diff options
Diffstat (limited to '78367-0.txt')
| -rw-r--r-- | 78367-0.txt | 2098 |
1 files changed, 2098 insertions, 0 deletions
diff --git a/78367-0.txt b/78367-0.txt new file mode 100644 index 0000000..dd88ee8 --- /dev/null +++ b/78367-0.txt @@ -0,0 +1,2098 @@ +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 78367 *** +language: Swedish + + + + +VINDSPEL + +af + +Sigrid Backman + + + + + +Borgå, +Holger Schildts Förlag, +1913. + + + + + + +I + + +En dag sitter väntan vid gårdens grind och spejar gladt utåt vägen, +välbehagligt lyssnande till ljuden, som från köket klinga ut i +solskenet och lifva tystnaden med glada beställsamma kvinnors prat, +mortlars klang, klirrandet af fat och skålar, som ordnas. + +Nyss var hon inne i rummen och log åt solskenet, som sväfvade under +takens hvithet, på golfmattornas ljusa väfnader och de guldstickade +gardinernas tyll. Hastigt kysste hon björklöfsbuketten, som solade +sig på matsalsbordet, stannade undrande på tröskeln till det lilla +hörnrummet, som var ännu mera ljust än de andra. Skiftade det icke +i rosa alldeles som de nyplockade hvitsipporna på bordet under den +beslöjade spegeln! + +Ett annat rum var större. Där funnos stora skåp fyllda med böcker. +Bilder af blåa haf, nätta främmande städer, porträtt af män och kvinnor +gjorde väggarna glada och lefvande. På ett stort bord vid fönstret +lågo många papper, somliga fullskrifna. — Här rastade man med arbetet, +ty hon, väntan, rådde i dag öfver gården. — Sakta smög hon sig ut i +trädgården och fann sin egen bild i ett kvinnoansikte, ty gårdens +ensamma härskarinna väntade sin unga väninna och guddotter från den +stora staden. + + + + +Ute på vägen hörs hästens jämna tramp för ett lättrullande åkdon. Den +väntande lyssnar, lämnar glädtigt sin låga stol under björken och går +ut genom grinden. + +— Helma, Helma, jag ser dig! ljuder en glad röst från vägen, och i ett +nu har den unga gästen stigit ur åkdonet och skyndar mot grinden på den +mellan tallarna slingrande barrhala stigen. + +— Jag ser dig, jag ser dig! vinkar Helma leende. + +Hunden Ilo, som försofvit sig i solskenet på kökstrappan, lyfter +plötsligt hufvudet och rusar skällande ut genom grinden. + +Men det är ju blott en flicka med ett leende ansikte, som kommer där +tillsamman med henne han tillhör. Han böjer skamset hufvudet och viftar +ifrigt på svansen. Och då den främmande flickan klappar hans hufvud och +säger: Ilo, Ilo, nu måste du också hålla af Astri, som skall bo i hvita +gården, — då viftar llo ännu ifrigare och blinkar: Jag blir din vän, +jag blir din vän, du goda flicka. + +Kirkas och Maja, gårdens unga hushållerskor, komma ut i trädgården. +Deras glada ansikten betrakta den komna med blyg nyfikenhet. Man växlar +vänliga ord och blickar, frågar och svarar med leenden. + +Väntan har lämnat sin plats åt glädjen att fröjdas i gården. + + + + +Så tyst är vinden på kvällen, att man från gårdarna på andra sidan +sjön kan höra, då kvinnorna hojtande drifva in boskapen. Man hör klara +barnröster, som ropa på kalfvarna i aldungarna vid stranden, man +hör båtar sakta susa genom vassen, då de ros till strand af ensamma +färdmän, som komma hem till kvällen. Ända från kyrkbyn hemtar den +sofvande vindens andedräkt ljud, som tystna i hvita gården. + +Med lyckliga ögon blickar Astri ut öfver trädgården, där hon står på +den stora, öppna trappan. Kirkas, som just iordningställer bordet till +aftonmåltid i det fria, betraktar förstulet hennes ansikte. Inne hos +fröken Helma finnes en bild af en sju-, åttaårig flicka. Under bilden +står skrifvet: »Fars prinsessa». Nu vet Kirkas, hvem den mörkhåriga, +finhyllta prinsessan är, fastän bilden visst blef gjord för tio år +sedan. + +Gårdens värdinna, som dröjt en stund i sitt rum för att genomläsa några +bref, skyndar glädtigt ut till sin gäst. + +Den storväxta Maja har sysslat i växthuset och går med tunga steg +genom trädgården. Hon ser belåten ut, stannar en stund att granska +vattenkärlet, som står under takrännan vid köksknuten, och då hon går +uppför trappan, klappar hon i förbifarten så kraftigt om gamla Ilo, att +han morrar. + +Bordet är dukadt. Under muntert prat sätta sig de fyra kvinnorna till +aftonvarden, som ätes utan skyndsamhet och oro, liksom i förbund med +kvällens långa, ljusa skymning. + + + + +I köket har man redan slutat sysslorna. Maja öppnar dörren för Ilo, som +förnöjdt slickande sig om munnen långsamt lunkar ut på trappan. Sakta +stänges dörren åter, och man hör intet mer af hushållerskorna. + +Men Astri har ännu mycket att tala om för Helma, och bädden därinne i +det nätta hörnrummet lockar henne mindre än den ljumma kvällsluften ute +på trappan. + +— Hör, Helma! så sade mor och syskonen: Dröj icke länge borta, man +blir tung af att bo i ödemarken. — Men fastän mor är mor och syskonen +syskon, som man älskar, längtade jag dock alltid bort från den stora +staden med de många främmande människorna, de höga husen och gatornas +bullrande vagnar. + +Så tyst den vägen är, som från stationen leder hit! Så tyst! Som stora +flickögon blickade sjöarna efter mig och träden hängde nyfikna öfver +gärdesgårdarna. Men det säg icke skjutsgossen, ty då jag bad honom +sakta farten, säg han småleende på mig och frågade, om det syntes någon +ekorre i skogen. Vi åkte genom små nätta byar, där det var så tyst i +gårdarna, så det såg ut som bodde där ingen utom hönsen, som spatserade +i trädgårdstäpporna. Så kommo vi till en stor skog, och jag bad gossen +stanna, ty jag gladde mig så mycket åt några unga björkar, som speglade +sig i en liten sjö. Men gossen såg åt andra sidan, och så sade han +alldeles utan oro: Där sprang ju en räf! En räf, Helma! — Så stannade +vi icke, förrän jag såg dig och hela gården och allt detta, som är +underbart som en saga. + +Helma ser leende på Astris unga ansikte och säger blott: Berätta ännu +något. + +Astri ser fundersamt utåt sjön. + +— Hafvet, som är kring staden, där hemmet och mor är, det är också +något underbart. Men det har en annan tystnad än sjöarna. Det är så +stort, att jag ej vågar andas, då jag blickar långt utåt. Det är som +en stor sångare, som sjunger så, att man icke kan säga något med ord. +Men då stormvinden far öfver det stora vattnet, kan man höra en gammal +guds dånande stämma. Jag tänkte, han vredgas visst öfver mäniskornas +orättvisor i de kringliggande länderna. — Jag blef allvarsam. — Men då +sade mig en gång en våg, som vinden förde så högt mot stranden att den +kysste min skospets: Barn, far till det inre af ditt fagra land, till +sjöarna, som hviska mildt som kvinnor, din själ är ömtålig, och du blir +sorgsen af hafvets oro. — Och nu är jag ju midt inne i det fagraste +landet, det egna landet, säger Astri och ser gladt på Helma. + +Men Helma säger: Tala ännu om något från staden, du kära. + +Astri sitter tyst en stund, och Helma säger icke något. + +— Helma! börjar Astri åter. — Mor sade en gång till mig: Lifvet känner +du icke. — Men jag tänkte: Har jag icke ögon till att se och öron till +att höra. — Ensam gick jag ut att vandra på en stor gata. Jag mötte +många människor, fäder och mödrar, systrar och bröder, eller många +af dem, som visst bilda det som är lifvet. Men somliga hade alltför +sorgsna och missmodiga ansikten och andra åter kanske alltför glada. +Jag såg vagnar, som mjukt rullade fram på den släta stenläggningen, och +i vagnarna lutade man sig bekvämt mot mjuka karmar. Samtidigt såg jag +en gammal kvinna, som såg mycket trött ut, streta fram på gångbanan +bärande en alltför tung börda. Jag såg unga kvinnor, med blickar likt +dämpadt oroliga lågor, lättjefullt vandra på promenaderna, liksom +väntande något af vårluften, som sänkte sig öfver staden. Så såg jag +små barn, som stodo i gathörnen och sålde tidningar. Andra sutto på +stentrapporna och utbjödo blommor. Jag märkte, att många barn sprungo +barfota på de ännu kalla gatorna; jag stannade och frågade en gosse: +Hvarför är du utan skor? — Därför att jag icke äger några, sade han och +såg ned på sina röda fötter. Men i detsamma sade han så gällt, att jag +ryckte till: Köp blommor! — Han sålde anemoner, nattvioler och helt +unga konvaljer. Jag glömde gossens bara fötter och köpte blommorna för +blommornas egen skull. + +Men när jag sedan vandrade hemåt, tänkte jag åter på det, som icke +gjorde mig glad. Och då man helt obekymradt sade mig: Sådant är lifvet! +då tänkte jag: Människornas lif är icke vackert. Det är orättfärdigt. +Nu vet jag det. Nu känner jag lifvet. + +Men jag är ju en flicka, jag kan icke tala högt till alla de tanklösa, +sorgsna, trötta och alltför glada, min röst skulle icke höras. Och det +är endast de små barnens hufvuden man kan fatta mellan sina händer och +säga sakta: Låt oss vara goda! — Och jag for bort från staden, hvars +själ icke ändrar sig efter min tanke, och jag vill också tänka på +sådant, som fröjdar mig. — Jag är glad att vara hos dig. Du skrattar +icke åt mig, om jag alltför länge stannar att betrakta en blomma, ett +ansikte eller solskenets lek under löfverket. Du fattar min tystnad +lika väl som det jag kan säga med ord. + +— Du kära, säger Helma, du har kanske alltför tunga tankar, du är ung +och ömtålig. Så tillägger hon glädtigt: + +— Se på syrenernas ännu ej utspruckna blomklasar, där sträcker sig ett +helt fång in genom ditt öppna fönster. Snart komma rabatternas alla +blommor, som ännu gömma sig, och då stannar visst din längtan hos dem +hela blomningstiden, och du stannar hos mig. Båda växthusen stå fulla +af allehanda ömtåligare blommor, som väntat på dig. + +Det lyser en glimt i Astris ögon, och hon går på tå nedför trappan. +Välbehagligt sträcker hon ut armarna och säger sakta: Är tystnaden +någonsin djupare? + +I detsamma höres i skogsbrynet gökens lustiga rop. Förvånad ser Astri +upp till Helma på trappan. + +— Det är maj, säger Helma leende. Och Astri hviskar ut mot skogen: +Somna, sommarfågel, klockan är tolf. + +— Ja det är tid att gå till hvila, du är visst trött af färden, säger +Helma. + +— Trött är jag icke, kanske litet sömnig och glad, svarar Astri och går +med dröjande steg åter uppför trappan. + +Men ännu länge stå fönstren öppna i hvita gården, som ville man fånga +in all doft från skogen och länge lyssna till majnattens tjusande +tystnad. + + + + +Solen bildar en guldkil på bäddens fina hufvudkudde. Astri vaknar. +Hon är sömnig och trycker kinden med en lycklig suck mot kudden. Men +solskenet, som snart gjuter sig öfver hela bädden, håller henne vaken. +Hon vänder sitt ansikte mot solen och tänker: Sol, sol, det är maj +ännu, du får blott kyssa min kind, mitt hår och min mun — men vänta +till juni och juli, då du är het och full af glöd, då skall du få +kyssa min fot, min barm och min skuldra. Jag vill möta dig därnere vid +badstället, och jag skall afkläda mig inför dig i jublande fröjd. Och +då är det sommar, sommar! + +I ett nu är hon uppstigen från bädden, och hastigt gör hon sig i +ordning till morgonmåltiden. + + + + +Innanför matsalsdörren stannar Astri i undran öfver tystnaden. Sofva +alla ännu? Hon frågar klockan, som står i vrån. Den säger åtta. På +bordet finnes ingen morgonfrukost. Hon går att öppna ett af fönstren, +sätter sig på fönsterbrädet, skuggar ögonen med handen och blickar +ut i solskenet, som ligger öfver trädgården och öfver de längre bort +liggande ängarna, skogarna och sjöarna. Ingen vind blåser. Intet är +som skapar oro. — Jag är lycklig, tänker Astri, för solens skull, för +blommornas skull. Jag andas och ler utan oro. + +Sakta öppnas dörren till köket, och den nätta, ljushåriga Kirkas kommer +in med teet. Hon hälsar med ett förvånadt leende. + +— När vaknar man i hvita gården, frågar Astri. + +— Mycket tidigt, svarar Kirkas, men vi tänkte, att gästen från staden +skulle hvila sig längre. + +— Jag ville icke sofva bort morgonen. Tro mig, jag är icke i släkt med +staden. — Men säg mig, Kirkas, huru länge har Ni varit i gården, och +från hvilken by har Ni kommit? + +— Två somrar och två vintrar har jag varit i gården, och nu blir det +den tredje sommarn. Jag är från skogstorpet där bortom sjön. + +— Och Ni längtar aldrig härifrån? + +— Nej, säger Kirkas. Det kommer ju stundom på kvällen någon liten oro i +hjärtat eller hufvudet, liksom en nyfikenhet på något annat. Men då vår +värdinna läser upp för oss historier ur böcker, då hon berättar för oss +om händelser i andra