thyra.
+
+Thyra stod tyst en stund. Så sade hon långsamt och eftertryckligt:
+
+— Jag vet inte varför, men jag känner mig rädd för er. Det gjorde jag
+från första stunden ... Ibland tror jag, att Lisa har rätt, att ni inte
+är en bra människa och att försynen kanske vill varna mig ... Jag har
+aldrig förr känt mig skrämd för någon människa ... åtminstone inte på
+detta sätt ...
+
+Fru von Heineman reste sig häftigt. Hon var mycket blek och ställde sig
+hög och stolt framför Thyra:
+
+— Det där var starkt, sade hon med ett ansträngt försök att låta lugn.
+Men jag råder er: väg edra ord en annan gång. Det finns gränser, över
+vilka inte ens en hysterisk flicksnärta får gå.
+
+Thyra stod där skamflat. Hon visste inte, hur hon skulle draga sig ur
+spelet, om hon borde ursäkta sig eller tiga. Hon fingrade nervöst på sin
+urkedja och såg flyktigt och skrämt på fru von Heineman. Hon märkte, att
+det sammetslena, sugande i fru von Heinemans ögon lämnat plats för ett
+hårt, kallt uttryck.
+
+— Jag skall inte längre hindra er, fröken Börjesson, om ni önskar gå,
+sade hon i iskall men förbindlig ton.
+
+Thyra dröjde ett ögonblick villrådig. Så böjde hon huvudet till avsked,
+olycklig, stukad, nästan ångerfull. Långsamt och osäkert gick hon stigen
+framåt. Hon visste att fru von Heineman följde henne med blicken, och
+hon tyckte, att den brände hennes rygg som glödande kol. Hon var ond på
+sig själv. Inte hade det varit nödvändigt att bära sig så klumpigt och
+taktlöst åt. Men hon visste, att hon handlat av något slags obegriplig
+självbevarelseinstinkt och ej alls av begär att såra. Men det kunde ju
+ej fru von Heineman förstå. Hon hade också talat om hysteri. Kanske hade
+hon rätt. Fru von Heineman hade ju aldrig varit annat än vänlig och god,
+fastän hon ofta mötts bryskt och avvisande och nätt och jämt hövligt.
+Och vilken grund hade hon, Thyra, väl haft att behandla på detta sätt en
+främmande människa, som visat henne sympati och vänlighet? Till sin skam
+måste hon erkänna, att hon inga andra skäl haft än att fru von Heineman
+hade underliga, bottenlöst djupa ögon och ett sällsamt, mjukt leende,
+och att hon själv varit febersjuk en natt och legat och fantiserat om
+henne ... Sannerligen, fru von Heineman hade rätt. Hon var hysterisk,
+oresonlig och oefterrättlig som sådana brukade vara. Och hon, som alltid
+tyckt, att det var ett så förfärligt ord, detta, som jämt slungades ut
+om än en, än en annan av hennes vänner och bekanta! Och nu sades det om
+henne själv — och med fullt fog. Nu efteråt förstod hon det gott.
+
+Efter något sökande fann hon Lisa liggande på magen på en utbredd filt
+under ett träd i parken med huvudet över en bok.
+
+— Är du ond på mig för att jag inte kom in till dig i morse, ropade Lisa
+emot henne. Det var lutter välvilja. Jag tyckte, det skulle göra dig
+gott att sova. Och sen var buren tom ... Men vad står på? Du ser så
+konstig ut. Är det något ledsamt?
+
+Hon reste sig på armbågen och såg spörjande på Thyra.
+
+Thyra satte sig på filten bredvid Lisa och började berätta. Lisa hörde
+på under tystnad, hela tiden tuggande på ett grässtrå. Då Thyra slutat,
+låg hon tyst en stund och funderade. Så rullade hon sig runt, så att hon
+kom på rätt sida, satte sig upp och spottade energiskt ut grässörjan.
+
+— Jo, det var allt en fin soppa du lagat ihop, min kära Thyra, sade hon
+därpå i den lätta, nonchalanta ton hon använde, då hon på en gång var
+road och chokerad. Du är då ett litet nöt att bära dig odiplomatiskt åt.
+Men det som inte kan ändras, skall man helst inte spilla ord på ... Det
+är visst uttryckt på något spirituellt sätt genom ett ordstäv om krut
+och kråkor, som jag inte förmår citera nu i värmen ... Kanske var det
+inte så dumt i alla fall, att du sjöng ut reellt. Nu är du kvitt
+människan för all framtid. Och det är bestämt värt en hallelujasalva ...
+Men mycken trevnad blir det nog inte efter denna dagen på det här
+stället för varken Heinemanskan eller dig, tillade hon tankfullt.
+
+Hon satt tyst en lång stund och funderade.
+
+— Vet du, sade hon slutligen, jag tror det vore allra bäst om en av
+parterna avträdde. Men då vi inte rimligtvis kunna köra i väg välborna
+Heineman, så är det väl bäst att vi schappar i stället. Jag skuddar
+gärna stoftet av mina fötter, om jag därmed kan spara dig obehag ... Och
+för resten har jag fått nog av Pampes köttgrytor och manspersonernas
+huvud på silverfat ... Nå, vad säger högst densamma om förslaget att
+resa redan i morgon bittida? Pampe skall jag åtaga mig att klara.
+
+Thyra svarade icke strax. Tanken på att resa kändes som en tagg inom
+henne. Det var så soligt och ljuvligt just nu, och hon visste att hon
+skulle längta efter gläntan och Pampe och allt, allt annat, som hörde
+till stället — ja, varför inte erkänna det, efter fru von Heineman allra
+mest ... Det var underligt, men sant ... ”Dumma barn, varför flyr ni
+den, som ni håller så mycket av,” hade hon sagt. Hur kunde hon veta det?
+Då visste hon ju det inte själv.
+
+— Nå, du tiger, ljöd Lisas manande röst i hennes öra. Thyra hade nästan
+glömt, att hon skulle ge ett svar. Hon strök sig förvirrat över pannan.
+
+— Ja, jo visst, sade hon famlande. Det blir nog det bästa. Tack skall du
+ha, Lisa!
+
+Hon reste sig dröjande:
+
+— Ja, så går jag väl in och börjar packa då. Det är drygt nog.
+
+Lisa såg efter henne, där hon gick trädgårdsgången fram och försvann
+bakom knuten. Då lade hon sig åter på magen och tog fatt i boken. Men
+efter en liten stund smällde hon den argt i backen:
+
+— Fördömda Heineman! Sådant uselt, eländigt fruntimmersgrej! Hela tiden
+har jag trott att det var en trollpacka, den vackra frun. Och jag får
+nog rätt till slut ... Och jag, som skulle ut och fiska med Adonis i
+morgon klockan fem! Och Pampe! Hennes trinda ögon trilla väl ur skallen
+av lutter förvåning, då hon får höra om den bråda resan. Fast — något
+måste utfunderas som låter sannolikt. ”Vad vore nödlögnen till, om den
+inte skulle brukas” ...
+
+Så reste hon sig mödosamt, plockade beskedligt upp boken, rätade
+omsorgsfullt ut de blad, som blivit vikna, då den slungades i marken,
+och gick långsamt med filten släpande efter sig bort mot huset.
+
+
+
+
+                                   V.
+
+
+November ruvade mellan husen med blygrå himmel över våtglänsande tak,
+halvskumma, tröstlösa dagar, tunga av dis och dimma, pinande som ett ont
+samvete.
+
+Äntligen en dag kom solen med gulvitt ljus över ett snötäcke av små
+korniga flingor. Det var som att vakna efter en lång mardröm.
+Människorna ilade fram över gatorna ivriga, gladlynta, med nyvaknad
+energi och kinderna röda av den friska kylan.
+
+Thyra Börjesson stod framför sitt staffli i fotsitt bumullsförkläde och
+målade friska tag. Då och då trädde hon ett par steg tillbaka, kisande
+med ögonen och huvudet på sned. Det var bestämt den bästa tavla, hon
+någonsin målat!
+
+Hon smålog belåtet, då hon lade penslar och palett ifrån sig. Nu hade
+hon då verkligen gjort sig förtjänt av en hygglig frukost! Hon betänkte
+sig ett ögonblick: Skulle hon gå två trappor ner till sin
+inackorderingsfru eller greja frukosten själv? Den stora, ljusa ateljéen
+var avgjort gemytligare än mamma Munters mörka matsal med dess inpyrda
+lukt av lök och härsket flott. Och besväret var ju överkomligt ...
+
+Beslutsamt lade hon sig på knä framför den gula, åbäkiga kakelugnen,
+kastade in några vedträn och blåste liv i den falnande glöden. Så föste
+hon omilt undan skisser och utkast från ett hörn av det stora, avlånga
+bordet och ställde fram käx, ost och smör. Hon vägde betänksamt en ask
+konserver i handen ... Skulle hon? Den var ju egentligen avsedd för
+oväntade gäster, men för en gångs skull och till solens och den nya
+tavlans ära ...
+
+Med armbågarna på bordet och huvudet stött i händerna satte hon sig mitt
+framför anrättningen i väntan på att vattnet i tekitteln skulle koka.
+Hon följde med blicken den blåa, susande spritlågan, som brann så stilla
+och lugnt, så länge den fick vara i fred för pustarna från hennes
+näsborrar. Men då vred och slingrade den sig som i plågor eller slog upp
+höga, trotsiga, upproriska flammor kring kitteln ...
+
+Var hon icke själv som den susande blåa lågan, som brann lugnt och
+roligt, så länge vinden icke blåste? Och vred hon sig icke i smärta
+eller reste sig upprorisk och trotsig mot det som låg närmast, därför
+att hon icke förstod, att det var det fjärmare, ödets pustar, som drev
+en hit eller dit ...
+
+Plötsligt knackade det på dörren. Hon for häftigt ihop. Vem kunde det
+vara? Knappast Lisa, som stormläste på examen. Och hon brukade dessutom
+alltid stiga på utan onödiga ceremonier.
+
+I en viss spänning gick hon bort till dörren och öppnade. Fru von
+Heineman stod utanför, vackrare nästan och elegantare än förr.
+
+Thyra rodnade starkt och kom sig icke för att bedja henne stiga in.
+
+— Så överraskad ni ser ut och inte alls glatt, sade fru von Heineman och
+log sitt strålande leende. En gång skulle jag väl ändå komma och söka
+upp er. Men _jag_ är bara glad att se er ...
+
+Hon tog Thyras hand mellan båda sina och drog henne med sig bort under
+det stora snedfönstret.
+
+— Låt mig se på er, se om ni är er riktigt lik som jag minns er! ... Å,
+vad det är länge, längesedan jag såg er, många, många år tycker jag ...
+
+Hon strök med handen över Thyras huvud.
+
+— Alltjämt samma underbara hår: silke och guld ... men edra ögon äro så
+allvarliga, jag saknar den skälmska glimten i ögonvrån ... Men kära, ni
+ser ju nästan pinad och olycklig ut! Inte tänker ni väl på den lilla
+schismen från i somras? Det var ju ingenting allvarligt som man minns
+länge. Men ert brev minns jag. Det var så likt er själv med sina böner
+om förlåtelse och självanklagelser. Det gjorde mig mycken glädje, och
+hade jag kunnat, hade jag kommit för länge, längesedan för att tacka er
+... men ser ni omständigheterna rår man i allmänhet inte över, och jag
+säkert mindre än de flesta ... Men jag har tänkt på er så mycket, mycket
+och längtat efter att se er ...
+
+Hennes röst blev plötsligt låg, nästan viskande:
+
+— Och ni — har ni också tänkt på mig — åtminstone ibland?
+
+Thyra kände sig bortkommen och blyg som nästan alltid, då hon var
+tillsammans med fru von Heineman. Nu stod hon där rodnande med nedslagna
+ögon:
+
+— Nog har jag tänkt på er ibland, det vore väl underligt annat, sade hon
+dröjande.
+
+Fru von Heineman drog henne häftigt intill sig och kysste henne på
+pannan:
+
+— Ni lilla kära barn, tack för det! Det gör mig glädje att höra.
+
+— Jag trodde, att ni inte ville förlåta mig, då ni aldrig svarade på
+mitt brev. Det har pinat mig så mycket, sade Thyra i samma tveksamt
+dröjande ton som nyss.
+
+— Lilla barn, sade fru von Heineman lätt, _er_ kan man väl inte låta bli
+att förlåta ... Men nu skall vi inte tala om det som varit, nu skall vi
+begagna tiden rätt och ni skall visa mig, vad ni målat sedan vi skildes.
+
+Hon såg sig om i ateljéen.
+
+— Så förtjusande trevligt ni har häruppe, ni avundsvärda! Sprakande
+brasa och lugnt och fridfullt ... jag önskar jag finge stanna här alltid
+...
+
+Hon avbröt sig med en suck:
+
+— Ni höll visst på med er frukost, då jag kom. Låt mig inte störa. Jag
+sätter mig i ett hörn och ser på edra tavlor.
+
+Vattnet i tekitteln kokade, så att ångan stod ut genom pipen i en lång
+kometsvans.
+
+— Jag hade inte börjat än, sade Thyra med en flyktig blick på den enkla
+anrättningen. Det är inte mycket att bjuda på, men det vore en glädje,
+om ni ville göra mig sällskap.
+
+Thyra satte fram en kopp och hjälpte fru von Heineman av med kappan. Hon
+kände sig åter sig själv och svarade ingående på fru von Heinemans
+frågor. Hon berättade självmant om sina planer och förhoppningar visavi
+sitt arbete.
+
+De sutto tigande kvar vid bordet en stund, sedan de slutat äta, Thyra
+med tankarna ännu dröjande vid de nyss upprullade framtidsperspektiven.
+Fru von Heineman sände henne från sidan en hastig, litet osäker blick.
+Så drog hon fram en liten hopviken papperslapp och lade den mitt framför
+Thyra.
+
+— Följ med mig på operan i kväll, sade hon lågt och såg med stora,
+bedjande ögon på Thyra. Ni skulle göra mig en sådan obeskrivligt stor
+glädje.
+
+Thyra såg överraskad upp. Hon tvekade med svaret:
+
+— Jag vet inte om jag kan ... om jag har tid, sade hon slutligen.
+
+— Säg att ni vill, sade fru von Heineman enträget, ja, ni får helt
+enkelt inte neka, tog hon ivrigt till. Vi är ju vänner nu, ni och jag,
+och jag har målat ut detta så trevligt i min fantasi att få gå på operan
+i ert sällskap ... Jag är ensam, min vän är bortrest på några veckor
+till släktingar, och jag ville så gärna att ni efteråt följde med mig
+hem och superade ...
+
+— Det blir så sent, sade Thyra till hälften besegrad. Hon visste inte,
+vad hon skulle finna på för invändning.
+
+Fru von Heineman skrattade glatt.
+
+— Barnsligheter, sade hon övermodigt. Jag hämtar er i bil och lovar att
+föra er oskadd hit tillbaka.
+
+Hon såg sig spörjande omkring i ateljéen:
+
+— Sover ni häruppe?
+
+— Allt som andan tar mig, svarade Thyra glatt, ibland häruppe, ibland
+nere i mitt ”riktiga” rum hos fru Munter.
+
+Tanken på det föreslagna nöjet fyllde henne plötsligt med en obändig
+glädje. Det var så längesedan hon hade något riktigt festligt. Och detta
+lät så lockande.
+
+— Nå det är ju härligt! Då behöver ni ju ingen störa, om det skulle bli
+sent, och kan smyga er upp tyst som en ande och krypa till kojs.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Regementets dotter ...
+
+Det var då ingenting för den, som älskade musik som hon. Men glatt och
+oförargligt. Och hon var i lynne i kväll att tycka allting bra. Fru
+Oscàr och Svedelius skämde heller inte bort sina roller.
+
+Salongen var glest besatt. Fru von Heineman och Thyra sutto ensamma i en
+loge på första raden. Ett par damer på andra radens sida satte
+oupphörligt sina kikare på dem. Fru von Heineman rodnade svagt och
+gjorde en nekande skakning på huvudet, då Thyra frågade, om hon visste,
+vilka de voro.
+
+Så gick ridån upp för Cavalleria Rusticana.
+
+Thyra satt med slutna ögon och lyssnade till den upprörda, lidelsefulla,
+sinnligt trånande musiken. Hur ofta hon än hörde den, greps hon alltid
+av samma ångestblandade lyckolängtan, som pressade och slet inom henne
+och fyllde hennes ögon med tårar. Hon visste aldrig, om det var mest
+njutning eller mest smärta, hon erfor. Men det kunde dröja dagar, innan
+hon åter var helt sig själv.
+
+Under intermezzot, då tonerna från Zetterkvists fiol löste sig ur
+orkestern och stego upp förklarade, nästan skärande rena, tog fru von
+Heineman plötsligt Thyras hand och tryckte den häftigt.
+
+Strax därpå gick ridån ned. De smattrande applåderna slogo som
+hagelskurar mot Thyras trumhinnor och väckte henne ur hennes drömmar.
+Litet yr och förtumlad följde hon efter fru von Heineman.
+
+Då de sutto i bilen och foro genom de snöhöljda gatorna, sade fru von
+Heineman med sin mjuka, låga röst:
+
+— Ångrar ni, att ni följde med i afton?
+
+Thyra tog ivrigt hennes hand.
+
+— Jag är glad och tacksam, sade hon varmt.
+
+Så sutto båda tysta. Thyra såg ut genom fönstret. De foro förbi klungor
+av hemvändande teaterbesökande och ensamma fotgängare, som sände långa
+blickar efter den framsusande, tutande bilen. Äntligen vek den in på
+Karlavägen och stannade framför ett modernt hus i början av gatan. Fru
+von Heineman böjde sig fram och pekade på två upplysta fönster i andra
+våningen:
+
+— Däruppe bor jag!
+
+Så gick hon före uppför trappan och öppnade tamburdörren. En svartklädd
+jungfru i vitt förkläde kom utspringande och hjälpte dem av med
+ytterplaggen. Hon såg förvånat spörjande på Thyra.
+
+Thyra kastade en blick i spegeln. Hon trodde, att något kommit i olag i
+hennes klädsel.
+
+Så tog fru von Heineman hennes arm och förde henne genom en elegant
+salong in i matsalen. Bordet var dukat med blommor och kristall och en
+massa läckra kallrätter. En champagnebutelj stack upp sin raggiga
+guldhals ur en iskylare.
+
+Thyras min blev ljus. Hon tyckte om ett festligt dukat bord och ovanlig
+mat.
+
+— Men detta är ju nästan syndigt, ropade hon förtjust, vi två ”ensamma
+fruntimmer”!
+
+Jungfrun drog på munnen, litet menande föreföll det Thyra. Fru von
+Heineman märkte det och gav henne en sträng, högdragen blick.
+
+— Slå upp buteljen och sätt sedan in kaffet i salongen över spritlågan,
+sade hon i iskall, befallande ton. Sen får Anna gå! Vi passar upp oss
+själva ... Ni har väl ingenting att invända däremot, vände hon sig i
+samma ögonblick soligt leende till Thyra.
+
+Thyra kände sig oangenämt berörd. Stillatigande gjorde hon en medgivande
+böjning på huvudet.
+
+Med snabba, skrämt tysta rörelser tog jungfrun iskylaren från bordet och
+slog upp buteljen med en kypares vana säkerhet. Korken flög upp med en
+skarp smäll.
+
+— Det är välkomstsaluten för _er_, sade fru von Heineman med en lång
+blick och stark betoning.
+
+En känsla av kväljande obehag for igenom Thyra. Hon såg envist ner i sin
+tallrik utan att säga något.
+
+Jungfrun fyllde deras glas till brädden. Med en ödmjuk nigning försvann
+hon därpå ur rummet. De två blevo ensamma.
+
+Fru von Heineman höjde sitt glas. Hennes ögon lyste svarta. Det
+egendomligt stilla leendet lekte kring läpparna:
+
+— Tack för att ni ville komma, sade hon i ett tonfall som om hon haft
+att tacka en högtstående för ett ogäldbart ynnestbevis. Thyra rodnade
+svagt. Hon fick ett blygt, nästan ödmjukt uttryck över sitt ansikte.
+
+— Det är jag ... jag som borde tacka er, stammade hon osäkert. Så teg
+hon tvärt. Hon satt och undrade över, varför hon alltid blev så
+obegripligt dum och tafatt, då hon var tillsammans med fru von Heineman.
+Nu kunde hon omöjligt hitta på något att säga, satt bara och kände sig
+underligt bunden.
+
+Men när vinet började bränna i ådrorna, blev hon plötsligt glad och fri,
+och hon steg upp från bordet med känslan av att det varit en underbart
+trevlig supé. Hon skulle nästan velat börja om den på nytt.
+
+Fru von Heineman serverade kaffet i små kinesiska koppar. Då hon tog
+chartreuseflaskan och ville hälla i likörglasen, slog Thyra förskräckt
+ifrån sig. Hon brukade aldrig dricka likör. Champagne var det enda, hon
+var svag för. Men det hjälpte icke. En liten smula kunde hon väl ändå
+smutta på.
+
+Småningom blevo de båda tysta. Fru von Heineman satt lutad mot
+soffhörnet med en cigarrett mellan fingrarna. Hon såg förstrött
+drömmande på den lätta röken, som svirvlade upp mot taket.
+
+Thyra tyckte att det var som dagarna ute i gläntan, och dock var allt så
+annorlunda ...
+
+— Nå, har vi det inte bra nu, frågade fru von Heineman plötsligt.
+
+— Mycket, mycket.
+
+— Ni, lilla toka, är ni ännu rädd för mig? Tror ni ännu, att jag inte är
+”en bra människa”, frågade fru von Heineman skämtande.
+
+Thyra slog ned ögonen och blev plötsligt allvarlig. Hon hade svårt att
+inte vara ärlig.
+
+— Jag vet inte mera vad jag tror, sade hon tvekande.
+
+Mellan fru von Heinemans ögonbryn kom ett djupt veck, som strax åter
+slätades ut. Med ens sade hon i lätt ton:
+
+— Tycker ni inte, att det är meningslöst, att vi två går och titulerar
+varandra — på den fot vi står med varandra?
+
+Thyra blev alltid generad, då hon skulle lägga bort titlarna med någon.
+Hon rodnade litet och slog besvärat ner ögonen.
+
+— Jo, det tycker jag nog, sade hon lågmält.
+
+Fru von Heineman sträckte fram handen mot Thyra.
+
+— Nå, då är saken klar, sade hon glatt. Men du måste säga du och inte
+bara namnet. Det har jag aldrig kunnat tåla.
+
+Hon betänkte sig ett ögonblick.
+
+— Men säg, vore det inte förtjusande, om vi två behölle vårt du alldeles
+för oss själva ... som en liten hemlighet, som inte angick andra?
+
+Thyra rätade på sig och blev plötsligt mycket allvarsam. Hon såg stramt,
+nästan högfärdigt utmanande på fru von Heineman.
+
+— Sådant förstår jag mig inte på, sade hon stelt. Jag lägger aldrig bort
+titlarna med andra personer än hela världen kan få veta av, att jag är
+du med. Jag skulle aldrig kunnat göra en människa ett sådant förslag som
+— — — som ni nu gjort mig. Det är helt enkelt förolämpande ...
+
+— Kära lilla barn, avbröt fru von Heineman i förtvivlad ton, du
+missförstår mig alldeles, det kan jag försäkra. Inte tror du allvarligen
+att jag skulle skämmas för att låta någon höra, att vi två är du med
+varandra ... Det är ju barnsligheter, inte värda att bemöta en gång ...
