summaryrefslogtreecommitdiff
path: root/78367-0.txt
diff options
context:
space:
mode:
Diffstat (limited to '78367-0.txt')
-rw-r--r--78367-0.txt2098
1 files changed, 2098 insertions, 0 deletions
diff --git a/78367-0.txt b/78367-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..dd88ee8
--- /dev/null
+++ b/78367-0.txt
@@ -0,0 +1,2098 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 78367 ***
+language: Swedish
+
+
+
+
+VINDSPEL
+
+af
+
+Sigrid Backman
+
+
+
+
+
+Borgå,
+Holger Schildts Förlag,
+1913.
+
+
+
+
+
+
+I
+
+
+En dag sitter väntan vid gårdens grind och spejar gladt utåt vägen,
+välbehagligt lyssnande till ljuden, som från köket klinga ut i
+solskenet och lifva tystnaden med glada beställsamma kvinnors prat,
+mortlars klang, klirrandet af fat och skålar, som ordnas.
+
+Nyss var hon inne i rummen och log åt solskenet, som sväfvade under
+takens hvithet, på golfmattornas ljusa väfnader och de guldstickade
+gardinernas tyll. Hastigt kysste hon björklöfsbuketten, som solade
+sig på matsalsbordet, stannade undrande på tröskeln till det lilla
+hörnrummet, som var ännu mera ljust än de andra. Skiftade det icke
+i rosa alldeles som de nyplockade hvitsipporna på bordet under den
+beslöjade spegeln!
+
+Ett annat rum var större. Där funnos stora skåp fyllda med böcker.
+Bilder af blåa haf, nätta främmande städer, porträtt af män och kvinnor
+gjorde väggarna glada och lefvande. På ett stort bord vid fönstret
+lågo många papper, somliga fullskrifna. — Här rastade man med arbetet,
+ty hon, väntan, rådde i dag öfver gården. — Sakta smög hon sig ut i
+trädgården och fann sin egen bild i ett kvinnoansikte, ty gårdens
+ensamma härskarinna väntade sin unga väninna och guddotter från den
+stora staden.
+
+
+
+
+Ute på vägen hörs hästens jämna tramp för ett lättrullande åkdon. Den
+väntande lyssnar, lämnar glädtigt sin låga stol under björken och går
+ut genom grinden.
+
+— Helma, Helma, jag ser dig! ljuder en glad röst från vägen, och i ett
+nu har den unga gästen stigit ur åkdonet och skyndar mot grinden på den
+mellan tallarna slingrande barrhala stigen.
+
+— Jag ser dig, jag ser dig! vinkar Helma leende.
+
+Hunden Ilo, som försofvit sig i solskenet på kökstrappan, lyfter
+plötsligt hufvudet och rusar skällande ut genom grinden.
+
+Men det är ju blott en flicka med ett leende ansikte, som kommer där
+tillsamman med henne han tillhör. Han böjer skamset hufvudet och viftar
+ifrigt på svansen. Och då den främmande flickan klappar hans hufvud och
+säger: Ilo, Ilo, nu måste du också hålla af Astri, som skall bo i hvita
+gården, — då viftar llo ännu ifrigare och blinkar: Jag blir din vän,
+jag blir din vän, du goda flicka.
+
+Kirkas och Maja, gårdens unga hushållerskor, komma ut i trädgården.
+Deras glada ansikten betrakta den komna med blyg nyfikenhet. Man växlar
+vänliga ord och blickar, frågar och svarar med leenden.
+
+Väntan har lämnat sin plats åt glädjen att fröjdas i gården.
+
+
+
+
+Så tyst är vinden på kvällen, att man från gårdarna på andra sidan
+sjön kan höra, då kvinnorna hojtande drifva in boskapen. Man hör klara
+barnröster, som ropa på kalfvarna i aldungarna vid stranden, man
+hör båtar sakta susa genom vassen, då de ros till strand af ensamma
+färdmän, som komma hem till kvällen. Ända från kyrkbyn hemtar den
+sofvande vindens andedräkt ljud, som tystna i hvita gården.
+
+Med lyckliga ögon blickar Astri ut öfver trädgården, där hon står på
+den stora, öppna trappan. Kirkas, som just iordningställer bordet till
+aftonmåltid i det fria, betraktar förstulet hennes ansikte. Inne hos
+fröken Helma finnes en bild af en sju-, åttaårig flicka. Under bilden
+står skrifvet: »Fars prinsessa». Nu vet Kirkas, hvem den mörkhåriga,
+finhyllta prinsessan är, fastän bilden visst blef gjord för tio år
+sedan.
+
+Gårdens värdinna, som dröjt en stund i sitt rum för att genomläsa några
+bref, skyndar glädtigt ut till sin gäst.
+
+Den storväxta Maja har sysslat i växthuset och går med tunga steg
+genom trädgården. Hon ser belåten ut, stannar en stund att granska
+vattenkärlet, som står under takrännan vid köksknuten, och då hon går
+uppför trappan, klappar hon i förbifarten så kraftigt om gamla Ilo, att
+han morrar.
+
+Bordet är dukadt. Under muntert prat sätta sig de fyra kvinnorna till
+aftonvarden, som ätes utan skyndsamhet och oro, liksom i förbund med
+kvällens långa, ljusa skymning.
+
+
+
+
+I köket har man redan slutat sysslorna. Maja öppnar dörren för Ilo, som
+förnöjdt slickande sig om munnen långsamt lunkar ut på trappan. Sakta
+stänges dörren åter, och man hör intet mer af hushållerskorna.
+
+Men Astri har ännu mycket att tala om för Helma, och bädden därinne i
+det nätta hörnrummet lockar henne mindre än den ljumma kvällsluften ute
+på trappan.
+
+— Hör, Helma! så sade mor och syskonen: Dröj icke länge borta, man
+blir tung af att bo i ödemarken. — Men fastän mor är mor och syskonen
+syskon, som man älskar, längtade jag dock alltid bort från den stora
+staden med de många främmande människorna, de höga husen och gatornas
+bullrande vagnar.
+
+Så tyst den vägen är, som från stationen leder hit! Så tyst! Som stora
+flickögon blickade sjöarna efter mig och träden hängde nyfikna öfver
+gärdesgårdarna. Men det säg icke skjutsgossen, ty då jag bad honom
+sakta farten, säg han småleende på mig och frågade, om det syntes någon
+ekorre i skogen. Vi åkte genom små nätta byar, där det var så tyst i
+gårdarna, så det såg ut som bodde där ingen utom hönsen, som spatserade
+i trädgårdstäpporna. Så kommo vi till en stor skog, och jag bad gossen
+stanna, ty jag gladde mig så mycket åt några unga björkar, som speglade
+sig i en liten sjö. Men gossen såg åt andra sidan, och så sade han
+alldeles utan oro: Där sprang ju en räf! En räf, Helma! — Så stannade
+vi icke, förrän jag såg dig och hela gården och allt detta, som är
+underbart som en saga.
+
+Helma ser leende på Astris unga ansikte och säger blott: Berätta ännu
+något.
+
+Astri ser fundersamt utåt sjön.
+
+— Hafvet, som är kring staden, där hemmet och mor är, det är också
+något underbart. Men det har en annan tystnad än sjöarna. Det är så
+stort, att jag ej vågar andas, då jag blickar långt utåt. Det är som
+en stor sångare, som sjunger så, att man icke kan säga något med ord.
+Men då stormvinden far öfver det stora vattnet, kan man höra en gammal
+guds dånande stämma. Jag tänkte, han vredgas visst öfver mäniskornas
+orättvisor i de kringliggande länderna. — Jag blef allvarsam. — Men då
+sade mig en gång en våg, som vinden förde så högt mot stranden att den
+kysste min skospets: Barn, far till det inre af ditt fagra land, till
+sjöarna, som hviska mildt som kvinnor, din själ är ömtålig, och du blir
+sorgsen af hafvets oro. — Och nu är jag ju midt inne i det fagraste
+landet, det egna landet, säger Astri och ser gladt på Helma.
+
+Men Helma säger: Tala ännu om något från staden, du kära.
+
+Astri sitter tyst en stund, och Helma säger icke något.
+
+— Helma! börjar Astri åter. — Mor sade en gång till mig: Lifvet känner
+du icke. — Men jag tänkte: Har jag icke ögon till att se och öron till
+att höra. — Ensam gick jag ut att vandra på en stor gata. Jag mötte
+många människor, fäder och mödrar, systrar och bröder, eller många
+af dem, som visst bilda det som är lifvet. Men somliga hade alltför
+sorgsna och missmodiga ansikten och andra åter kanske alltför glada.
+Jag såg vagnar, som mjukt rullade fram på den släta stenläggningen, och
+i vagnarna lutade man sig bekvämt mot mjuka karmar. Samtidigt såg jag
+en gammal kvinna, som såg mycket trött ut, streta fram på gångbanan
+bärande en alltför tung börda. Jag såg unga kvinnor, med blickar likt
+dämpadt oroliga lågor, lättjefullt vandra på promenaderna, liksom
+väntande något af vårluften, som sänkte sig öfver staden. Så såg jag
+små barn, som stodo i gathörnen och sålde tidningar. Andra sutto på
+stentrapporna och utbjödo blommor. Jag märkte, att många barn sprungo
+barfota på de ännu kalla gatorna; jag stannade och frågade en gosse:
+Hvarför är du utan skor? — Därför att jag icke äger några, sade han och
+såg ned på sina röda fötter. Men i detsamma sade han så gällt, att jag
+ryckte till: Köp blommor! — Han sålde anemoner, nattvioler och helt
+unga konvaljer. Jag glömde gossens bara fötter och köpte blommorna för
+blommornas egen skull.
+
+Men när jag sedan vandrade hemåt, tänkte jag åter på det, som icke
+gjorde mig glad. Och då man helt obekymradt sade mig: Sådant är lifvet!
+då tänkte jag: Människornas lif är icke vackert. Det är orättfärdigt.
+Nu vet jag det. Nu känner jag lifvet.
+
+Men jag är ju en flicka, jag kan icke tala högt till alla de tanklösa,
+sorgsna, trötta och alltför glada, min röst skulle icke höras. Och det
+är endast de små barnens hufvuden man kan fatta mellan sina händer och
+säga sakta: Låt oss vara goda! — Och jag for bort från staden, hvars
+själ icke ändrar sig efter min tanke, och jag vill också tänka på
+sådant, som fröjdar mig. — Jag är glad att vara hos dig. Du skrattar
+icke åt mig, om jag alltför länge stannar att betrakta en blomma, ett
+ansikte eller solskenets lek under löfverket. Du fattar min tystnad
+lika väl som det jag kan säga med ord.
+
+— Du kära, säger Helma, du har kanske alltför tunga tankar, du är ung
+och ömtålig. Så tillägger hon glädtigt:
+
+— Se på syrenernas ännu ej utspruckna blomklasar, där sträcker sig ett
+helt fång in genom ditt öppna fönster. Snart komma rabatternas alla
+blommor, som ännu gömma sig, och då stannar visst din längtan hos dem
+hela blomningstiden, och du stannar hos mig. Båda växthusen stå fulla
+af allehanda ömtåligare blommor, som väntat på dig.
+
+Det lyser en glimt i Astris ögon, och hon går på tå nedför trappan.
+Välbehagligt sträcker hon ut armarna och säger sakta: Är tystnaden
+någonsin djupare?
+
+I detsamma höres i skogsbrynet gökens lustiga rop. Förvånad ser Astri
+upp till Helma på trappan.
+
+— Det är maj, säger Helma leende. Och Astri hviskar ut mot skogen:
+Somna, sommarfågel, klockan är tolf.
+
+— Ja det är tid att gå till hvila, du är visst trött af färden, säger
+Helma.
+
+— Trött är jag icke, kanske litet sömnig och glad, svarar Astri och går
+med dröjande steg åter uppför trappan.
+
+Men ännu länge stå fönstren öppna i hvita gården, som ville man fånga
+in all doft från skogen och länge lyssna till majnattens tjusande
+tystnad.
+
+
+
+
+Solen bildar en guldkil på bäddens fina hufvudkudde. Astri vaknar.
+Hon är sömnig och trycker kinden med en lycklig suck mot kudden. Men
+solskenet, som snart gjuter sig öfver hela bädden, håller henne vaken.
+Hon vänder sitt ansikte mot solen och tänker: Sol, sol, det är maj
+ännu, du får blott kyssa min kind, mitt hår och min mun — men vänta
+till juni och juli, då du är het och full af glöd, då skall du få
+kyssa min fot, min barm och min skuldra. Jag vill möta dig därnere vid
+badstället, och jag skall afkläda mig inför dig i jublande fröjd. Och
+då är det sommar, sommar!
+
+I ett nu är hon uppstigen från bädden, och hastigt gör hon sig i
+ordning till morgonmåltiden.
+
+
+
+
+Innanför matsalsdörren stannar Astri i undran öfver tystnaden. Sofva
+alla ännu? Hon frågar klockan, som står i vrån. Den säger åtta. På
+bordet finnes ingen morgonfrukost. Hon går att öppna ett af fönstren,
+sätter sig på fönsterbrädet, skuggar ögonen med handen och blickar
+ut i solskenet, som ligger öfver trädgården och öfver de längre bort
+liggande ängarna, skogarna och sjöarna. Ingen vind blåser. Intet är
+som skapar oro. — Jag är lycklig, tänker Astri, för solens skull, för
+blommornas skull. Jag andas och ler utan oro.
+
+Sakta öppnas dörren till köket, och den nätta, ljushåriga Kirkas kommer
+in med teet. Hon hälsar med ett förvånadt leende.
+
+— När vaknar man i hvita gården, frågar Astri.
+
+— Mycket tidigt, svarar Kirkas, men vi tänkte, att gästen från staden
+skulle hvila sig längre.
+
+— Jag ville icke sofva bort morgonen. Tro mig, jag är icke i släkt med
+staden. — Men säg mig, Kirkas, huru länge har Ni varit i gården, och
+från hvilken by har Ni kommit?
+
+— Två somrar och två vintrar har jag varit i gården, och nu blir det
+den tredje sommarn. Jag är från skogstorpet där bortom sjön.
+
+— Och Ni längtar aldrig härifrån?