länder, är det som hade man rest de långa vägarna +och skådat allt med egna ögon. Då blir man åter lugn. + +— Ja, det visste jag ju, säger Astri, nickar gladt till Kirkas, som med +lätta steg går ut ur matsalen, och hon tänker: Jag håller af dig Kirkas. + +— Astri sätter sig vid bordet och börjar smaka på kakorna, som +frestande dofta i fatet på det nätt ordnade bordet. + +En dörr öppnas, Helma tittar in från ett angränsande rum, skrattar och +säger: + +— Men du är ju sömnig ännu! Astri skyndar glädtigt till Helma. + +— Se på mig! Det var solen, som väckte mig. Den kom in och såg så länge +på mitt ansikte, att jag vaknade. + +— Men det har du redan förlåtit, du som älskar solen, säger Helma och +går att servera teet. + +— Ja, svarar Astri och tänker redan på något annat. — Hvarför skrifver +du böcker, Helma? + +— Helma ser uppmärksamt på Astri och svarar strax: Därför, att det är +mig en stor glädje. + +— Men hvarför skrifver också du om kärleken, eller det, som sammanför +männen och kvinnorna? Är detta så stort, säg, Helma! + +— För de flesta det starkaste, säger Helma, och skjuter brödfatet till +Astri. + +Astri tar en kaka, men börjar icke att äta. Nästan hviskande säger hon: +Jag har också skrifvit i en bok om de käraste ting. Men boken är sådan, +att ingen främmande kunde förstå den. Till far, som är död, kunde jag +skrifva allt i många små bref, som han kunde förstå och älska. — Kände +du fars hjärta? + +— Det tror jag, säger Helma hastigt, och ser ned på sin hand, som +prydes af en säregen ring. Men strax ser hon åter leende på Astri. + +— Du ville ju tala om din bok. + +Det glänser i Astris ögon och hon börjar tala mycket allvarsamt. + +— Då boken ligger sluten, är den som en hvitklädd flicka, som döljer +sitt ansikte. Den är så hvit som ett moln, som vinden om sommarn +lekande blåser ut på himlen. Den har intet namn. Dess dräkt prydes +endast af en bild af fuchsians första blomma. + +Då jag var tolf år hade farmor en blomma, som hon kallade Kristi +bloddroppe. Hon var mån om blomman, och den stod alltid i solskenet +allena vid ett af fönstren. Farmor talade icke mycket, men därför var +hon hvarken sorgsen eller ledsen. Nästan allt fick jag tänka ut om +hennes lilla bokhylla, om bilderna på väggen och om blommorna, som +växte i krukor på fönsterbrädena. Men ingen blomma var så vacker som +farmors älsklingsblomma, fuchsian. Jag älskade den. Och utan att jag +visste det, hade i min tanke födts en sång om denna blommas egenheter. +Jag gjorde mig en bok och ville skrifva upp min sång. Men i mitt +hjärta fanns så många tankar, som jag kunde säga ut med så många olika +ord, att jag blef nästan skrämd af lycka. Och innan kvällen hade jag +skrifvit en lång historia om fuchsiablommans hemligheter. Sedan skref +jag något till hvarje blomma jag lärde känna, om dem, som om sommarn +växte på ängarna, vid bäckarna och i skogarna. Och de kommo mig alla så +nära, och jag älskade dem som hade jag känt dem redan innan jag föddes. +— Helma, så sade syskonen: En blomma är blott en blomma. — Men en +blomma födes, upplefver mycket och dör. Hon har många vänner och solen +själf kysser henne. Hon är mera än ett smycke af guld och rikare än en +ädelsten, ty hon har många hemligheter i sin stjälk och mycken glädje +samlad i sin krona. + +Astri ser på Helma, men då Helma icke säger något, fortsätter hon: Så +har jag skrifvit om sparfvarna, om sommarfjärilarna samt om det jag +fattat af stjärnorna, som om vinterkvällen lysa på himlen. + +Men när tiden gått tre år framåt, hade jag blifvit så gammal att jag +skulle till nattvard i kyrkan. Det var en stor och märkvärdig händelse. +Man skulle säga: jag tror, jag tror, fastän man tänkte: jag undrar och +har icke förmåga att tro. Och därför skref jag i min hvita bok: — Du, +du som älskat och dött, se på mig. Jag har visst ingen tro, men jag +älskar Dig. Jag älskar Dig därför, att Du hjälpte de sjuka, sorgsna +och trötta. Jag älskar Dig därför att Du älskade blommorna, fåglarna +och de små barnen, andras barn. Jag älskar Dig för de ord Du talte på +berget. Jag älskar Dig därför, att Du utan fruktan sade inför kejsarne: +Det är jag. — Ditt sätt att lefva är mig frälsning till en stor glädje. +Men inför Din död blir jag blott upprörd och känner en stor sorg öfver +mänskornas gränslösa hårdhet. — Helma! Då man tänker så, måste man ju +också säga så. + +— Du kära, säger Helma, har du ännu skrifvit något? + +Astri tänker en stund och så säger hon leende: — Ja, jag har skrifvit +om solen, som är öfver alla. Hon tar från skålen en sockerbit, sticker +den hastigt i munnen och ser uppmärksamt på, hur Helma ordnar om +blommorna i glasvasen. Så börjar hon åter prata. + +— Om den makten, som sammanför männen och kvinnorna, har jag ingenting +kunnat skrifva. Jag känner den ju icke. Men jag har läst om hurudan den +kärleken är, som de begära af hvarandra. De taga ju allt, allt, alla +tankar taga de af hvarandra och lämna intet annat kvar än ett bundet +hjärta. Jag fruktar för den kärleken. Jag vill vända mitt ansikte från +den och värja mina ögon med handen. Du vet ej Helma, hur rik jag är, +allt är mitt eget, mitt hjärta och mina tankar och mina båda händer, +som intet begära. + +— Här i ödemarken får du visst behålla din rikedom, säger Helma och ser +ömt som en mor på Astri. — Men man råder icke alltid ens öfver sitt +eget hjärta. Blommorna och träden äro ju icke vindarnas herrar. De +böjas och skälfva och gifva sin doft och fägring, då vindarna smekande +spela i trädgårdarna och på ängarna. — Men låt oss nu tänka på något +annat, låt oss gå ut i trädgården. + + + + +Det är en mycket varm dag. Astri och Maja komma från skogen. Astris +röda hätta lyser ända till gården, då de komma fram ur skogsbrynet. +Maja bär i sitt förkläde en stor knippa torra kvistar, son hon samlat +till bränsle. Hennes svettiga ansikte skiner af belåtenhet. Men Astri +ser stundom nästan bekymradt på Maja. Hon ville säga alldeles vänligt: +Trampa icke så tungt Maja! Hör du ej, hur det suckar under dina steg. +Tänk på alla små blommor och myror, som dö under dina breda fötter! +Men, tänker Astri — Maja är visst mycket tung, hennes barm är ju under +tröjan som stigande vatten i en trång bädd. Hennes spändt uppsnurrade +hårfläta väger visst mer än ett stort kålhufvud. Man kan därför icke +säga något till Maja. — Och Astri går lätt på tå bredvid Maja och +säger blott: Se, se så vackra blommor, som växa på vägarna. — Men Maja +skrattar åt Astri som åt ett lekande barn. + +Då Astri kommer in i sitt rum, lägger hon sig på den lilla soffan +och somnar. Skogens tunga, söfvande dofter ha sugit sig in i hennes +ögonlock. Hon sofver länge. + +Klockan i matsalen slår två klingande slag. Astri vaknar och ser +i detsamma genom fönstret, huru Maja kommer genom grinden med +vattenämbaret. Hon börjar tänka på Maja som icke kunde se, att skogen +är så vacker som den är. Och det, som Maja gjorde åt det unga trädet! +Hon sade: — Jag måste göra mig en rifva. — Och så gick hon till en +ung björk och skar, innan jag visste af det, en stor flik från dess +fjuniga, mjölkhvita stam. Jag såg hur det unga trädet skalf af smärta. +— Hur kunde du, Maja? Ser du det gapande såret! Maja såg frågande på +mig och sade: — Jag gör ju bara en näfverrifva. — Men en näfverrifva är +en dyrbar flik af den unga björkens sammetshud. — — — Kirkas har sagt +mig, att det är en ung hosbonde, som vill taga Maja till hustru. Jag +undrar öfver detta. Kan man hålla af Maja? + +Då jag om kvällen sitter på trappan, och vinden sakta smekande far +öfver vår hvita gård, och jag knäpper mina händer och lyssnar, då tror +Maja, att jag är sorgsen, och hon ömkar sig öfver mig och säger: — +Lilla fröken, så ensam Ni är. — Jag säger intet, jag nickar leende och +tänker: Stackars Maja, så blind du är, som ej kan se, hur aftonvinden +kysser mig, och hela sommarn, som är kring mig lik en omfamning. Och då +solen glöder och färgar sjöarnas vatten i purpur, och skogarnas skuggor +blifva djupa och svarta, och jag säger till Kirkas och Maja: — Låt oss +vaka till midnatt och skåda härligheten! Då sätter Maja sig med oss +på trappan. Hon tittar blinkande på solnedgången, börjar om en stund +gäspa, stiger långsamt upp och slår med handen åt aftonrodnan på samma +sätt som man gör åt en bukett af pappersrosor och glitter. Så går hon +och låser grindstugan och boden och smäller till bastudörren, som stått +på glänt. Då allt är stängdt, går Maja in och lägger sig. Sådan är +Maja. Kan man älska Maja? — — — + +Astri väckes ur sina betraktelser af en knackning på dörren. Det är +Kirkas, som söker i hela huset efter värdinnan. Till gården har kommit +en ung man, som önskar tala vid husets härskarinna. + +— Ack, det är den nye trädgårdsmästaren från den stora byn på andra +sidan sjön, säger Astri. Han kommer för att se trädgården. Vår värdinna +har visst gått till torpet i skogen. Hon väntade mannen redan igår. Jag +skall tala vid honom. Bjud honom att vänta i matsalen. Kirkas gör en +förstående nickning och går. + +Astri går genom rummen i hopp om att ändå finna sin värdinna +hemma. Endast husets svarta kattunge dansar i ett af rummen som en +hvirfvelvind och skjuter från soffans karm som en pil till Astris +fötter. Hon tar det lekande djuret i famnen och går till matsalen. + + * * * * * + +Det är en högväxt ung man med ett friskt ansikte, som hälsar Astri med +en bugning och säger sitt namn. + +Astri räcker honom handen med orden: — Ni kommer från den stora byn på +andra sidan sjön? + +— Ja, svarar den främmande något undrande. Och innan han hunnit säga +något vidare, har Astri redan upplyst: — Vår värdinna är icke hemma, +men jag tror mig kunna ordna köpet af blomplantorna och visa Er de +sjuka krusbärsbuskarna. Den främmande ser road ut. Men Astri märker +icke glimten i hans ögon, ty kattungen, som hon hållit i händerna, +klättrar upp och rufsar henne i håret. Hon försöker lösgöra sig från +de små tassarna, men de äro som kardborrar, och den unge mannen måste +skynda henne till hjälp. Men katten blir förnärmad, spottar åt mannen +med öfvertygelse och far som en blixt ut ur rummet. Den främmande +skrattar, Astri skrattar och hon märker att den unge mannen är vacker. +Hon undrar öfver hans ljusa hår, hans ögon och hans fina händer. Hon +ser hastigt liksom misstroende på honom och säger: — Ni är väl den nye +trädgårdsmästaren, som skulle komma för att se om våra blommor? + +Då säger den unge mannen godmodigt leende: — Nej, jag är icke den +väntade nye trädgårdsmästaren. Jag har kommit från vår stora stad i +söder och har uppställt en altartafla i kyrkan i byn. Pastorn berättade +mig i dag om den ensamma hvita gården vid ljungheden. »Traktens +underbaraste gård», sade han. Strax gick jag till stranden, sköt ut en +båt och rodde öfver sjön. Jag fastgjorde båten vid den lilla bryggan +därnere och kom ända upp till grinden. Och innanför grinden fanns +en trädgård och midt i trädgården ett lågt, hvitt hus. Jag stannade +lyssnande och såg. Sakta öppnade jag grinden och steg djärft på +trädgårdens tysta gångar. En obetvinglig lust att göra några bilder af +denna tysta gård, väcktes hos mig. Och därför står jag nu här för att +begära tillåtelse att få förverkliga min önskan. + +Astri känner en lätt rodnad på sitt ansikte, men säger lugnt och +liksom pröfvande: Ack, Ni är målare! Vår värdinna nekar sällan till +något. Jag tror mig kunna gifva Er tillåtelse att göra de bilder Ni +önskar. — Men säg, kan Ni måla solskenet, som ligger på väggarna och +fönsterrutorna? Får Ni det fatt, då det glittrar under löfverket på +gångarna i trädgården? Kan Ni gissa hvar det finns, då det lyser från +vallmoblommorna? + +— Jag gissar att det finns ett solsken, som är blommornas eget, fastän +de nog fått det af den stora solen, säger den unge mannen lifligt. — +Men de gömma det i sina kalkar och höja sina hufvuden. Vallmoblommorna +äro de mest solfyllda, men de tåla icke vinden. Har Ni märkt, huru kort +deras lif är? En kvällsvind kan bortföra hela blomman. + +— Ja, säger Astri och ser undrande på mannen, som vet något om +blommornas hemligheter. + +— I dag tillåter vinden mig dock icke att fånga solsken från +trädgårdsgångarna och fönsterrutorna, säger den unge mannen småleende. +— Hör Ni, hur han spelar därute och gungar själfsvåldigt i träden! Och +molnen kör han rakt mellan oss och den stora ursolen. Jag