+Det är bara en egenhet av mig: då jag håller av någon så, som jag håller
+av dig, vill jag gärna ha någon liten hemlighet tillsammans med den
+personen ... Då blir det något så tjusande mystiskt, något så
+obeskrivligt charming över hela förhållandet ... Kan du inte förstå
+detta?
+
+— Nej, sådant förstår jag inte, sade Thyra i samma korta, mörka ton. Så
+reste hon sig bryskt för att säga farväl.
+
+Med milt våld tvingade fru von Heineman henne ner i stolen igen.
+
+— Du gör mig förtvivlad, utom mig, om du missförstår mig så grymt. Jag
+kunde inte tro annat än att du i den saken tänkte och kände som jag.
+
+— Jag börjar tro, att vi känner och tänker mycket olika, sade Thyra
+tvärt.
+
+Ett blixtsnabbt leende lyste upp fru von Heinemans drag.
+
+— Det gör vi inte, sade hon bestämt och lågt med en underlig anstrykning
+av glädje i rösten.
+
+Thyra såg flyktigt och förvånat upp på henne. Så sänkte hon blicken på
+nytt.
+
+Det blev en lång paus. Thyra satt och såg mörkt ner i sitt knä.
+Plötsligt böjde sig fru von Heineman fram emot henne och lade sin hand
+över Thyras arm, som vilade mot stolarmstödet. Under små ömma
+tryckningar lät hon handen glida uppefter armen och böjde sig allt
+närmare fram emot Thyra.
+
+— Thyra ... Thyra, se på mig, sade hon plötsligt lågt, i öm beslöjad och
+ändå befallande ton. Som i en dröm lyfte Thyra sin blick och såg
+motståndslöst, oavlåtligt in i tvenne ögon alldeles intill hennes egna,
+djupa, sugande som en brunn och med en rödskimrande glans längst inne
+bakom pupillerna. Det rev och slet inom henne av en underlig,
+ångestblandad lustkänsla. Det blev rött för hennes ögon. Det var som
+sveptes hon in i ett hölje av skimrande, glödande, brinnande eterångor,
+som brände hennes hud och omtöcknade hennes sinnen.
+
+Plötsligt lyfte hon, automatiskt som en sömngångare, sina armar,
+slingrade dem om fru von Heinemans hals och tryckte sig häftigt intill
+henne.
+
+
+
+
+                                  VI.
+
+
+Thyra Börjesson spratt till i sömnen och vaknade med en känsla av att en
+oerhörd olycka brutit in över henne. Hjärtat bultade och ångestsvetten
+bröt fram över hela hennes kropp.
+
+Var det då verkligen sant? Var det icke alltsammans en hemsk, ohygglig
+dröm? Hon knöt händerna och tryckte dem hårt mot sina slutna ögon. Ett
+brutet, rosslande ljud trängde fram ur hennes strupe, ett kvidande,
+tårlöst snyftande som hos ett sårat djur ... Gud — Gud — Gud — minnet,
+skammen skulle följa henne livet igenom. Aldrig skulle det kunna göras
+ogjort, aldrig plånas ut, aldrig, aldrig ... Å, det var ett hemskt,
+förfärligt ord detta aldrig, hemskt och grymt och ohyggligt, då det
+rymde bittert svidande allvar som nu ...
+
+Plötsligt reste hon sig häftigt. Hon ville bort, ut från detta ställe,
+som gömde hennes förnedring, hennes skam och synd, bort, bort, innan
+någon hann vakna och se henne ... Ja, hur såg hon väl ut? Skulle de
+kunna se det på henne?
+
+Med darrande händer trevade hon i den gråa halvskymningen efter
+tändsticksasken på bordet och rev eld på en sticka. Hon ryckte
+förskräckt till för det sprakande ljudet och tappade stickan. Så strök
+hon nervöst brådskande eld på ännu en och smög sig bort till spegeln.
+Ett gråblekt ansikte med flackande, vilda ögon såg på henne ur glaset.
+Håret flöt vilt och upplöst ned över rygg och axlar.
+
+Tändstickan föll handlöst till golvet. Stönande tryckte hon på nytt
+händerna mot sina tårlösa ögon. De kändes som brinnande, glödande klot i
+hennes huvud. Inte en tår kunde hon gråta.
+
+Så började hon skyndsamt sätta på sig kläderna. Utanför fönstret brann
+en gaslykta och kastade in litet av sitt gula ljus genom den tjocka
+gardinen. Hon kunde nödtorftigt reda sig utan att tända ljus.
+
+Äntligen var hon färdig och öppnade försiktigt dörren. Så smög hon fram
+genom rummen. Efter varje steg stannade hon och lyssnade spänt. Allt var
+dödstyst därinne. Utanför rasslade en spårvagn förbi.
+
+Med darrande händer trevade hon rätt på sina ytterkläder och öppnade
+tamburdörren. En stönande suck bröt sig fram ur hennes bröst, då dörren
+fallit i lås bakom henne. Hasande utefter ledstången flydde hon som ett
+skrämt djur ut ur huset. Hela tiden hade hon känt en obeskrivlig ångest
+för att någon skulle få se henne och hindra henne från att gå.
+
+Snön låg tjock över gatorna. Flingorna föllo myllrande tätt från den
+gråa himlen. Halvt bedövad plumsade hon nedför Sturegatan.
+Renhållningskarlarna upphörde att skotta och sågo undrande efter henne.
+En mötande herre slängde till henne några glåpord. Hon kände ett slags
+lisande tacksamhet för smädelserna. Det var ju bara rätt och sant. Hon
+var värd hån och förakt nu och i all evighet.
+
+På Stureplan tog hon en automobil och åkte hem. Hon tryckte sig in i ett
+hörn och satt orörlig med slutna ögon, tills den stannade utanför hennes
+port. Då steg hon brådskande ur och smög tyst och snabbt uppför de fem
+trapporna till sin ateljé. Hon reglade dörren och sjönk utmattad ner i
+en korgstol med ytterkläderna på sig. Så satt hon i timmar, orörlig,
+blek, med slutna ögon och mätte rysande djupen i de avgrunder, som
+gapade emot henne ur hennes själ.
+
+Och hon som trott, att hon nu var en stark, fri människa, som äntligen
+hade sig själv i hand, efter alla de många gångna årens strider mot kött
+och blod! Hon som trott, att hon aldrig skulle kunna lockas från det
+rättas väg av sitt blods sirénsånger!
+
+Och nu voro alla års heta strider förgäves. Alla hade de varit lönlösa,
+betydelselösa som om de aldrig kämpats. Allt var sopat bort, förintat på
+några få, korta minuter.
+
+Det var som när jorden bävat under en stad och störtat stolta
+människoverk över ända, och av allt blott återstod en hop grushögar och
+jämmerliga ruiner.
+
+Vad livet ändå var meningslöst för människors barn — mest för henne
+själv och hennes arma systrar! Gud skapade en på ett sätt och själv
+skulle man skapa om sig på ett annat. Hela livet skulle man brottas och
+strida och vakta sig mot sig själv. Somliga — inte alla. Inte de gifta
+kvinnorna och männen. Dem tillät man allt. Dem aktade man, dem förlät
+man allt — även sådant, som inte borde förlåtas. Men hon och hennes
+ogifta systrar skulle taga sitt kors uppå sig och släpa det leende, ja,
+leende genom livet. Den, som inte kunde, inte orkade, den var en dålig
+människa, eller åtminstone en människa, som gicks förbi under en
+tystnad, mera sårande och dömande än tusenden av ord.
+
+Och de, som stritt hela livet igenom och segrat och lyckats bevara sin
+”skatt” — hur gick det väl dem? När spåren efter de tysta lidandena och
+den bittra kampen började träda fram i deras ansikten, när de tusende
+striderna röjde sig i deras förkonstlade tal och sätt, som ju ofta
+ingenting annat var än en förstenande rädsla att det kunde märkas, hur
+det egentligen såg ut inom dem, då skrattade fruar och män med hånande
+ömkan och tvetydiga blinkningar och kallade dem förkrympta, vissnade,
+ofärdiga varelser. Och det var sant. Förkrympta, ofärdiga varelser blevo
+de, vissnade i förtid — inte alla och färre nu än förr, nu, då de
+åtminstone unnades ett självständigt arbete till hjälp och glömska. Men
+somliga — de varmblodiga, de som inte hade grodblod i ådrorna och inte
+kunde låta bli att lyssna, när blodet sjöng inom dem ...
+
+Men inte kunde Gud ha menat, att så många, många, som ju sattes i
+världen utan egen vilja, skulle offras på det stora Molochaltare, som
+kallas samhället. Nej, det trodde väl ingen. Inte de kloka och upplysta.
+Men alla, alla tego de, ingen ville svara på sådana frågor. ”Rädda sig
+den som kan”, det var den hemliga lösen. Och den, som inte förmådde, den
+fick gladeligen offras ...
+
+Men egendomligast av allt var att se de kvinnor, som lyckats ”rädda
+sig”. De stoltserade över att de blivit utvalda, och satte sig själva
+framom andra kvinnor. Och alla buro de ”en liten skrikande dygd under
+armen”: allesammans sade de sig inga känslor ha utan hade offrat sig för
+sina män och sitt fosterland. Ty det var vordet skam att vara kvinna så,
+som Gud skapat en ...
+
+Men hon visste, att om hon sade allt detta högt och öppet, så skulle de
+alla fara över henne som ett koppel tjutande hundar — även de, som
+visste och kände, att hon hade rätt. De skulle smäda henne och kalla
+henne osedlig och en osedlighetens apostel. Och kvinnorna, även de, som
+lidit mest, skulle slå sig för sitt bröst och ropa, att det inte var
+sant, det hon sade. De skulle i stället klappa i händerna, då männen
+sade, att de voro skuggvarelser utan varmt blod, att deras sinnen sovo
+en drömlös sömn, så länge de inte voro gifta. Och alla skulle tiga om de
+tusende, tusende oäkta barnen, vilkas tillvaro dock vittnade om, att
+blodet också rann hett i kvinnornas kroppar. Ty det fanns saker, som
+aldrig fingo sägas högt, fast de voro riktiga och sanna och så många
+tusenden suckade under förbannelsen. Människorna bara tego och tego.
+Prästerna tego. Från sina predikstolar dundrade de nog mot synden och
+köttets begärelser och världens ondska. Det hade de gjort sedan
+århundraden! Men det var till ingen nytta, ty i själva verket dundrade
+de endast mot kvinnorna, aldrig mot sitt eget kön, fast de inte sade det
+högt. Men alla männen visste det. För dem fanns det alltid tysta
+förbehåll. Och prästerna hjälpte dem. Det fanns två slags moral, en för
+män och en för kvinnor. Men vilken präst dundrade emot detta? Hade
+någonsin en präst dundrat mot dem, för vilkas skull prostitutionen
+egentligen fanns till? Hade någonsin en präst från sin predikstol tagit
+sig an deras sak, dessa olyckliga, utstötta, som än i dag behandlas som
+rättslösa, som parias? Aldrig hade hon hört det. Och dock var det
+tillsammans med männen de syndade. Dundrades det någon gång mot
+lättfärdiga män, dundrades det mera ändå mot lättfärdiga kvinnor, som
+levde i synd och snärjde männen — de starka, stolta, härliga männen! Men
+mot det heliga samhället, männens eget samhälle, som reglerade
+osedligheten med polisförordningar, dundrades det icke. På de rikas
+gator fick osedligheten icke gå fritt omkring, bara på de fattigas. Ty
+de rikas unga döttrar skulle skyddas och helst ingenting veta om sina
+olyckliga systrar ...
+
+Thyra Börjesson stönade högt:
+
+Å, Gud, Gud, hur kan du leva, sitta stilla i din himmel och se allt
+detta! Vilket hyckleri, vilket bottenlöst elände, vilken skam och nesa
+var icke livet för de arma människorna!
+
+Hon steg upp och kastade av sig hatt och kappa och började gå oroligt av
+och an på golvet. Det var kallt i rummet, men hon märkte det icke. Hon
+ställde sig vid fönstret och såg ut. Snön välte ideligen ned där
+utanför. Hon öppnade en ruta och andades in den kyliga, friska luften.
+Flingorna dansade in och fastnade i hennes hår och kylde hennes heta
+panna. Det var som att få nytt liv ... Nytt liv?! Hon knep hårt ihop
+läpparna och stängde rutan. Så började hon rastlöst gå upp och ned i
+rummet. Plötsligt stannade hon mitt på golvet och skrattade hest. Nytt
+liv! Ja, sannerligen skulle det bli ett nytt liv! Hej, låtom oss äta och
+dricka, ty i morgon måste vi dö! Släpp Barabam lös, du människobarn! Vad
+båtar det att hela livet igenom sitta på huk och vakta med piskan en
+liten dygd, som inte är en dygd? Vad båtar det att strida och strida,
+man faller ändå till sist ... Fanns det icke något som hette: ”en god
+Jesu Kristi stridsman”? Hette det icke: ”den rättfärdige faller sju
+resor och står åter upp”. Javäl. Men det gällde andra fall. Det gällde
+icke hennes. Efter något sådant kunde man aldrig stå upp. Och Gud själv
+hade velat hennes undergång. Han hade sett hennes strider, sett hennes
+lidanden, sett hennes vilja att hålla sig obesmittad ... Och när hon
+trodde sig fri och stark, då lät han henne plötsligt falla — falla för
+det omöjligaste, det föraktligaste av allt ... Har krukmakaren icke rätt
+att göra ett käril till heder eller oheder. Jo, det hade han väl. Men
+vilken fröjd kunde det väl vara att göra somliga till oheder? Skulle det
+fula ge relief åt det vackra. Ja, vem förstod väl det? Men ett var
+visst: henne hade Gud gjort till oheder. Och hon skulle bli, vad hon var
+ämnad att bli. Hon skulle icke längre spjärna emot ...
+
+Hon log ett hårt, knivskarpt leende. Det steg upp inom henne en underlig
+bitter, trotsig fröjd. Nu var hon färdig med sig själv och sin Gud och
+samhället. Nu var hon bara en simpel brottsling, som kunde straffas som
+vilken annan som helst, som stulit och rövat och mördat ... Men hon
+skulle hämnas, hämnas, hämnas på allt det gamla, på Gud och världen och
+sina framfarna dagars dygd. Hon skulle äta och dricka och göra sig glad
+och släppa Barabam lös, nu när allting var slut, förlorat, förfelat.
+Aldrig, aldrig mer skulle hon tänka. Så bleve livet lätt ...
+
+Hon kastade sig på schäslongen och drog filten över sig. Hon låg och såg
+på den vackra foten i den eleganta lackskon, som stack fram under den.
+Det var som om den inte varit hennes. Så somnade hon till sist.
+
+
+
+
+                                  VII.
+
+
+Fru Munter stod utanför ateljédörren och bultade och riste i låset och
+ropade Thyra Börjessons namn. Slutligen fick hon svar.
+
+Jo, det var nog så: Thyra hade inte känt sig frisk. Men nu hade hon
+sovit och vore tacksam för litet mat på en bricka och en brasa i
+kakelugnen.
+
+Då fru Munter gått, steg Thyra upp och reglade upp dörren. Så lade hon
+sig åter på schäslongen och drog filten över sig. Hon blev liggande,
+medan hon åt, med brickan framför sig på en stol.
+
+Det var underligt ändå, att hon kunde äta och vara hungrig, hon som
+varit så utom sig, så förtvivlad, så förbittrad på hela livet! Nu kände
+hon bara en dov, underlig stiltje inom sig. Tankarna hade blivit tröga
+och tama. Sömnen hade visst tämjt dem. Och hon var så trött, så trött på
+allt, så led vid sig själv, att hon inte heller skulle orkat höra på, om
+de blivit vilda igen som förr i dag ...
+
+Hon låg och såg på brasan. Lågorna dansade utefter vedträden, lyste och
+hoppade och slingrade, blåa, roströda, skinande vita. Det var evigt nytt
+att se deras spel ...
+
+Utanför gick det i trappan. Hon iddes inte vända på huvudet, då dörren
+gick upp. Det var väl jungfrun, som kom för att hämta matbrickan.
+
+— Tjänis, sade en glad röst alldeles bakom henne. Man tycks moja sig
+riktigt och njuta av livet, kan jag se! Jo, jo, de förbannade
+kapitalisterna! Det är så man får längtan efter både Brand och Nya
+Folkviljan!
+
+Thyra såg flyktigt upp och nickade matt. Lisa Ljungh gav henne en lång,
+talande blick. Så flängde hon ytterkläderna av sig och slängde dem över
+en stolsrygg.
+
+— Aha, bondförakt, mjältsjuka och Weltschmerz! Målningen duger väl inte
+nu igen, kan jag förstå, sade hon med ett försök att skämta.
+
+Thyra svarade icke. Hon lyfte upp sin vackra, smala hand och betraktade
+den förstrött undersökande som hon brukade, då hon var utpinad och
+förbi.
+
+Lisa gick bort och satte sig bredvid henne på schäslongen och strök
+litet tafatt över hennes hår.
+
+— Stackars lilla gryn, sade hon mjukt. Jag har försummat dig så mycket
+sista tiden. Men det stod inte till att hjälpa. Jag är tvungen att knoga
+ser du ... Jag blir färdig till jul, sade hon plötsligt i samma glada
+ton som nyss.
+
+Thyra tog hennes hand och lade den mot sin panna.
+
+— Käraste, vad jag är glad för din skull och ... och, rösten stockade
+sig i strupen, vad du är lycklig som kan nå ditt mål ...
+
+— Så, så, sade Lisa förmanande, Saul skall vara glad och inte
+sentimental!
+
+Så drog hon fram en pall och satte sig mitt för elden. Nu skall jag
+kvintilera litet på harpan och pigga upp dig med litet pikant sladder
+... Du kommer väl ihåg Heinemanskan, frågade hon tvärt.
+
+Thyra ryckte till och hennes ansikte blev med ens så brännande hett, att
+hon kände pulsarna slå mot tinningarna.
+
+— Nog gör jag det, sade hon lågt.
+
+— Kommer du också ihåg att jag sa, att det var något sattyg med henne?
+
+— Jo, jo — jag tror jag minns det, sade Thyra famlande.
+
+— Nå, nu skall du få höra — värre än du någonsin kunnat tro! Inez
+Törneblad — hon är fil. kand. för resten — satt i dag och pratade med en
+av kamraterna om Heineman. Hon hade sett henne på operan i går kväll med
+en ung, ljus dam ... Nå, det där var ju ingenting märkvärdigt, men
+hennes ton var så mystisk. Och den hon berättat det för drog ner
+mungiporna och sade högt och försmädligt: ”Jaså, har hon nu skaffat sig
+ett nytt syndaoffer.” Nå, jag blev nyfiken, förstås — jag har aldrig
+haft en aning om att Inez kände till Heineman — och gick fram och
+frågade vad det var för märkvärdigt med människan och berättade att jag
+varit på samma inackorderingsställe som hon halva sommaren. Och då fick
+jag veta — ja, vad tror du väl? — jo, att hon var en sådan där en ... en
+sådan där, som har till specialitet att dra till sig unga flickor ... Du
+må tro, jag blev glad att vi reste som vi gjorde. Dig hade hon bestämt
+ämnat sätta klorna i. Och vet du, det lär inte vara gott att reda sig
+för henne. Flickorna säger, att hon lär ha en alldeles underbar makt
+över människor och kan tjusa till vem hon vill, då hon sätter den sidan
+till ... Nåå, du säger ingenting ...
+
+Då det alltjämt förblev tyst, steg Lisa upp och gick bort till
+schäslongen.
+
+— Varför tiger du så, frågade hon förebrående.
+
+Tystnaden skrämde henne. Hon sprang bort och tände det elektriska
+ljuset.
+
+Thyra låg blek och orörlig med slutna ögon och handen tryckt mot
+bröstet. Då hon vaknade till sans, stod Lisa böjd över henne. Hon hade
+knäppt upp hennes kläder och lagt en våt näsduk över pannan. Lisa
+tvingade i henne en klunk vatten. Hon var bestört och ledsen:
+
+— Hur kunde jag ana, att den där historien skulle ta dig så hårt! Du är
+bestämt sjuk, det är inte möjligt annat. Skall jag inte hjälpa dig i
+säng och be fru Munter telefonera efter doktor?
+
+Thyra slog avvärjande med handen:
+
+— Nej, nej, låt mig vara! Jag är inte sjuk.
+
+— Men sannerligen jag begriper det här. Hur kunde du svimma för en sådan
+historia, envisades Lisa.
+
+— Det är nog svårt att förstå, sade Thyra lågt. Det kom så plötsligt.
+Det blev svart för ögonen och så underligt här i hjärttrakten.
+
+Lisa strök henne smeksamt lugnande över pannan. Så sade hon plötsligt:
+
+— Vet du, jag tror, att det var av pur glädje. Du blev bestämt så glad
+över att du slapp undan för så gott pris, att du svimmade. Sådant kan
+hända känsligt folk som dig ...
+
+Thyra svarade icke. Hjärtat krympte samman i hennes bröst. Hon slöt
+ögonen på nytt. Hon kunde icke uthärda att Lisa såg på henne så där.
+
+Det blev tyst en stund.
+
+— Men Thyra, frågade Lisa plötsligt, varför har du din bästa klänning på
+dig? Ämnar du dig bort?
+
+Thyra öppnade icke ögonen.
+
+— Nej, sade hon långsamt, jag har varit borta. Men i dag får du
+ingenting veta om den saken.
+
+Thyra var glad, då Lisa äntligen gick. Hon längtade efter att få vara
+ensam och gråta, ty nu kände hon, att hon kunde. Det bubblade och spände
+inom henne av idel innestängd gråt. Hon steg upp och släckte ljuset. Det
+pinade henne att hon inte också kunde släcka veden, som Lisa i sin
+välmening lagt in i kakelugnen, då hon gick. Hon behövde mörker och
+tystnad omkring sig. Hon kastade sig framstupa på schäslongen och
+borrade huvudet i kuddarna. Så brast det löst. Hela hennes varelse
+skakade och skälvde av konvulsiviska snyftningar. — — —
+
+Fru von Heineman hade upprepade gånger knackat på dörren utan att få
+svar. Så steg hon in till sist. Hon blev stående som förstenad inom
+dörren. Det röda, flämtande ljuset från kakelugnen lyste över Thyras
+skälvande kropp. Rummet genljöd av hennes obehärskade snyftningar. Vad
+betydde detta? Stod det i samband med händelserna från föregående kväll?
+Hon hade ju smugit sig ut, innan någon var uppstigen.
+
+Fru von Heineman gick långsamt fram och lade sin hand på Thyras axel:
+
+— Thyra — Thyra då — vad betyder detta?
+
+Thyra ryckte till som vid en häftig smärta, då hon hörde fru von
+Heinemans röst. Så bröt hon ut i ännu häftigare snyftningar:
+
+— Gå — gå — jag förbannar dig, om du inte går, ropade hon vilt. Jag vill
+aldrig, aldrig se dig mer!
+
+Det skälvde till i fru von Heinemans ansikte.
+
+— Vad säger du, frågade hon hest, nästan hotande.
+
+Thyra reste sig plötsligt upp. Hon såg med flammande onda, förgråtna
+ögon på fru von Heineman:
+
+— Du har förstört mitt liv, gjort mig till en eländig, usel brottsling.
+Aldrig mer kan jag se en människa i ansiktet, utan att jag skall tänka,
+att den kanske förstår min skam. Jag hatar dig — hatar dig av hela mitt
+hjärta.