+
+— Nej, säger Kirkas. Det kommer ju stundom på kvällen någon liten oro i
+hjärtat eller hufvudet, liksom en nyfikenhet på något annat. Men då vår
+värdinna läser upp för oss historier ur böcker, då hon berättar för oss
+om händelser i andra länder, är det som hade man rest de långa vägarna
+och skådat allt med egna ögon. Då blir man åter lugn.
+
+— Ja, det visste jag ju, säger Astri, nickar gladt till Kirkas, som med
+lätta steg går ut ur matsalen, och hon tänker: Jag håller af dig Kirkas.
+
+— Astri sätter sig vid bordet och börjar smaka på kakorna, som
+frestande dofta i fatet på det nätt ordnade bordet.
+
+En dörr öppnas, Helma tittar in från ett angränsande rum, skrattar och
+säger:
+
+— Men du är ju sömnig ännu! Astri skyndar glädtigt till Helma.
+
+— Se på mig! Det var solen, som väckte mig. Den kom in och såg så länge
+på mitt ansikte, att jag vaknade.
+
+— Men det har du redan förlåtit, du som älskar solen, säger Helma och
+går att servera teet.
+
+— Ja, svarar Astri och tänker redan på något annat. — Hvarför skrifver
+du böcker, Helma?
+
+— Helma ser uppmärksamt på Astri och svarar strax: Därför, att det är
+mig en stor glädje.
+
+— Men hvarför skrifver också du om kärleken, eller det, som sammanför
+männen och kvinnorna? Är detta så stort, säg, Helma!
+
+— För de flesta det starkaste, säger Helma, och skjuter brödfatet till
+Astri.
+
+Astri tar en kaka, men börjar icke att äta. Nästan hviskande säger hon:
+Jag har också skrifvit i en bok om de käraste ting. Men boken är sådan,
+att ingen främmande kunde förstå den. Till far, som är död, kunde jag
+skrifva allt i många små bref, som han kunde förstå och älska. — Kände
+du fars hjärta?
+
+— Det tror jag, säger Helma hastigt, och ser ned på sin hand, som
+prydes af en säregen ring. Men strax ser hon åter leende på Astri.
+
+— Du ville ju tala om din bok.
+
+Det glänser i Astris ögon och hon börjar tala mycket allvarsamt.
+
+— Då boken ligger sluten, är den som en hvitklädd flicka, som döljer
+sitt ansikte. Den är så hvit som ett moln, som vinden om sommarn
+lekande blåser ut på himlen. Den har intet namn. Dess dräkt prydes
+endast af en bild af fuchsians första blomma.
+
+Då jag var tolf år hade farmor en blomma, som hon kallade Kristi
+bloddroppe. Hon var mån om blomman, och den stod alltid i solskenet
+allena vid ett af fönstren. Farmor talade icke mycket, men därför var
+hon hvarken sorgsen eller ledsen. Nästan allt fick jag tänka ut om
+hennes lilla bokhylla, om bilderna på väggen och om blommorna, som
+växte i krukor på fönsterbrädena. Men ingen blomma var så vacker som
+farmors älsklingsblomma, fuchsian. Jag älskade den. Och utan att jag
+visste det, hade i min tanke födts en sång om denna blommas egenheter.
+Jag gjorde mig en bok och ville skrifva upp min sång. Men i mitt
+hjärta fanns så många tankar, som jag kunde säga ut med så många olika
+ord, att jag blef nästan skrämd af lycka. Och innan kvällen hade jag
+skrifvit en lång historia om fuchsiablommans hemligheter. Sedan skref
+jag något till hvarje blomma jag lärde känna, om dem, som om sommarn
+växte på ängarna, vid bäckarna och i skogarna. Och de kommo mig alla så
+nära, och jag älskade dem som hade jag känt dem redan innan jag föddes.
+— Helma, så sade syskonen: En blomma är blott en blomma. — Men en
+blomma födes, upplefver mycket och dör. Hon har många vänner och solen
+själf kysser henne. Hon är mera än ett smycke af guld och rikare än en
+ädelsten, ty hon har många hemligheter i sin stjälk och mycken glädje
+samlad i sin krona.
+
+Astri ser på Helma, men då Helma icke säger något, fortsätter hon: Så
+har jag skrifvit om sparfvarna, om sommarfjärilarna samt om det jag
+fattat af stjärnorna, som om vinterkvällen lysa på himlen.
+
+Men när tiden gått tre år framåt, hade jag blifvit så gammal att jag
+skulle till nattvard i kyrkan. Det var en stor och märkvärdig händelse.
+Man skulle säga: jag tror, jag tror, fastän man tänkte: jag undrar och
+har icke förmåga att tro. Och därför skref jag i min hvita bok: — Du,
+du som älskat och dött, se på mig. Jag har visst ingen tro, men jag
+älskar Dig. Jag älskar Dig därför, att Du hjälpte de sjuka, sorgsna
+och trötta. Jag älskar Dig därför att Du älskade blommorna, fåglarna
+och de små barnen, andras barn. Jag älskar Dig för de ord Du talte på
+berget. Jag älskar Dig därför, att Du utan fruktan sade inför kejsarne:
+Det är jag. — Ditt sätt att lefva är mig frälsning till en stor glädje.
+Men inför Din död blir jag blott upprörd och känner en stor sorg öfver
+mänskornas gränslösa hårdhet. — Helma! Då man tänker så, måste man ju
+också säga så.
+
+— Du kära, säger Helma, har du ännu skrifvit något?
+
+Astri tänker en stund och så säger hon leende: — Ja, jag har skrifvit
+om solen, som är öfver alla. Hon tar från skålen en sockerbit, sticker
+den hastigt i munnen och ser uppmärksamt på, hur Helma ordnar om
+blommorna i glasvasen. Så börjar hon åter prata.
+
+— Om den makten, som sammanför männen och kvinnorna, har jag ingenting
+kunnat skrifva. Jag känner den ju icke. Men jag har läst om hurudan den
+kärleken är, som de begära af hvarandra. De taga ju allt, allt, alla
+tankar taga de af hvarandra och lämna intet annat kvar än ett bundet
+hjärta. Jag fruktar för den kärleken. Jag vill vända mitt ansikte från
+den och värja mina ögon med handen. Du vet ej Helma, hur rik jag är,
+allt är mitt eget, mitt hjärta och mina tankar och mina båda händer,
+som intet begära.
+
+— Här i ödemarken får du visst behålla din rikedom, säger Helma och ser
+ömt som en mor på Astri. — Men man råder icke alltid ens öfver sitt
+eget hjärta. Blommorna och träden äro ju icke vindarnas herrar. De
+böjas och skälfva och gifva sin doft och fägring, då vindarna smekande
+spela i trädgårdarna och på ängarna. — Men låt oss nu tänka på något
+annat, låt oss gå ut i trädgården.
+
+
+
+
+Det är en mycket varm dag. Astri och Maja komma från skogen. Astris
+röda hätta lyser ända till gården, då de komma fram ur skogsbrynet.
+Maja bär i sitt förkläde en stor knippa torra kvistar, son hon samlat
+till bränsle. Hennes svettiga ansikte skiner af belåtenhet. Men Astri
+ser stundom nästan bekymradt på Maja. Hon ville säga alldeles vänligt:
+Trampa icke så tungt Maja! Hör du ej, hur det suckar under dina steg.
+Tänk på alla små blommor och myror, som dö under dina breda fötter!
+Men, tänker Astri — Maja är visst mycket tung, hennes barm är ju under
+tröjan som stigande vatten i en trång bädd. Hennes spändt uppsnurrade
+hårfläta väger visst mer än ett stort kålhufvud. Man kan därför icke
+säga något till Maja. — Och Astri går lätt på tå bredvid Maja och
+säger blott: Se, se så vackra blommor, som växa på vägarna. — Men Maja
+skrattar åt Astri som åt ett lekande barn.
+
+Då Astri kommer in i sitt rum, lägger hon sig på den lilla soffan
+och somnar. Skogens tunga, söfvande dofter ha sugit sig in i hennes
+ögonlock. Hon sofver länge.
+
+Klockan i matsalen slår två klingande slag. Astri vaknar och ser
+i detsamma genom fönstret, huru Maja kommer genom grinden med
+vattenämbaret. Hon börjar tänka på Maja som icke kunde se, att skogen
+är så vacker som den är. Och det, som Maja gjorde åt det unga trädet!
+Hon sade: — Jag måste göra mig en rifva. — Och så gick hon till en
+ung björk och skar, innan jag visste af det, en stor flik från dess
+fjuniga, mjölkhvita stam. Jag såg hur det unga trädet skalf af smärta.
+— Hur kunde du, Maja? Ser du det gapande såret! Maja såg frågande på
+mig och sade: — Jag gör ju bara en näfverrifva. — Men en näfverrifva är
+en dyrbar flik af den unga björkens sammetshud. — — — Kirkas har sagt
+mig, att det är en ung hosbonde, som vill taga Maja till hustru. Jag
+undrar öfver detta. Kan man hålla af Maja?
+
+Då jag om kvällen sitter på trappan, och vinden sakta smekande far
+öfver vår hvita gård, och jag knäpper mina händer och lyssnar, då tror
+Maja, att jag är sorgsen, och hon ömkar sig öfver mig och säger: —
+Lilla fröken, så ensam Ni är. — Jag säger intet, jag nickar leende och
+tänker: Stackars Maja, så blind du är, som ej kan se, hur aftonvinden
+kysser mig, och hela sommarn, som är kring mig lik en omfamning. Och då
+solen glöder och färgar sjöarnas vatten i purpur, och skogarnas skuggor
+blifva djupa och svarta, och jag säger till Kirkas och Maja: — Låt oss
+vaka till midnatt och skåda härligheten! Då sätter Maja sig med oss
+på trappan. Hon tittar blinkande på solnedgången, börjar om en stund
+gäspa, stiger långsamt upp och slår med handen åt aftonrodnan på samma
+sätt som man gör åt en bukett af pappersrosor och glitter. Så går hon
+och låser grindstugan och boden och smäller till bastudörren, som stått
+på glänt. Då allt är stängdt, går Maja in och lägger sig. Sådan är
+Maja. Kan man älska Maja? — — —
+
+Astri väckes ur sina betraktelser af en knackning på dörren. Det är
+Kirkas, som söker i hela huset efter värdinnan. Till gården har kommit
+en ung man, som önskar tala vid husets härskarinna.
+
+— Ack, det är den nye trädgårdsmästaren från den stora byn på andra
+sidan sjön, säger Astri. Han kommer för att se trädgården. Vår värdinna
+har visst gått till torpet i skogen. Hon väntade mannen redan igår. Jag
+skall tala vid honom. Bjud honom att vänta i matsalen. Kirkas gör en
+förstående nickning och går.
+
+Astri går genom rummen i hopp om att ändå finna sin värdinna
+hemma. Endast husets svarta kattunge dansar i ett af rummen som en
+hvirfvelvind och skjuter från soffans karm som en pil till Astris
+fötter. Hon tar det lekande djuret i famnen och går till matsalen.
+
+ * * * * *
+
+Det är en högväxt ung man med ett friskt ansikte, som hälsar Astri med
+en bugning och säger sitt namn.
+
+Astri räcker honom handen med orden: — Ni kommer från den stora byn på
+andra sidan sjön?
+
+— Ja, svarar den främmande något undrande. Och innan han hunnit säga
+något vidare, har Astri redan upplyst: — Vår värdinna är icke hemma,
+men jag tror mig kunna ordna köpet af blomplantorna och visa Er de
+sjuka krusbärsbuskarna. Den främmande ser road ut. Men Astri märker
+icke glimten i hans ögon, ty kattungen, som hon hållit i händerna,
+klättrar upp och rufsar henne i håret. Hon försöker lösgöra sig från
+de små tassarna, men de äro som kardborrar, och den unge mannen måste
+skynda henne till hjälp. Men katten blir förnärmad, spottar åt mannen
+med öfvertygelse och far som en blixt ut ur rummet. Den främmande
+skrattar, Astri skrattar och hon märker att den unge mannen är vacker.
+Hon undrar öfver hans ljusa hår, hans ögon och hans fina händer. Hon
+ser hastigt liksom misstroende på honom och säger: — Ni är väl den nye
+trädgårdsmästaren, som skulle komma för att se om våra blommor?
+
+Då säger den unge mannen godmodigt leende: — Nej, jag är icke den
+väntade nye trädgårdsmästaren. Jag har kommit från vår stora stad i
+söder och har uppställt en altartafla i kyrkan i byn. Pastorn berättade
+mig i dag om den ensamma hvita gården vid ljungheden. »Traktens
+underbaraste gård», sade han. Strax gick jag till stranden, sköt ut en
+båt och rodde öfver sjön. Jag fastgjorde båten vid den lilla bryggan
+därnere och kom ända upp till grinden. Och innanför grinden fanns
+en trädgård och midt i trädgården ett lågt, hvitt hus. Jag stannade
+lyssnande och såg. Sakta öppnade jag grinden och steg djärft på
+trädgårdens tysta gångar. En obetvinglig lust att göra några bilder af
+denna tysta gård, väcktes hos mig. Och därför står jag nu här för att
+begära tillåtelse att få förverkliga min önskan.
+
+Astri känner en lätt rodnad på sitt ansikte, men säger lugnt och
+liksom pröfvande: Ack, Ni är målare! Vår värdinna nekar sällan till
+något. Jag tror mig kunna gifva Er tillåtelse att göra de bilder Ni
+önskar. — Men säg, kan Ni måla solskenet, som ligger på väggarna och
+fönsterrutorna? Får Ni det fatt, då det glittrar under löfverket på
+gångarna i trädgården? Kan Ni gissa hvar det finns, då det lyser från
+vallmoblommorna?
+
+— Jag gissar att det finns ett solsken, som är blommornas eget, fastän
+de nog fått det af den stora solen, säger den unge mannen lifligt. —
+Men de gömma det i sina kalkar och höja sina hufvuden. Vallmoblommorna
+äro de mest solfyllda, men de tåla icke vinden. Har Ni märkt, huru kort
+deras lif är? En kvällsvind kan bortföra hela blomman.
+
+— Ja, säger Astri och ser undrande på mannen, som vet något om
+blommornas hemligheter.
+
+— I dag tillåter vinden mig dock icke att fånga solsken från
+trädgårdsgångarna och fönsterrutorna, säger den unge mannen småleende.