måste vänta +tills han somnar, af sina egna melodier. Jag får komma en annan dag. + +Han gör en långsam bugning till afsked. Men hans blick dröjer länge vid +Astri. Hon märker det, och då hon räcker honom handen, säger hennes +korta blick: Ingenting begär jag, och intet vill jag gifva. + +Men hon följer den främmande nedför trappan och ser efter honom ännu, +sen han sakta stängt grinden efter sig, och långsamt vandrar mot +stranden genom talldungens pelargångar. + +Då Astri åter kommer in i sitt rum, går hon till spegeln, lyfter +långsamt dess fina tyllslöja och betraktar noga sitt ansikte. Och +hennes skälfvande tanke hviskar: Det är vinden, som krusar insjöns +djupblå yta. Men lugn bor i djupet, och mot kvällen blir grumlet till +klarhet. När jag kammar mitt hår till natten, skall jag stå inför dig, +min spegel, du, som är sann och ingenting döljer, och du skall finna +min blick lugn, sömnig och lycklig. Till i afton klockan tio skall +slöjan täcka dig. Ingen annan än jag får se sin bild i dig, ty du är +min. Jag aktar dig, min skatt, framför allt för solen, som är starkare +än du. Den skulle bränna dig och grumla dig och taga all din glans, och +du kunde ej längre säga mig sanningen. Solen är för dig, som vinden för +insjöns spegel, som grus i källan och lika farlig som jag anar, att +männens brännande blickar äro för unga kvinnoögon. Akta dig, låt slöjan +täcka dig! + + + + +I trädgården blomma nu de gladaste blommorna, ty det är midsommar. +Astri går till rabatterna, lyfter på fuchsiornas tunga blomknoppar, +till rosorna går hon och tänker: De äro alla som små barn, som låta +lyfta sina ansikten, och som man kysser på kinderna. + +Där kommer Helma genom grinden med ett tennstop i handen. Astri skyndar +att möta henne. Med glädtig min visar Helma stopets innehåll. + +— Finns det redan så mycket smultron i skogen, säger Astri, och gör en +förvånad figur med munnen. + +— Ja, och ännu mycket mera, svarar Helma. — Jag har redan smakat mig +mätt. Tag nu dessa att fröjda dig med, men gå sedan att plocka andra. +Ty de vänta alla just däruppe i solbacken. Somliga gömma sig under +bladen, men sök upp dem, de äro stora, nästan mörkröda och tunga af +saft. Och de, som öppet glänsa i solskenet de ropa: tag oss, tag oss! + +Astri smakar på ett och ett af bären, så tar hon flere åt gången. Hon +är nöjd och säger icke något. + +Men Helma stannar vid en krusbärsbuske och säger bekymradt: Aldrig +kommer min trädgårdsmästare. + +Och nu får hon höra historien om den oväntade gästens besök. + +— Helma! Innanför grinden skall han komma, midt in i trädgården. Tänk, +om han ändå icke aktar blommorna. Han bar sitt hufvud så högt — slutar +Astri sin berättelse. + +Men Helma ser gladt på Astri och säger blott: Låt oss tro det bästa om +den främmande unge mannen — och hon skyndar in till sitt arbete. + +Astri hör, hur Kirkas och Maja skratta i stora arbetsrummet. Hon +skyndar uppför kökstrappan. + +— Kan Ni inte komma ut och skratta i solskenet, säger hon, och ser +turvis på de båda flickorna, där hon står i dörren. + +Men Kirkas skjuter blixtsnabbt spolen och slår till en tråd på sin väf +och säger: Jag ville göra lärftsväfven färdig i dag. + +Astri går och bjuder henne bärstopet. Kirkas smakar på bären och lämnar +stopet leende tillbaka. Astri går till Maja, som sitter i den långa +träsoffan stickande strumpa. Maja sträcker ut sin hand. Astri fyller +den med de präktiga bären sägande: Vår värdinna har själf plockat dem. +Maja skrattar, slår i sig bären i två tag och börjar åter sticka. +Men Astri ställer stopet på soffan, fattar Majas stickning mellan +fingerspetsarna och ser ömsom på stickningen och på Maja. + +— Men Maja, en mansstrumpa gör Ni ju, en mansstrumpa, och så tjock, så +sträf och så ful! + +Maja säger intet, men hennes stora ansikte rodnar. + +Astri tar sitt stop och går mot dörren. Men nu har Maja tänkt ut en +sak, och hon säger brådskande: Lilla fröken, jag skall gifva dem åt min +broder. + +— Strumporna ja, säger Astri, som redan tänker på något annat. Hon +nickar gladt och går ut. + + + + +Astri går i trädgården och tänker: — Så lycklig som nu har jag visst +aldrig varit. Icke ens då, när jag var liten. Då fanns det nog så +många sorger. Då fick man icke bo på landet, där det fanns ängar, +skogar och mycket blommor. Och fick man midt i hetaste sommarn vistas +på någon landtgård, var det just så länge, att man lidelsefullt hann +förälska sig i kalfvarna, som hoppade mellan strandens albuskar, och +kycklingarna, som spatserade på den gröna gräsplanen. Men så en dag +fördes man af ett otäckt rusande tåg åter till staden, där far hade +sin tjänst och mor mycket att ordna i hemmet. Och borta voro skogarna, +ängarna och alla blommorna, kycklingarna och de små lammen, som voro +så hvita och rädda! Och man grät länge om kvällen, tyst, så att ingen +visste det. Ty far och mor voro fattiga. Och de hade äldre barn, +syskonen, som sleto skor och strumpor och behöfde så mycket. — — — + +Aldrig fick man heller en sådan docka, som man sett i ett butikfönster. +En sådan docka, som man längtade att få hålla i sin famn och vyssja +till sömn. — — — + +Det fanns andra små flickor, som ägde sådana dockor, som kunde sluta +sina ögonlock, dockor, som kunde, då man helt litet tryckte på dem, +säga mamma, dockor, hvilkas armar man kunde ställa så, att de sträcktes +emot en. — — — + +Men då vi lekte i en stor trädgård, där det icke fanns några blommor, +lämnade de små flickorna ofta sina dockbarn liggande på näsa i den +dammiga sanden. De klädde dem sprittnakna och föreställde sig icke +alls, att dockorna fröso. Jag kunde aldrig förstå dem. — — — + +Jag hade också en docka, en gammal docka, som jag ärft af äldsta +syster. Den var icke vacker. Dess näsa var sliten. Dess svarta peruk +hade lossnat i limningen. Men hon kunde sluta sina ögonlock. Jag +vårdade henne, tvättade hennes glansiga ansikte, kammade försiktigt +den löst sittande peruken, och så gjorde jag åt henne kläder, de allra +nättaste kläder. Och jag älskade henne. — — + +Så en dag, då jag gjort henne en hatt, som jag med en liten nål fäste +vid peruken, ville jag gå ut till lekplanen. Men just då jag kom +utanför gårdens port, kom en häftig vindpust och förde med sig dockans +hatt och peruk. Jag blef först häpen. Men då jag såg dockans skalliga +hufvud, som hade ett stort hål midt i hjässan, blef jag förskräckt +och började springa efter den bortflugna hatten. — Där kommo några +skrattande pojkar springande emot mig. — Jag minns dem alla så tydligt. +— En af dem fick syn på dockhatten, som låg i rännstenen. Samtidigt såg +han mig komma springande med dockan tryckt mot bröstet. Och i ett nu +hade hans smutsiga fot trampat den lilla hvita hatten alldeles platt. +Och de andra pojkarna skrattade åt mig och min docka. Jag kämpade med +gråten. Jag gömde dockan under mitt lilla, spända förkläde. — Men +gossen hade stungit sin bara fot på nålen, som höll ihop peruken och +hatten. Och snopet haltade han bort med sitt muntra sällskap. — Men jag +tog icke upp hatten, ty den var smutsig. Min docka skulle icke bära en +hatt, som man trampat i smutsen, nej aldrig. Och jag grät icke, nej +icke, fastän mina läppar darrade och det skymde för ögonen. — — — + +Jag minns, hur jag började gå hemåt och kom så till hemmets kökstrappa, +där bror satt och täljde åt sig barkbåtar. Han såg den stora knölen +under mitt förkläde. Jag ville gå uppför trappan, utan att säga något. +Men bror tog hastigt fatt i min korta kjol, och jag måste visa honom +dockan. Han undersökte den noga, den intresserade honom. Man kunde ju +se hela mekanismen för dockögonen. Så stack han fingrarna in genom +hålet på hjässan, och se, i ett nu var dockan utan ögon. — Då kunde +jag icke längre behärska mig. Jag storgrät häftigt, högljudt och gick +uppför trappan och såg mig icke mera om efter dockan, som blef mig så +främmande som en död. — — + +Då jag något lugnad åter kom ut, satt bror och kikade på solen genom +glasbitarna, som utgjort dockans ögon. Och han var alldeles obekymrad +öfver min sorg, min stora sorg. — Men jag kom underfund med, att +vindarna äro farliga herrar, som man bör akta sig för, och att pojkar +äro sådana, som man icke kan hålla af. — — — + +Kirkas kommer ut i trädgården med svarta katten på armen, och Astri +tänker icke längre på de sorger hon haft, då hon var en liten flicka. + + + + +Den unge målarn har landat med sin båt vid gårdens strand tidigt om +morgonen. Vinden har varit honom gunstig. Ohöljd har solen lyst öfver +gården. Tystnad har rådt i trädens kronor, stillhet bland blommorna. +Endast den ensamma aspen vid boden har darrat vid kvällsluftens lätta +suck. + +Och Astri har gått och tänkt i hemlighet. Han gör mig nyfiken, den +unge målarn, eller hans arbete gör mig det. Dock önskar jag, att han +redan vore färdig med sina bilder. Jag kan ju icke klä af mig skor +och strumpor, då solen vill kyssa mina fötter, när jag sitter och +flätar små bastkorgar i trädgården. Han kunde gå förbi och se den +bruna pricken på min högra vrist. Så kan jag icke sträcka ut mig på +trädgårdssoffan och kanske somna, då luften är tung och varm och +ljuflig. Det kunde se lättjefullt ut, fastän det icke är så. Man rår ju +icke för den gode gudens sömnmedel, som strömmar från blommorna. — — — +Om jag vore en liten flicka skulle jag visst oförskräckt gå till den +unge målarn och säga till honom: Låt mig få se på de bilder du gör. Då +kunde jag springa omkring utan skor och strumpor och alls icke bry mig +om den bruna pricken om än den sutte midt på min näsa. — — — Men jag är +nu icke längre en liten flicka. — — — + +Så glad han såg ut då jag mötte honom vid grinden, då, när jag förde +brefvet till byposten. Men när jag kom med min vattenkanna från källan, +skyndade jag förbi honom så att jag var andtruten då jag nådde trappan. +Hvarför? — — — Han borde icke få se in i växthuset, då jag är där och +vattnar blommorna. + + + + +Astri hör genom sitt öppna fönster, huru den unge målarn säger till +Helma, som är mycket vänlig mot honom: — Sådan lust till arbetet gaf +mig ej ens de små hvita husen vid det sydliga hafvets blåa bukter. Som +ett poem, en vemodig stilla dröm, är Eder hvita gård! + +Det sydliga hafvets blåa bukter! Undrande minnes Astri, hur hon i +tanken skådat de främmande städernas hvita hus stå i en ständig sommar, +och hon ville ropa till den unge mannen: Berätta, berätta hela dagen +och natten med, jag ville veta, om din verklighet är lika skön som min +dröm. + +Astri fäster sin röda hätta på hufvudet, lyfter på spegelns slöja, ser +hastigt på sin bild och går ut. + +Hon ser, att målarn just ämnar rasta med arbetet. — Han skall till +pastorns gård att spisa, tänker Astri och går nedför trappan. Men den +främmande kommer henne till möte och ber om tillåtelse att få lämna +sitt färgskrin i grindstugan. + +Astri gör en förvånad, men glädtigt jakande böjning på hufvudet och går +in tillbaka för att hemta nyckeln till grindstugan. + +Med dröjande steg kommer hon genom trädgården och öppnar grindstugans +dörr med en hastig blick på den unge mannen, en blick, som säger: Se +hur lycklig jag är, jag öppnar dörrar och stänger dem, allt hur mig +lyster. Hon går in i stugan, och den främmande, hvars ögon lysa af +glädtig uppmärksamhet, följer henne. + +Det är en gammal stuga. Kring den hvitmenade spiseln har Kirkas strött +färskt enris. Torra björklöfskvistar sitta kvar i väggspringorna sedan +midsommarn och dofta behagligt ännu. I fönstret blommar en balsamin. + +— Är denna blomma vacker, frågar Astri med en nyfiken blick på den unge +mannen, medan hon stryker balsaminens blad med handen. + +— Icke så vacker som andra blommor, svarar den främmande. + +— Men denna är Majas käraste blomma. — Ja, Ni vet ju ej, hvem Maja är. + +— Förmodligen en af gårdens tjänarinnor. + +— Ja, vi äro ju alla gårdens tjänarinnor. Men Maja tjänar oss med sin +styrka lika bra som en karl. Hon bär ensam allt vatten från brunnen. Då +jag om kvällen kommer med min kanna från källan och hvilar en stund vid +grinden, då springer Maja till mig och säger: Hur kan man vara så svag, +och hon lyfter upp den tunga kannan som den lättaste lilla tingest. + +Den unge mannen ser leende på Astri och säger blott: Så underbart +förefaller mig Edert lif här i gården, så tyst och stilla. + +Astri går till den stora gungstolen vid fönstret. + +— Ser