+
+Över fru von Heineman hade kommit något hemskt, underligt förstenat.
+Hennes ögon stirrade svarta och glanslösa på Thyra.
+
+— Du hatar mig _icke_, sade hon lågt och fast, med isande kall röst.
+Spara dina stora ord, med dem imponerar du inte på mig ... Jag har
+förstört ditt liv, säger du, gjort dig till en brottsling. Du har följt
+ditt blods röst, om du nu kallar det ett brott ... Har väl jag lockat
+dig? Var det inte du själv, som slog armarna om min hals, tryckte dig
+intill mig? Ånej, hennes ton blev hånande skarp, inbilla en annan än
+mig, att du är en förledd oskuld, mig bedrar du inte. Nog har Thyra
+Börjesson erfarenhet alltid! Och är ditt liv förstört, som du säger, så
+är det genom ditt eget och inte genom mitt förvållande ...
+
+Thyra bleknade ut på läpparna. Hon såg på fru von Heineman med vidöppna,
+ångestfyllda ögon som ett dödsskjutet djur och tryckte händerna mot sitt
+bröst:
+
+— Vid allt som är mig heligt — — — vid allt som jag ännu kan hoppas,
+svär jag dig, sade hon med stapplande, bruten röst. Mitt blod är hett,
+det är sant, men aldrig, aldrig förr ... vore det så mitt sista ord.
+
+Fru von Heineman stod tigande och såg oavvänt på henne. Inte en muskel i
+hennes ansikte rördes.
+
+Thyras blick blev allt ostadigare och hennes hållning slappnade. Det
+började darra och rycka kring hennes läppar. Viljelös och kuvad slog hon
+ned ögonen. Plötsligt kastade hon sig ned på golvet framför fru von
+Heineman och slingrade armarna om hennes knän.
+
+— Du har rätt, sade hon med mumlande, frånvarande röst, du har rätt, jag
+ljuger, när jag säger, att jag hatar dig ... Jag förstår inte själv hur
+det är möjligt att jag kan hålla av dig, men nu känner jag, att jag gör
+det, mycket ... mycket ... Men du och jag och alla andra människor är
+för goda för ett sådant liv ... O, om du visste, hur det kändes inom mig
+i kväll, då Lisa berättade, att hennes kamrater sagt, att du ... att du
+lockat så många ... Det var som om någon pressat samman mitt hjärta ...
+det svartnade för ögonen och jag svimmade ... Men du ... du får inte
+vara sådan, du skall bli ädel och god, som du är ämnad att vara ...
+
+Fru von Heineman rörde sig icke. Det var som om hon ingenting hört.
+Thyra låg alltjämt framför henne på golvet med armarna slingrade om
+hennes knän. Plötsligt böjde sig fru von Heineman ner och lyfte upp
+henne.
+
+— Du är god, sade hon mjukt. Du har en ädel, fin själ. Inte får _du_
+ligga så framför _mig_.
+
+Hon gick bort och satte sig tungt i korgstolen. Halvt bedövad sjönk
+Thyra ned på armstödet bredvid henne.
+
+— Och Lisa Ljunghs kamrater säger, att jag ”lockat så många”, sade fru
+von Heineman plötsligt med skärande bitterhet. Ryktet vet alltid mera än
+man själv ...
+
+Tår efter tår trängde sig fram under hennes slutna ögonlock. Hon tog en
+spetsnäsduk ur barmen och torkade långsamt bort en efter en.
+
+— Inte visste jag, att jag var så illa beryktad som du säger, sade hon
+slutligen kvävt. Och du ... du vill, att jag skall bli en bättre
+människa ... Ack, lilla barn, det är för sent nu, mycket för sent ...
+Inte vet jag, om jag varit ämnad till en god människa som du säger, men
+jag vet, att för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus
+inom mig ... Då trodde jag väl inte, att jag skulle sluta så här ... Men
+nu ... nu är allt annorlunda, nu känner jag inte längre, var det rätta
+upphör och det orätta börjar ... Jag ser inte längre som förr några
+skarpa gränser ... det flyter i ett alltsammans.
+
+Fru von Heineman upphörde plötsligt att tala. Orörlig, som om hon
+mejslats i sten, satt hon och såg med stirrande blick på glödens små
+hoppande lågor. Det blev så tyst, att man hörde rasslet från de
+sönderfallande kolen. En dov ängslan kom över Thyra Börjesson. Hennes
+hjärta klappade nästan hörbart. Hon vågade inte göra en rörelse.
+Minuterna blevo tryckande långa.
+
+— Du undrar väl, hur jag blivit sådan jag nu är, sade fru von Heineman
+plötsligt. Hennes röst lät trött med en underström av bitterhet. Och jag
+— jag vet det knappast själv ... sådant går så småningom och omärkligt.
+Varje dag som gått har fört mig längre och längre bort från mitt
+ursprungliga jag ... Så går det oss väl alla: ingen är väl helt densamma
+i dag som i går, den ena är bättre, de flesta sämre. Sådant är livet nu
+en gång ...
+
+Jag som du har hett, rött blod i ådrorna, men jag vågar säga att min
+ömhetshunger, min längtan att betyda mycket för en människa är större än
+min sinnlighet ... Om jag ägt ett barn, om min man levat — ja, då törs
+jag säga, att allt varit annorlunda. Men mitt i min blommande ungdom
+blev jag ensam ... Å, vilket slag det var för mig den gången, jag miste
+honom! Han var ung och varm och käck ... Sorgen gjorde mig nästan tokig
+... Ett par år var jag oavbrutet på resor. Vart jag kom ingen rast,
+ingen ro. Alla mina tankar kretsade kring honom, som jag mist ... Det
+var då, därute, jag mötte henne, som nu är min vän ... Hon var en
+stackars själ, som hungrat och törstat efter lyckan sen sin tidiga
+ungdom, och när den aldrig kom, tog hon till sist den, hon kunde få med
+minsta risk ... Den gången ryste jag som du gör nu. Men nu är det
+annorlunda. Nu förstår jag inte längre, vad ont det är i sådant. Nu ser
+jag vad det är för oss kvinnor: ett surrogat, inte urartning. Och därför
+om två människor kan känna så och ge varandra en smula lycka på det
+sättet — nåväl, det må väl vara deras sak ... Ja, jag förstår inte, hur
+jag någonsin kunnat tycka att det är synd eller orätt eller föraktligt
+... Är inte kulturens försyndelser mot vår natur vida större och
+orättfärdigare, då den fordrar att vi ett helt långt liv skall förneka
+vårt blod och leva som könlösa varelser?
+
+Thyra sjönk ner framför henne och lade sitt huvud i hennes knä.
+
+— Men du grät nyss, sade hon lågt, du grät, när du hörde, vad Lisas
+kamrater sagt om dig ... Tyckte du inte att det är orätt och synd,
+skulle du väl inte gråtit?
+
+Fru von Heineman svarade inte. Då slog Thyra Börjesson händerna för
+ansiktet och började tala lågt, enträget och skälvande som om hon bett
+en bön:
+
+— Du får inte sluta på detta sätt, du får inte! Bliv som förr. Låt din
+själ åter få herraväldet. Låt den brinna inom dig som det flammande ljus
+den en gång var! Låt oss hjälpa varandra, låt oss bli goda impulser i
+varandras liv. O, lova mig detta, så skall jag välsigna den stunden, vi
+möttes!
+
+Fru von Heineman strök sakta lugnande över hennes hår.
+
+— Lilla barn, sade hon ömt, lugna dig, du är så upprörd! Du förstår ju,
+att sådant icke bara är en viljeakt ... Och jag orkar inte kämpa mig
+till något annat ... Det är för sent nu, tro mig!
+
+— Du _får_ inte säga så, sade Thyra vilt. Säg åtminstone, att du vill
+försöka. Eljest får jag aldrig ro i min själ!
+
+Fru von Heineman satt länge tyst. Hon kände det så underligt, att en
+annan, en ung flicka som Thyra, bad och tiggde på detta sätt. Hon borde
+ju rätteligen förbannat och hatat.
+
+Plötsligt böjde hon sig ned och kysste henne.
+
+— Du lilla älskade barn, jag vill försöka, sade hon vekt.
+
+
+
+
+                                 VIII.
+
+
+Då fru von Heineman gått, stod Thyra Börjesson länge vid fönstret och
+såg ut över staden.
+
+Snön låg tjock och bomullsmjuk över gator och tak. Tusende och åter
+tusende ljus glimmade och blänkte därnere långt under hennes fötter. Det
+var som om någon bundit girlander av himlens alla stjärnor och virat dem
+i mjuka slingor kring kajer och hus.
+
+I öster lyste en röd måne bakom glesa, gråstrimmiga skyar.
+
+Thyra Börjesson stod med händerna hårt tryckta mot sitt bröst. Hon kände
+en stilla glädje inom sig. Så fanns det dock en mening i hennes skam!
+Ett tindrande ljus hade runnit upp och lyste emot henne ur olyckans
+mörker. Hon skulle icke tveka, icke förtröttas. Till sist skulle hon nå
+fram.
+
+Plötsligt trängde tonerna av Schumanns ”Glückes genug” upp till henne.
+Det lät som jublande gråt. Ett vemodigt leende gled över Thyra
+Börjessons ansikte. Spelade hon nu igen sin ”Glückes genug”, den
+stackars halvgamla, fattiga musiklärarinnan! Alltid, alltid när hon kom
+hem om kvällen började hon med detta samma stycke. Det var väl någon
+mening med det. Kanske ett försök att trösta sig över en eländig,
+glädjefattig tillvaro. Ack, var och en hade sitt kors att släpa fram
+genom livet ...
+
+Thyra Börjesson började gå av och an i rummet med händerna hopknäppta
+över bröstet. Mer och mer kände hon, att Gud givit henne en mission att
+fylla ... Nu då hjärta och känslor voro brinnande i henne, skulle hon
+kanske kunna finna de rätta orden, kunna tigga, truga och beveka på det
+rätta sättet.
+
+Hon tände ljuset och satte sig vid bordet med bläck och penna framför
+sig. Nerinunder spelade den gamla fröken ”Glückes genug” för väl tionde
+gången. Hon kände det väl särskilt svårt denna kväll, stackare ...
+
+Thyra såg fundersamt rakt ut i luften. Plötsligt tog hon pennan och
+började skriva:
+
+”Kära min vän!
+
+Sedan du lämnade mig har jag gått här fram och åter, stått vid fönstret
+och sett ut över staden och så åter gått och gått. Och ideligen, om och
+om igen har jag måst tänka samma tankar. Hela detta dygns upplevelser ha
+fått något drömlikt och overkligt över sig. Nej, inte allt! Det ljusa,
+goda, förklarade uttrycket, som jag i halvmörkret härinne såg glida över
+ditt ansikte, det är icke dröm, det är ljuvlig verklighet. Så måtte du
+sett ut, ’när själen brann som ett flammande ljus inom dig’. Så vill jag
+minnas dig och hålla av dig i hela mitt liv.
+
+Vet du, jag har alltid känt det, som om Gud höll av mig och var god emot
+mig på ett alldeles särskilt sätt. När livet givit mig glädje eller
+sorg, tänker jag alltid, känner jag alltid liksom en förvissning om att
+Gud sänt mig detta, därför att han älskade mig och såg, att jag behövde
+just detta för att bli en bättre människa. Mången gång har jag funnit
+det förmätet och barnsligt av mig att tänka så. Varför skulle väl Gud
+särskilt bry sig om mig, som ju är sämre än kanske de flesta andra, jag,
+som i förstone alls icke är undergiven i olyckan utan klagar och knotar
+och jämrar mig och ser allt svartare än de flesta andra? Men denna
+föreställning är så djupt rotad i min själ, att ingen och intet skulle
+kunna helt rycka upp den. Och jag vill nog heller inte bli den kvitt. Ty
+den har hulpit mig att övervinna. Den har hulpit mig att resa mig, när
+lidandet och missmodet slagit mig till marken, att åter sträva och
+hoppas, när jag lidit nederlag.
+
+Vad var nu Gudsmeningen i detta, att du och jag fördes tillsammans? Den
+frågan har jag denna förtvivlans dag gjort mig om och om igen, utan att
+finna något svar. Det har synts mig, som vore meningen blott att sänka
+nesa, skam och smärta över min arma själ. Intet stort eller gott kunde
+olyckan, som gått över mig, någonsin föra med sig. Jag var bara ett
+stackars käril, som Gud gjort till oheder, och som han aldrig, aldrig
+brytt sig om, fast jag älskade att tro det.
+
+Då blev jag utom mig av hat mot Gud och mig själv och dig och hela
+världen, och jag hade bara en känsla av att jag ville riva ner och
+förstöra och utplåna allt det inom mig, som jag förut mödosamt byggt upp
+...
+
+Nu, i detta ögonblick, ser jag på allt med dens ljuva ånger, som märker
+sig vara älskad, då han trodde sig hatad. Nu vet jag, att det var mening
+också i detta, att vi lärde känna varandra. Nu tror jag, att Gud sände
+mig i din väg för att du skulle få kraft att resa dig, sätta din ungdoms
+ideal i högsätet och åter bli den goda, rena själ du en gång var och som
+i afton strålade ur dina ögon och lyste upp och förandligade ditt
+uttryck så underbart. Hur skulle väl Gud kunna se, att detta förkvävdes
+och förintades? Då sände Han mig i din väg, då gav Han mig en mission
+att fylla, en på en gång bitter och ljuv mission ...
+
+Inte menar jag nu, inte är jag nog förmäten att tro, att jag i egentlig
+mening kan göra något för att du skall finna dig själv. Ingen utan Gud
+är stor och god nog till detta. Men vi människor kunna så att säga bli
+goda impulser i varandras leverne, vi kunna stödja och hjälpa varandra
+trots den skröplighet, som vidlåder oss alla.
+
+De flesta av oss behöva vänner, trogna själar, som älska fram det goda
+hos oss, som styrka oss i våra goda föresatser, göra vår osäkra, vaga
+längtan efter det goda till målmedveten strävan efter fullkomning.
+
+En sådan gudsmening tror jag nu att det är i detta, att vi lärde känna
+varandra.
+
+O, min vän, låt oss då bli goda impulser i varandras leverne, låt oss
+älska fram det goda i varandra!
+
+Ligger det icke en förunderlig styrka och kraft i detta att älska en
+människa och veta sig vara älskad av henne tillbaka? _Det_ ger kraften,
+tron som försätter berg. Hur mycket lättare går det icke att övervinna
+sig själv, då man vet, att ett hjärta klappar för en, lider och sörjer,
+om man sviker det goda, idealet!
+
+Så vill jag att du skall veta och tro, att jag nu och allt framgent
+älskar dig, att du inte kan göra mig en större glädje än när du låter
+din ursprungliga ljusa, goda ande lysa och triumfera över ditt stoft.
+
+Du säger, att du håller av mig. Aldrig kan du visa det bättre än på
+detta sätt, aldrig, aldrig ... Och säg icke mera att det är för sent att
+bli en annan än du nu är! Skulle inte Gud ge tid och kraft åt den, som
+ärligen vill?
+
+Jag sitter nu här och skriver till dig om ting, som det är vanskligt att
+skriva om. Det smyger sig så lätt in ord, som kunna missförstås,
+misstolkas. Men du vill ju inte missförstå mig, säg? Du vill ju tro,
+inte sant, att jag bara vill ett: att din själ åter skall ’brinna som en
+flamma inom dig’. För detta vill jag strida och brottas som Jakob med
+Gud tills äntligen välsignelsen kommer. O, hjälpe oss Gud, vi som farit
+vilse!
+
+                                                         Din _Thyra_.”
+
+Det hade blivit så tyst och stilla omkring henne medan hon skrev. Hela
+huset sov, och gatan låg utdöd och tom med ett kritvitt månsken över
+snön. Stjärnorna hade gjort sig fria från de girlander, i vilka de
+bundits in och sutto och glänste som bleka guldmynt på en klar och blå
+vinterhimmel.
+
+Klockan var över tre. Thyra Börjesson ryste som i feber. Allt såg så
+underligt dött och skrämmande ut där utanför, och ateljéen hade fått
+något kallt och främmande över sig. Hon stod en stund och vägde tveksamt
+brevet i handen. Så släckte hon ljuset och smög sig darrande och tyst
+nedför trapporna till brevlådan i gathörnet. Hon ville att fru von
+Heineman skulle ha hennes brev genast på morgonen hon vaknade.
+
+
+
+
+                                  IX.
+
+
+En blekt klarblå vinterhimmel tittade in genom ateljéfönstret.
+
+Thyra Börjesson stod framför sitt staffli och målade, men det var ingen
+fart i arbetet. Hennes tankar voro långt borta och hon lyssnade spänt
+varje gång det hördes buller eller steg i trappuppgången.
+
+Trött och utpinad kastade hon slutligen penslarna ifrån sig. Klockan led
+mot två.
+
+Mekaniskt makade hon ihop de kolnande resterna av den vanvårdade brasan,
+slängde sig missmodig i en stol och försökte läsa. Blicken gled
+förstrött upp och ned efter tidningens spalter. Medan hon läste tänkte
+hon oupphörligt samma tanke. Hon undrade om fru von Heineman blivit ond
+över brevet hon fått. Hon lät tidningen sjunka.
+
+Om hon blott kunnat fullständigt erinra sig ordalagen! Men det var
+omöjligt, hur mycket hon än bemödade sig.
+
+Å, det var ett elände detta, att hon aldrig kunde lära sig vänta tills
+sinnet blivit nyktert! Hon var en impulsernas slav. Allting skulle ske
+ögonblickligt och genast, utan uppskov ...
+
+Plötsligt hördes steg i trappan. Det lät osäkert och tveksamt, då de
+stannade utanför. Thyra kastade tidningen ifrån sig, smög sig tyst bort
+till dörren och öppnade den i samma ögonblick det knackade.
+
+En halvvuxen flicka såg skrämt överraskad på henne.
+
+— Det är — det är blommor till fröken Börjesson, sade hon stammande och
+såg frågande på Thyra.
+
+Med fumliga, frusna fingrar började hon lösa upp läderremmen kring
+träasken, som hon ställt ifrån sig på golvet.
+
+Thyra stod otåligt och såg på henne. Hon tog nervöst upp portmonnän och
+letade fram en tjugufemöring:
+
+— Se där, sade hon kort.
+
+Så tog hon brådskande buketten från den ödmjukt knixande flickan. Med en
+flyktig avskedsnick stängde hon dörren.
+
+Långsamt, litet darrande på handen vecklade hon av silkespapperet.
+Hennes ansikte lyste upp i plötslig glädje: rosor — blodröda rosor denna
+årsens tid! Hon kysste dem en och en och smekte lätt med pekfingret över
+de sammetslena ytterbladen. Tveksamt dröjande löste hon det lilla vita
+kuvertet från basttråden. Hennes hjärta klappade hårt, då hon öppnade
+det och började läsa:
+
+”Hur skulle jag kunna tacka dig nog för ditt fina, varma brev! All
+världens rikedom, all världens fattigdom bor i din själ. Därför håller
+jag väl så mycket av dig ... Men du är ju en stilist av rang. Varför
+skriver du ej mera? Jag kommer upp till dig i afton. Jag längtar ... Din
+Viveka H.”
+
+Thyra Börjesson stod orörligt stilla och stirrade på de sirligt skrivna
+raderna. Inom sig kände hon en svidande smärta. Hon hade skrivit med
+sitt rödaste hjärteblod och så detta: ”du är ju en stilist av rang”.
+
+Trodde då Viveka Heineman, att det inte fanns något bakom, att det
+alltsammans ingenting annat var än fagra, tomma ord!
+
+Kring Thyra Börjessons mun kom ett hårt, halvt föraktligt uttryck. Gång
+på gång ögnade hon igenom biljetten. Med en häftig rörelse av ovilja
+slängde hon den plötsligt utåt bordet.
+
+”All världens fattigdom, all världens rikedom bor i din själ” ... Vad
+var väl det annat än fraser och stilistik. Fanns det någon mening i
+slikt, var i alla händelser hon oförmögen att fatta den ...
+
+I alla fall, det var bara ”fåfänglighet och farande efter vind”, när man
+inbillade sig, att man förstod och var förstådd. Det märkte man bäst,
+när man hörde en annan människa tala sitt innersta väsens känslor och
+tankar. Ens egna tankar löpte andra vägar, ens eget hjärta klappade i
+annan rytm ... Ja, hur gick det en väl, om man någon gång ett upprört
+ögonblick klädde sig andeligen naken och visade sig sådan man verkligen
+var? Man fick cyniska småleenden, fick skygga, osäkra ögonkast eller
+blickar, ur vilka fariséens skenhelighet talade sitt: ”Jag tackar dig,
+Gud.” I bästa fall möttes man av denna överseende, välmenande
+kälkborgerlighet, som sved som salt i sår. Aldrig fick man det ord, man
+behövde. Alltid var man ensam, fast man ljög för sig själv och fasade
+att erkänna det, då blodet flöt lugnt i ådrorna och allt gick sin jämna
+lunk. Men modet att uthärda livet sveke väl, om man gjorde annorlunda
+... ”En underlig och usel ting är detta livet” ... En underlig tingest
+var människan. Hur bittra erfarenheter hon än gjorde, innerst inne var
+hon alltid ungefär densamma som förr. När ovädersskuren väl var över,
+reste samma dåraktiga förhoppningar sina huvuden, samma skimrande
+illusioner lyste och lockade på nytt ...
+
+Thyra Börjesson gick långsamt bort till bordet och tog upp fru von
+Heinemans biljett. Hon vägde den tankfullt i sin hand.
+
+Skulle hon verkligen kunna göra något för Viveka Heineman? Skulle hon
+lyckas så pass förstå en annan själs tankar och känslor, att hon kunde
+bli den goda impuls, hon hoppats bli? Skulle hon ha själ och förstående
+och hjärta nog att inte ta med hårda händer på det, som var sårt och
+ömt? Och slutligen — var det ett verkligt, levande intresse att hjälpa
+en annan, som satt pennan i hennes hand? Var det inte fastmer ömhet om
+sig själv, hoppet om att kunna på så sätt köpa sig fri från synd och
+samvetskval?
+
+Hon gick av och an i rummet några slag, som hon brukade, då hon var
+upprörd. Hon ryste. Hon vågade icke tänka.
+
+Så tog hon varsamt fru von Heinemans biljett och låste in den i den
+gamla björksekretärens hemliga fack.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Nästan varje eftermiddag, då den bleka, korta vinterdagen dalat, kom fru
+von Heineman och ”höll skymning” framför brasan på Thyra Börjessons
+ateljé. Hon satt alltid nedsjunken i samma bekväma stol med en kudde
+bakom nacken och händerna slappt hängande ned över armstöden. Då och då
+lyfte hon med en loj rörelse sin juvelgnistrande hand och drog ett par
+djupa bloss ur cigarretten, så att elden sprang som en röd orm i
+papperet. Med tankfull min följde hon de blåa rökvirvlarnas färd.
+
+Det var som ett helt drama att se dem svinga upp i luften i stolt
+frihet, som yvdes de över egen kraft, se dem plötsligt stanna,
+villrådigt börja vackla hit och dit, som om de togo spjärn och sökte
+värja sig mot en frestares anlopp, tills de med ens gripna av vild,
+oemotståndlig yra, uppgåvo all strid och störtade fram mot fördärvet och
+läto sig slukas upp av kakelugnens glödande gap ...