+— Hör Ni, hur han spelar därute och gungar själfsvåldigt i träden! Och
+molnen kör han rakt mellan oss och den stora ursolen. Jag måste vänta
+tills han somnar, af sina egna melodier. Jag får komma en annan dag.
+
+Han gör en långsam bugning till afsked. Men hans blick dröjer länge vid
+Astri. Hon märker det, och då hon räcker honom handen, säger hennes
+korta blick: Ingenting begär jag, och intet vill jag gifva.
+
+Men hon följer den främmande nedför trappan och ser efter honom ännu,
+sen han sakta stängt grinden efter sig, och långsamt vandrar mot
+stranden genom talldungens pelargångar.
+
+Då Astri åter kommer in i sitt rum, går hon till spegeln, lyfter
+långsamt dess fina tyllslöja och betraktar noga sitt ansikte. Och
+hennes skälfvande tanke hviskar: Det är vinden, som krusar insjöns
+djupblå yta. Men lugn bor i djupet, och mot kvällen blir grumlet till
+klarhet. När jag kammar mitt hår till natten, skall jag stå inför dig,
+min spegel, du, som är sann och ingenting döljer, och du skall finna
+min blick lugn, sömnig och lycklig. Till i afton klockan tio skall
+slöjan täcka dig. Ingen annan än jag får se sin bild i dig, ty du är
+min. Jag aktar dig, min skatt, framför allt för solen, som är starkare
+än du. Den skulle bränna dig och grumla dig och taga all din glans, och
+du kunde ej längre säga mig sanningen. Solen är för dig, som vinden för
+insjöns spegel, som grus i källan och lika farlig som jag anar, att
+männens brännande blickar äro för unga kvinnoögon. Akta dig, låt slöjan
+täcka dig!
+
+
+
+
+I trädgården blomma nu de gladaste blommorna, ty det är midsommar.
+Astri går till rabatterna, lyfter på fuchsiornas tunga blomknoppar,
+till rosorna går hon och tänker: De äro alla som små barn, som låta
+lyfta sina ansikten, och som man kysser på kinderna.
+
+Där kommer Helma genom grinden med ett tennstop i handen. Astri skyndar
+att möta henne. Med glädtig min visar Helma stopets innehåll.
+
+— Finns det redan så mycket smultron i skogen, säger Astri, och gör en
+förvånad figur med munnen.
+
+— Ja, och ännu mycket mera, svarar Helma. — Jag har redan smakat mig
+mätt. Tag nu dessa att fröjda dig med, men gå sedan att plocka andra.
+Ty de vänta alla just däruppe i solbacken. Somliga gömma sig under
+bladen, men sök upp dem, de äro stora, nästan mörkröda och tunga af
+saft. Och de, som öppet glänsa i solskenet de ropa: tag oss, tag oss!
+
+Astri smakar på ett och ett af bären, så tar hon flere åt gången. Hon
+är nöjd och säger icke något.
+
+Men Helma stannar vid en krusbärsbuske och säger bekymradt: Aldrig
+kommer min trädgårdsmästare.
+
+Och nu får hon höra historien om den oväntade gästens besök.
+
+— Helma! Innanför grinden skall han komma, midt in i trädgården. Tänk,
+om han ändå icke aktar blommorna. Han bar sitt hufvud så högt — slutar
+Astri sin berättelse.
+
+Men Helma ser gladt på Astri och säger blott: Låt oss tro det bästa om
+den främmande unge mannen — och hon skyndar in till sitt arbete.
+
+Astri hör, hur Kirkas och Maja skratta i stora arbetsrummet. Hon
+skyndar uppför kökstrappan.
+
+— Kan Ni inte komma ut och skratta i solskenet, säger hon, och ser
+turvis på de båda flickorna, där hon står i dörren.
+
+Men Kirkas skjuter blixtsnabbt spolen och slår till en tråd på sin väf
+och säger: Jag ville göra lärftsväfven färdig i dag.
+
+Astri går och bjuder henne bärstopet. Kirkas smakar på bären och lämnar
+stopet leende tillbaka. Astri går till Maja, som sitter i den långa
+träsoffan stickande strumpa. Maja sträcker ut sin hand. Astri fyller
+den med de präktiga bären sägande: Vår värdinna har själf plockat dem.
+Maja skrattar, slår i sig bären i två tag och börjar åter sticka.
+Men Astri ställer stopet på soffan, fattar Majas stickning mellan
+fingerspetsarna och ser ömsom på stickningen och på Maja.
+
+— Men Maja, en mansstrumpa gör Ni ju, en mansstrumpa, och så tjock, så
+sträf och så ful!
+
+Maja säger intet, men hennes stora ansikte rodnar.
+
+Astri tar sitt stop och går mot dörren. Men nu har Maja tänkt ut en
+sak, och hon säger brådskande: Lilla fröken, jag skall gifva dem åt min
+broder.
+
+— Strumporna ja, säger Astri, som redan tänker på något annat. Hon
+nickar gladt och går ut.
+
+
+
+
+Astri går i trädgården och tänker: — Så lycklig som nu har jag visst
+aldrig varit. Icke ens då, när jag var liten. Då fanns det nog så
+många sorger. Då fick man icke bo på landet, där det fanns ängar,
+skogar och mycket blommor. Och fick man midt i hetaste sommarn vistas
+på någon landtgård, var det just så länge, att man lidelsefullt hann
+förälska sig i kalfvarna, som hoppade mellan strandens albuskar, och
+kycklingarna, som spatserade på den gröna gräsplanen. Men så en dag
+fördes man af ett otäckt rusande tåg åter till staden, där far hade
+sin tjänst och mor mycket att ordna i hemmet. Och borta voro skogarna,
+ängarna och alla blommorna, kycklingarna och de små lammen, som voro
+så hvita och rädda! Och man grät länge om kvällen, tyst, så att ingen
+visste det. Ty far och mor voro fattiga. Och de hade äldre barn,
+syskonen, som sleto skor och strumpor och behöfde så mycket. — — —
+
+Aldrig fick man heller en sådan docka, som man sett i ett butikfönster.
+En sådan docka, som man längtade att få hålla i sin famn och vyssja
+till sömn. — — —
+
+Det fanns andra små flickor, som ägde sådana dockor, som kunde sluta
+sina ögonlock, dockor, som kunde, då man helt litet tryckte på dem,
+säga mamma, dockor, hvilkas armar man kunde ställa så, att de sträcktes
+emot en. — — —
+
+Men då vi lekte i en stor trädgård, där det icke fanns några blommor,
+lämnade de små flickorna ofta sina dockbarn liggande på näsa i den
+dammiga sanden. De klädde dem sprittnakna och föreställde sig icke
+alls, att dockorna fröso. Jag kunde aldrig förstå dem. — — —
+
+Jag hade också en docka, en gammal docka, som jag ärft af äldsta
+syster. Den var icke vacker. Dess näsa var sliten. Dess svarta peruk
+hade lossnat i limningen. Men hon kunde sluta sina ögonlock. Jag
+vårdade henne, tvättade hennes glansiga ansikte, kammade försiktigt
+den löst sittande peruken, och så gjorde jag åt henne kläder, de allra
+nättaste kläder. Och jag älskade henne. — —
+
+Så en dag, då jag gjort henne en hatt, som jag med en liten nål fäste
+vid peruken, ville jag gå ut till lekplanen. Men just då jag kom
+utanför gårdens port, kom en häftig vindpust och förde med sig dockans
+hatt och peruk. Jag blef först häpen. Men då jag såg dockans skalliga
+hufvud, som hade ett stort hål midt i hjässan, blef jag förskräckt
+och började springa efter den bortflugna hatten. — Där kommo några
+skrattande pojkar springande emot mig. — Jag minns dem alla så tydligt.
+— En af dem fick syn på dockhatten, som låg i rännstenen. Samtidigt såg
+han mig komma springande med dockan tryckt mot bröstet. Och i ett nu
+hade hans smutsiga fot trampat den lilla hvita hatten alldeles platt.
+Och de andra pojkarna skrattade åt mig och min docka. Jag kämpade med
+gråten. Jag gömde dockan under mitt lilla, spända förkläde. — Men
+gossen hade stungit sin bara fot på nålen, som höll ihop peruken och
+hatten. Och snopet haltade han bort med sitt muntra sällskap. — Men jag
+tog icke upp hatten, ty den var smutsig. Min docka skulle icke bära en
+hatt, som man trampat i smutsen, nej aldrig. Och jag grät icke, nej
+icke, fastän mina läppar darrade och det skymde för ögonen. — — —
+
+Jag minns, hur jag började gå hemåt och kom så till hemmets kökstrappa,
+där bror satt och täljde åt sig barkbåtar. Han såg den stora knölen
+under mitt förkläde. Jag ville gå uppför trappan, utan att säga något.
+Men bror tog hastigt fatt i min korta kjol, och jag måste visa honom
+dockan. Han undersökte den noga, den intresserade honom. Man kunde ju
+se hela mekanismen för dockögonen. Så stack han fingrarna in genom
+hålet på hjässan, och se, i ett nu var dockan utan ögon. — Då kunde
+jag icke längre behärska mig. Jag storgrät häftigt, högljudt och gick
+uppför trappan och såg mig icke mera om efter dockan, som blef mig så
+främmande som en död. — —
+
+Då jag något lugnad åter kom ut, satt bror och kikade på solen genom
+glasbitarna, som utgjort dockans ögon. Och han var alldeles obekymrad
+öfver min sorg, min stora sorg. — Men jag kom underfund med, att
+vindarna äro farliga herrar, som man bör akta sig för, och att pojkar
+äro sådana, som man icke kan hålla af. — — —
+
+Kirkas kommer ut i trädgården med svarta katten på armen, och Astri
+tänker icke längre på de sorger hon haft, då hon var en liten flicka.
+
+
+
+
+Den unge målarn har landat med sin båt vid gårdens strand tidigt om
+morgonen. Vinden har varit honom gunstig. Ohöljd har solen lyst öfver
+gården. Tystnad har rådt i trädens kronor, stillhet bland blommorna.
+Endast den ensamma aspen vid boden har darrat vid kvällsluftens lätta
+suck.
+
+Och Astri har gått och tänkt i hemlighet. Han gör mig nyfiken, den
+unge målarn, eller hans arbete gör mig det. Dock önskar jag, att han
+redan vore färdig med sina bilder. Jag kan ju icke klä af mig skor
+och strumpor, då solen vill kyssa mina fötter, när jag sitter och
+flätar små bastkorgar i trädgården. Han kunde gå förbi och se den
+bruna pricken på min högra vrist. Så kan jag icke sträcka ut mig på
+trädgårdssoffan och kanske somna, då luften är tung och varm och
+ljuflig. Det kunde se lättjefullt ut, fastän det icke är så. Man rår ju
+icke för den gode gudens sömnmedel, som strömmar från blommorna. — — —
+Om jag vore en liten flicka skulle jag visst oförskräckt gå till den
+unge målarn och säga till honom: Låt mig få se på de bilder du gör. Då
+kunde jag springa omkring utan skor och strumpor och alls icke bry mig
+om den bruna pricken om än den sutte midt på min näsa. — — — Men jag är
+nu icke längre en liten flicka. — — —
+
+Så glad han såg ut då jag mötte honom vid grinden, då, när jag förde
+brefvet till byposten. Men när jag kom med min vattenkanna från källan,
+skyndade jag förbi honom så att jag var andtruten då jag nådde trappan.
+Hvarför? — — — Han borde icke få se in i växthuset, då jag är där och
+vattnar blommorna.
+
+
+
+
+Astri hör genom sitt öppna fönster, huru den unge målarn säger till
+Helma, som är mycket vänlig mot honom: — Sådan lust till arbetet gaf
+mig ej ens de små hvita husen vid det sydliga hafvets blåa bukter. Som
+ett poem, en vemodig stilla dröm, är Eder hvita gård!
+
+Det sydliga hafvets blåa bukter! Undrande minnes Astri, hur hon i
+tanken skådat de främmande städernas hvita hus stå i en ständig sommar,
+och hon ville ropa till den unge mannen: Berätta, berätta hela dagen
+och natten med, jag ville veta, om din verklighet är lika skön som min
+dröm.
+
+Astri fäster sin röda hätta på hufvudet, lyfter på spegelns slöja, ser
+hastigt på sin bild och går ut.
+
+Hon ser, att målarn just ämnar rasta med arbetet. — Han skall till
+pastorns gård att spisa, tänker Astri och går nedför trappan. Men den
+främmande kommer henne till möte och ber om tillåtelse att få lämna
+sitt färgskrin i grindstugan.
+
+Astri gör en förvånad, men glädtigt jakande böjning på hufvudet och går
+in tillbaka för att hemta nyckeln till grindstugan.
+
+Med dröjande steg kommer hon genom trädgården och öppnar grindstugans
+dörr med en hastig blick på den unge mannen, en blick, som säger: Se
+hur lycklig jag är, jag öppnar dörrar och stänger dem, allt hur mig
+lyster. Hon går in i stugan, och den främmande, hvars ögon lysa af
+glädtig uppmärksamhet, följer henne.
+
+Det är en gammal stuga. Kring den hvitmenade spiseln har Kirkas strött
+färskt enris. Torra björklöfskvistar sitta kvar i väggspringorna sedan
+midsommarn och dofta behagligt ännu. I fönstret blommar en balsamin.
+
+— Är denna blomma vacker, frågar Astri med en nyfiken blick på den unge
+mannen, medan hon stryker balsaminens blad med handen.
+
+— Icke så vacker som andra blommor, svarar den främmande.
+
+— Men denna är Majas käraste blomma. — Ja, Ni vet ju ej, hvem Maja är.
+
+— Förmodligen en af gårdens tjänarinnor.
+
+— Ja, vi äro ju alla gårdens tjänarinnor. Men Maja tjänar oss med sin
+styrka lika bra som en karl. Hon bär ensam allt vatten från brunnen. Då
+jag om kvällen kommer med min kanna från källan och hvilar en stund vid
+grinden, då springer Maja till mig och säger: Hur kan man vara så svag,
+och hon lyfter upp den tunga kannan som den lättaste lilla tingest.
+
+Den unge mannen ser leende på Astri och säger blott: Så underbart
+förefaller mig Edert lif här i gården, så tyst och stilla.
+
+Astri går till den stora gungstolen vid fönstret.
+
+— Ser Ni, gungstolen här är hundra år gammal. Kan Ni se, hur den bjuder
+Er att hvila i sin breda famn. Hon sätter sig på bänken vid fönstret.