Ni, gungstolen här är hundra år gammal. Kan Ni se, hur den bjuder +Er att hvila i sin breda famn. Hon sätter sig på bänken vid fönstret. + +Den unge mannen tar plats i gungstolen, medan hans blick oafvändt +hvilar på Astri. Så säger han plötsligt: — Nu dristar jag mig att +fråga, om Ni ville sitta så där en dag vid fönstret, klädd i denna +samma hvita klädning och med denna röda hätta på hufvudet, och att jag +så finge göra en bild af Er. + +Astri drar sig förnärmad längre bort från fönstret. + +— En bild af mig ville Ni göra. Det blefve ändå icke en bild af mig. +Jag ser ut, såsom jag är. Min själ skulle flyga bort med tankarna, och +det blefve en drömmande bild, icke en lefvande, vaken. Och en trubbig +näsa gör man icke bilder af. + +— Jag nöjde mig också med en drömmande bild, och en trubbig näsa är +alltid ett tjusande ting i ett litet ansikte, också hos en bild, säger +den unge mannen ifrigt, stiger bullersamt upp från gungstolen och +sätter sig på bänken vid fönstret. + +Astri drar sig längre bort och säger oroligt: — Har Ni sett Kirkas, hon +som tjänar oss med sin konst att tillreda de läckraste rätter, henne +kunde man göra en bild utaf. Hon har solsken i sitt ljusa ansikte, och +kan svänga sitt hufvud lika kvickt som gårdens spottande svarta katt. + +Ömt leende säger den unge mannen: — Nej, nej, en bild af Er vill jag +göra, låt mig få göra det! + +Men Astri skakar nekande på hufvudet. + +— Låt mig då åtminstone få göra en bild af Er hand, fortfar den unge +mannen och fattar Astris hand. + +Förvånad ser hon på honom. — En bild af endast min ena hand! En +besynnerlig bild! + +— Ja, en säreget tjusande bild! Han håller upp hennes hand och talar +allvarsamt som i andakt. — Jag ser former som af vattendroppar på Edra +fingerspetsars undre sida. De gudomliga vattendropparna! Jag ser en +stor rikedom i Er tomma hand. Den är full af kostbara skatter, ty den +är smyckad med sin egen skönhet som med pärlor och guld af det slag, +som ingen kan köpa. Ett formgudens mästerstycke! + +Astri drar oroligt leende bort sin hand och frågar undrande: — Hvem gaf +Er förmågan att se mera än det som synes? Hon ser pröfvande på sin hand. + +— Förmågan att igenkänna och fröjdas öfver det som är skönt, den får +man visst af sin moder. + +— Hur nämnde Er mor Er, då Ni var liten, frågar Astri lekande. + +— Mor nämnde mig med så många olika, kära namn. + +— Och far, frågar Astri. + +— Far sade alltid: Sven, min son, min son Sven. Men far blef professor +i stjärnkunskap och tänkte mest på himlens stjärnor och planeter. Båda +äro de borta, både far och mor. + +— Och har Ni icke någon syster? + +— Nej, ingen syster, säger den unge mannen sorgset. + +— Kanske Ni kunde vara för mig som en broder, som berättar historier +för sin syster. Jag heter Astri. + +Det går en häftig våg af glädje öfver den unge mannens ansikte. Han +fattar Astris händer och talar ifrigt: — Ni har just något uttryck +som jag sökt och sökt, något eget, som jag känt, och dock är Ni en +främmande. Hans blick är så häftig, att Astri reser sig upp och säger: + +— Jag vet icke, om Ni kan vara för mig som en broder. Ni är visst en +främmande som jag fruktar. Låt mig blifva ensam med mig själf. + +Den unge mannen stiger allvarsam upp. Astri räcker honom handen. Han +lämnar grindstugan och går med långsamma steg mot stranden. + +Astri är orolig och vill gå ut i trädgården. Men på bänken vid dörren +ser hon skrinet, som målarn lämnat kvar. Hon ville lyfta på locket +helt litet. Hon skjuter försiktigt upp hakarna — men nej — hon skjuter +dem in tillbaka. Var icke den lilla bilden, som han så hastigt gömde i +skrinet, då hon kom med nyckeln, ett flickhufvud med en röd hätta! + +Astri går ut ur grindstugan, stannar en stund i trädgården och försöker +se på solen. Så skyndar hon att hämta sitt badkläde, ty nu är det +sommar, högsommar. + + + + +Från det lilla hvita badhuset hemtar Astri ett stort fat och går ut +på den liksom på vattenytan hvilande bryggan. Hon leker en stund med +det af solen värmda vattnet, silar det mellan fingrarna och låter det +droppvis från handen falla tillbaka i sjön. Men så i ett tag fyller hon +fatet därmed och går in i badkammarn. + +Hon klär långsamt af sig och tänker på, huru Maja från bryggan plumsar +i vattnet och pustar och pustar. Det är icke vackert. Och Kirkas, som +skriker så gällt för hvarje litet steg hon tar ut på den sluttande +sjöbottnen. Nej, jag vill tvätta mig härinne, tyst och stilla, jag +kunde kanske skrika som Kirkas. Jag vill ej störa tystnaden, som sofver +så tungt i solgasset öfver sjön och stranden. — — — + +Insvept i badklädet öppnar hon dörren, sticker försiktigt ut foten +pä sanden och blickar leende mot solen. Hon går några steg i den +fina sanden och låter klädet falla från skuldran, hållande det fast +öfver höfterna. Så ser hon åter som pröfvande mot solen och fäller +klädet till marken. Skylande för hon handen öfver sin barm, som är +sval och fuktig af badet, medan hon uppmärksamt lyssnar till de tysta +stränderna. Så breder hon klädet på sanden och lägger sig med en suck +af välbehag på den varma bädden. + +Men öfver sjön ler en glädtig vind och sänder lekande några matta vågor +mot badstranden. Men de sömniga vågorna nå endast en flik af badklädet, +de falla trötta tillbaka och somna. Och Astri aktar icke på deras +klunkande ljud, ty hon vet nu endast af solen och talar helt sakta. + +Sol, se på mig. Jag är naken och liten och har ingen blygsel inför dig. +Du är ju den stora kärlekens öga, som strålar öfver mig och välsignar +mig. Din värme är den gode gudens andedräkt, som ger åt allting +lefvandets gåfvor. Du ljusets konung, dagens härskare, du gläder mig om +morgonen, om middagen och ännu sent om kvällen, då du i skönhet somnar +in där bortom skogen. Jag ville sjunga en sång för dig. Jag kan det +icke, jag är som sparfven, fjäriln eller sländan. Du älskar mig ändå. +Du ler ju åt min tysta sång och kysser ej allenast vårens svala och +sommarns näktergal. Jag badar i ditt granna guld, jag ligger som en +uppslagen bok, ansikte mot ansikte ler jag mot dig och sluter mina ögon +och somnar i vällust inför din glöd. — — — + +En liten fågel flög från trädet och satte sig på badhustaket, nickade, +tittade hit och dit, höjde på hufvudet och lät höra en gäckande rolig +drill. + +Astri öppnar ögonen, täcker sig hastigt med en flik af badklädet. + +— Hvem är du, som kommer och väcker mig? Så nyfiket du tittar där från +taket, jag ser dig nog! Du förstår mig icke, jag ser, hur du undrar +öfver att se mig ligga naken på stranden. Jo, jag skall säga dig. Solen +älskar mig, och jag älskar solen. Människorna kalla detta också solbad, +med hvilket de bota sina sjukdomar. Men jag är lika frisk som du och +alla löfven där i den unga björken. + +Solen älskar visst dig också ett grand. Jag ser, hur han kysser ditt +lilla glänsande fågelhufvud. Därför kan du också sjunga. + +Men tänk lilla fågel, att det finns de, som skymma bort solen. Du +frågar »hvilka» med en knyck på din fina nacke. Jo, du känner icke +människorna, som bygga mycket högre hus än den högsta fura du suttit +i. De bygga husen tätt invid hvarandra, så som soldater ordnas i en +krigshär. De bygga dem i långa rader mot hvarandra och lämna kvar en +liten hård väg på marken, som kallas gata. Gata! Ett fult ord, icke +sant, lilla fågel! + +Du känner visst icke heller de djur, som gömma sig för solen, +nattlappar, grodor och råttor. Råttorna de älska mörkret, och det finns +ingenting i världen, som försonar oss med dem. Om man också bjöde mig +in till ett paradis, där man funnit lyckan, och där alla djur vore +tama och tjänade människorna, så skulle jag icke gå öfver tröskeln, +då råttorna vore med. Jag skulle stå utanför dörren och ropa till den +gode guden: — Herre, herre, jag kan icke komma in i ditt paradis. — Jag +säger dig, lilla fågel, att om en råtta nu sprunge öfver mitt hjärta, +skulle jag dö lika visst som af ett dolkstygn. — Men du är vacker! Kom +och sätt dig en stund här på min hand! Du är rädd, sitt kvar då, men +sjung en sång om vår kärlek till solen! + +Och Astri blef nästan skrämd för den lilla fågelns klingande kvitter, +som ljöd ut i den soliga tystnaden. + +Hon svepte klädet omkring sig och gick in i badkammarn. Dörren gaf ett +knirrande ljud ifrån sig, sångarn på taket blef skrämd af ljudet, flög +bort och sjöng i flykten en kort melodi, och Astri försökte att sjunga +efter. + +Men högst uppe i en björk satt fågeln ännu och såg ned på henne, när +hon rodnande och lycklig af solens kyssar vandrade upp mot gården. + + + + +Astri går förbi grindstugan och tänker på Sven målaren, som kom så +oväntad till gården, lik en vind, som börjar blåsa i solskenet. Helma +säger, att han är en älskvärd ung man med stora gåfvor, som man bör +akta. Jag har ju aktat honom så, att jag bad honom vara som en broder +för mig. — + +Hvad är jag då själf? Endast en flicka, som man är god emot. Men jag +aktar mig själf mycket högt, därför att jag har förmågan att veta, hvad +godt och ondt är. Och jag vet, att jag vill vända mitt ansikte mot det +bästa, mot godheten, solen och blommorna. Jag åtrår icke det guld, som +ligger i bergen, de pärlor, som gömmas på hafvets botten. Jag pryder +mig med det guld, som finnes i solen, och lekande sträcker jag ut min +hand efter molnets regnpärlor. — — — Och min tanke kan föra mig till +främmande världar af stor skönhet, där människorna le mot hvarandra +i ett tyst förbund af godhet, då de mötas på soliga vägar, där alla +guldgräfvares, pärlfiskares och små skjutsgossars ögon öppnats för +det skönas säregna rikedomar, som öppet ligga i solen, i månen och i +stjärnorna, i blommorna, i luftens och vattnets friskhet. — — Jag vet, +att intet spel är skönare än vindens sång på den ensliga tallmon, där +man kan söfvas till ljuflig ro och ana den kommande tystnadens stilla, +vemodsfulla salighet — — Jag önskar icke skåda glänsande täflingar, +där männen pröfvas i väldig brottningskamp. Jag fröjdas åt kraften i +källans vatten, som genom tunga massor brutit sig fram, silfverklar, +för att skåda solen. — — Och inför ett människoansikte, omslutet af +skönhetens gloria, vill jag stanna i beskådande. — — — + +Sven målaren är vacker, det lyser ur hans blåa ögon, och hans mun är +så högmodig, då han icke ler. Det har jag sett. Jag tror att han vet +mycket och kan mycket. Jag blir nyfiken. Jag ville, att han skulle +berätta för mig hvad han tänker. Jag tror han icke vill någon människa +ondt. Men hans blick och det sätt, på hvilket han höll mina händer, +gjorde mig skrämd. Han såg mycket sorgsen ut, då jag sade: — Ni är en +främmande, som jag fruktar. — — Jag vill vara vänlig mot honom nästa +gång, så att han inte är sorgsen för min skull. + + + + +— Hvar dröjer vår unge målare, säger Helma till Astri, där de gå i +trädgården sysslande med bastband, små käppar och saxar. + +En lätt rodnad stiger på Astris kind och hon vet icke, om hon skall +säga något. Efter en stund säger hon kort: — Det är kanske bättre, att +han dröjer. + +Ett gåtfullt leende går öfver Helmas ansikte. Astri har tyckt sig märka +det och tänker: Jag vill icke säga till mig själf något, hur kunde jag +då säga något till Helma. + +Men Helma ser leende på Astri, som bundit en rosenstjälk alldeles +för spändt mot stammen. Astri klipper hastigt af bastbandet, binder +stjälken på nytt, mycket varsamt, böjer sitt ansikte öfver rosen, till +hvilken hennes tanke säger: + +Röda ros, så sträng vill jag inte vara mot dig, du är tung af din egen +rikedom, din saft, din doft, din mörka färg. Du vill hänge dig i min +hand, du vill att jag skall bryta dig. Du sträcker din stjälk redan +långt från stammen. Jag kan icke taga dig, du dör af att skiljas från +stammen och trädgården. Jag binder dig af ömhet. + + + + +Vid frukosten ligger solsken öfver hvarje föremål i matsalen. Det +breder sig skrattande öfver den långa soffan, i hvars ljusblommiga +hörn svarta katten somnat med sin lilla tass mot nosen. Det gnistrar i +blomvaserna på det dukade bordet, som sänder ut sin doft af allehanda +grönsaker och frukter. Och omkring de fyra spisande kvinnornas hufvuden +är solskenet liksom en stor och förenande gloria. + +Allt fröjdar Astri, blommorna, frukterna, också det lilla fatet, som +bjuder sitt kok af färsk potatis. + +— Se, säger hon, vändande sig till Maja, denna fina, genomskinliga +frukt. Så god och silkeslen. Tänk ut, Maja, hvarför den så kan vara. + +— Därför att den vuxit i fet jord, annat kan man ju icke veta, säger +Maja och skalar lugnt sin potatis. + +Men Astri säger: Man kan också veta, att solen är jordens brudgum, den +skinande solen, åt hvilken jorden föder alla blommor och frukter. Bland +dessa är också potatisen ett solens underbarn. + +— Kan man tala så om en potatis! Maja ser häpet bort till sin värdinna. + +Men Helma har visst haft sina tankar på annat håll. Hon säger blott, +liksom en mor: — Äten, äten, mina kära barn, tagen mera af det och det. + +Maja berättar om gäddan, som ryckte sig lös från kroken och dök +tillbaka i sjön, just då hon skulle draga den öfver båtkanten. Men så +fick hon desto flere abborrar i stället. + +Men du är ju som en karl, Maja, tänker Astri. + +— Du är bra, du är hurtig, Maja, säger Helma. + +Kirkas, som om morgonen tar emot barnen, som bringa mjölk till gården, +berättar allehanda historier om dem. En gosse, åt hvilken Astri gjort +en pappersdrake så konstig som ett litet flygskepp, hade sagt: Skulle +Ni också kunna få vinden att blåsa? + +— Var det den lilla ljushåriga, frågar Astri. + +— Just han, linluggen, svarar Kirkas. + +— Tänk, om vi det kunde, säger Astri ifrigt. Att säga till vinden: far +ut öfver ängar, tag fatt i båtarnas segel, hjälp barnens pappersdrakar +att flyga upp i skyn. Och om vi kunde säga, när han häftigt rasar: sof +och var stilla, då vore vi ju gudar och visste alla hemligheter. — — +— Kirkas, låt gossen komma in till mig i morgon! Jag skall göra hans +drake så lätt, att den som en hvit fjäril skall flyga upp i skyn, då +han själf med sin lilla mun blåser fart i draken. Och jag skall säga +till honom: — Se, vi få hjälpa till med våra fingrar och munnar för att +aflocka luften dess hemligheter, då oss icke gifvits gudagåfvan att +väcka sofvande vindar. + + + + +Så öfverdådigt strömmar middagssolen in i växthuset, att Astri +beslutsamt fattar i snöret, som trollar fram en lärftsgardin under det +rutiga glastaket. Hon sjunger helt sakta en melodi, så som man sjunger +för sig själf eller för de små barnen. Hennes små klackar smälla så +lustigt mot tegelgolfvet, att hon nästan ville skratta, då hon går +ut för att åter fylla sin tomma kanna i vattenkärlet, som står strax +utanför dörren. + +Där kommer någon genom grinden. Astri ser upp. Det är Sven, målaren. +Astri skyndar in och fortsätter att vattna sina blommor. Hon lyssnar. +Han sjunger ju också han. + + Heta, brännande sunnanvind, + slå upp din stora solskensgrind. + Jag vill in, + jag söker lyckan. + + Starka, brusande östanvind, + tag fatt en trotsig hand och bind + den vid min, + som söker lyckan. + + Ljumma, stillsamma västanvind, + lät dig fångas på silkeskind + af min mun, + som söker lyckan. + +Nu står han redan vid den öppna dörren. Det lyser en obändigt tvingande +glimt i hans ögon. Astri ser ned på sina skospännen och säger: — Jag +tror, att mina blommor vilja hälsa Er. Hennes blick går oroligt öfver +de dignande blombänkarna. + +I ett nu är Sven inne. Hans hand omsluter Astris hand alldeles så som +människorna hälsa hvarandra, då de stanna på vägarna att fråga och +svara. Men hennes kinder skifta hastigt färg, och hon vet icke hvad hon +skall säga. — Var det hennes själ den omslutit. — — — Hon ville stöta +bort den främmande mannen, köra honom ut ur växthuset, liksom syndare +köras ur paradiset — — — Men hon gör det icke. Hennes ögon, hennes +envisa ögon vilja se på hans ansikte, som strålar. + +Sven slänger uppsluppet sin breda hatt af ljus filt på en bänk och går +bullersamt omkring i växthuset. Han berättar en historia om pastorns +tama björnunge, som rymde till skogen, och om ett säreget fågelbo, som +han funnit vid roten af en gran helt nära vid vägen. Och Astri lyssnar +med stor uppmärksamhet och gör många frågor. Men då Sven börjar utfråga +Astri om växthusblommornas latinska namn, då glimtar det i Astris ögon +och hon svarar segervisst: Althaea rosea, Saponaria officinalis, Mimosa +pudica — — —. Men hon märker, att Sven icke alls är uppmärksam på +det, som utgör hennes glänsande kunskaper. Hon blir leksam och svarar +själlfsvåldigt: hocus pocus, pocus hocus. — Och båda skratta de som åt +något mycket, mycket lustigt. + +Sven sätter sig på en bänk, som står vid dörren, och lutar sig mot +ryggstödet med en suck, som ljuder så sällsam i Astris öra, att hennes +blick undrande går till honom. Hon märker, att han bär en mörk och +praktfull ros i sitt rockuppslag. Hon blir nyfiken, går närmare honom +och säger glädtigt: — Rosen där är visst från pastorns trädgård? + +Men Sven drar sig längre bort från Astri och säger lågmäldt: — Rosen +är från Er egen underbara trädgård, syster Astri. Då jag gick förbi +rabatten, gled visst ett band upp, som hållit stjälken mot stammen, och +den föll tungt ned mot jorden, jag böjde mig ned, lyfte rosen upp i min +hand och bröt den, ty jag ville äga trädgårdens mest lefvande blomma. + +Men nu går glädtigheten från Astris ansikte, och hon säger allvarsamt +som till sig själf: — Det är samma ros, som jag band så varsamt, det är +samma ros, som jag har älskat och vårdat. Den har Ni tagit. + +Hon går till honom, rycker rosen till sig och säger: — Sven målare har +ingen rätt till mina blommor. + +Sven sitter tigande kvar på bänken. En djup rodnad stiger på hans +ansikte, något smärtsamt, såradt skymtar i hans ögon. Astri märker det, +blir orolig och vet ett ögonblick icke hvad hon skall säga. + +Men i ett nu har hon fällt rosen i golfvet, fattat den unge mannens +hufvud mellan sina händer, kysst honom midt på munnen och sprungit ut +ur det soliga växthuset, genom trädgården, och försvunnit in i det +tysta, förundrade hvita huset. + +Och Sven har fattat sig och sprungit efter, kanske snabbare än på den +tid han lekte röfvarhöfding, men ändock slogs en dörr till, just då han +nådde trappan. + +Men ur dörrspringan lösgjorde hans darrande hand en flik af en spets, +och från trappan tog han upp en klaffsko af tunnt skinn, och så gick +han genom trädgården med hufvudet högburet som en kung och ögonen fulla +af lycksalig förundran. + +Hastigt tog han upp rosen, som låg strax innanför växthusdörren, grep +hatten, slängde den på hufvudet och gick gnolande ut genom grinden. Han +var ju en segrare, som tillfångatagit en tjusande otrogen sko, en svag +spetsflik och en märkvärdig blomma. + + + + +En gosse kommer in i köket. Han stannar vid dörren, väntande på +torpbarnens vis att blifva tilltalad. Han bär ett knyte i handen, +hvarför Kirkas frågar: — Har du bär att sälja? Gossen svarar: — Ja. — +Är det smultron, frågar Kirkas och får åter till svar ett utdraget: — +Ja. — Kirkas köper bären. + +Medan gossen knyter pengarna i ett hörn af klädet, som var knutet kring +rifvan, säger han: — En främmande man stal just en kyckling af Er. + +Maja, som sväljer den sista skvätten ur sin kaffekopp, blir uppmärksam +och börjar utfråga gossen. Hon får då veta, att en man kommit sjungande +genom grinden och hållit vid barmen en kyckling, alldeles säkert en +kyckling. Och i den andra handen hade han en röd blomma, som han gång +på gång förde till munnen. + +I ett nu står Maja vid hönshäcken och räknar icke utan ansträngning de +kvickt spatserande kycklingarna. Ingen fattas. Maja är lugnad. Men hon +vill ändå veta, hvad gossen kunde ha sett, och hon går till stranden, +där pojken redan sitter och öser vatten ur sin ranka båt. + +Maja ser utåt sjön. — Var det den mannen som ror där vid udden. + +Gossen plirar utåt sjön och säger: — Han var det. + +Maja slår ut med handen och vänder upp mot gården. — En tokig pojke! +Den fina herrn, som målar bilder, skulle kanske stjäla gårdens +kycklingar — — — + +Men gossen öser och mumlar för sig själf: — Men nog hade han ändå något +märkvärdigt vid barmen. + + + + +Astri sitter uppkrupen i sin soffa. Hon ser bekymrad ned på skon, som +ligger ensam på mattan. Så gömmer hon ansiktet i en liten näsduk, +i hvilken hon suckar sina oroliga tankar. — — — En gång var här en +mycket liten gosse hos mig. Jag gaf honom porslinskatten och min lilla +nackspegel att leka med. Men hur det var, så märkte han de små skära +skogsblommorna i fatet på fönsterbrädet. Han sprang till dem och klämde +några af de ömtåliga blommorna i sin hand. Jag skyndade att fråntaga +honom blommorna. Men se, då blef hans lilla ansikte så allvarsamt, och +han började storgråta. Jag tog honom i famn och kysste honom. — — — +Men så kan man icke göra, då man bedröfvat en ung man. Det visste jag +ju nog, men jag tänkte icke därpå. — — — Då blir en kyss något annat, +något fruktansvärdt allvarsamt, liksom ett löfte, skrämmande som en +alltför stor lycka. — — — Jag kan icke ångra det, som var ämnadt till +en bön om förlåtelse, det, som gaf mig en ny kunskap om alla leendens, +blickars och suckars innebörd. Men jag blygs, som hade jag varit naken. + +En knackning på dörren skrämmer Astris tankar på flykten. Helma kommer +in. Hon har en tidning till Astri. + +— Du ser bekymrad ut, säger Helma. + +— Tro mig Helma! Jag satt vid stranden och badade min fot i vattnet. Då +kom en räf springande ur skogen. Han tog ratt i min klädningsärm, han +ref en bit af spetsen. Astri visar sin söndriga ärm. — Och så sprang +han i väg med skon, som låg på sanden. Astri försöker se på Helma. + +Men Helma ser i en bok, som ligger uppslagen på bordet, och säger +leende: — Detta blir ju en ny saga om räfven och rödhättan. + +Kirkas visar sig i den öppna dörren. Hon behöfver fråga något af sin +värdinna. + +Och Astri blef åter ensam med sina tankar. — — — Har Helma märkt något, +sett något. Hennes rum ligger ju åt andra sidan, och från köket kan man +icke se en del af trädgården. — — — Men jag har ju ljugit för henne, +för Helma, är det möjligt! — — — En vind har krusat vattenytan, en sol +har grumlat mitt hjärtas spegel. Jag säger icke sanningen, sanningen. + + + + +Astri klipper papper till syltburkarna, som Kirkas radar på bordet. Hon +är så upptagen af sina egna tankar, att hon icke fäst sig vid Kirkas +ovanliga tystnad, förrän hon hör henne locka på katten, som skall få +sitt morgonmål. Hon ser oförmärkt på Kirkas, som med fundersam min +flyttar om kärlen på spiseln. + +Astri vet nu, att Kirkas har något på hjärtat. Men hon vill ingenting +fråga. Och sysslorna uträttas fortfarande under märkvärdig tystnad. + +Kattungen tar just sats till ett hopp från fönsterbrädet ut i +persiljebänken. Astri räddar honom i sista ögonblicket. Han får några +smeknamn och bäres i triumf ut genom dörren. Astri börjar åter klippa +papper. + +Men nu kan Kirkas icke längre tiga med sin hemlighet. + +— Fröken Astri, jag ville tala med Er om en sak, säger hon osäkert. + +Astri vänder sitt väntande ansikte mot Kirkas, som ser ned på sitt +förkläde och talar nästan hviskande: Hvad skall jag göra? Då jag kom +hemåt från byn i går afton, följde mig en ung husbonde, som jag redan +länge känt, och frågade om jag ville blifva värdinna i hans gård, jag +har icke sofvit på hela natten, jag har tänkt så mycket som aldrig +förr. Och ändå vet jag icke hvilket svar jag skall gifva honom, ty jag +hade tänkt att alltid stanna i hvita gården. Men att få en egen stor +gård med ängar och åkrar! + +— Hurudan är den husbonden, är han god och vacker, frågar Astri nyfiket. + +— Ja, han är god och vacker, och jag kan nu icke tänka på något annan +än honom. Hvad skall jag göra? + +Men Astri undrar, hur Kirkas vill fråga om sådana ting af en annan, +och hon säger: — Detta är visst något, som Ni vet själf, Kirkas. Tänk +riktigt på det, och Ni finner själf svaret i Ert eget hjärta. + +Kirkas vänder sig bort med en suck. + +— Gå icke bort Kirkas, jag kan fatta Er tanke. + +Det går en hastig, uppmärksam blick från Kirkas' ögon, och hon måste +säga: — Har Ni då också någon kär? + +Men Astri ser hastigt ut genom fönstret, lyssnar och säger: — Hör Ni +åskan, Kirkas, jag måste in att stänga fönstren i mitt rum. Och i ett +nu är Kirkas allena i köket. + +Hon går till fönstret, sticker ut hufvudet och ser åt sjön, åt skogen, +upp mot himlen. — — — När mullrar åskan i så klingande solsken? Hvad +hörde den lilla fröken med sitt fina öra? — — — Ack, nu fattar jag det! +— — Hon har någon hemlighet. — — Hon har någon kär. — Men hon vill icke +tala om det för någon. — Hon är sådan. + + + + +Maja kommer in till Astri för att visa