+
+På en pall vid fru von Heinemans fötter satt Thyra Börjesson med
+händerna knäppta kring knäna. Ingen av dem talade ett ord, så länge
+brasan brann klart. När glöden började falna och mörkret tätnade i
+rummet, var det vanligen Thyra Börjesson, som bröt tystnaden.
+
+Det var nästan alltid om detsamma hon frågade och talade, saker, som hon
+kände så väl genom föregående samtal. Men det var, som om hon aldrig
+kunde få nog klarhet, aldrig höra nog samma utläggningar.
+
+Fru von Heineman svarade enstavigt och förstrött, tills hon slutligen
+gled in i samma stämning, som hon, som frågade.
+
+Temat, hur fru von Heineman i sin ungdoms renhet tänkt och känt och
+levat och hoppats, var ständigt detsamma, men en och annan gång blevo
+variationerna fylligare och rikare. Med halvslutna ögon och ett svagt
+leende kring den skälvande barnamunnen lyssnade Thyra Börjesson till den
+mjuka röstens höjningar och sänkningar och oväntade modulationer, på en
+gång sövande och tjusande.
+
+Då och då kastade hon in en fråga eller anmärkning, men för det mesta
+satt hon tyst, tills fru von Heineman slutat tala. Då grep hon ibland
+hennes hand och tryckte den hårt.
+
+— Tänk, sade hon med ett underligt exalterat tonfall, tänk, när du en
+gång vunnit dig själv tillbaka! Vad jag då skall känna mig lycklig och
+stolt!
+
+Då suckade fru von Heineman utan att svara. Men en gång reste hon sig
+med ett ryck ur stolen och sade nästan bryskt:
+
+— Jag lär mig visst aldrig att riktigt förstå dig. Du är en sådan
+underlig blandning av sunt förnuft och känslosamhet, självkännedom och
+självbedrägeri ...
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Småningom kom det mera ro och jämvikt över Thyra Börjessons själ. Hon
+vande sig vid sin olycka som man slutligen vänjer sig vid allt, man icke
+kan undslippa. Och hon kände icke längre samma fasans förtvivlan över
+att hon icke var en i yttre måtto oförvitlig människa.
+
+Då hon oväntat blev erbjuden få ett par tavlor med på en tillärnad
+konstutställning fram på våren, kände hon energi och arbetslust vakna på
+nytt inom sig. I timtal kunde hon stå framför sitt staffli helt uppe i
+arbetet, tills hon plötsligt märkte tystnaden omkring sig och att den
+blivit lurande och skrämmande djup.
+
+Med ens kunde då det framfarna stå fram för hennes erinring, och den
+gamla ångesten föll över hennes själ. Då försökte hon att köpa sig ro
+och tröst och glömska med att inom sig upprepa fru von Heinemans ord:
+”för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus inom mig”.
+
+De orden smekte hennes öra som en ljuvlig melodi. Hennes hjärta blev
+åter brinnande i henne och fick nytt mod och hopp. Hon lovade sin Gud
+och sig själv, att hon skulle lyckas. På intet, intet annat ville hon
+tänka ...
+
+Men allt som veckorna svunno, började de magiska orden förlora i kraft.
+De förmådde inte längre elda och inspirera som förr. Från djupet av
+hennes själ stego allt oftare andra ord upp i hennes minne, ord, som
+alltmera miste sin skrämmande, syndiga natur och till sist fingo
+tillbaka samma tjusande heta, lockande tonfall, som de hade den där
+underliga natten. Allt det, som de gångna veckorna gjort drömlikt och
+overkligt, begynte åter få över sig livets färg och verklighet ...
+
+Stundom, då hon i skymningen satt på pallen vid fru von Heinemans fötter
+och kände hennes hand med en liksom frågande smekning glida över sitt
+hår, kunde plötsligt det, som hon våndats och gråtit över, bli något
+ljuvligt lockande. Hon kände med skräck, hur det, hon velat strida och
+kämpa för, blev allt betydelselösare och mindre. Då vågade hon icke
+längre möta de strålande ögon, som sågo på henne forskande, glittrande
+av eldsljus.
+
+Men inom henne började det plötsligt fråga, vad glädje och gagn hon hade
+av att övervinna sig själv. De flesta andra följde sina sinnens bud,
+varför skulle hon plågas och strida och inbilla sig själv och andra, att
+man därigenom bleve bättre och lyckligare. Hon stred och kämpade, men
+varje ny dag hade blott dubbelt tyngre plåga att bjuda ... Och
+samvetskvalen? — Voro de väl annat än en produkt av de rådande
+sedlighetsbegreppen — sedlighetsbegreppen, som människorna själva
+skapade åt sig och som växlade genom tiderna? Ty det var sant: moralen
+var icke helt densamma i dag som i går. I de starkas händer formades den
+ideligen om på nytt ...
+
+En afton, då mörkret låg sammetstungt över ateljéen och en ensam glöd
+lyste fram under falaskan med ett slocknande ögas outgrundliga blick,
+drev blodets vågor henne dit, där ingen återvändo mer finns. Allt inom
+henne önskade och ville blott ett. Gränserna mellan gott och ont flöto
+samman och plånades ut. Så lyfte hon lustans bägare och drack på nytt
+dess röda, glödande vin ...
+
+                   *       *       *       *       *
+
+För Thyra Börjesson blev det underligt brokiga dagar pendlande mellan
+vilt trots och bottenlös, förkrossande sorg.
+
+Glömma är icke lätt, tankarnas gång svår att styra. Det dagens buller
+sövde, det väckte stundom nattens ro. Aldrig fann hon varaktig fred för
+sitt samvetes gnagande, brännande ve. Då hon minst anade det, slog det
+på nytt sin vassa klo i hennes ångestskälvande hjärta och skrämde upp
+henne ur en orolig, drömfylld sömn. Som en mask vred hon sig på sitt
+läger och stönade fram böner om förskoning till den Gud, hon knappast
+mera torde nalkas. Då kunde det plötsligt åter draga in hoppfullt lugn
+och frid i hennes själ. Med ögonen tunga av tårar och ett vemodigt sjukt
+leende kring de darrande läpparna såg hon i tankarna på sig själv och
+sin egen ynkedom. Kanske skulle hon ändå, trots allt, bli verktyget till
+en annan människas upprättelse ... Ensam kunde hon intet vinna, det
+visste hon nu. Men hon kunde kämpa tillsammans med Viveka Heineman för
+det, som var rätt och gott, nu då hon åter kunde se de skarpa gränserna
+... Till sist skulle de nå fram.
+
+Hon var glad, att Lisa Ljungh var så upptagen av sin läsning. Hur skulle
+hon väl eljest förmått dölja sitt sinnesuppror.
+
+Nu när Lisa någon gång en kort förmiddagsstund kom farande in i ateljéen
+som ett aprilväder och försvann lika hastigt, var det ju ej så svårt.
+
+En dag framemot jul satt Viveka von Heineman som vanligt och stirrade
+tyst in i elden efter den blåa cigarrettröken. Så sade hon plötsligt
+oförberett:
+
+— I morgon kommer min vän tillbaka från sin resa.
+
+Thyra svarade icke. Fru von Heineman såg uppmärksamt på henne från
+sidan. Så kastade hon cigarrettstumpen med en otålig rörelse in i ugnen.
+Hon satt tyst en stund och suckade tungt.
+
+— Så blir det slut på denna härliga tid, sade hon lågt, en smula
+sentimentalt.
+
+Thyra for upp.
+
+— Slut, sade hon häftigt, vad menar du?
+
+Fru von Heineman svarade icke genast. Hon tog Thyras huvud mellan sina
+båda händer och böjde det bakåt, så att hon kunde se in i hennes ögon.
+
+— Jag menar, vad jag säger, sade hon i en underligt eftertrycklig ton.
+
+— Menar du, att vi aldrig mer skulle råkas, frågade Thyra kvävt.
+
+Fru von Heineman dröjde med svaret.
+
+— Kanske kan jag komma någon gång ... Men jag kan intet lova.
+
+Thyra Börjesson slog händerna för ansiktet.
+
+— Lilla barn, förstår du inte detta själv, sade fru von Heineman
+vädjande. Inte kunde du väl tänka dig, att min vän skulle tåla ... tåla
+att jag nästan varje kväll sällskapar med en annan ... Hon vill ha mig
+ensam, ser du ... Och det vore ju också orätt av mig, hon log litet
+generat, om jag för dig ... för andra glömde min kära, gamla vän, som
+gjort så mycket för mig ... tycker du inte detta själv?
+
+Thyra rörde sig icke.
+
+— Kan inte detta, att du vet att jag håller av dig, vara dig nog, sporde
+fru von Heineman i den mjuka, ömma ton, hon stundom anslog. För mig är
+vissheten om att du är min en lycka så stor, att jag glatt kan försaka
+både att träffa och se dig ... Och vi har ju alltid hoppet. Vi kan ju
+oförmodat stöta tillsammans ensamma i ett gathörn, du och jag ...
+
+Thyra reste sig häftigt. Hennes ögon blixtrade svarta i halvmörkret.
+
+— Men när du visste detta, sade hon flämtande, varför lockade du mig då
+in i ... i fördärv och elände! Var det bara av nyck och tidsfördriv, du
+gjort mig allt detta? Varför skulle inte din vän kunna tåla, att jag får
+träffa dig?
+
+Fru von Heineman såg en lång stund tigande på Thyra. Hon log emot henne.
+
+— Du är söt, när du är så här, sade hon mjukt, men nu skall vi inte
+bråka. Sätt dig, så får vi talas vid!
+
+Thyra lydde utan ett ord. Fru von Heinemans röst blev plötsligt sträv
+och kall.
+
+— Du talar om, att jag lockat dig in i fördärv och elände. Det är fraser
+och tomma ord. När två människor, så beskaffade som du och jag, mötas,
+så måste resultatet med naturnödvändighet bli, som det nu blivit ... Det
+är nonsens att tala om, att den ena lockar och den andra blir lockad ...
+Lockar kanske havet bäckar och åar? Söker de sig inte dit alla ändå? ...
+Och när man drages till en människa så, som jag till dig och du till
+mig, inte tänker man då på dagar, som är avlägsna, även om man vet, att
+de en gång skall komma ...
+
+— Jag trodde ju, att Gud menade, att jag skulle bli en impuls till
+räddning för dig ur detta ... ur detta rysliga, bröt Thyra klagande ut,
+att vi skulle kämpa tillsammans för det, som är gott och rätt ... kämpa
+oss ut ur all uselhet och smuts ... Men nu ... får jag inte träffa dig
+mer, hur skall vi väl då kunna hjälpa varandra?
+
+Fru von Heineman skrattade hårt:
+
+— Låt bli det där skenheliga pratet! Inte vill du väl, att jag _efter
+detta_ skall ta sådant pjoller för gott. Sannerligen jag förstår dig ...
+Först jag såg dig trodde jag, att du hörde till dessa enkla, storstilade
+människor, som jag alltid satt så högt ... men förlåt mig min
+uppriktighet, du har ingen karaktär ... eller åtminstone en dålig sådan:
+Ena minuten talas det hycklande om ånger och samvetskval, andra minuten
+hör du inte på mig, då jag med tanke på ”dina lidanden” vill hejda och
+varna dig ... Då säger du dig vara på andra sidan kälkborgarmoralens
+gott och ont. Nästa stund är jämmern i full gång igen och talet om ”Gud”
+och ”Gudsmening” och allt det där ... Vad skall jag väl tänka om sådant,
+säg själv!
+
+Thyra gömde ansiktet i händerna. En stönande suck bröt sig fram ur
+hennes bröst. Så blev det dödstyst i rummet.
+
+Fru von Heineman stod där villrådig. Hon visste inte hur hon skulle få
+ett slut på den obehagliga scenen. Slutligen lade hon sin hand på Thyras
+axel.
+
+Thyra Börjesson ryckte till och tog famlande efter fru von Heinemans
+hand och strök den liksom avbedjande mot sin kind.
+
+— Ja, ja, sade hon kvävt, det är bäst som sker, du har rätt i allt, det
+är sant allt du säger. Jag är en dålig, karaktärslös människa, en usel
+slav som lyder blodets röst framför Guds ... Så har det blivit bara
+tomma ord och fåfänglighet alla mina goda föresatser ... intet, intet
+har jag förmått, jag har bara sjunkit och sjunkit ... vi ha båda dragits
+nedåt i stället för uppåt ...
+
+Hon släppte fru von Heinemans hand. Som i häftig ruelse vaggade hon av
+och an med kroppen. Så kastade hon sig plötsligt ned framför fru von
+Heinemans fötter och slog armarna om hennes knän. Hon började tala i
+samma underligt frånvarande, låga, enträget bedjande röst, som fru von
+Heineman hört en gång förr:
+
+— Du — du är så mycket starkare och bättre än jag, din vilja är friare
+än min ... o, du får inte gå under, dig skall Gud hjälpa på den rätta
+vägen, bara du själv vill ... dig skall han inte låta komma på skam, som
+han gjort med mig ... Ack Viveka, giv mig samvetsro, giv mig mod att
+leva ... du ensamt kan det ... o, lova mig, att du vill försöka bli en
+annan, bättre människa ... en människa som Gud kan älska ... nu skall ju
+inte längre jag dra dig ner i dyn ... i mitt hjärta skall jag bedja för
+dig ständigt, ständigt ...
+
+Fru von Heineman fick tårar i ögonen. Hon kände sig beklämd och gripen.
+Hon böjde sig ner och lyfte upp Thyra Börjesson från hennes knäböjande
+ställning.
+
+— Du lilla svaga käril, sade hon vekt. Du har världens rikedom och
+fattigdom i din själ. Inte vet jag, om jag förmår, men jag lovar dig
+försöka bli sådan, att du skall slippa gråta för min skull.
+
+
+
+
+                                   X.
+
+
+Det var en solklar vårdag med seglande skyar och snabba, vassa vindilar.
+Den hade kommit som en gyllene gåva efter en rad av gråa, kulna dagar,
+plötsligt och överraskande som Vårfrudagsglädjen bryter in i
+passionstidens mörker.
+
+Thyra Börjesson kom springande utför Ragvaldstrapporna. Med lätta,
+snabba fjät gick hon över flottbron. Under hesa skrän tumlade måsar och
+tärnor omkring i luften i tvära vändningar. Thyra Börjesson stannade
+mitt på bron och såg efter dem med ljusa, glada ögon. Nu var det vår på
+allvar. Det hördes så väl på det glada skränet.
+
+En bråd vindil slet nästan hatten från hennes huvud. Blixtsnabbt
+sträckte hon upp händerna, stack nålen säkrare genom hatten och slätade
+till sitt ostyriga hår. Så började hon gå igen.
+
+På de tunna isflaken fram under land stodo hundraden av sjöfåglar i
+maklig ro. Solen lyste på bröst och vingar, så att färgschatteringarna
+trädde fram i all sin underbara mjukhet.
+
+Tänk, att så många fåglar ville stå så där, då de kunde få svinga sig i
+den klara, tunna luften!
+
+Längs Drottninggatans trottoarer drog en tjock ström av vårglada
+människor. Ljudet av röster och klapprande steg vävdes samman och hängde
+liksom orörligt och stelnat kvar i luften över deras huvuden. Då och då
+for en automobilstöt eller vindil fram och sopade bort det. Men i nästa
+ögonblick hade det åter vävt ihop sig och hängde där stelnat och
+orörligt som nyss.
+
+Thyra Börjesson vek av på en tvärgata. Hon gick in i ett gammalt
+gulmålat, illa underhållet hus och klev raskt uppför de höga, nötta
+trappstegen. Andfådd stannade hon framför en dörr i fjärde våningen och
+drog i klocksträngen. En gäll, skrällande klockklang ljöd genom huset.
+
+Den usla klockan! Antingen gav den inte alls något ljud ifrån sig eller
+också stormringde den som nu.
+
+Det kom brådskande steg genom tamburen. Dörren slogs upp av Lisa Ljungh.
+Hon såg ond ut, men i samma ögonblick hon fick ögonen på Thyra, lyste
+ett soligt leende upp hennes ansikte.
+
+— Jo, du är en ljus en, sade hon glatt förebrående. Du ringer ju som om
+fadershuset mitt stode i ljusan låga!
+
+Hon drog Thyra med sig in i sitt rum.
+
+— Solen skiner i dag, kan jag se, sade hon med en blick på Thyras
+ansikte. Nå, vad har du för roligt att förtälja?
+
+Thyra räckte henne en hopviken tidning. Lisa tog den ivrigt.
+
+— Står det något om dig, sporde hon ivrigt.
+
+Thyra log med hela ansiktet och pekade glatt förlägen ett stycke ner på
+en spalt med rubriken ”Vernissage”. Lisa bredde ut tidningen framför sig
+på bordet och började läsa. Thyra böjde sig fram över hennes skuldra och
+ögnade på nytt igenom de rader, hon längesedan kunde utantill.
+
+Med en pojkaktigt övermodig rörelse tog Lisa plötsligt och kramade ihop
+tidningen och kastade den upp mot taket som en boll.
+
+— Vad nu då, sade Thyra häpet förebrående och sökte fånga tidningen. Men
+Lisa slog till den på nytt, så att den hamnade långt bort i en vrå. Och
+i nästa ögonblick hade hon gripit Thyra om livet och svängde henne vilt
+upp och ned i rummet, döv för alla protester, högljutt sjungande: ”dansa
+min docka, medan du är unger”.
+
+Skrattande, andfådda och yra hamnade de båda slutligen handlöst i ett
+soffhörn.
+
+— Men du förstör mig ju alldeles, sade Thyra, kämpande efter andan.
+
+— När man är glad skall man dansa, sade Lisa oberörd. Men du tycker,
+förstås, det är vanvördigt att dansa så där med en stor konstnärinna ...
+Hur var det nu där stod?
+
+Hon reste sig från soffan och gick beskedligt bort och tog upp tidningen
+från golvet och slätade omsorgsfullt ut den.
+
+— ”Stämningsmättade landskap” ... ”säker teckning” ... ”saftig
+färgbehandling”, läste hon halvhögt. Så satte hon plötsligt i med
+långsam, entonig skolmästareröst: ”Fröken Thyra Börjesson har medelst de
+utställda dukarna avgjort dokumenterat sig som en av våra talangfullaste
+och löftesrikaste kvinnliga artister.”
+
+Lisa gav till ett smackande ljud som om hon med stort välbehag avsmakat
+en maträtt.
+
+— Jo, jo, det där duger, sade hon erkännsamt. Försök inte att komma med
+några Saulanfäktelser efter denna betan. Du får absolut intet gehör,
+åtminstone inte av mig. Aldrig mer gör jag mig besvär att gripa tag i
+harpans strängar.
+
+Thyras min blev allvarlig. Hon svarade ingenting, satt bara och såg
+frånvarande rakt fram med stel, skräckslagen blick, som om hon såg en
+hemsk syn. Kring hennes mun kom ett uttryck av bitter smärta.
+
+Lisa gav henne ett långt, undrande ögonkast. Hon förstod inte
+anledningen till den plötsliga förändringen. Inte kunde väl Thyra ändå
+känna sig sårad av hennes ord och sätt? Ömtålig var hon visserligen,
+ryckvis nästan sjukligt, men detta vore ändå för galet.
+
+Dröjande och osäkert gick hon bort och satte sig i soffan bredvid Thyra.
+Hon slog med en förlägen rörelse armarna om hennes liv:
+
+— Du ... du ... nog begriper du i alla fall, att jag är utom mig av
+stolthet och glädje över din framgång ... jag önskar dig ju all världens
+lycka ...
+
+Thyra lutade sitt huvud liksom hjälpsökande mot Lisas axel. Hon suckade
+tungt och blev liggande så en lång stund utan att säga något. Lisa strök
+henne tafatt smeksamt ned över armen.
+
+Slutligen satte sig Thyra upp. Ögonfransarna hängde fulla av tårar. Hon
+log svagt.
+
+— Du är en rätt israelit, sade hon med ett försök att anslå en glättig
+ton, jag önskar, att alla mina vänner varit mot mig som du ...
+
+Lisa såg undersökande på henne.
+
+— Du är fasligt gråtmild nu för tiden, sade hon lätt förebrående.
+Sannerligen — antingen är du inte riktigt frisk, eller också är du kär
+... alla de granna rosorna du haft på ateljéen i vinter har väl haft
+någonting att betyda, kan jag tro.
+
+Thyra rodnade starkt. Hon reste sig brådskande.
+
+— Kom, så går vi ut och festar på te och bakelser! Så blir det lagom sen
+till utställningen.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+En oavbruten människoström rann ut och in genom utställningslokalens
+salar. Luften var tung och kvav och fylld med ljudet från dämpade steg
+och röster. Här och där stodo klungor av människor framför en i teckning
+eller färg särskilt vågad duk och fällde halvhögt tvärsäkra omdömen.
+Kataloger och lornjetter voro i flitigt bruk.
+
+Thyra Börjesson gled fram mellan grupperna och lyssnade till samtalen
+med ett litet ironiskt smil kring mungiporna. Då och då hejdades hon av
+en manlig eller kvinnlig målarkamrats handslag och gratulationer.
+Framför hennes tavlor samspråkade några herrar och damer. Hon drog Lisa
+med sig och ställde sig bredvid dem.
+
+En korpulent gammal dam i blank sidenkappa och plymagerad jättehatt
+sträckte fram huvudet och höll en långskaftad sköldpaddslornjett framför
+de närsynt kisande ögonen.
+
+— Inte illa ... inte illa, sade hon med tunn, förnämt bräkande röst,
+speglingen i vattnet är bra träffad ... Hedvig lilla, vem är det? Är det
+Liljefors ... men det är sant, han målar visst bara djur ... jaså,
+_jaså_, ett fruntimmer, det var då för märkvärdigt, det hade jag
+knappast trott ... Hur var nu namnet, Hedvig lilla? Thyra Börjesson ...
+jaså, Thyra Börjesson, upprepade hon liksom smakande, det säger inte
+mycket ... alldeles okänd person, alldeles okänd, såvitt jag vet, eller
+hur, Hedvig lilla?
+
+Lisa Ljungh fnyste plötsligt till av kvävt skratt. En av damerna vände
+sig om och såg indignerat på henne. Thyra tog raskt Lisa under armen och
+vände sig om för att gå. I samma ögonblick tvärstannade hon och rodnade
+djupt. Hon släppte Lisa Ljunghs arm. Glad och förvirrad räckte hon fram
+handen mot Viveka von Heineman.
+
+— Så länge, länge det är sedan vi såg varandra, sade hon lågt. Vad jag
+är glad, att du är här ... Nu måste du äntligen säga mig, vad du tycker
+om mina tavlor, sade hon ivrigt.
+
+Fru von Heineman såg på Thyra kallt nedlåtande med halvslutna ögon och
+tog dröjande hennes framsträckta hand.
+
+— Förlåt, jag är upptagen, sade hon stelt avvisande, som om hon önskat
+näpsa en underordnads taktlösa påflugenhet, och med en flyktig böjning
+på sitt vackra huvud, vände hon sig ivrigt mot en blond dam, som mörkt
+och misstroget fixerade Thyra och hennes följeslagerska.
+
+— En liten sommarbekantskap, sade hon i nonchalant upplysande ton till
+den blonda damen. Kom, så gå vi vidare! Här är just inte några
+intressanta dukar ...
+
+Thyra Börjesson hade bleknat ut på läpparna. Hon såg på Viveka von
+Heineman med en onaturligt vidöppen blick. Golvet gungade under hennes
+fötter. En momentan svindel grep henne. Plötsligt hörde hon Lisas röst
+som långt ur fjärran.