+
+Den unge mannen tar plats i gungstolen, medan hans blick oafvändt
+hvilar på Astri. Så säger han plötsligt: — Nu dristar jag mig att
+fråga, om Ni ville sitta så där en dag vid fönstret, klädd i denna
+samma hvita klädning och med denna röda hätta på hufvudet, och att jag
+så finge göra en bild af Er.
+
+Astri drar sig förnärmad längre bort från fönstret.
+
+— En bild af mig ville Ni göra. Det blefve ändå icke en bild af mig.
+Jag ser ut, såsom jag är. Min själ skulle flyga bort med tankarna, och
+det blefve en drömmande bild, icke en lefvande, vaken. Och en trubbig
+näsa gör man icke bilder af.
+
+— Jag nöjde mig också med en drömmande bild, och en trubbig näsa är
+alltid ett tjusande ting i ett litet ansikte, också hos en bild, säger
+den unge mannen ifrigt, stiger bullersamt upp från gungstolen och
+sätter sig på bänken vid fönstret.
+
+Astri drar sig längre bort och säger oroligt: — Har Ni sett Kirkas, hon
+som tjänar oss med sin konst att tillreda de läckraste rätter, henne
+kunde man göra en bild utaf. Hon har solsken i sitt ljusa ansikte, och
+kan svänga sitt hufvud lika kvickt som gårdens spottande svarta katt.
+
+Ömt leende säger den unge mannen: — Nej, nej, en bild af Er vill jag
+göra, låt mig få göra det!
+
+Men Astri skakar nekande på hufvudet.
+
+— Låt mig då åtminstone få göra en bild af Er hand, fortfar den unge
+mannen och fattar Astris hand.
+
+Förvånad ser hon på honom. — En bild af endast min ena hand! En
+besynnerlig bild!
+
+— Ja, en säreget tjusande bild! Han håller upp hennes hand och talar
+allvarsamt som i andakt. — Jag ser former som af vattendroppar på Edra
+fingerspetsars undre sida. De gudomliga vattendropparna! Jag ser en
+stor rikedom i Er tomma hand. Den är full af kostbara skatter, ty den
+är smyckad med sin egen skönhet som med pärlor och guld af det slag,
+som ingen kan köpa. Ett formgudens mästerstycke!
+
+Astri drar oroligt leende bort sin hand och frågar undrande: — Hvem gaf
+Er förmågan att se mera än det som synes? Hon ser pröfvande på sin hand.
+
+— Förmågan att igenkänna och fröjdas öfver det som är skönt, den får
+man visst af sin moder.
+
+— Hur nämnde Er mor Er, då Ni var liten, frågar Astri lekande.
+
+— Mor nämnde mig med så många olika, kära namn.
+
+— Och far, frågar Astri.
+
+— Far sade alltid: Sven, min son, min son Sven. Men far blef professor
+i stjärnkunskap och tänkte mest på himlens stjärnor och planeter. Båda
+äro de borta, både far och mor.
+
+— Och har Ni icke någon syster?
+
+— Nej, ingen syster, säger den unge mannen sorgset.
+
+— Kanske Ni kunde vara för mig som en broder, som berättar historier
+för sin syster. Jag heter Astri.
+
+Det går en häftig våg af glädje öfver den unge mannens ansikte. Han
+fattar Astris händer och talar ifrigt: — Ni har just något uttryck
+som jag sökt och sökt, något eget, som jag känt, och dock är Ni en
+främmande. Hans blick är så häftig, att Astri reser sig upp och säger:
+
+— Jag vet icke, om Ni kan vara för mig som en broder. Ni är visst en
+främmande som jag fruktar. Låt mig blifva ensam med mig själf.
+
+Den unge mannen stiger allvarsam upp. Astri räcker honom handen. Han
+lämnar grindstugan och går med långsamma steg mot stranden.
+
+Astri är orolig och vill gå ut i trädgården. Men på bänken vid dörren
+ser hon skrinet, som målarn lämnat kvar. Hon ville lyfta på locket
+helt litet. Hon skjuter försiktigt upp hakarna — men nej — hon skjuter
+dem in tillbaka. Var icke den lilla bilden, som han så hastigt gömde i
+skrinet, då hon kom med nyckeln, ett flickhufvud med en röd hätta!
+
+Astri går ut ur grindstugan, stannar en stund i trädgården och försöker
+se på solen. Så skyndar hon att hämta sitt badkläde, ty nu är det
+sommar, högsommar.
+
+
+
+
+Från det lilla hvita badhuset hemtar Astri ett stort fat och går ut
+på den liksom på vattenytan hvilande bryggan. Hon leker en stund med
+det af solen värmda vattnet, silar det mellan fingrarna och låter det
+droppvis från handen falla tillbaka i sjön. Men så i ett tag fyller hon
+fatet därmed och går in i badkammarn.
+
+Hon klär långsamt af sig och tänker på, huru Maja från bryggan plumsar
+i vattnet och pustar och pustar. Det är icke vackert. Och Kirkas, som
+skriker så gällt för hvarje litet steg hon tar ut på den sluttande
+sjöbottnen. Nej, jag vill tvätta mig härinne, tyst och stilla, jag
+kunde kanske skrika som Kirkas. Jag vill ej störa tystnaden, som sofver
+så tungt i solgasset öfver sjön och stranden. — — —
+
+Insvept i badklädet öppnar hon dörren, sticker försiktigt ut foten
+pä sanden och blickar leende mot solen. Hon går några steg i den
+fina sanden och låter klädet falla från skuldran, hållande det fast
+öfver höfterna. Så ser hon åter som pröfvande mot solen och fäller
+klädet till marken. Skylande för hon handen öfver sin barm, som är
+sval och fuktig af badet, medan hon uppmärksamt lyssnar till de tysta
+stränderna. Så breder hon klädet på sanden och lägger sig med en suck
+af välbehag på den varma bädden.
+
+Men öfver sjön ler en glädtig vind och sänder lekande några matta vågor
+mot badstranden. Men de sömniga vågorna nå endast en flik af badklädet,
+de falla trötta tillbaka och somna. Och Astri aktar icke på deras
+klunkande ljud, ty hon vet nu endast af solen och talar helt sakta.
+
+Sol, se på mig. Jag är naken och liten och har ingen blygsel inför dig.
+Du är ju den stora kärlekens öga, som strålar öfver mig och välsignar
+mig. Din värme är den gode gudens andedräkt, som ger åt allting
+lefvandets gåfvor. Du ljusets konung, dagens härskare, du gläder mig om
+morgonen, om middagen och ännu sent om kvällen, då du i skönhet somnar
+in där bortom skogen. Jag ville sjunga en sång för dig. Jag kan det
+icke, jag är som sparfven, fjäriln eller sländan. Du älskar mig ändå.
+Du ler ju åt min tysta sång och kysser ej allenast vårens svala och
+sommarns näktergal. Jag badar i ditt granna guld, jag ligger som en
+uppslagen bok, ansikte mot ansikte ler jag mot dig och sluter mina ögon
+och somnar i vällust inför din glöd. — — —
+
+En liten fågel flög från trädet och satte sig på badhustaket, nickade,
+tittade hit och dit, höjde på hufvudet och lät höra en gäckande rolig
+drill.
+
+Astri öppnar ögonen, täcker sig hastigt med en flik af badklädet.
+
+— Hvem är du, som kommer och väcker mig? Så nyfiket du tittar där från
+taket, jag ser dig nog! Du förstår mig icke, jag ser, hur du undrar
+öfver att se mig ligga naken på stranden. Jo, jag skall säga dig. Solen
+älskar mig, och jag älskar solen. Människorna kalla detta också solbad,
+med hvilket de bota sina sjukdomar. Men jag är lika frisk som du och
+alla löfven där i den unga björken.
+
+Solen älskar visst dig också ett grand. Jag ser, hur han kysser ditt
+lilla glänsande fågelhufvud. Därför kan du också sjunga.
+
+Men tänk lilla fågel, att det finns de, som skymma bort solen. Du
+frågar »hvilka» med en knyck på din fina nacke. Jo, du känner icke
+människorna, som bygga mycket högre hus än den högsta fura du suttit
+i. De bygga husen tätt invid hvarandra, så som soldater ordnas i en
+krigshär. De bygga dem i långa rader mot hvarandra och lämna kvar en
+liten hård väg på marken, som kallas gata. Gata! Ett fult ord, icke
+sant, lilla fågel!
+
+Du känner visst icke heller de djur, som gömma sig för solen,
+nattlappar, grodor och råttor. Råttorna de älska mörkret, och det finns
+ingenting i världen, som försonar oss med dem. Om man också bjöde mig
+in till ett paradis, där man funnit lyckan, och där alla djur vore
+tama och tjänade människorna, så skulle jag icke gå öfver tröskeln,
+då råttorna vore med. Jag skulle stå utanför dörren och ropa till den
+gode guden: — Herre, herre, jag kan icke komma in i ditt paradis. — Jag
+säger dig, lilla fågel, att om en råtta nu sprunge öfver mitt hjärta,
+skulle jag dö lika visst som af ett dolkstygn. — Men du är vacker! Kom
+och sätt dig en stund här på min hand! Du är rädd, sitt kvar då, men
+sjung en sång om vår kärlek till solen!
+
+Och Astri blef nästan skrämd för den lilla fågelns klingande kvitter,
+som ljöd ut i den soliga tystnaden.
+
+Hon svepte klädet omkring sig och gick in i badkammarn. Dörren gaf ett
+knirrande ljud ifrån sig, sångarn på taket blef skrämd af ljudet, flög
+bort och sjöng i flykten en kort melodi, och Astri försökte att sjunga
+efter.
+
+Men högst uppe i en björk satt fågeln ännu och såg ned på henne, när
+hon rodnande och lycklig af solens kyssar vandrade upp mot gården.
+
+
+
+
+Astri går förbi grindstugan och tänker på Sven målaren, som kom så
+oväntad till gården, lik en vind, som börjar blåsa i solskenet. Helma
+säger, att han är en älskvärd ung man med stora gåfvor, som man bör
+akta. Jag har ju aktat honom så, att jag bad honom vara som en broder
+för mig. —
+
+Hvad är jag då själf? Endast en flicka, som man är god emot. Men jag
+aktar mig själf mycket högt, därför att jag har förmågan att veta, hvad
+godt och ondt är. Och jag vet, att jag vill vända mitt ansikte mot det
+bästa, mot godheten, solen och blommorna. Jag åtrår icke det guld, som
+ligger i bergen, de pärlor, som gömmas på hafvets botten. Jag pryder
+mig med det guld, som finnes i solen, och lekande sträcker jag ut min
+hand efter molnets regnpärlor. — — — Och min tanke kan föra mig till
+främmande världar af stor skönhet, där människorna le mot hvarandra
+i ett tyst förbund af godhet, då de mötas på soliga vägar, där alla
+guldgräfvares, pärlfiskares och små skjutsgossars ögon öppnats för
+det skönas säregna rikedomar, som öppet ligga i solen, i månen och i
+stjärnorna, i blommorna, i luftens och vattnets friskhet. — — Jag vet,
+att intet spel är skönare än vindens sång på den ensliga tallmon, där
+man kan söfvas till ljuflig ro och ana den kommande tystnadens stilla,
+vemodsfulla salighet — — Jag önskar icke skåda glänsande täflingar,
+där männen pröfvas i väldig brottningskamp. Jag fröjdas åt kraften i
+källans vatten, som genom tunga massor brutit sig fram, silfverklar,
+för att skåda solen. — — Och inför ett människoansikte, omslutet af
+skönhetens gloria, vill jag stanna i beskådande. — — —
+
+Sven målaren är vacker, det lyser ur hans blåa ögon, och hans mun är
+så högmodig, då han icke ler. Det har jag sett. Jag tror att han vet
+mycket och kan mycket. Jag blir nyfiken. Jag ville, att han skulle
+berätta för mig hvad han tänker. Jag tror han icke vill någon människa
+ondt. Men hans blick och det sätt, på hvilket han höll mina händer,
+gjorde mig skrämd. Han såg mycket sorgsen ut, då jag sade: — Ni är en
+främmande, som jag fruktar. — — Jag vill vara vänlig mot honom nästa
+gång, så att han inte är sorgsen för min skull.
+
+
+
+
+— Hvar dröjer vår unge målare, säger Helma till Astri, där de gå i
+trädgården sysslande med bastband, små käppar och saxar.
+
+En lätt rodnad stiger på Astris kind och hon vet icke, om hon skall
+säga något. Efter en stund säger hon kort: — Det är kanske bättre, att
+han dröjer.
+
+Ett gåtfullt leende går öfver Helmas ansikte. Astri har tyckt sig märka
+det och tänker: Jag vill icke säga till mig själf något, hur kunde jag
+då säga något till Helma.
+
+Men Helma ser leende på Astri, som bundit en rosenstjälk alldeles
+för spändt mot stammen. Astri klipper hastigt af bastbandet, binder
+stjälken på nytt, mycket varsamt, böjer sitt ansikte öfver rosen, till
+hvilken hennes tanke säger:
+
+Röda ros, så sträng vill jag inte vara mot dig, du är tung af din egen
+rikedom, din saft, din doft, din mörka färg. Du vill hänge dig i min
+hand, du vill att jag skall bryta dig. Du sträcker din stjälk redan
+långt från stammen. Jag kan icke taga dig, du dör af att skiljas från
+stammen och trädgården. Jag binder dig af ömhet.
+
+
+
+
+Vid frukosten ligger solsken öfver hvarje föremål i matsalen. Det
+breder sig skrattande öfver den långa soffan, i hvars ljusblommiga
+hörn svarta katten somnat med sin lilla tass mot nosen. Det gnistrar i
+blomvaserna på det dukade bordet, som sänder ut sin doft af allehanda
+grönsaker och frukter. Och omkring de fyra spisande kvinnornas hufvuden
+är solskenet liksom en stor och förenande gloria.
+
+Allt fröjdar Astri, blommorna, frukterna, också det lilla fatet, som
+bjuder sitt kok af färsk potatis.
+
+— Se, säger hon, vändande sig till Maja, denna fina, genomskinliga
+frukt. Så god och silkeslen. Tänk ut, Maja, hvarför den så kan vara.
+
+— Därför att den vuxit i fet jord, annat kan man ju icke veta, säger
+Maja och skalar lugnt sin potatis.