ett sällsynt stort ägg, som hon +funnit i hönsboet. Astri väger ägget i sin hand och lämnar det leende +åter till Maja. Men Maja har också något att tala om. + +— Jag var på morgonen i byn, börjar hon, och af pastorns hushållerska +hörde jag något så ledsamt om den unge herrn, som bor i prästgården. + +— Är det någon olycka, säger Astri med oro. + +— Ja visst, svarar Maja, den stackars mannen lär ha blifvit galen. + +— Galen, upprepar Astri skrämd. + +— Ja, han hade hela dagen varit på ströftåg i trakten, och då han kom +till prästgården, hade han småsjungit hela tiden och svarat galet, då +pastorn talade till honom. + +Han hade lekt och rasat som ett barn med hunden och hissat drängens +tvåårsgamla pojke, som satt och lekte vid grinden, ända upp till +äppelträden. Med hushållerskans nybundna badkvast, som hon glömt +på kökstrappans bänk, hade han dammat af sina skoplagg, så att det +knappt fanns ett enda löf kvar på den sköna kvasten, som hon just +skulle ha behöft till kvällsbastun. Så hade han söndrat en blomvas. +Och då pastorn frågat, hvad honom fattades, hade han till svar blott +klappat pastorn kraftigt på skuldran. Man hade försökt att ge honom +hans tidning, som just kommit, men han hade endast sagt: Ack, min +kära tidning, och kastat den ifrån sig. Icke en munsbit hade han ätit +till kvällen, fastän hushållerskan tillagat den skönaste ugnsgröt af +korngryn, pastorns favoriträtt. — — Men tänk, då han gick upp i sitt +sofrum till natten, tog han pastorns fiol med sig och började spela, så +att det ekade i hela huset. Vid dagbräckningen hade pastorn slutligen +gått upp till sin gäst och strax kommit tillbaka med fiolen, gömt +den under sin säng och kastat sig i bädden med en så tung suck, att +hushållerskan hört det ända till kökskammarn. Men ännu långt därefter +hade hushållerskan tydligt kunnat höra, huru målarn läste upp verser +och gnolade om hvartannat. + +Pastorn själf, som alltid förstår allt, vet icke, hvad han skall tro om +den unge herrn, sade hushållerskan. Men hon är alldeles säker på, att +målarn mist förståndet, och annat kan man ju icke tro, slutar Maja sin +historia. + +— Maja, säger Astri med rodnande kinder, tala icke vidare om denna sak. +Tala icke med någon därom. Säg, Maja, har Ni aldrig haft en sömnlös +natt? + +— Jag — nej, säger Maja och slår ut med handen. + +— Låt oss icke undra öfver den unge mannen. Han har ju icke gjort någon +människa allvarsamt ondt. Och den gode guden återger visst pastorn på +dagen den sömn, som målarn tog från honom på natten. + +— Ja, nog är det ju sant, säger Maja, väger ägget i handen och går med +långsamma steg till köket. + +Då Maja försvunnit, lägger Astri händerna för ansiktet så att icke ens +porslinskatten, som sitter på bordet, får se hennes fuktiga, leende +ögon. + + + + +Det lider mot aftonen. Ett sakta, varmt regn faller. Bien och +fjärilarna hafva lämnat de sömniga blommorna, som andas ut sin lycka +öfver den tysta trädgården. + +Astri står i växthuset, strax innanför den öppna dörren. Hon sträcker +ut sin hand för att fånga regndropparna. + +Sven kommer sakta genom grinden. Astri fångar alltjämt vattendroppar. +Men i ett nu är hon själf fångad i en omfamning och kysst, och innan +hon kunnat säga ett ord, har Sven frågat så många gånger: — Säg, säg, +följer du mig? + +— Tyst, tyst, säger Astri, tala icke så högt och ifrigt. Blommorna +hafva öron, de vakna, då du så talar. Jag har sagt till Helma, till +hela trädgården, till sjön och ljungheden: — Jag stannar alltid i hvita +gården. + +Sven ser på Astri som på en skämtsam lögnerska. + +— Låt mig göra dig en fråga, säger Astri. — Älskar du staden? + +Men Sven är ouppmärksam och svarar: — Jag älskar dig, dig. + +— Men säg mig ändå dina tankar om staden, säger Astri leende. + +— Ack staden, du talar om staden, säger Sven och sätter sig på bänken, +som står just innanför dörren. Astri sätter sig bredvid honom och ser +oroligt på hans ansikte. + +— Ja visst älskar jag staden och städerna, säger Sven glädtigt, många +städer älskar jag. Med fröjd har jag rest från den ena till den andra, +vandrat om kvällarna på gatorna i lampornas elektriska ljusfloder. +Jag har funnit en sällsam tjusning i boulevardernas kvällsparad. Jag +älskar äfven att någon gång om dagen, då solen lyser, vandra i de +små städerna, där husen äro låga, och blommor trifvas i krukor bakom +fönstrens hvita gardiner och berätta om varma hem. Jag har älskat +natten i söderns städer, då luften svalnat, och månen lyser öfver hvita +hus och gör en glittrande guldvåg i strandbuktens mörka vatten. Då +solen skiner, ser man så mycken synd i de sköna, hvita städerna. Den +blottar sig i tiggande, hungrande människors anleten och i grändernas +stinkande orenhet. Men natten är sval och hemligt tjusande som en +försoningskyss för dagarnas brännheta synder. + +Astri ser allvarsamt undrande på Sven och säger dröjande: — Jag lämnade +den stora staden, dess höga hus, som stå emot solen. Dess putsade, +borstade gator äro fulla af många människors andedräkt, af tutande, +surrande ljud från odygdigt rusande vagnar. Luftens kvafhet bragte +rynkor på min näsas vinge, och mina fötter kunde icke gå i takt med det +myllrande lifvet. Jag kom till denna hvita gård och blef här lugn och +lycklig. + +— Så undrande du gör mig, säger Sven. Hvarför säga dina ögon alltid: +nej, nej, då din tysta mun säger: ja. Men du vet det icke själf. En +vallmoblomma är du, fin och skälfvande, en solfylld tanke lefvande +vorden. Ett barn, ett tacksamt barn är du, och dock är du kvinnan som +ingen, ingen annan. + +— Nu säger du mera än det som är sant, säger Astri med lycklig blick. + +Men Sven ser plötsligt allvarsamt på Astri. + +— Hör, säg, kan du tyda en dröm, som senaste natt plågade och fröjdade +mig? + +— Berätta, säger Astri, berätta fort! + +— I drömmen gick min vandring genom många trädgårdar, där blommorna +buro de praktfullaste färger. I hvarje trädgård sjöng en frestande +vind: Bryt en blomma. Jag gick från den ena blomman till den andra. Min +hand omslöt de späda stänglarna och jag såg, hur de skälfde af längtan +att gifva sig och af fruktan att tagas. Men ingen blomma fann jag mer +lysande än den andra, och från alla förnam jag samma rusande doft. Jag +lämnade dem och gick vidare. + +Vägen förde mig nu genom skogar och soliga hagar, jag rodde öfver djupa +sjöar, och öfverallt växte blommor, vid vägkanterna, uppe på ladtaken +och vid sjöstränderna. Så stängdes min väg af en grind. Jag stannade +att betrakta ängen, som fanns innanför grinden, och som doftade så +ensam mellan skogsdungarna i solskenet. Jag såg med glädje på den lilla +ängens prästkragar, blåklockor och röda klöfverblommor. En vind blåste +lätt öfver ängen. Där skymtade något eldrödt bland de bleka blommorna. +Sakta öppnade jag grinden och banade mig väg genom det vajande gräset. +Det röda var också en blomma. Jag undrade öfver dess fina krona, dess +färg. Jag kände dess säregna doft, fattade om dess späda stjälk, +men den gled ur min hand och suckade som af en stor sorg. Jag tog +med kraft i blomman, men den lät sig icke tagas. Då gick jag bort i +vredesmod, jag ryckte upp blommor, som kommo i min väg i skogarna och +i trädgårdarna, men de föllo alla ur mina händer, ty min tanke gick +åter till blomman på den tysta, solljusa ängen. Den lilla röda, envisa, +ensamma och mäktiga blomman. + +Tyd mig nu den drömmen, säger Sven, och ser oroligt på Astri. + +Men Astri täcker sina ögon med handen och säger: — Det är mig svårt att +tyda din dröm. Men låt oss hellre tänka på något annat. Tala för mig om +de stora hafven, om blommor och träd i de främmande länderna. + +Och Sven blir åter glad och är som en bror, som berättar historier för +sin syster. Och berättelserna räckte till dess det var mycket sent i +den i sommarregn badande trädgården. + + + + +Från bottnen af sin reskista letar Astri fram en liten hvit bok. +Nyfiken öppnar hon boken. Med ett säreget leende går hennes blick öfver +det blad, där hon skrifvit: Intet är skönare än solen och intet så +underbart som luften en majnatt. + +Hon går till bordet, tar en penna och skrifver: — Min hvita bok, nu +säger jag dig: Intet är likt det, som kommer som vindens sakta smekning +på kinden, som en underbar hviskning i örat, jag vill icke lyssna, +men lyssnar ändå, blir nyfiken och orolig. Och vinden blir till storm +och slår mig med stor mattighet, och jag ler och finner behag i min +svaghet. — Men jag sträcker mina händer efter den gamla vissheten om +solen och blommorna, som var sorglös lik en barnlek på ängen Nu älskar +jag också skymningen, som söfver solen, ty i skymningen kommer han som +är min vän. Till blommorna vill jag säga strax efter middag: — Sluten +Edra nyfikna ögon till sömn, det är redan sent. Till Kirkas och Maja +säger jag redan om morgonen: — Det är fest i afton i byn, skola Ni icke +fara dit? + +Och blommorna somna småningom en och en. Helma syns icke till. Jag hör +med välbehag, hur Kirkas och Maja lösgöra båten vid stranden och ro +öfver sjön. Och då min vän kommer genom grinden, bäfvar jag af lycka +och tänker icke på något! Min hvita bok! En stor lycka har fångat mig i +sin oro. + +Men det finns dock en stor hemlighet i det som är min kärlek. — — Så +tänkte jag: Den som är lik en gud, den bästa kan man älska. — Men min +vän är icke någon gud. Han älskar sig själf visst mera än sin nästa. +Han säger: Jag önskar, jag vill, jag tar. — — Jag har märkt, att han +innerst inne tänker, att en kvinna är något svagt, som man alltid +vinner. Jag önskar, att han sade mig det med ord, så att jag kunde +bestrida det. Men han säger: Jag är fattig och svag inför dig. Sådan +är han. — — — Han har också andra mindre fel. Han blåser röken från +sin cigarrett rakt i ansiktet på den lilla katten, som vill komma upp +i min famn. Han skrattar åt mig, då jag talar till en liten fågel, som +kvittrar i äppelträdet. Han dödade en geting, som hade stungit mig i +nacken. Han tänkte icke på, att en geting också älskar lifvet. + +Men för alla dessa fel älskar jag honom hejdlöst. Detta är just +hemligheten. + + + + +En regnig eftermiddag sitter Astri allvarsam i sitt rum. Hennes tanke +dröjer vid en sorg, som Maja talte om för henne senaste afton. — — +— Majas vän har drunknat på en ensam fiskefärd till en af de mindre +sjöarna norrut. Han hade hissat ett stort segel på en liten båt. Vinden +tog fatt i seglet, stjälpte båten och tjöt och skrattade öfver sjön, så +att den drunknandes rop icke kunde höras till torpen och gårdarna på de +vida stränderna. — — — Majas vän måste dö i en stor ensamhet. + +Astri knäpper sina händer. + +— — — Men Maja talte också om något annat, något fruktansvärdt +allvarsamt. Jag kände hur mina läppar kröktes som till förakt, och jag +tänkte: Du stackars storväxta, som icke stod emot lusten. — Men Maja +såg på mig med vidöppna, tårfyllda ögon och sade: — Jag ville gå bort +från lifvet. — — — Det gjorde ondt i mitt bröst, och jag fattade Majas +händer, men jag kunde ingenting säga. Men min tanke på Maja värmdes för +hennes ensamhets skull. Hon kände det, blef lugnad och såg tacksamt på +mig. — — — Och jag blygdes för mitt högmods skull. + +Men ingen är som Helma. Jag hörde, då jag ordnade bordet i matsalen, +huru hon i köket talade till Maja utan hårdhet. Så sade hon: — Du skall +stanna i hvita gården, jag ger dig grindstugan. Maja, jag tänker på dig +som på en mor bland alla andra mödrar. — — — Och jag hörde, att Maja +grät som af en stor lycka. + + + + +Vindflöjeln på grindstugutaket gnäller. Två glädtiga vindar, sydvästen +och sunnan, ansätta flöjeln. Och hvilket nyckfullt spel, som ljuder +från hängbjörken! Astri lyssnar. Och då, i ett nu far vinden af med +hennes axelslöja och gör den till en fladdrande vimpel i björkens topp. + +Och i trädgården gå vindarna sugande längs marken, så att icke ens de +små styfva bellisblommorna förblifva oberörda. + +Där står ett fång af hvita vallmoblommor liksom en grupp af skrämda, +hviskande flickor. Redan har vinden bortfört en blommas hvita, +jungfruliga krona. + +Hvem har lössläppt alla vindar i dag? Nordan, den gamle krigarn från +ett solfattigt land. Hans röst är dånande som en väldig trummas slag, +och slumrar han in på kärr och mossar, far frosten ut från hans mun +öfver unga åkrar och ända in i skogarna öfver rädda smultronblommor. + +Och östanvinden! Han, den unge från