+
+— Att du bryr dig om, hur en sådan där en är emot dig! Det var, förstås,
+betalningen för vad du sade henne i somras nere hos Pampe.
+
+— Ja, ja, sade Thyra famlande. Hon kände, att hon borde säga något.
+
+— Men du har aldrig talat om, att ni lagt bort titlarna, fortsatte Lisa.
+
+Det klack till i Thyra. Hon vaknade till och märkte, att de voro på väg
+nedför trapporna från utställningen.
+
+— Nej, nej, det är sant, det har jag aldrig berättat, sade hon dröjande.
+
+Med en våldsam ansträngning tog hon sig tillsammans och började med ens
+tala med nervös livlighet och så naturligt hon kunde om tavlorna och
+människorna på utställningen. Men hon kände det hela tiden som om det
+varit en annan, som talade genom hennes mun, och hon hörde sin egen röst
+som om den kommit från en annan strupe. Lisa följde henne över
+flottbron. Vid Ragvaldstrapporna tog hon avsked. Thyra gick långsamt
+vidare. Hon stannade på den översta trappavsatsen och såg genom den
+smala öppningen mellan husväggarna rakt bort över vattnet till husen på
+andra stranden. Ett tåg gled fram vid Riddarholmen och pustade upp
+ofantliga, vitgråa rökmoln mot himlen.
+
+Solen sken ännu strålande, molnen seglade som förut för bråda vindkast,
+men måsarnas glada skrän hade förstummats.
+
+Med ett tvärt ryck vände Thyra sig om och styrde långsamt stegen hemåt.
+Hon suckade tungt. Allt det, som de gångna månaderna sövt en smula till
+ro inom henne, var åter rivet upp och sårt ...
+
+Skulle hon då aldrig få varaktig ro och frid inom sig, skulle allt det
+gamla stå upp på nytt, ständigt, ständigt, utan återvändo? Kunde ånger
+och smärta och böner om frid aldrig bringa ett samvete till tystnad?
+Skulle det alltid bli så, att ett enda litet ord, ett tonfall, en blick
+kunde väcka kvalen till liv på nytt? Skulle hon aldrig, aldrig få ro?
+
+Ateljéen stirrade kall och främmande mot henne, då hon steg in. Hon
+sjönk ner i en stol och slog händerna för ansiktet. Så satt hon i timmar
+och genomgick i tankarna på nytt sitt lidandes historia.
+
+Slutligen reste hon sig upp. Hon orkade inte tänka längre. Hon var så
+trött, så led vid sig själv och hela världen.
+
+Hon ställde sig framför spegeln och började ordna sitt ostyriga hår, som
+stod som en gyllene sky kring hennes bleka, fina ansikte.
+
+Så öppnade hon dörren och steg utför trappan. Det var middagstid hos fru
+Munter för längesedan.
+
+Då hon gått nedför första trappan, kom en flicka emot henne med en
+inlindad bukett i handen. Det var samma bud, som burit blommor till
+henne hela denna vinter. Hon log glatt igenkännande mot Thyra och räckte
+henne buketten.
+
+Thyra blev stående i trappan tills flickan gått. Med kalla, fientliga
+ögon såg hon på de vackra, röda rosorna. Så slet hon häftigt det lilla
+dinglande kuvertet från basttråden. Adressen var skriven med fru von
+Heinemans sirliga piktur.
+
+Det kom ett hånfullt, föraktligt leende kring Thyra Börjessons mun, då
+hon ögnade igenom biljetten. Fru von Heineman bad henne i bevekande
+ordalag försöka förstå, att hennes uppförande på utställningen dikterats
+av klokhet och av hänsyn för hennes ”gamla, goda vän”, som inte tyckte
+om, att fru von Heineman hade andra vänner. Till sist skrev hon: ”Du vet
+ju, att folk pratar om mig. Och jag vill inte genom oförsiktighet skada
+dig, som är så dyrbar för mitt hjärta.”
+
+Med darrande händer rev Thyra Börjesson sönder biljetten i små, små
+bitar, slet bladen från de röda rosorna och kastade alltsammans genom
+det öppna trappfönstret. En vindil lyfte rosenbladen i virvlande dans
+ett kort ögonblick mot himlen. Så dalade de sakta med vaggande rörelser
+som om de gruvat sig över någonting, tills de lyste som tunga
+blodsdroppar mot gårdens gråa asfalt.
+
+
+
+
+                                  XI.
+
+
+Naturen bugade och log mot västanväder och glittrande solljus. Majus
+hade slagit upp sommarens port på vid gavel, och i drömmande längtan
+vandrade människorna in i den strålande värld, som låg framför dem med
+gyllene solskensdagar i oändliga, blånande perspektiv.
+
+Inomhus blev det tungt och mörkt. Det var som om våren jagat all
+vinterns dysterhet in i människornas bostäder. I alla vinklar och vrår
+lurade olust och vantrevnad, och då solen lyste över gator och torg,
+kommo de fram från sina gömslen som rovlystna spindlar och spunno
+snärjande nät kring människornas själar. Då blev arbetet plötsligt en
+bitter oförrätt, en livslustens och glädjens fiende.
+
+Från Thyra Börjessons ateljé hade trevnaden flytt. Allt därinne såg
+fattigt och frysande naket ut i det bleka, skarpa norrljuset. Den gamla
+åbäkiga kakelugnen lutade sig mot väggen stelt avvisande som en
+människa, som känner sig övergiven och omaka i främmande miljö.
+
+Men stundom stod den där dystert bjudande som en domare och stirrade
+föraktfullt och förebrående med sina svarta ugnsluckor på Thyra
+Börjesson. Då stannade hon lamslagen, orörlig mitt i arbetet eller det
+oroliga vankandet av och an längs golvtiljorna. Minnet av det förgångna
+brann plötsligt på nytt som svidande eld i hennes själ. Hjärtat krympte
+i ångest, och en namnlös fasa jagade blixtsnabbt utefter nervtrådarna i
+hennes kropp och frös blodet i ådrorna till is.
+
+Med stela, orörliga ögon såg hon styvt och oavvänt på de svarta
+ugnsluckorna som om hon velat kuva en fiende, tills hon plötsligt ryckte
+till i rädsla för sig själv och ensamheten och tystnaden omkring sig.
+Lyste då solen över inloppets krusiga böljor, tog hon skyndsamt hatt och
+kappa och gav sig ut på långa, ensamma strövtåg.
+
+Oftast bar vägen utåt gärdet. Därute, där himlen välvde sig som en
+oändlig, genomskinlig kupa över den grönskande, mjuka mattan under
+hennes fötter, kände hon sig harmonisk och fri. Hon drev planlöst
+omkring, gick och gick, tills hon slutligen, halvt tillintetgjord, sjönk
+ned mitt i solgasset med vårtrötthetens surrande matthet i alla lemmar,
+lyckligt tom på tankar och känslor, blott förnimmande värmen och
+stillheten omkring sig som något obestämt ljuvligt, rogivande, sövande
+...
+
+                   *       *       *       *       *
+
+En dag, då hon åter satt därute i solskenet, maktstulen, med slutna ögon
+och utan tankar, halvt som i dröm lyssnande till en humlas än närmare,
+än avlägsnare surr, stod plötsligt den förflutna sommaren i lockande
+syner för hennes minne. Då mindes hon med längtan de djupa skogarnas
+stillhet, tjärnens mörka, tysta vatten, där solljuset silade sig ned i
+djupet och glödde och lekte i glimmande rödgula fläckar. Och innan hon
+själv visste, hur det tillgått, vandrade hon i tankarna drömmande och
+betagen på välkända, vindlande trädgårdsgångar bland yppiga buskager och
+färgprunkande blommor. Framför henne låg den långa vita byggnaden med
+den tidiga morgonens breda solgata snett över fönstren. Dröjande
+vandrade hon upp mot huset. Lindarnas lummiga kronor susade frid över
+hennes huvud. Så vek hon om knuten in på gårdsplanen. Där blev hon
+stående och följde med blicken vägen, som drog bort från gården in bland
+de svarta skuggorna under alléträdens mäktiga kyrkpelarvalv med gyllene
+solmynt regnande över sig. Ruff vände på huvudet och såg spörjande på
+henne från sin plats i solgasset. Så reste han sig motvilligt och kom
+bort och stack nosen med en frågande puff i hennes hand. Då vaknade hon
+till och gick långsamt vidare uppför verandans nötta trappsteg med Ruff
+efter sig hack i häl med hängande huvud, och tog med ett osäkert,
+tacksamt leende emot den lilla runda värdinnans översvallande vänlighet
+...
+
+                   *       *       *       *       *
+
+På fröken Pampes pensionat var det ännu stillsamt och tyst. Vid
+matsalens ena fönsterbord sutto fyra torra fröknar i virkade axelschalar
+och västar, alla med det tunna, gråa håret ordnat över hjässan i
+sedesamt gammalmodig frisyr. Med rappa, skarpa tungor talade de tre
+ständigt i munnen på varandra. Den fjärde satt mestadels tyst, lyssnande
+till de andra med ett frånvarande, blekt leende kring de tunna läpparna.
+Mitt emot, vid det andra fönsterbordet, satt Gerle. Hans ögon lyste
+större och uggleaktigare än förr. Benen löpte som två jämnsmala streck
+utefter stolsitsen ned mot golvet. Det var något av ruggande hönors
+ynkedom över dessa fem stackars varelser.
+
+Thyra Börjessons hjärta krympte samman i suckande beklämning. Obekymrad
+om de gamla fröknarnas ogillande ögonkast gick hon bort och satte sig
+vid Gerles bord och började tala med honom som med en gammal vän. Till
+sin egen förvåning märkte hon, att den forna vederviljan var som
+bortblåst. Hon kände tvärtom sitt inre fyllas av denna av medömkan och
+tacksamhet sammansatta sympati, som den lyckligare lottade erfar inför
+olyckan.
+
+Thyra Börjesson tillbragte sina dagar ensam ute i skogen. För det mesta
+bar hon en bok i handen med pekfingret instucket till märke mellan
+bladen. Men hon läste sällan. Hon kunde icke hålla tankarna samman. Hon
+kunde blott ett i denna solljusa, underbara vår: se och lyssna. Och hon
+tyckte, att hon aldrig kunde göra det nog länge och mycket. Snart skulle
+ju allt vara förbi. Men nu — nu var varje vajande, nylövad gren en fest
+för ögat. Varje ny dag sjöng sin hymn till livet och glädjen med
+fylligare, glansfullare röst. Och i skogsdjupen, bland fågelsång och
+skumma, grågröna dagar bodde sagornas fe ...
+
+Dagarna kommo och svunno. Solen rullade segerviss sitt klot allt högre
+och högre upp på himlavalvet. Sommaren bredde ut sin lugna, mogna
+skönhet över landskapet. En morgon, då Thyra Börjesson åter vaknade vid
+fågelsång och med blankt, vitt solljus bakom den blåa rullgardinen, var
+det midsommar. Hon sprang upp ur bädden och lät gardinen fara till
+väders. Hon blev stående vid fönstret och såg med leende ögon ut över
+trädgården, där allt låg yppigt blommande i strålande ljus. Det var
+nästan som om hon ägt alltsammans, med sådan glädje tänkte hon på, att
+hon i dag skulle gå omkring därute och visa Lisa Ljungh all härligheten.
+
+För Thyra Börjesson blev det en lång dag. Skogspromenaden gav icke samma
+utbyte som vanligt. Hon hade ingen ro, önskade bara, att timmarna skulle
+gå. Slutligen vände hon hemåt.
+
+Matrumsdörren stod på glänt, då hon gick förbi. Klirret av glas och
+tallrikar, som ställdes fram på borden, trängde ut i korridoren. Thyra
+kastade en flyktig blick dit in. En av jungfrurna gav till ett litet rop
+och kom springande efter henne med ett telegram i handen. Thyra
+Börjesson visste, redan innan hon läst det, att det hade en missräkning
+att ge. Hon slet nervöst upp kuvertet. Det var endast några få ord, men
+hon stod en lång stund och tog inte ögonen från papperet. Så vek hon
+långsamt och ordentligt ihop det och lade det tillbaka i kuvertet.
+
+Gläd dig aldrig över någonting, tänkte hon bittert, ty då står genast
+missräkningen på lur och rövar glädjen ifrån dig! Hon fick tårarna i
+ögonen. Ytterligare åtta dagar skulle hon vänta! Men nu var det också
+detsamma. Lisa kunde gärna låta bli att komma alls. Thyra hörde inte
+till dem, som kunde börja om och glädjas på nytt över en sak, som hon
+icke fick den gång, den blev henne lovad.
+
+Med sänkt huvud gick hon framåt korridoren och in i sitt rum. Hon satte
+sig i gungstolen med händerna bakom nacken. Gardinen rörde sig lätt i
+det milda luftdraget från det öppna fönstret. Utanför lyste solen, men
+Thyra Börjessons ögon sågo utan att se. Hon tänkte på framfarna
+midsommardagar, då hon ännu ägde sin mor i livet. Då hade hon vaknat
+till fest och glädje och blomstersmyckat födelsedagsbord. Och varje
+stund under hela dagen hade hon fått känna, att bara det, att hon fanns
+till, var till glädje för en annan människa.
+
+Men nu var allt annorlunda. För ingen betydde det något, om hon levde
+eller dog. De ljumma lyckönskningsbrev hon fick från ”vänner” och
+bekanta, vad annat sade väl de, än att hon var ensam, fruktansvärt
+ensam, utkastad, liksom regnad ner på jorden. Ingen, ingen hade hon att
+luta sitt huvud mot, varken mor eller far eller syskon ...
+
+Hon suckade tungt och slöt ögonen.
+
+Ack ja, de sista åren hade varit grymma i sin tryckande, fasansfulla
+övergivenhet! Och dock — vad betydde väl deras ve mot de sista
+månadernas! Aldrig, aldrig skulle hon glömma denna tid bräddad av skam
+och nesa och helvetets suckan och vånda ... Nu förstod hon skriftens
+ord. Sannerligen — nu visste hon vad det var att inom sig ha ”den eld
+som ej släcks, den mask som ej dör” ...
+
+En tung suck stal sig på nytt över hennes läppar:
+
+O Gud, om hon inte varit så ensam, så överlåten åt sig själv, då hade
+hon kanske än i dag varit en människa, som kunnat gå med högburet huvud
+bland de andra! ... Men nej, det var icke lönt att försöka leka
+blindbock med sig själv. Hon visste ju gott att orsaken till hennes
+olycka icke bara kunde skyllas på yttre omständigheter. Hon hade att
+söka den också på annat håll: i sitt eget bröst. Själv visste hon ju
+bäst, vilka strider hon haft att kämpa, vad det kostat henne att förneka
+sitt heta blod. Det hade gått henne som det gått medeltidens munkar och
+asketer: djävulen hade drivits ut i en skepnad och kommit tillbaka i en
+annan, hemskare, vederstyggligare ...
+
+Då det ringde till middagen for hon upp ur sina tankar och gjorde
+brådskande toalett. Matsalen var stimmande full av nyanlända gäster.
+Thyra Börjesson satt fåordig och förstämd och svarade förstrött till
+Gerles konversation. Så snart middagen var över, drog hon sig tillbaka
+till sitt rum. I dag hade hon mindre lust än eljest att sällskapa med
+likgiltiga, främmande människor.
+
+Efter kvällsvarden, då de flesta gästerna gått ut för att se på
+folklivet och njuta av aftonens skönhet, smög hon sig ut och satte sig
+på verandatrappan. Ruff låg nedanför på sanden. Då och då vände han på
+huvudet och såg medlidsamt frågande på henne. Slutligen reste han sig
+upp och lade sig med en djup suck bredvid henne. Hon strök ett par
+gånger smekande över hans huvud. Så lyfte hon åter blicken mot den
+skimrande blekblå himlen, som välvde sig över lindalléns lummiga kronor.
+Långt borta ifrån kommo då och då spröda fioltoner, brottstycken av en
+dansmelodi ... Alla voro glada, alla utom hon ...
+
+Det knastrade i sanden av långsamma, försagda steg. Gerle kom gående om
+husknuten fram emot verandan. Han såg vanskapligare och ynkligare ut än
+någonsin. Men ögonen stodo stora och vemodiga i hans bleka, tärda
+ansikte. Han stannade nedanför trappan och stod en lång stund och koxade
+tigande upp mot Thyra.
+
+— Vi är visst lika ensamma, vi två, sade han till sist, lågt, liksom
+trevande.
+
+Thyra satt orörlig och tog icke blicken från himlen.
+
+— Ja, vi är visst så, sade hon entonigt.
+
+Gerle gav henne ett hastigt, spörjande ögonkast. Så gick han tveksamt
+uppför trappan och satte sig bredvid henne. Han hade ett uttryck i sitt
+ansikte som om han väntade att bli bortkörd.
+
+Under en lång stund sade ingen av dem ett ord. Då och då kommo fioltoner
+stötvis, långt borta från skogen, liksom simmande emot dem fram genom
+luften.
+
+— Hör, sade Gerle plötsligt, därborta är de glada och dansa! Där tänker
+ingen på, att det är vemod över sommarens längsta dag.
+
+Thyra nickade svagt. Så blev det åter tyst. Gerle satt och såg på henne
+från sidan.
+
+— Varför sitta vi här tysta och tungsinta, sade han med ens i helt annan
+ton. Vad båtar det väl att vara ledsen! Kom, så går vi dit bort och
+försöker fånga litet av deras midsommarfröjd!
+
+Thyra svarade icke strax. De fyra ruggiga, gamla fröknarna kommo ut i
+detsamma och slogo sig ner på verandabänkarna. De sågo alltid ut att
+frysa. Som vanligt talade de tre ivrigt i munnen på varandra. Den fjärde
+satt där stillatigande med sitt eviga, bleka leende kring läpparna.
+Thyra vände litet på huvudet och såg på dem. En ångestfylld ömkan fyllde
+plötsligt hennes hjärta. Hon reste sig brått.
+
+— Ja, så går vi då, sade hon hastigt.
+
+Gerles ansikte lyste upp i plötslig glädje. De tre fröknarna stannade
+mitt i samtalet och utbytte menande ögonkast. Med framsträckta huvuden
+och ögonen på spänn sågo de efter den högresta, smärta gestalten, som
+rörde sig så fritt och säkert bredvid den lille vanskapte, koxande
+mannen vid hennes sida.
+
+— Usch, sade den mest blåfrusna, med rösten darrande av indignation, det
+är synd och skam! Att arbeta med händer och fötter för att få den lille
+puckelryggige stackarn kär i sig ...
+
+Fiolerna gnällde och flöjten skuttade med i melodien med små runda,
+porlande toner.
+
+Thyra ställde sig tätt invid banan och såg på paren, som svängde
+därinne. Det var något på en gång rörande naivt och groteskt lössläppt
+över deras rörelser. Dammet stod som en vaggande sky över de dansandes
+huvuden, och i det taktfasta tropp, tropp, som dunsades fram mot banans
+bräder av järnskodda, smällande klackar, drunknade nästan musikens
+toner.
+
+— Ser ni, ni blev glad till sist, sade Gerle förtjust och såg med
+förnöjt lysande ögon upp mot Thyras leende ansikte.
+
+— Ja, det var snällt, att ni förbarmade er över mig och tog mig med er,
+sade hon vänligt ... Jag är er riktigt tacksam. Ni har rätt: det båtar
+inte mycket till att vara ledsen.
+
+En svag rodnad steg upp på Gerles bleka kinder. Han lyfte stillatigande
+med en tafatt rörelse på mössan.
+
+— Men nu är jag i alla fall mätt på det här, återtog Thyra. Låt oss gå
+ett slag, innan vi ger oss hem.
+
+Fåordiga gingo de sida vid sida framåt den skumma, slingrande stigen.
+Från buskar och snår hördes låga, mumlande röster. Hand i hand ströko
+älskande, par efter par, förbi dem.
+
+Thyra blev plötsligt åter allvarlig. Då de nått ut i skogsbrynet, satte
+hon sig på en kullfallen trädstam. Gerle sjönk skyggt ned vid hennes
+sida. Hans ben lågo som svarta tågstumpar ned över stammen.
+
+Båda sutto tysta och sågo hän mot den skogiga åsen över vidsträckta,
+rykande ängar. En enda blek liten stjärna lyste högst uppe i zenit.
+
+— Vad ni är annorlunda mot i fjol, sade Gerle plötsligt. Då var jag
+nästan rädd för er ... Ni var så kall och högdragen och avvisande ...
+Första morgonen jag såg er, ni vet ... då ni låg i fönsterkarmen ... då
+trodde jag förstås, han hejdade sig plötsligt, ja, ja, det gör detsamma
+... nu är ni så god och vänlig mot mig, stackare ...
+
+Thyra rodnade svagt. Hon kände sig beklämd av Gerles sätt och ord. Hon
+försökte slå an en lätt ton.
+
+— På avstånd tror folk alltid, att jag är värre än jag är. I själva
+verket är jag så osammansatt, jag borde vara lätt att komma underfund
+med.
+
+Gerle satt tyst ett ögonblick.
+
+— Ni var så mycket tillsammans med den där charmanta, högfärdiga frun,
+sade han slutligen, man kom aldrig åt att säga ett ord till er, om man
+än så gärna ville.
+
+Thyra ryckte till. Med vidöppen blick såg hon på Gerle. Men han satt
+stilla utan att märka något och såg rätt framför sig.
+
+— Har ni varit tillsammans med henne i vinter också?
+
+Thyra Börjesson dröjde litet med svaret.
+
+— En och annan gång, sade hon stelt.
+
+Gerle betänkte sig ett ögonblick:
+
+— Bliv inte ond över att jag blandar mig i edra angelägenheter ... men
+... men man säger så mycket fult om fru von Heineman ... Ni borde aldrig
+synas i hennes sällskap ...
+
+Thyra Börjesson satt tyst, stel och avvisande och såg rakt framför sig
+bort mot åsen. Gerle såg oroligt forskande på henne.
+
+— Vi män få höra så mycket, som aldrig kommer till unga flickors öron,
+började han åter med låg, undergiven, litet ursäktande röst, och ... och
+jag, hans stämma darrade en smula, jag ville skydda er för allt, allt
+ont, om det stode i min makt ...
+
+Thyra Börjesson rörde sig icke. Hennes ansikte lyste vitt i skymningen,
+och det ryckte nervöst kring hennes läppar.
+
+— Jag förstod inte, att mina ord kunde såra er, sade Gerle, olycklig och
+ångerfull. Förlåt mig! Av alla människor ville jag minst göra er ledsen.
+
+Han böjde sig fram och såg oroligt spörjande på henne:
+
+— Fröken Börjesson, är ni sjuk? Ni skrämmer mig.
+
+Thyra spratt till och reste sig häftigt. Hon såg på Gerle med en osäker,
+flackande blick.
+
+— Nej, nej, sade hon i en underlig sömngångarton, jag är inte sjuk ...
+jag är er tacksam, jag förstår att ni vill mig väl ... hur skulle jag då
+kunna vara ond?
+
+Gerle sträckte ut sin långa aphand mot henne.
+
+— Kan jag lita på, att ni är ärlig mot mig nu, frågade han upprörd, ni
+... ni ser så underlig ut ...
+
+Thyra lade sin hand i hans.
+
+— Visst ... visst kan ni det, sade hon med samma frånvarande, främmande
+röst.