+
+Men Astri säger: Man kan också veta, att solen är jordens brudgum, den
+skinande solen, åt hvilken jorden föder alla blommor och frukter. Bland
+dessa är också potatisen ett solens underbarn.
+
+— Kan man tala så om en potatis! Maja ser häpet bort till sin värdinna.
+
+Men Helma har visst haft sina tankar på annat håll. Hon säger blott,
+liksom en mor: — Äten, äten, mina kära barn, tagen mera af det och det.
+
+Maja berättar om gäddan, som ryckte sig lös från kroken och dök
+tillbaka i sjön, just då hon skulle draga den öfver båtkanten. Men så
+fick hon desto flere abborrar i stället.
+
+Men du är ju som en karl, Maja, tänker Astri.
+
+— Du är bra, du är hurtig, Maja, säger Helma.
+
+Kirkas, som om morgonen tar emot barnen, som bringa mjölk till gården,
+berättar allehanda historier om dem. En gosse, åt hvilken Astri gjort
+en pappersdrake så konstig som ett litet flygskepp, hade sagt: Skulle
+Ni också kunna få vinden att blåsa?
+
+— Var det den lilla ljushåriga, frågar Astri.
+
+— Just han, linluggen, svarar Kirkas.
+
+— Tänk, om vi det kunde, säger Astri ifrigt. Att säga till vinden: far
+ut öfver ängar, tag fatt i båtarnas segel, hjälp barnens pappersdrakar
+att flyga upp i skyn. Och om vi kunde säga, när han häftigt rasar: sof
+och var stilla, då vore vi ju gudar och visste alla hemligheter. — —
+— Kirkas, låt gossen komma in till mig i morgon! Jag skall göra hans
+drake så lätt, att den som en hvit fjäril skall flyga upp i skyn, då
+han själf med sin lilla mun blåser fart i draken. Och jag skall säga
+till honom: — Se, vi få hjälpa till med våra fingrar och munnar för att
+aflocka luften dess hemligheter, då oss icke gifvits gudagåfvan att
+väcka sofvande vindar.
+
+
+
+
+Så öfverdådigt strömmar middagssolen in i växthuset, att Astri
+beslutsamt fattar i snöret, som trollar fram en lärftsgardin under det
+rutiga glastaket. Hon sjunger helt sakta en melodi, så som man sjunger
+för sig själf eller för de små barnen. Hennes små klackar smälla så
+lustigt mot tegelgolfvet, att hon nästan ville skratta, då hon går
+ut för att åter fylla sin tomma kanna i vattenkärlet, som står strax
+utanför dörren.
+
+Där kommer någon genom grinden. Astri ser upp. Det är Sven, målaren.
+Astri skyndar in och fortsätter att vattna sina blommor. Hon lyssnar.
+Han sjunger ju också han.
+
+ Heta, brännande sunnanvind,
+ slå upp din stora solskensgrind.
+ Jag vill in,
+ jag söker lyckan.
+
+ Starka, brusande östanvind,
+ tag fatt en trotsig hand och bind
+ den vid min,
+ som söker lyckan.
+
+ Ljumma, stillsamma västanvind,
+ lät dig fångas på silkeskind
+ af min mun,
+ som söker lyckan.
+
+Nu står han redan vid den öppna dörren. Det lyser en obändigt tvingande
+glimt i hans ögon. Astri ser ned på sina skospännen och säger: — Jag
+tror, att mina blommor vilja hälsa Er. Hennes blick går oroligt öfver
+de dignande blombänkarna.
+
+I ett nu är Sven inne. Hans hand omsluter Astris hand alldeles så som
+människorna hälsa hvarandra, då de stanna på vägarna att fråga och
+svara. Men hennes kinder skifta hastigt färg, och hon vet icke hvad hon
+skall säga. — Var det hennes själ den omslutit. — — — Hon ville stöta
+bort den främmande mannen, köra honom ut ur växthuset, liksom syndare
+köras ur paradiset — — — Men hon gör det icke. Hennes ögon, hennes
+envisa ögon vilja se på hans ansikte, som strålar.
+
+Sven slänger uppsluppet sin breda hatt af ljus filt på en bänk och går
+bullersamt omkring i växthuset. Han berättar en historia om pastorns
+tama björnunge, som rymde till skogen, och om ett säreget fågelbo, som
+han funnit vid roten af en gran helt nära vid vägen. Och Astri lyssnar
+med stor uppmärksamhet och gör många frågor. Men då Sven börjar utfråga
+Astri om växthusblommornas latinska namn, då glimtar det i Astris ögon
+och hon svarar segervisst: Althaea rosea, Saponaria officinalis, Mimosa
+pudica — — —. Men hon märker, att Sven icke alls är uppmärksam på
+det, som utgör hennes glänsande kunskaper. Hon blir leksam och svarar
+själlfsvåldigt: hocus pocus, pocus hocus. — Och båda skratta de som åt
+något mycket, mycket lustigt.
+
+Sven sätter sig på en bänk, som står vid dörren, och lutar sig mot
+ryggstödet med en suck, som ljuder så sällsam i Astris öra, att hennes
+blick undrande går till honom. Hon märker, att han bär en mörk och
+praktfull ros i sitt rockuppslag. Hon blir nyfiken, går närmare honom
+och säger glädtigt: — Rosen där är visst från pastorns trädgård?
+
+Men Sven drar sig längre bort från Astri och säger lågmäldt: — Rosen
+är från Er egen underbara trädgård, syster Astri. Då jag gick förbi
+rabatten, gled visst ett band upp, som hållit stjälken mot stammen, och
+den föll tungt ned mot jorden, jag böjde mig ned, lyfte rosen upp i min
+hand och bröt den, ty jag ville äga trädgårdens mest lefvande blomma.
+
+Men nu går glädtigheten från Astris ansikte, och hon säger allvarsamt
+som till sig själf: — Det är samma ros, som jag band så varsamt, det är
+samma ros, som jag har älskat och vårdat. Den har Ni tagit.
+
+Hon går till honom, rycker rosen till sig och säger: — Sven målare har
+ingen rätt till mina blommor.
+
+Sven sitter tigande kvar på bänken. En djup rodnad stiger på hans
+ansikte, något smärtsamt, såradt skymtar i hans ögon. Astri märker det,
+blir orolig och vet ett ögonblick icke hvad hon skall säga.
+
+Men i ett nu har hon fällt rosen i golfvet, fattat den unge mannens
+hufvud mellan sina händer, kysst honom midt på munnen och sprungit ut
+ur det soliga växthuset, genom trädgården, och försvunnit in i det
+tysta, förundrade hvita huset.
+
+Och Sven har fattat sig och sprungit efter, kanske snabbare än på den
+tid han lekte röfvarhöfding, men ändock slogs en dörr till, just då han
+nådde trappan.
+
+Men ur dörrspringan lösgjorde hans darrande hand en flik af en spets,
+och från trappan tog han upp en klaffsko af tunnt skinn, och så gick
+han genom trädgården med hufvudet högburet som en kung och ögonen fulla
+af lycksalig förundran.
+
+Hastigt tog han upp rosen, som låg strax innanför växthusdörren, grep
+hatten, slängde den på hufvudet och gick gnolande ut genom grinden. Han
+var ju en segrare, som tillfångatagit en tjusande otrogen sko, en svag
+spetsflik och en märkvärdig blomma.
+
+
+
+
+En gosse kommer in i köket. Han stannar vid dörren, väntande på
+torpbarnens vis att blifva tilltalad. Han bär ett knyte i handen,
+hvarför Kirkas frågar: — Har du bär att sälja? Gossen svarar: — Ja. —
+Är det smultron, frågar Kirkas och får åter till svar ett utdraget: —
+Ja. — Kirkas köper bären.
+
+Medan gossen knyter pengarna i ett hörn af klädet, som var knutet kring
+rifvan, säger han: — En främmande man stal just en kyckling af Er.
+
+Maja, som sväljer den sista skvätten ur sin kaffekopp, blir uppmärksam
+och börjar utfråga gossen. Hon får då veta, att en man kommit sjungande
+genom grinden och hållit vid barmen en kyckling, alldeles säkert en
+kyckling. Och i den andra handen hade han en röd blomma, som han gång
+på gång förde till munnen.
+
+I ett nu står Maja vid hönshäcken och räknar icke utan ansträngning de
+kvickt spatserande kycklingarna. Ingen fattas. Maja är lugnad. Men hon
+vill ändå veta, hvad gossen kunde ha sett, och hon går till stranden,
+där pojken redan sitter och öser vatten ur sin ranka båt.
+
+Maja ser utåt sjön. — Var det den mannen som ror där vid udden.
+
+Gossen plirar utåt sjön och säger: — Han var det.
+
+Maja slår ut med handen och vänder upp mot gården. — En tokig pojke!
+Den fina herrn, som målar bilder, skulle kanske stjäla gårdens
+kycklingar — — —
+
+Men gossen öser och mumlar för sig själf: — Men nog hade han ändå något
+märkvärdigt vid barmen.
+
+
+
+
+Astri sitter uppkrupen i sin soffa. Hon ser bekymrad ned på skon, som
+ligger ensam på mattan. Så gömmer hon ansiktet i en liten näsduk,
+i hvilken hon suckar sina oroliga tankar. — — — En gång var här en
+mycket liten gosse hos mig. Jag gaf honom porslinskatten och min lilla
+nackspegel att leka med. Men hur det var, så märkte han de små skära
+skogsblommorna i fatet på fönsterbrädet. Han sprang till dem och klämde
+några af de ömtåliga blommorna i sin hand. Jag skyndade att fråntaga
+honom blommorna. Men se, då blef hans lilla ansikte så allvarsamt, och
+han började storgråta. Jag tog honom i famn och kysste honom. — — —
+Men så kan man icke göra, då man bedröfvat en ung man. Det visste jag
+ju nog, men jag tänkte icke därpå. — — — Då blir en kyss något annat,
+något fruktansvärdt allvarsamt, liksom ett löfte, skrämmande som en
+alltför stor lycka. — — — Jag kan icke ångra det, som var ämnadt till
+en bön om förlåtelse, det, som gaf mig en ny kunskap om alla leendens,
+blickars och suckars innebörd. Men jag blygs, som hade jag varit naken.
+
+En knackning på dörren skrämmer Astris tankar på flykten. Helma kommer
+in. Hon har en tidning till Astri.
+
+— Du ser bekymrad ut, säger Helma.
+
+— Tro mig Helma! Jag satt vid stranden och badade min fot i vattnet. Då
+kom en räf springande ur skogen. Han tog ratt i min klädningsärm, han
+ref en bit af spetsen. Astri visar sin söndriga ärm. — Och så sprang
+han i väg med skon, som låg på sanden. Astri försöker se på Helma.
+
+Men Helma ser i en bok, som ligger uppslagen på bordet, och säger
+leende: — Detta blir ju en ny saga om räfven och rödhättan.
+
+Kirkas visar sig i den öppna dörren. Hon behöfver fråga något af sin
+värdinna.
+
+Och Astri blef åter ensam med sina tankar. — — — Har Helma märkt något,
+sett något. Hennes rum ligger ju åt andra sidan, och från köket kan man
+icke se en del af trädgården. — — — Men jag har ju ljugit för henne,
+för Helma, är det möjligt! — — — En vind har krusat vattenytan, en sol
+har grumlat mitt hjärtas spegel. Jag säger icke sanningen, sanningen.
+
+
+
+
+Astri klipper papper till syltburkarna, som Kirkas radar på bordet. Hon
+är så upptagen af sina egna tankar, att hon icke fäst sig vid Kirkas
+ovanliga tystnad, förrän hon hör henne locka på katten, som skall få
+sitt morgonmål. Hon ser oförmärkt på Kirkas, som med fundersam min
+flyttar om kärlen på spiseln.
+
+Astri vet nu, att Kirkas har något på hjärtat. Men hon vill ingenting
+fråga. Och sysslorna uträttas fortfarande under märkvärdig tystnad.
+
+Kattungen tar just sats till ett hopp från fönsterbrädet ut i
+persiljebänken. Astri räddar honom i sista ögonblicket. Han får några
+smeknamn och bäres i triumf ut genom dörren. Astri börjar åter klippa
+papper.
+
+Men nu kan Kirkas icke längre tiga med sin hemlighet.
+
+— Fröken Astri, jag ville tala med Er om en sak, säger hon osäkert.
+
+Astri vänder sitt väntande ansikte mot Kirkas, som ser ned på sitt
+förkläde och talar nästan hviskande: Hvad skall jag göra? Då jag kom
+hemåt från byn i går afton, följde mig en ung husbonde, som jag redan
+länge känt, och frågade om jag ville blifva värdinna i hans gård, jag
+har icke sofvit på hela natten, jag har tänkt så mycket som aldrig
+förr. Och ändå vet jag icke hvilket svar jag skall gifva honom, ty jag
+hade tänkt att alltid stanna i hvita gården. Men att få en egen stor
+gård med ängar och åkrar!
+
+— Hurudan är den husbonden, är han god och vacker, frågar Astri nyfiket.
+
+— Ja, han är god och vacker, och jag kan nu icke tänka på något annan
+än honom. Hvad skall jag göra?
+
+Men Astri undrar, hur Kirkas vill fråga om sådana ting af en annan,
+och hon säger: — Detta är visst något, som Ni vet själf, Kirkas. Tänk
+riktigt på det, och Ni finner själf svaret i Ert eget hjärta.
+
+Kirkas vänder sig bort med en suck.
+
+— Gå icke bort Kirkas, jag kan fatta Er tanke.
+
+Det går en hastig, uppmärksam blick från Kirkas' ögon, och hon måste
+säga: — Har Ni då också någon kär?
+
+Men Astri ser hastigt ut genom fönstret, lyssnar och säger: — Hör Ni
+åskan, Kirkas, jag måste in att stänga fönstren i mitt rum. Och i ett
+nu är Kirkas allena i köket.
+
+Hon går till fönstret, sticker ut hufvudet och ser åt sjön, åt skogen,
+upp mot himlen. — — — När mullrar åskan i så klingande solsken? Hvad
+hörde den lilla fröken med sitt fina öra? — — — Ack, nu fattar jag det!
+— — Hon har någon hemlighet. — — Hon har någon kär. — Men hon vill icke
+tala om det för någon. — Hon är sådan.