soluppgångens land. Det gryende +ljusets förhoppningsfulle son, skarp och klar och seende. Unga kvinnor +gömma skrämda sina ansikten för hans omilda kyssar och vända gärna +ryggen åt hans utsträckta, kraftiga armar. Han står ofta i förbund med +hagelskurar och tunga snömassor, som ödelägga blomsterfälten. + +Hvem känner icke sunnanvinden! Den solögde, hvars glödande kyssar alla +åtrå, hafssträndernas ljumma vind, som blott med en hviskning afslöjar +dygdiga jungfrur, som ovetande blicka ut öfver hafven. Har någon hört +hans spel i trädens kronor en tidig morgon. Det har stundom intet ljud, +det är fylldt af tystnad och låter oss blott ana en ännu aldrig hörd +musik, som skänker sig med samma rikedom åt torpets unga dotter, som om +morgonen hälsar solen i sin förstudörr, som åt prinsessan i slottets +öppna tornrumsfönster. Ett spel, som lockar de tysta att sjunga och de +sorgsna att lefva lifvet. — Men så är sunnanvinden också själfva solens +älsklingsson. + +Men från aftonrodnadens land kommer västanvinden. Han, som känner +solens aftontankar och samlat i sin stämma alla kvällens sånger. Han är +sällan ohöflig. Han är vis, ty han har upptäckt många hemligheter. Man +älskar honom för hans egen skull. Han söfver ett moderlöst barn, som +gråtande sitter vid sidan af en skymmande väg och torkar tårarna från +de gamle, som hunnit till den blodröda grinden i kvällssolens land. — +Han är god och ljuflig, västanvinden. + + + + +Utanför grinden stannar en främmande man. Vindarna ha drifvit gäck med +honom, där han färdats ute på den stora landsvägen. Hans gulbruna, +slitna sammetsjacka är öfverhöljd med damm, som äfven hvitmenat hans +ursprungligen svarta skoplagg. Och så är han utan hatt. Var det icke +ändå nästan ett skurkstreck af vinden att sopa hatten från hans hufvud +och sedan blåsa upp den i hvirflande fart ofvanom skogstopparna, där +den spårlöst försvann. Hans kära, gröna, fjäderprydda hatt! + +Men mannen är icke sorgsen. Han ler, så att hans hvita tänder blottas +under den mustaschprydda, välformade öfverläppen. Han har ju ändå kvar +sin tröst, sitt lefvebröd, sitt positiv, som vinden icke mäktade föra +från hans skuldror. Och så har han en apa, en alldeles förtjusande +liten apa, som han just befriar från gömstället vid barmen innanför +sammetsjackan. Han talar några ömma, obegripliga ord till det sömniga +djuret, som snart piggt skuttar omkring i sin röda kolt på den gröna +gräsmattan. + +Mannen fattar vefven, det murrar till i spellådan, som snart krystar +fram en hel hop morrande, skorrande, sjungande, oförmodadt afbrutna +ljud, alldeles som den gamla rostiga vindflöjeln däruppe på taket. + +Ilo rusar utför trappan ilsket skällande. Gårdens värdinna skyndar ut, +och Ilo måste tiga fastän det jäser inom honom af ilska. — En främmande +man, en främmande, morrar han. Och ett sådant djur, som man kunde ha +lust att bita. + +Helma, som är kunnig i den sydländska mannens språk, ställer många +frågor till honom, och han berättar med stor liflighet mera än han +tillfrågas. + +Astri och Kirkas se med nöje på den lilla apan. + +Flöjeln på taket gör en hastig sväng och plötsligt hämtar en häftig +vindpust en hatt till det förundrade sällskapet. Den lilla apan +besinnar sig strax. Hon griper hatten med stor hastighet, klättrar +upp till sin herre och sätter hatten på hans hufvud. Men det är ju en +främmande hatt, en lätt, hvit hatt, och mannen ser förundrad omkring +sig. Man skrattar. Kirkas går ett stycke utåt vägen för att upptäcka +någon ägare till hatten. Astri matar apan med socker och hvetebröd. Och +mannen drar den främmande hatten djupt ned på sitt vackra, mörka hufvud +och tackar vinden, som ger lika nyckfullt som han tar. + +Pastorn kommer pustande uppför backen. Vinden har spelat honom ett +spratt. Han har redan uppgifvit hoppet att finna sin förlorade +panamahatt. Med fladdrande hårtestar, andtruten, men med lugn min +uppnår han det muntra sällskapet utanför hvita gårdens grind. + +Och då man för pastorn på bästa vis redogjort för vindspelet, säger +han allvarsamt: — Jag märker nu, att det var vår Herres önskan, att +denne vandrande man skulle få en af mina hattar. Därför sände han +den med vinden just i det rätta ögonblicket. Ty icke ett fjun lyftes +upp af vinden, om det icke så är vår Herres goda vilja. Varen därom +förvissade, mina kära vänner. — Pastorn går. + +Och man undrar icke öfver honom. Ty sådan är byns ensamma, allvarsamma +präst. Sålunda förklarar han alla hemligheter. Och han skrattar icke +ens åt små lustigheter. + +Helma tolkar pastorns ord för spelmannen, som med glad förvåning ser +efter den redan bortvandrande barhufvade prästen. + +Sedan man roat apan med att kasta slantar i gräset, därifrån hon med +förvånansvärd hastighet fortskaffar dem till sin herres ficka, gör +mannen sig i ordning till affärd från hvita gården. + +Apan sitter förnöjd i barmfickan. Spelhuset tynger på ryggen. Med +glädtigt vemod lyfter spelmannen den vinddrifna hatten till tack. + +Helma går till grindstugan. Astri och Kirkas skynda upp till köket, +där svarta katten i ensamheten roat sig med att tugga på Majas +evighetsblommor uppe på byrån. + +Kirkas flyttar katten i en handvändning på golfvet med orden: Du är nog +icke så klok som positivspelarens apa. + +Men Astri ser tigande ut genom fönstret. Hennes tanke dröjer länge +pröfvande vid pastorns trygga ord. — Icke ett fjun lyftes upp af +vinden, om det icke så är vår Herres goda vilja. — Vinden, som antänder +en flämtande eldgnista under den fattiges koja. Vinden, som bryter +unga träd och stjälper seglande båtar, men också den samma vinden, som +rensar luften, som hjälper markens växter till befruktning och för +skeppen framåt på de stora hafven. + + + + +Högt uppe på en gren i äppelträdet sitter svarta katten och svänger +mjukt sitt lilla hufvud efter grässtrået, som Astri för upp och ned +längs trädstammen. Och då Astri höjer sig på tå för att nå hans +tassar, är han plötsligt på en ännu högre gren och ser ned på henne +med illmariga ögon. Astri kastar bort strået och börjar gå omkring i +trädgården. + +Hon sätter sig på bänken som står under den ensamma stora björken i ett +hörn af trädgården. + +Sakta öppnas grinden. Sven kommer. Han är allvarsam. Han sätter sig +bredvid Astri och börjar strax tala, lågmäldt och liksom mödosamt. + +— Nu skall du lofva mig det, Astri, nu skall du säga, att du följer mig +på alla färder, alltid. + +— Du vet, att jag älskar tystnaden, stillheten vid sjöarna och denna +gård, svarar Astri sakta. + +— Du vet, att jag älskar dig, säger Sven häftigt, och jag har tänkt i +stor fröjd, att du hade mig kär. Hans häftiga omfamning skrämmer Astri, +och hon stöter honom bort. Men hon ser, att hans ögon äro fula och +röda, och hon fattar hans hand och säger: — Tala till mig, käraste! + +— Jag måste resa härifrån. Arbetet kallar mig oafvisligt. Säg, att du +följer mig! Vår väg skulle gå genom leende nejder, öfver stora haf till +vackra städer i främmande länder. Säg, att du följer mig! Sven ser +oroligt på Astri. + +Men Astri talar tankfullt som till sig själf. — Mitt hvita rum skulle +blifva tomt, och Helma skulle säga i sitt hjärta: Så snart hon lämnade +alla blommorna. + +Hvem skulle göra leksaker åt byns barn? Hvem skulle taga emot deras +små buketter af ringblommor och deras leenden? Jag blefve dig visst en +trumpen kamrat, och jag skulle kanske dö på vägarnas långa färder af +längtan till stillheten vid de egna sjöstränderna och ängarna. + +Sven höjer sitt hufvud med en suck. + +— Stanna, säger jag dig. Men vet, att det kommer en tid, då stillheten, +själfva solen icke skall vara dig nog. Och du skall tvina som en blomma +utan vatten, och du skall icke veta, hvad du skall göra under långa +höst- och vinterkvällar, ty din själ är full af glöd i sin hvithet. Du +är den jordbundna blomman, du är drömmen som fröjdat och plågat mig. + +— Jag har en bok, åt hvilken jag kan anförtro sorgerna, säger Astri +nästan hviskande. — Jag har barnen från byn, åt hvilka jag kan göra +leksaker så lustiga, att deras bleka kinder blifva röda af glädje, då +jag säger: Små barn, detta är åt Eder. — Jag har solen, som lyser äfven +om vintern. + +Jag älskar dig med stor kärlek, men de hålla alla mig fast i mina +händer och säga: Du har lofvat, du har lofvat. + +— Jag har också lofvat, allt har jag lofvat åt arbetet, som är en +stor och härlig möda. Och trädgårdarna stå fulla af blommor, eldröda, +vänliga, ömmare blommor, säger Sven häftigt. Han reser sig upp, hans +händer omfatta Astris. Hon ser upp på hans ansikte, som lyser af en +stor vrede, sorg och ömhet. Han går, utan att säga något vidare. + +Kvällsvinden for genom den ensamma björken och smekte Astris ansikte. +Men det var en främmande smekning. Hon skalf som af frossa, men satt +ännu länge kvar under det sakta vajande trädet. Hon försökte gifva +sig själf en förklaring, tala till sitt hjärta, som blef så trött, då +Sven sade: Det finns andra, ömmare blommor — att det icke orkade gifva +ord åt munnen, som ville ropa: Jag följer dig. Hon förde handen öfver +ögonen. + +Men hon höjde åter hufvudet och gick hastigt ut genom den skumma +trädgården. + +I rummet lyste nu ingen tröstande sol öfver bädden, men sommarnattens +skymning lade sitt hufvud bredvid Astris på kudden, och hon somnade. + + + + +II + + +Sommarn är slut, äfven hösten har gått. Det är vinter. Astri ser ut +från sitt fönster öfver den snötäckta trädgården. Många nya tankar +hafva födts hos henne, många tunga hemligheter har hon anat, men också +nya fröjder. Hon tar sin bok, för den smekande mot kinden, öppnar den +och börjar skrifva. + +Min tysta bok! Vi äro två ensamma, oförstådda ting. Men nu hafva vi +hunnit öfver det svåra. Lugnet har kommit. + +Då sjön är upprörd af vinden, då himlen är full af moln, då sjunger +jag: Vinden stillas, solen kommer åter. — Detta är att förtrösta. Men +då min egen själs bottenlösa haf svallar och våndas i oro, då tänker +jag: Aldrig, aldrig blir det lugnt. — Det är att misströsta och tvifla. + +Då jag var fjorton år och gick i skolan, sade jag till far: Man blir +förtviflad af att tvingas lära sig den högre matematiken. — Förtviflad! +Man säger det ordet innan man är vuxen, man säger det för någon +olustighets skull, utan vetskap om dess innebörd. + +Men nu skall jag säga dig, min hvita bok: då förtviflan är inne i +själen, då säger man det icke. Man färdas i en båt öfver hafvet. +Stormvinden kommer, stjälper båten. Man sjunker och kan icke klaga för +vattnets tyngd. Man sitter i sitt rum, man skådar endast tomhet och +sjunker i ett djup, som är ensamhet. Att vara till är en smärtlös oro, +men man lugnas ej af tanken på döden. Smärtan är domnad och hör icke, +då man tigger den som en gudsgåfva. Man ligger i sin säng och gråter +öfver blommorna som mist förmågan att fröjda. Bref, som komma från den +man älskar, kastar man olästa i elden af en stor ledsnad, ty det finns +icke en enda värmande tanke i hela vida världen. Bref, som man skulle +älska likt glada budskap, fastän de vore sårande och stränga. — — — Kan +du nu fatta, min hvita bok, hvad förtviflan är. Men nu vet jag, att jag +ändå icke kunnat säga dig det. + +Men att tillfriskna från en stor förtviflan, det är mera än vår i +skogen, ty det är att känna våren inne i sin egen själ. Det är tusen +fröjder, som vakna och le mot den största fröjden, som är lifvet. + +Man skådar solen i jublande andakt, då han lyser öfver djupa +snödrifvor. Man kysser drifhusblommorna, hyacinterna, de stora +konvaljerna och chrysanthemerna, medan man i hemlighet tänker på allt, +som ligger gömdt under vinterns snömassor. Att få plocka de första +blå blommorna, som födas på den våta solbacken, det är en särskild +fröjd för sig. Att gå omkring i trädgården, klädd i små stöflar, som +skydda skorna för det vätande snöslasket, det är en fröjd för sig. Och +sedan i april, när molnen fälla de stora flingorna, är det en särskild +fröjd att vända ansiktet uppåt och låta snön kittla näsan, munnen och +kinderna. + +Min hvita bok, det finns så oändligt många fröjder, som hjälpa oss att +förstå och älska lifvet. + +Men i en stor förtviflan födes en stor stolthet, kanske högmod. Högmod +är en gudomlighet, som hjälper öfver afgrunder, men på de leende +blomsterfälten är hon farlig som en demon, ty hon hviskar: Se, så du +burit bördan, modigt och tyst som en