+
+Gerle suckade djupt. Han kände sig olycklig och ångerfull.
+
+I den bleka, stilla midsommarkvällen vandrade de stillatigande sida vid
+sida över ängar och stigar, genom alléns mörka skuggor fram mot det
+vita, långa huset. Nedanför verandatrappan blev hon stående ett
+ögonblick, eftersinnande, lyssnande. Musiken från dansbanan trängde fram
+med plötslig, nästan skrämmande tydlighet.
+
+— Den, som midsommarnatten lägger nio slags örter under huvudkudden, får
+se sin älskade i drömmen, sade Gerle lågt, liksom prövande.
+
+Thyra såg styvt på honom.
+
+— Sådant är inte för mig, sade hon strävt.
+
+Hon räckte honom sin hand till godnatt och gick långsamt uppför trappan
+in i sitt rum.
+
+Omständligt, som gällde det bara att få tiden att gå, tog hon av sig
+hatt och kappa och hängde in dem i garderoben. Hon gick nervöst fram och
+åter i rummet och sysslade än med ett, än med ett annat, onödigt länge
+och blott för att ha något för händer. Det var som om hon gjorde sig i
+ordning för att kunna ostört hänge sig åt den tunga, dova, hopkrupna
+smärtan i hennes bröst, och som hon samtidigt vore rädd för att få tid
+med den och sig själv.
+
+Slutligen ställde hon sig vid det öppna fönstret och såg ut över
+trädgården. Nu var hon färdig. Nu stod hon och väntade på att smärtan
+inom henne skulle röra på sig, resa sig upp och inte bara ligga som en
+förstenad klump i hennes hjärta.
+
+Från buskarna kring dammen kom det plötsligt smäktande näktergalstoner.
+Thyra Börjesson lyssnade andlöst. Hennes ansikte förvreds och skälvde
+till av frambrytande gråt. I nästa ögonblick var det åter kallt och
+strängt och orörligt. Med en häftig rörelse stängde hon fönstret. Hon
+tryckte sina knutna händer mot bröstet och började rastlöst gå av och an
+i rummet. Då och då bröt sig en stönande, ångestfull suck fram mellan
+hennes sammanpressade läppar. Gråten brände som eld bakom ögonhålorna.
+
+Alldeles utmattad, förbi, sjönk hon slutligen ned vid bordet framför
+fönstret. Ett par oskrivna pappersark lyste spöklikt emot henne i
+skymningen. Plötsligt tog hon en bredvid liggande blyertspenna och
+började skriva. Den ljusa skymningen blev allt tätare omkring henne. Hon
+såg icke längre sina egna bokstäver, handen rörde sig mekaniskt, hon
+strök ut, ändrade, började på nytt, tills slutligen de motspänstiga
+orden lydde och ordnade sig till rytmiska strofer.
+
+Med en trött rörelse lade hon slutligen pennan ifrån sig. Det hade
+blivit stiltje inom henne medan hon skrev. Den tunga, tryckande smärtan
+hade löst upp sig i dov ro.
+
+Tillbakalutad mot stolsryggen satt hon orörlig och såg ut. I öster drog
+himlen över i blekgrönt med en matt, röd skiftning. Solen var icke långt
+borta.
+
+Och som hon satt där, blev hon plötsligt liksom borta från sig själv.
+Allt omkring henne blev främmande och underligt, och hon visste icke
+säkert, om hon levde, och om det verkligen var hon själv och icke en
+annan människa, som satt där orörlig i stolen. Och då hon lyfte upp
+papperet med de bleka, sneda blyertsbokstäverna och ögnade igenom det
+hon nyss slutat skriva, var det i detta ögonblick som om hon läst, vad
+en annan tänkt och känt:
+
+   Jag sitter i brynet av skogen, som drömmande, stilla
+   sig tecknar mot pärlfärgad himmel i midsommarnatt.
+   En stjärna, en enda, nyss tände sitt skälvande ljus
+   och ängen desslikes sitt offer av böljande töcken.
+
+   Så mjukt som fiolen kan sjunga, när mästaren spelar,
+   i färger, som anas, ej ses i det drömskumma ljus
+   utbreder sig slätten framför mig mot våglinjig ås.
+   Allt ligger försjunket i stilla, i undrande bidan.
+
+   Jag skådar betagen än ut över slätten den vida
+   än upp mot den ensamma stjärnan, som vinkar mig till.
+   Jag ser — tills han skymmes av ljuvliga tårar, min blick,
+   Och vemod och oändlig trånad drar in i mitt sinne.
+
+   Men plötsligt jag ryser i isande skräck: han har vaknat
+   den mask, som ej dör, och han gnager ur hjärtat min frid:
+   nu komma de skrämmande tankar, som bränna likt eld.
+   Förtvivlad då störtar jag upp och till Herran jag ropar:
+
+   Vi gjorde du mig till ett rö för den vinden, som blåser,
+   då önskan att vädret stå mot likväl lagts i min själ,
+   vi dväljes i hjärtat en tärande längtan till ljus,
+   då du ej gav kraft till att fånga en endaste stråle?
+
+   Till knotande andar apostelen säger: ”Har Herran
+   ej rätt till att göra dig, käril, precis som han vill?”
+   Jo väl. Men jag spörjer ändå: varför formar han ej
+   oss mänskor till heders förjämt, då han därtill har makten?
+
+   Väl trodde jag förr, jag var stark nog att segrande strida,
+   att fri var min vilja. Den lögnen, den tror jag ej mer.
+   Ack, sant är blott ett: jag är ofri och usel en slav,
+   när pulsarna hamra och blodet bedårande sjunger.
+
+Thyra Börjesson reste sig ur stolen, vek ihop papperet och stoppade det
+under huvudkudden. Så klädde hon stilla av sig, borrade in huvudet i den
+mjuka dynan och somnade utan böner och tankar som ett trött barn.
+
+Men utanför på verandatrappan satt Gerle och lyssnade som i dröm till
+näktergalssång och fjärran fioltoner. Han satt och undrade över, varför
+hans usla, vanskapta kropp fått ett så stort och varmt och rött hjärta.
+Ack, livet var icke stort annat än bitterhet och ironi.
+
+
+
+
+                                  XII.
+
+
+Thyra Börjesson stod barhuvad på verandan och lyssnade spänt utåt vägen.
+
+Men allt låg utdött och tyst. Träden stodo mörka, orörliga, stelnade i
+ro och hemlighetsfull väntan. En flädermus fladdrade fram och tillbaka
+som en orolig, sökande själ. Tätt över trädtopparna lade månen sitt
+blekgula ansikte på sned och tittade melankoliskt ömkande ned på jorden.
+
+Plötsligt trängde ljudet av rasslande vagnshjul genom tystnaden.
+Hästhovarnas tramp blev allt tydligare. Med ens stämde byns bandhundar
+upp i korus. Efter hand förstummades deras skall, och djupare,
+underligare än nyss, nästan hörbar vände tystnaden tillbaka och föll på
+nytt över nejden. Så förgingo några minuter. Plötsligt förnams det
+malande ljudet av hjul, som skära sig fram genom djup sand.
+
+Thyra Börjesson gav till ett litet rop och sprang i två språng nedför
+trappan fram mot allén. En vit näsduk svängdes emot henne från mörkret
+därinne.
+
+Å, nu kom då äntligen Lisa Ljungh! Hon fick tårarna i ögonen. Aldrig
+hade hon trott, att hon skulle bli så glad. Nu först förstod hon, hur
+mycket hon längtat efter vännen, den enda människa, som stod henne
+riktigt nära, som hon kunde lita på, förtro sig till — om det gällde.
+
+Hon slog armarna om Lisa Ljunghs hals och kysste henne ömt. Och med
+något av den bittersöta glädje, varmed en ödesmärkt människa tar emot en
+oväntad lycka, förde hon henne in i den långa, vita byggnaden.
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Gläntan låg i strålande ljus. De höga furuträden stodo som skyddsvakt
+omkring, och tjärnens vatten blänkte lockande hemlighetsfullt.
+
+Thyra Börjesson och hennes vän vadade fram genom det höga,
+blomgenomvävda gräset. Lisa Ljungh kastade sig plötsligt övermodigt ned
+på marken.
+
+— Här är oss gott att vara, låtom oss uppbygga våra hyddor här, ropade
+hon glatt. Hyddor lika med kroppshyddor, förstår du väl, sade hon i låg,
+upplysande ton.
+
+Thyra gav till ett litet stönande:
+
+— Att du orkar och ids! Jag blir matt bara av att höra.
+
+— Inte rår man för, att man är vid humör och vigör, sade Lisa oberörd.
+Tacka försynen du, att jag blev så underliga gjord!
+
+Hon tog av hatten och lade sig raklång i gräset med armarna under
+huvudet. Thyra sträckte tigande ut sig bredvid henne.
+
+Gräset vajade mjukt, luften drog som sammet mot kinden, himlen lyfte sig
+högre och högre för deras blickar. Små vita strömoln simmade långsamt
+bort över furornas toppar.
+
+Under en lång stund växlade de båda flickorna inte ett ord. Slutligen
+vände Lisa sig på sidan. Hon slet av ett långt grässtrå och stödd på
+armbågen började hon tankfullt tugga på det, så att det vippade upp och
+ned mellan hennes läppar.
+
+— Tänk, inte en enda en av de gamla mer än det beskedliga, vanskapta
+livet Gerle, sade hon plötsligt i tankfullt beklagande ton. Jag saknar
+väldigt Rudenstam och Adonis och inte minst min speciella vän, den
+haltande småskolelärarinnan.
+
+Thyra rörde sig icke.
+
+— Ja, det är skada, sade hon frånvarande.
+
+— Nåja, Lisas ton lät med ens resignerad, jag kan kanske småningom
+upptäcka andra lysande andar att skifta hugg med ... Man får se tiden
+an, se saken djärvt i synen, som Rudenstam brukade uttrycka sig.
+
+Thyra svarade ingenting. Plötsligt satte sig Lisa upp med ett häftigt
+ryck:
+
+— Nu kommer jag ihåg något, som jag tänkt berätta för dig. Det är om
+Heinemanskan. Tål du att höra det?
+
+Thyra kände det som om hjärtat stannat ett ögonblick i hennes bröst. Så
+började det plötsligt slå så våldsamt, att pulsarna svällde på halsen
+och blodet susade för hennes öron. Så tvang hon sig att svara.
+
+— Nog gör jag det, sade hon långsamt.
+
+Hon tyckte själv, att hon dröjt så länge med svaret, att Lisa borde
+funnit det egendomligt, men hon tycktes ingenting ha märkt.
+
+— Tänk dig, började Lisa, strax efter det du rest var jag ute en kväll
+på Djurgården med Inez Törneblad — den där flickan du vet som i vintras
+avslöjade Heineman för mig. Bäst vi gick, stötte Inez mig ivrigt i
+sidan: ”Pass på, där kommer Heineman med sitt nyaste offer!” Jag
+tvärstannade i häpenheten, dumt nog, och i samma ögonblick for Heineman
+förbi oss i en av Freys elegantaste vagnar och med en förtjusande söt
+ung flicka bredvid sig. Heineman gav mig först en nästan fientlig blick,
+men så ändrade hon med ens taktik, log hult emot mig och böjde
+förbindligt på sin vackra nacke. Så vände hon sig mot flickan och sade
+några ord, antagligen om Inez och mig, ty offret vred på huvudet ett par
+gånger för att riktigt taga oss i okulärbesiktning. Inez slet mig i
+armen och grälade på mig för att jag bar mig tölpaktigt åt, men det var
+som om jag inte kunnat förmå mig att gå ur fläcken förrän vagnen var ur
+sikte ...
+
+Thyra låg hela tiden och såg upp mot himlen.
+
+— Nå, sade hon till sist med främmande, entonig röst, vad underligt är
+det väl i, att hon var ute och åkte på Djurgården med en ung flicka.
+
+Lisa gav till en lång, menande vissling.
+
+— När man vet vad det innebär, så är det verkligen ganska
+anmärkningsvärt, sade hon torrt. Det är för resten synd och skam, for
+hon plötsligt ut i hetsig ton. Sådana borde stekas vid sakta eld! Inez
+påstår, att välborna Heineman är så ökänd, att en ung flicka knappast
+kan visa sig tillsammans med henne utan att bli komprometterad ...
+
+Thyra rörde sig icke. Hon stirrade oavvänt upp mot himlen.
+
+— Det kan ju vara förtal, sade hon famlande.
+
+— Pytt, sade Lisa föraktligt. Tror du, att man får sådant rykte för
+ingenting ... ånej! ...
+
+Så blev det tyst. Lisa slet av ett nytt grässtrå och började fundersamt
+tugga på det.
+
+— Hör du, Thyra, sade hon plötsligt, jag har tänkt många gånger, att jag
+skulle fråga dig, men det har aldrig blivit av ... Du minns den där
+kvällen på din ateljé, då jag talade om Heineman och du svimmade ... var
+hade du då varit? Du låg på schäslongen i din bästa klänning, och då jag
+frågade dig, om du varit borta, svarade du ja, och att du skulle berätta
+mig om detta en annan gång ...
+
+Ett sällsamt, stelt lugn kom plötsligt över Thyra Börjesson. Hennes ögon
+sågo oavvänt upp mot himlen. Den var så oändlig, så bottenlöst djup och
+blå. Och hon själv ett eländigt, ynkligt kryp. Varför erkände hon inte
+ärligt att så var? Varför skulle hon låtsas vara bättre än hon var?
+Varför skulle hon ljuga med tystnad och med svar, som voro indirekta
+lögner? Ack, allt var ju ändå så hopplöst, så lönlöst, så utan mening.
+Och egentligen önskade hon ju bara ett: att få ett slut, lika gott på
+vad sätt. Hon var så trött på att jagas och pinas och gisslas av
+samvetets furier. Kanske skulle hon kunna köpa sig ro med att lämna ut
+sig själv.
+
+Hon låg alldeles stilla. Endast läpparna rördes. Rösten kom nästan
+sömngångaraktigt monoton.
+
+— Jag skall säga dig allt ... jag hade varit hos Viveka Heineman. Hon
+bjöd mig på operan, på supé i sitt hem ... och jag kom tillbaka till
+ateljéen först andra dagens morgon ... och ... och allt vad du i detta
+ögonblick fruktar och misstänker, det är sant.
+
+Hela tiden kom rösten med samma styrka och monotoni. Så blev den
+plötsligt borta, utan att man förstod, att den skulle upphöra. Lisa
+Ljungh hade hört på den i namnlös förfäran. Nu satt hon där som
+förstenad och väntade på, att den åter skulle börja tala. Men allt
+förblev tyst. Hon vågade icke se på Thyra och efter hand började hon
+pinas av känslan, att hon själv borde säga något.
+
+För varje minut som gick blev tystnaden mera tryckande. Men Lisa Ljungh
+kunde omöjligt hitta på några passande ord. Hon satt och hoppades och
+väntade på, att medkänsla med vännen skulle stiga upp inom henne och
+lösa hennes tunga, men alla känslor voro borta, döda, frusna till is.
+Hon kunde icke fatta, att det hon nyss hört var sant, och ändå satt hon
+där och kände fasa och vämjelse över detta, som hennes förstånd nekade
+att tro.
+
+Så med ens började hon minnas så mycket, som under den gångna vintern
+förefallit henne oförklarligt och obegripligt hos Thyra. Nu kastade
+plötsligt Thyras ord ljus över allt detta.
+
+Men mitt under alla dessa funderingar, som kommo spontant och som hon
+icke förmådde värja sig mot, tänkte hon åter med förskräckelse på, att
+hon borde säga något till Thyra. Vad som helst, bara det blev något. Men
+när hon ville öppna läpparna, var det som om någon lagt en järnhand över
+hennes mun. Hon kunde icke få ut en stavelse. Visste icke ett ord att
+säga.
+
+Till sist reste sig Thyra upp. Hennes ansikte var stelt och lysande
+vitt. Hon undvek att se på Lisa.
+
+— Nu får vi visst gå hem, sade hon med samma monotona röst som nyss.
+
+Lisa reste sig mekaniskt. Så gingo de sida vid sida genom skogen.
+Nedanför verandan stannade Thyra ett ögonblick. Det såg ut som om hon
+uppmärksamt betraktat den blommande clematis som klängde sig uppför
+ståltrådsnätet.
+
+— Jag kan ju inte förstå det själv en gång, sade hon plötsligt i
+klagande ton, hur skulle väl du då kunna göra det. Ibland tänker jag,
+att alltsammans inte är sant, att det bara är en grym, elak dröm ... Men
+stundom vet jag alltför väl, att det är sant. Då önskar jag bara, att
+jag vore borta från mig själv och hela livet.
+
+Lisa stod och såg på Thyra, då hon gick uppför trappan. Hon önskade så
+innerligt, att hon skulle kunna känna för henne som förr. Men allt var
+kallt och tyst och tomt inom henne. Hon kände det, som om det varit en
+främmande människa, som gick där före henne uppför trappan.
+
+
+
+
+                                 XIII.
+
+
+Då Thyra Börjesson kommit in i sitt rum, började hon med nervös brådska
+plocka fram sina tillhörigheter ur garderob och byrålådor. Hon slängde
+allt huller om buller på soffsitsen, bordet och stolarna, och då alla
+förvaringsställen voro tömda, packade hon skyndsamt linne, böcker och
+klänningar i stora kofferten. Så tyst hon förmådde, sköt hon den därpå
+tillbaka in i garderoben och stängde dörren.
+
+I detsamma klang den gälla middagsklockan genom huset. Thyra Börjesson
+for förskräckt ihop. Blicken irrade villrådigt från flaskorna på bordet
+till blusarna och småsakerna på soffsitsen. Å nej, det var omöjligt att
+hinna få undan allt nu i en hast. Hon bredde brådskande ett par
+handdukar över alltsammans.
+
+Med ängsliga, snabba rörelser försökte hon ordna sin toalett. Hon
+kastade en flyktig blick i spegeln över byrån. Ett förstört, blekt
+ansikte med brinnande ögon och blodröda, torra läppar stirrade emot
+henne. Håret stod som en gyllene gloria kring huvudet.
+
+Hon ryggade förfärad tillbaka, men i nästa ögonblick förde hon ansiktet
+tätt intill glaset. Hon såg hårt, kritiskt undersökande på sin egen
+spegelbild, såg rätt in i de vidgade pupillernas hemlighetsfulla djup,
+som liksom vek undan, sänkte sig, blev större och större och
+bottenlösare för varje sekund, som gick. Hon stod där orörlig och såg
+och såg, tills hon glömde allt omkring sig, och hon till sist tyckte,
+att den djupa sammetssvärtan, som nere på djupet tätnade och knöt sig
+till en glödande purpurgnista, var hennes egen själ.
+
+Var då hennes själ av det slaget? Röd och svart som en mefistodräkt! Hon
+ryste till i plötslig skräck och såg sig yrvaket omkring i rummet. Å
+nej, det var ju ingenting annat än överspända fantasier alltsammans. Hon
+var trött och förbi av sinnesrörelser och själsspänning och den
+brådstörtade packningen ...
+
+Plötsligt sänkte ett svart moln sig ned framför hennes ögon. Allt
+omkring henne började med ens darra och vackla, sveptes in i böljande,
+svarta och röda töcken, korsade av lysande, gula sicksacklinjer. Thyra
+Börjesson tog sig famlande för pannan. Hon slöt ögonen och tryckte sina
+knutna händer mot ögonlocken.
+
+Då hon slutligen vågade se upp, hade mörkret omkring henne lösts upp i
+en grå, ljus skymning med drivande, tunna molnslöjor. Småningom blev
+allt åter fast och klart för hennes blick. Men hon stod där frånvarande,
+bedövad, halvt lamslagen av ångest och lyssnade till de dova, plumsande
+ljud, som de svällda pulsarna dunkade fram mot tinningarna. Hon hade en
+dunkel förnimmelse av att det var något, hon skulle göra, att hon av
+någon anledning borde skynda sig, men hon mindes inte varför, och hon
+förmådde inte göra något försök att få det klart för sig.
+
+Plötsligt skar middagsklockan på nytt genom huset.
+
+Jo visst! Nu mindes hon med ens. Hon skulle ju göra sig i ordning till
+middagen!
+
+Hon sprang bort och lyfte på handduken på bordet. Var hade hon gjort av
+hårborsten! Hon sökte nervöst bland virrvarret på soffsitsen. Inte
+heller där! Hon såg sig oroligt letande omkring i rummet. Hade hon av
+misstag fått ned den i stora kofferten? Å, där låg den ju mitt under
+spegeln.
+
+Äntligen var hon färdig. Med ilande steg gick hon framåt korridoren.
+Plötsligt tvärstannade hon och vände om. Herre Gud, hon var väl halvt
+sinnessjuk! Varför reglade hon inte helt enkelt dörren!
+
+Hon vred om nyckeln och stack den i fickan, medan hon hastigt gick fram
+mot matsalsdörren. Ett ögonblick blev hon stående med handen på låset.
+Hjärtat bultade i hennes bröst som skulle det sprängas.
+
+Med en våldsam viljeansträngning tvang hon sig att vara lugn. Kosta vad
+det ville, skulle hon försöka synas glad och oberörd som vanligt.
+
+Så öppnade hon dörren och steg in. Ett underligt blekt leende darrade
+kring hennes brännande röda mun.
+
+Rummet var fullt av stimmande gäster. Hon drog en lättnadens suck. Ingen
+tycktes ge akt på henne.
+
+Dröjande lyfte hon blicken och såg sig skyggt omkring. Mitt emot, längst
+borta vid väggen stod Lisa. Hon var blek och allvarlig och såg på Thyra
+med stora, sorgsna ögon.
+
+Thyra ryckte till som om hon bränt sig på något och sänkte blicken.
+Händerna skälvde, då hon böjde sig ned och lade mat på sin tallrik.
+
+Hon kände, att Lisa gav akt på varje hennes rörelse, att hennes ögon
+följde henne, vart hon gick, men själv undvek hon att möta dem, såg
+ständigt förbi dem.
+
+Hon satte sig vid Gerles bord och talade och skrattade forcerat livligt
+under hela måltiden. Men hon kunde knappast tvinga maten genom strupen.
+Lukten äcklade henne och det svartnade för ögonen, då hon svalde.
+
+Å, om hon i stället fått luta sitt värkande huvud mot den svala, vita
+bordduken och gråta, gråta, så länge det fanns tårar inom henne ...
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Så var då äntligen middagen genomliden! Hon förstod inte själv, hur hon
+kunde härda ut. Det föreföll henne som om hon suttit i timtal vid bordet
+och pratat dumheter och skrattat åt dem i sällskap med den förtjust
+leende Gerle. Och den beskedliga stackars själen hade ingenting märkt,
+inte haft en aning om den komedi, hon spelade, och hur hon satt där och
+kämpade mot gråten och vämjdes vid sig själv, som man vämjes vid ett
+giftigt kräldjur ...
+
+Med skälvande händer satte hon nyckeln i dörren och steg in i sitt rum.
+Hon reglade inifrån nervöst brådskande som om det gällt komma undan en
+förföljare. Men väl i säkerhet blev hon stående orörlig tätt invid
+dörren. Med en övergiven, förtvivlad rörelse sträckte hon plötsligt sina
+sammanknäppta händer rätt upp över huvudet.
+
+— Gud — Gud — jag har syndat, men Du kan också straffa!