+
+
+
+
+Maja kommer in till Astri för att visa ett sällsynt stort ägg, som hon
+funnit i hönsboet. Astri väger ägget i sin hand och lämnar det leende
+åter till Maja. Men Maja har också något att tala om.
+
+— Jag var på morgonen i byn, börjar hon, och af pastorns hushållerska
+hörde jag något så ledsamt om den unge herrn, som bor i prästgården.
+
+— Är det någon olycka, säger Astri med oro.
+
+— Ja visst, svarar Maja, den stackars mannen lär ha blifvit galen.
+
+— Galen, upprepar Astri skrämd.
+
+— Ja, han hade hela dagen varit på ströftåg i trakten, och då han kom
+till prästgården, hade han småsjungit hela tiden och svarat galet, då
+pastorn talade till honom.
+
+Han hade lekt och rasat som ett barn med hunden och hissat drängens
+tvåårsgamla pojke, som satt och lekte vid grinden, ända upp till
+äppelträden. Med hushållerskans nybundna badkvast, som hon glömt
+på kökstrappans bänk, hade han dammat af sina skoplagg, så att det
+knappt fanns ett enda löf kvar på den sköna kvasten, som hon just
+skulle ha behöft till kvällsbastun. Så hade han söndrat en blomvas.
+Och då pastorn frågat, hvad honom fattades, hade han till svar blott
+klappat pastorn kraftigt på skuldran. Man hade försökt att ge honom
+hans tidning, som just kommit, men han hade endast sagt: Ack, min
+kära tidning, och kastat den ifrån sig. Icke en munsbit hade han ätit
+till kvällen, fastän hushållerskan tillagat den skönaste ugnsgröt af
+korngryn, pastorns favoriträtt. — — Men tänk, då han gick upp i sitt
+sofrum till natten, tog han pastorns fiol med sig och började spela, så
+att det ekade i hela huset. Vid dagbräckningen hade pastorn slutligen
+gått upp till sin gäst och strax kommit tillbaka med fiolen, gömt
+den under sin säng och kastat sig i bädden med en så tung suck, att
+hushållerskan hört det ända till kökskammarn. Men ännu långt därefter
+hade hushållerskan tydligt kunnat höra, huru målarn läste upp verser
+och gnolade om hvartannat.
+
+Pastorn själf, som alltid förstår allt, vet icke, hvad han skall tro om
+den unge herrn, sade hushållerskan. Men hon är alldeles säker på, att
+målarn mist förståndet, och annat kan man ju icke tro, slutar Maja sin
+historia.
+
+— Maja, säger Astri med rodnande kinder, tala icke vidare om denna sak.
+Tala icke med någon därom. Säg, Maja, har Ni aldrig haft en sömnlös
+natt?
+
+— Jag — nej, säger Maja och slår ut med handen.
+
+— Låt oss icke undra öfver den unge mannen. Han har ju icke gjort någon
+människa allvarsamt ondt. Och den gode guden återger visst pastorn på
+dagen den sömn, som målarn tog från honom på natten.
+
+— Ja, nog är det ju sant, säger Maja, väger ägget i handen och går med
+långsamma steg till köket.
+
+Då Maja försvunnit, lägger Astri händerna för ansiktet så att icke ens
+porslinskatten, som sitter på bordet, får se hennes fuktiga, leende
+ögon.
+
+
+
+
+Det lider mot aftonen. Ett sakta, varmt regn faller. Bien och
+fjärilarna hafva lämnat de sömniga blommorna, som andas ut sin lycka
+öfver den tysta trädgården.
+
+Astri står i växthuset, strax innanför den öppna dörren. Hon sträcker
+ut sin hand för att fånga regndropparna.
+
+Sven kommer sakta genom grinden. Astri fångar alltjämt vattendroppar.
+Men i ett nu är hon själf fångad i en omfamning och kysst, och innan
+hon kunnat säga ett ord, har Sven frågat så många gånger: — Säg, säg,
+följer du mig?
+
+— Tyst, tyst, säger Astri, tala icke så högt och ifrigt. Blommorna
+hafva öron, de vakna, då du så talar. Jag har sagt till Helma, till
+hela trädgården, till sjön och ljungheden: — Jag stannar alltid i hvita
+gården.
+
+Sven ser på Astri som på en skämtsam lögnerska.
+
+— Låt mig göra dig en fråga, säger Astri. — Älskar du staden?
+
+Men Sven är ouppmärksam och svarar: — Jag älskar dig, dig.
+
+— Men säg mig ändå dina tankar om staden, säger Astri leende.
+
+— Ack staden, du talar om staden, säger Sven och sätter sig på bänken,
+som står just innanför dörren. Astri sätter sig bredvid honom och ser
+oroligt på hans ansikte.
+
+— Ja visst älskar jag staden och städerna, säger Sven glädtigt, många
+städer älskar jag. Med fröjd har jag rest från den ena till den andra,
+vandrat om kvällarna på gatorna i lampornas elektriska ljusfloder.
+Jag har funnit en sällsam tjusning i boulevardernas kvällsparad. Jag
+älskar äfven att någon gång om dagen, då solen lyser, vandra i de
+små städerna, där husen äro låga, och blommor trifvas i krukor bakom
+fönstrens hvita gardiner och berätta om varma hem. Jag har älskat
+natten i söderns städer, då luften svalnat, och månen lyser öfver hvita
+hus och gör en glittrande guldvåg i strandbuktens mörka vatten. Då
+solen skiner, ser man så mycken synd i de sköna, hvita städerna. Den
+blottar sig i tiggande, hungrande människors anleten och i grändernas
+stinkande orenhet. Men natten är sval och hemligt tjusande som en
+försoningskyss för dagarnas brännheta synder.
+
+Astri ser allvarsamt undrande på Sven och säger dröjande: — Jag lämnade
+den stora staden, dess höga hus, som stå emot solen. Dess putsade,
+borstade gator äro fulla af många människors andedräkt, af tutande,
+surrande ljud från odygdigt rusande vagnar. Luftens kvafhet bragte
+rynkor på min näsas vinge, och mina fötter kunde icke gå i takt med det
+myllrande lifvet. Jag kom till denna hvita gård och blef här lugn och
+lycklig.
+
+— Så undrande du gör mig, säger Sven. Hvarför säga dina ögon alltid:
+nej, nej, då din tysta mun säger: ja. Men du vet det icke själf. En
+vallmoblomma är du, fin och skälfvande, en solfylld tanke lefvande
+vorden. Ett barn, ett tacksamt barn är du, och dock är du kvinnan som
+ingen, ingen annan.
+
+— Nu säger du mera än det som är sant, säger Astri med lycklig blick.
+
+Men Sven ser plötsligt allvarsamt på Astri.
+
+— Hör, säg, kan du tyda en dröm, som senaste natt plågade och fröjdade
+mig?
+
+— Berätta, säger Astri, berätta fort!
+
+— I drömmen gick min vandring genom många trädgårdar, där blommorna
+buro de praktfullaste färger. I hvarje trädgård sjöng en frestande
+vind: Bryt en blomma. Jag gick från den ena blomman till den andra. Min
+hand omslöt de späda stänglarna och jag såg, hur de skälfde af längtan
+att gifva sig och af fruktan att tagas. Men ingen blomma fann jag mer
+lysande än den andra, och från alla förnam jag samma rusande doft. Jag
+lämnade dem och gick vidare.
+
+Vägen förde mig nu genom skogar och soliga hagar, jag rodde öfver djupa
+sjöar, och öfverallt växte blommor, vid vägkanterna, uppe på ladtaken
+och vid sjöstränderna. Så stängdes min väg af en grind. Jag stannade
+att betrakta ängen, som fanns innanför grinden, och som doftade så
+ensam mellan skogsdungarna i solskenet. Jag såg med glädje på den lilla
+ängens prästkragar, blåklockor och röda klöfverblommor. En vind blåste
+lätt öfver ängen. Där skymtade något eldrödt bland de bleka blommorna.
+Sakta öppnade jag grinden och banade mig väg genom det vajande gräset.
+Det röda var också en blomma. Jag undrade öfver dess fina krona, dess
+färg. Jag kände dess säregna doft, fattade om dess späda stjälk,
+men den gled ur min hand och suckade som af en stor sorg. Jag tog
+med kraft i blomman, men den lät sig icke tagas. Då gick jag bort i
+vredesmod, jag ryckte upp blommor, som kommo i min väg i skogarna och
+i trädgårdarna, men de föllo alla ur mina händer, ty min tanke gick
+åter till blomman på den tysta, solljusa ängen. Den lilla röda, envisa,
+ensamma och mäktiga blomman.
+
+Tyd mig nu den drömmen, säger Sven, och ser oroligt på Astri.
+
+Men Astri täcker sina ögon med handen och säger: — Det är mig svårt att
+tyda din dröm. Men låt oss hellre tänka på något annat. Tala för mig om
+de stora hafven, om blommor och träd i de främmande länderna.
+
+Och Sven blir åter glad och är som en bror, som berättar historier för
+sin syster. Och berättelserna räckte till dess det var mycket sent i
+den i sommarregn badande trädgården.
+
+
+
+
+Från bottnen af sin reskista letar Astri fram en liten hvit bok.
+Nyfiken öppnar hon boken. Med ett säreget leende går hennes blick öfver
+det blad, där hon skrifvit: Intet är skönare än solen och intet så
+underbart som luften en majnatt.
+
+Hon går till bordet, tar en penna och skrifver: — Min hvita bok, nu
+säger jag dig: Intet är likt det, som kommer som vindens sakta smekning
+på kinden, som en underbar hviskning i örat, jag vill icke lyssna,
+men lyssnar ändå, blir nyfiken och orolig. Och vinden blir till storm
+och slår mig med stor mattighet, och jag ler och finner behag i min
+svaghet. — Men jag sträcker mina händer efter den gamla vissheten om
+solen och blommorna, som var sorglös lik en barnlek på ängen Nu älskar
+jag också skymningen, som söfver solen, ty i skymningen kommer han som
+är min vän. Till blommorna vill jag säga strax efter middag: — Sluten
+Edra nyfikna ögon till sömn, det är redan sent. Till Kirkas och Maja
+säger jag redan om morgonen: — Det är fest i afton i byn, skola Ni icke
+fara dit?
+
+Och blommorna somna småningom en och en. Helma syns icke till. Jag hör
+med välbehag, hur Kirkas och Maja lösgöra båten vid stranden och ro
+öfver sjön. Och då min vän kommer genom grinden, bäfvar jag af lycka
+och tänker icke på något! Min hvita bok! En stor lycka har fångat mig i
+sin oro.
+
+Men det finns dock en stor hemlighet i det som är min kärlek. — — Så
+tänkte jag: Den som är lik en gud, den bästa kan man älska. — Men min
+vän är icke någon gud. Han älskar sig själf visst mera än sin nästa.
+Han säger: Jag önskar, jag vill, jag tar. — — Jag har märkt, att han
+innerst inne tänker, att en kvinna är något svagt, som man alltid
+vinner. Jag önskar, att han sade mig det med ord, så att jag kunde
+bestrida det. Men han säger: Jag är fattig och svag inför dig. Sådan
+är han. — — — Han har också andra mindre fel. Han blåser röken från
+sin cigarrett rakt i ansiktet på den lilla katten, som vill komma upp
+i min famn. Han skrattar åt mig, då jag talar till en liten fågel, som
+kvittrar i äppelträdet. Han dödade en geting, som hade stungit mig i
+nacken. Han tänkte icke på, att en geting också älskar lifvet.
+
+Men för alla dessa fel älskar jag honom hejdlöst. Detta är just
+hemligheten.
+
+
+
+
+En regnig eftermiddag sitter Astri allvarsam i sitt rum. Hennes tanke
+dröjer vid en sorg, som Maja talte om för henne senaste afton. — —
+— Majas vän har drunknat på en ensam fiskefärd till en af de mindre
+sjöarna norrut. Han hade hissat ett stort segel på en liten båt. Vinden
+tog fatt i seglet, stjälpte båten och tjöt och skrattade öfver sjön, så
+att den drunknandes rop icke kunde höras till torpen och gårdarna på de
+vida stränderna. — — — Majas vän måste dö i en stor ensamhet.
+
+Astri knäpper sina händer.
+
+— — — Men Maja talte också om något annat, något fruktansvärdt
+allvarsamt. Jag kände hur mina läppar kröktes som till förakt, och jag
+tänkte: Du stackars storväxta, som icke stod emot lusten. — Men Maja
+såg på mig med vidöppna, tårfyllda ögon och sade: — Jag ville gå bort
+från lifvet. — — — Det gjorde ondt i mitt bröst, och jag fattade Majas
+händer, men jag kunde ingenting säga. Men min tanke på Maja värmdes för
+hennes ensamhets skull. Hon kände det, blef lugnad och såg tacksamt på
+mig. — — — Och jag blygdes för mitt högmods skull.
+
+Men ingen är som Helma. Jag hörde, då jag ordnade bordet i matsalen,
+huru hon i köket talade till Maja utan hårdhet. Så sade hon: — Du skall
+stanna i hvita gården, jag ger dig grindstugan. Maja, jag tänker på dig
+som på en mor bland alla andra mödrar. — — — Och jag hörde, att Maja
+grät som af en stor lycka.
+
+
+
+
+Vindflöjeln på grindstugutaket gnäller. Två glädtiga vindar, sydvästen
+och sunnan, ansätta flöjeln. Och hvilket nyckfullt spel, som ljuder
+från hängbjörken! Astri lyssnar. Och då, i ett nu far vinden af med
+hennes axelslöja och gör den till en fladdrande vimpel i björkens topp.
+
+Och i trädgården gå vindarna sugande längs marken, så att icke ens de
+små styfva bellisblommorna förblifva oberörda.
+
+Där står ett fång af hvita vallmoblommor liksom en grupp af skrämda,
+hviskande flickor. Redan har vinden bortfört en blommas hvita,
+jungfruliga krona.
+
+Hvem har lössläppt alla vindar i dag? Nordan, den gamle krigarn från
+ett solfattigt land. Hans röst är dånande som en väldig trummas slag,
+och slumrar han in på kärr och mossar, far frosten ut från hans mun
+öfver unga åkrar och ända in i skogarna öfver rädda smultronblommor.