drottning. — Men man måste säga +till henne: Gå bort, far till andra, som ensamma kämpa på stora rasande +vatten, far till de små torpens husbönder, hvilkas skördar vårfrosten +tager en oanad natt. Far till fäder och mödrar, hvilkas barn döden +tager vid blomningstiden, till alla dem, som skatter ägt och allt +förlorat. Höj deras hufvuden och säg: I åren en hög och modig guds +välborna barn. Det anstår Eder icke att brytas. — Och då du bragt deras +suckar till en sådan kunskap, far då åter till andra, andra. Ty det +sägs, att det finns så många människor i hvarje land, i hvarje stad, +som sörja och förtvifla. Och tänk, det finns så många länder och städer. + + + + +Astri skyndar från grindstugan. Hon har något stort att tala om. + +Helma, som just hvilar sig i en gungstol i matsalen, ser förvånad upp, +då Astri så bullersamt kommer in. + +— Helma! Maja har nu fått ett barn, ett riktigt barn, ett gossebarn! +Då jag gick förbi grindstugan, öppnade byfrun dörren och bad mig +komma in. Jag stannade på tröskeln. Maja sof. Och barnet, som låg vid +hennes bröst, var så litet, att man måste knäppa sina händer i andakt. +Maja vaknade, hon sade intet, men hon såg ut, som visste hon alla +hemligheter. + +Helma säger intet, hon ser blott allvarligt leende på Astri. + +— Helma, säg ändå, att ingen bild är så vacker som madonnans och +barnets bild, som finns därinne i ditt arbetsrum. Den är så vacker, +att jag nästan ville tro på dess väsens innebörd. Renheten är något, +som behagar oss alla innerst inne. Därför hafva också människor älskat +att föreställa sig gudar som rena jungfrurs söner. Renheten är det +gudomliga. + +Men Majas barn, alla mödrars små barn, de äro också som små gudar. Men +mödrarna och fäderna vore icke värdiga att vidröra dem. + +— Astri, säger Helma, vi måste respektera lifvets former. + +— Jag respekterar ju också en kamel eller en giraff, men jag vill icke +vidröra dem. + +— Du fattar icke undergifvenheten inför det starkaste, säger Helma +allvarsamt. + +— I allt, som liknar en kamp, vill jag icke vara undergifven. + +— Du högmodiga lilla flicka, säger Helma och börjar sy på ett broderi, +som legat hopviket i hennes famn. + +Men Astri skyndar till sitt rum och tänker icke längre på Helmas ord. + +Då hon kommer tillbaka, har hon händerna fulla med band, garn, knappar +och tygstycken. Och hon börjar klippa och sömma. + +— Tänk, Helma, han behöfver så mycket, en tröja, en kolt, ett täcke, +och sedan, längre fram, små strumpor, byxor, mössa och kappa. Han är ju +också vårt barn nästan lika mycket som Majas, eftersom han blef född i +hvita gården, icke sant, Helma. + +Och Helma nickar leende åt Astri. + + + + +Det är i maj. + +Kirkas, som sedan en månad är värdinna i en af kyrkbyns största +gårdar, kommer en eftermiddag till hvita gården. Hon berättar en liten +händelse, som timat i byn. + +Vid landsvägen, som går just förbi kyrkan, stod en förtorkad +enrisbuske. Man visste icke, hvarifrån vinden fört en eldsgnista till +busken, som snart stod i ljusan låga. Det var just på lördagsafton. +Man hade öppnat ett fönster i kyrkan, där det städades till +söndagsgudstjänsten. Vinden blef häftig, det sprakade till i den +brinnande busken. Gnistor flögo vidt omkring, hvirflade kring den gamla +klockstapeln, glimrade ännu borta vid gärdet, som omsluter klockarens +gård. Men en gnista fann vägen genom kyrkans öppna fönster och stannade +på altarets tafla. Gnistan svedde Jesubarnets gloria. + +Pastorn var sorgsen öfver olyckan och hade sändt bud till den unge +målarn, som gjort taflan. Man hoppades, att denne skulle kunna utplåna +den svarta fläcken på glorian. + +Kirkas berättelse kommer Astris hufvud att svindla af gömda tankar, men +hon bemödar sig att säga lugnt: + +— Tänk, ända till en kyrkas altare kan vinden nå. + +Helma talar med Kirkas om hushållning, om trädgårdsskötsel och om +lärftsväfvar. Kirkas berättar om kalfvar och grisar, som födts, och om +de flitigt värpande hönsen. + +Astri lyssnar ouppmärksamt till allt detta. Hon går oförmärkt in i sitt +rum, där hon får knäppa sina händer och tänka sina många tankar — — +— Han skall åter komma till byn, han, som blef stormvinden öfver min +själs ängar och bragte hagelskurar att för en tid lamslå mitt väsens +ungdom. Skall jag möta honom? Skall han tala till mig? — — — + +Så sade Helma, då jag låg sjuk i min säng: Barn, du har varit alltför +sträng mot dig själf. Du är ömtålig. + +Att vara sträng mot sig själf är ett högmod, som man icke kan +öfvervinna, ett lysande, envist högmod, som plågar, ty man är ju ändå +ung och längtande. + +Men att vara sträng mot sig själf, är också att vara sträng mot en +annan. Men jag vågar knappast säga till mig själf: Nu vill jag vara god +mot honom, god och sann och fattig inför honom. + +Det finns en sådan lycka som mors, en sådan som Helmas, en sådan som +Majas. Hvilken är den största lyckan? Helma har sagt: den, som man +aldrig når. + + + + +Förgäfves har Astri spejande lyssnat nere vid stranden. Ingen båt har +landat vid gårdens brygga. Endast ensamma fiskare hafva sakta rott sina +båtar förbi. + +— Så härligt väder i dag, har Astri sagt till dem. De förstå och älska +en sådan hälsning och hafva hvilat en stund på årorna och svarat med +ett högt leende: Ja. + +Men ingen båt har landat vid bryggan. Astri vänder upp till gården med +en suck. Hon vill skrifva ett bref till hemmet. + +Efter middagen är hon på färd öfver sjön. Hon ror ifrigt med små, +hastiga tag. Hon måste hinna fram, innan byposten far från den stora +gården. + +Där kommer en båt från den motsatta stranden. Astri igenkänner snart +hela lasten. Det är barn från torpen och gårdarna. + +— Har posten kommit, frågar Astri. + +— Ja, ropa barnen och visa upp sina tidningar. De hafva också ett bref +till hvita gården. Astri ror till dem, får brefvet, nickar till alla +barnen och ror ifrigt vidare. Brefvet hinner hon läsa en annan gång. + +Då Astri kommer in i stugan, gör postgubben sig just i ordning till +affärd. Hon lämnar sitt bref till gubben med en glädtig nick. + +Men på stugans långa bord upptäcker hon en tidning och på tidningen ett +bref, å hvilket ett namn står skrifvet med små, nätta bokstäfver. Något +smärtsamt skymtar öfver hennes ansikte, och hastigt lämnar hon stugan. + +I en skogsdunge vid vägen bryter Astri brefvet, som barnen lämnade +henne. Det är från en släkting i ett främmande land. Men hennes tankar +kunna icke följa orden på papperet. De dröja envist, i orolig aning, +vid det lilla brefvet, som låg på stugans bord. + + + + +Det går en man på vägen. Han läser så ifrigt i sin tidning, att ett +obrutet bref faller ur hans hand. Långsamt tar han upp brefvet och ser +i detsamma Astri, som kommer honom till möte från björkdungen. Han +stannar ett ögonblick, men så går han till henne, hälsande med ett +säreget tungt leende. + +Ingen säger något. Då de vandrat ett stycke på vägen, försöker Astri +säga något om våren, som åter kommit, men orden stanna liksom i +bröstet, och hon måste hosta litet. + +— Du är väl icke sjuk, säger Sven med en uppmärksam, hastig blick på +Astri. + +— Jag — nej, svarar Astri, vemodigt leende. + +Så gå de åter tysta en lång stund. + +— Du vet kanske, att jag har en ung hustru, säger Sven plötsligt, +alltför glädtigt. + +— Nej, svarar Astri lågt. Hon känner, att blodet går från hennes +ansikte, en säregen mattighet griper henne och hon säger: + +— Låt mig sitta en stund, jag måste befria en myra, som krupit in i min +sko. + +Sven ser liksom förundrad på Astri, som snart åter spänstigt reser sig, +lyfter sitt hufvud och försöker att säga glädtigt: + +— Och du är lycklig? + +— Ja, det gladde dig väl icke, om jag vore olycklig. + +Astri ser förvånad på Sven. + +— Jag har ju icke rätt att säga: Det gladde mig, om du icke vore +lycklig. + +— Du säger aldrig sanningen. + +— Jag hade tänkt säga dig sanningen i dag. + +Sven ser ännu mera förvånad på Astri, som säger: + +— Solen har icke varit mig nog, ej heller blommorna. Högmodig har jag +varit, men också olycklig, mycket olycklig. De bref du sände mig, +kastade jag olästa i elden af en stor förtviflan. Men jag tänker på +dig alltjämt med stor kärlek. Och nu har du en annan van, en hustru, +som jag ville säga till: Gå, gå, gå, jag kan icke se ditt ansikte, du +plågar mig. — Och dock är hon kanske god, mycket mera god än jag. + +— Ja, hon är god, mycket mera god än du, säger Sven med en suck; men +det lyser som af lycka i hans ögon. — Astri, jag hade tänkt, att aldrig +säga dig detta: — Jag längtar ut ur en stor och dödande ledsnad. + +— Käraste Sven, säger Astri och fattar hans hand, och hennes ansikte +strålar som af en lyckohändelse. + +— Jag ville frigöra mig, jag är olycklig, säger Sven sakta. + +Men Astris ansikte blir plötsligt strängt och mycket allvarsamt. + +— Sven, du minns den lilla svarta katten, som finns i hvita gården. Han +är icke längre leksam och roande. Maja sade en dag: Låt oss taga en +annan. — Jag blef så upprörd öfver Majas hårda ord, att jag måste säga: +— Låt oss bevara troheten, om det också vore endast mot en stackars +liten, svart katt. — Vi skrattade alla, men det är nog något mycket +allvarsamt. Jag tror, att det är orättfärdigt att bryta ett gifvet +löfte, som någon annan tryggar sig till, och det är fult, alltid fult. +Ett löfte är visst något stort och omfattande. Jag tror att det aldrig +bör gifvas i högmod, icke i trots, icke i en häftig glädje. Ett löfte +borde gifvas i en stor vishet. + +— Men en stor vishet kommer efter en stor ovishet, och därför har man +rätt att frigöra sig, hör du det, frigöra sig, säger Sven häftigt. + +— Sven, tänk ut, hvad hon som är din hustru skulle säga om dessa dina +ord. + +Sven går tyst en lång stund. Så säger han tungt och mödosamt: + +— Hon skall säga: — Du är bunden, jag ger dig icke friheten. — — — Nu +vet jag det, så skall hon säga. + +Sjön skymtar redan mellan träden. Sven väckes ur sina tankar och säger: + +— Jag vill ro dig öfver sjön. + +— Jag vill också, att du skall ro mig öfver sjön, säger Astri. + + + + +— Det finns dock mycket att fröjdas öfver, försöker Astri säga, då hon +ser på Svens ansikte, där han ror med trötta, långsamma tag. + +— Menar du det? + +— Jag vet icke. Astri vänder sitt sorgsna ansikte utåt sjön. + +Så tala de ingenting vidare på en lång stund. + +Små lummiga holmar, som titta upp ur sjön, sända dofter från blommande +träd; muntert kvittrande fåglar flyga smeksamt tätt, liksom tröstande, +invid båten. + +— Små fåglar, små fåglar, säger Astri sakta. + +— Så tung du blifvit, säger Sven med en matt glimt i ögonen och hvilar +en stund på åran. Astri nickar. + +Så ror man åter vidare under tystnad. + +Båten är redan nära hvita gårdens brygga. Astri lämnar rodret, går att +sätta sig bredvid Sven och säger lågmäldt: + +— Hör, om du skulle tänka på mig som på en mor, som älskar öfver allt +annat sin enda son. Jag skulle också bemöda mig, att tänka på dig utan +lidelse, såsom visst mödrarna tänka på sina unga söner. Hänförd skall +jag mottaga budskap om din berömmelse bland människorna, och du skall +blifva stor och ärad som en kung. + +Så säger hon hviskande som till sig själf: Men fåfängt skall jag längta +att bjuda min famn åt ditt trötta hufvud om kvällen. + +Tyst, som ett tröstbehöfvande barn, har Sven lyssnat till Astri. Men +plötsligt går ett drag af obändig egenvilja öfver hans anledsdrag och +han kysser hennes sorgsna ansikte och talar häftigt och lidelsefullt: + +— Nej, nej, jag vill tänka på dig som min brud, min jungfruliga, ännu +ouppnådda brud, och jag skall blifva fri, fri, fri. + +Båten har af en lätt vind drifvits rakt till bryggan. Astri fattar +hastigt Svens hufvud mellan sina händer och hviskar i hans öra: — Det +vore visst en alltför stor och syndig lycka. Och i ett nu är hon uppe +på bryggan och går med lyckliga steg upp mot gården. + +Vinden, som helt sakta smekte den nyckfulla sjön, blir plötsligt +rasande och själfsvåldig. Sven blickar förtjust ut öfver det skummande +lilla hafvet. Han går att hämta ett segel från båthuset, gör hastigt i +ordning sin farkost, som snart går i yrande fart bortom udden, mot den +öppna farliga fjärden. + + * * * * * + +Men midt i trädgården står Astri lyssnande utåt sjön, där vinden går +som ett regn af kyssar, häftiga, länge återhållna, vilda, obändiga. + + + + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 78367 *** |