+
+Orden hade nästan omedvetet brutit sig fram över hennes läppar. De
+träffade hennes öra, som om en annan uttalat dem och gjorde henne med
+ens bittert nykter. Hon kände icke längre någon lust att gråta. Hon lät
+armarna sjunka och grep sig skyndsamt an att packa in tavlor och
+måleriutensilier. Hon rörde sig hastigt med smygande fjät. Då och då
+stannade hon mitt i arbetet andlöst lyssnande.
+
+Plötsligt tog det i dörrhandtaget. Hon spratt förskräckt till. Hjärtat
+stannade nästan i bröstet. Hon stod orörligt stilla och stirrade med en
+hypnotiserads stela ögon på låset.
+
+— Thyra — Thyra, öppna då, hörde hon plötsligt Lisa Ljunghs bedjande
+röst utanför dörren. Jag måste tala med dig.
+
+Thyra dröjde ett ögonblick med svaret. Så sade hon i låg, underligt
+likgiltig och ändå bestämt avvärjande ton:
+
+— Nej, nej, inte i dag! Det är bäst för mig att vara ensam ... Jag orkar
+inte, mitt huvud är tungt som bly.
+
+— Som du vill då, sade Lisa. Hennes röst lät sorgset undergiven.
+
+Thyra lyssnade spänt till stegen, som stilla avlägsnade sig bortåt
+korridoren. Hon kände på en gång djup besvikelse och lättnad. Hon
+suckade tungt. Så tog hon i med förnyad fart.
+
+Uttröttad och förbi sjönk hon slutligen ner på en stol. Nu, då allt var
+färdigt, kände hon inom sig ett nästan apatiskt lugn. Hon såg på
+klockan. Hon hade god tid. Allt hade gått fortare än hon trott.
+
+Långsamt, halvt frånvarande drog hon ut bordslådan, tog fram papper och
+kuvert och började skriva till Lisa.
+
+I korta, nästan affärsmässiga ordalag underrättade hon om sin avresa och
+bad att få packsakerna eftersända till Stockholm fortast möjligt. Inte
+med ett ord berörde hon förmiddagens samtal. ”Du har full frihet att
+säga åt Pampe och de andra, vad helst du vill om din olyckliga Thyra,”
+skrev hon till sist.
+
+Vid de sista orden började hennes hand att darra. Bokstäverna blevo
+osäkra och hjälplöst lutande. De voro som stelnade rop av ångest och
+förtvivlan.
+
+Thyra Börjesson satt länge med huvudet lutat mot handen och stirrade
+rakt ut i luften sedan hon fått brevet färdigt. Slutligen reste hon sig
+med ett tvärt ryck ur stolen och tog fram ett hopviket papper ur
+handväskan. Ett ögonblick vägde hon det i handen, innan hon lade det
+till brevet i kuvertet.
+
+Det var idel fattiga, bleka ord, som dåligt tolkade den upproriska,
+brännande smärtan i hennes inre, midsommarnattens och den långa, långa
+raden av förflutna dagars och nätters ve, men kanske skulle de ändå
+kunna verka något gott för henne hos Lisa ...
+
+Ack, det var ynkligt och jämmerligt att göra som hon nu gjorde — att
+vilja tigga, om också indirekt om förbarmande och förstående av en annan
+människa. Sådant borde ju ges frivilligt för att ha värde. Men hon hade
+inte längre någon stolthet. I detta ögonblick kände hon det som skulle
+hon kunna kläda sig andeligen naken, riva de sista skylande trasorna
+från sin själ för vem som helst, blott hon därmed kunde vinna en smula
+sympati. Men hon hade ingen att luta sitt huvud mot. Hon var ensam,
+ensam och arm ...
+
+Hon slöt ögonen och svalde krampaktigt för att hålla tillbaka gråten,
+som tryckte samman hennes strupe. Hon _ville_ inte gråta, _ville_ inte
+vara annat än behärskad och lugn — åtminstone inte nu. Hon slog upp
+ögonen och såg sig nästan trotsigt omkring i rummet.
+
+Så tog hon skyndsamt hatt och kappa, och med den tunga resväskan i
+handen smög hon sig som en tjuv, tyst och ängsligt genom korridoren över
+verandan in i lindalléns skuggor. Med en lång blick såg hon sig
+tillbaka. Huset låg tyst och utdött, skinande vitt i eftermiddagssolen.
+Ingen människa syntes till. Ingen hade sett henne gå. Men Ruff följde
+henne ridderligt genom allén och byn fram till gästgivaregården. Tåligt
+bidande låg han vid hennes fötter medan hon satt på gungbrädet i
+trädgården och väntade på skjutsen.
+
+Då hon reste sig upp, reste han sig även och följde henne långsamt och
+högtidligt bort till vagnen. Hennes hand for ömt smekande över hans
+stora, lurviga huvud. Med en snörvlande suck såg han henne vemodigt
+frågande in i ansiktet. Då fick hon plötsligt tårarna i ögonen. Hon
+satte sig på huk och slog armarna om hans hals:
+
+— Du är min enda, enda vän, sade hon viskande. Med sakta viftande svans
+stod Ruff och såg efter henne tills vagnen försvann bakom kyrkomuren. Då
+gick han stilla tillbaka till sin gårdsplans varma solsken.
+
+
+
+
+                                  XIV.
+
+
+Solskenet låg stickande vitt över Sturegatans fasader. Luften hängde
+tjock och kvalmigt het mellan husraderna, vinden sov och Humlegårdens
+träd stodo orörliga och dammgrå som kulisserna i en teaterpjäs.
+
+Söndagsklädda fotgängare myllrade längs trottoarerna, spårvagnarna
+rasslade brådskande upp och ned för gatan, otåligt brummande sina
+kromatiska tongångar mot hållplatsernas väntande människohopar, bilerna
+döko fram susande hastigt som svärmande ollonborrar, plötsligt,
+oupphörligt i långa rader, jagande varandra i ilande fart.
+
+Thyra Börjesson gick långsamt uppför gatan. Hon var blek och hålögd som
+efter en genomstånden sjukdom. Kring den finskurna barnamunnen låg ett
+pinat, lidande uttryck. Den kvava hettan tryckte som bly på hennes
+hjässa, och det kändes som om trumhinnorna blivit såra och ömma av
+bullret, som slog emot dem. Hennes ögon följde frånvarande och utan
+uppfattning människoströmmen, som rann förbi. Allting var som höljt i
+slöjor, drömlikt och overkligt. Hon gick där mitt ibland det bullrande,
+rörliga livet, men alltsamman vek liksom undan, var så fjärran och
+avlägset som om hon sett på det på långt avstånd.
+
+Plötsligt sågo ett par stickande mörka ögon rätt in i hennes. Hon ryckte
+till nervöst och blicken blev vidöppen och rädd som hos en, som
+plötsligt skrämts ur sömnen. Hon vände sig blixtsnabbt och såg efter
+mannen, som lugnt gick nedåt gatan.
+
+— Nej, gudskelov, det var ingen, hon kände! Men hans underliga blick
+hade med ens gjort henne nyktert vaken.
+
+Det kom över henne en beklämmande känsla av ensamhet mitt i
+människovågen omkring henne. Ingen enda visste hon något om. Ingen enda
+av dem hade någon känsla för henne. Alla voro de för henne slutna,
+främmande världar ...
+
+Det var underligt att tänka, att de alla, liksom hon själv, hade längtan
+och hopp och önskningar. Och alla tyckte de nog, liksom hon själv, att
+just deras liv var så mycket värt, och att det var orättvist och grymt
+och förfärligt, att de inte nådde dit de ville ...
+
+Men varför sågo de alla plötsligt så underligt på henne, strängt, nästan
+fientligt? Hon såg prövande utefter sin dräkt. Det fanns ju ingenting
+påfallande i hennes klädsel, och hon gick ju sin väg stilla som de andra
+...
+
+Hon såg skyggt undersökande på människoflocken, som drog förbi. Det var
+mest arbetare med hustrur och barn och kärestor ... Det var arbetsbina
+som svärmade, som kröpo fram ur sina trånga, kvava kupor, nu när solen
+stack het ...
+
+Hon log svagt åt sina egna tankar. Så blev hennes ansikte med ens åter
+allvarligt.
+
+Men var skulle alla dessa svärmar slå ned, vart ämnade de sig månntro?
+Antagligen lockade väl någon idrottsfest eller tävling. Sådant var ju
+deras söndagsnöje, deras vila ...
+
+Det var underligt i alla fall. Mycket nytt fanns det inte under solen.
+Allting var sig i grunden likt. Människorna hade inte förändrats stort.
+Tävlingar och brottningar och allt slags skådespel älskade de liksom för
+årtusenden tillbaka. Smaken var som förr, litet förfinad visserligen,
+men i grunden densamma. Fröjderna voro desamma, sorgerna desamma. De
+rika levde i sin lyx, de fattiga i sin fattigdom ungefär så, som de
+gjort det i alla tider. Och livet självt var lika brokigt och
+meningslöst och orättvist som det alltid varit. Det var dumt att söka
+inbilla sig något annat. Livet var orättvist från vaggan till graven.
+Oförtjänt gynnade det somliga ända från födelsen. Lika oförtjänt
+förföljde det andra ...
+
+Och dessa, som nu gingo gatan fram sida vid sida med henne? Varför hade
+de flesta av dem blivit födda till slit och släp och omsorger för
+uppehället, till försakelser och umbäranden av varjehanda slag? Och
+varför hade hon själv sluppit undan allt sådant? Ja, svara, den som
+kunde. Allt togs och gavs utan skäl och utan förskyllan eller värdighet.
+Hon var född att gå på grönskande ängar och njuta svalkande skogars
+frid, närhelst hon ville — ännu i går sträckte hon ut sig på blomvirkat
+gräs och hörde skogen susa över sitt huvud, fast det var som om månader
+förflutit sedan dess — medan de flesta av dem, som nu drogo förbi henne,
+voro dömda att tillbringa sina dagar och nätter i denna kokande gryta,
+vars glödheta, kvalmiga ångor tryckte som martyngd över hjässa och bröst
+... Inte fanns det rättvisa i sådant? Nej, och tusen gånger nej! Men hon
+och hennes gelikar togo det som en naturlig, självfallen sak, att de
+själva fått det gott och bekvämt i livet. Vaknade samvetet upp en kort
+stund, så skyllde man på Gud och tröstade sig med, att det var hans
+vilja, att rika och fattiga skulle vara ibland varandra ...
+
+Men det fanns ju också ett osynligt något, en andlig lycka, som kom
+varje människa till del. Kanske delades den i rättvisa portioner mellan
+fattiga och rika ... Och tänk, om det nu var så, att alla dessa, som hon
+gick och ömkade sig över, i själva verket, trots det yttre skenet, voro
+lyckligare än hon själv ... Lyckligare än hon själv! Sannerligen,
+sannerligen därtill behövdes det icke mycket! Och ändå slapp hon
+bekymmer för uppehället ... Ack, när hon nu tänkte efter, hade hon varit
+lycklig så få, få ögonblick i sitt liv ... Och det sista året hade hon
+för Viveka Heinemans skull burit helvetets pina och kval i sitt hjärta
+...
+
+Hon stannade plötsligt som fastvuxen. Det var ju till henne hon ämnade
+sig. Och nu hade hon i tankarna vandrat ända upp till Valhallavägen.
+
+Hon vände tvärt och gick tillbaka nedåt gatan. Egentligen var det ju
+galenskap att tänka på att träffa Viveka Heineman nu, när alla
+människor, som kunde, flytt staden. Men det var lugnast ändå att
+åtminstone göra ett försök. Och hennes sommaradress kunde hon ju alltid
+få veta genom portvakten. Så fick hon väl i stället skriva om det, som
+inte längre ville lämna hennes tankar ro.
+
+Thyra Börjesson vek in på Karlavägen och gick dröjande längs
+planteringens slingrande gångar. Slutligen stannade hon framför ett
+stort femvåningshus och lät blicken glida utefter andra våningens
+kritade fönster. Hon hade inte varit däruppe sedan ... sedan ...
+
+Ett kallt, fientligt uttryck sköt upp i hennes ansikte, medan hon stod
+och såg upp mot fönstren. Med beslutsamma steg gick hon plötsligt tvärs
+över gatan, tryckte på ringklockan och steg in. Hon såg sig nyfiket
+undrande omkring i halvskymningen. Hon hade aldrig förmått erinra sig,
+hur där såg ut. Och nu var det som om hon såge den stora vestibulen för
+första gången ... Nej, nu mindes hon svagt trappfönstrets harnesksmidde,
+plymagerade riddare inom ramen av gula och röda fyrkanter!
+
+Med nästan smygande fjät steg hon uppför trappan. Framför henne bredde
+trappavsatsens mosaikgolv ut sina slitna färger. Över dörrens grinande
+brevlådsmun satt en blank mässingsskylt där namnet von Heineman lyste
+emot henne i förnämt enkla typer.
+
+Thyra Börjessons hjärta började klappa med hastiga, plumsande slag. Hon
+stannade framför dörren, böjde sig ned och stirrade en lång stund på
+namnet. Halvt motvilligt sträckte hon slutligen ut handen och tryckte på
+den elektriska knappen. Klockan ljöd ett ögonblick gällt genom huset. Så
+blev allt åter lika gravlikt tyst som nyss.
+
+Thyra Börjesson stod alldeles orörlig och väntade. Hon visste, att ingen
+skulle komma och öppna, men likväl kunde hon icke besluta sig för att
+gå. Och plötsligt, utan att hon förstod orsaken, kände hon, hur en
+oresonlig vrede steg upp inom henne. Hon bet hårt ihop tänderna, blodet
+sköt upp i kinderna, ögonen svartnade, och med skälvande hand tryckte
+hon åter på knappen och lät klockan ljuda i ursinniga fanfarer.
+
+Efter några ögonblick blev hon åter plötsligt lugn. Hon vände sig
+skamsen och ämnade just gå utför trappan, då hon hörde dörren försiktigt
+öppnas bakom sig. Hon såg sig hastigt tillbaka och blev varse fru von
+Heineman i dörrspringan.
+
+Med ett glatt rop av överraskning slogs dörren på vid gavel. Thyra
+Börjesson bleknade märkbart. Hon blev stående alldeles orörlig, stel och
+högtidlig.
+
+— Thyra — Thyra då, är det verkligen du, sade fru von Heineman i en ton,
+som uttryckte oförställd glädje. Om jag kunnat ana att det var du, som
+ringde! Jag kunde ju inte tro annat än att det var någon, som gjorde det
+på okynne eller för att tigga ... Och till sist, när du ringde så där
+ursinnigt, utan måtta, blev jag rädd, visste inte vad jag skulle tänka
+och tyckte bäst se efter vad som stod på ...
+
+Hon lade ömt sin arm om Thyras axlar och drog henne med sig in i
+tamburen.
+
+— Men, käraste barnet, hur kommer det sig, att du är i staden — och
+framför allt, hur visste du, att jag var här?
+
+Med en stram, ovänlig rörelse gjorde sig Thyra fri från fru von
+Heineman.
+
+— Jag visste inte alls var du var, sade hon stelt, men jag ville försöka
+om möjligt få träffa dig ... Det är något, jag måste tala med dig om.
+
+Fru von Heineman gav henne en snabb blick. Så öppnade hon dörren till
+salongen.
+
+— Inbjudande är det inte därinne varken för mal eller människor, men det
+är väl ändå bättre än i tamburen, sade hon i den ogenerade, lätta ton,
+som alltid kom Thyra Börjesson att känna sig blyg och bortkommen.
+
+Thyra satte sig motvilligt på en stol. Fru von Heineman sjönk ned i
+soffan mitt emot henne. Thyra såg envist ned i golvet. Hon kände, att
+fru von Heinemans blick vilade på henne. En god stund sutto båda tysta.
+
+— Gud vet, vad det skall kallas, instinkt, slump eller tankeöverföring,
+sade fru von Heineman plötsligt och böjde sig fram emot Thyra, men nog
+är detta sammanträffande underligt. Jag kommer in till Stockholm på
+några dar för att få litet i ordning till en tilltänkt Schweizerresa,
+bor under tiden på hotell och kommer hit upp i våningen för att hämta en
+del saker, som jag vill ha med mig på resan, och så — så står du, _du_,
+plötsligt utanför min dörr och ringer just det ögonblick, jag är häruppe
+... Säg, om inte det är underligt!
+
+Fru von Heineman lade plötsligt armarna på bordet och böjde sig ännu
+längre fram emot Thyra:
+
+— Har du tänkt på mig något, längtat efter mig något under denna långa
+tid? Hennes röst var låg och beslöjad. _Jag_ har längtat så outsägligt
+efter att se och träffa dig ...
+
+Thyra svarade icke genast.
+
+— Det är något jag vill tala med dig om ... be dig om, sade hon
+slutligen.
+
+Fru von Heineman såg snabbt och forskande på henne.
+
+— Jag vet ingenting, jag skulle kunna neka _dig_, sade hon i
+sentimentalt ridderlig ton.
+
+En känsla av kväljande avsmak for igenom Thyra Börjesson. Hon lyfte
+blicken och såg kallt och stadigt på fru von Heineman.
+
+— Det är om den där unga flickan, som du åkte med på Djurgården, jag
+ville tala, sade hon med eftertryck. Det är för hennes skull, jag sökt
+upp dig. Du får inte förstöra henne också ...
+
+Fru von Heineman brast plötsligt ut i ett klingande, underligt mjukt och
+lågt skratt. Så blev hon hastigt åter allvarlig. Hon slöt ögonen. Ett
+lyckligt uttryck lekte kring hennes vackra mun.
+
+— Å, Thyra, barnet mitt, du är rädd, att jag håller mera av henne än
+dig, sade hon plötsligt.
+
+Thyra gav henne en stickande ond blick.
+
+— Vad tror du jag numera frågar efter, om du håller av hela världen mer
+än mig, bröt hon ut skärande hånfullt. Tro mig, det är mig mer än
+likgiltigt. Men jag fasar vid tanken på, att du kunde göra andra lika
+olyckliga och förtvivlade, som du gjort mig. Jag ville be dig ha miskund
+och förbarmande och inte störta flera i samma helvete, som du störtat
+mig ...
+
+En mörk sky drog över fru von Heinemans ansikte. Det ryckte nervöst
+kring hennes mun, men i nästa ögonblick var hon sig åter lik.
+
+— Du känner dig inte själv, Thyra, sade hon lugnt. Det är inte omsorgen
+om andra, som fört dig hit. Det är omsorgen om det, du vill kalla ditt.
+
+Hon skrattade till i plötsligt övermod.
+
+— Ja, se du gärna så förolämpad och ond och stel och hög ut som helst.
+Det hjälper dig inte. Jag känner dig bättre än du känner dig själv.
+
+Thyra reste sig från stolen. Hennes läppar voro hårt sammanpressade.
+Allt förakt, all avsky, som i månader jäst och grott inom henne,
+speglades i detta ögonblick i hennes ansikte.
+
+— Farväl, sade hon hårt. Det gagnar till ingenting att tala med dig ...
+åtminstone inte för mig. Du är visst absolut oförmögen att fatta det
+lidande du åsamkar ... all pina ... alla kval ...
+
+Hon fick plötsligt tårar i ögonen. Med en hjälplös, övergiven rörelse
+slog hon plötsligt händerna för ansiktet och stönade tungt.
+
+— Å, du vet inte ... du förstår inte allt, vad det kostat mig ... Jag
+ville ge halva mitt liv, om jag aldrig kommit i din väg, bröt hon
+lidelsefullt ut.
+
+Fru von Heineman reste sig upp och kom hastigt bort till Thyra. Hon lade
+händerna på hennes axlar och tvingade henne med milt våld ner på stolen,
+där hon nyss suttit.
+
+— Nu skall du höra, vad jag har att säga, sade hon i låg, ömt befallande
+ton. Av alla människor är du mig kärast ... ja, jag håller av dig så
+mycket, att jag aldrig skulle kunna svika det löfte, jag gav dig den
+sista kvällen på din ateljé ... Och för övrigt, hur kan du väl tro, att
+jag efter allt, vad jag genomlevat med dig skulle kunna ... skulle
+vilja, hennes röst kvävdes med ens av frambrytande tårar, skulle ha mod
+att gå igenom något sådant en gång till ... Tro mig, det har varit
+lidande också för mig ...
+
+Hon tystnade plötsligt och förde näsduken till ögonen under djupa,
+snyftande suckar. Efter några ögonblick tog hon näsduken från ögonen,
+och med läpparna ännu skälvande av gråten såg hon på Thyra Börjesson med
+en road glimt i ögonvrån.
+
+— Och så, hon strök liksom under varje ord, så kan du hälsa Lisa Ljungh,
+att det var min systerdotter, som åkte med mig på Djurgården i våras ...
+Hon var uppe några veckor för att se Stockholm i vårskrud.
+
+Thyra Börjesson satt en lång stund alldeles orörlig med händerna för
+ansiktet, sedan fru von Heineman slutat tala. Slutligen reste hon sig
+upp och räckte med sänkt blick fru von Heineman sin hand.
+
+— Tack för vad du sagt mig nu, sade hon mumlande, nästan ångerfull.
+
+Fru von Heineman tog hennes hand och tryckte den varmt:
+
+— Thyra, se på mig! Se på mig — varför vill du inte?
+
+Hennes röst var på en gång mjuk och befallande.
+
+— Jag är rädd för dig ... rädd för dina ögon, sade Thyra pressat.
+
+Fru von Heineman skrattade sitt låga, smittande skratt.
+
+— Rädd, upprepade hon. Tror du inte, jag ändå vet, hur mycket du håller
+av mig! Är du rädd att låta mig läsa, vad som nu står skrivet i dina
+ögon?
+
+Thyra Börjesson lyfte mekaniskt blicken och såg motståndslöst rätt in i
+fru von Heinemans djupa, sammetslena, sällsamt lockande ögon.
+
+— Nej, nej, sade hon med famlande, frånvarande röst, jag är inte rädd
+längre ... Du har rätt, och jag har orätt ... Jag håller av dig mycket,
+mycket ...
+
+                   *       *       *       *       *
+
+Skymningen låg tätare över trappuppgången, då fru von Heineman öppnade
+tamburdörren och släppte ut Thyra Börjesson. Hon stod och såg efter
+henne, då hon gick utför trappan.
+
+— Auf Wiedersehn — auf Wiedersehn i morgon, ropade hon plötsligt lågt
+och ivrigt efter henne.
+
+Thyra Börjesson vred på huvudet och såg sig ett ögonblick motvilligt
+tillbaka. Hennes ansikte var stelt och orörligt och lyste sällsamt vitt
+i skumrasket. Hon såg ut som om hon gick i sömnen. Med en frånvarande
+rörelse höjde hon handen och vinkade dröjande mot fru von Heineman.
+
+Så försvann hon i trappkröken.
+
+Då hon kommit nedför trappan, gick hon långsamt genom vestibulen fram
+till porten. Där blev hon stående liksom redlös med handen på låset,
+tills en hes, ohövlig kvinnoröst ropade an henne från portvaktsfönstret
+och sporde, om hon var sjuk eller från landet, eftersom hon inte kunde
+ta sig ut genom en port. Då vaknade hon till och gick hastigt ut på
+gatan.
+
+Det var bländande ljust därute. Det skar till i hennes ögon. Men luften
+kändes friskare. En svag vind strök smekande kring hennes panna.