+
+Och östanvinden! Han, den unge från soluppgångens land. Det gryende
+ljusets förhoppningsfulle son, skarp och klar och seende. Unga kvinnor
+gömma skrämda sina ansikten för hans omilda kyssar och vända gärna
+ryggen åt hans utsträckta, kraftiga armar. Han står ofta i förbund med
+hagelskurar och tunga snömassor, som ödelägga blomsterfälten.
+
+Hvem känner icke sunnanvinden! Den solögde, hvars glödande kyssar alla
+åtrå, hafssträndernas ljumma vind, som blott med en hviskning afslöjar
+dygdiga jungfrur, som ovetande blicka ut öfver hafven. Har någon hört
+hans spel i trädens kronor en tidig morgon. Det har stundom intet ljud,
+det är fylldt af tystnad och låter oss blott ana en ännu aldrig hörd
+musik, som skänker sig med samma rikedom åt torpets unga dotter, som om
+morgonen hälsar solen i sin förstudörr, som åt prinsessan i slottets
+öppna tornrumsfönster. Ett spel, som lockar de tysta att sjunga och de
+sorgsna att lefva lifvet. — Men så är sunnanvinden också själfva solens
+älsklingsson.
+
+Men från aftonrodnadens land kommer västanvinden. Han, som känner
+solens aftontankar och samlat i sin stämma alla kvällens sånger. Han är
+sällan ohöflig. Han är vis, ty han har upptäckt många hemligheter. Man
+älskar honom för hans egen skull. Han söfver ett moderlöst barn, som
+gråtande sitter vid sidan af en skymmande väg och torkar tårarna från
+de gamle, som hunnit till den blodröda grinden i kvällssolens land. —
+Han är god och ljuflig, västanvinden.
+
+
+
+
+Utanför grinden stannar en främmande man. Vindarna ha drifvit gäck med
+honom, där han färdats ute på den stora landsvägen. Hans gulbruna,
+slitna sammetsjacka är öfverhöljd med damm, som äfven hvitmenat hans
+ursprungligen svarta skoplagg. Och så är han utan hatt. Var det icke
+ändå nästan ett skurkstreck af vinden att sopa hatten från hans hufvud
+och sedan blåsa upp den i hvirflande fart ofvanom skogstopparna, där
+den spårlöst försvann. Hans kära, gröna, fjäderprydda hatt!
+
+Men mannen är icke sorgsen. Han ler, så att hans hvita tänder blottas
+under den mustaschprydda, välformade öfverläppen. Han har ju ändå kvar
+sin tröst, sitt lefvebröd, sitt positiv, som vinden icke mäktade föra
+från hans skuldror. Och så har han en apa, en alldeles förtjusande
+liten apa, som han just befriar från gömstället vid barmen innanför
+sammetsjackan. Han talar några ömma, obegripliga ord till det sömniga
+djuret, som snart piggt skuttar omkring i sin röda kolt på den gröna
+gräsmattan.
+
+Mannen fattar vefven, det murrar till i spellådan, som snart krystar
+fram en hel hop morrande, skorrande, sjungande, oförmodadt afbrutna
+ljud, alldeles som den gamla rostiga vindflöjeln däruppe på taket.
+
+Ilo rusar utför trappan ilsket skällande. Gårdens värdinna skyndar ut,
+och Ilo måste tiga fastän det jäser inom honom af ilska. — En främmande
+man, en främmande, morrar han. Och ett sådant djur, som man kunde ha
+lust att bita.
+
+Helma, som är kunnig i den sydländska mannens språk, ställer många
+frågor till honom, och han berättar med stor liflighet mera än han
+tillfrågas.
+
+Astri och Kirkas se med nöje på den lilla apan.
+
+Flöjeln på taket gör en hastig sväng och plötsligt hämtar en häftig
+vindpust en hatt till det förundrade sällskapet. Den lilla apan
+besinnar sig strax. Hon griper hatten med stor hastighet, klättrar
+upp till sin herre och sätter hatten på hans hufvud. Men det är ju en
+främmande hatt, en lätt, hvit hatt, och mannen ser förundrad omkring
+sig. Man skrattar. Kirkas går ett stycke utåt vägen för att upptäcka
+någon ägare till hatten. Astri matar apan med socker och hvetebröd. Och
+mannen drar den främmande hatten djupt ned på sitt vackra, mörka hufvud
+och tackar vinden, som ger lika nyckfullt som han tar.
+
+Pastorn kommer pustande uppför backen. Vinden har spelat honom ett
+spratt. Han har redan uppgifvit hoppet att finna sin förlorade
+panamahatt. Med fladdrande hårtestar, andtruten, men med lugn min
+uppnår han det muntra sällskapet utanför hvita gårdens grind.
+
+Och då man för pastorn på bästa vis redogjort för vindspelet, säger
+han allvarsamt: — Jag märker nu, att det var vår Herres önskan, att
+denne vandrande man skulle få en af mina hattar. Därför sände han
+den med vinden just i det rätta ögonblicket. Ty icke ett fjun lyftes
+upp af vinden, om det icke så är vår Herres goda vilja. Varen därom
+förvissade, mina kära vänner. — Pastorn går.
+
+Och man undrar icke öfver honom. Ty sådan är byns ensamma, allvarsamma
+präst. Sålunda förklarar han alla hemligheter. Och han skrattar icke
+ens åt små lustigheter.
+
+Helma tolkar pastorns ord för spelmannen, som med glad förvåning ser
+efter den redan bortvandrande barhufvade prästen.
+
+Sedan man roat apan med att kasta slantar i gräset, därifrån hon med
+förvånansvärd hastighet fortskaffar dem till sin herres ficka, gör
+mannen sig i ordning till affärd från hvita gården.
+
+Apan sitter förnöjd i barmfickan. Spelhuset tynger på ryggen. Med
+glädtigt vemod lyfter spelmannen den vinddrifna hatten till tack.
+
+Helma går till grindstugan. Astri och Kirkas skynda upp till köket,
+där svarta katten i ensamheten roat sig med att tugga på Majas
+evighetsblommor uppe på byrån.
+
+Kirkas flyttar katten i en handvändning på golfvet med orden: Du är nog
+icke så klok som positivspelarens apa.
+
+Men Astri ser tigande ut genom fönstret. Hennes tanke dröjer länge
+pröfvande vid pastorns trygga ord. — Icke ett fjun lyftes upp af
+vinden, om det icke så är vår Herres goda vilja. — Vinden, som antänder
+en flämtande eldgnista under den fattiges koja. Vinden, som bryter
+unga träd och stjälper seglande båtar, men också den samma vinden, som
+rensar luften, som hjälper markens växter till befruktning och för
+skeppen framåt på de stora hafven.
+
+
+
+
+Högt uppe på en gren i äppelträdet sitter svarta katten och svänger
+mjukt sitt lilla hufvud efter grässtrået, som Astri för upp och ned
+längs trädstammen. Och då Astri höjer sig på tå för att nå hans
+tassar, är han plötsligt på en ännu högre gren och ser ned på henne
+med illmariga ögon. Astri kastar bort strået och börjar gå omkring i
+trädgården.
+
+Hon sätter sig på bänken som står under den ensamma stora björken i ett
+hörn af trädgården.
+
+Sakta öppnas grinden. Sven kommer. Han är allvarsam. Han sätter sig
+bredvid Astri och börjar strax tala, lågmäldt och liksom mödosamt.
+
+— Nu skall du lofva mig det, Astri, nu skall du säga, att du följer mig
+på alla färder, alltid.
+
+— Du vet, att jag älskar tystnaden, stillheten vid sjöarna och denna
+gård, svarar Astri sakta.
+
+— Du vet, att jag älskar dig, säger Sven häftigt, och jag har tänkt i
+stor fröjd, att du hade mig kär. Hans häftiga omfamning skrämmer Astri,
+och hon stöter honom bort. Men hon ser, att hans ögon äro fula och
+röda, och hon fattar hans hand och säger: — Tala till mig, käraste!
+
+— Jag måste resa härifrån. Arbetet kallar mig oafvisligt. Säg, att du
+följer mig! Vår väg skulle gå genom leende nejder, öfver stora haf till
+vackra städer i främmande länder. Säg, att du följer mig! Sven ser
+oroligt på Astri.
+
+Men Astri talar tankfullt som till sig själf. — Mitt hvita rum skulle
+blifva tomt, och Helma skulle säga i sitt hjärta: Så snart hon lämnade
+alla blommorna.
+
+Hvem skulle göra leksaker åt byns barn? Hvem skulle taga emot deras
+små buketter af ringblommor och deras leenden? Jag blefve dig visst en
+trumpen kamrat, och jag skulle kanske dö på vägarnas långa färder af
+längtan till stillheten vid de egna sjöstränderna och ängarna.
+
+Sven höjer sitt hufvud med en suck.
+
+— Stanna, säger jag dig. Men vet, att det kommer en tid, då stillheten,
+själfva solen icke skall vara dig nog. Och du skall tvina som en blomma
+utan vatten, och du skall icke veta, hvad du skall göra under långa
+höst- och vinterkvällar, ty din själ är full af glöd i sin hvithet. Du
+är den jordbundna blomman, du är drömmen som fröjdat och plågat mig.
+
+— Jag har en bok, åt hvilken jag kan anförtro sorgerna, säger Astri
+nästan hviskande. — Jag har barnen från byn, åt hvilka jag kan göra
+leksaker så lustiga, att deras bleka kinder blifva röda af glädje, då
+jag säger: Små barn, detta är åt Eder. — Jag har solen, som lyser äfven
+om vintern.
+
+Jag älskar dig med stor kärlek, men de hålla alla mig fast i mina
+händer och säga: Du har lofvat, du har lofvat.
+
+— Jag har också lofvat, allt har jag lofvat åt arbetet, som är en
+stor och härlig möda. Och trädgårdarna stå fulla af blommor, eldröda,
+vänliga, ömmare blommor, säger Sven häftigt. Han reser sig upp, hans
+händer omfatta Astris. Hon ser upp på hans ansikte, som lyser af en
+stor vrede, sorg och ömhet. Han går, utan att säga något vidare.
+
+Kvällsvinden for genom den ensamma björken och smekte Astris ansikte.
+Men det var en främmande smekning. Hon skalf som af frossa, men satt
+ännu länge kvar under det sakta vajande trädet. Hon försökte gifva
+sig själf en förklaring, tala till sitt hjärta, som blef så trött, då
+Sven sade: Det finns andra, ömmare blommor — att det icke orkade gifva
+ord åt munnen, som ville ropa: Jag följer dig. Hon förde handen öfver
+ögonen.
+
+Men hon höjde åter hufvudet och gick hastigt ut genom den skumma
+trädgården.
+
+I rummet lyste nu ingen tröstande sol öfver bädden, men sommarnattens
+skymning lade sitt hufvud bredvid Astris på kudden, och hon somnade.
+
+
+
+
+II
+
+
+Sommarn är slut, äfven hösten har gått. Det är vinter. Astri ser ut
+från sitt fönster öfver den snötäckta trädgården. Många nya tankar
+hafva födts hos henne, många tunga hemligheter har hon anat, men också
+nya fröjder. Hon tar sin bok, för den smekande mot kinden, öppnar den
+och börjar skrifva.
+
+Min tysta bok! Vi äro två ensamma, oförstådda ting. Men nu hafva vi
+hunnit öfver det svåra. Lugnet har kommit.
+
+Då sjön är upprörd af vinden, då himlen är full af moln, då sjunger
+jag: Vinden stillas, solen kommer åter. — Detta är att förtrösta. Men
+då min egen själs bottenlösa haf svallar och våndas i oro, då tänker
+jag: Aldrig, aldrig blir det lugnt. — Det är att misströsta och tvifla.
+
+Då jag var fjorton år och gick i skolan, sade jag till far: Man blir
+förtviflad af att tvingas lära sig den högre matematiken. — Förtviflad!
+Man säger det ordet innan man är vuxen, man säger det för någon
+olustighets skull, utan vetskap om dess innebörd.
+
+Men nu skall jag säga dig, min hvita bok: då förtviflan är inne i
+själen, då säger man det icke. Man färdas i en båt öfver hafvet.
+Stormvinden kommer, stjälper båten. Man sjunker och kan icke klaga för
+vattnets tyngd. Man sitter i sitt rum, man skådar endast tomhet och
+sjunker i ett djup, som är ensamhet. Att vara till är en smärtlös oro,
+men man lugnas ej af tanken på döden. Smärtan är domnad och hör icke,
+då man tigger den som en gudsgåfva. Man ligger i sin säng och gråter
+öfver blommorna som mist förmågan att fröjda. Bref, som komma från den
+man älskar, kastar man olästa i elden af en stor ledsnad, ty det finns
+icke en enda värmande tanke i hela vida världen. Bref, som man skulle
+älska likt glada budskap, fastän de vore sårande och stränga. — — — Kan
+du nu fatta, min hvita bok, hvad förtviflan är. Men nu vet jag, att jag
+ändå icke kunnat säga dig det.
+
+Men att tillfriskna från en stor förtviflan, det är mera än vår i
+skogen, ty det är att känna våren inne i sin egen själ. Det är tusen
+fröjder, som vakna och le mot den största fröjden, som är lifvet.
+
+Man skådar solen i jublande andakt, då han lyser öfver djupa
+snödrifvor. Man kysser drifhusblommorna, hyacinterna, de stora
+konvaljerna och chrysanthemerna, medan man i hemlighet tänker på allt,
+som ligger gömdt under vinterns snömassor. Att få plocka de första
+blå blommorna, som födas på den våta solbacken, det är en särskild
+fröjd för sig. Att gå omkring i trädgården, klädd i små stöflar, som
+skydda skorna för det vätande snöslasket, det är en fröjd för sig. Och
+sedan i april, när molnen fälla de stora flingorna, är det en särskild
+fröjd att vända ansiktet uppåt och låta snön kittla näsan, munnen och
+kinderna.
+
+Min hvita bok, det finns så oändligt många fröjder, som hjälpa oss att
+förstå och älska lifvet.