+
+Med osäkra steg gick hon utmed husraderna fram över Sturegatan och
+Floras kulle ned i Humlegården. Där sjönk hon ihop på en bänk i skuggan
+av några granar. Hon satt alldeles orörlig med ögonen halvslutna och såg
+rätt framför sig med ett slappt, slött uttryck som hos en drucken. En
+ofattbar olyckas dova, stelnade ro hade dragit in i hennes själ. Allt
+inom henne var hemsk, beklämmande tystnad utan tankar och känslor.
+
+Timme svann efter timme. Solen sjönk längre och längre ned mot
+Engelbrektsgatans tak, solljuset fick aftonens milda guldfärg.
+Spårvagnarna rasslade, bilerna tutade, barnen lekte sina stojande lekar,
+men Thyra Börjesson satt alltjämt orörlig och såg framför sig med
+stirrande blick. Hon hade glömt världen omkring sig. Hon märkte endast
+att det i hennes bröst låg något oerhört tungt och svart, som nästan
+hindrade hjärtats slag.
+
+En fattig gammal kvinna haltade långsamt framåt gången. Hon stannade
+framför bänken och såg ett ögonblick uppmärksamt undersökande på Thyra
+Börjesson. Så satte hon sig tveksamt bredvid henne. Efter en stund sökte
+hon fram en snusdosa ur sin vida kjortel och tog sig betänksamt en pris,
+medan hennes livliga pepparkornsögon sände Thyra Börjesson ett listigt,
+spörjande ögonkast.
+
+— Lilla fröken är inte glad, sade hon plötsligt, med ett tonfall som om
+hon gjort en reflexion för sig själv, lilla fröken är inte glad, men jag
+skall säga henne, hon lutade sig fram emot Thyra och rösten blev
+förnumstigt hemlighetsfull, sörj aldrig för en karl! Det är minsann inte
+alltid lyckan, att man får den man vill ha, fast man tror så i ungdomen.
+Det vet jag bäst, åhå-ja! Kräket mitt både super och slåss, fast vi båda
+två går på gravens brädd ... Men hade någon sagt till mig för fyrtio år
+sedan, att det skulle gå så, hade jag aldrig trott det, nej, nej men ...
+Men sådana är vi kvinnfolk — i ungdomen, förstås ...
+
+Gumman tystnade tvärt och tog åter fram snusdosan. Thyra Börjesson satt
+som hon ingenting hört eller förstått. Gumman såg på henne från sidan
+ett kort ögonblick, medan hon omsorgsfullt lindade en smutsig
+näsdukstrasa om dosan och stack den ner i fickan igen.
+
+Så gav hon till en djup, improviserad suck:
+
+— Hå, hå ja, hade jag inte barnen, som stack till mig en hacka då och
+då, fick jag väl aldrig en droppe kaffe i mitt liv eller en pris i dosan
+... Men de är ju fattiga de också, så Gud skall veta, att jag får vara
+utan för det mesta ...
+
+Hon förde plötsligt förklädet mot ögonen, och rösten blev snyftande
+jämmerlig:
+
+— Ack, lilla fröken, det är synd om den fattiga, fast rikt folk aldrig
+tror det ...
+
+Thyra Börjesson reste sig bryskt. Hon stod en lång stund stillatigande
+framför den gamla och såg på henne med stora, svartglänsande ögon:
+
+— Det är synd om _alla_ människor, inte bara de fattiga, sade hon
+slutligen med ett skarpt, tillrättavisande tonfall.
+
+Gumman tog förklädet från ögonen. Hon såg förskräckt på Thyra.
+
+— Ursäkta, ursäkta, stammade hon ängsligt ödmjukt, att jag pratar ...
+Tungan är en liten lem ... Tonfallet blev med ens salvelsefullt.
+
+— Nej, nej, sade Thyra avvärjande, jag menar bara att vi har det svårt
+alla, alla människor, fast på olika sätt ...
+
+Hon tog brådskande en sedel ur portmonnän och tryckte den ångerfull i
+gummans vissnade hand. Så vände hon sig om och gick skyndsamt och
+osäkert nedåt gången. Gummans häpna välsignelser yrde omkring henne, men
+hon hörde dem inte. Hennes steg blevo snabbare och snabbare som vore hon
+rädd att inte hinna fram i tid till ett avlägset mål. Men hon gick
+planlöst omkring utan tanke på, vart vägen bar. Det stela lugnet inom
+henne hade börjat lösas upp. Det brände, jäste och bubblade inom henne
+av tankar och känslor, som ville tränga sig fram, arbeta sig upp i
+hennes medvetande.
+
+Men hon vågade liksom icke märka det. I namnlös ångest höll hon andan
+långa stunder som om hon därmed kunnat få makt att pressa dem tillbaka i
+tystnad och ro.
+
+Hon gick gata upp, gata ner, kors och tvärs. Plötsligt var hon mitt inne
+i en flock människor, som tycktes styra åt samma håll. Viljelöst lät hon
+sig dragas med, gick ständigt i samma takt som de närmast framför henne
+gående. Hon försökte lyssna till deras samtal för att slippa höra sina
+egna tankar, men hon kunde inte uppfatta annat än lösryckta meningar och
+att man använde bror och syster som tilltalsord. Hon förstod att det var
+kristna, eller åtminstone sådana, som ansågo sig vara det, hon hade
+framför sig.
+
+Slutligen var man framme vid målet: ett stort gult stenhus med hög,
+rundad portal. Thyra Börjesson blev stående obeslutsam ute på gatan.
+Avbrutna toner från en andlig sång och svagt orgelackompanjemang trängde
+ut till henne där hon stod. Den ena hopen människor efter den andra gled
+förbi henne in genom portalen och försvann bakom järngrinden.
+
+Tvekande steg hon till sist uppför de par trappstegen in i den skumma
+förgården. Musiken tystnade i detsamma. Thyra Börjesson stannade framför
+de glappande dörrarna med handen på handtaget. En kraftig mansröst tog
+plötsligt vid och läste högt, nästan befallande en kort bön.
+
+Så blev allt åter tyst.
+
+Thyra Börjesson drog skyggt upp dörren och steg in. En stor sal,
+proppfull med folk, öppnade sig framför henne. På en estrad längst fram
+stod en högrest, mörklagd man med en uppslagen bibel i handen. De långa,
+magra fingrarna slöto sig nästan som rovdjursklor om den svarta pärmen.
+Över hans tärda, av blåsvart skäggbotten skuggade ansikte låg ett
+underligt, blekt skimmer. Ögonen hade fanatikerns brännande glans.
+
+En rysning lopp genom Thyra Börjesson. Hon tyckte, att det var Guds
+dömande, hämnande rättfärdighet, som stod framför henne. Hon önskade gå
+sin väg, fly undan vart som helst, men hon blev stående som fastnaglad
+innanför dörren. Hon kunde icke ta sina blickar från mannen på estraden.
+
+Plötsligt märkte hon hans ögon riktade på sig. Hon ryckte till och sjönk
+ihop som om hon träffats av ett osynligt slag. Det var samma ögon som
+sett på henne i dag på Sturegatan ...
+
+Mannen lyfte långsamt och utan att ta blicken ifrån henne bibeln mot
+ljuset, som strömmade in över honom från tvenne breda sidofönster, och
+började läsa med stark, skallande röst:
+
+”Stig ned och sätt dig i stoftet, du jungfru, Babels dotter, sätt dig på
+marken utan tron, du kaldéernas dotter, ty icke mer skall man kalla dig
+den täcka och fina. Tag kvarnen och mal mjöl, drag undan din slöja, lyft
+upp släpet, blotta benet, vada över strömmar! Din blygd vare avhöljd och
+din skam blottad. Hämnd skall jag taga och icke anfalla på människovis.
+Vår förlossare, Herren Zebaot, är hans namn, den helige i Israel. Sitt
+tyst och gå in i mörkret, du kaldéernas dotter!”
+
+Ett gällt skri bröt plötsligt fram över Thyra Börjessons läppar. Hon
+slog händerna för ansiktet och störtade ut. Hon sprang framåt gatan som
+en skrämd hind, oavlåtligt, snabbt, som för livet, utan tanke på de
+mötandes häpna, undrande blickar, sprang och sprang, tills det kändes
+som om hjärtat skulle sprängas i hennes bröst. Då saktade hon farten,
+stannade ett ögonblick med händerna tryckta mot bröstet och började så
+åter gå, långsammare och långsammare, tills stegen nästan blevo släpande
+tunga.
+
+Sommarkvällens ljusa skymning hade sänkt sig över staden, då Thyra
+Börjesson instinktivt styrde vägen mot Söder. Hon gick som i dröm,
+osäkert, vacklande, nästan som en drucken.
+
+På Norrbro blev hon stående lutad mot bröstvärnet och såg ner i det
+blanka, ilande vattnet, som brått och oroligt dansade fram under
+brovalven. Det var som om det fattats av ett yrt, besinningslöst begär,
+en obändig åtrå efter havets famntag, så störtade det framåt, så
+kämpande, trängdes, kappades, revos och sletos i glupsk iver små
+kullriga vågor med varandra.
+
+Thyra Börjesson lutade sig allt längre fram över bröstvärnet. Hon kunde
+icke ta sina blickar från det dansande, blanka vattnet. Det låg något
+trolskt, lockande i dess enformigt snabba rörelse. En sugande, orolig
+längtan började slita i hennes hjärta.
+
+Hur ljuvligt vore det icke att få bäras fram i samma glidande, snabba
+takt, att brottas och kämpa i vågspelet därnere, medan hon alltjämt bars
+framåt som av osynliga händer, mjukt och svindlande hastigt och tyst ...
+Och sinnena och de brännande, svidande tankarna skulle sövas till ro,
+skulle aldrig få tid att resa sina huvuden, de skulle somna och sova,
+och hennes själ skulle få ro, sjunka in i saligt lugn ...
+
+En slumsyster gick förbi och stack tyst bönfallande fram sin tidning,
+men Thyra Börjesson stod orörlig och såg ned i vattnet.
+
+Plötsligt grep en rusig herre henne brutalt i armen och ryckte henne upp
+emot sig:
+
+— Du, Venus’ signade prästinna, vi står du här i penséer, sluddrade han
+och såg henne med den drucknes slöa närgångenhet rätt in i ansiktet. Se
+så, se så, lilla duvungen, var inte motsträvig och oresonlig nu! Inte
+rår jag för, att kommersen gått dåligt i kväll, hä, hä! Seså, kom nu!
+”Jag bjuder dig kärlek och rödaste vin!”
+
+Hans röst gled plötsligt upp i falsett, då han försökte sjunga de sista
+orden, och han gav till ett rått skratt.
+
+Thyra Börjesson hade ett ögonblick sett på honom med en sömngångares
+oförstående, orörliga blick. Hans cyniska skratt väckte henne. Med en
+häftig rörelse slet hon sig lös och sprang några steg framåt bron. Den
+druckne vinglade efter med utbredda armar, som om han schasat på en
+höna. Men i ett nu hade Thyra Börjesson vigt och snabbt klängt uppför
+bröstvärnet. Ett ögonblick blev hon stående däruppe. Hon bredde ut
+armarna, som ville hon famna världen ännu en sista gång. Ett svagt,
+hisnande rop banade sig väg över hennes läppar. I en stor båge störtade
+hon ned i det ilande, dansande vattnet.
+
+
+
+
+                                  XV.
+
+
+Slumsystern reste sig sakta från stolen och lade bibeln ifrån sig.
+
+Hon blev stående invid sängen och såg forskande ned på Thyra Börjesson,
+som låg som död, orörlig, med slutna ögonlock. Som vita blomkalkar
+vilade händerna mot det vinröda täcket.
+
+Sov hon eller låg hon blott och tänkte över ordet, hon nyss fått höra?
+
+Slumsystern böjde sig ned över sängen och lyssnade. Andedräkten kom
+jämnt och susande.
+
+En sky av missräkning drog över slumsysterns tärda drag.
+
+Ja, sannerligen, hon sov! Hon hade låtit Herrans heliga ord lulla sig
+till sömns!
+
+Slumsystern rätade upp sig och tog ovilligt ett par bråda, tysta fjät åt
+sidan. Men i nästa ögonblick trädde hon tillbaka och började på nytt
+betrakta Thyra Börjesson.
+
+Ett uttryck av medlidande sköt upp i hennes tomma, ljusblå ögon, klara
+och genomskinliga som glas.
+
+Det var ju som att ha ett sjukt barn framför sig. Det bleka, fina
+ansiktet och draget kring den veka munnen rörde en på samma sätt. Och
+håret var underbart. Som en guldskimrande flod flöt det fram från nacken
+ned över örngottsvaret.
+
+Slumsystern suckade tungt.
+
+Såg hon inte ut som en, på vars panna Herren tryckt sitt insegel? Och i
+stället var hjärtemarken övervuxen med tistel och törne, och Herren
+tilläts icke komma in och röja ... Men lov, pris och ära vare Herren att
+Han var trofast och outgrundlig i godhet och nåd! Ännu fanns tid till
+frälsning. Döden hade gått miste om sitt byte. Genom Herrens nåd hade
+hon, som låg där så blek och orörlig och sinneshård ryckts undan
+djävulens käftar. Genom Herrens nåd hade hon räddats från synden att
+taga sitt liv och kasta bort den dyra nådatiden ...
+
+Slumsystern knäppte sina händer. I hennes ögon tändes en exalterad
+glans.
+
+Herren är stor och god. Gud är kärleken. Vilken nåd, outrannsaklig och
+stor hade Han icke låtit vederfaras henne själv! I det rätta ögonblicket
+hade hon fått gå fram, där fara var å färde. Sin ringa tjänarinna hade
+Herren låtit komma till hjälp vid ett dyrköpt människolivs räddning!
+
+O, aldrig skulle hon glömma sitt hjärtas saliga glädje, då Gud hörde
+hennes böners rop och lät livet vända åter i den stela, halvdöda
+kroppen! Aldrig, aldrig skulle hon förgäta, hur Herren låtit sin nåd
+överflöda! Allting hade Han lagt till rätta, allt hade Han underliga
+lett. Alla hinder hade Han röjt ur vägen. Dagligen tillstaddes hon kämpa
+med djävulen om denna arma, vilseledda själ. Det fanns varken släkt
+eller vänner som stred emot och sökte hålla den fattiga själen kvar i
+synden. Hon kunde komma så ofta och stanna så länge övriga plikter
+tilläte. Det fanns intet annat motstånd att övervinna än motståndet från
+henne, som låg där sovande — andligen och lekamligen sovande.
+
+Men hennes motstånd, var det tysta, sega, ordlösa, som var värre att
+övervinna än hädelser, verop och förbannelser. Dag efter dag låg hon
+lika tyst och stillsam, så modlös och knäckt, att kroppen blev maktlös
+och tung som hos en döende. Att höra Guds ord stred hon inte emot, men
+hennes mun teg, och hjärtat förblev stängt. I snart åtta dagar hade hon
+legat lika orörlig, lika tyst, lika likgiltig. Icke en min förändrades i
+hennes bleka ansikte, om man kom eller gick. Allt studsade tillbaka från
+detta förstenade väsen. Maten stod orörd, tills den tvingades i henne.
+Breven som kommit lågo oöppnade. Och den enda människan, som sökt henne,
+hade förbjudits att komma in ... Den gången hade hon visat en nästan
+vild energi för att få sin vilja respekterad. Men snart nog hade hon
+sjunkit in i samma apati som förr ...
+
+Den exalterade glansen i slumsysterns ögon hade efter hand slocknat.
+Hennes ansiktsdrag uttryckte nedslagenhet och djup smärta. Plötsligt
+sjönk hon på knä framför sängen och dolde ansiktet i händerna. Så låg
+hon länge i tyst bön.
+
+Småningom blev hjärtat åter brinnande i henne. Läpparna började mumla
+ödmjuka, enträgna ord, som växte i tydlighet och styrka ju mera
+bedjerskan greps av bönens makt. Till sist fylldes rummet av hennes
+röst. Den blev ropande hög, som hos en som är stadd i ångest och nöd.
+
+— O, Herre, Herre, jag släpper Dig icke! Giv mig makt över hennes själ!
+Stå vid min sida, hjälp mig, att jag må övervinna djävulens makt och ge
+Dig henne tillbaka i evärdelig ägo. Herre, övergiv icke hennes syndiga
+själ, fräls den från ondo! Tag hennes hjärta, gör det till ett vax i Din
+hand, skriv med Ditt finger livsens ord på dess blad! Hjälp mig, Herre,
+att strida för Dig om hennes fattiga själ. Ingiv mig de rätta orden!
+Hjälp mig att beveka och trösta detta sargade hjärta, som våndas under
+satan utan att själv förstå det. Tag mig vid handen, led mig, lys mig
+fram till målet, som Du fordom ledde Israels barn och lyste dem i natt
+och mörker fram till Kanans förlovade land ...
+
+Hon tystnade med ens och låg alldeles stilla. Orden sinade för den
+bönhörelsens ljuvliga glädje, som plötsligt strömmat in i hennes själ.
+Med salig förvissning kände hon i sitt hjärta Herrens löfte om
+bönhörelse och seger. Med salig glädje kände hon, att Herren aktat henne
+värdig att med Hans hjälp förvandla en satans boning till ett tempel,
+där lovsångerna icke skulle förstummas och Herrens prisande aldrig
+upphöra ...
+
+De mumlande, stönande ljuden från bedjerskan väckte slutligen Thyra
+Börjesson ur hennes slummer. Hon slog upp ögonen och såg med en tom
+blick på den knäböjande gestalten vid sina fötter. Inte en muskel rördes
+i hennes bleka ansikte. Långsamt vände hon bort blicken och såg upp mot
+den skimrande blåa sommarhimmel, som spände ut sitt kupiga tält över det
+stora snedfönstret.
+
+Långt, långt borta ifrån, likt ljudet av malande kvarnar och fjärran
+brusande vatten, kom storstadens buller dragande in genom den öppna
+rutan över hennes huvud.
+
+Å, vad allting var avlägset, långt, långt borta från henne. Himlen hade
+de hindrat henne från att nå, och människorna i den bullrande staden
+ville hon intet. Alla voro de henne så främmande och likgiltiga. Bara
+ett ville hennes själ: vila och frid ...
+
+Hon slöt ögonen på nytt. Å, vad varje lem värkte av trötthet! Hela
+hennes varelse kändes tung som bly ... Hur ljuvligt att få somna in för
+evigt, sjunka djupare och djupare in i vila och frid ... salig ro ...
+salig vila ...
+
+Den mumlande rösten tog plötsligt till i styrka. Den växte, steg,
+skälvde, tiggde, starkare, högre, i bävande hänförelse. En ilning av
+plötslig skräck gick genom Thyra Börjessons hjärta. Hon satte sig
+häftigt upp och lyssnade spänt.
+
+— Herre övergiv icke hennes syndiga själ, fräls den från ondo! Tag
+hennes hjärta, gör det till ett vax i Din hand, skriv med Ditt finger
+livsens ord på dess blad ...
+
+Det spända uttrycket i Thyra Börjessons blick slappnade plötsligt. Hon
+sjönk tillbaka mot kudden. Varje ord kändes som ett knivstyng i hennes
+hjärta. Hon slog händerna för ansiktet. Gråten grep om hennes strupe,
+tryckte ihop den, spände och gurglade i hennes bröst. Hon svalde
+krampaktigt, hennes kropp knöts i motstånd, hon bet samman tänderna, men
+intet halp.
+
+Som en brusande vårflod, som i sprudlande kraft bryter alla
+fördämningar, vällde tårarna plötsligt fram ur hennes ögon. Hela hennes
+varelse skakade under konvulsiviska snyftningar.
+
+Slumsystern lyfte långsamt huvudet. Hennes glasklara, genomskinliga ögon
+sågo med ett hänfört, halvt frånvarande uttryck rätt ut i rummet. Över
+det tärda ansiktet låg ett återsken av bönens extas. Hennes ögon sågo
+ännu in i Herrens härlighet, och öronen hörde Hans ords ljuvlighet.
+
+Långsamt reste hon sig från sin knäböjande ställning. Hon blev stående
+orörlig, glömsk av tid och rum. De häftiga snyftningarna väckte henne
+slutligen. Hon strök sig över panna och ögon som en, som vaknat ur en
+djup sömn. Med en förvirrad, oförstående blick såg hon på Thyra
+Börjesson. Så förstod hon med ens. En förklarad glans spred sig över
+hennes ansikte. Hon sjönk överväldigad ned på sängkanten och tog Thyra
+Börjessons hand i sin.
+
+— Halleluja, Herren är nära, sade hon med en röst, som lät andfådd av
+sinnesrörelse. Nu är behaglig tid, nu är frälsningens dag! Statt upp och
+gå till din Fader! Si, allting är redo!
+
+Thyra Börjessons snyftningar upphörde plötsligt. I nästa ögonblick togo
+de till med förnyad styrka.
+
+— För mig finns ingen frälsning, sade hon slutligen med rösten darrande
+av gråt, mig har krukomakaren gjort till oheder.
+
+Slumsystern satt tyst en stund. Så sade hon stilla med trosvisshetens
+fasthet i rösten:
+
+— Tro på Herren Jesus, så varder du frälst. Ingen kan gå förlorad till
+evig tid, som böjer sitt hjärta till Honom.
+
+Thyra Börjesson upphörde plötsligt att gråta.
+
+Det blev dödstyst i rummet. Storstadens entoniga sång drog då och då in
+genom den öppna rutan, kom och blev borta, föll och steg i enformig
+regelbundenhet.
+
+Så började slumsystern åter tala. Hennes röst lät mjuk och stilla,
+monoton, som om hon läst ur en bok.
+
+— Si, säger Herren, jag står för dörren och klappar; den som hörer min
+röst och upplåter, till honom vill jag ingå ... O, så skynda då, låt upp
+hjärtedörren, bjud Herren stiga in, giv Honom som offer alla livets
+gåvor och krafter! Då skall Han för visso säga en gång: det hon kunde,
+det gjorde hon ...
+
+Åter blev det dödstyst i rummet.
+
+Plötsligt satte sig Thyra Börjesson upp. Håret föll som en gyllene
+mantel kring hennes axlar. Hon knäppte ihop händerna och lyfte sina
+förgråtna ögon mot den blåa sommarhimlen. Hennes röst kom liksom långt
+borta ifrån.
+
+— Mitt hjärta är som ett svidande sår i mitt bröst, ty Gud har äntligen
+öppnat mina ögon: egoism, synd och fåfänglighet var hela mitt liv. Så
+vill jag börja på nytt i anda och sanning. Hjälp mig, Gud, att leva för
+Dig och andra! Styrk min vilja till det goda! Vänd av Din vrede från
+mitt huvud! Giv mig glömska och ro! Giv mig Din frid och välsignelse!
+
+Ett blekt, förklarat ljus spred sig över slumsysterns tärda drag. Hon
+reste sig upp och lade välsignande sina händer på Thyra Börjessons
+huvud.
+
+— Ske alltså! Lyse Herrens ljus över din stig nu och i all evighet! Och
+dig, Herre, storhetens och trofasthetens Gud, vare lov, pris och ära, ty
+stora ting har Du gjort med oss, Dina tjänarinnor! Prisad vare Du,
+kärlekens Gud! Ett ögonblick varar Din vrede, men hela livet Din nåd.
+
+
+
+
+                              Noteringar:
+
+
+Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
+bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare
+korrekturer är som följande (innan/efter):
+
+   [s. 169]:
+   ... i dina ögon. ...
+   ... i dina ögon? ...
+
+   [s. 177]:
+   ... väg över dennes läppar. I en stor båge störtade ...
+   ... väg över hennes läppar. I en stor båge störtade ...
+
+
+
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75751 ***