+
+Men i en stor förtviflan födes en stor stolthet, kanske högmod. Högmod
+är en gudomlighet, som hjälper öfver afgrunder, men på de leende
+blomsterfälten är hon farlig som en demon, ty hon hviskar: Se, så du
+burit bördan, modigt och tyst som en drottning. — Men man måste säga
+till henne: Gå bort, far till andra, som ensamma kämpa på stora rasande
+vatten, far till de små torpens husbönder, hvilkas skördar vårfrosten
+tager en oanad natt. Far till fäder och mödrar, hvilkas barn döden
+tager vid blomningstiden, till alla dem, som skatter ägt och allt
+förlorat. Höj deras hufvuden och säg: I åren en hög och modig guds
+välborna barn. Det anstår Eder icke att brytas. — Och då du bragt deras
+suckar till en sådan kunskap, far då åter till andra, andra. Ty det
+sägs, att det finns så många människor i hvarje land, i hvarje stad,
+som sörja och förtvifla. Och tänk, det finns så många länder och städer.
+
+
+
+
+Astri skyndar från grindstugan. Hon har något stort att tala om.
+
+Helma, som just hvilar sig i en gungstol i matsalen, ser förvånad upp,
+då Astri så bullersamt kommer in.
+
+— Helma! Maja har nu fått ett barn, ett riktigt barn, ett gossebarn!
+Då jag gick förbi grindstugan, öppnade byfrun dörren och bad mig
+komma in. Jag stannade på tröskeln. Maja sof. Och barnet, som låg vid
+hennes bröst, var så litet, att man måste knäppa sina händer i andakt.
+Maja vaknade, hon sade intet, men hon såg ut, som visste hon alla
+hemligheter.
+
+Helma säger intet, hon ser blott allvarligt leende på Astri.
+
+— Helma, säg ändå, att ingen bild är så vacker som madonnans och
+barnets bild, som finns därinne i ditt arbetsrum. Den är så vacker,
+att jag nästan ville tro på dess väsens innebörd. Renheten är något,
+som behagar oss alla innerst inne. Därför hafva också människor älskat
+att föreställa sig gudar som rena jungfrurs söner. Renheten är det
+gudomliga.
+
+Men Majas barn, alla mödrars små barn, de äro också som små gudar. Men
+mödrarna och fäderna vore icke värdiga att vidröra dem.
+
+— Astri, säger Helma, vi måste respektera lifvets former.
+
+— Jag respekterar ju också en kamel eller en giraff, men jag vill icke
+vidröra dem.
+
+— Du fattar icke undergifvenheten inför det starkaste, säger Helma
+allvarsamt.
+
+— I allt, som liknar en kamp, vill jag icke vara undergifven.
+
+— Du högmodiga lilla flicka, säger Helma och börjar sy på ett broderi,
+som legat hopviket i hennes famn.
+
+Men Astri skyndar till sitt rum och tänker icke längre på Helmas ord.
+
+Då hon kommer tillbaka, har hon händerna fulla med band, garn, knappar
+och tygstycken. Och hon börjar klippa och sömma.
+
+— Tänk, Helma, han behöfver så mycket, en tröja, en kolt, ett täcke,
+och sedan, längre fram, små strumpor, byxor, mössa och kappa. Han är ju
+också vårt barn nästan lika mycket som Majas, eftersom han blef född i
+hvita gården, icke sant, Helma.
+
+Och Helma nickar leende åt Astri.
+
+
+
+
+Det är i maj.
+
+Kirkas, som sedan en månad är värdinna i en af kyrkbyns största
+gårdar, kommer en eftermiddag till hvita gården. Hon berättar en liten
+händelse, som timat i byn.
+
+Vid landsvägen, som går just förbi kyrkan, stod en förtorkad
+enrisbuske. Man visste icke, hvarifrån vinden fört en eldsgnista till
+busken, som snart stod i ljusan låga. Det var just på lördagsafton.
+Man hade öppnat ett fönster i kyrkan, där det städades till
+söndagsgudstjänsten. Vinden blef häftig, det sprakade till i den
+brinnande busken. Gnistor flögo vidt omkring, hvirflade kring den gamla
+klockstapeln, glimrade ännu borta vid gärdet, som omsluter klockarens
+gård. Men en gnista fann vägen genom kyrkans öppna fönster och stannade
+på altarets tafla. Gnistan svedde Jesubarnets gloria.
+
+Pastorn var sorgsen öfver olyckan och hade sändt bud till den unge
+målarn, som gjort taflan. Man hoppades, att denne skulle kunna utplåna
+den svarta fläcken på glorian.
+
+Kirkas berättelse kommer Astris hufvud att svindla af gömda tankar, men
+hon bemödar sig att säga lugnt:
+
+— Tänk, ända till en kyrkas altare kan vinden nå.
+
+Helma talar med Kirkas om hushållning, om trädgårdsskötsel och om
+lärftsväfvar. Kirkas berättar om kalfvar och grisar, som födts, och om
+de flitigt värpande hönsen.
+
+Astri lyssnar ouppmärksamt till allt detta. Hon går oförmärkt in i sitt
+rum, där hon får knäppa sina händer och tänka sina många tankar — —
+— Han skall åter komma till byn, han, som blef stormvinden öfver min
+själs ängar och bragte hagelskurar att för en tid lamslå mitt väsens
+ungdom. Skall jag möta honom? Skall han tala till mig? — — —
+
+Så sade Helma, då jag låg sjuk i min säng: Barn, du har varit alltför
+sträng mot dig själf. Du är ömtålig.
+
+Att vara sträng mot sig själf är ett högmod, som man icke kan
+öfvervinna, ett lysande, envist högmod, som plågar, ty man är ju ändå
+ung och längtande.
+
+Men att vara sträng mot sig själf, är också att vara sträng mot en
+annan. Men jag vågar knappast säga till mig själf: Nu vill jag vara god
+mot honom, god och sann och fattig inför honom.
+
+Det finns en sådan lycka som mors, en sådan som Helmas, en sådan som
+Majas. Hvilken är den största lyckan? Helma har sagt: den, som man
+aldrig når.
+
+
+
+
+Förgäfves har Astri spejande lyssnat nere vid stranden. Ingen båt har
+landat vid gårdens brygga. Endast ensamma fiskare hafva sakta rott sina
+båtar förbi.
+
+— Så härligt väder i dag, har Astri sagt till dem. De förstå och älska
+en sådan hälsning och hafva hvilat en stund på årorna och svarat med
+ett högt leende: Ja.
+
+Men ingen båt har landat vid bryggan. Astri vänder upp till gården med
+en suck. Hon vill skrifva ett bref till hemmet.
+
+Efter middagen är hon på färd öfver sjön. Hon ror ifrigt med små,
+hastiga tag. Hon måste hinna fram, innan byposten far från den stora
+gården.
+
+Där kommer en båt från den motsatta stranden. Astri igenkänner snart
+hela lasten. Det är barn från torpen och gårdarna.
+
+— Har posten kommit, frågar Astri.
+
+— Ja, ropa barnen och visa upp sina tidningar. De hafva också ett bref
+till hvita gården. Astri ror till dem, får brefvet, nickar till alla
+barnen och ror ifrigt vidare. Brefvet hinner hon läsa en annan gång.
+
+Då Astri kommer in i stugan, gör postgubben sig just i ordning till
+affärd. Hon lämnar sitt bref till gubben med en glädtig nick.
+
+Men på stugans långa bord upptäcker hon en tidning och på tidningen ett
+bref, å hvilket ett namn står skrifvet med små, nätta bokstäfver. Något
+smärtsamt skymtar öfver hennes ansikte, och hastigt lämnar hon stugan.
+
+I en skogsdunge vid vägen bryter Astri brefvet, som barnen lämnade
+henne. Det är från en släkting i ett främmande land. Men hennes tankar
+kunna icke följa orden på papperet. De dröja envist, i orolig aning,
+vid det lilla brefvet, som låg på stugans bord.
+
+
+
+
+Det går en man på vägen. Han läser så ifrigt i sin tidning, att ett
+obrutet bref faller ur hans hand. Långsamt tar han upp brefvet och ser
+i detsamma Astri, som kommer honom till möte från björkdungen. Han
+stannar ett ögonblick, men så går han till henne, hälsande med ett
+säreget tungt leende.
+
+Ingen säger något. Då de vandrat ett stycke på vägen, försöker Astri
+säga något om våren, som åter kommit, men orden stanna liksom i
+bröstet, och hon måste hosta litet.
+
+— Du är väl icke sjuk, säger Sven med en uppmärksam, hastig blick på
+Astri.
+
+— Jag — nej, svarar Astri, vemodigt leende.
+
+Så gå de åter tysta en lång stund.
+
+— Du vet kanske, att jag har en ung hustru, säger Sven plötsligt,
+alltför glädtigt.
+
+— Nej, svarar Astri lågt. Hon känner, att blodet går från hennes
+ansikte, en säregen mattighet griper henne och hon säger:
+
+— Låt mig sitta en stund, jag måste befria en myra, som krupit in i min
+sko.
+
+Sven ser liksom förundrad på Astri, som snart åter spänstigt reser sig,
+lyfter sitt hufvud och försöker att säga glädtigt:
+
+— Och du är lycklig?
+
+— Ja, det gladde dig väl icke, om jag vore olycklig.
+
+Astri ser förvånad på Sven.
+
+— Jag har ju icke rätt att säga: Det gladde mig, om du icke vore
+lycklig.
+
+— Du säger aldrig sanningen.
+
+— Jag hade tänkt säga dig sanningen i dag.
+
+Sven ser ännu mera förvånad på Astri, som säger:
+
+— Solen har icke varit mig nog, ej heller blommorna. Högmodig har jag
+varit, men också olycklig, mycket olycklig. De bref du sände mig,
+kastade jag olästa i elden af en stor förtviflan. Men jag tänker på
+dig alltjämt med stor kärlek. Och nu har du en annan van, en hustru,
+som jag ville säga till: Gå, gå, gå, jag kan icke se ditt ansikte, du
+plågar mig. — Och dock är hon kanske god, mycket mera god än jag.
+
+— Ja, hon är god, mycket mera god än du, säger Sven med en suck; men
+det lyser som af lycka i hans ögon. — Astri, jag hade tänkt, att aldrig
+säga dig detta: — Jag längtar ut ur en stor och dödande ledsnad.
+
+— Käraste Sven, säger Astri och fattar hans hand, och hennes ansikte
+strålar som af en lyckohändelse.
+
+— Jag ville frigöra mig, jag är olycklig, säger Sven sakta.
+
+Men Astris ansikte blir plötsligt strängt och mycket allvarsamt.
+
+— Sven, du minns den lilla svarta katten, som finns i hvita gården. Han
+är icke längre leksam och roande. Maja sade en dag: Låt oss taga en
+annan. — Jag blef så upprörd öfver Majas hårda ord, att jag måste säga:
+— Låt oss bevara troheten, om det också vore endast mot en stackars
+liten, svart katt. — Vi skrattade alla, men det är nog något mycket
+allvarsamt. Jag tror, att det är orättfärdigt att bryta ett gifvet
+löfte, som någon annan tryggar sig till, och det är fult, alltid fult.
+Ett löfte är visst något stort och omfattande. Jag tror att det aldrig
+bör gifvas i högmod, icke i trots, icke i en häftig glädje. Ett löfte
+borde gifvas i en stor vishet.
+
+— Men en stor vishet kommer efter en stor ovishet, och därför har man
+rätt att frigöra sig, hör du det, frigöra sig, säger Sven häftigt.
+
+— Sven, tänk ut, hvad hon som är din hustru skulle säga om dessa dina
+ord.
+
+Sven går tyst en lång stund. Så säger han tungt och mödosamt:
+
+— Hon skall säga: — Du är bunden, jag ger dig icke friheten. — — — Nu
+vet jag det, så skall hon säga.
+
+Sjön skymtar redan mellan träden. Sven väckes ur sina tankar och säger:
+
+— Jag vill ro dig öfver sjön.
+
+— Jag vill också, att du skall ro mig öfver sjön, säger Astri.
+
+
+
+
+— Det finns dock mycket att fröjdas öfver, försöker Astri säga, då hon
+ser på Svens ansikte, där han ror med trötta, långsamma tag.
+
+— Menar du det?
+
+— Jag vet icke. Astri vänder sitt sorgsna ansikte utåt sjön.
+
+Så tala de ingenting vidare på en lång stund.
+
+Små lummiga holmar, som titta upp ur sjön, sända dofter från blommande
+träd; muntert kvittrande fåglar flyga smeksamt tätt, liksom tröstande,
+invid båten.
+
+— Små fåglar, små fåglar, säger Astri sakta.
+
+— Så tung du blifvit, säger Sven med en matt glimt i ögonen och hvilar
+en stund på åran. Astri nickar.
+
+Så ror man åter vidare under tystnad.
+
+Båten är redan nära hvita gårdens brygga. Astri lämnar rodret, går att
+sätta sig bredvid Sven och säger lågmäldt:
+
+— Hör, om du skulle tänka på mig som på en mor, som älskar öfver allt
+annat sin enda son. Jag skulle också bemöda mig, att tänka på dig utan
+lidelse, såsom visst mödrarna tänka på sina unga söner. Hänförd skall
+jag mottaga budskap om din berömmelse bland människorna, och du skall
+blifva stor och ärad som en kung.
+
+Så säger hon hviskande som till sig själf: Men fåfängt skall jag längta
+att bjuda min famn åt ditt trötta hufvud om kvällen.
+
+Tyst, som ett tröstbehöfvande barn, har Sven lyssnat till Astri. Men
+plötsligt går ett drag af obändig egenvilja öfver hans anledsdrag och
+han kysser hennes sorgsna ansikte och talar häftigt och lidelsefullt:
+
+— Nej, nej, jag vill tänka på dig som min brud, min jungfruliga, ännu
+ouppnådda brud, och jag skall blifva fri, fri, fri.
+
+Båten har af en lätt vind drifvits rakt till bryggan. Astri fattar
+hastigt Svens hufvud mellan sina händer och hviskar i hans öra: — Det
+vore visst en alltför stor och syndig lycka. Och i ett nu är hon uppe
+på bryggan och går med lyckliga steg upp mot gården.
+
+Vinden, som helt sakta smekte den nyckfulla sjön, blir plötsligt
+rasande och själfsvåldig. Sven blickar förtjust ut öfver det skummande
+lilla hafvet. Han går att hämta ett segel från båthuset, gör hastigt i
+ordning sin farkost, som snart går i yrande fart bortom udden, mot den
+öppna farliga fjärden.
+
+ * * * * *
+
+Men midt i trädgården står Astri lyssnande utåt sjön, där vinden går
+som ett regn af kyssar, häftiga, länge återhållna, vilda, obändiga.
+
+
+
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 78367 ***